Kungl. Majlis proposition nr 263.
1
Nr 263.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt statlig
exportkreditgaranti; given Stockholms slott den 8 maj
1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Fritjof Ekman.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
maj 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Wigforss, Möller, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet samt
chefen för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Ekman:
I anledning av Kungl. Maj:ts i proposition den 17 mars 1933, nr 245, framställda
förslag medgav samma års riksdag, att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av mig i statsrådsprotokollet över handelsärenden för nämnda
dag anförts och med iakttagande av de synpunkter, vilka av särskilda utskottet
i dess utlåtande nr 4 framhållits, samt enligt de närmare bestämmelser,
som kunde bliva av Kungl. Majit meddelade, svenska staten finge under
tiden till och med utgången av budgetåret 1933/1934 till belopp av högst 75
miljoner kronor iklädas betalningsansvar för exportkrediter för till utlandet
levererade inhemska alster av industri, jordbruk och fiske. Riksdagen medgav
vidare, att av nyssberörda belopp av 75 miljoner kronor högst 6 miljoner
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 263.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 263-
kronor finge tagas i anspråk för finansiering av export av inhemska alster
av jordbruk och fiske i enlighet med de särskilda riktlinjer, vilka av utskottet
i förenämnda utlåtande därutinnan angivits. Än vidare beslöt riksdagen,
att de premier, som enligt vad i utskottets utlåtande anförts borde erläggas,
skulle överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken skulle
täckas såväl de förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande verksamhet,
som ock administrationskostnader för det organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts
närmare bestämmande kunde komma att inrättas för verksamhetens handhavande.
Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) lämnades sedermera i enlighet
med riksdagens direktiv föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit
m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande av
fråga om statsgaranti för exportkredit m. m. skulle ankomma på en av
Kungl. Majit utsedd nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna
nämnd utfärdades ävenledes den 26 juni 1933 (nr 430).
Sedan Kungl. Majit i proposition den 16 mars 1934, nr 256, väckt förslag
om fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti under
budgetåret 1934/1935, medgav 1934 års riksdag enligt dess skrivelse nr 309,
att svenska staten finge under tiden till och med utgången av sistnämnda
budgetår till belopp av högst 35 miljoner kronor — däri inberäknade de belopp,
vartill garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av budgetåret
1933/1934 beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske; tillika beslöt riksdagen,
att de för ifrågavarande exportkreditgarantier givna bestämmelserna
skulle i huvudsak oförändrade gälla, med beaktande dock av visst av riksdagen
gjort uttalande rörande garantis maximibegränsning.
I anledning härav förordnade Kungl. Majit den 22 juni 1934 (Sv. förf.-saml. nr 345), att förordningen den 26 juni 1933 (nr 429) angående statsgaranti
för exportkredit m. m. -— vilken förordning gällde till och med den
30 juni 1934 —- skulle, med viss ändrad lydelse av 4 och 5 §§, äga fortsatt
giltighet efter sistnämnda dag till och med den 30 juni 1935.
Sedan 1935 års riksdag bifallit Kungl. Majits i proposition den 8 mars
1935, nr 169, gjorda framställning örn fortsatt bemyndigande för beviljande,
i huvudsaklig överensstämmelse med då gällande bestämmelser, av statlig exportkreditgaranti
under budgetåret 1935/1936, har Kungl. Majit den 15 juni
1935 (Sv. förf.-saml. nr 329) förordnat, att förordningen den 26 juni 1933,
med däri genom förordning den 22 juni 1934 gjorda ändringar, skulle äga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1936.
Enligt de sålunda meddelade föreskrifterna har exportkreditnämnden att,
till den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den kredit, som
av exportör lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri,
jordbruk eller fiske. I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas
för entreprenadarbeten, som utföras i utlandet i förening nied industrileveranser,
ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande
verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för
Kungl. Maj:ts proposition nr 263■
3
svensk export. Statsgarantin må i allmänhet högst avse, att ett belopp, uppgående
till 60 procent av den av exportören lämnade krediten, kommer att
inflyta. Detta innebär, att garantin upphör, så snart den procentuella andel
av kreditbeloppet, som omfattas av garantin, influtit. I undantagsfall, då
synnerligen starka skäl föreligga för att staten övertager en ökad risk, må
dock procentsatsen höjas till 75 procent. Då fråga är örn export av alster
av jordbruk eller av fisk och fiskprodukter kan garantin utsträckas intill
hela kreditbeloppet. I fall av denna art äger exportkreditnämnden även att
helt eller delvis finansiera exporten genom köpesummans förskotterande.
Statsgarantin kan avse utebliven betalning av två olika huvudorsaker,
nämligen dels i anledning av köparens insolvens, dels ock på grund av hinder
för säljaren att erhålla betalning till följd av allmänt moratorium, valutaspärr,
andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder utomlands.
Sammanlagda beloppet av samtidigt utelöpande exportkreditgarantier, däri
inberäknat vad staten — utan att återbetalning ägt rum — kan hava fått
utgiva på grund av förskott eller beviljad garanti, får ej överstiga 35 miljoner
kronor. Inom ramen härför kunna nyssnämnda utvidgade garantier
respektive förskott till förmån för jordbruk och fiske uppgå till 6 miljoner
kronor tillhopa.
Under åberopande av den gjorda tidsbegränsningen av medgivandet att
ikläda staten betalningsansvar av nu ifrågavarande art, anmodade jag genom
skrivelse den 30 december 1935 exportkreditnämnden att avgiva yttrande,
dels huruvida efter utgången av budgetåret 1935/1936 fortsatt bemyndigande
för beviljande av statsgaranti för exportkredit m. m. kunde anses
vara av behovet påkallat, dels ock, därest nämnden funne behov av dylikt
bemyndigande föreligga, huruvida ändringar i gällande författningsbestämmelser
med hänsyn till vunna erfarenheter av nämndens verksamhet kunde
vara att förorda.
Genom remiss den 1 februari 1936 har exportkreditnämnden därjämte anmodats
avgiva yttrande över en från styrelsen för Sveriges allmänna exportförening
till handelsdepartementet inkommen, den 31 januari 1936 dagtecknad
skrivelse, vari hemställes dels att nu gällande bestämmelser för exportkreditnämnden
ändras därhän, att nämnden beredes möjlighet att efter prov*
ning bevilja exportkreditgaranti upp till 75 procent av fakturabeloppet, och
dels att vid export av gat- och kantsten den maximala exportkreditgarantin
sättes till 85 procent av fakturabeloppet.
Slutligen har genom remiss den 18 februari 1936 till exportkreditnämnden
överlämnats — för att tagas i övervägande vid avgivandet av det genom remissen
den 1 februari 1936 infordrade utlåtandet — en den 15 februari 1936
dagtecknad skrivelse från 1935 års Blekingcutredning, däri, bland annat,
ilrågasättes en höjning av exportkreditgarantin för gatstensindustrins produkter.
I förenämnda skrivelse den 31 januari 1936 har stgrelsen för Sveriges allmänna
exportförening i ärendet anfört följande:
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
Genom den ökade konkurrensen på världsmarknaden och de därigenom
stegrade kraven på bättre kreditvillkor hade de länder, som förut infört
statlig exportkreditgaranti av ena eller andra slaget, fortsatt att tillämpa dessa
åtgärder till exportens främjande. Med hänsyn härtill ansåge styrelsen
det vara synnerligen angeläget, att exportkreditsystemet även måtte för Sveriges
vidkommande fortfarande bliva gällande.
Vid jämförelse mellan de förmåner, som genom den statliga exportkreditgarantin
stöde svenska exportörer till buds, och de, som tillförsäkrades våra
utländska konkurrenter, konstaterade man, att dessa sistnämnda i flera fall
finge sina egna risker betydligt mera begränsade än vad som med nu gällande
bestämmelser i Sverige vore fallet. Detta hade särskilt sin grund i det
förhållandet, att man i utlandet flerstädes läte den statliga garantin gå upp
till en högre procentsats än i vårt land, nämligen ofta 75 procent mot här i
allmänhet tillämpade 60 procent. Härtill komme emellertid den för utländska
exportörer i flera länder, exempelvis England, gällande förmånen att exportkreditgarantin
icke avsåge en viss procent av själva försäljningsbeloppet utan
viss procent av den slutligt uppkommande förlusten. Det vore härav uppenbart,
att våra exportörer, när konkurrens med sådana statliga villkor mötte,
komme i en betydligt sämre ställning än de utländska företag, med vilka de
hade att kämpa.
På grund härav framslode det som synnerligen önskvärt, att en förändring
i nu gällande villkor för erhållande av exportkreditgaranti måtte införas,
så att exportkreditnämnden erhölle befogenhet att efter prövning i varje
särskilt fall kunna bevilja en exportkreditgaranti upp till 75 procent av fakturabeloppet.
Detta vore desto angelägnare på grund av den prisutveckling, som ägt rum
sedan exportkreditsystemet införts i vårt land. Den vinstmarginal, som vid
nämnda tidpunkt i en del fall hade förefunnits, hade nämligen på grund av
den hårda konkurrensen blivit starkt beskuren.
Även efter genomförande av en dylik anordning skulle svenska statens
risk bli betydligt mindre än i de länder, där exportkreditgaranti, som förut
nämnts, gällde för viss procent på den slutligt uppkommande förlusten.
Med hänsyn härtill och till hittills vunna erfarenheter av det svenska exportkreditgarantisystemet
föreställde sig styrelsen, att några betänkligheter
av statsfinansiell art knappast behövde hysas mot den föreslagna utvidgningen,
vars önskvärdhet för den svenska exporten styrelsen ville kraftigt
understryka.
I sitt yttrande till kommerskollegium av den 1 mars 1935 rörande den fortsatta
tillämpningen av det statliga exportkreditgarantisystemet i vårt land
hade styrelsen särskilt med tanke på viss exportgren, nämligen stenindustrin,
tillåtit sig föreslå, att exportkreditnämnden skulle få rättighet att, då
alldeles speciella omständigheter förelåge, bevilja garanti upp till 75 procent av
fakturabeloppet, vilket också sedermera hade införts i nu gällande bestämmelser.
Trots delta hade tyvärr icke de företag, vilkas produktion och export
utgjordes av gatsten och kantsten, kunnat använda sig av exportkreditgarantisystemet.
På grund av de ekonomiska svårigheter, som drabbat
de i nyssnämnda produktion sysselsatta företagen, och de ur social synpunkt
beklagliga konsekvenser, som med anledning av den starkt beskurna exporten
drabbat de landsdelar, från vilka vår stenexport försigginge, vore det en
fråga av största vikt, att man på alla sätt sökte öka avsättningen av svensk
gat- och kantsten i utlandet. En väg, som det här gällde att försöka, torde
vara, att, som härmed föresloges, exportkreditnämnden erhölle befogenhet att
efter prövning i värjo särskilt fall vid export av gat- och kantsten låta den
maximala exportkreditgarantin bliva 85 procent av fakturabeloppet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 203-
5
På grund av vad som sålunda anförts finge styrelsen för Sveriges allmänna
exportförening hemställa, att nu gällande bestämmelser för exportkreditnämnden
ändrades därhän, att nämnden bereddes möjlighet att efter prövning
bevilja exportkreditgaranti upp till 75 procent av fakturabeloppet, samt
att vid export av gat- och kantsten den maximala exportkreditgarantin sattes
till 85 procent av fakturabeloppet.
1935 års Blekingeutredning har i sin förberörda skrivelse den 15 februari
1936 bland annat framhållit den synnerliga önskvärdheten av att förutsättningar
åter skapades för en svensk gatstensexport av större omfattning och
i detta hänseende fäst uppmärksamheten bland annat å de möjligheter, som
kunde ligga i en höjning av exportkreditgarantin till sådan storlek, att den
med fördel kunde utnyttjas av gatstensindustrin.
I skrivelse den 5 maj 1936 har exportkreditnämnden avgivit det begärda
yttrandet. Nämnden har däri till en början rörande sin hittillsvarande verksamhet
meddelat bland annat följande: Intill utgången av april 1936 hade
ansökningar örn exportkreditgaranti beviljats för ett kreditbelopp å inalles
42.4 miljoner kronor. Inom detta belopp hade garantiförbindelser utställts
för 32.4 miljoner kronor, därav statsgarantin omfattat 18.7 miljoner kronor.
Den 30 april 1936 avsåge de utelöpande garantiförbindelserna krediter å
tillhopa 17.3 miljoner kronor, varav statens garanti omfattade 9.9 miljoner
kronor. Garantierna avsåge ett 20-tal olika länder. I intet fall hade vid export
av produkter av jordbruk och fiske förekommit garantigivning inbegripande
hela kreditbeloppet, och ej heller hade förskott lämnats.
I fråga om behovet av fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti
har nämnden därefter uttalat följande:
Då exportkreditgarantisystemet år 1933 infördes i Sverige, hade detta närmast
motiverats av det då föreliggande, för vårt export brydsamma tidsläget
och av behovet att, med hänsyn till de åtgärder i form av exportkreditgaranti
o. d., som vidtagits i andra länder, från statens sida anstalter träffades
till exportens stödjande. Sedan dess hade, som bekant, situationen för flertalet
exportindustrier högst väsentligt förbättrats. Detta innebure dock icke,
att hittillsvarande exporthinder bortfallit. Tvärtom kvarstode i många länder
importförbud, kontingenteringsbestämmelser och valutarestriktioner, vilka
alltjämt beredde de svenska exportörerna på ifrågavarande länder kännbara
svårigheter. Knappast torde heller kunna sägas, att dessa hinder för det fria
varuutbytet hittills visat tecken att minskas. Snarare syntes motsatsen kunna
göras gällande. En annan beaktansvärd omständighet vöre den fortgående
tendensen till förlängda kredittider. Denna tendens vore särskilt framträdande
ifråga örn leveranser av mera betydande omfattning och torde i väsentlig
mån sammanhänga med och hava befordrats av den mångenstädes
växande användningen av statlig exportkreditgaranti, exportpremier, lån för
finansiering av export m. fl. statliga åtgärder av liknande art.
Särskilt torde böra framhållas, att de exportbefrämjandc anordningar av
nu angivet slag, som vidtagits i med Sverige konkurrera lide länder, såvitt
nämnden bekant, i intet fall avvecklats, utan att tvärtom systemet under det
senaste året ytterligare utbyggts i åtskilliga länder, bland annat genom höjning
av garantiprocentsatsen.
På grund av vad sålunda anförts och då ett bortfallande vid utgången av
6
Kungl. Majlis proposition nr 263-
innevarande budgetår av den statliga exportkreditgaranti!! i vårt land säkerligen
skulle medföra avsevärd olägenhet för vissa delar av den svenska exporten,
finge exportkreditnämnden för sin del förorda, att nämndens verksamhet
utsträcktes att omfatta även nästkommande budgetår.
Beträffande frågan, huruvida med hänsyn till nämndens erfarenheter ändringar
i de för dess verksamhet gällande författningsbestämmelserna kunde
vara att förorda, har nämnden utlåtit sig på följande sätt:
Vad anginge den av styrelsen för Sveriges allmänna exportförening gjorda
framställningen om höjning av den normalt maximala garantiprocentsatsen
från nuvarande 60 procent till 75 procent, tilläte sig nämnden erinra om,
att nämnden redan i enlighet med medgivande av 1934 års riksdag ägde
möjlighet att i undantagsfall ikläda staten garantirisk intill 75 procent. På
grund av de starka restriktioner, som knutits till detta medgivande, hade
emellertid sagda möjlighet utnyttjats i mycket begränsad utsträckning.
Som skäl för cn ökad befogenhet för nämnden i förevarande hänseende
hade exportföreningens styrelse i huvudsak hänvisat till dels de större förmåner,
som på detta område stöde våra utländska konkurrenter till buds, dels
ock den prisutveckling, som ägt rum, sedan exportkreditgarantisystemet införts
i vårt land, och som medfört, att den vinstmarginal, som då ofta förefunnits,
numera vore starkt beskuren. Till stöd för sitt förslag hade styrelsen
jämväl åberopat de hittills vunna erfarenheterna av exportkreditgarantisystemet
i vårt land.
För egen del biträdde exportkredit nä milden förslaget att, när skäl därtill
funnes föreligga, garantiprocentsatsen måtte kunna böjas på sätt exportföreningens
styrelse ifrågasatt. Vid ståndpunktstagandet till detta spörsmål bade
den omständigheten varit för nämnden avgörande, att ifrågavarande procentsats
regelmässigt vore högre utomlands än i Sverige. Sålunda kunde nämnas,
att den statliga garantin kunde uppgå tili 90 procent i Belgien, 85 procent
i Danmark, 80 procent i Frankrike, 75 procent i England, Finland och
Norge, 70 procent i Tyskland samt till olimiterad höjd, ehuru normalt 65 procent,
i Tjeckoslovakien. Att märka vore ock, alt medan exportören i Sverige
stöde en första risk, motsvarande skillnaden mellan kreditbeloppet och vad
av staten garanterades, garantin i nämnda länder i regel avsåge uppkommen
förlust, vilket i allmänhet vore väsentligt förmånligare för garantitagaren och
i motsvarande grad mera riskfyllt för staten som garantigivare. Uppenbart
vore emellertid, att varje höjning av garantiprocenten ökade statens förlustrisk.
I detta sammanhang ville nämnden ock framhålla, att några alltför
vittgående slutsatser knappast finge dragas av den omständigheten, att, vad
anginge hittills avvecklade affärstransaktioner, nämndens verksamhet medfört
ersättningsskyldighet endast i ringa omfattning.
Därest den maximala garantiprocentsatsen på ifrågasatt sätt höjdes, innebure
detta självfallet allenast ett bemyndigande för nämnden att i sin garantigivning
sträcka sig intill 75 procent. Hur långt nian i de särskilda fallen
borde gå, komnic att bliva beroende på nämndens prövning. Nämnden komme
vid denna prövning att taga hänsyn till förekommande omständigheter av
olika slag, varvid särskilt vore av vikt att tillse, att garantin icke i något
fall utsträcktes därhän, alt den komme att omfatta även någon del av exportörens
vinst. Framhållas borde i detta sammanhang, att det understundom
kunde ligga i exportörens intresse att medgiva exportkreditnämnden regressrätt
för viss del av garantibelopnet, om därigenom kunde möjliggöras en ur
finansieringssynpunkt önskvärd höjning inom det föreskrivna maximum av
garantiprocenten. Hinder mot ett dylikt anordnande av garantin torde icke
möta.
Kungl. Maj:ts proposition nr 263-
7
Den av exportföreningens styrelse gjorda framställningen innebure tillika,
att vid export av gatsten och kantsten exportkreditgarantin skulle kunna uppgå
ända till 85 procent av kreditbeloppet. Som skäl härför hade hänvisats
till de ekonomiska svårigheter, med vilka stenindustrin hade att kämpa, och
till de ur social synpunkt beklagliga konsekvenser, som den starkt beskurna
stenexporten medfört för vissa landsdelar.
Ehuru exportkreditnämnden ej kunde underlåta att hysa vissa betänkligheter
mot att för särskilt slag av export speciella undantagsmedgivanden lämnades
och att garanti skulle kunna ifrågakomma ända intill 85 procent, ville
nämnden dock ej motsätta sig att så skedde, under förutsättning att förhållandena
inom stenindustrin med nödvändighet ansåges påkalla denna särskilda
form av långt gående exportstöd. Givetvis komme även ifråga om gatoch
kantsten garantigivningens storlek ytterst alt bliva beroende av prövning
från fall till fall.
Efter att vidare hava framhållit, att det sammanlagda belopp, till vilket
nämndens utelöpande exportkreditgarantier finge uppgå, 35 miljoner kronor,
hittills hade befunnits tillräckligt, samt att nämnden icke ansåge sig
hava anledning att nu begära beloppets utökande, har nämnden hemställt,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, att exportkreditnämndens
verksamhet måtte fortgå jämväl under nästkommande budgetår samt att
i fortsättningen nu gällande bestämmelser för verksamheten alltjämt skulle
äga tillämpning, varvid dock, då nämnden funne skäl därtill föreligga, den
garanti nämnden kunde ikläda svenska staten måtte kunna utsträckas till
75 procent av lämnad kredit beträffande varor i allmänhet samt lill 85 procent
i fråga örn gatsten och kantsten.
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 7 maj 1936 förklarat sig icke
hava någon erinran mot exportkreditnämndens framställning.
Kommerskollegium, som likaledes den 7 maj 1936 avgivit utlåtande i ärendet,
har därvid anfört följande:
Vad först beträffade frågan örn exportkreditgarantiverksamhetens fortsättande
överhuvud taget ville kollegium understödja de yrkanden härom, som
framställts. Enligt kollega förmenande hade den ifrågavarande verksamheten
varit en god hjälp för våra exportindustrier under de brydsamma förhållanden
på exportmarknaderna, som rått under senare år. Då man i
främmande stater, som med oss konkurrerade på världsmarknaden, alltjämt
bibehölle nämnda system, torde för närvarande anledning icke föreligga att
från svensk sida avstå från att ge exportindustrin det handtag, som den
statliga exportkreditgarantiverksamheten innebure. Kollegium ville alltså
förorda, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva att exportkreditnämndens
verksamhet måtte fortgå jämväl under nästkommande budgetår.
Vad därnäst anginge frågan örn vissa utvidgningar av nämndens rätt att
bevilja exportkreditgaranti, utvidgningar som i första hand hade föreslagits
av Sveriges allmänna exportförening, ville kollegium jämväl understödja den
gjorda hemställan, att ifrågavarande utvidgningar måtte komma till stånd.
I första hand vore det härvid fråga örn att bereda nämnden möjlighet att
bevilja exportkreditgaranti upp till 75 procent av fakturabeloppet mot nuvarande
normala maximigräns på 60 procent. Såsom av exporlkreditnämndens
utredning hade framgått, uppginge i eli flertal länder, där exportkreditgaranti
beviljades, motsvarande procentsats lill 75 procent och däröver. Där
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
Departementschej
en.
till komme att i ifrågavarande länder i regel ersättning lämnades med angivna
procent av uppkommen förlust, medan hos oss exportören alltid stöde
en törsta risk motsvarande skillnaden mellan kreditbeloppet och det av staten
garanterade beloppet. Denna olikhet innebure givetvis, att, även med en
högsta procentsats av 75, den svenska exportören vore väsentligt sämre
ställd än de utländska konkurrenterna.
Exportföreningen hade vidare hemställt, att vid export av gat- och kantsten
den maximala exportkreditgarantin måtte sättas till 85 procent av fakturabeloppet.
I sitt utlåtande hade exportkreditnämnden på denna punkt
yttrat, att nämnden icke ville motsätta sig, att ifrågavarande höjning skedde,
under förutsättning att förhållandena inom stenindustrin med nödvändighet
ansåges påkalla denna särskilda form av exportstöd.
Kollegium ville vitsorda, att förhållandena inom stenindustrin alltfort
vöre synnerligen bekymmersamma och att det vore önskvärt, att staten i den
man så kunde ske lämnade sitt stöd för exporten. Medan exporten av gatsten
under de gynnsamma åren 1927—1929 uppgått till cirka 800,000 å
850,000 ton per år, hade gatstensexporten 1935 sjunkit till i runt tal 90,000
ton och kantstensexporten, som under ifrågavarande gynnsamma år uppgått
till 80,000 å 90,000 ton, hade sjunkit till omkring 24,000 ton. Under innevarande
års fyra första månader hade dock en viss förbättring i avsättningsmöjligheterna
kunnat konstateras: salunda hade exporten under nämnda
period 1936 jämfört med 1935 stigit, för gatsten från 39,900 ton till 52,400
ton och för kantsten från 7,400 ton till 8,450 ton. I runt tal hade sålunda
gatstensexporten stigit med omkring 12,500 ton och kantstensexporten med
cirka 1,000 ton.
Upplysningsvis ville kollegium tillägga, att för närvarande inom gat- och
kantstensindustrin vore sysselsatta omkring 3,000 man, varav cirka 1,600
man arbetade på exportbeställningar och återstoden vore sysselsatt med
tillverkning av sten på beställning av Statens steninköpskommitté eller för
hemmamarknaden.
Även om en viss prishöjning kunnat, tack vare den under statlig medverkan
genomförda exportregleringen, företagas, läge dock priserna fortfarande
sa till, att även en exportkreditgaranti upp till 85 procent vid flertalet
försäljningar icke ens skulle täcka samtliga produktionskostnader. Då det
vöre önskvärt, att den svenska stenindustrin kunde få vinna avsättning på
vissa marknader, där det utan en relativt långtgående kreditgaranti från
statens sida näppeligen torde vara möjligt för exportören att finansiera
exportaffärerna på egen hand, ville kollegium tillstyrka, att exportkreditnämnden
erhölle möjlighet att för produkter av gat- och kantstensindustiin
lämna exportkreditgaranti upp till 85 procent av fakturabeloppet.
Då exportbefrämjande anordningar av nu ifrågavarande slag alltjämt vidmakthållas
i med Sverige konkurrerande länder samt ett upphörande av den
statliga exportkreditgarantiverksamheten i vårt land säkerligen skulle medföra
avsevärda olägenheter för vassa delar av deli svenska exporten, anser jag
mig böra, i likhet med de myndigheter som yttrat sig i ärendet, tillstyrka, att
riksdagens bemyndigande utverkas till denna stödverksamhets fortsatta bedrivande
under nästkommande budgetår. Lika med exportkreditnämnden
förordar jag, att maximum för den sammanlagda kreditgarantisumman,
däri inräknat de belopp, vartill garantier beviljats eller kunna komma att
före utgången av nu löpande budgetår beviljas, bibehålies vid nu gällande
belopp av 35 miljoner kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 263•
9
I fråga örn det nu tillämpade garantisystemet har exportkreditnämnden
förordat sådan ändiing, att nämnden, då densamma finner skäl därtill föreligga,
skall äga ikläda svenska staten exportkreditgaranti upp till 75 procent
av lämnad kredit beträffande varor i allmänhet samt 85 procent av kreditbeloppet
i fråga om gatsten och kantsten. På de skäl, som till stöd härför
anförts, förordar jag dessa förslag. Hittills gällande bestämmelser i övrigt
torde böra bibehållas oförändrade.
Proposition i detta ärende torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna
avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i
allmänhet stadgade tid gått till ända.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att svenska staten må, i överensstämmelse med av mig här
förordade bestämmelser, under tiden till och med utgången av
budgetåret 1936/1937 till belopp av högst 35 miljoner kronor
— däri inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats
eller må komma att före utgången av nu löpande budgetår
beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
N. Tolstoy.
lutning lill riksdagens protokoll WIIG.
1 sami. Nr 2G3.
2