Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

1

Nr 221.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14 juni
1918 (nr 422) om fattigvården m. m.; given Stockholms
slott den 28 februari 1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården samt

2. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 221.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn

fattigvården.

Härigenom förordnas, att 33 §, 61 § 1 morn., 71, 72 och 79 §§ lagen den
14 juni 1918 om fattigvården skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

33 §.

För omhändertagande---gemensamt arbetshem.

Arbetshem må---till stånd.

För de---ingen avgift.

Män och kvinnor---i arbetshem.

Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt vara försett med av
Konungen fastställt reglemente.

Om intagning i hemmet beslutar dess styrelse, jämväl då fråga är om
överflyttning från annat arbetshem.

61 §.

1 mom. Vill fattigvårdsstyrelse---fattigvårdsstyrelsen delgivet.

Vid ansökningen---böra bifogas.

Sedan Konungens---av ansökningarna.

Konungen må när skäl därtill äro förordna, att ansökning som här avses
skall av Konungens befallningshavande upptagas till prövning, ändå att den
göres senare än i första stycket sägs. över sådan ansökning meddelar Konungens
befallningshavande beslut så snart ske kan.

71 §•

Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller
adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § måste lämnas
någon av dem, är han, även om fattigvården är allenast tillfällig, skyldig
att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och efter sin
förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete. Förelägges
den försörjningspliktige att inställa sig till och fullgöra arbete å visst
arbetshem, må föreläggandet jämväl innefatta skyldighet för honom att efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

3

föreskrift av arbetshemmets styrelse inställa sig till och fullgöra arbete
å annat arbetshem. Den försörjningspliktige må, oavsett om fattigvården
upphört, kunna kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning
föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja
sig själv och de sina, dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år.

Genom det---hans hustru.

72 §.

Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräckning
dels för överförande till arbetshem av understödstagare, som i 73 § sägs,
eller eljest av sådan å fattigvårdsanstalt intagen understödstagare, som skall
beredas fortsatt vård och för sådant ändamål intagas å arbetshem,
dels för delgivning av föreläggande, som i 71 § sägs,

dels för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant
föreläggande,

dels för försörjningspliktigs överförande till arbetshem, å vilket arbetsskyldighet
jämlikt sådant föreläggande skall fullgöras,

dels ock för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,
som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken han varit intagen.
Dylik handräckning---eller anstalten.

79 §.

Är någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats
enligt 62 § 2 stycket för omhändertagande av egendom, som där sägs, eller
jämlikt 72 § för överförande till arbetshem, inställande till arbete eller återhämtande
till fattigvårdsanstalt, må han däröver anföra besvär hos Konungens
befallningshavande inom trettio dagar från handräckningens fullbordande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, dels att 64 § lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) skall upphöra att gälla, dels
att 44 § samma lag skall sålunda ändras, att 1 och 2 mom. erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, nuvarande 3 mom. upphör att gälla samt nuvarande
4 mom. betecknas som 3 morn., dels att 81 § samma lag skall sålunda
ändras, att 1 och 4 mom. erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
nuvarande 5 mom. upphör att gälla samt nuvarande 6 mom. betecknas som
5 morn., dels ock att 2 § 2 morn., 37 § 1 mom. samt 43, 45, 67 och 72 §§ samma
lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

2 mom. Barnavårdsnämnden bör---ungdoms välfärd.

Barnavårdsnämnden åligger att i den omfattning och ordning Konungen
bestämmer ombesörja att barn eller ungdom, beträffande vilken uppkommit
fråga örn ingripande enligt denna lag, underkastas observation för att
utröna behovet av ingripande och de lämpliga formerna därför.

37 §.

1 mom. Om uppsikt över skyddshemselev, om disciplinära åtgärder för
tillrättavisande av sådan elev samt om den rätt till umgänge med elev, som
tillkommer elevens föräldrar, meddelar Konungen erforderliga föreskrifter.

43 §.

1 mom. För beredande av skyddsuppfostran skola finnas av staten eller
andra upprättade anstalter (skyddshem).

Särskilda skyddshem eller avdelningar av skyddshem skola finnas:

a) för vanartade barn i skolpliktig ålder, vilka böra erhålla skolundervisning
(skolhem);

b) för vanartade gossar, som avslutat sin skolgång och vid omhändertagandet
icke fyllt aderton år (yrkeshem);

Kungl. Majlis proposition nr 221.

5

c) för vanartade flickor, som avslutat sin skolgång och vid omhändertagandet
icke fyllt aderton år (hemskolor);

d) för personer, som avses i 22 § d) (ungdomshem);

e) för omhändertagna, vilka äro själsligt abnorma.

Där Konungen beträffande visst yrkeshem eller viss hemskola så medgivit,
må person, som avses i 22 § d), även intagas i sådant skyddshem.

Elever av olika kön må ej intagas i samma skyddshem.

2 mom. För Stockholm och Göteborg skola finnas erforderliga av städerna
själva upprättade eller för dem anordnade skolhem, yrkeshem och
hemskolor.

3 mom. Skyddshemselev må kunna genom skyddshems försorg utackorderas
i enskilt hem.

4 mom. Skyddshemselev över femton år, som vid omhändertagandet icke
fyllt aderton år, må örn han visat särdeles svår vanart överflyttas till allmän
uppfostringsanstalt. Har skyddshemseleven efter omhändertagandet
fyllt aderton år, må han överflyttas antingen till allmän uppfostringsanstalt
eller till ungdomshem.

5 mom. Personer, som avses i 22 § d), må, då särskilda förhållanden det
påkalla, överflyttas från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt eller
från sådan anstalt till ungdomshem.

6 mom. Närmare bestämmelser angående intagning i skyddshem och i
allmän uppfostringsanstalt, angående elevs utackordering i enskilt hem genom
skyddshems försorg ävensom angående elevs överflyttning mellan olika
skyddshem samt mellan skyddshem och allmän uppfostringsanstalt meddelas
av Konungen.

44 §.

1 mom. Skyddshem skall stå under ledning av en styrelse som har att
besluta örn intagning i hemmet.

Skyddshem som upprättats av annan än staten skall vara godkänt av Konungen.

Närmare föreskrifter om skyddshems organisation, ledning och skötsel
meddelas av Konungen.

2 mom. I skolhem skall meddelas skolundervisning, motsvarande den
som förekommer i sjuårig folkskola och därpå följande fortsättningsskola
enligt gällande bestämmelser örn folkundervisningen.

I yrkeshem, hemskola och ungdomshem skall meddelas yrkesutbildning i
den omfattning Konungen föreskriver.

45 §.

För skyddsuppfostran---föranleder därtill.

Villkorlig utskrivning---slutligt utskrives.

Beträffande skyddshemselev, som genom skyddshems försorg utackorderats
i enskilt hem innan hans skolgång avslutats, må villkorlig utskrivning

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

ej äga ruin förrän efter fullgjord skolplikt men skall då ske, därest eleven
i allmänhet ådagalagt gott uppförande. Beträffande skyddshemselev, som
utackorderats efter avslutad skolgång, må villkorlig utskrivning ej äga rum.
Närmare föreskrifter — — — av Konungen.

67 §.

Om statsbidrag till bestridande av vissa kostnader enligt denna lag samt
om avgift för skyddshemselevs uppfostran inom eller utom skyddshem
(skyddshemsavgift) är särskilt stadgat.

72 §.

Skyldig att---underhållsskyldighetens fullgörande.

Den arbetsskyldige---ett år.

Vad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen om fattigvården är stadgat örn föreläggandes
innehåll, örn inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, örn
handräckning samt om varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet
av eller tredska eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat
arbete skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande
dock, att vad enligt nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället
skall ankomma på barnavårdsnämnden.

81 §•

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhändertagande
för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem avslagit framställning
om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagen,
eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, som avses i 7 kap.,
eller barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt meddelat beslut rörande behandlingen
vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande
av arbetsskyldig å, anstalten eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i annat ärende enligt denna lag,
vilket icke angår i 3, 4 eller 6 kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,
för vars behandling nämnden jämlikt de i denna lag eller kommunallagarna
givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio
dagar, räknade från det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i
verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen.

4 mom. Barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse, vilken är missnöjd
med beslut av styrelse för skyddshem eller arbetshem rörande någons intagning
i skydds- eller arbetshemmet, äger över beslutet anföra besvär hos
länsstyrelsen inom trettio dagar från det nämnden eller styrelsen erhållit
del av beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

7

Denna lag träder i kraft såvitt avser 72 § den 1 juli 1936 och i övrigt den
1 januari 1938. Dock åligger det landsting att efter sistnämnda dag under
tid och i den ordning Konungen bestämmer till statsverket erlägga vad landstinget
enligt de med stöd av 64 § äldre lag stadgade grunder bort för samma
tid utgiva i bidrag till bestridande av skyddshemsavgifter.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga om ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården och lagen den 6
juni 1924 örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
samt anför:

Ändrade bestämmelser i anledning av särskild avdelnings

inrättande å arbetshem.

Gällande bestämmelser örn arbetshem.

För omhändertagande av dels vissa understödstagare och dels vissa arbetsskyldiga
skola enligt 33 § fattigvårdslagen finnas arbetshem.

De understödstagare, för vilka arbetshemmen äro avsedda, utgöras av sådana
i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i behov av anstaltsvård
men icke lämpligen kunna emottagas eller behållas på vanliga fattigvårdsanstalten
Den andra kategorien interner å arbetshem utgöres av sådana försumliga
försörjningspliktiga, vilka jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 §
barnavårdslagen erhållit föreläggande att fullgöra arbete och för detta ändamål
intagas å anstalt. Enligt 35 § 1 mom. barnavårdslagen må även enligt
denna lag för skyddsuppfostran omhändertagen person överlämnas till arbetshem.

Arbetshem upprättas av landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting.
Två eller flera landsting eller städer, som nu nämnts, kunna förena sig
örn gemensamt arbetshem; sådant kan upprättas jämväl av annan, kommun
eller enskild, därvid landsting eller stad, vars behov av arbetshem därigenom
täckes, befrias från skyldigheten. För arbetshem skall finnas reglemente,
fastställt av Kungl. Maj:t, samt styrelse, utsedd på sätt reglementet föreskriver.

Örn intagande å arbetshem beslutar dess styrelse. Beträffande understöds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

9

tagare tillkommer initiativet till begäran örn intagande vederbörande fattigvårdsstyrelse
eller särskild styrelse för den anstalt, där understödstagare!!
vistas. Beträffande försörjningspliktig utgör grunden för intagande å arbetshem
det av fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd givna föreläggandet
för vederbörande att inställa sig till och efter förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt
eller eljest anvisat arbete.

Arbetshems styrelse äger enligt 69 § fattigvårdslagen disciplinär myndighet
över dem, som intagits å hemmet, enligt närmare föreskrifter i det för
hemmet fastställda reglementet. Om dettas innehåll föreskriver lagen endast,
att däri icke må medgivas användande av inneslutning i mörkt enrum
eller prygel. I de fastställda reglementena föreskrives i detta ämne bl. a.
följande: De intagna ha att åtlyda anstaltens ordningsregler, fastställda av
styrelsen, ävensom personalens tillsägelser samt att utföra dem föresatt arbete.
De ha begränsad rätt att under kontroll mottaga besök och försändelser
samt få icke utan tillstånd avlägsna sig från anstalten. Tredska eller
ordningsförseelse trots förmaning kan medföra förlust av flitpremier, permissionsförbud
eller annan minskning i friheter eller förmåner eller ock
förvaring i enskilt rum under högst femton dagar, eventuellt förenat med
minskning i kosten; örn dessa påföljder beslutar styrelsen eller i lindrigare
fall anstaltens föreståndare, vilken tillsättes av styrelsen. -— För svårare fall
ges föreskrifter i 74 och 75 §§ fattigvårdslagen, enligt vilka den felande
efter formell varning av anstaltens styrelse kan av länsstyrelsen ådömas
tvångsarbete.

Att besluta om utskrivning från arbetshem tillkommer enligt gällande reglementen
hemmets styrelse. Beträffande vissa interner angivas i lagen uttryckligen
villkoren för att utskrivning må äga rum. Sålunda föreskrives
i 73 § fattigvårdslagen, att sådan understödstagare, som gjort sig förfallen
till bettleri eller lösdriveri samt, på grund därav att han varit i behov av fattigvård,
enligt gällande bestämmelser överlämnats till fattigvårdsstyrelse och
för vård intagits å fattigvårdsanstalt, icke är berättigad att lämna anstalten,
med mindre grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten
skall ärligen försörja sig. Beträffande försörjningspliktig gäller, att han må
kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger
till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina ifrågavarande
skyldigheter; dock må han icke kvarhållas oavbrutet längre tid än
ett år.

För genomförande av här ifrågavarande åtgärder kan enligt 72 § fattigvårdslagen
i vissa fall handräckning av polismyndighet erhållas. Vid intagning
å arbetshem finnes emellertid beträffande understödstagare icke möjlighet
att erhålla handräckning; beträffande försörjningspliktig kan sådan erhållas
för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma föreläggande.
För upprätthållande av tvånget i vissa fall att kvarstanna å arbetshem
eller annan anstalt stadgas vidare, att handräckning må lämnas för återhämtande
av understödstagare eller försörjningspliktig, som olovligen avvikit
från fattigvårdsanstalt, å vilken han varit intagen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Klagan må enligt 78 § fattigvårdslagen föras över bl. a. beslut om intagande
å arbetshem, jämväl såsom avseende sättet för fattigvårds meddelande,
över beslut rörande behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet
samt över beslut om kvarhållande å anstalt i de ovannämnda fall,
i vilka fattigvårdslagen innehåller bestämmelser därom. Däremot må klagan
icke föras över föreläggande; lagligheten av dylikt prövas vid klagan
jämlikt 79 § samma lag över handräckning, som lämnats för vederbörandes
inställande till arbete. Jämväl över handräckning för återhämtande till anstalt
må enligt sistnämnda lagrum klagan föras.

Förslag örn inrättande av särskild avdelning.

I en framställning till Kungl. Majit den 7 november 1934 av landshövdingen
Bernhard Eriksson m. fl. har anförts i huvudsak följande.

Jämlikt 33 § fattigvårdslagen hade upprättats bl. a. sju arbetshem för män,
samtliga anordnade som s. k. öppna anstalter. Erfarenheten syntes giva vid
handen, att för det stora flertalet män, som emottoges å arbetshemmen, den
öppna anstaltsformen vore den lämpligaste. För en mindre del av klientelet
vore emellertid intagning å sluten anstalt påkallad, varför en uppdelning på
öppna och slutna anstalter eller olika avdelningar vore nödvändig. De på
arbetshemmen intagna utgjordes i stor omfattning av asociala eller psykiskt
defekta personer, ofta sådana som undergått frihetsstraff eller tvångsarbete,
och en enda eller ett fåtal sådana interner kunde åtstadkomma stor fara
för disciplinen på ett arbetshem. De i och för sig nödvändiga stränga bestraffningsmöjligheterna
enligt 74 och 75 §§ fattigvårdslagen hade visat sig
icke fylla behovet av disciplinära tvångsmedel, enär dels förfarandet vore för
omständligt och tidsödande och dels förseelserna endast i undantagsfall av
den art, att tvångsarbete borde tillgripas. Av dessa skäl hade allt starkare
framträtt ett behov av slutna avdelningar å arbetshemmen för att snabbt
och utan tyngande formaliteter kunna avskilja sådana intagna, som störde
den allmänna ordningen.

Sedan i maj 1932 hade förekommit överläggningar mellan statens inspektör
för fattigvård och barnavård samt representanter för arbetshemmens
styrelser angående sättet för realiserande av nämnda önskemål. I juni 1934
vid en konferens i frågan hade uppdragits åt framställningens undertecknare
i egenskap av kommitterade att göra en framställning i saken. Kommitterade
hade trätt i förbindelse med styrelsen för Västergårdens arbetshem,
vilken åtagit sig uppförande och skötsel av en anstalt i anslutning till arbetshemmet,
avsedd för här ifrågavarande ändamål. Kommitterade hade föreslagit,
att den särskilda anstalten försöksvis inrättades med 10 platser, fördelade
med 1 å 2 platser på varje arbetshem.

Styrelserna för dessa hade i huvudsak anslutit sig till förslaget och förklarat
sig villiga att förhyra de för varje arbetshem föreslagna platserna.
Ett byggnadsförslag hade upprättats avseende en beräknad kostnad av 53,000
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

11

Då emellertid för förslagets genomförande erfordrades högsta föreskrivna
statsbidrag eller 2,500 kronor för varje plats, hemställde kommitterade, att
i riksstaten för budgetåret 1935/1936 måtte upptagas ett belopp av 25,000
kronor att såsom statsbidrag jämlikt kungörelsen i ämnet den 7 juli 1921
utgå till den föreslagna anstaltens inrättande.

Framställningen vann icke Kungl. Maj:ts bifall.

Anslagsyrkandet framfördes därefter vid 1935 års riksdag i motion i andra
kammaren av herr Eriksson m. fl. (nr 287). Motionärerna anförde bl. a.,
att behovet att avskilja interner särskilt avsåge vissa personer inom kategorien
understödstagare. Till utveckling av sin mening åberopade motionärerna
de kommitterades förutnämnda framställning, i vilken jämväl återgivits följande
uttalande av sekreteraren i 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté,
häradshövdingen Jacob Linders:

»Varken fattigvårdslagen eller förarbetena till denna synes mig lägga hinder
i vägen för arbetshemmens utveckling i den riktning, som förslaget örn
en sluten avdelning innebär. Stadgandena i 74 och 75 §§ behöva icke vara
den enda utvägen att behandla de svårhanterliga individerna å ett arbetshem.
Redan isoleringsåtgärderna enligt arbetshemmens reglementen tyda härpå.
Enligt den föreliggande utredningen gäller det här oftast förseelser, som ej
äro av den art att tvångsarbetet kan och bör tillgripas. Den behandling,
som skulle komma dem till del, skulle väl också vara mildare än å tvångsarbetsanstalten.
Jag anser därför någon ändring i fattigvårdslagen ej vara
erforderlig för anordnande av en sluten avdelning av ett arbetshem, men
möjligen böra ändringar göras i reglementena, så vitt ej ett särskilt tillägg
skall göras i reglementet för denna avdelning vid Västergårdens arbetshem.»

Statsutskottet yttrade i anledning av motionen (uti. nr 5 punkt 62 :o):
Det finge anses ådagalagt, att skäl talade för den föreslagna anordningen.
Emellertid syntes det utskottet icke fullt klarlagt, örn överflyttning till en
för samtliga arbetshem gemensam, sluten avdelning vore att hänföra till
sådan disciplinär åtgärd, som enligt gällande författningsbestämmelser kunde
utan vidare företagas. Närmare utredning därom borde äga rum, innan
medel för avdelningens inrättande beviljades. Då ifrågavarande spörsmål
vore av den art, att det i första hand borde bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning, samt ärendet i annan ordning vore underställt Kungl. Maj:t, hemställde
utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet uttalade dock den förväntan, att Kungl. Maj:t, så snart omständigheterna
det medgåve, föreläde riksdagen förslag i ämnet.

Utskottets hemställan bifölls.

Med anledning av vad sålunda förekommit upptogs spörsmålet ånyo till
övervägande inom socialdepartementet och utarbetades en promemoria i frågan
om lagligheten av den föreslagna anordningen med utkast till därav föranledda
ändringar i 33, 71, 72 och 79 §§ fattigvårdslagen samt 72 § barnavårdslagen.
I promemorian och utkastet upptogs även till behandling en
närliggande fråga örn meddelande av handräckning för understödstagares
överförande till arbetshem från annan fattigvårdsanstalt.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

över promemorian och utkastet hava yttranden infordrats från statens inspektör
för fattigvård och barnavård, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län
samt styrelserna för samtliga arbetshem för män. Av statens inspektör för
fattigvård och barnavård hava därjämte infordrats yttranden i ärendet från
statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. Överståthållarämbetet har
vid sitt yttrande fogat yttranden av polismästaren i Stockholm, Stockholms
stads fattigvårdsnämnd och barnavårdsnämnd samt fattigvårdsnämndens
ombudsman. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har vid sitt yttrande
fogat ett yttrande av Göteborgs stads fattigvårdsstyrelse.

Departementsförslaget.

Allmänna synpunkter.

örn behovet av författningsändringar för den föreslagna organisationens
genomförande yttras i promemorian följande.

Under frågans tidigare behandling torde ha åsyftats en anordning utan
lagändring och med formellt bibehållande av arbetshemsorganisationen på
så sätt, att de av arbetshemmen förhyrda platserna å den särskilda avdelningen
skulle betraktas var och en som en del av det arbetshem, för vars
behov platsen förhyrts. Det torde emellertid icke vara möjligt att betrakta
den särskilda avdelningen annorlunda än som en del av det arbetshem, vid
vilket densamma är anordnad, samt underställd dettas styrelse och personal.

Även med sistnämnda betraktelsesätt vore det kanske icke omöjligt att
för den föreslagna anordningen utfinna former, som icke vore stridande
mot gällande författningsbestämmelser, men då ett godtagande i praxis av
lagligheten särskilt av vissa för förslagets genomförande betydelsefulla verkställighetsåtgärder
icke ansetts kunna med full säkerhet påräknas, har en
lagändring i ämnet ansetts vara av behovet påkallad.

Angående förslaget att möjliggöra inrättande av den särskilda avdelningen
ävensom i allmänhet angående förslaget till författningsändringar har i yttrandena
förekommit följande.

Ändringsförslaget lämnas helt eller i huvudsak utan erinran i praktiskt taget
samtliga avgivna yttranden. I ett flertal yttranden vitsordas även behovet
av den föreslagna avdelningen.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård förklarar sig intet hava
att erinra mot de föreslagna lagändringarna. Såsom inspektör för arbetshemmen
hade inspektören haft rikt tillfälle erfara olägenheten av att icke en
särskild avdelning sådan som den föreslagna redan från början inrättades.
De revolter och hotande revoltförsök, som på olika arbetshem förekommit,
hade man anledning förmoda skulle ha kunnat förhindras örn möjligheter
förelegat att snabbt ingripa och förflytta en eller annan uppviglare, vilken
vid dylika tillfällen varit drivkraften. Det kanske allra viktigaste vid ett sådant
tillfälle läge just uti att ingripandet kunde ske snabbt. Lika betydelsefull
som den särskilda avdelningen vore därför tillgången till laglig rättighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

13

att genom polishandräckning få orostiftaren förflyttad, och detta gällde vare
sig han tillhörde kategorien försumlig försörjare eller besvärlig understödstagare.
Enligt det uppgjorda lagutkastet syntes alla önskningar i detta avseende
bliva tillfredsställda.

Göteborgs stads fattigvårdsstyrelse yttrar:

Styrelsen kan med stöd av en omfattande erfarenhet på de områden, varom
här är fråga, vitsorda behovet av den anordning, syftande till differentiering
av arbetshemsklientelet, som i förslaget till ändring av 33 och 71 §§ fattigvårdslagen
förutsättes. Det är uppenbart olämpligt och ägnat att äventyra
själva syftet med arbetsföreläggandet örn relativt unga personer, som
visserligen, ofta på grund av oenighet inom äktenskapet, gjort sig skyldiga
till en även höggradig försummelse av sin försörjningsplikt, å arbetshemmet
sammanföras med de allra värsta, asociala eller psykiskt abnorma elementen,
som på grund av dessa sina egenskaper icke kunna vårdas å vanliga
försörjningshem utan måste överföras till arbetshem. Nödvändigheten att
gentemot dessa senare å arbetshemmcn upprätthålla en tämligen sträng disciplin
medför under nuvarande förhållanden, att även de förstnämnda kategorierna
få underkastas ett tvång, som icke alltid i och för sig är erforderligt
och måhända icke ens alltid ändamålsenligt.

Det synes styrelsen, som förslaget på ett lyckligt sätt löser de författningsenliga
svårigheter för en bättre ordning i berörda avseende, som hittills förelegat.

Stockholms stads barnavårdsnämnd yttrar i fråga om ändringsförslagets
räckvidd:

I motiveringen till förevarande förslag har ingen som helst hänsyn tagits
till anvisningen i 35 § barnavårdslagen om placering i arbetshem av personer,
som omhändertagits för skyddsuppfostran. Av barnavårdsnämnd (ungdomsnämnd)
omhändertagna personer, som placerats i arbetshem, torde
emellertid icke böra överföras till den planerade särskilda avdelningen vid
Västergården, enär denna närmast torde få karaktären av asyl för vissa höggradigt
asociala element och således icke lämpa sig för meddelande av
skyddsuppfostran. Däremot kan den föreslagna lagändringen tänkas komma
att i någon mån undanröja de olägenheter, som för närvarande i allmänhet
torde vara förbundna med överlämnande till arbetshem av personer, som
omhändertagits av barnavårdsnämnd (ungdomsnämnd). Det kan nämligen
antagas att miljön å de vanliga arbetshemmen blir lämpligare för en dylik
uppfostringsuppgift, sedan de mest svårdisciplinerade elementen avskilts från
dessa hem.

I samband med anslagsäskande i årets statsverksproposition (V. p. 67, sid.
140) för bidrag till uppförande eller inrättande av arbetshem uttalade jag,
att ett starkt kännbart behov torde föreligga av en för samtliga arbetshem
gemensam avdelning, till vilken kunde överföras sådana interner, som störde
ordningen å hemmen eller eljest krävde särskild tillsyn, samt att enligt min
mening staten borde lämna sin medverkan till realiserandet av det framkomna
förslaget om inrättande av en dylik avdelning. Sedan utredning i ärendet
verkställts, är jag beredd att på grundval av densamma framlägga förslag till
erforderliga författningsändringar. Jag kan därvid ansluta mig till det inom
socialdepartementet utarbetade förslaget, vilket tillstyrkts i praktiskt taget
samtliga däröver avgivna yttranden. Vad särskilt angår den i yttrandet från

Departe mentschefen.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Stockholms stads barnavårdsnämnd väckta frågan vill jag framhålla, att
förslaget icke avser att beröra den del av arbetshemmens klientel, som avses
i barnavårdslagen.

Förslagets detaljer.

33 § fattigvårdslagen.

33 § fattigvårdslagen innehåller de i inledningen återgivna bestämmelserna
örn arbetshems inrättande och organisation m. m. I paragrafens femte
och sista stycke stadgas, att arbetshem skall stå under ledning av en styrelse,
som har att besluta örn intagning i hemmet, samt vara försett med av Konungen
fastställt reglemente.

I det inom socialdepartementet upprättade utkastet till författningsändringar
föreslås, att i femte stycket bibehålies föreskriften, att arbetshem
skall stå under ledning av en styrelse samt vara försett med av Konungen
fastställt reglemente, och att i ett sjätte stycke stadgas, att örn intagning i
hemmet dess styrelse skall besluta, jämväl då fråga är örn överflyttning från
annat arbetshem.

I den upprättade promemorian anföres härom följande.

Av den i promemorian förordade uppfattningen, att den särskilda avdelningen
i allo bör betraktas som en del av det arbetshem, vid vilket den är
inrymd, följer, att intagning å avdelningen skall beslutas av sagda arbetshems
styrelse. Den förutnämnda, under frågans tidigare behandling skisserade
anordningen torde däremot lia inneburit, att överförande till avdelningen
skulle beslutas av de olika arbetshemsstvrelserna såsom en disciplinär
isoleringsåtgärd. I och för sig kunde givetvis ifrågavarande beslutanderätt
särskilt undantagas från förstnämnda styrelses befogenhet och i disciplinärt
syfte tilläggas styrelsen för det arbetshem, från vilket överflyttning
skall ske. Emellertid skulle detta föranleda lagändringar, som dels vore
vidlyftigare än det ifrågavarande syftet synes i och för sig motivera och dels
bomme att innefatta bestämmelser, som detaljerat anknöte sig till just den
nu föreslagna praktiska och organisatoriska anordningen med en särskild
avdelning å Västergårdens arbetshem; det här framlagda lagutkastet däremot
är med avsikt så allmänt hållet, att dess formulering ger rum även för
andra praktiska lösningar av frågan.

I utkastet föreslås därför arbetshemsstyrelses befogenhet alt besluta örn intagning
oinskränkt, jämväl då fråga är örn överflyttning från annat arbetshem.
Förslaget innebär, att liksom fattigvårdsstyrelse, på sätt för närvarande
gäller, icke innan arbetshemsstyrelsen beviljat intagning bör giva föreläggande
om arbetsskyldighet eller eljest vidtaga åtgärd för någons intagande
å arbetshemmet, överförande till den särskilda avdelningen icke bör företagas,
innan intagning å densamma beviljats eller med säkerhet ställts i utsikt
av styrelsen för det arbetshem, där avdelningen är inrymd. Då den
praktiska utformningen av förslaget bygger på samarbete mellan arbetshemsstyrelserna,
kan det förväntas, att nu angivna förfarande icke behöver medföra
tyngande formaliteter eller tidsutdräkt.

Ehuru sålunda någon ändring i sak icke föreslås i nu ifrågavarande hänseende,
synes likväl en i utkastet föreslagen bestämmelse i 71 § fattigvårds
lagen om viss befogenhet för arbetshemsstyrelse i sammanhang med överflyttning
till annat arbetshem föranleda ett förtydligande tillägg till sista

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

15

stycket av 33 § samma lag, av innehåll, att beslut örn intagning jämväl vid
sådan överflyttning skall fattas av styrelsen för det arbetshem, till vilket
överflyttning skall ske.

I yttrandena har denna del av förslaget ej särskilt berörts.

Som av det följande framgår, ämnar jag föreslå, att rättsgrunden för en
försörjningspliktigs överförande från arbetshem till den särskilda avdelningen
skall utgöras av, förutom det av fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd
givna föreläggandet om arbetsskyldighet, en tillläggsföreskrift, given
av styrelsen för det arbetshem, där vederbörande är intagen. Med hänsyn
härtill och då jämväl beträffande understödstagare initiativet till överflyttningen
av naturliga skäl måste tillkomma sistnämnda styrelse, torde det
vara lämpligt att, såsom föreslås i utkastet, det i lagtexten framhålles, att
likväl beträffande det formella beslutet om överflyttningen huvudregeln skall
gälla, d. v. s. beslutet fattas av styrelsen för det arbetshem, där avdelningen
är inrymd.

71 § fattigvårdslagen och 72 § barnavårdslagen.

I 71 § fattigvårdslagen stadgas bl. a., att om någon genom lättja eller liknöjdhet
ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan
nöd, att obligatorisk fattigvård måste lämnas någon av dem, han är skyldig
att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelse inställa sig till och efter sin
förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete. Den
försörjningspliktige må kunna kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill
dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter
förmåga försörja sig själv och de sina, dock icke i oavbruten följd under
längre tid än ett år.

I 72 § barnavårdslagen stadgas liknande skyldighet för den, som av lastbarhet,
vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter
mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård
måste beredas detta, och tillika undandrager sig fullgörandet av den
honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt den, som enligt av domstol
meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal
är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag
till sitt barn, som ej fyllt sexton år, men av lättja eller liknöjdhet
underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranleder sådan
försämring av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma
barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas påkallad för att
framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande. Föreläggande gives i dessa
fall av barnavårdsnämnden. I sista stycket av 72 § föreskrives, att vad i
faltigvårdslagen i vissa hänseenden är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
i här ifrågavarande fall.

1 utkastet föreslås intagande i 71 § fattigvårdslagen av en bestämmelse, att
örn den försörjningspliktige förelägges att inställa sig till och fullgöra arbete
å visst arbetshem, föreläggandet jämväl må innefatta skyldighet för honom

Departementschefe
n

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

att efter föreskrift av arbetshemmets styrelse inställa sig till och fullgöra
arbete å annat arbetshem.

Tillika föreslås infogad i sista stycket av 72 § barnavårdslagen en bestämmelse
därom, att jämväl vad i 71 § fattigvårdslagen stadgas om föreläggandes
innehåll skall gälla beträffande föreläggande enligt barnavårdslagen.

I promemorian yttras härom följande.

För intagning å arbetshem av understödstagare stadgas icke någon formell
förutsättning. För intagning av försörjningspliktig däremot ligger till grund
det av fattigvårdsstyrelse jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller barnavårdsnämnd
jämlikt 72 § barnavårdslagen givna föreläggandet örn arbetsskyldighet. För
en försörjningspliktigs överförande till den särskilda avdelningen erfordras
därför, att ett föreläggande givits, vars avfattning medgiver en sådan åtgärd.
Utfärdande av nytt föreläggande med sådan avfattning, sedan fråga
om överflyttning uppkommit, kan befaras föranleda tidsutdräkt och äventyra
reformens syfte, varför det är önskvärt, att det ursprungliga föreläggandet
avfattas med tanke på denna möjlighet.

Då det torde vara tvivelaktigt, om det ursprungliga föreläggandet med nu
gällande bestämmelser lagligen kan givas här antydd avfattning, samt i varje
fall en erinran örn föreläggandets önskvärda innehåll i anförda hänseende
synes påkallad, föreslås i 71 § fattigvårdslagen ett tillägg, av innehåll
att föreläggande, som avser arbetsskyldighet i första hand å visst angivet arbetshem,
må innefatta skyldighet för den försörjningspliktige att efter föreskrift
av sagda arbetshems styrelse inställa sig till och fullgöra arbete å
annat arbetshem. — Vad angår 72 § barnavårdslagen, torde icke erfordras
annan ändring än att bland lagrummets övriga hänvisningar till fattigvårdslagen
infogas en hänvisning beträffande vad föreläggande må innehålla.

I yttrandena har i detta sammanhang förekommit följande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att ändringen i 71 § fattigvårdslagen
gives en mera kategorisk form. Då nämligen någon uppfattning
om en försörjningspliktigs uppförande icke torde kunna erhållas förrän
denne en tid vistats å arbetshem, borde föreläggandet alltid innefatta skyldighet
för vederbörande att efter föreskrift av arbetshemmets styrelse inställa
sig till och fullgöra arbete å annat arbetshem.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att vederbörande fattigvårdsstyrelser
ofta kunde tänkas komma att av förbiseende underlåta att giva
föreläggandet den vidsträcktare formuleringen, och ifrågasätter, örn det icke
ur praktisk synpunkt vore lämpligast att på det sätt ändra förevarande stadgande,
att föreläggande för försörjningspliktig att inställa sig å visst arbetshem
utan vidare medförde skyldighet för den försörjningspliktige att, därest
arbetshemmets styrelse så prövade lämpligt, inställa sig å annat arbetshem.

Den utvidgning av föreläggandets innehåll, som synes erforderlig för att
''å detsamma skall kunna grundas skyldighet för den försörjningspliktige att
underkasta sig förflyttning till och fullgörande av arbete å den särskilda avdelningen,
torde, såsom i promemorian framhållits, böra komma till uttryck
i lagtexten. Därvidlag erbjuda sig tre möjligheter, vilka framgå av utkastet
jämfört med de här återgivna yttrandena, nämligen antingen att föreläggande

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

17

oavsett sin formulering skall anses innefatta dylik skyldighet eller att föreläggande
alltid skall så formuleras, att sagda skyldighet däri innefattas, eller
slutligen att föreläggande må givas sådan formulering. Det är emellertid min
avsikt att i detta sammanhang — frånsett handräckning för understödstagares
överförande från vanlig fattigvårdsanstalt till arbetshem — icke föreslå andra
ändringar än som omedelbart föranledas av förslaget om en särskild avdelning.
I enlighet härmed anser jag mig sakna anledning att föreslå inskränkning i
den handlingsfrihet, som nu tillkommer fattigvårdsstyrelse i fråga om föreläggandes
innehåll, detta vare sig så att föreläggande alltid skulle anses hava
ett vidare innehåll än dess lydelse utvisade eller så att fattigvårdsstyrelse
skulle vara ovillkorligen förpliktad att å arbetshemsstyrelsen till viss del
överflytta sin befogenhet att bestämma platsen för arbetsskyldighetens fullgörande.
Det föreliggande lagförslaget avser endast att möjliggöra för fattigvårdsmyndigheter
och arbetshemsstyrelser att genom frivillig samverkan
åstadkomma en i visst hänseende effektivare anstaltsorganisation. För detta
ändamål synes det vara tillräckligt att det på sätt i utkastet föreslagits uttryckligen
medgives, att i föreläggandet platsen för arbetsskyldighetens fullgörande
angives villkorligt. Genom denna lagändring sker samtidigt en
erinran till fattigvårdsstyrelserna örn att föreläggande lämpligen från början
gives sådan vidsträcktare formulering.

Den i utkastet föreslagna ändringen i 72 § barnavårdslagen följer av nyssberörda
ändring i fattigvårdslagen.

72 § fattigvårdslagen.

I 72 § fattigvårdslagen stadgas bl. a., alt vederbörande polismyndighet på
begäran har att meddela handräckning, bl. a. för inställande till arbete av
den, som underlåter att efterkomma förut omnämnt föreläggande samt för
återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig, som olovligen
avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken han varit intagen.

I utkastet föreslås detta stadgande utvidgat att avse jämväl dels överförande
till arbetshem av understödstagare som sägs i 73 § fattigvårdslagen,
eller eljest av sådan å fattigvårdsanstalt intagen understödstagare, som skall
beredas fortsatt vård och för sådant ändamål intagas å arbetshem, och dels
försörjningspliktigs överförande till arbetshem, å vilket arbetsskyldighet jämlikt
föreläggande skall fullgöras.

I 73 § fattigvårdslagen, vartill hänvisning göres i den föreslagna lagtexten,
stadgas att den som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri och
enär han varit i behov av fattigvård överlämnats lill fattigvårdsstyrelse och
för vård intagits å fattigvårdsanstalt, icke är berättigad lämna anstalten,
med mindre grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten
skall ärligen försörja sig.

Örn ändringsförslaget i 72 $ fattigvårdslagcn yttras i promemorian följande.

Bihang till riksdagens protokoll WHO. 1 sami. Nr 221. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

För det praktiska genomförandet av förslaget om den särskilda avdelningen
torde erfordras möjlighet att erhålla handräckning av polismyndighet
tor vederbörandes överförande till avdelningen från annat arbetshem, därvid
det torde vara obehövligt och praktiskt olämpligt att, såsom i de nu förekommande
huvudfallen av handräckning, för erhållande därav förutsätta
någon form av underlåtenhet eller tredska.

Vad först angår understödstagare, står frågan om nu nämnd handräckning
beträffande sådan intern i naturligt samband med frågan örn det i
praktiken överklagade förhållandet, att handräckning icke må erhållas
för understödstagares förflyttning från vanlig fattigvårdsanstalt till arbetshem;
det synes icke föreligga något skäl att behandla nämnda två fall
på olika sätt. För sådana understödstagares del, vilka enligt 73 § fattigvårdslagen
äro skyldiga att kvarstanna å anstalt, böra inga principiella betänkligheter
möta att föreskriva handräckning för deras överförande till
arbetshem, vare sig från fattigvårdsanstalt eller eljest. Beträffande övriga
understödstagare har regeln örn handräckning ansetts böra givas mindre
räckvidd än beträffande nyssnämnda grupp såtillvida, att handräckning må
lämnas endast för vederbörandes förflyttning från fattigvårdsanstalt, där
lian är intagen, till arbetshem (ev. från ett arbetshem till ett annat). I övrigt
angives beträffande denna kategori som förutsättning flir handräcknings
meddelande, att vederbörande »skall beredas fortsatt vård och för sådant
ändamål intagas å arbetshem». Därmed åsyftas såväl de fall, där fråga icke
uppkommit, huruvida understödstagaren skall i fortsättningen vara intagen
å arbetshem eller icke, eller där han själv önskar framdeles vistas å arbetshem,
som ock de fall, där vederbörande är mot sin uttalade vilja skyldig
underkasta sig intagning eller kvarstannande å arbetshem. Sistnämnda fall
kan vara för handen, örn den behövande väl icke önskar vård å arbetshem
men gör anspråk på fattigvård i annan form (Regeringsrättens årsbok 1926
not. S. 68 och 1934 not. S. 419), möjligen i vissa fall även utan att dylikt anspråk
framställts (i sistnämnda hänseende är praxis ståndpunkt oviss). Förevarande
regel avser emellertid icke att besvara frågan, huruvida och i vilka
täll berörda skyldighet må föreligga; densamma avser endast att uttala, att
handräckning må givas, därest, på sätt nyss för olika fall utvecklats, vederbörandes
fortsatta vård på arbetshem antingen icke satts i fråga eller ock
prövas kunna påtvingas honom.

Vidkommande därefter försörjningspliktiga, kunde för sådana interners
överförande handräckningsvis till den särskilda avdelningen åberopas gällande
föreskrift om handräckning för inställande till arbete, men till förtydligande
av föreskriften har sistnämnda bestämmelse kompletterats med
en särskild regel beträffande överförande till arbetshem, givetvis inbegripande
även överförande från arbetshem till den särskilda avdelningen.

I yttrandena förekommer härom följande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

Såsom i den upprättade promemorian uttalats, torde vad angår försörjningspliktig
för överförande handräckningsvis från arbetshem till särskild
avdelning vid annat arbetshem kunna åberopas gällande föreskrift om handräckning
för inställande till arbete. I förtydligande syfte har emellertid
nämnda bestämmelse kompletterats med en särskild regel, inbegripande även
överförande från arbetshem till den särskilda avdelningen. Länsstyrelsen
ifrågasätter, huruvida icke den sålunda föreslagna kompietterande föreskriften
erhållit större räckvidd än som är erforderligt och lämpligt, då densamma
kommit att innefatta icke blott överflyttning från ett arbetshem till ett annat
utan även sådan inställelse av försörjningspliktig å arbetshem, vartill hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

19

räckning redan enligt gällande lag otvivelaktigt kan lämnas. Om ett förtydligande
anses nödvändigt, synes detta böra ske endast genom ett tillägg
till förutvarande bestämmelse av innehåll att handräckning må kunna äga
rum för inställelse till arbete av den, som underlåter att efterkomma i 71 §
omförmält föreläggande eller med stöd därav meddelad föreskrift örn överflyttning
från ett arbetshem till ett annat.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar i detta sammanhang:

I samband med ändringen i 72 § fattigvårdslagen synes böra tagas under
övervägande, huruvida icke uttryckligt stadgande angående polismyndighetens
skyldighet att pröva befogenheten av utav fattigvårdsstyrelse begärd
handräckningsåtgärd bör införas i förevarande paragraf. I av länsstyrelsen
handlagda mål rörande inställelse till arbetshem av försörjningspliktig
har det nämligen vid flera tillfällen visat sig särskilt hos de kommunala myndigheterna
råda missuppfattning örn innebörden av 72 § fattigvårdslagen.
Sålunda har den uppfattningen gjort sig gällande, att polismyndigheten skulle
sakna befogenhet att ingå på materiell prövning av frågan örn lagligheten av
meddelat föreläggande att iakttaga inställelse å arbetshem och att polismyndigheten
således endast skulle hava att konstatera förefintligheten av en framställning
från vederbörande kommunala myndighet och att meddelat föreläggande
icke fullgjorts. Med hänsyn härtill har länsstyrelsen ansett sig böra
föreslå ett förtydligande av förevarande stadgandet i nämnda avseende.

I yttrandet från styrelsen för Västergärdens arbetshem uttalas tvivelsmål,
örn den föreslagna formuleringen omfattade handräckning för överförande
från arbetshem till den särskilda avdelningen.

Förslaget örn handräckning för överförande av understödstagare från vanlig
fattigvårdsanstalt till arbetshem har i några yttranden särskilt berörts.

Förslaget tillstvrkes av Överståthållarämbetet.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård anför härom:

Enligt förslaget skulle i detta sammanhang en kännbar olägenhet bliva avhjälpt,
nämligen den nu bristande möjligheten att genom handräckning få en
bråkig, besvärlig och för personal och andra kanske farlig understödstagare
förflyttad från ålderdomshem till arbetshem. Det kan måhända synas sakna
nämnvärd betydelse att äga rätt till polishandräckning för förflyttning av
understödstagare från ålderdomshem till arbetshem, då dessa personer förutsättas
vara så kroppsligt svaga att motstånd eller våldsamheter från deras
sida ej kan förväntas. Så är emellertid icke förhållandet. Ej sällan påträffas
på ålderdomshemmen understödstagare, vilka kunna vara stora och
starka, oaktat de på grund av vanlörhet eller lyte äro oförmögna att genom
arbete försörja sig. En enda sådan person kan, i all synnerhet på ett mindre
ålderdomshem där endast kvinnlig personal finnes, fullkomligt terrorisera
sin omgivning. Givetvis motsätter han sig att frivilligt medfölja till ett arbetshem,
där lian har klart för sig att en strängare disciplin råder. Mången fattigvårdsordförande
skulle kunna omtala vilka bekymmer och besvärligheter
som förelegat innan intagningen på arbetshemmet, örn den överhuvud taget
kunnat genomföras, kommit till stånd. Det skulle därför vara till stor lättnad
för fattigvårdsstyrelse!- och personal på åldersdomshemmen örn lagstiftningen
nu även bleve kompletterad med rätt till handräckning i förenämnda
hänseende.

Stockholms stads fattigvårdsnämnds ombudsman yttrar härom:

20

Departe mentschefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

De senaste arens erfarenheter fran våra ålderdomshem visa nödvändigheten
av att vissa oroselement avlägsnas från dessa hem, avsedda som de
äro för hedervärda gamla, som där i lugn och ro skola tillbringa sin levnadsalton.
Det måste således anses i samhällets intresse påkallat att från ett åldel
domshem kunna avföra dessa störande element till annan anstalt, i föreliggande
fall till arbetshem. Emellertid uppkommer i samband med föreliggande
lagförslag, i fråga örn överflyttning från ett arbetshem till ett annat,
dar med ali säkerhet en strängare behandling väntar den intagne, den frågan,
huruvida en dylik överflyttning tvångsvis kan äga rum. I 72 § föreslås
visserligen att vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela
handräckning för överförande till arbetshemmen av dessa understödstagare.
Det täler kunna ifragasättas, huruvida detta förslag, med hänsyn till det
kraftiga ingrepp uti den medborgerliga friheten polishandräckningen innebär,
bör realiseras. Orsaken till att förenämnda kategori intagits å arbetshem
är ju allenast att behov av fattigvård förelegat. Så snart detta behov
upphör eller enbart den omständigheten att den intagne förklarar sig själv
icke vidare vara i behov av fattigvård och av denna anledning begär utskrivning,
torde lagligen böra föranleda därtill att polishandräckning ej kan företagas.
Man måste fråga sig örn det kan anses nödigt att med avseende å
denna kategori vidtaga ett sådant ingrepp uti den genom regeringsformen

10 garanterade medborgerliga friheten, som här föreslagits. Redan med nu
gällande fattigvårdslag kan en medborgares egendom konfiskeras (§ 62) och
hans likhet berövas honom av den anledning att han icke fullgör sin betalningsskyldighet
och det synes mig betänkligt att gå vidare på den sålunda inslagna
vägen så länge ej genom grundlagsändring särskild undantagslagstiftning
införes med avseende å fattigvårdstagare.

Kan det emellertid bortses från vad jag nyss anfört, synes mig den föreslagna
lagstiftningen icke giva anledning till erinran från fattigvårdsmvndigheternas
sida.

Göteborgs stads fattigvårdsstyrelse säger sig med tillfredsställelse finna, att
den ifrågavarande luckan i fattigvårdslagen föreslås fylld, och tillstyrker
livligt de föreslagna lagändringarna, vilkas utformning syntes vara tillfredsställande.

Jämväl statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter i 8:e och 9:c distrikten
uttala anslutning till förslaget i denna del.

Till den del ändringsförslaget rörande 72 § fattigvårdslagen avser handräckning
för försörjningspliktigs överflyttning från arbetshem till den särskilda
avdelningen innebär förslaget endast ett förtydligande och en naturlig
komplettering till förut gällande handräckningsregler med särskild hänsyn
till organisationsreformen.

I anledning av vad länsstyrelsen i Södermanlands län anfört därom, att
den föreslagna bestämmelsen örn handräckning för försörjningspliktigs överförande
till arbetshem delvis sammanfölle med den nu gällande regeln örn
handräckning for inställande till arbete, önskar jag framhålla följande. Vad
angår inställande till arbete fordras för handräcknings erhållande, att vederbörande
underlåtit att efterkomma föreläggande därom; detta villkor synes
bora bibehållas. Beträffande arbetsskyldig, som inställt sig till arbete men
skall förflyttas till annan arbetsplats (exempelvis från ålderdomshem till arbetshem
eller därifrån till den särskilda avdelningen), förefaller det däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

21

konstlat att för handräcknings erhållande kräva, att den arbetsskyldige, som
i sådant fall givetvis ofta saknar rörelsefrihet, skall hava underlåtit att självmant
inställa sig på den nya arbetsplatsen. Såsom i promemorian framhår
lits torde i dessa fall icke böra förutsättas underlåtenhet eller tredska i någon
form utan handräckning meddelas utan att sådan kommit till uttryck.
Under sådana förhållanden torde de ifrågavarande båda bestämmelserna icke
böra förenas.

Den oriktiga uppfattning om innebörden av polismyndighetens befattning
med hithörande ärenden, som enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län skulle
ha kommit till synes, torde, även om den vore allmännare omfattad, kunna
beriktigas på annat sätt än genom en lagändring.

Vad härefter angår handräckning beträffande understödstagares överförande
mellan anstalter måste stadgandet härom däremot sägas innebära en nyhet.
I fråga om överflyttning från arbetshem till den särskilda avdelningen
föranledes ändringen givetvis av förslaget om avdelningens inrättande; i fråga
om annan förflyttning mellan anstalter har oberoende härav framkommit behov
av en handräckningsmöjlighet, vilken fråga ansetts böra upptagas och
lösas i detta sammanhang. Jämväl i sistnämnda hänseende har förslaget vunnit
anslutning i yttrandena. I anledning av vad Stockholms stads fattigvårdsnämnds
ombudsman i denna fråga uttalat önskar jag understryka vad i promemorian
yttrats därom, att förslaget icke avsåge att reglera skyldigheten
för understödstagare att underkasta sig intagning eller kvarstannande å arbetshem
utan endast att föreskriva handräckning i de fall, där vederbörandes
fortsatta vistelse å arbetshem antingen icke satts i fråga eller ock prövas
kunna påtvingas honom. Med förslaget avsåges sålunda icke i princip ett
ytterligare kringskärande av vederbörandes rörelsefrihet utan endast att
möjliggöra, att en fortsatt anstaltsvistelse, därest myndigheterna så
funne erforderligt, förlädes till ett arbetshem eller till den särskilda avdelningen.

I anledning av vad styrelsen för Västergårdens arbetshem uttalat vill jag
ytterligare framhålla, att i förslagets formulering överförande till arbetshem
tydligen måste anses inbegripet överförande mellan två arbetshem, ävensom
att det i förslaget förekommande uttrycket »fattigvårdsanstalt» inbegriper även
arbetshem.

79 § fattigvårdslagen.

I 79 § fattigvårdslagen föreskrives, att örn någon är missnöjd med handräckning,
som av polismyndighet meddelats bl. a. jämlikt 72 § för inställande
till arbete eller återhämtande till fattigvårdsanstalt, han må däröver anföra
besvär hos länsstyrelsen inom 30 dagar från handräckningens fullbordande.

I utkastet föreslås, att bland de i 79 § uppräknade fallen av handräckning
jämlikt 72 §, i vilka klagan må föras, intages jämväl överförande till arbetshem.

Härom yttras i promemorian följande.

Ändringen i detta lagrum sammanhänger därmed, att i 72 § föreslås föreskrifter
örn handräckning jämväl för överförande till arbetshem.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Vad angår understödstagare, komrae enligt utkastet att finnas rätt till klagan
såväl över beslut om sådan interns överförande till arbetshem, nämligen
såsom avseende sättet för fattigvårds meddelande, som över handräckningsåtgärd
i anslutning därtill. Detta förhållande har emellertid icke ansetts böra
föranleda undantag från principen, att för samtliga fall av handräckning
(frånsett delgivning) klagan bör kunna föras över åtgärden i och för sig.

Förevarande fråga har i yttrandena ej särskilt behandlats.

Departe mentschefen.

Såsom i promemorian anförts torde i samtliga fall av handräckning böra
finnas rätt till klagan över handräckningsåtgärden i och för sig, varför här
ifrågavarande ändring blir en följd av utvidgningen av handräckningsreglerna
i 72 §.

Ikraftträdelsebestämmelserna.

De föreslagna bestämmelserna torde lämpligen böra träda i kraft redan den
1 juli 1936. Något hinder med hänsyn till att den föreslagna särskilda avdelningen
å Västergårdens arbetshem då icke anordnats torde ej möta, eftersom
de föreslagna bestämmelserna icke äro beroende av att avdelningen kommer
till stånd.

Utsträckt tid för ansökning om gottgörelse av staten för

fattigvård m. m.

För vissa fall av obligatorisk fattigvård är fattigvårdssamhälle enligt 60 §
fattigvårdslagen berättigat till gottgörelse av staten, därest ersättning ej kan
uttagas hos enskild person. Sådan rätt föreligger beträffande fattigvård, lämnad
till den som icke är svensk medborgare eller vars hemortsrätt ej kan utrönas,
samt beträffande viss fattigvård till den som mellan 16 och 60 års
ålder oavbrutet under minst 3 år vistats utom det fattigvårdsamhälle, där
han har hemortsrätt, utan att under denna tid hava av samhället åtnjutit
fattigvård.

Tid och sätt för ansökning om sådan gottgörelse föreskrives i 61 § fattigvårdslagen.
Ansökning skall göras hos länsstyrelsen för varje år inom februari
månad året efter det, då fattigvården av fatligvårdssamhället utgivits
eller, därest samhället sökt av annat samhälle eller enskild person utfå ersättning
därför, då talan därom rättskraftigt ogillats. Efter utredning i ärendet
skall länsstyrelsen före den 1 nästkommande maj meddela beslut i anledning
av ansökningen.

Där kommun haft utgift för omhändertaget barn i fall, då jämlikt 60 § fattigvårdslagen
ersättning för fattigvård lämnas av staten, äger kommunen
jämlikt 63 § barnavårdslagen i förhållande till staten den rätt, som enligt
förutnämnda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle. Jämväl för utgifter,
som vistelsekommun haft för skyddsuppfostran av vissa personer i åldern
18—21 år, äger kommunen rätt till ersättning av staten. I avseende å behandling
av frågor om ersättning av staten i nämnda fall ävensom i avseende å
tid för anhängiggörande av talan skall enligt 65 § barnavårdslagen i tillämpliga
delar gälla vad för motsvarande fall är stadgat i fattigvårdslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

23

I en till chefen för socialdepartementet den 31 oktober 1935 ingiven promemoria
har statens inspektör för fattigvård och barnavård anfört bland annat
följande.

Allt emellanåt inkomma till Kungl. Maj:t framställningar från fattigvårds -styrelser och barnavårdsnämnder, vilka anhålla att av nåd få utbekomma ersättning
av staten, oaktat ansökningarna av vederbörande länsstyrelser avvisats,
därför att de inkommit för sent. Många, mycket ömmande skäl anföras
ofta till stöd för ansökningarna, såsom ordförandens sjukdom eller dylikt.
Med hänsyn till att bestämmelsen örn ansökningstiden intagits i fattigvårdslagen,
bär Kungl. Majit emellertid ej ansett sig kunna bifalla de gjorda
framställningarna huru ömmande skälen, som legat till grund för försummelsen,
än varit. Genom de inträdda försummelserna och därav följande
avslag å ansökningarna inbesparas visserligen en del statsmedel, men detta
kan ej ha varit avsikten med tidsbestämmelsen. Någon undersökning har
icke gjorts rörande antalet fall, där avslag meddelats av länsstyrelserna och
sökandena därmed låtit sig nöja. Under tiden 16 maj 1930—7 juni 1935
har emellertid hos Kungl. Majit förevarit till behandling tjugo fall, där sökandena
ej åtnöjt sig med länsstyrelsens beslut. Samtliga lia av skäl, som
förut omnämnts, måst avslås. Har vederbörande ordförande, som närmast
haft att svara för ansökningens ingivande i behörig tid, saknat egna medel för
lämnandet av ersättning i stället för det uteblivna statsbidraget, kan förlusten
ha blivit rätt kännbar för kommunen.

Enligt mitt förmenande torde sådan ändring böra vidtagas i 61 § i fattigvårdslagen,
att Kungl. Majit efter prövning må kunna medge att ansökan må
av vederbörande länsstyrelse kunna upptagas till behandling utan hinder av
att ansökningen inkommit för sent.

Vid promemorian har fogats en tablå över ansökningar hos Kungl. Majit
av fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder om gottgörelse för fattigvård
och samhällsvård, ehuru ansökning icke inkommit till länstyrelse i rätt tid,
vilka ärenden avgjorts under tiden den 16 maj 1930—den 7 juni 1935. Tablån
upptager 20 fall, avseende belopp å upp till 2,620 kronor och ett sammanlagt
belopp å 19,489 kronor 38 öre.

över promemorian hava yttranden infordrats från statskontoret,
kammarrätten, samtliga länsstyrelser, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas
förbund samt svenska stadsförbundet.

Statskontoret vill icke motsätta sig den föreslagna lagändringen.

Förslaget tillstgrkes av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västernorrlands, Jämtlands
och Västerbottens län, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter
i lia till och med 8:e distrikten samt svenska landskommunernas förbund.

Konsulenterna i 5:c och 7:c distrikten framhålla, att undantag icke bör
beviljas, då ren försumlighet föreligger, Konsulenten i G:c distriktet anser
skälen för medgivande av undantag böra angivas i lagen.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, örn det är nödvändigt att förbehålla
Kungl. Majit avgörandet, och framhåller, att det för sökanden betydde
en avsevärd förenkling, örn prövningen uppdroges åt länsstyrelsen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke bestämmelserna
rörande förfarandet att utfå ersättning av statsmedel i sin helhet
borde utbrytas ur fattigvårdslagen och intagas i en särskild kungörelse.

Svenska landskommunernas förbund finner det önskvärt, att även ansökningar,
avseende tid före den föreslagna lagändringens ikraftträdande, kunde
upptagas till prövning. Några betänkligheter ur statsfinansiell synpunkt
ansåge förbundet detta icke föranleda, då man vid beräkning av anslagen
till ifrågavarande ändamål knappast torde hava utgått från att vissa ersättningskrav
komme att bortfalla på grund av ansökningstidens åsidosättande.

Kammarrätten föreslår en lagändring av innehåll att ansökan finge upptagas,
därest laga förfall visades. Samma ståndpunkt intages av länsstyrelsen
i Stockholms län samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Överståthållarämbetet tillstyrker ändringsförslaget, därest icke reglerna örn
laga förfall kunde anses här tillämpliga.

Förslaget avstyrkes av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och
Malmöhus län samt statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i 9:e distriktet.
Nämnda länsstyrelser förorda i detta sammanhang, att längre tid
tillmätes länsstyrelserna för dessa ärendens avgörande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

Det är givet, att en viss tid måste bestämmas, inom vilken ansökningar om
ersättning av statsmedel skola vara inkomna till prövningsmyndigheten.
Lika viktigt torde emellertid även vara, att en sådan ordningsregel uppehälles,
vilket måhända ej kan sägas ske tillräckligt effektivt, örn vederbörande
skulle äga rätt att söka dispens från regeln. Därest ansökningstiden
kan framflyttas till en senare tidpunkt på året än den sista februari vore
kanske något vunnet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar härom:

Efter det fattigvården av fattigvårdssamhället utgivits, har fattigvårdsstyrelsen
möjlighet att under en tid av två månader till länsstyrelsen inkomma
med ansökan om dylik gottgörelse. På grund härav och då ifrågavarande
fattigvårdskostnader alltmera tendera att ökas, bör därför i statens intresse
enligt länsstyrelsens förmenande någon dispens härutinnan icke äga rum,
jämväl av den anledning, att sådan lätt kunde medföra förhalning av dylika
ansökningar och försök från fattigvårdsstyrelses ordförande att urskulda
sitt dröjsmål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar:

Därest möjlighet herodes att få ansökan, som inkommit efter februari månads
utgång, prövad av länsstyrelsen, skulle detta säkerligen föranleda, att
en hel del ansökningar inkomme å sådan tid, att länsstyrelsens arbete onödigt
försvårades. Länsstyrelsen förmenar vidare, att de fall av ansökningstidens
överskridande, då särskilt ömmande omständigheter förelegat, icke
varit så många, att de böra föranleda någon lagändring. Länsstyrelsen känner
för sin del icke till något enda sådant fall. Att det vid ett par tillfällen
inträffat, att postförsändelse innehållande ansökningshandlingar inkommit
till länsstyrelsen för sent, ehuru försändelsen avlämnats till postbefordran
i så god tid, att densamma bort kunna framkomma i tid, är visserligen beklagligt,
men anledning torde saknas att behandla dessa fall annorlunda än

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

25

andra dylika. Detsamma synes kunna sägas t. ex. om det fall, att sökande
översänt ansökningshandlingar till landstingets expedition i stället för till
länsstyrelsen och att man å förstnämnda ställe icke uppmärksammat förhållandet
i tid. Ett stadgande av föreslaget innehåll komme säkerligen att
inverka ofördelaktigt på de för ansökningarnas expedition ansvariga fattigvårdsmännens
noggrannhet, och länsstyrelsen finner sig böra jämväl av denna
anledning avstyrka den föreslagna lagändringen.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, örn lagändringen är av behovet påkallad,
och anför:

Skola dispensmöjligheter öppnas, böra dessa i vart fall på något sätt begränsas.
Ordförandens sjukdom torde därvid knappast kunna godtagas som
laga skäl. Man har dock två månader på sig för ansökningens uppsättande
efter årets slut — örn nu inga anteckningar gjorts under löpande år — och
vid ordförandens sjukdom finnes vice ordförande att tillgå. En dispensmöjlighet
i avseende å tidsfrister måste alltid vara ägnad att ingiva betänkligheter
och bör därför vara särdeles väl motiverad, något som i förevarande
avseende knappast kan sägas vara fallet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer sig synnerligen tveksam till lämpligheten
av ändringen och anför:

Som emellertid fall kunna förekomma, då på grund av särskilt ömmande
skäl möjlighet till dispens borde finnas, och denna dispensrätt givetvis endast
kommer att begagnas i extra ordinära fall, anser Konungens befallningshavande
sig dock icke böra helt motsätta sig införande av dylik dispensmöjlighet.
Men detta borde icke ske genom tillägg till 61 § utan genom vidtagande
av sådan ändring av paragrafen att ifrågavarande tidsbestämmelse
i stället kunde införas i en särskild kungörelse. Dispens skulle då kunna
givas utan att en direkt bestämmelse härom fanns i lagen.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län tillstyrka utredning i
ämnet.

Billighetsskäl synas tala för att en kommun icke endast på grund av underlåtenhet
att iakttaga viss ansökningstid ovillkorligen skall gå förlustig ett
för densamma måhända betydande belopp i ersättning för sådana kostnader
för fattigvård och omhändertagande av barn, som enligt lag skola åvila staten.
Rätt att erhålla ersättning, som icke sökts i laga tid, torde dock böra bliva
beroende av Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall. Å andra sidan
lärer det icke vara erforderligt eller lämpligt att begränsa Kungl. Maj-.ts
dispensrätt till sådana fall. i vilka laga förfall kan sägas lia förelegat.

Här avsedda syfte torde enklast förverkligas därigenom att i 61 § 1 mom.
fattigvårdslagen infogas ett nytt, sista stycke av innehåll, att Konungen må,
när skäl därtill äro, förordna, att ansökning skall av Konungens befallningshavande
upptagas till prövning, ändå att den göres senare än eljest är stadgat.
För i rätt lid inkomna ansökningar örn ersättning gäller, att Konungens
befallningshavande skall meddela beslut före den 1 nästföljande maj. En
dylik tidsfrist torde icke lämpligen kunna föreskrivas för de fall varom nu
är fråga. Det synes tillräckligt, örn det stadgas att Konungens befallningshavande
har att meddela beslut så snart ske kan.

Departe mentschefen.

2° Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Genom den föreslagna bestämmelsen blir det jämväl möjligt för Kungl.
Majit att på därom av vederbörande gjord ny ansökan föreskriva att fall som
med stöd av gällande lag avvisats enär ansökning ingivits för sent skola av
Konungens befallningshavande upptagas till prövning.

Den föreslagna lagändringen synes böra träda i kraft den 1 juli 1936.

Ändringar i barnavårdslagen föranledda av omläggning i
skyddshemsverksamheten.

Förut denna dag har Kungl. Majit beslutat att till riksdagen avlåta proposition
(nr 219) angående omläggning av skyddshemsverksamheten m. m.
Jag anhåller nu att få anmäla ett inom socialdepartementet upprättat förslag
till ändringar i barnavårdslagen, vilka föranledas av nyssnämnda förslag.

Av det nämnda proposition bilagda utdraget av statsrådsprotokollet framgår,
att till grund för den av mig föreslagna omläggningen av skyddshemsverksamheten
ligger ett av särskilda sakkunniga, skyddshemssakkunniga,
utarbetat betänkande (se statens offentliga utredningar 1935: 35 och 64).
Beträffande dels gällande bestämmelser på området, dels skyddshemssakkunnigas
förslag och däröver avgivna yttranden, dels ock det förslag angående
skyddshemsverksamhetens omläggning, som förelägges riksdagen, hänvisar
jag till det nyss omnämnda utdraget av statsrådsprotokollet.

Vid skyddshemssakkunnigas betänkande fanns även fogat ett av dem upprättat
förslag till lag angående ändring i vissa delar av barnavårdslagen (se
senare delen av betänkandet sid. 68—70).

I de över betänkandet avgivna yttrandena har detta lagförslag lämnats
utan erinran. Däremot har i yttrandet från Stockholms stads barnavårdsnämnd
upptagits en fråga, som icke direkt föranledes av det föreliggande organisationsförslaget,
nämligen om den tidpunkt, vid vilken i vissa fall en
person skall anses omhändertagen enligt barnavårdslagen. Jag finner icke
skäl att i detta sammanhang upptaga sistnämnda spörsmål.

Emellertid påkallas en del ändringar i lagförslaget av de avvikelser från
de sakkunnigas organisationsförslag, som av mig förordats i förslaget till omläggning
av skyddshemsverksamheten. Jag övergår nu till en närmare redogörelse
för och motivering av det sålunda inom departementet omarbetade
lagförslaget.

2 §•

Skyddshemssakkunniga hava i 35 § av förslaget till ändring i barnavårdslagen
(se sid. 68 i senare delen av betänkandet) förordat ett visst förfaringssätt
vid intagning i skyddshem, innefattande en observation av omhändertagen,
innan beslut örn sadan intagning fattades. Detta förfaringssätt har
jag icke ansett mig kunna godkänna. Däremot har jag ansett mig böra föreslå,
att för barnavårdsnämnderna skulle öppnas möjlighet att i en eller annan
form få alla omhändertagna barn och även barn, vilka ansetts böra gö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

27

ras till föremål för förebyggande åtgärder, ställda under observation för utrönande
av dels orsaken till det uppträdande eller handlingssätt hos barnet,
som föranlett barnavårdsnämnds ingripande, dels ock lämpligaste sättet för
barnets botande eller tillrättaförande. I den mån erforderliga anordningar
för verkställande av sådan observation komma till stånd, bör barnavårdsnämnd
vara skyldig att vid behov anlita desamma. Om det närmare förfaringssättet
vid sådan observation torde det ankomma på Konungen att meddela
föreskrifter. Bestämmelser härom torde lämpligen kunna införas som
ett tillägg till 2 mom. i 2 § barnavårdslagen.

Med stöd av det i 43 § 6 mom. föreslagna stadgandet att Konungen äger
meddela närmare bestämmelser, bland annat om överflyttning av skyddshemselever
mellan anstalter av olika slag, blir det jämväl möjligt för Konungen
att föreskriva skyldighet för vederbörande anstaltsstyrelse att, innan
sådan överflyttning vidtages, föranstalta örn observation av skyddshemselev,
om vars överflyttning är fråga.

37 §.

I 37 § 1 mom. hänvisas beträffande vissa disciplinära bestämmelser till
det reglemente, som enligt hittills gällande lydelse av 44 § skall utfärdas för
skyddshem. Med anledning av föreslagna ändringar i sistnämnda paragraf,
enligt vilka formen för de av Konungen meddelade föreskrifterna örn skyddshems
organisation m. m. icke närmare angivits, torde i 37 § böra allenast
stadgas, att berörda disciplinära föreskrifter skola meddelas av Konungen.

43 §.

Enligt det av mig framlagda förslaget till omläggning av skyddshemsverksamheten
skall ansvaret för denna verksamhet principiellt övertagas av staten,
men enskilda sammanslutningar och stiftelser, som för närvarande bedriva
dylik verksamhet eller önska ägna sig däråt och äga därför erforderliga
förutsättningar, skola även äga möjlighet därtill. Därjämte skola städerna
Stockholm och Göteborg med bidrag av statsmedel till kostnadernas
bestridande själva svara för skyddshemsverksamheten i fråga om vanartade
barn. Statens övertagande av ansvaret för skyddshemsverksamheten
innebär emellertid icke med nödvändighet, att äganderätten till de
hem, som för närvarande drivas av landsting och andra i landsting icke deltagande
städer än Stockholm och Göteborg, skall övertagas av staten. Vissa
sådana hem skola tillsvidare endast arrenderas av staten.

Enligt nämnda förslag (jämför 43 § i skyddshemssakkunnigas förslag, se
sid. 68 i senare delen av betänkandet) skola vidare för barn, som omhändertagas
före fyllda 18 år, inrättas särskilda hem (skolhem) för de skolpliktiga, särskilda
yrkeshem för äldre gossar och särskilda hemskolor för äldre flickor.
För dem, som omhändertagas i åldern 18—21 år, skola redan befintliga,
för deras del särskilt inrättade hem alltjämt användas. Dessutom skola
finnas särskilda hem uteslutande för vård av psykiskt abnorma.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

I anledning av den omläggning av skyddshemsverksamheten som sålunda
föreslagits torde nu gällande bestämmelser i 43 § 1, 2, 3 och 5 mom. barnavårdslagen
örn intagning i skyddshem av för skyddsuppfostran omhändertagna
böra ersättas av bestämmelser, vilka angiva de olika kategorier av
skyddshem, som enligt den av mig föreslagna omläggningen av skyddshemsverksamheten
skola finnas. Dessa bestämmelser hava sammanförts i 1 och 2
mom. Då de hem, vilka särskilt upprättats för personer som avses i 22 § d),
sammanställas med de nyinförda kategorierna av skyddshem, benämnda
skolhem, yrkeshem och hemskolor, kan det anses motiverat, att även för
den förra kategorien införes en kortare benämning. Någon sådan har icke
föreslagits av de sakkunniga, vilka i huvudsak icke till behandling upptagit
ifrågavarande slag av skyddshem. Desamma synas lämpligen kunna benämnas
»ungdomshem». Den i nuvarande 5 moni. omförmälda möjligheten
att intaga personer, som omförmälas i 22 § d), även i annat skyddshem än
sådant, som upprättats enbart för dem eller för psykiskt abnorma, har begränsats
till visst för äldre barn avsett skyddshem, beträffande vilket Konungen
därtill lämnat sitt medgivande. Att utan vidare, innan den nya
skyddshemsorganisationen hunnit prövas, lämna ett allmängiltigt sådant
medgivande torde icke få anses lämpligt. Till 1 mom. har dessutom från nuvarande
44 § 1 mom. överförts bestämmelsen, att elever av olika kön ej må
intagas i samma skyddshem.

Enligt det av mig framlagda förslaget till omläggning av skyddshemsverksamheten
skulle vidare öppnas möjlighet att försöksvis från skyddshem utackordera
barn, vilka icke anses kunna återsändas till barnavårdsnämnden,
men som dock visat sig så lätthanterliga, att de under särskilt betryggande
kontroll borde kunna vårdas i enskilda hem. Försök med sådan utackordering
skulle i första hand göras beträffande skolpliktiga gossar, men även äldre
gossar och, ehuru i mera begränsad omfattning, flickor skulle kunna komma
i fråga därtill. Utackordering i denna form får icke förväxlas med villkorlig
utskrivning, som äger rum, sedan eleven på skyddshemmet nått sådan
mognad, att han kan prövas ute i livet. En allmän bestämmelse om
denna nya vårdform har införts såsom 3 moni. i 43 §. Närmare bestämmelser
i ämnet torde böra meddelas av Konungen. Föreskrift härom har införts
i 6 morn., vilket i övrigt motsvarar nuvarande 3 mom. i 44 §. Till
frågan om förhållandet mellan ifrågavarande nya vårdform och villkorlig utskrivning
återkommer jag vid behandlingen av 45 §.

Sedan i 1 mom. meddelats föreskrifter om intagning i skyddshem av personer,
som omförmälas i 22 § d), erfordras beträffande de i 4 och 5 mom.
gällande lag återstående bestämmelserna endast vissa av den nya skyddshemsorganisationen
påkallade, rent formella ändringar, vilka icke torde behöva
närmare motiveras. Därjämte torde emellertid ett tillägg böra göras
till 4 mom. av innebörd, att skyddshemselev som efter omhändertagandet
fyllt aderton år må, om han visat särdeles svår vanart, kunna överlämnas
antingen till allmän uppfostringsanstalt eller till ungdomshem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

29

44 §.

De i denna paragraf vidtagna ändringarna (jämför 44 § i senare delen av
skyddshemssakkunnigas betänkande sid. 69) äro föranledda av skyddshemsverksamhetens
förstatligande och den genom nyorganisationen åstadkomna
uppdelningen av hemmen efter elevernas ålder, kön och sinnesbeskaffenhet.
För de statliga skyddshemmen torde av Konungen böra utfärdas gemensamma
reglementariska föreskrifter, medan för övriga hem torde på sätt
hittills skett böra fastställas särskilda reglementen. Nuvarande bestämmelser
i 1 mom. om högsta antalet elever, som må samtidigt vara intagna i ett
skyddshem, samt om föreståndare och personal torde lämpligen utgå ur lagen
och meddelas i de nämnda i administrativ ordning utfärdade bestämmelserna.
Av övriga bestämmelser i nu gällande 44 § hava, såsom redan
omförmälts, andra stycket av 1 mom. flyttats till 43 § 1 mom. och 3 mom.
infogats i det föreslagna 6 mom. av samma paragraf.

45 §.

Enligt gällande bestämmelser bör villkorlig utskrivning av skyddshemselev
ej utan att särskilda omständigheter därtill föranleda äga rum, förr än ett år
förflutit, sedan eleven blivit intagen i skyddshemmet, eller senare än att
eleven får tillfälle att vistas utom skyddshemmet minst sex månader, innan
han slutligt utskrives.

Även för barn, som utackorderats genom skyddshems försorg och således
alltjämt betraktas såsom helt tillhörande skyddshemmet, torde i viss utsträckning
villkorlig utskrivning böra äga rum. Enligt vad jag anfört i samband
med förslaget till omläggning av skyddshemsverksamheten bör utackorderad
skolhemselev, som fullgjort sin skolplikt och i övrigt visat ett gott
uppförande, likställas med övriga från skolhem villkorligt utskrivna elever.
För utackorderade äldre elever erbjuder sig icke en lika markerad gräns,
utan sådan elev skall i regel anses tillhöra skyddshemmet under hela den
tid, utackorderingen varar. Beträffande sådan elev torde villkorlig utskrivning
ej böra ske. Som ett tredje stycke av förevarande paragraf hava införts
bestämmelser av den innebörd som ovan angivits (jämför 45 § i skyddshemssakkunnigas
förslag, se senare delen av betänkandet sid. 69).

81 §•

Beträffande klagan över skyddshemsstyrelses beslut givas för närvarande
regler beträffande skyddshem, som avses i 43 § 1 morn., i 81 § 1 och 4 mom.
samt beträffande skyddshem, som avses i 43 § 2, 3 och 5 moni., i 81 § 5
mom. jämte med stöd därav i administrativ ordning utfärdade bestämmelser.
Då enligt omorganisationsförslaget den uppdelning mellan olika kategorier
av skyddshem, som gjorts i 1, 2, 3 och 5 mom. av 43 §, bortfaller, böra även

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

enhetliga fullföljdsregler gälla och vad därutinnan stadgas i 81 § 1 och 4
mom. avse samtliga skyddshem. I enlighet därmed föreslås, att i 1 och 4
mom. orden »som avses i 43 § 1 mom.» utgå, att 5 mom. skall upphöra att
gälla samt att 6 mom. erhåller beteckningen 5 mom. (jämför 81 § i skyddshemssakkunnigas
förslag, se senare delen av betänkandet sid 70).

Därjämte synes i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit skyddshemsstyrelses
beslut om intagning böra kunna överklagas ej endast av barnavårdsnämnd
utan även av annan skyddshemsstyrelse. I enlighet därmed
har ytterligare en ändring vidtagits i 4 mom.

64 §, 67 § och övergångsbestämmelserna.

Såsom framgår av förslaget till omläggning av skyddshemsverksamheten,
skall den landstingen hittills enligt 64 § barnavårdslagen åliggande skyldigheten
att utgiva bidrag till primärkommunerna för bestridande av skyddshemsavgifter
upphöra, varför nämnda lagrum föreslås upphävt. Emellertid
har jag, såsom framhållits i anslutning till omorganisationsförslaget, ansett
det kunna åläggas landstingen att under en övergångstid bidraga till
kostnaderna för reformens genomförande med samma belopp som förut utgått
i form av bidrag till primärkommunerna. Sistnämnda åläggande synes
lämpligen böra intagas i lagens övergångsbestämmelser. Genom upphävandet
av 64 § bortfaller även vad denna paragraf innehåller därom, att angående
avgift för skyddshemselevs uppfostran inom eller utom skyddshem
(skyddshemsavgift) är särskilt stadgat. Denna del av 64 § torde i stället
böra sammanföras med nuvarande 67 §, vilken innehåller, att om statsbidrag
till bestridande av vissa kostnader enligt barnavårdslagen är särskilt
stadgat.

Den enahanda skyldighet att under en övergångstid bidraga till kostnaderna
för reformens genomförande, som jag ansett böra åläggas vissa av de
städer som icke deltaga i landsting, torde — såsom hittills med stöd av den
nyssnämnda enligt lagförslaget till 67 § överflyttade bestämmelsen i nuvarande
64 § skett beträffande skyldighet att erlägga skyddshemsavgift — kunna
föreskrivas i administrativ ordning.

I anslutning till den enligt propositionen angående omläggning av skyddshemsverksamheten
beräknade tidpunkten för reformens genomförande torde
denna lagändring böra träda i kraft den 1 januari 1938.

Föredraganden hemställer härefter, att de inom socialdepartementet utarbetade
förslagen till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni
1918 (nr 422) örn fattigvården och lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag) måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221-

31

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Å. Nordwall.