Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

1

Nr 249.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit
m. m.; given Stockholms slott den 30 april
1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, att antaga härvid fogade förslag till lag
med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit;

dels att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående vissa ändringar i förordningen den 3 juli 1930
(nr 317) om jordbrukets kreditkassor;

2) förordning örn ändrad lydelse av §§ 6 och 7 förordningen den 3 juni
1932 (nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar
intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor;

3) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 53 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad;

5) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

dels ock att bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami. Nr 249.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett eller flera län av
ekonomiska föreningar med ändamål att var inom sin ort bereda driftkredit
åt idkare av mindre jordbruk, må, enligt de bestämmelser Konungen meddelar,
kunna vinna godkännande såsom centralkassa för jordbrukskredit.

2 §•

Centralkassa äger i den ordning och under de villkor, som Konungen prövar
betryggande, från allmänheten mottaga inlåning på räkning som av bank
allmänneligen begagnas.

3 §•

Varda penningar hos centralkassa insatta att där innestå viss tid, mot eller
utan ränta, skall motbok eller annat bevis som kassan därom utfärdar ställas
till viss man och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt
att överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

Till den, som hos centralkassa innehar sparkasseräkning, skall motbok
utlämnas. Motbok må ock utlämnas till innehavaren av annan räkning, från
vilken kassan är skyldig utbetala medel först viss tid efter uppsägning. Då
medel insättas eller lyftas å räkning för vilken motbok är utfärdad, skall i
motboken göras anteckning därom. Ej må kassan träffa förbehåll, som skulle
medföra att betalning till annan än rätt innehavare av motbok rörande insättning
å sparkasseräkning kunde av kassan åberopas.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäde vad därom
är stadgat beträffande motbok med bank.

4 §•

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige efter det han fyllt sexton år själv insatt hos centralkassa.
Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges
samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att
omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, åge dock för -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

myndaren ensam förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning
att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel verkställas
å bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller motboken
företes hos kassan.

I fråga om medel som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må hos kassan förbehåll
när som helst göras att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.
Har förbehåll gjorts, skall anteckning därom verkställas å bevis som
utfärdas om insättningen eller i motbok som utlämnas av kassan. Då med
överförmyndarens tillstånd uttagning av medel skett, skall ock anmärkning
om tillståndet göras. Förmyndare och god man åge på begäran erhålla bevis
om beloppet av de medel som insättas eller innestå under sådant förbehåll, så
ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav att motbok rörande insättning å sparkasseräkning förut
utfärdats, må ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel insatts
med förbehåll i avseende å medlens utbetalning, så ock för omyndig som fyllt
sexton ar, för vilken utfärdats motbok å medel varöver den omyndige ej äger
själv förfoga. Har i fråga örn medel, som stå under förvaltning av förmyndare
eller god man, förbehåll gjorts varom i andra stycket sägs, äge jämväl
förmyndaren eller gode mannen för insättning av medel utan sådant förbehåll
utfå annan motbok.

5 §•

Har centralkassa rakat i konkurstillstånd, skola i avseende å dess konkurs,
utöver vad som i allmänhet gäller i fråga om ekonomisk förenings konkurs,
de särskilda bestämmelser som äro meddelade beträffande sparbanks konkurs
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936, från och med vilken dag lagen
den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser om centralkassor
för jordbrukskredit skall upphöra att gälla.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Förslag

till

Förordning

angående vissa ändringar i förordningen den 3 juli 1930 (nr 317)
om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 3 juli 1930 om jordbrukets
kreditkassor1 skola införas sex nya paragrafer med beteckning 5 a,
26 a, 29 a, 33 a, 49 a och 54 a av den lydelse nedan sägs, dels att i nämnda
förordning skall införas ett nytt kapitel, betecknat kap. V och med nedan
angivna lydelse, dels att § 35 skall ur förordningen utgå, dels ock att övriga
här nedan införda paragrafer i samma förordning skola erhålla ändrad lydelse,
på sätt av det följande framgår:

§ 5 a.

Såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans upplåning tjäna, förutom
grundfonden, de förbindelser, som centralkassorna för erhållna lån utfärda
till jordbrukskreditkassan, ävensom, till häremot svarande belopp, till centralkassorna
av dessas låntagare avlämnade förbindelser med tillhörande
hypotek.

§9.

Det åligger jordbrukskreditkassans styrelse att tillse, att för den kredit,
som av kassan lämnas, fullt betryggande säkerhet finnes och hålles vid
makt.

Angående offentlig vård av centralkassas säkerhetshandlingar är stadgat i
§ 29 a.

§ 26.

Centralkassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse och ej bereda
kredit åt andra än sina medlemmar.

Kreditgivningen må bestå i utlämnande av reverslån eller beviljande av
kredit i räkning eller växeldiskontering.

Reverslån eller kredit i räkning må beviljas på högst ett år eller på viss
tids, högst tre månaders, uppsägning.

Växel må diskonteras på högst sex månader.

Omsättning av kredit må kunna medgivas.

1 Senaste lydelse av § 31, se SFS 1934:324.

Kungl. Majlis proposition nr 249-

5

§ 26 a.

Kredit må lämnas endast mot säkerhet, som styrelsen för centralkassan
finner fullt betryggande.

Såsom säkerhet för kredit till jordbrukskassa skola till centralkassan pantförskrivas
av jordbrukskassans kredittagare avlämnade lånehandlingar med
tillhörande säkerheter. Växelkredit må lämnas genom rediskontering av
hos jordbrukskassa diskonterad växel.

§ 27.

Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar
det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar. Vad
sålunda stadgats skall dock ej utgör hinder för centralkassa att till jordbrukskassa
utöver nyss avsedda maximum utlämna lån mot säkerhet av inteckning
i jordbruksfastighet, varför medlem av jordbrukskassan är delaktig
i densamma, om och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom sex
tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering. Såsom
jordbruksfastighet anses även fastighet, varå, utan samband med jordbruk,
trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet
bedrives såsom självständig näring, så ock sådan såsom annan fastighet
taxerad mindre fastighet, vilken användes av hantverkare eller annan
arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning av idkare av jordbruk eller
därmed jämförlig verksamhet.

§ 29.

Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning,
depositionsräkning, kapitalräkning och checkräkning.

Medel, som äro insatta å sparkasseräkning, depositionsräkning eller kapitalräkning,
må centralkassa ej ikläda sig skyldighet att återbetala annorledes
än viss tid efter uppsägning, nämligen i fråga om medel å sparkasseräkning
minst en vecka och i fråga om medel å depositionsräkning eller kapitalräkning
minst tre månader; styrelsen för kassan dock lämnat öppet att,
då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall medgiva utbetalning
utan avvaktan av uppsägningstidens utgång.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning må icke
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver
fyratusen kronor.

§ 29 a.

Såsom säkerhet för centralkassas upp- och inlåning tjäna de förbindelser,
som av dess låntagare avlämnas, jämte tillhörande hypotek. Det åligger
centralkassans styrelse att tillse, att de sålunda ställda säkerheterna äro fullt
betryggande.

Till belopp, som minst motsvarar centralkassans upp- och inlåning efter
avdrag av inneliggande kassa samt tillgodohavande hos riksbanken, inländskt
bankaktiebolag eller sparbank, skola kassans säkerhetshandlingar vara ställ -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

da under offentlig vård av ombud, som förordnas av bank- och fondinspektionen.
Bank- och fondinspektionen meddelar närmare föreskrifter om
anordnandet av den offentliga vården av säkerhetshandlingarna.

§ 30.

Centralkassa skall vara skyldig att i tillgångar, vilka kunna med lätthet
förvandlas i penningar, redovisa kassareserv, som tillsammans med den inneliggande
kassan motsvarar minst tjugufem procent av de förbindelser, som
det åligger kassan att vid anfordran fullgöra. Pantsatt tillgång, som nu
sagts, må härvid icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet
för avtalad kredit, som ej av kassan till fullo begagnats, den må beräknas
till det belopp, som kassan enligt avtalet är berättigad ytterligare utbekomma.
Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det
kan ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Närmare föreskrifter angående de tillgångar, som må såsom kassareserv
godkännas, meddelas, där så erfordras, av bank- och fondinspektionen.

§31.

Centralkassas inlåning å bankmässiga räkningar må icke överskrida ett
belopp, motsvarande tre gånger den ansvarighet, som de till centralkassan
anslutna jordbrukskassorna sammanlagt hava för centralkassans förbindelser;
Kungl. Majit dock obetaget att, där skäl därtill äro, medgiva, att inlåningen
må uppgå till ett belopp, motsvarande fyra gånger nämnda ansvarighet.

§ 33 a.

Anmälningar örn medlemmars avgång, som inkomma från jordbrukskassor,
skola av styrelsen för centralkassa samlas och ordnas samt hållas
tillgängliga för en var, som vill taga kännedom om dem.

§ 36.

Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa under
tio, åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen
och styrelsen för jordbrukskreditkassan. Fylles ej detta antal inom
två månader efter erinring om förhållandet från länsstyrelsens sida eller iakttager
centralkassan icke i vad på den ankommer föreskrifterna i denna förordning,
eller ställer kassan sig icke till efterrättelse av bank- och fondinspektionen
meddelat förbud eller föreläggande, eller handhaves eljest
kassans angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till
kassan, kan godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

Har godkännandet för centralkassan återkallats, skall genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen göras anmälan därom hos styrelsen för jordbrukskreditkassan
och hos bank- och fondinspektionen samt underrättelse
om förhållandet kungöras i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte,

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

7

eller, om flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för
staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan
ort, i en tidning å denna ort.

§ 42.

Till medlem i jordbrukskassa må icke antagas annan än i Sverige bosatt
svensk medborgare, som är ägare eller brukare av fastighet, varom i § 43
förmäles, eller här i riket registrerat aktiebolag, som har till ändamål att
idka jordbruk. Dock må såsom medlem, ändå att han icke äger eller brukar
sådan fastighet, som nyss sagts, intagas ledamot eller suppleant i kassans
styrelse, så ock föreståndaren eller verkställande direktören för den centralkassa,
till vilken kassan är ansluten.

Jordbrukskassa skall bestå av minst femton medlemmar.

§ 43.

Ägare av---bestämda värde.

Är jordbruksfastighet---bestämda värde.

Såsom delaktighetsunderlag —--fall bestämmas.

Sträcker sig---i kassan.

Såsom jordbruksfastighet anses även fastighet, varå, utan samband med
jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig
verksamhet bedrives såsom självständig näring, så ock sådan såsom
annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken användes av hantverkare eller
annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning av idkare av
jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet. Såsom delaktighetsunderlag
för här avsedd fastighet skall gälla fastighetens taxeringsvärde, där ej annat
värde bestämts genom särskild värdering på sätt ovan är sagt.

Annan medlem än sådan, som i första och andra styckena avses, må icke
vara delaktig i kassan med mera än en andel.

Medlem må---en jordbrukskassa.

§ 49.

Jordbrukskassa må---i kassan.

Kreditgivningen må bestå i utlämnande av reverslån eller växeldiskontering
eller beviljande av kredit i räkning, som genom kassans förmedling
öppnas hos vederbörande centralkassa.

Reverslån eller kredit i räkning må beviljas på högst ett år eller på viss
tids, högst tre månaders, uppsägning.

Växel må diskonteras på högst sex månader.

Omsättning av kredit må kunna medgivas.

§ 49 a.

Kredit må lämnas endast mot säkerhet, som styrelsen för jordbrukskassan
finner fullt betryggande.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Säkerheten skall utgöras av pant i fast eller lös egendom eller fordringsrätt
jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas.

Mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning må kredit ej
lämnas, jordbrukskassan dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika
med annan i och för sig fullgod säkerhet.

§ 53.

Jordbrukskassa må icke samtidigt vara medlem av mer än en centralkassa
för jordbrukskredit och må icke utan medgivande av styrelsen för centralkassan
förskaffa sig kredit hos annan än centralkassan.

§ 54 a.

Då medlem av jordbrukskassa avgått, skall styrelsen för kassan, i stället
för att om avgången utfärda kungörelse på sätt i lagen om ekonomiska föreningar
sägs, ofördröjligen till centralkassan göra skriftlig anmälan om avgången.

§ 55.

Nedgår antalet medlemmar i godkänd jordbrukskassa under femton, åligger
det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och
vederbörande centralkassa. Fylles ej antalet inom en månad efter erinrinring
om förhållandet från länsstyrelsens sida, eller iakttager kassan icke i
vad på den ankommer föreskrifterna i denna förordning, eller ställer kassan
sig icke till efterrättelse av bank- och fondinspektionen meddelat förbud
eller föreläggande, eller handhavas eljest kassans angelägenheter på ett sätt,
som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, kan godkännandet av länsstyrelsen
återkallas.

Har godkännandet för jordbrukskassa återkallats, skall genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen göras anmälan därom hos vederbörande centralkassa
och bank- och fondinspektionen samt underrättelse om förhållandet
kungöras i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, örn flera
tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden vanligen
meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan ort, i en
tidning å denna ort.

Har godkännandet, såsom i § 39 sägs, förfallit, skall kungörelse därom ske
som ovan sagts.

Har jordbrukskassa---laga kraft.

Kap. V. Om tillsyn.

§ 60.

Jordbrukskreditkassan, centralkassorna och jordbrukskassorna skola stå
under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Ledamot av inspektionen må ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd
vid kassa, som nu nämnts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

9

Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet i
och för denna tillsyn meddelas av Kungl. Majit.

§ 61.

Inspektionen skall övervaka, att kassorna i sin verksamhet ställa sig till
efterrättelse de lagar och andra författningar, som hava avseende å kassorna,
de för kassorna gällande reglementen och stadgar samt de föreskrifter, som
blivit av ombudsstämma, föreningssammanträde eller styrelse behörigen meddelade.

Det åligger inspektionen att jämväl i övrigt, såvitt angår förhållanden,
som kunna inverka på kassornas säkerhet, med uppmärksamhet följa deras
verksamhet.

Undersökning av kassa skall av inspektionen anställas, så ofta sådan av
inspektionen anses erforderlig eller av Kungl. Majit anbefalles.

Inspektionen åge, där så finnes lämpligt, förordna ombud att biträda vid
tillsynen av viss centralkassa och till densamma anslutna jordbrukskassor.

§ 62.

Styrelsen för kassa åligger i

att när som helst hålla kassans tillgångar ävensom böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen eller dess
ombud;

att ofördröjligen till inspektionen insända styrelsens förvaltningsberättelse
jämte vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen ävensom, efter verkställd
revision, den däröver avgivna berättelsen tillika med annan handling
angående kassans förvaltning eller räkenskaper, som revisorerna må hava avlämnat
till styrelsen;

att tillhandahålla inspektionen sådana översikter rörande kassans ställning
och verksamhet, som av inspektionen påkallas; samt

att i övrigt meddela inspektionen eller dess ombud alla de upplysningar
rörande kassan, som av inspektionen eller ombudet äskas.

§ 63.

Inspektionen åge sammankalla styrelsen för jordbrukskreditkassan, när
sådant prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av inspektionen framställd
begäran om utfärdande av kallelse till extra ombudsstämma, må sådan
stämma ock av inspektionen sammankallas.

Vid ombudsstämma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde må
ledamot, av inspektionen närvara och i överläggningarna deltaga.

§ 64.

Har av styrelsen för kassa eller å ombudsstämma eller föreningssammanträde
fattats beslut, som strider mot lag eller mot reglemente eller stadgar,
må inspektionen kunna förbjuda verkställighet av beslutet. Inspektionen må

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

ock kunna förelägga styrelsen att, i händelse beslut av nyss omförmälda
beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse, där så kan ske, så ock att
fullgöra vad styrelsen enligt lag eller enligt reglemente eller stadgar åligger.
Sådant föreläggande må dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning
eller balansräkning, icke av inspektionen meddelas i fråga örn
i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.

Inspektionen äge förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud
enligt första stycket samt fälla till sådant vite.

Ändå att fall icke är för handen, som i första stycket sägs, äge inspektionen
meddela de erinringar i fråga örn kassans verksamhet, som inspektionen finner
påkallade.

§ 65.

Underlåter centralkassa eller jordbrukskassa att ställa sig till efterrättelse
av inspektionen meddelat förbud eller föreläggande eller handhar sådan
kassa eljest sina angelägenheter på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet
till densamma, äge inspektionen göra anmälan därom hos vederbörande länsstyrelse
med anhållan örn återkallelse av det för kassan meddelade godkännandet.
3;

§ 66.

över inspektionens beslut må klagan föras hos Kungl. Majit inom den tid,
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut
är stadgad, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Kungl. Majit
annorlunda förordnar.

§ 67.

Träder centralkassa eller jordbrukskassa i likvidation, äge inspektionen
därunder i avseende å likvidatorer och föreningssammanträde enahanda
befogenhet, som, innan kassan trätt i likvidation, enligt denna förordning
tillkommer inspektionen beträffande styrelse och föreningssammanträde.

§ 68.

Med dagsböter eller fängelse straffes styrelseledamot eller befattningshavare
hos kassa, som mot bättre vetande till inspektionen eller länsstyrelse
avgiver oriktig eller ofullständig uppgift angående omständighet, varom det
ålegat honom att lämna upplysning.

§ 69.

Böter eller vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras gäldande, skall förvandling ske efter allmänna
strafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936. Med avseende å centralkassa
eller jordbrukskassa, som vunnit godkännande före nämnda dag, skola
de äldre bestämmelserna äga tillämpning, till dess vederbörande länsstyrelses

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

godkännande erhållits av sådana före den 1 juli 1937 länsstyrelsens prövning
underställda ändringar i. kassans stadgar, varigenom desamma bringats till
överensstämmelse med vad ovan föreskrivits; ägande Kungl. Maj:t att beträffande
särskild kassa medgiva den ytterligare utsträckning av tiden för
de äldre bestämmelsernas tillämpning, som av omständigheterna finnes påkallad.

Underlåter kassa att före den 1 juli 1937 ansöka om godkännande av stadgeändringar
med nyss angivet ändamål eller finnas de av kassan beslutade
ändringarna icke vara av beskaffenhet att kunna godkännas eller iakttager
kassa, som av Kungl. Majit medgivits utsträckning av tiden för de äldre bestämmelsernas
tillämpning, icke föreskrift, som därvid lämnats, skall det för
kassan meddelade godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av §§ 6 och 7 förordningen den 3 juni 1932
(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar
än jordbrukskassor.

Härigenom förordnas, att §§ 6 och 7 förordningen den 3 juni 1932 angående
rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra
ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, skola erhålla ändrad lydelse
på sätt av det följande framgår:

§ 6.

För kredit till förening, som i § 4 avses, skall finnas säkerhet, som av centralkassans
styrelse prövas fullt betryggande.

Krediten skall säkerställas genom pant i fast eller lös egendom eller fordringsrätt
jämväl mot annan än föreningen själv.

Mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning må kredit ej
lämnas, centralkassan dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med
annan i och för sig fullgod säkerhet.

Kredit må beredas en och samma förening till så stort belopp, som av centralkassans
styrelse med hänsyn till säkerhetens beskaffenhet och andra
ifrågakommande omständigheter prövas lämpligt. Krediten må icke uppgå
till mera än tvåhundra kronor för varje av föreningen i centralkassan tecknad
andel, dock med rätt för centralkassan att därutöver, efter medgivande
av styrelsen för jordbrukskreditkassan, lämna föreningen kredit mot säkerhet
av inteckning i fastighet, om och i den mån inteckningen ligger inom sex
tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering, där
fastigheten är taxerad såsom jordbruksfastighet, och inom fyra tiondelar av
taxeringsvärdet, där fastigheten är taxerad såsom annan fastighet.

Centralkassas sammanlagda---denna begränsning.

§ 7-

I allt, varom ej i enlighet med ovan meddelade bestämmelser särskilt
stadgats, skall ekonomisk förening, som i § 4 avses, vara såväl i fråga örn
rättigheter som beträffande skyldigheter likställd med till centralkassan ansluten
jordbrukskassa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

13

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936. Med avseende å centralkassa,
som vunnit godkännande före nämnda dag, skola de äldre bestämmelserna
äga tillämpning, till dess vederbörande länsstyrelses godkännande
erhållits av sådana före den 1 juli 1937 länsstyrelsens prövning underställda
ändringar i kassans stadgar, varigenom desamma bringats till överensstämmelse
med vad ovan föreskrivits; ägande Kungl. Majit att beträffande särskild
kassa medgiva den ytterligare utsträckning av tiden för de äldre bestämmelsernas
tillämpning, som av omständigheterna finnes påkallad.

Underlåter centralkassa att före den 1 juli 1937 ansöka örn godkännande
av stadgeändringar med nyss angivet ändamål eller finnas de av kassan
beslutade ändringarna icke vara av beskaffenhet att kunna godkännas eller
iakttager kassa, som av Kungl. Maj :t medgivits utsträckning av tiden för de
äldre bestämmelsernas tillämpning, icke föreskrift, som därvid lämnats, skall
det för kassan meddelade godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 6 juni 1980 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 58 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse
på landet skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

58 §.

Penningar eller---eller värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,
skola för kommunens räkning insättas hos bank eller å postgirokonto.
Med bank avses här jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 53 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 53 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
i stad1 skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

53 §.

Penningar eller---eller värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,
skola för stadens räkning insättas hos bank eller å postgirokonto.
Med bank avses här jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

Förslag

till

Lag

angående] ändrad lydelse av 54 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 54 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

54 §.

Penningar eller---eller värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,
skola för församlingens räkning insättas hos bank eller å postgirokonto.
Med bank avses här jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

> Jfr SFS 1932:266.

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

15

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:

Jag torde få anmäla vissa frågor beträffande jordbrukskasserörelsen.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 december 1933 och den
22 juli 1934 har chefen för jordbruksdepartementet till utredningsmän rörande
formerna för en reglering av jordbrukets kreditförhållanden tillkallat ledamoten
av riksdagens första kammare, generaltulldirektören N. R. Wohlin,
tillika ordförande, verkställande ledamoten i svenska jordbrukskreditkassan,
lantbrukaren N. Adler, bankdirektören N. A. V. Brolén, verkställande direktören
i svenska bankföreningen, f. d. häradshövdingen Knut Dahlberg och
ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. Hj. Svensson.

Till utredningsmännen, vilka antagit benämningen jordbrukskreditutredningen,
hava, för att tagas i övervägande i samband med det utredningen
lämnade uppdraget, bland annat hänskjutits vissa frågor, som avse jordbrukskasserörelsens
organisation och verksamhet. Härutinnan får jag erinra örn
följande.

I skrivelse till Kungl. Majit den 13 december 1933 gjorde styrelsen för
svenska jordbrukskreditkassan framställning om vissa ändringar i de för
jordbrukskasserörelsen gällande bestämmelser. Framställningen föranledde
proposition till 1934 års riksdag (nr 93), vari till behandling upptogos ett par
av de spörsmål, som berörts i skrivelsen. I det till propositionen fogade statsrådsprotokollet
framhöll jag, att då jordbrukskreditutredningen komme att
syssla med frågor, som berörde sagda rörelse, det ej syntes lämpligt att för
det dåvarande vidtaga mera omfattande ändringar i omförmälda bestämmelser,
utan att frågan härom, med undantag för vad som i propositionen
föresloges, borde hänskjutas till nämnda utredning. Även bankoutskottet
förutsatte i sitt av riksdagen godkända utlåtande i ämnet (utsk. uti. nr 57; r.

16

Kungl. Majis proposition nr 249-

skr. nr 346), att jordbrukskreditutredningen skulle upptaga till behandling
vissa närmare angivna spörsmål angående jordbrukskasserörelsen.

Genom beslut den 22 juni 1934 förordnade Kungl. Majit, att bankoutskottets
berörda utlåtande skulle överlämnas till jordbrukskreditutredningen för
att tagas i övervägande i samband nied det utredningen lämnade uppdrag.

I enahanda syfte överlämnades till utredningen jämväl förenämnda framställning
från styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan samt däröver avgivna
utlåtanden.

Jordbrukskreditutredningen har nu, till fullföljande av sitt uppdrag i vad
detsamma avsett jordbrukskasserörelsen, framlagt ett betänkande av den 18
juli 1935 med förslag till förordning örn jordbrukets kreditkassor m. m. (st.
off. utr. 1935:32). Betänkandet åtföljes av särskilda yttranden av dels ledamoten
av utredningen Adler, dels ock ledamöterna Brolén och Dahlberg.

Över betänkandet hava yttranden efter remiss avgivits av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, generalpoststyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
statens pensionsanstalt, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen,
samtliga länsstyrelser, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige
i riksbanken, svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
svenska lantmännens riksförbund, svenska sparbanksföreningen,
svenska bankföreningen, aktiebolaget jordbrukarbanken, svenska mejeriernas
riksförening u. p. a. och Sveriges slakteriförbund. Lantbruksstyrelsen
har vid sitt utlåtande fogat yttranden i ärendet från samtliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, och svenska jordbrukskreditkassan har vid sitt
utlåtande fogat avskrifter av från samtliga centralkassor för jordbrukskredit
infordrade yttranden. Vidare hava länsstyrelsen i Stockholms län vid sitt utlåtande
fogat yttrande av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län yttrande en var
från respektive läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Därjämte hava
länsstyrelsen i Östergötlands län vid sitt utlåtande fogat yttrande fran styrelsen
för Östergötlands centralkassa, länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrande
från allmänna ombudet för Skaraborgs läns centralkassa, länsstyrelsen i
Jämtlands län yttrande från allmänna ombudet för mellersta Norrlands centralkassa
och länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från styrelsen för övre
Norrlands centralkassa. Yttrande över betänkandet har vidare avgivits av
ordföranden i styrelsen för Väsbyortens jordbrukskassa, Adolf Anderson.

Gällande bestämmelser.

De bestämmelser, som nu reglera jordbrukskasserörelsen, återfinnas
i lagen den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit ävensom förordningen den 3
juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor, med däri genom förordningar
den 3 juni 1932 (nr 166) och den 22 juni 1934 (nr 324) vidtagna

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

ändringar, samt förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående rätt för centralkassa
för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska
föreningar än jordbrukskassor. Vidare böra nämnas det den 12 september
1930 utfärdade reglementet för svenska jordbrukskreditkassan (nr 337)
samt tvenne kungörelser den 12 september 1930 (nr 336) och den 22 juni 1934
(nr 323) angående överlämnande till riksbanken av statsobligationer såsom
pant för centralkassas förbindelser. I fråga om förvaltningsbidrag åt jordbrukets
kreditkassor äro föreskrifter meddelade i en kungörelse den 13
februari 1931 (nr 17).

Erinras må, att 1930 års förordning om jordbrukets kreditkassor trätt i
stället för vissa i två särskilda kungörelser av 1915 meddelade bestämmelser
i ämnet. Genomgripande förändringar i jordbrukskasserörelsens organisation
och verksamhet hava därigenom skett. Den huvudsakliga innebörden
av gällande bestämmelser är följande.

Den kreditorganisation, varom här är fråga, består av jordbrukskassor såsom
lokalorgan, centralkassor för jordbrukskredit, utgörande sammanslutningar
av jordbrukskassor, till vilka jordbrukskassorna skola vara anslutna,
samt, såsom ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan, svenska
jordbrukskreditkassan.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att driva lånerörelse
genom att lämna kredit åt centralkassorna, öva kontroll och tillsyn över
sådana kassor och till dem anslutna jordbrukskassor samt verka för jordbrukskasserörelsens
befrämjande och utveckling i allmänhet. Det för
jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas genom
upplåning. Därest jordbrukskreditkassans förbindelser ej kunna infrias
med anlitande av dess egna tillgängliga medel, äger jordbrukskreditkassan
infordra erforderliga tillskott från centralkassorna. För jordbrukskreditkassans
förbindelser svara centralkassorna i förhållande till högsta under räkenskapsåret
oguldna kapitalbeloppen av sina från jordbrukskreditkassan
erhållna lån. Kan en centralkassa icke fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd av denna ansvarighet åligger centralkassan, äro övriga centralkassor
efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen. Såsom grundfond för
jordbrukskreditkassan har staten ställt till förfogande svenska statens fyra
och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida.
Grundfondsobligationernas belopp har vid kassans inrättande år 1930 bestämts
till sammanlagt 15 miljoner kronor men har enligt beslut av 1932
års riksdag höjts till 25 miljoner kronor. Härutöver hava av 1933, 1934 och
1935 års riksdagar ställts till jordbrukskreditkassans förfogande statsobligationer
till ett belopp av tillhopa 20 miljoner kronor att användas till pantförskrivning
för lån i riksbanken. Sist avsedda obligationer är jordbrukskreditkassan
skyldig att återställa till riksgäldskontoret inom vissa angivna
tider. Beträffande grundfondsobligationerna är i förordningen örn jordbrukets
kreditkassor stadgat, att obligationerna fortfara att tillhöra staten, som
dock ej äger att för annat ändamål förfoga över dom, så länge jordbruksk
ledi Ikassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda. Sammanlagda beBihang
till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 249.

a

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

loppet av jordbrukskreditkassans upplåning får icke uppgå till mer än fem
gånger beloppet av grundfonden. Denna, som är avsedd att tjäna som säkerhet
för kassans upplåning, får av jordbrukskreditkassans styrelse, efter
medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret, tillfälligtvis anlitas för fullgörande
av kassans förbindelser, därvid dock skall iakttagas, att grundfonden
efter plan, som av fullmäktige i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem
år skall återställas till sin förutvarande storlek. Jordbrukskreditkassan är
skyldig gottgöra staten, vad staten till följd av kassans åtgärd nödgas utgiva
i ränta å obligationerna. Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till
belopp av nominellt en miljon kronor, får jordbrukskreditkassan icke verkställa
ytterligare upplåning med mindre Kungl. Maj:t, efter hörande av fullmäktige
i riksgäldskontoret, därtill lämnar tillstånd. Vid beviljande av kredit
till centralkassa skall jordbrukskreditkassan uppställa sådana villkor
med avseende å tiden för låns återgäldande, som betingas av jordbrukskreditkassans
förpliktelser till återgäldande av kapital, som av denna upplånats.
Det åligger jordbrukskreditkassans styrelse att tillse, att för den kredit, som
av kassan lämnas, fullt betryggande säkerhet finnes och hålles vid makt.

Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med
begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna hava till uteslutande
syfte att bereda kredit åt sina medlemmar, och centralkassornas väsentliga
ändamål är att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.
För att jordbrukskassa skall kunna erhålla kredit från centralkassa liksom
för att centralkassa i sin ordning skall kunna få kredit från svenska jordbrukskreditkassan
fordras, att den kreditsökande kassan vunnit godkännande
av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte. Godkännande
lämnas allenast under förutsättning, att kassan uppfyller vissa angivna
krav väsentligen avseende innehållet i dess stadgar. Då godkännande
meddelas åt centralkassa, skall länsstyrelsen tillika förordna ett ombud att
å det allmännas vägnar öva tillsyn över centralkassans och till densamma
anslutna jordbrukskassors förvaltning och verksamhet, vilket ombud skall
deltaga i den årliga revisionen av centralkassans förvaltning och är berättigat
att även eljest taga kännedom om centralkassan och till densamma
anslutna jordbrukskassors protokoll och bokföring samt värdehandlingar
och kassabehållning.

Medlemskap i jordbrukskassa kan vinnas av varje i Sverige bosatt svensk
undersåte eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål att
idka jordbruk. I motsats mot vad som gällde före 1930 års reformer ka:-ekonomisk förening icke vara medlem i jordbrukskassa utan endast i centralkassa.
— Jordbrukskassa skall bestå av minst femton medlemmar.

Delaktigheten i jordbrukskassa beräknas med hänsyn lill fastighetens
jordbruksvärde enligt gällande taxering. Brukare av jordbruksfastighet, belägen
inom kassans verksamhetsområde, får vara delaktig i kassan med
högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor av nämnda jordbruksvärde
hos fastigheten. Om fastighet upplåtits till annan för brukande, kunna ägaren
och brukaren var för sig vinna delaktighet till högst en andel för varje

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

fullt tal av 1,000 kronor av jordbruksvärdet. Med jordbruksfastighet likställas
vissa andra därmed jämförliga fastigheter.

Jordbrukskassemedlems insats är fastställd att utgöra minst 5 kronor för
varje andel, varav minst 2 kronor skola kontant inbetalas och återstoden
inom tre år efter tecknandet.

Medlems personliga ansvarighet är enligt 1930 års förordning bestämd sålunda,
att den icke må understiga 50 kronor för varje andel. Medlemmarna
skola vid behov vara underkastade uttaxering intill visst i stadgarna bestämt
belopp, som enligt gällande författning ej må vara högre än 10 kronor
för andel och år.

Jordbrukskassas utlåningsrörelse är begränsad att allenast avse medlemmarna.
Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit får av sådan
kassa beredas en och samma medlem (medlems lånemaximum), skall utgöra
200 kronor för varje andel, varmed medlem är delaktig i kassan. Utan
hinder härav kan dock till medlem, som är ägare av jordbruksfastighet eller
därmed likställd fastighet, utöver lånemaximum utlämnas lån mot säkerhet
av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den mån inteckningens kapitalvärde
ligger inom sex tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande
taxering.

Tidigare hade jordbrukskassa under särskilda förutsättningar rätt till inlåning
i vissa former. Enligt 1930 års förordning får sådan kassa icke för
egen räkning driva inlåningsrörelse men kan såsom ombud för den centralkassa,
till vilken jordbrukskassan är ansluten, mottaga medel för insättning
hos centralkassan.

Jordbrukskassa är skyldig att i fråga örn den allmänna skötseln av sin
rörelse och sin räkenskapsföring ställa sig centralkassans anvisningar till
efterrättelse samt att lämna av centralkassan utsedd revisor de tillfällen att
taga del av sina böcker och värdehandlingar m. m., som erfordras för att
revisorn skall kunna ordentligt fullgöra sitt uppdrag.

Till centi alkassa skola vara anslutna minst 10 jordbrukskassor inom centralkassans
verksamhetsområde med ett sammanlagt insatsbelopp i centralkassan
a minst 1,500 kronor. Ursprungligen kunde endast jordbrukskassor
vara medlemmar av centralkassa, men år 1918 vidtogs häri den jämkningen,
att även andra inom centralkassans verksamhetsområde lokaliserade
ekonomiska föreningar, vilka hava till ändamål befordrandet av jordbrukets
eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet
av genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter, kunna
bliva medlemmar i centralkassa. År 1925 meddelades vissa bestämmelser
angående dylika medlemmars insatsbelopp och den omfattning, i vilken de
skulle få ingå i centralkassa. Till en början gällde ifrågavarande medgivande
endast sådana föreningar, vilkas medlemmar voro personligen ansvariga för
föreningens förbindelser. Enligt 1932 års förordning i ämnet kunna även
andra ekonomiska föreningar bliva medlemmar i centralkassa.

Vid inträdet i centralkassa skall jordbrukskassa för värjo i sistnämnda
kassa tecknad andel teckna en insats av 50 öre i centralkassan. Insats skall
inbetalas kontant.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Jordbrukskassa ansvarar för centralkassans förbindelser med 50 kronor
för varje i jordbrukskassan tecknad andel. Jordbrukskassa skall vid behov
vara underkastad uttaxering intill visst belopp, högst 3 procent för år räknat
av kassans ansvarighet för centralkassans förbindelser.

Centralkassa får ej bereda kredit åt andra än sina medlemmar. Jordbrukskassa
må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar det
sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar. Såväl enligt
tidigare som nuvarande bestämmelser äger centralkassa att till jordbrukskassa
utöver lånemaximum utlämna lån mot inteckningssäkerhet inom
60 procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde.

Det åligger centralkassa att vidtaga erforderliga åtgärder för sakkunnig
uppsikt över och revision av anslutna jordbrukskassors verksamhet och förvaltning.

Vad angår förenämnda andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
skola de vid anslutning till centralkassa ingå med högst en andel för varje
fullt tal av 50 kronor av så stor del av föreningens tillgångar utöver skulderna,
som motsvarar föreningens insatskapital jämte egna fonder av sådan
beskaffenhet, att de icke kunna anlitas utan därom för varje gång å föreningssammanträde
fattat beslut. Insats skall utgöra 5 kronor för varje
föreningens andel i centralkassan. Förening ansvarar för centralkassans förbindelser
med 50 kronor för varje andel, föreningen äger i kassan. I avgörandet
av kassans angelägenheter äger förening deltaga med allenast en tiondels
röst. Kredit till förening får icke beviljas annat än mot fullgod säkerhet
och högst till ett belopp av 200 kronor för varje i kassan tecknad andel.
Centralkassas sammanlagda utlåning till ekonomiska föreningar, varom nu
är fråga, får icke överstiga en tiondel av det sammanlagda lånemaximum,
som gäller för medlemmarna i de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna,
från vilken begränsning dock Kungl. Majit för särskilt fall kan medgiva
undantag. I övrigt äro föreningarna i fråga om rättigheter och skyldigheter
likställda med till centralkassorna anslutna jordbrukskassor.

I motsats till jordbrukskassa äger centralkassa driva inlåning från allmänheten.
Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning å
sparkasseräkning, depositionsräkning och kapitalräkning samt av anslutna
jordbrukskassor och andra ekonomiska föreningar och deras medlemmar
dessutom å checkräkning. Beträffande depositions- och kapitalräkning har
Kungl. Majit genom särskilda beslut förordnat, att en och samma insättares
sammanlagda tillgodohavande å dessa båda slag av räkning icke får annorledes
än genom å kapitalräkning upplupen räntas läggande till å sådan räkning
innestående kapital ökas utöver 15,000 kronor. För sparkasseräkning
är insättningsmaximum bestämt till 4,000 kronor. Centralkassas inlåning a
bankmässiga räkningar må icke överskrida ett belopp, motsvarande två
gånger den ansvarighet, som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna
sammanlagt hava för centralkassans förbindelser, Kungl. Majit dock obetaget
att, där skäl därtill äro, medgiva att inlåningen må uppgå till ett belopp,
motsvarande tre gånger nämnda ansvarighet. Centralkassa skall vara

Kungl. Majda proposition nr 249-

21

skyldig redovisa kassareserv i vissa obligationer, i banktillgodohavanden
eller i lån mot viss inteckningssäkerhet till ett sammanlagt belopp, motsvarande
jämte inneliggande kassa minst en tiondel av insättarnas behållning.

Utöver vad som framgår av det nyss anförda, är centralkassas möjlighet
till inlåning begränsad dels genom bestämmelserna i 58 § lagen den 6
juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, 53 § lagen av samma
dag (nr 252) om kommunalstyrelse i stad och 54 § lagen av nämnda dag
(nr 259) örn församlingsstyrelse, enligt vilka kommuns eller församlings
penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,
skola för kommunens eller församlingens räkning insättas hos bank
eller å postgirokonto, dels ock på grund av stadgandena i lagen den 27 juni
1924 (nr 320) om förmynderskap, enligt vilka hinder föreligga för insättande
i centralkassa av förmyndarmedel.

Såsom säkerhet för envar centralkassas förbindelser med undantag av kassans
skuld till jordbrukskreditkassan har staten ställt till förfogande statsobligationer
till belopp, vilket bestämmes av Kungl. Majit under iakttagande
av att det högst må motsvara 20 procent, med avrundning av beloppet
uppåt till jämnt hundratusental kronor, av kassans in- och upplåning, dock
att beloppet icke i något fall får överstiga 750,000 kronor eller understiga
100,000 kronor. Statsobligationerna i fråga, vilka av riksgäldskontoret överlämnats
till riksbanken, innehavas av denna såsom en för envar centralkassas
förbindelser avsedd gemensam pant för ett belopp motsvarande högst
20 procent av kassans in- och upplåning enligt senast upprättade bokslut
dock lägst för 100,000 kronor, med rätt för kassans fordringsägare att på
särskilt angivna villkor använda panten till täckande av sina fordringar, i
den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade, som på grund av
medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna från dem
uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga. Såsom villkor för ifrågavarande
pants användande gäller, att behovet av pantens tillgripande skall styrkas
genom intyg av det ombud, som förordnats för tillsyn över kassans verksamhet,
att medgivandet till pantens användning skall lämnas av länsstyrelsen
i det län, där kassans styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas
erforderliga föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande
och för därigenom influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att
riksgäldskontoret skall ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats
samt att obligationerna därvid tillika i första hand skola hembjudas
riksgäldskontoret till inlösen. Beloppet av statsobligationer, som centralkassorna
sålunda disponera, torde för närvarande uppgå till 3.95 miljoner
kronor. ■ : 58;

Huvuddragen av jordbrukskreditutredningens förslag.

Jordbrukskreditutredningens förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor
innefattar i huvudsak följande olikheter mot vad som enligt gällande
författningar är stadgat. Svenska jordbrukskreditkassan föreslås skola
bibehållas som ett ledande och kontrollerande organ för kasserörelsen, var -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

emot dess verksamhet med avseende å medelsanskaffningen föreslås inskränkt
till att avse endast kreditförmedling; dock bör jordbrukskreditkassan
kunna vid tillfälligt uppkommande, kortvarigt kreditbehov för centralkassa
bistå centralkassan med erforderlig kredit, för vilken kreditgivning
säkerhet emellertid icke må betingas. För fullgörande av sin sistnämnda
uppgift föreslås jordbrukskreditkassan skola erhålla en checkräkningskredit
hos riksbanken å högst 30 miljoner kronor. De till jordbrukskreditkassans
förfogande ställda grundfondsobligationerna å tillhopa 25 miljoner kronor
ävensom de till kassans förfogande ställda ytterligare obligationerna å sammanlagt
20 miljoner kronor skola däremot återtagas av staten.

Centralkassorna avses — nied nyss angivna undantag — skola själva omhänderhava
den erforderliga upplåningen. Beträffande centralkassornas inlåning
å bankmässiga räkningar föreslås, i syfte att underlätta densamma,
upphävande av flertalet av de restriktiva bestämmelser, som för närvarande
gälla. Centralkassorna befrias vidare från den nu gällande ansvarigheten för
jordbrukskreditkassans förbindelser. Centralkassa föreslås skola utrustas
med en grundfond av statsobligationer till ett belopp av 1 till 3 miljoner kronor,
allt efter storleken av kassans förbindelser; denna grundfond skall träda
i stället för den nuvarande panten av dylika obligationer. Gentralkassas
inlåning — varmed utredningen i sitt författningsförslag förstår all den kredit,
som av centralkassa begagnas — må icke utan Kungl. Majlis tillstånd
överskrida ett belopp, motsvarande tre gånger det belopp, vartill centralkassans
grundfond och reserv-(säkerhets-) fond, de till centralkassan anslutna
jordbrukskassornas reservfonder samt de belopp, varmed centralkassans medlemmar
äro ansvariga för kassans förbindelser, sammanlagt uppgå. För
centralkassas utlåning uppställas vissa detaljregler av rent bankmässig natur,
i stort sett överensstämmande med vad som i praktiken redan tillämpas.
Centralkassa må bevilja kredit endast mot betryggande säkerhet; såsom säkerhet
för kredit till jordbrukskassa skall enligt förslaget till centralkassan
pantförskrivas av jordbrukskassans kredittagare avlämnade lånehandlingar
med tillhörande säkerheter. Jordbrukskassa må icke beredas kredit till
högre belopp än som motsvarar det sammanlagda lånemaximum, som gäller
för jordbrukskassans medlemmar, dock med rätt för centralkassan att därutöver
lämna jordbrukskassan kredit mot säkerhet av inteckning i fastighet,
för vilken medlem i jordbrukskassan är delaktig i densamma, om och i den
mån inteckningen ligger inom 6/io av fastighetens såsom delaktighetsunderlag
bestämda värde. Annan till centralkassan ansluten ekonomisk förening än
jordbrukskassa — i betänkandet och i det följande benämnd jordbruksekonomisk
förening — må beredas kredit till ett belopp av 200 kronor för
varje av föreningen i kassan tecknad andel; dock att centralkassan bör hava
rätt att därutöver, efter medgivande av jordbrukskreditkassan, lämna föreningen
kredit mot säkerhet av fastighetsinteckning, örn och i den mån inteckningen
ligger inom 6/io av taxeringsvärdet, där fastigheten är taxerad såsom
jordbruksfastighet, och inom 7u> av sagda värde, där fastigheten är
taxerad såsom annan fastighet. Centralkassas sammanlagda utlåning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

23

jordbruksekonomiska föreningar må enligt förslaget icke överstiga Vs av det
sammanlagda lånemaximum, som gäller för medlemmarna i de till centralkassan
anslutna jordbrukskassorna.

Rätt till medlemskap i jordbrukskassa äger enligt förslaget endast i Sverige
bosatt svensk medborgare, som är ägare eller brukare av jordbruksfastighet
eller viss annan därmed likställd fastighet, ävensom svenskt aktiebolag, som
har till ändamål att idka jordbruk; dock må såsom medlem intagas vissa
kassefunktionärer, ändå att de icke äga eller bruka fastighet, varom nyss
sagts. Delaktighetsunderlaget föreslås utökat till att omfatta fastighetens
sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt gällande taxering. För
nyssnämnda såsom annan fastighet taxerade, men i förevarande hänseende
med jordbruksfastighet likställda fastigheter gäller taxeringsvärdet såsom
delaktighetsunderlag. För jordbrukskassornas utlåningsverksamhet föreslås,
liksom i fråga örn centralkassornas, vissa detaljföreskrifter av rent bankmässig
natur, varjämte närmare föreskrifter lämnas örn de säkerheter, som
skola presteras för erhållande av lån hos jordbrukskassa. Medlems lånemaximum
föreslås alltjämt skola utgöra 200 kronor för varje andel, varmed
medlemmen är delaktig i kassan. I fråga om medlems rätt att därutöver
erhålla kredit mot säkerhet av fastighetsinteckning föreslås en av
de ändrade reglerna örn delaktighetsunderlag föranledd bestämmelse, att
dylikt lån må beviljas, om och i den mån inteckningen ligger inom 6/io av
fastighetens såsom delaktighetsunderlag bestämda värde. Vidare föreslås, att
jordbrukskassa skall befrias från den för närvarande gällande föreskriften
örn skyldighet att vid medlems avgång ur kassan kungöra avgången i vissa
tidningar; avgången föreslås i stället skola anmälas till vederbörande centralkassa,
där anmälningarna skola ordnas och hållas tillgängliga för den,
som därav önskar taga del.

Ytterligare föreslår jordbrukskreditutredningen, att kasserörelsen skall
ställas under tillsyn av en för ändamålet inrättad central, statlig jordbrukskasseinspektion,
i samband varmed den nuvarande tillsynen genom av
länsstyrelserna förordnade allmänna ombud föreslås skola upphöra.

Det må slutligen anmärkas, att jordbrukskreditutredningen i sitt betänkande
även diskuterat frågan, huruvida icke en central kreditanstalt för jordbruket
med det snaraste borde inrättas, vilken anstalt därvid borde intimt anslutas
till jordbrukskasseorganisationen. I samband därmed har jordbrukskreditutredningen
även diskuterat, huruvida icke aktiebolaget jordbrukarbanken
borde kunna ställa sina tjänster till jordbrukets förfogande i än högre
grad än som för närvarande vore förhållandet.

Herr Adlers reservation. Herr Adlers reservationsvis framförda yttrande
innebär i huvudsak följande avvikelser från det av utredningens majoritet
framlagda förslaget. Svenska jordbrukskreditkassan föreslås bibehållen såsom
upplånande organ; likaså bibehålies centralkassornas ansvarighet för
jordbrukskreditkassans förbindelser. För att öka jordbrukskreditkassans
lånemöjlighcter föreslås dels en höjning av grundfonden lill 45 miljoner kro -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

nor, dels ock en bestämmelse, enligt vilken såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans
upplåning skola tjäna de förbindelser, som centralkassorna
för erhållna lån utfärda till jordbrukskreditkassan, ävensom, till häremot
svarande belopp, till centralkassorna av dessas låntagare avlämnade förbindelser
med tillhörande hypotek. Samtidigt föreslås skyldighet för centralkassa
att ställa sina säkerhetshandlingar under offentlig vård. Jordbrukskreditkassans
upplåningsrätt föreslås begränsad till tre gånger beloppet av
kassans grundfond. Då enligt reservantens förslag centralkassa icke skall
syssla med upplåning och följaktligen icke behöver statsgaranti beräknad
härför, föreslås, att centralkassas grundfond skall fastställas till ett belopp,
motsvarande x/5 av inlåningen, dock lägst 100,000 kronor och högst 1,500,000
kronor. Lika med majoriteten föreslår reservanten borttagande i huvudsakliga
delar av de restriktiva bestämmelser, som för närvarande gälla för centralkassornas
inlåning å bankmässiga räkningar. Som säkerhet för centralkassas
inlåning föreslås skola tjäna de förbindelser, som av dess låntagare
avlämnas, jämte tillhörande hypotek. Till belopp, som minst motsvarar centralkassans
inlåning efter avdrag av inneliggande kassa samt vissa banktillgodohavanden,
skola kassans säkerhetshandlingar vara ställda under offentlig
vård av ombud, som förordnas av den föreslagna jordbrukskasseinspektionen.
Närmare föreskrifter örn anordnandet av den offentliga vården
av säkerhetshandlingarna föreslås skola meddelas av Kungl. Maj:t. Vad
slutligen angår jordbruksekonomisk förenings lånerätt mot säkerhet av inteckning
i fastighet, vilken är taxerad såsom annan fastighet, föreslås ökad
lånerätt så till vida, att kredit må beviljas, örn ock i den mån inteckningen
ligger inom % av taxeringsvärdet.

Herrar Brolius och Dahlbergs reservation. I den av herrar Brolén och Dahlberg
avgivna reservationen framhålles att, om jordbrukskasserörelsen åter
skall bliva i nöjaktig omfattning självständig och självförsörjande, det är
av största betydelse, att strävandena härför ofördröjligen med all kraft taga
sin början. Av denna anledning anse reservanterna det icke lämpligt, att
den statskredit, som enligt majoritetsförslaget skulle upplåtas till jordbrukskreditkassan,
bestämmes till ett så stort belopp som 30 miljoner kronor och
ställes till förfogande för obestämd tid framåt. Reservanterna föreslå i stället,
att den checkräkningskredit hos riksbanken, som bör upplåtas till jordbrukskreditkassan,
ej fastställes till högre belopp än 25 miljoner kronor och
att det vid fattandet av detta beslut tillika bestämmes, att krediten skall vid
angiven tidpunkt, senast den 1 juli 1938, sänkas till avsevärt lägre belopp,
som finnes böra skäligen motsvara kreditens ändamål att utgöra en kassareserv
för rörelsen. Vidare föreslå reservanterna med hänsyn till den utomordentliga
omfattningen av den organisation, som den föreslagna jordbrukskasseinspektionen
skulle få att övervaka, att åt inspektionen beredes möjlighet
att till sitt biträde förordna allmänna ombud vid de centralkassor, beträffande
vilka behov därav framträder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

25

Allmänna synpunkter.

Innan de i jordbrukskreditutredningens betänkande framlagda ändringsförslagen
här upptagas till närmare behandling, torde en fråga av mera
allmän innebörd få något beröras, nämligen frågan huruvida det kan vara
lämpligt att redan nu—- kort tid efter det kasserörelsen senast varit föremål
för vittgående reformer —- ånyo skrida till mera genomgripande förändringar
av rörelsens organisation och arbetssätt.

I de inkomna yttrandena hava i denna fråga framförts följande allmänna
synpunkter.

Statskontoret har anfört:

Då jordbrukskasserörelsen för närvarande syntes gå stadigt framåt, ville
det förefalla i och för sig naturligt, örn rörelsen finge i lugn fortsätta sin
utveckling på den nya grund, som blivit lagd, utan att redan nu ånyo bliva
föremål för omfattande organisationsändringar.

Därtill komme, att förevarande organisationsproblem torde böra bedömas
med hänsyn tagen till vissa andra betydelsefulla spörsmål, som ännu icke
förelåge i det skick, att slutlig ståndpunkt till dem kunde tagas. Jordbrukskreditutredningen
pekade sålunda själv på frågan örn inrättandet av en central
kreditanstalt för jordbrukets behov och ansåge eftersträvansvärt, att en
sådan anstalt av betydande storleksordning komme till stånd, och att, när så
skedde, densamma intimt anslötes till jordbrukskasseorganisationen. Utredningen
erinrade vidare om den av staten ägda jordbrukarbanken, som enligt
sitt program hade »att lämna stöd i första hand åt det svenska jordbruket,
dess utövare och dess ekonomiska föreningsrörelse», samt funne det böra
övervägas, huruvida icke denna bank borde kunna ställa sina tjänster till
jordbrukets förfogande i än högre grad än för närvarande vore förhållandet.

Statskontoret delade jordbrukskreditutredningens uppfattning angående nu
berörda frågors betydelse ur synpunkten av jordbrukets kreditförsörjning
och därmed även för jordbrukskasserörelsen och dess gestaltning. Enligt
ämbetsverkets mening ägde samtliga dessa spörsmål i själva verket ett så
starkt inre samband, att de borde bliva föremål för samtidigt och gemensamt
övervägande. Såvitt ämbetsverket förstode, utgjorde detta ett ytterligare skäl
att tills vidare ställa sig avvaktande i jordbrukskassefrågan.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, bland annat, följande.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig böra framhålla, att det syntes, som om jordbrukskreditutredningen
knappast klarlagt spörsmålet angående de jordbruksekonomiska
föreningarnas ställning till jordbrukskasserörelsen. Å ena sidan
syntes utredningen nämligen göra gällande, att jordbrukarbanken i högre grad
än hittills borde ägna sig åt jordbrukskrediten och speciellt jordbrukarnas
föreningskredit. Å andra sidan syntes förslaget i hög grad bygga på den
uppfattningen, att jordbrukets föreningsväsende skulle i stor omfattning ansluta
sig till jordbrukskasseorganisationen och därigenom stödja densamma.
Konkurrens mellan dessa båda av slaten till jordbrukets gagn understödda
penningorganisationer syntes under sådana förhållanden oundviklig.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig böra betona, att statistiken rörande jordbrukets
skuldsättning, i den mån sådan förelåge, knappast syntes giva belägg
för behovet av så långt gående åtgärder, som i betänkandet föreslagits.
Vidare syntes det, som örn utredningen knappast beaktat de nya förhållanden,
som inträtt i och med statens medverkan till skapande av anstalter för se -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

kundär fastighetskredit åt jordbruket, varigenom dess behov av driftkredit
i viss mån torde hava tillgodosetts, samtidigt som de säkerheter i form av
fastighetsinteckningar, som kunde ställas för genom jordbrukskassorna lämnad
kredit, genom anlitande av den nya möjligheten för fastighetsbelåning
sannolikt torde komma att successivt försämras och riskerna vid kassornas
verksamhet därmed ökas.

Av vad nu anförts torde framgå, att lantbruksstyrelsen icke utan vidare
ansåge sig kunna giva sin anslutning till något av de i betänkandet framförda
förslagen. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde det för ovigt kunna
ifrågasättas, huruvida jordbrukskasserörelsen icke lämpligen borde få utveckla
sig enligt nu gällande bestämmelser, till dess ytterligare erfarenhet
vunnits på området.

Bank- och fondinspektionen har anfört:

Sedan jordbruksnäringens läge numera -—- huvudsakligen tack vare reglerande
åtgärder från statens sida -— betydligt förbättrats, borde, syntes det
inspektionen, tiden vara inne för en avveckling av statens understödjande av
jordbrukskasserörelsen och ett återförande av rörelsen till dess ursprungliga
ändamål — tillgodoseende av det mindre jordbrukets driftkredit — samt ett
befästande av rörelsen på den för densamma avsedda grunden -—■ jordbrukarnas
egna självhjälpsmöjligheter. Inspektionen insåge visserligen, att detta
icke läte sig omedelbart göra, men vissa åtgärder syntes dock därutinnan
kunna tagas under övervägande. Genom inskränkning av primärbelåningen
till allenast fall av tillfälligt kreditbehov och genom upphörande med sådan
kreditgivning, för vilken i annan ordning blivit särskilt sörjt, skulle väsentliga
lättnader kunna uppnås i rörelsens medelsbehov. Vidare borde upptagas
till ingående övervägande frågan om en närmare anknytning av jordbrukskasserörelsen
till aktiebolaget jordbrukarbanken. Till denna bank skulle,
förmenade inspektionen, kunna överflyttas i huvudsak de uppgifter, som enligt
jordbrukskreditutredningens förslag avsetts för det nuvarande topporganet.
Genom en dylik anknytning skulle ett undanröjande kunna ske av de
olägenheter för såväl banken som jordbrukskasserörelsen, vilka för närvarande
föranleddes av de oklara linjerna inom gränsområdena för de båda
kreditorganisationernas verksamhet, särskilt med avseende på utlåningen till
de jordbruksekonomiska föreningarna.

Av vad sålunda anförts framginge, att jordbrukskreditutredningens förslag
i dess nu förevarande form enligt inspektionens mening icke borde läggas till
grund för en reglering av förhållandena på jordbrukskasseväsendets område,
utan att en förnyad utredning av frågan vore erforderlig. Vid en sådan
utredning borde särskilt de av inspektionen angivna synpunkterna tagas under
omprövning.

Sparbanksinspektionen har anfört, att utredningens förslag icke syntes böra
bringas till omedelbar verkställighet, utan att utredningen dessförinnan borde
fullständigas i fråga om, bland annat, jordbrukskasserörelsens förhållande
till sparbankerna ävensom till affärsbankerna och därvid i första hand aktiebolaget
jordbrukarbanken.

Riksgäldsfullmäktige hava — under erinran därom att det i betänkandet
framlagda organisationsprogrammet icke vore slutgiltigt, i det att frågan örn
tillskapandet av en jordbrukets centrala kreditanstalt ännu icke vore närmare
utredd -—• avstyrkt, att ändringar redan nu vidtoges i de för kasserörelsen
gällande bestämmelserna.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 249-

27

Riksbanksfullmäktige hava framhållit, att så kort tid förflutit efter de senast
vidtagna, betydande förändringarna i kasserörelsens organisation, att det
ännu förefölle väl tidigt att bilda sig en uppfattning om verkningarna därav.
Fullmäktige, som understrukit nödvändigheten av att spörsmålet om förhållandet
mellan jordbrukskasserörelsen och aktiebolaget jordbrukarbanken upptoges
till behandling, innan en omläggning av principerna för kasserörelsen
komme till stånd, hava därför avstyrkt, att de av jordbrukskreditutredningen
framlagda förslagen för närvarande realiserades.

Svenska sparbanksföreningen bar framhållit, att förhållandet mellan jordbrukskasserörelsen
och sparbankerna, bland annat i vad avsåge den primära
fastighetsbelåningen, måste regleras samt att en rationell lösning av jordbrukets
kreditproblem svårligen kunde ernås, därest ej sparbankernas ställning
såsom kreditförmedlare tillbörligen beaktades; reformerna av jordbrukskasseväsendet
borde därför sökas på väsentligen andra vägar än de av utredningen
föreslagna.

Svenska bankföreningen bar givit uttryck åt den uppfattningen, att jordbrukskassornas
långivning, i vad gällde den primära fastighetskrediten ävensom
den svårbedömbara krediten till jordbruksekonomiska föreningar, borde
inskränkas. Vidare borde den för närvarande alltför vidlyftiga och kostsamma
ramen för organisationen kraftigt beskäras, så att ett gynnsammare förhållande
uppstode mellan kostnader och arbete, å ena sidan, och nyttigt resultat,
å andra sidan. Bankföreningen förordade därför, att innan utredningens
förslag till förändring av kasserörelsens organisation och finansiering
upptoges till övervägande, en grundlig undersökning anordnades för finnande
av utvägar att omlägga organisationen enligt antydda riktlinjer.

Aktiebolaget jordbrukarbanken har, liksom svenska lantmännens riksförbund,
förordat, att frågan örn inrättandet av en jordbrukets centrala kreditanstalt
upptoges till övervägande, innan åtgärder vidtoges för en ny omorganisation
av jordbrukskasserörelsen.

Länsstyrelserna i Stockholms, Örebro och Uppsala län hava ställt sig tveksamma
till frågan, örn jordbrukskasserörelsen nu borde bliva föremål för omorganisation
eller örn icke ytterligare utredning av frågan tarvades.

Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker ändringsförslaget i dess nu förevarande
skick.

Efter genomförandet av 1930 års reform har jordbrukskasserörelsen gått Departementsavsevärt
framåt. Från utgången av år 1929 till utgången av år 1935 bar chelensålunda
antalet jordbrukskassor ökat från 173 till 771, antalet medlemmar
i jordbrukskassorna från 12,566 till 73,071 och utlåningen från 14.16 miljoner
kronor till 56.81 miljoner kronor. Även örn denna utveckling icke i allo motsvarar,
vad man år 1930 förväntade, synas dock de gjorda framstegen vara
så goda, att man icke redan nu — endast ett fåtal år efter den senaste reformen
— bör, i syfte alt ytterligare främja kasserörelsen, skrida till en fullständig
omarbetning av de för densamma gällande författningar. Däremot
böra givetvis detaljändringar vidtagas i de punkter, där, enligt vad de gångna
årens erfarenheter visa, sådana äro av nöden.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

I vissa remissyttranden har framförts den synpunkten, att kasserörelsen
icke borde bliva föremål för en ny omorganisation, utan att samtidigt förhållandet
mellan å ena sidan kasserörelsen och å andra sidan sparbankerna
och aktiebolaget jordbrukarbanken bleve föremål för reglering. Med hänsyn
till vad jag nyss anfört har jag ej anledning att nu närmare gå in på denna
fråga. Emellertid torde böra påpekas, att om än olika kreditförmedlingsorgan
i mycket hava gemensamma ändamål, de likväl i vissa avseenden
företräda så skilda intressen, att försiktighet bör iakttagas i fråga om en inbördes
reglering från det allmännas sida av ifrågavarande organs verksamhetsområden.
Vad nu sagts får givetvis icke innebära, att ej ur allmän
synpunkt vissa påpekanden beträffande kasserörelsens verksamhet kunna
vara på sin plats. Sålunda lärer ej kunna bestridas, att större krediter till
de jordbruksekonomiska föreningarna kunna medföra sådan ensidighet i
centralkassornas kreditgivning och därmed även innebära så oförutsebara
risker, att kasserörelsen har anledning att härvidlag iakttaga stor försiktighet.
Vidare torde böra understrykas, att då staten i principiellt samma
syfte understödjer både hypoteksföreningar och jordbrukskassor, konkurrens
från de senares sida med nämnda föreningar om primärkrediter icke
kan anses önskvärd.

Vad angår frågan örn inrättandet av en central kreditanstalt för jordbruket
med anknytning till kasserörelsen torde densamma med hänsyn till
kasserörelsens nuvarande omfattning icke för närvarande vara aktuell.

Då jag härefter övergår till att i detalj granska de i betänkandet framlagda
ändringsförslagen, kommer jag till en början att under särskilda rubriker
behandla vad som torde kunna sägas vara förslagets tre huvudpunkter, nämligen
frågorna örn upplåningsverksamhetens ordnande, om rätten till inlåning
å bankmässiga räkningar samt om kontrollen av kasserörelsen; därefter kommer
jag att behandla ett antal smärre frågor, beträffande vilka ändringar
likaledes föreslås, samt slutligen vissa med rörelsen sammanhängande anslagsfrågor.

U pplåningsverksamheten.

I betänkandet anföres i fråga om den för jordbrukskasserörelsen erforderliga
medelsanskaffningen inledningsvis, att en närmare granskning
av den del av organisationens verksamhet, som utgjordes av dess medelsanskaffning,
icke kunde leda till annat omdöme än att de år 1930 vidtagna
reformerna i detta avseende icke motsvarat de förväntningar, man vid sagda
tid ställde på dem. Medan avsikten från början varit, att jordbrukskreditkassan,
sådan densamma blivit uppbyggd, skulle äga förmåga att åvägabringa
en upplåning, motsvarande ej mindre än fem gånger storleken av
grundfonden, hade utvecklingen givit vid handen, att kassan icke ens varit
i stånd att med stöd av grundfonden åstadkomma en upplåning, som överstigit
grundfonden. Vidare framhålles i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

29

Då det gällde att klarlägga frågan om anledningen till att jordbrukskreditkassan
på sätt nu nämnts icke ägde förmåga alt i någon mån nied
egen kraft förskaffa sig den för fullgörandet av dess uppgifter erforderliga
krediten, borde till en början erinras örn huru jordbrukskreditkassans medelsanskaffning
tänkts ordnad och säkerställd. Enligt gällande förordning svarade
för jordbrukskreditkassans förbindelser i första hand kassans egna tillgångar.
I den mån dessa befunnes otillräckliga, inträdde centralkassornas
solidariska ansvarighet för bristen. Sedan även denna ansvarighet tagits i
anspråk utan att skulderna blivit till fullo guldna, finge grundfonden anlitas.
Liksom förhållandet vore med hypoteksbankerna vore det således avsett,
att långivarnas säkerhet i första hand skulle finnas hos kassans egna
tillgångar. Dessa tillgångar utgjordes av kassans fordringar hos centralkassorna,
och jordbrukskreditkassan ålåge jämlikt förordningen att tillse, att
fullt betryggande säkerhet för dem funnes och hölles vid makt. Nu vore
emellertid läget sådant, alt jordbrukskreditkassan vid sin kreditgivning till
centralkassorna icke begärde eller mottoge någon säkerhet för krediterna.
Att så vore förhållandet berodde på att det i en lånerörelse av den beskaffenhet,
som förekomme inom här ifrågavarande organisation, i själva verket
icke torde vara praktiskt genomförbart att åstadkomma den hypotisering,
som i förordningen förutsattes. De säkerheter, som centralkassorna skulle
pantförskriva åt jordbrukskreditkassan, skulle vara de lånehypotek, som
centralkassorna mottagit av jordbrukskassorna till säkerhet för dessas förbindelser
till centralkassorna. Dessa lånehypotek vore desamma, som jordbrukskassorna
vid sin kreditgivning till sina medlemmar, de enskilda jordbrukarna,
mottagit av dem. Karaktären av jordbrukskasseorganisationens
verksamhet, som till största delen avsåge korta och rörliga driftkrediter,
torde praktiskt taget omöjliggöra en hypotisering av lånesäkerheter i så
många led, som här angivits. Följden härav vore, att jordbrukskreditkassan
icke i likhet med hypoteksbankerna vore i tillfälle att bjuda sina långivare
pantförskriven realsäkerhet för krediterna.

Inom för hithörande frågor intresserade kretsar torde enighet räda därom,
att det icke vore med de kooperativa principer, som borde vara vägledande
för jordbrukskasserörelsens utveckling, överensstämmande och ej
heller eljest önskligt, att denna rörelse, på sätt skett under tiden efter år 1930,
i allt större omfattning sattes i beroende av statens stöd, samt att det fördenskull
borde vara för rörelsen av största betydelse, att åtgärder vidtoges, varigenom
densamma kunde bliva såvitt möjligt självständig och självförsörjande.

Även jordbrukskreditutredningen anslöte sig till denna allmänna uppfattning
och hade i följd därav tagit under övervägande förefintliga utvägar för
vinnande av nu antydda syftemål. Enligt utredningens mening vore två
alternativa vägar för ändamålet tänkbara.

Den ena av dessa vägar ginge ut på att centralkassorna skulle upphöra
alt utgöra självständiga enheter inom organisationen. De skulle upplösas
och den av dem bedrivna verksamheten skulle i deras ställe handhavas avett
antal avdelningskontor hos jordbrukskreditkassan. Med denna anordning
borde det icke möta svårighet att åstadkomma pantförskrivning åt jordbrukskreditkassan
av säkerheterna för jordbrukskassornas hos kassan erhållna
krediter. Jordbrukskreditkassan borde enligt denna ordning erhålla betingelser
för åstadkommande av ökning av såväl upplåningen som inlåningen,
vilken sistnämnda rörelse borde handhavas av avdelningskontoren. Mot
en reorganisation av rörelsen efter denna linjo reste sig emellertid tungt vägande
invändningar. Centralkassorna borde enligt jordbrukskreditutredningens
mening anses såsom jordbrukskasserörelsens grundpelare och de borde

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

såsom sådana äga stor bärkraft. Att ersätta dessa med de anslutna jordbrukskassorna
intimt sammanbundna enheter med avdelningskontor åt
jordbrukskreditkassan skulle säkerligen innebära ett försvagande av själva
ryggraden hos rörelsen och av rörelsens kooperativa karaktär. I sistnämnda
hänseende borde särskilt framhållas, att, då det ej torde vara möjligt att
ikläda de små jordbrukskassorna solidariskt och obegränsat ansvar för jordbrukskreditkassans
förbindelser, ansvarigheten inom rörelsen enligt denna
anordning skulle bliva inskränkt till att omfatta allenast de enskilda jordbrukskassemedlemmarnas
begränsade ansvar för sin jordbrukskassas förbindelser.
En anordning liknande den nu antydda funnes visserligen i Finland.
Jordbrukskasserörelsen därstädes hade allenast två led, nämligen andelskassorna
och det centrala organet, benämnt andelskassornas centralkreditanstalt
aktiebolag. Andelskassorna vore icke ansvariga för centralorganets
förbindelser. Det borde emellertid bemärkas, att i stället ansvarigheten
inom andelskassorna vore anordnad enligt det s. k. Raiffeisensystemets principer,
i det att andelskassemedlemmarna vore med hela sin förmögenhet
solidariskt ansvariga för sin kassas förbindelser. En dylik utsträckning av
ansvarigheten torde icke lämpa sig för svenska förhållanden och skulle säkerligen
icke visa sig gagnelig för befordrandet av vår jordbrukskasserörelses
syften. På här anförda skäl finge jordbro Isskred it ut red ningen avstyrka
en sådan omläggning av jordbrukskasseorganisationen, varigenom det viktiga
mellanled, som centralkassorna utgjorde, skulle komma att försvinna.

Lösningen av jordbrukskasseorganisationens kapitalförsörjningsproblem
borde enligt jordbrukskreditutredningens åsikt i stället sökas i motsatt riktning,
nämligen genom stärkande av centralkassornas ställning såsom organ för
anskaffande av lör utlåningen behövliga medel. Utredningen ansåge, att
centralkassorna borde göras skickade att ej endast genom inlåning från allmänheten
utan ock genom upplåning, väsentligen från penningförvaltande
inrättningar, anskaffa de lör utlåningen till jordbrukskassorna erforderliga
medlen. Utredningen holle i enlighet därmed före, att det vore väsentligen
följande åtgärder, som vore av nöden.

De nuvarande begränsningar i fråga örn centralkassornas rätt att mottaga
insättningar på bankmässiga räkningar, vilka icke ägde motsvarighet
hos bankerna, borde upphävas. Centralkassorna borde förses med statliga
grundfonder, vilka vore vida större än de nuvarande och vilka ställdes i
lämpligt förhållande till storleken av centralkassornas skulder. Ceutralkassorna
borde vidare befrias från sin skyldighet att hos jordbrukskreditkassan
ställa säkerhet för de krediter, som av denna kassa lämnades, ävensom från
ansvarigheten för jordbrukskreditkassans förbindelser.

Jordbrukskreditkassan, som i varje avseende borde bibehålla sin ställning
såsom jordbrukskasseorganisationens ledande och kontrollerande organ,
borde i allmänhet icke själv lämna krediter till centralkassorna utan bisträcka
dem genom att verka såsom förmedlare av den upplåning, vilken
centralkassorna borde själva handhava. Därjämte borde jordbrukskreditkassan
vara så utrustad, att den, då behov därav yppades, kunde meddela
centralkassa kredit för kortare tid i avbidan på att centralkassan bleve i tillfälle
att vidtaga åtgärder för åstadkommande av utjämning mellan sin inoch
utlåning. För sådana krediter borde jordbrukskreditkassan, såsom nyss
nämnts, ej äga att kräva särskild säkerhet.

Vid övervägande av den lämpliga storleken av de grundfonder, varmed
centralkassorna enligt detta förslag skulle utrustas, hade jordbrukskreditutredningen
ansett det vara önskvärt och lämpligt, att varje grundfond
ställdes i visst förhållande till storleken av kassans förbindelser och således
ökades efter hand som kassans omslutning bleve större, varvid dock borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

31

iakttagas, att ökningen bleve genom en maximeringsregel på lämpligt sätt begränsad.
Utredningen föresloge, att det bestämdes, att centralkassas grundfond
skulle utgöra minst 1 och högst 3 miljoner kronor, ävensom att reglerna
gåves den utformning, att grundfonden alltid konime att uppgå till
ett avrundat belopp av antingen 1, 2 eller 3 miljoner kronor. Det syntes
böra stadgas, att grundfonden skulle utgöra 1 miljon kronor, så länge centralkassans
in- och upplåning icke överstege 3 miljoner kronor, 2 miljoner kronor,
så länge densamma holle sig mellan 3 och (i miljoner kronor, samt 3
miljoner kronor, sedan in- och upplåningen överstigit 6 miljoner kronor.
Med en dylik regel skulle grundfonderna för de nuvarande centralkassorna
enligt deras ställning den 1 juli 1935 komma att belöpa sig till sammanlagt
21 miljoner kronor.

Nu nämnda stadgande måste enligt jordbrukskreditutredningens mening
uppenbarligen suppleras med en allmän regel örn begränsning av centralkassas
rätt att ikläda sig förbindelser, oavsett örn förbindelserna grundades
på inlåning å bankmässiga räkningar eller vore tillkomna i annan ordning.
Varken i detta sammanhang eller eljest torde det överhuvud taget
vara möjligt att söka behålla en skillnad mellan inlåning och upplåning.
Ett närmare övervägande gåve vid handen, att någon hållbar gräns mellan
dessa tvenne begrepp icke vore möjlig att upprätthålla. I överensstämmelse
med den nomenklatur, som användes i bank- och sparbankslagarna, betecknade
jordbrukskreditutredningen såsom centralkassas inlåning all kredit, som
av sådan kassa begagnades, och bomme att i fortsättningen använda ordet inlåning
i denna vidsträckta betydelse. Utredningen ansåge sig böra föreslå
en sådan begränsning av centralkassas inlåningsrätt, att inlåningen icke utan
Kungl. Maj:ts tillstånd finge överskrida ett belopp, motsvarande tre gånger
det belopp, vartill centralkassans grundfond och reservfond (säkerhetsfond),
de till centralkassan anslutna jordbrukskassornas reservfonder samt de belopp,
varmed centralkassans medlemmar vore ansvariga för kassans förbindelser,
sammanlagt uppginge.

Vid bedömandet av frågan, huru jordbrukskreditkassan skulle förses med
nödiga medel för fullgörandet av sin uppgift att kunna tillgodose för centralkassor
tillfälligt uppkommande kreditbehov, borde till en början erinras
örn att jordbrukskreditutredningen, på sätt omförmälts, föresloge, att centralkassorna
skulle befrias från sin nuvarande ansvarighet för jordbrukskreditkassans
förbindelser och att de skulle äga att påräkna kredit hos densamma
utan ställande av särskild säkerhet. Att vid dylikt förhållande söka att även
fortsättningsvis bygga jordbrukskreditkassans medelsanskaffning på en sådan
statlig grundfond, som kassan för närvarande disponerade, kunde icke
tillrådas. En konsekvens av centralkassornas förändrade ställning beträffande
medelsanskaffningen och deras förstärkande bland annat genom överlämnande
åt dem av statliga grundfonder i form av statsobligationer borde
vara, att jordbrukskreditkassans nuvarande grundfond återginge till staten.
Följden härav bleve, att jordbrukskreditkassan för sin medelsanskaffning
uteslutande måste bliva hänvisad lill direkt statskredit. Enligt jordbrukskreditutredningens
mening vore det nödvändigt, att ett lämpligt avvägt statligt
stöd på dylikt sätt lämnades jordbrukskassorörelsen.

Formen för den del av jordbrukskreditkassans nuvarande krediter, som
vöre direkt statliga, nämligen lån hos riksbanken mot pant av till förfogande
ställda statsobligationer, syntes jordbrukskreditutredningen vara för ändamålet
föga lämplig. Enklare och lämpligare syntes vara, att nödig kredit
ordnades åt jordbrukskreditkassan genom atl riksgäldskontoret bemyndigades
att åt jordbrukskreditkassan hos riksbanken öppna en till visst belopp
fixerad checkräkningskredit, varå kassan ägde att draga i män av be -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

hov. Utredningen förordade, att jordbrukskreditkassans kreditfråga för
framtiden bleve ordnad på sådant sätt. Kassan borde givetvis vara skyldig
att erlägga ränta för krediten, i den mån densamma toges i anspråk. Räntans
storlek borde jämkas efter förändringarna i det allmänna ränteläget.
Jordbrukskreditkassan borde så avväga den marginal, som kassan borde tillgodogöra
sig vid sin utlåning av från checkräkningen uttagna medel, att
centralkassornas räntegottgörelse till jordbrukskreditkassan icke komme att
understiga utan fastmera något överstiga den ränta, till vilken centralkassorna
vid samma tid i allmänhet erliölle kredit. Det vore nämligen med
hänsyn lill vikten av jordbrukskasserörelsens självförsörjning och största
möjliga ekonomiska självständighet av betydelse, att villkoren för jordbrukskreditkassans
kreditgivning bleve sådana, att de icke inbjöde till onödigt
anlitande av den förevarande utvägen för medelsanskaffning, vilken principiellt
borde begagnas endast då andra utvägar saknades.

Storleken av checkräkningskrediten syntes tills vidare icke böra bestämmas
definitivt. Hänsyn måste, såsom förut berörts, tagas till jordbrukskasseorganisationens
behov av en övergångstid, därunder de ändrade bestämmelserna
om kapitalförsörjningen hunne att göra sig gällande.

Emellertid borde hänsyn jämväl tagas därtill, att det icke rimligen syntes
böra möta någon svårighet att tämligen snart efter ikraftträdandet av de
centralkassorna avseende förstärkningsåtgärderna överflytta en del av jordbrukskreditkassans
nuvarande krediter till vissa av centralkassorna.

Jordbrukskreditkassan förfogade för närvarande över statsobligationer till
belopp av 45 miljoner kronor, varvid medräknats det av 1935 års riksdag
till förfogande ställda beloppet. Kassans i anspråk tagna krediter uppginge
enligt inhämtad uppgift den 1 juli 1935 till sammanlagt 27.14 miljoner kronor.
Med hänsyn såväl därtill som till önskvärdheten av att största möjliga
säkerhet åstadkommes för att jordbrukskasserörelsens fortgående utveckling
icke ens under en övergångstid hölles tillbaka, ansåge sig jordbrukskreditutredningen
böra förorda, att den checkräkningskredit, som borde åt
jordbrukskreditkassan upplåtas samtidigt med att de till kassan överlämnade
obligationerna av staten återtoges, bestämdes till ett belopp av till en
början 30 miljoner kronor.

Med frågan örn upplåningen sammanhänger, på sätt av det följande kommer
att närmare framgå, frågan om de säkerheter, som kasserörelsen
erhåller vid sin kreditgivning. I gällande författning saknas uttrycklig föreskrift
om skyldighet för jordbrukskassa att ställa säkerhet för kredit hos
centralkassa. Dylik föreskrift finnes däremot meddelad i fråga om jordbruksekonomisk
förening. Vad angår beskaffenheten av den säkerhet, som
må av jordbrukskassa godkännas, stadgas allenast, att för kredit, som kassan
lämnar, skall finnas säkerhet, som av dess styrelse prövas fullt betryggande.
Beträffande jordbruksekonomisk förening är motsvarande föreskrift
meddelad.

I betänkandet föreslås nu en bestämmelse av innebörd, att jordbrukskassa
skall vara skyldig att till centralkassa såsom säkerhet för beviljad kredit
pantförskriva av jordbrukskassans kredittagare avlämnade lånehandlingar
med tillhörande säkerheter; dock att växelkredit må lämnas genom rediskontering
av hos jordbrukskassa diskonterad växel. Kredit må lämnas endast
mot säkerhet, som styrelsen för centralkassan finner fullt betryggande. Beträffande
säkerhetens beskaffenhet föreslås, att densamma skall utgöras av

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

33

pant i fast eller lös egendom eller fordringsrätt jämväl mot annan än den,
åt vilken krediten beviljats; mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning
må kredit ej lämnas, kassan dock obetaget att mottaga sådan
säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet. Motsvarande bestämmelser
föreslås för de jordbruksekonomiska föreningarnas del. I betänkandet
anföres:

De föreslagna bestämmelserna anslöte sig nära till dem, som gällde för
banker och sparbanker. Föreskriften att kredit ej finge lämnas enbart mot
inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning överensstämde vidare
med inom kasserörelsen tillämpad praxis. Det syntes självfallet att, i
den mån kreditgivning med aktier såsom säkerhet skulle förekomma, denna
borde äga rum under iakttagande av enahanda försiktighetsregler, som i
lagen örn bankrörelse funnes föreskrivna. Uttryckligt stadgande därom i
författningstexten hade emellertid icke ansetts erforderligt. Utredningen förutsatte,
att de allmänna bestämmelserna i författningen skulle utbyggas genom
närmare föreskrifter av jordbrukskreditkassan.

Herr Adler har, såsom förut nämnts, reservationsvis föreslagit, att jordbrukskreditkassan
skulle bibehållas såsom upplåningsorgan. Till utveckling
av denna åsikt anföres i huvudsak följande.

Även reservanten vore i princip av den uppfattningen, att kasseorganisationens
kapitalbehov borde i största möjliga omfattning tillgodoses genom
organisationens egen inlåning och att åtgärder därför borde vidtagas, vilka
på ett effektivt sätt stärkte dess inlåningsmöjligheter. Denna uppfattning
delades av jordbrukskasserörelsen i gemen. Å andra sidan syntes det
emellertid uppenbart, att kasseorganisationen ännu icke nått den stabilisering
eller den tillslutning från sparkapitalets sida, att den föreslagna ordningen
kunde anses bereda organisationen trygghet med hänsyn till möjligheten
att erhålla behövligt kapital på tillfredsställande villkor. Det syntes
därför kunna befaras, att kasserörelsen vid ett genomförande av majoritetens
förslag komme att få dragas med svårigheter i kapitalanskaffningshänseende
av i viss mån samma art som de före 1930 års reorganisation rådande.
Den år 1930, efter ingående överväganden och i bestämd avsikt att gagna
jordbrukets kreditväsen, vidtagna reformen med tillskapandet av svenska
jordbrukskreditkassan såsom ett centralorgan för kasserörelsens gemensamma
upplåning av större, samlade belopp syntes icke utan synnerligen starka
skäl nu böra övergivas. 1930 års reform hade ännu ej verkat under någon
längre tid, men de vunna erfarenheterna vore goda, och det förefölle vara
mindre lyckligt, om man nu ånyo skulle vidtaga ändringar. En återgång till
det äldre systemet skulle medföra allvarlig skada för kasserörelsen och borde
följaktligen undvikas.

Förslaget örn en överflyttning från jordbrukskreditkassan till centralkassorna
av handhavandet av den för jordbrukskasserörelsens verksamhet erforderliga
upplåningen syntes även ur den synpunkten betänkligt, att topporganets
auktoritet och möjligheter att göra sin vilja gällande inom rörelsen
kunde befaras därigenom bliva avsevärt minskade.

För reservanten hade det framstått såsom den ändamålsenliga vägen till
tryggande av den för rörelsens fortsatta utveckling erforderliga kapitalförsörjningen,
att anordningar vidtoges för att i mera betryggande former än
hittills möjliggöra utnyttjandet av rörelsens egna säkerheter såsom underlag
för upplåning. Det syntes ligga något oformligt i att en rörelse, vars utlåning
vilade på lika god grundval som väl någon annan kreditinstitution, bort Iiihang

lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

sett från de för enbart primärbelåning inrättade liypoteksinrättningarna, och
som dessutom hade bakom sig en vidsträckt ansvarighet från delägarnas sida,
skulle möta svårigheter att anskaffa erforderliga rörelsemedel. För egen del
ville reservanten, nied utgångspunkt från vad här anförts — ehuru han förmenade,
att flera vägar kunde tänkas leda till det av honom nyss angivna
målet — framlägga förslag örn att i förordningen om jordbrukets kreditkassor
infördes en bestämmelse av innehåll, att såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans
upplåning skulle tjäna de förbindelser, som centralkassorna för erhållna
lån utfärdade till jordbrukskreditkassan, ävensom, till däremot svarande
belopp, till centralkassorna av dessas låntagare avlämnade förbindelser
med tillhörande hypotek. Säkerheterna såväl för centralkassornas lån hos
jordbrukskreditkassan som för de av centralkassorna mottagna insättningar
och annan inlåning torde böra ställas under offentlig vård. 1 detta hänseende
föresloges en bestämmelse om att till belopp, som minst motsvarade centralkassas
inlåning (såväl upplåning som mottagna insättningar) efter avdrag
av inneliggande kassa samt tillgodohavanden bos riksbanken, inländskt bankaktiebolag
eller sparbank, centralkassas säkerhetshandlingar skulle vara
ställda under offentlig vård av ombud, som förordnades av den föreslagna
jordbrukskasseinspektionen. Säkerheterna borde, med i det följande angivna
undantag, förvaras i brandfritt kassavalv under två olika lås, vartill den ena
nyckeln skulle innehavas av ombudet och den andra av en utav centralkassans
styrelse utsedd person. Be nu ifrågasatta anordningarna anslöte sig i
stort sett till vad som gällde beträffande Sveriges allmänna hypoteksbanks,
konungariket Sveriges stadshypotekskassas och svenska bostadskreditkassans
upplåning. Visserligen vore de av jordbrukskasserörelsen utlämnade lånen
av mera rörlig natur än de lån, som ställdes till förfogande av nyssnämnda
andra kreditinstitutioner, men det borde, bland annat med hänsyn till möjligheterna
att i förekommande fall utnyttja rörelsens egna medel, icke möta
alltför stora praktiska svårigheter att träffa de anordningar, som betingades
av en effektiv offentlig vård av rörelsens säkerhetshandlingar. Sålunda torde
vederbörande ombud böra vara tillgängligt hos centralkassan förslagsvis ett
par expeditionsdagar i veckan för att, givetvis under hell betryggande former,
ställa säkerhetshandlingar till förfogande för erforderliga åtgärder med avseende
å desamma. Den rörlighet, som karakteriserade växelkrediten, torde
böra föranleda, att den offentliga vården av de hos centralkassorna diskonterade
växlarna skedde i annan ordning än nyss antytts, exempelvis sålunda att
centralkassas innehav av växlar med icke alltför långa tidsmellanrum kontrollerades
av vederbörande ombud. De närmare föreskrifterna angående utövandet
av den offentliga vården av jordbrukskasserörelsens säkerhetshandlingar
torde det böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda. Anordningar
av den antydda huvudsakliga innebörden, syntes kunna göras betryggande
för rörelsens långivare. Dessa borde även bliva stärkta i sitt förtroende för
rörelsen, örn en särskild statlig inspektionsmyndighet inrättades, bland annat
med uppgift att övervaka, att de säkerheter, som stöde under offentlig vård,
vore betryggande och till beloppet motsvarade rörelsens inlåning.

I likhet med hypoteksbanken och liknande kreditinstitutioner borde jordbrukskreditkassan
även framgent kunna grunda den erforderliga upplåningen
icke blott på egna säkerheter och övriga tillgångar utan även på en statlig
grundfond till lämpligt belopp. Reservanten föresloge, att till sistnämnda
kassas förfogande ställdes en grundfond i statsobligationer å 45 miljoner kronor,
d. v. s. samma belopp, vartill kassans nuvarande grundfond (25 miljoner
kronor) jämte för belåning i riksbanken hittills disponerade statsobligationer
(20 miljoner kronor) sammanlagt uppginge. Maximibeloppet av jordbrukskreditkassans
upplåning torde böra beräknas till tre gånger grundfonden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

35

Centralkassornas ansvarighet för jordbrukskreditkassans förbindelser borde
bibehållas oförändrad. Ett realiserande av majoritetens förslag beträffande
ifrågavarande ansvarighets borttagande skulle innebära ett sönderbrytande
av en av de grundläggande principer, varå kasserörelsen byggde, nämligen
den inbördes hjälpen och det gemensamma ansvaret inom rörelsen i dess
helhet.

Enligt reservantens förslag skulle alltså säkerheten för jordbrukskreditkassans
upplåning utgöras i första hand av de för utlåningen ställda säkerheterna,
i andra hand av centralkassornas solidariska ansvarighet samt i sista
hand av den statliga grundfonden, vilken täckte en förlustrisk av 33^3
procent. Denna säkerhet syntes vara fullt betryggande för långivarna.

Å andra sidan ansåge i-eservanten, då centralkassorna enligt hans förslag
icke borde syssla med upplåning och följaktligen icke heller behövde statsgaranti
beräknad därför, det vara tillräckligt, att centralkassornas grundfonder
bestämdes till lägre belopp än enligt majoritetens förslag. Statens
garanti borde, i viss anslutning till vad som nu gällde, motsvara en femtedel
av inlåningen, därvid dock maximum syntes böra ökas från 750,000
kronor till 1,500,000 kronor samt garantien i enlighet med majoritetens
förslag erhålla formen av att staten ställde grundfonder till förfogande till
säkerhet för inlåningen. Vid en sådan beräkning skulle centralkassornas
grundfonder komma att, på grundval av nuvarande inlåning (inberäknad
även upplåningen från jordbrukskreditkassan), utgöra 9.5 miljoner kronor i
stället för 21 miljoner kronor enligt majoritetens förslag.

Herrar Brolén och Dahlberg hava, på sätt nämnts, varit i så måtto skiljaktiga
från majoriteten, att de ansett, att jordbrukskreditkassans checkräkningskredit
icke borde fastställas till högre belopp än 25 miljoner kronor, och
att det vid kreditens beviljande borde bestämmas, alt krediten skulle senast
den 1 juli 1938 avsevärt sänkas. I

I yttrandena hava beträffande medelsanskaffningen olika meningar
kommit till synes.

Majoritetsförslaget har sålunda i denna del tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Malmö, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Det
av herrar Brolén och Dahlberg reservationsvis framförda förslaget har tillstyrkts
av länsstyrelserna i Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands
län. Länsstyrelserna i Kristianstads och Hallands län hava däremot tillstyrkt
den av herr Adler framlagda reservationen, och länsstyrelserna i Stockholms
och Örebro län hava likaledes, under förutsättning att deras i första hand
framförda förslag örn ytterligare utredning icke vunne bifall, tillstyrkt den
Adlerska reservationen.

Jämväl hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava — i sina till lantbruksstyrelsen
avgivna yttranden — intagit olika ståndpunkt till det nu
ifrågavarande spörsmålet. Majoritetsförslaget har sålunda tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av förvaltningsutskotten hos Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands
och Västerbottens läns hushållningssällskap ävensom av förvalt -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

ningsutskotten hos Kalmar läns norra och södra hushållningssällskap och
Älvsborgs läns södra hushållningssällskap. Herrar Broléns och Dahlbergs
reservation har tillstyrkts av förvaltningsutskotten hos Älvsborgs läns norra
hushållningssällskap och hos hushållningssällskapen i Kopparbergs, Gävleborgs,
Jämtlands och Norrbottens län. Förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen
i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Örebro
län hava däremot tillstyrkt den av herr Adler avgivna reservationen. Ytterligare
två förvaltningsutskott, nämligen de hos Stockholms läns och stads
samt Gotlands läns hushållningssällskap, hava varnat för en decentralisering
av upplåningsverksamheten.

Lantbruksstyrelsen har för egen del uttalat, alt skäl kunde anföras såväl
för ett system med upplåningen förlagd till centralkassorna, som för det av
herr Adler reservationsvis framlagda förslaget om upplåning genom jordbrukskreditkassan,
och att det syntes vanskligt att avgöra, vilka skäl som
talade starkast.

Statens egnahemsstyrelse har anfört:

Utredningsmajoritetens förslag att med borttagande av topporganets,
svenska jordbrukskreditkassan, huvudsakliga uppgift, kapitalupplåningen,
förlägga denna till centralkassorna, ansåge egnahemsstyrelsen mindre lämpligt
ur flera synpunkter. Ett realiserande av detsamma skulle säkerligen
innebära sönderbrytande av en av de grundläggande principer, varå kasserörelsen
byggde, nämligen den inbördes hjälpen och det gemensamma ansvaret
inom rörelsen i dess helhet. En viss ej önskvärd konkurrens centralkassorna
emellan syntes bliva oundviklig i fråga örn det för upplåning tillgängliga
kapitalet. Topporganets auktoritet och möjlighet att göra sin vilja
gällande inom rörelsen kunde befaras bliva avsevärt minskade.

Den av Adler reservationsvis framlagda lösningen av förevarande spörsmål
syntes egnahemsstyrelsen värd beaktande. Svenska jordbrukskreditkassan
skulle därvid bibehållas i sin nuvarande gestaltning. Centralkassornas ansvarighet
för jordbrukskreditkassans förbindelser förbleve oförändrad. En
framkomlig väg till lösning av frågan om sättet för tillgodogörande av de
hos centralkassorna befintliga säkerheterna för lämnade lån torde vara tillfinnandes
i den riktning, som reservanten föreslagit, nämligen en anordning
med säkerhetshandlingarnas sättande under offentlig vård i överensstämmelse
med vad som i detta avseende gällde för hypoteksbanken, stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan.

Egnahemsstyrelsen har sålunda tillstyrkt reformering av jordbrukskasseorganisationen
i enlighet med herr Adlers förslag.

Generalpoststyrelsen, riksförsäkringsanstalten och fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden
hava framhållit, bland annat, att med ett upplåningssystem
av den beskaffenhet, som av majoriteten föreslagits, kreditgivarnas
ställning bleve försvårad, i det att bedömandet av de olika centralkassornas
kreditvärdighet skulle kunna ske först efter en ingående undersökning
av kassornas hela ställning.

De olika centralkassorna hava i sina yttranden till svenska jordbrukskreditkassan
i kraftiga ordalag avstyrkt, att upplåningen förlädes till centralkassorna.
Övre Norrlands centralkassa har dock, ehuru med viss tvekan,
tillstyrkt majoritetsförslaget. Vad angår förslaget örn skyldighet för jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

37

brukskassa att till centralkassan såsom säkerhet för beviljad kredit
pantförskriva av jordbrukskassans kredittagare avlämnade lånehandlingar
med tillhörande säkerheter, hava flera centralkassor häi-emot framställt erinringar.

Övre Norrlands centralkassa har sålunda funnit nuvarande ordning, enligt
vilken primärlån, checkräkningskontrakt och växlar förvarades hos centralkassan
samt reverser till S-lån (sekundärlån) och U-lån (lån mot sämre
inteckningssäkerhet eller mot borgen) hos vederbörande jordbrukskassa, fortfarande
böra bestå. En anordning sådan som den föreslagna skulle kräva
anställandet av större personal å centralkassornas kontor och medföra praktiska
olägenheter i jordbrukskassornas arbete. U-lånen skulle nämligen
amorteras två gånger årligen, varför jordbrukskassorna vore i behov av lånehandlingarna
för verkställande av noteringar å desamma angående amorteringar
och ränteinbetalningar. Det kunde även ifrågasättas, örn icke intresset
från jordbrukskassefunktionärernas sida skulle avtrubbas, därest de icke
skulle anförtros vården av genom kassan utlämnade S- och U-lån.

Mellersta Norrlands ävensom Skaraborgs läns centralkassor hava framfört
liknande synpunkter.

Samma principiella ståndpunkt har intagits av Gävleborgs läns centralkassa,
som dock i fråga om S- och U-lånen föreslagit den anordningen, att
själva de realsäkerheter, vilka pantförskrivits för berörda lån, genom överenskommelse
med jordbrukskassorna skulle insändas till centralkassan för
öppet förvar. Dessa förhållanden syntes för övrigt vara en inre angelägenhet
för kasserörelsen, som icke finge fastlåsas och bindas av påbud utifrån.

I fråga om beskaffenheten av de säkerheter, som jordbrukskassorna skulle
få mottaga, har Mälarprovinsernas centralkassa förklarat sig finna det synnerligen
olyckligt att beträffande belåning av inteckning i jordbruksinventarier
likställa kasseorganisationen med sparbankerna. Kasseorganisationen
hade helt andra och bättre möjligheter att följa och övervaka låntagarens
sätt att vidmakthålla sitt inventariebestånd, än vad sparbankerna hade.

Svenska jordbrukskreditkassans styrelse har i princip anslutit sig till herr
Adlers reservation samt härutinnan anfört:

På vissa punkter kunde styrelsen icke tillstyrka ett genomförande av utredningens
förslag. Detta gällde först och främst ifråga om de ändrade
grunder, som föreslagits för kasseorganisationens kapitalanskaffning. Ett
realiserande av förslaget i denna del skulle innebära ett nedbrytande av den
organisation, som på förevarande område genomfördes för endast fem år
sedan och vilken, särskilt genom inrättandet av ett centralorgan för handhavande
av kasserörelsens samfällda upplåning, finge anses hava motsvarat
berättigade anspråk på ändamålsenlighet och effektivitet. Styrelsen funne
det otvivelaktigt, att en dylik organisationsändring skulle lända till allvarlig
skada för kasserörclsens fortsatta utveckling, en ståndpunkt som kunde anses
praktiskt taget enhälligt omfattad av kasserörelsens målsmän. Att ifrågavarande
upplåning fortfarande lämpligast ombesörjdes av det för ändamålet
avsedda centrala organet, svenska jordbrukskreditkassan, vöre styrelsens
bestämda uppfattning. Styrelsens slutsats i berörda avseende bestyrktes
icke blott av tidigare erfarenheter inom kasserörelsen utan även
av erfarenheterna inom en i organisationshänseende närbesläktad kreditin -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

Dipar-ementscJte/en.

stitution, nämligen hypoteksföreningsväsendet. I 1934 års fastighetskreditsakkunnigas
betänkande (s. 18) framhölles sålunda, att före hypoteksbankens
tillkomst flera föreningar samtidigt kunde uppträda på lånemarknaden
och genom sin konkurrens örn tillgängligt kapital fördyra villkoren för upplåningen.
Av det anförda torde framgå, att styrelsen ifråga örn principerna
för kapitalanskaffningens ordnande anslöte sig till den mening, som framförts
i Adlers till betänkandet fogade särskilda yttrande. Styrelsen ville
även tillstyrka bifall till Adlers förslag beträffande storleken av de grundfonder,
som skulle ställas till svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas
förfogande. Jämväl därutinnan, att säkerheterna för av kasserörelsen
utlämnad kredit i och för möjliggörande av deras utnyttjande såsom
underlag för upplåning under mera betryggande former än hittills borde
ställas under offentlig vård, vore styrelsen i princip enig med Adler. Med
hänsyn till de skäl mot ifrågavarande anordning, som anförts av vissa centralkassor,
förefölle det dock styrelsen lämpligt, att en viss övergångstid,
t. ex. 3 år, medgåves för anordningens slutliga genomförande.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, med vilket svenska mejeriernas riksförening
u. p. a. och Sveriges slakteriförbund instämt, har tillstyrkt herr
Adlers reservation och därvid anfört, bland annat:

Det syntes naturligt, att ett centralt organ skulle äga större möjligheter
att uppbringa medel på fördelaktiga villkor än de olika kassorna var och en
för sig. Adlers förslag angående säkerhetshandlingarnas ställande under offentlig
vård innebure, om det genomfördes, att centralkassorna skulle ställa
säkerhet för sina förbindelser till svenska jordbrukskreditkassan samt att
nämnda säkerheter jämväl skulle utgöra säkerhet för jordbrukskreditkassans
upplåning. Adler hade därjämte i motsats till utredningen föreslagit,
att centralkassorna också skulle stå solidarisk ansvarighet för jordbrukskreditkassans
förbindelser. En sådan ansvarighet, som innebure riskfördelning,
vore givetvis till fördel för jordbrukskreditkassan, men den kunde å
andra sidan i allmänhetens ögon innebära en svaghet och risk för centralkassorna,
något som verkade menligt såväl för jordbrukarnas anslutning till
rörelsen som för penningplacerarnas förtroende till centralkassorna. Då
Adlers förslag om användningen av rörelsens säkerhetshandlingar torde å
ena sidan bereda tillräcklig säkerhet för jordbrukskreditkassans utlåning
till centralkassorna samt å andra sidan tillsammans med den statliga grundfonden
medföra betryggande säkerhet för jordbrukskreditkassans långivare,
syntes vid genomförande av sådana anordningar centralkassorna kunna befrias
från sin solidariska ansvarighet för jordbrukskreditkassans förbindelser.
Enligt sällskapets mening vore det under alla förhållanden önskvärt,
att så skedde.

Riksgäldsfullmäktige hava förklarat sig hysa den meningen, att den föreslagna
omorganisationen skulle lända rörelsen till skada. Vidare hava fullmäktige
framhållit, att det av herr Adler förordade systemet med säkerheternas
ställande under offentlig vård icke syntes vara genomförbart på grund av
lånens kortfristighet och nödvändigheten för förvaltningarna att ständigt
hava tillgång till lånehandlingarna. I

I enlighet med den allmänna uppfattning angående omorganisationsfrågan,
varåt jag förut givit uttryck, finner jag mig icke kunna tillstyrka en så genomgripande
och till sina verkningar svårbedömbar omläggning av upplå -

Kunni. Maj:ts proposition nr 249-

39

ningssystemet, som den av jordbrukskreditutredningens majoritet föreslagna,
d. v. s. hela upplåningsverksamhetens överflyttande från svenska jordbrukskreditkassan
till de olika centralkassorna. Mot en dylik anordning synas
också vägande skäl hava blivit anförda såväl i den av herr Adler vid betänkandet
fogade reservationen som i de avgivna yttrandena. Därest jordbrukskreditkassan
sålunda bibehålies som upplånande organ, torde förslaget
örn utbyte av kassans statliga grundfond mot en checkräkningskredit hos
riksbanken icke längre hava aktualitet. Icke heller torde, under nyss angivna
förutsättning, ändring böra göras i fråga örn centralkassornas ansvarighet
för jordbrukskreditkassans förbindelser. Däremot synas vissa åtgärder
kunna och böra vidtagas för att, med bibehållande av den nuvarande organisationen,
stärka jordbrukskreditkassans upplåningsmöjligheter. Vid övervägande
av vilka åtgärder, som därvid böra ifrågakomma, torde det beaktas
att — på sätt jag i en följande avdelning skall närmare utveckla — centralkassornas
inlåningsmöjligheter föreslås avsevärt förbättrade. Då det följaktligen
är att förmoda, att kapitaltillförseln på sistnämnda väg kommer att
ökas, lärer den ytterligare statliga hjälp, som erfordras för att säkerställa
jordbrukskreditkassans upplåning, icke behöva sträckas så långt, som från
vissa håll ifrågasatts. Att, såsom i den av herr Adler avgivna reservationen
föreslås, öka beloppet av jordbrukskreditkassans grundfondsobligationer till
45 miljoner kronor, torde sålunda icke vara erforderligt. Grundfonden synes
kunna bibehållas vid 25 miljoner kronor. Den erforderliga hjälpen bör
enligt min mening i stället givas i den formen, att jordbrukskreditkassan medgives
förlängd tid för återställande av de statsobligationer å tillhopa 20 miljoner
kronor, vilka överlämnats till jordbrukskreditkassan med rätt för kassan
att pantförskriva dem såsom säkerhet för lån hos riksbanken. Vid
överlämnandet av nämnda obligationer har bestämts, att desamma skulle till
ett belopp av 5 miljoner kronor återställas senast den 30 juni 1938 och till
återstående belopp senast den 30 juni 1940. Det synes som skulle jordbrukskreditkassans
nu föreliggande hjälpbehov bliva i erforderlig grad tillgodosett,
därest nämnda tider så utsträcktes, att obligationer till ett belopp av 10 miljoner
kronor skulle återställas senast inom fem år efter ikraftträdandet av
nu förevarande ändringsförslag och återstående obligationer senast inom tio
år från samma tidpunkt.

Därest man, på sätt jag förordar, bibehåller svenska jordbrukskreditkassan
såsom upplånande organ, synas tillräckliga skäl icke föreligga att utbyta
den nuvarande pantgarantien för centralkassornas förbindelser mot en i
form av grundfondsobligationer lämnad garanti. Jag förordar alltså, att
man bibehåller den hittillsvarande anordningen härutinnan.

Kasserörelsens lånemöjligheter skulle givetvis avsevärt förbättras, därest
dess egna säkerheter kunde bättre utnyttjas än vad nu är fallet. En hypotisering
av säkerheterna i tre led, på sätt för närvarande i författningarna
förutsattes, har befunnits omöjlig att i praktiken genomföra. För alt avhjälpa
de nuvarande bristerna föreslår herr Adler i sin reservation bestämmelser,
enligt vilka dels såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans upplå -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

ning skola tjäna de förbindelser, som centralkassorna för erhållna lån
utfärda till jordbrukskreditkassan, ävensom, till däremot svarande belopp,
till centralkassorna av dessas låntagare avlämnade förbindelser med tillhörande
hypotek, dels ock såsom säkerhet för centralkassas upp- och inlåning
skola tjäna de förbindelser, som av dess låntagare avlämnas, jämte tillhörande
hypotek. Samtidigt föreslås, att centralkassornas säkerhetshandlingar —
med vissa undantag — skola vara ställda under offentlig vård av ombud,
förordnade av den föreslagna kasseinspektionen. I statsmakternas intresse
ligger givetvis, att kasserörelsen beredes möjlighet att på bästa sätt utnyttja
sina egna säkerheter. Därest det föreslagna förfarandet med offentlig vård
av säkerhetshandlingarna kan främja kasserörelsens kapitalanskaffning
— och ett dylikt resultat synes ej uteslutet —- torde följaktligen hinder mot
förfarandet icke böra resas från statens sida. Jag tillstyrker alltså i princip
ifrågavarande förslag. Ett nödvändigt komplement till detsamma torde vara
att, på sätt jordbrukskreditutredningen föreslagit, jordbrukskassorna åläggas
att till vederbörande centralkassa pantförskriva av kassornas kredittagare
avlämnade lånehandlingar med tillhörande säkerheter. De farhågor, varåt
vissa centralkassor i nu förevarande hänseenden givit uttryck, torde vara
överdrivna. Det må i detta sammanhang nämnas, att åtminstone inom en
centralkassas verksamhetsområde — Mälarprovinsernas —- redan tillämpas
det systemet, att alla lånehandlingar insändas till centralkassan.

Vad angår frågan örn beskaffenheten av de säkerheter, som må vara för
kassorna godtagbara, biträder jag utredningens förslag.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde i förordningen om jordbrukets
kreditkassor böra upptagas dels stadgande att såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans
upplåning skola tjäna de förbindelser, som centralkassorna
för erhållna lån utfärda till jordbrukskreditkassan, ävensom, till häremot
svarande belopp, till centralkassorna av dessas låntagare avlämnade förbindelser
med tillhörande hypotek, dels stadgande att såsom säkerhet för centralkassas
upp- och inlåning skola tjäna de förbindelser, som av dess låntagare
avlämnas, jämte tillhörande hypotek, dels föreskrifter angående
offentlig vård av centralkassas säkerhetshandlingar i den utsträckning, som
angives i den Adlerska reservationen, därvid torde böra förutsättas att —- såsom
jag längre fram vill närmare utveckla — den ifrågasatta kasseinspektionen
skall utövas av bank- och fondinspektionen, dels ock de av jordbrukskreditutredningen
föreslagna bestämmelserna angående skyldighet för jordbrukskassa
att till vederbörande centralkassa pantförskriva vissa lånehandlingar
med tillhörande säkerheter samt angående beskaffenheten av de säkerheter,
som må av jordbrukskassa godtagas. Bestämmelserna torde böra
infogas under fyra nya paragrafer, betecknade 5 a, 26 a, 29 a och 49 a. Till
sistnämnda paragraf torde lämpligen böra överföras det nu i § 49 tredje
stycket meddelade stadgandet, att för kredit, som av jordbrukskassa lämnas,
skall finnas säkerhet, som av kassans styrelse prövas fullt betryggande. Vidare
torde nuvarande § 9 böra undergå en mindre jämkning. I anslutning
till jordbrukskreditutredningens förslag torde slutligen i § 6 förordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

41

angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor böra upptagas motsvarande
föreskrifter rörande säkerheter vid centralkassas kreditgivning till dylika föreningar
som de beträffande jordbrukskassorna föreslagna.

Erforderliga detalj föreskrifter angående den offentliga vården av säkerhetshandlingarna
torde böra meddelas av bank- och fondinspektionen.

Inlåningen å bankmässiga räkningar.

I den inledningsvis omförmälda skrivelsen den 13 december 1933 från
styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har hemställts, bland annat, om
vissa ändringar i de bestämmelser, som reglera kasseorganisationens inlåningsrörelse.
Sålunda har föreslagits, såvitt nu är i fråga,

1) att centralkassorna måtte medgivas rätt att från en och samma insättare
å kapitalräkning och depositionsräkning mottaga upp till 30,000 kronor
i stället för som nu 15,000 kronor;

2) att centralkassorna måtte medgivas rätt att mottaga omyndigas medel;
samt

3) att centralkassorna måtte erhålla rätt att mottaga medel till förräntning
jämväl från kommuner, samfälligheter och andra dylika institutioner.

Förberörda skrivelse blev, såsom förut nämnts, överlämnad till jordbrukskreditutredningen
för att tagas i övervägande i samband med det utredningen
lämnade uppdraget.

I betänkandet har angående centralkassornas rätt till inlåning å bankmässiga
räkningar erinrats, att centralkassornas inlåning, som vid 1929 års
utgång uppgick till endast omkring 8 miljoner kronor, den 1 juli 1935 stigit
till omkring 21 miljoner kronor. Jordbrukskreditutredningen finner, att denna
utveckling, ehuru i och för sig betydande, dock icke motsvarade vad man
vid övervägandena år 1930 förutsatte samt anför vidare:

Jordbrukskreditutredningen holle före, att centralkassorna borde befrias
från de för dem gällande begränsningar i fråga örn rätten att från allmänheten
mottaga insättningar, vilka icke hade motsvarighet beträffande bankerna.
Enligt utredningens mening vore det av stor betydelse för jordbrukskasserörelsens
utveckling, att centralkassorna bereddes möjligheter att
i väsentlig omfattning genom inlåning från allmänheten på bankmässiga räkningar
tillgodose sina medelsbehov. Utredningen ansåge således riktigt, att
steget i här förevarande hänseende foges längre än som ifrågasattes i styrelsens
för jordbrukskreditkassan skrivelse.

De nu gällande bestämmelserna torde väsentligen hava tillkommit såsom
led i omsorgen om centralkassornas likviditet. Enligt jordbrukskreditutredningens
mening kunde det emellertid näppeligen anses föreligga behov av
deras bibehållande för sådant ändamål. Att ett upplåtande åt centralkassorna
av rätt att utan begränsning mottaga medel å checkräkning från allmänheten
kunde innebära vissa vådor med avseende å likviditeten, stöde
visserligen klart för utredningen. Men först och främst borde det förut

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

sättas, att noggrann tillsyn å likviditetssynpunktens beaktande komme att
utövas av jordbrukskreditkassan. Vidare borde erinras om det likviditetsskydd,
vilket erhölles genom den kassareserv, som centralkassa vöre skyldig
hålla. Skulle i något fall denna icke vara tillfyllest, skulle enligt utredningens
förslag bistånd kunna lämnas centralkassan genom tillfällig kredit
av jordbrukskreditkassan, vilken förutsattes skola så handhava sin finansförvaltning,
att medel funnes till förfogande för dylikt ändamål. Slutligen
borde det påräknas, att den av utredningen föreslagna jordbrukskasseinspektionen
ägnade sin uppmärksamhet åt rörelsens likviditet och ingrepe genom
anvisningar och föreskrifter, då så funnes erforderligt.

För åstadkommande av de här ifrågavarande lättnader åt centralkassorna,
som av utredningen förordades, vöre det erforderligt, att tili en början omarbetning
skedde av bestämmelsen i 1915 års lag att, sedan centralkassa
vunnit godkännande från det allmännas sida, Kungl. Majit kunde på villkor,
som prövades lämpliga, giva kassan tillstånd att från allmänheten mottaga
insättningar å sparkasseräkning så ock, i den mån särskilda omständigheter
föranledde därtill, å viss eller vissa andra bankmässiga räkningar
av beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid anfordran återbetala
insatt belopp. Utredningens förslag härutinnan innebure, att centralkassa
skulle vara berättigad att under iakttagande av de villkor och föreskrifter,
som Kungl. Majit funne skäl meddela, från allmänheten mottaga inlåning
på sådana räkningar, som av bank allmänneligen begagnades. De villkor
och föreskrifter, till vilka sålunda hänvisades, borde meddelas i förordningen
om jordbrukets kreditkassor. I utredningens förslag till sådan förordning
stadgades i detta ämne först och främst, att centralkassa skulle äga av allmänheten
mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning, depositionsräkning,
kapitalräkning och checkräkning. Någon annan begränsning i fråga
om insättningar å dessa räkningar hade icke upptagits än den, som, i överensstämmelse
med motsvarande föreskrift i banklagen, för närvarande gällde
för sparkasseräkning, nämligen att en och samma insättares tillgodohavande
på sparkasseräkning icke finge annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet ökas utöver 4,000 kronor. För att något klarlägga de
olika räkningarnas innebörd och avgränsa dem i förhållande till varandra
föresloges dessutom vissa bestämmelser om minsta uppsägningstid, som skulle
gälla för sådana räkningar, vilka icke disponerades medelst check. Dessa
bestämmelser anslöte sig till vad som för närvarande tillämpades av såväl
centralkassorna som bankerna.

Vad därefter anginge frågan örn placering av omyndigs medel i centralkassa
finge erinras örn att enligt lagen om förmynderskap omyndigs penningmedel
icke finge utan överförmyndarens samtycke insättas i centralkassa.
Såsom förut antytts holle jordbrukskreditutredningen före, att dylik
insättning borde kunna äga rum utan överförmyndarens hörande. I enlighet
därmed föresloge utredningen, att till 8 kap. 4 § ifrågavarande lag fogades
ett nytt stycke av innehåll, att förutom postsparbanken och sparbank
skulle i lagen anses såsom bank riksbanken, bankaktiebolag och centralkassa
för jordbrukskredit.

Enligt 8 kap. 8 § lagen örn förmynderskap skulle omyndig tillhöriga aktier,
obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar, såframt
sammanlagda värdet överstege tvåtusen kronor, i den omyndiges namn nedsättas
i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Bank, som mottoge
handlingarna, ansvarade för deras förvaring och förvaltning i enlighet
med vad därom stadgades i lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar
och finge ej för vården betinga sig högre ersättning än som i lagen
föreskreves. Genom det av utredningen föreslagna tillägget till 8 kap. 4 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 249•

43

lagen om förmynderskap komme jämväl centralkassa att bliva sådan bank,
hos vilken förmyndare vöre berättigad att verkställa här avsedd nedsättning.
Örn nedsättning hos viss bank kunde ske, vore emellertid alltid beroende
av. huruvida den banken, enligt de för dess verksamhet gällande bestämmelser,
ägde mottaga värdehandlingar i öppet förvar.

Så länge centralkassas verksamhetsuppgifter vore bestämda genom det
för närvarande gällande och i utredningens förslag upptagna stadgandet,
att centralkassa ej finge idka annan rörelse än penningrörelse, komme centralkassorna
att vara förhindrade att av allmänheten till förvaring och
förvaltning mottaga värdehandlingar och således jämväl, oavsett det föreslagna
tillägget till förmvnderskapslagen, omyndig tillhöriga värdehandlingar.

I anslutning till förut anförda förslag till ändringar i 1915 års lag och vad
i samband därmed erinrats har jordbrukskreditutredningen föreslagit, att sagda
lag borde helt omarbetas. Den nya lag, som sålunda skulle utfärdas, borde
inledas med en allmänt hållen föreskrift, att i enlighet med bestämmelser, som
Kungl. Maj :t meddelade, ekonomisk förening kunde vinna godkännande såsom
centralkassa för jordbrukskredit. Sedan därefter upptagits förenämnda regler
angående ceniralkassas inlåningsrätt, borde i överensstämmelse med motsvarande
föreskrifter i bank- och sparbankslagarna införas bestämmelser
angående motbok, som vid insättning i centralkassa skulle tillhandahållas
vederbörande klient. Härvid borde bland annat föreskrivas, att i fråga örn
efterlysning och dödande av förkommen motbok skulle gälla vad därom vore
särskilt stadgat. Vidare borde meddelas särskilda bestämmelser angående
medel, tillhörande omyndig, på samma sätt som fallet vore i nyssnämnda
lagar. Slutligen borde i den nya lagen intagas vissa från 1915 års lag hämtade
föreskrifter angående förfärandet i händelse av centralkassas konkurs.

I betänkandet har ytterligare i fråga om centralkassornas likviditet anförts:

Enligt jordbrukskreditutredningens mening borde det anses betingat av
jordbrukskasserörelsens verksamhet med utlåning som väsentlig uppgift, att
kassareserven i likhet med vad som gällde för affärsbankerna i större utsträckning
än i fråga örn sparbankerna finge placeras genom utlåning. Med
hänsyn därtill syntes lämpligt, att författningens bestämmelse angående kassareserv
så avfattades, att huvudvikten icke i samma mån som nu syntes vara
fallet lades på obligationer, utan borde stadgandet angiva, att kassareserv
finge i lika mån placeras i för ändamålet lämpliga reverser och växlar.
Då kassareservens syfte vöre att trygga centralkassas likviditet, måste självfallet
på såväl obligationer som reverser oell växlar, vilka vore avsedda att
ingå i kassareserv, uppställas det krav, att de skulle kunna med lätthet försäljas
eller belånas. Jordbrukskasseinspektionen borde äga att, där så erfordrades,
meddela närmare föreskrifter angående de tillgångar, som finge godkännas
såsom kassareserv.

Kassareserven skulle enligt gällande bestämmelse motsvara minst en tiondel
av insättarnas behållning. Kassareservens storlek syntes emellertid böra
vara beroende icke endast av insättningarnas belopp utan även av centralkassans
övriga förbindelser. Det skulle visserligen vara motiverat, att därvid
toges hänsyn icke blott till förbindelser, vilka det ålåge centralkassa att fullgöra
vid anfordran, utan även lill förbindelser med kort uppsägningstid. Då
det emellertid kunde vara tveksamt, vilka förbindelser som borde ingå i sist -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

nämnda kategori, föresloge utredningen, att kassareservens belopp visserligen
endast fastställdes i förhållande till avistaförbindelserna men till så högt
belopp som tjugufem procent av dessa.

I fråga om centralkassas maximiinlåningsrätt har i betänkandet vidare anförts: Utredningen

ansåge sig böra föreslå en sådan begränsning av centralkassas
inlåningsrätt, att inlåningen icke utan Konungens tillstånd finge överskrida
ett belopp, motsvarande tre gånger det belopp, vartill centralkassans grundfond
och reservfond, de till centralkassan anslutna jordbrukskassornas reservfonder
samt de belopp, varmed centralkassans medlemmar vore ansvariga
för kassans förbindelser, sammanlagt uppginge.

Det må erinras, att frågan, huruvida centralkassa borde beviljas rätt att
mottaga insättning på checkräkning från kommuner och andra dylika samfälligheter
ävensom insättning av förmyndarmedel, tidigare varit föremål för
prövning. Interimsstyrelsen för svenska jordbrukskreditkassan anhöll sålunda
i en den 24 januari 1931 till Kungl. Majit ingiven skrivelse, bland
annat, örn utvidgad rätt i berörda hänseenden. Framställningen föranledde,
i viss annan del, avlåtandet till 1932 års riksdag av en proposition (nr 200)
med visst ändringsförslag. Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
anförde därvid angående nu ifrågavarande spörsmål bland annat följande.

Spörsmålen hade under år 1930 varit föremål för riksdagens prövning. Vid
övervägande av synpunkterna för och emot bifall till förslag av i huvudsak
samma innehåll, som det av interimsstyrelsen framlagda, hade riksdagen funnit
sig böra stanna vid de bestämmelser i ämnet, vilka innehölles i gällande
författningar. Att under dessa omständigheter starka skäl måste krävas för
vidtagande av de utav interimsstyrelsen föreslagna åtgärderna syntes utan
vidare klart. Sådana torde icke hava förebragts. De farhågor, interimsstyrelsen
yttrat beträffande avbrytandet av förutvarande förbindelser mellan
kommunernas ledande män och kreditkasserörelsens organ, syntes överdrivna.
Bland annat kunde anmärkas, att ledningen inom kommunalförvaltningen
på landet synnerligen ofta läge i händerna på jordbrukare. Dessas intresse
för kasserörelsen torde icke minskas därigenom, att kommunerna hölles
utanför densamma. Likaledes syntes det troligt, att interimsstyrelsen överskattat
betydelsen för rörelsens anseende av möjligheten till inlåning av förmyndarmedel.
I varje fall vore det emellertid av vikt att, innan sådan möjlighet
bereddes, kontrollväsendet och organisationen inom kassorna överhuvud
vunnit större stadga än den dittills uppnådda.

Interimsstyrelsens ifrågavarande förslag föranledde förty ingen åtgärd.

1 de över jordbrukskreditutredningens betänkande inkomna yttrandena har
i fråga om centralkassornas inlåningsrätt å bankmässiga räkningar anförts i
huvudsak följande.

Bank- och fondinspektionen:

Bland jordbrukskreditutredningens särskilda förslag hade inspektionen särskilt
fäst sig vid följande: Centralkassorna skulle erhålla rätt till bankmässig
inlåning från allmänheten i samma utsträckning som affärsbankerna, sålunda
även, i motsats mot sparbankerna, avistainlåning. Dessa kassor skulle vidare,
i motsats mot såväl sparbanker som affärsbanker, berättigas att utan tillstånd
av offentlig myndighet inrätta avdelningskontor. Enligt inspektionens me -

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

45

ning skulle ett genomförande av dessa förslag leda till, att efter hand uppkomma
ett ansenligt antal till förmån för en viss näringsgren arbetande kreditinrättningar
av folkbankstyp, vilka skulle drivas på statens ansvar och risk
samt på dess bekostnad, och vilka skulle komma att uppträda i konkurrens
med andra på samma eller angränsande verksamhetsområden av ålder arbetande
kreditinrättningar, särskilt sparbankerna och hypoteksföreningarna,
ävensom aktiebolaget jordbrukarbanken, vilka inrättningar dittills handhaft
sina uppgifter på ett förtjänstfullt sätt. En sådan utveckling måste ingiva
betänkligheter av den allvarligaste art.

Sparbanksinspektionen har yttrat:

De av utredningen föreslagna likviditetsbestämmelserna för centralkassorna
vore icke tillfredsställande. Sparbanksinspektionen ville ifrågasätta, huruvida
centralkassorna kunde förväntas i allmänhet disponera över kortfristiga
krediter av sådan art, att de kunde betraktas såsom kassatillgångar
och ingå i kassareserven. Den reella garantien för centralkassornas likviditet
skulle utgöras av kreditmöjlighet hos jordbrukskreditkassan och dennas
möjlighet att uppbringa medel i riksbanken. Med hänsyn till att man
borde eftersträva, att statens understöd åt rörelsen snarast möjligt avvecklades,
syntes centralkassornas likviditet böra grundas på annan bas än
jordbrukskreditkassans av staten garanterade upplåningsrätt. Det syntes
sparbanksinspektionen därför riktigt, antingen att centralkassornas inlåningsrätt
icke ökades eller ock att nya bestämmelser utarbetades, som skapade
grundvalen för en betryggande likviditet.

Riksgäldsfullmäktige hava framhållit, bland annat, att fullt bankmässiga
former med avseende å inlåningen borde motsvaras av en lika bankmässig
likviditet, vilket emellertid icke vore fallet enligt utredningens förslag.

Riksbanksfullmäktige hava för sin del funnit, att de likviditetsbestämmelser,
varmed utredningen räknat, måste betecknas såsom mycket otillfredsställande.
Det borde, bland annat, uppmärksammas, att flertalet av de reverser
och växlar, med undantag för spannmålsväxlar, som innehades av
jordbruks- och centralkassor, icke vore av den karaktär, att de kunde med
lätthet försäljas eller belånas.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap — i vars yttrande svenska mejeriernas
riksförening u. p. a. och Sveriges slakteriförbund instämt — har tillstyrkt
utredningens förslag örn inlåningsrätt för centralkassorna enligt samma
grunder, som gällde för vanliga bankinstitut, samt om upphävande av begränsningen
beträffande mottagande av medel till förräntning å checkräkning
och av förmyndarmedel. Genomförandet av dessa åtgärder torde, anföres
i yttrandet, bland annat få psykologisk inverkan. Det vore nämligen
ganska naturligt, att allmänheten icke finge fullt förtroende för kreditinrättningar,
vilkas verksamhet på sätt dittills skett inskränktes genom deklasserande
bestämmelser.

Svenska sparbanksföreningen har fäst uppmärksamheten på att såväl kassornas
låntagare som deras insättare till största delen torde komma att bestå
av jordbrukare. Säsongfluktuationerna inom just jordbruket vore mycket
kraftiga och de å checkräkning insatta medlen skulle företrädesvis stå till
förfogande vid de tidpunkter, då lånebehovet vore minst; detta vore så mycket
betänkligare som dessa checkmedel icke kunde stadigvarande placeras.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär anfört,
bland annat:

Utskottet kunde ej helt tillstyrka utredningens förslag om borttagande av
de begränsningar, som för närvarande gällde beträffande centralkassornas
inlåningsrätt. Skulle centralkassorna medgivas rätt att från allmänheten inlåna
penningar på bankmässiga räkningar i föreslagen utsträckning, korinne
dessa i själva verket att bliva vanliga bankkontor och finge då följaktligen
utrusta sig därefter i fråga om personal m. m. Detta skulle i hög grad fördyra
administrationen och syntes för övrigt ej stå i överensstämmelse med
jordbrukskasserörelsens idé. Särskilt ville utskottet uttala sig emot inlåning
på checkräkning från allmänheten. Säkerligen skulle sådan i stor utsträckning
komma att bestå av kommunala och andra allmänna medel, som i stora
poster skulle tillfälligt insättas. I varje fall syntes det erforderligt, att inlåning
å checkräkning begränsades till relativt ringa belopp, exempelvis
5,000 kronor. Framhållas borde den starka fluktuation i inlåningen, som
checkräkningssystemet otvivelaktigt komme att medföra, och därav följande
svårigheter för centralkassorna att uppehålla balans mellan sin in- och
utlåning.

Svenska jordbrukskreditkassan, som i övrigt icke haft något att erinra mot
utredningens förslag i denna del, har framhållit att, därest man utginge från
herr Adlers förslag i fråga örn storleken av centralkassornas grundfonder, den
föreslagna maximigränsen för inlåningen bleve väl knapp. Med hänsyn till
de goda säkerheter av olika art, varöver kasserörelsen förfogade, syntes en
höjning av maximigränsen, utöver vad herr Adier föreslagit, icke behöva möta
betänkligheter. Jordbrukskreditkassan ville för sin del förorda en sådan begränsning,
att centralkassas inlåning icke finge utan Kungl. Maj:ts tillstånd
överskrida ett belopp, motsvarande fyra gånger det belopp, vartill centralkassans
grundfond och reserv-(säkerhets-) fond, de till kassan anslutna jordbrukskassornas
reservfonder samt de belopp, varmed centralkassans medlemmar
vore ansvariga för kassans förbindelser, sammanlagt uppginge.

Liknande synpunkter uttalas av fem centralkassor i deras yttranden till
jordbrukskreditkassan; en höjning till fem gånger förenämnda sammanlagda
belopp förordas av en annan centralkassa.

ipartements- Inlåningen å hankmässiga räkningar synes sakta öka. Enligt inhämtade
chefen, uppgifter utgjorde inlåningen sålunda vid 1935 års utgång cirka 23 miljoner
kronor. Huvuddelen av de för kassornas kreditgivning erforderliga medlen
måste dock alltjämt anskaffas genom upplåning. Inlåningen är ju emellertid
den utan all tvekan billigaste och alltså gynnsammaste formen för
kapitalanskaffning. Skall därför kasserörelsen inom rimlig tid kunna vinna
en självständig och självförsörjande ställning, synes det angeläget att
lossa på de band, som för närvarande inskränka centralkassornas inlåningsrätt.
De åtgärder, som därvid kunna komma i fråga, synas vara dels att
medgiva centralkassorna rätt till inlåning från allmänheten på sådana räkningar,
som av bank allmänneligen begagnas, utan annan begränsning än
att inlåningsrätten å sparkasseräkning maximeras till 4,000 kronor, dels att
medgiva centralkassorna rätt att mottaga omyndigas ävensom kommunala

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

47

medel, dels ock att genom ökning av maximigränsen för centralkassas inlåning
ävensom genom bättre avvägning av den för kassan ställda statliga
garantien bereda kassan ökade möjligheter att mottaga inlåningsmedel.

Vad till en början angår frågan örn rätt för central kassorna att inlåna
medel å bankmässiga räkningar torde med hänsyn till den stadga, kasserörelsen
numera vunnit, och under förutsättning att sådan inspektion över
kasserörelsen anordnas, som jag i det följande kommer att tillstyrka, hinder
icke möta vare sig att medgiva centralkassorna laglig rätt att mottaga
medel å sparkasse-, depositions- och kapitalräkning eller att borttaga nu
gällande maximeringsföreskrifter i fråga om depositions- och kapitalräkning.
Mera tveksamt torde det vara, örn centralkassa bör medgivas rätt till
inlåning å checkräkning. För kasserörelsens utveckling vore det naturligtvis
önskvärt, att dylik inlåningsrätt kunde inrymmas åt dem. Något direkt
hinder däremot synes mig icke heller föreligga, dock under den givna förutsättningen
att sådana föreskrifter meddelas, vilka garantera en god likviditetsställning
hos kassorna. Vad utredningen föreslagit angående den
kassareserv, som centralkassa skulle vara skyldig hålla, kan jag emellertid
ur berörda synpunkt icke finna tillfredsställande. Såsom riksgäldsfullmäktige
framhållit, böra bankmässiga former med avseende å inlåningen motsvaras
av en lika bankmässig likviditet. I överensstämmelse med vad i lagen
örn bankrörelse är för bankerna stadgat, torde alltså för centralkassorna
böra föreskrivas skyldighet att i tillgångar, vilka kunna med lätthet förvandlas
i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans med inneliggande
kassa motsvarar minst 25 procent av centralkassans avista-förbindelser.
Det torde tillkomma den föreslagna inspektionsmyndigheten att utfärda
närmare föreskrifter angående vilka tillgångar, som må såsom kassareserv
godkännas. Här må endast tilläggas, att frågan, huruvida viss tillgång
är godtagbar såsom kassareserv eller icke, synes böra besvaras efter
enahanda principer, som nu tillämpas i fråga örn bankerna. De tillgångar,
som därvidlag bruka godkännas, äro svenska guldkantade obligationer och
svenska kommunalobligationer, lätt säljbara utländska statspapper, inhemska
obligationer, som noteras å utländsk börs, ävensom in- och utländska
obligationer, som noteras i den allmänna marknaden. Ett gott bevis för
obligationers användbarhet som kassareserv för bank anses vara, att de
äro belåningsbara i riksbanken. —• dag får alltså tillstyrka utredningens
förslag i fråga om centralkassas inlåningsrätt å bankmässiga räkningar, med
de ändringar i fråga örn bestämmelserna angående kassareserv, som av det
anförda framgå. I enlighet med vad jag sålunda anfört, torde §§ 2!) och 30
förordningen örn jordbrukets kreditkassor böra omarbetas, i samband varmed
§ 7 andra stycket förordningen angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
torde böra såsom överflödigt upphävas.

Vidare torde det av jordbrukskreditutredningen återgivna, i 1915 års lag
innefattande vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit upptagna
stadgandet örn centralkassas inlåningsrätt brira ändras i överensstäm -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

melse med vad utredningen föreslagit. Samtidigt härmed synas — i anslutning
till utredningens förslag — böra meddelas bestämmelser angående motbok
och annat av centralkassa utfärdat bevis om insättning av medel hos
kassan ävensom angående insatta medel, som tillhöra omyndig. Till frågan
om centralkassas inlåning av sistnämnda slag av medel återkommer jag närmare
i det följande. Med hänsyn till omfattningen av de sålunda föreslagna
ändringarna torde det vara lämpligast att, såsom utredningen föreslagit,
helt ny författning i ämnet utfärdas. I 1915 års lag upptagen definition
på centralkassa synes böra bibehållas i den nya lagen. Att så sker torde
vara motiverat ej minst därav, att gällande lagar om bankrörelse och sparbanker
inledas nied bestämmelser, vari begreppen bankrörelse respektive
sparbank definieras. I övrigt torde jordbrukskreditutredningens förslag
kunna godtagas, därvid dock — i motsvarighet till vad som föreslagits i proposition
(nr 2) till innevarande års riksdag beträffande sparbanker — för
vinnande av likställighet mellan dylik bank och centralkassa i lagen torde
böra upptagas ett stadgande av innebörd, att centralkassa icke må beträtfande
sparkassemotbok träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning
till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan. Jordbrukskreditutredningen
har föreslagit införande av en erinran, att i fråga om
efterlysning och dödande av förkommen motbok skall gälla vad därom är
särskilt stadgat. Med anledning av detta förslag, mot vilket jag ej har något
att invända, må framhållas att i nyssnämnda proposition bland annat föreslagits
sådan ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen
handling, att förkommen motbok rörande tillgodohavande, icke
överstigande 5,000 kronor, »hos annan bank än postsparbanken» må kunna,
i stället för att i vanlig ordning dödas, efterlysas genom bankstyrelsens försorg.
Uti en i samma proposition föreslagen lag om skuldebrev har förklarats,
att i sistnämnda lag med bank förstås »envar som äger driva bankrörelse».
Då det lärer vara avsett, att begreppet bank skall i nämnda båda
lagar hava samma innebörd, och centralkassa för jordbrukskredit, enligt vad
nu föreslås, äger driva bankrörelse, torde av centralkassa utfärdade motböcker
falla under nyssnämnda bestämmelse i mortifikationslagen.

Vad angår frågan örn centralkassas rätt att mottaga omyndigas ävensom
kommunala medel, torde något bärande skäl att vägra centralkassorna berörda
rätt icke numera — under förutsättning att den föreslagna inspektionen
kommer till stånd — kunna åberopas. Vid sådant förhållande och då
det torde vara obestridligt, att kasserörelsen lider men av de nuvarande inskränkande
bestämmelserna, synas desamma böra ändras. I enlighet härmed
torde i 8 kap. 4 § lagen örn förmynderskap böra intagas föreskrift därom
att med bank avses jämväl centralkassa för jordbrukskredit. Vidare
förordar jag efter samråd med chefen för socialdepartementet, att motsvarande
jämkningar ske i 58 § lagen om kommunalstyrelse på landet, 53 §
lagen om kommunalstyrelse i stad och 54 § lagen om församlingsstyrelse.

Jag delar utredningens mening, att man — i samband med att de restriktiva
bestämmelser, som hittills begränsat inlåningen, ändras — också bör hö -

Kungl. Majlis proposition nr 249.

49

ja gränsen för centralkassas maximala inlåningsrätt. Inlåningsmaximum
synes mig alltså böra höjas från nuvarande två till tre gånger den ansvarighet,
som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna sammanlagt hava
för centralkassans förbindelser, med rätt för Kungl. Majit att i särskilt fall
medgiva, att maximum må utgöra fyra gånger nämnda ansvarighet. Bestämmelserna
i § 31 förordningen om jordbrukets kreditkassor torde böra
ändras i överensstämmelse härmed.

Därest en dylik ändring av bestämmelserna om maximum för centralkassornas
inlåning kommer till stånd, torde även en höjning av det maximibelopp,
som gäller för de statsobligationer, vilka överlämnats såsom pant för
envar centralkassas förbindelser, böra ifrågakomma. Jag förordar, att
maximibeloppet höjes från nuvarande 750,000 kronor till 1 miljon kronor.
Det torde emellertid här böra utsägas, att ytterligare höjning icke är att i
framtiden påräkna. När centralkassas inlåning vuxit till 5 miljoner kronor
och panten sålunda stigit till sitt maximibelopp, 1 miljon kronor, torde man
nämligen kunna utgå från att centralkassan nått en sådan ställning, att dess
ytterligare utveckling kan äga rum utan nya tillskott från statens sida.

Statlig kontroll.

I betänkandet har härom anförts följande:

För närvarande vore centralkassorna och jordbrukskassorna underkastade
övervakning från det allmännas sida genom särskilda av länsstyrelserna
förordnade ombud. Dessa ombud borde givetvis förväntas övervaka, att kassorna
icke avlägsnade sig från de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit
för deras verksamhet. Erfarenheten från olika områden av vårt bankväsen
gåve dock vid handen, att dylika ombuds förmåga därutinnan ofta vöre
ganska begränsad och att deras verksamhet i ingen mån kunde ersätta den
kontroll, som av en statlig central inspektionsmyndighet utövades. Samma
skäl, som föranlett tillkomsten av bank- och sparbanksinspektionerna, syntes
motivera, att även för jordbrukskasserörelsen en central inspektionsmyndighet
inrättades. Såsom ytterligare anledning för det allmänna att sörja
för en effektiv övervakning av jordbrukskasserörelsen torde böra hänvisas
till statens omfattande ansvarighet för rörelsens förbindelser. Icke minst
önskvärd borde emellertid åtgärden vara ur jordbrukskasserörelsens egen
synpunkt. Det borde vara ägnat att väsentligt stärka allmänhetens förtroende
för rörelsen, örn denna vore ställd under sakkunnig tillsyn. Vidare borde
rörelsens olika organ kunna draga fördel av den rådgivande verksamhet, som
inspektionsmyndigheten komme att utöva. Slutligen borde uppmärksammas,
att denna myndighet icke skulle såsom de allmänna ombuden övervaka
endast centralkassorna och jordbrukskassorna utan självfallet ägna tillsyn
även åt jordbrukskreditkassan. Därigenom bleve inspektionen i olikhet
med de allmänna ombuden i tillfälle att överblicka rörelsen i dess helhet
och samarbetet mellan dennas särskilda delar.

Enligt utredningens mening funnes icke tillräckliga skäl för att, örn en
central inspektion inrättades, bibehålla de allmänna ombuden. Visserligen
borde den kännedom, som dessa linge förutsättas äga i fråga örn kassornas
lokalt begränsade verksamhet, vara till fördel ur inspektionssynpunkt, och

Bihang lill riksdagens protokoll 1 sand. Nr 249. 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

det skulle med hänsyn därtill kunna övervägas, om icke jordbrukskasseinspektionen
borde äga att utse särskilda ombud för centralkassorna med
till dem anslutna jordbrukskassor. Då det emellertid borde förväntas, att
inspektionen efter hand skulle förvärva sig sådan kännedom örn de lokala
förhållanden, som erfordrades för verksamhetens bedömande, och då inspektionen
självfallet borde äga att vända sig till länsstyrelserna för upplysningar
i olika hänseenden, ansåge sig utredningen böra förorda, att de allmänna
ombuden indroges.

Vad anginge organiserandet av inspektionen bar jordbrukskreditutredningen
föreslagit, att denna anordnades som en särskild myndighet, sidoordnad
med men fristående från de redan förefintliga bank- och sparbanksinspektionerna.
Utredningen anför härom vidare:

Mot en dylik fortsatt splittring av tillsynen över kreditinrättningarna kunde
visserligen anföras vissa skäl. En mera rationell ordning skulle vara, att ett
gemensamt verk inrättades för all inspektion av ifrågavarande art. Till förmån
därför talade behovet av en enhetlig överblick över hela kreditväsendet,
vilken bland annat skulle vara till fördel med hänsyn till att kredittagarna
ofta hade sina krediter, mer eller mindre dolt, fördelade på kreditinstitut
av olika slag. Emellertid skulle ett förslag med nu antydd innebörd
antagligen möta gensagor från olika håll, varigenom risk koinme alt uppstå
för ett fördröjande av inspektionens tillkomst. Även ett förläggande av
jordbrukskasseinspektionen till endera av de två existerande inspektionsmyndigheterna
skulle säkerligen giva anledning till meningsskiljaktigheter. Att
jordbrukskreditutredningen förordade inrättandet av en särskild inspektionsmyndighet
för jordbrukskasserörelsen vore dock icke väsentligen beroende
av hänsynen till de svårigheter, som ett förslag enligt någotdera av de båda
andra alternativen skulle kunna antagas framkalla, utan föranleddes ej minst
därav, att förhållandena med avseende å jordbrukskasserörelsen vore så egenartade,
att det syntes sakligt motiverat, att den inspektion, som här borde
inrättas, gåves i viss mån en annan skapnad än de två andra inspektionernas.
Bankinspektionen övervakade ett trettiotal helt fristående banker. Sparbanksinspektionen
övervakade närmare femhundra helt fristående sparbanker.
Det vore vid sådant förhållande naturligt, att dessa inspektioner inrättats
såsom ämbetsverk, som stöde helt utanför de kreditinstitut, som de övervakade.
I nu ifrågavarande fall vore läget i viss mån ett annat. Inspektionen
skulle avse en enda organisation, visserligen med ett mycket stort antal
i olika hänseenden av varandra oberoende förgreningar, vilka dock samtidigt
vore med varandra sammanbundna. Detta förhållande syntes kunna
motivera en inspektion, vilken icke så mycket som de tvenne andra stöde
utanför den organisation, som nied inspektionens verksamhet avsåges, utan
vore på ett närmare sätt anknuten till densamma.

Jordbrukskasseinspektionen torde kunna givas en ganska begränsad organisation.
Endast två inspektörer torde vara erforderliga, båda förordnade
av Kungl. Majit, av vilka den ene borde vara inspektionens chef. Inom inspektionen
borde finnas företrädda såväl bankmässig erfarenhet som juridiska
kunskaper. Utan att i lönefrågorna göra något bestämt förslag ville
det förefalla utredningen antagligt, att avlöningen till inspektionens chef icke
borde understiga den lägsta avlöning, som i avlöningsreglementet för allmänna
civilförvaltningen funnes upptagen för ämbetsmän i chefsställning (lönegrad
Al, å G-ort 13,020 kronor för år). Det kunde erinras, att chefen för
sparbanksinspektionen åtnjöte lön av 15,000 kronor. Den andre inspektören
syntes böra erhålla samma lön som byråinspektör hos nyssnämnda inspektion.
Vid uppskattandet av kostnaderna för jordbrukskasseinspektionen

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

51

borde räknas med avlöning åt kontorsbiträde ävensom kostnader för inspektörernas
resor samt hyra och övriga expenser. Sammanlagt torde årskostnaderna
kunna beräknas till 45,000 å 50,000 kronor. Medan kostnaderna
för bank- och sparbanksinspektionerna ersattes av bankerna respektive sparbankerna,
torde kostnaden för jordbrukskasseinspektionen tills vidare böra
bestridas av staten.

I anslutning till vad sålunda anförts har jordbrukskreditutredningen i sitt
förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor intagit vissa med förebild
från motsvarande bestämmelser i bank- och sparbankslagarna avfattade
föreskrifter rörande den föreslagna jordbrukskasseinspektionens åligganden
och befogenheter m. m. I specialmotivering till förslaget anför utredningen
bland annat:

De särskilda bestämmelserna i förslaget torde icke påkalla någon motivering
utöver den allmänna som lämnats. Dock kunde påpekas, att, såsom ett uttryck
för den i jämförelse nied de övriga inspektionerna närmare kontakt
mellan inspektionen och kreditinrättningen, som här syntes böra och kunna
anordnas, i förslaget stadgades, att ledamot av jordbrukskasseinspektionen
skulle äga vara tillstädes vid sammanträdena med styrelsen för jordbrukskreditkassan
med befogenhet att yttra sig och erhålla sin mening antecknad
till protokollet men utan rätt att deltaga i besluts fattande. Det torde icke
minst vara lämpligt, att inspektionen vore företrädd vid sådant styrelsesammanträde,
där fråga förekomme om meddelande av mera avsevärd kredit
till centralkassa.

Slutligen finge erinras, att tillkomsten av den nya inspektionen borde föranleda
ändring i tryckfrihetsförordningen för åstadkommande av samma
skydd för inspektionens handlingar,som åtnjötes av de övriga inspektionerna.

Herrar Brolén och Dahlberg hava, såsom förut nämnts, med hänsyn till
omfattningen av jordbrukskasserörelsen föreslagit, att åt inspektionen skulle
beredas möjlighet att till sitt biträde förordna allmänna ombud vid de centralkassor,
beträffande vilka behov därav framträdde. Reservanterna hava även
framhållit, att anordningen med allmänna ombud tack vare den därav följande
minskningen av dyrbara resor för inspektionens befattningshavare sannolikt
icke skulle föranleda ökade kostnader för inspektionsverksamheten. Vidare
hava reservanterna framhållit, att man i detta sammanhang borde till övervägande
upptaga frågan om ett intimt samarbete mellan samtliga inspektionsmyndigheterna.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttrande över betänkandet,
har endast sparbanksinspektionen ställt sig tveksam till lämpligheten
av att anordna en central, statlig inspektion över kasserörelsen.
Sparbanksinspektionen har därvid anfört, bland annat:

Jordbrukskasseinspektionen skulle jämlikt utredningens förslag erhålla en
ganska egenartad ställning. Sålunda skulle denna nya statliga myndighet
hava att utöva tillsyn över en rörelse, i vars ledning staten redan vore starkt
representerad. Icke minst på denna grund skulle inspektionen, nyskapad och
bestående av endast två inspektörer, sannolikt finna det svårt att inför jordbrukskreditkassan
hävda sin auktoritet. Inspektionens ställning skulle på ett
betänkligt sätt kunna komma att påverkas därigenom att inspektörerna genom
närvaro vid jordbrukskreditkassans sammanträden kunde bliva mer

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

eller mindre bundna i ställningstagandet till kassans åtgärder. Om sparbanksinspektionen
sålunda ur nu antydda synpunkter funne tvivelaktigt, örn
den föreslagna inspektionen skulle kunna komma att göra sin vilja gällande
emot jordbrukskasserörelsens ledande organ, funne sparbanksinspektionen å
andra sidan det även kunna ifrågasättas, om jordbrukskasseinspektionen
skulle erhålla någon självständig uppgift i vad anginge tillsynen över rörelsens
övriga organ, d. v. s. centralkassor och jordbrukskassor. Erinras borde,
att jordbrukskreditkassan redan genom en särskild revisionsavdelning utövade
tillsyn över nyssnämnda kassor. Gränserna mellan denna redan bestående
institution samt den tillämnade inspektionens arbetsuppgifter skulle sannolikt
bliva tämligen flytande. På grund av det nu sagda ansåge sparbanksinspektionen
det vara att förorda, att, örn den nuvarande revisionsavdelningen
icke ansåges vara i stånd att på ett tillfyllestgörande sätt sörja för tillsynen
över cenlralkassorna och jordbrukskassorna, denna revisionsavdelning utbyggdes
så att den förmådde att på ett effektivt sätt fylla den avsedda uppgiften.

I övrigt har förslaget, i vad detsamma avser anordnandet av en central,
statlig inspektion över kasserörelsen, tillstyrkts av statskontoret, lantbruksstyrelsen,
riksgäldsfullmäktige, riksbanksfullmäktige, svenska jorclbrukskreditkassan,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska bankföreningen,
svenska mejeriernas riksförening u. p. a. och Sveriges slakteriförbund.

De länsstyrelser, som i sina yttranden direkt berört frågan om anordnandet
av en statlig inspektion, eller länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,
hava alla tillstyrkt anordnandet av en dylik inspektion.

I fråga örn vissa organisatoriska detaljer hava däremot
skilda meningar gjort sig gällande i remissyttrandena.

Sålunda har statskontoret förklarat sig vilja ifrågasätta, huruvida tillräckliga
skäl förelåge att för inspektionsverksamheten inrätta en särskild
myndighet; för sin del ville statskontoret hålla före, att det ur olika synpunkter
vore lämpligare att överlåta inspektionen åt bank- eller sparbanksinspektionen,
därvid inspektionsmyndigheten i fråga givetvis borde förstärkas
med för ändamålet erforderliga arbetskrafter.

Sparbanksinspektionen har härutinnan anfört.

Om tillsyn över jordbrukskasserörelsen ansåges böra utövas av en statlig
inspektionsmyndighet, uppställde sig frågan, om denna borde, såsom utredningen
föreslagit, organiseras såsom en gentemot bank- och sparbanksinspektionerna
fristående myndighet eller inordnas i någon av dessa redan bestående
inspektionsmyndigheter. Två av utredningens ledamöter hade understrukit
angelägenheten av att ett samarbete komrne till stånd mellan bankoch
sparbanksinspektionerna och den tillämnade jordbrukskasseinspektionen.
Principiellt vore enligt sparbanksinspektionens förmenande en gemensam inspektion
för samtliga kreditinstitut det ur vissa synpunkter mest ändamålsenliga.
I varje fall syntes det sparbanksinspektionen uppenbart, att en ny
fristående inspektionsmyndighet icke borde komma till stånd, utan att en
eventuell inspektion över jordbrukskassorna borde förläggas till en av de
bestående inspektionerna. Bland annat med hänsyn till att bankinspektionen
handhade tillsynen över jordbrukarbanken, syntes det vara att förorda, att
även tillsynen över jordbrukskasserörelsen förlädes till denna myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

53

Riksbanksfullmäktige hava framfört liknande synpunkter som sparbanksinspektionen,
dock att riksbanksfullmäktige icke gjort något uttalande om,
till vilken av de båda bestående inspektionsmyndigheterna den nya inspektionen
borde anslutas.

Riksgäldsfullmäktige hava framhållit, att med hänsyn till möjligheten av
en framtida koncentration av den statliga inspektionen över landets kreditanstalter
den föreslagna nya inspektionen syntes böra erhålla endast provisorisk
karaktär.

Likaså hava skilda meningar kommit till synes vidkommande frågan örn
allmänna ombud fortfarande borde få förordnas vid sådana centralkassor,
där behov av dylikt ombud förelåge.

Riksgäldsfullmäktige hava härom anfört, att med hänsyn till den arbetsbörda,
som komme att åvila kasseinspektionen, man antingen borde utöka
personalen utöver vad i betänkandet föreslagits eller också bibehålla systemet
med allmänna ombud; dessa borde i så fall förordnas av länsstyrelserna
i samförstånd med inspektionen.

Svenska bankföreningen har framhållit, att, därest inspektionen skulle
kunna utan orimliga kostnader utöva en tillsyn, som i skälig mån motsvarade
dess syfte, befogenhet måste beredas åt inspektionen att i mån av behov
för sin verksamhet anlita lokala, av inspektionen utsedda ombud. Bankföreningen
har vidare framhållit, att den hitintills godtagna principen, att
kostnaden för tillsyn av en viss grupp kreditföretag skulle bäras av företagen
själva, borde tillämpas även för jordbrukskassornas del.

Jämväl länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län hava förordat,
att allmänna ombud måtte få förordnas vid centralkassor, där så befunnes
erforderligt. Länsstyrelsen i Kristianstads län har därvid — gentemot
vad i betänkandet anförts därom att inspektionen borde äga att vända
sig till länsstyrelserna för upplysningar i olika hänseenden — framhållit, att
länsstyrelserna själva vunne sin kunskap om förhållandena inom kasserörelsen
just genom de allmänna ombuden. Länsstyrelsen i Kalmar län har
ifrågasatt, om icke ombuden lämpligen borde förordnas av vederbörande
länsstyrelse.

Även jag finner det uppenbart, att anordnandet av en central, statlig in -Departementsspektion
över kasserörelsen skulle lända rörelsen till fördel. Med hänsyn ditten.
till att staten är ekonomiskt engagerad i kasserörelsen torde det även få
anses vara ett statligt intresse, alt en dylik inspektion kommer till stånd.

I fråga om lämpligheten av att anordna en statlig inspektion är jag sålunda
ense med utredningen. Däremot kan jag icke dela utredningens mening,
att inspektionen borde anordnas som en fristående myndighet. Flera olika
skäl tala häremot. Ett önskemål torde väl vara, att ytterligare splittring av
den statliga inspektionsverksamheten rörande olika kreditorgan undvikes.

Vid sådant förhållande kan det icke vara lämpligt alt nu inrätta en tredje
fristående inspektionsmyndighet. Vidare skulle, såsom sparbanksinspektio -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

nen i sitt remissyttrande anfört, en sådan nyskapad självständig inspektion,
som i betänkandet föreslagits, måhända få svårt att i önskvärd utsträckning
hävda sin auktoritet gentemot kasseorganisationen. Det torde också
i övrigt kunna antagas, att tillsynen över kassorna blir mera effektiv och
att det allmännas intresse kan bättre iakttagas, därest uppgiften anförtros
någon av de redan bestående inspektionerna. Slutligen synes det sannolikt,
att kostnaderna för inspektionsverksamheten därigenom kunna i viss
mån nedbringas.

Vad angår frågan, till vilken av de båda redan bestående inspektionsmyndigheterna
kasseinspektionen skall förläggas, har jag efter samråd med
chefen för finansdepartementet stannat för att i detta hänseende förorda
bank- och fondinspektionen. Till den förstärkning av bank- och fondinspektionens
arbetskrafter m. m., som av denna anledning kan erfordras,
återkommer jag i det följande.

Den av utredningens majoritet förfäktade meningen, att den föreslagna
inspektionsmyndigheten skulle göra de allmänna ombuden helt överflödiga,
kan jag ej dela. På skäl, som av herrar Brolén och Dahlberg i deras
reservation anförts, synes det önskvärt, att inspektionsmyndigheten beredes
möjlighet att förordna dylikt ombud vid sådan centralkassa, där behov
av ombud framträder. Den skyldighet att för centralkassa förordna ombud,
vilken för närvarande åvilar länsstyrelserna, torde sålunda böra utbytas
mot en befogenhet i angivna hänseende för bank- och fondinspektionen.

Den föreslagna inspektionen synes icke böra erhålla närmare anslutning
till kassorna än vad som för närvarande gäller i fråga om bank- och fondsamt
sparbanksinspektionernas anslutning till de av dem kontrollerade kreditinrättningarna.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen örn rätt för
ledamot av inspektionen att närvara vid sammanträdena med styrelsen för
jordbrukskreditkassan synes alltså böra utbytas mot bestämmelser av enahanda
innebörd, som enligt 232 § banklagen och 60 b § sparbankslagen
gälla för banker och sparbanker.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde i förordningen om jordbrukets
kreditkassor böra infogas ett nytt kapitel med rubrik »Om tillsyn»,
upptagande för inspektionsanordningen erforderliga föreskrifter. Dessa
torde, med de ändringar som betingas av vad jag här anfört, kunna utformas
i anslutning till utredningens efter mönster av bank- och sparbankslagarna
avfattade förslag. Härtill torde böra fogas vissa bestämmelser angående
inspektionsmyndighetens befogenheter under kassas likvidation.

Ytterligare bestämmelser angående inspektionen torde i den mån så finnes
nödigt få i sinom lid meddelas av Kungl. Maj:t.

I samband med införandet av nyssnämnda föreskrifter i förordningen
torde § 35, som reglerar de nuvarande allmänna ombudens befogenheter,
böra upphävas. Vidare torde i §§ 36 och 55 böra göras vissa, av tillkomsten
av den nya inspektionen betingade tillägg. I detta sammanhang må nämnas,
att i sistnämnda paragraf synes böra införas bestämmelse om skyldighet
för länsstyrelse att, då godkännande för jordbrukskassa återkallats, där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

55

om lämna underrättelse till ej blott bank- och fondinspektionen utan även
vederbörande centralkassa.

Den av jordbrukskreditutredningen berörda frågan om viss av kasseinspektionen
föranledd ändring i tryckfrihetsförordningen torde icke i detta
sammanhang behöva upptagas till avgörande.

Övriga ändringsförslag.

Under denna avdelning kommer jag att behandla en del av utredningen
framlagda förslag, avseende a) frågan om vem som äger vara medlem i jordbrukskassa,
b) beräkningen av delaktighetsunderlaget och bestämmandet av
lånerättens omfång, c) formerna för kassornas kreditgivning, d) sättet för
kungörandet av medlems avgång ur jordbrukskassa, e) jordbruksekonomiska
föreningars lånerätt samt f) övergångsbestämmelser. Av utredningen i
övrigt upptagna frågor om ändring av gällande författningar angående kasserörelsen
— beträffande vilka ändringsförslag jag torde få hänvisa till betänkandet
— har jag i anslutning till min tidigare meddelade principiella
inställning till förevarande spörsmål, enligt vilken en fullständig omarbetning
av nuvarande bestämmelser på området icke torde böra genomföras,
funnit mig kunna förbigå.

Rätten till medlemskap i jordbrukskassa.

I betänkandet har i denna fråga anförts, bland annat, att det förekommit
att hustrur och barn till jordbrukare samt tjänstefolk tillåtits ingå såsom
medlemmar i jordbrukskassa, ävensom att statliga förvaltningsbidrag uppburits
jämväl för sådana medlemmar. Enligt jordbrukskreditutredningens
mening borde emellertid — förutom jordbruksidkande aktiebolag — icke
andra personer få vara medlemmar av jordbrukskassa än sådana, som själva
ägde eller brukade jordbruksfastighet eller därmed i förevarande hänseende
likställd fastighet; dock att ledamot eller suppleant i kassans styrelse, så
ock föreståndaren eller direktören för vederbörande centralkassa kunde vara
medlem av jordbrukskassan, ändå att han icke ägde eller brukade sådan
fastighet, som nyss sagts.

Det av utredningen framlagda författningsförslaget har avfattats i enlighet
med denna utredningens mening.

I det övervägande antalet yttranden har denna detaljfråga icke direkt berörts.

Svenska jordbrukskreditkassan har emellertid anfört dels att det kunde
vara av vikt för jordbrukskassa att få behålla sina nuvarande intresserade
medlemmar, även örn dessa icke i varje fall skulle vara ägare eller brukare
av jordbruksfastighet, dels ock att det syntes obilligt mot medlemmar, som
ägnat kassan omsorger och arbete, att utesluta dem från medlemskap allenast
därför att de icke vore jordbrukare; även nytillkommande jordbrukare borde

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

Departements chefen.

beredas möjlighet att kvarstå i kassan efter det de upphört med jordbruk.
Därest det gjordes gällande, att medlemsantalet på detta sätt icke komme att
utgöra en riktig beräkningsgrund för det statliga förvaltningsbidraget, ville
jordbrukskreditkassan framhålla, att ifrågavarande bidrag vore av tillfällig
karaktär, varför denna synpunkt icke borde tillmätas större vikt.

Mellersta Sveriges och Skaraborgs läns centralkassor hava framfört liknande
synpunkter; sistnämnda centralkassa har som en möjlig utväg framhållit,
att man icke ändrade nu gällande regler om rätt att vinna inträde i kassa,
men däremot föreskreve, att statligt förvaltningsbidrag utginge allenast för
sådana medlemmar, som ägde eller brukade jordbruksfastighet.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande
till lantbruksstyrelsen intagit en liknande ståndpunkt.

Ett förfarande sådant som det av utredningen antydda eller att jordbrukskassemedlemmar
låta intaga familjemedlemmar och tjänstefolk i kassan i
mer eller mindre direkt syfte att därigenom erhålla ökat förvaltningsbidrag
måste givetvis betecknas såsom olämpligt och åtgärder till stävjande av ett
dylikt missbruk böra vidtagas. Att, på sätt utredningen föreslagit, såsom
villkor för fortsatt medlemskap i kassan fordra, att vederbörande alltjämt
är ägare eller brukare av fastighet, torde däremot vara att gå för långt. Det
måste betecknas såsom stötande, att den, vilken såsom jordbrukare vunnit
inträde i en kassa och ägnat densamma ett kanske mångårigt arbete, skulle
uteslutas ur kassan den dag, han sålde sin fastighet, och detta oaktat han
alltjämt vore intresserad för kassan och villig att arbeta för densamma. En
annan sak är, att statligt förvaltningsbidrag icke torde böra utgå för andra
medlemmar än sådana, som äro ägare eller brukare av jordbruksfastighet
eller därmed likställd fastighet.

Det synes mig som örn en ändamålsenlig och rättvis lösning av frågan
skulle vinnas genom en föreskrift, att till medlem icke får — förutom jordbruksidkande
aktiebolag — antagas annan än jordbrukare. Genom en dylik
formulering torde möjlighet beredas dels för alla nuvarande icke-jordbrukande
medlemmar att kvarstå, dels ock för sådan jordbrukare, som härefter
vinner inträde, att kvarstå även efter det han upphört att vara jordbrukare.
Förutom jordbrukare böra, såsom utredningen föreslagit, kassefunktionärer
få vinna inträde, även örn de icke äro jordbrukare. Bestämmelser
av nu angivet innehåll torde böra upptagas i § 42 förordningen örn
jordbrukets kreditkassor. Bestämmelserna torde böra kompletteras med sådan
ändring i kungörelsen den 13 februari 1931 angående förvaltningsbidrag
åt jordbrukets kreditkassor, att dylikt bidrag icke må utgå till andra medlemmar
än jordbrukare. Det torde ankomma på Kungl. Majit att, om erinran
från riksdagens sida ej möter, vidtaga sistberörda ändring.

Delaktighetsunderlag och lånerätt i jordbrukskassa.

I betänkandet har härom anförts i huvudsak följande.

Jordbrukskreditutredningen hade tagit under övervägande, huruvida icke
vid bestämmandet av medlems delaktighetsunderlag och jämväl vid fast -

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

57

ställande av primärlåns belopp hänsyn även borde tagas till fastighets skogsvärde.
Såvitt utredningen kunde finna, vore det till fördel för skogsägare att
hava tillgång till kredit hos jordbrukskassorna. A andra sidan måste för
jordbrukskassornas del en given förutsättning för dylikt medgivande vara,
att skogsbelåningen icke medförde avsevärda risker. Därvid borde ihågkommas,
att det icke vore fråga örn någon medlemmarnas rättighet att erhålla
andelskredit respektive primärlån. Huruvida eller till vilket belopp lån
i det särskilda fallet skulle utlämnas, bleve självfallet beroende av örn vederbörande
kassa funne den erbjudna säkerheten betryggande.

I stort sett torde det kunna göras gällande, alt skogsvärdet sett på längre
sikt vore fullt så konstant som jordbruksvärdet och att skogen överhuvud
taget erbjöde en säkerhet, som icke i och för sig borde anses underlägsen
säkerhet i jordbruksegendom. Det kunde här erinras örn att hypoteksföreningarna
enligt år 1930 vidtagna ändringar i grunderna för deras verksamhet
ägde utlämna hypotekslån mot säkerhet i skogsegendom. För säkerställande
av liypoteksföreningarnas skogsbelåning hade emellertid särskild
lagstiftningsåtgärd ansetts erforderlig; lagen den G juni 1930 om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet hade för ändamålet
utfärdats. Det skulle kunna ifrågasättas, om icke ett medgivande av skogsbelåning
inom jordbrukskasserörelsen borde förutsätta en liknande åtgärd
till förebyggande av att kreditgivarens rätt bleve satt i fara genom en alltför
omfattande avverkning å den belånade skogsegendomen. Därvid vore
likväl att märka, att, medan liypoteksföreningarnas utlåning vöre långfristig,
de inom jordbrukskasserörelsen utlämnade lånen enligt utredningens förslag
alltid skulle vara ställda på relativt kort tid eller på kort tids uppsägning.
Med hänsyn till den möjlighet, centralkassorna och jordbrukskassorna
sålunda komme att äga att i förekommande fall fordra återbetalning av
eller avbetalning å lån, syntes det icke vara erforderligt att, därest nämnda
kassor erhölle rätt till belåning av skog, utsträcka lagstiftningen örn begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet till att jämväl
avse jordbrukskasserörelsens utlåning. I detta sammanhang finge därjämte
betonas betydelsen av att de i jordbrukskasserörelsen förekommande lånereverserna
och kreditkontrakten alltid, såsom hittills plägat vara förhållandet,
avfattades med vederbörande kassa förbehållen rätt till omedelbar uppsägning
av krediten, för den händelse säkerheten för densamma skulle enligt
kassans mening undergå försämring.

Vid bedömandet av de olika på förevarande spörsmål inverkande omständigheterna
hade jordbrukskreditutredningen kommit till uppfattningen,
att övervägande skäl talade för att egendoms skogsvärde borde få medräknas
vid bestämmande av medlems delaktighetsunderlag liksom vid utlämnande
av primärlån.

Enligt de nuvarande föreskrifterna örn fastställande av delaktighetsunderlag
och örn grunderna för utlämnande av primärlån vöre såsom jordbruksfastighet
även att anse fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel,
hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet
bedreves såsom självständig näring. Bestiimmelsc med samma innebörd
upptagas jämväl i utredningens förslag. Med jordbruksfastighet likställdes
emellertid i förslaget dessutom sådan mindre fastighet, som användes
av hantverkare eller annan arbetare, vilken bereddes sin väsentliga sysselsättning
av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet. Det
syntes utredningen naturligt, att en yrkesidkare på landsbygden, som i sin
yrkesutövning väsentligen anlitades av traktens jordbrukare och vilkens intressen
iigde stark anknytning lill jordbruket, borde, örn lian vore fastighetsägare,
få ingå såsom delägare i ortens jordbrukskassa och kunna erhålla lån

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

från denna. Det torde icke heller ur risksynpunkt möta några betänkligheter
att medgiva jordbrukskassa att utlämna lån mot säkerhet i sådan mindre
fastighet, varom nu vore fråga. Emellertid ansåge sig utredningen böra
betona, att den givna förutsättningen för de undantagsbestämmelser, för vilka
nu redogjorts, måste vara, att desamma vid tillämpningen icke tillätes överskrida
den begränsning, som skäligen borde anses vara för dem avsedd. Sålunda
borde den omständigheten, att ett industriföretag, exempelvis ett kraftverk
eller ett tegelbruk, kunde anses drivas till mer eller mindre direkt gagn
för jordbruket, icke få föranleda till att rörelsen i bär ifrågavarande avseende
bedömdes såsom en med jordbruket jämförlig verksamhet.

Slutligen borde nämnas, att bestämmelsen i utredningens förslag örn undantag
från stadgandet, att medlem av jordbrukskassa skulle vara ägare eller
brukare av fastighet, föranlett den föreskrift att medlem, som med undantaget
avsåges, icke finge vara delaktig i kassan med mera än en andel.

Beträffande frågan örn primärbelåningen överhuvud taget har jordbrukskreditutredningen
anfört följande.

Det syntes kunna ifrågasättas, örn icke den av jordbrukskasserörelsen utövade
primärbelåningen kommit att taga större omfattning än som varit
avsett eller kunde vara lämpligt. Såsom grund för en sådan erinran kunde
åberopas, att rörelsen i första hand tillkommit för tillgodoseende av jordbrukets
behov av driftkredit och att anlitandet av tillgängliga rörelsemedel
för utlämnande av primärlån kunde försvåra huvuduppgiftens fullgörande.
Vidare kunde hänvisas till att primärkredit i jordbruksegendom ställdes till
förfogande av andra kreditinstitutioner, främst hypoteksföreningarna, och
att anledning icke funnes för jordbrukskasserörelsen att konkurrera med
hypoteksföreningarna på förevarande område. Jordbrukskreditutredningen
ansåge det vara uppenbart, att jordbrukskasserörelsen icke borde utöva primärbelåning
i sådan omfattning, att utlämnandet av driftkredit därigenom
försvårades. Ä andra sidan syntes det icke böra förmenas rörelsen
att, om det funnes med hänsyn till penningläget eller ur likviditetssynpunkt
förmånligt, belåna primärsäkerhet till skäligt belopp. Att därvid en viss
konkurrens med övriga kreditinstitutioner uppstode torde knappast kunna
undvikas. Vad särskilt anginge konkurrensen med hypoteksföreningarna
vore likväl att märka, att dessa hade till uppgift att utlämna långfristig
kredit, medan jordbrukskasserörelsens organ endast borde hava rätt att bevilja
kredit på kort tid eller med förbehåll om kort tids uppsägning. Jordbrukskreditutredningen,
som ansett sig böra framhålla dessa synpunkter,
hade emellertid icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå, att åt dem
gåves uttryck i författningen.

I vissa av de inkomna yttrandena hava uttalats betänkligheter mot att
skogsvärdet skulle få medräknas vid bestämmande av delaktighetsunderlaget
och medlems rätt till primärlån.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — vars yttrande
länsstyrelsen i länet åberopat såsom eget yttrande — har sålunda framhållit,
att man icke borde underskatta den risk, som därigenom infördes i lånerörelsen.
Skogsvärdet växlade nämligen starkt efter det allmänna marknadsläget.
Därtill komme, att skogsbelåningen förutsatte en effektiv övervakning
av de belånade fastigheterna, vilken knappast kunde fullgöras av
kassorna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i denna del åberopat ett av allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

59

ombudet för mellersta Norrlands centralkassa avgivet yttrande, däri framhålles,
bland annat, att medräknandet av skogsvärdet vid utlämnandet av
primärlån skulle i ali synnerhet för Norrlands vidkommande medföra en
högst avsevärd stegring av förlustrisken; i allt fall torde en bestämmelse
örn rätt till dylik skogsbelåning böra kompletteras av stadganden, varigenom
rätten att avverka skog å den intecknade fastigheten begränsades.

I övriga remissyttranden har det nu ifrågavarande spörsmålet icke direkt
berörts.

Såsom redan i annat sammanhang omnämnts, hava bank- och fondinspektionen,
svenska sparbanksföreningen och svenska bankföreningen givit uttryck
åt den uppfattningen, att kasserörelsens primärbelåning borde inskränkas.
Samma mening har hävdats av riksbanksfullmäktige och av länsstyrelsen
i Västmanlands län.

Det är en naturlig strävan hos varje kreditgivare att i görligaste mån be- Departementshärska
sina kredittagares hela kredit. Detta bör givetvis icke få leda till en chefen.
osund konkurrens kreditorganen emellan. Jag delar emellertid utredningens
mening, att denna fråga icke bör regleras genom lagstadganden.

Vidkommande därefter spörsmålet örn skogsvärdet må medräknas såsom
delaktighetsunderlag och vid primärbelåning kan jag icke biträda utredningens
förslag härutinnan. Det synes för kasserörelsens egen skull bäst,
om den mera riskfyllda skogsbelåningen icke indrages under kassornas verksamhet.
I varje fall torde det vara nödvändigt, att, om skogsbelåning skulle
tillåtas, avverkningsrätten till intecknad fastighet genom lagbud begränsades.

Däremot delar jag utredningens uppfattning, att med jordbruksfastighet
bör uti ifrågavarande hänseenden likställas jämväl sådan såsom annan fastighet
taxerad mindre fastighet, vilken användes av hantverkare eller annan arbetare,
som beredes sin väsentliga sysselsättning av idkare av jordbruk eller
därmed jämförlig verksamhet.

Likaså tillstyrker jag förslaget, att sådan medlem av jordbrukskassa, som
icke äger eller brukar jordbruksfastighet eller därmed likställd fastighet,
icke bör få vara delaktig i kassan med mera än en andel.

Bifall till vad jag här tillstyrkt föranleder vissa ändringar i § 27 och § 43
förordningen om jordbrukets kreditkassor.

Formerna för kassornas kreditgivning.

I § 26 gällande förordning om jordbrukets kreditkassor regleras formerna
för centralkassas kreditgivning. Sedan i paragrafen angivits de olika låneformer,
som må ifrågakomma — d. v. s. reverslån, kredit i räkning och
växeldiskontering — lämnas vissa föreskrifter, avseende att förhindra att
mer än en viss mindre del av kassans medel utlämnas i mera långfristiga
lån.

I betänkandet har framhållits, att ali av kassa lämnad kredit borde vara
kortfristig, antingen beviljad för viss begränsad tid eller beviljad att löpa

60

Kungl. Maj-.ts proposition nr 249.

tillsvidare med viss kort uppsägningstid. Samtidigt har emellertid påpekats,
att krediter kunde förekomma, vilka i realiteten vore långfristiga, men att rätt
till uppsägning från kassans sida eller skyldighet till omsättning från låntagarens
sida efter viss begränsad tid alltid måste finnas. I enlighet med
denna sin uppfattning har utredningen utarbetat vissa detaljerade föreskrifter
angående de olika låneformerna, i stort sett överensstämmande med vad som
redan i praktiken tillämpas och erhållit uttryck i av jordbrukskreditkassan
till centralkassorna meddelade anvisningar. Enligt förslaget må sålunda av
centralkassa reverslån beviljas på högst ett år eller på viss tids, högst tre
månaders, uppsägning, kredit i räkning beviljas på högst ett år och växel
diskonteras på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

I samband med förenämnda ändringsförslag har utredningen vidare framlagt
förslag till motsvarande ändringar i de bestämmelser, som reglera jordbrukskassornas
utlåning och som nu återfinnas i § 49 förordningen.

Departements- Jag delar utredningens mening, att i princip all av kassa lämnad kredit
chefen. ^or vara kortfristig. De av utredningen föreslagna detaljföreskrifterna för
de olika låneformerna synas vara ändamålsenliga. Dock torde, i anslutning
till av svenska jordbrukskreditkassan i dess remissyttrande framlagt förslag,
kredit i räkning böra kunna beviljas — förutom på viss tid, högst ett år —
även på viss tids, högst tre månaders, uppsägning. Vidare torde — jämväl
i överensstämmelse med förslag av svenska jordbrukskreditkassan — av jordbrukskassa
beviljad kredit i räkning böra dragas å räkning, som vederbörande
centralkassa öppnar med den låntagande jordbrukskassemedlennnen.
Den nu omnämnda kreditformen har enligt uppgift redan praktiserats av
flera centralkassor utan att olägenheter förmärkts och synes vara av betydelse
för att anpassa kreditsystemet efter rådande behov. I enlighet med
vad jag nu anfört torde ändringar böra vidtagas i §§ 26 och 49 förordningen
om jordbrukets kreditkassor.

Sättet för kungörande av medlems avgång.

När medlem av jordbrukskassa avgått ur kassan, skall, enligt 68 § lagen
den 22 juni 1911 örn ekonomiska föreningar, genom styrelsens försorg avgången
ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidningarna som i tidning
inom orten.

I förenämnda skrivelse den 13 december 1933 har styrelsen för svenska
jordbrukskreditkassan hemställt, bland annat, att jordbrukskassa måtte befrias
från skyldighet att annonsera om utträdande medlemmar. Styrelsen
har härom anfört i huvudsak följande.

Föreskriften om skyldighet att kungöra medlems avgång i vissa tidningar
torde hava intagits i lagen för att förenings kreditvärdighet — i den mån
denna vöre beroende av medlemmarnas stadgeenliga ansvar — ej skulle genom
medlemmars för utomstående okontrollerbara utträde försvagas och
borgenärernas intressen därigenom skadas. Om således kungörelseförfarandet
torde vara nödvändigt för föreningar, som hade eller kunde hava flera

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

61

kreditgivare, vilka icke finge förutsättas hava möjlighet att på annat sätt hålla
sig underrättade om föreningsmedlemmars utträde, vore förhållandet vad
jordbrukskassorna beträffade numera helt annorlunda. Enligt 1930 års författning
ägde jordbrukskassa icke rätt vare sig att driva egen inlåning eller
att utan centralkassans medgivande förskaffa sig kredit i annan kreditinrättning.
Med den ingående revision, som centralkassa utövade beträffande anslutna
jordbrukskassor, kontrollerade centralkassan jordbrukskassemedlemmarnas
avgång på ett enklare och vida effektivare sätt än genom granskning
av tidningars annonsspalter. Om därför centralkassa förpliktigades att i de
fall, då jordbrukskassa hade annan kreditgivare än centralkassan, underrätta
sådan kreditgivare om en eventuell avgång, borde jordbrukskassorna kunna
befrias från skyldighet att annonsera medlems avgång.

I betänkandet har härom anförts bland annat:

Enligt vad jordbrukskreditutredningen inhämtat hade omförmälda kungörelseförfarande
inom jordbrukskasserörelsen funnits så besvärande, att jordbrukskassorna
under de senare åren merendels underlåtit att iakttaga föreskriften
om kungörelseskyldighet.

Medan enligt § 53 gällande förordning örn jordbrukets kreditkassor jordbrukskassa
icke finge utan medgivande av centralkassans styrelse förskaffa
sig kredit i annan kreditinrättning, föresloge jordbrukskreditutredningen, att
denna bestämmelse skulle utsträckas till att avse kredit hos en var annan än
centralkassan.

Utredningen ansåge det vara skäligt, att en anordning sökles, som vore
agnad att utan men för fordringsägarintresset tillgodose styrelsens för jordbrukskreditkassan
önskemål. För åstadkommande av det erforderliga underlaget
för en dylik anordning föresloge utredningen, att till föreskriften i 68 §
tredje stycket föreningslagen angående kungörelseskyldigheten fogades ett tilllägg,
enligt vilket Kungl. Majit bemyndigades att i fråga om förening, som
vunnit godkännande såsom jordbrukskassa, föreskriva, att, i stället för genom
kungörande, underrättelse om medlems avgång skulle genom försorg av föreningens
styrelse meddelas i annan, för fordringsägarna betryggande ordning.
Tillägget föranledde vissa jämkningar jämväl i fjärde stycket av samma
paragraf ävensom i lagens 69 och 85 §§.

Med hänsyn till beskaffenheten av jordbrukskassornas kreditförhållanden
holle utredningen före, att deras fordringsägares intresse borde bliva nöjaktigt
tillgodosett genom att Kungl. Majit med begagnande av sitt i lagen
sålunda givna bemyndigande föreskreve dels, att, då medlem av jordbrukskassa
avgått, styrelsen för kassan skulle, i stället för att örn avgången utfärda
kungörelse på sätt i lagen förmäldes, ofördröjligen till centralkassan göra
skriftlig anmälan om avgången, dels ock att sådana anmälningar skulle av
styrelsen för centralkassan samlas och ordnas samt hållas tillgängliga för en
var, som ville taga kännedom örn dem. Dessa föreskrifter skulle enligt utredningens
förslag infogas i förordningen örn jordbrukets kreditkassor.

Genom att föreskrifterna sålunda bleve meddelade i den allmänna för jordbrukskassorna
gällande författningen torde det få anses vara på tillräckligt
betryggande sätt sörjt för att kassornas fordringsägare örn dem ägde eller
kunde förskaffa sig kännedom. I den mån jordbrukskassa hade annan
fordringsägare än centralkassan, borde det således för denne vara klart, att
han icke bade att förvänta något kungörande örn avgång av kassans medlemmar,
men att han, när helst lian så önskade, genom hänvändelse till centralkassan
kunde erhålla upplysning örn varje sådan avgång, som inträffat.
Anordningen borde anses för fordringsägaren i så måtto vara till särskild båt -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

nåd, som han tack vare densamma sattes i tillfälle att, då han så funne erforderligt,
på en gång erhålla en samlad överblick av de försiggångna utträdena.

I yttrandena hava erinringar mot det av utredningen sålunda föreslagna
förfaringssättet icke framförts.

Departements- Då kungörelseförfarandet för kasserörelsen synts så på en gång obehövligt
eA^en‘ och besvärande, att man merendels uraktlåtit att efterleva gällande lagbestämmelser
därom, torde man, därest absoluta hinder icke ur andra synpunkter
möta, böra söka tillmötesgå kasserörelsens krav på ändring av de gällande
bestämmelserna.

Enligt gällande författning är, såsom jordbrukskreditutredningen erinrat,
jordbrukskassa förhindrad att utan medgivande av centralkassans styrelse
förskaffa sig kredit i annan kreditinrättning. Därest detta förbud, på sätt
utredningen föreslagit, utsträckes att gälla kredit över huvud taget, synes det
mig som om det nuvarande kungörelseförfarandet skulle kunna, utan att
eventuella borgenärers intressen träddes för nära, utbytas mot ett underrättelseförfarande
i enlighet med vad utredningen föreslagit. Att föreskrifter
därvid böra meddelas örn skyldighet för centralkassa att samla anmälningarna
och hålla dem tillgängliga för allmänheten, torde vara uppenbart. Jag får
alltså, under förutsättning att nyssnämnda ändring vidtages i fråga om jordbrukskassas
rätt att begagna kredit, tillstyrka utredningens ifrågavarande
förslag.

På sätt utredningen framhållit fordras härför vissa jämkningar i 68, 69
och 85 §§ lagen om ekonomiska föreningar. Därutöver synes motsvarande
jämkning böra vidtagas jämväl av 70 § andra stycket omförmälda lag.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde vidare dels stadgandet i § 53 förordningen
örn jordbrukets kreditkassor angående rätt för jordbrukskassa att
erhålla kredit hos annan än centralkassa böra ändras, dels ock till sagda förordning
böra fogas två nya paragrafer, innefattande bestämmelser angående
jordbrukskassas skyldighet att anmäla medlems avgång och centralkassas
skyldighet att samla dylika anmälningar, vilka paragrafer torde böra betecknas
§ 33 a och § 54 a.

Jordbruksekonomiska föreningars lånerätt.

I sin skrivelse den 13 december 1933 har styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
hemställt dels att jordbruksekonomisk förening måtte beredas
möjlighet att mot tecknandet av en andel i centralkassa erhålla primärlån
till högst 60 procent av gällande taxeringsvärde å föreningen tillhörig fastighet,
dels ock om sådan ändring av gällande förordning, att centralkassas utlåning
till jordbruksekonomiska föreningar finge utgöra 1/5 i stället för Vio
av det sammanlagda lånemaximum, som gäller för medlemmarna i de till
centralkassan anslutna jordbrukskassorna. Till stöd för sistnämnda hemställan
har anförts, att svårigheter uppstått att med nu gällande bestämmelser
i skälig utsträckning tillgodose föreningarnas kreditbehov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 249. 63

I betänkandet Ilar angående den ifrågasatta rätten till primärbelåning
anförts:

Jordbrukskreditutredningen ansåge skäligt, att de jordbruksekonomiska
föreningarna icke utestängdes från den möjlighet att utöver andelskrediten
erhålla primärlån i jordbruksfastighet, vilken för närvarande tillkomme
jordbrukskassorna. Huruvida en sådan fastighet tillhörde en enskild jordbrukare
eller en jordbruksekonomisk förening syntes icke böra i och för
sig hava någon avgörande betydelse i kreditavseende. I likhet med jordbrukskassa
borde därför enligt utredningens förslag jordbruksekonomisk
förening kunna komma i åtnjutande av primärkredit inom sex tiondelar av
belånad jordbruksfastighets värde. Då emellertid ifrågavarande krediter kunde
antagas ofta vara jämförelsevis stora och det även ur andra synpunkter
kunde vara lämpligt, att jordbrukskreditkassan erhölle en viss överblick av
denna utlåning, föresloge utredningen, att centralkassa skulle vara skyldig
att inhämta medgivande av styrelsen för jordbrukskreditkassan, innan primärlån
utlämnades till jordbruksekonomisk förening.

Från de jordbruksekonomiska föreningarnas sida torde det emellertid
även och främst vara ett önskemål, att möjlighet bereddes dessa föreningar
att erhålla primärlån mot säkerhet i andra fastigheter än jordbruksfastigheter.
Därvid ifrågakomme fastigheter, i vilka vore inrymda mejerier, slakterier
eller andra anläggningar av industriell karaktär. De större föreningskrediterna,
exempelvis till centralföreningar, vore av sådan omfattning och
natur, att de icke lämpligen hörde hemma i jordbrukskasserörelsen. Däremot
syntes förhållandevis mindre krediter till lokala föreningar väl kunna
omhänderhavas av denna rörelse. Emellertid torde det vara otvivelaktigt,
att kreditgivning mot säkerhet av inteckning i här ifrågavarande slag av
fastigheter i allmänhet vore förenad med större risker än utlåning mot säkerhet
i jordbruksfastigheter. Sådana fastigheter, som här avsåges, vore
särskilt inrättade för sitt ändamål, och om de överhuvud taget skulle kunna
användas på annat sätt, erfordrades ombyggnadsåtgärder med därav följande
kostnader. Med hänsyn därtill och då marknaden för dylika fastigheter
av naturliga skäl vore ytterst begränsad, måste särskild försiktighet iakttagas
vid långivning mot säkerhet i dem. I jordbrukskreditutredningens förslag
inskränktes därför centralkassas rätt att till jordbruksekonomisk förening
utöver andelskredit bevilja lån mot primärinteckning i annan fastighet
än jordbruksfastighet till att avse högst fyra tiondelar av fastighetens
taxeringsvärde.

I fråga örn den tillåtna storleken av centralkassas sammanlagda
utlåning till jordbruksekonomiska föreningar
har i betänkandet anförts, att centralkassornas första hands uppgift att tjäna
som långivare till jordbrukskassorna borde i författningen erhålla uttryck
därigenom, att utlåningen till jordbruksekonomiska föreningar begränsades
inom en i förhållande till övrig utlåning tämligen trång ram. Var gränsen
skulle dragas, vore givetvis en lämplighetsfråga. Det syntes dock utredningen,
sorn örn centralkassas utlåning lill jordbruksekonomiska föreningar borde
kunna utsträckas till V5 av de anslutna jordbrukskassornas lånemaximum.

Herr Adler har i sitt reservationsvis framförda yttrande funnit det icke
mota betänkligheter att, till båtnad för de jordbruksekonomiska föreningarnas
kreditförsörjning, medgiva en belåning intill °/io av egendomsvärdet be -

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

träffande andra fastigheter än jordbruksfastigheter. Reservanten har funnit
den föreslagna bestämmelsen, att belåningen skulle vara beroende av medgivande
från styrelsen för jordbrukskreditkassan, utgöra en garanti för att
utlåningen likväl icke skulle sträckas längre än som kunde anses motsvaras
av betryggande säkerhet. Därtill komme, att ifrågavarande fastigheter
finge antagas erhålla en varaktig användning för sina respektive ändamål
och hava ett tämligen bestående värde.

I yttrandena har beträffande jordbruksföreningarnas primärbelåning
svenska jordbrukskreditkassan tillstyrkt herr Adlers reservation; likaså
hava mellersta Sveriges, Skaraborgs läns, Östergötlands, Gävleborgs läns
och övre Norrlands centralkassor i yttranden till jordbrukskreditkassan tillstyrkt
reservationen, därvid den förstnämnda centralkassan t. o. m. ifrågasatt,
örn icke gränsen kunde sättas vid e/10 av taxeringsvärdet.

Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap, i vars yttrande svenska mejeriernas
riksförening u. p. a. och Sveriges slakteriförbund instämt, har förordat
en höjning av belåningsgränsen till 5/io av taxeringsvärdet.

Vad angår frågan om den sammanlagda utlåningen till
jordb ruksekonomiska föreningar hava riksbanksfullmäktige
framhållit, att ifrågavarande utlåningsrörelse, i varje fall till större jordbi
uksekonomiska föreningar, vore mindre lämplig för jordbrukskasserörelsen;
föreningarnas kreditbehov vore väl tillgodosett på andra sätt, därvid i
första hand kunde hänvisas till aktiebolaget jordbrukarbankens utlåning till
dylika föreningar.

Aktiebolaget jordbrukarbanken har i denna del anfört i huvudsak följande.

Kasserörelsens uppgift vore att tillgodose det mindre jordbrukets behov av
driftkredit. Även bankens uppgift vore att sörja för jordbrukets kreditbehov.
Den ojämförligt största delen av bankens utlåning till jordbruket folie
på den jordbruksekonomiska föreningsrörelsen. Kasserörelsens under de senare
åren framträdande tendens att i allt högre grad tillföra sig kreditgivningen
till föreningsrörelsen hade lett till en konkurrens mellan kasserörelsen
och banken, en konkurrens som vore så mycket mera anmärkningsvärd,
som banken ägdes av staten och kasserörelsen vore starkt statsunderstödd.
De sammanhållande och ledande enheterna i andelsorganisationerna inom
de olika områdena av jordbrukets ekonomiska liv vore regelmässigt av den
utpräglat kommersiella eller industriella karaktär och av den storleksordning,
att deras kreditbehov varken borde eller ens kunde tillgodoses genom jordbrukskasseorganisationen.
Gentemot kasserörelsens omhänderhavande av
krediterna till de mindre, lokala föreningarna kunde måhända icke andragas
samma avgörande skäl. Emellertid ville banken ifrågasätta lämpligheten av
att kreditgivningen till vissa led inom en sammanslutning handhades av ett
kreditinstitut, till andra led inom samma sammanslutning av ett annat. Den
överblick över sammanslutningens ekonomiska utveckling, som för kreditgivaren
vore erforderlig för dennas ledande i rätt riktning, bleve därigenom
äventyrad. Det borde även påpekas, att kassornas övertagande av föreningskrediterna
innebure ett avsteg från den riskfördelningsprincip, som ansetts
vara kassornas styrka. Örn en enda till kassa ansluten större jordbruksekonomisk
förening skulle komma på obestånd, kunde kassans medlemmar

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

65

på detta enda engagemang få vidkännas högst betydande personliga uppoffringar.
Banken avstyrkte därför utredningens förslag i nu förevarande del.

Jag delar utredningens mening, att även jordbruksekonomiska föreningar Departement»-böra beredas möjlighet att hos centralkassa erhålla, utöver det fastställda chefenlånemaximum
å 200 kronor per andel, jämväl primär inteckningskredit. Beträffande
frågan örn kredit mot säkerhet av inteckning i fastighet, taxerad
såsom annan fastighet, skall fa beviljas intill i/io eller BAo av taxeringsvärdet,
torde böra beaktas, att primärbelåning av andra fastigheter än jordbruksfastigheter
i och för sig innebär en nyhet för kasserörelsen, ett förhållande,
som givetvis manar till försiktighet vid fixerandet av gränserna för
belåningen. Det torde böra understrykas, att primärbelåning av andra fastigheter
än jordbruksfastigheter — även om dylik belåning nu av speciella skäl
tillätes för de jordbruksekonomiska föreningarnas vidkommande — dock
faller utom kasserörelsens egentliga program. På grund härav får jag tillstyrka
majoritetens förslag om 4/10 av taxeringsvärdet såsom lånegräns vid
primärbelåning av fastighet, taxerad som annan fastighet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts torde visst tillägg böra göras
till § 6 förordningen angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Antalet till jordbrukskasserörelsen anslutna jordbruksekonomiska föreningar
har de senare åren ökat i rask takt. Medan antalet anslutna sådana föreningar
ännu vid 1931 års utgång utgjorde allenast 16, hade antalet vid 1935
års utgång stigit till 251. .Tåg delar jordbrukskreditutredningens mening, att
kasserörelsens utlåning till de jordbruksekonomiska föreningarna bör begränsas
inom en i förhållande till övrig utlåning tämligen trång ram. Vad
jordbrukarbanken i denna del anfört, synes mig även värt beaktande. För
kasserörelsen, vars svåraste problem torde vara övervinnandet av sparkapitalets
misstroende mot densamma, är det ett livsvillkor att undvika alla mera
riskfyllda eller svårbedömbara engagemang. Den väsentliga utvidgning
av föreningskrediterna, som skulle följa därest man godtoge utredningens
förslag om höjning av lånemaximum för centralkassas utlåning till jordbruksekonomiska
föreningar från Vio till Vs av de anslutna jordbrukskassornas
lånemaximum, synes mig därför icke önskvärd. Med hänsyn till vad
jag sålunda anfört avstyrker jag förslaget i denna del.

Övergångsbestämmelser.

I betänkandet anföres:

Därest utredningens förslag till nya bestämmelser för jordbrukskasserörelsen
förelädes 1936 års riksdag och bleve antagna, torde bestämmelserna
kunna träda i kraft redan den 1 juli 1936. För att desamma skulle bliva
tillämpliga å centralkassorna och jordbrukskassorna erfordrades emellertid
även, att dessa kassors stadgar ändrades till överensstämmelse med de nya
föreskrifterna. Enligt lagen örn ekonomiska föreningar gällde såsom villkor
för giltigt beslut örn ändring i sådan förenings stadgar, att samtliga röstberättigade
förenat sig örn beslutet eller detta fattats å två på varandra följande

Bihang till riksdagens protokoll 19.''I6. I sami. Nr 249. 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Departements.

chefen.

föreningssammanträden, varav minst ett ordinarie, och å det sammanträde,
som sist hållits, biträtts av en kvalificerad majoritet av de röstande. Antagligen
borde det i regel icke möta svårigheter för centralkassorna och måhända
ej heller för många av jordbrukskassorna att tämligen snart efter de
nya bestämmelsernas utfärdande erhålla sina medlemmars godkännande av
därav påkallade stadgeändringar, så att dessa kunde bliva tillämpliga redan
kort efter den 1 juli 1936. Under alla förhållanden skulle desamma underställas
vederbörande länsstyrelser före den 1 juli 1937. Till förhindrande
av olägenhet, för den händelse i något fall godkännande av de nya stadgarna
skulle finnas icke kunna meddelas på grund av någon förelupen felaktighet,
hade i utredningens förslag en bestämmelse upptagits örn rätt för Kungl.
Majit att beträffande särskild kassa meddela utsträckning av den föreskrivna
tiden.

Mot vad utredningen sålunda anfört angående tidpunkten för ikraftträdandet
av de föreslagna bestämmelserna samt örn erforderliga övergångsstadganden
har jag ej något att erinra.

Anslagsfrågor.

A riksstaten för innevarande budgetår är till Jordbrukets kreditkassor: Revision
av jordbrukskasserörelsen m. m. upptaget ett reservationsanslag av
50,000 kronor. Anslaget avses skola lämna bidrag till kostnader för revision
samt för upplysnings-, instruktions- och organisationsverksamhet inom
rörelsen. Vidare utgå från anslaget resekostnads- och traktamentsersättning
samt arvode till de allmänna ombud, som enligt förordningen om jordbrukets
kreditkassor utses av länsstyrelserna för tillsyn över centralkassornas
och jordbrukskassornas verksamhet.

I skrivelse den 29 augusti 1935 har styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
hemställt, att anslag för angivna ändamål måtte för budgetåret 1936/
1937 anvisas med 60,000 kronor. Till stöd härför har styrelsen anfört, att
den revisionsverksamhet, som åvilade jordbrukskreditkassan, samt det arbete,
som utfördes i samband med organiserandet av nya central- och jordbrukskassor,
utbildning av föreståndare för jordbrukskassorna samt spridande av
upplysning örn jordbrukskasserörelsen m. m., beräknades för år 1935 draga
en kostnad av 85,000 kronor. Detta innebure en ökning från föregående år
med omkring 15,000 kronor, främst beroende på med rörelsens tillväxt följande
ökat revisionsarbete. Då jordbrukskreditkassans upplåning till en väsentlig
del vore bunden vid en jämförelsevis hög räntesats, medan kassan vid
sin utlåning till centralkassorna måste i möjligaste mån söka anpassa räntan
efter det allmänna låga ränteläget, syntes det ej möjligt att genom räntepålägg
å ifrågavarande utlåning täcka mer än en mindre del av nyssberörda
kostnader.

Statskontoret har i avgivet remissyttrande den 26 oktober 1935, i betraktande
av det betydande statsunderstöd, som redan utginge till jordbrukskasseorganisationen,
icke funnit tillräcklig anledning föreligga att tillstyrka bifall
till framställningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

67

Jag erinrar, att Kungl. Majit i årets statsverksproposition under nionde
huvudtiteln, punkt 108, föreslagit riksdagen att till Jordbrukets kreditkassor:
Revision av jordbrukskasserörelsen m. m. beräkna ett reservationsanslag av
100,000 kronor. Härvid har avsetts, att anslaget skulle förslå jämväl till bestridande
av kostnaderna för den av jordbrukskreditutredningen föreslagna
statliga inspektionsmyndigheten över kasserörelsen.

Med anledning av de överväganden, som senare ägt rum i ärendet, har jag
anmodat bank- och fondinspektionen att verkställa utredning och upprätta
förslag till de ändringar i inspektionens stat, som kunde föranledas därav,
att inspektionens arbetsuppgifter utvidgades till att omfatta även tillsyn över
jordbrukskasserörelsen på sätt i det föregående anförts. I utlåtande den 7
februari 1936 har bank- och fondinspektionen härutinnan anfört följande.

Inspektionen utginge från, att den ifrågasatta tillsynen skulle avse jordbrukskasserörelsen
i dess helhet, sålunda såväl jordbrukskassor och centralkassor
som rörelsens topporgan, svenska jordbrukskreditkassan, samt att tillsynsverksamheten
skulle ordnas i huvudsak efter de linjer, som angivits av
jordbrukskreditutredningen i dess betänkande.

Den tekniska personal, med vilken bank- och fondinspektionen borde utrustas
vid denna tillsyns förläggning till ämbetsverket, syntes tillsvidare kunna
inskränkas till två befattningshavare: en förste byråinspektör och en byråinspektör.
Därjämte erfordrades utökning av den kvinnliga arbetskraften. Då
det med hänsyn till arbetsområdets omfattning syntes vara av vikt, att den
tekniska personalen kunde för arbetets underlättande beredas biträde icke
blott med rent skrivarbete utan i förekommande fall även i annat avseende,
exempelvis med bearbetning av inkomna ställningsöversikter och andra
uppgifter, syntes lämpligen en kanslibiträdesbefattning böra inrättas.

En utökning av inspektionens personal på sätt sålunda angivits medförde
utöver avlöningar, provisoriska dyrortstillägg, dyrtidstillägg och pensionskostnader
vissa andra ändringar i den för inspektionen nu gällande staten. I
likhet med vad som vore fallet i fråga om inspektionens båda nuvarande huvudavdelningar
borde för den nya tillsynsverksamheten under rubriken »3.
Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal» upptagas ett belopp av 100
kronor. Vidare borde omkostnadsposten för reseersättningar ökas med 6,000
kronor samt posten för expenser med likaledes 6,000 kronor. De ökningar i
inspektionens stat, som sålunda påkallades och som medförde höjning av statens
slutsumma med 42,900 kronor, framginge närmare av följande uppställning.

Avlöningar.

1. Avlöningar till tjänstemän, upptagna å personalförteckningen:

1 Förste byråinspektör................. 12,000

1 Byråinspektör....................... 10,980

1 Kanslibiträde........................ 3,300

26,280 avrundat 26,300

2. Arvoden, bestämda av Kungl. Majit..................... —

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal............... 100

4. Särskilda löneförmåner (provisoriskt dyrortstillägg)........ 600

5. Dyrtidstillägg.........................................■ 3,000 30,000

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

Pensionskostnader.

1. Pensionsavdrag motsvarande belopp, att tillföras civila pen -

sionsfonden .......................................... 900

2. Pensioner.............................................. — 900

Omkostnader.

1. Reseersättningar ....................................... 6,000

2. Expenser.............................................. 6,000

4. Övriga utgifter: lokalhyra motsvarande belopp, att tillföras

statens allmänna fastighetsfond........................ — 12,000

Kronor 42,900.

Inspektionen ville emellertid framhålla, att den nya grenen av inspektionens
verksamhet även betingade kostnader utöver vad själva ökningen av
statens slutsumma angåve. Inspektionen åsyftade därvid, att för ämbetsverket
i dess helhet gemensamma kostnader borde med viss andel läggas å
den nya verksamhetsgrenen. Dessa gemensamma kostnader hänförde sig för
närvarande bland annat till avlöningar m. m. åt bankinspektören, byråchefen,
kansliskrivaren, ett kanslibiträde och expeditionsvakten samt till kostnader
för lokalhyra. Dessa kostnader fördelades enligt nu gällande föreskrifter på
sådant sätt, att hälften bestredes av bidrag till bankinspektionen och hälften
av bidrag till fondinspektionen. Den ifrågasatta utvidgnigen av inspektionens
ämbetsverksamhet syntes påkalla en uppdelning efter nya grunder, och
med hänsyn till vissa förhållanden, som enligt inspektionens mening borde
påkalla en minskning av fondinspektionens andel i de gemensamma kostnaderna,
hade inspektionen därvid ansett sig böra utgå från, att hälften
av dessa kostnader borde hänföras till bankinspektionen, en fjärdedel till
fondinspektionen och återstående fjärdedel till tillsynen över jordbrukskasserörelsen.
Samtidigt syntes från dessa kostnader böra avföras och till enbart
bankinspektionen hänföras kostnaderna för ett kanslibiträde. Då någon
särskild biträdande ledamot för jordbrukskasseärenden icke upptagits
i inspektionens förslag till ändringar i ämbetsverkets stat, hade inspektionen
åsyftat, att den biträdande ledamoten för bankärenden skulle i förekommande
fall kunna tillkallas även vid behandling av jordbrukskasseärenden,
något som syntes böra påkalla, att kostnaderna för denne biträdande ledamot
till någon del hänfördes till tillsynen över jordbrukskasserörelsen.

Med en sådan ändring i sammansättningen av de gemensamma kostnaderna
och med den förut angivna fördelningsgrunden skulle av dessa kostnader
komma att på tillsynen över jordbrukskasserörelsen falla i runt tal 15,500
kronor.

Det borde här framhållas, att inspektionen vid beräknandet av höjningen
av statens omkostnadspost för expenser hade, frånsett fondstämpelgranskningens
särskilda andel, utgått från samma fördelningsgrund som nyss angivits.

Bank- och fondinspektionen har sålunda ansett, att, enär den av jordbrukskassetillsynen
föranledda direkta ökningen av inspektionens stat — i detta
sammanhang frånsett pensionskostnader, vilka täcktes genom avdrag å utgående
avlöningar — skulle komma att belöpa sig till 42,000 kronor och
denna tillsynsgrens andel i gemensamma kostnader för ämbetsverket till
15,500 kronor, förläggningen av tillsynen över jordbrukskasserörelsen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

69

bank- och fondinspektionen komme att, såvitt inspektionen nu kunde bedöma
och frånsett kostnader för ombud hos centralkassor, draga en årlig
kostnad av i runt tal 57,500 kronor.

Såsom tidigare angivits, lärer den tillsyn över jordbrukskasserörelsen, som Departementsenligt
vad jag föreslagit skulle ankomma på bank- och fondinspektionen,
medföra behov av ökade arbetskrafter samt jämväl i övrigt föranleda ökade
utgifter för inspektionen. Enligt förut omförmälda av mig tillstyrkta förslag
till ändringar i förordningen örn jordbrukets kreditkassor, skulle —
liksom enligt banklagstiftningen gäller beträffande bank- och fondinspektionen
med avseende å dess uppgifter enligt denna lagstiftning — Kungl. Majit
äga förordna örn inspektionens organisation och verksamhet i och för den
tillsyn, som av inspektionen skulle utövas över jordbrukskasserörelsen. Efter
samråd med chefen för finansdepartementet finner jag de beräkningar
rörande erforderlig personalförstärkning samt kostnader för reseersättningar
och expenser, som framlagts av bank- och fondinspektionen, såvitt för
närvarande kan bedömas ej giva anledning till annan erinran än att för nästkommande
budgetår kostnaderna för expenser och reseersättningar knappast
torde behöva överstiga ett totalbelopp av 10,000 kronor. Enär kasserörelsen
blir underkastad de nya bestämmelserna först i den mån erforderliga
ändringar hinna genomföras i de för kassorna gällande stadgarna, torde
nämligen inspektionens verksamhet beträffande kassorna under nästa budgetår
ej hinna genomföras i full omfattning. Vid sådant förhållande lära totalkostnaderna
för tillsynen för nästa budgetår kunna uppskattas till i runt
tal 40,000 kronor. Att, på sätt bank- och fondinspektionen ifrågasatt, på
kasseverksamheten lägga jämväl viss del av för inspektionen i dess helhet
gemensamma kostnader, såsom avlöning åt bankinspektören och byråchefen
m. fl., synes åtminstone tills vidare ej vara erforderligt.

De kostnader, som enligt vad nu beräknats skulle uppstå för bank- och
fondinspektionens tillsyn över jordbrukskasserörelsen, böra, i anslutning till
vad som gäller i fråga örn utgifterna för tillsynen över bankväsendet, gäldas
av de kontrollerade institutionerna själva. Erforderligt belopp för täckande
av tillsynskostnaderna bör med den budgettekniska anordning, som tillämpas
beträffande finansieringen av bank- och fondinspektionen, redovisas under
inkomsttiteln »Bidrag till bankinspektionen» samt över det å sjunde huvudtiteln
uppförda anslaget »Avsättning till bankinspektionens fond» tillföras
denna fond, från vilken kostnaderna sedermera få bestridas. I samband
med beslut om erforderliga ändringar i staten för bank- och fondinspektionen
torde Kungl, Majit böra vidtaga de ändringar i nuvarande regler
för belastningen av bankinspektionens fond, som påkallas av den förordade
anordningen.

I anledning av vad nu föreslagits synes höjning böra ske av nyssnämnda
inkomsttitel oell avsättningsanslag. Frågan härom torde i annat sammanhang
komma att upptagas av chefen för finansdepartementet.

Rätteligen boede det för täckande av tillsynskostnaderna erforderliga be -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

loppet uttagas av de olika jordbrukskreditkassorna i förhållande till omfattningen
av deras verksamhet. Då emellertid grunderna för kassornas andel
i tillsynskostnaderna ej kunna bestämmas utan en närmare utredning,
torde tillsvidare en annan utväg böra sökas, så mycket mer som uttagandet
av dessa andelar för närvarande sannolikt skulle förutsätta en ökning av kassornas
förvaltningsbidrag med därav föranledd omläggning av grunderna
för detta bidrag. Jag vill med hänsyn härtill förorda, att hela beloppet gäldas
av jordbrukskasserörelsens gemensamma centralorgan, svenska jordbrukskreditkassan.
För möjliggörande härav torde för nästkommande budgetår
böra vidtagas en motsvarande höjning av det belopp, som från reservationsanslaget
till revision av jordbrukskasserörelsen m. m. ställes till kassans
disposition.

I anslutning till vad sålunda förordats och då jag ej vill motsätta mig, att
medel för revisions-, instruktions- och organisationsverksamhet inom jordbrukskasserörelsen
anvisas till det belopp av 60,000 kronor, som styrelsen
för svenska jordbrukskreditkassan föreslagit, tillstyrker jag att förutnämnda
reservationsanslag för nästkommande budgetår bestämmes till (60,000 +
40,000) 100,000 kronor. Jag förutsätter härvid, att till de ombud för tillsyn
å centralkassornas verksamhet, som må komma att förordnas av bank- och
fondinspektionen, får från detta anslag utgå ersättning i överensstämmelse
med vad för närvarande gäller beträffande de av länsstyrelserna förordnade
allmänna ombuden.

Erforderliga närmare bestämmelser rörande anslagets disposition torde få
meddelas av Kungl. Majit.

I anslutning till vad i det föregående anförts hava inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till dels lag med vissa bestämmelser om centralkassor
för jordbrukskredit, dels förordning angående vissa ändringar i förordningen
den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor, dels förordning
om ändrad lydelse av §§ 6 och 7 förordningen den 3 juni 1932 (nr 165)
angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, dels lag angående
ändrad lydelse av 58 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, dels lag angående ändrad lydelse av 53 § lagen den 6 juni 1930
(nr 252) om kommunalstyrelse i stad, dels ock lag angående ändrad lydelse
av 54 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) örn församlingsstyrelse. Förslagen,
vilka torde få såsom bilaga1 fogas till statsrådsprotokollet, böra föreläggas
riksdagen för antagande, förstnämnda förslag dock först efter det lagrådets
utlåtanden däröver enligt § 87 regeringsformen inhämtats.

I det föregående hava föreslagits jämväl vissa andra lagstiftningsåtgärder
av beskaffenhet att böra vidtagas i den ordning, varom förmäles i § 87 regeringsformen.
Jag syftar härvid på de föreslagna ändringarna i lagarna om

1 Förslagen, med undantag av förslaget till lag med vissa bestämmelser om centralkassor för
jordbrukskredit, äro Ilka lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen och hava
därför här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

71

förmynderskap och om ekonomiska föreningar. Dessa lagförslag torde emellertid
bero på föredragning av chefen för justitiedepartementet.

Med slutligt beslut i ämnet torde böra anstå till dess de av förslagen, över
vilka enligt vad nu sagts lagrådets utlåtande bör inhämtas, hunnit undergå
vederbörlig granskning i lagrådet. Jag anhåller alltså att få ånyo upptaga
ärendet sedan nämnda granskning avslutats.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det inom
jordbruksdepartementet utarbetade förslaget till lag med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet K ronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett eller flera län av
ekonomiska föreningar med ändamål att var inom sin ort bereda driftkredit
åt idkare av mindre jordbruk, må, enligt de bestämmelser Konungen meddelar,
kunna vinna godkännande såsom centralkassa för jordbrukskredit.

2 §.

Centralkassa äger, under iakttagande av de villkor och föreskrifter som
Konungen finner skäligt meddela, från allmänheten mottaga inlåning på sådana
räkningar som av bank allmänneligen begagnas.

3 §.

Varda penningar hos centralkassa insatta att där innestå viss tid, mot eller
utan ränta, skall motbok eller annat bevis som kassan därom utfärdar ställas
till viss man och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt
att överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

Till den, som hos centralkassa innehar sparkasseräkning, skall motbok utlämnas.
Motbok må ock utlämnas till innehavaren av annan räkning, från
vilken kassan är skyldig utbetala medel först viss tid efter uppsägning. Då
medel insättas eller lyftas å räkning för vilken motbok är utfärdad, skall i
motboken göras anteckning därom. Ej må kassan träffa förbehåll, som skulle
medföra att betalning till annan än rätt innehavare av motbok rörande insättning
å sparkasseräkning kunde av kassan åberopas.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäde vad därom
är särskilt stadgat.

4 §•

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige efter det han fyllt sexton år själv insatt hos centralkassa.
Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges
samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att
omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, åge dock för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

73

myndaren ensam förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning
att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel verkställas
å bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats när beviset eller motboken
företes hos kassan.

I fråga örn medel som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i lagen örn förmynderskap är stadgat, må hos kassan förbehåll
när som helst göras att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.
Har förbehåll gjorts, skall anteckning därom verkställas å bevis som
utfärdas örn insättningen eller i motbok som utlämnas av kassan. Då med
överförmyndarens tillstånd uttagning av medel skett, skall ock anmärkning
om tillståndet göras. Förmyndare och god man åge på begäran erhålla bevis
om beloppet av de medel som insättas eller innestå under sådant förbehåll, så
ock, örn meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav att motbok rörande insättning å sparkasseräkning förut
utfärdats, må ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel insatts
med förbehåll i avseende å medlens utbetalning, så ock för omyndig som fyllt
sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel varöver den omyndige ej äger
själv förfoga. Har i fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare
eller god man, förbehåll gjorts varom i andra stycket sägs, åge jämväl
förmyndaren eller gode mannen för insättning av medel utan sådant förbehåll
utfå annan motbok.

5 §•

Har centralkassa råkat i konkurstillstånd, skola i avseende å dess konkurs,
utöver vad som i allmänhet gäller i fråga om ekonomisk förenings konkurs,
de särskilda bestämmelser som äro meddelade beträffande sparbanks konkurs
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936, från och med vilken dag lagen
den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser örn centralkassor
för jordbrukskredit skall upphöra att gälla.

Bihang till riksdagens protokoll 19.16.

1 sami.

Nr 249.

G

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 april
1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,
Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksar enden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den
21 februari 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Rolf Dahlgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 249-

75

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:

Den 21 februari 1936 anmälde jag för Kungl. Maj:t vissa frågor beträffande
jordbrukskasserörelsen, däribland ett inom jordbruksdepartementet
utarbetat förslag till lag med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit
jämte andra därmed sammanhängande inom departementet
upprättade författningsförslag. Jag erinrade emellertid därvid örn att med
slutligt beslut i ämnet borde anstå till dess lagrådet hunnit granska dels
förstnämnda lagförslag dels ock vissa på föredragning av chefen för justitiedepartementet
beroende lagförslag. Sedan denna granskning nu slutförts,
torde jag ånyo få anmäla ärendet.

Det förstnämnda lagförslaget har av lagrådet enligt utlåtande den 27
april 1936 lämnats utan anmärkning, och icke heller vid granskningen av de
utav chefen för justitiedepartementet framlagda förslagen har — såsom framgår
av protokollsutdrag, återgivet i Kungl. Maj:ts proposition nr 250 — något
förekommit, som utgör hinder för fullföljande av de av mig anmälda frågorna
på sätt jag tidigare tillstyrkt. Förslaget till lag med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit har emellertid inom jordbruksdepartementet
underkastats vissa redaktionella jämkningar, för vilka närmare
redogörelse icke torde behöva lämnas.

Under åberopande av vad jag förut i skilda hänseenden anfört och under
framhållande av att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer
kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlåtande till
riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer jag,

dels att omförmälda inom jordbruksdepartementet utarbetade
författningsförslag — förslaget till lag med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit jämlikt
§ 87 regeringsformen — måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande,

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

dels ock att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att

1) medgiva, att tiden för återställandet till riksgäldskontoret
av de svenska statens obligationer till nominellt belopp
av sammanlagt 20,000,000 kronor, vilka enligt riksdagens
medgivande överlämnats till svenska jordbrukskreditkassan
för pantförskrivning såsom säkerhet för lån hos riksbanken,
må utsträckas beträffande hälften av obligationerna
till den 30 juni 1941 och beträffande återstående hälften
till den 30 juni 1946;

2) besluta den ändring i gällande bestämmelser angående
överlämnandet till riksbanken av svenska statens obligationer
såsom pant för envar centralkassas för jordbrukskredit
förbindelser, att nuvarande maximibeloppet för obligationer
höjes från 750,000 till 1,000,000 kronor;

3) till Jordbrukets kreditkassor: Revision av jordbruks kasserörelsen

m. m. för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
av .................... kronor 100,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

366459. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.