Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om förenings- och förhandlingsrätt med mera;
given Stockholms slott den 11 april 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn förenings- och förhandlingsrätt,

2) lag örn ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 245)
örn medling i arbetstvister; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) örn
arbetsdomstol.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Kr 240.

1G0 36 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Förslag

till

Lag

om förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

1 §■

Denna lag äger tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
dock icke beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

2§-

Med förening av arbetstagare förstås i denna lag förening, som består av
arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas
intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren.

Med förening av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å
arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare
eller arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund
av flera sådana föreningar.

2 kapitlet. Örn föreningsrätten.

3 §•

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt att tillhöra sådan förening, som
i 2 § sägs.

4 §■

Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten föreligger,
örn från arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon
å andra sidan i syfte att hindra honom att inträda i eller förmå honom att utträda
ur förening, så ock örn åtgärd vidtages från ena sidan mot någon å andra
sidan i anledning av hans verksamhet för förening eller för åstadkommande av
förening. Sker kränkningen av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller
annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat
avtal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning
ej må vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd
personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej heller skall stadgandet
äga tillämpning å åtgärd, som avser att åstadkomma föreskrift, varom nu
sagts, eller grundas på sådan föreskrift.

5§-

Har arbetsgivare, arbetstagare eller förening gjort sig skyldig till kränkning
av föreningsrätten, på sätt i 4 § sägs, gälde därav uppkommen skada.

Angående skadeståndsskyldigheten skall vad i 8 och 9 §§ lagen örn kollektivavtal
stadgas äga motsvarande tillämpning.

6§-

Var, som vill fordra skadestånd enligt detta kapitel, skall anhängiggöra
sin talan inom två år från avslutande av den åtgärd, varå ersättningsskyldigheten
grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Mål, som avse tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel, upptagas
av arbetsdomstolen.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätten.

8 §•

Med förhandlingsrätt förstås i denna lag rätt att påkalla förhandling
rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer
å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han
är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande
arbetstagarna äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda
i förhandling. Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller genom
ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras,
med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling
påkallats.

9 §•

Vill part påkalla förhandling, som avses i 8 §, gore framställning därom
hos andra parten. Om denne så begär, skall framställningen ske skriftligen
med angivande av den eller de frågor, om vilka förhandling påkallas. Sammanträde
för förhandling skall hållas snarast möjligt; och ankommer det på parterna
att utan dröjsmål överenskomma örn tid och plats för sammanträdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Om endera parten det begär, skall över förhandlingen föras protokoll, som
justeras av båda parterna.

De i denna paragraf givna stadgandena skola icke lända till efterrättelse,
i den mån annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

10 §.

Örn befogenhet för part, som äger förhandlingsrätt, att påkalla förlikningsmans
medverkan stadgas i lagen örn medling i arbetstvister.

H §.

Arbetsgivare må ej vägra arbetstagare skälig ledighet för deltagande i förhandling
örn fråga, vari han är utsedd att vara representant för sin förening.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majlis proposition nr 240.

Förslag

till

Lag:

örn ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920
(nr 245) örn medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 31), 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 örn
medling i arbetstvister skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §''

Har inom--— tvistens lösning.

Även örn arbetstvisten icke är av beskaffenhet, som i första stycket sägs,
bör förlikningsmannen efter prövning av tvistefrågans betydelse och övriga
omständigheter kalla de tvistande till förhandlingar, på sätt i första stycket
stadgas, örn framställning göres av part, som äger förhandlingsrätt enligt
lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

6 §■

De förhandlingar---— synas lämpliga.

Försummar vid förhandling, som anordnats av förlikningsman, någon av
de tvistande parterna att fullgöra vad enligt 8 § andra stycket lagen örn förenings-
och förhandlingsrätt åligger honom, må förlikningsmannen på hemställan
av andra parten anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen; och äge
arbetsdomstolen genom vite tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande ävensom
på anmälan av förlikningsmannen utdöma vitet. Sådant vite skall tillfalla
kronan och, örn tillgång till dess gäldande saknas, förvandlas enligt
allmän strafflag.

11 §•

Berör utbruten — ----annan person.

Där förlikningsman finner påkallat, att särskild person förordnas att leda
förhandling, som i 3 § andra stycket sägs, har förlikningsmannen att därom
göra framställning hos socialstyrelsen, som, ifall skäl därtill äro, hos Konungen
anhåller örn meddelande av dylikt förordnande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

*) Senaste lydelse, se 1931: 202.

Kungl. Majlis proposition nr 240.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928
(nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol
skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

För upptagande — ---i Stockholm.

Örn skyldighet för arbetsdomstolen att i vissa fall upptaga och avgöra andra
mål än i första stycket sägs är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majis proposition nr 240.

Utdrag av protokollet över socialärenden, kallet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
a Stockholms slott dea 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller anmäler efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet frågan örn lagstiftning rörande föreningsoch
förhandlingsrätt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare samt
anför:

Historik.

Varken förenings- eller förhandlingsrätten är för närvarande uttryckligen
lagfäst i Sverige. Frågan härom har emellertid sedan länge varit aktuell.

Föreningsrätten.

Vad föreningsrätten angår, har denna såtillvida av ålder varit erkänd, att
det icke mött några lagliga hinder för enskilda att sammansluta sig i föreningar
för tillvaratagande av gemensamma intressen. Till stöd härför har
åberopats det allmänna fastslåendet av de medborgerliga fri- och rättigheterna
i 16 § regeringsformen. Härigenom kan emellertid ej anses fastslaget, i vad
mån åtgärder från utomstående böra betraktas som föreningsrättskränkningar.

Frågan om lagstiftning till tryggande av föreningsrätten har vid upprepade
tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Sålunda väcktes motioner
i ämnet vid 1902 års (II: 127 av David Bergström) och 1904 års riksdagar
(II: 137 av L. G. Broomé m. fl.). Motionärerna önskade en lagstiftning,
ägnad att trygga varje medborgares rätt att utan hinder från någons sida,
bilda, ingå i eller tillhöra föreningar, vilken rätt icke borde kunna genom
några slags bestämmelser eller överenskommelser bortkontraheras. I enlighet
med hemställan av lagutskottet (utlåtanden 1902 nr 60 och 1904 nr
40) föranledde motionerna icke någon riksdagens åtgärd. Lagutskottet
anslöt sig visserligen till den meningen, att enligt svensk rättsuppfattning
föreningsrätten betraktades såsom en allmän medborgerlig rättighet, men
ansåg, att man ej hade tillräckliga skäl att förmena rättsgiltighet åt ett frivilligt
ingånget avtal enligt vilket den ena parten förpliktat sig att ej tillhöra
förening.

Kungl. Majus proposition nr ,240.

I de för 1910 års riksdag (med proposition nr 96) framlagda förslagen till
lag örn kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare samt till lag örn vissa
arbetsavtal funnos upptagna bestämmelser, avsedda att förhindra, att genom
kollektivavtal eller arbetsavtal vare sig inskränkning gjordes i rätten att tillhöra
föreningar av arbetare, resp. arbetsgivare, eller något tvång att tillhöra
dylika föreningar skapades. Enligt lagförslagen finge i kollektivavtal eller
arbetsavtal icke stadgas vare sig förbud att tillhöra förening av arbetare,
resp. arbetsgivare, eller skyldighet för arbetsgivare eller arbetare att uteslutande
eller företrädesvis ingå arbetsavtal med dem, som tillhörde dylik
förening. Hade sådant förbehåll skett, skulle det vara ogillt. Dock finge i
avtal bestämmas, att arbetsförman ej skulle få vara medlem av förening,
däri andra än förmän kunde vinna inträde. De framlagda förslagen blevo
icke av riksdagen antagna.

De nu omnämnda bestämmelserna angående föreningsrätten i 1910 års
förslag saknade motsvarighet i de för 1911 års riksdag (genom proposition
nr 4B) framlagda förslagen till lag örn kollektivavtal mellan arbetsgivare och
arbetare samt till lag om vissa arbetsavtal. I åtskilliga vid 1911 års riksdag
väckta motioner uttalades den åsikten, att föreningsrätten icke borde lämnas
oreglerad vid en lagstiftning angående kollektivavtal eller arbetsavtal, och
två motionärer framlade förslag till bestämmelse angående föreningsrätten
att införas i den ifrågasatta lagen örn vissa arbetsavtal. Ej heller de vid
1911 års riksdag framlagda förslagen blevo av riksdagen godkända.

Spörsmålet örn föreningsrättens lagfästande har senast varit föremål för
statsmakternas prövning i samband med frågan örn skyddande av tredje
mans neutralitet i ekonomiska konflikter. Till reglering av sistnämnda och
vissa därmed sammanhängande frågor framlade Kungl. Majit i proposition
till 1935 års riksdag (nr 31) förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Propositionen grundade sig på utredningar, verkställda av professorn
Ragnar Bergendal och den s. k. trettonmannakommissionen (se statens offentliga
utredningar 1933: 36 samt 1934: 10, 16 och 30). Såväl i ett av professor
Bergendal utarbetat lagutkast som i trettonmannakommissionens förslag
funnos upptagna vissa bestämmelser örn skydd för föreningsrätten. Enligt
kommissionsförslaget (11 §) skulle massåtgärd, d. v. s. blockad, bojkott och
arbetsinställelse (lockout eller strejk), ej få vidtagas mot någon för att förmå
eller hindra honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning.
Ej heller skulle i sådant syfte uppsägning få ske av arbetseller
hyresavtal, utan så vore att arbetsledare eller annan i förtroendeställning
funnes ej skäligen böra vara medlem av förening, som avsåge tillvaratagande
av honom underställd personals intressen, eller annan sådan anledning
förelåge. Det av trettonmannakommissionen föreslagna förbudet avsåg
sålunda icke blott tvång i syfte att hindra någon att inträda och kvarbliva
i viss förening — kränkning av föreningsrätten i hävdvunnen bemärkelse —
utan jämväl tvång, som åsyftade att förmå någon att tillhöra viss förening
(organisationstvång). Enligt kommissionens förslag förbjöds emellertid icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

organisationstvång, när det skedde genom det slag av stridsåtgärder, som i
kommissionens förslag rubricerades som avbrytande av ekonomisk förbindelse
av två eller flera i samverkan. Slutligen avsåg kommissionens förslag
icke att lägga hinder i vägen för att i kollektivavtal, eventuellt genom stridsåtgärder,
få inrycka bestämmelser örn att alla arbetare vid de företag, som
avtalet berörde, skulle tillhöra viss organisation eller att företräde till anställning
skulle tillkomma organisationens medlemmar (s. k. generella organisationsklausuler).

Då trettonmannakommissionen icke upptagit problemet örn organisationstvång
till fullständig utredning och lösning men Kungl. Maj:t fann en partiell
reglering av hithörande spörsmål icke böra ske, upptogs i propositionen
endast ett stadgande angående skydd för föreningsrätten i egentlig
mening jämte en speciell bestämmelse beträffande arbetsledares ställning i
organisationshänseende. Det i propositionen upptagna stadgandet (4 §) var
av följande lydelse:

»I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter i
andra ekonomiska förhållanden skall föreningsrätten å ömse sidor lämnas
okränkt. Stridsåtgärd må sålunda ej vidtagas från ena partens sida, såframt
därmed åsyftas att hindra någon å andra sidan att inträda i eller förmå
honom att utträda ur förening eller annan sammanslutning. Stridsåtgärd
må ej heller vidtagas från ena partens sida mot någon å andra sidan i anledning
av hans verksamhet för åstadkommande av sammanslutning eller
kollektivavtal.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av
föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning
ej må vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd
personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej heller skall stadgandet
äga tillämpning å stridsåtgärd för åstadkommande av föreskrift varom nu
sagts eller å uppsägning som grundas på sådan föreskrift.»

I andra lagutskottets utlåtande (nr 29) tillstyrktes ifrågavarande bestämmelse
(§ 9 i utskottets förslag) i oförändrat skick. I två reservationer, den
ena av herrar Österström och Sam Larsson och den andra av herr Frändén
m. fl. yrkades bland annat, att lagligt skydd skulle etableras även mot tvång
i syfte att förmå någon att inträda eller kvarstå i förening.

Vid riksdagsbehandlingen avslogs förslaget till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder.

Förhandlingsrätten.

Vad förhandlingsrätten beträffar, kan den sägas vara indirekt erkänd i
svensk lagstiftning genom lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i
arbetstvister. Enligt denna lag erbjuder nämligen det allmänna sin medverkan
för att sammanföra parterna på arbetsmarknaden till förhandlingar
genom att till deras förfogande ställa förlikningsorgan. Medlingslagen har
dock icke tillkommit i syfte att fastslå parternas förhandlingsrätt utan för
tillgodoseende av det allmännas intresse av arbetsfredens bevarande. Förlikningsmannen
skall i regel icke ingripa, förrän en arbetstvist medfört eller
synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet. I rena för -

Kungl. Majlis proposition nr 240.

handlingsfrågor kan förlikningsmannen lämna sin medverkan endast på båda
parternas begäran. Kan förlikningsmans medverkan till förhandling icke
lämnas eller anses den icke böra påkallas, må på framställning av parterna
socialstyrelsen, där den finner omständigheterna därtill föranleda, utse lämplig
person att leda förhandlingarna. Genom lagen den 12 juni 1931 (nr 202)
gjordes till 3 § i medlingslagen ett tillägg, delvis ägnat att lagfästa förhandlingsrättens
princip. Enligt detta tillägg skall förlikningsmannen, även örn
uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse
av större betydenhet, kalla de tvistande till förhandlingar, därest
begäran därom framställes av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst
hälften av de av tvisten berörda arbetarna. Medlingslagens bestämmelser
äro i stort sett endast instruktioner till det organ, förlikningsmannen, som
inrättats för att tillgodose lagens syfte, arbetsfredens bevarande. I motsats
till den äldre medlingslagen av år 1906 innehåller dock 1920 års lag en
uttrycklig bestämmelse örn parternas skyldighet att efterkomma förlikningsmannens
kallelse till sammanträde. Någon påföljd för parts utevaro är icke
stadgad.

Frågor, avseende tryggande av förhandlingsrätten, ha i olika sammanhang
bragts under statsmakternas övervägande. I allmänhet har frågan därvid
framförts i ett större och vidare sammanhang. När frågan örn lagstiftning
till skydd för förhandlingsrätten upptagits såsom ett självständigt problem,
har densamma i regel begränsats till att avse viss arbetstagargrupp, företrädesvis
tjänstemannagrupper, för vilka den genom medlingslagen erkända
förhandlingsrätten varit av föga praktisk betydelse.

I två vid 1921 års riksdag väckta motioner (1:162 av Teodor Julin och
Fr. Lindskog samt II: 242 av Karl Starbäck och F. Block) hemställdes örn
utredning och förslag i syfte att tillförsäkra fast anställda befattningshavare
vid av Kungl. Majit koncessionerade och oktrojerade företag förhandlingsrätt
genom befattningshavarnas fackliga sammanslutningar. Första kammarens
andra tillfälliga utskott (utlåtande nr 20) och andra kammarens fjärde tillfälliga
utskott (utlåtande nr 10) avstyrkte respektive motioner. Utskotten
ansågo, att den väg, som hittills beträtts, nämligen att genom frivillig överenskommelse
få till stånd en förhandlingsordning mellan de olika parterna,
syntes åstadkomma större ömsesidig respekt än örn man genom lagstiftning
sökte tvinga den ena parten att tillmötesgå den andras framställningar.
Motionerna avslogos i båda kamrarna.

Såväl vid 1921 års riksdag som vid följande riksdagar har frågan örn
arbetsfredens främjande varit aktuell och föranlett åtskilliga initiativ till
ytterligare åtgärder från statsmakternas sida. Bland sådana initiativ förtjänar
i förevarande sammanhang att uppmärksammas i två motioner vid
1924 års riksdag (1:104 av Mauritz Hellberg, Ernst Lyberg och Axel Bune
samt II: 284 av Jacob Pettersson m. fl.) framförda förslag, avseende att genom
komplettering av gällande lagstiftning örn medling — men under fasthållande
av de huvudgrunder, på vilka denna vore uppbyggd — få fram mera effektiva
åtgärder till förebyggande av arbetskonflikter. Motionärerna ansågo medlingslagen
lämpligen böra kompletteras med föreskrift, att tvistande part hade

Kungl. Majus proposition nr 240.

skyldighet att inför förlikningsman träda i förhandling angående tvistefrågan
med motparten. Beträffande allmänfarliga och därmed jämförliga arbetsinställelser
tänkte sig motionärerna möjligheten av tillskapandet av ett särskilt
organ, ett slags opinionsnämnd, som på ett sakligt och oväldigt sätt
kunde undersöka tvistefrågan och efter skäliga grunder pröva de stridandes
meningar.

I andra lagutskottets utlåtande nr 22 behandlades bland annat de i ifrågavarande
motioner framförda förslagen. Utskottet ställde sig tveksamt mot
att på detta lagstiftningsområde införa nya lagbud utan att stadga någon
påföljd för överträdelse. Att enbart lita till parternas goda vilja i detta
avseende syntes vara alltför optimistiskt. Beträffande opinionsnämnden instämde
utskottet i socialstyrelsens i yttrande över motionerna uttalade mening,
att en dylik permanent nämnd med all sannolikhet skulle verka ofördelaktigt
i avseende å förlikningsmannainstitutionen. Emellertid syntes
förslagen böra närmare prövas och beaktas i samband med det påbörjade
men avbrutna utredningsarbete angående arbetsfredsfrågan, vilket utskottet
hemställde skola återupptagas.

Till utskottsutlåtandet hade fogats två reservationer. Den ena, vilken
avgivits av herrar Linder, Sigfrid Hansson och ytterligare sex ledamöter,
utmynnade i yrkande, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Första kammaren godkände utskottets hemställan, men i andra kammaren
segrade det i herr Linders m. fl. reservation gjorda yrkandet. De ifrågavarande
motionerna föranledde således icke någon åtgärd från riksdagens sida.

Yid 1926 års riksdag väcktes två likalydande motioner (1:192 av C. G.
Ekman och Ernst Lyberg samt II: 283 av Eliel Löfgren m. fl.) örn åvägabringande
av lagstiftning rörande obligatorisk skiljedom och därmed förenat
förbud mot arbetsinställelse i vissa arbetstvister m. m. I dessa motioner
framhöllo motionärerna till sist, att de förutsatte, att Kungl. Maj:t ägnade
sin uppmärksamhet åt behovet av åtgärder för åvägabringandet av en inom
skilda områden av arbetsanställning gällande, fast förhandlingsordning, varigenom
möjlighet gåves vederbörande parter att framföra sina synpunkter
på anställningsvillkoren och stöd sålunda bereddes strävandena för en bestående
arbetsfred.

Med hänsyn till det redan i början av nämnda år återupptagna utredningsarbetet
rörande åtgärder till arbetsfredens befrämjande genom den s. k.
arbetsfredsdelegationen föranledde motionerna icke någon annan åtgärd från
riksdagens sida, än att riksdagen anhöll örn förslag i ämnet så snart ske
kunde med hänsyn till den erforderliga utredningen.

I anledning av en vid 1931 års riksdag väckt motion (1:51 av Sigfrid
Hansson) beslöts det tillägg till medlingslagens 3 §, som infördes genom
förutnämnda lag den 12 juni 1931.

Slutligen må i förevarande sammanhang omnämnas, att genom Kungl.
Majis beslut den 10 maj 1935 åt särskilda sakkunniga uppdragits att utreda,
huruvida och i vad mån en förhandlingsordning för statens tjänstemän
bör tillskapas.

Kungl. Majus proposition nr 240.

Kommittén angående privat anställda.

Kommitténs direktiv.

Den 19 juni 1931 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst åtta personer — kommittén angående privatanställda
— för att inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning
och utarbetande av förslag rörande frågan om rättslig reglering av de i enskild
tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed ägde samband.

I direktiven för kommitténs arbete redogjorde föredragande departementschefen,
statsrådet Larsson, för två till socialdepartementet inkomna framställningar,
den ena från den s. k. dacokommittén, bestående av representanter
för vissa sammanslutningar av anställda å kontor och banker, maskinbefäl,
arbetsledare, verkstads^änstemän m. fl., och den andra från liberala
föreningen i Stockholm, innehållande utredning och utkast till lag örn anställningsvillkor.
Dacokommittén anförde, att vissa föreningar av privatanställda
vid försök att medelst överläggning med arbetsgivarna förverkliga
sina uppgifter att tillvarataga medlemmarnas intressen i anställningen stött
på överraskande svårigheter. Icke utan en för viktiga samhällsintressen
måhända ödesdiger strid syntes tjänstemannaföreningarna kunna uppnå den
av de anställda eftersträvade rätten att medverka vid anställningsfrågornas
lösning, såvida ej samhället självt utfärdade bestämmelser örn denna deras
behörighet. Lagutkastet innehöll icke någon bestämmelse örn förenings -eller förhandlingsrätt. I motiveringen till utkastet anfördes, att allmänna
opinionen som rent axiomatisk fastslagit rätten för kroppsarbetare att genom
sammanslutningar tillvarataga sina intressen och att fackföreningsrörelsen
ansåges som en stabiliserande faktor på arbetsmarknaden. I fråga örn kontors-
och affärsanställda hade däremot å arbetsgivarhåll denna rätt icke
alltid erkänts. Bortsett från frågan örn kollektivavtalets lämplighet eller
olämplighet för kontorsanställda och dylika — kollektivavtalet betraktades i
allmänhet övervägande som ett löneavtal och, då alla lönefrågor vid föreningens
utredning principiellt utelämnats, hade anledning saknats att behandla
kollektivavtalsfrågan — borde förenings- och förhandlingsrättens
okränkbarhet fastslås. De flesta frågor, som berörde tjänstemännens förhållande
till arbetsgivaren, löstes nämligen bäst genom en fri och utan fördomar
förd diskussion mellan representanter för båda parterna. Huruvida
denna rätt kunde genom lagstiftning fixeras och regleras, syntes emellertid,
enligt vad i motiveringen till lagutkastet vidare uttalades, tvivelaktigt.

För egen del anförde departementschefen härom:

Huruvida förenings- och förhandlingsrätten bör lagfästas, synes mig kunna
vara föremål för olika meningar. Svårigheter skola säkerligen möta att på
ett tillfredsställande sätt i lag närmare bestämma innebörden av nämnda
rättigheter. Ovisst är val också, örn ett uttryckligt stadgande örn föreningsoch
förhandlingsrätt i och för sig skulle vara av någon större betydelse till
främjande av samarbetet mellan de anställda och deras principaler. Den
tvekan jag härutinnan hyser synes mig likväl icke böra hindra, att frågan
härom vid utredningen blir föremål för närmare övervägande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 4 juli 1931 rektorn
vid handelshögskolan i Stockholm, professorn Martin Fehr, ombudsmannen
i Sveriges arbetsledareförbund Ernst Ahlberg, redaktören Sigfrid Hansson,
byråchefen i socialstyrelsen Otto Järte, sekreteraren i svenska kontoristföreningarnas
förbund Edith Lindblom, vice verkställande direktören i försäkringsaktiebolaget
Skandia Iwar Sjögren, ordföranden i svenska arbetsgivareföreningen,
vice häradshövdingen Hjalmar von Sydow och ombudsmannen i
svenska bankmannaföreningen V. von Zeipel, varjämte det uppdrogs åt Fehr
att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete. Sedan von Sydow
avlidit, tillkallades den 6 april 1932 såsom utredningsman i hans ställe verkställande
direktören i svenska arbetsgivareföreningen Gustaf Söderlund. Den
14 juni 1935 erhöll Hansson begärt entledigande från sitt uppdrag och tillkallades
i hans ställe advokaten A. Sölvén.

Kommitténs förslag.

Kommittén angående privatanställda har till fullgörande av sitt uppdrag
avgivit dels den 9 mars 1935 ett betänkande med förslag till lag örn arbetsavtal
(statens offentliga utredningar 1935: 18), dels ock den 20 november
1935 ett betänkande med förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt
(statens offentliga utredningar 1935: 59).

Här torde i korthet få lämnas en redogörelse för huvuddragen i det förslag,
som innefattas i sistnämnda betänkande.

Kommittén föreslår erkännande i lagen av en förhandlingsrätt, som innebär
rätt för arbetstagarna att genom organisation förhandla med sin arbetsgivare
och skyldighet för denne att träda i förhandling med arbetstagarnas
organisation. Eftersom en förhandlingsrätt av nu angiven innebörd såsom
grundval förutsätter föreningsrätten, det vill i detta sammanhang säga arbetstagarnas
rätt att sammansluta sig till föreningar för tillvaratagande av
sina intressen i förhållande till arbetsgivaren, anser kommittén, att båda
dessa rättigheter böra göras till föremål för lagstiftning i ett sammanhang.
För att icke utanför arbetsförhållandet liggande åskådningar av politisk,
religiös och annan art skola få ett avgörande inflytande på föreningsverksamheten
har kommittén funnit det nödvändigt, att den föreslagna lagstiftningen
omfattar även föreningsrättens negativa sida, rätten att icke tillhöra
en förening. Kommitténs förslag innebär alltså förbud mot organisationstvång.

Den av kommittén föreslagna lagen örn förenings- och förhandlingsrätt
skall principiellt äga tillämplighet på all enskild tjänst (1 §). Lagen skall
alltså gälla även de grupper av arbetstagare, vilka på egen hand förmått
hävda sin förenings- och förhandlingsrätt och för vilka lagen därför är av
mindre betydelse. Någon gränsdragning mellan olika grupper av arbetstagare
bär nämligen i detta fall ansetts icke vara möjlig eller lämplig. Emellertid
åsyftas ingen inskränkning i den faktiskt erkända förenings- och förhandlingsrätt,
som nu existerar. Och de grupper av arbetstagare, som önska
ställa sig utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde, lia laglig möjlig -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

het därtill, enär lagens bestämmelser kunna helt sättas ur kraft genom
kollektivavtal (2 §).

Kommitténs förslag innefattar icke några straffstadganden. Till föreningsrättens
sanktionerande föreslås bestämmelser dels örn skadestånd för
kränkning av denna rätt och dels örn ogiltighet av bestämmelser i individuella
arbetsavtal och föreningsstadgar samt av avtalsuppsägningar och andra
rättshandlingar, som kränka föreningsrätten (2 och 5 kapitlen).

Vad förhandlingsrätten beträffar, har kommittén till en början fastslagit
den allmänna principen om ömsesidig skyldighet för arbetsgivaren eller
dennes organisation, å ena, samt arbetstagarnas organisation, a andra sidan,
att träda i förhandling med varandra angående parternas inbördes förhållande
under beaktande av deras gemensamma intresse av samförstånd (3 kapitlet).
För brott mot denna allmänna regel uppställes ingen påföljd. Däremot
öppnar kommitténs förslag möjligheter till förhandlingsrättens realiserande
tvångsvis i sådana fall då något resultat icke kunnat nås annorledes (4
kapitlet). I dylika fall skall nämligen under vissa förutsättningar vardera
parten äga hos socialstyrelsen påkalla utseende av en opartisk ordförande
(eventuellt en kommission) för ledande av förhandlingen (11 och 16 §§).
Denne opartiske ordförande har därvid utrustats med maktmedel att tvinga
en förhandlingsovillig part såväl att komma till förhandlingsbordet som att
där träda i saklig förhandling med motparten (12 och 13 §§).

Åt de regler i lagförslaget, som röra förhandlingen under opartisk ledning,
har kommittén förlänat en särställning. Dessa regler ha nämligen
icke ansetts lämpa sig för användning på sådana organisationer, som hävda
sin rätt genom stridsåtgärder (arbetsinställelse, blockad m. m.) eller hot
därom. När en arbetskonflikt av större betydelse utbrutit eller synes hota,
äro förutsättningarna givna för ett förlikningsförfarande enligt lagen örn
medling i arbetstvister och saknas utrymme för ett därmed sid oordnat förhandlingsförfarande.
Kamporganisationer torde i regel icke heller känna
något behov av lagliga tvångsmedel till förhandlingsrättens realiserande,
eftersom de anse sig äga ett tillräckligt medel därtill i möjligheten att anlita
stridsåtgärder. Kommittén föreslår därför, att lagens regler i detta hänseende
göras tillämpliga allenast på sådana föreningar av arbetstagare, vilka
genom en viljeakt — en anmälan till socialstyrelsen — givit tillkänna, att
de istället för att anlita stridsåtgärder vilja begagna de möjligheter, som
lagen bjuder (9 §). Denna anordning har synts kommittén särskilt lämplig
för de grupper av anställda, vilka framförallt äro i behov av en lagfäst förhandlingsrätt
med hänsyn till att de ha en stark vilja till fred. Något åtskiljande
mellan olika slag av arbetstagare föreslås emellertid icke heller i
detta fall. Det skall stå varje förening av arbetstagare fritt att efter eget
bedömande antingen ställa sig utanför de föreslagna bestämmelsernas tilllämpningsområde
med bibehållen möjlighet att tillgripa stridsåtgärder eller
genom en anmälan till socialstyrelsen förskaffa sig de förmåner, lagen avser
att skänka, mot det den underkastar sig en viss förpliktelse till fied.

Kommittén har icke funnit det möjligt att tillerkänna arbetsgivarparten

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

en valrätt, motsvarande arbetstagarpartens frihet att välja mellan lagens förhandlingsprocedur
med fredsförpliktelse och ett oreglerat förfarande med
möjlighet till stridsåtgärder. Så snart arbetstagarparten ingivit anmälan
till socialstyrelsen, bliva lagens regler reciprokt tillämpliga på båda parterna
(10 §). Arbetsgivarparten blir alltså underkastad samma fredsförpliktelse
som arbetstagarparten men får också samma möjlighet som denna att med
lagens hjälp trygga sin förhandlingsrätt. Den brist i reciprocitet, som till
synes ligger däri, att arbetstagarparten ensam så att säga erhållit nyckeln
till de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde, är enligt kommitténs
åsikt icke ägnad att medföra några avsevärda olägenheter för arbetsgivarparten.
Arbetstagarparten kan nämligen knappast utnyttja sin valfrihet till
att spekulera på motpartens bekostnad av den anledningen att en anmälan,
som en gång gjorts, sträcker sina verkningar över en lång tid framåt.

Då i förhandlingsrättens begrepp icke utan vidare kan inläggas rätt att
genom förhandling uppnå ett positivt resultat, har kommittén ansett institutet
obligatorisk skiljedom falla utanför förhandlingsrätten i inskränkt mening.
Med hänsyn härtill har kommittén funnit sig icke böra ingå på något
bedömande av lämpligheten att i svensk rätt införa principen om obligatorisk
skiljedom. Emellertid föreslår kommittén, att den opartiske ordförande,
som under vissa förutsättningar skall leda förhandlingarna, skall vara skyldig
att, när en uppgörelse mellan parterna icke kan komma till stånd annorledes,
på parts begäran framlägga ett förslag till förliandlingsfrågans lösning
(14 §). Detta förslag skall visserligen icke vara bindande för parterna, men
ordföranden skall äga utöva en viss moralisk press på parterna att antaga
förslaget. Ordföranden har nämligen tillerkänts rätt att, om part vägrar
att antaga förslaget, publicera detsamma jämte vad vid förhandlingen förekommit.

Enligt kommitténs förslag skola alla slags frågor, som kunna uppkomma
mellan arbetsgivare och arbetstagare rörande arbetsförhållandet, också kunna
bliva föremål för förhandling enligt lagen. Emellertid skall den opartiske
ordföranden i regel icke vara skyldig att avgiva något eget förslag till förhandlingsfrågans
lösning i rättstvister, d. v. s. frågor örn tolkning och tilllämpning
av gällande avtal, utan blott i intressetvister, d. v. s. frågor örn
reglerandet av sådana förhållanden, beträffande vilka intet avtal finnes.

Slutligen framhåller kommittén — utan att framlägga något eget förslag
— det önskemålet, att arbetsdomstolen måtte bliva behörig att upptaga alla
tvister rörande arbetsavtal, ej blott — som nu — sådana, som avse kollektivavtal.

Av kommitténs åtta ledamöter lia fyra, nämligen herrar Sjögren, Söderlund,
Sölvén och von Zeipel, reserverat sig mot förslaget i olika avseenden.
Till reservationernas innehåll återkommer jag vid behandlingen av de däri
berörda frågorna.

Yttranden över kommitténs förslag.

Över kommitténs förevarande förslag lia yttranden avgivits av kommerskollegium,
socialstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande, lantbruksstyrelsen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges köpmannaförbund,
svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges skogsägareförbund,
föreningen skogsarbeten, Sveriges bageriidkareförening, Göteborgs köpmäns
arbetsgivarförbund, svenska papperskandlareföreningen, Sveriges apotekareförbund,
svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska
försäkringsföreningen, svenska livförsäkringsbolags direktörsförening, tidningarnas
arbetsgivareförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening,
omnibusägarnas arbetsgivareförbund, Sveriges trafikbilägares riksförbund,
Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges redareförening, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges tandläkareförbund, landsorganisationen i Sverige,
de anställdas centralorganisation (Daco), Sveriges farmacevtförbund, föreningen
jägmästare i enskild tjänst, svenska brukstjänstemannaföreningen, svenska
teknologföreningen, Norrlands förmansförbund, svenska kontoristförbundet,
riksförbundet för affärsanställda, svenska teaterförbundet, svenska kommunaltjänstemannaförbundet
och Stockholms stads befattningshavares samarbetsnämnd.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga handelskamrar i
riket ävensom Sveriges industriförbund, länsstyrelsen i Kronobergs län från
landsfogden i länet, länsstyrelsen i Blekinge län från Karlskrona fackliga
centralorganisation, länsstyrelsen i Skaraborgs län från magistraterna i länets
städer ävensom stadsstyrelsen i Tidaholm samt länsstyrelsen i Västerbottens
län från länets arbetsförmedling.

Redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena kommer att lämnas i
det följande vid behandlingen av de särskilda frågorna.

Tillfälle att avgiva yttranden har jämväl beretts Sveriges grossistförbund,
svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Sveriges hantverksorganisation,
kooperativa förbundet, Stockholms liandelsarbetsgivareförbund, svenska
handelsagenters förening, Sveriges advokatsamfund, de kvinnliga kårsammanslutningarnas
centralråd, svenska tandteknikerförbundet, svensk sjuksköterskeförening,
Sveriges tekniska apotekspersonals förbund, svenska lantbrukstjänstemannaföreningen,
svenska skogvaktareförbundet, fullmäktige för svenska
handelsresandeföreningar, föreningen Sveriges aktiva handelsresande, svenska
hotellportierföreningen, svenska journalistföreningen, riksförbundet för kommunaltjänstemän
i svenska städer och Göteborgs stads tjänstemannaförbund.
Nämnda föreningar lia emellertid icke yttrat sig över förslaget.

Det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till lag
om förenings- och förhandlingsrätt har med ledning av de däröver avgivna
yttrandena blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag
övergår nu till en redogörelse för departementsförslaget, därvid jag börjar
med vissa spörsmål av mera principiell innebörd.

Kungl. Majus proposition nr 240.

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges köpmannaförbund,
svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges skogsägareförbund,
föreningen skogsarbeten, Sveriges bageriidkareförening, Göteborgs köpmäns
arbetsgivarförbund, svenska pappersliandlareföreningen, Sveriges apotekareförbund,
svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska
försäkringsföreningen, svenska livförsäkringsbolags direktörsförening, tidningarnas
arbetsgivareförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening,
omnibusägarnas arbetsgivareförbund, Sveriges trafikbilägares riksförbund,
Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges redareförening, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges tandläkareförbund, landsorganisationen i Sverige,
de anställdas centralorganisation (Daco), Sveriges farmacevtförbund, föreningen
jägmästare i enskild tjänst, svenska brukstjänstemannaföreningen, svenska
tekn ol nedor eron gen, Norrlands förmansförbund, svenska kontoristförbundet,
riksförbundet för affärsanställda, svenska teaterförbundet, svenska kommunaltjänstemannaförbundet
och Stockholms stads befattningshavares samarbetsnämnd.

Redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena kommer att lämnas i
det följande vid behandlingen av de särskilda frågorna.

Det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till lag
örn förenings- och förhandlingsrätt har med ledning av de däröver avgivna
yttrandena blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag
övergår nu till en redogörelse för departementsförslaget, därvid jag börjar
med vissa spörsmål av mera principiell innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Departementsför.slaget.

Allmän motivering.

1. Bör förenings- och förhandlingsrätten lagfästas?

Kommittén.

För besvarande av denna fråga bär kommittén verkställt utredning rörande
de nuvarande förhållandena med avseende å förenings- och förhandlingsrätt
å den svenska arbetsmarknaden. Utredningen omfattar kollektivavtalsstatistiken,
förlikningsmannens berättelser samt en av socialstyrelsen i samråd
med kommittén verkställd undersökning rörande hithörande förhållanden
för i enskild tjänst anställda med undantag för kroppsarbetare och därmed
jämställda. I sistnämnda undersökning, som baserar sig på en rundfråga
bland arbetsgivare och anställda, ingå från arbetsgivare genom deras organisationer
förmedlade uppgifter beträffande 942 företag med 24,846 anställda
samt från personalhåll avgivna 5,135 individualuppgifter. Beträffande de
vid utredningen framkomna uppgifterna hänvisas till betänkandet sid. 74—100.

Kommittén har ansett resultatet av den verkställda utredningen kunna
sammanfattas så, att föreningsrätten — med undantag för fall, där speciella
omständigheter varit för handen, och tämligen isolerade fall av ganska ringa
räckvidd — i praktiken i stort sett vore erkänd mellan parterna på arbetsmarknaden,
men att vad förhandlingsrätten beträffade förhållandena gestaltade
sig olika på skilda områden av arbetsmarknaden och mellan olika typer
av organisationer. Härom anför kommittén:

För den egentliga arbetarpersonalens vidkommande inom industri, hantverk
och transportväsende m. fl. områden är förhandlingsrätten sedan länge erkänd.
Inom jordbrukets, skogsbrukets och vägarbetets områden är den visserligen
på många håll icke bestridd, men motstånd från arbetsgivarhåll — mest dock
mot införandet av kollektivavtalssystem — förekommer ej sällan.

För andra anställda än kroppsarbetare och därmed jämställda har i ganska
ringa utsträckning och endast inom speciella yrkesområden en faktisk förhandlingsrätt
i praktiken erkänts. Detta förhållande kan delvis förklaras
därav, att organisationsväsendet för dessa kategorier av anställda är betydligt
yngre och hittills mindre omfattande samt har en i viss mån annan
inriktning än arbetarnas.

Medan arbetarnas organisationer utgöra kamporganisationer, som förutse
direkta stridsåtgärder såsom regelrätta medel vid hävdandet av medlemmarnas
intressen gentemot arbetsgivarna, hava tjänstemannakategoriernas organisationer
i regel icke velat anlita dylika medel i sin verksamhet. Deras taktiska
uppträdande i förhållandet till arbetsgivarparten blir därför i allmänhet
ett annat än arbetarorganisationernas. Diir de ej ernått ställningen såsom
avtalsslutande part, har deras verksamhet väsentligen gått ut på att till
tjänst för medlemmarna utarbeta normalkontrakt för anställning, att biträda
medlemmarna med upplysningar örn löneläget och praxis med avseende å
andra arbetsvillkor etc., att i individuella fall påtala orimliga anställningsvillkor
och omotiverade avskedanden, att tillhandahålla rättshjälp o. s. v.
I andra fall hava tariffer uppgjorts till ledning för medlemmarna, när de
skola taga anställning.

Såsom skid för förhandlingsrättens erkännande anför kommittén, att arbetstagarna
endast på detta sätt kunde utöva ett verkligt medinflytande på löne- och

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 240. n:o so 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

arbetsförhållandena. En viss jämställdhet i parternas rådighet vid uppgörelser
om löne- och arbetsvillkor uppnåddes, när förhandlingarna å arbetstagarsidan
fördes organisationsmässigt. Kommittén fortsätter:

Den här ovan återgivna utredningen rörande de nuvarande förhållandena
med avseende å föreningsrätt och förhandlingsrätt å den svenska arbetsmarknaden
utvisar, att kroppsarbetarnas organisationer redan i stort sett på
egen hand tillförsäkrat sig en faktiskt erkänd förhandlingsrätt. Däremot har,
såsom av utredningen framgår, någon dylik rätt i regel icke blivit i praktiken
erkänd för övriga grupper av arbetstagare: affärs- och kontorsanställda, arbetsledare
och andra tjänstemannakategorier. Denna skillnad sammanhänger otvivelaktigt
med att arbetarnas organisationer äro kamporganisationer, beredda
att hävda sin rätt genom strejk och andra direkta stridsåtgärder, under det
att de anställdas organisationer icke inriktats på stridsåtgärder. Då det efter
en öppen konflikt mellan arbetsgivare och tjänstemän eller med dem jämställda
arbetstagare, vilka ju alltid i större eller mindre grad intaga en förtroendeställning,
skulle bliva mycket svårt att återställa vare sig det normala förtroendeförhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare eller allmänhetens
tilltro till företaget, måste den tydliga vilja till fred, som är till finnandes hos
dessa arbetstagare, räknas som en synnerligen värdefull tillgång. Få de anställda
den av dem eftersträvade rätten att medverka vid anställningsfrågornas
lösning, torde de lika väl som arbetsgivarparten anse med sin fördel bäst förenligt
att bibehålla en kontinuerlig fred, vilket ju också är eftersträvansvärt
ur samhällets synpunkt. Emellertid giver den av kommittén verkställda
utredningen beträffande nu ifrågavarande områden vid handen, att — även örn
förhandlingsrättstanken i viss mån gått framåt — en tydlig obenägenhet att
erkänna de anställdas organisationer som förhandlingsberättigade motparter
dock på många håll finnes på arbetsgivarsidan. Det synes kommittén angeläget,
att denna obenägenhet övervinnes utan att den värdefulla tillgång, som
de anställdas fredsvilja utgör, förspilles. Att förläna de grupper av anställda,
som det nu närmast gäller, en lagstadgad förhandlingsrätt är givetvis att föredraga
framför att de för att trygga sina rättigheter skola tillgripa en för samhället
uppslitande förenings- och förhandlingsrättskamp.

Yad sålunda framhållits, yttrar kommittén vidare, utgjorde närmast en
motivering för att förläna lagligt erkännande åt förenings- och förhandlingsrätten
endast beträffande sådana områden, där ett faktiskt erkännande icke redan
ägt rum. Det saknades emellertid anledning att lämna de grupper av kroppsarbetare,
vilka på egen hand förmått hävda sin rätt och för vilka lagen alltså
vore av mindre betydelse, utanför en lagstiftning i ämnet. Deras rätt skulle
i sådant fall lätt få ett sken av olaglighet eller åtminstone av att äga sämre
kvalitet än den i lagen erkända. Härtill komme, att det torde vara svårt att
finna något lämpligt sätt att draga en gräns mellan de privatanställda, sorn
vore i särskilt behov av en lagstiftning, och övriga arbetstagare. Kommittén
föreslår därför en lag örn förenings- och förhandlingsrätt med principiell
tillämplighet på all enskild tjänst.

I sin reservation mot kommitténs förslag har herr Söderlund avstyrkt
lagfästande av förenings- och förhandlingsrätten. Keservanten har uttalat
den uppfattningen, att om de anställda sammanslöte sig i föreningar för att
genom dessa få diskutera sina mellanhavanden med arbetsgivaren, så borde
denne icke i princip motsätta sig en sådan diskussion. Ett helt annat

Kungl. Majus proposition nr 240.

spörsmål vore, vilka slags överenskommelser som borde framgå av dylika
förhandlingar. Det gåves otvivelaktigt områden, där exempelvis en kollektiv
reglering av lönerna vore ur olika synpunkter olämplig, och jämväl i
övrigt borde det stå den ena lika väl som den andra parten fritt att avvisa
en kollektiv reglering av arbetsvillkoren, örn han funne detta vara i överensstämmelse
med sina eller yrkets intressen. Icke heller plikten att förhandla
med arbetstagarnas organisation kunde göras ovillkorlig. Många
vore nämligen de omständigheter, som fullt ut kunde motivera en vägran
att förhandla. Så vore framför allt händelsen, örn organisationen företräddes
av olämpliga representanter eller eljest uppträdde på olämligt sätt. Vidare
kunde själva förhandlingsfrågan vara preciserad till ett ämne, varom den
ena parten under inga omständigheter ville träffa någon överenskommelse,
och förhandlingen tedde sig då redan på förhand som meningslös. Som ett
viktigt skäl mot den föreslagna lagstiftningen har reservanten slutligen anfört,
att parterna på arbetsmarknaden icke borde låta sig förledas att för
tillfälliga fördelar åt staten överlämna någon del av sin självbestämmanderätt.

Yttrandena.

Avstyrkande. Av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över
kommitténs förslag, lia flertalet arbetsgivarorganisationer uttalat sig i
principiellt avstyrkande riktning. Därvid har i regel hänvisats till den av
herr Söderlund avgivna reservationen eller ock anförts liknande skäl, som
de av herr Söderlund åberopade. Det har sålunda gjorts gällande, att förenings-
och förhandlingsrätten å arbetsmarknaden redan hunnit bliva i det
närmaste erkänd i tillbörlig o m fatt ni n g “gen o m den frivilliga utvecklingen,
och att ett statligt ingripande i denna utveckling icke vore lämpligt, särskilt
örn detta — såsom kommitténs förslag syntes innebära — skulle befrämja
en generell utbredning av kollektivavtalssystemet. Det har vidare
framhållits, att fall kunde förekomma, då en förhandlingsvägran från arbetsgivarens
sida vore tillbörlig, men att dessa fall svårligen kunde fastställas
genom lagregler.

Svenska arbetsgivareföreningen, som uttryckt sin anslutning till herr Söderlunds
reservation, har framförallt vänt sig mot tendensen till ökat statligt
inflytande vid arbetsvillkorens reglerande samt framhållit, att åt parterna
måste förbehållas frihet i förhandlingshänseende särskilt med hänsyn till att
förhandlingstvånget medförde ohemul påverkan å arbetsgivarna till förmån
för kollektiv reglering av arbetsvillkoren även i sådana frågor, där en sådan
avtalsform ej passade. Sveriges bageriidkareförening och omnibusägarnas arbetsgivareförening
lia instämt i vad svenska arbetsgivareföreningen anfört. Svenska
lantarbetsgivarnes centralförening har ansett de anställdas och de egentliga
arbetarnas förhållanden icke kunna på ett tillfredsställande sätt regleras
i en gemensam lag och det framlagda lagförslaget i vart fall ej vara väl tillrättalagt
för de egentliga arbetarnas förhållanden, varvid föreningen särskilt
framhållit, att ett statligt ingripande, som närmade sig det obligatoriska

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

skiljemannaförfarandet, innebure en fara av synnerlig räckvidd för näringslivet
i dess helhet. Föreningen skogsarbeten har ansett, att utvecklingen av
förenings- och förhandlingsrätten bäst främjades, om den finge fortgå utan
ingrepp från det allmännas sida. Sveriges apotekareförbund har förklarat sig
intet ha att invända emot förhandlingsrätt men anse förhandlingstvång vara
av ondo, detta så mycket mera, som det syntes ifrågasättas, att alla förhandlingar
skulle leda till kollektivavtal. Sveriges redareförening har avstyrkt
en lagstiftning i ifrågavarande ämnen under hänvisning till de betänkligheter,
som ur principiell synpunkt måste resas mot att genom lagstiftning inverka
på parternas fria handlande på detta område. Sveriges droskbilägares riksförbund
har förklarat sig icke kunna giva sin anslutning åt förslaget, i den
form det nu förelåge, samt framhållit, att föreningsrätt för respektive parter
å arbetsmarknaden för närvarande vore en självklar sak under det att den
allmänna förhandlingsrätten erhållit en så otvetydig statlig sanktion genom
medlingslagstiftningen, att vidare åtgärder därutöver måste anses icke endast
obehövliga utan i vissa fall rent av skadliga. Göteborgs köpmäns arbetsgivareförbund
har som eget yttrande åberopat det av handelskammaren i Göteborg
i ärendet avgivna utlåtandet, vari lagen som sådan avstyrkts.

Vissa arbetsgivarorganisationer ha — utan att direkt avstyrka en lagstiftning
örn förenings- och förhandlingsrätt över huvud — förklarat, att den föreslagna
lagstiftningen i allt fall icke vore lämplig eller av behovet påkallad
för de arbetsområden, som organisationerna ifråga representerade. Sålunda
har svenska bankföreningen tillkännagivit, att den icke hade något att i och
för sig erinra mot att förenings- och förhandlingsrätten gåves erkännande
genom allmän lagstiftning men att den föreslagna lagstiftningen, såvitt innebörden
av densamma vore att främja anställningsförhållandenas reglering
genom kollektivavtal, icke vore lämplig för det arbetsområde, som föreningen
företrädde. Vårt lands bankmannakår vore helt olika de yrkesgrupper, där
den stora massan av arbetare utgjorde en kår för sig, skild från arbetsgivarnas
förtroendemän i olika ställningar genom en gräns, ATars överskridande endast
undantagsvis förekomme. Envar, som inträdde i banktjänst och besutte duglighet,
hade utsikt till befordran även till förtroendeposter, vilkas innehavare
representerade arbetsgivaren-banken gentemot dess personal. I den mån kollektiva,
fasta lönetariffer skulle tillämpas för bankpersonalen, bleve följden
snart nog en åtskillnad, som hittills icke förekommit, mellan å ena sidan en
personal med lägre kvalifikationer, som anställdes för de enkla uppgifterna
och icke vore avsedd för befordran, och å andra sidan den personal, som uttoges
och utbildades för de krävande uppgifterna och förtroendeposterna. Ett
sådant åtskiljande skulle, oavsett örn detsamma i längden icke skulle för våra
banker rent ekonomiskt bliva ofördelaktigt, säkerligen ej vara till gagn för
vårt bankväsen i dess helhet och än mindre för bankpersonalen. Svenska
försäkringsföreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörsförening ha
i gemensamt yttrande anfört, att den ifrågasatta lagstiftningen icke kunde
anses vara av behovet påkallad för försäkringsföretagens vidkommande. Flertalet
ackvisitörer hade en verksamhet av så speciell art, att ett genomförande

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

av gemensamma eller likartade anställningsvillkor med nödvändighet komme
att leda till en nivellering, där den mindre dugande ackvisitören bleve otillbörligt
gynnad på den dugandes bekostnad; och vad försäkringsföretagens
kontorspersonal beträffade, hade något behov av eller önskan om kollektiva
förhandlingar örn löne- och anställningsvillkor icke gjort sig gällande.
Sveriges skogsägareförbund, som hållit före, att en lagstiftning rörande förenings-
och förhandlingsrätt, därest densamma överhuvudtaget finge anses
erforderlig, icke borde omsluta såväl kroppsarbetarna som övriga arbetstagare,
har emellertid för skogsbrukets vidkommande funnit den föreslagna kollektiva
förhandlingsrätten olämplig för båda arbetstagarkategorierna. Kollektivavtalet
lämpade sig nämligen icke för tjänstemän och anställda inom skogsbruket,
vilka i högre grad än inom flertalet andra yrken intoge en förtroendeställning;
och vad kroppsarbetarna anginge, krävde det inom Norrland och
Dalarna brukliga systemet med skogsavverkningarnas bortsättande på entreprenad
individuella avtal, ingångna vid individuella förhandlingar, enär
arbetssvårigheterna och därmed även ackordspriserna växlade från fall till
fall beroende av körvägens längd och beskaffenhet, skogens täthet och lätthuggenhet
m. m. Sveriges tandläkareförbund har uttalat, att förhållandet
mellan den enskilde tandläkaren, som vanligen blott hade i sin tjänst antingen
tandsköterska eller tandsköterska-tandtekniker, eventuellt tandsköterska
jämte tandtekniker, och de anställda liksom hittills borde regleras genom
enskilda avtal, enär det personliga momentet gjorde en organisation såsom
mellankommande part otänkbar. Sveriges fastighetsägareförbund har ansett
den föreslagna lagen icke vara lämplig för förhållandet mellan fastighetsägarna
och fastighetsskötarna. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening
har — under uppgift, att mellan föreningen och vissa arbetstagarorganisationer
träffats formlig förhandlingsordning, inbegripande skiljedom —- ansett
en lag av förevarande slag från de enskilda järnvägarnas synpunkt skäligen
överflödig samt ifrågasatt, örn ej en lagstiftning i enlighet med förslaget skulle
kunna föranleda allvarliga olägenheter för det nu bestående avtals- och förhandlingsväsendet.

Svenska stadsförbundet har bestämt avstyrkt det föreliggande förslagets
tillämpning på kommunala befattningshavare. En lagstiftning örn arbetsavtal
och förhandlingsrätt för kommunaltjänstemän borde nämligen icke kombineras
med lagstiftningen på området för de privatanställda utan de i offentlig
tjänst anställda få dessa förhållanden reglerade i en och samma författning.
Svenska landstingsförbundet har avstyrkt, att den föreslagna lagen gjordes
tillämplig ifråga om landstingens befattningshavare. Dessa intoge i regel en
helt annan och bättre ställning i anställningshänseende än i enskild tjänst
anställda. Deras ställning vore snarare i mångt och mycket att jämföra med
statens tjänstemän. Då frågan om beredande av förhandlingsrätt för statliga
befattningshavare för närvarande vore föremål för utredning, torde det därför
få anses lämpligt, att resultaten av denna utredning avvaktades, innan
man sökte lagstiftningsvägen ordna förhandlingsrätten för landstingens befattningshavare.

Kungl. Majus proposition nr 240.

Ingeli arbetstagarorganisation har direkt avstyrkt förslaget.
Svenska teknologföreningen, som begränsat sitt yttrande till förslagets betydelse
för högre utbildade ingenjörer, har emellertid förklarat en lagstiftning,
vad dessa anginge, knappast vara av behovet påkallad.

Av de i ärendet hörda myndigheterna ha kommerskollegium samt
nio länsstyrelser yttrat sig i avstyrkande riktning.

Kommerskollegium har, som förut omnämnts, inhämtat yttranden från
samtliga handelskamrar i riket ävensom Sveriges industriförbund. Dessa ha
alla uttalat sig emot lagförslaget eller uttryckt tvekan örn lämpligheten av
dess genomförande med undantag av handelskamrarna i Jönköping och
Sundsvall, som förklarat sig på grund av den korta tiden för yttrandes avgivande
icke kunna varken till- eller avstyrka förslaget. Handelskamrarna i
Stockholm, Norrköping, Visby och Luleå ha uttalat sig emot förslaget medan
handelskammaren i Göteborg direkt avstyrkt detsamma. Sveriges industriförbund
och handelskammaren i Karlstad lia ifrågasatt örn behov av ifrågavarande
lagstiftning för närvarande förelåge. Industriförbundet har därvid
framhållit, att lagförslaget i varje fall icke borde framläggas förrän lagen om
arbetsavtal slutbehandlats. Handelskammaren i Gävle har icke heller ansett
sig övertygad örn den föreslagna lagstiftningens behövlighet men har dock
ej velat motsätta sig en kodifiering av gällande förenings- och förhandlingsrätts
grundläggande bestämmelser. Handelskammaren i Borås har icke haft
något att erinra mot att frågan förelägges riksdagen men ifrågasatt uppskov
härmed. Handelskammaren i örebro har ansett statligt ingripande ej böra
ske på ifrågavarande område. Handelskammaren i Malmö har hemställt örn
vidare utredning i ärendet i ett större sammanhang.

För egen del har kommerskollegium avstyrkt, att det remitterade förslaget
i befintligt skick gjordes till föremål för proposition till riksdagen och hemställt,
att förslaget i stället överlämnades till den utredning, som torde komma
att fullgöra utredningsarbetet i arbetsfredsfrågan. Kollegium har framhållit,
att något större behov av en lagstiftning örn föreningsrätt knappast gjort sig
gällande här i landet. Beträffande förhandlingsrätten har kollegium anfört,
att ifråga örn arbetarna i egentlig mening icke heller här något behov av lagstadgad
reglering torde föreligga, då numera från arbetsgivarnas sida någon
vägran att ingå på förhandling med fackföreningarna knappast torde förefinnas.
Det vore inte heller hänsyn till denna arbetstagargrupp som föranlett
att i förslaget bestämmelser örn förhandlingsrätt upptagits, utan syftet torde
närmast vara att tillförsäkra gruppen av kontorsanställda ävensom anställd
teknisk personal möjlighet att genom sammanslutningar få sina löne- och anställningsvillkor
behandlade. I fråga örn dessa grupper av arbetstagare förelåge
emellertid ett behov av starkare differentiering i fråga örn anställningsoch
lönevillkoren än i fråga örn arbetarna i egentlig mening. De kontorsanställda
och den tekniska personalen intoge merendels gentemot företagen
en medarbetarställning, som svårligen läte förena sig med den generalisering
av arbetsvillkoren som kollektivavtalssystemet förde med sig. Och det måste
enligt kollegii förmenande vara mycket tvivelaktigt huruvida det ur samhälle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

liga synpunkter och ur synpunkten av ett om möjligt friktionsfritt samarbete
mellan dessa arbetstagare och företagsledningen vore önskvärt, att genom
lagstiftningsåtgärder så att säga uppmana till upprättande av en kollektivorganisation
och till dess inskjutande såsom förhandlingspart vid uppgörande
av arbetsavtalen mellan företaget och de nämnda anställda. Det föreliggande
lagförslaget ginge emellertid till hela sin tendens — såsom av motiven framginge
— ut på att framdriva kollektivavtalssystemet just för dessa arbetstagargrupper.

Av de nio länsstyrelser, som yttrat sig i avstyrkande riktning, har länsstyrelsen
i Älvsborgs län ställt sig direkt avvisande till en lagstiftning å förevarande
område samt anfört beträffande föreningsrätten, att den veterligen
numera vore av ingen bestridd, varför en lagstiftnings vansklighet borde undvikas,
och beträffande förhandlingsrätten, att en påtvingad förhandlingsrätts
tillämpning svårligen kunde leda till annat än ett kollektivavtal, men att varje
kollektivavtals frånsida vore utjämningstendensen mellan av avtalet berörda
och den otillfredsställande stimulans, som avtalet i och för sig beredde det
kvalificerade arbetet och arbetet av i förtroendeställning varande. Länsstyrelserna
i Kalmar och Värmlands län ha funnit, att behövligheten av den föreslagna
lagstiftningen icke blivit styrkt, samt att den utformning, förslaget
erhållit, i allt fall icke vore tillfredsställande. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har uttalat, att vad förslaget innehölle svårligen kunde innebära den slutliga
lösningen av förhållandet mellan den fria partsförhandlingen och det
statliga förlikningsmannaväsendet, respektive av frågan örn införande av
skiljedomsinstitut på arbetsmarknaden, utan ifrågasatt, örn icke hjälpen
snarare borde sökas i ett utbyggande i vissa hänseenden av det nuvarande
förlikningsförfarandet. Länsstyrelsen i Jönköpings län har visserligen funnit
fog icke saknas att trygga de av förslaget omfattade rättigheter åt sådana anställda,
vilka på grund av anställningens art ej kunnat genom organisationer
av större mått eller betydenhet bereda sig förbättrade anställningsvillkor,
men likväl förklarat sig ej kunna ansluta sig till förslaget i föreliggande avfattning.
Icke heller länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett sig kunna
tillstyrka förslaget i befintligt skick. Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit,
att vägande erinringar mot den ifrågasatta lagstiftningen förelåge samt
att den tid, som stått till kommitténs förfogande, icke medgivit verkställande
av vissa önskvärda och erforderliga utredningar. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län har ansett förevarande lagstiftningsfråga lämpligen böra övervägas i det
större sammanhang, som spörsmålet örn en allmän reglering av arbetstagarnas
och arbetsgivarnas fackliga föreningsväsen kunde erbjuda. Även länsstyrelsen
i Kronobergs län har funnit önskvärt, att ifrågavarande spörsmål, som
ägde nära samband med vissa andra arbetsfredslagstiftningen berörande
frågor, upptoges i ett större sammanhang.

Tillstyrkande. Ehuru flertalet arbetsgivarorganisationer —
såsom förut nämnts — avstyrkt en lagstiftning örn förenings- och förhandlingsrätt,
saknas emellertid icke principiella tillstyrkanden från arbetsgivarhåll.
Sålunda har Sveriges köpmannaförbund anfört, att man icke kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

bortse från, att stora grupper privatanställda genom sina organisationer hemställt
om lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt. Ett avslag på
denna framställning skulle helt visst bland de privatanställda framkalla besvikelse
och giva ytterligare stoff åt deras agitation, som förordade desperata
åtgärder. Genom en lagstiftning örn förenings- och förhandlingsrätt undanröjdes
en friktionsanledning. En sådan lagstiftning bleve därför fredsbefrämjande,
och förbundet ville därför i princip tillstyrka densamma.
Svenska pappershandlare!örenmgen har instämt i köpmannaförbundets yttrande.
Vidare har Sveriges trafikbilägares riksförbund funnit en lagstiftning
på området vara av värde, ehuru lagens uppgift icke torde komma att bliva
alltför omfattande och väl även finge förutsättas ytterligare komma att minskas.
Även tidningarnas arbetsgivareförening har, ehuru med viss tvekan, tillstyrkt
en lag örn förenings- och förhandlingsrätt. Svenska sparbanksföreningen har
förklarat, att föreningsrätten i stort sett vore erkänd av landets sparbanker
i deras egenskap av arbetsgivare, varför något skäl emot dess lagfästande icke
förelåge, samt att föreningen saknade anledning avstyrka en lagstiftning på
förhandlingsrättens område, därest lagen utformades med hänsyn till sparbankernas
förhållanden och de föreslagna lagbestämmelserna bleve mera koncist
utformade.

Samtliga de arbetstagarorganisationer, som inkommit med
sakligt yttrande i ärendet, — utom svenska teknologföreningen — ha ansett,
att en lagstiftning på området ur arbetstagarnas synpunkt vore önskvärd.
Landsorganisationen i Sverige har betecknat det som en brist i svensk lagstiftning,
att föreningsrättens och förhandlingsrättens grundsatser där icke
vunnit uttryckligt erkännande, varjämte landsorganisationen uttalat önskemål
örn att den föreslagna lagstiftningen utformades på sådant sätt, att den
icke blott lämnade förenings- och förhandlingsrätten, i den mån denna vunnit
faktiskt erkännande, oinskränkt, utan också, i den mån sådant erkännande icke
vunnits, genomförde ett effektivt rättsskydd utan sådana förbehåll, vilka i realiteten
skulle medföra att skyddet begränsades till arbetstagargrupper utanför
kroppsarbetarnas led. De anställdas centralorganisation (Daco), som beklagat,
att kommittén icke tagit steget fullt ut och föreslagit bestämmelser angående
obligatorisk skiljedom, har likväl ansett mycket kunna vinnas redan med de
föreslagna bestämmelserna samt därför i princip och i huvudsak tillstyrkt
lagförslagets antagande. Svenska kontoristförbundet, som likaledes funnit
det beklagligt, att kommittén icke ansett sig kunna ingå på en prövning av
frågan örn genomförandet av obligatorisk skiljedom för vissa grupper arbetstagare,
har hälsat det framlagda förslaget såsom ett viktigt steg framåt, innebärande
ett stöd åt tjänstemannaorganisationerna i deras strävan att utverka
rättvisa och skäliga anställningsvillkor utan uppslitande konflikter och
störande motsättningar. Sveriges farmacevt!örbund bär understrukit behovet
av en lag örn förenings- och förhandlingsrätt, alldenstund många arbetstagargrupper
för hävdandet av denna rätt saknade det stöd, som ett fast utbildat
organisationsväsende erbjöde. Föreningen jägmästare i enskild tjänst har
ansett, att en lag örn förenings- och förhandlingsrätt på ett förtjänstfullt sätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

komme att fylla sin uppgift, och att en dylik borde förefinnas, ehuru föreningen
vore val medveten om de svårigheter, som i många fall kunde komma
att föreligga vid lagens tillämpning. Svenska brukstjänstemannaföreningen
har uttalat den uppfattningen, att en lag av i huvudsak det innehåll, som förslaget
innehölle, erbjöde arbetstagarna tillräckliga möjligheter att under relativt
trygga former framföra sina synpunkter beträffande arbetsförhållandena,
synpunkter vilka eljest mången gång — på grund av arbetstagarnas mer eller
mindre välgrundade fruktan för arbetsgivaren — undanhållits denne och förty
kanske endast inneburit att vederbörande arbetstagare känt sig missmodiga
och missnöjda, ett sakförhållande, som självfallet varit till olägenhet även för
arbetsgivarintressena. Norrlands förmansförbund har förklarat en lag såväl
örn förenings- som förhandlingsrätt vara till stor nytta, i synnerhet för de
kategorier av arbetstagare, som stöde mellan arbetsgivarsammanslutningarna
å ena sidan och arbetstagare med genom kollektivavtal säkrade rättigheter å
andra sidan. Riksförbundet för affärsanställda har ansett, att för sådana anställningsgrupper
inom handelns arbetsområde som affärsbiträden, avdelningschefer
och lagerpersonal, vilka grupper i regel icke hade sina anställningsförhållanden
ordnade medelst kollektivavtal och i regel icke heller vore
organiserade efter principen kamporganisationer, den föreslagna lagen vore
av ett trängande behov och ägnad att verka befrämjande till framskapandet
av ordnade arbetsförhållanden. Svenska teater förbundet har framhållit, att
det enligt dess förmenande skulle vara till största gagn för de sceniskt anställda
av olika kategorier och därmed även för teaterkonsten, örn den föreslagna
lagstiftningen snarast kunde genomföras, samt att redan vetskapen örn
tillvaron av en dylik lagstiftning förvisso skulle bidraga till skapandet av en
bättre ordning i rättsförhållandet mellan teaterföretag och anställda. Slutligen
har svenska kommunaltjänstemannaförbundet framhållit, att förslaget
i sin helhet berörde frågor, som vore i hög grad aktuella för de kommunala
befattningshavarna, samt därför funnit all anledning att tillstyrka, att förslagets
huvudprinciper lades till grund för en slutgiltig lagstiftning på detta
för de anställda så viktiga område. I samma riktning har även Stockholms
stads befattningshavares s amar b et snämnd uttalat sig.

Följande myndigheter ha yttrat sig i tillstyrkande riktning.

Socialstyrelsen har ansett den föreslagna lagstiftningen vara av behovet
påkallad framför allt som en skyddslagstiftning till förmån för de anställda,
varmed styrelsen enligt numera rätt allmänt språkbruk åsyftade de högre och
arbetsgivarna mera närstående arbetstagarna i motsats till kroppsarbetarna
och med dem socialt likställda. De anställda hade, påpekar styrelsen, genom
sin relativa fåtalighet och sin förspriddhet på olika arbetsställen och i olika
anställningsformer på det hela taget fått stå tillbaka, när det gällt lagstiftningens
stöd, och hade ej heller förmått att med någon större kraft på
organisationsvägen hävda sina intressen. Påpekas finge vidare, att ifrågavarande
arbetstagare och kanske synnerligast de, som befunne sig å de lägre
stadierna, i många fall intoge en särdeles ömtålig och vansklig mellanställning.
För de anställda vore det också ofta ej blott på grund av bristande

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

styrka utan även med hänsyn till hela deras inställning till företagen och förhoppningar
om befordran eller självständig verksamhet ofta mer eller mindre
omöjligt att använda arbetarnas fackliga stridsmetoder. Att den föreslagna
lagen vore avsedd att gälla jämväl för arbetstagare utom de anställdas led
rubbade ej dess skyddskaraktär. För de stora, väl organiserade arbetargrupperna
skulle den visserligen i regel sakna betydelse, men för en del speciella,
mindre grupper av arbetare bomme den väl att spela samma roll som för de
anställda. .

Arbetsdomstolens ordförande har icke haft något att erinra mot själva
huvudprinciperna i den föreslagna lagen.

Av länsstyrelserna lia tolv, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norbottens län, förordat
ett lagfästande av förenings- och förhandlingsrätten eller ansett sig icke böra
avstyrka, att en lagstiftning i ämnet bomme till stånd. Länsstyrelserna i
Östergötlands och Norrbottens län ha framhållit, att en sådan lagstiftning
stöde i full överensstämmelse med den utveckling, organisationstanken och
hela mellanhavandet mellan arbetsgivare och arbetstagare under senare tid
tagit. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har emellertid yppat farhågor, var
utvecklingen av den allmänna organisationstendensen på olika arbetsområden
en gång skulle sluta. Såväl sistnämnda länsstyrelse som länsstyrelserna i
Malmöhus och Gävleborgs län ha uttalat tvekan, huruvida den ifrågasatta
lagstiftningen verkligen vore av behovet påkallad. Länsstyrelserna i Gotlands,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ha beträffande föreningsrätten
ifrågasatt lämpligheten av att lagfästa densamma i detta sammanhang.
Länsstyrelserna i Blekinge, örebro och Gävleborgs län ha icke biträtt förslaget
till förhandlingsrättsbestämmelser, i vad detsamma upptoge ett särskilt
förliandlingsförfarande under opartisk ledning.

Varken av- eller tillstyrkande. Flera länsstyrelser lia framhållit, att de
icke från sitt eget arbetsområde hade någon erfarenhet i det föreliggande
spörsmålet. Samma synpunkt har understrukits av Överståthållarämbetet,
som därför icke principiellt till- eller avstyrkt förslaget utan endast ur allmänna
synpunkter gjort vissa erinringar beträffande förslagets detaljer. Även
länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län ha i huvudsak inskränkt sig
till att framställa detaljanmärkningar. Beträffande förslaget i dess helhet har
länsstyrelsen i Uppsala län anfört, att det till en viss grad torde få betraktas
såsom ett experiment avsett att giva nya och vägledande erfarenheter. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har ifrågasatt, huruvida tiden ännu vore mogen
för ett lagfästande av såväl förenings- som förhandlingsrätten. Länsstyrelsen
i Hallands län har funnit sig icke ha något väsentligt att anföra rörande förslaget
i vad det anginge föreningsrätten samt beträffande förhandlingsrätten
förklarat kommitténs förslag värt allt beaktande men framställt vissa erinringar.
Lantbruksstyrelsen har funnit, att det framlagda förslaget icke i
och för sig hade någon direkt betydelse för jordbruket ur produktionsekonomisk
synpunkt och därför, ur synpunkten av de intressen styrelsen hade att
tillvarataga, icke borde föranleda någon erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

I likhet med kommittén anser jag arbetstagarnas anspråk på att genom
sina organisationer få medverka vid fastställande av löne- och arbetsvillkoren
vara berättigat. Endast vid kollektiva förhandlingar kan arbetstagarparten
erhålla en med arbetsgivarpartens jämförbar ställning. I och för sig synes
det därför rättvist och billigt, att arbetstagarnas rätt att genom sina organisationer
förhandla med sina arbetsgivare eller deras organisationer vinner uttryckligt
erkännande i svensk lagstiftning.

Av de över kommitténs förslag hörda myndigheterna har också flertalet tillstyrkt
en lagstiftning av nu angiven innebörd. Från arbetstagarliåll har önskvärdheten
av en sådan praktiskt taget enstämmigt vitsordats. Yad beträffar
de arbetsgivarorganisationer, som yttrat sig i frågan, lia visserligen de flesta
ställt sig avvisande, men några, framförallt Sveriges köpmannaförbund, lia
anslutit sig till tanken på en lagstiftning i ämnet.

De skäl, som anförts emot den föreslagna lagstiftningen, synas mig icke
vara bärande.

Några myndigheter, bland deni kommerskollegium, lia ifrågasatt, om icke
frågan borde göras till föremål för ytterligare utredning och upptagas till
avgörande i ett större sammanhang tillsammans med andra arbetsfreden berörande
spörsmål. För min del anser jag tiden sedan länge ha varit mogen
för en lagstiftning i ämnet. En sådan lagstiftning skulle bliva av stor både
principiell och praktisk betydelse, innebärande ett betydande steg i riktning
mot arbetsfredens främjande. Efter densammas genomförande skulle svensk
rätt i stort sett kunna sägas intaga den ståndpunkten, att arbetsstrider, som
icke röra det materiella innehållet i blivande avtal utan principen örn förenings-
och förhandlingsrätt, förklaras otillbörliga.

Mot den föreslagna lagstiftningen har i övrigt huvudsakligen anförts, att
förenings- och förhandlingsrätten redan i tillbörlig omfattning vore eller snart
kunde väntas bliva frivilligt erkänd på arbetsmarknaden samt att ett statligt
ingripande därför vore opåkallat och olämpligt. Denna invändning är i varje
fall ej riktig, när det gäller förhandlingsrätten. Av kommitténs utredning
framgår nämligen, att denna rätt i åtskilliga fall vägrats arbetstagare av skilda
kategorier.

Jag tillstyrker alltså ett lagfästande av arbetstagarnas förhandlingsrätt.
Visserligen synes den ståndpunkten lia fog för sig, att föreningsrätten lämpligen
borde regleras i ett större sammanhang än i förhållandet mellan arbetstagare
och arbetsgivare. Då förhandlingsrätten emellertid som grundval
förutsätter föreningsrätten, lärer det icke kunna undgås, att sistnämnda rättighet
göres till föremål för lagstiftning såvitt nu är ifråga. Ehuru lagstiftningen
har sin egentliga betydelse för arbetstagarna, bör den givetvis icke
begränsas till att avse allenast dessa utan i princip läggas så att samma rätt
jämväl tillerkännes motsidan.

Jag delar socialstyrelsens åsikt, att den föreslagna lagen äger ett speciellt
berättigande såsom en skyddslag för tjänstemän och med dem jämförliga
anställda, vilkas organisationer hittills icke i större omfattning vunnit erkännande
som förhandlingsparter å arbetsmarknaden. Å andra sidan framgår
det emellertid av kommitténs utredning, att i vissa fall motstånd rests mot

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ett erkännande av förhandlingsrätten jämväl såvitt angår de egentliga kroppsarbetarna.
Det synes mig därför av vikt, att lagstiftningen utformas så att
den skapar ett effektivt skydd för förhandlingsrätten till förmån för samtliga
arbetstagargrupper.

2. I vad mån bör föreningsrätten laglastas i förevarande sammanhang?
Kommittén.

Som förut i korthet berörts, har kommittén intagit den ståndpunkten, att
i den föreslagna lagstiftningen borde upptagas ett stadgande örn föreningsrätt,
innefattande skydd såväl mot kränkningar av föreningsrätten i egentlig
mening som mot organisationstvång. Som skäl för ett förbud mot organisationstvång
har kommittén anfört, att på arbetstagarsidan kunde finnas flera
föreningar med skilda uppfattningar örn mål och medel samt att utanför
arbetsförhållandet liggande åskådningar av politisk, religiös och annan art
kunde öva inflytande på föreningsverksamheten. För att arbetstagarnas föreningar
skulle giva ett riktigt uttryck åt arbetstagarnas gemensamma intressen
i förhållande till arbetsgivaren borde det därför enligt kommitténs
mening stå envar fritt att icke ingå i en förening eller att när som helst utträda
ur en sådan. Kommittén har tillagt, att de betänkligheter mot förbjudande
av organisationstvång, som yppats i samband med förslaget till lag
örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, den s. k. tredjemanslagen, i väsentlig
mån torde ha hänfört sig till organisationsförhållandena inom jordbruket och
följaktligen såtillvida saknade betydelse för kommitténs förslag, vilket icke
avsåge andra ekonomiska förhållanden än det mellan arbetsgivare och arbetstagare.
I sistnämnda avseende har kommittén anmärkt, att den form av
organisationstvång, som innefattades i de s. k. organisationsklausulerna icke
rönte inverkan av den föreslagna lagstiftningen med hänsyn till att denna icke
ägde tillämpning, i den mån annat följde av kollektivavtal.

Inom kommittén har herr Sölvén reserverat sig mot att frågan örn organisationstvång
upptoges till reglering i detta sammanhang. Nämnda frågas
upptagande funne reservanten oriktigt redan ur den formella synpunkten, att
i den föreslagna lagen, som reglerade förenings- och förhandlingsrätten i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, rättsskyddet i avseende å föreningsrätten
borde begränsas till att avse föreningsrättskränkningar från ena
partens sida mot andra parten. Ett sakligt starkare skäl mot att upptaga
problemet om organisationstvång till behandling i den föreslagna lagstiftningen,
som ju endast hänförde sig till förhållandena på arbetsmarknaden,
vore, att detta skulle betyda ett partiellt föregripande av problemets allmängiltiga
lösning.

Yttrandena.

Beträffande frågan, huruvida och i vad mån föreningsrätten bör lagfästas
i förevarande sammanhang, ha i de över kommitténs förslag avgivna yttrandena
i huvudsak tre olika åsikter förfäktats, nämligen dels att en lagstiftning
borde komma till stånd angående såväl föreningsrättens positiva som
dess negativa sida, d. v. s. frågan örn organisationstvång, dels att förenings -

Kungl. Majus proposition nr 240. 29

rätten icke nu borde lagfästas vare sig i ena eller andra hänseendet, dels och
att den föreslagna lagstiftningen borde omfatta föreningsrätten i inskränkt
mening men lämna frågan örn organisationstvång å sido.

De myndigheter, som principiellt tillstyrkt den föreslagna lagstiftningen,
synas i allmänhet ha utgått ifrån, att den borde omfatta även föreningsrätten,
däri inbegripen frågan örn organisationstvång. Länsstyrelsen i Stochholms
län har ansett det självklart, att föreningsrätten jämväl borde inbegripa rätt
för den, som icke ville tillhöra en förening, att stå utanför densamma. Länsstyrelsen
i Uppsala län har funnit samma ståndpunkt nödvändig, om man verkligen
ville hävda de enskildas medborgerliga frihet. Socialstyrelsen har ansett
det med hänsyn till den individuella frihetens ovärderliga betydelse vara välmotiverat
att bereda även föreningsrättens negativa sida lagens skydd men
föreslagit en särskild undantagsbestämmelse av innehåll, att organisationsklausul
i kollektivavtal icke skulle anses såsom kränkning av föreningsrätten.
Den arbetsgivarorganisation, som främst tillstyrkt den föreslagna lagstiftningen,
nämligen Sveriges köpmannaförbund, har funnit det vara av den
största betydelse, att varje form av organisationstvång förbjödes.

De myndigheter och arbetsgivarorganisationer, som principiellt avstyrkt
den föreslagna lagstiftningen, lia i allmänhet ansett, att något behov av de
föreslagna bestämmelserna angående föreningsrätten icke förelåge eller att en
lagstiftning i ämnet i allt fall icke borde ske i detta sammanhang. Sålunda
har kommerskollegium anfört, att något aktuellt behov i och för sig av lagbestämmelser
av den art, som innehölles i det föreslagna kapitlet örn föreningsrätten,
knappast kunde anses föreligga, samt ifrågasatt, huruvida ej
regleringen av hela detta ömtåliga område hellre borde ske i en lagstiftning,
som gällde det s. k. tredje-mansskyddet, än i samband med den nu ifrågasatta
lagstiftningen. Svenska arbetsgivareföreningen har ansett, att föreningsrättsbestämmelserna
näppeligen hade något självständigt berättigande i detta
sammanhang samt att det till och med i princip vore olämpligt att på föreslaget
sätt reglera föreningsrättsskyddet endast i fråga örn förhållandena å
arbetsmarknaden.

Arbetsdomstolens ordförande har ansett, att en lagstiftning örn föreningsrätt
borde omfatta såväl föreningsrätten i inskränkt mening som skydd mot
organisationstvång, men synes räkna med, att en sådan lagstiftning av formella
skäl bör få anstå. Att tillåta enskilda eller organisationer att genom ekonomiska
stridsåtgärder okontrollerat utöva tvång mot personer för att förmå dem att tillhöra
en sammanslutning, kunde arbetsdomstolens ordförande icke anse förenligt
med rättssäkerheten i en kulturstat. Vore det av betydelse att personer av vissa
kategorier alla vore sammanslutna i organisationer, som fyllde en samhällelig
uppgift, finge tvånget ske genom lagstiftning. Nu kunde dock icke förnekas,
att frågan om föreningsrätt i inskränkt mening vore lättare att lösa än frågan
örn organisationstvånget. Den senare erbjöde några speciella svårigheter, och
det läge då nära till hands att skilja frågorna åt, så att man definitivt löste
den förra men läte med lösningen av den senare tills vidare anstå. Detta voro
emellertid en synnerligen motbjudande utväg. Frågorna hade ett nära inro

Kungl. Majus proposition nr 240.

Departe ments chefen.

samband, och ett undanskjutande av frågan om organisationstvånget vore
ägnat att fördröja dennas lösning under oöverskådlig tid. Kunde en gemensam
lösning icke vinnas nu, vore det vida bättre, att även frågan örn föreningsrätt
i inskränkt mening finge anstå.

Åsikten, att föreningsrätten i inskränkt mening borde lagfästas i detta
sammanhang men frågan örn organisationstvång lämnas å sido, har hävdats
av landsorganisationen. Till stöd för denna åsikt har landsorganisationen
åberopat två skäl, nämligen dels att en reglering av frågan, örn eller i
vad mån organisationstvång skulle tillåtas eller ej, borde avse icke blott förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare utan även förhållandet mellan
parter på andra områden av det ekonomiska livet, dels ock att frågan om organisationstvång
näppeligen folie inom ramen av en lagstiftning, vilken åsyftade
att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, eftersom organisationstvånget
utgjorde ett av en organisation gentemot organisationens egna
medlemmar respektive önskade medlemmare utövat tvång.

Även Sveriges farmacevt!förbund bär ansett, att, då avsikten med den föreslagna
lagen vore att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
rättsskyddet i avseende å föreningsrätten borde begränsas till att avse
skydd mot föreningsrättskränkningar från ena partens sida mot andra parten.

Samma åsikt har uttalats av Daco, som emellertid ansett, att detta icke
motiverade ett uteslutande av varje bestämmelse örn skydd för den negativa
föreningsrätten. Daco har erinrat örn förekomsten av arbetstagarsammanslutningar,
som tillkommit på arbetsgivarpartens initiativ eller över vilka arbetsgivaren
eljest förskaffat sig inflytande, samt hemställt örn begränsning av
skyddet för den negativa föreningsrätten till inbördesförhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. En av de till Daco anslutna organisationerna,
Sveriges arbetsledareförbund, har anmält avvikande mening och motsatt sig
inskränkning av skyddet för den negativa föreningsrätten. Enligt förbundets
förmenande borde den enskilde äga rätt själv avgöra, örn han skulle vara
ansluten till en viss organisation. En skarp avgränsning mellan tvenne organisationers
rekryteringsområden läte sig icke alltid uppdragas, och även av
annan anledning kunde tvister om medlemsrätt uppkomma.

Bland de hörda myndigheterna har Överståthållarämbetet, som icke intagit
bestämd ståndpunkt till frågan örn organisationstvång, uttalat, att de bestämmelser
därom, som eventuellt ansåges böra stadgas, icke borde begränsas
till att gälla allenast förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare utan
utsträckas till hithörande förhållanden å övriga områden inom samhällslivet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett frågan örn organisationstvång
vara av så svårbedömd och ömtålig natur, att mera allsidig och klarläggande
utredning erfordrades, innan länsstyrelsen kunde taga ställning till en lagstiftning
i denna del.

Jag har redan framhållit, att förhandlingsrätten som grundval förutsätter
föreningsrätten samt att frågan örn lagstadgat skydd för föreningsrätten såvitt
angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare därför måste

Kungl. Majus proposition nr 240.

upptagas i förevarande sammanhang. Vad sålunda anförts gäller emellertid
endast föreningsrätten i egentlig mening.

Vad angår frågan örn organisationstvång, vilken av kommittén jämväl
behandlats i förevarande sammanhang, må till en början erinras örn att
propositionen till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska
stridsåtgärder icke reglerade detta spörsmål. Som motiv därför anförde jag
vid ärendets anmälan i statsrådet, att det omfattande och invecklade problemet
örn organisationstvång i dess skilda former ej upptagits till allmängiltig
lösning i trettonmannakommissionens till grund för propositionen
liggande förslag samt att en partiell reglering av hithörande spörsmål icke
kunde förordas. I sitt utlåtande i anledning av propositionen tillstyrkte
andra lagutskottet propositionens förslag i detta hänseende under framhållande
av, bland annat, att lagstiftningen, därest det föreslagna skyddet
mot organisationstvång icke gjordes fullständigt och allsidigt, skulle för vissa
samhällsgrupper kunna framstå såsom riktad allenast mot dem.

De skäl, som sålunda anförts mot att upptaga frågan örn organisationstvång
i lagförslaget angående ekonomiska stridsåtgärder, äga än större giltighet
beträffande nu förevarande lagförslag. Detta hänför sig nämligen
endast till förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, under det att
förenämnda förslag även avsåg andra ekonomiska förhållanden. Härtill
kommer, att en reglering av frågan örn organisationstvång knappast kan anses
systematiskt höra hemma i en lag rörande förenings- och förhandlingsrätt
i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Organisationstvång hänför
sig nämligen, såsom i ärendet jämväl framhållits, icke till förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare utan till förhållandet mellan arbetstagare
inbördes, respektive arbetsgivare inbördes. Daco har i sitt yttrande
hävdat den ståndpunkten, att organisationstvång i vissa fall kan förekomma
från arbetsgivarpartens sida mot arbetstagarparten och vice versa. De fall,
som härvid åsyftas, torde emellertid vara att betrakta som kränkningar av
föreningsrätten i egentlig mening. En dylik kränkning föreligger sålunda,
om — såsom Daco befarat kunna inträffa — en arbetsgivare övar press på
sina arbetstagare att tillhöra en sammanslutning, som står under arbetsgivarens
inflytande, i stället för arbetstagarnas egna organisationer.

Av det anförda framgår, att föreningsrätten enligt min mening bör regleras
i förevarande sammanhang endast i den mån det är nödvändigt för
tryggande av förhandlingsrätten. Frågan örn organisationstvång bör sålunda
ej upptagas i lagförslaget.

3. Böra lagens bestämmelser kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal?
Kommittén.

Enligt 2 § i kommitténs förslag skola lagens samtliga stadganden vara
tillämpliga blott i den mån icke annat följer av kollektivavtal. Den föreslagna
lagen skall alltså såtillvida vara av dispositiv natur, att den kan
sättas ur kraft genom kollektivavtal. Härutinnan lämnas parterna full avtalsfrihet.

Kungl. Majus proposition nr 240.

Beträffande verkan av denna regel för föreningsrättens del har kommittén
anfört, att kollektivavtalen brukade innehålla ett allmänt stadgande, att
nämnda rättighet å ömse sidor skulle lämnas okränkt. Da en liknande bestämmelse
upptagits i lagen, behövde någon olikhet i den praktiska tillämpningen
icke förekomma. Emellertid stadgade kollektivavtalen ofta även inskränkningar
i föreningsrätten, s. k. förmansklausuler, vilka gåve arbetsgivaren
rätt att kräva, att arbetsledare icke tillhörde arbetarnas organisation.
Några motsvarande inskränkningar i föreningsrätten medgåves icke i lagen.
Arbetsgivaren finge alltså hävda vilka inskränkningar i föreningsrätten som
helst, när han fått en bestämmelse därom upptagen i kollektivavtal, men icke
annars.

Som motiv för sin ståndpunkt har kommittén anfört i huvudsak följande: Att

kommittén lämnat parterna frihet att genom kollektivavtal göra vilka
avvikelser som helst från lagen, får icke tolkas sa, att kommittén skulle hava
granskat och godkänt alla vanligen förekommande kollektivavtalsklausuler
örn förenings- och förhandlingsrätt. Lika klart som det är, att de nu brukliga
förmansklausulerna värna ett legitimt intresse hos arbetsgivaren, lika givet
är det, att i kollektivavtal kunna tänkas inflyta mindre önskvärda inskränkningar
i föreningsrätten. En gränsdragning härvidlag torde dock möta avsevärda
svårigheter; och kommittén har ansett sig sakna anledning att inga
härpå. Kommittén har nämligen fattat som sin uppgift endast att skapa ett
rättvist utgångsläge för uppgörelser mellan arbetsgivar- och arbetstagarparter
angående deras inbördes förhållanden. Däremot har kommittén ansett det
icke i samband härmed böra ifrågakomma att lagbinda parternas handlingssätt,
sedan detta utgångsläge utnyttjats för träffande av kollektivavtal. Möjligen
förtjänar frågan, huruvida friheten att genom kollektivavtal göra inskränkningar
i förenings- och förhandlingsrätten bör beskäras, att i annat
sammanhang göras till föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. Skei’ det,
kunna säkerligen erfarenheterna från den nu föreslagna lagens tillämpning
därvid bliva till god vägledning.

Lämpligheten av kommitténs ståndpunktstagande har ifrågasatts i flera
av de vid betänkandet fogade reservationerna. Sålunda har herr Sjögren
anfört, att den frihetstanke, som lage bakom stadgandet, att lagens bestämmelser
sattes ur kraft genom bestämmelser av motsatt innehåll i kollektivavtal,
principiellt tilltalade honom men att dess generella giltighet, när det
gällde samhällets ställningstagande till fredslagstiftning, dock vore diskutabel,
och att man nog borde ha sin uppmärksamhet särskilt riktad på detta
spörsmål i fortsättningen. Herr Sölvén har ansett bestämmelserna i 2 § böra
begränsas att gälla reglerna örn förhandlingsrätten. Det syntes sistnämnde
reservant principiellt oriktigt att förläna en föreningsrättslagstiftning dispositiv
karaktär. Praktiska skäl för en sådan anordning kunde icke keller
förebringas. Att lagens föreningsrättsregler kunde frånkommas endast genom
kollektivavtal utgjorde ingen garanti mot otillbörligt utnyttjande av dispositionsrätten.
Just de arbetstagargrupper, för vilka föreningsrättens lagfästande
vore av praktiskt värde, intoge i förhållande till arbetsgivarparten en särskild
beroendeställning, vilken tydligen även vid kollektiva avtalsuppgörelser
kunde av arbetsgivaren utnyttjas till genomdrivande av bland annat in -

Kungl. Majus proposition nr 240.

skränkningar i föreningsfriheten; detta så mycket lättare som ifrågavarande
arbetstagargrnpper oftast saknade stödet av ett fast utbildat organisationsväsende.

Yttrandena.

I åtskilliga av de över kommitténs förslag avgivna yttrandena har den
meningen uttalats, att lagens principiella stadganden, åtminstone bestämmelserna
angående föreningsrätten, icke borde erhålla dispositiv karaktär.

Bland arbetstagarorganisationerna ha flera instämt i herr Sölvéns
yttrande.

Sålunda har landsorganisationen, som funnit det självklart, att kollektivavtalens
bestämmelser rörande förhandlingsordning skulle gälla framför lagens,
anmärkt, att enligt kommitténs förslag även lagens bestämmelser örn föreningsrätten
skulle kunna försättas ur kraft genom kollektivavtal. Orsaken härtill
torde vara, att kommittén velat undvika uppställandet av en särskild s. k.
arbetsledareklausul, vars utformning alltid måste möta svårigheter, särskilt
med hänsyn till strukturen av vissa organisationer av anställda. Landsorganisationen
ansåge att den väg kommittén valt för att kringgå dessa
svårigheter vore den sämsta tänkbara. Man hade undkommit att reglera
frågan örn arbetsgivares rätt att påfordra en viss inskränkning av en viss
arbetstagares eller arbetstagargrupps föreningsrätt genom att giva honom
rätt att påfordra vilken som helst inskränkning i vilken som helst arbetstagares
eller arbetstagargrupps föreningsrätt. Det invändes möjligen
häremot att dessa betänkligheter väsentligen vore av principiell natur och
att de praktiska skälen mot kommitténs förslag icke vore av större vikt.
Härtill finge för det första sägas att inga hållbara skäl anförts eller kunde
anföras för kommitténs förslag. Däremot saknades ingalunda skäl motförslaget.
Detta gåve arbetsgivaren möjlighet att påfordra och, eventuellt genom
stridsåtgärder genomdriva, vilken som helst inskränkning i rätten för arbetstagare,
inom den eller de grupper, motpartsorganisationen omfattade, att
tillhöra denna organisation. Dylika inskränkningar kunde avse individuella
arbetstagare, viss åldersgrupp, viss politisk meningsriktning o. s. v. Det
kunde ifrågasättas om icke ett föreningsrättsskydd av sådant innehåll vore
sämre än intet alls.

Daco har enhälligt anslutit sig till herr Sölvéns mening och framhållit
det oriktiga i att möjlighet öppnades för arbetstagare att avhända sig föreningsrätten,
enär kollektivavtalslagen icke gåve någon garanti mot att
kollektivavtal tillkomme på illegitim väg.

Norrlands förmansförbund har — med instämmande i herr Sölvéns yttrande
— förklarat, att lagen måste avfattas så att arbetsgivarnas möjligheter
att genomdriva uppgörelser stridande mot lagens anda uteslötes.

Även arbetsgivarorganisationerna ha kritiserat kommitténs ståndpunkt.

Svenska arbetsgivareföreningen har funnit fullgoda skäl förefinnas för att
bereda parterna möjlighet att genom organisationsmässiga överenskommelser
framskapa en efter de speciella förhållandena avpassad förhandlingsordning

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 240. 460 sc 3

Kungl. Majus proposition nr 240.

ävensom regler för vidtagande av stridsåtgärder, men att detta icke borde
gälla sådana kollektiva överenskommelser stridande mot lagstiftningen, som
påtvungits den ena parten genom den andras stridsåtgärder; och vore det i
något hänseende tillbörligt, att den ena parten skulle tåla viss inskränkning
i sin föreningsrätt, borde detta komma till uttryck direkt i lagstiftningen.

Sveriges köpmannaförbund har ifrågasatt, huruvida den åt kollektivavtalen
givna generella undantagsställningen vore lämplig. Man kunde befara, att
denna undantagsbestämmelse komme att användas bland annat för att inskränka
föreningsrätten. På grund härav ville förbundet förorda, att åtminstone
lagförslagets bestämmelser angående föreningsrätt bleve ovillkorligt
gällande, och att föreningsrättsinskränkningar i kollektivavtal sålunda
förbjödes.

Svenska bankföreningen har såsom en egendomlighet anmärkt, att lagen,
sådan kommittén föreslagit den, kunde sägas innerst syfta till att upphäva
sig själv, eftersom den innehölle, att, i den mån kollektivavtal träffades, lagens
bestämmelser skulle upphöra att lända till efterrättelse. Att denna principiella
gränsdragning skulle komma att i det praktiska livet ofta nog leda
till kollisioner eller icke påräknade konsekvenser, syntes föreningen uppenbart.

Anmärkningar mot kommitténs förslag i denna del lia också gjorts av de
hörda myndigheterna.

Sålunda har socialstyrelsen beträffande 2 § i kommitténs förslag anfört:

Den företrädesrätt, som i denna paragraf gives åt kollektivavtalens bestämmelser,
torde kunna anses skälig och lämplig i vad angår lagens stadganden
rörande förhandlingsrätten. Beträffande åter föreningsrätten ställer
det sig annorlunda. Lagförslagets bestämmelser angående denna rätt måste
nämligen tillerkännas sådan grundläggande betydelse för det demokratiska
samhällslivet, att möjlighet till deras undertryckande genom ett kollektivavtal
— som ju kan tillkomma under föga auktoritativa förhållanden — icke
gärna kan godtagas. Ett undantag beträffande föreningsrätten torde sålunda
enligt styrelsens mening vara påkallat.

Arbetsdomstolens ordförande har ansett, att reglerna örn föreningsrätt icke
borde kunna åsidosättas genom kollektivavtal utan i rättssäkerhetens intresse
göras tvingande.

Kommerskollegium har ej funnit skäl göra annan anmärkning mot 2 § i
kommitténs förslag än att det undantag, som här stadgades, borde gälla
generellt, så att i ett kollektivavtal med viss arbetstagargrupp undantag
kunde göras från lagens tillämplighet även i fråga, som berörde en annan
arbetstagargrupp.

Bland de av kommerskollegium hörda handelskamrarna ha flera ansett, att
ifrågavarande paragraf i kommitténs förslag borde utgå. Som skäl härför
har Stockholms handelskammare anfört, att en reglering, som omfattade
föreningsrätt, förhandlingsrätt och rätten att vidtaga stridsåtgärder, syntes
till sin natur äga generell giltighet. Handelskammaren i Norrköping har
ansett, att, därest det kunde anses av behovet påkallat att i lag förbjuda

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

varje kränkning av förenings- oell förhandlingsrätten och varje inskränkning
av densamma, ingen anledning funnes, varför i detta avseende kollektivavtal
skulle äga någon särställning. Ej heller handelskammaren i Malmö bär
ansett något skäl förefinnas att i detta sammanhang ge lagens helgd åt den
ingalunda oomstridda rättsbildning, som sker i kollektivavtalets form. Handelskammaren
i Göteborg har framhållit, att enligt kammarens förmenande
hela föreningsrätten genom berörda dispositivitet i lagen skulle bliva en ren
illusion, då utan tvivel varje part, som funne med sin fördel förenligt att
inskränka föreningsrätten, sökte genomdriva sina krav härutinnan i ett kollektivavtal.
Mot en dylik principiell uppbyggnad av lagen ansåge sig kammaren
böra göra en bestämd gensaga. Aven handelskammaren i Karlstad
har ansett, att paragrafen kunde utgå.

Liknande anmärkningar ha framställts av flera länsstyrelser. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har ansett, att den frihet, som förslaget gåve parterna att
oberoende av lagens bestämmelser själva ordna sina mellanhavanden, visserligen
i och för sig vore tilltalande, men att det knappast kunde vara riktigt
att, örn staten ansåge sig böra ingripa med en reglerande lagstiftning i
dessa både för enskilda och för samhället mycket betydelsefulla frågor, överlämna
åt parterna att i kollektivavtal helt sätta ur kraft vad lagen stadgade
till skydd för enskildas föreningsrätt. Länsstyrelsen i Jönköpings län har
förklarat den okränkbarhet av föreningsrätten, som förslaget kategoriskt
bjöde, icke vara särskilt mycket värd i betraktande av lagförslagets 2 §.
Länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län ha funnit stadgandet
i nämnda paragraf betänkligt och ansett, att åtminstone föreskrifterna angående
föreningsrätten borde förlänas tvingande natur. Aven länsstyrelsen
i Uppsala län har anmärkt, att ifrågavarande stadgande erhållit giltighet
även emot vissa rättsregler av principiell innebörd samt att regeln örn föreningsrätt
icke borde äga dispositiv natur. Slutligen har länsstyrelsen i
Skaraborgs län ansett, att, därest en lagstiftning på ifrågavarande område
ansåges böra komma till stånd, den borde omfatta arbetstagarnas och arbetsgivarnas
fackliga sammanslutningar utan undantag för de stora grupper,
vilka regelmässigt hade sina förhållanden ordnade genom kollektivavtal.

Mot det av kommittén föreslagna stadgandet, att samtliga bestämmelser
örn förenings- och förhandlingsrätt skulle kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal,
lia anmärkningar riktats i reservationer till kommitténs betänkande
ävensom i ett stort antal yttranden från såväl myndigheters som
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationers sida. Vad sålunda anförts finner
jag berättigat. Då förenings- och förhandlingsrätten anses böra lagfästas, torde
det icke vara lämpligt att de principiella stadgandena därom kunna sättas ur
kraft genom överenskommelse mellan parterna, ej ens örn detta sker i kollektivavtalets
form. Särskilt klart synes detta, såsom också i yttrandena framhållits,
vara beträffande föreningsrätten. Att kommittén ansett sig böra
giva de föreningsrättsliga bestämmelserna dispositiv natur, torde bero på
önskvärdheten av att medgiva avsteg från den allmänna principen beträf -

Departementzel}
ef en.

Kungl. Majus proposition nr 240.

fande arbetsledares och med dem jämställdas föreningsrätt. Denna omständighet
sjnes mig dock icke böra föranleda annat än en särskild undantagsbestämmelse
för nämnda arbetstagarkategorier. Till frågan härom återkommer
jag vid behandlingen av 4 § i departementsförslaget.

Yad förhandlingsrätten angår, sjnes genom tvingande lagbud böra fastslås
själva principen örn rätt för en part att påkalla och skyldighet för den
andra att träda i förhandling. Däremot torde — såsom svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen påpekat — parterna kunna lämnas
frihet att genom kollektivavtal överenskomma örn förhandlingsordningen.
Härtill återkommer jag vid behandlingen av 9 § i departementsförslaget.

Något generellt stadgande om att lagen skall kunna sättas ur kraft genom
kollektivavtal upptages sålunda icke i lagförslaget.

4. Bör ett särskilt förhandlingsförfarande under opartisk ledning
upptagas i lagstiftningen?

Kommittén.

I 4 kapitlet av kommitténs lagförslag ha upptagits regler örn ett särskilt
förhandlingsförfarande under opartisk ledning. Dessa regler ha dock, som
förut nämnts, av kommittén förlänats en särställning. De ha gjorts tilllämpliga
endast beträffande sådana föreningar av arbetstagare, som anmält
sig hos socialstyrelsen. I 9 § givas regler örn dylik anmälan. Den skall
göras av föreningens styrelse och innefatta åtagande av föreningen att icke
vidtaga stridsåtgärder. Anmälan medför, att bestämmelserna i 4 kapitlet
bliva tillämpliga såväl å den anmälande arbetstagarföreningen som, på sätt
10 § närmare utvisar, å arbetsgivaren och dennes organisation. Att 4 kapitlets
bestämmelser äro tillämpliga innebär dels att vardera parten kan under
förutsättningar, som angivas i 11 §, påkalla, att socialstyrelsen utser en
opartisk ordförande (eventuellt en kommission av tre personer) att leda förhandlingar
mellan parterna, dels och att båda parterna äro underkastade en
fredsförpliktelse, vars innehåll omtalas i 18 §.

Det av kommittén föreslagna förfarandet under opartisk ledning skiljer
sig i vissa avseenden från det nuvarande medlingsförfarandet. Parterna ha
ålagts uttrycklig skyldighet ej blott att sammankomma på ordförandens
kallelse utan även att på hans anmaning med angivande av skäl framlägga
förslag till förhandlingsfrågans lösning samt att lämna ordföranden nödiga
uppgifter för förhandlingsfrågans bedömande (12 §). Försummar part att
hörsamma kallelse eller anmaning enligt 12 §, kan ordföranden anmäla försummelsen
hos arbetsdomstolen, som äger genom vite tillhålla parten att
fullgöra sitt åliggande (13 §). Kunna parternas vid förhandling inför opartisk
ordförande avgivna förslag icke sammanjämkas, må ordföranden uppmana
parterna att lämna ordföranden själv eller en eller flera andra personer
uppdrag att avgöra förhandlingsfrågan med utfästelse, att parterna
skola ställa sig avgörandet till efterrättelse (14 § första stycket). I händelse
ordförandens uppmaning i sistnämnda syfte icke efterkommes av parterna,
skall ordföranden, därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet att
höra under arbetsdomstolen, på begäran av endera parten avgiva förslag till

Kungl. Majlis proposition nr 240.

förhand] ingsf rågans lösning (14 § andra stycket). Därvid skall ordföranden
tillika förelägga parterna att senast å viss dag avgiva svar på förslaget.
Vägrar någondera parten att antaga ordförandens förslag, äger ordföranden
förordna, att vad vid förhandlingen förekommit jämte ordförandens förslagmå
offentliggöras.

Den i 18 § angivna fredsplikten innebär, att, så snart 4 kapitlet är tilllämpligt,
ingendera parten får vidtaga arbetsinställelse, blockad, bojkott eller
annan stridsåtgärd. Denna fredsförpliktelse skall dock, såvitt viss förhandlingsfråga
rörer, upphöra att gälla, örn enligt 14 § andra stycket avgivet förslag
till frågans lösning icke blivit antaget av båda parterna inom den av
ordföranden för besvarande av förslaget fastställda tiden samt endera parten
inom en månad därefter underrättat såväl andra parten som socialstyrelsen,
att han vill anlita stridsåtgärder.

Som motiv för att 4 kapitlets tillämplighet gjorts beroende av en anmälan
från arbetstagarsidan har kommittén anfört i huvudsak följande:

Grunden för fjärde kapitlets särställning inom lagförslaget är nödvändigheten
att hjälpa de grupper av arbetstagare, vilka äro i behov av lagens stöd
för utövande av förhandlingsrätt gentemot en förhandlingsovillig motpart,
utan att likväl inskränka den redan existerande förhandlingsrätt, som andra
grupper av arbetstagare på egen hand tryggat, i regel med användande av
stridsåtgärder eller hot därom. Att tillåta användande av såväl stridsåtgärder
som förhandling under statlig medverkan synes icke böra ifrågakomma. Då
det icke är möjligt att uppräkna alla grupper av ena eller andra slaget, har
kommittén ansett målet bäst kunna vinnas genom att lämna arbetstagarföreningarna
valfrihet mellan fjärde kapitlets förliandlingsförfarande med fredsförpliktelse
och bibehållen möjlighet till stridsåtgärder utan rätt att påkalla
förhandling enligt fjärde kapitlet. Kommittén har härvid byggt på den starka
fredsvilja, som tinnes hos de privatanställda, för vilka förslaget särskilt är
avsett. Det står emellertid varje arbetstagarförening fritt att genom anmälan
göra 4 kapitlet tillämpligt å sig.

Genom den i 9 § stadgade anmälningsskyldigheten dragés vidare en skarp
gräns mellan medlingslagens och den nya lagens tillämpningsområden. Det
skulle ur flera synpunkter vara mindre lyckligt, örn både en förlikningsman
och en opartisk ordförande kunde komma att taga befattning med en och
samma förhandlingsfråga. Eftersom förlikningsmannen endast har att ingripa,
då arbetskonflikt utbrutit eller hotar, men stridsåtgärder äro förbjudna
i förslagets 4 kapitel, kan i där avsedda fall något ingripande av förlikningsman
aldrig ifrågakomma.

Att kommittén låtit en anmälan enligt 9 § medföra 4 kapitlets tillämplighet
ej blott å den förening av arbetstagare, som gjort anmälan, utan även
å motsvarande arbetsgivarpart, har kommittén motiverat på följande sätt:

Eftersom kommitténs förslag framför allt avser att skapa möjlighet för en
arbetstagarorganisation att komma till tals med en förhandlingsovillig motpart,
har arbetstagarparten ensam tillerkänts initiativet till att göra 4 kapitlet tilllämpligt.
Såsom garanti mot missbruk av arbetstagarpartens valfrihet föreslår
kommittén, att anmälans verkningar icke skola inträda omedelbart utan
först efter en karenstid av tre hela kalendermånader. Arbetstagarparten kan
alltså icke utnyttja ett särskilt gynnsamt tidsläge till att först göra en anmälan
och omedelbart därefter inleda förhandling under opartisk ledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Icke heller kan en från arbetsgivarsidan väntad stridsåtgärd förekommas genom
en i all hast gjord anmälan.

För att bereda arbetsgivaren, som själv icke har möjlighet att taga initiativ,
nödig trygghet och fasthet i förhållandena föreslår kommittén vidare, att
verkningarna av en anmälan, som en gång gjorts, skola sträcka sig över en
lång tid framåt. Sedan 4 kapitlets bestämmelser en gång blivit tillämpliga,
kunna de icke — annat än efter genomförande av hel förhandling i visst
ärende (jämför 18 §) — upphöra att gälla tidigare än tre år efter anmälan
enligt 9 §. Aven i fråga örn upphörandet har initiativet tillagts arbetstagarparten,
men härvid har föreskrivits en så lång uppsägningstid som ett år och
någon uppsägning får överhuvud icke ske under de två första åren.

Beträffande förfarandet under opartisk ledning har kommittén anfört, att
den opartiske ordföranden — liksom en förlikningsman — borde i det längsta
söka sammanjämka parternas ståndpunkter men, om sammanjämkning icke
kunde ske, uppmana parterna att anlita frivilligt skiljemannaförfarande, varvid
den opartiske ordföranden — i motsats till en förlikningsman — själv
kunde åtaga sig skiljemannauppdrag. I fråga om ordförandens skyldighet
att, då hans uppmaning till frivilligt skiljemannaförfarande icke efterkommes
av parterna, själv avgiva förslag till förhandlingsfrågans lösning i intressetvister
och sådana rättstvister, som ej höra under arbetsdomstolen, har kommittén
anfört:

Medan ordförandens uppgift under förhandlingens lopp går ut på utjämnande
av motsättningar mellan parterna utan yppande av egen åsikt, skall
ordförandens slutliga förslag till frågans lösning grundas på vad han anser
vara rätt och billigt. Han skall alltså icke inskränka sig till framläggande
av det förslag, som med hänsyn till den föreliggande makt- och intressekonflikten
förefaller lättast genomförbart, ehuru givetvis även denna synpunkt
är värd beaktande. Ordförandens uppgift är tydligen av mycket grannlaga
och maktpåliggande beskaffenhet. Kommittén har övervägt, huruvida icke
ordföranden med hänsyn till uppgiftens ofta synnerligen svårlösta beskaffenhet
borde åläggas angiva sin ståndpunkt endast i de fall, då han själv
efter diskretionär prövning finner det möjligt och lämpligt. Då det regelmässigt
måste te sig mindre tilltalande för en ordförande att på eget initiativ
taga parti i en intressekonflikt på arbetsmarknaden, har kommittén
emellertid funnit det riktigare att göra ordförandens skyldighet obligatorisk,
endast beroende av den formella förutsättningen, att part framställer begäran
därom. När endera parten uppmanat ordföranden att avgiva sitt eget
förslag, har ordföranden alltså endast att antingen omedelbart villfara partens
begäran eller uppskjuta saken genom ytterligare försök att ena parterna och
därefter, om försöket misslyckas, avge ett förslag.

Sedan ordföranden avgivit sitt slutliga förslag, måste hans vidare befattning
med förhandlingen inskränka sig till frågan, huruvida förslaget antages
i befintligt skick eller ej. Ordföranden skall vid förslagets avgivande förelägga
parterna att senast å viss dag avgiva svar på denna fråga.

Ehuru ordförandens förslag icke är en obligatorisk skiljedom och därför
icke bindande för parterna, har kommittén dock funnit det tillbörligt, att
ordföranden skall kunna öva en viss moralisk press på parterna att antaga
förslaget. Det lämpligaste tillvägagångssättet härvidlag synes vara att vädja
till allmänna opinionen. Har endera parten vägrat antaga förslaget, må ordföranden,
örn han så finner lämpligt, förordna örn publicering av detsamma
jämte vad vid förhandlingen förekommit. Ordföranden bör avfatta en offi -

Kungl. Majus proposition nr 240.

dell kommuniké över förhandlingen, parternas ståndpunkter oell sitt eget
förslag. Ordföranden kan därefter antingen själv låta sprida kommunikén
i dagspressen eller överlåta offentliggörandet åt den, som har intresse därav.
I sådana fall, då ordföranden icke funnit skäl förordna örn publicering, förutsätter
kommittén, att parterna, örn ordföranden uttalar önskemål därom,
skola underlåta att offentliggöra hans förslag.

Kommittén inser väl, att allmänna opinionens dom icke är ofelbar och att
ett publiceringsförfarande ofta skall visa sig verkningslöst. Emellertid förmenar
kommittén, att själva lagstadgandet örn ett sådant påtryckningsmedel
skall göra ordföranden säkrare och öka hans möjligheter att få till stånd
uppgörelse mellan parterna.

Beträffande den i 18 § angivna fredsplikten har kommittén anfört huvudsakligen
följande:

Fredsplikten innebär, att parterna, när anledning till tvist yppar sig, icke
få tillgripa stridsåtgärder utan skola söka lösa tvistefrågan genom ett förhandlingsförfarande
enligt lagen. Fred skall sedan råda ända tills förhandlingsförfarandet
blivit slutfört.

När ett förhandlingsförfarande enligt lagen blivit slutfört, är ju i regel
också förhandlingsfrågan löst. Har ordföranden enligt 14 § andra stycket
avgivit ett förslag till frågans lösning men detta icke blivit antaget av båda
parterna inom den av ordföranden för besvarande av förslaget fastställda
tiden, äro emellertid lagens resurser uttömda men frågan olöst. I dylikt fall
skall fredsplikten, såvitt denna förhandlingsfråga rörer, upphöra att gälla.
Parterna äro å ömse sidor oförhindrade att vidtaga stridsåtgärder. Den, som
vill anlita stridsåtgärder, måste dock därom underrätta sin motpart och socialstyrelsen
inom en månad efter utgången av den för svars avgivande fastställda
tiden. Denna preklusionstid har införts för att det icke skall vara
möjligt att — så att säga — spara gamla stridsanledningar på hög.

Har en part, sedan förhandling strandat, förklarat sig vilja anlita stridsåtgärder,
blir medlingslagen tillämplig. Part, som vill vidtaga arbetsinställelse,
måste alltså iakttaga, vad i 3 a § medlingslagen stadgas örn varsel. Den
skyldighet att underrätta förlikningsman, som där stadgas, måste emellertid
anses fullgjord i och med att socialstyrelsen erhållit meddelande. Kommittén
förutsätter, att förlikningsman i regel icke kommer att ingripa efter en
förhandling enligt 4 kapitlet. En dylik förhandling skulle då lätt kulina
uppfattas såsom en försöks- eller underinstans i förhållande till det vanliga
medlingsförfarande!. Socialstyrelsen, som ju skall underrättas, får med uppmärksamhet
följa frågan och se till, vad som är att göra. En vid tvister av
större räckvidd nära till hands liggande utväg kan givetvis vara, att frågans
vidare behandling omhändertages av en av Kungl. Majit tillsatt förlikningskommission.

I fråga om 4 kapitlet i kommitténs förslag lia samtliga fyra reservanter
tillkännagivit avvikande mening, ehuru i olika avseenden. Herr Sjögren har
yrkat, att liela detta kapitel måtte utgå. Herr Söderlund, som avstyrkt lagstiftningen
i dess helhet, har yppat särskilda betänkligheter mot förslaget
i nu ifrågavarande del. Herr von Zeipel har hemställt om förslagets komplettering
med bestämmelser örn obligatorisk skiljedom. Slutligen har herr
Sillvén, som varit ense med kommitténs majoritet örn inrättande av ett särskilt
förhandlingsinstitut, ansett, att behörigheten för organisation att få till
stånd opartisk förliandlingsledning icke borde göras beroende av sådana villkor,
som kommittén uppställt.

Kungl. Majus proposition nr 240.

Herr Sjögren Ilar till utveckling av sin mening anfört:

Det framlagda förslaget till lag örn förenings- och förhandlingsrätt avser
icke endast att lagfästa förenings-och förhandlingsrätten, utan kommitterades
majoritet har dessutom önskat framlägga förslag till en fredslagstiftning,
avsedd att tillämpas i sådana fall, då något resultat genom vanliga förhandlingar
icke kunnat åstadkommas och arbetstagareföreningen genom
en viss viljeakt beslutat att acceptera denna lagstiftnings särskilda bestämmelser.

Den första frågan, man har att taga ställning till, är örn en dylik fredslagstiftning
är nödvändig eller önskvärd. Därefter gäller det att bedöma,
huruvida det framlagda förslaget kan anses tillfredställande.

Vad då först angår frågan örn nödvändigheten av en sådan lagstiftning,
så besvarar jag densamma nekande, och beträffande önskvärdheten blir svaret
beroende på lagstiftningens utformning. Det framlagda förslaget fyller
emellertid, enligt mitt förmenande, icke de krav, som böra ställas på en dylik
lagts tifning.

Rent principiellt anser jag, att man skall gå fram med stor försiktighet,
när det gäller här ifrågavarande slag av lagstiftning. Det förefaller mig vara
riktigare att med uppmärksamhet följa utvecklingen, sedan förenings- och
förhandlingsrätten lagfästs. Kan uppgörelsen mellan parterna ske frivilligt,
är detta givetvis mest önskvärt, och utsikterna härtill äro sannolikt större,
örn parterna veta, att ansvaret för förhandlingarnas utgång faller på dem
själva och att de icke hava möjlighet draga in någon tredje man med stor
befogenhet i konflikten. Skulle erfarenheten sedan visa, att en speciellt utbyggd
fredslagstiftning vore erforderlig med hänsyn till båda parternas
förståelse såväl för svårigheterna att på egen hand lösa uppkommande tvistefrågor
som för vikten och behovet av en fredlig lösning av dylika frågor,
då är tiden inne för att upptaga denna fråga örn fredslagstiftning till prövning.
Förutsättningarna för att åstadkomma ett acceptabelt förslag torde
då vara betydligt större än nu, då man i stort sett saknat allt erfarenhetsmaterial.
Den arbetstid, som stått till kommitterades förfogande för förslagets
utarbetande, har därjämte varit alltför kort. Jag står sålunda icke
oförstående inför ett framtida behov av fredslagstiftning på detta område.
Men jag anser det riktigast att nu ställa sig avvaktande och låta parterna
själva pröva olika framkomliga vägar.

Mot förslaget till fredslagstiftning har jag följande invändningar, nämligen

att institutet är ensidigt,

att det är för löst konstruerat,

att det söker vädja till pressen och allmänna opinionen i en utsträckning,
som varken är nyttig eller önskvärd, och

att det ställer alltför stora krav på förliandlingsledningen.

Enligt 9 § kommer det att bliva helt beroende av arbetstagareföreningens
gottfinnande, örn det särskilda medlingsförfarandet skall kunna tillämpas.
Det är sålunda arbetstagareföreningen ensam, som avgör, örn föreningen
och dess arbetsgivare skola vara underkastade det särskilda medlingsförfarandet.
I fall av huvudorganisation och underorganisationer kail från
arbetstagaresidan alltefter lämplighet bestämmas, vilka underorganisationer
som skola genom anmälan hos socialstyrelsen gå in för detta medlingsförfarande
och vilka underorganisationer jämte huvudorganisation, som skola
förbehålla sig fria händer. Yarthän ett dylikt system kan leda, är svårt
att säga. Att det inte verkar tilltalande eller befordrande för lagstiftningens
syfte, synes mig dock uppenbart. En fredslagstiftning, som är beroende
av blott den ena partens vilja, kan svårligen tillvinna sig ett allmänt förr
troende, och detta bör vara en förutsättning för en lagstiftning av detta slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Hela konstruktionen med registreringsanmälan vilar på för löslig grund.
Arbetsgivaren skall enligt förslaget ej underrättas, örn bans personal är ansluten
till en registrerad arbetstagareförening. Han kan möjligen i »Sociala
Meddelanden» inhämta, att så är fallet. Men även örn föreningen är registrerad,
bar arbetsgivaren icke någon aning örn, huruvida den är förhandlingskompetent,
då detta skall prövas av socialstyrelsen, först då begäran örn
utseende av opartisk ordförande framställts. Intet hindrar, att föreningen
vid registreringen varit förhandlingskompetent, men att förhållandena utvecklat
sig så, att arbetstagarna ansett det lämpligast utgå ur föreningen
med påföljd att kompetensen hos föreningen saknas, när arbetsgivaren påfordrar
lagstiftningens tillämpning. En lagstiftning, som är så lösligt uppbyggd,
kan på grund av sina påtagliga brister befaras komma att verka irriterande
snarare än lugnande.

Bakom det föreslagna förhandlingsförfarandet ligger tanken att genom
hotet om pressens opinionsbildande makt få parterna mera medgörliga. Denna
tanke att vädja till allmänna opinionen till förekommande av arbetsstrider
är ingalunda ny. Jag är fullt på det klara med betydelsen i särskilda fall
av att söka engagera pressen, men jag är lika övertygad örn, att dylika
medel icke böra tillgripas utom då stora allmänna intressen stå på spel.
Skulle man nu rent av söka legalisera pressens medvei-kan till opinionsbildning
vid alla tillfällen, då den opartiske ordföranden framlagt ett medlingsförslag,
som icke accepteras av bägge parterna, då äro vi enligt mitt
sätt att se inne på en mycket farlig väg. Förhållandena komma lätt att
snedvridas, och pressens opinionsbildande makt måste förlora mer och mer
av värde och detta till skada för de stora viktiga frågor, där en opinionsbildning
kunde vara till gagn. Härtill kommer, att irritationen mellan arbetsgivare
och arbetstagare skulle ytterligare ökas, vilket knappast torde vara
önskvärt för någondera parten, då det till sist dock är på samförståndet
dem emellan och på deras goda vilja det kommer an.

De krav, som majoriteten av kommitterade ställa på den opartiske ordförandens
förmåga, äro jag skulle nästan vilja säga orimliga men i varje fall
alltför höga. Den opartiske ordföranden skall, sedan förhandlingarna strandat,
vara skyldig att på begäran av endera parten framlägga förslag till förhandlingsfrågans
lösning, vilket skall vara grundat på vad han själv anser rätt
och billigt. Örn vi betänka, att förlikningsmannen enligt lagen örn medling
i arbetstvister icke är skyldig att framlägga ett förslag till lösning av tvisten,
och, örn han framlägger ett förslag, att detta är avsett vara ett medlingsförslag,
så förstå vi kanske bäst, vilka stora krav som lagförslaget ställer
på den opartiske ordförandens person. Denne tvingas till och med att framlägga
ett förslag, även örn han själv icke anser det möjligt finna den objektivt
rätta lösningen.

Han äger visserligen själv förordna örn publicering, men även om han
för egen del icke önskar sitt förslag publicerat, så torde det icke vara möjligt
att hindra parterna att, örn de så önska, föranstalta örn publicering.

Det måste bliva svårt att finna personer besittande den vidsträckta insikt
och erfarenhet, som måste förutsättas för bedömande av tvister inom så vitt
skilda verksamhetsområden, och som äro villiga åtaga sig det grannlaga
värvet som opartisk ordförande. Det antal, som erfordras, blir säkerligen
ganska stort, om man tager i betraktande, att jämväl en mycket liten tvistefråga
kan dragas in under en opartisk ordförandes domvärjo. Förordnande
må ej vägras oavsett beskaffenheten av den uppgivna förhandlingsfrågan,
även örn den är rent bagatellartad.

Som en ytterligare svaghet i den föreslagna fredslagstiftningen vill jag
framhålla den oklarhet, som råder beträffande medlingslagens tillämplighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

på tvister, som gå till öppen konflikt, sedan en av parterna vägrat acceptera
den opartiske ordförandens förslag till tvistefrågans lösning. Den i 18 §
föreslagna fredsförpliktelsen kan part nämligen när som keist komma ifrån
genom att vägra acceptera den opartiske ordförandens förslag. Örn strid då
utbryter, hava kommitterade visserligen i motiven förklarat, att förlikningsmannen
i regel icke skall ingripa, men hur detta stämmer överens med
medlingslagens bestämmelser, förstår jag ej. Klarhet på denna punkt torde
vara nödvändig. Aga parterna rätt påkalla förlikningsmans ingripande, då
blir den opartiske ordförandens ställning utomordentligt vansklig, ja hela
institutets anseende måste komma att undergrävas. Äga parterna icke denna
möjlighet, då tvingas de till större betänksamhet, innan de gå till strid —
men örn konflikt likväl utbryter, kan samhället lämna dem utan hjälp med
konfliktens avveckling? I så fall måste detta klart utsägas. Kommitterade
hava icke önskat, att förhandling enligt detta kapitel i förhållande till det
vanliga medlingsförfarandet skulle hava karaktären av förhandling i en
underinstans. Men av vad jag anfört framgår, att en tillfredställande lösning
av denna fråga icke givits.

Herr Söderlund har ansett, att det föreslagna förfarandet utgjorde ett steg
på vägen fram emot tvångsskiljedom samt att detta icke vore en lycklig utveckling.
Herr Söderlund har vidare anfört:

Möjligheterna för ett lyckligt realiserande av det nya systemet och systemets
förhållande till det statliga förlikningsväsendet äro spörsmål, som kräva
en noggrann prövning. Meningen är ju, att förlikningsorganen i forsättningen
liksom hittills endast skola vara parternas hjälpare vid arbetet med
åstadkommande av uppgörelser i föreliggande tvistefrågor och i sådan egenskap
blott söka utforska de medlingslinjer, på vilka parterna kunna enas,
utan att för egen del ge något förslag, hur tvisten objektivt sett bör lösas.
Den opartiske ordföranden i kommitténs förslag får en principiellt annan
ställning. Visserligen lärer även han i förhandlingarnas första skede komma
att fungera närmast som förlikningsorgan, men i slutskedet förändras hans
ställning därhän, att han antingen direkt uppträder som skiljeman åt parterna
eller också genom framläggande av ett eget förslag till tvistefrågans
lösning samt förslagets hänskjutande till den allmänna opinionens bedömande
får lov att göra ett ställningstagande i sak, som närmar sig skiljedom.
Det kan med allt fog ifrågasättas, örn för dylika uppdrag lämpliga personer
stå till förfogande i erforderlig utsträckning. Man må nämligen beakta, dels
att redan när det gäller förlikningsmän stora svårigheter mött att kunna för
ändamålet förvärva lämpliga personer, dels att de opartiska ordförandena
på grund av sin angivna ställning torde löpa risken att bliva förbrukade
på ett helt annat sätt än förlikningsmännen. Att den s. k. allmänna opinionen
och pressen skulle vara skickade att opartiskt bedöma frågor örn hur
uppgörelserna på arbetsmarknaden böra vara beskaffade är förvisso också
en illusion. Fråga är vidare, hur förhållandet mellan de opartiska ordförandena
och förlikningsmännen kan komma att utveckla sig, därest parterna i
praktiken skulle begagna sig av rätten att, efter förhandlingarnas misslyckande,
tillgripa stridsåtgärder för tvistefrågans avgörande. Skulle i en
sådan situation förlikningsman vara berättigad och kanske förpliktigad att
ingripa, så skulle ju den opartiske ordföranden nedsjunka till en betydelselös
underinstans till förlikningsorganen. All erfarenhet visar, att örn bara
någon möjlighet till tvistefrågors behandling i en ytterligare instans är för
handen, intet avgörande kommer till stånd utan att denna sista utväg blivit
anlitad.

Vad fredsförpliktelsen angår, synes den icke komma att få så särdeles

Kungl. Majus proposition nr 240.

stort värde, om parterna efter förliandlingsprocedurens genomlöpande skola
liga att tillgripa stridsåtgärder för tvistefrågans lösande. Den förening, som
i en viss situation anser sig vara betjänt av att få gå till strid, kan ju alltid
kringgå fredsförpliktelsen genom att upptaga någon ganska orimlig tvistefråga
och hålla på sitt krav härutinnan ända till dess att fredsförpliktelsen
enligt lagförslaget upphör. Särskilt örn en huvudorganisation skall äga att
dirigera sina olika underföreningar efter olika framgångslinjer och alltså låta
vissa inregistrera sig hos socialstyrelsen för att få tillgång till förhandling
inför opartisk ordförande och därjämte i viss utsträckning få garanti gentemot
stridsåtgärder men låta andra stå utanför registreringen och därmed
behålla sin hittillsvarande frihet att vidtaga stridsåtgärder, lärer den föreslagna
anordningens fredsvärde bliva ganska problematiskt. I varje fall synes
därför rätten att få begagna den särskilda proceduren i 4 kapitlet böra avse
huvirdorganisation och skyldigheten att följa här åsyftad ordning böra gälla
huvudorganisationens hela område.

Herr von Zeipel har förklarat, att tjänstemannaorganisationerna, som tagit
initiativ till den utredning, vars resultat nu förelåge, därmed åsyftat att
genom medverkan av lagstiftningen ernå principiell och praktisk likställighet
med arbetsgivarparten vid bestämmandet av arbetsvillkoren. Detta mål uppnåddes
icke med det föreliggande lagförslaget. Detta lämnade alltjämt stora
möjligheter för en ovillig arbetsgivare resp. arbetsgivarförening att avböja
berättigade och välmotiverade förbättringar i anställningsvillkoren. Den eftersträvade
likställigheten kunde enligt reservantens förmenande endast nås, örn
rätt gåves arbetstagarorganisationer, vilka genom anmälan till vederbörande
myndighet förklarat sig beredda att underkasta sig därav följande konsekvenser,
att, sedan förhandlingar ägt rum och utredning skett, påkalla och erhålla
skiljedom i föreliggande tvist. Reservanten beklagade, att majoriteten av de
sakkunniga icke ansett sig böra eller på grund av tidsbegränsning kunna
ingå på en prövning av denna fråga, och hemställde örn lagförslagets komplettering
i berörda avseende.

Herr Sölvén har ansett, att behörigheten för organisation att få till stånd
opartisk förhandlingsledning, med befogenhet för denna att föranstalta örn
vitesföreläggande, icke borde göras beroende av särskilda villkor, registrering
hos socialstyrelsen med åtföljande fredsförpliktelse, viss absolut och relativ
medlemsanslutning o. s. v. Herr Sölvén har vidare anfört:

Anmälnings- eller registreringsförfarandet Ilar ansetts äga sin huvudsakliga
vikt med hänsyn till den ömsesidiga fredsförpliktelse det medför för parterna.
Jag finner icke anledning att närmare ingå på frågan örn den utformning
denna fredsförpliktelse erhållit i kommitténs förslag. Såsom motiv för förpliktelsen
i och för sig har anförts det oegentliga i att lagstiftaren medgåve
anlitande av stridsåtgärder för lösandet av en tvist, vilken vore eller kunde
göras till föremål för förhandling under medverkan av statligt organ. För
min del kan jag icke tillmäta detta motiv någon större betydelse. Den part
som påkallat förhandlingen har därmed givit uttryck åt sin önskan att få till
stånd en fredlig uppgörelse av förhandlingsfrågan, och det ligger i sakens
natur att han för sin del icke utan alldeles särskilda skäl tillgriper stridsåtgärder,
så länge förhandlingen pågår. Detsamma gäller den som biträtt
framställning av andra parten eller förenat sig med denne i gemensam ansökan
om förhandlingsledning. Däremot kan jag icke finna det rimligt att

Kungl. Majlis proposition nr 240.

part, som tvångsvis indragits i ett förhandlingsförfarande, skall åläggas fredsförpliktelse
för den, icke maximerade oell alltså icke förutberäkneliga, tid
förhandlingen pågår. Men även om skäl kunde förebringas för en ömsesidig
fredsförpliktelse under den tid, förhandling pågår, måste det anses opåkallat
att därutöver göra behörigheten att påkalla opartisk förhandlingsledning
beroende av ett generellt avstående av rätten att i uppkommande
tvister anlita stridsåtgärder, innan icke blott omedelbar förhandling mellan
parterna utan även förhandling enligt 4 kapitlet föregått. En generell fredsförpliktelse
har sin plats i ett system med obligatorisk skiljedom i intressetvister,
men örn detta är icke och bör icke vara fråga.

För arbetstagarparten har man ansett det vara av särskilt värde att äga
garantier mot stridsåtgärder från arbetsgivarens sida i anledning av en avtalsrörelse.
Detta motiv kan väl icke frånkännas betydelse. Mot detsamma
kan emellertid anföras att dylik stridsåtgärd såsom föranledd av verksamhet
för förening utgör föreningsrättskränkning och såsom sådan är förbjuden —
och detta icke blott intill dess förhandlingar ägt rum utan över huvud.
Skulle det — med hänsyn till att stridsåtgärden kan riktas även mot andra
organisationsmedlemmar än de för förhandlingen omedelbart verksamma —
anses tveksamt örn åtgärden kan åtkommas såsom dylik kränkning, bör i
5 § bland de där angivna föreningsrättskränkningarna uttryckligen upptagas
även stridsåtgärd i anledning av gjord framställning om förhandling. — Vid
bedömande av betydelsen av arbetsgivarens fredsförpliktelse förtjänar det
erinras örn den med hänsyn till bevisningssvårigheterna vid individuella
stridsåtgärder (t. ex. uppsägning av arbetsavtal) ofta nog platoniska karaktären
av denna förpliktelse.

Därest det förhölle sig så att en lagfäst förhandlingsrätt vore ett intresse
endast för de anställdas organisationer, vore väl mindre att erinra mot fredsförpliktelsen.
Det är emellertid min övertygelse att den föreslagna lagstiftningen
är av praktisk betydelse även för vissa grupper av kroppsarbetare,
särskilt sådana, vilkas organisationsväsende ännu är svagt utvecklat. Jag
kan icke finna det rimligt att dessa arbetaregrupper skola förvägras att
anlita den möjlighet till fredlig uppgörelse, som lagstiftningen avser att trygga,
endast därför att de icke vilja avsäga sig rätten att i lägen, då de finna förhandlingar
resp. (t. ex. vid sabotage från motpartens sida) fortsatta förhandlingar
meningslösa, utnyttja det maktmedel de äga i den kollektiva aktionen.
Även örn det vore så att de anställdas avståndstagande från de fackliga
stridsåtgärderna mera vore betingat av en principiell obenägenhet för dylika
åtgärder än av organisatoriska svårigheter att genomföra dem, må icke förbises
den olikhet mellan dessa arbetstagargrupper och kroppsarbetarna, som
hänför sig till de senares i allmänhet lösligare anställningsförhållanden,
omedelbarare beroende av konjunkturväxlingar och driftsförändringar o. s. v.,
allt omständigheter som måste återverka på den fackliga taktiken.

Vid varje lagstiftning inom ett förut oreglerat rättsområde blir det oundgängligt
att i större eller mindre omfattning överlåta åt tillämpningen att
närmare uppdraga gränserna för lagens användningsområde. Men tydligen
är det angeläget att till undvikande av en osäker och oenhetlig praxis lagstiftaren
lämnar en så tydlig och fullständig ledning som möjligt. I detta
avseende förete särskilt bestämmelserna i 4 kapitlet påfallande brister.

Herr Sölvén har angivit som sin mening, att rätt att hos socialstyrelsen
ansöka örn opartisk förhandlingsledning borde tillkomma envar part, som
ägde förhandlingsrätt, ävensom närmare redogjort för de förutsättningar,
under vilka enligt hans åsikt en sådan ansökan borde bifallas. Beträffande
bestämmelserna angående förfarandet inför den opartiske ordföranden har

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

herr Sölvén ej haft annat att erinra än att ordförandens rätt att förordna
om publicering icke borde omfatta mer än det av honom avgivna förslaget,
alltså icke »vad vid förhandlingen förekommit».

yttrandena.

I de över kommitténs förslag avgivna yttrandena ha liknande anmärkningar
framställts som i reservationerna.

Arbetsgivarorganisationerna ha överlag ställt sig avvisande till kommitténs
förslag i denna del. De organisationer, som avstyrkt förslaget i
dess helhet, lia — i likhet med reservanten Söderlund — särskilt riktat sin
kritik mot bestämmelserna i 4 kapitlet; och även de organisationer, som i
främsta rummet yttrat sig i tillstyrkande riktning, nämligen Sveriges köpmannaförbund
och tidningarnas arbetsgivareförening, lia — liksom reservanten
Sjögren — ansett, att hela detta kapitel borde utgå.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig i princip icke kunna ansluta
sig till det syfte, som kommittén sökt förverkliga genom den skiljemanna-
och fredslagstiftning, som utarbetats i lagförslagets 4 kapitel. Mot
själva tillvägagångssättet kunde dessutom — syntes det föreningen — riktas
ett flertal anmärkningar, av vilka åtminstone ett par vore av sådan beskaffenhet,
att de i och för sig enligt föreningens förmenande utgjorde skäl nog
för ett förkastande av tanken på att upphöja 4 kapitlets bestämmelser till
lag. Härom har föreningen anfört i huvudsak följande:

Kommittén har i 4 kapitlets bestämmelser sökt finna en form för förhandlingsrättens
realiserande gentemot förhandlingsovillig motpart, samtidigt
som de mera »fredsälskande» arbetstagarkategorierna under viss arbetsfredsgaranti
bringas statlig förhandlingshjälp av effektivare slag än vad förlikningsmannainstitutionen
anses kunna erbjuda. Man har sålunda å ena sidan
avstått från att för här närmast avsedda arbetsförhållanden föreskriva ett
obligatoriskt skiljemannaförfarande förenat med absolut förbud mot vidtagande
av stridsåtgärder, men å andra sidan icke låtit sig nöja med den
medverkan till konfliktfrågornas lösning, som medlingslagen erbjuder. Man
har uppnått ett mellanting, som emellertid icke, såvitt vi kunna förstå, kan
stå vid sidan örn den nu gällande förlikningsmannainstitutionen. Genom
att varje förliandlingsfråga, då förfarandet inför den opartiske ordföranden
visar sig resultatlöst, kan leda till vidtagande av stridsåtgärder från båda
parternas sida, arbetar den opartiske ordföranden under nära nog lika förhållanden
som förlikningsmanuen enligt medlingslagens föreskrifter. Den
opartiske ordföranden skall nämligen ingripa utan hänsynstagande till den
i det särskilda fallet föreliggande konfliktriskens storlek. Denne och förlikningsmannen
komma sålunda enligt lagförslaget att kunna behandla tvistefrågor
å arbetsmarknaden under fullt likartade förhållanden. Man har enligt
förslaget att räkna med öppna konflikter, sedan den opartiske ordföranden
fullgjort sin arbetsuppgift. Kommittén har för sådan situation gjort det uttalandet,
att parterna i regel icke skulle kunna påräkna förlikningsmannens
medlande ingripande, under den otvivelaktigt riktiga motiveringen att, örn
så kunde ske, förfarandet inför opartisk ordförande skulle nedsjunka till en
förberedande förhandling och därigenom komma att erbjuda ringa verkan
för tvistefrågornas lösande. Det synes oss emellertid otänkbart, att en långvarig
konflikt under här nämnda förhållanden kan komma att lämnas fullständigt
utan medlingshjälp. Ett sådant förhållande framstår också såsom

Kungl. Majus proposition nr 240.

oförenligt med den så småningom utbildade förlikningsmannaverksamlieten.
Ett helt avskiljande av denna verksamhet från de fall, som höra under
opartisk ordförande, skulle i allt fall komma att lända verksamheten till skada.

För att bereda de arbetstagarorganisationer, för vilka förhandlingsrätten för
närvarande icke innebär något problem, möjligheten att stå utanför den anordning,
som är fastslagen i 4 kapitlet, har tillämpningen av detta kapitel gjorts
fakultativ. Med motivering, att man endast å arbetstagarsidan har behov
av tvångsmedel för genomdrivande av förhandlingsrätten, har initiativet till
tillämpningen av 4 kapitlets bestämmelser lagts endast hos arbetstagarorganisationerna.
En dylik olikartad behandling av parterna å ömse sidor från
samhällets sida måste alltid i och för sig väcka betänkligheter. Det åberopade
skälet härför synes oss icke heller utslagsgivande. Det är nämligen
icke så, att 4 kapitlets bestämmelser endast avse att lämna tvångsmedel för
förhandlingsrättens realiserande. De fullfölja ju även syftet att verka för
bevarande av arbetsfred och för tvistefrågornas fredliga lösande inom de
arbetsområden, där förutsättningar därtill finnas. Arbetstagarorganisationerna
lämnas sålunda möjlighet till erhållande av den samhälleliga hjälp till fredlig
lösning av förhandlingsfrågorna, som 4 kapitlets bestämmelser innebära, då
de finna sig betjänta därav, medan arbetsgivarparten vid omkastade maktförhållanden
icke beredes samma utväg ur svårigheterna. Lagstiftningen
uppfyller uppenbarligen ej i denna del kravet på åtminstone formell rättvisa
mellan olika intressen. Yi vilja dock härvid understryka, att de principiella
invändningarna mot 4 kapitlets bestämmelser kvarstå med oförminskad styrka,
även örn dessa bestämmelsers rättsverkan göres fullt ömsesidig.

Principen att lägga initiativet till tillämpningen av 4 kapitlets bestämmelser
uteslutande hos arbetstagarorganisationerna hade bättre kunnat förstås,
örn bestämmelserna så utformats, att garantier därvid vunnits för att
anordningen blivit gemensam för hela yrkesskikt. Genom att varje lokalförening
tillerkänts befogenheten att för sina medlemmars del påkalla tilllämpning
av dessa bestämmelser har denna tanke icke realiserats. Sett från
kommitténs utgångspunkter hade det enligt vårt förmenande varit mera
naturligt att låta bestämmanderätten i förevarande hänseende uteslutande
ligga hos huvudorganisationerna.

Svenska arbetsgivareföreningen har vidare understrukit vad reservanterna
Sjögren och Söderlund anfört i fråga örn såväl svårigheterna att finna lämpliga
personer, som fyllde de högt ställda fordringarna på en opartisk ordförande,
som det synnerligen olämpliga i att låta en nyckfull opinion utöva
påtryckning på parterna. Slutligen har föreningen funnit de i 18 § angivna
garantierna för arbetsfred icke särdeles imponerande. Uppenbarligen kunde
icke arbetsfredsfrågan lösas på annat sätt med den konstruktion, som utformats
i 4 kapitlet, men detta ledde till att åt hela anordningen icke kunde
tillerkännas något självständigt berättigande.

Liknande anmärkningar ha, såsom framgår av det följande, framställts
från andra arbetsgivarorganisationer.

Beträffande bestämmelserna i 9 och 10 §§ har sålunda anmärkts på
den ensidighet, som läge däri, att befogenhet att sätta den ifrågavarande
anordningen i tillämpning tillkomme endast arbetstagar- men icke arbetsgivarparten.
Svenska bankföreningen har förklarat det icke vara svårt att utfinna,
att genom denna ensidighet av anordningen arbetsgivaren under vissa
omständigheter skulle kunna tillfogas olägenheter, med vilka han skäligen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

icke borde ha anledning att räkna. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening
har uttalat, att de mindre, oorganiserade arbetsgivarna inom jordbruket, som
i kampen mot den mäktiga arbetarorganisationen stöde praktiskt taget maktlösa,
hade ett påtagligt behov därav, att rätten till påkallande av förhandling
enligt 4 kapitlets regler gjordes reciprok.

Mot bestämmelserna i 14 § örn skyldighet för den opartiske ordföranden
att avge ett eget förslag med rätt att publicera detsamma jämte vad
vid förhandlingen förekommit har kritik riktats i åtskilliga yttranden. Tidningarnas
arbetsgivareförening har understrukit svårigheten av att finna lämpliga
och tillräckligt kvalificerade förliandlingsledare för de ömtåliga uppgifter
och stora befogenheter, som enligt förslaget skulle tillkomma dessa. Svenska
lantarbetsgivarnes centralförening har befarat, att tillräckligt många kunniga
och erfarna personer icke komme att kunna uppdrivas, därest den särskilda
förhandlingen komme till användning i större utsträckning, utan att uppdraget
i vissa fall måste lämnas åt mindre lämpliga personer. Bleve detta
fallet, torde den särskilda förhandlingsformen kunna föranleda allvarliga
olägenheter. Föreningen skogsarbeten har framhållit, att kommitténs förslag
förutsatte riklig tillgång på personer med omfattande kunskaper och absolut
objektivitet i erforderlig grad för att vara lämpade för den maktpåliggande
sysslan som opartiska ordförande. Emellertid kunde det ifrågasättas, om
tillgången verkligen vore så riklig. Det torde ej vara djärvt påstå, att för
varje gång en förlikningsmannasyssla skulle besättas, det erbjöde stora
svårigheter att finna rätt man. Förhållandet bleve säkert enahanda beträffande
de opartiska ordförandena.

Sveriges köpmannaförbund har understrukit olämpligheten av att låta pressen
och den s. k. allmänna opinionen bliva den, som i sista hand skulle bedöma
vilken part, som bure ansvaret för att förhandlingarna strandat. De spörsmål
berörande arbetsförhållandena vid ett företag, företagets ekonomi och
bärkraft m. m., som spelade in, när det gällde att bedöma den ståndpunkt,
en part intoge vid avtalsförhandlingarna, torde vara alltför ömtåliga och
svårtillgängliga för att den allmänna opinionen skulle ha möjlighet avkunna
ett uteslutande på sakliga grunder vilande domslut. Svenska försäkringsföreningen
och svenska livförsäkringsbolags direktörs förening ha ställt sig
undrande till den betydelse kommittén tillmätt den allmänna opinionen såsom
påtryckningsmedel gentemot part, som icke accepterade den opartiske
ordförandens förslag till uppgörelse. En vädjan till pressen bleve lätt ett
tveeggat vapen. Hittillsvarande erfarenheter pekade snarast därpå, att man
endast i sällsynta undantagsfall kunde påräkna en ens något så när enhällig
pressopinion i arbetstvister. Den opartiske ordföranden riskerade ock, att
riktigheten av hans skildring av vad vid förhandlingarna förekommit bestredes
och ledde till en pressfejd, som föga gagnade saken och i varje fall
vore ägnad att betänkligt skada ordförandens auktoritet. Sedan ett antal
kommunikéer örn misslyckade medlingsförsök av de av socialstyrelsen utsedda
ordförandena förekommit i pressen med därtill hörande kommentarer,
kunde ock befaras, att såväl pressens som den allmänna opinionens intresse

Kungl. Maj: ts proposition nr 240.

för dylika tvister svalnade. Därmed försvunne ock den avsedda effekten.
Svenska bankföreningen har intagit samma ståndpunkt och framhållit, att vid
sidan av den officiella kommunikén subjektivt färgade redogörelser, mer
eller mindre direkt emanerande från parthåll, troligen komme att delgivas
allmänheten samt att de sistnämnda ofta nog skulle förefalla allmänheten
mera lättlästa och följaktligen mera läsvärda. Sveriges apotekareförbund har
funnit kommitténs förslag olyckligt, enär den allmänna opinionen näppeligen
alltid kunde förutsättas träffa objektiva avgöranden vid bedömandet
av uppkomna tvistefrågor. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har rest
en bestämd gensaga däremot, att publicering av vad som förekommit vid
förhandling finge användas såsom påtryckningsmedel på parterna, enär den
s. k. allmänna opinionen minst av allt syntes vara någon opartisk skiljedomare.
Sveriges redareförening har funnit tillräckligt stöd av erfarenheten
givet för huru felaktig en opinions inställning till sakläget kunde bliva,
bland annat beroende på de tendentiösa redogörelser i pressen som vid
dylika tillfällen plägade förekomma. Föreningen skogsarbeten slutligen har
framhållit, att huru stora ordförandens kunnighet och vilja till objektivitet
än vore, kunde han dock misstaga sig. Jämlikt förslaget skulle, bildlikt
talat, en part, huru litet övertygad han än vore om att han hade orätt, först
bliva dömd, sedan torterad och till sist kanske avrättad utan möjlighet att
överklaga domen trots det att den kunde vara orättvis. Det vore ej möjligt
annat än att på sådant sätt framtvingade uppgörelser skulle försvåra fortsatt
samarbete emellan arbetsgivare och arbetstagare i stället för att underlätta
det.

Även beträffande bestämmelserna i 18 § av kommitténs förslag örn
fredsförpliktelse ha liknande anmärkningar som de av svenska arbetsgivareföreningen
framställda gjorts av andra arbetsgivarorganisationer. Sålunda
har också svenska bankföreningen ansett den i 18 § angivna fredsplikten ej
vara mycket värd. Önskade en arbetstagarförening bliva fri från sin fredsförpliktelse,
kunde detta åstadkommas genom att föreningen igångsatte den
i förslaget angivna förhandlingsproceduren rörande en bagatellfråga, vilken
som helst, och avböjde förhandlingsordförandens förslag till frågans lösning.
En månad efter undangörandet av denna formalitet bleve arbetstagarparten
i tillfälle att tillgripa stridsåtgärder. Att enligt den föreslagna lagtexten
fredsförpliktelsen i dylikt fall upphörde endast såvitt den nyss berörda
frågan anginge, vore av föga reellt värde. Strid vore strid, oavsett örn den
formellt åberopade anledningen till densamma vore bagatellartad eller icke.

Från flera håll har uttalats, att det föreslagna nya förfarandet bleve svårt
att samordna med förlikningsförfarandet enligt medlingslagen. För att exemplifiera
detta har Sveriges skogsägareförbund påpekat den besvärande situation,
som komme att uppstå, örn en arbetstagarorganisation begärt förhandling
inför av socialstyrelsen tillsatt opartisk ordförande, örn enighet därvid ej
nåtts, varför ordföranden jämlikt 14 § framlagt eget förslag och offentliggjort
detta, samt örn strid därefter utbröte. Ett ingripande av förlikningsman
vore då synnerligen försvårat och kunde förvisso leda till, att tvenne

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

av staten tillsatta opartiska personer uppträdde med skiljaktiga förslag till
tvistens lösande. Det vore alltid en vansklig sak att anordna två i viss
mån parallella, statligt reglerade procedurer för utjämnande av motsättningar
i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kommitténs
försök att bortförklara de svårigheter, som härutinnan kunde förväntas uppstå,
vore icke övertygande. Tidningarnas arbetsgivareförening har ansett, att
den föreslagna institutionen i många fall skulle kollidera med den redan
befintliga statliga förlikningsinstitutionen med antaglig påföljd, att endera
eller bägge av dessa skulle mista i auktoritet och inflytande, vilket knappast
skulle bliva till gagn för arbetsfreden i stort. Svenska jörsä/cringsföreninge»
och svenska livförsäkringsbolags direktörsförening ha befarat, att, därest man
räknade med att statens förlikningsman eller särskild förlikningskommission
kunde komma att ingripa efter proceduren inför den opartiske ordföranden,
denna nedsjönke till en betydelselös underinstans till förlikningsorganen.
Svenska bankföreningen har erinrat örn den av kommittén uttalade förutsättningen,
att i dylik strid förlikningsman borde avhålla sig från att ingripa,
men framhållit, att en dylik ståndpunkt skulle kunna giva anledning till
konflikt mellan olika allmänna intressen, varvid intresset av arbetsfredens
återställande genom medling väl måste överväga. Även Sveriges köpmannaförbund
har avstyrkt kommitténs förslag. Skulle erfarenheten visa nödvändigheten
av en speciell fredslagstiftning, kunde man lämpligen välja mellan
två alternativ, antingen införande av ett obligatoriskt skiljedomsförfarande
eller förstärkande av den redan existerande förlikningsmannainstitutionen.

Av arbetstagarorganisationerna har landsorganisationen instämt
i herr Sölvéns reservation och alltså huvudsakligen anmärkt mot att anlitandet
av förhandlingsförfarandet under opartisk ledning gjorts beroende av
särskilda förutsättningar. Daco, svenska kontoristförbundet, svenska brukstjänstemannaföreningen
och riksförbundet för affärsanställda lia varit ense
med reservanten von Zeipel och alltså önskat ett obligatoriskt skiljemannaförfarande.

Landsorganisationen har i detta sammanhang förklarat, att de av kommittén
uppställda förutsättningarna för 4 kapitlets tillämplighet innebure, att
lagstiftningens tillämpningsområde i praktiken begränsades till de anställdas
organisationer. Som skäl för att icke uppställa registrering hos socialstyrelsen
med åtföljande fredsförpliktelse som förutsättning för förfarandets anlitande
har landsorganisationen anfört i huvudsak följande:

För förslaget örn registrering kan icke ens från kommitténs ståndpunkt
förebringas annat motiv än den av registreringen följande generella fredsförpliktelsen.
Denna skulle för de anställda vara av särskilt värde. Det är
icke lätt att finna vari det värdefulla består. Kollektiva stridsåtgärder gent
emot anställda ha hitintills varit sällsynta företeelser. De stridsåtgärder, mot
vilka de främst behöva skydd, äro de individuella, främst uppsägning av
arbetsavtal. Landsorganisationen har senast i sina yttranden över förslagen
till lag om ekonomiska stridsåtgärder haft anledning uppvisa, huru ineffektivt
varje förbud mot individuella stridsåtgärder för arbetstagarnas vidkommande
är, så länge arbetsgivaren bibehålies vid sin rätt att fritt, utan angivande av
skäl, avskeda. Bevisning om stridssyfte är endast undantagsvis möjlig att

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 240. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

förebringa. Ännu uppenbarare gäller detta i fråga örn sådana åtgärder, som
utgöra en mera förtäckt trakassering av en misshaglig arbetstagare, t. ex.
transport till annan arbetsplats, förbigående vid befordran och dylikt. Man
frågar sig vad de anställda under sådana förhållanden vunnit. De ha avstått
från rätten att för egen del tillgripa stridsåtgärder i vederlag mot en i realiteten
värdelös förpliktelse av motsvarande innehåll från arbetsgivarens sida.

Det kan invändas att fredsförpliktelsen icke heller för de anställdas del
betyder någon kännbarare uppoffring, då de hittills som regel icke använt
några stridsåtgärder. Örn denna invändning har någon argumentationskraft,
så är det väl dock som argument mot och icke för kommitténs förslag. Den
visar ju endast att fredsförpliktelsen även för arbetsgivarnas vidkommande är
utan reellt värde. I själva verket finge denna förpliktelse praktisk tillämpning
väsentligen i förhållandet mellan kroppsarbetarna och dessas arbetsgivare,
i sådana fall då lagen överhuvud kommer att äga tillämpning å dem.
Men eftersom ingendera av dessa parter är beredd att avhända sig rätten till
stridsåtgärder i den utsträckning kommittén föreslagit, bleve den reella
konsekvensen av fredspliktskravet endast den att kroppsarbetarnas organisationer
— och arbetsgivare — betoges möjlighet att påkalla det ifrågavarande
förhandlingsförfarandet.

I fråga örn själva den yttre formen för förhandlingsförfarandet i 4 kapitlet
har landsorganisationen förklarat sig ingenting ha att erinra mot förslaget örn
opartisk förhandlingsledning, utsedd av socialstyrelsen, ej heller mot bestämmelserna
örn förhandlingsordning och vite. Den opartiske ordförandens rätt
att förordna örn publicering borde emellertid enligt landsorganisationens åsikt
icke omfatta mer än det av honom framlagda förslaget. Skulle offentliggörandet
avse även »vad vid förhandlingarna förekommit», vore det fara värt,
att parterna skulle föranledas att offentligen dementera eller beriktiga ordförandens
redogörelse och därigenom utsätta denna för en kritisk uppmärksamhet,
som vore ägnad att undergräva förtroendet till förhandlingsledarens
opartiskhet och därmed hans auktoritet.

Daco har beklagat, att kommittén icke föreslagit bestämmelser angående
ett skiljedomsinstitut, till vilket sådana grupper av arbetstagare, vilkas förhandlingsrätt
ännu icke vore i rimlig utsträckning förverkligad, i vidrigt fall
kunde hänskjuta avgörandet av förekommande tvistefrågor. Daco ville emellertid
icke härmed ha sagt att icke mycket kunde vinnas redan med de föreslagna
bestämmelserna och ville av denna anledning i princip och i huvudsak tillstyrka
lagförslagets antagande.

Svenska kontoristförbundet har ansett uppenbart, att den av kommittén
rekommenderade lagstiftningen icke skulle åstadkomma en full jämställdhet
mellan parterna i fråga örn de grupper, vilka icke ville tillgripa stridsåtgärder.
Ur denna synpunkt funne förbundet det beklagligt, att kommittén icke ansett
sig kunna ingå på en prövning av frågan örn genomförandet av obligatorisk
skiljedom för vissa grupper arbetstagare. Å andra sidan hade kommittén såsom
påtryckningsmedel föreslagit en hänvändelse till den allmänna opinionen,
vilken i viss mån borde kunna bliva en ersättning för den obligatoriska skiljedomen.
Örn dessa påtryckningsmedel i en framtid visade sig otillräckliga,
borde den nu ifrågasatta lagstiftningen kunna kompletteras i detta hänseende.

Kungl. Majus proposition nr 240. 51

För dagen hälsade förbundet för den skull det framlagda förslaget såsom ett
viktigt steg framåt.

Svenska brukstjänstemannaföreningen har, ehuru ej övertygad om det
lämpliga uti att tillgripa sådana publiceringsåtgärder som de i 14 § angivna,
likväl icke funnit anledning påyrka, att detta moment i förfarandet skulle
utgå, försåvitt icke det kunde bjudas något, som vore bättre. Enligt föreningens
åsikt syntes det emellertid logiskt riktigt, att förhandlingsförfarandet
utmynnade i en obligatorisk skiljedom.

Riksförbundet för affärsanställda har ansett, att, då parterna vid förhandling
icke kunnat enas inför den av socialstyrelsen tillsatte opartiske ordföranden,
arbetstagarorganisationen borde äga rätt påkalla skiljedom. Med
förbundets kännedom örn arbetsförhållandena inom handeln och med vetskap
örn parternas fredsvilja inom detta arbetsområde, kunde förbundet icke tro,
att vare sig tillsättande av opartisk ordförande eller påkallande av skiljedom
komme att äga rum i någon större omfattning, men förbundet hyste den uppfattningen,
att möjligheter för parterna att få förhandlingsfrågor opartiskt
bedömda komme att verka fredsfrämjande.

Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna ha framställt anmärkningar
mot 4 kapitlet i kommitténs lagförslag.

Av de tolv länsstyrelser, som i princip tillstyrkt en lagstiftning örn förhandlingsrätt,
ha länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands län icke särskilt
yttrat sig örn kommitténs förslag i denna del. Länsstyrelserna i Östergötlands,
Västmanlands och Norrbottens län ha i huvudsak tillstyrkt det av kommittén
föreslagna förfarandet men framställt vissa detaljanmärkningar. Länsstyrelserna
i Gotlands och Malmöhus län ha framställt erinringar mot vissa bestämmelser
i förevarande kapitel utan att angiva, huruvida de i övrigt principiellt
anslöte sig till kommitténs ståndpunkt eller ej. Länsstyrelsen i Stockholms
län har funnit kommitténs utformning av det tvångsvisa realiserandet av
förhandlingsrätten ägnat att väcka betänkligheter. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har förmenat, att de i 4 kapitlet föreslagna föreskrifterna icke
vore ägnade att i oförändrat skick upphöjas till lag. Länsstyrelserna i
Blekinge, örebro och Gävleborgs län ha ansett, att hela 4 kapitlet borde utgå.

Av de tre länsstyrelser, som varken till- eller avstyrkt en lag örn föreningsoch
förhandlingsrätt utan nöjt sig med att framställa detaljanmärkningar mot
kommitténs förslag, har länsstyrelsen i Västerbottens län anslutit sig till
åsikten, att hela 4 kapitlet borde utgå. De båda övriga, länsstyrelserna i
Uppsala och Hallands län, lia framställt vittgående erinringar mot kommitténs
förslag i denna del.

De nio länsstyrelser, som avstyrkt hela lagstiftningen, nämligen länsstyrelserna
i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Jämtlands län, ha samtliga funnit särskilda
anmärkningar kunna riktas mot förslaget i denna del.

Överståthållarämbetet har icke yttrat sig i denna fråga.

Följande skäl för kommitténs förslag ha anförts. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har funnit det självfallet vara omöjligt att förutsäga,

Kungl. Majus proposition nr 240.

i vilken utsträckning den föreslagna förhandlingen komme att leda till
åsyftade resultat, men ansett förslaget om särskild förhandling inför opartisk
ordförande innefatta ett erkännansvärt försök från det allmännas sida att
lämna sin medverkan till lösning i godo av lönetvister eller andra dylika konflikter
mellan nu ifrågavarande arbetsgivare och arbetstagare. Länsstyrelsen
i Västmanlands län har framhållit, att det givetvis kunde råda delade meningar
örn lämpligheten av bestämmelserna i 4 kapitlet angående en legal förhandlingsordning,
men hållit före, att det med hänsyn till de s. k. anställdas intressen
borde göras ett försök till lagstiftning i förevarande syfte och med
denna utgångspunkt funnit de föreslagna bestämmelserna kunna i stort sett
förordas. Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett lagutkastets centrala
del, dess fjärde kapitel, beteckna ett blott jämförelsevis blygsamt första försök
till reglering av hithörande förhållanden å fredlig väg i stället för genom
tvångsåtgärder.

Mot bestämmelserna i 9 och 10 §§ ha anmärkningar riktats
på grund av institutets ensidighet och därför att befogenheten att göra anmälan
icke knutits vid huvudorganisationerna. Länsstyrelsen i Stockholms
län har funnit dessa bestämmelser betänkliga, icke så mycket därför, att det
tvångsvisa realiserandet av förhandlingsrätten vore helt beroende på huruvida
den ena parten, arbetstagarna, funne sådant förenligt med sin fördel,
utan framför allt därför, att olika underavdelningar av en huvudorganisation
av arbetstagare i förevarande avseende kunde intaga olika ställning till arbetsgivaren.
I sådana fall borde enligt länsstyrelsens åsikt arbetsgivaren medgivas
rätt att välja den väg, som bäst lämpade sig för honom. Länsstyrelsen
i Uppsala län har funnit det föga tillfredsställande, att en underordnad förening,
som gjort anmälan enligt 9 §, kunde med sin huvudorganisations tillstånd
upptaga en fråga till behandling enligt 4 kapitlet, under det att huvudorganisationen
själv eller andra underordnade föreningar förfore efter eljest
gällande förhandlings- och stridsregler. Länsstyrelsen i Kronobergs län har
betecknat det som en brist i förslaget, att frihet att välja mellan lagens förhandlingsprocedur
med fredsförpliktelse och ett oreglerat förfarande med
möjlighet till stridsåtgärder ej tillerkänts arbetsgivarna i lika grad som
arbetstagarna. Intresset för att arbetsfreden garanterades torde nämligen i
icke få fall vara lika stort eller större från arbetsgivarnas sida än från arbetstagarnas.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har funnit förslaget ensidigt till
arbetstagarpartens förmån. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett arbetsgivare
böra tilläggas rätt att med verkan för arbetstagarförening göra anmälan
enligt 9 §. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat det otillfredsställande,
att förening av arbetstagare enligt förslaget skulle kunna
ensidigt binda arbetsgivarna till fredsförpliktelse.

Mot bestämmelserna i 14 § ha starka betänkligheter yppats.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att enligt dessa bestämmelser
ordföranden skulle framlägga ett eget förslag utan hänsyn till örn
enligt hans uppfattning tvistens lösning kunde — med hänsyn till parternas
styrkeförhållanden o. s. v. — ligga i den riktning han sålunda hade att angiva.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

Enligt länsstyrelsens åsikt skulle säkerligen ett dylikt förslag stundom
snarast fördröja och kanske omöjliggöra åstadkommande av en uppgörelse.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att ordföranden icke borde lia
skyldighet utan blott rätt att avge eget förslag. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har ansett ordförandens befogenhet att åtaga sig skiljemannauppdrag illa
rimma med de synpunkter, som uppbure det i 8 § sista stycket medlingslagen
inryckta förbudet för förlikningsman att mottaga dylikt mandat. Länsstyrelsen
i Gotlands län har funnit ordförandens dubbla funktion som förlikningsman
och skiljeman i en tvistefråga vara svår att förena i samma
person. Även länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att den opartiske
ordförandens ställning bleve synnerligen vansklig. Länsstyrelsen i Kalmar
län har påpekat, att det säkerligen komme att möta stora svårigheter att finna
personer, som vore lämpliga och villiga att åtaga sig det grannlaga värvet
såsom opartisk ordförande i förhandlingstvister av de vitt skilda slag, varom
häi vore fråga. Även länsstyrelsen i Uppsala län har befarat svårigheter att
erhålla lämpliga personer till ordförande.

Särskilt starka gensagor ha gjorts mot ordförandens rätt att publicera sitt
förslag jämte vad vid förhandlingen förekommit. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har ansett det icke vara uteslutet, att ett anlitande av denna utväg
liksom blott ett hot därom kunde komma att leda till ytterligare skärpning
av en given konfliktsituation. Länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit
staten knappast genom lagstiftning böra medverka till att låta den lättrörda
allmänna opinionen döma i en ekonomisk eller annan intressetvist mellan två
parter, då detta nämligen syntes vara att låta ovidkommande hänsyn få spela
alltför stor roll. Länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit ett publiceringsförfarande
på sätt föreslagits icke böra förekomma. Länsstyrelsen i Kalmar
län har ansett det icke vara lämpligt att utnyttja pressens opinionsbildande
makt i dylika ömtåliga frågor, varigenom motsättningen mellan arbetsgivare
och arbetare i stället än mera kunde skärpas. Länsstyrelsen i Kristianstads
län har framhållit, att den press, som en vädjan till opinionen vore avsedd
att utgöra, kunde giva anledning till obehörigt och olämpligt tvång mot endera
parten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har förklarat, att ett lagfästande av
sådana terroristiska metoder syntes böra vara uteslutet. Länsstyrelsen i Gotlands
län har funnit det mindre tilltalande och tillika olämpligt att legalisera
ett hot örn offentliggörande av framlagt medlingsförslag, då det icke kunde
förutsättas, att pressen och allmänna opinionen utan att äga kännedom örn
alla till saken hörande omständigheter skulle på ett opartiskt sätt kunna bedöma
huru ekonomiska och andra frågor på arbetsmarknaden skulle lösas.
Länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att det vore alldeles påtagligt,
att den part, som ansåge sina synpunkter missgynnade, skulle karakterisera
förslaget som orättvist. Man komme att, eventuellt offentligt, försvara den
egna inställningen och söka motverka opinionsbildning för den för parten
ogynnsamma ståndpunkt ordföranden ansett sig böra intaga, och då man
visste hur olika den allmänna opinionen reagerade i dessa frågor, där klasssynpunkter
spelade en dominerande roll, vore det troligt att ordföranden på

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

det ena eller andra hållet skulle bliva utsatt för en kritik, varav hans auktoritet
skulle lida; snart nog skulle han vara förbrukad för uppdrag av denna art.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett det angeläget, att förhandlingarna
icke vore beroende av pressagitation. Även länsstyrelserna i
Östergötlands, Västmanlands och Norrbottens län, som i princip tillstyrkt
det av kommittén föreslagna förfarandet, ha uttalat betänkligheter mot att till
allmänna opinionens bedömande hänskjuta tvister av detta slag. Sistnämnda
länsstyrelse har ifrågasatt, huruvida den allmänna opinionen ägde några
större förutsättningar att korrekt bedöma rättmätigheten av parternas mot
varandra riktade anspråk i den föreliggande tvisten. Åtskilligt syntes länsstyrelsen
tala för, att hela denna —- för övrigt tämligen unika — anordning
slopades. I varje fall torde ordförandens publiceringsbefogenhet böra begränsas
till att omfatta blott det av honom själv avgivna förslaget till förhandlingsfrågans
lösning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att det
visserligen kunde sägas innebära en fördel att den allmänna opinionen uppbyggdes
på ett riktigt material, men att omständigheterna i en del fall kunde
vara sådana att parts villighet att ingående diskutera sakläget under en förhandling
visade sig vara större, därest parten vore garanterad diskretion än
under motsatt förutsättning. Ordföranden borde således enligt länsstyrelsens
åsikt tilläggas ovillkorlig rätt att offentliggöra allenast sitt eget förslag.

Vissa länsstyrelser ha framställt kritik mot bestämmelserna i 18 §
örn fredsplikt för parterna och i samband därmed berört förhållandet mellan
det av kommittén föreslagna förfarandet och medlingsinstitutionen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förklarat, att det föreslagna förhandlingsförfarandet
ofta — kanske oftast — torde bliva ineffektivt genom
möjligheten att efter förhandlingarnas slut tillgripa stridsåtgärder.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat tvekan, huruvida
4 kapitlet i kommitténs lagförslag stöde i fullgod överensstämmelse med
medlingslagen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett, att den redan befintliga förlikningsmannainstitutionen,
vederbörligen utvidgad och förstärkt, borde kunna
anlitas i stället för det av kommittén föreslagna förfarandet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att kommittén vid genomförandet
av sin tankegång haft att balansera sig fram vid sidan av förlikningsmännens
och arbetsdomstolens funktioner, vilka kommittén tydligen velat
lämna orubbade. Det torde också vara viktigt, att dessa bägge institutioner,
vilka var på sitt sätt främjat arbetsfreden, undginge att störas. I vad
mån som förslaget medförde verkningar för dem, vore emellertid ovisst. Förfarandet
enligt 4 kapitlet i kommitténs lagförslag kunde tänkas bliva fört
till slut och därefter efterföljas av öppen konflikt med förlikningsåtgärder.
Då förfarandet vore tillämpligt även i rättsfrågor, kunde det också tänkas,
att en domstolsprocedur följde på förfarandet. Olägenheterna härav hade
icke av kommittén förbisetts men efter länsstyrelsens uppfattning underskattats.
Det förefölle länsstyrelsen svårt att, på sätt kommittén föreslagit,
lämna en gränsdragning för 4 kapitlets tillämpningsområde åsido. Snarare

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 55

syntes det nödvändigt att verkställa en undersökning, för vilket område det
ena och det andra tillvägagångssättet bäst passade.

Länsstyrelsen i Södermanlands län Ilar framhållit, att kommittén, för att
icke förfarandet inför den opartiske ordföranden skulle få karaktären av förhandling
inför en underinstans i förhållande till det vanliga medlingsförfarandet
såsom överinstans, måst förutsätta, att en förlikningsman i regel
icke skulle komma att ingripa efter en förhanding enligt förslagets fjärde
kapitel. I anslutning härtill har länsstyrelsen anfört:

Detta skulle innebära, att -— utom i sådana tvister av större räckvidd, där
Kungl. Maj:t prövade nödigt att tillsätta en förlikningskommission — det
allmänna skulle undandraga sin medverkan till en sådan lösning, som bestode
i en sammanjämkning på hittills vanligt sätt av parternas motsatta ståndpunkter.
Länsstyrelsen har svårt'' att föreställa sig, att vad förslaget i nu angivna
hänseenden innehåller kan innebära den slutgiltiga lösningen av förhållandet
mellan den fria partsförhandlingen och det statliga förlikningsmannaväsendet,
respektive av frågan örn införande av skiljedomsinstitut på
arbetsmarknaden. Visserligen äro de nuvarande metoderna för åstadkommande
av uppgörelser på arbetsmarknaden i olika hänseenden behäftade med
allvarliga brister, och länsstyrelsen håller även före, att under särskilda förhållanden
det kan vara lämpligt, att ett skiljedomsinstitut finnes att tillgripa
såsom sista medlet att undvika arbetskonflikter med samhälleligt förödande
skadeverkningar. Men länsstyrelsen ifrågasätter, örn icke hjälpen snarare
borde sökas i ett utbyggande i vissa hänseenden av det nuvarande förlikningsförfarandet.
Därvid må erinras örn de projekt, som, att döma av tidningsreferat,
senast framlagts i ett sakkunnigbetänkande, som även behandlar
arbetsfredens problem; länsstyrelsen åsyftar därvid bland annat åstadkommande
av en rimligare förhandlingsordning i vad gäller förhandlarnas rättighet
att träffa avtal för sina kommittenter, omröstningsinstitutets reglering
o. s. v. Härtill bör möjligen, såsom redan antytts, komma regler, som berättiga
statsmakterna att, när ett viktigt allmänt intresse så kräver, för ett
speciellt fall förordna örn tvångsskiljedom även i intressetvister, respektive
att stå till parternas förfogande, därest dessa i en viss förhandlingssituation
överenskomme örn att hänskjuta någon eller några tvistepunkter till skiljedom.
Vad förslaget nu innehåller beträffande förordnande av opartisk ordförande
och andra åtgärder för att underlätta den direkta förhandlingen mellan
parterna torde kunna inarbetas i nuvarande lag om medling i arbetstvister.

Länsstyrelsen i Hallands län slutligen har anfört i huvudsak följande:

Opartisk ordförande skall kunna anvisas arbetstagargrupp under förutsättning
bland annat, att gruppen underkastar sig fredsförpliktelse. Om en
sådan är i och för sig icke annat än gott att säga. Det kan endast vara för
samhället gynnsamt att vissa grupper på arbetsfältet vid sina uppgörelser
beträda vägar, som ej leda till öppen strid. Men det bör beaktas att fredsförpliktelsen
ej sträcker sig längre än att den enligt lagens 18 § upphör att
gälla örn den opartiske ordförandens förslag till förhandlingsfrågans lösning
icke blir antaget av båda parterna. Det är då efter viss tidsfrist även en här
avsedd part obetaget att med stridsmedel söka tilltvinga sig en åstundad
uppgörelse. Här kommer den nya proceduren i beröring med den förut bestående
medlingen i arbetstvister genom förlikningsman. En förlikningsman
är enligt lag förpliktad att ingripa endast under vissa omständigheter. Praxis
har emellertid varit att förlikningsmännen ingripit så snart en arbetsinställelse,
stor eller liten, hotat, och detta vare sig de direkt kallats eller icke. I

Kungl. Majus proposition nr 240.

själva verket synes detta ha varit lyckligt, och en förändring av denna praxis
förefaller icke önskvärd. Men även örn förlikningsmannaingripandena principiellt
begränsades till det lagliga minimum, skulle ingalunda sådana fall
vara uteslutna, där opartisk ordförande varit verksam och misslyckats.
Tvärtom är det troligt, att flertalet dylika tvister vore av den art att vederbörande
förlikningsman ej lagligen kan undandraga sig att övertaga medlings
arbetet. Situationen i ett dylikt fall bleve sålunda den, att en opartisk ordförande
framlagt ett förslag till tvistens lösning, vilket skall anses vila på
objektiv grund. Detta förslag har förkastats. Givetvis bleve det då för honom
synnerligen vanskligt att komma fram med ett annat förslag. Även förlikningsmannens
förslag böra ju så långt möjligt vara objektivt grundade, och
hur skall han då, örn han finner sig böra avvika från den av den opartiske
ordföranden intagna ståndpunkten, kunna förmå den part, som eventuellt
antagit dennes förslag, att acceptera ett annat för parten mindre fördelaktigt?
Detta torde för var och en, som vet vad medling i arbetstvister vill säga, framstå
som nära nog en omöjlighet, som består ända tills en part av yttre förhållanden
tvingas att falla till föga, och en på detta sätt tvångsvis framkallad
uppgörelse skulle givetvis ge ett sken av orättfärdighet åt förlikningsmannens
aktion. Man förstår också det olidliga förhållande, i vilket de båda medlingsinstansernas
företrädare skulle komma inbördes. Härtill kommer till sist möjligheten
till allehanda spekulationer, till vilka dessa så närliggande procedurer
otvivelaktigt inbjuda. Deli ene finner med sin fördel förenligt att börja
med den opartiske ordföranden för att sedan, örn så befinnes lämpligt, övergå
till förlikningsmannen, varmed den nu föreslagna nya proceduren endast
bleve ett nytt moment, ett förut obefintligt förstadium i förlikningsproceduren.
Den andre väljer den motsatta vägen och gör förlikningsmannen till
en förinstans till den opartiske ordföranden. De båda procedurernas bestående
sida vid sida med möjlighet till växelbruk skulle på detta sätt kunna
föranleda ett ohållbart sakernas tillstånd, och det synes icke alldeles visst
att arbetsfreden skulle vinna därpå. Länsstyrelsen, som till fullo delar de
av vissa reservanter uttalade farhågorna på denna punkt, ser intet annat sätt
att undgå den påtalade olyckliga dualismen än att, därest den nya proceduren
med opartisk ordförande vidhålles, de båda förhandlingsprocedurerna hållas
åtskilda. Part skall äga att välja emellan dem, men har en gång valet skett,
skall den andra vägen vara stängd. Detta innebär, att lagen måste ge möjlighet
till en fortsättning av även den nya proceduren, så att — därest man ej
accepterar tanken på en nämnd redan från början — t. ex. en förlikningskommission
skall kunna tillsättas, som under samma betingelser som gälla
för den opartiske ordföranden fullföljer dennes arbete; med andra ord medlingsarbetet
bör kunna bringas till ett slut på den av de båda olika vägarna
som valts utan det andra institutets inblandning. En dylik utbildning av den
nya förhandlingsproceduren finner länsstyrelsen väl kunna övervägas som ett
botemedel för de brister som från här berörda synpunkt vidlåda densamma;
huruvida anordningen är lycklig eller genomförbar synes länsstyrelsen mera
ovisst.

Yad själva fredsförpliktelsen beträffar är dess roll i den föreslagna lagen
att åt denna ge den dubbla karaktären av en garanti ej blott för förhandlingsrätten
utan även för arbetsfreden. Som ovan utvecklats, är denna senare
garanti endast relativ; fredsförpliktelsen kan frånkommas blott och bart
genom att avslå det av den opartiske ordföranden framlagda förslaget.
Reservationsvis har också inom kommittén yrkande framförts att ersätta den
opartiske ordförandens förslag, till vilket parterna själva äga bestämma sin
ställning, med bindande skiljedom. Länsstyrelsen finner det överhuvud
taget nrycket tveksamt om intressetvister mellan arbetsgivare och arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

tagare böra avgöras skilj edomsvägen; i detta fall skulle dessutom lagens utbyggande
med skilj edomsinstitut knappast vara rimligt med hänsyn till att
förhandlingsproceduren kan inledas genom åtgörande från den ena parten
utan den andras medgivande; en anordning, enligt vilken den kunde sluta i
skiljedomsförfarande, skulle sålunda allt för mycket åsidosätta likställigheten
mellan parterna. För fredsgarantiens stärkande synes däremot kunna
krävas, att förpliktelsen att avstå från stridsåtgärder ingås för viss icke alltför
kort tillmätt tid utan möjlighet att, förrän denna period är tilländalupen,
bringa den att upphöra. Härmed skulle arbetsfredssynpunkten bli på ett
tillfredsställande sätt tillgodosedd. Men den föreslagna lagen gäller ju närmast
förhandlingsrätten, och med denna har fredsförpliktelsen knappast
något inre samband. Det kan till och med synas orättvist att endast den som
ikläder sig fredsförpliktelse skall äga rätt att erhålla opartisk ordförande
med vad därav följer, helst som denna fredsförpliktelse, åtminstone med den
utformning kommittén givit åt förslaget, knappast behöver tagas på allvar.
Anledning att vidtaga särskilda åtgärder för att förhjälpa en part till förhandlingar
föreligger väl egentligen endast då motparten vägrar att tillmötesgå
en framställning i denna riktning. Enligt denna tankegång skulle
rätten att erhålla opartisk ordförande vara förbehållen endast arbetsgivare
eller arbetstagarorganisationer, som kunde visa, att en motpart ej kunnat förmås
att ingå i realförhandling med dem örn villkoren för arbetet. Man kunde
tänka sig, att en dylik förhandlingsovillighet skulle i sista hand kunna
konstateras genom socialstyrelsen eller arbetsdomstolen efter rapport från
den part, som anser sig lia blivit formellt eller reellt förvägrad förhandling
av annan part. Länsstyrelsen finner det emellertid vanskligt att rekommendera
en dylik utväg, och andra möjligheter att inordna fredsförpliktelsen som
organiskt element i här föreliggande lagstiftning torde vara svåra att finna.

Det försök kommittén gjort att förbinda förhandlingsrätt med en viss fredsförpliktelse
synes länsstyrelsen sålunda brista i såväl effektivitet som logiskt
sammanhang. Det föreslagna systemet är också i övrigt otvivelaktigt behäftat
med bestämda olägenheter. Länsstyrelsen delar således vissa reservanters
betänkligheter mot denna del av den föreslagna lagstiftningen. Yad
här anförts talar närmast för att man skulle avskära proceduren i det stadium,
då vid bristande överenskommelse den opartiske ordförandens skyldighet
att framlägga förslag till förhandlingsfrågans lösning inträder och i
samband därmed slopa villkoret örn fredsförpliktelse. Av hela detta parti
av lagstiftningen kvarstår då endast som nyhet den opartiske ordförandens
rätt att föranstalta örn vitesföreläggande mot part som Ledskär; i övrigt är
proceduren ungefärligen densamma som den vanliga medlingen genom förlikningsman,
där, som ovan anförts, någon påföljd vid förfallolöst uteblivande
från förhandling icke finnes stadgad. Under sådana förhållanden synes det
vara enklast att falla tillbaka på lagen örn medling i arbetstvister och i den
inarbeta ett stadgande örn vite, motsvarande föreskriften i förutnämnda § 13.
Otvivelaktigt skulle detta innebära en mindre stark garanti för att förhandlingsrätten
göres till en verklig realitet i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare; en dylik lösning skulle emellertid ej innebära några äventyrligheter
och vara sakligt motiverad även därav att det icke kan vara önskvärt
eller lämpligt att förhandlingsrätten så att säga forceras fram. Utvecklingen
har visat, att förhandlingsrätten i den betydelse den här tagits fått
starkare och starkare fotfäste. Genom en naturlig utveckling ha allt flera och
flera grupper fått sin kollektivavtalsrätt erkänd, och ingenting motsäger, att
utvecklingen skall även utan särskilda åtgärder fortsätta på detta sätt tills
man nått den gräns, utanför vilken kollektivavtalet icke längre är en lämplig
metod för arbetsvillkorens bestämmande. För förlikningsmännen själva

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

skulle måhända den här skisserade anordningen beteckna ökat arbete, men
tillägget till medlingslagen skulle å andra sidan givetvis innebära en förstärkning
av deras auktoritet och därmed en viss lättnad i deras arbete.

De av kommerskollegium hörda handelskamrarna och Sveriges industriförbund
ha överlag ställt sig avvisande till kommitténs förslag i denna del. De
handelskamrar, som i princip icke avstyrkt hela lagstiftningen, ha anslutit
sig till åsikten, att 4 kapitlet borde utgå. Dessutom ha liknande detaljanmärkningar
som från länsstyrelsernas sida framställts. Det har sålunda anmärkts
på den bristande likställigheten mellan arbetsgivare och arbetstagare, på
olämpligheten att använda medlingsförslags framläggande för allmänheten
genom pressen som påtryckningsmedel samt på utformningen av fredsplikten
enligt 18 §.

Kommerskollegium har delat den uppfattningen, att hela 4 kapitlet borde
utgå, vilket sammanhängde med att kollegium ställde sig i väsentliga delar
kritiskt mot hela lagstiftningen i fråga. Kollegium har vidare anfört:

I princip kan emot kommitténs uppläggning av hela frågan örn den tvångsvisa
förhandlingsordningen göras den erinran, att den ensidigt gynnar arbetstagarparten
genom att det lämnats i dennas skön att genom en anmälan göra
förhandlingsordningen och fredförpliktelsen i 18 § tillämplig ävensom att
den innefattar möjlighet för samma part att ensidigt draga sig undan genom
att återkalla sin anmälan. Att de i 10 § stadgade tidsfristerna för inträde av
rättsverkningarna av anmälan, respektive återkallelse därav i någon mån äro
ägnade att neutralisera möjligheterna att spekulera i de tillfälliga fördelarna
av den ena eller den andra åtgärden må medgivas, men helt kan därmed icke
ensidigheten i förhandlingsordningens och fredsförpliktelsens inriktning
undvikas och samtidigt förringas även i någon mån värdet av hela anordningen.
Kollegium vill —- utan att här i detalj draga upp några riktlinjer —
hemställa, att vid lagförslagets överarbetande man söker utfinna möjligheter
till en mera neutral inställning av den tvångsvisa förhandlingsgången.

Kommerskollegium har även framhållit olämpligheten av att i lagen direkt
framhäva publiceringsvägen såsom ett påtryckningsmedel för tvistefrågans
lösning.

Socialstyrelsen har beträffande bestämmelserna i 4 kapitlet av kommitténs
lagförslag till en början anfört:

Med de i detta kapitel meddelade bestämmelserna har kommittén velat
åstadkomma en särskild, för de anställda avpassad förhandlingsordning —
detta ord här och i det följande taget såsom avseende hela det i 4 kapitlet
omtalade systemet. Med hänsyn till de anställdas svaghet i numeriskt och
organisatoriskt avseende och deras till följd härav bristande förmåga att
medelst stridsåtgärder tillvarataga sina intressen har den föreslagna förhandlingsordningen
utrustats med vissa tvångsmedel, avsedda att såvitt möjligt
garantera ett resultat av förhandlingen. Å andra sidan medför förhandlingsordningens
anlitande en viss fredsförpliktelse, som i betraktande av de
anställdas bristande stridsförmåga och deras förut berörda inställning till
företagsverksamheten icke lär kunna anses oskäligt krävande.

Enligt styrelsens förmenande torde berörda förhandlingsordning kunna
anses som ett beaktansvärt försök att lösa den svåra frågan örn beredande åt
de anställda av skälig medbestämmanderätt i fråga örn löne- och övriga arbetsvillkor.
Emellertid giver ifrågavarande anordning i flera avseenden anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

till allvarliga erinringar. Bland dessa ligger måhända närmast till hands den
anmärkningen, att förhandlingsordningen innebär ett uppseendeväckande
avsteg från den hittills i svenskt rättsväsen åtminstone formellt i regel iakttagna
pariteten mellan arbetsgivar- och arbetarparterna. Riktigheten av denna
anmärkning kan icke bestridas, men torde betydelsen av densamma förminskas,
när man besinnar den föreslagna lagens karaktär av en skyddslag för de anställda.
En annan erinran föranledes av den opartiska ordförandens med varandra
svårförenliga uppgifter såsom både förlikningsman och i betydande mån
även faktisk skiljedomare. Den från samhällets synpunkt värdefulla fredsförpliktelsen
—som ju även skulle gälla för arbetsgivarparten — är ej heller så
mycket att förlita sig på, framför allt av det skälet att parterna efter en misslyckad
förhandlingsprocedur äro oförhindrade att tillgripa stridsåtgärder. Förhandlingarnas
offentliggörande, vilken åtgärd upptages såsom det yttersta joåtryckningsmedlet,
måste anses vara av mycket tvivelaktigt värde. Slutligen
kan styrelsen i detta sammanhang icke underlåta påpeka, att den föreslagna
förhandlingsordningens tillämpning skulle i många fall på styrelsen ställa
synnerligen svåruppfyllda krav.

Ehuru styrelsen sålunda anser de sakkunnigas förslag till en särskild förhandlingsordning
giva anledning till åtskilliga betydelsefulla erinringar, vill
styrelsen icke avstyrka, att försök göres med en förhandlingsanordning av
ungefär den föreslagna typen, beträffande vilken dock, såsom i det följande
skall närmare utvecklas, vissa ändringar torde kunna ifrågasättas.

Beträffande bestämmelserna i 9 och 10 §§ har socialstyrelsen ifrågasatt
dessas kompletterande med en föreskrift, att anmälningen även skulle meddela
upplysning örn beträffande vilka arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer
den anmälande föreningen påkallade förhandlingsordningens tillämpning.
Socialstyrelsen skulle därefter, örn anmälningen behörigen fullgjorts, rörande
densamma på lämpligt sätt underrätta de uppgivna arbetsgivarna eller arbetsgivarorganisationerna.

Beträffande bestämmelserna i 14 § har socialstyrelsen anfört:

Bemyndigandet i 14 § 1 stycket för ordföranden att föreslå sig själv till
skiljedomare samt bestämmelserna i samma paragrafs andra stycke avvika
tydligt från reglerna för förlikningsmannaförfarandet och giva åt den senare
delen av här åsyftade procedur i mycket karaktären av skiljedomsförfarande.
Från att under den tidigare delen av förhandlingen på medlares vanliga vis
söka få till stånd en kompromiss enligt linjerna för det minsta motståndet,
kommer enligt lagförslaget den opartiska ordföranden att eventuellt under
förhandlingens senare del få bemöda sig utfinna den objektivt riktiga, rättvisa
lösningen av förhandlingsfrågan. Uppenbarligen måste denna, den opartiska
ordförandens så att säga dubbla roll vara ägnad att i avsevärd mån försvåra
hans ändock nog så vanskliga ställning samt sannolikt också mer eller mindre
misskreditera hela det föreslagna förhandlingsförfarandet.

Anmärkas må för övrigt beträffande 14 § 2 stycket, att tillämpningen av
åläggandet för ordföranden att på begäran av endera parten avgiva förslag till
förhandlingsfrågans lösning synes kunna giva upphov åt den föreställningen,
att ordföranden går den begärande partens ärenden, d. v. s. gör sig skyldig
till partiskhet. Vidkommande det föreslagna yttersta påtryckningsmedlet,
offentliggörande av en redogörelse för förhandlingen samt ordförandens förslag
till förhandlingsfrågans lösning, kan styrelsen icke biträda kommitténs
mening. De olika pressorganen skulle, åtminstone om förhandlingsfrågan vore
av någon principiell betydelse, i regel dela upp sig efter politisk inriktning,
och efter en pressfejd skulle det möta ännu större svårigheter för parterna
att enas.

Kungl Majlis j)roposition nr 240.

Beträffande bestämmelserna i 18 § örn fredsförpliktelse har socialstyrelsen
framställt frågan, örn icke nämnda förpliktelse, som ju skulle bära upp det
föreslagna, kostsamma samt i vissa avseenden onekligen något betänkliga förhandlingssystemet,
borde utvecklas till större effektivitet. Med lagförslagets
regler för förhandlingen mötte inga avsevärda svårigheter för en stridslysten
part att genomgå förhandlingsproceduren på sådant sätt, att den snart vore
undanstökad och parten finge fria händer att vidtaga stridsåtgärder.

Efter framställandet av dessa detaljanmärkningar fortsätter socialstyrelsen:

Av vad förut anförts torde framgå, att styrelsen icke anser den av kommittén
föreslagna förhandlingsordningen kunna godtagas i oförändrat skick.
De svåraste hindren därför utgöra enligt styrelsens förmenande den opartiska
ordförandens dubbla, med varandra svårförenliga uppgifter såsom förlikningsman
och i viss mån även skiljedomare samt fredsförpliktelsens otillfredsställande
effektivitet.

En utväg att undanröja erinringen mot den opartiska ordförandens dubbelställning
vore givetvis att låta honom, i fall enighet ej kan ernås, avsluta förhandlingen
med att enligt 14 § 1 stycket uppmana parterna att hänskjuta förhandlingsfrågan
till skiljedom —• dock utan att föreslå sig själv till skiljedomare.
Beträffande denna utväg, som tydligtvis är principiellt oantastlig,
kan emellertid anmärkas, att den skulle i avsevärd mån förringa det tvång till
uppgörelse, som kommittén otvivelaktigt åsyftat med sin förhandlingsordning" Såsom

en annan utväg för undanröjande av samma erinran skulle möjligen
kunna ifrågasättas att gå i motsatt riktning och fullfölja kommitténs tydliga
avsikt att, där medling icke lyckats, tillgripa skiljedom. Erfarenheter från
olika håll ha visserligen visat, att anställningsvillkors reglering genom påtvungen
skiljedom har sina nackdelar, men i undantagsfall och såsom ett
yttersta fredsmedel synes dock sådan skiljedom kunna ifrågakomma. Godtages
denna utväg, skulle, sedan den opartiska ordföranden avslutat förhandlingen
på sätt i nästföregående stycke angivits, förhandlingsfrågan hänskjutas
till skiljedom, även örn blott den ena parten önskade det. Lämpligt vore måhända
då, att för skiljedomsförfarandet funnes tillgång till en särskild skiljenämnd,
örn vars kompetens och opartiskhet ingen tvekan kunde råda. Möjligen
kunde det även ifrågasättas, att socialstyrelsen skulle tillsätta en dylik
nämnd för varje särskilt fall, och kunde måhända stundom den opartiska ordförande,
som lett förhandlingen och sålunda är väl insatt i frågan, lämpligen
insättas i nämnden.

Skulle lagstiftaren stanna för den förra av de två härovan angivna utvägarna,
är det möjligt, att han icke kunde undgå att godtaga den i 18 § till
uttryck komna uppfattningen, att fredsförpliktelsen beträffande förhandlingsfrågan
upphör, när förhandlingen måst avslutas utan resultat. En annan anordning
skulle nämligen lämna parterna — i regel mest kännbart för initiativtagaren
till förhandlingen — utan möjlighet att få till stånd en lösning av
frågan.

Yäljes åter den senare utvägen, med rätt för vardera parten att åvägabringa
skiljedom, synes något skäligt behov av möjlighet att tillgripa stridsåtgärd
icke behöva förekomma, utan torde fredsförpliktelsen kunna fortvara under
den tid, som angives i 10 §. Skulle, efter det förhandlingen inför den opartiska
ordföranden avbrutits, ingendera parten påkalla skiljedom, torde detta väl få
anses betyda, att parterna äro ense örn att avstå från förhandlingsfrågans
lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Arbetsdomstolens ordförande Ilar anfört i huvudsak följande:

Bland bestämmelserna i 4 kapitlet om förhandlingsrättens utövande i visst
fall äro stadgandena i 14 § av särskild betydelse. På skäl, som nedan skola
anföras, kan jag icke tillstyrka, att innehållet i denna paragraf upphöjes
till lag.

Det nuvarande medlingsförfarandet i arbetstvister är grundat på att förlikningsmannen
skall söka sammanjämka parternas ståndpunkter d. v. s.
åstadkomma en kompromiss. Han skall sålunda icke söka genomdriva vad
han själv på objektiva grunder finner vara den riktigaste lösningen. Såsom
domare i tvister rörande kollektivavtal har jag många gånger funnit det beklagansvärt,
att statliga organ på detta sätt nödgats medverka till tillkomsten
av ofta ytterst olämpliga avtalsbestämmelser. Den ovan angivna grundtanken
i gällande medlingslag måste emellertid anses utgöra en ofrånkomlig
konsekvens av att statsmakterna icke äro beredda att tvinga på parterna en
lösning av en intressetvist i strid med deras egna önskemål.

Icke heller enligt det nu framlagda lagförslaget kunna parterna tvingas att
antaga viss lösning mot sin vilja. Kommittén har likväl i 14 § upptagit regler,
enligt vilka den opartiska ordföranden avses skola kunna utöva viss moralisk
press på parterna. På begäran av endera parten skall ordföranden vara skyldig
att framlägga ett förslag till frågans lösning. Örn förslaget icke antages, skall
ordföranden hava möjlighet att offentliggöra förslaget jämte vad som förekommit
under förhandlingarna.

Till en början finner jag det olämpligt, att ordföranden skall vara tvingad
att på begäran av ena parten framlägga ett förslag. Bortsett från att detta i
en upprörd situation kan utnyttjas av den andra parten för att söka misstänkliggöra
ordföranden, måste man åt ordföranden bevara rätten att själv pröva,
huruvida eller vid vilken tidpunkt ett medlingsförslag skall framläggas. Ett
förslag, som framkommer i ett ur psykologisk synpunkt olämpligt ögonblick,
är ägnat att mera skada än gagna en lycklig lösning av frågan.

Kommittén har i motiven angivit, att ordförandens slutliga förslag till
frågans lösning skall grundas på vad han själv anser vara rätt och billigt,
under det att hans uppgift under den föregående förhandlingens lopp endast
bör gå ut på utjämnande av motsättningar mellan parterna utan yppande av
egen åsikt. Ett förslag av opartisk ordförande jämlikt 14 § skulle sålunda
vara av en annan karaktär än ett medlingsförslag av förlikningsman eller förlikningskommission
enligt medlingslagen. Då förslaget här lika litet som
enligt medlingslagen kan tvångsvis genomdrivas, synes anledning icke föreligga
att söka genomföra en dylik skillnad. Örn man över huvud taget vill befrämja
framläggande av förslag, grundat på förslagsställarens egen uppfattning
örn huru frågan rätteligen efter objektiva grunder bör lösas, måste förhandlingarna
redan från början vara lagda med hänsyn till detta yttersta syftemål.
Har däremot ordföranden från början haft skyldighet att lägga förhandlingarna
med hänsyn till önskvärdheten att åstadkomma en kompromiss mellan
parterna, måste också hans eget förslag framträda såsom den naturliga konsekvensen
av förhandlingsläget. Därest han plötsligt skulle falla tillbaka på
sin egen uppfattning örn den objektivt riktiga lösningen, skulle förslaget lätteligen
komma att sakna organiskt sammanhang med de tidigare förhandlingarna,
och förslaget skulle då ingalunda vara ägnat att bidraga till en
lösning.

Om ett av ordföranden framlagt förslag av någondera parten icke antagos,
ägor han enligt vad förut framhållits rätt att bestämma, att förslaget jämte en
redogörelse för vad under förhandlingarna förekommit skall offentliggöras.
Meningen härmed är att mod pressens hjälp lägga förslaget under den all -

Kungl. Majus proposition nr 2-40.

manna opinionens domslut för att därmed utöva moralisk påtryckning på en
tredskande part. För min del tror jag icke, att mycket står att vinna på denna
väg. Hava parterna icke kunnat enas om förslaget, är det antagligt, att pressorgan
inom olika politiska läger taga parti för var sin part. Härtill kommer
att en arbetshäst ofta rör sig örn invecklade och tekniskt betonade sakförhållanden,
och erfarenheten visar, att en pressdiskussion örn dylika frågor är
föga givande och lätt kommer att röra sig på sidan örn vad som innefattar
den rätta frågeställningen. Blir en opartisk ordförande utsatt för att hans
förslag först avslås av den ena parten och sedermera göres till föremål för
en hätsk och missvisande offentlig diskussion, lärer han i fortsättningen icke
vilja och ofta icke heller lämpligen böra åtaga sig liknande uppdrag. Han
har nied andra ord redan blivit en förbrukad kraft. Nu kan man naturligen
invända, att det ligger i ordförandens egna händer, huruvida han vill låta
offentliggöra sitt förslag. Det finns därför också anledning att tro, att andras
dyrköpta erfarenheter skola efter någon tid verka starkt avhållande från
offentliggörande, men därmed har också förslagets tanke visat sig vara mindre
bärkraftig.

Om det likväl skulle anses lämpligt att för lösningen av arbetstvister vädja
till den allmänna opinionen genom offentliggörande av förlikningsförslag, så
fordras under alla omständigheter, att förslagsställaren skall besitta särskilt
stark auktoritet. Man kan icke förvänta, att de personer, som enligt förslaget
skulle komma att av socialstyrelsen förordnas till opartiska ordförande och
vilka med hänsyn till förslagets innehåll måste komma att tagas utanför de
tjänstgörande förlikningsmännens krets, skola komma att besitta en dylik
auktoritet. Det ligger närmare till hands att åt en förlikningskommission
eller annan motsvarande auktoritativ myndighet anförtro det vapen, som förslagets
offentliggörande innebär.

I detta sammanhang torde ytterligare en sak förtjäna att påpekas. Sedan
ett av den opartiske ordföranden framlagt förslag fallit, upphör enligt 18 § parternas
fredsförpliktelse, och stridsåtgärder kunna därefter under de i nämnda
paragraf angivna förutsättningarna tillgripas. Kommittén har föreslagit, att
förhandlingsförfarande enligt 4 kapitlet skall ersätta ingripande av förlikningsman
enligt 3 § andra stycket medlingslagen vid konflikt av mindre betydenhet,
och de synas även förutsätta, att förlikningsman i regel ej heller
eljest skall ingripa efter förhandling enligt 4 kapitlet. Då stridsåtgärd är tilllåten,
synes mig icke någon anledning föreligga att begränsa möjligheterna
för ingripande från förlikningsmans sida, och vad angår konflikter av större
betydenhet kvarstår under alla förhållanden förlikningsmannens lagliga
skyldighet att ingripa. Trots kommitténs uttalade önskemål örn motsatsen
måste därför förhandlingar enligt 4 kapitlet ofta komma att framstå såsom
förberedelse till förfarande enligt medlingslagen. Såsom förslaget nu är lagt
med möjlighet till stridsåtgärder såsom yttersta hjälpmedel i alla förekommande
fall, framstår det såsom särskilt olämpligt att lägga de kraftigare vapen,
som 14 § avser att skapa, i händerna på den, som har att upptaga en förberedande
förhandling. Skola dylika vapen över huvud anlitas, synes det
naturligare att anförtro dem åt den myndighet, som har att göra det sista
försöket till uppgörelse, och vilken myndighet, på sätt jag förut angivit,
också får antagas hava större auktoritet.

De anmärkningar, som sålunda enligt min mening kunna framställas mot
innehållet i 14 §, peka i själva verket längre. Spörsmålet är, huruvida förhandlingsfrågan
i de fall, som förslaget särskilt tar sikte på, har ett sådant
läge, att det motiverar ett så speciellt förfaringssätt, som kommittén föreslagit
i 4 kapitlet, eller örn icke möjligen de intressen, som måste beaktas,
skulle kunna tillgodoses genom relativt enkla ändringar i medlingslagen.

Kungl. Majda proposition nr 240. 63

Detta senare skulle också medföra fördelen av större sammanhang i och
bättre överblick över spörsmål, som till sin natur äro likartade.

Förslaget syftar särskilt på fall, där man understundom måste räkna med
att arbetsgivare söka undandraga sig förhandlingsplikten, men där man å
andra sidan har arbetstagarorganisationer, som helst vilja undvika stridsåtgärder
och alltså icke kunna genom hot örn dylika åtgärder tvinga arbetsgivaren
till förhandling. Det praktiska behov, som föreligger, är alltså att
kunna bryta förhandlingsoviljan, och därför fordras dels rätt att erhålla ett
förhandlingsorgan och dels att detta förhandlingsorgan utrustas med tvångsmedel.
Själva förhandlingen däremot bör icke på något sätt skilja sig från
annan förhandling i arbetstvister, som sker under offentlig medverkan.

Såvitt jag kan förstå möta icke några avgörande betänkligheter mot att
tillgodose nämnda behov inom medlingslagens ram. Socialstyrelsen kan
redan nu förordna opartisk ordförande på begäran av båda parterna. Man
skulle nu bereda möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla förordnande
för opartisk ordförande allenast på begäran av den ena parten. Samtidigt
skulle upptagas föreskrifter om vitesföreläggande för part, som icke
hörsammade ordförandens kallelse eller undandroge sig att bidraga till utredningen
genom att lämna infordrade uppgifter. Det kan ifrågasättas, huruvida
dessa föreskrifter av hänsyn till formell konsekvens borde utsträckas
att omfatta också förfarandet inför förlikningsman eller förlikningskommission,
men detta är en bisak.

Nu föreligger emellertid ett särskilt spörsmål. Kommittén synes förutsätta,
att rätten att erhålla förordnande av opartisk ordförande måste vara
betingad av att arbetsfred är garanterad under förhandlingarna. Någon
logiskt bindande nödvändighet därför synes icke föreligga, utan spörsmålet
är väl närmast en fråga örn god ordning och ton. Det synes emellertid vara
väl invecklat att söka denna garanti genom en förbindelse till fredsplikt en
gång för alla från de organisationer på arbetstagarsidan, som framdeles
kunna vilja söka förordnande av opartisk ordförande. Och det synes mig
också principiellt felaktigt att låta denna ensidiga förbindelse medföra tvång
till arbetsfred på den andra sidan. Sett mot bakgrunden av nu gällande
ordning kan fredssynpunkten möjligen anses tillräckligt beaktad, örn man
stadgar, att en av parterna (arbetsgivare eller arbetstagare) icke ensam kan
utverka förordnande för opartisk ordförande, med mindre han för egen del
ikläder sig fredsplikt under förhandlingarna inför denne, samt man tillika
föreskriver, att ett sålunda utverkat förordnande förfaller, örn den andra
parten under förhandlingarna vidtager stridsåtgärd. I och med att denna
situation inträffar, föreligga förutsättningar för ingripande av förlikningsman.

Att kommittén föreslagit en anordning, varigenom arbetstagarorganisationer
skola kunna en gång för alla förbinda sig till fredsplikt, torde i viss
mån bero på önskan att bereda tjänstemannaorganisationer tillfälle att deklarera,
att de icke betrakta sig såsom stridsorganisationer. Fmligt min mening
skulle det varit tänkbart att uppbygga någon fonn av särskilt förlikningsinstitut
på denna tanke, örn fredsplikten varit ovillkorlig. Jämlikt förslaget
förfaller emellertid fredsplikten, när förhandlingarna inför den opartiske
ordföranden icke lett till resultat. Vid sådant förhållande synes anledning
icke föreligga att i större utsträckning än ovan angivits göra skillnad mellan
arbetstvister, däri tjänstemannaorganisationer äro invecklade, och andra
arbetstvister.

Arbetsdomstolens ordförande har emellertid ifrågasatt, huruvida icke
tiden nu skulle kunna anses mogen för att i medlingslagen fastslå allmän
fredsförpliktelse, när opartisk ordförande förordnats eller förlikningsman
ingripit.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Som jag redan angivit, har kommittén i sitt lagförslag upptagit dels i tredje
kapitlet en allmän regel om förhandlingsrätt utan uppställande av någon påföljd
vid överträdelse av densamma, dels ock i fjärde kapitlet ett särskilt förfarande
för förhandlingsrättens realiserande tvångsvis i sådana fall, då något
resultat icke kunnat nås på annat sätt. Förfarandet i fjärde kapitlet är emellertid
tillämpligt endast under speciella förutsättningar: en anmälan till socialstyrelsen
från arbetstagarsidan, förenad med fredsplikt för båda parterna
under viss tid.

Denna uppläggning av kommitténs förslag är redan ur rent principiella
synpunkter ägnad att väcka betänkligheter. Därigenom skulle nämligen
förhandlingsrätt till formen lagfästas för samtliga arbetstagare i enskild
tjänst, men reglerna örn rättens realiserande bliva tillämpliga endast å ett
fåtal bland dem. Kommittén har själv utgått ifrån, att den i fjärde kapitlet
föreslagna anordningen företrädesvis skulle anlitas av de grupper av anställda,
vilkas förhandlingsrätt icke blivit faktiskt erkänd från arbetsgivarsidan,
medan de stora arbetargrupper, som på egen hand förmått skaffa sig
faktiskt erkännande av sin rätt, i regel icke skulle känna något behov av lagliga
tvångsmedel till förhandlingsrättens realiserande, eftersom de ansåge sig
äga ett tillräckligt medel därtill i möjligheten att anlita stridsåtgärder. Innebörden
av kommitténs förslag skulle alltså, såvitt jag kan finna, bliva, att
förhandlingsrätten i realiteten lagfästes endast för de områden, där den hittills
icke förekommit i praktiken, under det att de områden, där i stort sett
en faktiskt erkänd förhandlingsrätt nu finnes, lämnades utanför regleringen.

Som skäl för sitt förslag har kommittén i första hand anfört, att reglerna
i fjärde kapitlet icke lämpade sig för användning på sådana organisationer,
som hävdade sin rätt genom stridsåtgärder eller hot därom, samt att det skulle
stå varje förening av arbetstagare fritt att efter eget bedömande antingen
ställa sig utanför de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde med
bibehållen möjlighet att tillgripa Stridsåtgärder eller genom en anmälan till
socialstyrelsen förskaffa sig de förmåner, lagen avsåge att skänka, mot det
att den underkastade sig en viss förpliktelse till fred. Att fredstillstånd råder
är emellertid ingen nödvändig förutsättning för användbarheten av ett sådant
förhandlingsförfarande som det föreslagna. Kommitténs tankegång får väl därför
antagas vara den, att samhället, för att ställa lagliga tvångsmedel för realiserande
av förhandlingsrätten till arbetstagarnas förfogande, skäligen som kompensation
kunde betinga sig en utfästelse om arbetsfred. Denna tankegångsynes
— från kommitténs egna utgångspunkter — vara berättigad endast under
förutsättning, att samhället garanterade lösandet av alla förekommande arbetstvister,
vilket i sin tur skulle förutsätta införande av ett system med obligatorisk
skiljedom. Kommittén har emellertid ansett institutet obligatorisk skiljedom
falla utanför förhandlingsrätten i inskränkt mening och därför icke upptagit
detsamma till behandling. Visserligen lia Daco och några andra organisationer
av anställda uttalat sitt beklagande av detta kommitténs ståndpunktstagande,
varjämte socialstyrelsen framhållit skiljedomssystemet som ett
tänkbart alternativ, men något positivt förslag i ämnet föreligger icke. Frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

om införande av obligatorisk skiljedom torde sålunda i detta sammanhang
kunna lämnas å sido. Vid sådant förhållande föreligger icke heller någon särskild
anledning att kombinera reglerna örn förhandlingsrätten med en fredslagstiftning.
Härtill kommer, att arbetsfreden icke i någon större utsträckning
skyddas genom den av kommittén föreslagna fredsplikten, eftersom densamma
upphör efter genomförandet av en förhandling utan tvistens lösning. Att den
föreslagna fredsplikten icke äger något större värde, har framhållits såväl
från arbetsgivar- och arbetstagarhåll — bland annat av svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen — som från myndigheters sida, t. ex. av
socialstyrelsen. Då det icke gärna kan vara något självändamål att genom
uppställandet av en fredsplikt utestänga vissa arbetstagarkategorier från
lagens tillämpningsområde, anser jag, att någon fredsförpliktelse icke bör
upptagas som förutsättning för tillämpligheten av reglerna örn förhandlingsrättens
realiserande.

Eftersom det av kommittén föreslagna anmälningsinstitutet näppeligen har
något berättigande annat än som grundval för fredsplikten, bör även detta
institut, mot vars utformning i och för sig för övrigt riktats grava anmärkningar,
bortfalla.

Jag har icke förbisett, att kommittén för att uppställa en fredsplikt som
förutsättning för det nya förhandlingsförfarandets tillämplighet anfört ytterligare
ett skäl, nämligen att, då strid rådde eller syntes hota, förutsättningarna
vore givna för ett förlikningsförfarande enligt medlingslagen och utrymme
saknades för ett därmed sidoordnat förhandlingsförfarande. Givetvis är det
av vikt, att förlikningsväsendet icke rubbas genom tillkomsten av ett nytt,
därmed sidoordnat institut, men jag kan icke finna, att kommittén lyckats
undvika denna olägenhet.

Det i fjärde kapitlet av kommitténs förslag upptagna förhandlingsförfarandet
skiljer sig från det nuvarande förlikningsförfarandet väsentligen
därigenom, att förhandlingsledaren dels genom vitesbestämmelser erhållit
möjlighet att förmå parterna till att träda i förhandling med varandra, dels
ock ålagts att, då uppgörelse mellan parterna icke kunnat åstadkommas annorledes,
själv framlägga ett på objektiv rättvisa grundat förslag till tvistens
lösning med befogenhet att publicera förslaget som påtryckningsmedel å
parterna att antaga detsamma. Yägrar endera parten att antaga förslaget, står
det emellertid parterna fritt att tillgripa stridsåtgärder. Då äro förutsättningar
för medlingslagens tillämpning givna; och det kan knappast undvikas,
att de båda förfarandena, såsom ock i yttrandena påpekats, komma i en mindre
önskvärd kollision. Jag vill i sådant hänseende endast framhålla svårigheten
för en förlikningsman att komma till rätta med en tvist, till vars lösning en
annan opartisk person tidigare framlagt ett förslag, som angivits vara det
objektivt rättvisa.

Örn alltså kommittén icke kan anses ha åstadkommit önskvärd avgränsning
av det föreslagna förfarandet under opartisk ledning i förhållande till förlikningsväsendet,
så bliva svårigheterna härutinnan icke mindre genom att
fredsplikten borttages. Det synes mig därför icke återstå annan utväg än att

Bihang till riksdagens protokoll WHO. 1 sand. Nr 240. 460 36 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

— såsom också från flera håll, bland annat av arbetsdomstolens ordförande,
förordats — utesluta hela det särskilda förhand] ingsförfarandet under opartisk
ledning och tillgodose de intressen, som skola tillvaratagas, genom ändringar
i medlingslagen.

På nu anförda skäl föreslår jag, att i en lag örn förenings- och förhandlingsrätt
i fråga örn förhandlingsrätten blott upptagas de regler, som erfordras
för fastslående av principen om rätt och skyldighet för parterna å
arbetsmarknaden att träda i förhandling med varandra. I den mån ingripande
från samhällets sida påkallas, bör detta läggas i förlikningsmännens händer
och medlingslagen därför kompletteras med bestämmelser örn förlikningsmans
medverkan i tvister av förevarande slag med befogenhet för förlikningsmannen
att, där så erfordras, genom vitesbestämmelser förmå parterna att träda
i förhandling med varandra. Däremot kan jag icke förorda, att en förlikningsman,
som för närvarande är förbjuden att åtaga sig skiljemannauppdrag,
skulle åläggas framlägga ett på eget omdöme örn vad rättvisa och billighet
kräva grundat förslag till tvistens lösning. De skäl mot bestämmelserna i
14 § av kommitténs förslag, som anförts i ett mycket stort antal av de avgivna
yttrandena, synas mig härutinnan vara avgörande.

I enlighet med de allmänna grunder, jag i det föregående angivit, ha inom
socialdepartementet utarbetats förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt
samt till lag örn ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj
1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister.

Förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt — vars bestämmelser
som regel icke kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal utan äro av
tvingande natur — innefattar dels lagfästande av föreningsrätten i egentlig
mening utan upptagande av frågan örn organisationstvång, dels ock fastslående
av principen örn rätt och skyldighet för parterna å arbetsmarknaden
att träda i förhandling med varandra rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande förhållandet i övrigt dem emellan.

De föreslagna ändringarna i medlingslagen avse att möjliggöra ingripande
från förlikningsmännens sida till förhandlingsrättens realiserande med möjlighet
att genom vitesbestämmelser förmå part att fullgöra sin skyldighet att
träda i förhandling.

Som jag i det följande skall närmare utveckla har jag ansett det böra ankomma
på arbetsdomstolen att upptaga mål, som avse tillämpning av nyssnämnda
vitesbestämmelser samt av de föreningsrättsliga bestämmelserna. I an
ledning härav har inom socialdepartementet jämväl upprättats förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Jag övergår nu till en detaljredogörelse för de nämnda inom departemen
tet utarbetade förslagen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

Specialmotivering.

Förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt.

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

1 §•

Enligt 1 § i kommitténs förslag skulle lagen äga tillämpning å
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i enskild tjänst. Lagen
vore icke tillämplig beträffande arbetstagare, som anställdes av riksdagen
eller av en till statsförvaltningen hörande eller under riksdagen lydande
myndighet eller av kommunal myndighet i kraft av särskild författning.

Som motivering till sitt förslag har kommittén anfört följande:

Av vad förut anförts framgår, att kommittén ansett principen örn förenings-
och förhandlingsrätt böra fastslås som en allmän regel. Det hade i
och för sig varit anledning att i detta sammanhang överväga, i vad mån den
allmänna principen bort göras tillämplig även på statlig och kommunal tjänst.
Emellertid skall kommitténs utredning enligt de meddelade direktiven endast
avse rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad
därmed äger samband. Frågan örn förhandlingsordning för statens tjänstemän
är för närvarande föremål för utredning av särskilda sakkunniga (sakkunniga
rörande förhandlingsordning för statstjänstemän). Med hänsyn härtill
har kommittén upptagit förenings- och förhandlingsrätten till behandling
endast i vad rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i enskild
tjänst. I statens och riksdagens tjänst anställda ävensom sådana kommunala
befattningshavare, vilka tillsättas genom en offentligrättslig akt (d. v. s. i
kraft av särskild författning), beröras ej av kommitténs förslag. Beträffande
den närmare innebörden av denna avgränsning, vilken överensstämmer med
den i kommitténs förslag till lag örn arbetsavtal angivna, hänvisas till kommitténs
betänkande i sistnämnda ämne (statens offentliga utredningar
1935: 18 sid. 38).

I yttrandena har beträffande detta stadgande anförts i huvudsak
följande.

Socialstyrelsen har funnit det onödigt att bestämma lagens tillämpningsområde
såväl positivt som negativt. Paragrafens senare mening torde emellertid
få anses ej blott överflödig utan även ej fullt förenlig med den förra,
enär densamma, utan att framträda såsom ett undantag, syntes medgiva lagens
tillämpning å en del arbetstagare, som sysselsattes för statens räkning utan
att vara anställda på det särskilda sätt i paragrafen angåves. Beträffande
kommunernas arbetstagare vore denna divergens uppenbar. I fråga örn sistnämnda
arbetstagare, som synts socialstyrelsen böra inbegripas under lagen,
har styrelsen i övrigt hänvisat till vad styrelsen rörande dem anfört i sitt yttrande
över kommitténs förslag till lag om arbetsavtal. I sistnämnda yttrande
anförde socialstyrelsen, att beträffande anställningsförhållandena för åtskilliga
grupper av arbetstagare i kommunal tjänst någon principiell skillnad
icke rådde mot anställningsförhållandena för arbetstagare i enskild tjänst och
att de förra i många fall vore i samma behov av rättssäkerhet som de senare.
Enligt kommitténs förslag hade emellertid en uppdelning av de kommunala
befattningshavarna skett i sådana, på vilka lagen skulle bliva tillämplig, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

sådana, som skulle vara från densamma undantagna. Ifrågavarande uppdelning
hade företagits med utgångspunkt från det i förevarande sammanhang
ganska ovidkommande förhållandet, huruvida tjänsten funnes angiven i särskild
författning eller icke. I praktiken syntes en sådan uppdelning komma
att verka föga rationell. I allt fall syntes det påkallat, att en klarare precisering
erhölles än vad som lagförslaget nu innefattade.

Landsorganisationen har beträffande denna paragraf anfört:

Den gjorda avgränsningen av tillämpningsområdet har ansetts följa av de
för kommitténs utredning meddelade direktiven. Mot densamma är i och för sig
icke annat att erinra än att det beträffande kommunala arbetstagare använda
uttrycket »i kraft av särskild författning» är till sin räckvidd alltför
obestämt och icke heller tillfredsställande bestämmes vare sig i motiven till
det föreliggande förslaget eller i motiven till förslaget till lag örn arbetsavtal.
I dessa senare motiv framhålles beträffande arbetstagare i statens
tjänst att det inom vissa särskilda områden förekommer att staten sluter rent
privaträttsliga arbetsavtal, varvid i allmänhet är fråga örn anskaffande av tillfällig
arbetskraft för något särskilt ändamål. Enligt ordalydelsen i 1 § av
det föreliggande förslaget är lagen icke tillämplig å dylika arbetstagare. Å
andra sidan torde de icke bliva hänförliga under den ifrågasatta lagstiftningen
örn förhandlingsordning för statstjänstemän. Landsorganisationen
vill framhålla angelägenheten av att tillämpningsområdena för de båda lagstiftningarna
erhålla en sådan inbördes avgränsning att ifrågavarande arbetstagare
komma att hänföras under endera av dem.

Daco har ansett något skäl icke föreligga, varför stora grupper av anställda,
vilka visserligen vore i »offentlig tjänst» men som i fråga örn anställningsvillkorens
fastställande vore i samma läge som de i privat tjänst anställda
och därför icke heller vanligen ansåges såsom statstjänstemän i egentligmening,
icke skulle äga samma rätt till föreningsbildande och förhandlingar
som övriga anställda. Daco har därför föreslagit, att från lagens tillämpning
endast skulle undantagas sådana arbetstagare i offentlig tjänst, för vilka
arbetsvillkoren vore fastställda i lag eller författning.

Svenska landstingsförbundet har anfört i huvudsak följande:

Frågan örn förhandlingsrätt för landstingens befattningshavare är för närvarande
synnerligen aktuell. Redan ha femton landsting medgivit viss förhandlingsrätt
för sina befattningshavare, och i ytterligare några landstingsområden
pågå utredningar angående införande av dylik rätt. I de landsting,
där förhandlingsförfarande sålunda förekommer, har detta reglerats på olika
sätt. Två landsting hava sålunda i sina avlöningsreglementen intagit bestämmelser
härom. Genom särskilda stadganden i instruktionerna för respektive
lönenämnder hava fyra landsting ordnat förevarande spörsmål.
Slutligen hava nio landsting antagit särskilda förhandlingsordningar.

Frågan örn förhandlingsrätt för landstingens befattningshavare är, såsom
av det anförda framgår, på god väg att lösas på frivillighetens väg. Det synes
därför onödigt att tillgripa tvångsmedel för att beträffande dessa befattningshavare
åvägabringa förhandlingsrätt.

Vad angår det nu föreliggande lagförslaget skall detta i likhet med det av
kommittén tidigare avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal bland annat icke
vara tillämpligt i fråga örn kommunala befattningshavare, som tillsättas i
kraft av särskild författning. — — — Oavsett svårigheten att i varje
särskilt fall tolka uttrycket »tillsatt i kraft av särskild författning», måste

Kungl. Majus proposition nr 240.

(let anses olämpligt, att skilda förhandlingsförfaranden på grund av
nyssnämnda undantag skola gälla för olika grupper av ett landstings befattningshavare.
Från landstingets synpunkt är det fastmera ett önskemål att få
enhetliga bestämmelser i förevarande hänseende beträffande alla dess befattningshavare.

Beaktas bör vidare, att landstingens befattningshavare i regel intaga en
helt annan och bättre ställning i anställningshänseende än i enskild tjänst
anställda, varför en för dessa senare avsedd speciallagstiftning icke utan
vidare lämpar sig eller i allt fall ej har samma berättigande för landstingens
befattningshavare. Deras ställning är snarare i mångt och mycket att jämföra
med statens tjänstemäns. Då frågan örn beredande av förhandlingsrätt
för statliga befattningshavare för närvarande är föremål för utredning, torde
det därför få anses lämpligt, att resultaten av denna utredning avvaktas,
innan man söker lagstiftningsvägen ordna förhandlingsrätten för landstingens
befattningshavare.

Svenska stadsförbundet har påpekat, att kommitténs förslag Itömma vid en
tidpunkt, när de organisationsmässiga förutsättningarna för en vidare utbyggd
förhandlingsrätt för städernas tjänstemän syntes ligga inom räckhåll och
städerna visat ett växande intresse för frågans lösning. Med detta förslag
fördes, såvitt förbundet kunde se, frågan för städernas vidkommande åter ut
i det ovissa. För en del av kommunaltjänstemännen skulle den föreslagna
lagstiftningen gälla, för andra icke. Lagstiftningen byggde på föreningar såsom
förhandlande parter. Med den uppdelning av kommunaltjänstemännen,
som nu föresloges, borde en mödosamt uppbyggd organisation av de kommunala
tjänstemännen rätteligen ånyo slås sönder. Egentligen skulle nämligen
med hänsyn till den nya lagstiftningen tjänstemännen organisationsmässigt
uppdelas efter en så verklighetsfrämmande grund 50m tillsättningen
»i kraft av särskild författning» och tillsättningen av kommunal myndighet i
annan ordning. Den föreslagna uppdelningen har emellertid synts förbundet
orimlig. Härom anför förbundet vidare:

Att bokhållaren på drätselkontoret skulle få en lagfästad rätt att påkalla
förhandlingar örn sina avlöningsförhållanden, men bokhållaren på ett sjukhus
eller en fattigvårdsanstalt skulle förmenas samma förmån, synes vara en tanke,
som föga hör hemma i praktisk kommunalförvaltning. Drager man — i saknad
av klara lagbestämmelser — gränsen så, att förhandlingsrätten skulle vara
förmenad en läkare eller syssloman men tillförsäkrad en bokhållare och i
praktiken redan genomförd för lägre personal på en och samma fattigvårdsanstalt,
blir förhållandet icke rimligare.

Förbundet har med tillfredsställelse iakttagit, att kommittén själv åtminstone
ifrågasatt en förnuftigare anordning, ehuru den av de mottagna
direktiven sett sig förhindrad att utarbeta förslag i den riktningen. Kommittén
har uttalat, att det synes i och för sig vara anledning att i förevarande sammanhang
överväga, i vad mån den allmänna förhandlingsprincipen bort göras tilllämplig
även på statlig och kommunal tjänst.

Förbundet uttalade sig tidigare för en gemensam lagstiftning för dessa
grupper av tjänstemän redan i avseende å arbetsavtalen. Sedan styrelsen nu
tagit del av kommitténs förslag till lag om förhandlingsrätt, finner förbundet,
att de föreliggande utredningarna klart visat, att en lagstiftning om arbetsavtal
och förhandlingsrätt för kommunaltjänstemän icke bör kombineras med
lagstiftningen på området för de privatanställda. De i offentlig tjänst an -

Departements chefen.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ställda, till vilka enligt styrelsens mening de kommunalanställda äro att hänföra,
oavsett om de tjänstgöra på det ena eller andra kommunala kontoret,
böra få dessa förhållanden reglerade i en och samma författning.

Svenska kommunaltjänstemannaförbundet har uttalat betänkligheter mot
bestämmelsen i 1 § av kommitténs förslag örn undantagande av vissa kommunala
befattningshavare från lagens tillämpningsområde samt anfört:

En sådan uppdelning anse vi mindre lyckad och knappast genomförbar i
praktiken, den skulle dessutom leda till högst egendomliga konsekvenser.
Det synes, som örn områdena för kommunens egenförvaltning och självförvaltning
varit indelningsgrunden för kommitterade, när man velat avskilja
en del av de kommunala arbetstagarna. Emellertid förhåller det sig så, att
det ofta är ganska svårt att draga denna gräns och ännu svårare mången gång
att i fråga om personalen avgöra, vart vederbörande skall höra. Vår huvudanmärkning
mot den formulering, som paragrafen fått, evad det rör de kommunala
arbetstagarna, grundar sig emellertid på det förhållandet, att den
»särskilda författningen» sällan bestämmer något örn de villkor eller de rättigheter,
som följa med tjänsten. Att närmare bestämma detta är uteslutande en
arbetsgivarens-kommunens angelägenhet. Även örn författningsvis angives,
att vissa kommunala tjänster skola finnas, är därmed också allt sagt. Frågor
örn t. ex. uppsägning, sjuklön, semester och pension nämner författningen icke
ett ord örn, utan har detta blivit en angelägenhet, som kommunen själv ordnar
— i bästa fall efter samråd med befattningshavarnas organisation.

När därför i praktiken kommunen och befattningshavaren stå i detta förhållande
till varandra, få vi uttryckligen framhålla önskvärdheten av en ändrad
formulering av § 1 i lagförslaget, och så att därav tydligt framgår, att endast
en under kommunal myndighet lydande befattningshavare, som i särskild lag
eller författning har sina anställningsvillkor reglerade, är från lagens giltighetsområde
undantagen.

Härigenom skulle större klarhet vinnas, vilka kommunala arbetstagare
lagen äger tillämpning på, och tvistigheter beträffande tolkningen av nu föreslagna
bestämmelser undvikas. Det stöd, som lagen om förenings- och förhandlingsrätt
avser att giva de anställda, bör också komma så många av dem
som möjligt på det kommunala området till godo.

Även Stockholms stads befattningshavares samarbetsnämnd har ansett, att
från lagens tillämpning endast borde undantagas sådana arbetstagare i offentlig
tjänst, för vilka arbetsvillkoren vore fastställda i lag eller författning.

Enligt kommitténs förslag skulle lagen om förenings- och förhandlingsrätt
i första hand äga tillämpning å enskild tjänst. Kommittén har från lagens
tillämpningsområde helt undantagit statens och riksdagens tjänst, under det
att beträffande kommunal tjänst en uppdelning verkställts, allteftersom arbetstagare
anställes i kraft av särskild författning eller ej.

I de avgivna yttrandena ha anmärkningar framställts mot kommitténs förslag
såväl i form som i sak.

Yad först angår statens tjänst, är det givet, att en lag örn förenings- och
förhandlingsrätt, med därtill sig anslutande regler i medlingslagen örn rätt
för förlikningsman att ingripa i arbetstvist som medfört eller synes hota att
medföra arbetsinställelse m. m., icke bör gälla för de statsanställda, som sakna
strejkrätt, d. v. s. statens ämbets- och tjänstemän. Frågan om en förhand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

lingsordning för statstjänstemän ligger på ett helt annat plan än de privatanställdas
och är, såsom kommittén påpekat, för närvarande föremål för utredning
av särskilda sakkunniga. Annorlunda ställer sig saken beträffande de
kategorier av arbetstagare, särskilt hos de affärsdrivande verken, som anställas
genom rent privaträttsliga arbetsavtal och i stort sett äro fullt jämförliga med
arbetare å den enskilda arbetsmarknaden. .De torde icke bliva hänförliga under
den ifrågasatta lagstiftningen om förhandlingsordning för statstjänstemän;
och det vore givetvis otillfredsställande, om de icke skulle komma inom någondera
lagens tillämpningsområde. För egen del kan jag icke finna något avgörande
skäl, varför icke lagen om förenings- och förhandlingsrätt skulle bliva
tillämplig å dem.

Vidkommande kommunernas tjänst har den av kommittén föreslagna uppdelningen
i samtliga de yttranden, vari frågan berörts, betecknats som alltför
oklar till sin innebörd. Flertalet har också ansett bestämmelsen otillfredsställande
i sak. Daco, svenska kommunaltjänstemannaförbundet och Stockholms
stads befattningshavares samarbetsnämnd ha föreslagit, att från lagens
tillämpningsområde skulle undantagas icke arbetstagare, som anställas i kraft
av särskild författning, utan blott sådana, för vilka arbetsvillkoren äro fastställda
i lag eller författning. Svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet
lia ansett, att lagen icke alls borde vara tillämplig å kommunala
arbetstagare, varvid framhållits, att dessa i regel intoge en helt annan och
bättre ställning i anställningshänseende än i enskild tjänst anställda. Landstingsförbundet
har därjämte framhållit, att landstingens befattningshavare i
mångt och mycket vore att jämföra med statens tjänstemän. Enligt min mening
böra de i kommunal tjänst anställda arbetstagarna i nu förevarande hänseende
underkastas samma reglering som de statsanställda. Förhandlingsrätten för
de kommunalanställda, som icke ha strejkrätt, bör sålunda icke regleras i förevarande
sammanhang, utan bör frågan om deras förhandlingsrätt upptagas i
samband med spörsmålet örn förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att från lagens tillämpningsområde
blott undantagas sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Beträffande den närmare
innebörden av denna avgränsning får jag hänvisa till reglerna i 25 kapitlet
strafflagen och de särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tillämpning
utbildad praxis.

Under arbetstagare i statens tjänst torde innefattas jämväl arbetstagare
anställda av riksdagen eller av myndighet lydande under riksdagen. Någon
särskild bestämmelse örn arbetstagare i riksdagens tjänst synes därför icke
vara erforderlig.

2 §•

Förevarande paragraf motsvarar 3§i kommitténs förslag, som
lyder:

Med förening av arbetstagare förstås i denna lag en av arbetstagare, tillhörande
viss eller vissa arbetstagargrupper, bestående förening, vars uppgift,
enligt vad av stadgarna framgår, är att tillvarataga ifrågavarande grupps eller

Kungl. Majus proposition nr 240.

gruppers intressen rörande anställningsvillkor oell förhållandet i övrigt till
arbetsgivaren samt i vars verksamhet ingår att sluta för sina medlemmar bindande
avtal i detta avseende.

Med förening av arbetsgivare förstås i lagen en motsvarande sammanslutning
å arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare
eller arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund
av flera sådana föreningar (huvudorganisation); och skall, då fråga är om
huvudorganisation, vad i denna lag sägs örn medlem i förening gälla om de
anslutna föreningarna, så ock örn deras medlemmar.

Som motivering till stadgandet har kommittén anfört i huvudsak följande:

Ett mera definitivt ordnande av förenings- och förhandlingsrätten i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare kan näppeligen tänkas utan
någon reglering av arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer. Dessa
äro emellertid att hänföra till s. k. ideella föreningar, beträffande vilkas rättsliga
ställning svensk lag icke innehåller några allmänna regler. Det torde icke
lämpligen låta sig göra att tillgodose behovet av lagstiftning om arbetsgivarnas
och arbetstagarnas föreningar, förrän do allmänna grunderna för en lagstiftning
beträffande ideella föreningar blivit utredda. På en dylik utredning,
vilken måste bliva av vidlyftig beskaffenhet, kan kommittén icke inlåta sig.
Kommittén måste därför — i fullt medvetande örn de svårigheter, som därigenom
kunna uppstå vid tillämpning av bestämmelserna örn förenings- och
förhandlingsrätt — avstå från en närmare rättslig reglering av arbetsgivarnas
och arbetstagarnas organisationer. Att en lagstiftning örn förenings- och förhandlingsrätt
överhuvud är möjlig utan en dylik reglering torde framgå av
att därförutan genom lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal kunnat regleras
verkningarna av avtal mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och
förening av arbetstagare om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Vid tillkomsten av sistnämnda lag anfördes, att en föreningslagstiftning
i vårt land visserligen ur andra synpunkter vore önskvärd, men att lagstiftningen
örn kollektivavtal icke borde uppskjutas i avbidan på lösningen av
detta vittutseende problem. Under vilka förutsättningar en sammanslutning
— vare sig den uppträdde å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan -— ägde rättspersonlighet,
det vill i detta sammanhang säga förmåga att genom kollektivavtal
förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, finge bedömas efter de
regler, som i allmänhet tillämpades rörande icke ekonomiska föreningar. Beträffande
dylika associationer rådde inom rättstillämpningen ingen tvekan
därom, att en förening ägde rättspersonlighet, såframt den antagit stadgar av
en viss fullständighet.

Yad sålunda anförts vid tillkomsten av lagen örn kollektivavtal kan i viss
mån tillämpas även å en lag om förenings- och förhandlingsrätt. Emellertid
är en reglering av föreningsförhållandena mera nödvändig såsom grundval
för en lagstiftning av sistnämnda än en av förstnämnda slag. Lagen om kollektivavtal
avser verkan av träffade uppgörelser, alltså fall, där de agerande
redan å ömse sidor godtagit varandra som parter. Här åter gäller det att
angiva förutsättningar för att en organisation på förhand skall kunna ställa
krav på att bliva respekterad som part av en motpart, som kanske icke alls är
villig därtill. För att ett sådant krav skall vara berättigat fordras givetvis,
att av organisationen träffade uppgörelser skola bliva bindande, vilket innebär,
att organisationen måste vara en förening med rättspersonlighet. Då
man för rättspersonlighet icke torde kunna fordra mer av en arbetsgivareller
arbetstagarorganisation än av ideella föreningar i allmänhet, d. v. s. att
föreningen konstituerat sig och antagit stadgar av en viss fullständighet samt

Kungl. Majus proposition nr 24.0.

valt styrelse, har kommittén icke uppställt några regler örn villkor för en
organisations rättspersonlighet. Kommittén har nöjt sig med att å de organisationer,
som avses i lagen, använda beteckningen förening för att markera,
att det skall vara en sådan sammanslutning, som enligt gällande rättstillämpning
beträffande ideella föreningar äger rättspersonlighet. Härutöver har
kommittén emellertid uppställt vissa regler örn hur en organisation skall vara
beskaffad för att betraktas som en förening av arbetsgivare respektive arbetstagare.
Dessa regler beröra icke rättspersonligheten utan äro blott villkor
för att föreningen skall få med lagens hjälp hävda krav på att bliva respekterad
som förhandlingspart.

De allmänna regler, som kommittén föreslår beträffande själva organisationerna,
skola tillämpas lika beträffande föreningar av arbetsgivare och föreningar
av arbetstagare. Kommittén torde kunna inskränka sig till att tala
örn arbetstagarnas föreningar, beträffande vilka reglerna äro av det största
intresset.

För att en sammanslutning skall enligt den föreslagna lagen vara att betrakta
som en förening av arbetstagare bör för det första fordras, att den
består av arbetstagare, tillhörande viss eller vissa arbetstagargrupper. Med
arbetstagargrupp förstår kommittén en samling arbetstagare, vilka på grund
av gemensamhet i fråga örn arbetsförhållanden objektivt sett framträda som
en grupp. Då det står en förening fritt att organisera hur mångå och hur inbördes
olikartade grupper som helst, erhåller bestämmelsen i detta sammanhang
ingen annan innebörd än att det område, som föreningen avser att organisera,
skall vara fixerat. I annat sammanhang är skillnaden mellan olika
grupper av vikt, i det att vid förhandlingsproceduren vad som angår varje
särskild grupps intressen skall betraktas som en fråga för sig. Härtill återkommer
kommittén vid 11 §. Att föreningen skall bestå av gruppens, respektive
gruppernas, arbetstagare behöver icke utesluta, att exempelvis arbetsgivare
eller arbetstagare, som tillhört men lämnat gruppen, äro ledamöter
utan rösträtt, men det avgörande inflytandet på föreningsangelägenheterna
måste ovillkorligen tillkomma gruppens arbetstagare själva. Att såsom ^en
förening av arbetstagare godtaga en sammanslutning, där utomstående äga
avgörande inflytande, kan icke ligga i arbetstagarnas intresse; och lika litet
kan man fordra av arbetsgivaren, att han erkänner en dylik sammanslutning
såsom representant för sina arbetstagare.

I kollektivavtalslagens andra paragraf har fastslagits, att kollektivavtal,
som slutits av förening, är bindande för medlem i föreningen, vare sig han
inträtt före eller efter avtalet. Någon i stadgarna eller annorstädes uttryckligen
given fullmakt för föreningen att företräda sina medlemmar i förhållandet
till arbetsgivaren erfordras alltså icke för att en av föreningen
träffad uppgörelse skall vara bindande för medlemmarna. Emellertid måste
det anses som rimligt, att en arbetsgivare, innan han godtager en förening
såsom part å arbetstagarsidan, vill se något bevis angående föreningens behörighet.
Det bör därför framgå av föreningens stadgar, att dess uppgift är
att tillvarataga den ifrågavarande arbetstagargruppens intressen rörande anställningsvillkor
och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Stadgarna behöva
väl icke upptaga en särskild paragraf, som uttryckligen angiver detta,
men av stadgarnas allmänna bestämmelser, eventuellt sammanställda med föreningens
namn, bör det klart framgå, att föreningen är direkt inriktad på en
sådan uppgift. Detta hindrar icke, att föreningen kan hava även andra därmed
förenliga uppgifter, t. ex. understöds- och klubbverksamhet. I tillvaratagande
av gruppens intressen ingår att i särskilda fall företräda viss eller
vissa enskilda medlemmars intressen i arbetsförhållandet, d. v. s. i förhållandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

mellan arbetsgivare och arbetstagare i dessa deras egenskaper. För att klargöra
att förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare, som icke hänföra
sig till deras nämnda egenskaper, falla helt utanför lagstiftningen har kommittén
i lagtexten använt uttrycket anställningsvillkor och förhållandet i övrigt
till arbetsgivaren.

För att en sammanslutning skall betraktas som en förening av arbetstagare
i lagens mening bör slutligen fordras, att det ingår i dess verksamhet att sluta
för sina medlemmar bindande avtal i förhållande till arbetsgivaren. Någon
föreskrift härom i stadgarna behöves icke; och icke heller behöver föreningen
i handling hava ådagalagt sin verksamhetsinriktning. Villkoret bör i regel
anses uppfyllt, så. snart det icke av föreningens stadgar eller eljest framgår,
att slutande av bindande avtal faller utanför föreningens verksamhet. Har
föreningen icke till mål att uppnå bindande uppgörelser med arbetsgivaren,
äro de möjligheter, den föreslagna lagen bjuder, inga lämpliga medel i föreningens
verksamhet; och denna bör därför anses falla helt utanför lagen.
Därest exempelvis en organisation med hänsyn till principen om full frihet
till stridsaktioner vid varje därtill lämplig tidpunkt icke ingår tidsbundna
kollektivavtal, är organisationen icke att betrakta såsom en förening av arbetstagare
i lagens mening. En kretssammanslutning, som icke på egen hand kan
träffa avgöranden, bör icke heller betraktas som en förening av arbetstagare
utan endast som en avdelning av den överordnade förening, beslutanderätten
tillkommer.

Äro flera självständiga föreningar av arbetstagare sammanslutna i en förening
(huvudorganisation), bliva lagens bestämmelser tillämpliga å såväl
huvudorganisationen som de primära föreningarna. I överensstämmelse med
vad som skett i kollektivavtalslagen har kommittén avfattat de särskilda bestämmelserna
med tanke på primärföreningarna men i ett särskilt stadgande
angivit, att bestämmelserna om primärföreningar skola äga motsvarande
tillämpning å huvudorganisationer, varvid vad som sägs örn föreningsmedlemmar
skall gälla örn såväl de anslutna föreningarna som deras medlemmar.

Huruvida en förening skall betecknas såsom huvudorganisation, blir framför
allt att avgöra med hänsyn till stadgarnas bestämmelser. Givetvis måste
sammanslutningen hava nått en sådan fasthet, att den äger rättspersonlighet.
Därjämte skola de i 3 § första stycket uppställda kraven i tillämpliga delar
vara uppfyllda. Bland annat skall det alltså ingå i huvudorganisationens verksamhet
att självständigt sluta bindande avtal med arbetsgivarsidan. I vad
mån huvudorganisationen skall äga befogenhet att ingripa i primärföreningarnas
verksamhet blir en inre angelägenhet dem emellan, som bör regleras i
stadgarna.

I yttrandena Ilar handelskammaren i Malmö funnit bristfälligheten
i paragrafens behörighetskrav ligga i öppen dag. Enligt de uppställda villkoren
skulle sålunda varje förening, omfattande arbetstagare av viss grupp,
äga oinskränkt rätt att företräda gruppen samt för dess räkning fordra förhandling,
även örn föreningen på intet sätt vore representativ för gruppen
ifråga. Efter handelskammarens mening förelåge här en så allvarlig lucka i
lagförslaget, att den, därest detsamma skulle kunna godtagas, i någon form
måste avhjälpas.

Länsstyrelsen i Malmö har ansett, att en förenings ändamål att sluta för
sina medlemmar bindande avtal borde kunna direkt utläsas ur stadgarna.
Stockholms handelskammare däremot har hemställt, att orden »samt i vars

Kungl. Majus proposition nr 240.

verksamhet ingår att sluta för sina medlemmar bindande avtal i detta avseende»
måtte utgå, enär lagen icke onödigtvis borde upptaga sådana föreskrifter,
som tydde på önskvärdheten av kollektiva uppgörelser. Handelskammaren
i Göteborg har jämväl funnit de citerade orden böra utgå. Handelskammaren
i Karlstad-, som är av samma mening, har anfört, att alla föreningar
icke torde ha till syfte att sluta kollektivavtal samt att alla förhållanden
ej heller kunde eller borde regleras i kollektiv form.

I detta sammanhang må anmärkas, ätt svensk sjuksköterskeförening, som
enligt sina stadgar har till ändamål, bland annat, att på lämpligt sätt tillvarataga
och bevaka sjuksköterskekårens intressen, jämväl de ekonomiska, förklarat
sig avstå från avgivande av yttrande över kommitténs förslag, då i
föreningens verksamhet för närvarande ej inginge att sluta för sina medlemmar
bindande avtal rörande förhållandet till arbetsgivaren.

Dåvö har beträffande förevarande paragraf anfört:

Daco har intet att erinra mot paragrafens ordalydelse, men med vetskap
om de mångskiftande organisationsformer, som förekomma inom de anställdas
föreningsväsen, och konkurrensen dessa organisationer emellan, anser sig
Daco böra understryka, att förhandlingsrätt endast bör tillkomma verkliga
arbetstagarorganisationer, inom vilka arbetsgivarinflytande icke alls gör sig
gällande. Detta bör klart framhävas i motiveringen. Det bör vara självklart
att man i dessa arbetstagarföreningar icke bör kunna godtaga såsom passiva
medlemmar andra arbetsgivare än sådana som sedan sitt inträde i föreningen
övergått från att vara arbetstagare till att bliva arbetsgivare. Med sådana
arbetstagarföreningar kunna givetvis icke avses sammanslutningar, där arbetsgivare
genom att ingå såsom understödjande medlemmar under en eller
annan form förskaffa sig ett direkt eller indirekt inflytande på sammanslut
ningen, ehuru denna utger sig för att vara en arbetstagarorganisation. Ej
heller böra såsom arbetstagarorganisationer anses sådana som tillkommit
på arbetsgivarpartens mer eller mindre dolda initiativ och därför kunna förväntas
sakna både förmåga och vilja att hävda arbetstagarpartens intressen
gentemot arbetsgivarparten.

T likhet med kommittén anser jag det uteslutet att i en lag av förevarande
art upptaga detaljerade bestämmelser örn organisationsväsendet på arbetsmarknaden.
Jag kan alltså icke biträda det av handelskammaren i Malmö framställda
yrkandet på närmare reglering i detta hänseende. Man torde få nöja sig
med att kräva, att de sammanslutningar, på vilka lagen skall bliva tillämplig,
äga en viss organisatorisk fasthet, motsvarande den, som enligt praxis kräves
för ideell förenings rättssubjektivitet, ävensom att föreningens karaktär av
facklig organisation direkt eller indirekt framgår av stadgarna.

För detta ändamål synes, såvitt arbetstagarsidan angår, annan föreskrift
icke vara erforderlig än att sammanslutningen skall vara en förening, som
består av arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvarataga
arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt
till arbetsgivaren. I vad mån förekomsten i en arbetstagareförening av jämväl
arbetsgivare såsom medlemmar skall anses ändra föreningens karaktär, torde
få bedömas i varje särskilt fall.

Den av kommittén upptagna särskilda bestämningen, att föreningens med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

lemmar skola tillhöra viss eller vissa arbetstagargrupper, har jag ansett kunna
utgå. Med densamma har kommittén icke velat utsäga annat än att det område,
som föreningen avser att organisera, skall vara fixerat, men något uttryckligt
stadgande därom torde näppeligen vara erforderligt.

Jag anser mig även böra biträda det av handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg och Karlstad framställda yrkandet örn uteslutande av stadgandet,
att i föreningens verksamhet skall ingå att sluta för sina medlemmar bindande
avtal rörande förhållandet till arbetsgivaren. Nämnda stadgande kan
— såsom svensk sjuksköterskeförening tydligen gjort — tolkas så, att från
lagens tillämpningsområde skulle uteslutas föreningar, vilka icke ha till uppgift
att sluta kollektivavtal. Någon anledning att icke tillerkänna dylika
föreningar det skydd i föreningsrättsligt avseende, som lagen avser att bjuda,
föreligger emellertid icke. En annan sak är, att förhandlingsrätt icke kan
tillerkännas en förening i vidare mån än den enligt stadgarna kan anses
vara behörig att förhandla å sina medlemmars vägnar. Till spörsmålet härom
återkommer jag under 8 § av departementsförslaget.

Ur det av kommittén föreslagna stadgandet örn huvudorganisation har jag
uteslutit själva ordet huvudorganisation, vars rätta innebörd torde kunna
föranleda till tvekan. Vidare har föreskriften att vad i lagen sägs örn medlem
i förening, då fråga är örn huvudorganisation, skall gälla örn de anslutna
föreningarna så ock örn deras medlemmar kunnat bortfalla, enär departementsförslaget
icke upptager några särskilda bestämmelser örn medlem i
förening.

2 kapitlet. Om föreningsrätten.

3§-

Enligt 4 § i kommitténs förslag skall i lagen med föreningsrätt förstås
rätt att tillhöra eller icke tillhöra sådan förening, som i 3 § (motsvarande
2 § i departementsförslaget) sägs.

I motiveringen till stadgandet har kommittén anfört:

Kommitténs förslag beträffande föreningsrätten grundar sig i huvudsak å
tredjemanslagens bestämmelser i ämnet. I fråga örn motiveringen kan kommittén
därför i väsentliga delar inskränka sig till att hänvisa till nämnda lagförslags
förarbeten och riksdagsbehandling. (Se särskilt andra lagutskottets
utlåtande nr 29 till 1935 års riksdag sid. 68 med där gjorda hänvisningar.)
Emellertid betingas vissa olikheter i lagreglernas utformning därav, att tredjemanslagens
direkta syfte är att förbjuda vissa ekonomiska stridsåtgärder,
varvid föreningsrättens lagfästande framträder som en reflexverkan av de
uppställda förbuden, under det att för kommittén fastställandet av föreningsrätten
i. subjektiv mening, alltså rättigheten att tillhöra eller icke tillhöra
en förening, framträder som det primära. I följd härav har kommittén ansett
det riktigt att inleda bestämmelserna örn föreningsrätten med en legaldefinition.
Enligt denna innebär föreningsrätt i kommitténs lagförslag rätt
att tillhöra eller icke tillhöra sådan förening, som i 3 § sägs, d. v. s. förening
av arbetsgivare, respektive arbetstagare. Föreningsrätten är alltså
konstruerad som en den enskildes rätt att efter eget fritt val tillhöra eller
icke tillhöra en förening. Givetvis åsyftas icke att genom den valfrihet, som
sålunda lämnats den enskilde, göra någon inskränkning i föreningens rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

att själv begränsa det område, inom vilket föreningen avser att förvärva
medlemmar. Skyddet för föreningsrätten sträcker sig enligt kommitténs
förslag endast till de fackliga organisationerna. Rätten att tillhöra politiska
eller andra dylika sammanslutningar har kommittén icke upptagit till behandling.
Det har nämligen icke synts kommittén vara skäl att i detta sammanhang
gå in på föreningsrätten annat än i den mån densamma är en nödvändig
grundval för förhandlingsrätten. Ett mera allmänt föreningsrättsskydd
skulle också förutsätta en föreningslagstiftning, varigenom från skyddet
undantoges sådana föreningar, vilkas syfte och verksamhet vore stridande
mot lag eller goda seder.

Reservanten herr Sölvén, som — på sätt i den allmänna motiveringen angivits

— funnit frågan örn organisationstvång icke böra upptagas i förevarande
sammanhang, har därför ansett föreningsrätten böra definieras endast såsom
»rätt att tillhöra sådan förening, som i 3 § sägs».

Samma ståndpunkt som reservanten Sölvén har i yttrandena intagits
av landsorganisationen, som därjämte anfört:

Att lagstiftningen begränsats att avse den fackliga föreningsrätten — och
alltså icke skyddar rätten att tillhöra politiska eller andra ideella sammanslutningar
— har berott på att föreningsrätten i förslaget behandlats endast
i den mån densamma utgör »en nödvändig grundval för förhandlingsrätten».
Ehuruväl ett allmänt föreningsrättsskydd i och för sig är en viktig rättspolitisk
angelägenhet, torde det få anses riktigt att frågan därom icke upptagits
till lösning i nu förevarande sammanhang.

Socialstyrelsen har härom anfört:

Bestämmelserna i förevarande andra kapitel, örn föreningsrätten, motsvara,
ehuru betydelsefulla, givetvis ej den mer fullständiga reglering av föreningsrätten,
som styrelsen vid upprepade tillfällen påyrkat och fortfarande anser
påkallad såsom grundläggande i flera avseenden för rättsregler på det socialpolitiska
området. Det här använda uttrycket »föreningsrätten» synes även
i viss mån missvisande och torde knappast kunna anses som lämplig beteckning
å rätten att icke tillhöra förening. Med hänsyn härtill synes det
kunna ifrågasättas att utbyta detsamma mot ordet »föreningsfrihet».

Som jag redan antytt i den allmänna motiveringen, har Daco ansett
skyddet mot organisationstvång böra begränsas till inbördesförhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare samt med anledning därav föreslagit,
att paragrafen skulle erhålla i huvudsak följande innehåll:

»Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetstagare att oavhängiga
av sina arbetsgivare eller förening av arbetsgivare bilda, förvalta och representera
ävensom ingå i, tillhöra eller utgå ur sådan förening av arbetstagare,
som angives i 3 §. Med föreningsrätt förstås jämväl enahanda rätt för
arbetsgivare gentemot sina arbetstagare, respektive förening av arbetstagare.»

I likhet med kommittén finner jag lagens bestämmelser örn föreningsrätten
lämpligen böra inledas med en definition av nämnda rättighet. Att

— såsom socialstyrelsen ifrågasatt — utbyta ordet föreningsrätt mot föreningsfrihet
torde icke vara motiverat, då föreningsrätt är en hävdvunnen
beteckning, korresponderande med uttrycket förhandlingsrätt.

I den allmänna motiveringen har jag vid behandlingen av frågan, i vad

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 240.

mån föreningsrätten borde lagfästas i förevarande sammanhang, uttalat den
åsikten, att lagstiftningen icke bör avse frågan örn organisationstvång. Med
hänsyn härtill böra bestämmelserna örn rätten att icke tillhöra en förening
utgå ur förslaget. I övrigt synes mig den av kommittén föreslagna bestämmelsen
lämplig och tillräcklig. Man torde vad angår föreningsrätten i
egentlig mening knappast vinna någon ökad klarhet genom det av Daco
föreslagna mera utförliga stadgandet.

4 §■

Första och andra styckena.

Dessa stycken motsvara första och andra styckena i 5 § av kommittéförslag
et, som ha följande lydelse:

Föreningsrätten skall lämnas okränkt.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall anses arbetsinställelse, blockad,
bojkott eller annan stridsåtgärd, som vidtages i syfte att förmå eller hindra
någon att inträda i eller utträda ur förening eller i anledning av verksamhet
för förening eller för åstadkommande av förening.

I motiveringen till stadgandet har kommittén till en början återgivit det
stadgande örn föreningsrätten, som i förslaget till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder (tredjemanslagen) upptogs såväl i propositionen (4 §) som i
utskottsutlåtandet (9 §). Enligt detta skulle i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare så ock mellan parter i andra ekonomiska förhållanden
föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt. Stridsåtgärd finge sålunda ej
vidtagas från ena partens sida, såframt därmed åsyftades att hindra någon
å andra sidan att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller
annan sammanslutning. Stridsåtgärd finge ej heller vidtagas från ena partens
sida mot någon å andra sidan i anledning av hans verksamhet för åstadkommande
av sammanslutning eller kollektivavtal.

Efter återgivande av detta stadgande fortsätter kommittén:

Kommittén har — efter att i 4 § hava lämnat en definition på föreningsrätten
— i 5 § givit regler till skydd mot kränkning av denna rätt, i huvudsak
avfattade med ledning av ovan återgivna stadgande. Liksom där har sålunda
i 5 § till en början allmänt fastslagits, att föreningsrätten skall lämnas
okränkt. Att kommitténs förslag i motsats till tredjemanslagen avser blott
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, icke mellan parter i andra
ekonomiska förhållanden, framgår redan av 1 § och kan även utläsas av 4 6,
jämförd med 3 §, varför något stadgande därom icke torde erfordras i 5 §.

Den allmänna formuleringen, att föreningsrätten skall lämnas okränkt,
ansluter sig till den i kollektivavtalens toreningsrättsklausuler brukliga; och
ledning för stadgandets tillämpning kan alltså hämtas från praxis beträffande
sådana avtalsklausuler. Till ytterligare ledning för rättstillämpningen innehåller
emellertid andra stycket en exemplifiering av åtgärder, som skola
anses kränka föreningsrätten.

För att kunna bygga på det material, som hopbragts i och för tredjemanslagen,
har kommittén bland åtgärder, som kränka föreningsrätten, särskilt
uppehållit sig vid stridsåtgärder. Eftersom kommitténs förslag går ut på
skydd även för föreningsrättens negativa sida, förbud mot organisationstvång,
förbjudas stridsåtgärder icke blott då de åsyfta att hindra inträde i eller
förmå till utträde ur förening, utan även då de åsyfta att förmå till inträde

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

i eller hindra utträde ur förening. Bland förbjudna vedergällningsåtgärder
Ilar kommittén — förutom sådana, som föranledas av verksamhet för åstadkommande
av förening, d. v. s. sammanslutning — omnämnt sådana, som
föranledas av verksamhet för förening. Sistnämnda uttryck har kommittén
ansett vara så vidsträckt, att däri bland annat ingår verksamhet för åstadkommande
av kollektivavtal. Naturligen avses endast tillåten verksamhet.
Har en arbetstagare låtit någon brottslig eller eljest mot lag och ordning
stridande handling komma sig till last, har arbetsgivaren självfallet rätt att
i disciplinär väg beivra handlingen, även om den företagits för en förening.

Beträffande innebörden av begreppet stridsåtgärd får kommittén främst
hänvisa till den praxis, som utbildat sig inom arbetsdomstolen vid tillämpning
av det i 4 § lagen örn kollektivavtal stadgade förbudet mot stridsåtgärder.
Där förbjudes i åtskilliga närmare angivna fall arbetsinställelse
(lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd.
Förbudet omfattar alltså blott vissa slags stridsåtgärder. Kommittén
föreslår däremot förbud mot såväl arbetsinställelse, blockad och
bojkott som varje annan stridsåtgärd. Utöver de i kollektivavtalslagen åsyftade
åtgärderna falla under kommitténs förslag s. k. individuella stridsåtgärder.
Dit höra framför allt uppsägningar av arbetsavtal. Att en sådan
uppsägning, därest den vidtages i syfte eller av anledning, som angives i
andra stycket, skall anses innefatta en föreningsrättskränkning, framgår indirekt
av tredje stycket. I övrigt hänvisas angående omfattningen av uttrycket
stridsåtgärd till vad som anförts i samband med tredjemanslagen.
(Se andra lagutskottets utlåtande nr 29 till 1935 års riksdag, sid. 37 och följande
med där gjorda hänvisningar.)

Det i 5 § första stycket stadgade förbudet mot föreningsrättskränkningar
avser icke blott stridsåtgärder utan även andra påtryckningsmedel, exempelvis
lämnande av pekuniär ersättning. Mot ett förbud av denna omfattning i
tredjemanslagen anförde lagrådet, att bestämmelsen i den del den avsåge
annat än ekonomiska stridsåtgärder folie utanför den då förevarande lagstiftningens
ram. (Se proposition nr 31 till 1935 års riksdag, sid. 169 och
193.) I kommitténs förslag sjmes emellertid ett så vidsträckt förbud falla
inom lagstiftningens naturliga ram.

Av reservanterna lia herrar Sjögren, Söderlund och Sölvén yttrat sig
om ifrågavarande stadgande.

Herr Sjögren har känt sig oviss beträffande paragrafens räckvidd. Lagtexten
gåve icke klart svar på frågan, när en kränkning av föreningsrätten
förelåge, och reservanten vore ej övertygad örn att förslaget gåve tillräcklig
ledning för en enhetlig lagtillämpning.

Herr Söderlund har framställt krav på en mera ingående reglering av
föreningsrättskränkningarna, örn man över huvud skulle lagstifta i frågan.
Å ena sidan måste man undvika, att individuella åtgärder av vad slag som
helst kunde rubriceras som föreningsrättskränkningar, å andra sidan måste
de kollektiva stridsåtgärderna i föreningsrättskränkande syfte förhindras, örn
det skulle vara någon mening med lagstiftningen. Med avseende å de individuella
åtgärderna framstode det bland annat som nödvändigt att helt
undantaga sådana av rent social eller personlig karaktär. Men vidare måste
det vara fullt befogat att helt enkelt avbryta anställningsförhållandet, örn
en i förhållandets egen natur grundad olämplighet med avseende å föreningstillhörighet
vore för hunden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Herr Sölvén bär — i anslutning till sin förut berörda åsikt angående
organisationstvång — ansett, att föreningsrättsskjddet borde bestämmas endast
såsom skydd mot stridsåtgärd, som vidtoges i syfte att hindra inträde
i eller förmå till utträde ur förening eller i anledning av verksamhet för
förening eller för åstadkommande av förening.

I yttrandena har landsorganisationen uttalat samma mening som reservanten
Sölvén.

Daco har anfört i huvudsak följande:

Paragrafen tillstyrkes i huvudsak. Dock anser Daco, att enligt vad erfarenheten
givit vid handen föreningsrättskränkningar av allvarlig innebörd
kunna äga rum utan att det därför bry tes emot den definition på föreningsrättskränkning,
som gives i paragrafens andra stycke. Örn en arbetsgivare
exempelvis förbjuder en anställd att lämna meddelande örn sina arbetsvillkor
till annan, d. v. s. till sin organisation, så berövas härigenom hans förening
möjlighet att skaffa sig den kännedom örn anställningsförhållandena,
som erfordras för att i enlighet med sin uppgift kunna överblicka läget och
eventuellt företaga ingripanden. Därför bör exempelvis dylikt förbud anses
som föreningsrättskränkning.

En föreningsrättskränkning uppstår vidare örn en person vid sökande av
anställning lämnas meddelande, att företaget icke tolererar deltagande i organisationsarbete
eller att företaget icke anställer personer, som tillhöra
yrkes- eller fackförening, eller örn platssökande avfordras löfte att respektera
arbetsgivarens önskan i detta avseende. Visserligen saknar dylikt villkor
eller löfte laglig giltighet och kan därför av den anställde negligeras. Men
de äro dock ägnade att i hög grad motverka föreningsarbetet på grund av
den otrygghetskänsla, som måste uppstå hos anställda inom ett sådant företag.
Ett sådant förfarande eller ett förhör avseende sådan sak innebär icke
enligt lagen en föreningsrättskränkning, ty innan den platssökande ännu anställts
har icke det förhållandet inträtt de båda parterna emellan, som enligt
paragrafens ordalydelse förutsättes för att föreningsrättskränkning skall föreligga.
Men dylika förhör eller villkor för anställningen, som här nämnts,
måste dock för varje oförvillat omdöme framstå såsom uppenbar rättskränkning.

På dessa skäl hemställer Daco örn sådan omformulering av paragrafen,
att skydd jämväl beredes mot föreningsrättskränkningar av ovan angiven
natur.

Svensea arbetsgivareföreningen har framhållit, att det av kommittén föreslagna
förbudet omfattade icke blott de s. k. individuella ekonomiska stridsåtgärderna,
såsom uppsägning av arbetsavtal, förflyttning av arbetstagare
m. m., utan även varje yttring i det personliga förhållandet mellan olika
individer, som kunde tänkas lia det angivna syftet, t. o. m. sådan påverkan,
som utövades genom löfte örn förmåner. Det förefölle föreningen synnerligen
vanskligt att med skadeståndsansvar belägga alldagliga oväsentligheter
av kanske mycket privat natur. Den personliga friheten träddes otillbörligt
för nära genom blotta förekomsten av ett dylikt ansvar. Det sagda gällde
naturligen i än högre grad den ekonomiska samvaron mellan dem, som gemensamt
arbetade i ett företag.

Svenska försäkringsföreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörsförening
lia anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Förhållandena synas oss i praktiken kunna komma att gestalta sig så,
att snart sagt varje förändring, vidtagen med avseende på tjänstgöringsförhållandena
för en anställd, som visat ett mera aktivt intresse för sina föreningsangelägenheter,
kan komma att anses som en föreningsrättskränkning.
Detta synes oss öppna oanade perspektiv av möjligheter för de anställda att
knyta sig fast inom företaget trots uppenbar olämplighet för arbetet, olämpligt
uppträdande o. d. Framhållas kan kanske, att inom industrin i stort sett
likartade förhållanden råda, men här torde då böra påpekas, att, även örn en
kroppsarbetare i skydd av sitt avtal understundom skulle kunna missköta
eller försumma sitt arbete och ändå hålla sig kvar, så påverkar ett dylikt
handlingssätt i allmänhet avsevärt hans arbetsförtjänst, som ofta är beroende
av ackords- eller andra bestämmelser, vilka ställa lönens storlek i mera direkt
förhållande till arbetets effektivitet. För här närmast avsedda anställda utgår
däremot som regel en fast lön, och är deras arbete av sådan art, att det
ofta kan möta stora svårigheter för arbetsgivaren att direkt kunna påtala,
vari en eventuell misskötsel eller kanske till och med sabotering består.
Det synes oss därför uppenbart, att den rätt, som enligt alla kollektivavtal
tillkommer arbetsgivaren, nämligen att fritt antaga och entlediga arbetare
samt att leda och fördela arbetet, även måste uttryckligen tillförsäkras här
avsedda arbetsgivare, så att icke åtgärder, som i detta avseende vidtagas med
hänsyn till arbetets bästa, av de anställda kunna givas karaktären av en
föreningsrättskränkning.

Svenska lant ari) etsgivar nes centralförening har funnit en avsevärd begränsning
av begreppet föreningsrättskränkning vara av nöden. Förbudet mot
föreningsrättskränkningar vore så omfattande, att det kunde komma att utgöra
ett allvarligt hinder i arbetsgivarens fria rätt att leda och fördela arbetet,
enär snart sagt varje hans handlande kunde tagas som intäkt för påståendet,
att han utövade påtryckning på arbetarna i anledning av deras tillhörighet
till fackorganisationen.

Sveriges köpmannaförbund har ansett, att en mera bestämd definition av
förbjudna påtryckningsmedel måste givas.

Även Sveriges redareförening har funnit föreskrifterna i fråga vara alltför
allmänt hållna.

Flera länsstyrelser ha framställt liknande anmärkningar. Länsstyrelsen i
Södermanlands län har framhållit önskvärdheten av att paragrafen förtydligades,
så att därav bättre framginge att som kränkning av föreningsrätten
skulle anses även andra påtryckningsmedel än stridsåtgärder. Länsstyrelsen
i Kronobergs län har uttalat, att i själva lagtexten borde upptagas mera utformade
regler rörande kränkning av föreningsrätten. Även länsstyrelsen i
Blekinge län har framställt krav på en mera ingående reglering av föreningsrättskränkningarna.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har funnit de föreslagna
stadgandena icke äga den pregnans, som borde vara en nödvändig förutsättning
för att lagtillämpningen på detta osäkra och ömtåliga område skulle
utfalla tillfredsställande. Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett definitionen
på kränkning av föreningsrätten vara väl svävande och böra förtydligas.

Stockholms handelskammare har framhållit, att kommittén förbjudit — förutom
de kollektiva stridsåtgärderna — även alla individuella stridsåtgärder,

Bihang till riksdagens protokoll 1030. I sami. Nr 240.

400 80 6

Departementschefen.

82 Kungl. Majus proposition nr 240.

sålunda icke blott uppsägning av arbetsavtal. Därjämte hade man genom att
förbjuda varje stridsåtgärd gått utöver de ekonomiska åtgärderna och sålunda
i bestämmelsen inkluderat även rent personliga reagenser. Förbudet
omfattade sålunda även den s. k. sociala bojkotten samt t. o. m. påverkan
genom lockande åtgärder. Handelskammaren funne det i princip olämpligt
att förbjuda och med påföljd förena vidtagande av åtgärder, som med hänsyn
till bevekelsegrunderna vore så obestämbara som vissa av de nu angivna.
Enligt handelskammarens förmenande borde här icke medtagas andra åtgärder
än sådana, som med hänsyn till de omständigheter, under vilka de
vidtoges, klart manifesterade det föreningsrättskränkande syftet. Handelskammaren
i Malmö har understrukit, att det sätt, varpå kommittén närmare
utformat föreningsrättens princip, gåve ett omedelbart intryck av
att lagstiftningen här rörde sig på ett område, där mycket bruste i fråga
örn stadgade rättsåskådningar och genomtänkta rättsdoktriner. Jämväl handelskammaren
i Göteborg har funnit formuleringen beträffande vad som vore
att hänföra till föreningsrättskränkande handlingar vara alltför vag samt för
undvikande av osäkerhet härutinnan förordat en omarbetning, varvid från
föreningsrättskränkande handlingar borde avföras åtgärder av rent social och
personlig karaktär. Sveriges industriförbund har också funnit den vidsträckta
omfattning, som givits åt de föreningsrättskränkande åtgärderna, vara ägnad
att ingiva betänkligheter. Kommerskollegium har ansett vad handelskamrarna
i Stockholm och Göteborg anfört förtjäna att beaktas samt för sin del förordat
en strängare begränsning av bestämmelsens räckvidd.

Arbetsdomstolens ordförande har ansett en definition på begreppet stridsåtgärd
nödvändig med hänsyn till att man här uppenbarligen hänförde
sig till ett vidsträcktare begrepp än det i kollektivavtalslagen använda.

Socialstyrelsen har betecknat den av kommittén angivna definitionen å
kränkning av föreningsrätten som alltför vid och obestämd. Till förekommande
av trakasserier med stöd av densamma skulle det möjligen vara lämpligt
att begränsa ifrågavarande begrepp till åtgärder av en viss intensitet,
exempelvis till sådana, som objektivt bedömda kunde anses innebära ett
möjligen verksamt tvång i fråga örn inträde i eller utträde ur förening eller
förföljelse i fråga örn verksamhet för förening eller för åstadkommande av
förening. Ifrågasättas kunde också, om ej ordet »stridsåtgärd» lämpligen
kunde ersättas med »åtgärd».

Av de allmänna grunder, som jag angivit vid behandlingen av frågan, i
vad mån föreningsrätten borde lagfästas i förevarande sammanhang, följer,
att denna paragraf icke bör innefatta något förbud mot organisationstvång.
Ur det av kommittén föreslagna stadgandet bör således uteslutas förbudet
mot åtgärder i syfte att förmå någon att inträda i eller hindra någon
att utträda ur förening. För att tydligare framhäva att lagen endast avser
föreningsrättskränkningar i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
har därjämte i lagtexten uttryckligen angivits, att fråga endast är örn åtgärder
från arbetsgivar- eller arbetstagarsidan mot någon å andra sidan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Mot kommitténs förslag Ilar anmärkts, att det föreslagna förbudet mot
föreningsrättskränkningar vore alltför vidsträckt och bestämmelserna därom
icke tillräckligt detaljerade. Det har ansetts böra klarare framgå av lagtexten,
att förbudet omfattade såväl stridsåtgärder som andra påtryckningsmedel.
Slutligen har en definition av begreppet stridsåtgärd funnits påkallad.

För att börja med sistnämnda fråga torde det icke vara lämpligt, att i
en lag, som icke direkt avser att reglera stridsåtgärder, lämna en definition
på detta begrepp. A andra sidan torde ordet knappast kunna användas
utan att dess innebörd närmare bestämmes. Jag har för min del funnit det
möjligt att undvika denna svårighet genom att -— som socialstyrelsen ifrågasatt
— utbyta ordet stridsåtgärd mot åtgärd. Härigenom skulle uttrycket
stridsåtgärd helt utgå ur den föreslagna lagen örn förenings- och förhandlingsrätt,
vilket torde vara att betrakta som en fördel. Någon saklig ändring i
förhållande till det för riksdagen framlagda förslaget till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder skulle därigenom icke ske. Jämlikt förslagets 13 § skulle
nämligen skadestånd utgå, örn någon överhuvud vidtagit åtgärd, som kränkte
föreningsrätten. Genom omformuleringen skulle därjämte tillgodoses det i vissa
yttranden uttalade önskemålet att av lagtexten måtte klarare framgå, att såväl
stridsåtgärder som andra påtryckningsmedel omfattas av förbudet mot föreningsrättskränkningar.
Att förbudet icke omfattar vilka åtgärder som helst
utan blott sådana, som giva uttryck åt en motsättning mellan arbetsgivaroch
arbetstagarintressen, torde tillräckligt tydligt framgå av att åtgärderna
betecknats som riktade från en parts sida mot någon å andra sidan.

Kraven på att förbudet mot föreningsrättskränkning skulle göras mindre
vidsträckt och mera detaljerat har jag icke kunnat biträda. Hur detaljerade
föreskrifterna än göras, kan någon fullständig uppräkning ändock aldrig
lämnas. En allmän formulering torde därför vara att föredraga. Vid tilllämpning
av ett mera allmänt hållet stadgande kan man bygga på arbetsdomstolens
hittillsvarande praxis beträffande kollektivavtalens föreningsrättsklausuler.
Då, såsom redan antytts, enligt departementsförslaget alla mål
örn tillämpning av hithörande bestämmelser skola upptagas av arbetsdomstolen,
torde det icke vara någon olägenhet att överlämna åt rättstillämpningen
att bestämma den närmare innebörden av förbudet mot föreningskränkningar.

Den av kommittén föreslagna formuleringen är så till vida mera vidsträckt
än motsvarande bestämmelse i lagförslaget örn ekonomiska stridsåtgärder,
att uttrycket verksamhet för åstadkommande av kollektivavtal har ersatts
med uttrycket verksamhet för förening, varmed enligt kommitténs motiv
skall förstås bland annat verksamhet för kollektivavtal. Jag anser mig kunna
förorda kommitténs formulering.

Tredje stycket.

Enligt tredje stycket i 5 § av kommitténs förslag skall, örn kränkning
av föreningsrätten sker genom avtalsuppsägning eller annan rättshandling
eller genom bestämmelse i föreningsstadgar eller arbetsavtal, rättshandlingen
eller bestämmelsen vara ogin.

Kungl. Majus proposition nr 240.

Som motivering till stadgandet har kommittén anfört:

I tredje stycket av 5 § meddelas till ytterligare skydd för föreningsrätten
den regeln, att en rättshandling eller en bestämmelse, varigenom föreningsrätten
kränkes, skall vara ogill. Uppsäges en arbetstagare i anledning av
organisationsverksamhet, blir uppsägningen ogiltig och arbetstagaren berättigad
att fortsätta i arbete. Samma regel gäller även andra rättshandlingar,
d. v. s. överhuvud alla åtgärder av beskaffenhet att kunna göras
ogiltiga på rättslig väg, exempelvis en förflyttning av arbetstagare till annan
tjänst eller annan tjänstgöringsort. Intages i ett individuellt arbetsavtal
föreskrift örn att arbetstagaren icke får tillhöra en arbetstagarorganisation,
blir arbetstagaren icke bunden härav, icke ens örn han mottagit kontant
ersättning för att hålla en sådan utfästelse. Bestämmelser i föreningsstadgar
om organisationstvång eller eljest till inskränkande av föreningsfriheten bliva
icke giltiga. Det torde i rättstillämpningen understundom komma att möta
svårigheter att fastställa, huruvida en stadgebestämmelse är giltig eller ej.
Härvid bör uppmärksammas, att den föreslagna lagen icke avser att inskrida
mot nödiga ordningsföreskrifter eller att överhuvud taget ingå på föreningarnas
inre angelägenheter. Endast i den mån en stadgebestämmelse
genom tvång på de enskilda vid deras ståndpunktstagande till organisationsfrågan
blir av betydelse för förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
bör den anses ogiltig.

En motsvarighet till nu berörda stadgande örn avtalsuppsägningars ogiltighet
finnes i tredjemanslagen. I propositionens 17 §, utskottsutlåtandets
23 §, stadgas nämligen, att uppsägning av arbetsavtal i strid mot lagen skall
vara ogill.

Reservanten herr Sölvén har funnit stagandet, att bestämmelse i föreningsstadgar,
varigenom föreningsrätten kränktes, skulle vara ogill, till sin innebörd
och räckvidd oklart. Den kränkning av föreningsrätten, som kunde innefattas i
föreningsstadgar, folie i varje fall utom komplexet av de föreningsrättskränkande
åtgärder, mot vilka enligt reservantens mening förevarande lagstiftning
borde bereda skydd. Däremot borde uppräkningen i detta stycke
kompletteras med »bestämmelse i kollektivavtal».

I yttrandena har landsorganisationen ansett uttrycket »bestämmelse i
föreningsstadgar» såsom betingat av organisationstvångsförbudet böra utgå.
Av landsorganisationens yrkande, att lagens föreningsrättsregler skulle göras
tvingande, följde, att uppräkningen i detta stycke borde kompletteras med
»bestämmelse i kollektivavtal».

Även Daco har ansett, att förenämnda bestämmelse borde utgå.

Socialstyrelsen har anfört:

Stadgandet i tredje stycket örn ogiltighet av rättshandlingar och bestämmelser,
som kränka föreningsrätten, synes med den tolkning, kommittén
givit däråt i motiveringen, kunna leda till betänklig osäkerhet i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare samt jämväl äventyra tredje mans rätt.
Enligt nämnda tolkning skulle sålunda en arbetstagare, som blivit avskedad
och kanske avflyttat från platsen, men sedermera, t. ex. genom ett påpekande
från kamraters sida, kommit till den uppfattningen, att hans avskedande
inneburit kränkning av föreningsrätten, kunna helt enkelt åter infinna sig
på arbetsstället och fortsätta sitt arbete — oavsett örn han blivit ersatt med
annan arbetstagare, som måhända även fått övertaga hans bostad. Tydligtvis
skulle en dylik tillämpning av ifrågavarande lagrum ofta kunna visa sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

praktiskt ogenomförbar. Uppfattningen hos den ena av parterna i ett arbetsförhållande,
att han från den andra partens sida utsattes för föreningsrättskränkning,
torde ej heller i och för sig annat än möjligen undantagsvis få
anses berättiga den förra parten att avvika från de regler, som eljest gälla
för honom beträffande arbetsförhållandet. Han kan givetvis protestera mot
kränkningen och påyrka dess undanröjande men han kan ej anses äga att
själv taga sig rätt. Tillämpningen av en annan uppfattning skulle desorganisera
driftsförhållandena. I regel torde för övrigt den eventuella skadeståndsplikten
kunna anses verka tillräckligt återhållande respektive kompenserande.

I likhet med kommittén anser jag, att en uppsägning av arbetsavtal, vidtagen
i syfte eller av anledning, som i andra stycket sägs, bör vara ogiltig.
Detsamma bör också gälla bland annat — för att välja det av kommittén
anförda exemplet — en förflyttning av arbetstagare till annan tjänst eller
annan ort. För att giva bestämmelsen en skarpare avgränsning än som
skett i kommitténs förslag anser jag emellertid, att man bör använda formuleringen
avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling.

Jag kan icke finna ett stadgande av denna innebörd — såsom socialstyrelsen
befarat — giva stöd för den uppfattningen, att en arbetstagare, som
ansåge sig kränkt i detta hänseende, skulle få taga sig själv rätt. Den förfördelade
arbetstagaren måste — i likhet med varje annan rättssökande —
först vända sig till laga myndighet.

Även avtalsbestämmelser, som kränka föreningsrätten, böra vara ogiltiga.
I enlighet med de allmänna grunder, som jag angivit vid behandlingen av
frågan, huruvida lagens bestämmelser borde kunna sättas ur kraft genom
kollektivavtal, bör denna regel gälla även kollektivavtal.

Däremot bör i detta sammanhang icke förekomma något stadgande örn
ogiltighet av bestämmelser i föreningsstadgar, eftersom dylika icke avse förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Fjärde stycket.

I kommitténs förslag är icke upptaget något stadgande, motsvarande
4 § fjärde stycket i departementsförslaget. Däremot finnes en i stort sett
likalydande bestämmelse i förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder
(4 § i propositionen, 9 § i utskottsutlåtandet).

För att motivera sin ståndpunkt har kommittén anfört i huvudsak följande:

I den vid början av förevarande paragraf återgivna bestämmelsen ur
tredjemanslagen har i andra stycket medgivits vissa undantag från den i
första stycket stadgade föreningsrätten. Sålunda må genom föreskrift i
kollektivavtal arbetsledare eller annan i förtroendeställning betagas rätten
att vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd
personals intressen gentemot arbetsgivaren. En sådan undantagsbestämmelse
erfordras icke här, eftersom enligt kommitténs förslag vilka undantag
som helst från lagens regler kunna göras genom kollektivavtal. I trettonmannakommissionens
förslag hade undantaget från föreningsrättsstadgandet
en sådan utformning, att arbetsgivaren utan stöd av kollektivavtal agde förmena
arbetsledare och andra i förtroendeställning att tillhöra underställd
personals organisation. Kommittén har övervägt att i sitt förslag upptaga

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 240.

ett motsvarande undantag men funnit det icke kunna överlämnas åt arbetsgivaren
att självständigt tolka oell tillämpa ett så vagt uttryck som förtroendeställning.
Inom kommittén har framförts tanken att i stället för arbetstagare
i förtroendeställning undantaga arbetstagare, vilkas uppgift är att
företräda arbetsgivaren gentemot andra hos honom anställda arbetstagare.
Aven ett sådant undantagstadgande skulle emellertid kunna tänkas bliva till
men för de bland banktjänsteman, arbetsledare, industritjänstemän, kontorsanställda
m. tl. brukliga s. k. vertikala organisationerna, omfattande inbördes
över- och underordnade anställda. Kommittén har därför avstått från att
medgiva några undantag från reglerna i 5 § annorledes än genom kollektivavtal.
Detta har kommittén så mycket hellre ansett sig kunna göra som
förslaget därigenom kommer i överensstämmelse med den av andra lagutskottet
härutinnan tillstyrkta propositionen till tredjemanslagen.

I sina reservationer lia herrar Sjögren, Söderlund och Sölvén framhållit
behovet av en särskild bestämmelse i nu förevarande hänseende.

Herr Sjögren har anfört i huvudsak följande:

Då kommitterades majoritet med tanke på den undantagsställning, som
beretts kollektivavtalen, ej ansett erforderligt att i lagen göra något undantag
från regeln örn föreningsrättens okränkbarhet, har man enligt mitt
förmenande förbisett, att för stora grupper av privatanställda avtalsformen
icke är och kanske ej heller kommer att bliva kollektiv — det kan nämligen
med skäl ifrågasättas, örn den kollektiva avtalsformen är den lämpligaste
för stora grupper av privatanställda — samt att även beträffande dessa
grupper — de som ej hava kollektivavtal — ett fullt legitimt behov av viss
inskränkning i föreningsrätten föreligger. Och även i sådana fall, då kollektivavtal
verkligen finnas men förtroendemännen ej omfattas av avtalen, har
jag svårt att förstå, hur kommitterades majoritet tänkt sig att ifrågavarande
problem skulle kunna lösas utan en undantagsbestämmelse i lagen. Jag utgår
nämligen ifrån, att kommitterades majoritet icke tänkt sig möjligheten
av att reglera förtroendemannens föreningsrättsliga ställning i ett kollektivavtal
mellan arbetsgivaren och en förening, vari förtroendemannen ej är
medlem. Under sådana förhållanden skvdle en arbetsgivare, som önskade
i det enskilda arbetsavtalet med förtroendemannen få in med rättslig
verkan gällande bestämmelse örn förbud mot medlemskap i arbetstagareförening,
vara tvungen anhålla, att förtroendemannen inträdde i en av de på
platsen arbetande arbetstagareföreningarna för att arbetsgivaren med denna
förening skulle få tillfälle träffa kollektivavtal i avsedd riktning. Nog förefaller
det bra mycket enklare och riktigare att en gång för alla lösa denna
fråga genom en undantagsbestämmelse i lagen än att på detta sätt söka
framtvinga mer eller mindre speciellt konstruerade kollektivavtal.

Herr Söderlund har anfört:

Vid utformningen av tredjemanslagen föreslog den s. k. trettonmannakommissionen
en bestämmelse, varigenom arbetsgivaren ägde förhindra, att
arbetsledare och andra i förtroendeställning anslöte sig till dem underställd
personals organisation. Kommittén har icke i den nu föreslagna lagen upptagit
någon motsvarande bestämmelse utan trott frågan vara ordnad med
att sådan bestämmelse kan intagas i kollektivavtal. Jag kan ej finna annat,
än att detta är ett misstag. För de områden, där endast individuella avtal
äro gällande, består lagens förbud mot inskränkningar i föreningsrätten alldeles
omodifierat. För de områden, där kollektivavtal gälla, består samma
förbud, där icke i något fall en inskränkning skulle vara överenskommen
mellan arbetsgivaren och vederbörande tjänstemannaorganisation. De s. k.

Kungl. Majus proposition nr 240.

förmansklausuler, vilka på de flesta håll äro intagna i kollektivavtalen, gälla
nämligen endast mellan kollektivavtalsparterna och torde förty icke kunna
från lagens förbud undantaga de åtgärder, vilka med stöd av dylika klausuler
vidtagas gentemot arbetsledarna själva. Att i förhållande till dessa
eller till andra tjänstemän framtvinga kollektivavtalsbestämmelser av angivna
innebörd torde vara uteslutet jämväl med kommitténs åsikt örn lovligheten
av stridsåtgärder i dylikt syfte, enär vid alla redan existerande
företag bestämmelserna skulle få avseende å vissa bestämda personer och
förty stridsåtgärder för deras genomdrivande vara förbjudna. Skall man
över huvud lagstifta örn föreningsrätten, så måste följaktligen frågan örn
arbetsledares och övriga tjänstemäns ställning i förevarande hänseende
regleras.

Herr Sölvén, vilken — på sätt förut angivits — hemställt örn borttagande
av den av kommittén föreslagna generella föreskriften, att lagens föreningsrättsliga
bestämmelser kuncle sättas ur kraft genom kollektivavtal, har beträffande
nu förevarande fråga anfört:

Därest bestämmelserna örn föreningsrätten göras indispositiva, torde det
med hänsyn till kollektivavtalspraxis bliva erforderligt att uppställa en undantagsregel
beträffande arbetsledares rätt att vara medlem av förening,
som avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot
arbetsgivaren. Undantaget synes böra begränsas på sätt som skett i
tredjemanslagspropositionen till 1935 års riksdag, nämligen så att den ifrågavarande
inskränkningen må ske endast genom föreskrift i kollektivavtal.
Undantaget omfattar enligt propositionen »arbetsledare eller annan i förtroendeställning».
Begreppet förtroendeställning är emellertid alltför vagt
och obestämbart. Särskilt med hänsyn till efter den vertikala organisationsprincipen
uppbyggda föreningar vore en bestämning av undantagsregeln till
att omfatta även »annan i förtroendeställning» olämplig. Möjligen kunde
regeln fixeras att i allmänhet gälla den, som är anställd att såsom arbetsgivarens
ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres
av honom underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis
själv deltager.

I gUrån (lena har svenska arbetsgivareföreningen funnit det uppenbarligen
icke vara tillfyllest för arbetsgivaren, att han hade tillfälle till att i kollektivavtal
få införd en s. k. förmansklausul, samt vidare anfört:

Dylika överenskommelser måste slutas med arbetsledarnas och tjänstemännens
egna organisationer, då det näppeligen kan lia varit kommitténs
mening, att de nu vanliga förmansklausulerna i kollektivavtalen med arbetarorganisationerna
skulle kunna giva arbetsgivaren den erforderliga friheten
gentemot hans anställda. Olämpligheten av att fordra kollektivöverenskommelse
med arbetsledarnas och tjänstemännens organisationer i förevarande
hänseende bör ligga i öppen dag, då man besinnar i vilken ringa utsträckning
kollektiva överenskommelser kommit till stånd mellan arbetsgivarna
och dessa organisationer. Man har byggt upp den nuvarande ordningen på
överenskommelserna med arbetarorganisationerna. Gällande praxis skulle
sålunda helt komma att kullkastas. Därtill kommer, att det med kommitténs
inställning till tillåtligheten att vidtaga stridsåtgärder för genomdrivande i
kollektivtal av föreningsrättsinskränkande bestämmelser, då dessa rikta sig
mot vissa bestämda personer, kan ifrågasättas, huruvida dylika kollektiva
överenskommelser kunna av arbetsgivarna framtvingas genom vidtagande av
stridsåtgärder. Förmansklausulerna komma nämligen väl i regel att omedel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

bart tillämpas å redan anställda arbetsledare och tjänstemän. Än mer anmärkningsvärt
är emellertid det förhållandet, att de berättigade kraven på,
att förtroendemännen icke ha något samröre med den underställda personalens
organisationer, icke på det av kommittén föreslagna sättet över huvud
kunna realiseras mot de oorganiserade arbetsledarna och tjänstemännen.
Då enligt kommitténs åsikt — vilken vi dela — i föreningsrätten icke kan
inbegripas rätt för arbetsledare och tjänstemän att i organisatoriskt hänseende
samgå med de arbetstagare, över vilka de såsom arbetsgivarens ställföreträdare
och förtroendemän äro satta att utöva kontroll, hade det varit
naturligt, att den därav följande friheten för arbetsgivaren i valet av sina
underordnade icke gjorts beroende av förekomsten av kollektivavtal utan
direkt uttalats såsom ett undantag från 5 §:s bestämmelser.

Svenska försäkringsföreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörsförening
lia anfört:

Som kränkning av föreningsrätten skulle enligt förslaget anses föreskrift
örn att förman eller arbetstagare i förtroendeställning icke får tillhöra de
underordnades sammanslutning. En dylik s. k. förman sklausul ingår ju i
så gott som alla kollektivavtal, och torde ett sådant avskiljande av personer
i förtroendeställning vara minst lika nödvändigt bland kontors- och
affärsanställda som inom industrin. Olämpligheten av att en arbetsgivares
förtroendeman, som kanske ofta å dennes vägnar får förhandla med de anställda,
samtidigt får tillhöra deras organisationer och således vid förhandlingar
kan komma att sitta vid deras sida vid förhandlingsbordet, torde
ligga i öppen dag.

Kommittén har visserligen övervägt att i sitt förslag upptaga ett undantag
från bestämmelserna örn föreningsrättskränkningar, motsvarande förmansklausulen
i kollektivavtalen, men avstått därifrån med den motiveringen,
att den icke ansett »det kunna överlåtas åt arbetsgivaren att självständigt
tolka och tillämpa ett så vagt uttryck som förtroendeställning», samt att
ett sådant undantagsstadgande skulle kunna bliva till men för de s. k. vertikala
organisationerna, omfattande inbördes över- och underordnade anställda.
Det synes oss, som örn dessa skill ingalunda äro tillräckliga för
att ställa sig avvisande mot ett för arbetsgivaren så utomordentligt viktigt
krav. Kommittén hänvisar emellertid till utvägen att sätta hela lagstiftningen
ur spelet genom att sluta kollektivavtal med personalen och däri
införa en förmansklausul.

Till en början synes det ganska oklart, örn man ens härigenom når det
angivna syftet, ty kollektivavtalet kan väl ej från den nya lagens tillämpning
undantaga andra än dem, med vilka sådant avtal slutes. Såsom herr
Sjögren i sin reservation framhåller, kan detta leda till den konsekvensen,
att en arbetsgivare, som önskar i de enskilda arbetsavtalen med sina förtroendemän
få in en med rättslig verkan gällande bestämmelse örn förbud
mot medlemskap i arbetstagareförening, blir tvungen anhålla, att förtroendemannen
först går in i denna senare förening för att arbetsgivaren därefter
skall kunna med densamma sluta kollektivavtal, vari bland annat stadgas
förbud för förtroendemännen att tillhöra sådan arbetstagareförening.

Vare sig detta är riktigt eller ej, är det emellertid att befara, att arbetsgivarna
skulle anse sig tvungna att i stor omfattning taga initiativ till
kollektivavtal med förmansklausul för att söka skydda sig i nu ifrågavarande
avseende.

En dylik utveckling kan enligt vårt förmenande icke vara åsyftad eller
gagnelig. Såsom ovan redan framhållits, lider det intet tvivel äärom, att
för stora grupper av privatanställda kollektivavtalsformen är synnerligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

olämplig. Detta torde i alldeles särskild grad gälla försäkringsföretagen,
där arbetets mångskiftande art, växelverkan mellan kontors- och fältorganisationer
samt kraven på att individuell duglighet och kompetens få fullt
göra sig gällande göra det ytterst svårt att rättvist och ändamålsenligt inrangera
de anställda i ett kollektivavtal.

Med hänsyn till det osäkerhetstillstånd och de svårigheter på detta för
företagen så betydelsefulla område, som sålunda skulle uppkomma, synes
det oss nödvändigt, att i lagen infogas en bestämmelse, som medgiver, att
en förmansklausul icke får anses innebära en kränkning av föreningsrätten.

Sveriges köpmannaförbund har påyrkat, att i lagen infördes en särskild
bestämmelse, varigenom arbetsgivaren ägde förhindra arbetsledare eller andra
i förtroendeställning att ansluta sig till dem underställd personals organisation.
Liknande yrkanden ha även framställts av svenska lantarbetsgivames
centralförening, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, tidningarnas
arbetsgivareförening och svenska järnvägarnas arbetsgivareförening.

Landsorganisationen har förordat att, därest i lagen en särreglering skedde
av arbetsledares föreningsrätt — och detta torde väl icke kunna undgås —
denna reglering företoges i överensstämmelse med det av reservanten Sölvén
framförda förslaget. I avseende å undantagsrättens omfattning anslöte detta
förslag till kollektivavtalens arbetsledarklausuler. Att detsamma medgåve en
väsentligt skarpare avgränsning än uttrycket »arbetsledare eller annan i förtroendeställning»
vore enligt landsorganisationens åsikt uppenbart.

Daco har framhållit, att förmansklausuler vore en utomordentligt ömtålig
punkt för Daco-föreningarna i allmänhet. Det vore nämligen svårt,
för att icke säga omöjligt, att finna en sådan generell formulering av denna
klausul, att den icke kunde användas som vapen mot sådant föreningsbildande
(den vertikala föreningsformen), vilken förekomme och vore nödvändig
bland tjänstemannagrupperna. Kunde klausulen få en sådan avfattning,
att den för att få giltighet måste accepteras i kollektivavtal mellan arbetstagare
och arbetsgivare samt att varje rimlig och lojal tolkning av densamma
hänvisade dess tillämpning till det eller de områden, för vilka den vore avsedd,
förf olle emellertid Dacos betänkligheter. Dano har föreslagit en undantagsbestämmelse
av innehåll, att som kränkning av föreningsrätten icke
skulle anses förbud för arbetstagare, vilken hade till huvudsaklig uppgift
att såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete,
i vilket han icke regelbundet deltoge, att tillhöra viss förening av
honom underställd personal, därest överenskommelse därom funnes i kollektivavtal
mellan arbetsgivaren och föreningen.

Kommerskollegium har förordat en undantagsbestämmelse av sådan utformning,
att arbetsgivaren utan stöd av kollektivavtal ägde förmena arbetsledare
och andra i förtroendeställning att tillhöra underställd personals
organisation. I samma riktning lia Sveriges industriförbund samt flera handelskamrar
uttalat sig.

Även länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,
Blekinge, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län lia ansett
en bestämmelse i detta hänseende erforderlig.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 240.

Arbetsdomstolens ordförande har ansett, att frågan om arbetsledares ställning
i föreningsrättsligt hänseende borde positivt lösas i lagen och icke
bliva beroende av vad därom kunde komma att stadgas i kollektivavtal. I
detta sammanhang har arbetsdomstolens ordförande anmärkt, att det vore
oklart, huruvida kommittén menade, att arbetsledarnas ställning kunde med
bindande verkan för organisation av arbetare regleras icke blott i kollektivavtal
med nämnda organisation utan även i kollektivavtal med organisation
av arbetsledare.

Socialstyrelsen har funnit påkallat att bereda möjlighet till fortsatt tilllämpning
av den s. k. förmansklausulen. Ett lämpligt sätt härför skulle
enligt styrelsens förmenande vara att såsom en undantagsbestämmelse i
förevarande paragraf förklara, att såsom kränkning av föreningsrätten icke
skulle anses, i fall arbetsgivare fordrade eller i avtal intoges bestämmelse
örn att arbetsledare ej finge tillhöra samma förening som honom underlydande
arbetstagare.

I den allmänna motiveringen har jag vid behandling av frågan, huruvida
lagens bestämmelser borde kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal, uttalat,
att någon allmän regel av dylik innebörd icke borde upptagas i lagen.
I följd härav erfordras otvivelaktigt i förevarande paragraf en undantagsbestämmelse
för arbetsledare och med dem jämställda. I likhet med vad
jag tillstyrkte vid framläggande av förslaget till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder anser jag denna undantagsbestämmelse lämpligen kunna erhålla
formen av tillstånd till intagande av föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare
eller annan i förtroendeställning ej må vara medlem av förening,
som avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot
arbetsgivaren. Som jag redan då framhöll, innebär bestämmelsen i
praktiken, att en reglering, företagen under medverkan av vederbörande
organisationer, vare sig arbetarnas eller arbetsledarnas, icke anses utgöra
kränkning av föreningsrätten, även örn därigenom föreskrives en viss inskränkning
i möjligheten för vissa kategorier av arbetsledare eller tjänstemän
att tillhöra särskilda organisationer. Har t. ex. en arbetarorganisation
genom bestämmelse i kollektivavtal godtagit, att den arbetarna tillkommande
föreningsrätten icke kränkes därigenom att vissa befattningshavare i förtroendeställning
genom personliga utfästelser till arbetsgivaren avstå från
medlemskap i fackföreningen, skall en dylik uppgörelse vara giltig. Men en
reglering av frågan kan även ske genom stadgande i ett kollektivavtal mellan
arbetsgivare och arbetsledare av motsvarande innebörd. I bägge fallen föreligga
praktiskt taget garantier för att den stipulerade inskränkningen i föreningsrätten
icke är alltför långtgående. Avtalsfriheten blir begränsad endast
såvitt angår en reglering enbart i individuella avtal.

Vad angår de framställda anmärkningarna örn att regeln icke skulle vara
tillfyllestgörande för sådana anställda, beträffande vilka det i stort sett icke
förekomme och knappast heller vore att förvänta att en reglering skedde
genom kollektivavtal, får jag — i anslutning till vad jag anförde redan vid

Kungl. Majus proposition nr 240.

framläggande av förslaget till lag angående ekonomiska stridsåtgärder —
framhålla, att enligt min mening anledning saknas att hindra olika grupper
av sådana anställda att tillhöra samma organisation.

I denna paragraf har slutligen, liksom i förslaget till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder, upptagits en uttrycklig föreskrift örn tillåtligheten
av åtgärder, som avse att åstadkomma eller grundas på förmansklausul.

5 §•

I kommitténs förslag upptages ett särskilt kapitel, 5 kapitlet, örn skadestånd.
20—24 §§ däri lyda:

20 §.

Envar, som vidtagit stridsåtgärd eller annan åtgärd, vilken enligt 5 eller
18 § ej må äga rum, vare skyldig ersätta skada, som av förfarandet kommit.

21 §.

Där de, som äga företräda förening, varom i 3 § sägs, å föreningens vägnar
behörigen besluta stridsåtgärd eller annan åtgärd, vilken enligt 5 eller
18 § ej må äga rum, vare föreningen pliktig ersätta skada, som kommer av
åtgärden.

22 §.

Har medlem i förening, varom i 3 § sägs, gjort sig skyldig till sådant
förfarande, som avses i 20 §, och faller åtgärden inom föreningens verksamhetsområde,
vare föreningen, när den erhåller kännedom örn medlemmens
handlingssätt, pliktig att, där så ske kan, hindra honom från fortsättande
av det olovliga förfarandet och förebygga skada av detsamma. För
sådant ändamål åge föreningen mot medlem tillämpa varje påföljd, vilken
enligt stadgarna kan inträda på grund av åsidosättande av förpliktelse, som
åligger medlem. Föreningen må jämväl, oavsett vad stadgarna innehålla,
utesluta medlem för en tid av intill ett år.

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen
skyldig ersätta därav uppkommen skada.

23 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande
samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den
skadevållandes tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt,
må skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
må ock äga rum.

24 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Föres,
sedan skadeståndsskyldighet ålagts någon, av den skadelidande talan mot
annan, må i den mån det finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt
med den förre, en för båda och båda för en, gälda skadestånd.

Där förening är jämte medlemmar skadeståndsskyldig, må föreningen förpliktas
att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet belöper
på medlemmarna, men åge föreningen i sådant fall att av dem söka
åter vad föreningen sålunda utgivit.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 240.

Som motivering till sitt förslag laar kommittén anfört i huvudsak följande: 5

kapitlet innehåller bestämmelser örn sanktioner dels för föreningsrättskräoikningar
enligt 2 kapitlet och dels för stridsåtgärder under den i 4
kapitlet angivna fredsperioden. Föreningsrätt.skrän kai in garn a, vilka kunna
vara antingen stridsåtgärder eller andra åtgärder, omtalas i 5 §. Fredsplikten
enligt 4 kapitlet angives i 18 §.

Som sanktion stadgas icke straff utan endast skadestånd. Enligt 20 §
är den, som vidtagit den otillåtna åtgärden, skyldig ersätta skada, som av
förfarandet kommit.

Bestämmelserna i 5 kapitlet äro till stöista delen ordagrant hämtade
från det vid 1935 års riksdag framlagda förslaget till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder (proposition nr 31; andra lagutskottets utlåtande nr 29)
eller dess förarbeten. Såsom motivering kan kommittén därför huvudsakligen
inskränka sig till att hänvisa till nämnda förslag. (Se särskilt andra
lagutskottets nyss angivna utlåtande sid. 109 och följande med där gjorda
hänvisningar.)

Reservan ten herr Sölvén har anfört, att, därest bestämmelserna örn förbud
mot organisationstvång, örn registreringsförfarande och fredsförpliktelse icke
upptoges i lagen, torde de ganska detaljerade skadeståndsbestämmelserna
kunna ersättas av en allmän regel i 2 kapitlet om skadestånd på grund av
föreningsrättskränkning, inbegripande även bestämmelsen i 23 § första stycket
örn ideellt skadestånd.

I yttrandena har landsorganisationen biträtt herr Sölvéns mening.

T)aco har förklarat, att en föreningsrättskränkning i vår tid vore ett synnerligen
allvarligt ingrepp i den fria medborgarens enskilda bestämmanderätt
och i hans möjlighet att ernå ett rimligt ekonomiskt utbyte av sin arbetskraft.
Daco bär därför ansett skadestånd icke böra bliva den enda påföljden
i sådant fall utan straffbestämmelser vara på sin plats.

Kommerskollegium har ifrågasatt, huruvida ej skäl funnes att i likhet med
vad som skett i 8 § kollektivavtalslagen begränsa enskild arbetstagares
skadeståndsplikt, förslagsvis till 200 kronor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att enligt kommitténs förslag
flera personer, mot vilka talan fördes samtidigt, icke kunde dömas solidariskt
men att solidariskt ansvar däremot skulle kunna åläggas person, mot
vilken dylik talan anställdes efteråt. Något skäl för en dylik skillnad i ansvaret
syntes länsstyrelsen icke kunna åberopas.

I likhet med kommittén anser jag, att lagen icke bör upptaga några
straffstadganden. Jag kan alltså icke biträda Dacos hemställan i detta
hänseende.

Yad skadeståndsreglerna angår, hänföra sig dessa i kommitténs förslag
såväl till föreningsrätten som till den av kommittén föreslagna särskilda
fredslagstiftningen. Då den sistnämnda bortfallit, torde skadeståndsbestämmelserna
böra överflyttas till kapitlet örn föreningsrätten.

Den grundläggande regeln synes mig kunna formuleras så, att arbetsgivare,
arbetstagare eller förening, som gjort sig skyldig till kränkning av
föreningsrätten på sätt i 4 § sägs, skall gälda därav uppkommen skada.

Kungl. Majus proposition nr 240.

De i 21 §, 22 § oell 24 § andra stycket av kommitténs förslag upptagna
detaljerade bestämmelserna örn förenings skadeståndsskyldighet torde kunna
bortfalla såsom saknande större praktisk betydelse i detta sammanhang.
Övriga bestämmelser lära kunna ersättas med en hänvisning till 8 och 9 §§
koll ektivavtal slagen.

Då tillämpning av lagens bestämmelser och klausuler örn föreningsrätt i
kollektivavtal kunna beräknas ofta förekomma sida vid sida, måste det anses
som en fördel, att skadeståndsreglerna bliva lika i båda fallen. Den i
kollektivavtalslagen givna regeln, att vid bedömande örn och i vad mån
skada uppstått hänsyn skall tagas även till omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse, innebär i nu förevarande sammanhang, att skadestånd
kan tilldömas såväl förening för intrång i dess organisationsverksamhet
som enskild för honom genom föreningsrättskränkande åtgärd tillfogat
lidande. Beträffande nedsättning av och befrielse från skadeståndsskyldighet
bliva reglerna desamma som i kommitténs förslag utom att —
såsom kommerskollegium förordat — enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet
begränsas till 200 kronor. I fråga örn skadeståndsskyldighetens
fördelning mellan flera blir principen om fördelning efter skuld gällande.
Det av länsstyrelsen i Malmö kritiserade specialstadgandet i kommitténs
förslag beträffande successivt anhängiggörande av talan bortfaller.

6 §.

Denna paragraf motsvarar 25 § i kommitténs förslag, som lyder:

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall dels inom två
månader från det han erhållit kännedom örn skadan samt örn den, mot
vilken talan skall föras, underrätta honom örn sitt anspråk, dels ock inom
två år från avslutande av den åtgärd, varå ersättningsskyldigheten grundas,
anhängiggöra sin talan. Försummas det, vare talan förlorad.

Som motivering till stadgandet har kommittén anfört:

I 25 § föreslås en preskriptionstid av två år för anhängiggörande av
talan örn skadestånd. Enahanda preskriptionsbestämmelse finnes i 22 § i
andra lagutskottets utlåtande nr 29, 16 § i propositionen nr 31. (Se sid. 116
i utskottsutlåtandet.)

För ett stadigvarande fredligt förhållande mellan parterna är det av stor
betydelse, att inga gamla skadeståndsanspråk skola kunna rivas upp vid
lägligt tillfälle och användas som påtryckningsmedel på motparten. Kommittén
föreslår därför — utöver tvåårstiden för talans anhängiggörande —
även en tvåmånadersfrist för skadeståndsanspråks framställande hos motparten.
Liknande tidsbestämmelser finnas i flera gällande lagar ävensom i
kommitténs förslag till lag om arbetsavtal §§ 39 och 40. (Se statens offentliga
utredningar 1935: 18 sid. 195.)

I likhet nied kommittén anser jag en preskriptionstid av två år för skadeståndstalans
anhängiggörande böra föreskrivas. Den av kommittén föreslagna,
tvåmånadersfristen för skadeståndsanspråks framställande, vilken
väsentligen torde lia tillkommit med tanke på den särskilda fredsförpliktelsen
enligt 4 kapitlet i kommitténs förslag, synes kunna undvaras, när dessa regler
bortfalla.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 240.

7 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Beträffande forum i mål angående arbetsförhållanden har kommittén
framhållit, att målen hörde under arbetsdomstolen, om förhållandet vore
reglerat genom kollektivavtal, men annars under de allmänna domstolarna.
Kommittén har framhållit önskvärdheten av att denna dualism bringades
till upphörande men icke ansett förenligt med sin uppgift att själv utarbeta
förslag i ämnet. Kommittén har emellertid förklarat sig förutsätta, att en
omreglering med det snaraste ägde rum, så att alla dylika tvister komme
att höra under arbetsdomstolen. Vidare har kommittén förutsatt, att arbetsdomstolens
sammansättning komme att ändras, så att nödig sakkunskap i
ifrågakommande fall där bleve företrädd även beträffande de grupper av
privatanställda, vilka för närvarande icke hade sina förhållanden ordnade
genom kollektivavtal.

Vid behandlingen av föreningsrätten har kommittén understrukit, att de
allmänna domstolarna icke vore särskilt lämpade att upptaga mål örn kränkningar
av föreningsrätten. I propositionen angående tredjemanslagen hade
föreslagits inrättande av en särskild domstol för ekonomiska stridsåtgärder.
Någon dylik specialdomstol vid sidan av arbetsdomstolen påkallades ej av
kommitténs förslag. Arbetsdomstolen torde vara fullt lämplig att upptaga
alla hithörande mål, örn den — såsom kommittén redan påyrkat — kompletterades
med sakkunskap beträffande de grupper av privatanställda, som
hittills icke vore representerade i domstolen.

I yttrandena har svenska arbetsgivareföreningen förklarat, att olägenheter
uppstode av att tvister rörande arbetsavtal följde olika forumbestämmelser
allteftersom arbetsavtalet vore beroende av kollektivavtal eller ej. Föreningens
erfarenhet gåve dock ej vid handen, att dessa olägenheter vore sådana,
att de oundgängligen krävde en ändrad ordning. Möjligen skulle man kunna
hänföra de skadeståndsmål, som följde av brott mot föreliggande lagförslags
tvingande bestämmelser till arbetsdomstolen, oaktat här vore fråga icke blott
örn kollektiva stridsåtgärder, såsom i kollektivavtalslagen, utan även örn individuella
åtgärder. Ehuru föreningen ställde sig tveksam till spörsmålet,
syntes det föreningen däremot vara att föredraga, att mål, som i övrigt hänförde
sig till det enskilda arbetsavtalet, fortfarande bibehölles under de allmänna
domstolarna.

Svenska lant arbetsgivarnes centralförening har ansett här förevarande lag
näppeligen kunna träda i kraft, förrän en omläggning skett, så att alla mål
örn skadeståndsskyldigheten komme att handläggas av arbetsdomstolen.

Stockholms handelskammare har funnit olägenheter förbundna såväl med
att anförtro arbetsdomstolen samtliga mål rörande förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare som med att tillerkänna de allmänna domstolarna
behörighet i förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett nödvändigt, att en utvidgning av
arbetsdomstolens kompetensområde trädde i kraft samtidigt med det lagförslag,
som kunde föranledas av kommitténs betänkande.

Kungl. Majus proposition nr 240.

Arbetsdomstolens ordförande Ilar hänvisat till sitt över kommitténs förslag
till lag örn arbetsavtal avgivna yttrande, vari han förklarat det vara sakligt
mest betingat, att alla tvister örn arbetsförhållanden bedömdes av arbetsdomstolen,
men ansett sig icke på detta stadium kunna intaga en definitiv
ståndpunkt till frågan, huruvida en sådan exklusiv behörighet för arbetsdomstolen
medförde alltför stora tekniska svårigheter.

Jag kan icke finna det nödvändigt att i detta sammanhang till avgörande Departements
upptaga hela frågan örn den rättsliga behandlingen av mål örn individuella chefenarbetsavtal,
en fråga, varom — såsom yttrandena även utvisa — delade
meningar råda. Enighet synes däremot föreligga örn att mål rörande skadestånd
på grund av föreningsrättskränkning böra handläggas av arbetsdomstolen.
Jag föreslår därför, att mål, som avse tillämpningen av bestämmelserna
i detta kapitel, skola upptagas av nämnda domstol. En sådan begränsad
utvidgning av arbetsdomstolens kompetensområde lärer icke nödvändiggöra
några ändringar i domstolens sammansättning.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätten.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i kommitténs förslag, som lyder:

Med förhandling avses i denna lag förhandling med syfte att rörande förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare åstadkomma enighet mellan
parterna samt därav föranledda avtal.

Kätt att i frågor beträffande vissa arbetstagare och deras arbetsgivare
förhandla enligt denna lag (förhandlingsrätt) tillkommer å ena sidan arbetsgivaren
eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra
sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna äro medlemmar.

I motiveringen till stadgandet har kommittén anfört:

6 § i kommitténs förslag innehåller en bestämning av förhandlingsrättens
begrepp, sådant kommittén ansett detsamma böra i lag fastställas. Till en
början har angivits, att förhandlingarnas föremål är förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, d. v. s. anställningsvillkor och arbetsförhållandet
i övrigt. För att markera att en verklig medbestämmanderätt över löneoch
arbetsvillkor för arbetstagarnas organisationer åsyftas, så att arbetsgivaren
alltså icke blott har att inhämta upplysningar eller mottaga petitioner, har
kommittén tillagt, att förhandlingar enligt lagen hava till syfte att åstadkomma
enighet mellan parterna samt därav föranledda avtal.

Kommittén har vidare framhållit, att kommittén utgått från förhandlingsrätten,
ena partens rätt att påkalla förhandling, såsom det primära och andra
partens skyldighet att träda i förhandling såsom en följd därav. Att uppställa
skyldighet för part att före vissa åtgärders vidtagande göra dessa till
föremål för förhandling med andra parten har ansetts falla utanför kommitténs
uppgift. Genom att trygga arbetstagarnas rätt att förhandla genom
organisation avsåge kommittén att förläna arbetstagarna en med arbetsgivaren
jämbördig ställning. Däremot avsåge kommittén icke att skaffa
arbetstagarna inflytande på vederbörande företags förvaltning och allmänna
utveckling. Kommittén fortsätter härefter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

I enlighet nied nu angivna principer har kommittén i andra stycket av 6 §
fastslagit, att förhandlingsrätt, d. v. s. rätt att förhandla enligt lagen, skall
tillkomma å ena sidan arbetsgivaren eller dennes organisation samt å andra
sidan arbetstagarnas organisation. Rätten förekommer endast, när en förening
av arbetstagare finnes, men är då ömsesidig. Förening skall äga förhandlingsrätt
endast i frågor rörande egna medlemmar. Det ifrågasättes icke,
att en förening i något fall skall äga företräda andra än sina medlemmar.

För att en förening skall äga förhandlingsrätt måste den givetvis uppfylla
de i 3 § angivna kvalifikationerna för att anses vara en förening av arbetsgivare,
respektive arbetstagare. Den skall alltså äga rättssubjekti vitet och
bestå av arbetsgivare, respektive arbetstagare, tillhörande viss eller vissa
grupper. Det skall av stadgarna framgå, att föreningens uppgift är att tillvarataga
ifrågavarande grupps eller gruppers intressen rörande arbetsförhållandet.
Och det skall ingå i föreningens verksamhet att sluta för sina medlemmar
bindande avtal.

Förhandlingsrätt tillkommer givetvis också en huvudorganisation under
förutsättning, att den nått en sådan fasthet, att den äger rättssubjektivitet,
samt i övrigt i tillämpliga delar uppfyller motsvarande krav som en enskild
förening. Det naturliga är, att förhandlingar i frågor av allmän betydelse bedrivas
av huvudorganisationerna, under det att de enskilda föreningarna
behandla frågor av lokal eller eljest begränsad räckvidd.

Kommittén har övervägt, huruvida för en förenings förhandlingsrätt — utöver
angivna villkor — borde fordras, att föreningen objektivt sett framträdde
som representativ för den grupp, som den tagit till sin uppgift att organisera.
Behörighetsregler i detta hänseende äro av ett naturligt och beaktansvärt
intresse för den förhandlingsskyldige motparten, men deras utformande stöter
på betydande svårigheter. En reglering i detta hänseende måste nämligen
lätteligen dels föra alltför långt in på föreningslagstiftningens område och
dels verka inskränkande på den fria utvecklingen inom områden, som i detta
samband böra lämnas orubbade.

Problemets behandling torde kunna inskränkas till det egentligen praktiska
fallet, nämligen att avgöra, huruvida en arbetsgivare i visst fall är skyldig
att förhandla med en arbetstagarorganisation. Att som villkor härför uppställa
visst medlemsantal torde redan på grund av förhållandenas mångskiftande
beskaffenhet icke låta sig göra. Däremot förefaller det a priori
naturligt att fordra viss procentuell anslutning till organisationen. Rimligen
synes man kunna uppställa den regeln, att föreningen för att äga förhandlingsrätt
måste omfatta minst hälften av arbetstagarna inom den grupp, som föreningen
tagit till sin uppgift att organisera. Mot ett sådant krav kan erinras,
att det icke uppfylles av vissa arbetarorganisationer på det område, där förhandlingsrätt
redan tillämpas. Visserligen skulle dessa organisationer, örn de
utestängdes från den lagligen erkända förhandlingsrätten, icke berövas möjligheten
att framdeles liksom hittills hävda sin rätt genom stridsåtgärder,
men lagens inställning skulle dock säkerligen skapa tvisteämnen och på ett
mindre önskligt sätt inverka på utvecklingen. Vidare är att märka, vilka betydande
hinder det möter att fastställa en viss arbetstagargrupps omfattning
och avgränsning gentemot andra grupper. Härutinnan råder för närvarande
icke något genomfört system. Organisationerna äro uppbyggda efter skilda
principer, och deras rekryteringsområden gripa ofta in i varandra. Även örn
femtioprocentig anslutning uppställdes som villkor för förhandlingsrätt skulle
det icke kunna undvikas, att förhandlingsrätt i ett visst fall tillkomme två
olika organisationer eller att det åtminstone svårligen läte sig avgöra, vilken
organisation förhandlingsrätten tillkomme. Fullständig reda i dessa för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

hållanden lärer näppeligen kunna åstadkommas annorledes än genom en
korporationslagstiftning, som indelade samtliga arbetstagare i grupper och
anvisade varje fackorganisation en sådan grupp att organisera. På en sådan
korporationslagstiftning kan kommittén av såväl formella som sakliga skäl
icke inlåta sig.

Behovet av en ordnad gruppindelning bland arbetstagarna skulle göra sig
mindre kännbart, örn kravet på femtioprocentig anslutning hänfördes icke till
gruppen utan till förhandlingsfrågan i det enskilda fallet. Regeln kunde då
tänkas erhålla den utformningen, att en arbetstagarorganisation för att äga
rätt att förhandla i en viss fråga måste omfatta minst hälften av de av frågan
berörda arbetstagarna. Det är dock icke alltid en lätt sak att avgöra, vilka
arbetstagare, som skola anses berörda av en förhandlingsfråga. Dels kan
frågan ofta icke definitivt angivas på förhand, och dels går det icke att stanna
vid de arbetstagare, som direkt beröras av frågan i den utformning den förhandlingsvillige
parten givit densamma. Då en arbetstagarorganisation endast
får förhandla i frågor rörande egna medlemmar, kommer ju föreningen alltid
att omfatta samtliga de direkt berörda arbetstagarna, men även utomstående
arbetstagare, som befinna sig i liknande ställning, måste givetvis räknas till
de av frågan berörda. Att fastställa frågans omfattning i denna mening är
visserligen enligt kommitténs åsikt icke omöjligt men kan näppeligen anförtros
parterna själva.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter har kommittén avstått från att
i 3 kapitlet uppställa krav på en viss anslutning såsom villkor för en förenings
förhandlingsrätt överhuvud. Däremot återkommer kommittén i 4 kapitlet till
liknande behörighetsregler som förutsättning för förhandlingsrättens utövande
under statens medverkan. Det har synts kommittén skäligt att i princip
fastslå arbetsgivarens skyldighet att förhandla med sina arbetstagares organisation,
även örn organisationssträvandena icke i någon högre grad krönts
med framgång. Någon påföljd av underlåtenhet att respektera förhandlingsrätten
föreslås icke i 3 kapitlet. Endast vid sådan under offentlig medverkan
bedriven förhandling, varom stadgas i 4 kapitlet, har kommittén funnit ett
tvångsmässigt realiserande av förhandlingsrätten tänkbart, men för erhållande
av dylik offentlig medverkan anser kommittén böra krävas en viss anslutning
till organisationen. (Se 11 § 2 och 5.) De allmänna stadgandena örn förhandlingsrätt
i 3 kapitlet har kommittén tänkt sig kunna erhålla betydelse företrädesvis
såsom vägledande för utvecklingen. Det torde med tiden framstå
allt mera naturligt för en arbetsgivare att förhandla med en viss organisation
såsom representant för de arbetstagare, med vilka arbetsgivaren har intresse
att träda i förbindelse. Någon allmän regel örn företräde till förhandlingsrätt
för det fall, att flera föreningar tagit till uppgift att organisera samma grupp,
har kommittén icke ansett lönt att giva.

Reservanterna herrar Sjögren och Söderlund Ira ansett orden »samt därav
föranledda avtal» böra utgå ur definitionen. Herr Sjögren har ansett förhandlingen
vara tillfredsställande definierad av första stycket exklusive detta tillägg.
Reservanten kunde icke förstå annat än att åtgärder, som parterna företoge
i syfte att rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
åstadkomma enighet, borde täcka lagens behov av begreppet fölhandling,
oberoende av örn dessa åtgärder föranledde avtal eller ej. Även lien Söderlund
har funnit de citerade orden fullständigt överflödiga och därför meningslösa.
. .

Även i flera av yttrandena, har kommitténs definition

kritiserats.

Bihang till riksdagens protokoll URUS. / sami. Nr 240.

4 00 30

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Handelskammaren i N orrköping har funnit det vara en mindre lycklig
formulering, att under förhandlingsrättsbegreppet hänförts förhandling allenast
med arbetstagarens organisation men icke med arbetstagaren direkt. Det
förefölle enligt lagtexten, som örn en förhandling mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren utan förmedling av någon organisation på arbetarsidan rent av
vore otänkbar. Ett sådant betraktelsesätt vore nog tidstypiskt men innebure
likväl en betydlig överdrift. Svenska bankföreningen har ansett den enskilde
arbetstagarens rätt att under alla omständigheter förhandla med sin arbetsgivare
vara självfallen, men det vore av vikt, att lagen icke så avfattades, att
något missförstånd härutinnan skulle kunna uppstå.

Sveriges köpmannaförbund har, i likhet med reservanterna, ansett förhandlingen
tillfredsställande definierad utan tillägg av orden »samt därav föranledda
avtal». Förhandlingens huvudsyfte vore att åstadkomma enighet
mellan parterna. Örn ett avtal skulle slutas, vore en lämplighetsfråga av
sekundär betydelse. Kommittén hade framhållit, att förhandlingsrättens erkännande
icke i och för sig innebure införande av kollektivavtalssystem. För
att understryka detta hemställde förbundet, att de citerade orden måtte utgå.
Samma åsikt har uttalats av åtskilliga andra arbetsgivarorganisationer ävensom
av flertalet handelskamrar.

Socialstyrelsen har anfört:

Orden »samt därav föranledda avtal» i första stycket synas böra utgå.
Oavsett att nämnda uttryck från språklig synpunkt torde kunna giva anledning
till erinran, måste detsamma anses innebära en ej blott onödig men även
oriktig bestämning. Förhandling av här åsyftad natur behöver nämligen icke
nödvändigtvis gå ut på åvägabringandet av ett avtal utan kan inskränka sig
till uppnående av enighet i något visst avseende, t. ex. i fråga om tolkningen
av viss avtalsbestämmelse eller tillrättaläggande av något förhållande, som
givit anledning till klagomål. Mot avfattningen av detta stycke synes även
kunna anmärkas, att densamma möjligen kan ingiva den föreställningen, att
förhandlingen skall ha till syfte att åstadkomma enighet rörande förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare i dess helhet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, örn icke förslaget innebure en
utvidgning av förut vanlig förhandling, då detsamma torde medföra, att den
allmänna förhandlingsplikten skulle gälla även beträffande arbetstagares individuella
förhållanden till arbetsgivaren, oberoende av deras samband med
någon på kollektivavtal grundad rätt. Det syntes ovisst, huruvida det vore
lämpligt att i en sådan försökslagstiftning som den förevarande ge förhandlingsrätten
en så vidsträckt innebörd.

Länsstyrelsen i Hallands län har ansett i denna paragraf för klarhetens
skull böra starkare framhävas, att ett lagfästande av förhandlingsrätten syftade
till åstadkommande av ökade möjligheter att åvägabringa kollektiva uppgörelser
mellan arbetsgivare och arbetstagare rörande de arbetsvillkor, som
skulle lända till efterrättelse.

Beträffande den av kommittén i detta sammanhang diskuterade frågan örn
särskilda behörighetsregler som villkor för rätten att förhandla har
svenska arbetsgivareföreningen anfört:

Kungl. Majus proposition nr 210.

Kommittén har funnit, att den förhandlingsskyldige har ett naturligt och
beaktansvärt intresse av att såsom villkor för förhandlingsrätt kräves, »att
föreningen objektivt sett framträdde som representativ för den grupp, som
den tagit till sin uppgift att organisera». Formella svårigheter hava emellertid
förhindrat kommittén att i 3 kapitlet intaga behörighetsregler av sådant
slag. Lämpligast skulle enligt kommitténs åsikt ha varit örn man kunnat
föreskriva »att en arbetstagarorganisation för att äga rätt att förhandla i en
viss fråga måste omfatta minst hälften av de av frågan berörda arbetstagarna».
Kommittén har ej ansett sig kunna förorda en sådan regel, då ett fastställande
av förhandlingsfrågans omfattning med avseende å berörda arbetare näppeligen
kunde anförtros parterna själva. Yi finna, att arbetsgivarens rättmätiga
intresse av att förhandlingstvånget begränsas åtminstone till sådana fall, där
arbetstagarorganisationen är representativ i här angiven mening, framträder
med sådan styrka, att det icke kan åsidosättas av endast formella anledningar.
Dessutom är kommitténs argumentering i fråga örn svårigheterna att tillämpa
nämnda behörighetsregel enligt vårt förmenande icke bindande. Enligt lagförslaget
står ju alltid arbetsgivaren inför nödvändigheten att, örn fullgod
representativitet föreligger och 4 kapitlets bestämmelser äro tillämpliga, på
begäran från arbetstagarorganisationens sida träda i förhandling med organisationen
under opartisk ordförande. Dessutom torde i flertalet fall icke föreligga
några särskilda svårigheter att fastställa hela antalet av förhandlingsfrågan
berörda arbetstagare i förhållande till berörda medlemmar av arbetstagarorganisationen.
Vill man komma ifrån gränsfallen, skulle regeln med
femtioprocentig anslutning kunna uppmjukas t. ex. genom att såsom förutsättning
för förhandlingsvägran föreskrives, att det av omständigheterna är uppenbart
eller det klart måste framgå, att organisationen icke är representativ. Det
må dessutom erinras örn, att här angivna fordran på representativitet hos den
avtalskrävande delen av arbetstagarna har sin motsvarighet i den norska bojkottlagstiftningen
i fråga örn behörigheten att vidtaga bojkottåtgärd för genomdrivande
av kollektivavtal vid visst företag.

Det berättigade uti att den förhandlingskrävande organisationen bör vara
representativ för den grupp, som organisationen vill företräda, framträder än
mer, då man besinnar att de kollektiva uppgörelserna, såframt ej annat framgår
av deras ordalydelse, förplikta arbetsgivaren att icke tillämpa sämre villkor
än de avtalade även i förhållande till utomstående arbetstagare, som sysselsättas
i det arbete, kollektivavtalet avser. Det kan starkt ifrågasättas, huruvida
med den i lagförslaget uttalade principen örn arbetstagarorganisationens
rätt till förhandling endast för sina egna medlemmar över huvud kan förenas
skyldighet att förhandla rörande sådant kollektivavtal, som på nu nämnt sätt
får rättskraft utöver arbetsförhållandet mellan arbetsgivarna och den avtalsslutande
organisationens medlemmar. Frihet för arbetsgivaren att i sådan
situation vägra förhandling synes välmotiverad. Dylik frihet bör förefinnas
även i de utomstående arbetstagarnas intresse. Med den i lagförslaget skyddade
rätten att få stå utanför en organisation och densammas yttringar kan svårligen
förenas en skyldighet för arbetsgivaren att förhandla om sådant kollektivavtal
med dylik organisation, som skulle komma att inverka på även de
utomstående arbetstagarnas anställningsvillkor.

Svenska lantarbetsgivarnes c erit, reti förening har hemställt om begränsning
av arbetsgivarens skyldighet att träda i förhandling med motparten till fall, då
dennas organisation representerade flertalet av de berörda arbetarna.

Även kommerskollegium har funnit anmärkningsvärt, att arbetsgivarens
plikt att förhandla i princip gällde gentemot vilken sammanslutning sorn helst,
som uppfyllde de mycket vaga kraven på att vara en förening av arbetstagare.

100

Kungl. Majus proposition nr 240.

Departements- I analogi med vad som skett beträffande föreningsrätten torde lagförslaget
chefen. böra innehålla en bestämning av begreppet förhandlingsrätt. Någon anledning
att, som kommittén föreslagit, särskilt angiva vad som förstås med förhandling
synes icke föreligga.

Enligt min mening ligger det i sakens natur, att i denna lag med förhandlingsrätt
icke kan förstås annat än rätten till kollektiva, organisationsmässiga
förhandlingar. Jag kan icke finna att, såsom från vissa håll befarats, den omständigheten,
att lagen endast reglerar rätten till kollektiva förhandlingar,
skulle kunna tolkas som något förbud mot individuella förhandlingar. Dylika
kunna och måste naturligtvis alltid förekomma men böra lämnas helt utanför
den nu ifrågavarande lagstiftningen.

Kommittén har angivit, att syftet med förhandlingar enligt lagen skall vara
åstadkommande av enighet mellan parterna samt därav föranledda avtal. I
flera yttranden har påyrkats, att orden »samt därav föranledda avtal» måtte
utgå. Det måste medges, att, såsom i yttrandena framhållits, de citerade orden
äro något oklara till sin innebörd och kunna föranleda den uppfattningen, att
varje förhandling enligt lagen skall syfta till slutande av ett kollektivavtal. Så
är givetvis icke förhållandet. Frågor kunna förekomma, som icke kunna lösas
i kollektivavtalets form, t. ex. en fråga, huruvida ett avskedande innefattar
föreningsrättskränkning. Även sådana frågor böra kunna göras till föremål
för förhandlingar enligt lagen. Emellertid torde bakom de av kommittén använda
ordalagen ligga en riktig tankegång. Vid upprepade tillfällen ha konflikter
på arbetsmarknaden uppkommit av den anledningen, att arbetsgivarparten,
då en kollektiv reglering av anställningsvillkoren påkallats från arbetstagarsidan,
förklarat sig över huvud icke vilja förhandla örn en reglering i
dylik form. Sådana konflikter, som icke röra saken utan formen, äro enligt
min åsikt förkastliga ur det allmännas synpunkt. Det må stå parterna fritt
att utan inblandning från samhällets sida komma överens respektive icke
komma överens i själva sakfrågan, men de yttre formerna för förhandlingsväsendet
böra fastslås i lagen och icke få bliva föremål för stridigheter parterna
emellan. Påkallar ena parten förhandling örn kollektiv reglering av
anställningsvillkoren, skall alltså andra parten vara skyldig att träda i förhandling
örn en sådan reglering. Däremot torde det icke låta sig göra att i
lagen angiva något örn formen för uppgörelser i sådana förhandlingar, som
röra förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

På nu anförda skäl föreslår jag, att förhandlingsrätt enligt denna lag definieras
som rätt att påkalla förhandling rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och
arbetstagare.

Yad därefter angår frågan örn särskilda behörighetsregler som villkor för
rätten att förhandla, intager jag, i likhet med kommittén, den ståndpunkten,
att förhandlingsrätt skall tillkomma varje organisation, som uppfyller kvalifikationerna
för att anses vara en förening av arbetsgivare, respektive arbetstagare.
En förening äger givetvis förhandlingsrätt endast i den mån föreningen
enligt sina stadgar är behörig att förhandla å sina medlemmars

101

Kungl. Majis proposition nr 240.

vägnar. Tillkommer det exempelvis inom ett organisationskomplex enligt
stadgarna överordnad organisation att besluta beträffande vissa frågor, ligger
det i sakens natur, att blott den sistnämnda äger förhandlingsrätt i dessa
frågor. Några särskilda bestämmelser med anledning härav torde emellertid
icke vara erforderliga.

Det lärer, såsom kommittén framhållit, icke vara lämpligt att som villkor
för en förenings förhandlingsrätt uppställa regler om att föreningen skall
vara representativ för den grupp, som föreningen vill företräda. Då reglerna
skulle tillämpas av parterna själva, torde de näppeligen kunna föranleda
till annat än onyttiga och vid diskussioner parterna emellan måhända
svårlösta Dristigheten Det kan icke heller sägas innebära någon obillighet mot
arbetsgivaren, att han är skyldig att träda i förhandling med en förening, som
företräder hos honom anställda arbetstagare. Bestämmelserna örn förhandlingsrätten,
som icke i och för sig äro förbundna med några påföljder, innefatta
ju ej mer än att arbetsgivaren icke får utan saklig diskussion avvisa en framställning
örn förhandling av en arbetstagarorganisation. Vill sedan organisationen
sätta makt bakom orden genom att vädja till förlikningsman, far
denne bedöma, i vad mån vidare förhandlingar äro påkallade.

Att förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att
träda i förhandling, framgår i kommitténs förslag, förutom av motiven,
endast av reglerna örn formerna för förhandlingens gång. Jag anser emellertid
en bestämmelse örn denna skyldighet böra knytas direkt till det grundläggande
stadgandet om föreningsrätten. Det bör härvid utsägas, att skyldigheten
innebär åliggande för part att, själv eller genom ombud, inställa
sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras, med angivande
av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.
Skyldigheten att framlägga förslag till frågans lösning innebär icke mer än
att parten skall klart angiva och motivera sin ståndpunkt i sak. Rör frågan
kollektiv reglering av anställningsvillkoren, behöver parten alltså icke nödvändigt
själv framlägga ett fullständigt förslag i sådant hänseende utan kan
givetvis ange sin ståndpunkt genom att kritisera ett av motparten framlagt
förslg , §

Denna paragraf motsvarar 7 § i kommitténs förslag, som lyder:

Vill part, som äger förhandlingsrätt, påkalla förhandling örn viss eller vissa
frågor, må han göra framställning därom hos andra parten. Om denne så begär,
skall framställningen ske skriftligen med angivande av den eller de
frågor, om vilka förhandling påkallas. Därest ej annat föranledes av omständigheterna,
skall den, hos vilken framställningen gjorts, senast å tredje
dagen därefter utsätta tid och plats för förhandling och därom underrätta
den, som påkallat förhandlingen. Sammanträde för förhandlings upptagande
skall hållas snarast möjligt.

Vid förhandlingen skall vardera parten angiva sin ståndpunkt till för
handlingsfrågan och skälen därför. Det åligger part att göra vad på honom
ankommer för förhandlingens skyndsamma slutförande samt att efter bästa
förmåga medverka till förhandlingsfrågans lösning under beaktande av parternas
gemensamma intresse av samförstånd.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Om endera parten det hegar, skall över förhandlingen föras protokoll, som
justeras av båda parterna.

Som motivering till stadgandet har kommittén anfört:

. I 7 § stadgas en förhandlingsordning vid förhandlingar mellan arbetsgivare
eller förening av arbetsgivare, å ena, samt förening av arbetstagare, å
andra sidan. Några påföljder av underlåtenhet att ställa sig förhandlingsordningen
till efterrättelse uppställas icke. Äro parterna överens, kunna de
naturligtvis förhandla på vilket sätt de själva önska. Vill ena parten förhandla
men visar den andra en deciderad motvilja mot att respektera hans förhandlingsrätt,
lärer något resultat icke kunna åstadkommas på annat sätt än genom
offentlig medverkan. Under vilka förutsättningar sådan kan erhållas stadgas
i 4 kapitlet.. Såsom en inledning härtill torde det emellertid vara på sin plats
att i 3 kapitlet giva några allmänna regler örn ordningen för förhandlingar
parterna emellan utan statens medverkan, vilket naturligtvis måste bliva det
ojämförligt vanligaste fallet. En part bör i regel icke heller kunna påkalla
statens medverkan vid förhandlingen, därest han icke kan visa sig hava gjort
vad på honom ankommer för frågans lösning vid förhandling utan dylik medverkan.
Ett stadgande härom har upptagits i 11 § under 1). De grunddrag
för ordningen vid den förberedande förhandlingen, som äro erforderliga för
att bedöma, huruvida part vid densamma iakttagit eller underlåtit sina skyldigheter,
böra därför vara angivna i lagen. Eeglerna härom torde icke heller i
och för sig bliva betydelselösa. Ehuru några särskilda påföljder icke knutits
vid deras iakttagande, får säkerligen lagens blotta tillvaro en viss verkan, åtminstone
genom att så småningom påverka allmänna opinionen.

Kommittén har konstruerat förhandlingsrätten såsom en rätt för ena parten
att påkalla förhandling, motsvarad av skyldighet för andra parten att träda i
förhandling. Den naturliga inledningen till en förhandling enligt lagen blir
därför, att ena parten påkallar förhandling genom en framställning till den
andra. Att framställningen sker i skriftlig form, kan icke generellt fastställas
såsom nödigt eller lämpligt. Den, hos vilken framställningen göres, synes
emellertid äga ett berättigat intresse av att, örn han så vill, få se svart på vitt
på vad som önskas av honom. Örn denne det begär, skall därför framställningen
ske skriftligen med angivande av den eller de frågor, om vilka förhandling
påkallas. Någon detaljerad redogörelse för förhandlingsfrågan fordras
icke. Det kan räcka att angiva exempelvis, att förhandlingen skall röra den
och den arbetstagargruppens löne- och arbetsvillkor. Gruppen bör alltid
vara angiven, eftersom olika gruppers arbetsförhållanden icke kunna sammanföras
i en och samma förhandlingsfråga. Gör en förening framställning örn
förhandling, bör den på anmaning visa motparten sina stadgar, så att denne
kan bedöma, örn de i 3 § angivna villkoren äro uppfyllda.

I regel ankommer det på den, hos vilken framställning om förhandling
gjorts, att utsätta tid och plats för ett förhandlingssammanträde. Därest ej
annat föranledes av omständigheterna, skall han göra detta och därom underrätta
den,, som påkallat förhandling, senast å tredje dagen efter den, då
framställningen gjordes. Med att annat föranledes av omständigheterna syftar
kommittén dels på att omedelbar förhandling ibland är påkallad och dels på
att en längre tidsfrist än tre dagar understundom kan behövas. Tredagarsfristen
får naturligtvis icke utan motpartens samtycke överskridas annat än
örn och i den mån särskilda skäl därför kunna visas.

Beträffande tiden för sammanträdets hållande föreslår kommittén endast
den bestämmelsen, att det skall hållas snarast möjligt. Om omedelbar förhandling
är påkallad, skall sammanträdet hållas omedelbart. Annars bör det hållas
så snart som möjligt efter den nyss angivna tredagarsfristens utgång. Ett dröjs -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

mål på mer än några dagar därefter får icke förekomma, såvitt icke särskilda
skäl därtill föreligga.

Vid förhandlingssammanträdet skola parterna komma tillstädes, själva
eller genom ombud. Parterna äro även skyldiga att träda i förhandling med
varandra. Detta Ilar i lagtexten uttryckts så, att vardera parten skall angiva
sin ståndpunkt till förhandlingsfrågan — d. v. s. den sakfråga, örn vilken förhandling
påkallats — ävensom skälen därför. Kan förhandlingen icke slutföras
vid ett sammanträde, få parterna gemensamt bestämma tid och plats
för nytt sammanträde. Till ytterligare vägledning för det sätt, varpå en part
skall förhandla, har i lagtexten angivits, att det åligger part att göra vad på
honom ankommer för förhandlingens skyndsamma slutförande samt att
efter bästa förmåga medverka till förhandlingsfrågans lösning under beaktande
av parternas gemensamma intresse av samförstånd. En part kan uppenbarligen
icke anses lojalt fullgöra sin skyldighet att träda i förhandling, örn han
visserligen inställer sig vid sammanträdena men där iakttager tystnad eller i
allt fall icke bidrager att föra förhandlingen framåt.

Åtminstone vid förhandlingar av större betydelse torde det höra till god
ordning, att protokoll föres. Kommittén föreslår den regeln, att, örn endera
parten det begär, över förhandlingen skall föras protokoll, som justeras av
båda parterna. Att ett protokoll finnes, blir givetvis av betydelse, när det vid
påkallande av statens medverkan enligt 4 kapitlet gäller att styrka, hur vardera
parten förhållit sig vid den förberedande förhandlingen enligt 3 kapitlet.
Har ena parten vägrat att medverka till protokollföringen, är detta ett synnerligen
starkt indicium för att förhandlingen parterna emellan genom hans
förvållande icke kunnat leda till resultat.

När en förhandling parterna emellan synes hava goda utsikter att förlöpa
lyckligt, bör en part icke stelt hålla på de i 7 § angivna formerna. Ådagalägger
däremot motparten förhandlingsovilja, blir ett strikt iakttagande av de formella
föreskrifterna av betydelse som inledning till ett förfarande enligt 4
kapitlet. I sistnämnda fall bör också protokollering påyrkas.

Några regler om vilken ordning, som skall iakttagas vid förhandlingsbordet,
har kommittén funnit icke kunna givas i lagtexten. Därtill äro förhållandena
alltför skiftande. Vid mindre förhandlingar mellan en arbetsgivare och en
förening bland hans arbetstagare synes det vara naturligt, att arbetsgivaren
fungerar som ordförande. Bliva förhandlingarna av något större omfattning,
kan det framträda som önskvärt, att parterna tillkalla någon opartisk person
att leda förhandlingarna.

Särskild uppmärksamhet förtjänar frågan örn användande av ombud vid
förhandlingar. Körande denna fråga har kommittén icke ansett sig kunna
föreslå några lagbestämmelser men vill här nedan giva vissa råd och anvisningar.
Mycket ofta är det naturligt, att arbetsgivaren icke inställer sig personligen
utan som sitt ombud sänder en förtroendeman inom företaget eller annan
lämplig person. En förening måste ju alltid företrädas av ombud. I synnerhet
för föreningar av arbetstagare kan det vara önskvärt att anlita icke ett utan
flera ombud. Ombuden böra dock icke vara flera än som påkallas av behovet.
Anlitande av en delegation på mer än ett fåtal personer bör endast undantagsvis
ifrågakomma. Inom flera arbotstagargrupper är det regel att utse förhandlingsombud
bland arbetstagarna vid det företag, förhandlingen avser. På andra
områden åter undviker man att till ombud välja anställda vid det egna företaget.
Efter genomförandet av den nu föreslagna lagen, vilken bland annat avser
att bereda skydd mot föreningsrättskränkningar, synes det böra bliva regel att
till ombud företrädesvis eller uteslutande utse arbetstagare vid det eller de
företag, förhandlingen rörer. Eörutom den otrevnad, arbetsgivaren kan känna
över att förhandla med utomstående personer, kan han ofta hava ett verkligt

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

bärande ekonomiskt intresse av att icke behöva diskutera sitt företags inre
angelägenheter med sådana personer. Yad nu är sagt bör icke hindra, att någon
funktionär inom organisationen, en ombudsman, biträder vid förhandlingen.
En annan fråga om förhandlingsombud är den, huruvida de för att vara behöriga
ombud skola vara utrustade med en obegränsad befogenhet såväl att
förhandla som att avtala. Det förmenas icke genom någon lagregel en förening
att fordra, att ett förslag till uppgörelse skall underställas föreningsstämman
eller omröstning bland föreningens medlemmar eller att göra avtalets slutliga
antagande beroende av huvudorganisationens godkännande. För att en förhandlingsrätt
i praktiken skall fungera tillfredsställande är det dock otvivelaktigt
av synnerlig vikt, att de förhandlande ombuden — eventuellt med vissa
på förhand angivna och begränsade undantag — äro behöriga att träffa uppgörelse.

Yad nu anförts beträffande förhandlingsombud, är visserligen, som sagt,
endast att betrakta som råd och anvisningar men kan dock i viss mån erhålla
läglig betydelse. Kommittén har icke föreslagit någon allmän påföljd av att
part sänder olämpliga eller med otillräcklig fullmakt utrustade ombud till en
förhandling. Ett dylikt förfaringssätt måste emellertid läggas parten till last,
örn han vill begagna sig av den möjlighet till statens medverkan, som angivits
i 4 kapitlet,, nämligen att hos socialstyrelsen påkalla utseende av opartisk ordförande.
För att en ansökan därom skall kunna bifallas måste, som nämnt,
sökanden visa sig hava gjort vad på honom ankommer för frågans lösning
vid förhandling utan dylik ordförande. Häri får även anses ligga krav på användande
av lämpliga ombud vid förhandling.

Reservanten herr von Zeipel har ansett, att kommittén icke bort uttala sig på
sätt som skett i fråga örn förhandlingsombud utan lämna denna fråga öppen
att i förekommande fall göras till föremål för särskild överläggning parterna
emellan. Det förefölle reservanten vara rimligt och naturligt, att en arbetstagarorganisation
borde ha rätt att fritt och otvunget med endast sådana inskränkningar,
som betingades av allmänna rättsregler, utse sina ombud vid
förhandlingar. Av kommitténs uttalande, att en funktionär eller exempelvis
en ombudsman i en förening finge biträda vid förhandlingar, kunde man
också lätt få den föreställningen, att sådant biträde endast borde förekomma
i undantagsfall och att det, då det förekomme, borde begränsas till en person.

I några av yttrandena har behovet av sådana stadga nden
som de i denna paragraf givna ifrågasatts. Sålunda har
hommer stolleginni ansett paragrafen kunna utgå, då en underlåtenhet att
efterkomma den stipulerade förhandlingsplikten icke vore belagd med någon
som helst påföljd. Överståthållarämbetet har ifrågasatt införande av någon
bestämmelse örn skadestånd som skydd för föreskrifternas iakttagande.
Landsorganisationen har däremot anfört, att det knappast vore möjligt att
redan på den omedelbara förhandlingens stadium fastställa några rättsliga
påföljder för förhandlingsovillig part. Härför erfordrades, att ovilligheten —
antingen att över huvud upptaga förhandling eller att vid förhandling ingå
i realbehandling av förhandlingsfrågan — kunde göras till föremål för bevisning,
vilket åter regelmässigt förutsatte ovillighetens konstaterande av
opartisk tredje man. Socialstyrelsen har ansett, att de i paragrafen meddelade,
detaljerade bestämmelserna rörande förhandlingsproceduren kunde
förefalla något överflödiga och kanske stundom ej i alla avseenden fullt

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

105

lämpliga, men att dessa bestämmelser endast vore att anse såsom välmenande
råd, då deras åsidosättande ej kunde leda till annan påföljd än att opartisk
förhandlingsledning sedan ej kunde erhållas.

Från åtskilliga håll har anmärkts, att den stadgade tidsfristen av 3
dagar för förhandlings utsättande vore alltför knappt tillmätt.
Kommerskollegium har ansett fristen skäligen böra förlängas till exempelvis
7 dagar. Stockholms handelskammare har föreslagit 14 dagar. Handelskammaren
i Göteborg har funnit 8 dagar vara en lämplig period, och Sveriges
industriförbund har förordat någon ökning av 3-dagarsfristen. Svenska
arbetsgivareföreningen har anfört, att det ej vore lämpligt att här över huvud
fastställa viss bestämd tidrymd. Det torde bättre överensstämma med det
praktiska livets krav, att man nöjde sig med en föreskrift örn att förhan dlingssammanträde
skulle utsättas och hållas utan oskäligt dröjsmål. Svenska lantarbetsgivarnes
centralförening har uttalat samma åsikt som svenska arbetsgivareföreningen.

Beträffande frågan örn förhandlingsombud ha Daco, Sveriges
farmacevtförbund, svenska brukstjänstemannaföreningen, Norrlands förmansförbund,
svenska kontoristförbundet, riksförbundet för af färs anställda och
svenska kommunaltjänstemannaförbundet instämt i syftet med herr von
Zeipels reservation. Svenska brukst jänstemannaf öreningen har tillagt:

Även örn det å ena sidan kan vara riktigt att som regel förhandlingsombud
i första hand utses bland arbetstagarna vid det företag, förhandlingen rörer,
så är det å andra sidan oriktigt att bereda arbetsgivarparten möjlighet att
efter eget gottfinnande avgöra, huruvida arbetstagarparten skall få biträdas
av en funktionär, en ombudsman, inom den organisation, arbetstagarna tillhöra.
Så vitt man kan utläsa av de valda ordalagen: »Vad nu är sagt bör icke
hindra etc.» föreligger intet hinder för en arbetsgivare att förklara, att han
icke förhandlar med arbetstagarna, så vitt de biträdas av en ombudsman. En
dylik inställning ifrån arbetsgivarsidan är ju icke otänkbar, särskilt i sådana
fall, då arbetsgivaren tror sig kunna öva påtryckningar på de ombud, som
rekryterats bland arbetstagarna själva och vilka kanske till på köpet icke blott
sakna erforderlig forkandlingsvana utan även insikter rörande jämförbara förhållanden
på andra håll.

Lagens syfte torde bäst betjänas därav att en förhandlingsvan föreningsfunktionär,
en ombudsman, biträder vid alla de tillfällen, då den egna parten
så önskar.

Det torde kunna förutsättas, att denne som regel har icke blott större
förutsättningar att föra verkliga underhandlingar. Han torde dessutom bättre
kunna överblicka den förhandenvarande situationen och dess möjligheter och
torde också vara i stånd att se på förhandlingsspörsmålen mera objektivt än
vad fallet är beträffande de av förhandlingen berörda ai’betstagarna.

Under hänvisning till vad som sålunda anförts får föreningen därför föreslå,
att i lagförslaget intages en bestämmelse, som direkt utsäger, att part ej kan
förvägra motpart att vid förhandlingar anlita inom den egna organisationen
verksam funktionär.

Svenska bankföreningen har i denna fråga anfört:

Då det inom de områden av näringslivet, där förhandlingar genom förening
pläga äga rum, inträffar, att fackförening förhandlar med enskild arbetsgivare
angående förhållanden inom hans företag, lärer det, enligt vad sty -

Departements chefen.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

reisen meddelats, icke förekomma, att mot arbetsgivarens bestridande å arbetstagarsidan
deltaga personer, som äro anställda hos med arbetsgivaren konkurrerande
företag. Förhandlingarna föras å arbetstagarnas sida av representanter
för den hos arbetsgivaren anställda personalen, biträdda i förekommande
fall av funktionär hos vederbörande fackliga sammanslutning, önskas
öppenhet och förtroende i förhandlingen — vilken, örn den eller de ifrågakomna
personalspörsmålen skola kunna ordentligt bedömas och nöjaktigt
resultat av förhandlingen skall vinnas, ofta måste föranleda dryftandet av
varjehanda slags interna förhållanden inom företaget — är det av vikt, att
sedvänjan att såsom ombud icke ifrågasätta representanter för personalen
hos andra företag inom samma arbetsområde befästes. Kommitténs majoritet
uttalar sig med bestämdhet till förmån härför. Kommittéledamoten von Zeipel
har emellertid här anmält reservation. Det har ock i verkligheten inträffat,
att sagda reservant i egenskap av ombudsman hos bankmannaföreningen infunnit
sig hos en eller annan bank för att överlägga örn speciella, banken
rörande personalfrågor, åtföljd av hos andra banker anställda befattningshavare,
vilkas deltagande i överläggningen begärts. Dessa erfarenhetsrön,
vilka hava betydelse bland annat med hänsyn till bankverksamhetens särskilda
behov av diskretion men även torde äga intresse för andra områden av näringslivet,
föranleda styrelsen att yrka, att, för den händelse kommittéförslaget
skall föranleda lagstiftning, i lagen infogas ett uttryckligt stadgande, att
enskild arbetsgivare, som har att förhandla angående hos honom anställda
personers förhållanden, skall vara berättigad att icke såsom förhandlingsombud
godkänna person, vilken är anställd hos arbetsgivare, som driver enahanda
slags verksamhet som den förhandlande arbetsgivaren och således är
att anse såsom hans konkurrent.

Svenska försäkringsföreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörsförening
ha funnit det av behovet påkallat att i lagen uttryckligen fastslå,
att en arbetsgivare icke skulle vara skyldig att förhandla med person, som
icke vore berörd av den föreliggande tvisten.

Flera handelskamrar ha understrukit betydelsen av att arbetsgivaren icke
tvingades att förhandla rörande interna angelägenheter med utomstående
personer, som till äventyrs kunde vara engagerade hos konkurrentföretag.

I likhet nied kommittén och socialstyrelsen anser jag föreskrifter om ordningen
för förhandlingar parterna emellan utan förlikningsmans medverkan
äga ett visst värde såsom råd och anvisningar. Jag är jämväl ense med kommittén
därutinnan, att det icke torde vara lämpligt att stadga några direkta
påföljder för föreskrifternas åsidosättande. Yisar sig en part ovillig att fullgöra
sina skyldigheter, får förlikningsmans medverkan påkallas. Det ankommer
sedan på förlikningsmannen att bedöma, huruvida han •— med
hänsyn bland annat till vad som förekommit under föregående förhandling
parterna emellan — bör ingripa, och i så fall, örn part vidblir sin ovillighet
att förhandla, påkalla vitesföreläggande för honom att fullgöra sin skyldighet
härutinnan.

Kommitténs förslag upptager i detta sammanhang även materiella bestämmelser
örn skyldigheten att träda i förhandling. Dessa ha i departementsförslaget
överflyttats till 8 §, så att i förevarande paragraf endast återstå
formella stadganden örn förhandlingsordningen.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Beträffande förhandlings upptagande har kommittén föreslagit, att det,
därest ej annat föranledes av omständigheterna, skall ankomma på den, hos
vilken framställning örn förhandling gjorts, att senast å tredje dagen därefter
utsätta tid och plats för förhandling och därom underrätta den, som påkallat
förhandling, varjämte sammanträde för förhandlings upptagande skall
hållas snarast möjligt. Jag anser det emellertid mera praktiskt, att förhandlings
utsättande skall bero på överenskommelse mellan parterna och icke
bindas vid en bestämd tidrymd. På grund härav har bestämmelsen i departementsförslaget
fått det innehållet, att sammanträde för förhandling skall
hållas snarast möjligt, samt att det ankommer på parterna att utan dröjsmål
överenskomma örn tid och plats för sammanträdet.

I övrigt torde de av kommittén föreslagna formföreskrifterna i stort sett
kunna bibehållas oförändrade.

Med hänsyn till att bestämmelserna i departementsförslaget, i motsats till
vad som gällde enligt kommitténs förslag, icke generellt kunna sättas ur kraft
genom kollektivavtal, har i denna paragraf upptagits ett stadgande, att reglerna
örn förhandlingsordningen icke skola lända till efterrättelse, i den mån
annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

Yad slutligen angår frågan om användande av ombud vid förhandlingar,
anser jag i likhet med kommittén några lagbestämmelser icke kunna givas.
Vid sådant förhållande finner jag det emellertid icke lämpligt att, såsom
kommittén gjort, i motiveringen göra positiva uttalanden i frågan.

10 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Enligt detta skulle
en förhandlingsfråga, i vilken enighet icke uppnåddes vid förhandling enligt
3 kapitlet, kunna bliva föremål för det i 4 kapitlet omtalade särskilda förhandlingsförfarandet
under opartisk ledning. Detta förfarande har i departementsförslaget
ersatts med möjlighet för förlikningsman att ingripa. Reglerna
härom lia inarbetats i medlingslagen, till vilken därför en hänvisning
upptagits i förevarande paragraf.

11 §•

Denna paragraf motsvarar B § i kommitténs förslag, som lyder:

Arbetsgivare må ej vägra arbetstagare ledighet för deltagande i förhandling
örn fråga, varav arbetstagaren beröres eller där han är utsedd att vara
representant för sin organisation.

Som motiv till stadgandet har kommittén anfört:

I 8 § fastslås, att en arbetstagare alltid är berättigad till ledighet för
deltagande i förhandling enligt lagen vare sig han själv beröres avförhandlingsfrågan
eller eljest är utsedd till representant för sin organisation.
Stadgandet äger — i likhet med övriga stadganden i 3 kapitlet tillämpning
även å förhandlingar enligt 4 kapitlet. Bestämmelsen avser naturligtvis
endast, att ett rimligt antal ombud skall beredas ledighet. En arbetsgivare
är alltså icke pliktig finna sig i att en arbetstagarförening i trakasseringssyfte
exempelvis utsett alla arbetstagare vid företaget eller vissa för
driften oumbärliga anställda till ombud vid en förhandling.

108

Kungl. Majlis proposition nr 240.

Ett spörsmål, som i detta sammanhang kan uppkomma, gäller, huruvida
en arbetstagare, som deltager i förhandling under arbetstid, på sådan grund
må vidkännas löneavdrag. Någon allmän regel för spörsmålets lösning kan
knappast givas. Kommittén har ej heller ansett frågan vara av den vikt,
att icke dess reglering kan överlåtas åt praxis.

I flera av yttrandena har påkallats en begränsning av arbetsgivarens
här angivna skyldighet. Sålunda har svenska arbetsgivareföreningen anfört:

I motiven till 8 § har gjorts visst uttalande, varmed avses att förhindra,
att arbetstagare dras från sina nödvändiga arbetsuppgifter, då så icke erfordras
för tillvaratagande av arbetstagarorganisationens legitima intressen
vid förliandlingstillfälle. Det synes oss emellertid hava varit av behovet
påkallat, att i motiven dessutom direkt förklarades, att arbetsgivaren icke
behövde tolerera, att någon hos honom anställd arbetstagare mera allmänt
utnyttjades i organisationens förhandlingsverksamhet. Sådant förhållande
kan naturligen förrycka arbetets rationella skötsel. Med hänsyn till föreningsrättsskyddet
i 5 § kan det vara svårt för arbetsgivaren att få en dylik
arbetstagare skild ifrån tjänsten. Den mera kontinuerliga förhandlingsverksamheten
bör handhavas av särskilda ombudsmän. Påkallas i produktionen
anlitad arbetstagares medverkan mera ofta i förhandlingsverksamheten även
i den del densamma icke rör det egna företaget, bör arbetsgivaren ock ha
full frihet att skilja sig från dylik arbetstagare.

Svenska försäkringsföreningen och svenska livförsäkringsbolags direktörsförening
ha anfört:

En möjlig konsekvens av bestämmelsen i § 8, att arbetsgivare ej må
vägra arbetstagare ledighet för deltagande i förhandlingar, är, att en i ett
företags tjänst anställd person, som utses till ombudsman för en organisation
bland de anställda, kan finna med sin fördel förenligt att icke lämna
sin tjänst utan taga mer eller mindre täta och långvariga ledigheter därifrån
för att sköta förhandlingar. Att dylikt icke inträffat inom de områden, där
kollektivavtalsformen hittills kommit till tillämpning, torde väl i huvudsak
bero på de där tillämpade anställnings- och avlöningsformerna. Med de
fastare anställningsformer, som oftast äro förenade med kontorsanställning,
innefattande månadslön och förmåner av kostnadsfri, längre ledighet såväl
för semester som sjukdom samt pension m. m., ligger det nära till hands
att antaga, att en del personer, vilka i större omfattning kunna bliva engagerade
i föreningsangelägenheter, icke vilja helt lämna sina anställningar
hos företagen. Kommittén har ej ens fattat ståndpunkt till frågan, örn arbetsgivaren
med hänsyn till innehållet i § 5 är berättigad indraga de kontanta
löneförmånerna under tid, då vederbörande på grund av förhandlingar
icke deltager i arbetet inom företaget. Ifrågasättas kan, huruvida icke klargörande
bestämmelser i dessa avseenden borde ingå i lagtexten.

Svenska lantarb et sgiv arnes centralförening har anfört:

Kommittén har avstått från att uttala sig örn huruvida en arbetstagare,
som har ledigt från arbetet för förhandling, skall äga rätt fordra lön för
den tid, han varit borta. Att så icke bör vara fallet, synes emellertid vara
klart, även örn stadgande härom av lagtekniska skäl ej intagits i förslaget.

Förslaget giver en arbetare rätt att vara borta från arbetet för att såsom
ombud för andra arbetare deltaga i förhandlingar. Skulle en arbetare, som
av sådant skäl varit borta från arbetet under avsevärt antal dagar, av denna
anledning uppsägas, torde arbetarparten med framgång kunna hävda att upp -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

sägningen utgjorde en kränkning av föreningsrätten. En begränsning av
rätten att lämna arbetet synes föreningen vara av behovet påkallad.

Flera handelskamrar lia ansett, att arbetsgivaren borde garderas mot missbruk
av ifrågavarande rätt.

Socialstyrelsen bär anfört, att till förekommande av alltför vittgående krav
på ledighet för deltagande i förhandling arbetsgivarens skyldighet att bevilja
ledighet för sådant ändamål möjligen borde pa något sätt begränsas, t. ex.
genom infogande av orden »i man så kan anses nödigt» eller dylikt.

Svenska brukstjänstemannafGreningen har föreslagit, att ifrågavarande paragraf
kompletterades med en påföljdsbestämmelse. Da ett brott mot paragrafen
ej ledde till någon som helst påföljd, kunde det ifragasättas, huruvida
icke arbetstagarnas rätt till ledighet bleve illusorisk. Utom det att
oberäknade svårigheter att få en förhandling till stånd förty kunde uppkomma,
läge det nära till hands att antaga att, örn ledighet vägrades, stämningen
mellan parterna kunde bliva irriterad och föranleda till att senare
förhandlingar begynte under dåliga auspicier.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har påpekat, att någon anledning att i denna
paragraf använda ordet organisation i stället för förening icke syntes föreligga.

Beträffande denna paragraf har å ena sidan av socialstyrelsen samt vissa Departement
arbetsgivarorganisationer och handelskamrar hemställts örn begränsning av ^
arbetsgivares skyldighet att bereda arbetstagare ledighet för deltagande i
förhandling samt å andra sidan från arbetstagarhåll föreslagits paragrafens
kompletterande med en påföljdsbestämmelse. Vid övervägande av de skäl,
som å ömse sidor anförts, har jag funnit det lämpligast att bibehålla stadgandet
i dess av kommittén föreslagna lydelse, d. v. s. utan annan påföljd
än att arbetsgivarens vägran att ge ledighet kan falla under den allmänna
bestämmelsen i 4 § örn föreningsrättskränkningar, därest den sker i syfte
eller av anledning, som där sägs.

I paragrafens ordalydelse lia vidtagits ett par jämkningar av huvudsakligen
formell natur.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3, O oell 11 SS lagen den 28 maj
1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

De i departementsförslaget upptagna ändringarna i medlingslagen avse
3, G och 11 §§. Jag kommer att behandla dessa paragrafer var för sig.

3 §■

3 § i medlingslagen har för närvarande följande lydelse:

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde uppkommit arbetstvist,
som medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet,
bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats, där
tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande,
göra sig noga underrättad örn, vari tvisten består, hemställa till de tvistande
att i avbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbets -

Ilo

Kungl. Majus proposition nr 240.

inställelse, kalla de tvistande att, själva eller genom utsedda ombud, å bestämd
tid och plats sammankomma till förhandling med varandra inför förhknmgsmannen
samt söka att under dessa förhandlingar, vilka anordnas på
satt lämpligast synes, åvägabringa tvistens lösning.

Aven örn uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att medföra
arbetsinställelse av större betydenhet, skall förlikningsmannen kalla de
tvistande till förhandlingar på sätt här ovan stadgats, därest begäran därom
tramstalles av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av
de av tvisten berörda arbetarna.

Sista stycket har tillagts genom lag den 12 juni 1931 (nr 202). Kommittén
föreslog upphävande av detta stycke, enär förfarandet enligt 4 kapitlet
i kommitténs förslag avsåg att ersätta den här stadgade ovillkorliga
skyldigheten för förlikningsman att ingripa. Enligt kommitténs förslag skulle,
därest de allmänna förutsättningarna för 4 kapitlets tillämplighet vore givna,
socialstyrelsen på begäran av part utse opartisk ordförande (eventuellt en
kommission) att leda förhandlingen. Socialstyrelsen ägde dock enligt 11 §
i kommitténs förslag vägra att utse sådan ordförande:

1) därest sökanden icke gjort vad på honom ankommer för frågans lösning
vid förhandling enligt 3 kapitlet;

2) därest sökanden är förening av arbetstagare och icke omfattar minst
hälften av de av frågan berörda arbetstagarna;

3) därest sökanden är förening, som icke står öppen för alla inom den
eller de grupper, vilkas intressen föreningen åsyftar att tillvarataga;

4) därest sökanden är förening, som tillhör huvudorganisation, och hinder
mot åtgärden möter från huvudorganisationens sida; samt

5) därest sökanden är förening av arbetstagare och icke äger minst femtio
medlemmar.

Som motivering till sitt förslag har kommittén anfört i huvudsak följande: Utöver

de allmänna förutsättningarna för 4 kapitlets tillämplighet tillkomma
vissa särskilda förutsättningar för utseende av opartisk ordförande.
Dessa angivas i 11 § och hava fått den formen, att socialstyrelsen må vägra
att utse opartisk ordförande i de angivna fallen. Styrelsen är alltså skyldig
att utse ordförande, örn de angivna förutsättningarna äro uppfyllda, men kan
i annat fall efter diskretionär prövning utse eller icke utse. Kommittén har
valt denna utformning med hänsyn till den svårighet, det ofta måste möta
elit a\goia, nuilivida förutsättningarna äro upj3fyllda eller ej. Styrelsen bör
i största möjliga utsträckning söka undvika att "ingå på en diskretionär provliing.
Ar det uppenbart, att någon av de i 11 § angivna förutsättningarna
1(?o föreligger, bör framställningen om opartisk ordförande regelmässigt avslås.
Undantagsvis kan väl dock även under sådana förhållanden tänkas, att
en framställning med hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda
tallet förtjänar bifall.

Kommittén vill nu ga närmare in på de i 11 § under momenten 1—5
upptagna förutsättningarna för utseende av opartisk ordförande.

Moment 1. (Förberedande förhandling.) Såsom tidigare påpekats måste
förhandlingar parterna emellan utan statens medverkan, alltså enligt 3 kapitlet,
hilva det ojämförligt vanligaste fallet. Lagen bör innehålla någon

lil

Kungl. Majus proposition nr 240.

bestämmelse till förhindrande av att socialstyrelsen anlitas i sådana fall
då frågan lika väl kunnat lösas av parterna vid förhandling på egen hand,
eventuellt efter privat tillkallande av en opartisk förhandlingsledare. Kommittén
har ansett detta kunna uttryckas så, att den, som hos socialstyrelsen
gör ansökan örn utseende av opartisk ordförande, skall hava gjort vad på
honom ankommer för frågans lösning vid förhandling enligt 3 kapitlet. Göres
ansökan av båda parterna, kan den otvivelaktigt i vissa fall utan vidare
bifallas. Vanligen bör dock socialstyrelsen kunna fordra, att parterna visa
sig hava gjort något försök till uppgörelse på egen hand. Ansökan av allenast
ena parten kommer troligen ofta att föreligga i sådana fall, då motparten
överhuvud icke velat förhandla. Sökanden får då styrka, att han på vederbörligt
sätt gjort framställning örn förhandling i frågan ulen blivit avvisad.
Hava förhandlingar förekommit, skall sökanden visa, att han därunder uppträtt
formellt korrekt. I att sökanden gjort vad på honom ankommer får
däremot naturligtvis icke inläggas, att han skall hava gjort eftergifter i sak
för att få en uppgörelse till stånd, men har sökanden intagit en alldeles
orimlig och omedgörlig ståndpunkt till sakfrågan, kan ju detta likställas med
ett formellt hindrande av vidare förhandling. Nu angivna villkor får i regel
anses uppfyllt, örn sökandena följt den i 7 § angivna förhandlingsordningen,
vilken just avser att tjäna till vägledning för parter, som vilja hålla möjligheten
till förhandling enligt 4 kapitlet öppen för sig. För att bevis örn den
förberedande förhandling en enligt 3 kapitlet skall kunna lämnas socialstyrelsen
erfordras vanligen ett förhandlingsprotokoll. Har sökandens motpart
vägrat att medverka till protokollföring, får detta i regel jämställas med förhandlingsvägran.

Moment 2. (50 %-regeJn.) Enligt 1931 års tillägg till medlingslagen förutsattes
för förlikningsmans ovillkorliga skyldighet att ingripa, då begäran
därom framställts av arbetarorganisation, att denna omfattar minst hälften
av de av tvisten berörda arbetarna. Denna regel har kommittén ansett böra
överflyttas till den föreslagna nya lagen som förutsättning för utseende avopartisk
ordförande, varvid kommittén emellertid utbytt ordet tvisten mot
förhandlingsfrågan. För en arbetstagarförenings rätt att få opartisk ordförande
utsedd enligt den föreslagna lagen förutsättes alltså, att föreningen
omfattar minst hälften av de av frågan berörda arbetstagarna. Kommittén
har övervägt att uppställa samma förutsättning även för arbetsgivarföreningar
men funnit, att någon sådan begränsning i deras rätt att påkalla utseende
av opartisk ordförande icke är av behovet påkallad.

Tillämpningen av den nu angivna femtioprocentsregeln förutsätter fastställande
av dels antalet föreningsmedlemmar och dels antalet av- frågan berörda.
Det synes icke hava mött några svårigheter att tillämpa regeln enligt
1931 års tillägg till medlingslagen. Då kommittén förväntar, att dess förslag
skall finna större användning än 1931 års tillägg, torde emellertid några anvisningar
om regelns innebörd vara på sin plats.

För fastställande av antalet föreningsmedlemmar torde det icke vara nödvändigt,
att föreningen till socialstyrelsen inger en fullständig medlemsförteckning,
vilken där kan hållas arbetsgivaren till handa för granskning. Om
föreningen önskar slippa uppge medlemmarnas namn på, sådant sätt, att de
kunna komma till arbetsgivarens kännedom, bör detta låta sig göra. Föreningen
kan exempelvis antingen förete medlemsförteckningen, d. v. s. den
ordinarie matrikeln, för någon tjänsteman i socialstyrelsen eller också åberopa
intyg av notarius publicus eller andra trovärdiga personer, att de vid
granskning av förteckningen funnit föreningens uppgifter riktiga.

Finnas flera konkurrerande föreningar på samma område, kan det under -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

stundom inträffa, att en och samma arbetstagare är medlem i flera av föreningarna.
_ En sådan person bör icke inräknas i medlemsantalet för någondera
föreningen.

För tillämpning av femtioprocentsregeln erfordras, att förliandlingsfrågan
skall vara angiven. Detta bör i regel Aava skett redan vid framställning örn
förhandling enligt 3 kapitlet (se vid 7 §) och vid framställningen enligt 11 §
styrkas med protokoll eller andra handlingar från den förberedande förhandlingen.

Emellertid kan det icke tillkomma den, som gör framställning örn förhandling
att bestämma, vilka som skola anses berörda av förhandlingsfrågan.
Detta måste fastställas efter objektiva grunder. Till en början är
det givet, att, ehuru en förening juridiskt sett endast företräder sina egna
medlemmar, även andra än dessa kunna räknas till de av frågan berörda.
En förening kan göra framställning örn förhandling beträffande en viss grupps
arbetsförhållanden och behöver icke för arbetsgivaren omtala vilka av arbetstagarna
inom gruppen, som liro medlemmar i föreningen. Det är då klart, att
alla gruppers arbetstagare, ej blott föreningsmedlemmar, skola anses berörda
av frågan. A andra sidan får man icke anse frågan hava en så vid
omfattning, att icke blott den grupp, för vilken förhandling påkallats, utan
även andra grupper beröras därav. Hur arbetsförhållandena för en grupp
ordnas, återverkar vanligen i någon mån på övriga arbetstagargrupper inom
samma bransch, men detta bör ej hindra, att varje grupps organisation förhandlar
för sig. Sålunda kan t. ex. en arbetsledarförening icke betagas rätten
att förhandla örn. arbetsledarnas löne- och pensionsförhållanden därför att
denna frågas lösning kan återverka på motsvarande förhållanden bland övriga
tjänstemannagrupper.

Det har redan (se vid 3 och 7 §§) framhållits, att, örn en förening omfattar
flera arbetstagargrupper, förliandlingsfrågan icke får så angivas, att den berör
arbetstagare, tillhörande skilda grupper. Yarje grupps förhållande till
arbetsgivaren måste betraktas som en fråga för sig; och vid femtioprocentsregelns
tillämpning å denna fråga skola föreningsmedlemmar, tillhörande
andra grupper, icke medräknas. Det kan alltså inträffa, att föreningen är
representativ, d. v. s. har femtioprocentig anslutning, för en men icke för en
annan grupp.

Vad som är att räkna som en arbetstagargrupp, får bedömas efter gängse
åskådningssätt. I första hand får arbetets art anses avgörande. Bland industriarbetare
torde det även kunna förekomma att efter arbetets ändamål
sammanföra alla arbetarna inom en viss industri till en grupp. Tillämpning
av helt olika lönesystem markerar alltid en gruppskillnad. Anställda
med månadslön kunna aliså icke räknas till samma grupp som arbetare
med timpenning. A andra sidan får gruppindelningen icke drivas för långt.

_ Till belysande av gruppindelningens betydelse för femtioprocentsregeln
vill kommittén anföra ett exempel:

Vid visst eller vissa företag finnas följande arbetstagare, nämligen 100
handelsarbetare, 75 butiksbiträden och 50 kontorsanställda. Av dessa äro
75 handelsarbetare och 25 butiksbiträden medlemmar i organisationen A,
25 butiksbiträden och 40 kontorsanställda i organisationen B. Organisationen
A är representativ för handelsarbetarna, organisationen B för de kontorsanställda,
men ingendera organisationen är representativ för butiksbiträdena.

Ar fråga endast örn visst företag, får femtioprocentsregeln anses innebära,
att föreningen skall omfatta minst hälften av den grupp av arbetstagare vid
företaget, som frågan gäller. Yid ett koncernföretag få i detta hänseende de
olika arbetsplatserna i regel räknas som särskilda företag.

113

Kungl. Maj.is proposition nr 240.

Har förkandlingsfrågan allmängiltig karaktär, får man jämföra liela antalet
föreningsmedlemmar med liela antalet arbetstagare inom gruppen. Vid centrala
förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer får
arbetstagarorganisationen anses representativ, om den omfattar hälften av
arbetstagarna vid de företag, som ingå i arbetsgivarorganisationen.

På grund av sin förut berörda diskretionära prövningsrätt kan socialstyrelsen
utse opartisk ordförande, även då femtioprocentig anslutning icke
föreligger. Detta bör dock icke ske i sådana fall, då flera konkurrerande
föreningar finnas. Är åter föreningen praktiskt taget ensam i sitt slag och
den bristande anslutningen beroende på särskilda organisationssvårigheter
på ifrågavarande område, bör hinder icke föreligga att godtaga föreningen
såsom representativ.

Moment 3. (Föreningens öppenhet.) Grundtanken i femtioprocentsregeln
är, att en förening skall vara representativ för den grupp, som föreningen
vill företräda. Skall föreningen kunna anses representativ för hela gruppen,
måste den emellertid icke blott omfatta minst hälften av arbetstagarna utan
även stå öppen för de återstående. Ett dylikt krav är ofrånkomligt redan på
grund av den betydelse, som förhandlingarna — ehuru icke bindande för
andra än föreningsmedlemmar — dock faktiskt kunna erhålla för utomstående.
Arbetsdomstolen har vid upprepade tillfällen fastslagit, att en av
kollektivavtal bunden arbetsgivare, även örn ej avtalet innehåller uttrycklig
föreskrift därom, är i förhållande till den avtalsslutande organisationen förpliktad
att icke tillämpa sämre villkor än de i avtalet angivna gentemot
arbetare, som stå utanför den avtalsslutande arbetarorganisationen men
sysselsättas i arbete, som avses med avtalet, såvitt icke annat framgår av
detta. Med hänsyn bl. a. till den betydelse ett kollektivavtal, slutet av en
organisation, faktiskt erhåller för utomstående anser kommittén det böra
fordras, att föreningen står öppen för alla inom den eller de grupper, vilkas
intressen föreningen åsyftar att tillvarataga.

Förutsättningen innebär i första hand, att föreningens stadgar icke få innehålla
något principiellt hinder mot allmän anslutning. Detta får dock icke
anses innefatta krav på en undantagslös regel, att ingen kan utestängas från
föreningen. Undantag äro naturligtvis tillåtna genom ordningsföreskrifter
av olika slag. Något hinder föreligger t. ex. icke att såsom påföljd för
underlåtenhet att betala föreningsavgifter eller annat åsidosättande av föreningsplikt
i stadgarna upptaga uteslutning på viss tid eller för alltid.
Undantagen få emellertid icke förekomma i sådan omfattning, att föreningen
framstår som en i själva verket sluten förening.

I den män särskild anledning därtill förekommer, bör det även undersökas,
huruvida föreningens föregående verksamhet kan anses utvisa, att
mot anslutning till föreningen möta andra hinder än de i stadgarna angivna.
Något generellt hinder mot allmän anslutning bör icke anses föreligga, därför
att föreningen i enstaka fall utan stöd av särskilda ordningsföreskrifter
uteslutit en medlem eller vägrat en utomstående inträde i föreningen. Har
dylikt förekommit i så stor utsträckning, att föreningen framstår som en
organisation icke av hela arbetstagargruppen utan av viss meningsriktning
inom densamma, bör föreningen emellertid anses vara en sluten förening.

I motsats till femtioprocentsregeln har regeln örn föreningens öppenhet
funnits böra gälla såväl arbetstagar- som arbetsgivarorganisationer.

Moment 4. (Huvudorganisations godkännande.) Vid 9 § har framhållits,
att en förening, tillhörande en huvudorganisation, kan vara anmäld utan att
själva huvudorganisationen eller övriga primärföreningar äro det. För rätt

Bihang till riksdagens protokoll 1033. / sami. AV 210. 4no 36

114

Kungl. Majas proposition nr 240.

att få opartisk ordförande utsedd bör emellertid uppställas den förutsättningen,
att binder mot åtgärden icke möter från huvudorganisationens sida.
Såsom vi 3 § påpekats är dock frågan, i vad mån en huvudorganisation
skall äga befogenhet att ingripa i en primärförenings verksamhet, en inre
angelägenhet dem emellan, som bör regleras i stadgarna. Örn stadgarna utvisa
eller socialstyrelsen eljest bär sig bekant, att föreningen kan handla
självständigt utan godkännande från huvudorganisationens sida, bör alltså
föriitsättningen utan vidare anses uppfylld. I annat fall får föreningen förete
bevis från huvudorganisationen, att åtgärden godkännes eller att dylikt godkännande
icke erfordras.

Moment (50 medlemmar.) En så pass vidlyftig förhandlingsapparat,
som den i 4 kapitlet åsyftade, kan icke anses lämplig för en separat reglering
av arbetsförhållandena inom en grupp, som omfattar endast några få
arbetstagare. De små arbetstagargrupperna måste sammansluta sig med
andra närstående grupper, för att en tillräckligt kvalificerad förhandlingspart
skall bildas. Kommittén har därför uppställt den förutsättningen, att förening
av arbetstagare, som påkallar utseende av opartisk ordförande, skall
äga minst 50 medlemmar. Beträffande en huvudorganisation får denna förutsättning
anses innebära blott, att primärföreningarnas sammanlagda medlemsantal
skall uppgå till 50.

Reservanten herr Sölvén har förklarat sig icke kunna biträda den tolkning
motiven gåve av ifrågavarande bestämmelser. Det viktiga spörsmålet vilka
arbetstagare som skulle anses berörda av en viss förhandlingsfråga hade
icke vunnit någon klar lösning. Detsamma gällde frågan örn vad som skulle
förstås med en öppen förening.

I yttrandena har landsorganisationen ej funnit skäl till erinran mot de
under 1) och 4) upptagna förutsättningarna. Beträffande de under 2) och 5)
angivna förutsättningarna örn viss absolut och relativ medlemsanslutning
har landsorganisationen anfört, att det visserligen vore önskvärt att den
ifrågasatta förhandlingsinstitutionen icke anlitades för allehanda bagatelltvister,
men att detta ändamål icke vunnes genom en begränsning av förhandlingsrätten
efter norm av den förhandlingssökande organisationens medlemsanslutning.
Det avgörande därutinnan bleve tydligen tvistefrågans sakliga
beskaffenhet, men en begränsning ur denna synpunkt läte sig uppenbarligen
icke fixeras i lag. Den under 3) upptagna förutsättningen örn förenings
öppenhet har landsorganisationen ansett böra helt utgå under framhållande
av att den innefattade ett allmänt föreningsrättligt spörsmål, vars
rättsliga behandling icke folie inom ramen för en lagstiftning örn förhandlingsrätt.

Daco har kritiserat de i kommitténs motiv förekommande uttalandena,
att en arbetstagare, som vore medlem i flera konkurrerande föreningar på
samma område, icke borde inräknas i medlemsantalet för någondera föreningen
samt att tillämpning av helt olika lönesystem alltid markerade en
gruppskillnad.

Svenska kontoristförbundet har ansett i lagtexten böra utsägas, att man vid
bestämmande av de av frågan berörda arbetstagarna hade att, oberoende av
förhållandena i det enskilda fallet, betrakta varje grupp arbetstagare för sig.

115

Kungl. Majus proposition nr 240.

Vidare bar förbundet föreslagit höjande av det i punkt 5) angivna gränsantalet
från 50 till 200 medlemmar, enär det för organisationsväsendet som
sådant icke kunde vara gagnande, örn de anställda splittrades på ett mycket
stort antal småföreningar.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har funnit det olämpligt, att socialstyrelsen
lämnades en diskretionär prövningsrätt, när det gällde begäran örn
utseende av opartisk ordförande.

Socialstyrelsen bar anfört, att ett noggrant beaktande av de olika omständigheter,
som enligt 11 § berättigade styrelsen att vägra utse opartisk ordförande,
tydligtvis i åtskilliga fall skulle vara förenat med avsevärda svårigheter.
Sålunda skulle styrelsen ej sällan sakna möjlighet att med någon
avsevärd grad av säkerhet bedöma, om sökanden förut fullgjort vad som
kunde anses ankomma på honom för frågans lösning. Huruvida den sökande
föreningen omfattade minst hälften av de av frågan berörda arbetstagarna
torde styrelsen likaledes i en del fall knappast kunna utröna. Såsom lämpligt
vore, hade dock styrelsen icke någon egentlig skyldighet att beakta de
i 1)—5) angivna förhållandena. Ifrågasättas kunde, örn ej socialstyrelsen
även borde vara berättigad att vägra utse opartisk ordförande i det fall,
förhandlingsfrågan endast rörde en eller annan arbetstagare och icke vore
av principiell innebörd. Det måste nämligen anses oskäligt, att socialstyrelsen
skulle vara pliktig sätta i gång ifrågavarande ganska kostsamma procedur
för behandling av vilken obetydlig tvistefråga som helst.

Enligt det år 1931 införda tillägget till 3 § medlingslagen skall förlikningsman
kalla till förhandlingar, därest begäran därom framställes av arbetsgivare
eller organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda
arbetarna. I kommitténs förslag har detta stadgande ersatts med bestämmelser
örn utseende av opartisk förhandlingsledning efter ansökan hos socialstyrelsen.
Kommittén har uppställt en hel rad förutsättningar för bifall till
en sådan ansökan. Emellertid torde de över kommitténs förslag avgivna
yttrandena giva vid handen, att de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna
— trots sin detaljerade beskaffenhet — icke giva ett klart och tillfredsställande
svar på frågan, när ett opartiskt ingripande bör ske.

En styrka hos det svenska medlingsförfarandet har varit, att det i stor
utsträckning överlåtit åt förlikningsmännen att efter eget bedömande avgöra,
när ett ingripande skall ske. Enligt min mening bör denna princip bibehållas
även i de fall, varom nu är fråga. Efter det år 1931 införda tillägget
till 3 § medlingslagen föreligger emellertid det något egendomliga förhållandet,
att det överlåtes åt förlikningsmannens egen prövning att avgöra, om
han skall ingripa med hänsyn till att arbetsinställelse av större betydenhet
inträffat eller synes hota, medan förlikningsmannen vid arbetsinställelse av
mindre betydenhet under viss förutsättning är skyldig att ingripa. Det torde
vara lämpligt att denna motsättning nu undanröjes.

Jag föreslår därför, att bestämmelserna i 3 § andra stycket medlingslagen
utgå och ersättas med ett stadgande av innehåll, att förlikningsman, även

Departements chefen.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

om arbetstvister! icke är av beskaffenhet som i första stycket sägs, bör ingripa
i en arbetstvist, örn framställning göres av part, som äger förhandlingsrätt
enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Huruvida förlikningsmannen
skall ingripa eller ej, blir en omdömesfråga, som förlikningsmannen
liksom nu beträffande första styckets fall har att själv pröva.

Enligt min mening bör, örn båda parterna framställa begäran örn förlikningsmans
medverkan, dylik medverkan i regel icke förvägras. Har åter ena
parten framställt en begäran, som andra parten motsatt sig, bliva flera omständigheter
att beakta. Jag har tidigare nämnt, att en förening icke kan
anses äga förhandlingsrätt, i den män föreningen enligt sina stadgar icke är
behörig att förhandla å sina medlemmars vägnar, exempelvis på grund av
att det tillkommer en överordnad organisation att förhandla. I sådana fall
bör förlikningsmannen undandraga sig att medverka. Likaså bör ett ingripande
från förlikningsmannens sida vara uteslutet, örn ena parten visar,
att förhandlingsfrågan enligt kollektivavtal mellan parterna skall behandlas
i annan ordning. Eall kunna också tänkas, då förlikningsman vägrar sin
medverkan åt en part, som visas lia uppträtt direkt olämpligt under föregående
förhandling i frågan parterna emellan.

I övrigt torde den för förlikningsmannen vägledande synpunkten böra
vara, örn med hänsyn till tvistefrågans betydelse och övriga omständigheter
i saken ett ingripande av statens förlikningsman materiellt sett är påkallat
och befogat. Hittills lära förlikningsmännen i stort sett lia följt den principen,
att de ingripit i sådana fall, där de trott sig kunna uträtta något.
Denna princip bör även framdeles följas, varvid det förtjänar beaktas, att
möjligheterna för förlikningsmännen att åvägabringa förhandling i sak torde
avsevärt ökas genom de föreslagna nya vitesbestämmelserna.

Ett visst beaktande torde även de av kommittén utförligt berörda frågorna
örn förenings absoluta och relativa medlemsanslutning förtjäna i detta
sammanhang. Däremot kan jag icke finna, att frågan, huruvida en förening
är att betrakta som öppen eller sluten, har något samband med det spörsmål,
som här avses.

Slutligen må anmärkas, att en förlikningsman givetvis icke får avslå en
begäran örn förhandling därför, att han är upptagen av andra uppgifter. I
dylikt fall har förlikningsmannen, enligt de särskilda bestämmelser jag föreslår
skola införas i 11 § medlingslagen, att hos socialstyrelsen göra framställning
örn utseende av särskild person att leda förhandlingen ifråga.

6§-

6 § i medlingslagen har för närvarande följande lydelse:

De förhandlingar, som av förlikningsmannen anordnas med och mellan
de tvistande, skola i främsta rummet hava till syfte att åvägabringa överenskommelse
i enlighet med anbud eller förslag som under förhandlingarna
kunna bliva framställda från de tvistande själva; ankommande därvid på
förlikningsmannen att, örn och i den mån sådant kan anses ägnat att befordra
en god lösning av tvisten, hemställa örn de jämkningar eller medgivanden,
som för ändamålet kunna synas lämpliga.

117

Kungl. Majda proposition nr 240.

Beträffande det av kommittén föreslagna förfarandet under opartisk ledning
stadgas i förslagets 12 oell 13 §§:

12 §.

Ledes förhandling av opartisk ordförande, åligger det parterna att sammankomma
på lians kallelse. På ordförandens anmaning skall vardera parten
med angivande av skäl framlägga förslag till förliandlingsfrågans lösning.

Därest det är nödvändigt för att bereda ordföranden tillförlitlig grund
för förliandlingsfrågans bedömande, skall part på anmaning av ordföranden
giva honom del av räkenskaper och andra handlingar samt meddela statistiska
och andra uppgifter, varöver parten förfogar, ävensom hålla vederbörande
arbetsplatser för ordföranden tillgängliga; parten likväl obetaget
att, i den omfattning han finner nödigt, göra förbehåll, att vad ordföranden
på sådant sätt erfar ej må av denne yppas.

13 §.

Försummar part att hörsamma kallelse eller anmaning enligt 12 §, må
ordföranden anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen; och åge arbetsdomstolen
att genom vite tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande.

Som motivering till stadgandet i 13 § har kommittén anfört:

Under det att medlingslagen icke stadgar någon påföljd ens för parts
förfallolösa uteblivande från förhandling, har kommittén ansett parternas
skyldigheter vid förhandling inför opartisk ordförande böra kunna framtvingas
genom särskilda sanktioner. Örn part icke hörsammar ordförandens
kallelse till sammanträde eller trots anmaning försummar att framlägga förslag
till uppgörelse eller att lämna material för förliandlingsfrågans bedömande,
skall arbetsdomstolen på anmälan av ordföranden genom vite tillhålla
parten att fullgöra sina åligganden. Domstolens prövning blir icke
rent formell utan får exempelvis i fall, som avses i 12 § andra stycket,
anses omfatta även frågan, huruvida ordförandens anmaning varit påkallad
till vinnande av tillförlitlig grund för förliandlingsfrågans prövning. Med
hänsyn härtill och för att uppnå nödig snabbhet i ärendenas handläggning
har kommittén till behörigt forum valt arbetsdomstolen. Det må även i
detta sammanhang erinras örn det förut berörda önskemålet, att alla mål
angående arbetsförhållanden skola handläggas av arbetsdomstolen.

Eftersom förfarandet enligt 4 kapitlet är byggt på ömsesidigt förtroende
och fredsvilja hos parterna, bör ett sådant tvångsmoment som ett vitesföreläggande
endast i sällsynta undantagsfall införas däri. Ordföranden bör i
det längsta undvika att tillgripa en begäran om vite, enär en sådan åtgärd
från hans sida i viss mån markerar ett ståndspunktstagande emot ena parten
och ordförandens opartiskhet därigenom kan komma att förefalla tvivelaktig.
För att parterna i det stora flertalet fall skola frivilligt underkasta sig ordförandens
förhandlingsledning är det emellertid nödvändigt, att ordföranden
har till sitt förfogande något tvångsmedel, med vilket han i nödfall skall
kunna övervinna en verkligt hårdnackad förhandlingsovilja fran en parts
sida. Då de påtryckningsmedel, som omnämnas i 14 §, knappast kunna
tänkas få åsyftad verkan på ett så tidigt stadium av förfarandet, har något
lämpligare tvångsmedel än vite icke synts stå till buds.

I yttrandena över kommitténs förslag har socialstyrelsen anmärkt, att det
syntes något omotiverat att för vites föreläggande och utdömande behöva
anlita arbetsdomstolen, då beslut i nämnda hänseende torde kunna ineddelas
av underrätt i orten eller av vederbörande länsstyrelse. Även arbets -

Departementschefen.

Departements chefen.

118 Kungl. Majus proposition nr 240.

domstolens ordförande Ilar ifrågasatt, om tillräcklig anledning förelåge att välja
arbetsdomstolen såsom behörigt forum. Själva frågan örn vitesföreläggandet
måste i regel bliva av rent formell natur, och då densamma kunde gälla
parter var som helst i riket, syntes det vara förenat med mindre omgång
att för ändamålet anlita allmän domstol i orten.

Som jag förut antytt har jag ansett det lämpligt, att en förlikningsman
utrustas med enahanda befogenheter att förelägga vite som enligt kommitténs
förslag skulle tillkomma den opartiske ordföranden. Jag föreslår därför
införande i 6 § medlingslagen av vitesbestämmelser, i huvudsak motsvarande
de i 13 § av kommitténs förslag upptagna. Med hänsyn till den
ömtåliga situation, i vilken en förlikningsman i vissa fall kan tänkas komma,
föreslår jag emellertid, att förlikningsmannen icke skall äga taga ett dylikt
initiativ utan att han får stöd av en hemställan från ena partens sida.

Enligt kommitténs förslag kan part genom vite tillhållas att dels inställa
sig på ordförandens kallelse, dels på hans anmaning framlägga förslag till
förhandlingsfrågans lösning, dels ock lämna ordföranden material till grund
för förhandlingsfrågans bedömande. Sistnämnda skyldighet, vilken torde få
anses betingad därav, att ordföranden kunde bliva tvungen att själv framlägga
förslag till frågans lösning, har icke upptagits i departementsförslaget. Part
kan enligt departementsförslaget genom vite tillhållas dels att inställa sig
vid förhandlingssammanträde, dels ock att, där så erfordras, med angivande
av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.
Parts skyldigheter i båda dessa hänseenden angivas i 8 § av förslaget till
lag om förenings- och förhandlingsrätt, varför i 6 § medlingslagen blott
upptagits en hänvisning till nämnda lagrum. Huruvida förslag till frågans
lösning från viss parts sida erfordras, ankommer på förlikningsmannen att
bedöma. Det ligger i sakens natur att en förlikningsman icke kan påkalla
vitesföreläggande förrän han anmodat parten att framlägga ett förslag och
denne underlåtit detta.

I likhet med kommittén har jag funnit lämpligast att göra arbetsdomstolen
till forum för vitesbestämmelsernas tillämpning. För tydlighetens
skull har i lagtexten angivits, att det tillkommer arbetsdomstolen ej blott
att förelägga utan även att utdöma vitet, samt att sådant vite tillfaller
kronan och, örn tillgång till dess gäldande saknas, förvandlas enligt allmän
strafflag.

11 §•

II § i medlingslagen har för närvarande följande lydelse:

Berör utbruten tvist, som påkallar förlikningsmans ingripande, även
annan förlikningsmans verksamhetsområde, åligger det förlikningsmännen
att, så fort ske kan, örn tvistens utbrytande ävensom, så vitt möjligt, angående
densammas omfattning insända underrättelse till socialstyrelsen, som
förordnar en av förlikningsmännen att i tvisten medla eller, där sådant finnes
påkallat, hos Konungen anhåller örn dylikt förordnande för annan person.

Som jag redan förut omnämnt är det möjligt att en förlikningsman kan
bli så betungad av andra tjänstegöromål, att han i vissa fall icke hinner

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

med att leda förhandlingar, varom i 3 § sista stycket sägs. Med hänsyn
härtill synes möjlighet böra beredas att förordna annan person att leda
dylika förhandlingar. Jag föreslår därför att till 11 § i medlingslagen fogas
ett nytt stycke av innehåll, att vad i första stycket stadgas i tillämpliga
delar skall gälla, örn socialstyrelsen, efter framställning av förlikningsman,
finner särskild person böra förordnas att leda förhandling, som i 3 § sista
stycket sägs. I detta sammanhang må ock påpekas att, om erfarenheten
skulle visa att förlikningsmännen i stor utsträckning komma att tagas i anspråk
för uppdrag, varom nu är fråga, föreligger jämväl möjlighet för
Konungen att enligt 1 § medlingslagen förordna särskild förlikningsman
för visst verksamhetsområde.

Förordnar Konungen i förlikningsmans ställe särskild person att leda
förhandling, på sätt ovan sagts, torde denne vara att betrakta som förlikningsman
och således bestämmelserna örn ersättning i 15 § medlingslagen
bliva tillämpliga å honom. Någon ändring i sistnämnda paragraf synes därför
icke behöva ske.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928
(nr 254) om arbetsdomstol.

Enligt 1 § lagen om arbetsdomstol i dess nuvarande lydelse skall för
upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal finnas en arbetsdomstol
med säte i Stockholm.

I 11 § angives, vilka mål som äro att hänföra till mål rörande kollektivavtal.

Enligt kommitténs förslag skulle i sistnämnda paragraf införas ett
stadgande av innehåll, att arbetsdomstolen jämväl skulle upptaga och avgöra
sådana ärenden, som avsåges i 13 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

Som motiv till sitt förslag har kommittén anfört:

Ärenden rörande föreläggande och utdömande av vitén enligt 13 § i kommitténs
förslag skola av skäl, som angivits vid nämnda §, handläggas av
arbetsdomstolen. En erinran härom bör upptagas i 11 § lagen om arbetsdomstol.
Visserligen kommer 11 § därigenom formellt i strid med 1 § i
samma lag, enligt vilken arbetsdomstolen blott har att upptaga och avgöra
mål rörande kollektivavtal, men från denna oegentlighet har kommittén trott
sig kunna bortse. Kommittén utgår nämligen — såsom redan flerstädes
antytts — från att lagen örn arbetsdomstol snart skall omarbetas, så att alla
mål rörande arbetsavtal komma att höra under arbetsdomstolen.

I sitt yttrande över kommitténs förslag har arbetsdomstolens ordförande
funnit sig icke kunna tillstyrka, att den erforderliga ändringen i lagen örn
arbetsdomstol finge det innehåll, som kommittén föreslagit. Till utveckling
av sin mening har arbetsdomstolens ordförande anfört:

I 1 § av nämnda lag stadgas, att för upptagande och avgörande av mål
rörande kollektivavtal skall finnas en arbetsdomstol med säte i Stockholm.
Därmed är omfånget av domstolens verksamhet angivet. I 11 § lämnas
diirefter närmare föreskrifter om vad som är att hänföra under mål örn
kollektivavtal. Då det här gäller att under arbetsdomstolen lägga vissa
frågor, som icke äro hänförliga till mål om kollektivavtal, bör alltså bestäm -

Departements chefen.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

melsén därom införas i 1 § och icke i 11 §. Möjligen skulle man kunna
nöja sig med att i paragrafen intaga allenast en allmän erinran att arbetsdomstolen
har att jämte mål örn kollektivavtal behandla jämväl andra frågor
enligt vad därom är särskilt stadgat. Ehuru lagtekniskt kanske ej fullt
korrekt, skulle detta — förutom en mindre tung lagtext — giva den fördelen,
att man framdeles skulle kunna utan ändring i lagen örn arbetsdomstol
tillägga domstolen också andra uppgifter.

Enligt departementsförslaget skall det ankomma på arbetsdomstolen att
upptaga ej blott ärenden örn föreläggande och utdömande av vitén för part,
som försummar fullgöra sin skyldighet att träda i förhandling, utan även
mål, som avse tillämpning av bestämmelserna örn föreningsrätten. I enlighet
med vad arbetsdomstolens ordförande föreslagit har i 1 § lagen örn
arbetsdomstol blott införts en hänvisning till att arbetsdomstolen i vissa
fall har att upptaga och avgöra mål, som ej röra kollektivavtal, enligt vad
därom särskilt är stadgat. Denna hänvisning syftar på bestämmelserna i
7 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt samt 6 § andra stycket medlingslagen.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt, lag om ändrad lydelse
av 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister
samt lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om
arbetsdomstol, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det
i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
A. Nordwall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

121

Förslag

tili

Lag

om förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

1 §■

2 §•

Med förening av arbetstagare förstås i denna lag förening, som består
av arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas
intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till
arbetsgivaren.

Med förening av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å
arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare
eller arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening
eller förbund av flera sådana föreningar.

2 kapitlet. Örn föreningsrätten.

3 §•

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt att tillhöra sådan förening,
som i 2 § sägs.

4 §•

Föreningsrätten skall lämnas okränkt.

Såsom föreningsrättskränkande skola anses åtgärder, som från arbetsgivar-
eller arbetstagarsidan vidtagas mot någon å andra sidan i syfte att
hindra honom att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening,
så ock åtgärder, som vidtagas från ena sidan mot någon å andra sidan
i anledning av hans verksamhet för förening eller för åstadkommande av
förening.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat
avtal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

122

Kungl. Majas proposition nr 240.

Yad ovan stadgas skall icke utgöra kinder för intagande av föreskrift
i kollektivavtal, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej må
vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd
personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej keller skall stadgandet
äga tillämpning å åtgärd, som avser att åstadkomma föreskrift, varom nu
sagts, eller grundas på sådan föreskrift.

5 §•

Har arbetsgivare, arbetstagare eller förening gjort sig skyldig till kränkning
av föreningsrätten, på sätt i 4 § sägs, gähle därav uppkommen
skada.

Angående skadeståndsskyldigketen skall vad i 8 och 9 §§ lagen örn
kollektivavtal stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 §•

7 §•

Mål, som avse tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel, upptagas
av arbetsdomstolen.

3 kapitlet. Örn förhandlingsrätten.

8 §.

Med förhandlingsrätt förstås i denna lag rätt att påkalla förhandling
rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt
tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari
han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de
ifrågavarande arbetstagarna äro medlemmar.

9 §•

Vill part påkalla förhandling, som avses i 8 §, gore framställning
därom hos andra parten. Örn denne så begär, skall framställningen ske
skriftligen med angivande av den eller de frågor, örn vilka förhandling
påkallas. Sammanträde för förhandling skall hållas snarast möjligt; och
ankommer det på parterna att utan dröjsmål överenskomma örn tid och

Kungl. Majus proposition nr 240.

123

plats för sammanträdet. Örn endera parten det begär, skall över förhandlingen
föras protokoll, som justeras av båda parterna.

De i denna paragraf givna stadgandena skola icke lända till efterrättelse,
i den män annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

10 §.

Örn befogenhet för part, som äger förhandlingsrätt, att påkalla förlikningsmans
medverkan stadgas i lagen örn medling i arbetstvister.

11 §•

Arbetsgivare må ej vägra arbetstagare ledighet för deltagande i förhandling
örn fråga, vari han är utsedd att vara representant för sin förening.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

124

Kungl. Majus proposition nr 240

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920
(nr 245) örn medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 om
medling i arbetstvister skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Har inom — — — tvistens lösning.

Förlikningsmannen bör, även örn arbetstvisten icke är av beskaffenhet,
som i första stycket sägs, kalla de tvistande till förhandlingar, på sätt
där stadgas, örn framställning göres av part, som äger förhandlingsrätt
enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

6 §•

De förhandlingar — — — synas lämpliga.

Försummar vid förhandling, som anordnats av förlikningsman, någon av
de tvistande parterna att fullgöra vad enligt 8 § andra stycket lagen örn
förenings- och förhandlingsrätt åligger honom, må förlikningsmannen på
hemställan av andra parten anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen;
och äge arbetsdomstolen genom vite tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande
ävensom på anmälan av förlikningsmannen utdöma vitet. Sådant
vite skall tillfalla kronan och, örn tillgång till dess gäldande saknas, förvandlas
enligt allmän strafflag.

11 §•

Berör utbruten — — — annan person.

Yad i första stycket stadgas skall i tillämpliga delar gälla, örn socialstyrelsen,
efter framställning av förlikningsman, finner särskild person
böra förordnas att leda förhandling, som i 3 § sista stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majus proposition nr 240.

125

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928
(nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol
skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

För upptagande — — — i Stockholm.

Örn skyldighet för arbetsdomstolen att i vissa fall upptaga och avgöra
mål, som ej röra kollektivavtal, är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
9 april 1936.

Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhan dakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet den
28 februari 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag orri förenings- och förhandlingsrätt, lag om ändrad lydelse
av 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister
samt lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) örn arbetsdomstol.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Nils Beckman.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

I ett den 9 mars 1935 dagtecknat betänkande framlade kommittén angående
privatanställda förslag till lag örn arbetsavtal. Från behandling i
omedelbart samband med huvudfrågan hade undantagits vissa delar av ämnet,
bland annat lagbestämmelser örn förenings- och förhandlingsrätt, men redan
den 20 november samma år avgav kommittén särskilt betänkande med förslag
i sistnämnda hänseende.

En ledande synpunkt vid utarbetandet av kommittéförslagen har varit att
under en gemensam rättslig reglering av tjänsteavtalet inrymma snart sagt
alla grupper av arbetstagare utan någon åtskillnad med hänsyn till det
åtagna arbetets art. Härvid har stått klart, att den enhetliga karaktär, som
därmed gives åt denna lagstiftning, kan väl uppnås i form, men icke i allo
eller ens i väsentliga stycken upprätthållas i sak. De arbetstagare, som inbegripas
under lagstiftningen, äro i verkligheten delade i två stora huvudgrupper
efter den skiljelinje, som betecknas av kollektivavtalet. I den
mån rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är eller blir reglerat
i denna form komma de föreslagna lagarna i själva verket icke att
bryta en sådan ordning eller att överhuvud ingripa på detta område, som
för övrigt även genom särskild lagstiftning erhållit sin självständiga plats i
rättssystemet. Inom industrien och det egentliga kroppsarbetet är denna
avtalsform numera den avgjort förhärskande. För de talrika och sinsemellan

Kungl. May.ts proposition nr 240.

127

ofta olikartade grupper av arbetstagare, vilka pläga sammanfattas under beteckningen
privatanställd a, Ilar däremot kollektivavtalet knappast ännu
kommit till någon större användning. Med hänsyn till anställnings- oell
arbetsförhållandenas skiftande natur kan det — såsom den föreliggande utredningen
nogsamt bestyrker -— ej heller förväntas, att inom ett så föga
ensartat område kollektivavtalet framdeles skall erhålla samma betydelse
som det redan äger för kroppsarbetarna och med dem närmast likställda
arbetstagare. Härav följer, att förutsättningarna för att lämpligen kunna
genomföra en lagstiftning av det innehåll som här föreslås måste bedömas
främst ur synpunkten av dess inverkan på de privatanställdas ställning till
arbetsgivarna. I detta avseende beträder lagstiftningen hittills oprövade
vägar; för det område, som behärskas av kollektivavtalet, bjuder den, praktiskt
sett, föga nytt.

Det nu sagda äger sin fulla tillämpning å den del av lagstiftningsproblemet,
vilken avses i det lagrådets granskning underställda förslaget till
lag örn förenings- och förhandlingsrätt. Enligt departementschefens uttalande
har för de genom kollektivavtal reglerade arbetsförhållandena föreningsrättens
formliga lagfästande betydelse endast ur principiell synpunkt och
såsom nödvändig grundval för en lagstiftning örn förhandlingsrätt. Men då
även denna senare rätt är på kollektivavtalets väg erkänd och genomförd,
erbjuder ej heller i detta avseende den föreslagna lagstiftningen väsentligen
annan nyhet än vissa bestämmelser om förhandlingsordning och örn maktmedel
för framtvingande av förhandling. För de privatanställdas del är
läget ett annat. Där saknas — i varje fall i närvarande tid — i betydande
mån redan de yttre förutsättningarna för att dessa rättigheter skola kunna
göras gällande på det sätt förslaget avser. Varken med fackföreningarna
jämförliga organisationer eller för större enhetliga grupper likformiga lönesystem
äro i motsvarande utsträckning för handen, och framför allt måste
med hänsyn till arbetets och tjänstgöringens art städse finnas ett långt
större utrymme för individuella avtal och uppgörelser.

Från allmän lagstiftningssynpunkt lärer det näppeligen kunna bestridas,
att med hänsyn till ämnets natur det skulle varit till betydande fördel, örn
kommitténs båda förslag kunnat upptagas till slutlig behandling samtidigt
eller i annat fall med företräde för förslaget till lag örn arbetsavtal. Arbetet
för en lösning av denna lagstiftningsuppgift har redan hunnit långt, och
anledning synes ej föreligga till antagande, att icke detta arbete kommer att
vidare fullföljas. Enligt lagrådets uppfattning bör icke utan tvingande skäl
en lag om förenings- och förhandlingsrätt av här åsyftad räckvidd genomföras,
innan frågan örn en avtalslagstiftning, som allsidigt behandlar de
privatanställdas rättsställning, kunnat prövas.

Bland omstridda spörsmål inom lagstiftningen rörande föreningsrätten
träder ovillkorligt i förgrunden den viktiga fråga, som korteligen betecknas
såsom skydd mot organisationstvång. Det remitterade förslaget har i detta
avseende intagit en ståndpunkt, som iir motsatt kommitténs och som inne -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

bär, att bestämmelser i detta ämne icke böra ingå i lagen. Utan att upprepa
eller närmare utveckla skälen åberopar lagrådet de uttalanden, som härutinnan
gjordes av lagrådet vid behandling av förslag till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder (jfr Kungl. Maj:ts proposition 1935 nr 31 sid. 161 och
169). Allenast må här tilläggas, att särskilt i en lagstiftning örn förhandlingsrätt
— vilken bör förutsätta att en förhandlande organisation, så långt
möjligt är, utgör en verklig representation för dem vilkas intressen den
bevakar — det näppeligen kan anses befogat att lämna åsido frågan, huruvida
någon skall kunna tvingas att tillhöra organisationen. Med denna uppfattning
finner sig lagrådet icke kunna tillstyrka att, därest föreningsrätten
i inskränkt mening nu upptages till behandling, frågan örn skydd mot organisationstvång
lämnas utanför lagstiftningen.

Ett genomförande i den nu föreslagna ordningen av en lagstiftning örn
föreningsrätt är ägnat att föregripa den mer omfattande frågan örn en enhetlig
lagstiftning angående ekonomiska stridsåtgärder. Kärnpunkten i de
nu ifrågasatta reglerna om föreningsrätt ligger i det förbud de innefatta mot
att med dylika stridsåtgärder kränka föreningsrätten samt i de till överträdande
av detta förbud knutna påföljderna. Aven örn den lösning dessa frågor
sålunda erhållit må förefalla enkel och ur sådan synpunkt tilltalande, blir
dock intrycket ett annat vid en närmare jämförelse med de olika förslag
som framlagts i syfte att genomföra en mer allmän reglering av de ekonomiska
stridsåtgärderna. Dessa förslag utvisa att härvid framträda många
och svårlösta spörsmål, vilka med hänsyn till deras egenartade natur och
inbördes gemenskap torde böra lösas i ett sammanhang. Enligt lagrådets
mening kan det därför icke vara lämpligt att, på sätt här föreslagits, ur
detta sammanhang utbryta frågan örn de ekonomiska stridsåtgärderna såvitt
de riktas mot föreningsrätten.

Med avseende å den rättsliga regleringen av frågan örn förhandlingsrätt
kommer otvivelaktigt i främsta rummet det spörsmål, under vilka förutsättningar
och i vilka former denna rätt må kunna tvångsvis realiseras. I detta
hänseende hade kommittén i sitt förslag upptagit ingående regler örn ett
särskilt förhandlingsförfarande under opartisk ledning, vilken utrustats med
speciella befogenheter i syfte att få till stånd uppgörelse mellan parterna.
Med hänsyn till den kritik kommittéförslagit rönte i denna del — vilken
kritik dock vände sig mer mot den utformning förhandlingsförfarandet fått
än mot den tanke som låg till grund för detsamma — hava bestämmelserna
härom icke upptagits i det remitterade förslaget. Lagen örn medling i
arbetstvister har i stället kompletterats med stadganden örn förlikningsmans
medverkan i tvister av hithörande slag och befogenhet för förlikningsmannen
att, där så erfordras, genom utverkande av vitesföreläggande förmå parterna
att träda i förhandling med varandra. Det synes lagrådet knappast kunna
antagas, att en utbyggnad av förlikningsmannaförfarandet på sätt som föreslagits
— måhända önskvärd i och för sig — tillgodoser behovet av en närmast
för de anställda avpassad förhandlingsordning. De spörsmål av skilda
slag som här möta sammanhänga i viss män med den ifrågaställda lagstift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240

129

ningen till främjande av arbetsfreden. Någon verklig lösning av frågan om
förhandlingsrätt för de anställda erbjuder den nu föreslagna lagstiftningen
tydligen icke.

Av synnerlig betydelse är frågan örn den ordning, som skall gälla för
prövning av mål rörande tillämpningen av den lagstiftning, som nu föreslås.
Till den under utredningen ganska enstämmigt uttalade uppfattningen att
denna prövning åtminstone i allmänhet lämpligen bör anförtros åt arbetsdomstolen
vill lagrådet ansluta sig. Ett ändamålsenligt ordnande av denna angelägenhet
erbjuder dock organisatoriska svårigheter. Departementschefen har
ansett hinder ej möta för att arbetsdomstolen med nuvarande sammansättning
handlägger jämväl mål örn föreningsrätt enligt den nu föreslagna lagen, och
han har icke berört samma spörsmål i avseende å den befogenhet att avgöra
även vissa frågor rörande förhandlingsrätten, vilken jämlikt föreliggande förslag
till ändring i lagen örn medling i arbetstvister skall tillkomma arbetsdomstolen.
Denna ståndpunkt, som torde överensstämma med förevarande förslags allmänna
tendens att även i fråga örn de privatanställda låta lagstiftningens
innehåll följa de för kollektivavtal gällande reglerna, kan lagrådet icke biträda.
Såväl från principiella som från praktiska utgångspunkter synes det
vara uteslutet, att den representation för intressegrupper, vilken tillkommit
för arbetsdomstolens handläggning av nuvarande mål örn kollektivavtal, kan
i allt få vara densamma vid behandling av frågor, vilka i och med att de
avse de privatanställdas rättsställning uppenbarligen beröra intressen av
ofta väsentligen annat slag. I detta viktiga avseende föreligger icke något
förslag eller ens någon utredning, och även i denna omständighet finner lagrådet
ett hinder för att till genomförande förorda de remitterade förslagen.

Av sålunda anförda skäl avstyrker lagrådet, att de remitterade förslagen
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Anses denna lagstiftningsfråga
likväl böra nu framläggas, finner lagrådet en omarbetning av förslagen vara
av nöden. Med avseende å brister, som vidlåda förslagen, åberopar lagrådet
vad här förut anförts och hänvisar i övrigt till efterföljande anmärkningar
vid de särskilda förslagen.

Förslaget till lag om förenings- oell förhandlingsrätt.

1 §■

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Huruvida eller i vad mån arbetare i statens eller i kommuns tjänst skola
med avseende å tillämpningen av denna lag vara likställda med arbetstagare
i enskild tjänst har under den förberedande behandlingen av detta lagstiftningsärende
varit föremål för skilda uppfattningar. Så till vida råder dock
enighet, att under alla förhållanden vissa grupper av dessa arbetstagare
måste undantagas. Att avgöra hur denna gränsdragning lämpligen bör
ske har visat sig vara förbundet med svårighet. Under utredningen har
påvisats, att skiljelinjen icke kan, såsom i kommittöförslaget skett boträf Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 240. leo sg 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

lande kommunalt anställda, på ett sakligt tillfredsställande sätt angivas med
en hänvisning till anställning »i kraft av särskild författning». Även den
utväg, som valts i det remitterade förslaget, eller att låta lagens tillämplighet
bero av reglerna för »ämbetsmannaansvar», torde lämna rum föranmärkningar.
Departementschefen har beträffande den närmare innebörden av
denna avgränsning hänvisat till reglerna i 25 kap. strafflagen »och de
särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tillämpning utbildad praxis».
Vad som i detta sammanhang åsyftas med de särskilda lagarna är oklart,
och ej heller i övrigt lärer den till stadgandet sålunda givna utläggningen
erbjuda parterna den säkra ledning, som är önskvärd. I vad mån bestämmelserna
i 25 kap. strafflagen äga tillämpning inom sådana arbetsområden,
vilka skulle kunna betecknas såsom stats- och kommunaltjänstens
utmarker, framgår i allmänhet icke omedelbart av lagen utan blir
en tolkningsfråga. Med den utveckling statens och kommunernas verksamhet
numera undergår kunna säkerligen alltjämt uppkomma spörsmål
av detta slag, vilka icke tidigare varit föremål för domstols prövning. Då
de framträda i samband med tillämpning av nu förevarande lag, ankommer
deras avgörande icke på allmän domstol, och det måste betraktas såsom en
oegentlighet att, på sätt som här skulle ske, möjlighet öppnas för motsatta
tolkningar.

I ärendet är upplyst, att frågan örn förhandlingsordning för statstjänstemän
för närvarande är föremål för utredning. Från olika håll har framhållits,
att en lösning av denna angelägenhet måste hava återverkan på
spörsmålet örn de stats- och kommunalanställdas ställning i en allmän lagstiftning
örn förenings- och förhandlingsrätt. Det må ock erinras, att kommitténs
förslag innebar helt undantagande av statstjänarna och att från representativa
sammanslutningar inom kommunalväsendet med styrka gjorts gällande,
att kommunernas tjänstemän och arbetare borde, i allt fall i frågans närvarande
skede, ställas utanför denna lagstiftning. Ej heller kan det antagas,
att ett uppskov med avgörandet kan för dessa grupper av anställda medföra
några praktiska olägenheter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrkes, att tillämpligheten av
förevarande lag för närvarande begränsas till att avse enskild tjänst.

4 &

Lagrådet:

Den bestämmelse i kommittéförslaget (5 § andra stycket), som motsvarar
andra stycket i förevarande paragraf, har varit föremål för stark kritik, i det att
från åtskilliga håll gjorts gällande, att de åtgärder, vilka i lagtexten betecknas
såsom kränkningar av föreningsrätten, vore alltför lösligt angivna och att stadgandet
därför icke erbjöde säkerhet mot en i olika hänseenden betänklig rättstillämpning.
Yad sålunda anmärkts har icke i något väsentligt avseende vunnit
beaktande i det remitterade förslaget. Tvärtom har detta genom att utbyta
kommittéförslagets hänvisning till »stridsåtgärder» av närmare angivna slag
mot en så allmänt hållen bestämning som »åtgärd» gått avsevärt längre i rikt -

131

Kungl. Majus proposition nr 240.

ning mot att i själva lagen lämna öppen den viktiga frågan örn innebörden av
handling, som skall anses utgöra kränkning av föreningsrätten. Till stöd
för denna ståndpunkt har departementschefen åberopat, att arbetsdomstolens
praxis i fråga örn tillämpning av kollektivavtal borde kunna tjäna till ledning
vid bedömande av tolkningsspörsmål även inom området för nu förevarande
lag, och att i allt fall rätten att draga uppkommande tvister under
arbetsdomstolens prövning innebure garanti emot befarade missbruk av
stadgandets i vissa hänseenden tämligen obestämda avfattning. Härvid må
anmärkas, att, såsom i annat sammanhang framhållits, lagen kommer att
hava sin största praktiska betydelse med avseende å de privatanställda och
att deras tjänsteförliållanden knappast varit i någon större utsträckning
föremål för arbetsdomstolens lagtillämpning. Ej heller kunna här avsedda
brister i lagtextens formulering avhjälpas endast genom arbetsdomstolens
prövning av förekommande tvister, i det att jämväl domstolen är i väsentlig
mån bunden av lagens regler, även där dessa tilläventyrs befinnas leda till
mindre tillfredsställande resultat. Såsom en synnerligen betydande olägenhet
måste ock anses, örn lagen har ett så obestämt innehåll att den lämnar
parterna i ovisshet örn deras befogenhet eller inbjuder till framställande av
påståenden och anspråk, vilka, även örn de underkännas av domstolen, dock
framkalla mycken och onödig strid.

Från de synpunkter, vilka nu antytts, är det enligt lagrådets uppfattning
nödvändigt, att andra stycket i förevarande paragraf kommer att innehålla
fastare regler än de föreslagna. I detta avseende tillåter sig lagrådet
jämväl hänvisa till uttalande av lagrådet vid behandlingen av förslaget
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder (jfr propositionen 1935 nr 31
sid. 166). I varje fall bör stycket avfattas på sådant sätt, att därav tydligt
framgår, att de angivna åtgärderna äro förbjudna endast då de företagits
väsentligen i sådant syfte att de kunna betecknas såsom kränkning av föreningsrätten.
Ävenledes bör klarare komma till uttryck, att, såsom torde vara
avsett, stycket utgör icke en exemplifiering utan ett fullständigt angivande
av de orsaker, å vilka talan i anledning av föreningsrättens kränkning kan
grundas.

Beträffande bestämmelsen i tredje stycket att avtalsuppsägning eller
annan dylik rättshandling kan komma att anses såsom ogill må här erinras
örn vad lagrådet vid behandlingen av nyssnämnda lagförslag anmärkt rörande
en där upptagen bestämmelse av likartat innehåll (jfr propositionen 1935
nr 31 sid. 185).

I fråga örn fjärde stycket bör uppmärksammas att det knappast låter sig
göra att genom ett undantagsstadgande sådant som det här föreslagna på
ett tillfredsställande sätt reglera den särställning som, enligt vad allmänt
erkännes, måste i förevarande hänseende beredas arbetsledare och andra
med dem jämställda arbetstagare. Såsom lagrådet i yttrande över förenämnda
lagförslag framhållit (jfr propositionen 1935 nr 31 sid. 171), är en
undantagsbestämmelse som anknyter till kollektivavtalet icke tillfyllestgörande,
därför att för stora grupper av privatanställda den kollektiva avtals -

132

Kungl Maj:ts proposition nr 240.

formen icke är oell knappast kan förväntas bliva använd. Ett stadgande,
som direkt undantager vissa arbetstagare i den antydda ömtåliga mellanställningen
från tillgodonjutandet av den lagfästa föreningsrätten i det avseende
varom nu är fråga, är enligt lagrådets uppfattning påkallat.

5 §■

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Den oklarhet som, enligt vad i det föregående anförts, vidlåder 4 § andra
stycket i förslaget, återverkar tydligen å innehållet av förevarande paragraf.
Enligt remissprotokollet skall användandet icke endast av »stridsåtgärder»
utan också av »andra påtryckningsmedel» grundlägga rätt till skadestånd.
Yisserligen är någon erinran ej att göra emot att ett i lag meddelat förbud
mot kränkning av föreningsrätten beledsagas av ett stadgande örn sanktioner
av motsvarande räckvidd. Men icke minst i detta sammanhang visar sig
nödvändigheten av klarhet och följdriktighet i lagens bestämmelser. Belysande
för förslaget är i detta avseende det av kommittén anförda exemplet
på »andra påtryckningsmedel», nämligen att den anställde av arbetsgivaren
mottager pekuniär ersättning. Att den anställde i sådant fall skulle kunna
göra anspråk på skadestånd för kränkningen av hans föreningsrätt synes
uteslutet. Örn tilläventyrs meningen är att den förening, vilken den anställde
förmåtts att ställa sig utanför, skall kunna fordra skadestånd, måste
det anmärkas att den i 3 § meddelade definitionen av föreningsrätt ej ger
vid handen att föreningens rätt kan anses kränkt i ett sådant fall som det
antydda; utan uttryckligt stadgande torde föreningen icke kunna godtagas
såsom målsägande (jfr propositionen 1935 nr 31 sid. 169).

I förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder hade i 13 §, på
grund av anmärkning från lagrådets sida (jfr samma prop. sid. 182), upptagits
ett stadgande som avsåg viss begränsning beträffande lagens tillämpning
rörande ansvarighet för skada på grund av avtalsbrott. Motsvarighet
härtill saknas i det föreliggande förslaget, vilket jämväl i en del andra hänseenden,
i jämförelse såväl med nyssnämnda lagförslag som med kommittéförslaget,
innefattar en mindre ingående reglering av hithörande förhållanden.
Det måste ifrågasättas örn giltiga skäl härför äro för handen.

7 §.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

I fråga örn detta stadgande må bringas i åtanke — utöver vad lagrådet
därom anfört i sitt yttrande över förslagens allmänna grunder — de erinringar
som i detta utlåtande gjorts dels vid 4 § tredje stycket rörande
bestämmelsen att avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling kan
komma att anses såsom ogin och dels vid 5 § i fråga örn begränsning beträffande
lagens tillämpning rörande ansvarighet för skada på grund av
avtalsbrott. Dessa båda spörsmål synas beröra även forumfrågan och utgöra
exempel på de tekniska svårigheter som kunna möta ett stadgande om
exklusiv behörighet för arbetsdomstolen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

133

8 §■

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Med bestämmelserna i denna paragraf åsyftas icke att från förhandlingsrätt
utesluta frågor som ej kunna lösas i kollektivavtalets form. Tvärtom
angives uttryckligen, att förhandling kan påkallas, förutom rörande kollektiv
reglering av anställningsvillkoren, jämväl angående förhållandet i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Huruvida härigenom erforderlig begränsning
givits åt stadgandets räckvidd måste ifrågasättas. Det torde icke
kunna bestridas, att då rätten att påkalla förhandling utsträckes till att
gälla även arbetstagarens individuella förhållanden till arbetsgivaren, oberoende
av dessa förhållandens samband med någon på kollektivavtal grundad
rätt, möjlighet öppnas till att låta förhandlingsrätten avse ett alltför vidsträckt
område. Rent bagatellartade meningsskiljaktigheter kunna således
bliva föremål för tvångsförhandling enligt lagen. Och även örn arbetsgivarens
skyldighet att träda i förhandling i dylikt fall icke blir alltför betungande,
ställer sig saken annorlunda, örn — såsom ej kan anses uteslutet — den
föreliggande tvistefrågan, efter det förhandling ej lett till resultat, tilläventyrs
av bevekelsegrunder, vilka kanske icke kunna betraktas såsom rent sakliga,
tages upp på nytt och arbetsgivaren, vilken icke synes kunna vägra att ingå
i upprepade förhandlingar om en och samma sak, måste ånyo inställa sig
till förhandling.

Även i ett annat avseende synas de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna
kunna leda för vitt. Härmed åsyftas det förhållandet, att
enligt förslaget arbetsgivares plikt att förhandla i princip kan utkrävas
av vilken sammanslutning som helst, blott den uppfyller de allmänna,
tämligen obestämda kvalifikationerna för att anses vara en förening av
arbetstagare anställda i arbetsgivarens tjänst. Då alltså icke uppställts
särskilda behörighetsregler för rätten att förhandla, föreligger tydligen intet
hinder att krav på förhandling rörande en viss fråga fram ställes av en sammanslutning,
vilken tilläventyrs omfattar endast en mindre del av de därav
berörda arbetstagarna. Lämpligheten härav måste starkt betvivlas. Såsom
i vissa yttranden framhållits, torde åtminstone sådan inskränkning i arbetsgivarens
skyldighet att träda i förhandling böra stadgas, att den begränsas
till fall, då den organisation som begär förhandling representerar flertalet
av arbetstagarna i fråga.

Justitierådet Alsén:

.Att i lag uppdraga vissa gränser för utövandet av förhandlingsrätten i
syfte att icke rent bagatellartade frågor dragas under förhandling eller att
sådan påkallas av en organisation, som företräder allenast ett jämförelsevis
obetydligt antal av de utav frågan berörda arbetstagarna, möter betydande
vanskligheter. Klart torde vara att förhandlingsrätten i dess praktiska tilllämpning
bör förbehållas frågor som äro av någon avsevärdare betydelse
antingen ur principiell synpunkt eller med hänsyn till det antal arbetstagare

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

frågan gäller, likaväl som en mera ingående förhandling icke rimligen kan
fordras, med mindre vederbörande organisation är något så när representativ
för den grupp arbetstagare frågan avser. Att härutinnan giva fasta men på
samma gång för de skiftande förhållandena lämpade regler låter sig emellertid
knappast göra. Garanti för att berättigade intressen å ömse sidor beaktas
synes mig närmast vara att söka däri att part erhåller möjlighet att om han
så finner nödigt få förhandlingen ställd under opartisk ledning. Det torde
av flera skäl vara mindre lämpligt att part vid meningsskiljaktigheter skall vara
uteslutande hänvisad till att påkalla förlikningsmans ingripande. Förebild
till en anordning som nu avses utgör stadgandet i 2 § sista stycket
av medlingslagen att, därest arbetsgivare och arbetare åstunda att förhandling
örn viss överenskommelse skall äga rum under ledning av
opartisk ordförande och förlikningsmans medverkan anses icke böra
påkallas, socialstyrelsen må på framställning av parterna, om den finner
omständigheterna därtill föranleda, utse lämplig person att leda förhandlingarna.
Stadgandets tillkomst motiverades med att i viktigare arbetstvister
parterna ofta önskat förhandlingarna ställda under opartisk ledning,
men att därvid kunnat inträffa, att förlikningsmannen ansetts icke lämpligen
böra redan i det skedet tillkallas. Jag förordar alltså, i anslutning till vad
arbetsdomstolens ordförande ifrågasatt, att berörda stadgande utsträckes att
gälla jämväl det fall, att allenast den ena parten gör framställning i ämnet.

Rätten att få opartisk ordförande utsedd bör för vinnande av det därmed
avsedda ändamålet icke göras beroende av att organisationen representerar
ett visst antal av de utav förhandlingsfrågan berörda arbetstagarna. Däremot
synes det mig att, örn en dylik rätt införes, den i 3 § andra stycket av medlingslagen
i berörda hänseende uppställda förutsättningen för rätten att påkalla
förlikningsmans medverkan bör bibehållas och att stadgandet med det
innehåll som i övrigt föreslås bör så kompletteras, att hänvändelse till förlikningsman
må kunna göras jämväl i det fall, att opartisk ordförande utsetts
och denne finner omständigheterna därtill föranleda.

10 §.

Justitierådet Alsén:

Iakttages vad jag förordat vid 8 §, bör hänvisningen i förevarande stadgande
utsträckas att gälla jämväl rätten att få opartisk ordförande utsedd att
leda förhandlingarna.

Lagrådet:

Denna paragraf är uppenbarligen alltför kategoriskt avfattad. Särskilt
som förhandling enligt förslaget kan påkallas huru ofta som helst, synes
det nödvändigt att åt stadgandet gives en rimlig begränsning, exempelvis
genom att låta arbetstagarens rätt i förevarande hänseende gälla endast
»skälig ledighet».

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

135

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§ lagen den
28 maj 1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister.

3 §■

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Vid 8 § i förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt har framhållits
det otillfredsställande i att särskilda behörighetsregler för den förhandlingsrätt
som skall tillkomma en organisation av arbetstagare icke blivit
uppställda. Denna brist återspeglas även i förevarande paragraf därigenom
att dess andra stycke — vilket för närvarande tillerkänner en dylik organisation
rätt att påkalla förlikningsmannens medverkan till förhandling endast
örn organisationen omfattar minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna
— föreslagits skola ändras därhän att sådan rätt skall tillkomma varje organisation
av arbetstagare vilken äger förhandlingsrätt enligt nyssnämnda lag.
Med hänsyn till den förenämnda bristen på uttryckliga behörighetsregler
måste en dylik föreskrift framstå såsom tämligen oklar och svävande.

Därest anmärkningen vid omförmälda 8 § icke vinner beaktande, måste
mot den föreslagna avfattningen av andra stycket i förevarande paragraf
ytterligare riktas den erinran, att där icke kommit till vederbörligt uttryck
den i departementschefens motivering utförligt utvecklade ståndpunkten att
förlikningsmannen, då jämlikt detta stycke framställning göres hos honom,
bör med hänsyn till tvistefrågans betydelse och övriga omständigheter i saken
diskretionärt pröva örn ett ingripande är lämpligt. Härutinnan torde en
jämkning av ordalagen vara önskvärd.

Justitierådet Alsén:

Under hänvisning till vad jag anfört vid 8 § i förslaget till lag örn förenings-
och förhandlingsrätt hemställes, att 2 § sista stycket i förevarande lag
utsträckes att gälla jämväl det fall att blott den ena parten gör framställning
i ämnet, samt att i andra stycket av förevarande paragraf såsom förutsättning
för stadgandets tillämpning upptages, att vederbörande organisation skall omfatta
minst hälften av de utav förhandlingsfrågan berörda arbetarna eller att
enligt 2 § sista stycket utsedd ordförande finner förlikningsmans medverkan
för förhandlingen påkallad av omständigheterna. Vid bifall till denna hemställan
erfordras ändring av lagens rubrik och ingress.

U §■

Lagrådet:

Vad i förevarande stadgande avses att utsäga torde komma till klarare
uttryck, därest åt detsamma gives ungefär den avfattning att, där förlikningsman
finner påkallat att särskild person förordnas att leda förhandling, som
i 3 § andra stycket sägs, förlikningsmannen har att därom göra framställning
hos socialstyrelsen som, örn skäl därtill äro, hos Konungen anhåller örn
meddelande av dylikt förordnande.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928
(nr 254) om arbetsdomstol.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

137

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
ehefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 9 april 1936
avgivna utlåtande över de den 28 februari 1936 till lagrådet remitterade förslagen
till lag om förenings- och förhandlingsrätt, lag örn ändrad lydelse av
3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister samt
lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför departementschefen:

Lagrådet har i sitt utlåtande i första hand avstyrkt att de remitterade förslagen
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Härvid har lagrådet framhållit
att för de privatanställdas del redan de yttre förutsättningarna i betydande
mån saknas för att förenings- och förhandlingsrättigheterna skulle kunna
göras gällande på det sätt förslaget avser, enär med fackföreningarna jämförliga
organisationer eller för större grupper likformiga lönesystem icke äro för
handen inom deras arbetsområden i motsvarande utsträckning som inom
arbetsområden vilka äro reglerade genom kollektivavtal; med hänsyn till
arbetets och tjänstgöringens art måste dessutom vad de privatanställda angår
städse finnas ett större utrymme för individuella uppgörelser. I detta sammanhang
har lagrådet erinrat örn det av kommittén angående privatanställda
framlagda förslaget till lag örn arbetsavtal samt uttalat den uppfattningen, att
en lag örn förenings- och förhandlingsrätt av här åsyftad räckvidd icke utan
tvingande skäl borde genomföras, innan frågan örn en avtalslagstiftning, som
allsidigt behandlade de privatanställdas rättsställning, kunnat prövas. Vad
föreningsrätten angår, har lagrådet ansett sig icke kunna tillstyrka, att denna
nu upptoges till behandling utan samband med frågorna örn skydd mot organisationstvång
och örn en enhetlig lagstiftning angående ekonomiska stridsåtgärder.
Vidkommande förhandlingsrätten har lagrådet funnit en utbyggnad
av förlikningsmannaförfarandet på sätt som föreslagits knappast kunna antagas
tillgodose behovet av en närmast för de anställda avpassad förhandlingsordning.
Slutligen har lagrådet i fråga örn ordningen för prövning av
mål rörande tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen anfört, att den
representation för intressegrupper, vilken tillkommit för arbetsdomstolens
handläggning av nuvarande mål om kollektivavtal, icke kunde i allt få vara
densamma vid behandling av hithörande frågor.

138

Kungl. Majlis proposition nr 240.

Då lagrådet till stöd för sitt avstyrkande av lagförslagen hänvisar till att
de privatanställda i betydande utsträckning sakna möjligheter att göra gällande
en dem i lag tillerkänd förenings- och förhandlingsrätt, må häremot
anmärkas att den praktiska betydelsen av en lagstiftning i ämnet vitsordas såväl
i kommittébetänkandet som i ett stort antal avgivna yttranden. Jag hänvisar
härutinnan till redogörelsen i remissprotokollet.

Yad angår lagrådets uppfattning att det ur allmän lagstiftningssynpunkt
vore till fördel örn lagförslaget örn arbetsavtal kunde komma till slutlig behandling
samtidigt med eller före de remitterade lagförslagen, framgår det
icke av utlåtandet vilka praktiska olägenheter enligt lagrådets mening skulle
vållas därav att förenings- och förhandlingsrätten upptages såsom fristående
lagstiftningsfråga. Det kommittéförslag angående lag örn arbetsavtal, som lagrådet
omnämner, innehåller huvudsakligen dispositiva bestämmelser, vilka vika
för individuella eller kollektiva avtal med annat innehåll än lagens regler, och
förslagets enstaka bestämmelser av tvingande natur äro avsedda att vika för
kollektivavtal med annat innehåll. Den ifrågasatta lagstiftningen örn arbetsavtal
skulle, örn den genomfördes, ingalunda föranleda att behovet av
lagstadgat skydd för de privatanställdas förhandlingsrätt bleve mindre
kännbart, ej heller såsom regel att frågor som i en dylik lag örn
arbetsavtal behandlats kunde med trygghet för de anställda undandragas
kollektiv förhandling. Det torde sålunda icke kunna med fog hävdas
att de båda lagstiftningsfrågorna måste sammankopplas eller att företräde bör
givas åt behandlingen av lagförslaget örn arbetsavtal. Det förtjänar ock till
jämförelse erinras örn att gällande lag örn kollektivavtal, som bland annat åsyftat
att giva rättslig fasthet och precision åt dessa avtal och att reglera förhållandet
mellan kollektiva och individuella avtal, tillkommit utan föregående
eller samtidig lagstiftning om individuella arbetsavtal.

Den av lagrådet nu liksom tidigare i annat sammanhang hävdade meningen
att ett lagstadgat skydd för föreningsrätten icke borde genomföras utan samtidigt
skydd mot organisationstvång har jag redan i remissprotokollet tagit
ställning till. Beträffande särskilt den synpunkten att en lag örn förhandlingsrätt
bör förutsätta att en förhandlande organisation såvitt möjligt utgör
en verklig representation för dem, vilkas intressen den bevakar, synes lagrådet
därmed ha velat antyda att, därest bestämmelser mot organisationstvång ej
infördes, de anställdas organisationer icke skulle för arbetsgivarna framstå
såsom tillräckligt representativa för sina medlemmar på den grund att anslutningen
kunde befaras ej vara frivillig. Liknande farhågor ha ofta under
tidigare skeden uttalats i fråga örn industriarbetarnas fackorganisationer. Frånvaron
av lagbestämmelser mot organisationstvång har dock ej hindrat att
dessa organisationer i praktiken och i lagstiftningen erkänts såsom sina medlemmars
representativa organ. Det synes icke finnas anledning att betrakta de
privatanställdas organisationer med större misstro.

Lagrådet finner det icke lämpligt att utbryta frågan örn de ekonomiska
stridsåtgärderna, såvitt de riktas mot föreningsrätten, ur sitt sammanhang
med en mer allmän reglering av sådana stridsåtgärder. Jag har för egen del

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

tidigare förordat införandet av bestämmelser i detta ämne i det förslag till
lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, som Kungl. Majit föreläde
föregående års riksdag. Emellertid blev nämnda lagförslag icke av riksdagen
antaget. I likhet med den kommitté, som haft att utreda frågan örn
förhandlingsrättens lagfästande, finner jag starka skäl tala för att bestämmelser
till skydd för föreningsrätten i stället upptagas i förevarande lagförslag,
icke minst med hänsyn till det ovissa läge, vari lagstiftningen rörande
ekonomiska stridsåtgärder befinner sig. Lagrådets anmärkning på denna
punkt föranleder mig sålunda icke att frångå den ståndpunkt som intagits i
det remitterade förslaget.

Yad angår den närmare utformningen av reglerna om förhandlingsrätten,
måste jag anse den av kommittén förordade utvägen att inrätta ett särskilt
förhandlingsförfarande under opartisk ledning vid sidan örn förlikningsmannaförfarandet
svårligen kunna förordas med hänsyn till de vägande invändningar,
som framställts mot kommitténs förslag härutinnan. Lagrådets uppfattning
att en utbyggnad av förlikningsmannaförfarandet ej vore ägnad att
tillgodose behovet av en för de privatanstallda avpassad förhandlingsordning
har icke närmare motiverats. Vid utformandet av hithörande bestämmelser
har jag under hand samrått med erfarna förlikningsmän.

Den av lagrådet berörda frågan örn ändring i arbetsdomstolens sammansättning
synes i och för sig värd beaktande. Emellertid har arbetsdomstolen
redan för närvarande att handlägga mål berörande intressegrupper, som icke
äro representerade i arbetsdomstolen, och de nya mål, som nu skulle förläggas
dit, torde åtminstone till en början knappast kunna förväntas bliva
särskilt talrika eller krävande till sin beskaffenhet. Det synes mig därför
icke erforderligt att uppskjuta den nu föreslagna lagstiftningen i avbidan
på lösningen av frågan örn arbetsdomstolens sammansättning, vilken givitvis
kräver en närmare utredning. Snarare torde det vara en fördel att vid
en sådan utredning kunna taga hänsyn till någon tids erfarenhet rörande
tillämpningen av bestämmelserna örn förenings- och förhandlingsrätt.

Vidare ha lagrådet och enskilda ledamöter därav framställt vissa anmärkningar
vid de särskilda förslagen.

Beträffande förslaget till lag orri förenings- och förhandlingsrätt lia vid
1 § tre av lagrådets ledamöter förordat, att avgörandet av frågan örn lagens
tillämpning å stats- och kommunalanställda uppskötes i avbidan å den pågående
utredningen örn förhandlingsordning för statstjänstemän. Dessa ledamöter
ha därför tillstyrkt, att tillämpligheten av lagen för närvarande begränsades
till att avse enskild tjänst.

Då sakliga skäl att från lagens tillämpningsområde undantaga sådana
arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, vilkas ställning är fullt jämförbar
med arbetarnas å den enskilda arbetsmarknaden, icke synas föreligga,
är det föga tilltalande att av enbart lagtekniska grunder, nämligen svårigheten
att draga gränsen mellan dessa och övriga arbetstagare i offentlig tjänst, tillsvidare
lämna arbetstagare i statens och kommunernas tjänst holt utanför lag -

140

Kungl. Maj:Is proposition nr 240.

stiftningen. Den i det remitterade förslaget förordade gränslinjen, som har
ansetts vara tillfyllestgörande för bedömandet av en så viktig fråga som
ådömande av straff för tjänstefel, torde kunna användas även i nu förevarande
fall. Vad beträffar de i detta sammanhang uttalade farhågorna för
att arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna skulle komma till olika
tolkningar, är väl möjligheten härav icke utesluten. Men det är svårt att inse
varför olägenheterna av en bristande enhetlighet i lagtillämpningen skulle
visa sig särskilt framträdande såvitt angår nu ifrågavarande spörsmål.

Mot bestämmelserna i 4 § andra stycket i det remitterade förslaget har
lagrådet anmärkt, att stycket borde innehålla fastare regler än de föreslagna.
I varje fall borde stycket avfattas på sådant sätt, att därav tydligt framginge,
att de angivna åtgärderna vore förbjudna endast då de företagits väsentligen
i sådant syfte att de kunde betecknas såsom kränkning av föreningsrätten.
Ävenledes borde klarare komma till uttryck, att, såsom torde vara avsett,
stycket utgjorde icke en exemplifiering utan ett fullständigt angivande av de
orsaker, å vilka talan i anledning av föreningsrättens kränkning kunde
grundas.

Därest lagrådet velat uttala att lagrummet borde innefatta en fullständig
uppräkning och definition av de åtgärder, som böra betraktas såsom kränkningar
av föreningsrätten, torde det vara omöjligt att tillmötesgå ett sådant
önskemål. Sätten att kränka föreningsrätten äro så mångskiftande, att en
uppräkning alltid skulle visa sig ofullständig. Om ett stadgande till skydd
mot föreningsrättskränkningar skall bliva fullt effektivt, lärer det därför
knappast kunna avfattas annorledes än genom angivande av åtgärdens syfte,
med visst utrymme lämnat åt domstolens fria prövning. En formell jämkning
i paragrafens avfattning har i förtydligande syfte vidtagits. Lagrådets
hemställan att förbudet skulle omfatta endast åtgärder, som företagits
väsentligen i föreningsrättskränkande syfte, anser jag mig icke böra biträda.
Av arbetsdomstolens praxis framgår svårigheten att överhuvud styrka förekomsten
av ett sådant syfte. Skulle den som ville åberopa bestämmelserna
örn föreningsrätt i förevarande lagstiftning åläggas att bevisa ej blott att ett
dylikt syfte förelegat utan även att det haft en väsentlig betydelse, torde
kunna befaras, att lagens bestämmelser på grund av bevissvårigheter skulle
komma att förlora avsevärt i effektivitet.

Beträffande 4 § tredje och fjärde styckena har lagrådet hänvisat till sitt
yttrande angående bestämmelser av likartat innehåll i förslaget till lag örn
vissa ekonomiska stridsåtgärder (se propositionen 1935 nr 31 sid. 185 och
171).

Utöver vad jag anförde vid anmälan av lagrådets utlåtande över sistnämnda
lagförslag (propositionen 1935 nr 31 sid. 198 och 193) önskar jag framhålla
följande. Beträffande tredje stycket avser lagrådets anmärkning väsentligen
de svårigheter, som uppstå, örn en uppsägning av hyresavtal blir ogiltig på
grund av att den kränker föreningsrätten. Tid förslaget till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder, vilket avsåg även andra ekonomiska förhållanden än
arbetsmarknadens, hänförde sig anmärkningen framförallt till förhållandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

141

mellan hyresvärdar och hyresgäster. Då nu förevarande lagförslag endast
avser förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, torde anmärkningen
sakna praktisk betydelse. Anmärkningen mot fjärde stycket avser, att i fråga
örn arbetsledares och med dem jämställda arbetstagares särställning en undantagsbestämmelse,
som anknöte till kollektivavtalet, icke vore tillfyllestgörande,
därför att för stora grupper av privatanställda den kollektiva avtalsformen
icke vore och knappast kunde förväntas bliva använd. Denna synpunkt
har jag redan behandlat i mitt anförande vid remissen till lagrådet.

Vid 5 § ha tre av lagrådets ledamöter —- utan att göra någon hemställan —
ifrågasatt, huruvida förbudet mot kränkning av föreningsrätten vore skyddat
genom sanktioner för det fall, att den anställde av arbetsgivaren mottagit
pekuniär ersättning.

I detta avseende hänvisar jag till vad som anfördes i denna fråga vid behandlingen
av förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder (propositionen
1935 nr 31 sid. 169 och 193) och vill endast tillägga, att fallet icke
synes vara av sådan praktisk betydelse, att ett uttryckligt stadgande därom
är av nöden.

Samma tre lagrådsledamöter ha erinrat örn att i förslaget till lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder på lagrådets anmärkning (jfr samma prop. sid.
182 och 197) upptagits ett stadgande att lagen icke skulle äga tillämpning
såvitt anginge skadestånd på grund av brott mot annat avtal än kollektivavtal.
Dessa ledamöter ha ifrågasatt, om giltiga skäl vore för handen för att
motsvarighet härtill saknades i det föreliggande förslaget.

Härtill må framhållas, att ett stadgande av nyss angiven innebörd icke
kan tillmätas samma betydelse i en lagstiftning örn föreningsrätt som i en
lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder. Det enda praktiska fallet av hithörande
slag torde vara, att ett avskedande innefattar såväl kränkning av
föreningsrätten som åsidosättande av avtalsenlig uppsägningstid. Emellertid
lärer en arbetsgivare, som har ett föreningsrättskränkande syfte, regelmässigt
iakttaga avtalade bestämmelser örn uppsägningstid o. d. I den mån så icke
sker, skulle det säkerligen för arbetstagaren framstå såsom en obillig omgång,
om han hade att utkräva lön för uppsägningstiden vid allmän domstol under
åberopande av avtalsbrott men motsvarande skadestånd för tiden därefter
vid arbetsdomstolen under åberopande av föreningsrättskränkning.

Då jag alltså icke anser mig kunna taga hänsyn vare sig till sist angivna
anmärkning eller till lagrådets förut omförmälda invändning mot 4 § tredje
stycket, föranleder det uttalande, som i anslutning till dessa uttalanden gjorts
vid 7 § av tre lagrådsledamöter, icke något särskilt yttrande från min sida.

Vid 8 § ha tre av lagrådets ledamöter anmärkt, att med bestämmelserna i
denna paragraf icke åsyftades att från förhandlingsrätt utesluta frågor som
ej kunde lösas i kollektivavtalets form. Tvärtom kunde förhandling påkallas,
förutom rörande kollektiv reglering av arbetsvillkoren, jämväl angående förhållandet
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Huruvida härigenom
erforderlig begränsning givits åt stadgandets räckvidd måste ifrågasättas.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Även rent bagatellartade meningsskiljaktigheter kunde bliva föremål för
tvångsförhandling. Detta kunde bliva betungande för arbetsgivaren särskilt
med hänsyn till att han icke syntes kunna vägra att ingå i upprepade förhandlingar
örn en och samma sak. Samma lagrådsledamöter ha även betvivlat
lämpligheten av att särskilda behörighetsregler för rätten att förhandla icke
uppställts utan krav på förhandling rörande en viss fråga kunde framställas
av en sammanslutning, vilken tilläventyrs omfattade endast en mindre del av
de därav berörda arbetstagarna.

Den fjärde lagrådsledamoten har däremot ansett betydande vanskligheter
möta att i lag uppdraga vissa gränser för utövandet av förhandlingsrätten i
syfte att icke rent bagatellartade frågor droges under förhandling eller att
sådan påkallades av en organisation, som företrädde allenast ett jämförelsevis
obetydligt antal av de utav frågan berörda arbetstagarna. Garanti för att berättigade
intressen å ömse sidor beaktades syntes denne ledamot närmast
vara att söka däri att under det skede, då förlikningsman ännu icke lämpligen
ansetts böra tillkallas, vardera parten erhölle möjlighet att, örn han så funne
nödigt, få förhandlingen ställd under opartisk ledning. Katten att få opartisk
ordförande utsedd borde för vinnande av det därmed avsedda ändamålet icke
göras beroende av att organisationen representerade ett visst antal av de utav
förhandlingsfrågan berörda arbetstagarna. Däremot borde, örn en dylik rätt
infördes, den i 3 § andra stycket av medlingslagen i berörda hänseende uppställda
förutsättningen för rätten att påkalla förlikningsmans medverkan bibehållas
och stadgandet så kompletteras, att hänvändelse till förlikningsman
finge göras jämväl i det fall, att opartisk ordförande utsetts och denna funne
omständigheterna därtill föranleda.

I likhet med sist omförmälde lagrådsledamot anser jag, att i lagen örn förenings-
och förhandlingsrätt icke kunna uppdragas vissa gränser för utövandet
av förhandlingsrätten i syfte att förebygga sådana — dock säkerligen sällsynt
förekommande —- missbruk därav, som lagrådets övriga ledamöter befarat.
Yad angår förslaget örn utseende av opartisk ordförande på endera partens
begäran under det skede, då förlikningsman ännu icke lämpligen ansetts böra
tillkallas, skulle detta troligen i praktiken medföra en onödig förlängning av
förhandlingsgången. Ha parterna icke kunnat förena sig i begäran örn opartisk
ordförande, är det föga utsikt för att en dylik utan tillgång till tvångsmedel
skall kunna åstadkomma frågans lösning, då möjligheten att tillkalla förlikningsman
ännu återstår. Jag anser därför, att reglerna örn förhandlingsrätten
i huvudsak böra utformas efter de riktlinjer, som jag angivit vid remissen till
lagrådet.

Mot 11 § har lagrådet anmärkt, att paragrafen uppenbarligen vore alltför
kategoriskt avfattad. Särskilt som förhandling enligt förslaget kunde påkallas
huru ofta som helst, syntes det nödvändigt att åt stadgandet giva en rimlig
begränsning, exempelvis genom att låta arbetstagarens rätt i förevarande hänseende
gälla endast »skälig ledighet».

Med anledning härav har paragrafen omformulerats i enlighet med lagrådets
hemställan.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§ lagen
den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister ha lagrådets ledamöter
gjort vissa uttalanden i anslutning till sina vid 8 § i förslaget till lag om
förenings- och förhandlingsrätt framställda anmärkningar.

Då jag funnit mig icke kunna beakta nämnda anmärkningar, föranleda uttalandena
i denna del icke något vidare yttrande från min sida.

I andra hand ha tre av lagrådets ledamöter hemställt örn jämkning av ordalagen
i det föreslagna andra stycket av 3 § medlingslagen för att där skulle
komma till vederbörligt uttryck den i motiveringen utförligt utvecklade ståndpunkten,
att förlikningsmannen, då jämlikt detta stycke framställning gjordes
hos honom, borde med hänsyn till tvistefrågans betydelse och övriga omständigheter
i saken diskretionärt pröva örn ett ingripande vore lämpligt.

I anslutning härtill har styckets lydelse jämkats, så att däri uttryckligen
angivits, att förlikningsmannen har att ingripa först efter prövning av tvistefrågans
betydelse och övriga omständigheter. Emellertid må i detta sammanhang
erinras, att med stadgandet särskilt avses att fastslå en skyldighet
för förlikningsman att ingripa till stöd för arbetstagarna inom sådana områden,
där deras organisationer äro relativt svaga. Förlikningsmannen bör
alltså icke som skäl för vägrad medverkan åberopa endast svårigheten att
åstadkomma en kollektiv reglering av arbetsvillkoren.

Vidare har det föreslagna nya stycket i 11 § medlingslagen omformulerats
i enlighet med hemställan av lagrådet.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)
örn arbetsdomstol har av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Utöver vad i det föregående angivits ha ett par jämkningar av formell innebörd
vidtagits i de remitterade förslagen.

Föredraganden hemställer härefter, under framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan hinder av
att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid
gått till ända, att de i enlighet med hans anförande jämkade förslagen till
lag örn förenings- och förhandlingsrätt, lag örn ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§
lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister samt lag örn ändrad
lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) örn arbetsdomstol måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan, förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Henry Rooth.

144

Kungl. Majus proposition nr 240.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen ................................................................................................... 1

Förslag till lag om förenings* och förhandlingsrätt ...................................... 2

Förslag till lag om ändrad lydelse ar 3, 6 och 11 §§ medlingslagen............... 5

Förslag till lag örn ändrad lydelse ar 1 § lagen örn arbetsdomstol.................. 6

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 februari 1936................................. 7

Historik ....................................................................................................... 7

Föreningsrätten............................................................... 7

Förhandlingsrätten.......................................................................................... 9

Kommittén angående privatanställda ............................................................... 12

Kommitténs direktiv........................................................................................ 12

Kommitténs förslag ....................................................................................... 13

Yttranden över kommitténs förslag ........................................................... ... 15

Departementsförslaget .................................................................................... 17

Allmän motivering ....................................................................................... 17

1. Bör förenings- och förhandlingsrätten lagfästas t .......................................... 17

Kommittén sid. 17 j Yttrandena sid. 19; Departementschefen sid. 27.

2. I vad mån hör föreningsrätten lagfästas i förevarande sammanhang ? ............ 28

Kommittén sid. 28; Yttrandena sid. 28; Departementschefen sid. 30.

3. Böra lagens bestämmelser kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal? ............ 31

Kommittén sid. 31; Yttrandena sid. 33; Departementschefen sid. 35.

4. Bör ett särskilt förhandling sförfarande under opartisk ledning upptagas i lag stiftningen?.

......................................................................................... 36

Kommittén sid. 36; Yttrandena sid. 45; Departementschefen sid. 64.

Specialmotivering................................................... 67

Förslaget till lag örn förenings- och förhandlingsrätt.

1 kap. Inledande bestämmelser............................. 67

2 kap. Örn föreningsrätten....................................................................... 76

3 kap. Örn förhandlingsrätten .................................................................. 95

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§ medlingslagen.................. 109

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen örn arbetsdomstol..................... 119

Bilaga.

De till lagrådet remitterade lagförslagen ......................................................... 121

Utdrag av lagrådsprotokollet den 9 april 1936 .......................................... 126

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 april 1936.......................................137

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.