Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

1

Xr 264.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående ersättning åt
J. P. Styrman i Karungi för förluster i anledning av
inköp av vissa besittningsrätter; given Stockholms
slott den 8 maj 1936.

■ .*•"/! ; ; >"• •>... ’•* : ■ l.A - C lii.--.*

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 maj
1936.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Wigforss, Möller, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

I två särskilda, den 15 januari 1936 till Kungl. Majit ingivna ansökningar
bär hemmansägaren J. P. Styrman i Karungi anhållit örn vidtagande av
sådana åtgärder, att Styrman snarast möjligt måtte återfå tillhopa 20,002
kronor 9 öre, utgörande förluster i anledning av inköp av besittningsrätter
till dels krononybygget Vs mantal Tärendö nr 35 i Tärendö socken, dels krononybygget
Vs mantal Saittajärvi nr 10 i samma socken.

Av den i ärendet förebragta utredningen inhämtas bland annat följande.

Vs mantal Tärendö nr 35.

Genom åbobrev den 11 februari 1921 antog länsstyrelsen i Norrbottens
län Simon Eriksson (Jalokorva) till ständig åbo å »kronohemmanet» Vs mantal
Tärendö nr 35 i Tärendö socken.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 264.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 264-

Sedan vid utmätningsförrättningar i december 1926 och mars 1927 besittningsrätten
till »kronohemmanet Vs mantal nr 35 Jalokorva» tagits i mät
för viss Eriksson Jalokorvas gäld, anförde denne hos länsstyrelsen besvär
över utmätningarna, därvid han yrkade, att enär ifrågavarande fastighet
vöre krononybygge samt besittningsrätten till krononybyggen icke kunde
tagas i mät, utmätningarna måtte upphävas.

Länsstyrelsen yttrade i utslag den 20 april 1927: Enär ifrågavarande kronohemman
blivit genom länsstyrelsens utslag den 1 december 1880 avvittrat,
därvid hemmanet för den detsamma då tillagda ökeskatten beviljats tolv frihetsår,
räknat från och med år 1881 till och med år 1892, vid vilken sistnämnda
tidpunkt hemmanet alltså inträtt i full skattskyldighet med kronohemmans
natur, samt vid sådant förhållande åborätten till hemmanet, som
ostridigt innehades av Eriksson Jalokorva, borde för dennes gäld kunna i
mät tagas, prövade länsstyrelsen lagligt ogilla besvären.

Svea hovrätt, varest Eriksson Jalokorva fullföljde talan, fann i utslag den
25 november 1927 ej skäl göra ändring i länsstyrelsens utslag.

Vid den 20 december 1927 av dåvarande landsfiskalen i Korpilombolo
distrikt August Schaerström förrättad exekutiv auktion å »besittningsrätten
till kronohemmanet Vs mantal nr 35 Jalokorva i Tärendö socken» inropades
densamma av Styrman för 8,300 kronor. Köpeskillingen erlades omedelbart
och fördelades i vanlig ordning mellan borgenärerna. Styrman var själv
icke borgenär.

Genom resolution den 23 oktober 1928 blev Styrman av länsstyrelsen efter
ansökan tills vidare antagen till åbo å förenämnda »kronohemman». I samtidigt
utfärdad kungörelse föreläde länsstyrelsen den, som förmenade sig äga
bättre rätt till åboskapet ifråga och ville göra denna sin rätt gällande, att
inom natt och år från kungörelsens uppläsande i Tärendö församlings kyrka
hos länsstyrelsen anmäla och fulltyga denna sin rätt och därvid nedsätta den
erlagda köpeskillingen vid äventyr, om detta underlätes, att all vidare talan
ansåges försutten.

Inom den sålunda förelagda tiden anförde Daniel Henriksson såsom god
man för förre åbon Simon Eriksson Jalokorvas omyndige son Urho liljas
Eriksson klander mot den villkorliga inrymningen och yrkade, att nämnde
Urho Uljas Eriksson måtte meddelas inrymning i krononybygget.

Genom utslag den 31 oktober 1930 utlät sig länsstyrelsen: Enär den betingade
köpeskillingen icke inom föreskriven tid hos länsstyrelsen blivit nedsatt,
så funne sig länsstyrelsen förhindrad att upptaga de av Henriksson för
Urho Uljas Erikssons räkning framställda anspråk på åborätten ifråga till
vidare prövning; och bomme länsstyrelsen i följd härav, sedan utslaget vunnit
laga kraft eller efter anförda besvär blivit fastställt, att på därom gjord
framställning utfärda åbobrev för Styrman å »kronohemmanet» Vs mantal
Tärendö nr 35.

Kammarkollegiet, där Henriksson besvärade sig, yttrade i utslag den 25
juni 1932: Kollegiet hade inhämtat, att fastigheten Tärendö nr 35 i Tärendö
socken beviljats till anläggning den 22 oktober 1827 under namn av Jalokorva
och den 1 mars 1865 provisionelit skattlagts till Ve4 mantal samt ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 264-

3

noin länsstyrelsens avvittringsutslag den 1 december 1880 åsatts 1/8 mantal
med 12 frihetsår för ökeskatten, 7/64 mantal, att räknas till och med år 1892;
och enär fastigheten således tillkommit i den för anläggning av krononybygge
stadgade ordning och förty vöre att anse såsom krononybygge, alltså och
då jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 2 juni 1876 och kammarkollegiets kungörelse
den 7 juli 1876 löseskillings nedsättande i förevarande fall icke utgjorde
förutsättning för prövning av Henrikssons talan, prövade kollegiet
lagligt att med undanröjande av länsstyrelsens utslag den 31 oktober 1930
visa målet åter till länsstyrelsen för ny, laglikmätig handläggning.

Därefter prövade länsstyrelsen genom utslag den 21 oktober 1932 skäligt
förklara Daniel Henriksson i egenskap av god man för Urho liljas
Eriksson närmast berättigad till åboskapet å ifrågavarande fastighet, i följd
varav länsstyrelsen, sedan utslaget vunnit laga kraft eller efter anförda besvär
blivit fastställt, komme att på därom gjord framställning utfärda åbobrev
å fastigheten för Daniel Henriksson i egenskap av god man för Urho
Uljas Eriksson.

Efter det Styrman häröver anfört besvär hos kammarkollegiet, fann kammarkollegiet
i utslag den 7 juni 1933 ej skäl göra ändring i länsstyrelsens
utslag den 21 oktober 1932.

Styrman anförde besvär hos Kungl. Majit och yrkade, att Kungl. Majit
måtte, med ändring av kammarkollegiets utslag, förklara Styrman berättigad
till åboskapet å ifrågavarande fastighet eller, därest detta yrkande icke
kunde bifallas, att länsstyrelsen, Schaerström såsom förrättare av den
exekutiva auktionen eller annan, som därtill kunde anses ansvarig, måtte
förpliktas att till Styrman utgiva ersättning för den erlagda köpeskillingen
jämte ränta ävensom för de födorådsförmåner, som han ålagts utgiva eller
komme att få utgiva till förre åbons fader.

Kungl. Majit (i regeringsrätten) fann i utslag den 22 maj 1934 ej skäl
att göra ändring i kammarkollegiets sistnämnda utslag. Av Styrman hos
Kungl. Majit framställt yrkande om ersättning för den av honom erlagda
köpeskillingen jämte ränta därå ävensom för födorådsförmåner kunde icke
i nu förevarande ordning upptagas till prövning.

Sina förluster i avseende å förevarande fastighet har Styrman i ansökningen
till Kungl. Majit upptagit till »14,677 kronor 9 öre». Beloppet har

specificerats sålunda:

Köpeskillingen ............................................ 8,300: —

Utbetalat födoråd till Erik Jalokorva

för år 1928 532:45

» » 1929 ...................................... 350: —

» » 1930 ...................................... 266:28

» » 1931 ...................................... 345: —

» » 1932 406:95

1,900: 68.

Ränta efter 6 procent å förestående poster från resp. utbetalningsdagar
till 20/12 1935 ...............................

4,476: 21.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 264-

Beträffande yrkandet om ersättning för utgivet födoråd är i ärendet upplyst,
att Svea hovrätt genom dom den 4 april 1930 förpliktat Styrman att
till Erik Jalokorva i Tärendö utgiva värdet av under år 1928 förfallet födoråd
med 394 kronor 95 öre jämte ränta och rättegångskostnader. Hovrätten
fann i målet ådagalagt, att vid den exekutiva försäljningen av åborätten
i december 1927, då Styrman inropat samma rätt, förbehåll gjorts för beståndet
av födorådsförmåner, som Erik Jalokorva i köpebrev den 12 mars
1917 betingat sig av Simon Jalokorva, samt att Styrman, vilken under år
1928 utövat åborätten, icke visat något förhållande på grund varav Styrman
det oaktat kunde undgå att till Erik Jalokorva gälda ersättning för de enligt
köpebrevet under samma år förfallna födorådsförmånerna, som ostridigt
icke utgivits. På grund av hovrättens dom har Styrman till Erik Jalokorva
utgivit kapital, ränta samt rättegångs- och cxekutionskostnader med tillhopa
532 kronor 45 öre, varefter han, såvitt av ingivna handlingar kunnat
utrönas, till denne utbetalat utan rättegång 350 kronor för år 1929, 266
kronor 28 öre för år 1930 och 245 kronor för år 1931, samt på grund av
domstols utslag 406 kronor 95 öre, därav 321 kronor kapital, för år 1932.

Över Styrmans ansökningar lia utlåtanden infordrats från statskontoret
och länsstyrelsen i Norrbottens län.

På begäran av länsstyrelsen inkom Styrman med utredning angående
sina inkomster från och utgifter för nu ifrågavarande lägenhet under den
tid han innehaft densamma. Såsom inkomster redovisades därvid upplupet
arrende och vinst å avverkad skog med tillhopa 806 kronor samt såsom utgifter
i olika poster tillhopa 1,042 kronor. Av de uppgivna utgiftsposterna
avsågo fyra å sammanlagt 329 kronor processkostnader, avgifter för resolutioner
o. dyl., varemot återstående 713 kronor hänförde sig till utlägg för
reparationer och försäkringspremier.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt utlåtande anfört:

Som av handlingarna framgår har utmätningsmannen ansett fastigheten
vara av kronoliemmans natur, och samma uppfattning bär även länsstyrelsen
haft åtminstone vid tidpunken för »fastighetens» försäljning. På
grund av bördstalan har emellertid fastigheten genom Kungl. Maj:ts utslag
den 22 maj 1934 blivit Styrman frånvunnen, utan att han fått återbekomma
den erlagda köpeskillingen eller utbetalta födoråd.

Med hänsyn härtill och då Styrman otvivelaktigt varit i god tro vid förvärvet
av besittningsrätten till fastigheten samt utan eget förvållande blivit
fråntagen densamma, synes billighetsskäl tala för att Styrman erhåller skälig
gottgörelse för havda kostnader med anledning av »fastighetsförsäljningen».

På grund av det sagda och vad handlingarna i övrigt innehålla får länsstyrelsen
hemställa örn bifall till ansökningen på så sätt, att Styrman av
statsmedel beredes ersättning med i runt tal 9,785 kronor enligt följande
beräkningsgrunder:

köpeskilling .................... kronor 8,300: —

födoråd ........................ .» 1,577:23 kronor 9,877:23

avgår beräknad nettointäkt av fastigheten
........................................ » 93: —

återstår kronor 9,784: 23.

Kungl. Maj.ts proposition nr 264-

5

Någon ränta synes Styrman knappast kunna göra anspråk på. Skulle
emellertid han anses berättigad härtill, torde räntan böra beräknas elter
högst 5 procent, varjämte hänsyn bör tagas till att en avsevärd tid förflutit
sedan Kungl. Maj:ts förutnämnda utslag givits och Styrmans ifrågavarande
ansökan inkommit till Kungl. Majit.

Statskontoret har i likhet med länsstyrelsen ansett billighetsskäl tala för
att Styrman erhölle viss ersättning för den förlust, han lidit genom att besittningsrätten
till krononybygget utan hans eget förvållande frånhänts honom.

Beträffande ersättningsbeloppets storlek anför statskontoret:

Under de år, Styrman besuttit fastigheten, torde han — förutom under år
1930, då enligt vad som framgår av de av länsstyrelsen införskaffade uppgifterna
till Styrman i arrende kontant erlagts 200 kronor — hava disponerat
den årliga avkastningen från fastigheten. I ärendet föreligger icke någon
utredning, till vilket belopp denna avkastning kan uppskattas. Enligt ämbetsverkets
mening synes under sådana förhållanden värdet av Styrmans
nytta av fastigheten kunna antagas motsvara hans utgifter för densamma,
däri inberäknat ränta å nedlagt kapital, utgivna belopp för födoråd samt vad
som åtgått till nödigt underhåll av densamma. De av Styrman vidtagna åtgärderna
för fastighetens underhåll synas icke hava varit av den omfattning,
att någon värdestegring å fastigheten inträffat, utan torde blott vara att hänföra
till sådant underhåll av byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,
som varit nödvändigt, för att icke något skulle försämras.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes enligt statskontorets mening den
ersättning, som bör tillerkännas Styrman, bestämmas till samma belopp som
köpeskillingen för besittningsrätten, 8,300 kronor. Därest icke sjunde eller
nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter anses böra tagas i anspråk för
anvisande av nämnda belopp, lärer riksdagens medverkan vara erforderlig
och proposition böra avlåtas med hemställan, att för ifrågavarande ändamål
ett belopp av 8,300 kronor måtte från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter
ställas till förfogande.

Vs mantal Saittajärvi nr 10.

Genom åbobrev den 25 oktober 1917 antog länsstyrelsen i Norrbottens län
Isak Hjalmar Lindberg till ständig åbo å Vs mantal Saittajärvi nr 10 i
Tärendö socken.

Sedan Isak Hjalmar Lindberg av Korpilombolo tingslags häradsrätt försatts
i konkurs, försålde förvaltaren i konkursen, förenämnde Schaerström,
med rättens ombudsmans medgivande å offentlig auktion den 18 juli 1928
till Styrman besittningsrätten till »kronohemmanet Vs mantal Saittajärvi» för
en köpeskilling av 3,750 kronor. Styrman var icke borgenär i konkursen.

Hos länsstyrelsen anhöll sedermera Styrman med företeende av bevis, utvisande
att köpeskillingen för besittningsrätten blivit till konkursförvaltaren
erlagd, att länsstyrelsen måtte inrymma Styrman i åborätten till nämnda
fastighet.

Styrman blev därefter genom länsstyrelsens resolution den 20 mars 1931
antagen tillsvidare till åbo å »kronohemmanet» Vs mantal Saittajärvi nr 10.
Genom samtidigt utfärdad kungörelse föreläde länsstyrelsen den, som för -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

menade sig äga bättre rätt till åboskapet och ville göra densamma gällande,
att inom natt och år från kungörelsens uppläsande i församlingskyrkan hos
länsstyrelsen skriftligen anmäla och fulltyga denna sin rätt och därvid nedsätta
den erlagda köpeskillingen vid äventyr, om sådant underlätes, att all
vidare talan ansåges försutten.

Inom den sålunda förelagda tiden anhöll Isak Hjalmar Lindbergs änka
Märta Maria Karlsson i egenskap av förmyndare för sin och Isak Hjalmar
Lindbergs omyndiga dotter Eva Elisabet Lindberg, att länsstyrelsen måtte
inrymma Eva Elisabet Lindberg i åborätten till fastigheten.

I utslag den 31 maj 1932 fann länsstyrelsen på anförda skäl med stöd av
bestämmelserna i kungl, brevet den 5 och kammarkollegiets kungörelse den
29 februari 1808 lagligt förklara Eva Elisabet Lindberg framför Styrman berättigad
till åboskapet å krononybygget Vs mantal Saittajärvi nr 10.

I häröver hos kammarkollegiet anförda besvär yrkade Styrman att framför
Eva Elisabet Lindberg förklaras berättigad till åboskap å ovannämnda
krononybygge, eller, därest detta yrkande icke kunde bifallas, att kammarkollegiet
måtte förplikta dem, som vore ansvariga för försäljningen till klaganden
av åborätten till krononybygget, att till Styrman återbära den av honom
för åborätten erlagda köpeskillingen, 3,750 kronor, jämte ränta.

I utslag den 23 september 1932 yttrade kammarkollegiet: Kammarkolle giet

hade inhämtat, att fastigheten Saittajärvi nr 10 beviljats till anläggning
den 15 juni 1855 och den 27 december 1877 provisionellt skattlagts till 1/12
mantal samt genom länsstyrelsens avvittringsutslag den 1 december 1880
åsatts Vs mantal med 16 frihetsår för ökeskatten, V24 mantal, att räknas från
och med år 1881 till och med år 1896, dock så att halv skatt skulle erläggas,
sedan 3U av frihetsåren gått till ända eller från och med år 1893; och enär
fastigheten således tillkommit i den för anläggning av krononybygge stadgade
ordning och förty vore att anse såsom krononybygge, och då jämlikt
kungl, brevet den 2 juni 1876 och kammarkollegiets kungörelse den 7 juli
1876 löseskillings nedsättande i förevarande fall icke utgjorde förutsättning
för prövning av Eva Elisabet Lindbergs antagande till åbo, alltså och då Eva
Elisabet Lindberg jämlikt stadgandena i kungl, brevet den 5 och kammarkollegiets
kungörelse den 29 februari 1808 vore berättigad till åboskapet före
Styrman, funne kammarkollegiet ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens utslag.
Klagandens alternativt framställda yrkande örn återbäring till honom
av den erlagda köpeskillingen kunde av kammarkollegiet ej upptagas till
prövning.

Styrman fullföljde sin talan, men enligt utslag den 14 februari 1934 fann
Kungl. Majit (i regeringsrätten) ej skäl göra ändring i kammarkollegiets utslag.

I sin förenämnda ansökan till Kungl. Majit har Styrman hemställt örn utbekommande
av ersättning för den utgivna köpeskillingen 3,750 kronor jämte
ränta härå 1,575 kronor.

Enligt en av Styrman till länsstyrelsen i Norrbottens län ingiven sammanställning
lia hans inkomster från lägenheten — i form av vinst å skogsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

7

säljning samt uppburet arrende — uppgått till 669 kronor samt utgifterna
för densamma till 820 kronor, därav 616 kronor för reparationer o. dyl. och
204 kronor för kostnader hos olika myndigheter i anledning av förvärvet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i yttrande över ansökningen framhållit,
att konkursförvaltaren och rättens ombudsman i konkursen ansett fastigheten
vara av kronohemmans natur och att även länsstyrelsen haft samma
uppfattning, åtminstone vid tidpunkten för »fastighetens» försäljning. Av
samma skäl, som anförts beträffande Styrmans först omförmälda ansökan,
har länsstyrelsen funnit billighetsskäl tala för att Styrman erhölle skälig
gottgörelse av statsmedel för kostnader med anledning av »fastighetsförsäljningen».
Länsstyrelsen har funnit ersättningsbeloppet böra bestämmas till
i runt tal 3,700 [3,750 — (669 — 616)] kronor. I fråga om räntan har länsstyrelsen
uttalat samma uppfattning som i förstnämnda ärende.

Statskontoret har under åberopande av vad ämbetsverket anfört i sitt utlåtande
rörande först omförmälda ansökan hemställt, att Styrman måtte
tillerkännas ersättning i nu förevarande avseende med ett belopp, motsvarande
den för besittningsrätten till Vs mantal Saittajärvi erlagda köpeskillingen,
3,750 kronor. Rörande sättet för anvisande av medel härför har
statskontoret gjort enahanda uttalande som i fråga örn den föregående ansökningen.

I likhet med de hörda myndigheterna finner jag billighetsskäl tala för att DepartementsStyrman
beredes viss ersättning av statsmedel för de oförvållade förluster, chefen.
som han lidit i anledning av inköpen av ifrågavarande besittningsrätter och
för vilka icke heller någon myndighet torde kunna göras ansvarig. Beträffande
storleken av ersättningen vill jag ansluta mig till statskontorets uppfattning,
att gottgörelsen bör begränsas till beloppet av de utgivna köpeskillingarna,
tillhopa 12,050 kronor.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva

att till ersättning åt J. P. Styrman i Karungi för förluster
i anledning av inköp av besittningsrätter till krononybyggena
Vs mantal Tärendö nr 35 och Vs mantal Saittajärvi nr 10
i Tärendö socken må av det i riksstaten för budgetåret 1935/

1936 uppförda förslagsanslaget till oförutsedda utgifter utgå
ett belopp av 12,050 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Elis Lindahl.