Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
1
Nr 234.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen
m. m.; given Stockholms slott den 9 april 1936.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag örn ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen;
2) lag angående indragning av vissa skrifter; samt
3) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1936.
1 sami.
Nr 234.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen.
Härigenom förordnas, att 8 kap. 14 och 231 §§ samt 16 kap. 15 § strafflagen
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives ävensom att i 8, 10 och 11
kap. skola införas nya paragrafer, en i 8 kap. betecknad såsom 21 a §, en
i 10 kap. betecknad såsom 14 a § samt en i 11 kap. betecknad såsom 9 a §
av nedan angivna innehåll:
8 KAP.
14 §.
Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga
uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes till
straffarbete i högst två år eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till böter.
21a §.
Svensk man, som i syfte att gå främmande makt tillhanda insamlar eller
låter insamla ej i tryck offentligt tillgängliga uppgifter angående rikets krigsmakt
eller angående andra förhållanden, vilkas meddelande till främmande
makt kan skada rikets försvar, eller i syfte som nyss sagts täger befattning
med sådana insamlade uppgifter, straffes, där ej gärningen förut i detta
kapitel är med svårare straff särskilt belagd, med fängelse. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må straffet höjas till straffarbete i högst
två år; äro de synnerligen mildrande, må till böter dömas.
23 §.
Var som vet förräderi eller sådant brott emot rikets säkerhet, som ovan
sagt är, å färde vara, och det ej i tid upptäcker, dömes till fängelse eller
till straffarbete i högst fyra år; där å brottet efter lag kan följa böter, må
ock för underlåtenhet att det upptäcka till böter dömas. Har han ej de skäl
varmed han tilltror sig kunna den brottslige till gärningen binda; uppenbar
då, utan att nämna personen, de omständigheter som honom kunniga äro,
eller straffes som nyss är sagt. Ej skall någon av de i 3 kap. 11 § nämnda
personer till straff efter denna § fällas, där brottets upptäckande icke utan
angivelse till åtal kunnat ske.
1 Senaste lydelse, se SFS 1913: 47.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
3
10 KAP.
14 a §.
Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga
uttalanden, ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen
eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger
besluta i offentliga angelägenheter, dömes till fängelse eller böter.
11 KAP.
9 a §.
Söker man genom våld å person eller egendom, genom oljud eller oväsende
eller på annat förargelseväckande sätt hindra hållandet av allmän sammankomst
för överläggning eller för åhörande av föredrag, eller störer man på
sätt nu är sagt sådan sammankomst, straffes, där ej gärningen förut i detta
kapitel är med svårare straff särskilt belagd, med böter eller fängelse i högst
sex månader.
16 KAP.
15 §.
Brott som i 7, 8, 9 eller 11 § omförmäles må ej åtalas av annan än målsägande,
där ej ärekränkningen skett mot någon i eller för ämbete, tjänst
eller annan allmän befattning som han innehar eller innehaft eller, mot
någon som innehar sådan befattning, med avseende å förhållande utom befattningen
av beskaffenhet att göra honom ovärdig det förtroende och den
aktning som befattningen kräver.
Brott som i 12 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej av målsägande
till sådant åtal angives.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Förslag
till
Lag
angående indragning av vissa skrifter.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg på annat sätt än genom
tryck mångfaldigad skrift, vilken uppenbarligen åsyftar att utplåna
känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller
att eljest undergräva krigslydnaden, må, vare sig skriften synes straffbar eller
icke, på stället varande högste befälhavare meddela förordnande att indragning
skall ske av de exemplar av skriften, som vid truppen eller å fartyget
anträffas. Den som är befälhavare vid truppen eller å fartyget äger omedelbart
vidtaga nödig åtgärd för hindrande av sådan skrifts spridande inom
truppen eller å fartyget under tid som åtgår till dess förordnande örn indragning
kan av honom utverkas.
Förordnande om indragning, vilket genast må gå i verkställighet, skall
ofördröjligen anmälas hos tryckfrihetskommittén, och ankommer på denna
att pröva huruvida förordnandet skall äga bestånd.
2 §■
Den som, medan förordnande om indragning av skrift är gällande, med
vetskap örn förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp
eller å flottans fartyg, straffes, där han lyder under strafflagen för krigsmakten,
efter nämnda lag, samt eljest med dagsböter eller fängelse i högst
ett år.
3 §•
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
5
Förslag;
till
Lag
om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 72, 127 och 133 §§ strafflagen för krigsmakten1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
72 §.
Den som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12
eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning av vissa
skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter
utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år. Sker brottet vid tillfälle som i 65 § sägs, må
till straffarbete i högst ett år dömas.
127 §.
Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar eller
andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande
makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas,
eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet varom nu är sagt, eller,
i syfte att gå främmande makt tillhanda, insamlar eller låter insamla ej i
tryck offentligt tillgängliga uppgifter angående rikets krigsmakt eller angående
andra förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kan skada
rikets försvar, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana insamlade
uppgifter, då skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet
anses vara begånget under försvårande omständigheter.
Vad i---straff belagt.
133 §.
Beträdes krigsman — — — på livstid.
Begår någon som ej är krigsman brott som avses i 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 17,
18, 19, 20, 21 eller 21 a § av 8 kap. allmänna strafflagen, straffes efter ty i
nämnda lag är sagt; dock att i de fall som i 4, 5 och 6 §§ omförmälas till
dödsstraff skall dömas, där ej omständigheterna äro mildrande. Förövas
brottet av någon som lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det,
vid straffets bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
1 Senaste lydelse, se beträffande 127 § SFS 1916:182 och beträffande 133 § SFS 1921:289.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 januari 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, frågan örn lagstiftning
mot stats fientlig verksamhet. Föredraganden anför:
»I skrivelse den 19 maj 1933 (nr 221) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta örn en förutsättningslös utredning angående åtgärder mot
sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftade
lill att med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges
stats- och rättsordning.
Kungl. Maj:t beslöt därefter den 26 maj 1933 att tillsätta en kommitté med
uppdrag att verkställa sådan utredning. Till ordförande och ledamot i kommittén
förordnades därvid justitierådet Emil Sandström. I enlighet med erhållet
bemyndigande förordnade jag därefter den 30 maj 1933 till ytterligare
ledamöter i kommittén revisionssekreteraren Erik Lind, ledamöterna
av riksdagens första kammare professorn J. Bergman, häradshövdingen Th.
Borell, förste vice talmannen läroverksadjunkten Olof Olsson och ombudsmannen
Anton Pettersson samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören
Karl Bergström. Efter det Lind utnämnts till justitieråd beviljades
honom entledigande från ledamotsuppdraget från och med den 1 oktober
1933 samt förordnades till ledamot i hans ställe ledamoten av riksdagens
andra kammare redaktören Ivar Österström.
Den 11 januari 1935 avgav kommittén betänkande med förslag angående
åtgärder mot statsfientlig verksamhet (statens off. utr. 1935: 8).
Sedan numera yttranden över betänkandet inkommit från hörda myndigheter
och sammanslutningar, anhåller jag att få upptaga frågan till behandling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
7
Frågans behandling i riksdagen.
Spörsmålet om skärpta lagstiftningsåtgärder mot statsfientlig verksamhet
upptogs redan vid 1932 års riksdag. I likalydande motioner (I: 1 och II: 1)
yrkades, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utarbetande
och framläggande för riksdagen av bestämmelser, som avsåge dels ett
allmänt straffbeläggande av handlingar som innefattade förberedelse till
högförräderibrott, dels ock ett inskridande mot andra former av statsfientlig
verksamhet som icke drabbades av gällande straffbestämmelser men vilka
innebure fara för att högförräderibrott kunde komma till utförande; och borde
vid utarbetandet av nämnda bestämmelser hänsyn jämväl tagas till frågan
om åtgärder mot organisationer, som fullföljde mot Sveriges stats- och
samhällsordning riktade syften.
Motionerna behandlades av första lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 19)
tillstyrkte dem. I utlåtandet uttalades bland annat:
Det kunde enligt utskottets mening icke råda tvivel därom, att frågan om
åtgärder mot högförrädisk verksamhet under senare tid erhållit en alltmera
ökad aktualitet. Vid tiden för vår ännu gällande strafflags tillkomst — 1864
— hade man överhuvud knappast att räkna med någon mera allmänt utbredd
verksamhet med syften av detta slag, och den politiska utvecklingen i
vårt land under det närmaste halvseklet fram till världskriget hade icke givit
tillräcklig anledning att skärpa de i strafflagen meddelade bestämmelserna
mot dylik verksamhet. De av världskriget följande djupgående politiska
och sociala omvälvningarna hade bragt även dessa frågor i ett annat läge.
Alltmera öppet framträdde meningsriktningar, vilka med olagliga medel ville
bekämpa den nuvarande samhällsordningen, och alltmera tydligt framträdde
faran för att dessa riktningar i kritiska situationer kunde komma att omfattas
av stora delar av befolkningen. Utskottet ville med styrka betona angelägenheten
därav, att man under sådana förhållanden och med exempel från andra
länder för ögonen icke finge slå sig till ro med att i vårt land några farligare
angrepp mot samhällsordningen hittills icke företagits eller förlita sig
på att det svenska folkets mentalitet under alla förhållanden skulle utgöra
en garanti mot våldsamma angrepp på samhällsordningen.
Såge man från dessa utgångspunkter på de medel, som i straffrättsligt avseende
för närvarande stöde samhället till buds för bekämpande av högförrädisk
verksamhet, syntes det utskottet uppenbart, att en utvidgning av
desamma borde komma till stånd. Såsom i motionerna framhölles kunde metoderna
härför i hög grad växla, och det vore icke möjligt att i strafflagen
uppräkna alla tänkbara sådana metoder.
Utskottet delade även motionärernas uppfattning, att man i en strävan
att bekämpa den högförrädiska verksamheten icke minst borde taga i sikte
åtskillig verksamhet, som visserligen icke skulle kunna falla under ett allmänt
straffbud lör förberedelse till högförräderi, men som innebure en fara
för att dylika brott i en framtid skulle komma till utförande. Därvid vore
bland annat alt tänka på den agitationsverksamhet, som på detta område bedrcves.
önskvärt vore med hänsyn härtill att möjlighet förefunnes att inskrida
även mot mera förtäckta former av propaganda i revolutionärt syfte.
Härvid framstode såsom ett önskemål att kunna inskrida mot den fara för
staten, som själva förekomsten av statsfientliga organisationer kumle innebära.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
Atta av utskottets ledamöter reserverade sig mot utskottets beslut och hemställde,
att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Sålunda yttrades i reservation av hr Åkerman och fem andra ledamöter
bland annat:
Det erbjöde svårigheter att kriminalisera förberedelsehandlingar, och motionärernas
yrkande skulle leda till en omfattande utvidgning av lagens kriminalisering
av politiska brott. Om ett ingripande genom lagstiftning måste ske
mot den, som försökte uppnå sina syften med olagliga medel, vore det å
andra sidan nödvändigt, att lagen begränsades på ett sådant sätt, att den
icke i själva verket komme att medföra straff för en viss åskådning i stället
för att straffa det använda tillvägagångssättet. Att med lagstiftningsåtgärder
försöka bekämpa vissa idéströmningar hade i alla tider visat sig fåfängt och
måste alltjämt framstå såsom ur varje synpunkt synnerligen förkastligt.
I reservation av hrr Larson i Lerdala och Olsson i Rimforsa anfördes
bland annat:
Den ifrågasatta lagstiftningen torde i tillämpningen giva anledning tili stor
osäkerhet och ojämnhet och med den omfattning, vari straff enligt motionärerna
skulle komma att införas, kunde det ej undvikas, att de ingripanden,
vartill en sådan lagstiftning komme att giva anledning, lätt framträdde såsom
ett undertryckande av viktiga medborgerliga rättigheter. Jämväl i detta fall
torde som eljest gälla, att för samhället skadliga meningsriktningar i första
hand borde bekämpas med övertygelsens vapen. Förhållandena kunde dock
utveckla sig i den riktning, att straffbeläggande av vissa handlingar, som
företoges i statsfientligt syfte men nu vore straffria, kunde visa sig nödvändigt.
För sådant fall antoges dock att regeringen icke skulle underlåta att vidtaga
de åtgärder och framlägga de förslag, som kunde påkallas.
Vid frågans behandling i riksdagen avslogs utskottets hemställan, av första
kammaren med den motivering som innefattades i sistnämnda reservation
samt av andra kammaren utan närmare motivering.
Frågan kom åter upp vid 1933 års riksdag. I två likalydande motioner
(I: 126 och II: 295) yrkades, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att utredning med det snaraste måtte verkställas angående frågan
örn åtgärder mot statsfientlig verksamhet, varvid särskild hänsyn borde tagas
till frågan örn åtgärder mot organisationer som fullföljde mot Sveriges
stats- och samhällsordning riktade syften. Motionärerna anförde därvid
bland annat:
De ansåge den i 1932 års motioner anvisade vägen vara framkomlig, men
de ville därmed icke förneka att det även kunde givas andra utvägar för
den statsfientliga verksamhetens bekämpande. Det kunde i detta sammanhang
pekas på åtgärder till förbättrande av polisväsendet. 1932 års riksdagsbeslut
örn inrättande av en statspolis vöre obetingat ett steg i rätt riktning.
Men det vore inte nog att stärka blott ordningsmakten, även lagen måste
förstärkas. Bekant vore, hurusom lagstiftningen i vissa främmande demokratiska
kulturländer kände helt andra möjligheter än den svenska lagstiftningen
att i preventivt syfte ingripa mot revolutionära rörelser på ett förberedande
stadium. Det skulle likväl icke utan vidare påstås, att de åtgärder,
som vidtagits mot samhällsfientlig verksamhet i sådana främmande länder,
vore lämpade även för vårt land. Huru därmed förhölle sig, därom kunde
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
9
man yttra sig först efter företagen utredning. Vad som med bestämdhet kunde
påstås vore, att något måste göras för att effektivt bekämpa den statsfientliga
verksamheten.
Motionerna behandlades av tillfälliga utskott (I kammarens första tillfälliga
utskott och II kammarens femte tillfälliga utskott), vilka i sina utlåtanden
(nr 8 resp. nr 6) enhälligt tillstyrkte, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes med det snaraste föranstalta
örn en förutsättningslös utredning angående åtgärder mot sådan av sammanslutningar
eller enskilda bedriven verksamhet, som syftade till att med
våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges stats- och
rättsordning. I utlåtandena anfördes bland annat:
Riksdagens majoritet syntes vid tidigare behandling av denna fråga ha
haft den uppfattningen, att verksamheten i fråga med största framgång kunde
bekämpas på övertygelsens väg. En jämförelse mellan de sociala och
kulturella värden som den demokratiska stats- och rättsordningen tryggat åt
vårt folk samt motsvarande förhållanden i de länder där folklig självstyrelse
saknades utfölle icke till vår nackdel. Att vädja till medborgarnas sunda omdöme
borde följaktligen giva det resultat, att de krafter, som ville beträda
den våldsamma omstörtningens väg, därigenom betvingades. Samtidigt hade
dock uttalats, att förhållandena kunde så utveckla sig, att andra medel, t. ex.
en vidgad lagstiftning, kunde bli nödvändiga för att bekämpa den verksamhet
som bedreves i statsfientligt syfte. Av flera skäl syntes det, som om tidpunkten
vore inne att företaga en ingående och allsidig undersökning om
åtgärder mot den verksamhet, som med våldsamma eller eljest olagliga medel
ville omstörta vår demokratiska stats- och rättsordning. Förekomsten
inom vårt land av en statsfientlig propaganda och av tydliga våldstendenser
hos vissa grupper och benägenhet även på andra håll att tillägna sig diktaturens
tankegångar hade väckt oro inom vida kretsar av vårt folk. Det
borde beaktas, att den ena ytterligheten framkallade den andra samt att våld
födde våld. Erfarenheterna från utlandet vöre härvidlag övertygande. Det
vore statsmakternas skyldighet att icke låta en utveckling pågå, som hotade
att sätta samhällslugnet samt stats- och rättsordningen i fara. När hänsyn
foges till allt detta, funne utskotten en utredning erforderlig.
Vid frågans behandling i riksdagen bifölls utskottens hemställan och riksdagen
avlät den inledningsvis omnämnda skrivelsen, nr 221.
Kommitténs betänkande.
Innan en kortfattad redogörelse lämnas för de lagförslag kommitténs betänkande
innehåller, torde böra anmärkas att betänkandet ej är enhälligt.
Skiljaktiga meningar ha uttalats å ena sidan av hr Borell, som i åtskilliga
hänseenden föreslagit längre gående åtgärder än kommittén velat förorda,
samt å andra sidan av hrr Bergström och Olof Olsson, vilka i väsentliga delar
icke biträtt kommitténs förslag, varjämte hr Olof Olsson avgivit en principreservation
avseende betänkandet i dess helhet.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
Förbud mot statsfientliga organisationer oell deras verksamhet.
En central fråga i betänkandet är spörsmålet om förbud mot statsfientliga
organisationer och deras verksamhet. Kommitténs behandling av denna
fråga utmynnar i ett förslag till lag angående för statens säkerhet och ordningen
i landet farliga sammanslutningar. Enligt detta, som får betraktas
såsom kommitténs huvudförslag, skulle en sammanslutning jämte av densamma
beroende sammanslutningar kunna upplösas av domstol, om sammanslutningens
verksamhet, med hänsyn till genom densamma ådagalagt
syfte att med våld omstörta eller förändra rikets statsskick, eller med hänsyn
till sådana yttringar därav som försök att hindra offentlig myndighet i
dess verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga handlingar
eller förberedelser därtill, vore av beskaffenhet att sätta statens säkerhet
eller ordningen i landet i uppenbar fara. Talan om upplösning skulle
anhängiggöras av justitiekanslern inför Svea hovrätt och genom beslut under
rättegången skulle domstolen kunna meddela interimistiskt beslut örn
upplösning. Straff skulle följa för den som fortsatte upplöst sammanslutnings
verksamhet eller främjade fortsättningen därav. Upplöst sammanslutnings
egendom ävensom egendom, använd för att främja fortsättningen av
dess verksamhet efter upplösningen, skulle kunna förklaras förverkad. Vidare
föreslogs ändring i tryckfrihetsförordningen av innebörd att upplösningsbeslutet
även skulle kunna omfatta förbud mot utgivande eller spridande
av tidningar eller andra skrifter som avsåge att främja sammanslutningens
verksamhet.
Hr Borell har ansett att det med hänsyn till förslagets lydelse kunde befaras,
att sammanslutning icke skulle kunna upplösas, om ej en direkt eller
omedelbar fara för samhällets omstörtande vore för handen, samt därför förordat
sådan ändring i förslaget, att upplösning skulle kunna ske så snart sammanslutningens
verksamhet i och för sig syftade till att med våld omstörta
eller förändra rikets statsskick. Det må i detta sammanhang nämnas, att
reservanten därjämte föreslagit allmänt straffbeläggande av handlingar som
innefattade förberedelse till högförräderi.
Hrr Bergström och Olof Olsson ha icke biträtt kommitténs förslag i denna
del. Som skäl härför lia de anfört bland annat:
De vöre icke främmande för tanken att situationer kunde uppstå i ett
land, som kunde påkalla utomordentliga åtgärder för statsskickets och ordningens
upprätthållande. Det kunde bli fråga om åtgärder, som begränsade
de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det avgörande härvidlag måste
vara statens och rättsordningens behov av att kunna behärska en uppkommen
kritisk situation. Det vore dock självfallet, att särskilda åtgärder för
ett sådant syfte endast kunde erhålla tillfällig karaktär. En befogenhetslagstiftning
av det slag som kommittéförslaget åsyftade saknade karaktären
av en tillfällig skyddsåtgärd. Från det ögonblick den tagits i bruk finge man
räkna med icke ett tillfälligt förbud mot en sammanslutning som domstolen
lunnit utgöra en uppenbar fara för statens säkerhet och ordningen i landet,
men väl med ett för framtiden gällande förbud. Det av domstolen utfärdade
förbudet fortsatte att gälla även sedan den kritiska situation, som kunde
sägas lia framkallat det, upphört. Staten ställdes här inför en undertryck
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
11
ningsuppgift med samma risker och besvärligheter, som mötte i länder där
man inriktat sig på att definitivt utrota icke önskvärda partier.
Det kunde icke förutsättas, att man helt skulle kunna undertrycka en
rörelse av detta slag. Om man toge den kommunistiska rörelsen som exempel
vore det tydligt, att de kommunistiska idéerna skulle komma att leva
kvar även efter partiets upplösning. De skulle enligt en viss erfarenhet med
all sannolikhet komma att avsätta sig i en illegal, underjordisk verksamhet.
Propagandan man och man emellan skulle bli en värdefull form för kommunistisk
idéspridning. Man borde icke förbise, att den fara man ville
komma åt icke vore beroende av rörelsens yttre partiverksamhet. Faran
bestode mera i dess inre, slutna möjligheter att vid situationer av spänning
och upphetsning draga med sig andra befolkningsgrupper. Denna fara
komme att kvarstå även efter upplösningen av den sammanslutning, som
tidigare mera öppet utgjort faran. Ett missnöje som vägrades utlopp bleve
bittrare och finge en mera explosiv prägel än det annars skulle få. Det rådde
intet tvivel örn, att ytterlighetspartierna gåre uttryck åt ett missnöje, som
funnes inom vissa befolkningsgrupper. För kommunisternas vidkommande
toge detta sig särskilt uttryck i valsiffror, som läge långt över deras medlemsnumerär.
Det representerade en resonans för deras allmänna strävanden,
som kunde bli både bredare och hetare genom en undertryckningspolitik,
som man på det hållet komme att finna framför allt orättfärdig.
För att undertrycka en politisk rörelse krävdes det under alla förhållanden
ett hårt och hänsynslöst tillvägagångssätt. Utan ett sådant bleve undertryckningsförsöket
från början ett slag i luften, vilket just icke skulle
medverka till samhälls- och statsauktoritetens upprätthållande. Man bleve
nödgad att ingripa mot varje förening, som kunde tänkas bli en organisatorisk
stödjepunkt för en fortsatt verksamhet i dolda former. Vad detta
skulle innebära förstode man bäst, örn man erinrade sig, att de rörelser,
som det här närmast skulle bli fråga om, bestode sig med ett helt nät av
underordnade hjälporganisationer, vilka genomgående sökte maskera de
syften de tjänade. De kunde bilda nya hemliga organisationer. Ett förbud
skulle för sin effektivisering — så långt denna nu vore möjlig —- komma
att påkalla ett ständigt övervakande och ingripande mot en fortsättning av
verksamheten. Fackföreningsrörelsen skulle sannolikt bli föremål för en
irriterande uppmärksamhet. En särskild politisk polis bleve ofrånkomlig
och denna måste utrustas med befogenheter, som i hög grad skulle kännas
kränkande för ett privatliv, som vårt folk sedan gammalt vant sig att betrakta
som ett för polisen fridlyst och fredat område. Spioneri och angiveri
skulle blomstra och för att hålla rörelsen nere skulle krävas straff av en
stränghet, som lätt kunde hos bredare folklager avsätta stämningar av skadlig
art för den lojala samhällsanda, som vore den enda sunda grundvalen för
ett lugnt samhällsliv. Risk förelåge för ali domstolsväsendet politiserades
och att såväl domstolarna som polismyndigheterna finge en försämrad ställning
i allmänhetens förtroende. Fara vore att lagen bleve ensidigt tagen i
bruk, då kommunisterna mera öppet affischerade sitt våldshot mot samhället
än nazisi sam manslutningarna.
Det vore tydligt, att i vårt land för närvarande icke förelåge en situation,
som skulle kunna påkalla så utomordentliga åtgärder sorn de föreslagna för
statsskickets skyddande. Varje slag av befogenlietslagstiftning, som på
detta område utformades utan närmare känning med den situation, för vilken
den vore avsedd, mäste bli lidande av avsevärda brister. Kommittéförslaget
vore icke påkallat av de verkliga förhållandena här i landet. Av allt
att döma skulle en lagstiftning på dess grund leda till allvarliga kränkningar
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
av vårt folks medborgerliga rättsmedvetande och därigenom bli till skada
för en god medborgare- och samhällsanda.
Inskränkningar i föreningsrätten för viss i allmän tjänst anställd personal.
Kommittén har vidare behandlat frågan örn inskränkningar i föreningsrätten
för viss i allmän tjänst anställd personal. Kommittén föreslår härutinnan
en lag, enligt vilken Konungen skulle äga utfärda förbud för krigsmaktens
fast anställda personal och dess reserver, försvarsverkets civila personal
samt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet att deltaga i
sammanslutning, vars verksamhet vore sådan eller vilken ålade sina medlemmar
sådana förpliktelser att fara för behörigt fullgörande av vederbörandes
tjänsteplikt kunde uppkomma. Förbudet skulle även avse främjande
av sådan sammanslutnings verksamhet. Överträdelse av meddelat förbud
skulle anses som fel i tjänsten, begånget under synnerligen försvårande omständigheter.
Hrr Bergström och Olof Olsson, som icke heller i denna del biträtt kommitténs
förslag, ha till stöd för sin ståndpunkt anfört bland annat:
Förslaget skulle lia vunnit deras anslutning, örn det i fråga om omfattningen
erhållit en fastare begränsning. Det stöde säkert som ett allmänt önskemål
att vår fast anställda militär- och polispersonal, som hade att svara för
landets både yttre och inre trygghet, intet gemensamt hade med ytterlighetsriktningar
som eftersträvade att bringa lag och ordning ur funktion och
placera ett våldsbetonat godtycke i stället. Genom upptagande av försvarsverkets
civila arbetare hade man emellertid kommit ut över den fastare
gräns, som skulle ha försvårat en lösligare utvidgning av lagens omfattning.
Det hade redan framförts anspråk på att även kommunikationsverkens stora
personalgrupp skulle inrymmas i lagen. Med en fortsatt utvidgning av lagstiftningens
ram finge man kanske snart nog räkna med en förbudslag, som
erbjöde samma svårigheter och risker för sitt upprätthållande som en befogenhetslagstiftning
mot statsfientliga partier och sammanslutningar. Det
vöre här fråga om en undantagslagstiftning. All sådan lagstiftning vore i sig
själv ömtålig och kunde uppkalla för samhället skadliga opinioner. Samhället
kunde förlora mer än det vunne, om det beträdde en sådan väg mot
större grupper av medborgare.
Åtgärder mot särskilda yttringar av statsfientlig verksamhet.
Under denna huvudrubrik har kommittén sammanfört åtskilliga lagförslag
rörande, bland annat, militär personals deltagande i möten och demonstrationståg,
våldsanvändning och oordningar vid offentliga möten, missbruk
av yttrande- och tryckfrihet, såväl i allmänhet som med avseende å
den disciplinupplösande propagandan inom försvarsverket, samt spioneri.
Beträffande militär personals deltagande i möten och
demonstrationståg upptar kommittéförslaget nya bestämmelser, avsedda
att ersätta lagen den 16 juni 1906 örn förbud för krigsmanskap att
deltaga i vissa sammankomster. I anslutning till förslaget örn inskränkningar
i föreningsrätten för viss i allmän tjänst anställd personal föreslås sålunda
förbud för krigsmanskap att bevista sammankomst, anordnad av
sammanslutning vilken krigsmaktens fast anställda personal ej må tillhöra.
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
13
Vidare skulle befälhavares rätt att förbjuda krigsmanskap att besöka möten
där disciplinupplösande propaganda bedrives — vilken rätt för närvarande avser
allenast tjänstgöringsorten — utvidgas till att gälla även sådan orts grannskap.
Slutligen skulle i den nya lagen stadgas förbud för krigsmanskap att i
militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg. Sådant förbud skulle gälla
även officerare och underofficerare men beträffande dessa grupper ansågs
saken lämpligen kunna regleras i de militära reglementena.
Till förekommande av! våldsanvändning och oordningar
vid offentliga möten föreslår kommittén en särskild lag om mötesskydd.
Enligt denna skulle fängelsestraff eller, om brottet varit ringa eller
omständigheterna eljest mildrande, bötesstraff inträda för den, som genom
våld å person eller egendom, genom oljud eller på annat sätt sökte att
hindra eller försvåra hållandet av allmän sammankomst för överläggning
om allmänt eller enskilt ärende eller för åhörande av föredrag. — I samma
syfte skulle införas tillståndstvång för demonstrationståg å landsbygden.
Vidare skulle länsstyrelse beredas rätt att genom beslut, som underställdes
Kungl. Maj:ts prövning, förordna att visst område på landet skulle i allo
likställas med städerna i fråga om den enligt ordningsstadgan för rikets
städer gällande skyldigheten att göra anmälan om eller söka tillstånd till
möten. Härigenom skulle för hela länets landsbygd och icke blott som
nu beträffande områden invid eller i närheten av stad kunna stadgas anmälningsplikt
för offentliga inomhusmöten samt tillståndstvång för offentliga
utomhusmöten.
Mot missbruk av yttrande- och tryckfrihet föreslår kommittén
skärpta straffbestämmelser såväl med avseende å propagandan i
allmänhet som beträffande den disciplinupplösande propagandan inom försvarsverket.
Beträffande propagandan i allmänhet föreslås sålunda införande i strafflagens
8 kap. 14 § (och i tryckfrihetsförordningens § 3) av straffbestämmelser
mot den lögnaktiga propagandan. Dessa skulle avse det fall att någon
ger allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uppgifter, ägnade att
väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla fara för rikets säkerhet
eller allmän ordning och frid. I straffskalan skulle ingå fängelse och böter.
Bestämmelserna skulle i strafflagen ersätta det nuvarande stadgandet i 8
kap. 14 § strafflagen örn straff för den som kring landet sprider ut lögner
eller falska rykten, som äro farliga för rikets säkerhet, i uppsåt att därmed
komma allmänt buller eller oväsende åstad. — Vidare skulle, till ökat skydd
för ämbets- och tjänstemän mot ärekränkningar, i strafflagens 16 kap. 15 §
(och i tryckfrihetsförordningens § 5 mom. 11) införas stadganden innebärande
att allmän åklagare skulle äga åtala ärekränkning mot sådan person
ej blott, såsom nu, då ärekränkningen skett i eller för den kränktes ämbete
eller tjänst utan även eljest, såvida ärekränkningen avsåge förhållande utom
ämbetet eller tjänsten av beskaffenhet att den kränkte därigenom kunde anses
ovärdig det förtroende och den aktning, sorn ämbetets eller tjänstens behöriga
utövning krävde.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
Vad härefter angår den disciplinupplösande propagandan inom försvarsverket
har kommittén särskilt uppmärksammat den agitation som sker genom
spridande av skrifter. Härutinnan föreslås skärpta bestämmelser i flera
hänseenden. I en särskild lag angående skrifter, ägnade att undergräva krigslydnaden
— vilken lag skulle avse såväl tryckta som stencilerade och andra
icke tryckta skrifter — skulle upptagas tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om indragning. Därigenom skulle indragningsförfarandet komma att
avse jämväl skrifter som ej vore tryckta. I lagen skulle vidare meddelas
vissa skärpta bestämmelser till förhindrande av spridning av skrifter med
disciplinupplösande innehåll vilka uppenbarligen vore avsedda för spridning
bland krigsfolk. Den som bland krigsfolk sprede eller läte utsprida
dylik skrift skulle sålunda, örn han avvetat eller haft skälig anledning antaga
att skriften hade disciplinupplösande innehåll, straffas med fängelse i
högst ett år eller dagsböter. Samma straff skulle drabba även den, som innehade
exemplar av sådan skrift under omständigheter varav det uppenbarligen
framginge att han hade för avsikt att så sprida eller låta sprida dem.
Med krigsfolk skulle i förevarande hänseende likställas värnpliktiga, vilka
ej vore krigsmän men samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen,
t. ex. till inskrivningsförrättning. Vidare föreslås, att i de lagrum som
avse disciplinupplösande propaganda förutsättningarna för ingripande skulle
på ett enhetligt sätt angivas. De nuvarande formuleringarna ''sökt upphetsa
till ovilja mot krigstjänsten’ (71 § strafflagen för krigsmakten) och ''uppenbarligen
åsyftar att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att
uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden’ (tryckfrihetsförordningen
§ 4 monn 12; jfr 1906 års lag om förbud för krigsmanskap
att deltaga i vissa sammankomster) skulle sålunda utbytas mot uttrycket
''genom meddelande av mot disciplinens krav stridande förhållningsorder,
genom försök att uppväcka hat mot befälet eller på annat sätt uppenbarligen
åsyftar att undergräva krigslydnaden’.
Även ett par andra åtgärder föreslås mot den disciplinupplösande propagandan.
Utöver den rätt, som enligt kungl, kungörelsen den 9 maj 1916 angående
vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande
av allmän ordning m. m. tillkommer militär befälhavare — att örn någon
stör allmänna ordningen i närheten av post- eller vaktställe eller marinen tillhörande
fartyg, och civil polismyndighet ej finnes tillstädes, taga den felande
i förvar — skulle införas rätt för befälhavare att inom militärt övningsområde
samt i läger eller kvarter även i andra fall sörja för upprätthållande
av ordningen. För sådant ändamål skulle från området få avlägsnas den
som uppträdde berusad eller störde ordningen och i trängande fall skulle sådan
person även få tagas i förvar. Vidare skulle genom ändringar i förordningarna
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka och den
8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker befogenhet tilldelas länsstyrelse att örn utskänkningsrörelse på giltiga
grunder kunde antagas ha till syfte att främja verksamhet för undergrävande
av krigslydnaden, återkalla tillstånd att driva rörelsen eller för viss
tid meddela förbud mot dess fortsättande.
Kanyl. Maj.ts proposition nr 234.
15
Kommittén föreslår ytterligare en del ändringar i tryckfrihetsförordninyen.
Rörande dessa frågor, som av mig komma att anmälas i annat sammanhang,
torde här endast böra omnämnas följande. Justitieministerns åligganden
med avseende på tryckfrihetsförordningens efterlevnad föreslogs skola
överflyttas på justitiekanslern. Dessutom skulle i tryckfrihetsförordningen
införas en bestämmelse om rätt för polismyndighet, att då flygblad eller
skrift som utdelades utan vederlag innehölle klar och tydlig uppmaning till
brott, i viss ordning provisoriskt belägga skriften med kvarstad intill dess
övervakningsmyndigheten eller dess ombud meddelat besked huruvida kvarstad
komme att förordnas. För att undanröja den ovisshet som kunde råda
om polisens rätt att ingripa mot tryckt skrift som offentliggjordes genom
anslag, kringbärande av plakat eller på liknande sätt och under sådana förhållanden
att därigenom brötes mot allmän ordning eller anständighetens
krav, skulle införas en uti^ycklig erinran i tryckfrihetsförordningen att denna
icke vore tillämplig å dylika fall. I syfte att hindra tidningsutgivare att överflytta
ansvaret på bulvaner skulle slutligen bestämmelser införas, avsedda
att göra den verklige tidningsutgivaren ansvarig för tidningens innehåll.
Kommitténs förslag innefattar vidare en ny bestämmelse i 8 kap. strafflagen
-— betecknad såsom 21 a § — avsedd att träffa det spioneri, som
bedreves genom insamlande av även icke hemliga uppgifter angående försvaret.
Enligt denna bestämmelse skulle straff drabba svensk man som insamlade
eller läte insamla ej i tryck offentligt tillgängliga uppgifter av dylikt
slag angående rikets försvar eller angående förhållanden, som hade inflytande
på rikets försvarskraft, i syfte att därigenom gå främmande makt tillhanda.
Hr Borell har med avseende å dessa frågor reserverat sig för åtskilliga
längre gående åtgärder. Härom må nämnas följande.
Beträffande militär personals deltagande i möten och demonstrationståg
föreslog han införande av rätt för befälhavare att meddela allmänt förbud
mot deltagande i sammankomst, som anordnades av förening eller sammanslutning,
vilken enligt vad allmänt vore känt bedreve disciplinupplösande
eller statsfientlig propaganda. Med avseende å tillståndstvång och anmälningsskyldighet
för möten och demonstrationståg borde samma bestämmelser
som nu gälla för stad utsträckas att gälla för riket i dess helhet.
Beträffande propagandan i allmänhet föreslog han, såsom förut antytts,
allmänt straffbeläggande av handlingar som innefattade förberedelse till högförräderi.
I 8 kap. strafflagen skulle sålunda införas en bestämmelse örn
straff för den som sökte förleda till eller annorledes verkade för omstörtande
av den lagliga samhällsordningen med våldsamma medel, ändå att planerna
eller förberedelserna för sådan omstörtning ej vore sådana att bestämmelserna
om stämpling eller uppmaning till högförräderi vore tillämpliga
därå. Skedde sådan gärning i avsikt att förmå försvarsverket tillhörande
personal eller värnpliktiga, som ej tillhörde försvarsverket men vore samlade
på grund av föreskrift i värnpliktslagen, att biträda vid sådant omstörtande
eller all vid sådant tillfälle svika sina plikter mot den lagliga statsmakten,
skulle detta anses såsom synnerligen försvårande. Vidare borde
införas straff för uppmaning till högförräderi eller annat brott, vilken
utan att ske offentligt riktades till förenings eller annan sammanslut
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
nings medlemmar, ävensom straff för skymfande av rikets flagga. Härjämte
borde stadgas rätt att för viss tid meddela utgivningsförbud för tidning
vari bedreves statsfientlig verksamhet. Beträffande den disciplinupplösande
propagandan inom försvarsverket uttalade han att åt denna borde ägnas alldeles
särskild uppmärksamhet. Han föreslog härutinnan åtskilliga bestämmelser.
I strafflagen (10 kap. 14 §) skulle införas en straffbestämmelse för
den som muntligen inför samlad personal tillhörande försvarsverket — även
dess civila arbetare — eller bland personer, vilka ej tillhörde försvarsverket
men vore samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen, eller i skrift, som
han utspritt eller låtit utsprida bland sådana personer, sökte förleda till ohörsamhet
mot överordnads befallningar eller bedreve disciplinupplösande propaganda.
Vidare skulle den av kommittén föreslagna skriftspridningslagen
bl. a. utsträckas till att gälla även skriftspridning vid försvarsverket tillhörande
anstalt eller eljest bland försvarsverkets personal, varigenom även de civila
arbetarna skulle komma att inbegripas. Tryckfrihetskommittén skulle äga
förordna, att periodisk skrift, vari gång efter annani bedreves disciplinupplösande
propaganda, ej skulle få spridas vid trupj* å fartyg etc. under viss
tid, högst 1 år.: Om disciplinupplösande propaganda bedreves bland försvarsverkets
personal av någon som lydde under strafflagen för krigsmakten,
skulle även den enskilda muntliga propagandan bestraffas. Samtliga lagrum
som riktade sig mot den disciplinupplösande propagandan skulle vidare
utvidgas till att avse även verksamhet bland försvarsverkets personal för
omstörtande av den lagliga samhällsordningen med våldsamma medel. Militär
befälhavares rätt att upprätthålla ordningen skulle utsträckas att gälla
även grannskapet av läger och kvarter eller vid trupp. Slutligen borde den
föreslagna nya bestämmelsen om spioneri omfatta insamlandet av alla slags
uppgifter av ej hemlig natur angående försvaret i syfte att gå främmande
makt tillhanda ävensom sådant insamlande som eljest skedde i statsfientligt
syfte, varjämte borde utsägas att även förmedlande av insamlande vore straffbart.
— Härutinnan torde vidare få hänvisas till betänkandet s. 338 f.
Hrr Bergström och Olof Olsson ha reservera!; sig mot införande av rätt för
länsstyrelse att utsträcka bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer
om tillståndstvång och anmälningsskyldighet för möten till att gälla landsbygden
i allmänhet. Som skäl häremot anförde de bland annat, att en sådan
lagstiftning skulle leda till att dessa bestämmelser komme att gälla
för hela landet. De uttalade sig bestämt emot att stadga tillståndstvång men
hyste mindre betänkligheter mot anmälningsskyldighet. Dock syntes dem behovet
av polisskydd kunna tillgodoses genom frivillig anmälan. — Beträffande
förbudet för krigsmanskap att i uniform deltaga i demonstrationståg
anförde de, att sådant förbud förutsatte en uppmjukning av bestämmelserna
om meddelande av civilpermission, då eljest förbudet bleve ett obehörigt
intrång i manskapets medborgerliga rättigheter.
Slutligen må nämnas, att hr Olof Olsson i sin principreservation uttalat,
att han stöde tämligen främmande inför den samhällssyn som i stor utsträckning
lett kommittén i dess arbete och som följaktligen återspeglade sig i
dess betänkande. Han har till särskild behandling upptagit frågan om de
värnpliktigas ställning och härom anfört bland annat;
Frågan om de värnpliktiga vore i viss mening belysande för hela frågan
om åtgärder mot statsfientlig verksamhet. Genom kommitténs förslag
Kungl. Majis proposition nr 234.
17
skulle den medborgerliga rörelsefriheten för de värnpliktigas vidkommande
bli ytterligare kringskuren. Det vöre visserligen uppenbart att
så länge samhället vidmakthölle en värnplikt det måste sörjas för att den
inte bleve ineffektiv och att den inte finge falla sönder genom fortskridande
disciplinlöshet. Emellertid visade en granskning av de rättsfall som åren
1930—34 förekommit beträffande antimilitär eller statsfientlig verksamhet
vid krigsmakten, att resultaten av den disciplinupplösande propagandan
vore skäligen obetydliga. Det hade under de sist gångna årtiondena i mer
än ett avseende förbrutits mot den värnpliktiga ungdomen på de svenska lägerplatserna
och det vore inte för tidigt, örn det skedde rättelse. Man borde
skilja på disciplinupplösande och statsfientlig propaganda. Han hade kommit
till den uppfattningen att 10 kap. 14 § strafflagen, som avsåge dessa förhållanden,
borde återföras lill den lydelse, den ägde före 1906 års lagändring.
Beträffande motiveringen till kommitténs förslag kommer i vissa delar
ytterligare redogörelse att lämnas i det följande. I övrigt torde få hänvisas
till betänkandet.
Yttranden över kommittébetänkandet.
över kommitténs betänkande ha yttranden till följd av remiss avgivits
beträffande betänkandet i dess helhet av Svea hovrätt, justitiekanslersämbetet,
justitieombudsmannen, länsstyrelserna och statspolisintendenten, beträffande
betänkandet med undantag av den del som behandlar frågan om förbud
mot organisation och dess verksamhet av arméförvaltningen, marinförvaltningen,
cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet, arméfördelningscheferna,
militärbefälhavarna för övre Norrland och på Gotland,
cheferna för kustflottan och kustartilleriet samt stationsbefälhavarna vid örlogsstationerna
i Karlskrona och Stockholm, ävensom beträffande de delar
av betänkandet som angå missbruk av yttrande- och tryckfrihet av Publicistklubben,
Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistföreningen.
De från länsstyrelserna inkomna yttrandena äro i stor utsträckning åtföljda
av yttranden från dem underställda myndigheter nämligen magistrater,
landsfogdar, poliskammare, landsfiskaler m. fl. Med yttrandena från militärmyndigheterna
ha tillika inkommit yttranden från ett flertal regements- och
kårchefer m. fl.
I allmänhet ha i yttrandena kommitténs förslag i huvudsak tillstyrkts eller
ock lämnats utan erinran. Sex länsstyrelser och en del länsstyrelserna
underställda myndigheter samt flertalet militärmyndigheter ha i allo eller
i huvudsakliga delar anslutit sig till de av hr Borell framlagda förslagen.
Särskilt från flera militärmyndigheter ha påyrkats än längre gående åtgärder.
Ytterligare sju länsstyrelser och en del andra myndigheter ha i vissa avseenden
uttalat sig för skärpningar i kommittéförslagen.
Å andra sidan ha två länsstyrelser och en del länsstyrelserna underställda
myndigheter i princip ställt sig huvudsakligen avvisande mot kommitténs
förslag.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 234. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
I den följande sammanställningen skall till en början redogöras för de
allmänna synpunkter, som i yttrandena anlagts på behovet av en lagstiftning
mot statsfientlig verksamhet och en sådan lagstiftnings omfattning, samt
därefter för huvuddragen av yttrandena över de särskilda lagförslagen i betänkandet.
A. Behovet av lagstiftning och densammas omfattning.
I de flesta yttranden har, såsom framgår av det nyss anförda, den meningen
kommit till uttryck att en skärpt lagstiftning mot statsfientlig
verksamhet är av behovet påkallad, varemot i fråga om den omfattning i
vilken en sådan lagstiftning bör ske meningarna varit mera delade.
De skäl som av myndigheterna åberopats till förmån för en skärpt lagstiftning
kunna i korthet sammanfattas sålunda: Kommitténs utredning och
senare års händelser bure vittnesbörd örn angelägenheten av en dylik lagstiftning.
Det kunde ej vara rimligt att låta sådan propaganda om våld och
olydnad, som på senare tider bedrivits, alltjämt fortgå eller att tillåta landsförrädiska,
av utländsk makt understödda rörelser. De under de senaste
åren vidtagna lagstiftningsåtgärderna, särskilt uniformslagen, kårlagen och
skärpningarna i vapenförordningen, hade visserligen gjort nytta men vore
dock ej tillfyllest. Enbart förefintligheten av en skärpt lagstiftning mot statsfientlig
verksamhet komme att verka hämmande i berörda hänseenden. Det
vore ej klokt att vänta till dess verklig fara för statsskicket uppkomme, utan
en skyddslagstiftning borde komma till stånd innan förhållandena utvecklade
sig till ett kritiskt skede. Då försvarets tillförlitlighet vid spända situationer
och i krig äventyrades genom den statsfientliga verksamheten, borde
man särskilt med kraft ingripa mot denna i vad den åsyftade ett undergrävande
av försvarsorganisationen.
Å andra sidan har i en del yttranden gjorts gällande att kravet på skärpta
lagstiftningsåtgärder mot den statsfientliga verksamheten just nu ej vore
särdeles trängande. Denna verksamhet vore nämligen icke av större
omfattning och hade på senare tid avtagit. Någon fara för omstörtning
förelåge ej för närvarande. En dylik lagstiftning vore för övrigt
alltid vansklig, enär den lätt ingrepe i de medborgerliga rättigheterna. Det
borde i varje fall tillses, att dessa i största möjliga utsträckning lämnades
oförkränkta samt att åsikter och idéer ej undertrycktes. I fråga om den
disciplinupplösande propagandan inom försvarsverket har i flera av de nu
avsedda yttrandena gjorts gällande, att de anförda betänkligheterna icke hade
samma styrka då det gällde åtgärder mot denna propaganda. Även den meningen
har dock uttalats att en speciallagstiftning rörande krigsmanskapets
medborgerliga rättigheter ej vore av förhållandena påkallad.
Ur de allmänna uttalanden, som förekomma i yttrandena rörande föreliggande
lagstiftningsspörsmål, må beträffande myndigheter, vilka i princip
tillstyrkt kommitténs förslag eller påfordrat längre gående åtgärder,
återgivas följande:
Justitiekanslersnmbetet har yttrat, att då det gällde att bedöma vilken räckvidd
en ny lagstiftning lämpligen borde ges, torde å ena sidan stå klart att
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
19
samhället icke finge tolerera ett öppet trotsande av lag och ordning. Naturligt
vore ock, örn samhället icke ville finna sig i att passivt bevittna ett målmedvetet
undergrävande av dess grundvalar. Å andra sidan borde icke eftersträvas
att undertrycka åsikter eller idéer; samhällets reagens borde endast
avse förkastligt tillvägagångssätt för dessas förverkligande. Än vidare borde
lagstiftaren —- även om därigenom effektiviteten kunde bli mindre — så
långt möjligt undvika tvångsreglering, där denna — ehuru avsedd att träffa
viss verksamhet — icke läte sig så avgränsa utan bleve ett band på den lojala
befolkningen. Örn sålunda en viss återhållsamhet borde iakttagas beträffande
bestämmelser av mera allmän räckvidd, syntes samma principiella synpunkter
ej fordra, att denna utsträcktes att gälla även anstalter som visade
sig behövliga mot verksamhet, syftande till att undergräva försvarsorganisationen.
Överståthållarämbetet har uttalat, att senare års händelser bure tydligt vittnesbörd
örn angelägenheten av att staten kunde på ett effektivt sätt skydda
sig mot sådan verksamhet, som syftade till att på olaglig väg omstörta samhällsordningen.
Den gällande svenska rättens bestämmelser i hithörande
frågor vöre icke i allo tillräckliga för att möjliggöra ett effektivt ingripande
mot sådan verksamhet, utan särskilda åtgärder för verksamhetens bekämpande
måste vidtagas och en ny eller ändrad lagstiftning komma till stånd.
Frågan på vad sätt en dylik lagstiftning borde utformas vore uppenbarligen,
med hänsyn till de ingrepp i åtskilliga medborgerliga rättigheter som därvid
vore ofrånkomliga, av synnerligen vansklig beskaffenhet. De i betänkandet
framlagda förslagen syntes emellertid i stort sett innebära ett klokt och måttfullt
avvägt försök till lösning av ifrågavarande spörsmål.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att särskilt den kommunistiska agitationen
innebure ett hot mot vår samhällsordning, som medfört behov av
lagstiftningsåtgärder.
Länsstyrelsen i Hallands län har anfört, att den statsfientliga verksamheten
icke hittills i vårt land torde lia nått någon större omfattning. De sporadiska
yttringar av dylik verksamhet som förekommit finge till sin betydelse icke
överdrivas. Örn man reglementerade alltför strängt och detaljerat, riskerade
man att ge denna verksamhet nya skäl och ökad kraft. I huvudsak hade
kommitténs förslag träffat det rätta. De syntes ägnade att giva staten ökade
möjligheter att skydda sig själv och upprätthålla ordning utan att mer än
nödigt vore inskränka den medborgerliga friheten.
Länsstyrelsen i örebro län har ansett, att del varit önskvärt att statsmakterna
kunnat komma till rätta med den statsfientliga verksamheten utan att
för ändamålet särskild lagstiftning behövt tillgripas. En dylik lagstiftning
torde nämligen, huru den än avfattades, icke sällan bliva svår att tillämpa
och det kunde ändock icke med säkerhet förväntas att densamma bomme att
bli fullt effektiv. Såsom förhållandena utvecklats vore det emellertid uppenbart
att särskilda lagstiftningsåtgärder icke kunde undvaras, utan att sådana
fastmera vöre oundgängliga för att med framgång kunna möta nämnda statsfientliga
verksamhet. Det föreliggande förslaget vore i allt huvudsakligt förtjänt
att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att myndigheterna måste tillerkännas
de befogenheter, som oundgängligen erfordrades för att effektivt bekämpa
de sammanslutningar, av vad slag de vara kunde, som syftade till
att omstörta den bestående statsordningen och störa den allmänna säkerheten.
Det kunde icke vara förenligt med ett klokt förutseende att låta sådana
sammanslutningar obehindrat uppagitera därför mottagliga element
inom folket ända lill dess alt verklig fara för det bestående statsskicket uppkommit
och först då vidtaga motåtgärder.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Länsstgrelsen i Västernorrlands län har uttalat, att det för länsstyrelsen
synts ofrånkomligt att statens åtgärder gentemot sådan verksamhet som syftade
till att medelst våld omstörta samhällsordningen avsevärt skärptes. Väl
vore, såsom i betänkandet framhölles, det hästa medlet för hindrande av de
statsfientliga rörelsernas spridning bland breda samhällslager en social politik,
som befrämjade folkets välfärd och undanröjde verkliga anledningar till
missnöje. Då emellertid grundförutsättningen för en sådan politik vore att
lugn och ordnade förhållanden finge råda, förelåge både plikt och rätt för
staten att i tid reglerande ingripa för att stävja de asociala rörelsernas självsvåld
och överhuvud varje yttring av verksamhet, som syftade till att medelst
illojala medel, genom en våldsam omstörtning, omändra bestående stats- och
rättsordning. Visserligen borde samhället jämväl i förevarande avseenden
lita till de uppbyggande krafter som verkade i samhället, men värdet av dessa
krafter förringades, om icke samhället självt ägde vilja och förmåga att hävda
statsauktoriteten och att vara verksamt i samhällsbevarande syfte. Det
stöde sålunda fullt klart att samhället borde utrusta sig med väsentligt ökade
möjligheter utöver de som redan förefunnes för att komma till rätta med de
statsfientliga tendenser som mer och iner framträdde.
Länsstgrelsen i Norrbottens län har ansett det vara sund reaktion hos staten
och de laglydiga medborgarna att slå ned, upplösa och förbjuda ett revolutionärt
parti. De som själva sade sig vilja göra uppror mot lagen, störta
samhället och påtvinga det sin vilja, hade ju ställt sig själva utanför lagen
och avsagt sig sina medborgerliga fri- och rättigheter. Särskilt naturlig borde
en sådan reaktion vara i ett samhälle som det svenska, vilket ville vara demokratiskt
och där alla hade samma rätt och möjlighet att med lagliga medel
verka för sina ideal. Det finge icke förglömmas, att det kommunistiska
partiet i själva verket icke vore ett politiskt parti utan utgåve sig för att
vara ett revolutionärt parti.
Chefen för marinstaben har anfört, att kommitténs förslag väsentligen syntes
vara baserade på det lugn, som för närvarande onekligen i stort sett rådde
i vårt land och som otvivelaktigt uteslöte försök till omvälvningar eller allvarligare
oordningar. Inträffade händelser visade emellertid, hur lätt lugnet
kunde brytas och övergå till allvarliga situationer, och risken av att
under sådana förhållanden stå oförberedd. Det vore därför nödvändigt att
under lugna förhållanden vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder, innan
under en uppjagad sinnesstämning nya oroligheter inträffat. Exemplen utifrån
och där vidtagna kraftfulla mått och steg borde särskilt verka upplysande.
Militärbefälhavaren på Gotland har ansett det visserligen ligga inom det
tänkbaras men knappast inom det sannolikas gräns, att rent inre partimotsättningar
i vårt land kunde komma att skärpas ända därhän, att kampen om
makten fördes med vapen. Helt annorlunda ställde sig saken, då fråga
bleve örn inflytande på partistriderna av utländsk makt. Med rent svenska
partibildningar för samhällets omstörtande kunde vi nog i vårt land komma
till rätta, men mot landsförrädiska, av utländsk makt understödda rörelser
vöre särskilda åtgärder erforderliga. Detta vore frågans kärnpunkt.
Ur yttrandena från de myndigheter, vilka i väsentliga delar avstyrkt
en så vidsträckt lagstiftning som kommittén föreslagit, må intagas följande
uttalanden:
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit den av kommittén
verkställda utredningen ävensom i övrigt kända förhållanden rätt tydligt visa
att en skärpt lagstiftning mot s. k. ''statsfientlig propaganda’ vore av be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
21
hovet påkallad. Det förelåge emellertid ej en sådan situation att lagstiftning
om förbud mot organisation och dess verksamhet vore motiverad.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört att den statsfientliga propagandan
otvivelaktigt även i vårt land tagit sådana former, att myndigheterna
med största uppmärksamhet borde följa rörelsen och då förhållandena så
krävde med ökad skärpa inskrida mot densamma. En skärpning av nu gällande
lagstiftning mot statsfientlig verksamhet torde ävenledes vara behövlig,
men förhållandena påkallade icke så ingripande åtgärder som kommittén
föreslagit i sitt förslag till lag angående för statens säkerhet och ordningen i
landet farliga sammanslutningar.
Borgmästaren i Västerås har anfört att även hos oss ytterlighetsriktningar,
vilka väl förut funnits men icke så starkt framträtt, vuxit i betydelse och, i
mycket efter förebilder från främmande länder, framkallat andra ytterlighetspartier,
vilka satt som sitt huvudmål att nedslå sina motståndare och
vore beredda att därvid använda våldsamma medel. Även om förhållandena
i vårt land i detta avseende icke kunde sägas ha givit anledning till
alltför allvarliga farhågor beträffande möjligheten att inom landet upprätthålla
lugn och ordning, vöre det dock uppenbart att de ansvariga myndigheterna
icke kunde lämna den utveckling som här försiggått obeaktad.
Statsmakterna hade också funnit anledning att redan i åtskilliga hänseenden
ingripa mot ytterlighetsriktningar och söka undanröja de irritationsmoment,
som dessas uppträdande framkallade. Sålunda hade genom uniformslagen
en anledning till störande och våldsamma uppträden undanryckts, genom
kårlagen hade den tendens till militarisering av de politiska striderna som
gjort sig gällande motarbetats och slutligen hade genom skärpningen av
vapenlagstiftningen möjligheterna ökats att förhindra anskaffande och innehav
av vapen för illojala syften. De av kommittén framlagda förslagen
avsåge emellertid att angripa problemet om den statsfientliga verksamhetens
förhindrande så att säga mera från grunden genom förbudslagstiftning mot
sådana sammanslutningar som verkade för ett omstörtande av den bestående
samhällsordningen. Det kunde icke förnekas, att sådana förhållanden
kunde inträffa, att statsmakterna med alla till buds stående medel måste
ingripa för att bevara lugn och ordning i landet och skydda den hävdvunna
rättsuppfattningen. Sådana förhållanden förelåge dock ej för närvarande.
Det syntes vara för vårt land lyckligast, att all förbudslagstiftning på detta
område, vare sig direkt eller indirekt, undvekes. De förhållanden, som
läge till grund för all statsfientlig verksamhet, torde huvudsakligen vara av
ekonomisk och social art och verksamheten borde därför i främsta rummet
bekämpas med upplysning samt reformer av sådan natur, att de undanröjde
den verkliga grunden.
B. Do särskilda lagförslagen.
Förbud mot statsfientliga organisationer och
deras verksamhet.
I yttrandena lia till stöd för en lagstiftning mot statsfientliga organisationer
och deras verksamhet i huvudsak åberopats samma skäl som anförts
till förmån för lagstiftningsåtgärder mot statsfientlig verksamhet i allmänhet.
Mot en lagstiftning av angiven art har särskilt åberopats att en sådan
skulle göra den politiska kampen mera förbittrad, uppamma martyrskap
och hat, samt vidare alt det skulle bliva omöjligt att effektivt övervaka efterlevnaden
av en dylik lag.
Kommitténs förslag i denna del har, där annat ej framgår av den följande
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
redogörelsen, i huvudsak vunnit gillande eller lämnats utan erinran av de
hörda myndigheterna. Överståthållarämbetet har uttalat vissa betänkligheter
mot förslaget och framhållit de betydande svårigheter, som säkerligen komme
att vara förbundna med övervakandet av sådant förbud, vilket kunde medföra,
att därav drabbade sammanslutningar överginge att i hemlighet driva
sin verksamhet. Justitiekanslersämbetet har förklarat sig icke kunna bestrida
det berättigade i att man mot ett organiserat undergrävningsarbete
av samhället inskrede genom åtgärder som generellt riktade sig mot verksamheten
i dess helhet, men framhållit, att en lagstiftning av förevarande
art vore förenad med åtskilliga vanskligheter samt att förslaget i formellt
hänseende gåve anledning till vissa betänkligheter. Bland annat borde det
tillkomma Kungl. Majit att besluta, örn en aktion av förevarande slag skulle
vidtagas.
Ett flertal myndigheter ha uttalat sig för en skärpning av förslaget i enlighet
med hr Borells reservation. Så är fallet beträffande länsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Värmlands, Gävleborgs
och Jämtlands län, magistraterna i Södertälje och Halmstad samt åtskilliga
andra myndigheter. Länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och Örebro
län samt en del andra myndigheter lia jämväl påyrkat en omarbetning
av förslaget i skärpande riktning. Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat
sig för en klar förbudslag som omedelbart upplöste revolutionära partier
och länsstyrelsen i Västernorrlands län för omedelbart förbud mot sammanslutningar
som uppenbarligen syftade till att med våld omstörta samhällsordningen.
Länsstyrelsen i Uppsala län har i sitt nyss berörda yttrande framhållit,
att med den begränsning lagstiftningen vore avsedd att erhålla den allenast
komme att träffa sådana former av statsfientlig verksamhet, som stötte de
allra flesta personer med normalt rättsmedvetande. En statlig reaktion mot
en verksamhet, som så uppenbart inriktats på brottsliga handlingar som den
kommunistiska gjort, kunde ej framställas såsom åsiktsförtryck, antidemokrati
eller dylikt. Det vore sannolikt, att en skärpt lagstiftning ledde till en
förskjutning av verksamheten till hemliga former. Men en sådan verksamhet
finge väsentligt svårare att vinna mera omfattande anslutning än en
verksamhet, vilken dreves öppet. Frågan huruvida det vore möjligt att under
så lugna förhållanden, som trots allt hittills rått i vårt land erhålla en
lagstiftning, som vore effektiv, berodde närmast på lagstiftningens utformning.
I detta hänseende föreslogs att lagen gåves en sådan lydelse att ingripande
kunde ske mot sammanslutning, vars verksamhet syftade till att
med våld omstörta eller förändra rikets statsskick eller ledde till sådana yttringar
som försök att hindra offentlig myndighet i dess verksamhet, brott
mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga handlingar eller förberedelser
därtill och vilken därigenom utgjorde en fara för statens säkerhet eller den
allmänna ordningen i landet. Det vore bättre, framför allt ur rättsordningens
egen ståndpunkt, att en dylik lagstiftning komme till stånd, innan förhållandena
utvecklat sig till ett kritiskt skede.
Svea hovrätt och länsstyrelsen i Västmanlands lån ha visserligen i princip
uttalat sig till förmån för en lagstiftning i ämnet men avstyrkt kommittéförslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
23
Svea hovrätt har anfört, att öppnandet av utväg att upplösa vissa sammanslutningar
och kriminalisera deras verksamhet vore en nyhet för svensk lagstiftning,
som, där den loges i bruk, helt visst skulle åt vårt politiska liv giva
en i mycket förändrad karaktär. Ett beslut angående sådan upplösning
skulle bli ett slag i luften och verka undergrävande på samhällets auktoritet
om det ej förknippades med kraftiga och målmedvetna åtgärder för dess
upprätthållande. Brott emot förbudet och försök till dess kringgående måste
sålunda energiskt uppspåras, beivras och med erforderlig skärpa bestraffas.
Den politiska kampen, som i vida större utsträckning än eljest komme att
föras i det fördolda i stället för i offentlighetens ljus, skulle erhålla en alltmer
förbittrad karaktär. Icke blott ordningsmakten utan även domstolarna
skulle ställas inför ytterst vanskliga uppgifter. Hur ärligt de än strävade
att oklanderligt fullgöra de nya plikter samhället pålagt dem, komme deras
åtgärder att dragas in i den politiska diskussionen med påföljd att förtroendet
till deras opartiskhet kunde rubbas. Sådana skyddsåtgärder, som med
nämnda lagförslag åsyftades, borde följaktligen ej utan verkligt nödtvång
tillgripas. Även om vårt svenska samhälle av flera skäl torde få anses äga
jämförelsevis stor motståndskraft mot det undermineringsarbete, som bedreves
av politiska ytterlighetsriktningar, förelåge emellertid i våra dagar en
obestridlig risk, att under de yttre förhållandenas tryck situationen härutinnan
hastigt nog så förändrades, att även åtgärder av här ifrågavarande natur
kunde finnas påkallade till samhällets skydd. Under sådana omständigheter
funne sig hovrätten ej kunna taga på sitt ansvar att avstyrka lagstiftningsåtgärder
i förslagets syfte. Det läge emellertid synnerlig vikt därpå,
att en sådan beredskapslagstiftning så utformades, att den å ena sidan
erbjöde garanti emot förhastade åtgärder, men å andra sidan öppnade utväg
för ett snabbt och kraftigt ingripande, därest ett oundgängligt behov yppade
sig. Särskilt vore det angeläget, att åtgärderna ej till omfattning eller varaktighet
utsträcktes längre än nöden krävde. Det måste, bland annat, sörjas
för att, där behovet visade sig vara av mera övergående natur, utvecklingen
snarast möjligt kunde återföras i normala banor. Förslaget lämnade i nu
nämnda hänseenden rum för så vägande erinringar, att hovrätten ej kunde
tillstyrka dess upphöjande till lag i befintligt skick. Bland annat fordrades
fastare regler rörande förutsättningarna för upplösning och vidare borde prövningen
av hithörande frågor ej läggas till domstol utan överlämnas till en
särskild nämnd.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat att den tämligen oinskränkta
föreningsfrihet som hittills varit rådande i vårt land gjorde det särskilt vanskligt
att utan samband med en allmän reglering på detta område söka genom
en förbudslagstiftning komma den statsfientliga verksamheten till livs. Kommitténs
förslag kunde länsstyrelsen ej tillstyrka. 1 stället föreslog länsstyrelsen
en fullmaktslag, som i kritiska situationer provisoriskt utvidgade regeringsmaktens
befogenheter bland annat med avseende å föreningsväsendet.
Landsfogden i Kalmar län har ansett, att om en lagstiftning skulle ske,
den borde ansluta sig till hr Borells förslag, men ställt sig synnerligen tveksam
till behovet av lagstiftning på detta område, åtminstone för närvarande.
Mot en lagstiftning i förevarande hänseende ha uttalat sig länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus samt i Kopparbergs län, borgmästaren i Västerås (magistraten
har tillstyrkt kommittéförslaget), tredje polisintendenten i Stockholm,
andre polisintendenten i Göteborg, landsfogden i Kristianstads län, polischeferna
i Kalmar och Oskarshamn ävensom ett par andra, länsstyrelserna
underställda myndigheter.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär förklarat, att det med en
demokratisk samhällsordning borde vara varje medborgares rätt att hävda
och verka för en annan samhällsordning än den förefintliga, men endast under
förutsättning att vederbörande sökte att på laglig väg nå en ändring härutinnan.
Den verksamhet på föreliggande område, som icke ville i tävlan med
andra meningar skaffa sig gehör för sin åskådning, utan som i stället sökte
att med våld göra sig gällande mot andra medborgargrupper, måste anses
statsfientlig. Den borde därför, om så funnes erforderligt, kunna utsättas
för statens ingripande för stäckande av densamma. Uppenbart vore nämligen,
att medel måste finnas att beröva en sammanslutning med ett omstörtande
syfte möjlighet att förbereda våldsåtgärder. Huruvida staten borde
ingripa och förbjuda sådan sammanslutning, vore däremot en praktisk-politisk
fråga, som ingalunda vore lätt att avgöra. Det kunde vara socialpsykologiskt
klokt att låta en statsfientlig rörelse öppet framträda och ingripa endast
mot alla direkta uppmaningar till brott mot statens lagar. Så länge man icke
kunde säga, att denna sammanslutnings verksamhet innebure en allvarlig
fara tor samhället, borde man icke heller tillgripa förbud. För närvarande
torde emellertid icke föreligga en sådan situation, att en lag örn förbud för
statsfientliga sammanslutningar kunde anses tillräckligt motiverad. Den
utredning som kommittén gjort vöre en värdefull förberedelse för en eventuell
lagstiftning och lagförslaget syntes vara värt att läggas till grund för en
sådan, vilken, sedan nu förberedelsearbetet vore undangjort, kunde ske när
behov av densamma förelåge. En kritisk situation, där ett förbud mot statsfientliga
sammanslutningar vore nödvändigt för bevarande av samhällsordningen,
komme icke från i dag till i morgon. En lagstiftning sådan som den
föreslagna skulle, örn den just nu komme till stånd, sannolikt lia den ogynnsamma
effekten, att de statsfientliga sammanslutningarna komme att under
en tid framåt få ett agitationsämne, som säkerligen skulle samla deras skaror
på ett allt annat än lyckligt sätt. Sammanslutningarna i fråga skulle nämligen
känna sig äga en betydelse, som de i verkligheten icke hade. Länsstyrelsen
ville därför ej reservationslöst biträda förslaget.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att en lagstiftning i förevarande
hänseende hade sitt berättigande endast då fara förelåge för en våldsam
omstörtning av vårt statsskick. Någon sådan fara förefunnes för närvarande
ej. Ytterlighetspartiernas verksamhet hade hittills icke kunnat påräkna mera
utpräglade sympatier. Av olika omständigheter att döma syntes däremot
deras verksamhet ha betydligt avmattats under den senaste tiden och med
förbättrade arbetsförhållanden i landet funnes anledning antaga, att deras
inflytande skulle ytterligare förminskas. Genom att upplösa en organisation
hade man berövat dess medlemmar möjligheten att i organisationens namn
öppet propagera sina åsikter, men därmed hade rörelsen icke blivit oskadliggjord.
Fara förelåge i stället, att en sådan åtgärd finge en effekt motsatt
den åsyftade. Den öppna propagandan kunde väl fånga ett mer eller mindre
flyktigt intresse hos åhörarna vid ett möte eller läsaren av en tidningsartikel,
men den illegala, hemliga och okontrollerbara propagandan färgades av
martyrskap, fanatism och äventyr, och vunne därmed en större resonans
samt bleve för samhället farligare. Den sannolika effekten av en upplösning
av sammanslutningar med statsfientliga program skulle därför helt säkert
bli den, att om sammanslutningarna förut i brist på större anslutning varit
skäligen ofarliga, deras idéer efter upplösningen i mångas ögon skulle få
en större betydelse och åtgärden således bli ett agitationsämne i och för sig,
som säkerligen skulle tillföra idéerna ökat antal anhängare. En ännu allvarligare
invändning mot den föreslagna lagstiftningen syntes vara att, örn
lagen skulle få någon effekt, myndigheterna måste inskrida även mot organi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
25
sationer vilkas program icke gåve anledning till inskridande men som kunde
misstänkas vara stödjepunkter för samhällsfientlig verksamhet. Det kunde
allvarligt befaras att i politiska brytningstider därigenom skulle uppstå en
misstänksamhet även mot lojala politiska organisationer, som skulle kunna
bli för ett lugnt samhällsliv av mera irriterande art än den samhällsfientliga
propagandan.
Borgmästaren i Västerås har anfört, att ytterlighetspartierna visserligen
mer eller mindre öppet angåve, att de vore beredda att, när den lämpliga
tidpunkten inträtt, med våld söka förverkliga sina planer, men stora skaror
av samhällsmedlemmar, som anslutit sig till dessa riktningar, stöde tämligen
fjärran från tanken att verkligen med våld realisera sina, för de flesta kanske
oklara, önskemål. Många hade säkerligen lockats dit av andra skäl än en
medveten vilja att söka förverkliga ett revolutionärt program. Arbetslöshet
och svåra ekonomiska förhållanden hade framalstrat ett starkt missnöje hos
dem som hårdast drabbats därav, och kommit dem att söka sig till de meningsriktningar,
som gåve de mest braskande löftena om svårigheternas avhjälpande.
Den idealitet som stundom kännetecknade ytterlighetsriktningarna
och med vars sken dessa i vart fall strävade att omgiva sig tilltalade
ofta särskilt ungdomen, och den kamplust som utmärkte rörelser av ifrågavarande
art utgjorde naturligen för många yngre element en stark lockelse.
Dessa omständigheter torde i högre grad än mer eller mindre dunkla politiska
program ha bidragit till den ökning av ytterlighetsriktningarnas anhängare,
som ägt rum. En förbudslagstiftning finge, hur den än utformades,
karaktären av en lagstiftning mot vissa åsikter och kunde ej borttaga
det missnöje som ytterlighetsriktningarna representerade i ett samhälle.
Den komme utan tvekan att leda till en hemlig verksamhet av stor omfattning,
som bleve betydligt värre att övervaka. En beredskapslagstiftning
kunde alltför lätt missbrukas av en politisk regim.
Tredje polisintendenten i Stockholm har förklarat att icke någon av de
förefintliga ytterlighetsriktningarna syntes vara någon maktfaktor att räkna
med. Skulle utvecklingen gå i riktning mot en ökad maktställning för något
av dessa partier, torde de myndigheter, som för närvarande hade med övervakningen
att skaffa, vara i stånd att i så god tid varsko vederbörande högsta
myndigheter att fara för överrumpling icke förelåge. Först då syntes tiden
vara mogen för åtgärder i den riktning, varom kommittéförslaget talade.
Ett mycket vägande skäl för intagandet tillsvidare av en avvaktande hållning
i denna fråga syntes för övrigt vara att man inom andra demokratiska länder
med motsvarande befolkningsstruktur samt sociala och ekonomiska förhållanden
i övrigt icke funnit nödigt att driva tanken på en förbudslagstiftning
till sin spets. I förhållande till dessa länder torde vidare vårt land med avseende
å utvecklingsmöjligheterna för våra ytterlighetspartier intaga en särskilt
gynnad ställning.
Inskränkningar i föreningsrätten för viss i allmän
tjänst anställd personal.
Kommitténs förslag till lag om förbud för viss i allmän tjänst anställd
personal att deltaga i vissa sammanslutningar eller att främja deras verksamhet
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena.
Några militärmyndigheter lia påyrkat än strängare bestämmelser i förevarande
hänseende. Chefen för marinstaben har sålunda ifrågasatt förbudets
utsträckande även till statsanställd personal vid kommunikationsver
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
ken och kraftverken. Chefen för kustartilleriet har ansett lagen böra omfatta
all statsanställd personal. Stationsbefålhavarna vid Karlskrona och Stockholms
örlogsstationer lia bland annat påyrkat att de värnpliktiga skulle
inbegripas under lagstiftningen.
Vissa myndigheter ha utan att dock avstyrka förslaget uttalat sig mera
tveksamt. Länsstyrelsen i Hallands län har sålunda funnit det tvivelaktigt,
örn förbudet kunde upprätthållas såvitt anginge försvarsverkets civila personal,
och chefen för Göta artilleriregemente har yttrat att intet inträffat
som aktualiserat behovet av ett förbud för krigsmaktens fast anställda personal
och dess reserver att tillhöra partier med statsfientlig verksamhet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, landsfogdarna i Kalmar och
Kristianstads län ävensom en del andra länsstyrelserna underställda myndigheter
ha ställt sig avvisande mot förslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har därvid framhållit att en sådan lagstiftning icke hindrade vederbörande
att i hemlighet gynna sammanslutningarna ifråga. Genom dessa
finge man däremot en registrering av den anställdes politiska inställning, som
man eljest icke skulle få och som kunde vara värdefullare än ett förhindrande
av hans officiella anslutning till en viss sammanslutning. Andra av de
myndigheter, som ställt sig avvisande, ha som skäl därför anfört bland annat,
att man ej kunde nå tänkesättet, att lagen stadgade alltför långt gående
inskränkningar i befattningshavarnas medborgerliga rättigheter samt att något
behov av lagstiftningen icke gjort sig gällande.
Åtgärder mot särskilda yttringar av statsfientlig
verksamhet.
Om de av kommittén under denna huvudrubrik sammanförda förslagen
gäller likaledes, att de i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena.
Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Värmlands
och Jämtlands län, flertalet militärmyndigheter samt en del länsstyrelserna
underställda myndigheter ha därjämte allmänt eller i huvudsakliga
delar anslutit sig till de av hr Borell framlagda, på vissa punkter längre gående
förslagen. Beträffande den ställning myndigheterna intagit till förslagen
hänvisas i övrigt till den följande sammanställningen.
Vad angår militär personals deltagande i möten och
demonstrationståg ha ett flertal militärmyndigheter och länsstyrelsen
i Blekinge lån särskilt uttalat sin anslutning till den utvidgning av kommittéförslaget
som herr Borells reservation innebure. Överståthållarämbetet
har funnit förbudet för krigsmanskapet att i militär tjänstedräkt deltaga i
demonstrationståg ägnat att väcka tillfredsställelse. Det ingrepp i församlingsfriheten,
som förbudet möjligen kunde anses innebära, vore icke av den
betydenhet att förbudets genomförande på grund därav borde ifrågasättas.
Kommendanten i Boden har ansett detta förbud böra omfatta varje deltagande
i demonstrationståg. Chefen för flygvapnet har betonat, att samma
lagbestämmelser härom borde gälla för samtlig krigsmakten tillhörig personal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
27
Å andra sidan har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrkt en
speciallagstiftning rörande krigsmanskapets medborgerliga rättigheter och yttrat,
att en sådan icke vore av förhållandena påkallad och dessutom skulle
på ett olyckligt sätt bidraga till att göra militärtjänsten impopulär i vissa
kretsar.
De hörda myndigheterna ha i stor utsträckning betonat behovet av åtgärder
mot våldsanvändning och oordningar vid möten.
Kommitténs förslag om mötesskydd har sålunda kraftigt tillstyrkts i flera
yttranden. Överståthållarämbetet har därvid anfört, att ämbetet för egen del
haft tillfälle iakttaga, att de för närvarande härutinnan tillämpliga ansvarsbestämmelserna
—- huvudsakligen stadgandet i 11 kap. 15 § strafflagen angående
förargelseväckande beteende ■—- icke erbjöde tillräckliga korrektiv.
De i förslaget givna bestämmelserna vore ägnade att skapa ytterligare garantier
åtminstone i de fall, där behovet av ökat skydd gjort sig tydligast
märkbart. Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit förslaget vara ägnat
att undanröja vissa ordningsstörande uppträden, som arrangerades av
ytterlighetspartierna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat,
att det visat sig absolut nödvändigt att få till stånd en lagstiftning i det
föreslagna hänseendet. De störanden av mötesfriden, som ytterlighetspartierna
roade sig med, vore väl ofta uttryck för okynne. Men ett okynne av
denna art verkade högst skadligt på det politiska livet, förråande och upphetsande,
och borde därför förhindras. Statspolisintendenten har ansett den
föreslagna lagen skola bli av stor betydelse. Poliskammaren i Göteborg har
funnit lagstiftningen erforderlig och väl ägnad att underlätta polisens numera
ofta synnerligen krävande uppgift att upprätthålla ordningen vid offentliga
sammankomster och magistraten i Borås har på grund av erfarenhet från
i staden inträffade händelser ansett lagen synnerligen önskvärd.
Kommitténs uppslag att införa utsträckt tillståndstvång och anmälningsskyldighet
för möten och demonstrationståg på landsbygden har vunnit tämligen
allmän tillslutning från länsstyrelserna. Sålunda har kommitténs
förslag oförändrat tillstyrkts eller uttryckligen lämnats utan erinran av åtta
länsstyrelser. I överensstämmelse med hr Borells reservation ha tolv länsstyrelser
förordat, att landsbygden i nu ifrågavarande hänseende borde helt likställas
med städerna. En länsstyrelse har uttalat samma uppfattning beträffande
utomhusmöten. En annan länsstyrelse har däremot förklarat sig
vara tveksam om lämpligheten av att överhuvud ytterligare utsträcka ifrågavarande
bestämmelser till landsbygden.
Vad härefter angår åtgärder mot missbruk av yttrande- och
tryckfrihet har kommitténs förslag till ingripande mot propagandan i allmänhet
genom kriminalisering av falska rykten och lögnaktiga uppgifter
samt utvidgning av åtalsrätten vid ärekränkning mot ämbets- och tjänstemän
uttryckligen tillstyrkts av åtskilliga myndigheter. I ett flertal yttranden
lia därjämte påyrkats ytterligare lagbestämmelser mot dylika missbruk antingen
i överensstämmelse med hr Borells reservation eller mera allmänt.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Så har t. ex. länsstyrelsen i Västmanlands län uttalat att kommittén icke
ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt behovet och möjligheten av ett mera
energiskt inskridande mot den propaganda, som toge sig uttryck i offentlig
uppmaning till våld eller förledande till brott genom prisande av brottslig
handling. Dylik propaganda vore särskilt vid orostillfällen en alldaglig företeelse
i vissa tidningar, men det inträffade ofta, för att icke säga oftast, att
dessa brott undginge beivran. Länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands
län ha särskilt uttalat sig för införande av allmänna straffbestämmelser mot
förberedelse till högförräderi. Överståthållarämbetet har ansett en utvidgning
av härutinnan gällande straffbestämmelser vara av behovet påkallad,
ehuru denna näppeligen borde ske genom ett så vittgående lagstadgande som
i hr Borells reservation föreslagits. Införande av straff för skymfande av
rikets flagga har begärts av bland andra länsstyrelserna i Stockholms och
Uppsala län samt magistraten i Södertälje, vilken sistnämnda myndighet, liksom
länsstyrelsen i Västmanlands län, även ifrågasatt införande av straff
för uppmaning till brott, vilken utan att ske offentligt riktades till medlemmarna
i en sammanslutning. Flera militärmyndigheter lia därjämte särskilt uttalat
sig för dessa förslag ävensom för införande av utgivningsförbud för tidningar,
däri statsfientlig propaganda bedreves.
Behovet av åtgärder mot den disciplinupplösande propagandan inom försvarsverket
har starkt understrukits i yttrandena från militärmyndigheterna,
vilka såsom nämnts i regel därvid velat gå längre än vad kommittén föreslagit.
Chefen för generalstaben har uttalat att de lagförslag, vari kommitténs
betänkande utmynnade, visserligen inom vissa områden givetvis utgjorde
en förbättring i jämförelse med nu rådande förhållanden men näppeligen
kunde anses giva statsmakterna tillräckliga maktmedel för att effektivt
kunna bekämpa den form av statsfientlig verksamhet, som toge sig uttryck
såsom disciplinupplösande propaganda inom försvaret. Chefen för marinstaben
har vitsordat att allvarligare disciplinbrott i större skala under senare
år i stort sett icke förekommit men samtidigt erinrat om, att under sagda
tid den svenska krigsmaktens disciplin ej satts på allvarligare prov. Det
allvarligaste provet, mobilisering mot krigsfara, hade vårt samhälle blivit
besparat. Flera militärmyndigheter ha påyrkat straffbeläggande av ali
propaganda, och således även den enskilda (sådan som bedreves man och
man emellan). Stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation har sålunda
uttalat, att all propaganda som åsyftade att göra krigsmakten obrukbar
borde straffbeläggas utan hänsyn till huruvida den utövades bland krigsfolk
eller civila, offentligt eller enskilt, genom uppmaning till brott eller på
annat sätt.
Även ett stort antal civila myndigheter ha berört dessa frågor och framhållit
vikten av att åtgärder vidtoges mot den disciplinupplösande propagandan.
Sådana uttalanden lia gjorts av Svea hovrätt, justitiekanslersämbetet
samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,
Skaraborgs och Västernorrlands län. Svea hovrätt har sålunda uttalat
sig för utvidgning av strafflagens bestämmelser mot denna propagan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
29
da när den bedreves av civila agitatorer. Denna kunde vara i hög
grad ägnad att undergräva den militära disciplinen och landets värnkraft
överhuvud, och bärande skäl att likväl i viss utsträckning lämna
den fältet fritt torde icke föreligga. Redan den nu gällande avfattningen av
10 kap. 14 § strafflagen torde emellertid erbjuda goda möjligheter att komma
till rätta med denna propaganda, om dessa blott i full utsträckning tillvaratoges.
Justitiekanslersämbetet har förklarat att kritik väl finge framföras
mot förhållandena inom försvarsorganisationen; vore den ansvarskännande,
funne den tillbörliga vägar. Men den förkastliga form för förkunnelsen,
som toge sig uttryck i direkt påverkan hos försvarsverkets personal i disciplinupplösande
riktning, röjde i regel ett illojalt syfte. Med hänsyn till det
viktiga intresse som angrepes vore här icke platsen för en alltför ömhänt
nyansering mellan olika fall av på dylikt sätt bedriven propaganda. Det
torde ej möta principiella betänkligheter mot en radikal sanering på förevarande
område. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållit att den
statsfientliga propagandan, i vad den riktade sig mot rikets försvarsanstalter,
borde bliva föremål för en avsevärt allvarligare uppmärksamhet, än som
kommit till uttryck i betänkandet. De på detta område föreslagna åtgärderna
borde betydligt skärpas för att undanröja den synnerliga fara, som
läge i den nu fortgående statsfientliga verksamhetens systematiska undergrävande
av krigsmaktens lojalitet mot stat och rättssamhälle — den allvarligaste
arten av den statsfientliga propagandan.
Å andra sidan har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län på sätt förut
nämnts ställt sig avvisande mot lagstiftning i den mån den kunde betraktas
såsom speciallagstiftning rörande krigsmanskapets medborgerliga rättigheter.
Beträffande den föreslagna lagen angående skrifter ägnade att undergräva
krigslydnaden har justitiekanslersämbetet framhållit de fördelar, som skulle
vinnas genom hithörande stadgandens utbrytning ur tryckfrihetsförordningen.
Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat att detta förslag visserligen
kunde synas vara ur principiell synpunkt betänkligt men att det dock borde
förordas med hänsyn till vikten av att statsmakten effektivt motverkade
ifrågavarande propaganda. Åtskilliga militärmyndigheter ha även understrukit
betydelsen av ett effektivare ingripande mot disciplinupplösande skrifter
samt påvisat den lucka, som läge i att indragning ej kunde ske av icke
tryckt skrift.
Förslaget om ingripande mot utskänkningsrörelse, som dreves i syfte att
främja verksamhet för undergrävande av krigslydnaden, har ävenledes föranlett
en del tillstyrkande uttalanden. Detsamma gäller förslaget örn utsträckning
av militärbefälets rätt att upprätthålla ordningen inom övningsområde
etc., varvid flera myndigheter tillika uttalat sig för hr Dördis förslag
i denna del.
Förslaget om utsträckt lagstiftning mot spioneri har likaledes tillstyrkts
av flera myndigheter. För längre gående åtgärder på denna punkt, i
huvudsaklig överensstämmelse med hr Bördts reservation, lia uttryckligen
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Departe
ments
chefen.
uttalat sig bland andra ett flertal militärmyndigheter samt länsstyrelsen i
Kronobergs län, med instämmande i landsfogdens yttrande, ävensom poliskammaren
i Malmö.
Yttrandena i vad de röra kommitténs förslag till övriga ändringar i tryckfrihetsförordningen
(övervakningen av tryckta skrifter, ingripanden mot
flygblad och affischer samt ansvarigheten för innehållet i periodiska skrifter)
torde icke böra nu behandlas, enär dessa frågor, såsom förut antytts, komma
att av mig anmälas i annat sammanhang.
Allmänna synpunkter.
I det betänkande, vari kommittén framlagt resultatet av sin utredning i
förevarande ämne, framhålles att kommitténs uppdrag måste ses mot bakgrunden
av vissa företeelser i samband med de diktatursträvanden, vilka
med förebild från andra håll i Europa framträtt i vårt politiska liv. Diktatursträvandena
i sig själva innebära icke — uttalar kommittén — för en demokratisk
stat någon anledning att ingripa. I den mån de diktatursträvande
partierna lojalt betjäna sig av demokratins eget vapen, övertygelsen, för
att i de av statsordningen föreskrivna formerna föra fram sin sak, ha demokratins
anhängare endast att med samma vapen bekämpa dem och särskilt
att med resultatet av sina gärningar försöka inverka på samhällsmedlemmarnas
omdöme. En livsduglig demokrati har icke anledning att söka
undvika en sådan kamp. Först då de diktatursträvande partierna i det politiska
livet vilja införa medel eller arbetsmetoder, som äro oförenliga med
stats- och rättsordningen eller de idéer på vilka dessa vila, kan fråga om ingripande
uppkomma. I främsta rummet intresserar därvid användandet av
våld i de politiska och sociala striderna.
Till dessa av kommittén uttalade allmänna synpunkter på det föreliggande
problemet kan jag ansluta mig. Framträdandet av ytterlighetsriktningar
som predika demokratins störtande och diktaturs införande är i och
för sig icke tillräcklig anledning till skärpt lagstiftning. Först i den mån politiska
stridsmedel användas, som äro oförenliga med demokratins grundläggande
regler för politiska metoder, och det visas att gällande lag icke erbjuder
erforderligt skydd mot dessa stridsmedel, blir ett ingripande nödvändigt.
Men under sådan förutsättning blir lagstiftningen ock en nödvändig
akt av självförsvar från samhällets sida. Jag är för min del beredd att med
stöd av den utredning som av kommittén verkställts förorda komplettering
i vissa avseenden av befintliga lagbestämmelser. Vid prövningen av vilka
lagstiftningsåtgärder därvid böra vidtagas måste självfallet noga tillses, att
icke mer vittgående inskränkningar i medborgarnas förenings- och yttrandefrihet
stadgas än som är oundgängligt erforderligt för att skydda samhället
mot våldsmetoder och en med ohederliga och grovt illojala medel arbetande
propaganda. Det bör även vara en ledande synpunkt att undvika all sådan
lagstiftning som, ehuru till skenet effektiv, i själva verket endast får
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
31
till resultat en omläggning av den verksamhet eller propaganda, som man
önskar undertrycka, till andra och mera oåtkomliga former.
Från dessa allmänna synpunkter kommer jag att i det följande bedöma
och taga ställning till de särskilda lagförslag, som kommittén i sitt betänkande
framlagt såsom resultat av sin undersökning.
1. Fråga om förbud mot statsfientliga organisationer och deras verksamhet.
Kommitténs förslag till lag angående för statens säkerhet och ordningen i
landet farliga sammanslutningar innebär, att ett politiskt ytterlighetsparti
skall kunna under vissa förutsättningar av domstol förklaras upplöst. För
ett upplösningsbeslut har i förslaget uppställts den betingelsen, att sammanslutningens
verksamhet är av beskaffenhet att sätta statens säkerhet eller
ordningen i landet i uppenbar fara. Verksamhetens sålunda angivna art
skulle framgå av ådagalagt syfte att med våld omstörta eller förändra rikets
statsskick eller av sådana yttringar som försök att hindra offentlig myndighet
i dess verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga
handlingar eller förberedelser därtill. Talan om upplösning skulle föras av
justitiekanslern inför Svea hovrätt. Upplösningsbeslutet skulle göras effektivt
genom bestämmelser om straff för fortsatt verksamhet för den upplösta
sammanslutningens räkning, varjämte egendom tillhörande sammanslutningen
eller använd för fortsättning av dess verksamhet efter upplösningen
skulle kunna förklaras förverkad. Vidare skulle i tryckfrihetsförordningen
införas bestämmelser av innebörd att förbud skulle kunna meddelas
mot utgivande eller spridande av skrifter som avsåge att främja sammanslutningens
verksamhet.
Enligt kommitténs uppfattning kan ett dylikt direkt ingripande mot en organisation
under vissa förutsättningar vara i säkerhetens och ordningens intresse
nödvändigt. Lagstiftningen kunde dessutom antagas redan genom
sin tillvaro verka återhållande på de krafter, vilka stå bakom de ordningsstörande
elementen. Det framhålles även, att en lagstiftning av denna art
i vårt land ej bör uppskjutas till dess en kritisk situation inträffar, enär
tryckfrihetsbestämmelserna såsom varande av grundlags natur ej kunna i
en hast ändras och ett ingripande genom upplösningsbeslut torde bli värdelöst,
därest ej samtidigt ett undertryckande av agitationen genom tryckt
skrift kan ske.
Kommittén är dock medveten om, att invändningar av vikt kunna framföras
mot ett ingripande av denna art. I betänkandet återgivas invändningarna
på följande sätt:
I den mån en sådan rörelse, varom det här är fråga, verkligen utgör
språkrör för ett missnöje inom någon befolkningsgrupp, kan ett försök att
undertrycka rörelsen lia till följd, att missnöjet blir bittrare och får en explosiv
kraft som det eljest ej skulle ha. Vidare skulle det ej kunna undgås,
att de åtgärder som äro erforderliga för en rörelses undertryckande kunde
komma att utgöra en källa till irritation i samhällslivet. Därvid kunde frik
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 234-
tion med andra befolkningsgrupper än de närmast berörda uppkomma. Likaså
vore att motse, att de straffdomar, vilka torde vara nödvändiga för att
tillförsäkra förbudet effektivitet, på sina håll verkade upprörande. Detta
kunde, särskilt örn ett förbud komme att verka ensidigt, bidraga till att inom
de breda befolkningslagren skapa en större sympati och genklang för den
rörelse man försökte undertrycka än denna i sig själv skulle ha kunnat
vinna. En sådan utveckling vore så mycket mindre önskvärd som faran
av de rörelser det här är fråga om väsentligen bestode i möjligheten att deras
anhängare i en kritisk situation kunde komma att rycka större befolkningsgrupper
med sig.
För egen del anser jag, i likhet med två reservanter inom kommittén, att
skälen mot den föreslagna lagstiftningen vida överväga skälen för densamma.
Jag hänvisar härvid förutom till de nyss relaterade invändningarna
även till den tidigare återgivna reservationen och till de betänkligheter som
kommit till uttryck i åtskilliga yttranden.
Jag vill ytterligare framhålla, att den lagstiftning som år 1934 genomförts
angående väpnade kårer innefattar förbud mot sådana sammanslutningar,
som genom sin organisation och verksamhet eller andra omständigheter
måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär
trupp eller polisstyrka. Därmed har redan ingripande skett mot sammanslutningar
som genom påtagliga yttre kännetecken röja syftet att använda
våld i de politiska striderna. Vidare har lagstiftningen angående förvärv
och innehav av vapen nyligen på Kungl. Maj:ts initiativ avsevärt skärpts,
varigenom möjligheten för ytterlighetsriktningar att i hemlighet organisera
sig för att medelst väpnat våld störa ordning och säkerhet i hög grad
minskats.
Under de av professor Thyrén verkställda förarbetena för en allmän
strafflagsrevision har möjlighet till upplösning av politiska ytterlighetspartier
på grund av statsfientlig verksamhet icke ifrågasatts. Däremot innehåller
professor Thyréns utkast till strafflag, efter den norska strafflagens
föredöme, bestämmelse om straff för den som deltager i sammanslutning,
vilken har till syfte att föröva eller framkalla brott eller för uppnående av
sitt syfte använder brottsliga medel. Ett stadgande av denna art synes i och
för sig kunna övervägas till införande i en ny svensk strafflag. Men jag anser
icke tillräckliga skäl föreligga att redan nu upptaga det till slutlig prövning.
2. Inskränkningar i föreningsrätten för viss i allmän tjänst anställd personal.
Frågan om inskränkningar i viss i allmän tjänst anställd personals rätt
att vara ansluten till såsom statsfientliga ansedda ytterlighetspartier har i
kommitténs betänkande varit föremål för närmare övervägande. Redan i
samband med behandlingen av kårlagen diskuterades i vad mån ämbets- och
tjänstemän som befunnes anslutna till enligt lagen förbjudna kårer borde
drabbas av särskilda påföljder. I det sakkunnigbetänkande som låg till
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
33
grund för lagen uttalades att personer som äro anställda i det allmännas
tjänst, i all synnerhet de som tillhöra polis- eller militärväsendet, ha en alldeles
särskild plikt att avhålla sig från varje otillåten befattning med sådana
sammanslutningar, som avse att med våldsamma medel störa ordningen eller
ingripa på områden som äro förbehållna offentliga organ. I huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag blev ock i nämnda lag stadgat
att där den brottslige är tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, detta
skall anses såsom försvårande omständighet och att denne, ändå att han
dömes till ringare straff än straffarbete, skall kunna dömas till avsättning
eller mistning av tjänsten på viss tid.
I det nu föreliggande kommittéförslaget bär spörsmålet örn i det allmännas
tjänst anställdas befattning med politiska partibildningar upptagits i ett större
sammanhang. Kommittén erinrar om, att i vissa länder tjänstemän eller åtminstone
militärer ej få deltaga i politiska partibildningar eller utöva aktiv
politisk verksamhet. Till grund för sådana bestämmelser torde ligga
den ofta av gjorda erfarenheter bekräftade uppfattningen, att en politiserande
ämbetsmannakår och i främsta rummet en politiserande officerskår kan
utgöra en fara för statsmaskineriets behöriga gång, särskilt i orostider. Genom
sin hand över statsmaskineriet eller över krigsmakten äger ämbetsmannen
eller en militär befälhavare en makt som, örn den brukas på ett illojalt
sätt, kan innebära stora vådor för statsordningen och individens frihet. Ett
förbud mot aktivt deltagande i det politiska livet kan därför ha framstått
som en garanti mot missbruk.
I vårt land är emellertid, såsom kommittén framhåller, den traditionen fast
utbildad, att tjänstemannen dock i princip skall ha samma rätt som varje
annan medborgare att aktivt deltaga i politisk verksamhet, att tillhöra det
parti han önskar och vara verksam för främjandet av dess mål. Att helt
bryta mot denna princip och att i likhet med vad som sker på vissa håll i
utlandet meddela allmänt förbud för tjänstemän eller militär personal att
aktivt deltaga i den politiska striden finner kommittén icke vara berättigat
för vårt lands del.
Till ett annat resultat har kommittén kommit såvitt angår vissa särskilda
kategorier av befattningshavare, nämligen försvarsverkets och ordningsmaktens
personal. Ett förbud, avseende endast dessa personalgruppers anslutning
till vissa ytterlighetspartier, skulle utgöra ett stöd för åtgärderna mot den
disciplinupplösande propagandan inom försvarsväsendet. Vidare vore det
enligt kommitténs uppfattning för känslan av lugn och trygghet i samhället
viktigt, att hos den stora allmänheten tilltron till de här ifrågavarande samhällsorganens
pålitlighet och lojalitet icke rubbades. Det vore visserligen sant,
att ingenting inträffat, som i stort sett givit anledning att betvivla denna pålitlighet
och lojalitet, men det syntes böra förhindras att enskilda befattningshavare
genom sin anslutning till ytterlighetspartierna eller medverkan i
oöverlagda handlingar och uppträden från sådant håll föranledde en ändrad
uppfattning. I fråga örn befattningshavare i dessa kårer måste kravet på deras
återhållsamhet i den politiska striden ställas högre än för andra befatt
[i
i hang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 234. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
ningshavare. Kommittén anser därför det böra förbjudas krigsmaktens
fast anställda personal och dess reserver samt befattningshavare vid
polisväsendet att deltaga i sammanslutning, vars verksamhet är sådan eller
vilken ålägger sina medlemmar sådana förpliktelser, att fara för behörigt
fullgörande av vederbörandes tjänsteplikt kan uppkomma. Likaledes
föreslås förbud för nämnda befattningshavare att främja sådan sammanslutnings
verksamhet. Med hänsyn till åklagarens ställning till ordningsmakten
har kommittén ansett nödvändigt att inbegripa befattningshavarna vid
åklagarväsendet uti ifrågavarande lagstiftning. Kommittén förordar, att även
försvarsverkets civila personal medtages i förbudet.
Vad angår de personalgrupper, som kommittéförslaget avser, torde några
särskilda krav på politisk återhållsamhet i vai\je fall icke böra uppställas på
försvarsverkets civila personal. För denna böra ej andra regler gälla än t. ex.
för personalen vid statens affärsdrivande verk eller vid den privata krigsmaterielproduktionen.
I fråga om de övriga i förslaget upptagna kategorier befattningshavare,
krigsmaktens fast anställda personal och dess reserver samt
befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet, finner jag visserligen liksom
kommittén att sådan personal alldeles särskilt bör avhålla sig från varje
deltagande i sammanslutningar som ha statsfientligt syfte. Därmed är dock
icke sagt att dessa befattningshavare böra underkastas en sådan särlagstiftning
som den föreslagna. Mot en sådan synas kunna anföras i stort sett samma
skäl som gjorts gällande mot en lagstiftning om förbud för organisation och
dess verksamhet överhuvud. Genom ett förbud för de anställda att ansluta
sig till en sammanslutning torde man endast kunna hindra deras yttre anslutning
till denna. Däremot lärer det med fog kunna betvivlas att ett sådant
förbud skulle avhålla dem från att i hemlighet gynna sammanslutningens
verksamhet. Ett förbudsbeslut, vilket ju enligt kommittéförslaget skulle utfärdas
att gälla för viss i beslutet namngiven sammanslutning, skulle dessutom
kunna kringgås genom bildande av en ny sammanslutning med annat namn
men med i huvudsak samma syfte. Det kan alltså tänkas att ett förbud för
att bli effektivt skulle behöva åtföljas av en serie nya förbud. En sträng
polisövervakning med därav följande irritationsmoment komme säkerligen att
bli nödvändig för upprätthållande av meddelat förbud. Lagstiftningen skulle
medföra en offentlig kontixxll över de anställdas privatliv av föga tilltalande
art och sätta dem i en fullständig undantagsställning i förhållande till andra
medborgargrupper. Redan nu finnas vidare för större delen av dessa personalgrupper
bestämmelser som torde ålägga dem en viss återhållsamhet beträffande
den verksamhet varom här är fråga, i den mån nämligen denna kan
anses för dem innefatta ett klandervärt uppförande. I 96 och 97 §§ strafflagen
för krigsmakten stadgas sålunda under vissa omständigheter straff för
militär personal som utom tjänsten brister i anständigt uppförande, och enligt
17 § i polisreglementet kan disciplinär bestraffning följa för i reglementet
avsedd befattningshavare, som i sin enskilda vandel förhåller sig på sådant
sätt, att aktningen för polistjänsten sättes i fara. Även må nämnas, att den
som tillhör det vid krigsmakten fast anställda manskapet kan avskedas örn
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
han befinnes olämplig för fortsatt anställning [marinen och flygvapnet] eller
fortsatt utbildning till underbefäl [armén].
En sådan lagstiftning som den föreslagna bör i varje fall ej ske utan synnerligen
starka skäl. Såsom kommittén själv förklarat har emellertid ingenting
inträffat som i stort sett givit anledning att betvivla pålitligheten och lojaliteten
hos nu ifrågavarande befattningshavare. De ha ej heller annat än
i sällsynta undantagsfall missbrukat sin rätt till fri meningsyttring och föreningsverksamhet.
Det torde även kunna förväntas, att kårerna själva, örn
frågan skulle bliva mera aktuell, skola ingripa självdisciplinerande på detta,
område.
Vid nu angivna förhållanden finner jag mig i likhet med två reservanter
inom kommittén ej kunna förorda den av kommittén i nu förevarande ämne
föreslagna lagstiftningen.
Militär personals deltagande i möten och demonstrationståg.
I anledning av framkomna önskemål från militärt håll om ytterligare inskränkningar
i militärens frihet att deltaga i möten och demonstrationståg har
kommittén understrukit, att fullgörandet av en medborgerlig skyldighet sådan
som värnplikten icke bör åtföljas av större inskränkningar i de medborgerliga
friheterna än sådana, som kunna vara erforderliga för det behöriga
fullgörandet av tjänsten. Kommittén framhåller jämväl, att militär befälhavare
icke äger påbjuda inskränkningar i utövandet av de medborgerliga
friheterna annat än i den mån tjänstens fordringar oundgängligen kräva det
eller stadgande i allmän lag kan åberopas. Genom 1906 års lag örn förbud
för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster och 73 § strafflagen
för krigsmakten ha inskränkningar i mötesfriheten stadgats. Enligt 1906
års lag kan förbud utfärdas endast i fråga örn viss redan kungjord sammankomst,
däremot icke generellt förbud mot visst slag av sammankomster.
Kommittén har ej heller ansett sig kunna förorda lagändring i syfte att möjliggöra
generella förbud, frånsett att kommittén föreslagit förbud för krigsmanskap
att bevista sammankomster som anordnas av sammanslutning, vilken
krigsmaktens fast anställda personal ej skulle få tillhöra. Då jag icke
kunnat ansluta mig till kommitténs förslag örn inskränkningar i militärpersonalens
föreningsrätt, kan jag givetvis icke heller upptaga kommitténs
förslag i nyssnämnda hänseende. I likhet med kommittén hyser jag för övrigt
principiellt den uppfattningen, att generella förbud för krigsmanskap att
deltaga i vissa slags möten icke äro påkallade.
Kommittén har vidare föreslagit en utvidgning av 1906 års lag beträffande
det lokala område, inom vilket befälhavare skall äga förbjuda krigsmanskap
att deltaga i viss sammankomst. Någon sådan utvidgning av nämnda lag finner
jag emellertid ej heller påkallad.
Däremot ansluter jag mig till kommitténs förslag örn förbud för militär, såväl
manskap som befäl, att i uniform deltaga i demonstrationståg. Vad särskilt
angår politiska demonstrationståg giver ett uppträdande i uniform lätt,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
åtminstone om de uniformsklädda deltagarna utgöra en samlad grupp i demonstrationståget,
intrycket av att deltagarna i sin egenskap av militärer
manifestera sin mening. Dylika tendenser att politisera den officiella uniformen
synas lika olämpliga som ett uppträdande i politiska partiuniformer,
vilket som bekant numera är förbjudet. Av praktiska skäl synes förbudet,
såsom även kommittén föreslagit, böra omfatta alla slags demonstrationståg.
Enligt kommitténs förslag skulle i fråga om manskapet förbudet intagas i
den lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i demonstrationståg och vissa
sammankomster, som skulle ersätta 1906 års lag. Däremot ansåg kommittén
att officerare och underofficerare ej borde inbegripas under den nya lagen
utan att beträffande dem saken lämpligen kunde regleras i de militära reglementena.
Då det ifrågasatta förbudet närmast torde böra betraktas som en ordningsföreskrift
till skydd mot missbruk av uniformen, synes det emellertid ligga
närmast till hands att även såvitt avser manskapet reglera förbudet i de militära
reglementena. Härigenom vinnes även, att bestämmelserna bli enhetliga
för all militär personal. Brott mot förbudet torde med denna ordning bli att
anse såsom försummelse av tjänsteplikt enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.
Två reservanter i kommittén lia framhållit, att ett förbud av angiven art
förutsatte en uppmjukning av bestämmelserna om meddelande av civilpermission.
Jag delar denna mening. Då, såsom av det anförda framgår, det
av mig förordade förbudet icke riktar sig mot militärpersonalens rätt att
deltaga i demonstrationståg utan endast mot att uniform därvid användes,
synes förbudet böra förbindas med åtgärder i syfte att i möjligaste mån bereda
ifrågavarande personal tillfälle att i civil dräkt deltaga i sådant tåg.
Frågan om de ändringar i reglementena som erfordras för förbudets genomförande
torde komma att av chefen för försvarsdepartementet hos Kungl.
Maj:t anmälas.
4. Skärpta straffbestämmelser mot våldsanvändning oell oordningar.
En bland de metoder, som under senare tid kommit till användning från
vissa ytterlighetsriktningars sida i den politiska striden, är organiserandet av
uppträden vid politiska motståndares möten i syfte att störa och hindra dessa
och tillika göra reklam för den egna meningsriktningen. Dylikt tillvägagångssätt
kan icke av en demokratisk stat tolereras. Det innefattar, såsom kommittén
framhållit, angrepp på en av de institutioner, som äro nödvändiga för
en demokratisk styrelseform. Till den medborgerliga församlingsfriheten
höra ej blott garantier mot godtyckliga ingripanden från myndigheterna utan
även effektivt skydd mot störanden av möten från enskildas sida. Erfarenheter
från främmande länder visa ock, att uppträden av denna art ha tendens
att under politiskt oroliga tider framkalla liknande uppträden från den
motsatta kanten och i hög grad öka irritationen och spänningen.
För närvarande kan ofog av denna art, därest ej våld begås, i allmänhet
beivras endast såsom förargelseväckande beteende och straffas sålunda en
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
37
ligt 11 kap. 15 § strafflagen med ett maximistraff av 100 kronors böter.
Kommittén bär föreslagit en särskild lag örn mötesskydd. Enligt densamma
skulle även frihetsstraff kunna ådömas den, som genom våld å person eller
egendom, genom oljud eller på annat sätt söker hindra eller försvåra hållandet
av allmän sammankomst för överläggning örn allmänt eller enskilt
ärende eller för åhörande av föredrag. Jag ansluter mig i princip till kommitténs
förslag och förordar alltså, att förslag i ämnet förelägges riksdagen.
De erforderliga nya bestämmelserna torde dock, i stället för att upptagas i
särskild lag, böra inarbetas i 11 kap. strafflagen såsom en ny paragraf, benämnd
9 a §.
Kommittén har i detta sammanhang upptagit även frågan om utsträckning
av anmälningsskyldighet och tillståndstvång för möten och demonstrationståg
på landsbygden. Kommittén föreslår härutinnan dels att de för städerna
gällande reglerna om tillståndstvång för tillställningar utomhus skola
utsträckas till landsbygden såvitt avser demonstrationståg, dels ock att visst
område å landet må genom beslut av länsstyrelse, som underställes Kungl.
Maj:ts prövning, i allo likställas med städerna i fråga örn skyldighet att
göra anmälan om eller söka tillstånd till möten. Två av kommitténs ledamöter
ha reserverat sig mot dessa förslag såtillvida, att de motsatt sig en
utsträckning till landsbygden, genom beslut av länsstyrelse, av hela den
ordning, som för närvarande är gällande för städer och vissa stadsliknande
samhällen samt, på grund av särskilda beslut, för områden invid eller
i närheten av stad. Reservanterna hysa mindre betänkligheter mot en anmälningsskyldighet,
men anse det dock böra övervägas, om ens en sådan ordning
är påkallad.
Hithörande frågor ha så nyligen som vid 1932 års riksdag varit föremål
för behandling. Det av Kungl. Majit då i proposition framlagda förslaget om
tillståndstvång för utomhusmöten på landsbygden blev därvid av båda kamrarna
avslaget. Ett i riksdagen framfört förslag örn anmälningsplikt för
utomhusmöten å landsbygden avslogs av andra kammaren och bifölls av
första kammaren.
De skäl som vid 1932 års riksdag föranledde den negativa utgången av dessa
förslags behandling torde alltjämt vara bärande. Även utan att anmälningsplikt
införes för den rena landsbygden, torde polismyndigheten lätt erhålla
kännedom om tillämnade utomhusmöten eller demonstrationståg av
någon betydelse ur ordningssynpunkt. Det ligger i sakens natur, att vederbörande
fjärdingsmän och polismän erhålla instruktion att till landsfiskalen
inrapportera utlysta möten, så snart det finnes anledning antaga, att åtgärder
ur ordningssynpunkt behöva vidtagas. I särskilt oroliga situationer äger
dessutom länsstyrelsen i sin egenskap av högsta polismyndighet förbjuda hållande
av allmän sammankomst, fridlysa vissa områden m. m., örn sådant finnes
erforderligt för upprätthållande av ordning och säkerhet. Jag har med
hänsyn till vad sålunda anförts, efter samråd med chefen för socialdepartementet,
icke ansett kommitténs ifrågavarande förslag böra föranleda någon
lagstiftningsåtgärd.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
5. Missbruk av yttrande- och tryckfrihet.
Kommittén har övervägt att efter utländska förebilder straffbelägga offentligt
smädande och hetsande mot författningen, nationen eller statens
flagga eller vapen samt upphetsande mot varandra av olika grupper av befolkningen
på grund av olikheter vare sig i ras, religion eller politiska och
sociala övertygelser. Sådant smädande och hetsande, framhåller kommittén,
utgör ett viktigt led i de diktatursträvande partiernas verksamhet. Å andra
sidan måste det enligt kommitténs mening vara synnerligen vanskligt att avgöra,
var den skarpa men berättigade kritiken upphör och den som skymfande
och hetsande betecknade vidtager. Staten bör ålägga sig en viss återhållsamhet,
då det gäller att skydda den goda tonen och smaken i det politiska livet.
Här måste man i stället i hög grad lita på de naturliga reaktioner, som förlöpningar
och osmakliga uttrycksätt utlösa. Det påpekas vidare i betänkandet,
att straffbestämmelsen angående förargelseväckande beteende kan komma
till användning beträffande muntliga offentliga yttranden. Kommittén
stannar vid att icke föreslå några allmänna bestämmelser efter berörda utländska
förebilder. Icke heller har kommittén funnit tillräckliga skäl föreligga
för straffbestämmelser angående smädelser mot allmänt organ som sådant
eller mot viss kår eller grupp av ämbets- eller tjänstemän. Frågan härom
anses ha ett naturligt sammanhang med frågan om ärekränkning av andra
kollektiva enheter och böra lösas vid en blivande strafflagsreform.
Däremot har kommittén förordat införandet av nya straffbestämmelser
mot den lögnaktiga propagandan, så avfattade att de även skulle innefatta
visst skydd mot nedsättande, lögnaktiga omdömen om allmänt organ.
Redan för närvarande finnes i tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 12 ett
straffstadgande avseende lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar
till allmänhetens förvillande och förledande. I strafflagen finnes ingen annan
motsvarighet till tryckfrihetsförordningens nyssnämnda stadgande än bestämmelsen
i 8 kap. 14 §, vari med straff hotas den, som sprider ''kring landet ut
lögner eller falska rykten, de där för rikets säkerhet farliga äro, i uppsåt att
därmed komma allmänt buller eller oväsende åstad’. Då tryckfrihetsförordningen
endast avser brott genom tryckt skrift, följer härav att lögnaktiga
uppgifter och vrängda framställningar icke äro straffbara i samma utsträckning,
när de framföras muntligen, t. ex. på ett offentligt möte, som när de
spridas i tryckt skrift. Vidare är tryckfrihetsförordningens bestämmelse
föga effektiv på grund av den låga straffskalan (böter från och med 33 riksdaler
16 sk. till och med 100 riksdaler samt skriftens konfiskation). I yttrande
av de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, som haft
att behandla vissa frågor angående reformering av tryckfrihetsförordningen,
har föreslagits bibehållandet av brottsbeskrivningen i § 3 mom. 12
tryckfrihetsförordningen men skärpning av straffskalan. Samtidigt förutsättes
ett särskilt stadgande såväl i tryckfrihetsförordningen som i strafflagen
angående sådana falska rykten, vilka ingå såsom ett led i en mot staten
såsom sådan riktad agitationsverksamhet. Bestämmelsen i § 3 mom. 12
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
39
tryckfrihetsförordningen avses därigenom bliva inskränkt till att åsyfta
rykten, vilka äro skadliga för den enskilde. Beträffande den mot staten riktade
lögnaktiga propagandan har nu, såsom förut nämnts, kommittén framlagt
dels förslag till ny lydelse av 8 kap. 14 § strafflagen, dels förslag till nytt moment
i § 3 tryckfrihetsförordningen. Enligt de sålunda föreslagna bestämmelserna
skulle straff drabba den, som uppsåtligen ger allmän spridning åt
falska rykten eller lögnaktiga uppgifter ägnade att väcka förakt för allmänt
organ eller att framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och
frid. I straffskalan skulle ingå fängelse och böter.
För egen del ansluter jag mig i huvudsak till dessa förslag såsom ägnade
att i viss mån stävja en med ohederliga medel arbetande hetspropaganda.
I formellt avseende torde de dock böra underkastas någon jämkning, varjämte
de nya bestämmelserna i 8 kap. strafflagen av skäl som i det följande
skola angivas böra där insättas såsom en ny 29 a §.
Jag biträder likaså, med vissa jämkningar, ett av kommittén utarbetat
förslag örn utvidgning av den allmänna åtalsrätten beträffande ärekränkningsbrott
mot ämbets- och tjänstemän samt med dem likställda. En måttlös
smädelsetrafik mot personer i statens tjänst eller betrodda med offentliga
uppdrag har under senare år varit ett omtyckt led i vissa ytterlighetsriktningars
propaganda. Såsom kommittén i motiven till förslaget uttalat,
torde den enskildes obenägenhet att taga initiativ till rättegång vid dylika
kränkningar vara en av anledningarna till de ohämmade överdrifter, som
härutinnan ofta komma till uttryck i agitationen. Enligt förslaget skulle
allmänt åtal föreskrivas, ej endast såsom för närvarande, då ärekränkningen
skett i eller för ämbetet eller tjänsten, utan även då ärekränkningen avser
förhållande utom ämbetet eller tjänsten av beskaffenhet att den kränkte därigenom
kan anses ovärdig det förtroende och den aktning, som ämbetets
eller tjänstens behöriga utövning kräver. Varken enligt gällande rätt eller
enligt kommittéförslaget skulle emellertid allmänt åtal kunna äga rum, om
dylik ärekränkning mot befattningshavare skett först sedan han lämnat befattningen.
Då denna begränsning uppenbarligen är otillfredsställande, synes
den allmänna åtalsrätten enligt förevarande paragraf böra utvidgas till
att omfatta även det fall att den ärekränkte ej längre innehar befattningen.
Vissa motsvarande ändringar torde böra vidtagas i tryckfrihetsförordningen.
Bland åtgärder, avsedda att stävja missbruk av yttrande- och tryckfrihet,
har kommittén föreslagit vissa skärpningar i de bestämmelser, som särskilt
rikta sig mot propagandan inom försvarsverket. De viktigaste av dessa bestämmelser
lia upptagits i ett förslag till lag angående skrifter, ägnade att undergräva
krigslydnaden. Till denna lag skulle överflyttas nuvarande bestämmelser
i tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 12—14 angående indragning
av visst slag av propagandaskrifter, som anträffas vid trupp eller ombord
å flottans fartyg; dock skulle bestämmelserna jämkas i formuleringen och därjämte
utsträckas till att gälla även icke tryckta skrifter. Vidare skulle i lagen
införas bestämmelser örn straff för spridande av här åsyftade skrifter bland
militär personal, vilka bestämmelser skulle innehålla även den nyheten att
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
handläggningen av hithörande mål skulle ske i vanliga processuella former och
ej enligt tryckfrihetsförordningen. I motiven till dessa förslag har kommittén
anfört att nuvarande bestämmelser äro i olika hänseenden bristfälliga och
ineffektiva. Beskrivningen av indragningsbara skrifter (sådana som uppenbarligen
åsyfta ’att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att
uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden’) vore icke
fullt tillfredsställande och en enhetlig beskrivning i olika lagrum av de propagandaskrifter,
som åsyftades, borde eftersträvas. Det vore en brist i det nuvarande
systemet att indragning kan ske endast av tryckt skrift. Straff
drabbade för närvarande endast den som sprider skrift, som honom veterlig!
är föremål för indragningsförordnande. Enligt kommitténs uppfattning
borde det vara straffbart att vid trupp eller å fartyg sprida skrift av det
innehåll, som här avses, så snart skriften är avsedd att uteslutande eller åtminstone
huvudsakligen spridas bland krigsfolk och spridaren är underkunnig
om skriftens innehåll. Indragningsförfarandet borde alltså kompletteras
med straffbestämmelser, riktade ej blott mot överträdelser av ett
meddelat indragningsbeslut utan överhuvud mot spridning bland militär
av skrifter med visst innehåll, oavsett örn de ännu hade indragits eller icke.
Frågan om spridningens straffbarhet skulle icke vara beroende av skriftens
straffbarhet enligt tryckfrihetsförordningen. Enligt förslaget skulle
straffhotet avse ej blott skrifter som anträffades vid trupp eller å fartyg utan
även skrifter, som eljest spridas bland krigsfolk eller bland värnpliktiga, vilka
ej äro krigsmän men samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen.
Vad först angår de nuvarande bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
angående rätt till indragning vid trupp eller å fartyg av propagandaskrifter,
som uppenbarligen åsyfta ’att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet
eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden’, så
kunna helt visst befogade anmärkningar riktas mot beskrivningen av förutsättningarna
för indragbarhet. Jag anser dock icke denna fråga i och för
sig för närvarande med nödvändighet påkalla grundlagsändring. Till syftet
torde för övrigt den nuvarande beskrivningen icke mycket skilja sig från
den av kommittén föreslagna: ''skrift, vilken genom meddelande av mot
disciplinens krav stridande förhållningsorder, genom försök att uppväcka
hat mot befälet eller på annat sätt uppenbarligen åsyftar att undergräva
krigslydnaden’. Enligt båda formuleringarna är det disciplinens (''krigslydnadens’)
undergrävande, som skall vara åsyftad för att indragning må
äga rum.
Jag är ense med kommittén därom att nuvarande lagstiftning företer en
omotiverad lucka, när indragning kan drabba tryckt skrift, men icke stencilerad
eller annan skrift som blivit mångfaldigad på annat sätt än genom
tryck. En komplettering av lagstiftningen i detta hänseende synes mig så
mycket hellre böra ske som de nuvarande bestämmelserna kunna vara ägnade
att främja spridandet av ljusskygga, icke tryckta skrifter, vilka ofta
stå på ett lägre plan och äro mer ansvarslösa till innehållet än tryckta agitationsskrifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
41
En utvidgning enligt kommitténs förslag även av straffbestämmelserna mot
spridning av de för militärer avsedda propagandaskrifter, som för närvarande
äro — örn de anträffas vid trupp eller å flottans fartyg — endast indragbara,
synes mig däremot möta principiella betänkligheter. Juryförfarandet
skulle enligt förslaget här ej komma till användning. Straffhotet skulle
kunna drabba den som givit spridning åt en skrift, vilken ej varit föremål
för indragning eller kvarstad och ej heller i vanlig ordning under tryckfrihetsprocess
förklarats brottslig. Denna utbrytning ur tryckfrihetsförordningen
av de disciplinupplösande skrifterna skulle medföra, att en dylik
skrift, som kunde fritt spridas bland civilbefolkningen, bleve betraktad såsom
brottslig, om den komme i händerna på militär personal, oavsett att
skriften ej varit föremål för indragning. Den som t. ex. vid ett offentligt
möte, vid vilket militärer vore närvarande, försålde även till dem ett tidningsnummer,
innehållande en artikel, som enligt domstols uppfattning sedermera
befunnes förgriplig jämlikt beskrivningen i den föreslagna lagen,
bleve hemfallen åt straff, oaktat tidningsnumret eljest finge fritt spridas och
förutsättningarna för en fällande dom enligt tryckfrihetsförordningen ej förelåge.
Vidare skulle tidningsnumrets brottslighet, om däri ansåges förekomma
t. ex. uppmaning till brott, komma att bedömas dels genom juryförfarande
för att det spritts bland civila, och dels enligt vanliga rättegångsregler
för att det spritts bland militärer.
Den föreslagna utvidgningen av straffbestämmelserna synes ej heller vara
påkallad av något starkare behov. Nu gällande bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,
allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten, sådana
de utformats genom de s. k. Staafflagarna, äro — bortsett från vad tidigare
anmärkts beträffande stencilerade och därmed jämställda skrifter — tillräckligt
vidsträckta att kunna drabba även åtskillig i indirekta former framträdande
hetspropaganda mot militärtjänsten och befälet. I vissa hänseenden
gå de nuvarande bestämmelserna genom sin allmänna avfattning längre
än som enligt min mening är väl förenligt med tryckfrihetens grundsatser.
De nu föreslagna skärpningarna skulle visserligen avse endast skrifter, som
äro uppenbarligen avsedda för spridning bland värnpliktiga och annan militär
personal, och sålunda ej drabba tryckalster, avsedda för allmänheten
överhuvud. Men icke heller en så begränsad lagstiftning, avseende att undertrycka
illojal och otillbörlig propaganda bland militärer, låter sig genomföra
utan oskäligt intrång på tryckfriheten. Genom de av mig förut tillstyrkta förslagen
om vidgade straffbestämmelser mot lögnaktiga framställningar skulle
dessutom en viss kategori av de hätskaste och mest ovederliäftiga skrifterna
kunna åtkommas på ett effektivare sätt än hittills. Det må ock anmärkas
att i rättspraxis utdelning av indragen skrift dels omedelbart utanför kasernområde
till inryckande värnpliktiga, dels vid järnvägsstation, varifrån en del
värnpliktiga skulle tåga till kasern, synes lia betraktats såsom överträdelse
av indragningsbeslutet. Civil polismyndighet, sorn efter anmodan av militär -befälet fråntagit civila utdelare av skrifterna dc av dem innehavda exemplaren
och därför ställts under åtal av justitieombudsmannen, Ilai genom lil
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
slag av högsta domstolen frikänts från ansvar (N. J. A. 1929, s. 239). Härav
torde framgå att domstolarna numera giva en vidsträckt tolkning åt uttrycket
Vid trupp’ i bestämmelserna om indragning av skrifter, som anträffas
Vid trupp eller ombord å flottans fartyg’. Föreligger det fallet att en utdelare
av indragen skrift, oaktat han har kännedom om indragningen, fortsätter
att sprida skriften Vid trupp eller ombord å flottans fartyg’, drabbas
han redan för närvarande av straff. Såsom jag förut erinrat torde emellertid
en komplettering krävas av gällande lagstiftning till förhindrande av
spridning av disciplinupplösande skrifter som mångfaldigats genom stencilering
eller på liknande sätt. I anledning härav har jag låtit utarbeta ett
förslag till lag angående indragning av vissa skrifter, vilket avser sist omförmälda
skrifter och stadgar rätt till indragning av dylika skrifter i en
ordning, som nära ansluter sig tili den, som enligt tryckfrihetsförordningen
gäller beträffande tryckta skrifter. Härigenom synes ett av de viktigaste
önskemålen med kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseende bliva tillgodosett.
; Nämnda lagförslag föranleder viss ändring i 72 § strafflagen för
krigsmakten.
6. Övriga lagförslag.
De av kommittén behandlade spörsmålen om ändringar i tryckfrihetsförordningens
bestämmelser angående dels den chefen för justitiedepartementet
åliggande befattningen med tryckta skrifters övervakande, dels ansvarigheten
för innehållet i periodiska tryckalster, dels ock ingripande mot flygblad
och affischer komma att övervägas i samband med vissa andra föreslagna
ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Kommittén har uppmärksammat en annan från kommunistiskt håll bedriven
verksamhet med avseende å försvaret än propagandan, nämligen insamlandet
av uppgifter som avse militära förhållanden. Då gällande straffbestämmelser
angående spioneri befunnits ofullständiga, föreslås ett tillägg
till 8 kap. strafflagen -—- såsom 21 a § —, varigenom kriminalisering skulle
i viss utsträckning ske av verksamhet, avseende insamlande av i tryck ej offentligt
tillgängliga uppgifter angående rikets försvar eller angående förhållanden,
som lia inflytande på rikets försvarskraft. För egen del tillstyrker
jag i princip detta lagförslag, vilket även föranleder ändringar i 127 och 133 §§
strafflagen för krigsmakten. Det må nämnas, att en lagbestämmelse om
skydd mot insamlande även av icke hemliga uppgifter under år 1935 tillkommit
i Schweiz.
Det av kommittén föreslagna tillägget till kungörelsen den 9 maj 1916 angående
vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande
av allmän ordning m. m. avser en fråga, som kan av Kungl. Maj:t i administrativ
ordning avgöras. Densamma torde komma att av chefen för försvarsdepartementet
hos Kungl. Majit anmälas.
Kommittén har slutligen föreslagit vissa ändringar i förordningen den 11
juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka och i förordningen den 8 maj
1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga dryc
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
43
ker i syfte att möjliggöra förbud mot att driva sådan utskänkningsrörelse,
som avses i nämnda förordningar, ifall rörelsen kan antagas hava till syfte
att främja verksamhet för undergrävande av krigslydnaden. Emellertid
har 1934 års maltdryckskommitté nyligen avgivit förslag till ny förordning
angående försäljning av pilsnerdricka med ändrade regler rörande befogenheten
att indraga utskänkningsrätt. Efter samråd med chefen för finansdepartementet
har jag funnit skäl ej föreligga för att nu, utan avbidan på
slutligt ståndpunkttagande till nämnda förslag, upptaga dessa av kommittén
angående statsfientlig verksamhet framlagda förslag.
Jag har härmed redogjort för de av kommittén framställda förslagen till
lagstiftningsåtgärder och angivit mina allmänna synpunkter på förslagen. I
enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen,
lag angående indragning av vissa skrifter samt lag om ändring i vissa
delar av strafflagen för krigsmakten. Dessa förslag torde få såsom bilaga
fogas till statsrådsprotokollet. Angående den närmare utformningen av förslagen
hänvisar jag till den följande specialmotiveringen. Frågan örn de ändringar
i tryckfrihetsförordningen vilka föranledas av de föreslagna nya bestämmelserna
i strafflagen torde jag senare få anmäla.
Speciell motivering.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen.
8 KAP.
21 a §.
Enligt kommitténs förslag stadgas i denna paragraf, att svensk man,
som insamlar eller låter insamla ej i tryck ''offentligt tillgängliga uppgifter
angående rikets försvar eller angående förhållanden, som ha inflytande
på rikets försvarskraft, i syfte att därigenom gå främmande makt tillhanda,
skall, då uppgifterna ej äro av beskaffenhet att böra hållas hemliga,
dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år.
I motiven till förslaget anför kommittén bland annat följande:
Även spioneriverksamhet, som går ut på insamlandet av uppgifter av icke
hemlig natur, måste anses vara synnerligen betänklig. Sålunda kunna de
uppgifter, som på detta sätt insamlas, då de sammanställas, ge upplysning
örn förhållanden av hemlig natur. Den kanske betänkligaste sidan av saken
är emellertid, att i kretsar, sorn syssla med denna verksamhet, lätt kan uppstå
den uppfattningen, att tillhandagåendet med upplysningar åt främmande
makt ej innebär något otillbörligt. Särskilt med den flytande gräns, som
existerar mellan förhållanden som böra hemlighållas och sådana, som icke
äro av hemlig natur, kan denna uppfattning lätt medföra stora vådor. Det
synes därför vara ett viktigt intresse att verksamhet av denna art hejdas, vare
sig det rör hemliga eller icke hemliga förhållanden. Kommittén är därför av
den meningen att verksamheten bör kriminaliseras även då den avser icke
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Departe
ments
chefen.
hemliga förhållanden. Med hänsyn till syftet synes straffstadgandet endast
böra avse svensk man. Att det endast gäller den systematiska verksamheten
har utmärkts med uttrycket insamlar eller låter insamla uppgifter.
För en av hr Borell beträffande förslaget i denna del avgiven reservation
har förut redogjorts.
I det av kommittén föreslagna stadgandet ha några jämkningar ansetts
böra vidtagas.
Gällande bestämmelser örn spioneri i 8 kap. 18—21 §§ strafflagen avse obehörigt
uppenbarande eller inhämtande av uppgifter, vilkas uppenbarande för
främmande makt kan skada rikets försvar och som gärningsmannen vet böra
hemliga hållas. I kommittéförslaget straffbelägges insamlandet av icke hemliga
uppgifter. Emellertid skulle en lucka uppstå, om ej den nya bestämmelsen
även komme att omfatta hemliga uppgifter som någon insamlar utan
vetskap om att de äro hemliga. En omredigering av paragrafen har med
hänsyn härtill vidtagits.
Det i kommittéförslaget angivna spioneriobjektet omfattar i första hand
uppgifter rörande rikets försvar men avser även uppgifter örn förhållanden
som ej direkt röra rikets försvar men eljest ha inflytande på rikets
försvarskraft. Med denna formulering synes emellertid stadgandet i fråga
om uppgifter av det sistnämnda slaget bli alltför vidsträckt. I det nu utarbetade
förslaget har därför spioneriobjektet ansetts böra bestämmas till att
avse, förutom uppgifter angående rikets krigsmakt, uppgifter angående andra
förhållanden, såvitt deras meddelande till främmande makt kan skada rikets
försvar.
Enligt kommitténs förslag avser stadgandet endast den som insamlar eller
låter insamla uppgifter av ifrågavarande slag. I hr Borells reservation har
bland annat yrkats, att det för tydlighetens skull borde utsägas att jämväl
den som förmedlar sådant insamlande som i paragrafen avses är förfallen
till straff. Skäl torde förefinnas för en utvidgning av stadgandet. Det synes
sålunda inkonsekvent att låta detta avse den som insamlar eller låter
insamla uppgifterna, men däremot ej den som till främmande makt utlämnar
redan insamlade uppgifter med vilkas insamlande han ej tagit någon befattning.
På grund härav har straffbestämmelsen ansetts böra omfatta även
den, som utan att själv ha insamlat eller låtit insamla dylika uppgifter tager
befattning med de insamlade uppgifterna i syfte att gå främmande makt tillhanda.
29 a §.
Denna paragraf motsvarar 8 kap. 14 § i kommittéförslaget. Däri föreskrives,
att den som uppsåtligen ger allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga
uppgifter, ägnade att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla
fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid, skall, där ej handlingen
särskilt är belagd med högre straff, straffas med fängelse eller böter.
Rörande den sålunda föreslagna bestämmelsen anför kommittén bland
annat:
Den nya bestämmelsen torde böra avse utspridande av falska rykten och
lögnaktiga uppgifter. Emellertid bör tydligen icke återgivandet av varje falskt
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
45
rykte eller lögnaktig uppgift bestraffas. Detta skulle föra för långt. Det
ligger i sakens natur, att det ej går att i den politiska debatten helt undvika
oriktiga uppgifter, som lämnas i god tro, och även om det skulle förekomma
att oriktiga uppgifter medvetet lämnas, torde det, huru motbjudande ett
sådant tillvägagångssätt än är, vara praktiskt omöjligt att i varje fall ingripa.
Verkan av en dylik uppgift är också helt visst i vanliga fall ej farligare
än att det kan vara nog med den allmänna opinionens dom och att i
den fortsatta diskussionen uppgiften från annat håll rättas. Vad som bör
drabbas äro de allvarliga fall, då det falska ryktet eller den lögnaktiga
uppgiften är ägnad att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla
fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid och då däråt gives allmän
spridning i sådant syfte.---Med hänsyn till det sätt, på vilket ett
rykte sprides, synes det icke vara lämpligt att beträffande spridningen uppställa
samma villkor som för uppmaning till brott i 10 kap. 14 § strafflagen.
Bestämmelsen bör lämpligen ingå i 8 kap. strafflagen i stället för dess
14 §, som bör upphävas.
I ett par yttranden har anmärkts, att de föreslagna uttrycken ''väcka förakt
för allmänt organ’ och ''framkalla fara för allmän ordning och frid’ vore
vaga och obestämda. En länsstyrelse har föreslagit att uttrycket ''allmänt
organ’ borde utbytas mot ''offentlig myndighet’.
Det kan ej bestridas att, såsom i ett par yttranden anmärkts, de i kommittéförslaget
använda uttrycken ''väcka förakt för allmänt organ’ och ''framkalla
fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid’ äro tämligen obestämda
och svävande. Genom en närmare specificering skulle emellertid
stadgandet kunna bliva alltför begränsat. På ett par punkter har dock kommittéförslaget
ansetts böra givas en annan formulering. Uttrycket ''allmänt
organ’ — som är hämtat ur professor Thyréns strafflagsutkast, vari det förutsattes
att i den nya strafflagen skulle komma att lämnas en definition på
innebörden av uttrycket — har sålunda utbytts mot uttrycket ''offentlig myndighet
eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter’. Under
sistnämnda uttryck inbegripas, bland andra, folkvalda församlingar med beslutanderätt,
såsom landsting, stadsfullmäktige m. fl. Vidare bär i stället för
det i kommittéförslaget upptagna uttrycket ''allmän ordning och frid’ ansetts
böra användas uttrycket ''den allmänna ordningen’. Det torde ligga i sakens
natur, att det endast är fara för ordningsstörande av mera omfattande art
som här avses.
Enligt kommitténs förslag stadgas såsom förutsättning för straff, att allmän
spridning gives åt rykten och uppgifter av ifrågavarande slag. Det kunde
naturligen ifrågasättas om icke sättet för spridningen borde angivas såsom
i 8 kap. 3 § och 10 kap. 14 § strafflagen, d. v. s. muntligen inför menighet eller
annan folksamling eller i skrift som utspritts. Emellertid synes det ej böra
möta betänkligheter att, såsom kommittén föreslagit, i det nya lagrummet
använda en annan terminologi, som är ägnad att göra stadgandet mera effektivt.
Under det nya stadgandet ingår sålunda även ett allmänt spridande som
sker genom talrika personliga samtal, yttranden vid enskilda sammankomster
etc. Anmärkas må i detta sammanhang, att enligt det nuvarande stadgan
-
Departe
ments
chefen.
46
Kunell. Maj:ts proposition nr 234.
det i 8 kap. 14 § strafflagen bestraffas spridning ''kring landet’ av lögnaktiga
uppgifter utan hänsyn till på vilket sätt spridningen skett.
Det nya lagrummet skulle enligt kommitténs förslag ersätta den nuvarande
14 § i 8 kap. Härigenom skulle emellertid även 23 § i 8 kap., i vilket lagrum
stadgas straff för underlåtenhet att uppenbara ''sådant brott emot rikets
säkerhet som ovan sagt är’ (= i 1—22 §§ i kapitlet), bliva tillämplig å det
nya lagrummet. Med hänsyn till det nya brottets natur synes emellertid
särskilt straffbeläggande av underlåtenhet att uppenbara sådant brott icke
kunna ifrågasättas. Då sålunda 23 § icke bör äga tillämpning beträffande
det nya stadgandet, har detta ansetts böra upptagas efter 23 § såsom en ny
29 a § i kapitlet. På sätt kommittén föreslagit bör emellertid den nuvarande
14 § i kapitlet upphöra att gälla.
Enligt kommittéförslaget skulle stadgandet icke bliva tillämpligt, där gärningen
är med svårare straff särskilt belagd. Härvid torde ha åsyftats ett
sådant fall som t. ex. att ett falskt rykte jämväl innebär beskyllning för
brott. Det synes dock icke böra uteslutas att lagrummet i förekommande
fall vinner tillämpning i konkurrens även med annat strängare lagrum. Den
av kommittén föreslagna inskränkningen i lagrummets tillämplighetsområde
har därför borttagits.
Såsom förut nämnts erfordras ett stadgandet motsvarande tillägg till § 3
tryckfrihetsförordningen. 11
11 KAP.
9 a §.
Kommitténs förslag till lag om mötesskydd innehåller, att den som genom
våld å person eller egendom, genom oljud eller på annat sätt söker att hindra
eller försvåra hållandet av allmän sammankomst för överläggning örn allmänt
eller enskilt ärende eller för åhörande av föredrag skall straffas med
fängelse eller, om brottet var ringa eller omständigheterna eljest mildrande,
med dagsböter.
I motiven till sitt förslag anför kommittén bland annat följande:
Störande eller hindrande av motståndares möten utgör ett angrepp på
en av de institutioner, som äro nödvändiga för att uppbära den demokratiska
styrelseformen. Det är också klart att, även där svårare uppträden utebliva,
förhållandet är i hög grad ägnat att framkalla irritation och spänning.
Skyddet för församlingsrättens utövande måste nu till ej oväsentlig
del ligga i ett straffhot. De straffbestämmelser, som kunna tillämpas vid
hindrande eller störande av sammankomster, torde emellertid icke vara tillräckligt
effektiva. Därest ej våld begås, blir straffet i allmänhet endast högst
100 kronors böter för förargelseväckande beteende. I främmande länder är
straffet för hindrande eller störande av möten i allmänhet strängare än hos
oss. Det synes vara erforderligt att i sådana fall av fridstörande tillgripa
frihetsstraff. Bötesstraffets effektivitet är, då det gäller brott med politiska
motiv, ytterligare nedsatt genom det numera vanliga förhållandet, att böter
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
47
na betalas av för ändamålet insamlade medel och ur särskilt upplagda fonder.
Det ifrågasatta skärpandet av straffskyddet kan tänkas ske antingen
genom en höjning av straffet för förargelseväckande beteende ill kap. 15 §
strafflagen eller ock genom en särskild lagbestämmelse, som direkt tar sikte
på hindrande eller störande av möten etc. Mot införande av fängelsestraff i
11 kap. 15 § strafflagen talar, att detta lagrum jämväl avser en mångfald
andra förhållanden. Svårigheten med ett särskilt lagstadgande är den avgränsning
som är nödvändig. Det kunde ju ifrågasättas, om icke på liknande
sätt ett skydd borde skapas mot avsiktligt hindrande eller störande
av ett offentligt organs eller en offentlig församlings funktion eller verksamhet.
Vidare kunde ifrågasättas att under skyddet inbegripa sammankomster
av andra slag, såsom teaterföreställningar, andaktsövningar o. dyl. Även
vid dylika tillställningar hava störningar förekommit i politiskt syfte och
i den grova formen av kastande av stinkbomber. Kommittén har stannat
vid att föreslå ett särskilt lagstadgande, begränsat till allmänna sammankomster
för överläggning om allmänt eller enskilt ärende eller för åhörande
av föredrag. Det är sådana sammankomster, som ha betydelse för utövandet
av de medborgerliga rättigheterna, och det är också i fråga om dem,
som behovet av stärkt straffskydd kraftigast gjort sig gällande. Då föredrag
i allmänhet medtagits, har man visserligen i någon män gått utanför de
politiska företeelsernas område, men det torde av praktiska skäl ej låta
sig göra att inskränka bestämmelsen att gälla endast föredrag av
politisk natur. Av formuleringen torde framgå, att uppsåtet måste vara
riktat på hindrandet eller störandet. Spontana inpass eller störande intermezzon,
som icke lia sin grund i en sådan avsikt, falla sålunda icke under
bestämmelsen. Om brottet är ringa eller omständigheterna äro mildrande,
synes straffet böra bli böter.
I ett par yttranden har uttalats önskemål om skyddets utsträckande till
radio-, film- och teaterföreställningar samt till enskilda möten.
Då bestämmelserna i den av kommittén föreslagna lagen örn mötesskydd
nära sammanhänga med stadgandena i 11 kap. strafflagen om fridsbrott
och därför synts böra anknytas till dessa, har såsom anförts i den
allmänna motiveringen kommittéförslaget inarbetats i nämnda kapitel och
där upptagits såsom en ny 9 a §.
Föremål för straffskydd är enligt hithörande bestämmelser i 11 kap.
gudstjänst, annan sammankomst för gemensam andaktsövning, offentlig förrättning,
dels av större vikt (å rum där riksdagen är församlad, inför sittande
rätt, Konungens befallningshavande eller annat allmänt ämbetsverk), dels
av mindre vikt (valförrättning, kommunalstämma m. m.), ävensom sammankomst
å allmän plats. Enligt kommittéförslaget skulle ytterligare straffskydd
beredas allmän sammankomst för överläggning om allmänt eller enskilt
ärende eller för åhörande av föredrag. I sak har jag ej funnit anledning
till erinran häremot. Visserligen har det, såsom kommittén också framhållit,
inträffat alt störande ägt rum även av teater- och filmföreställningar
samt andra sammankomster, som ej inbegripas under den föreslagna bestämmelsen.
Emellertid torde tillräcklig anledning ej föreligga att i detta sam
-
Departe
ments
chefen.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
manhang göra bestämmelsen tillämplig även å dylika tillställningar. I redaktionellt
hänseende har lagtexten så tillvida jämkats, att det synts onödigt
däri angiva, att överläggningen skall avse allmänt eller enskilt ärende.
Medan bestämmelserna i 11 kap. endast avse våldsgärning å person, störande
genom svordom och oljud (oväsen) samt annat förargelseväckande beteende,
därest handlingen sker å platsen för förrättning eller sammankomst,
innefattar det av kommittén föreslagna lagbudet straff för den som söker
att hindra eller försvåra sammankomst genom våld å person eller egendom,
genom oljud eller på annat sätt. Den nya bestämmelsen innebär sålunda ett
fullständigare skydd för sammankomster än nu gällande bestämmelser i
11 kap. bereda de sammankomster, å vilka dessa bestämmelser äro tillämpliga.
Det torde vara uppenbart att en gärning för att bliva straffbar enligt
den nya bestämmelsen måste ske i tämligen nära samband med sammankomsten.
I fråga om straffet föreslår kommittén, att detta bestämmes till fängelse
eller, där brottet var ringa eller omständigheterna eljest mildrande, till dagsböter.
Vid bedömandet av lämpligheten av en sådan straffskala torde hänsyn
böra tagas till straffskalorna i de nyss omnämnda bestämmelserna i 11 kap.
För våldsgärning å person vid gudstjänst eller offentlig förrättning av större
vikt är straffet straffarbete i två år—fem dagsböter. Om våldsgärning begås
vid annan sammankomst för gemensam andaktsövning, vid offentlig förrättning
av mindre vikt eller vid sammankomst å allmän plats, skall detta vid
straffets bestämmande för våldet anses som försvårande. För oljud eller
annat förargelseväckande beteende är straffet beträffande gudstjänst eller
annan allmän förrättning av större vikt böter eller fängelse i högst sex månader,
beträffande annan sammankomst för gemensam andaktsövning böter
samt beträffande offentlig förrättning av mindre vikt och sammankomst
å allmän plats högst 100 kronors böter. Den i kommittéförslaget upptagna
straffskalan torde såväl med hänsyn till dessa straffskalor i kapitlet som
ur saklig synpunkt vara för hög. I sistnämnda avseende torde böra erinras
att under det föreslagna stadgandet falla gärningar, som äro av tämligen
olikartad beskaffenhet och kunna vara av rätt lindrig art t. ex. vissa försöksbrott.
Straffskalan har i anledning av vad sålunda anförts i det nu
föreliggande förslaget ansetts böra bestämmas till böter eller fängelse i högst
sex månader. Därigenom kommer den att överensstämma med straffskalan
för förargelseväckande beteende vid gudstjänst och offentlig förrättning
av större vikt. Brottskonkurrens med annat lagrum synes i princip ej böra
vara utesluten. Dock har ansetts böra införas en bestämmelse som utesluter
konkurrens i sådana fall, då enligt annan paragraf i samma kapitel skulle
följa strängare straff.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
49
16 KAP.
15 §.
I kommittéförslaget upptages under denna paragraf en bestämmelse av
innehåll, att allmän åklagare skall äga åtala ärekränkning mot ämbets- eller
tjänsteman även om den ej skett i eller för hans ämbete eller tjänst men avsett
förhållande av beskaffenhet att den kränkte därigenom kan anses ovärdig
det förtroende och den aktning, som ämbetets eller tjänstens behöriga
utövning kräver.
Kommittén har i motiven anfört bland annat följande:
Ämbets- och tjänstemän samt innehavare av allmänna uppdrag få givetvis
finna sig i att genom sin offentliga verksamhet inom vissa gränser ge
sig till pris åt allmänhetens kritik och kunna icke begära att härvid åtnjuta
samma hänsyn som möjligen kan medgivas på det rent privata området.
Men de måste å andra sidan beredas effektivt skydd mot kränkningar som
minska den auktoritet och det förtroende de böra äga. Det torde vara en
brist att ärekränkningar som, utan att ha skett i eller för ämbetet eller
tjänsten, ha till syfte att nedsätta vederbörande såsom innehavare därav ej
falla under allmänt åtal. Den enskildes obenägenhet att taga initiativ till
rättegång vid dylika kränkningar är troligen en av anledningarna till de
ohämmade överdrifter som härutinnan ofta komma till uttryck i agitationen.
Den avgörande synpunkten för frågan huruvida åtalet av ett brott skall
överlämnas åt åklagaren är, örn det allmännas intresse därav är så pass
framträdande eller rättskränkningen är av sådan art, att reaktionen från
statens sida bör hero av statens eget initiativ. Ur denna synpunkt synes
en utvidgning av åtalsrätten beträffande ärekränkningsbrott mot ämbetsoch
tjänstemän samt med dem likställda vara påkallad. Staten har ett direkt
intresse i att ämbets- eller tjänstemännens auktoritet och förtroendet för dem
bibehålies. Det må också erinras örn att åtalsrätten utomlands i detta fall
i regel är mera utsträckt än hos oss. Kommittén föreslår därför sådant tilllägg
till 16 kap. 15 § strafflagen att då ärekränkning visserligen icke avser
den kränktes ämbete eller tjänst men förhållande utom ämbetet eller tjänsten
av beskaffenhet att den kränkte därigenom kan anses ovärdig det förtroende
och den aktning som tjänstens behöriga utövning kräver, allmän åklagare
må åtala sådant brott. Det torde ligga i sakens natur, att om ärekränkningen
innehåller viss beskyllning, den förfördelade blir hörd innan åtal anställes
och att detta i undantagsfall kan föranleda därtill att åtal ej anställes.
I yttrandena har justitielcanslersämbetet bl. a. fäst uppmärksamheten på
att hithörande bestämmelser i 10 kap. strafflagen ansetts utesluta ansvar för
smädelse som skett efter det ämbetsmannen lämnat den befattning i och för
vilken han blivit smädad. En sådan begränsning vore otillfredsställande och
framstode särskilt stötande, där den smädade, t. ex. efter befordran, alltjämt
vore i offentlig tjänst. Ett par militärmyndigheter lia påyrkat att även krigsmanskap
måtte erhålla samma skydd som ämbets- och tjänstemän.
I andra yttranden har uttalats, att stadgandet borde begränsas till att avse
statens ämbets- och tjänstemän eller ock till innehavare av ämbete eller
tjänst, som stöde i närmare kontakt med allmänheten. Vidare har anmärkts
på att brottsbeskrivningen vore svävande.
Bihang till riksdagens protokoll 19.1G. 1 samt. Nr 234.
•i
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Departe
ments
chefen.
Den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 15 § strafflagen torde böra så
tolkas, att allmän åklagares åtalsrätt skall omfatta ärekränkning ej blott mot
ämbets- och tjänstemän utan även mot befattningshavare, vilka enligt 10 kap.
strafflagen i avseende å skydd under tjänstutövning likställas med ämbetsoch
tjänstemän. Av kommitténs motiv framgår ock, att förslaget om utvidgningen
av åtalsrätten tillkommit med tanke på icke endast ämbets- och tjänstemän
utan även innehavare av allmänna uppdrag. För att förtydliga denna
stadgandets innebörd har i lagtexten uttryckligen angivits att det avser
innehavare av allmän befattning över huvud.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits måste det anses otillfredsställande,
att allmänt åtal ej kan äga rum för ärekränkning mot befattningshavare
uti ifrågavarande hänseenden, sedan han lämnat sin befattning. En
ändring på denna punkt torde även krävas av hänsyn såväl till befattningshavaren
själv som till den grupp befattningshavare han tillhör. För en sådan
utvidgning finnes även stöd i främmande rätt. Sålunda stadgas i norska
strafflagen, att beskylles någon, som antingen är eller under den tid som avses
med beskyllningen var offentlig tjänsteman, för en handling eller ett förhållande,
som kan ådraga honom straff eller tjänstens förlust, offentligt åtal
alltid kan äga rum. Med hänsyn till det anförda har lagrummet försetts med
det tillägg, att det ej skall vara hinder för allmän åklagares åtalsrätt att den
ärekränkte ej längre innehade befattningen. Härvid syftas uppenbarligen endast
på det fall att ärekränkning avser förhållande, som hänför sig till den
tid då han innehade befattningen.
I den nu föreslagna lagtexten ha slutligen i förhållande till kommitténs
förslag vidtagits några jämkningar av redaktionell art.
Det ligger i sakens natur, att det kan bliva en ömtålig sak att i det särskilda
fallet avgöra, huruvida det förhållande utom befattningen, som ärekränkningen
avsett, är av beskaffenhet att göra befattningshavaren ovärdig det
förtroende och den aktning som befattningen kräver. Man lärer emellertid
kunna utgå ifrån, att domstolar och åklagare komma att iakttaga varsamhet
vid stadgandets tillämpning.
Det nya stadgandet torde även föranleda ändringar i § 3 mom. 8 och § 5
mom. 11 första punkten tryckfrihetsförordningen.
Förslaget till lag angående indragning av vissa skrifter.
Kommitténs förslag till lag angående skrifter, ägnade att undergräva
krigslydnaden innebär, såsom i det föregående nämnts, en gemensam reglering
utanför tryckfrihetsförordningens ram av ingripande såväl mot tryckta
som mot icke tryckta skrifter med disciplinupplösande innehåll. Även icke
tryckta skrifter skulle kunna, om de anträffades vid trupp eller ombord
å flottans fartyg, indragas i samma ordning som nu gäller i fråga om tryckta
skrifter. Indragningsbeslutet skulle alltså meddelas av justitieministerns
ombud för tryckfrihetens övervakning och prövas av tryckfrihetskommittén.
Såsom förut nämnts innehåller detta lagförslag även vissa andra skärp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234. 51
ta bestämmelser till förhindrande av spridning av skrifter med disciplinupplösande
innehåll.
I flera av yttrandena från militärmyndigheterna har, såsom förut antytts,
framhållits betydelsen av att den skillnad som nu göres mellan tryckta samt
på annat sätt mångfaldigade skrifter borttoges, varigenom indragning skulle
kunna ske även av icke tryckt skrift. Därvid har även anförts, att det enligt
nu gällande bestämmelser syntes oklart huru en befälhavare skulle förfara
med den som innehade eller utspridde icke tryckt skrift.
Såsom i den allmänna motiveringen anförts har det för tryckta skrifter
gällande indragningsinstitutet ansetts böra införas även för icke tryckta skrifter.
Indragningsinstitutet innebär en utvidgning av rätten att belägga tryckta
skrifter med kvarstad. Medan sådan kvarstad endast kan ske i samband
med åtal och alltså endast beträffande skrifter, som äro straffbara enligt
tryckfrihetsförordningen, kan man genom indragning — vartill militär myndighet
äger taga initiativet — åtkomma även icke straffbara skrifter. Straff
för disciplinupplösande propaganda i tryckt skrift följer väsentligen endast
om därvid förekommer antingen uppmaning till brott eller till ohörsamhet
mot lag eller laga myndighet eller ock smädelse av befäl. Även om skriften
icke har sådant innehåll men uppenbarligen åsyftar att utplåna känslan av
plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva
krigslydnaden, kan skriften enligt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen
bliva föremål för indragning. Anträffas sådan skrift vid trupp eller ombord
å flottans fartyg, må nämligen indragning ske av de exemplar av skriften,
som vid truppen eller å fartyget anträffas. Förordnande örn indragning
meddelas av justitieministerns tryckfrihetsombud i orten men i avbidan på
sådant förordnande äger högste befälhavaren vid truppen eller å fartyget provisoriskt
vidtaga nödiga åtgärder till förhindrande av skriftens spridning.
Förordnandet skall av tryckfrihetsombudet anmälas hos tryckfrihetskommittén,
som prövar förordnandets bestånd. Tryckfrihetskommittén prövar indragningen
icke endast med hänsyn till skriftens beskaffenhet utan även med
hänsyn till frågan huruvida skriften anträffats under sådana förhållanden
att indragning må ske. Fastställes indragningsbeslutet, lämnas meddelande
till kommandoexpeditionerna. Indragningsförordnandet anses innebära, att
skriften ej får spridas vid någon trupp eller å något örlogsfartyg i riket.
Straff stadgas i § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen för den som, medan
förordnande örn indragning är gällande, med vetskap örn förordnandet utsprider
eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg. För den
händelse den brottslige lyder under strafflagen för krigsmakten, blir en motsvarande
straffbestämmelse i 72 § denna lag tillämplig. Prövningen av örn
en skrift är av sådan beskaffenhet att den bör indragas är sålunda lagd i
civil myndighets hand och såsom garanti mot att indragning ej må ske utan
laga skäl är stadgat, att tryckfrihetskommittén skall pröva saken. Anmärkas
må emellertid att enligt § 4 mom. 13 tryckfrihetsförordningen i krig högste
befälhavaren vid avdelning av krigsmakten må meddela förordnande örn in
-
Departe
ments
chefen.
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
dragning. Förordnandet skall dock även då underställas tryckfrihetskommitténs
prövning.
Vad angår disciplinupplösande icke tryckta skrifter saknas helt särskilda
lagbestämmelser om ingripande däremot. Enligt föreskrifter i de militära reglementena
skall den, som erhåller kännedom om att vid trupp sprides [armén
och flygvapnet] eller som mottager eller påträffar [marinen och flygvapnet]
skrift, vilken uppenbarligen avser att utplåna känslan av plikter mot
fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden,
ofördröjligen göra anmälan härom till befälet. Av yttranden
framgår emellertid att osäkerhet råder örn vilka befogenheter som med avseende
å icke tryckta skrifter kunna anses tillkomma militärbefälet. Då härtill
kommer, att metoderna för mångfaldigande av skrift på annat sätt än
genom tryck alltmera utvecklats, är det uppenbarligen i hög grad påkallat,
att militärbefälets rätt att ingripa mot sådana skrifter blir reglerad i lag.
Behovet av en reglering härutinnan framträder än starkare, sedan genom lagstiftningen
om straffprocessuella tvångsmedel rätten i allmänhet att taga föremål
i beslag blivit bestämd i lag. Genom indragningsinstitutets införande
för icke tryckta skrifter skulle även vinnas, att militärbefälets förfarande med
avseende å sådana skrifter, i motsats till vad nu är fallet, lägges under särskild
kontroll av civil myndighet.
De ifrågasatta bestämmelserna ha ansetts böra upptagas i en särskild
lag, vars innehåll nära ansluter sig till § 4 mom. 12—14 tryckfrihetsförordningen.
Därvid har emellertid någon förenkling i förfarandet synts kunna
ske.
Beträffande de särskilda paragraferna i förslaget må följande anmärkas.
1§-
Den här upptagna bestämmelsen motsvarar stadgandet i § 4 mom. 12
tryckfrihetsförordningen.
Såsom i den föreslagna paragrafen angives omfattar lagen ’på annat sätt än
genom tryck mångfaldigad skrift’. Härmed avses skrift som genom stenci -lering, duplicering eller på därmed jämförligt sätt framställts i många exemplar.
Behörigheten att meddela förordnande örn indragning har, med avvikelse
från vad som gäller beträffande tryckta skrifter, ansetts kunna överlämnas
till militär myndighet. Därvid har legat närmast till hands att låta på
stället varande högste befälhavare meddela sådant beslut. Dylik befälhavare
tillkommer, enligt 1906 års lag örn förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa
sammankomster, prövningsrätten beträffande frågan om manskapet bör förbjudas
att besöka viss sammankomst. Med på stället varande högste befälhavare
avses platsbefälhavare, ledare av större fälttjänstövning, stationsbefälhavare,
chef å fartyg vid självständig expedition o. s. v. Det torde i regel
ej bli fråga om officer av lägre grad än regementsofficer. Civil överprövning
av indragningsförordnandet har emellertid, såsom förut antytts, ansetts böra
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
53
äga rum, därvid övervägande skäl synts tala för att, såsom kommittén föreslagit,
låta samma myndighet, som verkställer överprövningen av indragningsförordnande
beträffande tryckta skrifter, d. v. s. tryckfrihetskommittén,
även pröva indragningsförordnande beträffande icke tryckta skrifter. Något
hinder mot att utan grundlagsändring ålägga tryckfrihetskommittén denna
uppgift torde icke föreligga.
I likhet med vad som gäller enligt tryckfrihetsförordningens indragningsbestämmelser
har den som är befälhavare vid truppen eller å fartyget givits
rätt att vidtaga erforderliga åtgärder till hindrande av att skriften sprides
innan indragningsbeslut kan utverkas. Med befälhavare avses här den som
vid truppen eller å fartyget utövar högsta befälet, t. ex. vid övning med kompani
kompanichefen.
Vad slutligen angår uttrycket ''vid trupp’ avses härmed trupp såväl i kasern
som inom fästning, på övningsplats eller i fält, och uttrycket ''flottans
fartyg’ är uppenbarligen liktydigt med marinens fartyg, d. v. s. även kustartilleriets
fartyg. Någon anledning att här avvika från motsvarande terminologi
i tryckfrihetsförordningen har icke ansetts föreligga.
Några särskilda bestämmelser i fråga om indragning av icke tryckta
skrifter vid krigstillfälle torde icke erfordras med den nu föreslagna anordningen.
2§-
Stadgandet motsvarar § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen. Lyder den
brottslige under strafflagen för krigsmakten bör denna tillämpas. Detta
kräver en ändring i 72 § sistnämda lag.
Förslaget till lag om vissa ändringar i strafflagen för krigsmakten.
72 §.
Ändringen i denna paragraf sammanhänger med den föreslagna lagen angående
indragning av vissa skrifter, i det att den i paragrafen förefintliga bestämmelsen
örn straff för den som med vetskap om indragningsförordnande
sprider tryckt skrift vid trupp eller å flottans fartyg utvidgats till att avse
även dylikt spridande av icke tryckt skrift.
127 och 133 §§.
Ändringarna i dessa paragrafer äro föranledda av förslaget örn införande
i 8 kap. strafflagen av den nya 21 a § med utvidgade straffbestämmelser mot
spioneri.
De nya bestämmelser, som i det föregående föreslagits, torde böra träda i
kraft den 1 juli 1936.»
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över de sålunda inom justitiedepartementet
utarbetade förslagen till lag om ändring i vissa delar
54
Kungl. Mai-ts proposition nr 234.
av 8, 11 och 16 kap. strafflagen, lag angående indragning av vissa skrifter
samt lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
55
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen.
Härigenom förordnas, att 8 kap. 14 § strafflagen skall upphöra att gälla,
att i 8 och 11 kap. skola införas nya paragrafer, två i 8 kap. betecknade
såsom 21 a § och 29 a § samt en i 11 kap. betecknad såsom 9 a §, av
följande innehåll, ävensom att 16 kap. 15 § skall erhålla nedan angivna lydelse:
-
8 KAP.
21a §.
Svensk man, som i syfte att gå främmande makt tillhanda insamlar eller
låter insamla ej i tryck offentligt tillgängliga uppgifter angående rikets krigsmakt
eller angående andra förhållanden, vilkas meddelande till främmande
makt kan skada rikets försvar, eller tager befattning med sådana insamlade
uppgifter, straffes, där ej gärningen förut i detta kapitel är med svårare straff
särskilt belagd, med fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till straffarbete i högst två år dömas.
29 a §.
Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga
uppgifter, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet eller den allmänna
ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat
organ som äger besluta i offentliga angelägenheter, straffes med fängelse
eller böter.
11 KAP.
9 a §.
Söker man genom våld å person eller egendom, genom oljud eller på annat
sätt hindra eller försvåra hållandet av allmän sammankomst för överläggning
eller för åhörande av föredrag, straffes, där ej gärningen förut i detta
kapitel är med svårare straff särskilt belagd, med böter eller fängelse i högst
sex månader.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
16 KAP.
15 §.
Brott som i 7, 8, 9 eller 11 § omförmäles må av allmän åklagare åtalas
endast där ärekränkningen skett mot någon i eller för ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning eller med avseende å förhållande utom befattningen
av beskaffenhet att göra honom ovärdig det förtroende och den aktning
som befattningen kräver, och vare ej hinder för allmän åklagares åtalsrätt
att den kränkte ej längre innehade befattningen.
Brott som i 12 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej av målsägande
till sådant åtal angives.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
57
Förslag
till
Lag
angående indragning av vissa skrifter.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg på annat sätt än genom
tryck mångfaldigad skrift, vilken uppenbarligen åsyftar att utplåna
känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller att
eljest undergräva krigslydnaden, må, vare sig skriften synes straffbar eller
icke, på stället varande högste befälhavare meddela förordnande att indragning
skall ske av de exemplar av skriften, som vid truppen eller å fartyget
anträffas. Den som är befälhavare vid truppen eller å fartyget äger omedelbart
vidtaga nödig åtgärd för hindrande av sådan skrifts spridande inom
truppen eller å fartyget under tid som åtgår till dess förordnande om indragning
kan av honom utverkas.
Förordnande om indragning, vilket genast må gå i verkställighet, skall
ofördröjligen anmälas hos tryckfrihetskommittén, och ankommer på denna
att pröva huruvida förordnandet skall äga bestånd.
2§-
Den som, medan förordnande om indragning av skrift är gällande, med
vetskap örn förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp
eller å flottans fartyg, straffes, där han lyder under strafflagen för krigsmakten,
efter nämnda lag, samt eljest med dagsböter eller fängelse i högst
ett år.
3 §■
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 72, 127 och 133 §§ strafflagen för krigsmakten1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
72 §.
Den som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12
eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning av vissa
skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter
utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år. Sker brottet vid tillfälle som i 65 § sägs, må
till straffarbete i högst ett år dömas.
127 §.
Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar eller
andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande
makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas,
eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet varom nu är sagt, eller,
i syfte att gå främmande makt tillhanda, insamlar eller låter insamla ej i
tryck offentligt tillgängliga uppgifter angående rikets krigsmakt eller angående
andra förhållanden vilkas meddelande till främmande makt kan skada
rikets försvar eller tager befattning med sådana insamlade uppgifter, då skall
vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses vara begånget under
försvårande omständigheter.
Vad i---straff belagt.
133 §.
Beträdes krigsman--— på livstid.
Begår någon som ej är krigsman brott som avses i 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 17,
18, 19, 20, 21 eller 21 a § av 8 kap. allmänna strafflagen, straffes efter ty i
nämnda lag är sagt; dock att i de fall som i 4, 5 och 6 §§ omförmälas till
dödsstraff skall dömas, där ej omständigheterna äro mildrande. Förövas
brottet av någon som lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det,
vid straffets bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
1 Senaste lydelse, se beträffande 127 § SFS 1916: 182 och beträffande 133 § SFS 1921: 289.
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
59
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 mars
1936.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,
Alsén.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 januari
1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
lag om ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen, lag angående
indragning av vissa skrifter samt lag örn ändring i vissa delar av strafflagen
för krigsmakten.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade revisionssekreteraren Olof Thulin.
Lagrådet yttrade:
Till grund för de remitterade förslagen ligger ett av kommittén för utredning
angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet avgivet betänkande. I
enlighet med sitt uppdrag hade kommittén till behandling i ett sammanhang
upptagit ett flertal skilda spörsmål inom detta ämne, och det huvudsakliga
resultatet av dess arbete innefattas i åtskilliga förslag dels av allmän lags
natur och dels till ändringar i tryckfrihetsförordningen. Av dessa förslag utgöra
de, som nu efter överarbetning inom justitiedepartementet underställts
lagrådets granskning, allenast en mindre del. I sitt anförande vid remissen
har emellertid departementschefen gjort uttalanden jämväl om andra i betänkandet
behandlade frågor och angivit skälen för den av honom förordade
begränsningen av detta lagstiftningsärende. Med anledning härav har lagrådet
velat framhålla, att dess granskning icke avsett annat än de fristående
lagförslag, vilka nu föreligga till behandling, och att lagrådet således icke härutöver
ingått i bedömande av de olika spörsmål, vilka beröras i remissprotokollet.
60 Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
Lagrådet har funnit de remitterade förslagen föranleda följande uttalanden.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen.
8 kap. 21 a §.
I nära överensstämmelse med kommittéförslaget upptagas i förevarande
paragraf stadganden avsedda att komplettera gällande straffbestämmelser angående
spioneri. Såsom utredningen ger vid handen, ingår i vissa politiska
organisationers program bedrivandet av en systematisk rapportörs- eller informationsverksamhet
för införskaffande av uppgifter av skilda slag angående
rikets krigsmakt eller rörande andra förhållanden, vilkas meddelande till
främmande makt kan skada rikets försvar. Under det att de lagbestämmelser
mot spioneri, som för närvarande finnas i 8 kap. strafflagen, avse allenast
skyddande av militära hemligheter, åsyfta nu förevarande stadganden
i främsta rummet undertryckande av sådan verksamhet som nyss angivits i
vad den riktar sig på insamlande av uppgifter av icke hemlig natur.
Härvid göres emellertid en betydelsefull inskränkning, i det att från straffbestämmelsen
undantagas i tryck offentligt tillgängliga uppgifter. Lämpligheten
av en dylik begränsning av bestämmelsens räckvidd måste ifrågasättas.
Det underrättelseväsen varom här är fråga torde visserligen i avsevärd utsträckning
basera sig på rapportörernas egna iakttagelser och på upplysningar
som erhållas genom personliga förfrågningar. Otvivelaktigt torde emellertid
vara — vilket även framhållits i åtskilliga yttranden i ärendet — att
härvidlag stor vikt bör tillmätas jämväl notiser i tidningspressen eller eljest
i tryck tillgängliga uppgifter, vilka då de sammanställas kunna utgöra ett för
spioneriverksamheten ingalunda värdelöst material. Uppmärksammas bör i
detta sammanhang att tryckfrihetsförordningens bestämmelser till skydd för
militära hemligheter ej äro mer omfattande än att möjligheten att genom förefintliga
tryckalster inhämta informationer av ifrågavarande slag måste anses
ganska obeskuren. Utan medverkan från svenskt håll lärer i regel utländsk
makt svårligen komma i besittning av dylika slags uppgifter, i varje fall icke
i en för ändamålet tjänlig sammanställning. Med hänsyn till det uppsåt, som
förutsättes hos gärningsmannen — att tillhandagå främmande makt — och
då straffansvar icke skall inträda med mindre fråga är om ett systematiskt
insamlande i sådant syfte, torde det ej behöva befaras att straffbestämmelsen,
även utan nämnda begränsning, skall komma att drabba alltför vidsträckt.
Den av departementschefen omnämnda nya lagstiftningen i Schweiz gör ej
någon åtskillnad mellan uppgift som är tillgänglig i tryck och uppgift av
annat slag. Av synnerlig vikt är ock, att straffbudet får sådan omfattning
att denna verksamhet i varje dess yttring framstår såsom otillbörlig. Lagrådet
hemställer fördenskull, att ifrågavarande förbehåll måtte utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
61
Särskilt om denna hemställan bifalles, synes det böra övervägas om ej
förevarande stadgande lämpligen bör innehålla en straffskala som öppnar
möjlighet att, därest omständigheterna äro synnerligen mildrande, döma till
böter. Därvid bör komma under omprövning, huruvida en dylik ändring bör
medföra, att bötesstraff upptages jämväl i straffskalan i 8 kap. 23 § strafflagen.
Jämfört med kommittéförslaget företer det remitterade förslaget i förevarande
del den olikheten att det utvidgats till att avse även den som, utan att
själv hava insamlat eller låtit insamla här åsyftade uppgifter, tager befattning
med dylika insamlade uppgifter. Uppenbarligen förutsättes därvid — såsom
ock framgår av motiven — för handlingens straffbarhet, liksom beträffande
själva insamlandet, att den företagits i syfte att gå främmande makt tillhanda.
För att denna stadgandets innebörd må komma till tydligare uttryck i
lagtexten synes någon jämkning av ordalagen böra ske.
8 kap. 29 a §.
Enligt förevarande paragraf belägges med straff utspridandet av falska
rykten och lögnaktiga uppgifter ej blott när dessa utsagor äro ägnade att
framkalla fara för rikets säkerhet, utan även när de, oberoende av sådan
fara, kunna påverka den allmänna ordningen eller väcka förakt för de myndigheter
och andra handhavare av den offentliga makten, vilka genom detta
stadgande skola erhålla ett särskilt straff skydd. Från det nuvarande strafflagssystemets
synpunkt måste bär anses föreligga ett sammanförande av fall,
vilka, ehuru de hava gemensamma kännetecken i fråga om den brottsliga
gärningen, dock äro att betrakta såsom skilda slag av brott. Endast till den
del stadgandet avser för rikets säkerhet menligt brott har det rätteligen sin
plats i 8 kap. strafflagen; i övrigt tillhör det området för 10 kap. I detta fall
lärer ett sådant tillvägagående, även om man ej vill lägga överdriven vikt
vid rent lagtekniska hänsyn, dock medföra olägenheter, vilka ur saklig synpunkt
icke kunna lämnas helt obeaktade. Enligt de regler strafflagstolkningen
av gammalt följer är brottens fördelning på lagens olika avdelningar
med dessas noggrant utformade rubriker av stor betydelse för en riktig uppfattning
av enskilda fall. Icke minst torde detta gälla örn de sällan tillämpade
bestämmelserna i 8 kap. strafflagen. Visserligen inrymmas under detta
kapitel stadganden av ganska växlande innehåll, men alla avse de dock förbrytelser,
som erhålla sin egenartade prägel av att de innebära förräderi eller
fara för rikets yttre säkerhet. I vad det nu föreslagna stadgandet icke behandlar
brottslighet av dylikt slag synes dess upptagande i detta främmande
sammanhang kunna medföra oklarhet örn dess åsyftade innebörd, och detta
i all synnerhet som ett sådant stadgandes nära gemenskap med bestämmelser
i 10 kap. strafflagen är ägnad att framkalla tveksamhet om anledningen till
att det icke där kommit lill sitt vederbörliga uttryck. Ävenledes torde den i
förslaget enhetligt angivna straffskalan låta de olikartade straffbudens sammanställande
på nu tilltänkt sätt framträda såsom mindre lämpligt. I nu
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
varande 8 kap. 14 §, som enligt förslaget skall upphävas och ersättas av
29 a §, är straffet bestämt till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst
sex månader. Enligt 29 a § skall för samtliga därunder inbegripna fall straffet
vara fängelse eller böter. Skillnaden är betydlig, och det lärer med fog
kunna spörjas, om en lagstiftningsåtgärd i nu förevarande syfte bör medföra
ett så avsevärt försvagande av det straffhot, som är riktat emot den, vilken
under här avsedda förhållanden uppsåtligen medverkar till att sätta rikets
säkerhet i fara. Visserligen skulle rättelse härutinnan kunna vinnas genom
att i paragrafen införas skilda straffskalor, men även härav föranledes sådan
omarbetning, att en uppdelning av bestämmelserna efter deras innehåll i
enlighet med vad nu antytts dock framstår såsom den lämpligare utvägen.
Till besvarande uppställer sig härefter frågan om innehållet av den bestämmelse,
som i 8 kap. strafflagen skall behandla utspridande av falska rykten
och lögnaktiga uppgifter, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet.
Kommittén har betecknat det nuvarande stadgandet, 14 §, såsom antikverat,
och departementschefen har anslutit sig till uppfattningen att det bör ersättas
av ett nytt. Väl är det oförnekligt, att brottsbeskrivningens ordalag numera
måste synas ålderdomliga, men därav följer icke att den är till innehållet
oklar. Någon tillämpning av stadgandet lärer knappast hava förekommit
och endast i ett eller annat enstaka fall hava ifrågasatts av åtalsmyndighet.
Om detta i viss mån kan hava haft sin orsak i lagrummets
stränga förutsättningar för straffskyldighet, kan härutinnan läget näppeligen
bliva ett annat genom den föreslagna 29 a §, vilken icke torde innebära någon
mer avsevärd saklig nyhet, likasom den ej heller i fråga örn brottsbeskrivningens
tydlighet kan anses märkbart skilja sig från det nuvarande stadgandet.
Vid dessa förhållanden synes anledning att på denna punkt företaga en
lagändring i enlighet med förslaget i och för sig icke vara för handen. Tydligen
kan det emellertid ej möta hinder att giva stadgandet en lydelse, som
närmare sluter sig till nutida språkbruk, särskilt om så skulle anses önskvärt
på grund av att i 10 kap. strafflagen tilläventyrs kommer att upptagas
en ny bestämmelse av jämförligt innehåll. Därvid torde straffskalan i 8 kap.
14 § möjligen kunna vidgas till att omfatta även böter. Av skäl som nyss antytts
och jämväl av hänsyn till de grunder, efter vilka andra straffskalor i
samma kapitel blivit fastställda, lärer emellertid en ändring i denna riktning
icke böra åtföljas av att från en ny straffskala uteslutes straffarbete.
I vad den föreslagna 29 a § avser skydd för rikets säkerhet och för den
allmänna ordningen måste straffbestämmelser anses väl grundade. Förutsättningarna
för straffbarhet äro emellertid i vissa avseenden synnerligen
stränga. På grund härav är det icke uteslutet, att ett sådant stadgande kan
komma att, likasom fallet varit med den nuvarande 8 kap. 14 §, sakna
egentlig betydelse i det praktiska rättslivet. Särskilt torde kravet på uppsåt
med avseende å allmän spridning av ifrågavarande rykten och uppgifter kunna
medföra bevissvårigheter, vilka låta de måhända mest brottslige undgå
straff. Då vetskap skall föreligga om sanningslösheten av dessa rykten och
uppgifter samt det tillika förutsättes att de blivit allmänt spridda, kan det
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
63
med en tillräckligt vid straffskala näppeligen leda för långt, om straff finge
inträda även för den som icke övertygas örn mer än att uppsåtligen hava utsatt
eller fortspritt sådana rykten eller uppgifter. I synnerhet under vissa
omständigheter, såsom allvarlig inre eller yttre oro, torde ett så ansvarslöst
uppträdande som det nu antydda kunna vara i hög grad straffvärt, även om
gärningsmannen med framgång skulle kunna göra gällande, att han icke med
sitt uttalande åsyftat allmän spridning. Härtill kommer, att i orden
»rykten» och »uppgifter» tilläventyrs kan inläggas betydelsen av en viss konkretion
i fråga örn åberopade fakta, och stadgandet lärer då icke erbjuda säkerhet
emot ett med lätthet ernått kringgående genom en framställning i allmännare
ordalag. För att bestämmelserna icke skola bliva av alltför ringa
verkan synes en omarbetning av förslaget i enlighet med vad nu angivits
vara påkallad. Godkännes vad lagrådet anfört därom, att bestämmelserna
böra uppdelas å 8 och 10 kap. strafflagen, föranledes härav ändring i lagförslagets
rubrik och ingress.
Paragrafen innefattar jämväl stadgande om straff för där beskrivet förfarande,
som är ägnat att »väcka förakt för offentlig myndighet eller annat
organ som äger besluta i offentliga angelägenheter». Vad härmed åsyftas
kan ej anses fullt tydligt och än mindre kan med ledning av lagtexten närmare
bedömas i vad mån ett sådant stadgande kan träffa några fall, vilka
utan att vara annorstädes i strafflagen behandlade äro av obestridligt straffvärd
beskaffenhet. En på osanna rykten och uttalanden stödd agitation, som
har till mål att emot »offentlig myndighet» framkalla en stämning svarande
emot det starka ordet »förakt», torde i sin framfärd endast sällan kunna undgå
att genom faktiska angrepp å en eller flera för viss tjänsteåtgärd eller tjänsteverksamhet
ansvariga personer hemfalla under redan nu gällande straffbud.
Nära ligger ock antagandet, att en sådan förkunnelse under vissa omständigheter
och i allt fall där den framträder i mer hotande form skall finnas
innebära den fara för den allmänna ordningen, vilken redan förut i förevarande
paragraf angivits såsom grund för ingripande med straff. Att ett
särskilt straffskydd skulle vara av nöden för de representativa församlingar
och andra, vilka kunna vara hänförliga under den ganska mångtydiga och
även eljest mindre tillfredsställande beteckningen »organ som äger besluta i
offentliga angelägenheter», kan icke anses vara på övertygande sätt påvisat.
Aven om utöver vad nu sagts några fall skulle förekomma, i vilka befogad
näpst icke kan ske på annan väg än den i förslaget anvisade, lärer dock det
praktiska tillämpningsområdet bliva synnerligen begränsat, och stadgandet
måste antagas komma att mindre väl ägna sig för att utöva en i huvudsak
allenast återhållande eller dämpande verkan. Ej heller bör förbises, att ett
sådant stadgande genom sin i vissa hänseenden obestämda innebörd kan —
synnerligast i upprörda lägen — inbjuda till försök att åt ett parti, som sitter
vid makten, bereda en icke i allo berättigad företrädesställning i den politiska
striden, en möjlighet som tydligen är helt främmande för nu föreliggande
förslags syfte och grunder. Att olägenheterna härav måste vara betydan
-
64
Kungl. Mcij:ts proposition nr 234.
de, ligger i öppen dag. Av dessa skäl har lagrådet funnit sig icke kunna tillstyrka,
att i strafflagen upptages ett stadgande av det innehåll, som här senast
berörts.
11 kap. 9 a §.
Efter orden synes förevarande paragraf kunna leda till åtal och sakfällande
i en omfattning, vilken varken motsvarar vad som efter förhållandena kan
vara lämpligt eller står i överensstämmelse med vad som får antagas vara
åsyftat. Genom användandet i här förekommande sammanhang av uttrycken
»på annat sätt» och »försvåra» lämnar stadgandet ett alltför vidsträckt utrymme
för ingripande ej blott i tämligen oväsentliga fall utan även emot förfaranden,
vilka näppeligen i deras förbindelse med nutida politiska partiers
stridssätt och agitationsverksamhet kunna beläggas med straff. Väl är ej
att förutse sådant missförstånd, att under straffbestämmelsen skulle vara
att hänföra det fall att någon begagnar en sin privaträttsliga eller å tjänsteställning
grundade befogenhet — såsom t. ex. rätt att råda över en byggnad
eller ett markområde — för att hindra eller försvåra hållandet av ett möte.
Men däremot skulle benägenhet tilläventyrs kunna yppas att under stadgandets
tillämpning draga en eller annan åtgärd, varigenom meningsmotståndare
med användande av medel, som äro åtminstone i och för sig lovliga,
söka och måhända även lyckas att uppnå samma verkan, exempelvis genom
förhyrande av tillgängliga möteslokaler och fortskaffningsmedel eller dylikt
eller genom att upptaga en större del av platserna i möteslokal, till vilken tillträdet
varit fritt o. s. v. Även om ett tillvägagående av nu antytt slag — vilket
kan förekomma i ganska olika former — helt visst i mångas ögon ter sig obehörigt,
lärer det dock icke lämpligen kunna göras till föremål för straff. Jämväl
i betraktande av att här ifrågavarande handlingar skola vara straffbara redan
på försöksstadiet synes det vara av vikt, att stadgandet erhåller en ordalydelse
som utesluter dess tillämpning å rent bagatellartade företeelser och
å sådant uppträdande, vars beivran icke påkallas av allmän känsla för vad
i dylika fall är att uppfatta såsom verklig rättskränkning. I detta syfte torde
orden »på annat sätt» böra utbytas mot uttryck av mindre svävande innebörd.
Orden »eller försvåra» synas böra utgå eller — därest så anses nödvändigt
oaktat redan försök att hindra sammankomst skall vara straffbart — ersättas
av lämpligt uttryck för störande av sammankomsten, i vilket sistnämnda
avseende dock straff bör utsättas endast för fullbordat brott.
16 kap. 15 §.
I denna paragraf hava ändringar föreslagits i två hänseenden av mera
väsentlig art, nämligen dels såtillvida att allmän åklagare skall äga tala å
brott, som i 7, 8, 9 eller 11 § omförmäles, icke blott om ärekränkningen skett
mot någon i eller för allmän befattning utan också om ärekränkningen haft
avseende å förhållande utom befattningen av beskaffenhet att göra honom
K linål- Majlis proposition nr 234.
65
ovärdig det förtroende och den aktning som befattningen kräver, och dels
härutinnan att åklagarens åtalsrätt beträffande nämnda brott icke skall vara
beroende av att den kränkte vid tiden för ärekränkningen alltjämt innehade
befattningen.
En ärekränkning, vilken avser ett förhållande av beskaffenhet att ej omedelbart
beröra den kränktes befattning, skall sålunda enligt förslaget kunna,
under de närmare angivna förutsättningarna, åtalas av allmän åklagare, och
detta oberoende av om den kränkte vid tiden för brottet fortfarande var
innehavare av allmän befattning. Ett villkor för åklagarens åtalsrätt skall
emellertid enligt departementschefens motivering — även örn det knappast
med tydlighet framgår av den föreslagna lagtexten — ligga däri, att ärekränkningen
avser ett förhållande som hänför sig till tid då den kränkte innehade
sådan befattning. Emot en dylik utvidgning av åtalsrätten kan enligt lagrådets
uppfattning invändas, att i sådana fall, då en ärekränkning, som ej
på något sätt direkt hänför sig till innehavet eller utövningen av den kränktes
befattning, därtill äger rum vid en tid då han redan lämnat det allmännas
tjänst, statens intresse av ärekränkningsbrottets beivran svårligen kan
anses vara så starkt att allmän åklagare bör tilläggas befogenhet att väcka
åtal. I all synnerhet synes härvid en så vidsträckt åtalsrätt böra undvikas
att den kan utövas utan hänsyn till vad den kränkte själv önskar. Det kan
ej tagas för givet att denne under alla förhållanden kommer att såsom en
förmån uppskatta åklagarmaktens pliktskyldiga ingripande till skydd för
hans ära; ej sällan torde han av enskilda grunder, vilka i detta fall kunna
kräva minst samma hänsyn som det offentliga intresset, finna en sådan åtgärd
för sig oläglig eller motbjudande.
I viss mån annorlunda ter sig saken då ärekränkning sker mot någon som
alltjämt utövar allmän befattning. Även om i sådan händelse ärekränkningen
ej direkt har avseende å befattningen, kan det icke förnekas att här föreligger
ett i jämförelse med de nyss berörda fallen mera framträdande allmänt
intresse av brottets beivran. Mot statsintresset måste emellertid även i detta
fall vägas de skäl som ur den enskildes synpunkt kunna anföras till stöd för
att åtal ej bör ske utan hans uttryckliga begivande. Det kan måhända vara
tvivelaktigt åt vilketdera intresset företräde bör givas. Men vare sig man
vill stanna för att medgiva allmän åklagare en ovillkorlig åtalsbefogenhet
eller det finnes riktigare att ställa denna befogenhet i beroende av angivelse
från den kränktes sida, kunna vissa svårigheter icke undvikas. Dessa kunna
icke heller anses bemästrade i det remitterade förslaget. På de lagbestämmelser
som behandla åtalsrätten måste ställas det anspråket, att de med klara
och säkra gränser utmärka området för allmän åklagares befogenhet.
Eljest uppkommer lätt nog villrådighet hos de myndigheter, som skola handhava
åtalsrätten eller övervaka dess utövning, och då ett av åklagare väckt
åtal får den utgång, att hans behörighet underkännes av domstol, har den
gagnlösa rättegången medfört onyttig möda och förspillda kostnader. Denna
fordran på tydlighet kan näppeligen anses tillbörligen uppfylld genom föreskriften
att allmän åklagare skall äga tala å ärekränkning som avser förhålBihang
till riksdagens protokoll 19.16. 1 sami. Nr 234.
5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
lande utom befattningen av beskaffenhet att göra befattningshavaren ovärdig
det förtroende och den aktning som befattningen kräver. Med detta stadgande
torde icke — ehuru ordalagen tilläventyrs skulle kunna medföra någon
missuppfattning — åsyftas att inskränka åklagarens behörighet till sådana
fall då ärekränkningen avsett något som, därest det vore bevisat, skulle
jämlikt lag kunna föranleda förlust av befattningen. Frågan huruvida en befattningshavare
skall enligt lag anses hava förverkat befattningen kräver
oftast ett bedömande av så diskretionär natur att den synes föga lämplig
att här tjäna såsom gränsbestämning. Snarare torde det hava ansetts lämpligt
att med denna allmänt hållna bestämmelse överlämna åt åklagare och
domstol att efter tämligen fritt skön pröva frågan om behörigheten av allmänt
åtal i särskilda fall. Det synes emellertid klart att en lagregel sådan som
den föreslagna lämnar ett alltför vidsträckt spelrum för skiftande uppfattningar
och omdömen för att den med fördel skall kunna ligga till grund för
ett så viktigt avgörande.
Av nu anförda skäl har lagrådet funnit sig icke kunna tillstyrka införande
av åtalsbefogenhet för allmän åklagare i fall då ärekränkning ej skett för
allmän befattning.
Vad därefter angår den föreslagna utvidgningen av allmän åklagares befogenhet
till att omfatta även sådana fall då den, som ärekränkes för allmän
befattning, vid tiden för ärekränkningen redan lämnat befattningen, synes
en sådan lagändring, särskilt för vissa fall, välgrundad. Ärekränkes en ämbetsman
t. ex. omedelbart efter vunnen befordran med beskyllning för brott
i den förra befattningen, är det ur allmän synpunkt icke mindre angeläget att
åklagare må kunna inskrida än då den kränkte kvarstår i den befattning
varå ärekränkningen hade avseende. Lika påtagligt är tydligen icke det
offentliga intresset då den kränkte vid tiden för ärekränkningen hade lämnat
det allmännas tjänst, måhända för längre tid sedan. Men tillräckliga
skäl torde dock knappast föreligga för att här göra en åtskillnad, vilken
annars kunde tänkas komma till uttryck därigenom att allmän åklagare i
de senare fallen tillädes åtalsrätt blott efter angivelse. Emot stadgandets avfattning
må emellertid anmärkas, att därunder ej med full tydlighet inbegripes
jämväl skyldighet, ehuru sådan torde få anses åsyftad, för allmän åklagare
att åtala i fall då den kränkte ej längre innehade befattningen. Någon
jämkning av ordalagen synes därför önskvärd.
Förslaget till lag angående indragning av vissa skrifter.
En av de allvarligaste yttringarna av den statsfientliga verksamheten är
den, som inriktar sig på att upplösa disciplinen inom krigsmakten. Av de
nu förordade åtgärderna mot nämnda verksamhet intager därför förevarande
lagförslag så till vida en framträdande plats som det omedelbart åsyftar
ett stävjande av den disciplinupplösande propagandan inom försvaret. Förslaget
avser att i fråga om rätt till indragning vid trupp eller å flottans fartyg
av skrifter, ägnade att undergräva krigslydnaden, i allt väsentligt med
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
67
tryckt skrift likställa skrift, som på annat sätt än genom tryck mångfaldigats.
De härutinnan föreslagna bestämmelserna äro avfattade i nära överensstämmelse
med motsvarande regler i tryckfrihetsförordningen och föranleda
i detta avseende icke någon anmärkning från lagrådets sida. Möjligen kan
dock ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl föreligga att, ehuru tryckfrihetskommitterade
skola taga befattning även med de icke tryckta skrifterna,
lämna frågan om dylika skrifters indragning utanför tryckfrihetsombudens
kompetensområde.
Den av kommittén förebragta utredningen ger emellertid otvetydigt vid
handen, att de hittills gällande bestämmelserna om indragning av skrifter
med den avfattning de på sin tid erhållit icke täcka behovet av skydd mot
den försvarsfientliga propagandan sådan den nu framträder. Mot bestämmelserna
har framför allt anmärkts, att indragningsrätten med därtill knuten
straffbestämmelse är begränsad till att gälla allenast vid trupp eller å flottans
fartyg samt att straff är stadgat endast för spridande av skrift som, utspridaren
veterligt, är indragen. Såsom särskilt stötande har det framstått, att
i viss mån under lagens hägn uppenbart disciplinupplösande skrifter kunnat,
ehuru de äro föremål för indragning, obehindrat och ostraffat utdelas
bland krigsfolk i närheten av militära förläggningsplatser eller bland
värnpliktiga vid inskrivnings- och mönstringsförrättningar. Örn angelägenheten
att avhjälpa de sålunda föreliggande bristerna i den nuvarande
lagstiftningen har ock inom kommittén rått nära nog fullständig enighet.
Därvid har framhållits, att det måste verka nedbrytande på disciplinen
och dessutom nedsättande på respekten för lag och myndighet att de överordnades
strävanden systematiskt och med framgång kunna trotsas i skydd
av lagens egna bestämmelser, samt att staten måste anses skyldig att giva
de militära myndigheterna sådana hjälpmedel i händerna för kampen mot
disciplinupplösande krafter, att myndigheterna icke komma att framstå såsom
vanmäktiga. I det av kommittén framlagda lagförslaget — som skulle
ersätta tryckfrihetsförordningens bestämmelser i ämnet — har jämsides med
nuvarande straffbestämmelse upptagits ett stadgande om straff för den, som
vid trupp eller å flottans fartyg eller eljest bland krigsfolk eller bland värnpliktiga,
vilka ej äro krigsmän men äro samlade på grund av föreskrift i
värnpliktslagen, utsprider eller låter utsprida för dylik spridning uppenbarligen
avsedd skrift av angivet innehåll, under förutsättning att han avvetat
eller haft skälig anledning antaga, att skriften hade sådant innehåll. Har
anmälan gjorts för utverkande av förordnande örn indragning och meddelas
ej sådant förordnande eller blir förordnandet ej beståndande, skall enligt
kommittéförslaget frågan örn ansvar vara förfallen. En utvidgning av
straffbestämmelserna i denna riktning har departementschefen avvisat och
såsom skäl härför i huvudsak åberopat, att straff därigenom skulle kunna
drabba den, som givit spridning åt en skrift vilken ej varit föremål för indragning
eller kvarstad och ej heller i vanlig ordning under tryckfrihetsprocess
förklarats brottslig, att en disciplinupplösande skrift, som kunde fritt
spridas bland civilbefolkningen, alltså skulle bliva betraktad såsom brottslig,
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
om den komme i händerna på militärpersonal, oavsett att skriften ej varit föremål
för indragning, $amt att om i skriften ansåges förekomma t. ex. uppmaning
till brott, densammas brottslighet skulle komma att bedömas dels genom
juryförfarande för att den spritts bland civila och dels enligt vanliga rättegångsregler
för att den spritts bland militärer. Denna kritik vänder sig emot
den föreslagna utvidgningen såvitt den innebär, att indragning icke skall utgöra
villkor för att ådöma straff för skriftens spridande. Däremot synes den
ej avse de fall, då skriften göres till föremål för indragning. Även enligt gällande
regler kan skrift, vars spridning inom trupp eller å flottans fartyg är
till följd av indragning förbjuden, obehindrat få spridas bland civila; straff
för spridningen av densamma inom trupp eller å fartyg ådömes enligt vanliga
rättegångsregler — visserligen utan prövning från domstolens sida av
skriftens straffbarhet — under det att frågan om samma skrifts brottslighet
bedömes i tryckfrihetsprocess och således av jury; spridningen kan slutligen
ådraga vederbörande straff, ändå att skriften förklarats icke brottslig och
ej ens bort bliva föremål för indragning. Någon olägenhet härav har veterligen
icke försports, och grunden härtill ligger uppenbarligen däri, att indragningsförfarandet
visat sig erbjuda ur tryckfrihetssynpunkt fullgoda garantier.
Departementschefens kritik synes därför närmast böra leda till
ett övervägande, huruvida för tillgodoseende av det obestridliga behovet av
ökade möjligheter för undertryckande av den försvarsfientliga propagandan
hinder möter att vidga tillämpningsområdet för indragningsrätten och att, i
huvudsaklig anslutning till vad kommittén i övrigt föreslagit, så utforma
straffbestämmelsen att straff ej i något fall inträder med mindre indragning
skett.
Indragningsrättens begränsning till att gälla allenast vid trupp eller å fartyg
är uppenbarligen förestavad av önskan att klart och bestämt avgränsa
den direkt på förstörande av disciplinen riktade propagandan från det tilllåtliga
utövandet av yttrandefrihet i allmänhet. Även med ett strängt fasthållande
av en sådan utgångspunkt synes det lagrådet vara väl försvarligt, att
rätten till indragning av skrifter, varom här är fråga, utsträckes att omfatta
åtminstone det fall, att någon påträffas med att utdela sådana
skrifter bland krigsfolk eller bland värnpliktiga, vilka ej äro krigsmän
men äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen. Att genom en
dylik utsträckning tryckfriheten icke skulle lida något obehörigt intrång
synes klart. Indragning skulle alltjämt endast kunna ske, då spridningen
direkt toge sikte på att nå militärpersonal och ägde rum under sådana förhållanden,
att den måste betecknas såsom uppenbart förkastlig. Garanti
mot att skrift av annat innehåll än disciplinupplösande kunde träffas av den
ifrågasatta åtgärden skulle fortfarande ligga däri att prövningen ankomme
å tryckfrihetskommitterade. Förordnande om indragning skulle liksom eljest
tillkomma tryckfrihetsombuden eller på stället varande högste militäre
befälhavaren.
Vad härefter angår frågan om straffbestämmelsens utformning, har gällande
förutsättning för utspridarens straffbarhet — vetskap om indragnings
-
Kungl. Alaj:ts proposition nr 234.
69
beslutet — av motiven att döma sin grund däri att utspridandet ansetts
skola ske under vissa yttre, för utspridaren kända omständigheter, vilka
måste låta honom inse, att hans förfarande står i strid med rättsordningen,
även om han är okunnig om skriftens innehåll. En dylik insikt torde emellertid
få anses förefinnas hos utspridaren, även om han icke känner till indragningsbeslutet
men i stället är underkunnig om skriftens innehåll.
Överhuvud taget synes man, såsom kommittén framhållit, vara berättigad
utgå från att den som sprider skrifter av här ifrågavarande slag till
krigsfolk eller samlade värnpliktiga måste antagas vara väl medveten om att
han deltager i en olovlig trafik, vilken utsätter honom för risken av straff,
där ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Att skrifts innehåll
skulle i visst avseende komma att bliva föremål för domstols bedömande eller
att straffskyldighet skulle komma att gälla för spridning som äger rum
innan formligt beslut örn indragning fattats synes icke böra väcka betänklighet,
blott det fasthålles att villkor för straff är att ett indragningsbeslut, som
prövats skola bestå, föreligger. Någon djupare principiell skillnad kan nämligen
i förevarande hänseende näppeligen anses råda mellan å ena sidan ett
överträdande av ett meddelat förordnande om indragning med därtill knutet
förbud mot skriftens spridning och å andra sidan ett handlande i strid med
den allmänna grundsats, varå varje förordnande om indragning måste vila.
Lagrådet får alltså hemställa, att förevarande lagförslag omarbetas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad nu anförts. Vid bifall härtill påkallas motsvarande
ändringar i § 4 tryckfrihetsförordningen.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.
Därest vad lagrådet anfört vid 8 kap. 21 a § strafflagen och vid förslaget
till lag angående indragning av vissa skrifter vinner beaktande, torde detta
böra föranleda jämkningar i 72 och 127 §§.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 234.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 9 april 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 27 mars
1936 avgivna utlåtande över de den 31 januari 1936 till lagrådet remitterade
förslagen till lag örn ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen,
lag angående indragning av vissa skrifter samt lag om ändring i vissa
delar av strafflagen för krigsmakten.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Vad först angår det remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar
av 8, 11 och 16 kap. strafflagen har lagrådet beträffande det till komplettering
av gällande straffbestämmelser angående spioneri föreslagna stadgandet,
8 kap. 21 a §, ifrågasatt lämpligheten av det däri gjorda undantaget
rörande insamlande av i tryck offentligt tillgängliga uppgifter samt hemställt
att förbehållet härom måtte utgå. Jag har visserligen icke förbisett att
även insamlande av i tryck offentligt tillgängliga uppgifter kan ske i brottsligt
syfte. Emellertid synes risk föreligga att en utsträckning av straffbestämmelserna
till att avse även insamlande av dylika uppgifter skulle komma
att träffa även förehavanden som knappast böra drabbas av straff. Det
torde ock kunna förutsättas att en verksamhet av det slag som den nya bestämmelsen
vill träffa ej är begränsad till insamlandet av i tryck offentligt
tillgängliga uppgifter, varför det beträffande sådana uppgifter gjorda undantaget
icke nämnvärt torde komma att förminska stadgandets effektivitet,
övervägande skäl synas därför tala för att bibehålla den ifrågavarande, av
kommittén föreslagna inskränkningen. Såsom lagrådet ifrågasatt torde i
straffskalan böra införas böter för det fall att omständigheterna äro synnerligen
mildrande. I samband härmed torde, såsom i det följande kommer
att närmare beröras, viss jämkning böra verkställas av straffskalan i
8 kap. 23 §.
1 det remitterade förslaget upptages i 8 kap. såsom 29 a § en bestämmelse
om straff för den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten
eller lögnaktiga uppgifter, ägnade att framkalla fara för rikets säker
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
71
het eller den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet
eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter. Med
avseende å denna bestämmelse har lagrådet gjort vissa erinringar.
Sålunda har lagrådet icke funnit sig kunna tillstyrka bestämmelsen i vad
den avser att straffbelägga spridande av rykten eller uppgifter som äro
ägnade att väcka förakt för offentlig myndighet eller sådant organ som nyss
nämnts. Vad lagrådet till stöd härför anfört har emellertid icke föranlett
mig att frångå den ståndpunkt som härutinnan intagits i det remitterade förslaget.
Särskilt vid det förhållandet att gällande rätt i regel straffbelägger
allenast ärekränkning mot enskild person lärer bestämmelsen kunna erhålla
praktisk betydelse för beivrandet icke blott av vissa yttringar av disciplinupplösande
agitation inom försvarsväsendet utan även av sådan propaganda
som avser att undergräva förtroendet och aktningen för civila myndigheter
m. fl.
Mot bestämmelsen i 8 kap. 29 a § har lagrådet vidare anmärkt, att däri
sammanförts fall som äro att betrakta såsom skilda slag av brott samt att
stadgandet endast till den del det avser för rikets säkerhet menligt brott
rätteligen har sin plats i 8 kap., medan det i övrigt tillhör området för 10
kap. Lagrådet har därför förordat en uppdelning av paragrafen på dessa
båda kapitel. Därvid synes lagrådets mening vara att nuvarande 8 kap.
14 § bibehålies men med en lydelse som närmare ansluter sig till den nya
bestämmelse av jämförligt innehåll som borde upptagas i 10 kap. Straffskalan
kunde möjligen vidgas till att omfatta även böter, och straffarbete borde
ej uteslutas därur. Dessa lagrådets erinringar anser jag böra iakttagas. På
grund härav bör den bestämmelse som enligt förslaget upptages i 8 kap.
29 a § uppdelas på 8 och 10 kap. sålunda, att bestämmelsen i vad den avser
för rikets säkerhet menliga förfaranden ersätter nuvarande 8 kap. 14 § samt
att bestämmelsen i övrigt upptages såsom en ny 14 a § i 10 kap. Beträffande
straffet bör i 8 kap. 14 § upptagas en straffskala innefattande straffarbete
i högst två år och fängelse samt vid synnerligen mildrande omständigheter
böter, under det att i den nya bestämmelsen i 10 kap. bör upptagas
en straffskala innefattande fängelse och böter.
Vidare har lagrådet med avseende å det föreslagna stadgandet i 8 kap.
29 a § gjort gällande, att detta kunde befaras bliva av för ringa verkan om
för straffbarhet krävdes uppsåt att giva ryktena eller uppgifterna allmän
spridning. Straff borde därför inträda även för den som icke övertygades
örn mer än att uppsåtligen hava utsatt eller fortspritt sådana rykten och
uppgifter. Detta skulle enligt lagrådets förmenande näppeligen föra för
långt, då vetskap skulle föreligga örn sanningslösheten av ryktena och uppgifterna
samt det tillika förutsattes att dessa blivit allmänt spridda. Emellertid
kan jag icke dela de av lagrådet uttalade farhågorna för att stadgandet
med den föreslagna lydelsen icke skulle bliva tillräckligt effektivt. Mot
den av lagrådet intagna ståndpunkten — enligt vilken straff skulle kunna
inträda även i sådana fall då gärningsmannen icke räknat med att ryktena
eller uppgifterna skulle få allmän spridning — synes med fog kunna in
-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
vändas att den är ägnad att leda till straffrättsliga ingripanden även i sådana
fall där detta ej är påkallat. Lagrådets uttalanden på denna punkt lia sålunda
icke synts mig innefatta tillräckliga skäl att i nu ifrågavarande hänseende
avvika från förslaget.
Lagrådet har slutligen anmärkt att det föreslagna stadgandet i 8 kap.
29 a § på grund av sin avfattning icke erbjöde säkerhet mot kringgående
genom framställningar i allmännare ordalag. Med iakttagande av denna anmärkning
synes i de båda nya lagrummen böra insättas uttrycket ''lögnaktiga
uttalanden’ i stället för det i förslaget upptagna uttrycket ''lögnaktiga
uppgifter’.
Då det nya stadgandet i 8 kap. 14 § skall avse endast brott som rikta
sig mot rikets säkerhet, torde hinder ej föreligga att låta bestämmelsen i
8 kap. 23 § rörande straff för underlåtenhet att uppenbara å förde varande
brott mot rikets säkerhet bliva tillämplig på stadgandet. I anslutning till en
av lagrådet i yttrandet beträffande 8 kap. 21 a § gjord erinran torde emellertid
straffskalan i 23 § böra undergå den jämkning, att då å huvudbrottet efter
lag kan följa böter, sådant straff ock må ådömas för underlåtenhet att upptäcka
brottet.
Vad lagrådet erinrat i fråga om den föreslagna bestämmelsen i 11 kap.
9 a § om straff för den som genom våld å person eller egendom, genom
oljud eller på annat sätt söker hindra eller försvåra hållandet av allmän
sammankomst synes böra föranleda vissa jämkningar i paragrafen. Sålunda
torde uttrycket ''genom våld å person eller egendom, genom oljud eller
på annat sätt’ böra ersättas med uttrycket ''genom våld å person eller egendom,
genom oljud eller oväsende eller på annat förargelseväckande sätt’
samt orden ''eller försvåra’ uteslutas och ersättas med en bestämmelse som
avser störande av sammankomst på nyss angivet sätt.
Beträffande den föreslagna ändringen i 16 kap. 15 § har lagrådet icke
haft något att erinra mot utsträckning av allmän åklagares åtalsbelogenhet
vid ärekränkning för ämbete, tjänst eller annan allmän befattning även
till det fall att befattningshavaren icke längre innehar befattningen. Däremot
har lagrådet funnit sig icke kunna tillstyrka allmänt åtal vid ärekränkning
mot dylik befattningshavare, då ärekränkningen ej skett för allmän
befattning men avsett förhållande utom befattningen av beskaffenhet att
göra den kränkte ovärdig det förtroende och den aktning som befattningen
kräver. Lagrådet har ansett en sådan lagbestämmelse lämna ett alltför vidsträckt
spelrum för skiftande uppfattningar och omdömen för att den med
fördel skall kunna ligga till grund för avgörande av frågan huruvida åtalsrätt
föreligger eller icke. Att en på angivet sätt utsträckt åtalsbefogenhet i
tillämpningen kan vara förenad med vissa svårigheter lärer, såsom jämväl
framgår av vad jag anfört vid remissen till lagrådet, icke kunna bestridas.
Dessa svårigheter torde emellertid näppeligen vara av den art att de böra
utgöra hinder för en i och för sig önskvärd utsträckning av allmän åklagares
befogenhet i nämnda hänseende. I anledning av lagrådets anmärkning lärer
dock den ändring böra göras i förslaget att ärekränkning som avser för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
73
hållande utom befattningen bör få åtalas av allmän åklagare endast i sådana
fall då ärekränkningen skett medan befattningshavaren innehade befattningen.
I rubriken och ingressen till förevarande lagförslag bör företagas av
de nu berörda ändringarna påkallad jämkning, varjämte i 8 kap. 21 a §
och 16 kap. 15 § böra vidtagas vissa ändringar av redaktionell natur.
Lagrådet har icke framställt någon anmärkning mot avfattningen av förslaget
till lag angående indragning av vissa skrifter, vilket avser att i fråga örn
indragning vid trupp eller å flottans fartyg av skrifter, ägnade att undergräva
krigslydnaden, i allt väsentligt med tryckt skrift likställa skrift som
på annat sätt än genom tryck mångfaldigats. Däremot har lagrådet i
sitt yttrande över förslaget uttalat sig till förmån för bestämmelser som
vidga möjligheterna att ingripa mot disciplinupplösande skrifter överhuvud
taget. Lagrådet anför att den av kommittén verkställda utredningen otvetydigt
ger vid handen att de hittills gällande bestämmelserna örn indragning
av skrifter icke täcka behovet av skydd mot den försvarsfientliga propagandan.
Såsom särskilt stötande framhålles, att uppenbart disciplinupplösande
skrifter kunna, ehuru de äro föremål för indragning, obehindrat
och ostraffat utdelas bland krigsfolk i närheten av militära förläggningsplatser
eller bland värnpliktiga vid inskrivnings- och mönstringsförrättningar.
Lagrådet anser det vara väl försvarligt att rätten till indragning utsträckes
att omfatta åtminstone det fall att någon påträffas med att utdela
sådana skrifter varom här är fråga bland krigsfolk eller bland värnpliktiga
vilka ej äro krigsmän men äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen.
Vad angår straffbestämmelserna för spridande av indragningsbara
skrifter anser lagrådet dessa bestämmelser ej uteslutande böra vara knutna
till vetskap om ett meddelat indragningsbeslut. Insikt hos en utspridare örn
att hans förfarande stöde i strid mot rättsordningen torde få anses förefinnas
hos utspridaren även örn han icke kände till indragningsbeslutet men i
stället vore underkunnig om skriftens innehåll, överhuvud taget syntes man
vara berättigad utgå från att den som sprede skrifter av här ifrågavarande
slag till krigsfolk eller samlade värnpliktiga måste antagas vara väl medveten
örn att han deltoge i en olovlig trafik, vilken utsatte honom för risken
av straff, där ej särskilda omständigheter till annat föranledde. Bestämmelserna
borde därför i stället utformas i huvudsaklig anslutning till vad
kommittén föreslagit, dock att såsom villkor för straff borde uppställas att
ett indragningsbeslut, som prövats skola bestå, förelåge.
Såsom jag vid remissen till lagrådet framhållit torde genom den föreslagna
lagen angående indragning av vissa skrifter ett av de viktigaste önskemålen
med kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseende bliva tillgodosett. I
fråga örn den disciplinupplösande propaganda som sker genom spridning av
skrifter torde även vissa av de andra bestämmelser, som jag nu föreslagit eller
ämnar föreslå i samband med ändringar i tryckfrihetsförordningen, lämna
möjlighet till effektivare ingripande än hittills kunnat ske. De skärpningar
av bestämmelserna till förhindrande av spridning av disciplinupplö
Bihang
lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 234. 0
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
sande skrifter, som lagrådet ansett sig böra förorda, avse, såsom nyss anförts,
dels bestämmelserna örn indragning av dylika skrifter och dels stadgandena
om straff för spridande av sådana. Att i dessa avseenden vissa
brister även efter genomförande av de utav mig föreslagna lagändringarna
alltjämt skulle föreligga torde visserligen ej kunna bestridas. Såsom framgår
av vad jag vid remissen till lagrådet anfört har jag emellertid icke ansett
dessa brister vara. av den art att ytterligare lagstiftningsåtgärder böra
ifrågakomma, särskilt som de skulle beröra ett ömtåligt i grundlag reglerat
område. Den utvidgning av indragningsbestämmelserna som lagrådet ifrågasatt
synes med hänsyn till den i praxis antagna vidsträckta tolkningen av
därutinnan gällande bestämmelser näppeligen vara påkallad av något större
praktiskt behov. Jag har tidigare framhållit att de nya straffbestämmelser
för spridning av dylika skrifter som kommittén föreslagit enligt min mening
äro behäftade med principiella betänkligheter. Även med de modifikationer
däri som lagrådet förordat lärer mot desamma kunna anmärkas att de skulle
medföra svårigheter vid tillämpningen och vara ägnade att lätt leda till ingripanden
som ur tryckfrihetens synpunkt äro mindre önskvärda. Då härtill
kommer att den disciplinupplösande propaganda bland krigsfolk som bedrives
genom spridning av skrifter av nu avsett slag på senare tid lärer hava
avtagit, har jag funnit övervägande skäl tala för att ytterligare lagstiftningsåtgärder
å ifrågavarande område utöver de nu föreslagna icke böra för det
närvarande vidtagas.
Vad slutligen beträffar förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen
för krigsmakten har däri endast vidtagits en formell jämkning i 127 §
föranledd av en motsvarande ändring i 8 kap. 21 a § strafflagen.»
Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända — att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande förslag
till lag örn ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen, lag
angående indragning av vissa skrifter och lag örn ändring av vissa delar av
strafflagen för krigsmakten, det förstnämnda och det sistnämnda förslaget
med de ändringar som förut angivits.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
360272