Kungl. Majit» proposition nr 218.

1

Nr 218.

Kungl. Martts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete; given Stockholms slott den 10 mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 218.

877 sc 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1, 11, 13 och 20 §§ lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete1) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

1 §•

Envar arbetare---i arbetet.

Såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada, som förorsakats
genom inverkan under högst några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår, blåsor eller senskideinflammation
(senknarr),

eller av temperaturförhållandena under arbetet, örn skadan utgöres av
värmeslag, solsting eller förfrysning,

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes
upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av svavelsyra,
salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne
ingår;

skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan
yppades.

Såsom olycksfall--med arbetsanställningen.

Kostnaden för---av arbetsgivaren.

11 §•

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund
av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva
avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd
på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa
eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt
än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp
eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av
olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen
eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen
utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbetsgivaren,
på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,
samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

*) Senaste lydelse av 1 § se 1919: 323 och av 13 § se 1922: 320.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

eller på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet helt
och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske
med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag.
För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske,
ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbetsgivaren
av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda utgivet
understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag.

Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension,
som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid
eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade
skadan. I fråga om pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycksfallet,
skall såsom sådant understöd anses allenast den del av pensionen, som
överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Avdrag må icke göras för tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering
eller för understöd enligt förordningen örn invalidunderstöd eller för understöd
från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett
understöd, och icke heller för ersättning enligt förordningen örn blindhetsersättning.

Är för den skadade lön bestämd i författning eller eljest fastställd av
statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för
livränta i anledning av olycksfall i arbetet, skall vid tillämpningen av första
stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik
livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock må livräntan
utgå örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad,
fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i
arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,
prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å ersättningen
enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen---skall utgivas.

Kan ej med---böra utgå.

Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall
utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för
skadans yppande är försäkrad jämlikt denna lag; dock skall, örn skadan yppas
först sedan den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som
förorsakat skadan, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, där
den skadade senast var försäkrad, medan han var utsatt för dylik inverkan.
Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för inverkan, som nu sagts,
jämlikt denna lag varit försäkrad jämväl i annan försäkringsinrättning, och
har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under tiden
för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden
för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kan ej genast---sålunda utgivits.

Inträder, sedan---för beslutet.

Beslut om--— till efterrättelse.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av olycksfall i
arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, ofördröjligen
härom underrättas. I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra
stycket, skall underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren
vid tidpunkten för skadans yppande är anställd, eller till den, som å
hans vägnar förestår arbetet; dock skall, om skadan yppas först efter det
arbetaren upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat
skadan, underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren
senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår
arbetet. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes den skadade, är
han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas
av arbetsgivaren eller arbetsföreståndare^

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Lagen skall icke äga tillämpning i fråga örn skada, varom förmäles i 1 §
andra stycket, där skadan yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande
dylik skada, som yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande
varit utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan. Ersättningsanspråk,
som grundas å olycksfall, vilket inträffat före lagens ikraftträdande,
skall bedömas enligt äldre lag.

Kungl. Majus proposition nr 218.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning
med t. f. chefen för justitiedepartementet samt cheferna för försvars- och
finansdepartementen fråga om vissa ändringar i lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete samt anför:

Inledning;.

I skrivelse den 11 maj 1934 (nr 250) anhöll riksdagen:

I. att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida begreppet olycksfall
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete borde utvidgas, utan
att gränsen mellan olycksfall och yrkessjukdom utplånades och utan att kravet
på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan uppgåves, genom att under
detta begrepp inbegrepes fall, i vilka den av arbetet härflytande skadeverkningen
gjort sig gällande under en mera utsträckt tid än som hittills av praxis
medgivits för att lagen skulle hava tillämpning, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill nämnda utredning kunde giva anledning, samt

II. att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning rörande ändrade bestämmelser
i 11 § olycksfallsförsäkringslagen beträffande förhållandet mellan
förmåner, som utginge enligt nämnda lag, samt understöd, som det till följd
av olycksfall i arbete ålåge arbetsgivare att utgiva enligt annan lag eller särskild
författning eller på grund av egen utfästelse, eller som utginge från
kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt
än i 4 § olycksfallsförsäkringslagen sägs, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Framställningen var föranledd av en vid riksdagen väckt motion (I: 16 av
herrar Olof Carlsson och Forslund), över vilken andra lagutskottet avgivit
utlåtande nr 27.

Den 31 maj 1934 anbefallde Kungl. Maj:t riksförsäkringsanstalten att efter
verkställande av erforderlig utredning avgiva yttrande i ärendet och därvid
tillika inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Till fullgörande av detta uppdrag har riksförsäkringsanstalten den 4 december
1934 inkommit med förslag till vissa ändringar i olycksfall orsak -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ringslagen jämte motiv därtill. Lagförslaget torde få såsom bilaga (Bilaga B)
fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

över förslaget i dess helhet hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,
försäkringsrådet, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i
Sverige. Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat från yrkesinspektörerna
infordrade utlåtanden över förslaget i vad det avser den under I i riksdagens
skrivelse omförmälda frågan. Landsorganisationen har vid sitt yttrande fogat
ett av svenska järnvägsmannaförbundet avgivet utlåtande i den under II i
riksdagens skrivelse behandlade frågan, över förslaget hava därjämte yttranden
inkommit i vad det avser frågan I i riksdagens skrivelse från medicinalstyrelsen
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening samt i vad
det avser frågan II i skrivelsen från arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
statskontoret, statens pensionsanstalt, domänstyrelsen och
svenska stadsförbundet.

Jag övergår nu till en närmare behandling av förslaget och börjar därvid
med frågan I i riksdagens skrivelse.

Utvidgning- av begreppet olycksfall.

Översikt.

Gällande bestämmelser.

Enligt 1 § olycksfallsförsäkringslagen skall i regel varje arbetare vara försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Därjämte stadgas i 1 § lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, att
den, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för skada till följd
av olycksfall i arbete, skall anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,
som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av
arsenik, bly, kvicksilver, fosfor, stendamm, strålande värme eller ljus, röntgenstrålar
eller radium, mjältbrandssmitta.

Någon definition på begreppet olycksfall, respektive yrkessjukdom, lämnas
icke i dessa lagar.

Historik.

Vid 1928 års riksdag hemställdes i motion (II: 288 av herr Sundström) örn
sådant tillägg till olycksfallsförsäkringslagen, att arbetare, som ådragit sig
muskelsträckning i ryggen, bleve tillförsäkrade ersättning enligt lagens
grunder.

I två likalydande motioner (1:185 av herrar Nils Andersson och Lindström
samt II: 354 av herrar Molander och Englund) till 1933 års riksdag föreslogs
framställning till Kungl. Maj:t örn utarbetande av förslag till sådan komplettering
av olycksfallsförsäkringslagen, att olycksfallsersättning i regel skulle utgå
till personer, som under arbetet påtagligen ådragit sig skador genom muskelsträckningar
och muskelbristningar.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 32/1928 och 27/1933)

Kungl. Majlis proposition nr 218. ^

beslöt riksdagen såväl 1928 som 1933, att motionerna icke skulle föranleda
till någon åtgärd.

Vid 1934 års riksdag erinrade andra lagutskottet i sitt förut omnämnda utlåtande
nr 27, att uttrycket »olycksfall» i gällande olycksfallsförsäkringslag i
praxis syntes tolkas så, att därunder inbegrepes allenast fall, då en kroppsskada
uppkommit genom någon skadlig inverkan under en begränsad kort tid, enligt
ett uttalande av riksförsäkringsanstalten omfattande högst en arbetsdag. Av
yttranden, som i ärendet avgivits av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten,
framginge, att åtskilliga fall förekomme, då kroppsskador, vilka till
sin natur vore nyss omförmälda olycksfallsskador närstående, uppkomme på
grund av skadlig inverkan, som haft något längre varaktighet. I sådana fall
hade med tillämpning av hittillsvarande praxis olycksfall icke ansetts föreligga.
Enligt utskottets mening borde en utredning verkställas, huruvida icke
även vissa sådana fall, som senast omförmälts, skulle kunna anses utgöra
olycksfall i arbete och sålunda en utvidgning ske av begreppet olycksfall
sådant det hittills ansetts böra tolkas. Utskottet förutsatte emellertid härvid,
att andra skadefall icke skulle komma i fråga än dels sådana, som icke vore
att hänföra till yrkessjukdomar, och dels sådana, i fråga örn vilka sambandet
mellan arbetet och skadan vore påtagligt.

Här må jämväl erinras örn det förslag till lag angående ändrad lydelse av
1, 3 och 9 §§ lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, varöver Kungl.
Majit tidigare denna dag efter hemställan av mig beslutat inhämta lagrådets
yttrande. Förslaget avser en utvidgning av lagens tillämpningsområde, i det
försäkringen föreslås skola bland annat omfatta jämväl yrkessjukdomar, som
uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av bensol
eller dess homologer eller deras nitro- eller aminoderivat, halogenderivat av
kolväten av den alifatiska serien, koloxid, cyan eller förening därav, klor,
hypoklorit eller klorkalk, kloramin, nitrösa gaser, kromsyra eller förening
därav, radioaktivt ämne överhuvud.

Utländsk rätt•

Enligt den danska »Lov örn Forsikring mod Fölger af Ulykkestilfselde» av
1916 skola med olycksfall jämställas sådana skadliga påverkningar av högst
några få dagars varaktighet, vilka härflyta från arbetet eller de förhållanden,
varunder detta utföres, och som medföra nedsättning av arbetsförmågan eller
döden. Enär inom olycksfallsförsäkringen i Danmark gäller en karenstid av
13 veckor samt nyss angivna skadliga påverkningar jämförelsevis sällan torde
medföra nedsättning av arbetsförmågan under så lång tid, är berörda bestämmelse
av ganska ringa betydelse. I Schweiz har olycksfallsförsäkringsanstalten
år 1918 bemyndigats att försöksvis bereda försäkringens förmåner
åt arbetare, vilka äro arbetsoförmögna till följd av skador, som uppkommit
genom arbetet dels på grund av inverkan av andra ämnen än som äro angivna
i lagstiftningen om försäkring för yrkessjukdomar, varvid företrädesvis avses
eksemer och andra hudåkommor, förorsakade av kalk, cement, kalciumkarbid,
dålig olja m. m., dels utan inverkan av farliga ämnen, för så vitt dessa skador

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

med bestämdhet kunna hänföras till arbetet, »men ej, om skadorna kunna
vara verkningar eller yttringar av en sjukdom, eller om de icke skulle hava
uppkommit utan medverkan av en sjukdom». Till skador av sålunda sist
åsyftade slag, vilka berättiga till ersättning, skola hänföras i synnerhet
krepiterande senskideinflammation, som uppkommit till följd av upprepade
ansträngande rörelser, hudvalkar till följd av särskilt tungt arbete eller upprepade
stötar, hudsprickor till följd av kyla, för vilken den skadade varit utsatt
under arbetet, hudavskrapning till följd av fortgående nötning m. m. År 1932
har nämnda bemyndigande utsträckts till att omfatta även sådan lungsjukdom
(pneumokonios), vilken förorsakas av damm, som inandas under arbetet. Ersättningen,
som endast avser akuta skador, skall i angivna fall ej utgivas, örn
det legat i den försäkrades makt att skydda sig för skadorna. Den årliga kostnaden
för dessa skador uppgår till omkring 200,000 schweiziska francs. Genom
lag år 1928 har i den holländska olycksfallsförsäkringslagen av år 1901 intagits
en bestämmelse av följande lydelse: »Med kroppsskada till följd av
ett olycksfall likställes kroppsskada, uppkommen på jämförelsevis kort tid,
såsom senskideinflammation, förfrysning, värmeslag, värmebedövning, solsting,
blåsor och liknande.» Sammanlagda kostnaden för de under nämnda
stadgande hänförliga olycksfallen uppgick under år 1932 till 152,241 floriner.

Departementsförslagets huvudgrunder.
Kiksförsäkringsanstaltens förslag.

Riksförsäkringsanstaltens förslag innebär i huvudsak införandet i 1 §
olycksfallsförsäkringslagen av ett nytt andra stycke, enligt vilket såsom föranledda
av olycksfall i arbete även skola anses skador, som förorsakats av
inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst några dagar)
av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits, såsom skavsår,
blåsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frätande eller
etsande inverkan under nyss angiven tid av visst i arbetet använt ämne, som
ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av
klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari
dylikt ämne ingår.

Såsom en följd av införandet i lagen av detta stadgande föreslår anstalten
tillika viss ändrad lydelse av 6 § samt vissa tillägg till 13, 20 och 21 §§.

Riksförsäkringsanstalten har i motiveringen till förslaget anfört följande.

I sitt vid 1934 års riksdag till andra lagutskottet avgivna yttrande hade
anstalten ställt sig mycket tveksam med avseende å den ifrågasatta nya lagstiftningen.

Denna tvekan hänförde sig huvudsakligen till den stora svårigheten att
på ett någotsånär tillfredsställande sätt avgränsa de slags skador, som i detta
sammanhang kunde ifrågakomma, och som, ehuru de hade karaktären av
vanlig sjukdom eller yrkessjukdom, det oaktat skulle inrangeras i olycksfallsförsäkringslagen
vid sidan örn skador, som föranleddes av olycksfall.

Emellertid hade riksdagen tänkt sig en lösning av frågan i sådan anslutning
till olycksfallsbegreppet, sådant det för närvarande uppfattades, att
endast de fordringar på plötslighet eller kortvarighet i fråga örn det därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

grundläggande händelseförloppet, som brukat uppställas, skulle i viss utsträckning
eftergivas; och det utan att därigenom någon rubbning skulle ske
i förhållandet i princip mellan olycksfallsskada och yrkessjukdom enligt
lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

I enlighet härmed hade anstalten sökt begränsa den avsedda utvidgningen
sålunda, att därunder ej skulle inbegripas sådana skadeverkningar, där enligt
redan för närvarande vedertagen praxis olycksfallskaraktären uteslötes av
annan anledning än som hade avseende på ett kortare eller längre tidsmoment
för det förekommande händelseförloppet.

Med den ganska betydande utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens
tillämpning, som trots den sålunda gjorda begränsningen syntes bliva följden,
torde också, intill dess erfarenhet vunnits, viss försiktighet vara på sin plats
med avseende å längre gående åtgärder än som av riksdagen satts i fråga.

För att olycksfall skulle anses vara för handen måste i regel föreligga, förutom
viss plötslighet i händelseförloppet, något i erforderlig män ovanligt
och oförutsett med avseende å detsamma. I anslutning härtill ansåges,
oaktat händelseförloppet vid insjuknandet kunde lia varit plötsligt, olycksfall
i regel icke vara för handen t. ex. vid inre förkylningsåkommor eller vid
överföring av smittämne på vanligt sätt. Dylika fall skulle alltså ej inbegripas
under den här ifrågavarande lagstiftningen.

Likaså skulle ej medtagas sådana av temperaturförhållanden föranledda
skador, som toge sig uttryck i förfrysningar eller värmeslag, och som visserligen
redan för närvarande i en del fall godtoges såsom föranledda av olycksfall,
men i andra fall icke ansåges hava olycksfallskaraktär. När dylika åkommor
icke godtoges såsom olycksfall, vore anledningen därtill i regel icke, att
det tidsmoment, varunder vederbörande varit utsatt för den inverkan, varom
här vore fråga, varit längre, än som förutsattes för olycksfall. Fastmer gällde om
dessa skador, att de så gott som undantagslöst uppkomme inom loppet av högst
en arbetsdag eller i allmänhet endast efter någon eller några timmars eller än
kortare påverkan, beroende på om den ifrågakommande kroppsdelen vore
oskyddad eller skyddad och i senare fallet på skyddets eller beklädnadens beskaffenhet
m. lii. Inom socialförsäkringen ansåges därmed uppfyllt det mått
av plötslighet eller kortvarighet, som man där i allmänhet inlade i olycksfallsbegreppet.
Däremot ansåges händelseförloppet i en del fall icke vara i
erforderlig grad ovanligt och oförutsett. Att en person — likaväl utom som
i arbete — exempelvis dag efter dag under jämförelsevis långa tider vistades
ute i en temperatur, som kunde medföra förfrysning, vöre under den kallare
årstiden i vidsträckta trakter av vårt land i och för sig ej något ovanligt.
Annorlunda bleve förhållandet, om en för vederbörande mera onormal temperaturförändring
förelåge. Därtill komme i fråga örn förfrysningar, att, därest
intet oförutsett inträffade, skadeverkningen jämförelsevis ofta kunde förekommas
genom sådan omtanke och sådana åtgärder från vederbörandes egen sida,
sorn, om han vore van vid utearbete eller vistelse i det fria, för honom tedde
sig såsom naturliga, och vilkas åsidosättande i ett visst fall därför kanske
kunde bliva det enda onormala i händelseförloppet. Redan i det av anstalten
på sin tid avgivna utlåtandet över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag
till olycksfallsförsäkringslag hade därför anstalten framhållit i fråga örn
skador, som föranletts av förfrysning, solsting och värmeslag, att anstalten
låtit ersättning utgå i dessa fail, »dock endast under förutsättning, att den
skadade på grund av arbetet varit särskilt utsatt för att skadas på sätt som
skett eller på grund av arbetet varit förhindrad eller åtminstone haft svårt
att skydda sig för skadan».

Även beträffande t. ex. ryggskott (lumbago) gällde, att sådan åkomma å
ena sidan i viss omfattning icke hade olycksfallskaraktär. Detta berodde

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

huvudsakligen därpå, att, ehuru symtomen kunde uppträda plötsligt, åkomman
likväl i talrika fall hade sin grund i sedan jämförelsevis lång tid fortgående
sjukliga förändringar av reumatisk eller nervös natur eller av deformerande
art. Men å andra sidan inträffade ofta, att en viss plötslig händelse,
som hade olycksfallskaraktär och i praxis också erkändes såsom sådan, påverkade
en förut fullt frisk kroppsdel — bland annat en eller flera ryggmuskler
— så att denna skadades. Detsamma kunde obestridligen också ske
i fråga örn en förut ej frisk kroppsdel, så att denna påtagligen försämrades.
Även i så fall tillerkändes ofta ersättning, i den mån försämringen vore att
tillskriva ett inträffat verkligt olycksfall.

Vad anginge den avgränsning i förhållande till yrkessjukdomarna, som i
detta sammanhang måste sökas, vore det uppenbart att, i den mån sjukdomar,
som även kunde uppkomma genom olycksfall, omfattades av lagstiftningen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, något behov av olycksfallsförsäkringslagstiftningens
tillämpning i fråga örn sådana sjukdomar icke förelåge.

Likaså syntes tydligt, att i alla de fall, där en sjukdom, utan att inbegripas
under lagstiftningen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, vore av natur
att i regel uppkomma endast genom långvarig inverkan på grund av arbete
eller därmed jämförlig sysselsättning, men icke alls eller endast mera sällan
och under särskilda förhållanden på grund av en olycksfallsliknande händelse,
fråga icke heller behövde uppkomma örn någon sådan utvidgning av
olycksfallsförsäkringslagstiftningen, som skulle ansluta sig till olycksfallsbegreppet.
Till åkommor, som av denna anledning ej skulle medtagas under
den nu ifrågavarande lagstiftningen, hörde, förutom en del i allmänhet långsamt
verkande förgiftningar, ett flertal hudåkommor, vilka oftast uppkomme
endast så småningom genom jämförelsevis långvarig inverkan av t. ex. terpentin,
bensin, denaturerad sprit m. m. och merendels framträdde såsom liudinflammationer
(dermatit och eksem).

I anslutning till vad nu anförts hade anstalten ansett den sökta begränsningen
kunna sålunda genomföras, att såsom förutsättning för olycksfallsförsäkringens
utvidgning skulle gälla — förutom i främsta rummet att åkomman
kunde påvisas vara en följd av inverkan av arbetet eller de förhållanden, varunder
det bedrivits —- att nämnda inverkan antingen vore av det slag, som i
allmänhet och i stort sett karaktäriserade olycksfallsbegreppet, nämligen en
inverkan på mekanisk väg, eller ock, örn så icke vore förhållandet, härledde
sig från vissa i arbetet använda ämnen, vilka hade egenskapen att därav föranledda
bestämbara lokala sjukliga förändringar oftast framträdde efter meleher
mindre kortvarig befattning med dem. Efter samråd med på detta område
särskilt sakkunniga hade de ämnen, som sålunda i detta sammanhang
ansetts kunna ifrågakomma, ansetts böra begränsas till ämnen, som använts
i arbete och därvid kunnat verka lokalt frätande eller etsande. För en dylik
begränsning hade även ansetts tala den genom en sådan begreppsbestämning
beredda möjligheten att kunna härleda sjukdomssymtomen från arbetet.

I fråga om den tidsperiod för sådan inverkan, som här förutsattes för att
olycksfallsförsäkringslagen skulle bli tillämplig, syntes visserligen bedömandet
härutinnan böra ske med hänsyntagande i viss mån till omständigheterna
i det särskilda fallet. I regel borde dock gälla, att nämnda tidsperiod icke
borde vara längre än att den kunde inrymmas under bestämningen »jämförelsevis
kort tid» d. v. s. — såsom i motsvarande fall i utlandet — i regel
endast några dagar.

Genom den nu antydda metoden för genomförande av en lagstiftning av
ifrågavarande slag skulle visserligen en ganska betydande utvidgning ske av
området för olycksfallsförsäkringslagens tillämpning. Men å andra sidan
skulle vinnas, att bedömandet i hithörande fall skulle kunna ske någotsånär

11

Kungl. Majus proposition nr :iLS.

konsekvent från enhetliga utgångspunkter efter iner allmänt gällande grunder,
nämligen huvudsakligen efter skadeverkningens bevisliga särskilt markerade
samband med och nära beroende av arbetet. Vissa åkommor och vissa
ämnen, varom här huvudsakligen skulle bliva fråga, borde uttryckligen angivas
i lagtexten såsom under de antagna förutsättningarna medförande rätt
till ersättning. Att så skedde skulle dock ej behöva hindra, att under liknande
förutsättningar i särskilda fall även vissa andra åkommor och ämnen
skulle kunna medföra enahanda rätt.

Bland åkommor, vilka — såsom föranledda av inverkan på mekanisk väg
under begränsad kort tid av arbetet eller de förhållanden varunder det bedrivits
—- sålunda ansetts böra upptagas i lagstiftningen vore skavsår, blåsor
(s. k. arbetsblåsor) och senskideinflammationer (s. k. senknarr, tendovaginitis
crepitans).

Likasom s. k. senknarr ganska ofta uppkomme genom en under jämförelsevis
kort tid fortgående ovanlig ensidig ansträngning, så kunde liknande ansträngning
i arbetet medföra annan skadeverkan. Så t. ex. kunde till följd av
olämpligt tryck av ett knä mot golv eller annat hårt föremål uppstå ^gjutning
i slemsäcken framför knäskålen, icke blott örn detta tryck vore så kortvarigt,
att det hade olycksfallskaraktär, utan även örn det fortginge under
längre tid. Liknande åkomma, s. k. slemsäcksinflammation, kunde även vara
lokaliserad till trakten bakom armbågsutskottet. Vidare kunde det inträffa,
att icke blott till följd av olyckshändelse utan i vissa fall även på grund av
viss fortgående onormal ansträngning under begränsad tid av en arm eller
ett ben kunde uppstå en åkomma (epikondylit), som vore lokaliserad till
mjukdelarna kring armbågs- eller knäleden, och som yttrade sig i svullnad
och ömhet samt nedsatt funktionsförmåga. Vissa onormala under kortare
eller längre tid fortgående ansträngningar kunde därjämte medföra konstaterbara
bristningar av muskler eller ligament (även i ryggen, s. k. ryggskott),
vissa bristningar av inre organ (t. ex. lungblödning) m. m. Under här angivna
särskilda förutsättningar skulle följaktligen nu nämnda skadeverkningar även
inbegripas under den ifrågavarande lagstiftningen.

Bland ämnen med inom kort tid etsande eller frätande verkan hade ansetts
böra särskilt angivas klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk och kalksalpeter
ävensom blandningar, vari något av dessa ämnen inginge. Vissa ämnen, vilka
kunde medföra liknande sjukliga verkningar som de nämnda, och vilkas användning
därför i förekommande fall även skulle medföra rätt till ersättning,
hade icke medtagits i den i lagtexten skedda exemplifieringen, antingen därför
att de mer sällan förekomme (fluorvätesyra, oxalsyra m. m.) eller emedan
deras skadeverkan oftare gjorde sig märkbar först efter längre tid än som
här avsåges (t. ex. koksalt, sodalösning m. m.) eller emedan deras angivande
vid sidan av visst annat ämne eljest ej ansetts behövligt (t. ex. saltsyra, kromsyra
m. m.).

För övrigt vore rörande här avsedda ämnen att märka, att vissa av dem,
t. ex. saltsyra och svavelsyra, när de förekomme outspädda, visserligen oftast
medfördo omedelbara skadeverkningar, som i så fall utan vidare vore att anse
såsom föranledda av olycksfall. Men i fråga om blandningar av dom plägade
sjukliga förändringar, alltefter blandningens art och styrka, ofta inställa sig
först efter vissa dagars inverkan. Detsamma gällde, förutom ofta om kalk och
kalksalpeter, även örn cement, karbid m. fl. ämnen.

Gemensamt för här avsedda ämnen samt för vissa blandningar av dem
vore, att de plägade förorsaka sårnader, vilka först småningom i mer kroniska
fall genom infektioner och dylikt kunde övergå i andra sjukdomsformer, i
vissa fall även eksem.

I fråga såväl örn skavsår och arbetsblåsor, vilka gått sönder, som vissa

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

skador av frätande eller etsande ämnen gällde som bekant, att, där de medförde
behov av läkarvård jämte eventuellt arbetsavbrott, detta ofta berodde
på att genom den skadade huden inträngde mikroorganismer eller substanser,
vilka kunde förorsaka infektioner och varbildningar (panaritier etc.). Hade
under här angivna förutsättningar en hudlaesion uppstått och infektion eller
liknande förändring tillstött, måste naturligtvis, såsom i allmänhet inom försäkringen,
den sålunda uppkomna skadan regelmässigt i sin helhet betraktas
såsom förorsakad av sådan inverkan, som här åsyftades.

Här ifrågavarande ämnen förekomme, förutom i fabriksarbete för deras
framställande, t. ex. i järn- och metallindustrien, verkstadsindustrien samt
inom tryckeribranschen, byggnadsindustrien och kemisk-tekniska industrien
samt inom jordbruket.

Beträffande förekomsten av här avsedda åkommor samt den därmed sammanhängande
frågan om de kostnader, deras inrangerande under olycksfallsförsäkringen
skulle medföra, kunde för närvarande ej antagas, att de anmäldes
till ersättning i andra fall, än när förutsättning rimligen syntes vara för handen
för deras bedömande såsom olycksfall. Emellertid återgåves följande sammanställning
angående till riksförsäkringsanstalten anmälda fall, vilka inträffat
under år 1931, och avsåge endast i anstalten försäkrade arbetare:

D ä

ray

Anmälda fall

godkända

avslagna

Skavsår ............................................................

26

6

20

Arbetsblåsor................................................

127

18

109

Senskideinflammationer (s. k. senknarr)...............

136

83

53

Frätskador ..................................................

33

11

22

Frostskador ....................................................

6

3

3

Värme skador ..................................................

—

—

—

I intet av de godkända fallen hade invaliditet inträffat.

Till jämförelse kunde anmärkas, att den schweiziska olycksfallsförsäkringen
med bestämmelser gällande alltsedan år 1918 (med tillägg av år 1932) av liknande
slag som de här tillämnade utvisade följande siffror, vilka avsåge bland
samtliga försäkrade inträffade och godkända fall:

Antal godkända fall

1928

1929

1930

1931

1932

Skavsår, arbetsblåsor och dylikt..................

489

665

617

606

696

Senskideinflammationer (= s. k. senknarr) ...
Epicondylitis ^inflammation i muskelfästena

764

947

903

1,181

1,125

kring armbågsleden) ..............................

Slemsäcksinflammationer (knä- och armbågs-

19

27

18

17

23

leder) ...................................................

53

75

70

60

76

Diverse ..................................................

21

44

26

25

11

Summa

1,346

1,758

1,634

1,889

1,931

Invaliditet hade i de ovan upptagna fallen inträffat i 20 fall, av vilka 15
föranletts av skavsår eller arbetsblåsor eller liknande skada. Dödsfallsersättning
hade icke tillerkänts i något av de ovan upptagna fallen.

Mot riksförsäkringsanstaltens förslag hava reservationer anmälts av byrådirektören
Källström samt byråcheferna von Schulzenheim och Eisen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

13

Byrådirektören Källström höll före, att begreppet olycksfall med ledning
av numera vunnen erfarenhet borde i olycksfallsförsäkringslagen givas en klar
och distinkt definition samt att lagen för sådant ändamål måtte bliva föremål
för en omfattande och allsidig överarbetning, därvid jämväl nu ifrågavarande
sjjörsmål borde upptagas till prövning.

Byråchefen von Schulzenheim ansåg —• med hänsyn till den här ifrågavarande
skadeverkningens intima samband med och beroende av arbete hos
arbetsgivare — att den föreslagna lagstiftningen endast borde hänföras till
olycksfall i arbete men ej erhålla avseende å försäkring för olycksfall utom
arbete, samt föreslog på grund härav ett tillägg till 35 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen
av innebörd, att försäkring för olycksfall utom arbete
icke skulle medföra rätt till ersättning, varom förmäldes i 1 § andra stycket
enligt anstaltens förslag.

Byråchefen Eisen ansåg, att i lagförslaget bort såsom av olycksfall i arbete
föranledda skador upptagas jämväl värmeslag, solsting och förfrysning, samt
anförde härom bland annat följande.

Enligt försäkringsrådets praxis utgåves ersättning vid dylika skador mera
i undantagsfall och endast där särskilda förhållanden förelåge. Vid förfrysning
hade sålunda ersättning utgivits då en arbetare vid upptagning av is
blivit genomvåt örn fotterna ävensom då en arbetare under vinterfiske på isen
under stark kyla haft att upptaga hål i isen samt att påsätta levande angelbete.
Däremot torde ersättning icke utgivas, örn t. ex. en skogsarbetare under arbete
i skarp kyla förfröse fotterna, därest icke särskilda omständigheter tillkomme.
Beträffande värmeslag hade försäkringsrådet t. ex. beslutat ersättning i anledning
av värmeslag (solsting), som drabbat en murare under murningsarbete å
en för solbestrålning särskilt utsatt plats vid en yttertemperatur av omkring
+ 26° C. Däremot hade rådet avslagit ersättning för dödsfall i anledning av
värmeslag, som drabbat en eldare å ett ångfartyg på resa i Röda havet. Mannen
hade påträffats avsvimmad i eldrummet mitt framför en av fyrluckorna. I eldrummet
hade rått en oerhörd hetta och det hade varit varmast där han låg.
Luftcirkulationen i eldrummet hade varit dålig. På däck hade temperaturen
varit + 34° C. i skuggan och fullständig vindstilla hade rått.

Det vore nog riktigt att anledningen till att man i Sverige i allmänhet icke
som olycksfall godtagit värmeslag och förfrysning icke vore att det tidsmoment,
varunder vederbörande varit utsatt för inverkan, varit längre än som förutsattes
för olycksfall. Det vore på grund därav anstalten icke velat i detta
sammanhang upptaga frågan om rätt till ersättning vid ifrågavarande fall.

Men oberoende av de skäl, som läge till grund för nuvarande praxis beträffande
värmeslag och förfrysningar, borde hinder ej möta att i samband
med den föreslagna utvidgningen av olycksfallsbegreppet upptaga frågan örn
att utsträcka rätten till ersättning i ifrågavarande fall, på sätt som skett i
Holland. Det måste exempelvis framstå såsom obilligt, att under det att en
arbetare erhölle ersättning för ett obetydligt skärsår — som han måhända med
försiktighet kunnat undvika — ersättning däremot icke utginge om han på
grund av sin anställning voro tvingad att. i ett tropiskt klimat under en
oerhörd hetta och dålig luftväxling tjänstgöra som eldare vid en ångpanna
samt därunder ådroge sig dödlig skada. Någon särskild våda av en sådan utsträckning
av ersättningsrätten syntes ej vara att befara. Det gällde ju här
ett genom skadornas karaktär begränsat område. Att såsom villkor för rätt
till ersättning uppställa den fordran, att temperaturförhållandena på något

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

oförutsett eller ovanligt sätt medverkat till skadorna, syntes icke skäligt. Den
omständigheten att en arbetare i sitt arbete måste utsätta sig för så stark
värme eller köld, att värmeslag eller förfrysning inträffade, borde vara tillräcklig
anledning att lämna ersättning. En annan sak vore att bevisprövningen
i fråga örn t. ex. förfrysning, liksom i fråga örn blåsor, måhända måste
bliva strängare än i fråga örn vanliga olycksfall.

Yttranden.

I de över riksförsäkringsanstaltens förslag avgivna yttrandena har i huvudsak
anförts följande.

Socialstyrelsen har ansett det fullt berättigat, att i ersättningshänseende
med olycksfall i arbete jämställdes vissa med olycksfall jämförbara skador i
arbetet, vid vilkas uppkomst den skadliga inverkningen ägt rum under något
längre tid än som hittills av praxis medgivits för att olycksfallsförsäkringslagen
skulle hava tillämpning. Såsom förutsättning för olycksfallsförsäkringens
utvidgning i sådan riktning hade riksförsäkringsanstalten tänkt sig
skola gälla förutom att åkomman kunde påvisas vara en följd av inverkan
av arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrivits — att nämnda inverkan
antingen vore av det slag, som i allmänhet och i stort sett karakteriserade
olycksfallsbegreppet, eller ock, örn så icke vore förhållandet, härledde
sig från vissa i arbetet använda ämnen, vilka hade egenskapen att därav föranledda
bestämbara lokala sjukliga förändringar oftast framträdde efter meleher
mindre kortvarig befattning med dem. Till detta principuttalande gåve
styrelsen sin anslutning. Den tillämpning av uttalandet, som anstalten funnit
sig böra göra, kunde styrelsen däremot icke helt gilla.

I olikhet mot anstalten men i överensstämmelse med byråchefen Eisens
uttalande i hans reservation ansåg styrelsen sålunda, att skador genom värmeslag,
solsting eller förfrysning borde inbegripas under rätten till ersättning.

Därest ifrågavarande skador skulle omfattas av försäkringen, syntes de
böra särskilt omnämnas i lagtexten. Därvid kunde tydligen den i anstaltens
förslag upptagna bestämningen »på mekanisk väg» icke bibehållas. Med avseende
härå kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida berörda bestämning utgjorde
ett fullt riktigt uttryck för vad som åsyftades. Örn den i förslaget
särskilt omförmälda senskideinflammationen läte det sig exempelvis knappast
säga, att den uppkomme »på mekanisk väg».

Flera av yrkesinspektörerna hade uttalat, att förutom skador genom
frätande eller etsande ämnen även skador genom giftiga ämnen borde inbegripas
under lagändringen. Styrelsen ansåge emellertid, att förgiftningar,
i den mån de icke ersattes såsom olycksfall i arbete enligt nuvarande tillämpning
av olycksfallsförsäkringslagen, borde ersättas enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen
och denna lag följaktligen utvidgas i den omfattning, som med
hänsyn därtill funnes påkallat och lämpligt.

Styrelsen ifrågasatte slutligen, huruvida icke resultatet av den påtänkta
revisionen av yrkessjukdomsförsäkringslagen först borde avvaktas, innan
slutlig ståndpunkt toges till den nu ifrågasatta utvidgningen av olycksfallsförsäkringslagen.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Försäkringsrådet har funnit förslaget medföra ett utsuddande av gränserna
för olycksfallsbegreppet, som i sin tur kunde föranleda osäkerhet vid
avgränsningen av andra med utvidgningen ej avsedda sjukdomar. Det kunde
ifrågasättas, huruvida ej nu ifrågavarande sjukdomar borde hänföras till försäkringen
för yrkessjukdomar. Emellertid intoge de en mellanställning mellan
olycksfallsskador och yrkessjukdomar i egentlig mening.

Försäkringsrådet har därefter anfört i huvudsak följande.

I regel torde de skador, som enligt förslaget skulle likställas med olycksfallsskador,
hava ett kortvarigt förlopp och ej medföra framtida men. Någon
kalkyl över ökade kostnader för skadeersättningar och administration efter
ett genomförande av förslaget funnes ej och vore givetvis svår att uppgöra.

För den händelse den föreslagna utvidgningen av olycksfallsförsäkringslagens
tillämplighetsområde ansåges böra komma till stånd, borde enligt
rådets mening vissa jämkningar i förslaget vidtagas.

Tvekan kunde förefinnas, huruvida man beträffande de skador, som avsetts
med utvidgningen, borde, såsom riksförsäkringsanstalten ansett, fordra
något med avseende på förhållandena vid uppkomsten ovanligt eller oförutsett.
När det gällde att avgöra förhandenvaron av ett olycksfall, kunde
man upprätthålla grundsatsen örn viss grad av plötslighet i händelseförloppet
och något med avseende å detsamma onormalt. I samma mån som det händelseförlopp,
som utövade skadlig inverkan, utsträcktes i tiden, torde emellertid
det ovanliga försvagas. Gränsen mellan inverkan, som hade sin grund
i viss tids onormala förhållanden i arbetet, och inverkan under samma tid av
det vanliga arbetet vore flytande. Vid tillämpningen måste därför den av
anstalten uppställda begränsningen bliva svår att upprätthålla. Följden
kunde bliva, att antingen denna fordran strängt vidhölles, i vilket fall den
ifrågasatta utvidgningen av lagen sannolikt finge ganska ringa räckvidd och
ett flertal av de skadefall, som av anstalten avsetts med utvidgningen, ej
komme att omfattas av densamma, eller att nämnda fordran helt eftergåves.
I sistnämnda fall syntes den föreslagna lagändringen med hänsyn till avfattningen
av lagtexten kunna leda till konsekvenser, som vore vanskliga att överblicka.

Enligt den föreslagna lagtexten fordrades allenast, att det skulle vara fråga
om »inverkan på mekanisk väg» (här bortsåge rådet från de i förslaget angivna
skador, som förorsakats av kemisk inverkan). Visserligen kunde tvekan
uppstå rörande innebörden av uttrycket »mekanisk väg», men genom
detta uttryck syntes i huvudsak endast bliva uteslutna köld- eller värmeskador
samt vissa infektionssjukdomar. I övrigt torde med den föreslagna
formuleringen alla skador komma att omfattas av den ifrågasatta utvidgningen
av lagen, under förutsättning givetvis att desamma uppstått genom inverkan
under jämförelsevis kort tiel. Bland de åkommor, som sålunda kunde
tänkas komma att omfattas av förslaget, vöre ryggskotten (lumbago) och till
andra kroppsdelar lokaliserade »muskelsträckningar» eller »muskelbristningar».

Därest olycksfallsförsäkringslagen skulle utsträckas till att avse skada,
som orsakats av inverkan på mekanisk väg, under förutsättning allenast att
denna inverkan varit begränsad till en jämförelsevis kort tid, skulle säkerligen
i praktiken betydande svårigheter uppstå, när det gällde att avgränsa
de sjukdomsfall, som borde ersättas enligt denna lag, från dom, som borde
hänföras under annan gren av socialförsäkringen. En mångfald av sjukdomstillstånd
och åkommor, som i allmänhet väsentligen vore beroende av inroorsaker,
kunde ju nämligen även framkallas eller försämras av yttre faktorer

16

Kungl. Maj:ts proposition nr X18.

(tungt arbete av olika slag, arbete i obekväm kroppsställning etc.). Ej sällan
torde läkaren, särskilt när fråga vore om försämring av redan förhandenvarande
sjukdom eller åkomma, icke lia möjlighet att giva någon mera säker
vägledning för bedömande av den roll sådana yttre faktorer spelat för sjukdomens
utveckling och förlopp. Såsom när det gällde yrkessjukdomarna,
torde det därför vara nödvändigt, att den ifrågasatta utvidgningen av lagen
begränsades till sådana fall, där sambandet mellan arbetet och sjukdomstillståndet
vore mera påtagligt. Ur denna synpunkt skulle det kunna anses
befogat, att lagändringen begränsades till att i huvudsak avse fall, då den
mekaniska inverkan åstadkommit yttre, direkt konstaterbara vävnadsförändringar.
En dylik begränsning torde emellertid möjligen vara något för
restriktiv. Rådet förordade därför, att från den föreslagna utvidgningen uteslötes
de fall, då den kroppsdel, som varit utsatt för inverkan, tidigare varit
säte för sådana sjukliga förändringar eller behäftad med sådant lyte, som
väsentligen bidragit till skadans uppkomst.

Enligt rådets mening borde alltså, med sålunda angivna begränsning, den
föreslagna lagändringen omfatta skador, vilka, oberoende av något med avseende
å uppkomstsättet ovanligt eller oförutsett, under jämförelsevis kort
tid förorsakats av inverkan på mekanisk väg.

Även med den jämkning, rådet föreslagit, syntes det sannolikt, att åkommorna
lumbago, »muskelsträckningar» och »muskelbristningar» bomme att
i större utsträckning än hittills hänföras under lagen. Att närmare angiva
i vilken omfattning så skulle bliva fallet mötte svårighet. Prövningen av
dessa skador måste givetvis bliva beroende på den ståndpunkt, den medicinska
sakkunskapen intoge i fråga örn dessa åkommors natur och orsaken
till desamma.

Då man enligt rådets mening icke borde fordra något vid skadans uppkomst
ovanligt eller oförutsett, torde ur denna synpunkt intet hinder möta
att i 1 § medtaga skador, som hade sin grund i under arbetet rådande temperaturförhållanden
— värmeslag, solsting och förfrysningsskador. Beträffande
förfrysningsskador hyste rådet dock viss tvekan, särskilt med hänsyn
därtill, att skadorna någon tid efter det de inträffat ofta icke kunde skiljas
från äldre skador av samma slag eller från åkommor av annan art. Emellertid
torde av temperaturförhållanden uppkomna skador —- trots att det ej
vore fråga örn inverkan på mekanisk väg —- stå olycksfallet mycket nära och
sambandet med arbetet vore ofta påtagligt. Rådet ansåge därför övervägande
skäl tala för att värmeslag, solsting och förfrysningsskador likställdes med
olycksfallsskador.

I fråga örn de skador, som förorsakats genom frätande eller etsande inverkan
av vissa ämnen, hade rådet intet att erinra mot deras medtagande i
den ifrågasatta utvidgningen av lagen.

Inom försäkringsrådet voro fyra ledamöter av skiljaktig mening.

Ledamöterna Almström och Carell ville bestämt avstyrka, att under olycksfallsförsäkringslagen
hänfördes skador och sjukdomar, vilka ej förorsakats
av olycksfall i vedertagen mening. En eventuell komplettering av olycksfallsförsäkringslagstiftningen
borde ske genom tillägg till lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar. I fråga om samtliga med den ifrågasatta utvidgningen
avsedda skador och sjukdomar gällde, att förslaget saknade tillfredsställande
garantier för möjligheten att nöjaktigt diagnosticera och klarlägga
sambandet mellan skadan eller sjukdomen och arbetet. Svårigheterna
att klarlägga detta samband bleve särskilt påtagliga, örn man uppgåve fordran
på ett onormalt händelseförlopp såsom orsak till skadan eller sjukdomen.

17

Kungl. Maj.-ts proposition nr 218.

Det kunde befaras att vetskapen om att ersättning utginge för nastad arbetsförtjänst
vid sjukledighet i anledning av ifrågavarande vanligen mindre
skador skulle slappa aktsamheten i arbetet. Tillbörlig hänsyn syntes vid
utredningens verkställande icke hava tagits till frågan örn merkostnadernas
storlek och deras inverkan på den enskilda företagsamheten.

Ledamöterna Carlsson och Tengdahl anslöto sig till riksförsäkringsanstaltens
förslag utom såtillvida att de, i likhet med försäkringsrådets majoritet,
ansågo skador, som orsakats av förfrysning, värmeslag eller solsting,
böra hänföras under lagen.

Medicinalstyrelsen har ansett det vara synnerligen tveksamt, huruvida
man skulle kunna godtaga den uppluckring av begreppet olycksfall, som vore
en oundviklig följd av den föreslagna ändringen av 1 § olycksfallsförsäkringslagen.
Styrelsen syftade härvidlag särskilt på sådana skadeverkningar,
som framträdde på grund av tillfällig ovanlig ensidig ansträngning, vad
man skulle kunna kalla »oträningssjukdomar», såsom skavsår, blåsor (s. k.
arbetsblåsor) och senskideinflammationer (senknarr), verkningar av tryck
av ett knä eller en armbåge mot golv eller annat hårt föremål (s. k. slemsäcksinflammationer)
samt s. k. epicondylit. Dessa skadeverkningar kunde
icke hänföras till något visst yrke utan uppträdde hos ovana arbetare överhuvud,
symtomen försvunne i regel snart och återkomme ej, då vana vid
arbetet ifråga erhållits. Därest dessa skadeverkningar skulle berättiga till
ersättning efter enahanda principer som för olycksfall i arbete, borde de
hänföras till en särskild skadegrupp. Det reservationsvis framförda förslaget
örn upptagande såsom olycksfall av värmeslag, solsting och förfrysning
borde icke vinna beaktande. Därmed ville styrelsen dock icke förneka
att dessa skador under särskilda förhållanden kunde jämställas med olycksfall.

Beträffande förslaget att i 1 § inrymma frätande eller etsande inverkan
under kortare tid av vissa i arbetet använda ämnen borde med denna ändring
anstå till dess pågående utredning rörande dylika sjukdomars hänförande
under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar vore genomförd.

Styrelsen förordade, att i samband med nämnda utredning de i riksförsäkringsanstaltens
förslag omförmälda olycksfallsfrågorna upptoges till behandling.

Till denna av medicinalstyrelsen avslutningsvis uttalade mening har de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anslutit sig.

Arbetsgivareföreningen har, vad angår den lagtekniska sidan av saken,
ansett påkallat att från olycksfallsförsäkringslagen särskildes den föreslagna
utvidgningen av försäkringen genom att densamma vunne sin reglering i
lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller möjligen i särskild lagstiftning.

Arbetsgivareföreningen har därefter anfört bland annat följande:

När det endast vore fråga örn skador i följd av olycksfall i arbetet, vore
svårigheterna att konstatera orsakssammanhanget mellan skadan och arbetet
ej oöverstigliga, enär man hade att stödja sig på i arbetet inträffad plötslig

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 21 8. 377 86 2

18

Kungl. Majda proposition nr 218.

och oförutsedd yttre händelse. I fråga om de av försäkringen omfattade
yrkessjukdomarna hade man sökt kompensera olycksfallsmomentet med att
i lagstiftningen angiva särskilda ämnen, vilka åstadkomme vissa sjukliga
förändringar å den mänskliga organismen. Vid uppgörande av föreliggande
förslag hade man försökt att i ersättning för olycksfallet skapa andra garantier
för en tillförlitlig diagnosticering av orsakssammanhanget mellan skadan
och arbetet. Sålunda hade uppställts den fordran å skadan, att den antingen
skulle hava uppkommit på mekanisk väg eller ock genom inverkan av särskilt
angivna ämnen av frätande eller etsande beskaffenhet. I motiven till
lagförslaget hade vidare angivits, att det för olycksfallet gällande kännetecknet
att vara en oförutsedd eller ovanlig händelse borde föreligga även
vid sådan skadlig påverkan, som avsåges med förslaget. Denna förutsättning
hade emellertid på intet sätt kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten,
enligt vilken t. ex. helt vanligt förekommande av felaktigheter i
arbetsredskap ej föranledda arbetsblåsor komme att falla in under försäkringen.

Arbetsgivareföreningen kunde ej finna, att i förslaget — oaktat de restrik
tiva åtgärder, som därutinnan vidtagits —• erbjödes tillfredsställande garantier
för möjligheten att klarlägga sambandet med arbetet. Så fort man övergåve
kravet på sammanhang med ett olycksfall, erbjöde diagnosticeringen av
sambandet mellan arbete och sjukdom mycket stora svårigheter, vilka ej
nämnvärt mildrades därigenom, att man endast medtoge sådana skador, som
uppkommit under en kortare tids påverkan. Dessa svårigheter bleve särskilt
påtagliga örn man — i likhet med riksförsäkringsanstalten — uppgåve
fordran på ett ovanligt eller oförutsett händelseförlopp såsom orsak till
skadan. De sålunda uttalade farhågorna avsåge ej i samma grad de av lagförslaget
omfattade skadorna, föranledda av i arbetet handhavda frätande
eller etsande ämnen, som övriga skador och sjukdomar. I likhet med de i
lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar angivna sjukdomarna hade
förstnämnda skador i fråga örn orsaksförloppet angivits på sådant sätt, att
det ej torde föreligga avgörande betänkligheter att —- ur synpunkten att
sambandet mellan skadan och arbetet bleve garanterat — låta en utvidgning
av försäkringen omfatta desamma. Däremot erbjöde de skador, som
uppkomme genom mekanisk inverkan, vare sig med hänsyn till skadans beskaffenhet
eller det sätt, varpå sådana skador i allmänhet uppkomme, någon
som helst garanti för att nian i flertalet fall skulle kunna ställa en säker
diagnos i fråga örn sambandet mellan arbetet och skadan. Särskilt i fråga
örn inre skador, såsom inflammationer, sträckningar och bristningar i muskler,
leder och inre organ, förelåge betydande praktiska svårigheter att avskilja
de fall, vilka hade sin grund i sjuklighet eller svaghet hos vederbörande
arbetare.

Mot införandet under olycksfallsförsäkringslagstiftningen av ifrågavarande
skador och sjukdomar talade jämväl det förhållandet, att förekomsten och
omfattningen av dessa skador vore i mycket högre grad än olycksfallsskadorna
beroende av den skadades egna åtgöranden. Arbetarens egen vårdslöshet
måste otvivelaktigt tillmätas betydligt större utrymme, när det gällde uppkomsten
av ifrågavarande merendels smärre skador, än i fråga om olycksfall,
där skadans storlek i allmänhet ej läte sig på förhand bedöma. Det vore anledning
befara, att vetskapen om att ersättning utginge för mistad arbetsförtjänst
vid sjukledighet i anledning av dylika mindre skador komme att påverka
arbetarnas aktsamhet i negativ riktning.

Även örn vissa rent principiella och av ensidig hänsyn till arbetstagarnas
intresse dikterade skäl skulle kunna motivera en mindre komplettering av
olycksfallsförsäkringen, komme frågan i ett helt annat läge, örn den under -

Kungl. Majus proposition n 218. 19

kastades en allsidig bedömning, d. v. s. jämväl arbetsgivarnas intressen
beaktades. Föreliggande lagförslag vore ett typiskt uttryck för den socialpolitiska
inställning, enligt vilken de enskilda företagarna skulle påbördas
kostnaderna för sociala välfärdsanordningar utan att man i samband därmed
gjorde reda för sig, vilka ekonomiska konsekvenser dessa anordningar finge
för den enskilda företagsamheten. De för det dåvarande rådande ovissa förhållandena
för näringslivet i förening med det ständigt ökade skattetrycket
och förefintliga motståndet mot en naturlig anpassning av lönerna borde
föranleda till den största försiktighet i fråga örn produktionens ytterligare belastande
med sociala bördor.

Till det framlagda lagförslaget hade ej fogats några närmare beräkningar,
huru stora merkostnader den ifrågasatta utsträckningen av olycksfallsförsäkringen
komme att medföra. Givetvis förelåge oöverstigliga svårigheter att
angiva några mera exakta siffror, men en jämförelse med förhållandena inom
de länder, där motsvarande utvidgning av olycksfallsförsäkringen redan tidigare
genomförts, borde lia kunnat resultera i något mer upplysande siffror än
dem, som upptagits i remisshandlingarna. Såvitt av sålunda tillgängligt siffermaterial
kunde bedömas, skulle ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen
komma att i avsevärd mån öka antalet försäkringsfall. De belopp, som
i sådant hänseende hänförde sig till Schweiz och Holland, torde angiva endast
en mindre del av det antal, som Sverige inom några år skulle komma att uppvisa.
I fråga örn uppgifterna från Schweiz vore tillika att märka, att försäkringsf
allen därstädes underginge en synnerligen sträng gallring vid ersättningens
fastställande.

Under hänvisning till vad sålunda och i övrigt anförts avstyrkte föreningen
det remitterade lagförslaget.

Landsorganisationen har ifrågasatt, örn det icke varit lämpligare att, såsom
förhållandet vore i Danmarks och Hollands lagar, genom en mer allmän
föreskrift angiva utsträckningen av begreppet olycksfall i arbete. Därigenom
skulle vederbörande försäkringsinrättning lämnas möjlighet till större anpassning
efter växlande förhållanden.

Örn man nu emellertid godtoge riksförsäkringsanstaltens formulering syntes
ingen anledning föreligga att, såsom skett, från lagens tillämpning utesluta
skador, som förorsakats av förfrysning, värmeslag eller solsting. Dylika
skador förekomme ej så sällan och hade ganska förödande verkningar för dem,
som drabbades därav. Att medtaga dylika skador syntes väl överensstämma
med det av riksdagen gjorda uttalandet beträffande omfattningen av den begärda
utredningen. Och den motivering, som anstalten anfört mot dessa
skadors medtagande i försäkringen, syntes på intet sätt övertygande. Det
ginge väl att tala örn att man kunde skydda sig mot t. ex. förfrysning. Men
det vore i själva verket ej lätt att alltid vara förutseende. Hastiga temperaturförändringar
kunde inträffa och det kunde ej gärna ställas den fordran på
en arbetare, att han skulle förutberäkna sådana. Att i förväg bereda sig
skydd, då det gällde värmeslag eller solsting, stöde ofta nog ej i mänsklig
makt. Eldare å fartyg torde ej sällan vara utsatta för värmeslag. Deras tjänst
göring vore påfrestande och de måste fortsätta sitt arbete, även om fara för
skada vore förhanden. Detsamma gällde skada genom solsting. Att vägra
ersättning vid ifrågavarande skador vore därför i hög grad obilligt. Lands -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

departementschef
ev.

organisationen åberopade vad byråchefen Eisen anfört i detta avseende i sin
till anstaltens yttrande fogade reservation.

Till grund för riksdagens omförmiilda skrivelse torde ligga den uppfattningen,
till vilken även jag ansluter mig, att en arbetsgivare bör så långt
möjligt ersätta skador och sjukdomar, vilka drabba hans arbetare och vilka
—• även örn de icke äro föranledda av olycksfall — dock påtagligt eller påvisbart
äro en följd av arbetet. Då enligt gängse praxis olycksfall anses
föreligga icke endast vid ett plötsligt utan ofta även vid ett till flera timmar
eller en hel dag utsträckt händelseförlopp, synes hinder icke böra möta mot
att under olycksfallsförsäkringen även inbegripa en inverkan, där skadan
inträffar först efter ett händelseförlopp, som är till tiden mer utsträckt.
Däremot skulle ett inordnande i tillräcklig omfattning av sålunda avsedda
skador under yrkessjukdomsförsäkringen knappast stå i överensstämmelse
med de grundsatser, vilka man hittills hos oss ansett böra vara avgörande
för att ersättning skall utgå enligt denna försäkring.

Även örn enighet i princip synes råda därom, att också för dessa på
gränsen mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar liggande skador ersättning
bör bekostas av arbetsgivarna, har dock den meningen uttalats, att detta
vore ur praktisk synpunkt uteslutet på grund av svårigheten i de flesta fall
att fastslå skadans samband med arbetet. Utan att vilja förneka, att svårigheter
i detta hänseende kunna föreligga, finner jag dock uttalandet i fråga
betydligt överdrivet. Givetvis bör vid inordnandet av dessa skador under
socialförsäkringen all rimlig försiktighet iakttagas, men härifrån är steget
långt till att helt utesluta dem från försäkringen. Att en dylik skada ofta
kan utan större svårighet härledas från arbetet torde utredningen i detta
ärende utvisa. Det är då tillbörligt att skadan ersättes av arbetsgivaren.

Kiksförsäkringsanstalten har också i sitt förslag sökt skapa garantier för
att den ifrågasatta utvidgningen endast komme att omfatta sådana slags
skador, örn vilka i allmänhet gäller, att tillförlitlig utredning rörande anledningen
till deras uppkomst utan större svårigheter kan erhållas. Sålunda
avser anstaltens förslag allenast skador, vilka uppkommit under jämförelsevis
kort tid. Erfarenheten bestyrker, att ju längre uppkomstförloppet är för en
sådan skada, varom här kan bliva fråga, desto vanskligare är det i regel att
— med uteslutande av andra möjligheter — fastslå någon viss inverkan såsom
helt eller väsentligen orsak till skadan. Vad anstalten sålunda föreslagit
finner jag mig därför böra godtaga, så mycket hellre som därigenom olycksfallsförsäkringslagen
icke kan sägas komma att omfatta jämväl yrkessjukdomar
i egentlig mening.

Anstalten har vidare i sin motivering uttalat, att jämlikt riksdagens skrivelse
under den ifrågasatta lagstiftningen icke borde inbegripas skadeverkningar,
vilka, enligt vedertagen praxis, redan av annan anledning än ett
kortare eller längre tidsmoment för händelseförloppet ansåges sakna olycksfallskaraktär.
Dylik anledning förelåge enligt anstaltens mening i regel, då
händelseförloppet icke erbjöde något i erforderlig mån ovanligt och oförutsett.
I anledning av detta uttalande har i ett par yttranden över anstal -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

tens förslag gjorts gällande, att förslaget icke avfattats i överensstämmelse
med motiven. Därjämte har försäkringsrådet erinrat, att det ovanliga eller
oförutsedda i ett händelseförlopp försvagades i samma mån detta utsträcktes
i tiden och att därför ifrågavarande begränsning i praktiken bleve svår att
upprätthålla. Då denna erinran synes berättigad torde icke såsom förutsättning
för olycksfallsförsäkringslagens tillämpning i nu förevarande fall
med nödvändighet böra krävas, att skadan föranletts av någon oförutsedd
eller onormal omständighet.

Däremot bör givetvis, såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit, kravet
på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan icke uppgivas. Enligt riksförsäkringsanstaltens
förslag fordras också, för att en skada skall omfattas av
försäkringen, att skadan förorsakats av arbetet eller arbetsförhållandena eller
visst i arbetet använt ämne. Försäkringsrådet har förordat, att från den ifrågasatta
utvidgningen måtte uteslutas fall, då sjukdom eller lyte väsentligen bidragit
till skadans uppkomst. Anledning synes dock knappast föreligga att härutinnan
i lagen införa en regel för allenast nu ifrågavarande skador. Gällande lag lärer
nämligen tillämpas så att, örn i samband med arbetet en genom sjukdom
eller lyte försvagad kroppsdel ytterligare försämrats, ersättning förklaras
skola utgå endast därest någon under arbetet inträffad händelse anses hava
väsentligen bidragit till försämringen. På samma sätt torde de av den ifrågasatta
utvidgningen omfattade fallen böra bedömas.

lEn ytterligare begränsning av skadefallen föreslås emellertid av riksförsäkringsanstalten,
i det anstaltens förslag endast omfattar skador, som förorsakas
på mekanisk väg eller av frätande eller etsande ämnen. Uteslutna
skulle sålunda vara, bland andra, smittsamma sjukdomar samt inre förkylningsåkommor
och andra skador i följd av temperaturförhållanden. Anstalten
har i sina motiv framhållit, att händelseförloppet vid uppkomsten av
dylika sjukdomar och skador ofta icke erbjöde något i erforderlig grad ovanligt
och oförutsett samt att, där så vore förhållandet, verkligt olycksfall i
regel ansåges föreligga. Såsom jag tidigare anfört torde visserligen vid den
ifrågasatta utvidgningen kravet på något oförutsett eller onormalt i händelseförloppet
icke behöva strängt vidhållas. Däremot kunna anföras andra och
starka skäl emot att — där ej något olycksfallsartat föreligger — hänföra
smittsamma sjukdomar och inre förkylningsåkommor under denna gren av
socialförsäkringen. Sålunda lärer det i regel erbjuda oöverkomliga svårigheter
att påvisa ett bestämt och andra möjligheter uteslutande samband
mellan dylika det dagliga livets sjukdomar och vederbörandes arbete. Vad
sålunda anförts gäller dock i vida mindre mån örn vissa av temperaturförhållandena
orsakade skador, nämligen förfrysning, viirmeslag och solsting.
Då i övrigt vägande skäl för medtagande av sistnämnda skador anförts såväl
av en reservant inom riksförsäkringsanstalten som i åtskilliga över förslaget
avgivna yttranden, förordar jag, att berörda skador jämställas med olycksfallsskador
i egentlig mening.

Vad angår av inverkan på mekanisk viig förorsakade skador upptagas i anstal -

22

Kungl. Majus proposition nr 218.

tens förslag såsom exempel skavsår, blåsor oell senskideinflammation (s. k.
senknarr). Av anstaltens motivering framgår, att anstalten ansett bland annat
s- rJggskott även kunna hänföras till dylika skador. Socialstyrelsen har
ifrågasatt, huruvida benämningen på »mekanisk väg» utgjorde ett fullt riktigt
uttryck för vad som åsyftades. Sålunda läte det sig knappast säga, att
senskideinflammation uppkomme på »mekanisk väg». Försäkringsrådet däremot
har, ehuru med tvekan, ansett uttrycket ifråga omfatta i huvudsak alla
skador med undantag av skador, förorsakade genom kemisk inverkan, köldoch
värmeskador samt infektionssjukdomar. Enligt rådets mening omfattade
förslaget alltså bland andra åkommor även ryggskott och till andra kroppsdelar
lokaliserade »muskelsträckningar» eller »muskelbristningar». Under
kroppsskador, förorsakade på mekanisk väg, torde kunna hänföras skador,
vilka uppkomma genom en persons eller ett föremåls rörelse eller tyngd.
Jag har därför intet att erinra mot ifrågavarande uttryck, vilket i sig
skulle innesluta alla ur nötning, tryck, slag eller överansträngning härflytande
skador. I fråga om skador, som uppkomma genom nötning, tryck
eller upprepade stötar, torde det vanligen icke erbjuda alltför stora svårigheter
att avgöra, huruvida de uppkommit till följd av vederbörandes arbete.
Vanskligare är det däremot ofta att avgöra, huruvida överansträngning under
arbetet varit den väsentliga anledningen till en skada. Ehuru man icke
i och för sig synes böra kräva, att de av reformen omfattade skadorna
skola hava uppkommit på något i viss mån onormalt sätt, lärer man i
regel kunna påvisa orsakssammanhang mellan arbetet och en skada som
påstås hava uppkommit genom överansträngning, allenast därest det visas
att arbetet vid tiden för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt
ansträngande eller att eljest onormala förhållanden därvid förelegat.

Enligt anstaltens förslag skulle med olycksfallsskada även likställas skada,
förorsakad genom frätande eller etsande inverkan av visst ämne. Såsom
förutsättning härför skulle dock gälla, förutom att skadan uppkommit på
jämförelsevis kort tid, att ämnet ifråga ej finnes upptaget i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar. I förslaget angivas såsom exempel på
sådana ämnen klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk, kalksalpeter och blandning,
varf dylikt ämne ingår. I sina motiv har anstalten såsom ytterligare exempel
på ämnen av förevarande slag angivit bland annat kromsyra. Då emellertid
enligt det förslag till ändring av yrkessjukdomsförsäkringslagen, varöver
Kungl. Majit tidigare i dag beslutat inhämta lagrådets yttrande, bland annat
klor och kromsyra skulle upptagas i denna lag, torde den ifrågasatta utvidgningen
av olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde icke böra avse
skador, framkallade genom inverkan av dessa ämnen. Däremot kunde möjligen
ifrågasättas, huruvida icke enligt anstaltens förslag utvidgningen blivit
i ett annat hänseende alltför begränsad. Sålunda hava åtskilliga yrkesinspektörer
framhållit såsom anmärkningsvärt, att förslaget icke omfattade förgiftningsskador.
Socialstyrelsen har emellertid i denna del biträtt förslaget
under förmenande att dylika skador, i den mån de icke förorsakades av
verkliga olycksfall, allenast borde ersättas enligt yrkessjukdomsförsäkrings -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

lagen. För egen del vill jag erinra, att nämnda lag enligt det förslag till
ändring i densamma, som jag tidigare i dag anmält, kommer att upptaga
flertalet av de ämnen, som pläga framkalla förgiftningar i arbetet. I den
män förgiftningsskador icke skulle omfattas av en utvidgad yrkessjukdomsförsäkring
har, såsom framgår av nämnda ärende, det huvudsakliga skälet
härtill varit svårigheterna i de enskilda fallen att härleda skadorna från
arbetet eller däri använda ämnen. Med hänsyn till vad sålunda anförts
torde anstaltens förslag icke behöva kompletteras i denna del.

Mot den förslagna reformen har anförts, att den skulle bidraga till att
slappa arbetarnas aktsamhet samt belasta näringslivet med ökade kostnader
av en omfattning, som icke kunde överblickas. Förstnämnda farhåga synes
dock överdriven. Även örn de med reformen avsedda skadorna vanligen
äro av lindrigare art, kunna de dock ofta nog medföra så pass allvarliga
påföljder, att vetskapen härom bör mana till försiktighet. I brist på inhemsk
statistik över dylika skador är det givetvis omöjligt att ens tillnärmelsevis
beräkna de ökade kostnaderna för reformens genomförande. Så mycket
torde dock med säkerhet kunna sägas, bland annat med ledning av erfarenheter
från utlandet, att dessa kostnader icke kunna förväntas bliva så
stora att de böra tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av denna
fråga.

Éiksförsäkringsanstaltens förslag har, i överensstämmelse med vad jag nu
anfört och med ledning i övrigt av de över förslaget avgiva yttrandena, inom
socialdepartementet undergått viss överarbetning. Jag övergår nu till en
detaljredogörelse för departementsförslaget.

Depsirtementsförslagets detaljer.

1 §•

I 1 § gällande lag stadgas i första stycket, att varje arbetare i regel är
enligt lagen försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Enligt
andra stycket skall såsom olycksfall i arbetet även anses olycksfall vid färd
till eller från arbetsstället, där färden föranledes och står i omedelbart samband
med arbetsanställningen. Slutligen föreskrives i tredje stycket, att
kostnaden för försäkringen skall bestridas, med bidrag av statsmedel till
omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

I denna paragraf skall enligt riksförsäkringsanstaltens förslag införas ett
nytt andra stycke, enligt vilket såsom föranledda av olycksfall i arbete även
skola anses skador, som förorsakats genom inverkan under högst några få
dagar antingen på mekanisk väg av arbetet eller av de förhållanden, varunder
det bedrivits, såsom skavsår, blåsor eller senskideinflammation (senknarr),
eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes
upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av klor, svavelsyra,
salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne
ingår.

I detta sammanhang må jämväl anstaltens förslag till ändrad lydelse av

24

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

6 § behandlas. I denna paragraf stadgas för närvarande bland annat, under
1) b), att om arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet samt olycksfallet
medfört sjukdom, som varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet
och förorsakat förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma
med minst en fjärdedel, skall från och med dagen efter olycksfallsdagen
och så längre sjukdomen varar till arbetaren utgivas sjukpenning med
visst belopp.

Anstaltens förslag innebär ingen vare sig reell eller formell ändring av
förutsättningarna för rätten till sjukpenning. Däremot skall enligt förslaget
sjukpenningen utgivas fran och med den dag, då arbetsförmågan varit nedsatt
med minst en fjärdedel, och så länge sjukdomen varar.

I yttrandena har, utöver vad tidigare återgivits, av försäkringsrådet anförts
bland annat följande.

I förslaget till det nya andra stycket i 1 § har begränsningen av tiden
för skadlig inverkan uttryckts genom orden: »jämförelsevis kort tid (högst
några dagar)». Rådet föreslår, att ordet »högst» strykes samt att den avsedda
tidsbegränsningen ytterligare markeras genom att det inom parentes
satta uttrycket ändras till »några få dagar».

I nuvarande lydelsen av 6 § har endast den ändringen vidtagits, att ersättning
enligt 1) b) (sjukpenning) skulle utgå från och med den dag, då
arbetsförmågan varit nedsatt med minst en fjärdedel. Av denna formulering
„synes emellertid bliva följden, att sjukpenning skulle kunna utgå jämväl
för olycksfallsdagen. Någon ändring av den nu gällande bestämmelsen,
att sjukpenning skall utgå tidigast från och med dagen efter olycksfallet,
synes emellertid icke hava varit avsedd med den utredning, varom riksdagen
anhållit.

Enligt förslaget skall — liksom för närvarande — sjukpenning utgå under
förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet.
Då det emellertid i fråga om de under 1 § 2 st. avsedda skadorna
sällan kan bliva tal örn någon viss »olycksfallsdag» samt ej heller föreslagits
någon bestämmelse örn vilken dag som beträffande dessa skador skall anses
såsom olycksfallsdagen, synes på denna punkt en omarbetning av lagtexten
böra äga rum.

Då ifrågavarande skador även kunna uppkomma under en enda arbetsdag
eller kortare tid, har ordet »högst» i 1 § andra stycket anstaltens förslag
bibehållits. Med beaktande i övrigt av vad försäkringsrådet anfört har den
erforderliga tidsbegränsningen något förenklats och angivits med uttrycket
»högst några få dagar».

Såsom jag tidigare yttrat bör ej såsom förutsättning för att skada, varom
här är fråga, skall anses vara en följd av olycksfall i arbetet, med nödvändighet
krävas att densamma föranletts av någon oförutsedd eller onormal
omständighet. Någon erinran härom torde emellertid icke behöva upptagas
i lagförslaget.

Skada, som uppkommit genom inverkan på mekanisk väg, skall enligt
anstaltens förslag för att likställas med olycksfallsskada i arbetet hava förorsakats
av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits. Då en
skada, som förorsakats av arbetsförhållandena, enligt hittills obruten lagtillämpning
lärer vara att anse såsom orsakad av arbetet — en lagtillämpning

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

sorn även det förut i dag framlagda förslaget om vissa ändringar i yrkessjukdomsförsäkringslagen
bygger på — hava orden »eller av de förhållanden,
varunder det bedrivits», ansetts kunna uteslutas ur lagtexten.

Till skador av här ifrågavarande slag hava, i överensstämmelse med vad
jag anfört i den allmänna motiveringen, även hänförts vissa av temperaturförhållandena
å arbetsstället förorsakade skador, nämligen värmeslag, solsting
och förfrysning.

Det har synts lämpligt att i ännu ett hänseende komplettera anstaltens
förslag. Enligt olycksfallsförsäkringslagen äger dagen för ett olycksfall i
skilda hänseenden betydelse. Framför allt gäller detta beträffande uppkomsten
av rätt till ersättning enligt 6 §. Vidare kan dagen för olycksfallet
vara avgörande för änkas eller änklings rätt till livränta enligt 7 § samt äga
viss betydelse vid beräknandet enligt 9 § av den skadades årliga arbetsförtjänst.
Då de skadliga verkningar, som enligt nu förevarande förslag
skola likställas med olycksfall, kunna fortgå under mer än en dag, är det
erforderligt att för deras vidkommande bestämma vilken dag som skall anses
såsom olycksfallsdagen. Beträffande yrkessjukdomar har denna fråga
funnit sin lösning i 2 § yrkessjukdomsförsäkringslagen, däri stadgas, att vad
enligt olycksfallsförsäkringslagen gäller angående dagen för olycksfallet skall,
då fråga är örn yrkessjukdom, avse dagen för sjukdomens yppande. En
motsvarande bestämmelse har ansetts böra gälla för nu ifrågavarande skador
och lämpligen erhålla plats i omedelbar följd efter stadgandet rörande dessa
skadors likställande med olycksfallsskador. Vid sådant förhållande erfordras
ingen ändring av 6 § gällande lag.

13 §.

13 § gällande lag innehåller i första stycket stadgande örn att försäkringsinrättningen
efter erhållen underrättelse örn olycksfallet skall besluta örn
nödiga åtgärder för den skadades vård och bestämma lagstadgad ersättning.
Enligt andra stycket kan ersättningen i avbidan på närmare utredning bestämmas
provisoriskt. Där tvekan råder från vilken försäkringsinrättning
ersättningen bör utgå, må enligt tredje stycket riksförsäkringsanstalten besluta
örn åtgärder för den skadades vård och utgiva ersättning med rätt att,
därest den skadade befinnes vara försäkrad i arbetsgivarbolag, av detta få
gottgörelse för sina utlägg. Fjärde stycket innehåller bestämmelser örn
jämkning i fastställd ersättning. Enligt femte stycket slutligen skall beslut
om ersättning så fort ske kan meddelas den ersättningsberättigade och utan
hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit införandet i denna paragraf av ett
nytt tredje stycke. Enligt detta skall ersättning i anledning av skada, varom
förmäles i 1 § andra stycket, utbetalas av den försäkringsinrättning, där den
skadade vid tidpunkten för skadans yppande är försäkrad, eller, örn skadan
yppas först under tid, då den skadade ej vidare är försäkrad, av den försäkringsinrättning,
där han var försäkrad, då han senast var utsatt för sådau
slags inverkan, som föranlett skadan. Har den skadade under tid, medan

Departements chefen.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

lian varit utsatt för dylik inverkan, varit försäkrad i annan försäkringsinrättning
än den, som enligt vad nyss sagts har att utbetala ersättningen,
och har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under
tiden för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats
— kostnaden för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

Detta stycke överensstämmer nära med 5 § yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I yttrandena har försäkringsrådet erinrat, att man av ordalagen i stycket
kunde få den uppfattningen, att den försäkringsinrättning, där den skadade
vid tidpunkten för skadans yppande vore försäkrad, hade att i första hand
utbetala ersättning, även örn den skadade under den tid denna försäkring
varit gällande icke varit utsatt för sådan slags inverkan, som föranlett skadan.
Att så ej varit avsett framginge av de föreslagna tilläggen till 20 och
21 §§. En omredigering av det föreslagna tillägget till 13 § syntes böra
äga rum.

Med anledning av vad försäkringsrådet sålunda anfört har i departementsförslaget
viss omarbetning skett av ifrågavarande av riksförsäkringsanstalten
föreslagna stadgande.

20 §.

I 20 § gällande lag stadgas i första punkten, att om arbetare skadas till
följd av olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar
förestår arbetet, ofördröjligen underrättas härom. Enligt andra punkten kaden
skadade, där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes honom,
skyldig underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av
arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

jRiksförsäkringsanstalten har föreslagit, att i paragrafen införes en ny andra
punkt. I denna stadgas, att underrättelse örn skada, varom förmäles i 1 §
andra stycket, skall lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren viel
tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den, som å hans
vägnar förestår arbetet. Dock skall, örn skadan yppas först sedan arbetaren
upphört att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum,
underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var
utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet.

Punkten ifråga är avfattad i nära överensstämmelse med 6 § första
stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Beträffande denna punkt i riksförsäkringsanstaltens förslag hava i departementsförslaget
endast vidtagits några mindre jämkningar av huvudsakligen
formell natur.

21 § i riksförsäkringsanstaltens förslag.

I 21 § första stycket gällande lag stadgas, att där olycksfallet medfört
eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som enligt 6 eller 7 § föranleder
ersättning, skall arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren, sedan han fått
underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen göra anmälan därom hos veder -

27

Kungl. Majus proposition nr 218.

börande försäkringsinrättning. I paragrafens tre återstående stycken finnas
bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivaren att anskaffa och till försäkringsinrättningen
insända intyg om skadans beskaffenhet med mera samt
om polisundersökning rörande olycksfallet.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skall i denna paragraf införas ett
nytt andra stycke, vari stadgas, att ifråga örn skada, varom förmäles i 1 §
andra stycket, anmälan skall göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren
vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller av den, som å hans
vägnar förestår arbetet; dock att, örn skadan yppas först efter det arbetaren
upphört att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum,
anmälan skall göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var
utsatt för dylik inverkan, eller av den, som å hans vägnar förestår arbetet.

Bestämmelse av motsvarande innebörd återfinnes i 6 § andra stycket
yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Av 21 § första stycket torde med tillräcklig tydlighet framgå, att den Departementsarbetsgivare
eller arbetsföreståndare, varom däri förmäles, är samma person, chefen.
till vilken underrättelse enligt 20 § skall lämnas. Med hänsyn till den
ändring av 20 §, som tidigare föreslagits, synes därför det av anstalten föreslagna
tillägget till 21 § vara överflödigt.

Övergångsbestämmelserna.

De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari
1937 men icke äga tillämpning i fråga örn skada, som yppats dessförinnan,
och ej heller beträffande skada, som yppats senare, därest den skadade icke
efter lagens ikraftträdande varit utsatt för inverkan av den art, som förorsakat
skadan.

Departementsförslaget är avfattat i överensstämmelse härmed. I den mån
skada, som sålunda uteslutits från de nya bestämmelsernas tillämpning, enligt
hittills tillämpade grunder kan hänföras till olycksfallsskada, skall ersättningsrätten
givetvis icke påverkas av förevarande övergångsbestämmelse.

För detta fall kommer i stället den ytterligare övergångsbestämmelse, jag i
det följande föreslår, att bliva tillämplig.

Ändring av 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

Hällande bestämmelser.

Olycksfallsförsäkringslagen avser att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
eller i ömsesidigt arbetsgivarebolag, varom förmäles i 4 §, tillförsäkra
arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbete, ersättning därför
på arbetsgivarens bekostnad. Emellertid kan arbetsgivaren även enligt
annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse vara
skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva understöd, såsom
avlöning, pension eller annat underhåll, varjämte arbetsgivaren genom
avgifter till kassa, pensionsinrättning eller annan försäkringsanstalt än de
nämnda ömsesidiga arbetsgivarebolagen kan hava tillförsäkrat arbetaren

28

Kungl. Majus proposition nr 218.

dylikt understöd. För nu angivna fall stadgas i 11 § olycksfallsförsäkringslagen,
att från sjukpenning, livränta, begravningshjälp eller annan ersättning,
som utgives enligt olycksfallsförsäkringslagen, avdrages vad för motsvarande
ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen eller
på grund av försäkring utgives för tid, under vilken ersättningen utgår. Såsom
förutsättning för att avdrag må äga rum gäller emellertid — utom vad
angår av arbetsgivaren utgivet understöd vid sjukdom — att arbetsgivaren
enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften, varjämte, då
fråga är om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av
försäkring, arbetsgivaren skall hava till minst en tredjedel bidragit till bestridande
av kostnaden för understödet. Avdrag får ej ske med större belopp
än som svarar mot arbetsgivarens bidrag. I 15 § andra stycket föreskrives,
att örn arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt
är skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras,
skall avgiften för försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen bestämmas
till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken. Dock
må, ifråga örn annan arbetsgivare än staten, sådan lindring i försäkringsavgiften
ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så
tinnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer säkerhet som av
försäkringsinrättningen godkännes.

Med uttrycket »annan lag» i 11 § olycksfallsförsäkringslagen torde i
främsta rummet avses sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270), enligt vilken
vid arbetares sjukdom viss understödsskyldighet åligger arbetsgivare. Under
uttrycket »särskild författning» inbegripas avlönings- och pensionsreglementen
m. m., i vilka givits bestämmelser rörande rätt till ersättning vid
bland annat olycksfall i arbete för vissa statstjänstemän med flera.

Som nämnts förutsättes i 11 §, att arbetsgivare jämväl på grund av
egen utfästelse kan vara skyldig utgiva understöd. Dylikt åtagande kan göras
i personligt avtal med viss eller vissa arbetare, i kollektivavtal eller i utfästelse
till vederbörande försäkringsinrättning.

Omfattar förpliktelse eller åtagande, som ovan nämnts, utgivande av samtliga
enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningar, säges arbetsgivaren
stå total självrisk, gäller förpliktelsen eller åtagandet endast viss
eller vissa ersättningar, säges han stå partiell självrisk.

Av kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga örn tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning, framgår att staten står total
självrisk för samtliga sina arbetare. Enligt en från riksförsäkringsanstalten
i september 1935 lämnad uppgift stodo vid nämnda tid dessutom 56 arbetsgivare
med försäkring i anstalten total självrisk. Av dessa försäkringstagare
voro 15 städer (däribland Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping),
11 banker, 4 försäkringsbolag, 22 industriföretag och 4 diverse företag. Hela
antalet hos arbetsgivare med total självrisk anställda årsarbetare, oberäknat
statens, uppgick år 1932 till 65,315.

29

Kungl. Majus proposition nr 218.

Vad angår de olika formerna av partiell självrisk oell därmed sammanhängande
bestämmelser örn avdrag från ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
torde numera — bortsett från förhållandena beträffande statens
och kommuns arbetare — endast självrisk i fråga örn läkarvård och läkemedel
hava större praktisk betydelse.

I fråga örn statens och kommuns arbetare torde, på grund av åtgärder
som av dessa arbetsgivare vidtagits för understöd åt arbetare vid sjukdom
och invaliditet, såsom i form av sjukavlöning samt pensionering genom
arbetsgivaren eller genom inrättning till vilken arbetsgivaren väsentligen
bidrager, samtliga i 11 § olycksfallsförsäkringslagen givna stadganden om
avdrag från ersättning i allmänhet vinna tillämpning.

Rörande de åtgärder, som från statens sida vidtagits för att bereda understöd
i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete, må följande redogörelse
lämnas. För staten såsom arbetsgivare föreligger enligt åtskilliga
författningar skyldighet att utgiva understöd, som enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen
må avdragas från ersättningen enligt denna lag. Bland
dylika författningar kunna här nämnas dels avlöningsreglementena den 19
juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk, den 22 juni 1921 (nr 451, jfr 1925 nr 270)
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare
vid lots- och fyrstaten, den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare
och provinsialläkare, den 31 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet
ävensom den 15 juni 1934 (nr 303) för tjänstemän vid domänverket,
dels ock civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442),
tjänstepensionsreglementet för arbetare samma dag (nr 443) och militära
tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167).

För tjänsteman, rörande vilken avlöningsbestämmelser meddelats i något
av de nyssnämnda avlöningsreglementena, gäller att örn han skadats till
följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra,
skall han, örn olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön så länge
sjukdomen varar samt, om olycksfallet efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan,
under tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön, dock högst intill dess
sex månader förflutit från dagen för olycksfallet, men skall tjänstemannen
för tid därutöver av sin lön i regel avstå ett visst belopp.

Enligt nyssnämnda tjänstepensionsreglementen skall pension utgå i form
av ålders-, invalid- eller sjukpension, varjämte enligt civila och militära
tjänstepensionsreglementena även kan förekomma s. k. förtidspension. Från
sistnämnda pensionsform liksom från några för vissa tjänstemän eller arbetare
gällande särbestämmelser bortses i den följande redogörelsen. Rätt till
ålderspension uppkommer vid uppnådd pensionsålder. Kan vederbörande
räkna minst trettio eller i vissa fall minst tjugufem tjänstår, utgår hel pension,
vilken i regel sammanfaller till beloppet med det för tjänsten stadgade

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

eliel- för arbetaren gällande pensionsunderlaget. Eljest utgår avkortad pension,
vilken motsvarar beloppet av hel pension, minskat med V120 eller, där
för hel pension erfordras allenast tjugufem tjänstår, med kloo för varje full
fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio respektive tjugufem.
Invalidpension tillkommer den som till följd av olycksfall i tjänsten
eller arbetet är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta
sin tjänst eller utföra honom åliggande arbete. Pensionen fastställes till ett
belopp, motsvarande det för vederbörande vid avgången gällande pensionsunderlaget.
Rätt att komma i åtnjutande av sjukpension tillkommer slutligen
den som, utan att anledningen därtill är olycksfall i tjänsten eller
arbetet, till följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga är
för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst eller
utföra honom åliggande arbete. Denna pension utgår enligt samma grunder
som ålderspension, dock med lägst sjuttiofem procent av hel pension, därvid
likväl skall iakttagas att sjukpensionen icke får överstiga den ålderspension,
som skulle hava tillkommit den pensionsberättigade, därest han med oförändrat
pensionsunderlag kvarstått i sin befattning till pensionsålderns inträde.
Pensionsbeloppen bestridas dels direkt av statsmedel dels ock av
medel, som avdragits å de pensionsberättigades lön. Med pensionsrätten
följer nämligen skyldighet att intill utgången av den månad, under vilken
tjänstemannen eller arbetaren uppnår trettio tjänstår eller dessförinnan inträder
i pensionsåldern, vidkännas minskning i lönen med visst för vederbörandes
lönegrad eller pensionsgrupp bestämt pensionsavdrag.

Den statliga pensionen har genom det av 1934 års riksdag antagna civila
tjänstepensionsreglementet och tjänstepensionsreglementet för arbetare undergått
omreglering. Rörande pensionens karaktär framhöll chefen för finansdepartementet
i den proposition (nr 222), vari förslag till nämnda reglementen
förelädes riksdagen, bland annat, att uppfattningen örn pensionen
såsom enbart ett av staten beviljat ålderdomsunderstöd ej numera torde
kunna vidhållas. Pensionen måste, även till den del som icke täcktes av
tjänstemannens pensionsavgifter eller pensionsavdrag, betraktas såsom en
förmån, vilken tjänstemannen under sin tjänstgöring intjänat.

De i enskild tjänst anställdas avlönings- och pensionsförmåner äro icke
på motsvarande sätt enhetligt reglerade. För kroppsarbetare och med dem
jämställda torde rätt till lön under sjukdom eller annan arbetsoförmåga
samt rätt till pension endast i ringa utsträckning förekomma. Yad övriga
kategorier anställda beträffar lämnas i det av kommittén angående privatanställda
den 9 mars 1935 avgivna betänkandet med förslag till lag örn
arbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935: 18 sid. 114 ff) redogörelse
för en av socialstyrelsen verkställd undersökning beträffande rådande bruk
ifråga om rätt till avlöning och andra förmåner vid arbetsoförmåga i följd
av olycksfall i arbetet. Av redogörelsen framgår att i flertalet fall dylik
rätt i viss utsträckning förefinnes utan att dock några enhetliga regler härför
tillämpas. Ifrågavarande anställda torde även i åtskilliga fall vara tillför -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

säkrade pension, antingen genom anslutning till en central pensionsiurättning
eller till en för de anställda vid visst företag bildad pensionskassa
eller också genom direkt pensionering från vederbörande företag. Yad beträffar
förstnämnda pensioneringsform, vilken synes vinna allt större utbredning
och för närvarande torde omfatta omkring 40,000 anställda, finnes inom
densamma två olika pensionstyper, ren ålderspension samt kombinerad
ålders-, invalid- och sjukpension. Sistnämnda pensionstyp är i regel så
anordnad, att vid invaliditet i följd av olycksfall i arbete från pensionen
avdrages vad den skadade uppbär enligt olycksfallsförsäkringslagen. För
den pensionering av anställda i enskild tjänst, som i övrigt förekommer,
kunna icke några enhetliga principer anses gälla.

Tidigare behandling av frågan.

Den nuvarande tillämpningen av 11 § torde i huvudsak bygga på vissa
uttalanden av ålder domsförsäkring skommittén, från vars förslag stadgandet är
hämtat. Körande innebörden av detsamma anförde kommittén, dels att den
enligt stadgandet medgivna kvittningen endast kunde ske mellan mot varandra
svarande belopp, så att livränta enligt lagen endast finge minskas i
den mån sådan ränta utginge från annat håll, att försäkrat kapital endast
finge användas till minskning av eller befrielse från begravningshjälp o. s. v.,
dels ock att med stadgandet naturligen åsyftades jämväl sådana fall, då t. ex.
en arbetsgivare genom insättningar i en livränteanstalt berett arbetare pension
från viss ålder eller vid arbetsoförmåga m. fl. dylika fall.

Yid 1926 års riksdag framlades genom proposition nr 109 bland annat
förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete, avsedd att ersätta den
nu gällande. Förslaget innehöll i 15 § och 18 § 2 mom. bestämmelser vilka,
vad angår arbetare som användas till arbete av staten eller kommun, överensstämde
med motsvarande stadganden i 11 § och 15 § andra stycket gällande
lag. Beträffande annan arbetsgivare innebar förslaget den ändringen
i förhållande till gällande lag, att dylik arbetsgivare icke kunde stå total
självrisk.

Yid ärendets behandling i statsrådet den 31 december 1925 erinrade jag i
egenskap av chef för socialdepartementet bland annat därom, att det i 11 §
gällande lag förekommande stadgandet att, under i övrigt angivna förutsättningar,
från ersättning som utgåves enligt lagen finge avdragas vad i anledning
av olycksfallet för motsvarande ändamål eljest utgåves, iunebure, såsom framginge
redan av de anförda uttalandena i ålderdomsförsäkringskommitténs motiv,
den grundsatsen, att den sålunda medgivna kvittningen endast finge ske mellan
mot varandra svarande slag av ersättningar. Emellertid hade kommittén
beträffande av densamma föreslaget stadgande om avdrag från ersättning
enligt lagen för understöd som utginge från vissa kassor i motiven yttrat,
att med ifrågavarande stadgande naturligen åsyftades jämväl sådana fall, då
t. ex. en arbetsgivare genom insättningar i en livränteanstalt berett arbetare
pension från viss ålder eller vid arbetsoförmåga m. fl. dylika fall. På senare
tiden hade såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten tolkat gällande

32

Kungl. Majus proposition nr 218.

lag i överensstämmelse med detta uttalande i motiven. Det torde icke kunna
förnekas, att i nu angivna hänseende lagens formulering icke stöde i god
överensstämmelse med motiven. Därefter anförde jag följande.

Frågan örn och i vilken mån ålderspension bör få avdragas från livränta,
som utgår på grund av olycksfall i arbete, är synnerligen svårlöst. Ett
exempel kan belysa detta. En arbetare i ordinarie statstjänst, vars ålderspensionering
helt bekostas av staten, drabbas kort före inträdet i pensionsåldern
av olycksfall som medför full invaliditet. Göres i dylikt fall ej avdrag
från livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen, erhåller arbetaren alltså dels
ålderspension dels ock dylik livränta, och sammanlagda beloppet av dessa
förmåner kan mycket val väsentligen överstiga den avlöning, arbetaren åtnjutit
i tjänsten. Örn däremot avdrag sker, torde följden bliva, att arbetaren
icke får större sammanlagd ersättning, än han därest olycksfallet icke inträffat
likväl skulle vid sin avgång ur tjänsten hava bekommit såsom ålderspension.
Dock kan han i senare fallet fortfarande vara bibehållen vid full
arbetsförmåga, under det han vid fullständig invaliditet icke blott saknar
arbetsförmåga utan därtill ofta befinner sig i ett sådant tillstånd, att han är
i ständigt behov av särskild vård. Det anförda exemplet utvisar de enklaste
ytterlighetsfallen. Förvaltningstekniskt kompliceras frågan genom den svårighet,
som ofta uppkommer när det gäller att bestämma, till huru stor del
arbetsgivare bidragit till viss ålderspension. Huru ifrågavarande spörsmål
bör slutligen lösas synes mig icke kunna avgöras utan en grundlig utredning,
omfattande bland annat bidragsförhållandena vid de pensionsinrättningar
och kassor, å vilka ifrågavarande bestämmelse har avseende. Då en
dylik utredning måste bliva ganska tidsödande och följaktligen icke nu
kunnat verkställas, har jag ansett försiktigheten kräva, att gällande bestämmelse
i ämnet — såvitt arbetare hos staten och kommuner angår — bibehålies
oförändrad.

Propositionen föranledde endast vissa partiella ändringar i gällande lag,
vilka icke berörde nu förevarande stadganden (jfr riksdagens skrivelse 346/
1926).

Jämväl vid 1034 års riksdag upptogs ifrågavarande spörsmål till behandling.
Härutinnan hänvisar jag till vad jag inledningsvis anfört. Därutöver
vill jag endast omnämna, att andra lagutskottet som motivering för sin hemställan
i denna del anförde följande.

Av vad som anförts i den föreliggande motionen samt i yttranden, som
försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten avgivit i ärendet, framgår, att
nuvarande bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen erbjuda åtskilliga
svårigheter vid tillämpningen. I många fall synas bestämmelserna även leda
till icke önskvärda resultat. Med hänsyn till dessa omständigheter bör
enligt utskottets mening en utredning verkställas, huruvida ändringar av
bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf äro erforderliga. En sådan utredning
bör klargöra, i vilket förhållande sådana förmåner, som utgå enligt
olycksfallsförsäkringslagen, böra stå till understöd, som det till följd av
olycksfall i arbete åligger arbetsgivare att utbetala enligt annan lag eller
särskild författning eller på grund av egen utfästelse, eller som utgå från kassa
eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt
än i 4 § olycksfallsförsäkringslagen sägs.

33

Kungl. Majus proposition nr 218.

ltiksförsåkr ing sanstaltens förslag.

Riksförsiikringsanstaltens förslag till ändrad lydelse av 11 § olycksfallsförsäkringslagen
innebär i huvudsak, att av själva lagtexten tydligt skall
framgå, att från ersättning enligt lagen endast må avdragas från arbetsgivaren
eljest direkt eller indirekt utgående förmåner, som jämväl de — åtminstone
delvis — utgöra understöd på grund av olycksfallet. Till ytterligare
förtydligande av denna regel hava intagits bestämmelser, som avse att framhålla,
att genom anställningstidens längd intjänad pension icke utgör dylikt
understöd, dock får icke högre livränta enligt lagen utgå än att livräntan
och pensionen tillhopa uppgå till högst den tidigare arbetsinkomsten. Med
hänsyn till de särskilda avlöningsförhållanden, som gälla för statens ordinarie
befattningshavare, skall till sådan i tjänst kvarstående befattningshavare
livränta i regel icke utgå.

Rörande lydelsen av förslaget hänvisar jag till Bilaga B.

Sorn motivering till ändringarna i 11 § har riksförsäkringsanstalten inledningsvis
anfört bland annat följande:

Enligt 11 §:ens ordalydelse skulle avdrag å den lagstadgade ersättningen
endast få äga rum för »understöd», som »i anledning av olycksfallet» utgives
»för motsvarande ändamål». I tillämpningen har emellertid ordalydelsen
icke ansetts kunna strängt följas, utan har i vissa fall avdrag gjorts för
ersättning, som icke kunnat anses utgiven som understöd i anledning av
olycksfallet. Detta gäller i främsta rummet vissa fall beträffande avdrag å
livränta för pension. Sådant avdrag bär sålunda ansetts skola göras icke
blott för s. k. invalidpension utan även för ren ålderspension. Denna tillämpning
grundas å ålderdomsförsäkringskommitténs motivering.

Till den olägenhet, som den bristande överensstämmelsen mellan lagens
ordalydelse och tillämpning innebär, kommer emellertid även, att lagtillämpningen
i vissa fall lett till icke önskvärda resultat.

Förutsättningen för att avdragsbestämmelserna i 11 § skola vara tillämpliga
är att arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften enligt 15 §
andra stycket; från denna regel göres undantag endast för understöd vid
sjukdom. Enär lindring i försäkringsavgiften enbart för ersättning motsvarande
livränta i praktiken knappast kommit eller kan väntas komma i fråga,
är spörsmålet om reglerandet av förhållandet mellan livränta och pension
enligt 11 § av egentlig betydelse endast för sådana fall, där arbetsgivaren
står »total självrisk», d. v. s. åtagit sig att utgiva all ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen;
detsamma gäller även förhållandet mellan livränta och
avlöning. I de fall, då arbetsgivaren i vanlig ordning erlägger försäkringsavgifter,
utgår från försäkringsinrättningen livränta oavsett de förmåner, som
arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade. Någon ändring härutinnan
torde icke böra ske, varför denna sistnämnda grupp av arbetsgivare och hos
dem anställda arbetare förty icke beröras av de av anstalten föreslagna
ändrade bestämmelserna.

Möjligheterna att genom bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen enhetligt
reglera bland annat förhållandet mellan livränta och pension äro avsevärt
begränsade. Örn exempelvis den bestämmelsen införes i 11 §, att
ålderspension icke skall avdragas från livränta enligt lagen, kommer detta
att sakna reell betydelse i sådana fall, då vederbörande pensionsbestämmelser
innehålla föreskrift, att livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen skall avdragas
från pensionerna. På samma siitt kunna liknande föreskrifter i avid Bihang

till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 2 1 8. 877 se ,-S

34 Kungl. Majus proposition nr 218.

ningsbestämmelserna förhindra en genom eventuell bestämmelse i lagen avsedd
enhetlig reglering av förhållandet mellan livränta och avlöning.

Nu berörda frågor örn förhållandet mellan å ena sidan livränta enligt
lagen, å andra sidan pension och avlöning, äro de frågor, som i första hand
påkalla ändrade bestämmelser i 11 §.

En reservant inom riksförsäkringsanstalten, byråchefen von Schulzenheim,
förklarade sig icke kunna biträda anstaltens yttrande eller förslag rörande
ändring i 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Reservanten ansåg — under erinran
bland annat örn de möjligheter, som stöde kommuner och enskilda
arbetsgivare till buds att, då ersättning utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen,
nedsätta eljest utfästa förmåner -— den föreliggande frågan vara i
främsta rummet en statsfinansiell och för staten såsom arbetsgivare löneteknisk
fråga och först i andra rummet en lagfråga. En undersökning rörande
statens ekonomiska inställning till det föreliggande ämnet borde därför i
särskild ordning komma till stånd innan frågan örn nu ifrågasatt ändring i
11 § olycksfallsförsäkringslagen vidare fullföljdes.

Härefter har riksförsäkringsanstalten till en början behandlat frågan om
förhållandet mellan livränta och pension samt därutinnan anfört följande.

En betydelsefull grundval för en ändamålsenlig reglering av förhållandet
mellan livränta och pension har för de statsanställdas vidkommande kommit
till stånd genom de vittomfattande nya pensionsreglementen, som träda i
kraft den 1 juli 1935.

I pensioneringen enligt ifrågavarande reglementen inrymmas som bekant
tre olika pensionsformer, nämligen ålders-, invalid- och sjukpension.

Beträffande ålderspensionen finner riksförsäkringsanstalten riktigast vara
att utgå från den uppfattningen att dylik pension icke är att betrakta som
understöd utan som uppskjuten lön. Med hänsyn härtill bör ålderspension
icke, som hittills varit fallet, föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I anslutning till vad nu sagts beträffande ålderspension bör invalid- och
sjukpension anses utgöra delvis uppskjuten lön, delvis understöd. I vad mån
dylik pension kan anses utgöra uppskjuten lön är givetvis beroende på vederbörandes
tjänstetid. I detta hänseende lämnas ledning av de i pensionsreglementena
intagna reglerna för avkortning av ålderspension, då vederbörande
ej innehar för full ålderspension stadgat antal tjänsteår.

För bedömande av huru hithörande frågor ställa sig i de fall, som gälla
enskilda arbetsgivare med total självrisk, har riksförsäkringsanstalten infordiat
upplysningar och i förekommande fall pensionsreglementen från
dylika arbetsgivare. Härvid har som väntat visat sig, att pensioneringsförhållandena
hos olika arbetsgivare äro av synnerligen varierande slag, såväl
beträffande pensioneringens organisation som dess prestanda. I regel är pensioneringen
obligatorisk på liknande sätt som enligt de nya reglementena för
statsanställda, i det den anställde är skyldig vidkännas visst avdrag å lönen
för pensioneringen och arbetsgivaren utfäst sig att bidraga med visst belopp.
Vanligen men icke alltid avser pensioneringen förutom ålderspension även
invalid- och sjukpension. Ej sällan finnes den bestämmelsen, att invalidpension
skall minskas med livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. I vart
fall beträffande kommunerna torde kunna väntas, att pensionsbestämmelserna
i viss utsträckning småningom komma att ändras så, att de mera än

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 35

nu är fallet bringas i överensstämmelse med bestämmelserna i statens pensionsreglementen.

Såsom ovan nämnts, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening beträffande
de statsanställda ålderspension på grund av sin karaktär av uppskjuten
lön i princip icke föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Beträffande invalidpension bör den del av pensionen, som icke
är att anse som uppskjuten lön, avdragas å olycksfallslivränta. Bestämmelser,
som möjliggöra dylikt förfarande, böra sålunda införas i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.
Beträffande de bos enskilda arbetsgivare anställda låter det
sig knappast göra att införa bestämmelser, som reglera alla de olika fall, som
uppkomma på grund av de olikartade pensioneringsbestämmelserna. Emellertid
böra givetvis i huvudsak samma regler gälla i dessa fall som beträffande
de statsanställda; i de särskilda fall, som icke kunna regleras genom
direkta bestämmelser i lagen, bör skälighetsprövning äga rum under hänsynstagande
till de allmänna reglerna.

Konsekvent genomförda skulle nämnda principer i vissa fall kunna leda
till otillfredsställande resultat. Örn den skadade uppnått eller i det närmaste
uppnått det antal tjänsteår, som erfordras för full ålderspension, och sålunda
skulle komma att utfå hela eller större delen av pensionen, skulle summan
av pension och livränta stundom kunna komma att överstiga den avlöning,
vilken den skadade åtnjöt vid anställningens upphörande. Detta bör förhindras
genom särskilda bestämmelser.

För genomförande av dessa regler har riksförsäkringsanstalten föreslagit
följande ändringar och tillägg till 11 §.

I första stycket första punkten har såsom förutsättning för avdragsrätten
stadgats, icke, såsom enligt gällande lydelse, att arbetsgivaren är skyldig att
vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva »understöd, såsom avlöning,
pension eller annat underhåll», utan att arbetsgivaren är skyldig att vid sådan
skada utgiva »avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller
delvis utgör understöd på grund av olycksfallet». Ändringen har enligt anstaltens
specialmotivering vidtagits dels emedan pension och avlöning enligt
anstaltens förslag i vissa fall endast till en del skulle anses såsom sådant
understöd som finge avdragas, dels ock emedan föregående formulering icke
vore uttömmande. I det nytillkomna andra stycket stadgas, att såsom sådant
understöd, varom i första stycket är fråga, ej skall anses pension, som tillförsäkrats
den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid. I
fråga örn pension, som utgår vid av olycksfallet föranledd arbetsoförmåga,
skall såsom dylikt understöd anses endast den del av pensionen varmed densamma
förhöjts utöver det belopp vartill rätt grundats genom anställningstiden.
Tnnebörden av andra stycket är, såsom jämväl framgår av anstaltens
speciella motivering, att ålderspension ej skall anses såsom sådant understöd
som får avdragas samt att detsamma skall gälla även den del av invalidpension
som motsvarar »uppskjuten lön». Enligt det likaledes nytillkomna tredje
stycket skall, där beloppet av livränta och till den skadade utgående pension
tillhopa överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens
upphörande, livräntan nedsättes med överskjutande belopp. Rörande detta
stycke har anstalten framhållit, att vid beräknandet av den skadades »årliga
arbetsförtjänst vid anställningens upphörande» bestämmelserna i lagens 9 §

36

Kungl. Majus proposition nr 218.

böra i tillämpliga delar läggas till grund. Åttonde stycket innehåller bestämmelser
örn den skälighetsprövning, som anstalten ansett nödig vid bedömandet
av vissa särskilda fall.

Härefter har riksförsäkringsanstalten övergått till att behandla förhållandet
mellan livränta och avlöning samt därutinnan framhållit följande:

I sådana fall, då olycksfallet icke medfört större bestående invaliditet än
att den skadade kunnat bibehållas vid sin anställning, uppkommer ofta det
spörsmålet, huruvida avlöningen bör inverka på utbetalandet av livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen. I vissa fall har livräntan funnits icke skola utgå,
då den skadade varit tillförsäkrad viss avlöning. Detta har varit fallet beträffande
statens ordinarie befattningshavare ävensom vissa andra kategorier,
såsom den kommunalanställda ordinarie lärarpersonalen. Bedömningsprinciperna
i dessa fall hava varit analoga med bedömningsprinciperna beträffande
livränta-pension, d. v. s. någon prövning har ej företagits, huruvida i de enskilda
fallen avlöningen utgjort ett verkligt understöd för olycksfallsskadan
eller enbart ersättning för utfört arbete. I andra fall åter har den principen
vidhållits, att avdrag å livräntan endast finge ske för avlöning utgiven som
understöd på grund av olycksfallet.

Det är givetvis synnerligen önskvärt, att förhållandet mellan livränta och
avlöning i möjligaste mån regleras efter enhetliga grunder. Rent principiellt
vore enligt riksförsäkringsanstaltens mening riktigast, att avdrag för avlöning
icke finge äga rum i andra fall än då avlöningen verkligen (helt eller
delvis) vore att anse som understöd utgivet i anledning av olycksfallet. Vid
tillämpning av denna regel kunna svårigheter uppkomma, då det gäller att
bestämma, huruvida och i vad mån avlöningen är att anse som understöd.
Dessa svårigheter bliva dock av mindre betydelse i den mån arbetsgivaren
äger möjlighet att jämka avlöningen till skadad arbetare med hänsyn till den
genom olycksfallet vållade nedsättningen i arbetsförmågan. Dylik möjlighet
till lönejustering torde i regel föreligga. De arbetsgivare, varom här är fråga,
hava ofta i löneavtal och lönereglementen intagit bestämmelser, som möjliggöra
reglering nedåt av avlöningen, då skadad arbetare åsamkats invaliditet
och tillerkänts livränta; även då direkta bestämmelser om dylik lönejustering
icke finnas, saknar arbetsgivaren i regel ändock icke möjligheter att genomföra
den.

Beträffande de statsanställda föreligga i hithörande avseenden betydelsefulla
olikheter mellan de ordinarie befattningshavarna och de icke ordinarie.

De icke ordinarie (alltså dels icke ordinarie tjänstemän, dels arbetare)
kunna i stort sett anses jämställda med de hos enskilda arbetsgivare anställda.
Sålunda förekommer för dessa kategorier mer eller mindre ofta övergång till
ny sysselsättning (och ny arbetsgivare), vilket gör, att en skada kan bliva av
stor betydelse icke blott för deras arbets- och försörjningsförmåga inom den
sysselsättning, vari skadan inträffat, utan även för deras förmåga att utföra
arbete och vinna försörjningsmöjligheter i allmänhet. Vidare kan staten beträffande
dessa arbetare, örn så anses skäligt, företaga reduktion av lönen i förhållande
till den genom invaliditeten minskade arbetsförmågan. I detta hänseende
må erinras örn den bestämmelse, som finnes införd i kungörelserna
den 26 juni 1925 (nr 356, 8 § 3 mom. och nr 360, 7 § 3 inom.): Där så anses
skäligt, må verkets styrelse i fråga om extra ordinarie tjänsteman, vilken från
staten uppbär livränta, pension eller annat dylikt understöd, från lönen avdraga
ett belopp, högst motsvarande livräntans, pensionens eller understödets
storlek. Bestämmelse av samma art finnes exempelvis jämväl i kungörelsen
den 22 juni 1928 (nr 215, 8 § 2 morn.). De ordinarie befattningshavarna intaga

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 218

i berörda hänseenden en väsentligt olika ställning. För dessa befattningshavare
förekommer endast mera sällan övergång till annan anställning. Vidare
kan för dem avlöningen icke jämkas på samma sätt som för de icke ordinarie.

Av vad nu sagts torde framgå, att förhållandet mellan livränta och avlöning
bör ordnas så, att avdrag å livränta för avlöning endast skall äga rum
örn och i den mån avlöningen utgör understöd på grund av olycksfallet; dock
böra särskilda bestämmelser införas beträffande statens ordinarie befattningshavare
på grund av den särskilda ställning, som dessa intaga i anställningsoch
avlöningshänseende.

Av den tidigare redogörelsen framgår, att riksförsäkringsanstalten med den
föreslagna ändringen av första stycket första punkten bland annat velat framhålla,
att, då understöd på grund av olycksfall utginge i form av avlöning,
denna i vissa fall endast till en del skulle anses utgöra sådant understöd som
finge avdragas. I anledning av vad riksförsäkringsanstalten anfört beträffande
förhållandet mellan livränta och lön har anstalten i övrigt föreslagit, att till
statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, livränta skall
utgå endast örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.
Rörande denna bestämmelse, som återfinnes i det nytillkomna sjunde stycket,
har anstalten i den speciella motiveringen sagt sig finna statens ordinarie befattningshavares
särställning vara så betydelsefull, att livränta fortfarande i
regel icke borde utgå till dessa befattningshavare så länge de kvarstode i
tjänst och därigenom vore tillförsäkrade sin avlöning och övriga med tjänsten
förenade förmåner. Emellertid kunde fall tänkas förekomma, där undantag
från denna regel kunde anses motiverade av billighetsskäl, exempelvis örn befattningshavaren
på grund av olycksfallet åsamkades särskilda kostnader för
tjänstens fullgörande (extra kostnader för resa med automobil eller annat
färdemedel till och från tjänstgöringsstället o. s. v.). I dylika extraordinära
fall syntes möjlighet böra förefinnas för vederbörande att erhålla hela eller
en del av livräntan. Slutligen har anstalten framhållit rörande åttonde stycket,
att detsamma i vissa fall kunde tänkas bliva tillämpligt även i fråga örn förhållandet
mellan livränta och avlöning.

Rörande riksförsäkringsanstaltens ändringsförslag i övrigt må här omnämnas
följande.

I 11 § första stycket andra punkten gällande lag har anstalten föreslagit
dels en ändring av uteslutande redaktionell innebörd, dels ock en jämväl
huvudsakligen formell ändring, som enligt anstaltens motivering varit betingad
av svårigheten i vissa fall att exakt beräkna till hur stor del arbetsgivaren
genom avgifter bidragit till understöd från kassa, pensionsinrättning
eller försäkringsanstalt.

Enligt fjärde stycket i anstaltens förslag må avdrag ske för sjukunderstöd,
som utgives av arbetsgivaren, även örn denne icke står självrisk. I så fall äger
arbetsgivaren från försäkringsinrättningen uppbära vad som avdragits. Stadgandet
motsvarar första stycket tredje punkten gällande lag men skiljer sig
från denna beträffande avfattningen därutinnan, att enligt gällande lag sjukunderstöd,
vilket skall av arbetsgivaren utgivas, må avdragas i den mån detsamma
utgives. Beträffande den sålunda föreslagna ändringen har riksför -

38

Kungl. Majas proposition nr 218.

säkringsanstalten anfört, att stadgandet i gällande lag så tillämpats, att avdrag
gjorts så snart arbetsgivaren visats hava utgivit understöd. Ifrågasättas
kunde dock, huruvida detta vore formellt riktigt. Enligt nuvarande lydelse
avsåges sådant understöd »vilket skall av arbetsgivaren utgivas». Det kunde
eventuellt antagas att den i första styckets första punkt angivna skyldigheten
att utgiva understödet ansåges förutsatt. Enligt en sådan tolkning skulle
sålunda icke, såsom nu skedde, avdrag få göras för sådant understöd som
arbetsgivaren utgivit utan att vara skyldig därtill. Genom den föreslagna
ändringen åsyftades att bestämmelsen skulle erhålla en sådan lydelse, att
någon tvekan örn den formella riktigheten av nu tillämpad praxis icke kunde
uppstå. Någon ändring i tillämpningen avsåges sålunda icke.

Yttranden.

Arméförvaltningen, socialstyrelsen, generalpoststyrelsen och statens pensionsanstalt
hava icke funnit anledning framställa några erinringar mot riksförsäkringsanstaltens
förslag. Generalpoststyrelsen har meddelat, att den
årliga utgiftsökning, som ett genomförande av förslaget skulle medföra för
postverket, icke syntes komma att uppgå till något betydande belopp.

Marinförvaltningen och domänstyrelsen hava, i likhet med reservanten
inom riksförsäkringsanstalten, funnit en närmare undersökning rörande
statens ekonomiska inställning till det föreliggande ämnet böra komma till
stånd, innan frågan örn ändring i 11 § olycksfallsförsäkringslagen vidare fullföljdes.
Domänstyrelsen har ansett den av riksförsäkringsanstalten föreslagna
regeln, att livränta icke skall utgå till statens i tjänst kvarstående ordinarie
befattningshavare, böra gälla även statens extra ordinarie befattningshavare
och statens arbetare. Livränta borde i regel icke heller utgå till den som
åtnjöte statlig ålderspension. Intill uppnådd pensionsålder borde däremot
till en statens befattningshavare eller arbetare, som avgått med invalidpension,
viss del av livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen kunna utgå.

Flygstyrelsen har allenast vad sjunde stycket i riksförsäkringsanstaltens
förslag beträffar funnit anledning till erinringar mot förslaget. Av stycket
borde tydligare framgå, att den skadade befattningshavaren väl skulle tillerkännas
livränta men att denna skulle utgå först från den tidpunkt, då befattningshavaren
avgått från tjänsten. Vidare borde ersättning utgå i det f
förslaget förbisedda fall, att en statens ordinarie befattningshavare skadades
under utövande av verksamhet hos enskild arbetsgivare. Slutligen vore ur
tjänstemännens synpunkt det i förslaget lämnade medgivandet till skälighetsprövning
icke tillfyllest för sådana fall, då en ordinarie statstjänsteman genom
följderna av ett olycksfall nödgades avstå från en bisyssla i statens tjänst
eller bleve oanvändbar i sådan tjänstgöring, som vore förenad med särskild
ersättning, exempelvis flygtjänstgöring.

Försäkringsrådet har ansett, att någon rationell reglering av förhållandet
mellan livränta å ena samt avlöning och pension å andra sidan icke kunde
vinnas enbart genom ändring av 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Då emellertid
genom riksförsäkringsanstaltens förslag avsevärda förbättringar skulle

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ernås har rådet tillstyrkt detsamma, samtidigt som rådet framhållit som
önskvärt att denna lagändring icke måtte innebära ett undanskjutande av ett
enhetligt reglerande av berörda fråga i avlönings- och pensionsbestämmelserna
för statsanställda. Yad angår det i tredje stycket av anstaltens förslag
förekommande uttrycket »den skadades årliga arbetsförtjänst» har rådet
funnit tvekan kunna uppstå vad därmed avsåges i fråga örn skadad, vilkens
pensionsunderlag vore bestämt med hänsyn till inskränkt tjänstgöringstid
(exempelvis halvtidstjänstgöring eller bisyssla).

Inom försäkringsrådet hava fyra ledamöter uttalat skiljaktiga meningar.

Ledamöterna Almström och Carell hava ej kunnat ansluta sig till den av
riksförsäkringsanstalten och majoriteten inom försäkringsrådet uttalade
åsikten, att pensionsförmåner — i den mån dessa kunde anses såsom uppskjuten
lön eller med andra ord intjänade på grund av anställningstidens
längd — under alla omständigheter icke skulle kunna såsom understöd i anledning
av olycksfall avdragas från den enligt olycksfallsförsäkringslagen
utgående ersättningen. Avgörande för huruvida dylikt avdrag skulle ske eller
ej vore, enligt dessa ledamöters förmenande, huruvida arbetsgivaren vid
åtagandet av skyldigheten att prestera pensionsförmåner avsett, att desamma
skulle konsumera rätten till ersättning vid olycksfall, eller meningen varit, att
förmånen skulle utgå fullt fristående från andra sociala förmåner. Man borde
därför från fall till fall träffa avgörande örn eller i vad mån utfäst pension
kunde anses utgöra understöd i anledning av olycksfallet. Det syntes alltså,
som örn den i 11 § angivna huvudregeln borde gälla för förhållandet mellan
olycksfallslivränta och pension på samma sätt som mellan nämnda livränta
och avlöning. Med godtagande av övriga i 11 § föreslagna ändringar avstyrkte
dessa ledamöter sålunda, att i nämnda paragraf upptoges de föreslagna
andra och tredje styckena.

Ledamöterna Carlsson och Tengdahl hava ansett, att de i 11 § berörda förhållandena
icke erhållit någon mera definitiv, tillfredsställande lösning genom
de av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringarna. Medgivas kunde dock
att det mötte avsevärda svårigheter att erhålla en tillfredsställande ordning
beträffande denna paragraf. Dessa ledamöter hava emellertid velat framhålla,
att avdrag å livränta under inga förhållanden borde ifrågakomma för ålderspension.
Beträffande sådan pension borde följaktligen bestämmelsen i det
föreslagna tredje stycket icke komma i tillämpning.

Telegrafstyrelsen har funnit avfattandet av 11 § bliva onödigt försvårat
därav att man sökt i ett sammanhang reglera förfarandet beträffande såväl
statsanställd personal som personal i kommunal eller enskild tjänst. Sedan
staten numera genomfört enhetliga avlönings- och pensioneringsbestämmelser
för så gott som all sin personal i tjänstemannaställning samt även för huvudparten
av i statens tjänst anställda arbetare genomfört pensioneringsbestämmelser,
som överensstämde med de för tjänstemän gällande, förefölle det som
örn anledning funnes att för undanröjande av nämnda svårighet avfatta 11 § så
att den passade för personal i icke-statstjänst, och i den särskilda kungörelsen
nr 832/1917 angående lagens tillämpning å statsanställd personal meddela de
särskilda bestämmelser, som borde gälla sådan personal.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Den av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen hade visserligen
haft till egentligt syfte att klarlägga förhållandet mellan förmåner, som utginge
enligt olycksfallsförsäkringslagen, och understöd, som det till följd av
olycksfall i arbete ålåge arbetsgivare att utgiva enligt annan lag eller särskild
författning eller på grund av egen utfästelse. Enär emellertid för de statsanställdas
vidkommande förefunnes mycken oklarhet även i fråga örn förhållandet
mellan förmåner enligt olycksfallsförsäkringslagen och gällande avlönings-
och pensionsförmåner i övrigt -— således i vad mån exempelvis livränta
skulle utgå samtidigt med avlöning eller pension — syntes det telegrafstyrelsen,
som örn i detta sammanhang borde meddelas bestämmelser även
beträffande dylika, i den föreliggande riksdagsskrivelsen ej angivna fall.

Med anledning därav och då avsikten måste vara, att skadad person icke
skulle gagnera av olycksfallet, men att han å andra sidan skulle i viss mån
hållas skadeslös för de ekonomiska följderna av olycksfallet, uttalade sig telegrafstyrelsen
för att beträffande statsanställd personal meddelades särskilda
stadganden av innehåll, att livränta i regel icke skulle utbetalas till statsanställd
person, som efter upphörandet av den utav olycksfallet förorsakade
sjukdomen antingen inträdde i full utövning av sin tjänst och alltså uppbure
full avlöning eller ock ålderspensionerades, att den, som efter sjukdomens
upphörande inträdde i tjänst med avkortad tjänstgöring och alltså på grund
av skadan finge vidkännas reglementsenlig avkortning å avlöningen skulle av
livräntan äga uppbära högst så stor del, som motsvarade avkortningen å avlöningen,
samt att den, som på grund av olycksfallet invalidpensionerades
och alltså visserligen erhölle full ålderspension men dock väsentligt minskad
inkomst, skulle för tiden intill dess han nådde pensionsåldern för innehavd
tjänst äga att av livräntan uppbära högst vad som motsvarade skillnaden
mellan full avlöning och pension, varemot livräntan skulle indragas efter det
han nått pensionsåldern. Därutöver borde, efter särskild prövning av riksförsäkringsanstalten,
den skadade kunna av fastställt men icke utgående livräntebelopp
åtnjuta viss gottgörelse för den fördyring av livsföringen, som
skadan kunde visas medföra, samt för genom skadan i övrigt föranledd bestående
olägenhet eller annat men.

I fråga örn arbetare i statens tjänst torde, vare sig kollektivavtal gällde eller
icke, i allmänhet förekomma viss, individuellt bestämd reduktion å lönen, där
fullgott arbete icke kunde presteras på grund av olycksfallsskada. Förenämnda
regel beträffande tjänsteman med avkortad avlöning torde även för
sådant fall kunna utan vidare tillämpas.

Skulle icke-ordinarie tjänsteman eller arbetare på grund av skada till följd
av olycksfall i arbetet entledigas utan pension eller understöd, borde han äga
uppbära livräntan till fulla beloppet.

Vattenfallsstyrelsen har anslutit sig till de åsikter, som sålunda uttalats av
telegrafstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har yttrat, att det mot 11 §:ens ordalydelse i förslaget i
stort sett icke syntes vara något att erinra ur formell synpunkt. De vidtagna
ändringarna vore emellertid av en mycket påtaglig saklig betydelse särskilt

41

Kungl. Majis proposition nr 218.

för staten såsom arbetsgivare. Tydligast och huvudsakligen framträdde detta,
för statens järnvägars vidkommande, vid en granskning av de i förslaget angivna
grunderna för reglerandet av förhållandet mellan livränta enligt lagen,
å ena, och pension å andra sidan. I relationen mellan livränta och avlöning
enligt statens järnvägars tillämpning av nuvarande bestämmelser på området
innebure nämligen förslaget icke någon ändring av egentlig betydelse, och beträffande
övriga i paragrafen angivna förmåner än livränta hade icke några
ändringar ifrågasatts.

Enligt nuvarande tillämpning vid statens järnvägar gällde beträffande livränta
på grund av olycksfall, att sådan icke utbetalades till före detta befattningshavare,
som åtnjöte pension, vare sig ålders-, invalid- eller sjukpension,
utom i några få fall och då till endast en obetydlig del, liksom icke heller till
i tjänst varande ordinarie befattningshavare. Däremot utginge livränta till i
tjänst varande extra ordinarie personal, men reducerades därvid eventuellt
avlöningen i förhållande till den av olycksfallet nedsatta arbetsförmågan.
Och slutligen utbetalades livränta till arbetare i statens tjänst, varvid angående
avlöningen bestämts, att arbetare, vilkens skada ej på minsta sätt nedsatt
hans kapacitet i det yrke han före olycksfallet innehaft, skulle erhålla obeskuren
timpenning vid bibehållen yrkesutövning, men att, örn skadan vore till
hinder vid utförandet av arbetarens yrke, hans timpenning skulle undergå en
däremot svarande nedsättning, och gällde detsamma ifall arbetaren efter olycksfallet
överflyttades till lägre kvalificerad befattning än den förut innehavda.

I olikhet med sålunda angivna grunder för livräntas utbetalande skulle
enligt riksförsäkringsanstaltens förslag ålderspension icke få föranleda minskning
av livränta — utom i visst fall av ringa praktisk betydelse — och, där
invalidpension utginge, denna livränta få minskas endast med den del av pensionen,
varmed densamma förhöjts utöver det belopp, vartill rätt grundats
genom anställningstiden. Därjämte hade gjorts ett särskilt tillägg i fråga om
i tjänst varande ordinarie befattningshavare, innebärande att livränta till
sådana skulle utgå »örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda».
Detta tillägg vore emellertid av så ringa ekonomisk betydelse för
statens järnvägar, att man här kunde helt bortse därifrån.

I detta sammanhang kunde emellertid anmärkas, att förhållandet mellan
livränta och sjukpension icke blivit i lagtexten reglerat, oaktat av riksförsäkringsanstaltens
motivering till ändringarna i 11 § tydligt framginge, att anstalten
i förevarande avseende likställt denna pension med invalidpension.

För att kunna i någon mån bilda sig en uppfattning örn den ekonomiska
innebörden av de ifrågasatta ändringarna hade styrelsen låtit verkställa en
utredning angående fastställda livräntor till före detta befattningshavare i
statens järnvägars tjänst, vilka för dot dåvarande åtnjöte ålders- eller invalid-,
respektive sjukpension. Av denna utredning framginge, att livränta tillerkänts
42 ålderspensionärer med tillhopa 14,545 kronor och 40 invalid- och
sjukpensionärer med tillhopa 24,702 kronor, samt att, jämlikt förslaget, av
ifrågavarande invalid- och sjukpensioner cirka 10,000 kronor skulle anses utgöra
understöd, varmed beloppet 24,702 kronor finge minskas. Av dessa 82

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

livräntor hade dock ett 40-tal icke slutgiltigt bestämts, beroende därpå att,
då enligt dittillsvarande tillämpning livränta icke skolat utgå till pensionär,
det ansetts onödigt att låta underkasta på viss tid bestämda livräntor förnyad
prövning. Under förutsättning att förhållandena vore konstanta skulle
förslaget följaktligen innebära en årlig utgiftsökning för statens järnvägar
av cirka 30,000 kronor.

St.atsJcontoret har icke velat motsätta sig en ändring, enligt vilken ålderspension
icke längre skulle föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I riksförsäkringsanstaltens förslag hade icke närmare reglerats förhållandet
mellan sjukpension och livränta. Då sjukpension vore föranledd av annan
anledning än olycksfall i tjänsten kunde ifrågasättas, huruvida icke nämnda
pension borde likställas med ålderspension.

Statskontoret instämde i syftet med den föreslagna bestämmelsen, att till
statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, livränta
under vissa förhållanden skulle kunna utgå. I lagtexten borde dock angivas
vem som ägde besluta i frågor av denna art samt, genom exemplifiering, i
vilka fall livränta kunde ifrågakomma. Ehuru i sak intet vore att erinra mot
att bestämmelsen ifråga gällde endast ordinarie befattningshavare, syntes det
dock i formellt hänseende otillfredsställande, att olika förfaringssätt sålunda
komme att tillämpas ifråga örn avdrag för ordinarie och för icke-ordinarie
befattningshavare.

Vidare kunde ifrågasättas lämpligheten av att intaga förevarande ändringar,
i vad de avsåge statsanställd personal, i 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Ur
redaktionell synpunkt förefölle det vara att föredraga, att ändringarna i denna
del inarbetades i kungörelsen den 30 november 1917 med bestämmelser örn
lagens tillämpning å sådan personal.

Ett genomförande av förslaget komme uppenbarligen att för statsverket
medföra ökade kostnader. Såvitt statskontoret kunde bedöma torde dessa
dock icke bliva av den storleksordning, att avgörande hänsyn därtill behövde
tagas.

Svenska stadsförbundet har ansett, att de direkta verkningarna av den föreslagna
lagändringen icke behövde väcka betänkligheter från städernas sida.
I de fall, där städerna i sina pensionsreglementen förbehållit sig att livränta
enligt olycksfallsförsäkringslagen skulle gå i avräkning å pensionen, skulle
tvärtom en ökning av livräntan minska stadens utgifter för pensionen.

I likhet med en reservant inom riksförsäkringsanstalten ifrågasatte emellertid
förbundet, örn icke även staten såsom arbetsgivare i framtiden tvingades
genom bestämmelser i pensionsreglementen neutralisera de förmåner för
den anställde, som man velat bereda genom olycksfallsförsäkringslagens
ändring. Det syntes önskvärt att staten-arbetgivarens ståndpunkt därvidlag
fixerades innan staten som lagstiftare toge ställning till föreliggande fråga.

Därest åter staten icke blott som handhavare av försäkringen utan även
som arbetsgivare ginge med på att livräntan utginge oavkortad utöver ålderspension
och del av förtidspension, kunde detta icke bliva utan följder för

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

de städer, som nu stöde självrisk. Det torde då knappast bliva möjligt att
införa eller bibehålla stadganden, som ställde dessa städers arbetare i en
sämre ställning än statens.

Ehuru förslaget i och för sig icke syntes behöva framkalla betänkligheter
från de av reformen berörda städernas sida, måste förbundet på anförda
grunder ställa sig tveksamt i fråga örn lämpligheten att redan nu genomföra
de föreslagna lagändringarna.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt yttrande framfört synpunkter och
önskemål, vilka i sak helt överensstämma med dem som inom försäkringsrådet
anförts av ledamöterna Almström och Carell.

Landsorganisationen har ansett tvekan kunna uppstå rörande tolkningen
av den föreslagna bestämmelsen örn nedsättning av livräntan i det fall, att
beloppet av livränta och till den skadade utgående pension tillhopa överstege
den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens upphörande. Av riksförsäkringsanstaltens
motivering framginge, att anstalten anslutit sig till den
uppfattningen, att vid ålderspension innehållande av eller avdrag å livränta
ej finge ske. Den nyssnämnda bestämmelsen örn nedsättning av livräntan
vore emellertid generell och kunde tolkas såsom även avseende ålderspension.
Detta vore väl knappast riktigt. Därest en statens ordinarie befattningshavare,
som tillerkänts ålderspension, erhölle tillfällig anställning hos staten samt
därunder skadades genom olycksfall i arbetet och tillerkändes livränta, syntes
det både oriktigt och obilligt att nedsätta livräntan. Ett förtydligande eller
en ändring av anstaltens förslag i denna del borde äga rum. För övrigt kunde
erinras, att i andra stycket av förslaget uttalades, att såsom understöd, varom
i första stycket vore fråga, ej skulle anses s. k. ålderspension samt att det
därför måste anses tämligen ologiskt att under bestämmelsen i tredje stycket
inbegripa ålderspensionen — örn nu detta varit anstaltens mening.

Anstaltens förslag örn ändring löste en del av frågorna beträffande den
svårtolkade 11 §. Åtskilligt kvarstode. En undersökning borde bland annat
verkställas, huruvida icke någon närmare reglering kunde åstadkommas beträffande
förhållandet mellan enskilda arbetsgivare och hos dem anställda
arbetare. Förslaget hade närmast betydelse för i statens, eventuellt i kommunernas
tjänst anställda personer. En dylik undersökning borde dock icke
hindra att nu föreslagna ändringar så snart som möjligt gjordes till föremål
för lagstiftning.

Svenska järnvägsmannaförbundet har särskilt erinrat örn det fall att en
befattningshavare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet men som på
grund av skadans art fått kvarstanna f tjänsten, sedermera utan samband med
olycksfallet drabbades av sjukdom, som gjorde honom oförmögen att behörigen
sköta sin tjänst. En dylik befattningshavare bleve då entledigad
med pension, men enär avgången icke vore beroende på olycksfallsskadan
erhölle han endast sjukpension och bleve enligt förbundets tolkning av förslaget
icke berättigad till någon del av livräntan. Förbundet ansåge rättvist
att livräntan i detta fall utginge. Vidare yrkade förbundet sådan ändring av
den föreslagna lagtexten, att den som skadats till följd av olycksfall i arbetet

Departe ments chefen.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

och på grund därav tillerkänts livränta måtte vid avgång ur tjänsten med
pension erhålla livräntebeloppet, oavsett viss levnadsålder och anställningstid.
Slutligen ansåg förbundet intet sakligt skäl kunna påvisas varför en
statens ordinarie befattningshavare, t. ex. en stationskarl, som ej avgått från
tjänsten, skulle i fråga örn rätt till livränta ställas i sämre ställning än motsvarande
befattningshavare vid exempelvis en enskild järnväg.

Genom olycksfallsförsäkringslagen beredes en arbetare, som skadats till
följd av olycksfall i arbetet, på arbetsgivarens bekostnad viss ersättning för
den honom genom olycksfallet åsamkade förlusten av eller minskningen i förvärvsförmågan.
Detta lagens syfte har emellertid icke ansetts kräva att ersättningen
skall utgå alldeles oberoende av arbetsgivaren på annan grund
åliggande skyldighet att utgiva eller bekosta ersättning åt arbetaren för skada
till följd av olycksfall i arbetet. Utan att vilja förhindra möjligheten för
arbetsgivaren att frivilligt bereda arbetaren gottgörelse utöver det i olycksfallsförsäkringslagen
fastställda måttet har därför lagen fastslagit den
principen, att understöd, som arbetsgivaren eljest på grund av skadan är
skyldig bekosta arbetaren, må avdragas från den enligt lagen utgående ersättningen,
samt att på grund härav arbetsgivarens försäkringsavgifter enligt
lagen få i motsvarande mån minskas. Avdrag får emellertid enligt lagen
endast ske i fråga örn emot varandra svarande slag av ersättningar. Bestämmelser
rörande avdrag från olycksfallsersättningen äro givna i 11 § medan
stadgande om minskning i försäkringsavgifterna återfinnes i 15 § andra
stycket.

I tillämpningen ha emellertid, delvis med stöd av uttalande i motiven till
lagen, från fastställd ersättning avdragits även andra arbetaren tillkommande
förmåner än sådana som hava sin grund i olycksfallsskadan. Då dessa förmåner
skulle utgått även om olycksfallet icke inträffat, kan man alltså säga,
att arbetaren icke erhållit den kompensation för olycksfallsskadan som lagen
avsett att tillförsäkra honom. En sådan avvikelse från lagens grundprincip
kan icke anses tillfredsställande. Medgivas måste dock att, sådana förhållandena
äro, en i detaljerna fullt uttömmande lösning av hithörande problem
är synnerligen svår att åstadkomma. Detta torde framförallt ha sin orsak
i vanskligheten i vissa fall att exakt fixera, örn och med vilket belopp en av
arbetaren åtnjuten förmån utgör av arbetsgivaren bekostat understöd i anledning
av olycksfallet. Ej sällan har anledningen till att frågan överhuvudtaget
uppkommit varit den, att till grund för bestämmandet av ersättning enligt
lagen lägges icke den faktiska minskningen i arbetarens arbetsförtjänst utan
den enligt vissa allmänna principer beräknade nedsättningen av hans arbetsförmåga.
Livränta kan sålunda fastställas för en arbetare, som genom olycksfall
i arbetet ådragit sig ett lyte, oaktat arbetaren får kvarstanna i arbetet
med bibehållen lön. Står arbetsgivaren total självrisk, har i vissa dylika fall
lönen ansetts delvis utgöra understöd på grund av lytet utan att avseende
fästs vid arbetsgivarens värdering av arbetarens arbetsförmåga efter olycksfallet.

Kungl. Majus proposition nr 218. 45

Kiksförsäkringsanstaltens förslag avser framför allt att förhindra, att från
ersättning enligt lagen må avdragas andra förmåner än sådana som verkligen
kunna sägas utgöra understöd på grund av olycksfallet. Förslaget innebär,
utan att göra anspråk på fullständighet, en mer detaljerad reglering av hithörande
spörsmål än som erbjudes i hittills gällande bestämmelser, varjämte
dessa i förslaget undergått smärre ändringar av delvis saklig, delvis endast
formell innebörd. Vid utarbetandet av förslaget synes anstalten haft för
ögonen huvudsakligen de förmåner som enligt särskilda författningar, framförallt
vissa avlönings- och pensionsreglementen, beredas statens arbetare vid
nedsättning eller (faktisk eller presumerad) förlust av arbetsförmågan. Anstalten
har därvid sökt för de mer tveksamma fallen reglera när och i vad
mån dylik förmån utgör understöd på grund av olycksfall i arbete. Bestämmelserna
härom hava emellertid i förslaget erhållit en allmängiltig avfattning
och skulle därför, i den mån så läte sig göra, bliva tillämpliga även beträffande
arbetare i kommunal eller enskild tjänst. Med hänsyn till att en något så när
enhetlig reglering av avlönings- och pensionsförmånerna förefinnes allenast
beträffande statens arbetare och att de föreslagna bestämmelserna i flertalet
fall torde vara ägnade att läggas till grund jämväl vid bestämmandet av ersättning
till arbetare i kommunal eller enskild tjänst, torde någon erinran
icke kunna göras mot de förutsättningar, från vilka anstalten utgått vid utarbetandet
av sitt förslag. Att, såsom i vissa yttranden förordats, i olycksfallsförsäkringslagen
reglera förevarande frågor endast såvitt de gälla arbetare
i kommunal eller enskild tjänst men i kungörelsen den 30 november 1917 införa
särskilda bestämmelser härutinnan för statens arbetare, torde redan av
nyss anförda grunder icke vara erforderligt eller ens lämpligt. Ett dylikt förfaringssätt
skulle för övrigt innebära avvikelse från den hittills undantagslöst
tillämpade regeln, att lagens materiella bestämmelser gälla för samtliga
arbetare och arbetsgivare. Icke heller torde det vara nödvändigt att, såsom
från vissa håll föreslagits, uppskjuta omprövningen av 11 §:ens bestämmelser
i avbidan på närmare utredning rörande den ställning staten såsom arbetsgivare
bör taga till frågan om förhållandet mellan olycksfallsersättning, å
ena, samt avlöning och pension, å andra sidan. Sedan enighet numera synes
hava i huvudsak nåtts därom, att pensionen, liksom avlöningen, i regel bör
betraktas såsom ersättning för presterat arbete, synes lämpligt att vidtaga
ändringar i de bestämmelser, vid vilkas tillämpning pensionen, och i vissa fall
även avlöningen, kommit att betraktas såsom understöd.

De av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringarna i 11 §:ens första
stycke första och andra punkterna, av vilka ändringen i första punkten är
avsedd att vara av grundläggande betydelse för omregleringen av paragrafens
avdragsbestämmelser, hava av de myndigheter och sammanslutningar, vilka
icke ställt sig avvisande till förslaget i dess helhet, tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. För egen del förordar jag en avfattning av dessa punkter i enlighet
med riksförsäkringsanstaltens förslag.

Andra stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag innehåller vissa särskilda
föreskrifter som skola iakttagas vid tillämpningen av bestämmelserna i första

46

Kungl. Majus proposition nr 218.

stycket. Av den tidigare redogörelsen framgår att, medan enligt ordalydelsen
i 11 § den grundsatsen uttalas att avdrag endast får ske beträffande mot varandra
svarande slag av ersättningar, rättstillämpningen, med stöd av det förut
berörda uttalandet i ålderdomsförsäkringskommitténs motiv, ansett även en
ren ålderspension utgöra sådant vid skada till följd av olycksfall i arbete utgående
understöd som jämlikt 11 § kan avdragas från ersättning enligt lagen.
Mot riksförsäkringsanstaltens förslag att i lagen fullt tydligt inskriva den
princip som redan nu torde få anses lia vunnit uttryck i densamma, nämligen
att från ersättning för skada på grund av olycksfall i arbete icke får avdragas
pension som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och
anställningstid, har jag ingen erinran att framställa. Jag kan sålunda icke
dela de betänkligheter härutinnan som anförts av arbetsgivareföreningen och
två ledamöter inom försäkringsrådet. Från regeln att ett och samma belopp
icke samtidigt må utgöra ålderspension och ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete synes någon möjlighet till avvikelse icke böra lämnas
öppen. En annan sak är, att det föreslagna stadgandet icke utesluter möjligheten
för enskilda arbetsgivare att införa bestämmelser, enligt vilka, i händelse
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår, motsvarande minskning
skall ske i arbetaren eljest tillkommande ålderspension. Det är emellertid
min förhoppning att, ifall föreliggande förslag antages, dylika mot syftet
med detsamma stridande bestämmelser icke längre skola ifrågakomma.

Där vid sidan av den rena ålderspensionen finnas pensionstyper sådana
som invalid- eller sjukpension enligt de viktigaste statliga pensionsreglementena,
hava även dessa senare pensionstyper i viss mån karaktären av
ålderspension. I den mån så icke är fallet synes, såsom riksförsäkringsanstalten
yttrat, både invalid- och sjukpension kunna anses utgöra understöd.
Den i förevarande sammanhang väsentliga skillnaden förefinnes dock mellan
dessa båda pensionsformer, att det i invalidpensionen innefattade understödet
utgår just på grund av skada till följd av olycksfall i arbete, medan
det understöd som eventuellt innefattas i sjukpensionen aldrig utgår på grund
av sådan skada. Denna skillnad synes i överensstämmelse med avfattningen
av första stycket första punkten föranleda till att visserligen invalidpension
men aldrig sjukpension, lika litet som ålderspension, bör anses utgöra understöd
varom i första stycket är fråga. Såsom i ett par yttranden erinrats är
riksförsäkringsanstaltens förslag i så måtto ofullständigt, att däri icke reglerats
förhållandet mellan livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen och sjukpension.
Vid den överarbetning av förslaget, som verkställts inom socialdepartementet,
har på grund härav andra stycket undergått viss omarbetning,
därvid jämväl några jämkningar av formell natur vidtagits.

I likhet med landsorganisationen finner jag den av riksförsäkringsanstalten
i tredje stycket föreslagna bestämmelsen svårtolkad. Enligt bestämmelsen
ifråga skulle livränta och pension icke få överstiga den skadades årliga arbetsförtjänst
vid anställningens upphörande. I inledningen till sin allmänna
motivering har anstalten erinrat örn att i de fall, då arbetsgivaren i vanlig

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ordning erlägger försäkringsavgifter, livränta utgår från försäkringsinrättningen
oavsett de förmåner, som arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade.
Någon ändring härutinnan borde enligt anstaltens mening icke ske, varför
denna grupp av arbetsgivare och hos dem anställda arbetare icke berördes av
anstaltens ändringsförslag. Tveksamt synes dock vara huruvida bestämmelsen
i tredje stycket i anstaltens förslag erhållit sådan avfattning, att densamma
skulle bliva tillämplig allenast i de fall då arbetsgivaren stöde självrisk. De
i första stycket stadgade villkoren, enligt vilka för avdragsrätt fordras, bland
annat, att arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften, gälla endast
avdrag för understöd som utgives i anledning av olycksfallet. Då enligt andra
stycket i anstaltens förslag ålderspension icke skall anses utgöra sådant understöd,
synes det generellt avfattade stadgandet i tredje stycket rörande avdrag
för ålderspension kunna tolkas såsom innefattande en särskild, av villkoren
i första stycket oberoende avdragsbestämmelse. Skälen för denna tolkning
kunna med andra ord uttryckas så, att enär en arbetsgivares utfästelse att
utgiva ålderspension icke berättigar honom att erhålla nedsättning i försäkringsavgiften,
måste tredje stycket i anstaltens förslag, örn det överhuvudtaget
skall kunna vinna tillämpning, anses gälla samtliga fall, då ålderspension
utgår, och icke endast de fall, då jämte ålderspension tillförsäkrats
arbetaren understödsförmåner, för vilka arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften.
En dylik tolkning torde även ur saklig synpunkt äga berättigande.
Det synes nämligen icke kunna anföras något skäl, varför
arbetare, anställda hos arbetsgivare som stå självrisk, skulle nödgas få dem
tillerkända livräntor beskurna, medan andra arbetare skulle i motsvarande fall
erhålla livräntornas fulla belopp. Ingen anledning finnes heller att i detta
hänseende bereda arbetsgivare, som stå självrisk och således själva utgiva
livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen, en förmånligare ställning än
övriga arbetsgivare, vilka med sina försäkringsavgifter bestrida dylika livräntor.

Av nyss återgivna uttalande i anstaltens motivering framgår emellertid,
att anstalten icke avsett att stadgandet skulle erhålla en så vidsträckt tillämpning,
som enligt nyss återgiven tolkning bleve fallet, utan att anstalten
i stället ansett den regeln fortfarande böra gälla, att i fall, då arbetsgivaren
erlägger försäkringsavgifter, livränta bör utgå oavsett de förmåner, som
arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade. Då jag helt ansluter mig till
denna uppfattning, kan jag på förut anförda skäl icke tillråda införandet i
lagen av en bestämmelse, motsvarande den av anstalten i tredje stycket föreslagna.
Jag delar för övrigt järnvägsstyrelsens mening, att bestämmelsen i
fråga endast skulle bliva av ringa praktisk betydelse. Förutsättningarna för
att en pensionsberättigad arbetare tillerkännes livränta till så högt belopp,
att pensionen och livräntan tillhopa överstiga hans arbetsförtjänst före
olycksfallet, äro nämligen i regel, att arbetaren tämligen nära pensionsåldern
drabbas av en mycket svår olycksfallsskada. Dylika fall torde dock vara
relativt sällsynta, varjämte jag vill erinra örn stadgandet i 8 § olycksfallsförsäkringslagen,
att vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstad -

48 Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

kommit nedsättning av arbetsförmågan hänsyn även skall tagas till den skadades
ålder.

Departementsförslaget innehåller sålunda ingen motsvarighet till stadgandet
i tredje stycket i anstaltens förslag.

Fjärde stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag motsvarar sista punkten
i nuvarande första stycket. Anstalten har dock, i avsikt att erhålla bättre
överensstämmelse mellan lagtexten och nu allmänt tillämpad praxis, föreslagit
viss omredigering av stadgandet. Förslaget i denna del, mot vilken
ingen erinran gjorts i de avgivna yttrandena, finner jag mig kunna förorda.
I departementsförslaget återfinnes stadgandet i tredje stycket.

Femte stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag återger utan ändring
innehållet i 11 §:ens nuvarande andra stycke, enligt vilket avdrag icke må
göras för pensionstillägg eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring
eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast
för behövande avsett understöd. Emellertid är lagen örn allmän pensionsförsäkring
avsedd att från och med den 1 januari 1937 ersättas av lagen den
28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering och förordningen samma dag (nr
435) örn invalidunderstöd.

Vidare kan ifrågasättas, huruvida icke blindhetsersättning enligt förordningen
den 20 april 1934 (nr 105) om sådan ersättning bör hänföras till de
understöd, för vilka avdrag å ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
icke bör äga rum. Visserligen är blindhetsersättningen i princip en lytesersättning,
men från rätt till ersättning är undantagen den, vars egen eller
vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blindhetsersättning
rimligen icke bör till honom utgå. Även i fråga örn sådan ersättning
sker alltså en viss behovsprövning. Det synes knappast förenligt
med rättvisa eller med ersättningens syfte örn de statens arbetare, som blivit
blinda genom olycksfall i arbetet och befunnits böra erhålla blindhetsersättning,
trots detta faktiskt icke skulle komma i åtnjutande av denna ersättnings
särskilda förmåner. Med hänsyn härtill och till det förut anförda har nu ifrågavarande
stadgande ändrats i departementsförslaget.

Sjätte stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag och femte stycket i departementsförslaget
motsvara helt tredje stycket i paragrafens nuvarande
lydelse.

För den tid, under vilken en statens ordinarie befattningshavare fullgör
sin tjänst, utgår till honom den för befattningen fastställda lönen, och detta
oavsett örn han på grund av olycksfall i tjänsten fått livränta sig tillerkänd.
Örn däremot en annan befattningshavare eller arbetare tillerkänts livränta i
anledning av olycksfall i tjänsten eller arbetet, har i regel arbetsgivaren
möjlighet att vidtaga motsvarande nedsättning i lönen. Med hänsyn härtill
synes rimligt att, såsom riksförsäkringsanstalten i sjunde stycket föreslagit,
meddela en för statens ordinarie befattningshavare gällande särbestämmelse,
enligt vilken till sådan befattningshavare livränta enligt olycksfalls -

49

Kungl. Majus proposition nr 218.

försäkringslagen i allmänhet icke skall utgå. Emellertid äro vissa andra
tjänstinnehavare, exempelvis folkskollärare och åtskilliga andra innehavare
av kommunal tjänst, i det hänseendet likställda med statens ordinarie befattningshavare,
att enligt författning eller av statlig myndighet fastställt beslut
lön för fullgjord tjänstgöring skall utgå oberoende av örn vederbörande
tillerkänts livränta på grund av olycksfall i tjänsten. För de fall varå första
stycket äger tillämpning, d. v. s. då arbetsgivaren står självrisk, synes vid
sådant förhållande berörda särbestämmelse böra utsträckas att gälla även sist
angivna tjänstinnehavare. Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, låta bestämmelsen
gälla samtliga statens befattningshavare och arbetare finner jag däremot
med hänsyn till gällande avlöningsbestämmelser icke erforderligt.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag dock, att även i nu förevarande
fall livränta bör utgå, örn och i den mån särskilda förhållanden därtill
föranleda. Såsom »särskilda förhållanden» torde kunna räknas icke endast
det av riksförsäkringsanstalten omnämnda fallet, att skadan medför ökade
levnadskostnader för befattningshavaren, utan även de fall, örn vilka flygstyrelsen
erinrat, då befattningshavaren på grund av skadan nödgas avstå
från en lönande bisyssla eller blir oanvändbar i viss kvalificerad tjänstgöring,
som är förenad med särskild ersättning. Då det knappast låter sig
göra att i lagtexten uppräkna alla tänkbara dylika fall, synes man få låta
sig nöja med en mer allmänt avfattad bestämmelse sådan som anstalten föreslagit.
Däremot hava övriga av flygstyrelsen gjorda erinringar beaktats i
departementsförslaget. Sålunda torde av sjätte stycket i sistnämnda förslag
bland annat framgå, att i där angivna fall livränta alltid skall bestämmas i
vanlig ordning men i regel utgå först från befattningshavarens avgång ur
tjänsten. I anledning av vad statskontoret därutinnan anfört vill jag erinra,
att beslut i nu förevarande frågor givetvis skola meddelas i eljest gällande
ordning, d. v. s. i första hand av vederbörande försäkringsinrättning eller,
för statens arbetares vidkommande, av riksförsäkringsanstalten, samt i sista
hand av försäkringsrådet.

Såsom tidigare framhållits är riksförsäkringsanstaltens förslag utarbetat
under beaktande väsentligen av de avlönings- och pesionsbestämmelser, vilka
gälla för skilda slag av arbetare i statens tjänst. Detta torde visserligen icke
föranleda, att icke förslagets bestämmelser i allmänhet skulle kunna direkt
tillämpas även på arbetare i kommunal eller enskild tjänst. För vissa av
dessa arbetare kunna emellertid hithörande förhållanden tänkas vara eller
bliva så egenartat reglerade att de icke gå att passa in under förslagets bestämmelser.
Enda möjligheten synes då vara att, såsom riksförsäkringsanstalten
i åttonde stycket föreslagit, överlämna åt vederbörande försäkringsinrättning
att efter skälighetsprövning bestämma örn och med vilket be
lopp avdrag å ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen skall äga rum.
Stadgandet härom, mot vilket ingen erinran gjorts i de avgivna yttrandena,
återfinnes i sjunde stycket i departementsförslaget. Givetvis bör prövningen
såvitt möjligt ske med huvudsaklig ledning av de i paragrafen i övrigt givna
bestämmelserna.

Bihang till riksdagens protokoll W36. 1 sami. Nr 218.

877 ali 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Tiden för ikraftträdandet av de av mig sålunda förordade bestämmelserna
synes böra sättas till den 1 januari 1937. Ersättningsanspråk, grundade på
dessförinnan inträffade olycksfall, böra dock bedömas enligt äldre lag.

Den rättvisare avvägning av lagens ersättningsbestämmelser, som det nu
framlagda förslaget innebär, skulle föranleda viss ökning av arbetsgivarnas
avgifts- eller ersättningsskyldighet. Denna ökning torde emellertid i stort
sett bliva skäligen ringa. Förslaget har ju betydelse endast för det fåtal
arbetsgivare som stå självrisk. Av dessa intager staten det avgjort främsta
rummet. På grund av föreliggande riskförhållanden lärer den nu föreslagna
ändringen för’ statens vidkommande fa sin huvudsakliga betydelse inom de
affärsdrivande verken. Även här torde emellertid utgiftsökningen bliva av
skäligen underordnad betydelse. I detta sammanhang må erinras örn att
ingen av de statliga myndigheter, som yttrat sig i ärendet, framställt någon
erinran mot förslaget i anledning av befarade ökade utgifter. Generalpoststyrelsen
har anfört, att den årliga utgiftsökning, som ett genomförande av
förslaget skulle medföra för postverket, icke syntes komma att uppgå till
något betydande belopp. Järnvägsstyrelsen — det statens verk som framför
allt torde komma ifråga i detta sammanhang — har i sitt yttrande verkställt
en beräkning av den årliga kostnadsökning, som förslagets genomförande
skulle medföra. Av yttrandet framgår att för statens järnvägar skulle ökningen
belöpa sig till det relativt obetydliga beloppet av omkring 30,000 kronor.
Erinras må härvid att det i departementsförslaget icke upptagna stadgandet
i tredje stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag av järnvägsstyrelsen förklarats
vara av ringa praktisk betydelse. I 2 § kungörelsen den 30 november
1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning av
olycksfallsförsäkringslagen å statens arbetare, med däri senast den 28 juni
1935 (nr 424) vidtagna ändringar, stadgas, att ersättning enligt lagen utgives, i
fråga örn arbetare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens
vattenfallsverk, stiftsnämndernas förvaltning samt domänförvaltningen av respektive
myndigheter, i fråga örn arbetare vid riksbanken och Tumba bruk av
riksbanken samt i fråga örn arbetare vid riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek
och riksdagens hus ävensom hos riksdagen, dess utskott, delegationer och
tryckeriavdelning av riksgäldskontoret. I övrigt utgives ersättning enligt
lagen av riksförsäkringsanstalten från det å riksstatens elfte huvudtitel uppförda
förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel
ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Någon ökning a\
detta anslag för nästkommande budgetår synes det nu framlagda förslaget
icke böra föranleda.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, av den lydelse bilaga
(Bilaga Å) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Erik Skoglund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

51

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar ay lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1, 11, 13 oell 20 §§ lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete1) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

1 §•

Envar arbetare---i arbetet.

Under sådan skada inbegripes även skada, som förorsakats genom inverkan
under högst några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår, blåsor eller senskideinf
1 ammation (senknarr),

eller av temperaturförhållandena å arbetsstället, örn skadan utgöres av
värmeslag, solsting eller förfrysning,

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes
upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av svavelsyra,
salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne
ingår;

skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan
yppades.

Såsom olycksfall------— med arbetsanställningen.

■ Kostnaden för — ---av arbetsgivaren.

11 §•

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund
av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva
avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd
på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa
eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt
än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp
eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av
olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen
eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen
utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbetsgivaren,
på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,
samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

> Seni'',sto lydelse liv 1 § se 1919:323 oell av 13 § se 1922:320.

52

Kungl. Majds proposition nr 218.

eller på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet helt
och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske
med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag.

Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension,
som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid
eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade
skadan. I fråga örn pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycksfallet,
skall såsom sådant understöd anses allenast den del av pensionen, som
överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske,
ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbetsgivaren
av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda utgivet
understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag.

Avdrag må icke göras för tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering
eller för understöd enligt förordningen örn invalidunderstöd eller för understöd
från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett
understöd, och icke heller för ersättning enligt förordningen örn blindhetsersättning.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad,
fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i
arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

Är för den skadade lön bestämd i författning eller eljest fastställd av
statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för
livränta i anledning av olycksfall i arbetet, skall vid tillämpningen av första
stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik
livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock må livräntan
utgå örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,
prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å ersättningen
enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen — — — skall utgivas.

Kan ej med---böra utgå.

Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall
utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för
skadans yppande är försäkrad jämlikt denna lag; dock skall, om skadan yppas
först sedan den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som
förorsakat skadan, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, dälden
skadade senast var försäkrad, medan han var utsatt för dylik inverkan.
Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för inverkan, som nu sagts,
jämlikt denna lag varit försäkrad jämväl i annan försäkringsinrättning, och
har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under tiden
för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden
för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kan ej genast---sålunda utgivits.

Inträder, sedan —--för beslutet.

Beslut om---till efterrättelse.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av olycksfall i
arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, ofördröjligen
härom underrättas. I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra
stycket, skall underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren
vid tidpunkten för skadans yppande är anställd, eller till den, som å
hans vägnar förestår arbetet; dock skall, örn skadan yppas först efter det
arbetaren upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat
skadan, underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren
senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår
arbetet. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes den skadade, är
han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas
av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Lagen skall icke äga tillämpning i fråga örn skada, varom förmäles i 1 §
andra stycket, där skadan yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande
dylik skada, som yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande
varit utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan. Ersättningsanspråk,
som grundas å olycksfall, vilket inträffat före lagens ikraftträdande,
skall bedömas enligt äldre lag.

54

Kungl. Maj:t$ proposition nr 218.

Bilaga B

Riksförsäkringsanstaltens förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen.

1 §•

I denna § ingår såsom nytt andra stycke följande:

Såsom föranledda av olycksfall i arbete skola även anses skador, som förorsakats
av inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst
några dagar) av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits, såsom
skavsår, blåsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frätande
eller etsande inverkan under tid, som nyss nämnts, av visst i arbetet
använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
såsom av klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter
eller blandning, vari dylikt ämne ingår.

6§-

I denna paragraf erhåller 1) b) följande ändrade lydelse:

under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för
olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel, från och
med den dag, då arbetsförmågan varit nedsatt i minst sistnämnda grad och
så länge sjukdomen varar:---

11 §■

(Ändringar och tillägg här kursiverade.)

Är arbetsgivare enligt annan lag eller särskild författning eller på grund
av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva
avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd
på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa
eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt
än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp
eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av
olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen
eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken
ersättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbetsgivaren
på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket, erhållit lindring
i försäkringsavgiften, samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning
eller på grund av försäkring, endast ske, örn kostnaden för understödet
helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren,
och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens
bidrag.

Såsom sådant understöd, varom ovan är fråga, skall ej anses pension, som
tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid.
I fråga om pension, som utgår vid av olycksfallet föranledd arbetsoförmåga,
skall såsom understöd anses den del av pensionen, varmed densamma förhöjts
utöver det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Där så är, att beloppet av livränta och till den skadade utgående pension
tillhopa överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens
upphörande, nedsättes livräntan med överskjutande belopp.

För understöd vid sjukdom, som av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske,
ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 55

givaren av för säkring sinrättning en återfå vad som på grund av sålunda utgivet
understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag.

För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast
för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad,
fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i
arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

Till statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, skall
livränta utgå endast om och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Finnas i denna § givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga, prövar
försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å ersättningen
enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §.

I denna § ingår såsom nytt tredje stycke följande:

Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall
utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för
skadans yppande är försäkrad, eller örn skadan yppas först under tid, då den
skadade ej vidare är försäkrad, av den försäkringsinrättning, där han var försäkrad,
då han senast var utsatt för sådan slags inverkan, som föranlett skadan.
Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för dylik inverkan, varit försäkrad
i annan försäkringsinrättning än den, som enligt vad nyss sagts har
att utbetala ersättningen, och har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan,
som ägt rum under tiden för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse
träffats — kostnaden för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

20 §.

I denna § ingår såsom ny andra punkt följande:

I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall underrättelse,
som nu nämnts, lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tidpunkten
för sjukdomens yppande är anställd, eller till den, som å hans vägnar
förestår arbetet, dock att, örn skadan yppas, först efter det arbetaren upphört
att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum, underrättelsen
skall lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för
dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet.

21 §.

I denna § ingår såsom nytt andra stycke följande:

I fråga om skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall anmälan göras
av den° arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens
yppande är anställd, eller av den, som å hans vägnar förestår arbetet, dock
att, örn skadan yppas först efter det arbetaren upphört att vara utsatt för
sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum, anmälan skall göras av den
arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för dylik inverkan, eller
av den, som å hans vägnar förestår arbetet.

56

Kungl. Majus proposition nr 218.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
9 mars 1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 14
februari 1936, hade Kungl. Kungl, förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916
(nr 235) orri försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Enar Eckerberg.

Lagrådet yttrade:

Av utredningen i ärendet har otvetydigt framgått, att ett utbyggande av
den sociala försäkringen i avsedd utsträckning är förenat med betydande
svårigheter. Sålunda torde den — i varje fall ur principiell synpunkt — betydelsefulla
förändring, som innefattas i föreslagen utvidgning av begreppet
olycksfall, med nödvändighet komma att medföra en viss osäkerhet i tillämpningen.
På ett närmare bedömande av behovet eller lämpligheten av mer eller
mindre vittgående åtgärder för att under försäkringen lägga nya områden har
lagrådet emellertid funnit sig icke äga anledning att ingå.

I andra stycket av 1 § har den tidrymd, inom vilken skadlig inverkan skall
hava skett för att medföra ersättningsrätt, angivits med orden »under högst
några få dagar». Det synes påtagligt, att i en lag av förevarande beskaffenhet
en fastare bestämning vore önskvärd. I ett stort antal ersättningsfall torde
just frågan, huruvida en dag mer eller mindre skall medräknas, kunna framkalla
en eljest onödig tvist, och det vill förefalla som örn av detta vägande
skäl här som under andra jämförliga förhållanden ett bestämt tidsmaximum
hade kunnat upptagas i lagen. Ett sådant skulle icke behöva draga någon
väsentligt trängre gräns för skälighetsprövningen än vad det föreslagna
stadgandet gör, men det skulle för åtskilliga fall förenkla tillämpningen och
lämna parterna en säkrare ledning. Något förslag i detta hänseende har
emellertid icke framkommit under ärendets utredning, och den föreslagna bestämmelsen
har förebilder i utländsk lagstiftning. Måhända bör därför någon
tids erfarenhet avvaktas, innan försök göres att finna en från nu antydda
synpunkt lämpligare lagregel.

57

Kungl. Majus proposition nr 218.

Med hänsyn till innehållet av nuvarande andra stycket i 1 §, vilket är oförändrat
upptaget i förslaget såsom tredje stycke, torde de i stadgandet om inverkan
av temperaturförhållanden förekommande orden »å arbetsstället»
kunna vara i någon mån missvisande. Det lärer nämligen böra förutsättas, att
här ifrågavarande skada skall ersättas även örn den inträffat vid färd till eller
från arbetsstället. Då de anmärkta orden tilläventyrs skulle kunna leda till
en motsatt tolkning, synes någon jämkning av ordalagen vara önskvärd.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara nödvändigt att i lagen
införa sådana bestämmelser, som avses med de föreslagna ändringarna i
13 och 20 §§. Föreskrifter av liknande innehåll återfinnas i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar och de hava där utan tvivel en bestämd uppgift
att fylla. Däremot torde de med avseende å nu förevarande lag erhålla
tämligen ringa praktisk betydelse, och uttryckliga lagstadganden i ämnet
kunna därför måhända umbäras.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

5

/lilläng till riksdagens protokoll 1036.

1 sami.

Nr 218.

377 36

58

Kungl. Majus proposition nr 218.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström:, Leo, Engberg,
Ekman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
lagrådets den 9 mars 1936 avgivna utlåtande över det den 14 februari 1936
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen: I

anledning av vad lagrådet anfört rörande de i 1 § andra stycket av förslaget
förekommande orden »å arbetsstället» förordar jag att desamma ersättas
med orden »under arbetet».

Därjämte finner jag det lämpligt att 11 § tredje stycket av förslaget fogas
till första stycket samt att femte och sjätte styckena byta plats.

Lagrådet har ifrågasatt huruvida det kunde vara nödvändigt att i lagen
införa sådana bestämmelser som avses med de föreslagna ändringarna i
13 och 20 §§. Emellertid finner jag försiktigheten bjuda att bestämmelserna
ifråga bibehållas i förslaget.

I övrigt har en ändring av redaktionell innebörd vidtagits.

Föredraganden hemställer härefter att det i enlighet med hans anförande
jämkade lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

Stockholm 1988. K. L. Beckmans Boktryckeri.