Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
1
Nr 213.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga; given Stockholms
slott den 6 mars 1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till motorfordonsförordning och
vägtrafikstadga.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Bihang till riksdagens protokoll 1936.
1 sami.
Nr 213.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Förslag
till
Motorfordonsförordning.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Inledande bestämmelser.
1 §•
1 morn. I denna förordning förstås med
motorfordon: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran
inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor)
och icke löper på skenor, ävensom underrede till dylikt fordon (chassi);
automobil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul, där icke
fordonet enligt det följande är att anse såsom motorcykel;
personautomobil: automobil, som är byggd för befordran av personer,
högst sju;
omnibus: automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer
än sju, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av gods
eller icke;
lastautomobil: automobil, som är byggd för befordran av gods men icke
är att hänföra till omnibus;
motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast
två hjul men icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel;
lättviktsmotorcykel: tvåhjuligt motorfordon, som inrättats för framdrivning
uteslutande medelst trampning och som icke undergått annan ändring
än att det försetts med hjälpmotor eller med sådan jämte särskilda bromsnings-
eller andra anordningar till främjande av dess trafiksäkerhet och vars
tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. sägs, icke överstiger 50 kilogram;
motorredskap: traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt annat
dylikt fordon, vilket för framdrivande är försett med motor och är att anse
allenast såsom arbetsredskap och vilket icke löper på skenor;
släpfordon: för person- eller godsbefordran inrättat fordon, vilket är avsett
att icke blott tillfälligtvis dragas av automobil eller motorredskap och
vilket icke löper på skenor, evad fordonet är försett med hjul (släpvagn) eller
med medar (släpsläde);
traktortåg: motorredskap och därmed sammankopplat släpfordon.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
3
Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, bestämmer till
vilket slag av fordon viss fordonstyp skall vara att hänföra, därest ovan angivna
kännetecken icke giva tillräcklig ledning härför eller där särskilda
omständigheter eljest därtill föranleda.
Med polismyndighet förstås, där ej annorlunda är angivet, för Stockholm
Överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för
övriga städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse
ej finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.
2 mom. Vad i denna förordning stadgas om ägare av fordon, skall beträffande
fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället hava
avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.
2 KAP.
Olli motorfordons och släpfordons beskaffenhet och utrustning.
2 §•
1 mom. Med automobils tjänstevikt avses sammanlagda vikten av dels
automobilen i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till
automobilen hörande karosseri, dels till automobilen hörande verktyg och
reservgummi ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av
automobilen.
Automobils totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av, i fråga om
personautomobil, den beräknade vikten av det största antal passagerare, för
vilket automobilen är avsedd, och beträffande omnibus eller lastautomobil,
den beräknade vikten av det största antal personer utom föraren och den
största last, varför automobilen är inrättad (maximilast).
Automobils största hjultryck motsvarar den tyngd, som, när automobilens
vikt uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet.
2 mom. Med motorcykels tjänstevikt avses sammanlagda vikten av dels
motorcykeln (bivagn ej medräknad) i normalt, fullt driftfärdigt skick, dels
ock till motorcykeln hörande verktyg samt bränsle, smörjolja och vatten.
3 mom. Med släpfordons tjänstevikt avses vikten av fordonet i normalt,
fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri.
Släpfordons totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av den beräknade
vikten av det största antal passagerare och den största last, varför fordonet
är inrättat (maximilast).
Släpvagns största hjultryck motsvarar den tyngd, som, när släpvagnens
vikt uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet.
4 mom. Vid beräkning av automobils tjänstevikt och totalvikt samt släpfordons
tolalvikt skall vikten av varje person, som medtages i beräkningen,
uppskattas till 75 kilogram.
5 mom. Närmare bestämmelser angående fastställandet av fordons vikt
och hjultryck, varom ovan förmäles, meddelas av Konungen.
4
Kungl. May.ts proposition nr 213.
3§-
Motor- och släpfordon skola vara så konstruerade och utförda, att de ur
trafiksäkerhetssynpunkt äro fullt tillförlitliga och i övrigt för sitt ändamål
lämpliga,
4 §•
t mom. Automobil skall vara försedd med
a) snabbt och säkert verkande styrinrättning;
b) antingen två av varandra oberoende system för bromsning eller ett system,
som kan påverkas av tvenne av varandra oberoende anordningar, av
vilka den ena kan verka ändå att den andra icke tjänstgör; skolande i båda
fallen bromsningssystemen vara fullt tillförlitliga och hastigt verkande, varjämte
å varje automobil åtminstone ett system skall äga förmåga att, även
om föraren lämnat automobilen, på ett effektivt sätt kvarhålla densamma
även å sluttande mark;
c) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan frånkopplas drivhjulen;
d)
lämplig apparat för avgivande av ljudsignaler, med vilken apparat skall
kunna givas signal med jämn, dov ton;
e) örn automobilens tjänstevikt överstiger 450 kilogram, anordning för
backning;
f) örn förbränningsmotor användes, effektiv anordning för dämpande av
ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare);
g) backspegel, så placerad att föraren med densamma kan iakttaga den
bakom varande trafiken, dock att chassi icke behöver vara försett med backspegel;
h)
antingen luftringar eller ock halvmassiva gummiringar av beskaffenhet,
som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar:
i) en baktill placerad lykta, som vid användning av fotbroms eller däremot
svarande bromsanordning visar rött eller gult ljus bakåt; samt
j) om automobilen är inrättad för att icke blott tillfälligtvis draga släpfordon,
tillfredsställande kopplingsanordning.
2 mom. Samtliga anordningar för automobilens manövrering och bromsning
skola vara anbragta på ett till förekommande av förväxling lämpat sätt
och så, att föraren lätt kan åtkomma dem utan att behöva flytta sig från sin
plats eller vända sin uppmärksamhet från vägen.
Förarplatsen skall vara rymlig och så anordnad, att den medgiver en bekväm
körställning samt god utsikt över körbanan och åt sidorna.
3 mom. Motorn samt de behållare och rör, vilka innesluta bränsle, liksom
ock elektriska ledningar skola vara så beskaffade, att vådeld såvitt möjligt
förekommes. Behållare och rör samt elektriska ledningar skola vara på
bästa möjliga sätt skyddade för yttre skada.
Motorn skall vara så inrättad, att den ej utsläpper rök, ånga eller illaluktande
gas i sådan grad och på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer.
4 mom. Å automobil förekommande belysningsanordningar, vilka kunna
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
avgiva bländande sken, skola vara så beskaffade, att avbländning snabbt
kan ske.
Konungen meddelar, där så finnes erforderligt, närmare bestämmelser om
beskaffenheten av belysningsanordningarna å automobil.
5 §•
För motorcykel och lättviktsmotorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 4
§ 1 mom. a), c), d), f), g) och h) samt 2, 3 och 4 mom. är stadgat, dock att
lättviktsmotorcykel icke behöver vara försedd med backspegel.
Motorfordon, som i första stycket sägs, skall vara försett med minst en
snabbt och säkert verkande broms.
6 §•
Släpfordon skall vara försett med tillfredsställande kopplingsanordning.
Släpvagn skall vara utrustad med ringar av beskaffenhet, som är stadgad
för, automobil.
3 KAP.
Om trafikförsäkring å motorfordon.
7 §•
Om skyldighet att taga trafikförsäkring å motorfordon gäller vad därom
finnes särskilt stadgat.
4 KAP.
Örn besiktning samt örn förbud mot motorfordons och släpfordons
användande.
8 §•
Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses, verkställas
av därtill särskilt förordnade besiktningsmän.
Konungen bestämmer efter gemensamt förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vederbörande länsstyrelse det antal besiktningsmän, som skall
finnas inom varje län. Besiktningsman utses av Konungen.
Besiktningsman äger uppbära ersättning enligt grunder, som Konungen bestämmer.
övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelserna.
Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet
meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.
9 §•
1 mom. Den, som i syfte att få motor- eller släpfordon registrerat vill hos
besiktningsman anmäla detsamma till besiktning (första besiktning), skall
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
därvid meddela de uppgifter rörande fordonet, som bestämmas av Konungen.
Vid besiktningen skall, efter det de lämnade uppgifterna granskats och
vid behov fullständigats, undersökas, huruvida fordonet till sin beskaffenhet
överensstämmer med de i 3 § samt 4, 5 eller 6 § meddelade bestämmelserna.
över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsmannen utfärda besiktningsinstrument,
som tillika skall innehålla beskrivning över fordonet
samt, såvitt avser motorcykel, uppgift om förefintlig bivagn. Formulär
till besiktningsinstrument fastställes av Konungen eller den myndighet, Konungen
därtill förordnar.
2 mom. Tillverkare här i riket av motorfordon eller här i riket bosatt generalagent
för sådan tillverkare i utlandet må kunna erhålla tillstånd att få
olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning) i den ordning, ovan i
1 mom. sägs, med verkan att motorfordon, som av tillverkaren eller generalagenten
intygas vara i full överensstämmelse med besiktigat typfordon, skall
anses som örn fordonet besiktigats.
Intyg, varom nu sagts, (typintyg) skall innefatta det för typfordonet utfärdade
besiktningsinstrumentet i avskrift och utfärdas å blankett enligt formulär
som fastställes av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.
Tillstånd till typbesiktning meddelas av Konungen eller den myndighet,
Konungen därtill förordnar. Tillstånd må återkallas, när skäl därtill prövas
föreligga.
Vad i denna förordning är stadgat om besiktning skall i tillämpliga delar
gälla jämväl beträffande typbesiktning. Härutöver erforderliga föreskrifter
angående typbesiktning så ock angående de besiktningsmän, som äga verkställa
sådan besiktning, meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen
därtill förordnar.
3 mom. Innan besiktningsinstrument utfärdas beträffande släpfordon,
skall besiktningsmannen å släpfordonet anbringa ett märke till identifiering
av detsamma (identifieringsmärke). Uppgift om släpfordonets identifieringsmärke
skall införas i besiktningsinstrumentet för fordonet.
Närmare föreskrifter om identifieringsmärke meddelas av Konungen eller
den myndighet, Konungen därtill förordnar.
10 §.
1 mom. Har sådan ändring av motor- eller släpfordon företagits, att de
uppgifter, som äro upptagna i det för fordonet utfärdade besiktningsinstrumentet
eller typintyget, icke längre äro överensstämmande med fordonets
beskaffenhet, skall ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från
det ändringen skedde hos besiktningsman anmäla fordonet till ombesiktning.
Består den å motorfordon vidtagna ändringen allenast i utbyte av fordonets
motor mot en med denna helt överensstämmande motor, behöver ombesiktning
icke ske, men skall fordonets ägare, därest återutbyte med den gamla
motorn ej inom en månad ägt rum, omedelbart till den länsstyrelse, hos
Kungl. Maj:ts proposition nr 213. ''I
vilken fordonet är registrerat, göra anmälan om utbytet och den insatta motorns
nummer.
Vid anmälan till ombesiktning skall företes för fordonet senast utfärdat
besiktningsinstrument eller typintyg samt angivas de förändringar, som fordonet
undergått.
Befinnes vid ombesiktning fordonet vara i föreskrivet och lämpligt skick,
skall besiktningsinstrument, upptagande de förändringar fordonet undergått
sedan föregående besiktning, eller ock nytt fullständigt besiktningsinstrument
av besiktningsmannen utfärdas.
Befinnes fordonet icke vara i förskrivet och lämpligt skick, skall besiktningsmannen,
därest den påtalade bristfälligheten ej inom av besiktningsmannen
föreskriven tid visats hava blivit avhjälpt, göra skriftlig anmälan
härom och om bristens beskaffenhet hos den länsstyrelse, där fordonet är
registrerat.
2 mom. Påkallar ägare i annat fall än i 1 mom. sägs ombesiktning av
motor- eller släpfordon eller vissa delar av dylikt fordon, skall med avseende
å sådan besiktning i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.
3 mom. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobiler, som användas
i yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse, är särskilt stadgat.
11 §•
1 mom. Länsstyrelse äger, när skäl därtill prövas föreligga, förordna örn
besiktning av motor- eller släpfordon samt, om besiktningen därtill föranleder
eller fordonet undanhålles besiktning, meddela förbud mot fordonets
användande.
2 mom. Besiktningsman, envar för sitt tjänstgöringsdistrikt, eller polisman,
åt vilken länsstyrelse meddelat förordnande att utöva tillsyn å motorfordonsbeståndet,
äger, där han finner anledning antaga, att av honom anträffat
motor- eller släpfordon ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitligt,
undersöka och, örn så erfordras, provköra fordonet (flygande besiktning).
Befinnes därvid, att fordonet icke är i betryggande skick, äger
besiktningsmannen eller polismannen förelägga fordonets ägare eller förare
att inom viss tid avhjälpa anmärkta bristfälligheter å fordonet och inställa
detsamma till eftersyn hos besiktningsman, som med hänsyn till fordonets
hemort eller trafikförhållanden kan befinnas härför lämplig; och skall denne
ofördröjligen underrättas om föreläggandet.
Är fordonet så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten
kan vidare nyttjas, äger besiktningsmannen eller polismannen förbjuda
fordonets användande, intill dess bristen blivit avhjälpt. Förbudet, som länder
till omedelbar efterrättelse, skall ofördröjligen underställas prövning av
den länsstyrelse, hos vilken fordonet är registrerat.
Undersökning och eftersyn av fordon böra så anordnas, att därav såvitt
möjligt ej förorsakas rubbning i fordonets trafikförhållanden eller i övrigt
större olägenhet än som med hänsyn till trafiksäkerhetens krav kan anses
nödigt.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
3 mom. över vad vid besiktning enligt 1 mom. och vid eftersyn iakttagits
skall intyg av besiktningsmannen utfärdas.
Förbud, varom i denna paragraf sägs, gäller för hela riket, intill dess någon
länsstyrelse, efter det besiktningsman intygat, att fordonet är i vederbörligt
skick, förklarat hinder för dess användande icke längre föreligga.
12 §.
Besiktningsinstrument, varom i detta kapitel förmäles, skall senast inom
två dagar från besiktningens avslutande i två exemplar tillhandahållas ägaren
till fordonet. Intyg, som i 11 § 3 mom. avses, skall omedelbart tillhandahållas
den, som uppvisar fordonet för besiktning eller eftersyn.
5 KAP.
Om registrering av motorfordon och släpfordon samt om registrerings
märken
m. m.
13 §.
1 mom. Automobil, motorcykel och släpfordon skola registreras i den
ordning och på det sätt, som stadgas i 14—16 §§. Sådant fordon må endast
i nedan angivna fall tagas i bruk, innan registrering skett och registreringsskylt
anbringats å fordonet, nämligen:
1. för provkörning i och för dess tillverkning eller sammansättning, dock
att i fråga örn motorfordon tillstånd erfordras av polismyndighet, som bestämmer
plats och villkor för provkörningen;
2. för färd från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller liknande
direkt till sådan plats eller lokal eller till garage;
3. för färd direkt till och från besiktningsman i och för besiktning;
4. för provkörning under besiktning;
5. i trafik lika med registrerat fordon i avbidan på erhållande av registrering
och registreringsmärke, dock högst under tre veckor från den dag,
då skatt för fordonet, enligt vad särskilt stadgas, blivit erlagd; samt
6. av den, som tillverkar eller bedriver handel med motor- eller släpfordon,
i trafik lika med registrerat fordon, dock allenast såvitt gäller fordon,
som av honom hålles till salu.
I samtliga under 1—6 punkterna nämnda fall skola dock, innan fordonet
tages i bruk, de för utbekommande av be siktning sskglt stadgade villkoren
vara uppfyllda och sådan skylt hava anbragts å fordonet.
I fall, varom förmäles i 5 och 6 punkterna, skall tillika motorfordon, som
icke tillhör besiktigad typ, hava undergått besiktning och vara försett med
å besiktningsskylten medelst plombering av besiktningsman anbragt särskilt
märke (besiktningsmärke).
I fråga örn skyldighet för tillverkare eller handlande, som avses i 6 punkten,
att å motor- eller släpfordon föra särskild skylt (skatteskglt) gäller vad
särskilt är stadgat.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,
varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall på ett i ögonen fallande
sätt anbringas såväl framtill som baktill å motorfordon ävensom baktill
å släpfordon.
3 mom. Besiktningsskylt skall, för motorfordon i dubbla exemplar, mot
nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen, tillhandahållas
av polismyndigheten i orten.
Besiktningsskylt för motorfordon må icke till någon utlämnas, med mindre
denne i två exemplar ingiver försäkringsbevis enligt 6 § lagen om trafikförsäkring
å motorfordon beträffande varje motorfordon, varå skylten skall
användas. Det ena exemplaret skall, försett med anteckning om utlämnad
skylts nummer, av polismyndigheten översändas till den försäkringsanstalt,
som meddelat försäkringen.
Besiktningsskylt må ej utlämnas till annan än tillverkare eller handlande,
som i 1 mom. 6 punkten avses, med mindre vederbörande behörigen styrker,
att han betalt stadgad skatt för det fordon, å vilket skylten är avsedd att
användas.
Av polismyndighet tillhandahållen skylt må tillverkare eller handlande ej
utlämna till köpare av fordon eller annan, med mindre denne uppfyller enahanda
villkor i fråga om fullgjord skattskyldighet, som i föregående stycke
sägs.
Skylt skall återställas, så snart behov av densamma icke föreligger och,
beträffande besiktningsskylt för motorfordon, sist då försäkringen upphör.
•4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga
hos polismyndigheten i de orter, varest sådana skyltar kunna antagas
bliva erforderliga.
över utlämnade skyltar skall polismyndigheten föra förteckning, upptagande
den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats, dagen för
utlämnandet samt skyltens nummer ävensom, beträffande besiktningsskyltar
för motorfordon, försäkringsanstaltens namn och försäkringsbevisets nummer.
, Utlämnade skyltar skola för redovisning uppvisas för polismyndigheten
årligen under december månad. Brister därvid någon i redovisning, förfaller
det nedsatta beloppet till betalning i vad det belöper å saknad skylt.
Varder skylt återställd, skall anteckning därom ske i förteckningen samt det
för skylten nedsatta beloppet, efter avdrag av polismyndighetens omkostnader,
återbetalas.
14 §.
1 mom. Hos länsstyrelse skall föras register (automobilregister) för inskrivning
av de uppgifter rörande automobiler, motorcyklar och släpfordon
samt deras ägare, om vilkas intagande i registret Konungen förordnat.
Fordon skall registreras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet har sin
hemort.
Fordon skall anses hava sin hemort å den ort, där ägaren är mantalsskriven.
Skall fordonet företrädesvis användas å annan ort än den, där
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
ägaren är mantalsskriven, eller äro ägarna flera och mantalsskrivna inom
olika län, eller har ägaren sitt hemvist utom riket, eller tillhör fordonet ägare,
som icke är mantalsskriven, skall fordonet anses hava sin hemort å den
ort, där det företrädesvis skall brukas.
2 mom. Skriftlig ansökan om registrering av fordon skall så snart ske
kan och sist inom fjorton dagar från det fordonet förvärvats göras av ägaren
eller, örn fordonet tillhör staten eller kommun, av den myndighet eller person,
som äger befogenhet att anställa förare av fordonet.
Nämnda skyldighet gäller dock icke den, som tillverkar eller bedriver handel
med fordon, beträffande dylikt, som av honom förvaras å lager eller
hålles till salu.
Ansökan, varom här är fråga, skall innehålla uppgift å ägarens fullständiga
namn, yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift.
Vid ansökningen skola fogas vederbörligt besiktningsinstrument eller tvpintyg
så ock, med avseende å motorfordon, vederbörligt försäkringsbevis, allt
i två exemplar.
3 mom. Är ansökan om registrering icke vederbörligen gjord, eller utvisar
besiktningsinstrument eller typintyg, att fordon icke är i föreskrivet och
lämpligt skick, skall registrering vägras.
Registrering av motorfordon, som tillhör besiktigad typ och som icke
förut registrerats, skall ock vägras, där ej säljare av fordonet medelst påskrift
å typintyg vitsordat, att fordonet, så länge det varit i hans besittning, icke
undergått någon förändring.
k mom. Bevis örn registrering och uppgift örn det fordonet därvid jämlikt
17 § tilldelade registreringsmärket skola tecknas å ena exemplaret av besiktningsinslrumentet
eller typintyget, vilket skall av länsstyrelsen återställas
till sökanden. Det ena exemplaret av ingivet försäkringsbevis skall, försett
med uppgift om fordonets registreringsmärke, av länsstyrelsen översändas till
den försäkringsanstalt, som meddelat försäkringen.
15 §.
1 mom. Övergår registrerat fordon till ny ägare, skall, där icke på sätt
nedan stadgas ny registrering av fordonet bör ske inom annat län, den nye
ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar, sedan förvärvet skedde,
därom göra anmälan för registrering hos länsstyrelsen i det län, där fordonet
är registrerat, dock att, om äganderätten övergår genom arv eller testamente,
tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras, från det detta hölls, men,
i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades
och, vid testamente, från det testamentet blev beståndande.
Anmälan, varom nu sagts, skall innehålla uppgift örn nye ägarens fullständiga
namn, yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift
samt fordonets registreringsmärke.
Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har fordonet förvärvats
genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet, som ovan
sägs, förre ägaren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 213. 11
Anmälan av ny ägare till motorfordon skall vara åtföljd av nytt försäkringsbevis.
Förre ägaren vare alltid berättigad att »göra anmälan örn övergång av
äganderätten till fordon; dock att genom sådan anmälan den nye ägarens anmälningsskyldighet
icke upphör. Har dylik anmälan gjorts av förre ägaren
och har därvid fogats bevis till styrkande av äganderättens övergång, äger
länsstyrelsen, sedan tiden för ny ägares anmälningsskyldighet utgått, ändå
att denna skyldighet icke fullgjorts, ur registret avföra den förre ägaren.
2 mom. Har ägare av registrerat fordon för avsikt att under viss tid eller
tills vidare icke nyttja fordonet i trafik, äger han rätt att om detta förhållande
göra anmälan hos vederbörande länsstyrelse för fordonets avförande ur registret.
Sådan anmälan skall vara åtföljd, förutom av i 16 § 1 mom. omförmäld
avgift, av en särskild avgift, svarande mot skatt för fordonet under tre
månader, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen lika med registreringsavgift.
Om brukande, besiktning och registrering av fordon, som sålunda avförts
ur registret, gäller vad i denna förordning stadgats i fråga om fordon, som
förut icke registrerats. Det för registrering erforderliga besiktningsinstrumentet
skall vara utfärdat inom fjorton dagar före ingivandet av registreringsansökningen.
Ansökan om ny registrering av fordonet skall innehålla uppgift örn den
förra registreringen och det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket.
3 mom. Har registrerat fordon förstörts, eller har med sådant fordon eljest
vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas, att fordonet icke vidare
kommer att användas här i riket, skall ägaren inom fjorton dagar från det
han fått vetskap om dylikt förhållande därom hos vederbörande länsstyrelse
göra anmälan för fordonets avförande ur registret. Vid sådan anmälan skall
fogas bevis till styrkande av de meddelade uppgifterna örn fordonet.
Fordon må av länsstyrelse avföras ur registret, där den, som i detsamma
är eller bör vara antecknad som ägare av fordonet, icke kunnat under två
på varandra följande kalenderår anträffas för uttagande av honom för
nämnda år till betalning åliggande skatt för fordonet.
Vad i 2 mom. tredje och fjärde styckena är stadgat äger tillämpning jämväl
i fall, varom i detta moment är fråga.
h mom. Så snart ske kan och sist inom fjorton dagar efter avslutandet av
sådan ombesiktning, som i 10 § 1 och 2 mom. sägs, eller sådan efterbesiktning,
varom förmäles i § 32 mom. 2 förordningen angående yrkesmässig trafik
med automobil, har ägaren av fordonet att till länsstyrelsen i det län, där
fordonet är registrerat, örn besiktningen göra anmälan och därvid foga vederbörligt
besiktningsinstrument i två exemplar eller, därest sådant icke upprättats,
av besiktningsman utfärdat bevis om att besiktningen verkställts.
5 mom. Tages ny trafikförsäkring, skall motorfordonets ägare så snart ske
kan och sist inom fjorton dagar därom göra anmälan hos länsstyrelsen i det
län, där fordonet är registrerat, och därvid avlämna nytt försäkringsbevis.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
6 mom. Sker ändring i fråga om registrerat fordons hemort, ägarens namn,
yrke, hemvist, postadress eller däremot svarande uppgift, varom inskrivning
i registret skett, skall anmälan derom så snart ske kan och sist inom fjorton
dagar från det ändringen skedde göras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet
är registrerat.
7 mom. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till fordon
eller dess användningsområde eller eljest, att detsamma enligt 14 § 1 mom.
bör registreras i annat län än där registrering förut skett, skall ansökan örn
ny registrering så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det förändringen
inträdde göras hos länsstyrelsen i det län, där registreringen bör ske;
dock att nu nämnda tid i de fall, som särskilt angivas i 1 mom. första stycket,
skall räknas på sätt där är föreskrivet. Denna ansökan skall innehålla uppgift
örn den förra registreringen och det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket.
I övrigt skall i fråga örn sådan registrering i tillämpliga delar
gälla vad i 14 § är stadgat om registrering av fordon, som icke förut registrerats.
Ansökan om registrering i fall som i första stycket avses behöver icke
göras av den, som bedriver handel med motor- eller släpfordon, där av sådan
handlande förvärvat fordon försäljes inom fjorton dagar efter förvärvet;
dock skall han inom nämnda tid göra anmälan angående förvärvet och försäljningen
av fordonet och om tiderna härför till den länsstyrelse, hos vilken
fordonet är registrerat.
8 mom. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret
skett, eller varder sådan ändring eljest för länsstyrelsen veterlig, skall ändringen
anmärkas i registret.
Göres anmälan angående om- eller efterbesiktning, varom i 4 mom. sägs,
skall detta antecknas i registret.
Är besiktning verkställd på grund av myndighets förordnande, skall anteckning
i registret ske härom samt beträffande vad vid besiktningen iakttagits.
Har förbud mot fordonets användande meddelats jämlikt 11 § 1 eller
2 mom. eller förklarande lämnats jämlikt samma paragrafs 3 morn., skall
anteckning jämväl därom ske i registret. Är i dessa fall fråga om fordon,
som har sin hemort i annat län, skall länsstyrelsen i det län, där fordonet
har sin hemort, därom underrättas i och för vederbörliga anteckningars
verkställande.
16 §.
1 mom. Ansökan om registrering av fordon eller annan anmälan till automobilregistret
skall göras skriftligen och vara åtföljd av för varje fall stadgad
avgift.
2 mom. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för
varje fall meddelade, skall registrering eller anteckning till registret vägras.
Om vägrad registrering eller anteckning till registret har länsstyrelse att
ofördröjligen till sökanden med allmänna posten översända skriftlig underrättelse
med uppgift tillika om skälen därför.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
3 mom. Har hos länsstyrelse registrerats fordon, som förut är i annat län
registrerat, har länsstyrelsen att om registreringen skyndsamt göra anmälan
till den länsstyrelse, hos vilken den föregående registreringen skett.
A mom. Närmare föreskrifter om automobilregistrets förande ävensom om
avgifter för registrering av fordon och annan anteckning till registret meddelas
av Konungen.
17 §,
1 mom. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje fordon sitt
särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande bokstav, utgör
fordonets registreringsmärke.
Länen betecknas sålunda, att:
A utmärker Stockholms stad, O utmärker Göteborgs och Bohus län,
B |
»> |
Stockholms län, |
P |
» |
Älvsborgs län, |
C |
» |
Uppsala län, |
R |
» |
Skaraborgs län, |
D |
» |
Södermanlands län, |
S |
» |
Värmlands län, |
E |
» |
Östergötlands län, |
T |
» |
Örebro län, |
F |
» |
Jönköpings län, |
U |
» |
Västmanlands län, |
G |
» |
Kronobergs län, |
w |
» |
Kopparbergs län, |
H |
Kalmar län, |
X |
» |
Gävleborgs län, |
|
I |
» |
Gotlands län, |
Y |
» |
Västernorrlands län, |
K |
» |
Blekinge län, |
z |
» |
Jämtlands län, |
L |
» |
Kristianstads län, |
AC |
» |
Västerbottens län, |
M |
» |
Malmöhus län, |
BD |
» |
Norrbottens län. |
N |
» |
Hallands län, |
Ordningsnummer meddelas i löpande följd i särskilda serier för automobiler,
motorcyklar och släpfordon. Om fordon är avfört ur registret, må
fordonets ordningsnummer tilldelas annat fordon.
2 mom. Å registrerat motorfordon skall skylt, utvisande fordonets registreringsmärke,
(registreringsskylt) finnas på ett i ögonen fallande sätt anbragt
i två exemplar, varav ett framtill och ett baktill å fordonet.
Örn sättet för anbringande å släpfordon av registreringsmärke meddelas
bestämmelser i vägtrafikstadgan.
3 mom. Närmare bestämmelser örn beskaffenheten av registreringsskylt
meddelas av Konungen.
6 KAP.
Om förare av motorfordon och traktortåg.
18 §.
1 mom. Annat motorfordon än lättviktsmotorcykel må föras allenast av
den, som genom av länsstyrelsen utfärdat tillstånd (körkort) berättigats till
förande av fordonet.
Körkort utfärdas för förande av automobil eller av motorcykel. Körkort,
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
som gäller för förande av automobil, berättigar även till förande av motorcykel.
Traktortåg må föras allenast av den, som erhållit tillstånd till förande av
automobil.
Utan hinder av vad ovan stadgas må den, som vill förvärva färdighet i
körning av motorfordon, äga företaga övningskörning. Dylik körning må
äga rum, där framförande av fordon, varmed övningen företages, är tillåtet;
dock att polismyndigheten i orten äger att helt eller delvis förbjuda övningskörning
a plats, där körningen kan medföra fara för trafiksäkerheten.
Övningskörning må företagas endast av den, som fyllt 18 år, eller, där
övningskörningen sker med motorcykel, av den, som fyllt 16 år. Den, som
företager övningskörning, skall åtföljas av person, som innehar gällande körkort
för förande av det slag av fordon övningskörningen avser och som besitter
längre tids vana och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon;
och anses under körningen den sistnämnde såsom förare av fordonet.
2 mom. Den, som vill mot ersättning vare sig i körskola eller annorledes
bedriva utbildning av förare (yrkesmässig utbildning), har att därtill söka
tillstånd hos länsstyrelsen i det län, där verksamheten skall bedrivas. Körskola
skall stå under ledning av sakkunnig lärare, som är ansvarig för undervisningen.
Sådan lärare skall godkännas av länsstyrelsen.
över ansökan örn tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning eller om
godkännande av lärare skall länsstyrelsen infordra yttrande av besiktningsman;
och skall denne genom särskilt prov undersöka kompetensen och lämpligheten
hos den, som uppgives skola handhava undervisningen.
Den, som bedriver yrkesmässig utbildning, är skyldig underkasta sig den
tillsyn å verksamheten, varom länsstyrelsen förordnar.
Motorfordon må ej användas för övningskörning vid yrkesmässig utbildning
utan att vara härför av besiktningsman godkänt.
Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, föreskriver,
huruvida dylikt motorfordon skall vara försett med särskilda säkerhetsanordningar.
Befinnes den, som erhållit tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning,
eller den, som blivit godkänd såsom lärare i körskola, olämplig härtill eller
bedrives sådan utbildning i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på
otillfredsställande sätt, äger länsstyrelsen, allt efter omständigheterna, återkalla
tillståndet eller godkännandet. När godkännande återkallas, må körskolas
innehavare föreläggas att inom viss tid anställa lärare, som blivit av
länsstyrelsen godkänd. Underlåtes detta, må tillståndet för* skolan återkallas.
Återkallelse kan ock ske, därest undervisning vid skolan ej bedrivits
under senaste tolv månader.
3 mom. Lättviktsmotorcykel må föras allenast av den, som fyllt 15 år.
19 §.
1 mom. Den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov hos
besiktningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket den ort, där han
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
15
är mantalsskriven, är belägen; visar han synnerlig olägenhet vara förbunden
med prövning inför besiktningsman i nämnda distrikt eller är han
icke mantalsskriven i riket, må förarprovet undergås hos besiktningsman
i det distrikt, inom vilket han erhållit sin utbildning, eller, där han erhållit
utbildning utom riket, hos besiktningsman i det distrikt, där han vistas.
2 mom. Vid anmälan till förarprov skall sökande förete:
a) åldersbevis, utvisande att han fyllt 18 år eller, örn anmälan avser prov
för tillstånd att föra motorcykel, 16 år;
b) intyg av läkare, utfärdat enligt av Konungen fastställt formulär och
inom två månader före anmälningen, att sökanden icke lider av sådant lyte,
sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som
väsentligen minskar hans förmåga att föra motorfordon; och skall härvid
erforderlig grad av synskärpa anses föreligga, därest, efter korrektion av
förefintliga refraktionsfel, synskärpan uppgår till minst 0.7 å det ena ögat
och minst 0.3 å det andra eller ock, om synskärpan å ett öga är mindre än
0.3 eller synen å ögat helt saknas, synskärpan å det andra ögat uppgår till
minst 0.8 och erforderlig korrektion till högst 2 dioptriers styrka ävensom
nedsättningen eller förlusten av synen å det sämre ögat varit bestående mer
än ett år; och
erforderlig grad av hörselförmåga anses föreligga, därest åtminstone av
det ena örat vanlig saintalsstämma väl uppfattas på 4 meters avstånd; samt
c) bevis om erhållen utbildning till förare, utfärdat av den, som meddelat
denna.
För provet skall lämpligt motorfordon tillhandahållas besiktningsmannen.
Under provet anses sökanden såsom förare av fordonet.
3 mom. Befinnes sökande, efter prov under olika trafikförhållanden samt
förhör, dels besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet, sinnesnärvaro
och omdömesförmåga, dels ock äga nödig kännedom om verkningssättet
hos det slag av motorfordon, varom fråga är, om gällande trafikföreskrifter
ävensom om alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt
å den mänskliga organismen, skall besiktningsmannen inom två
dagar efter provets undergående meddela sökanden bevis, att han avlagt
godkänt prov som förare av automobil eller motorcykel. Detta bevis bör
angiva den person eller körskola, som utbildat sökanden.
20 §.
1 mom. För erhållande av körkort har sökande att till länsstyrelsen i det
län, inom vilket han är mantalsskriven, eller, om han icke är mantalsskriven
i riket, till länsstyrelsen i det län, där han för tillfället vistas, insända ansökan
därom, med angivande av fullständigt namn, yrke, hemvist och postadress
eller däremot svarande uppgift samt vid ansökningen foga
a) de i 19 § 2 mom. a) och b) omförmälda handlingarna;
b) sådant bevis av besiktningsman, som i 19 § 3 mom. avses;
c) intyg, utfärdat inom Iva månader före ansökningen, av polismyndigheten
å den eller de orter inom riket, varest sökanden under de senaste
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
två åren varit mantalsskriven, att sökanden gjort sig känd för ett nyktert
levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke
kan anses olämplig såsom förare av motorfordon, eller, där sökanden icke
under angivna tid varit här i riket mantalsskriven, bevis örn av Konungen
meddelat tillstånd att, utan hinder av att intyg, varom nyss sagts, ej kan företes,
ansökningen må upptagas till prövning;
d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit
körkort för automobil eller motorcykel; samt
e) välliknande fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen
kan anbringas å körkort.
Sökande vare ock skyldig att, där så av länsstyrelsen påfordras, förete intyg
örn sin mantalsskrivningsort.
Innan intyg, varom under c) förmäles, utfärdas, skall vederbörande nykterhetsnämnd
samt, där så finnes erforderligt, jämväl annan, som äger kännedom
i saken, av polismyndigheten höras över sökandens nykterhetsförhållanden.
Intyg, som nyss sagts, vare avgiftsfritt.
Med polismyndighet förstås i punkt c): för Stockholm vederbörande poliskommissarie,
för annan stad, där polismästare finnes, denne, för övriga
städer stadsfiskal eller, örn stadsfiskalen är befriad från all befattning med
polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet
samt för landet polischefen i orten.
2 mom. Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits,
må länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning, där sådan finnes
erforderlig, för honom utfärda körkort, innefattande tillstånd att föra automobil
eller motorcykel. Där sökanden icke utan användande av glas innehar
erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas att han är skyldig att vid
framförande av motorfordon bära nödiga glas.
Körkort gäller för färd i hela riket.
Har körkort för automobil tilldelats någon, som innehar särskilt för motorcykel
gällande körkort, åligger det honom att efter anmaning överlämna
sistnämnda körkort till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för automobil.
Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring,
att detsamma icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos länsstyrelse,
som utfärdat körkortet, duplettkörkort utställas. Ansökan skall, där
körkortet förstörts eller förkommit, innehålla på tro och heder avgiven för
säkran om förlusten av körkortet. Duplettkörkort skall såsom sådant särskilt
angivas genom påteckning av ordet »duplett». Skulle körkortet tillrättakomma,
skall duplettkörkortet ofördröjligen återställas till länsstyrelsen.
Formulär till körkort fastställes av Konungen.
3 mom. över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra anteckning i liggare
eller kortregister (körkortsregister); och skall däri för varje körkort antecknas
nummer å körkortet och dag för dess utlämnande samt innehavarens
namn, födelseår, födelsedag, yrke och hemvist ävensom förseelser, varom
vederbörlig anmälan enligt 21 § 4 mom. sker.
Kungl. Majlis proposition nr 213.
17
21 §.
1 mom. Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg i något
för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom
förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker, att
han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller
har förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros
med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter
nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan utredning må avseende
icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i det i 20 § 3 mom. omnämnda
körkortsregistret mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver
anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning. Är
fråga örn förseelse, som är belagd med straff, må återkallelse av körkort på
grund av denna förseelse icke, där länsstyrelsen ej finner uppenbart, att föraren
är olämplig att föra motorfordon, äga rum förrän frågan om straff för
förseelsen blivit genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord. Äro omständigheterna
av den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att föraren
skall, utan att återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och är ej
fråga om förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av starka
drycker som ovan angives, må varning i stället meddelas. Återkallas körkort,
skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss tid, minst två månader
och högst två år, gått till ända, på ansökan hos länsstyrelsen i det län, som
i 20 § 1 mom. sägs, äger få, om tiden angivits till ett år eller därunder, frågan
örn körkortets återbekommande och, om tiden angivits till över ett år,
frågan om utfärdande av nytt körkort upptagen till prövning; dock skall
beträffande förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av
starka drycker, som nyss sagts, tiden, efter vilken dylik prövning först må
ske, bestämmas till minst sex månader.
Har förares förmåga att föra motorfordon blivit så väsentligt nedsatt genom
sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke
vidare bör betros med att föra motorfordon, skall körkortet återkallas. Finnes
grundad anledning till antagande att förhållande, som nyss sagts, föreligger,
äger länsstyrelsen tillhålla föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg
vid äventyr att körkortet eljest återkallas.
Har fråga uppstått om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana
omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att
föra motorfordon, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelse
fattas, återkalla körkortet i avvaktan på nämnda beslut. Vid frågans
slutliga prövning skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant
förordnande varit återkallat.
Har förare vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller
visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller
varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd av
sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motor
Bihang
till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 213. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
fordon utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 20 § 1
mom. sista stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av
länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits
skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet,
inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan
örn körkortets återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att
skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till
föraren återställas. I avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad
att föra motorfordon.
Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna
körkortet till länsstyrelsen.
Varder, efter anförda besvär, beslutet om återkallelsen upphävt, skall körkortet
återställas till föraren.
Varning må ej överklagas.
2 mom. Ansökan örn återbekommande av körkort skall, därest tiden för
återkallelsen uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av sådana bevis,
som omförmälas i 19 § 2 mom. b) och 20 § 1 mom. c), länsstyrelsen obetaget
att i varje fall, där så prövas nödigt, oavsett tiden för återkallelsen infordra
övriga i 20 § 1 mom. omförmälda handlingar. Ansökan om utfärdande
av nytt körkort skall vara åtföljd av samtliga de handlingar, varom i
20 § 1 mom. sågs. Nu avsedda bevis och andra handlingar skola vara utfärdade
efter det den i återkallelsen bestämda tiden gått till ända. Intyg,
som i 20 § 1 mom. c) sägs, skall avse tid efter begående av den förseelse, som
givit anledning till körkortets indragning.
Därest prövning av fråga örn återbekommande av körkort eller utfärdande
av nytt körkort ankommer på annan länsstyrelse än den, som återkallat
körkortet, skall yttrande i ärendet jämte utdrag rörande sökanden ur körkortsregistret
infordras från sistnämnda länsstyrelse. Äger sökanden återbekomma
sitt körkort, skall detsamma tillhandahållas honom hos den länsstyrelse,
som prövat frågan örn körkortets återbekommande.
3 mom. Beslut, varigenom länsstyrelse meddelat varning eller återkallat
körkort, skall antecknas i körkortsregistret.
Genom länsstyrelsens försorg skall, på sätt Konungen förordnar, för rikets
polismyndigheter kungöras beslut örn återkallelse av körkort. Beslut, varigenom
återkallelse av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats
eller varigenom, efter återkallelse, förare återbekommit sitt körkort eller
nytt körkort utfärdats för honom, skall likaledes kungöras på sätt ovan är
stadgat.
A mom. Har den, som innehar körkort, ådömts straff för förseelse, begången
vid förande av motorfordon eller traktortåg, eller för förseelse mot
18 kap. 15 § strafflagen, eller har eljest högre rätt meddelat utslag i mål, vari
underrätt ådömt sådant straff, åligger det domstolen att ofördröjligen översända
avskrift av utslaget jämte uppgift örn numret å den dömdes körkort
till den länsstyrelse, som utfärdat detsamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
19
7 KAP.
Särskilda föreskrifter angående motorfordon oell släpfordon, som för tillfälligt
brukande i riket införts från utlandet, och om tillstånd
att föra sådant motorfordon.
22 §.
1 mom. Ilar automobil, motorcykel eller släpfordon för tillfälligt brukande
här i riket från utlandet införts av resande, som endast tillfälligtvis
skall i riket vistas, vare besiktning av fordonet ej av nöden, där den resande
innehar intyg av svensk konsul eller polismyndighet i det land, varest fordonet
är registrerat, eller av konsul, som företräder detta land här i riket,
att fordonet till sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande
föreskrifterna för att där få användas i trafik. Nämnda intyg skall företes
hos polismyndigheten å den första ort i riket, varest fordonet är avsett
att begagnas. Om intyget är behörigt och sökanden styrker, att han fullgjort
vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i avseende å erläggande
av skatt för fordonet, skall polismyndigheten eller av denne förordnad
tjänsteman genom anteckning å intyget eller annorledes utfärda bevis
örn tillstånd att i riket bruka fordonet samt tilldela fordonet registreringsmärke.
2 mom. Företes icke intyg, varom i föregående moment sägs, skall fordonet
underkastas besiktning på sätt i 9 § 1 mom. föreskrives. Därest fordonet,
enligt intyg av besiktningsman, befinnes uppfylla de i 3 § samt 4, 5
eller 6 § meddelade bestämmelserna, skall polismyndigheten tilldela detsamma
registreringsmärke, varjämte å intyget skall tecknas bevis örn meddelande
av tillstånd att i riket bruka fordonet.
3 mom. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet såväl
å den person, vilken uppgives vara ägare av fordonet, som, därest ägaren
icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över fordonet, ävensom
dessas yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift, dagen
för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka fordonet samt det registreringsmärke,
som tilldelats fordonet.
4 mom. Registreringsmärke för släpfordon, varom i denna paragraf förmäles,
skall antecknas i det bevis örn tillstånd, varom i 1 och 2 mom. sägs.
Registreringsskylt för motorfordon, varom i denna paragraf förmäles, skall
av polismyndigheten mot skälig ersättning tillhandahållas sökanden, och
skall om skyltens anbringande gälla vad härutinnan beträffande i riket registrerat
motorfordon finnes föreskrivet.
Närmare bestämmelser örn sådan registreringsskylts beskaffenhet meddelas
av Konungen.
Länsstyrelse skall övervaka, att skyltar, varom i denna paragraf sägs,
ävensom exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan finnas tillgängliga
hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.
5 mom. Tillstånd att föra automobil eller motorcykel skall, där ej särskil -
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
da omständigheter till annat föranleda, av polismyndighet meddelas person,
som med bevis av myndighet, som i 1 mom. omförmäles, styrkt, att han i det
främmande landet äger rätt att föra motorfordon av det slag, varom fråga är.
Till förare, som icke redan innehar exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan,
skola sådana av polismyndigheten överlämnas.
Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd föra
anteckningar, upptagande förarens namn, yrke, hemvist och postadress.
6 mom. Bevis om tillstånd, varom i denna paragraf förmäles, skall under
trafik medföras och på tillsägelse av besiktningsman eller polisman uppvisas.
23 §.
1 mom. Tillstånd, varom i 22 § förmäles, att här i riket bruka eller föra
fordon gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden av länsstyrelse
utsträckas med ytterligare en månad.
När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom här är fråga,
återkallas av envar länsstyrelse, i vars län fordonet brukats.
2 mom. Den, som från utlandet färdats i motorfordon till riket, må, utan
hinder därav att fordonet icke är försett med registreringsskylt, fortsätta färden
till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.
24 §.
På vilka villkor motorfordon, som är registrerat i främmande stat, som
anslutit sig till internationell konvention rörande automobiltrafik, må här
i riket tillfälligt brukas, så ock på vilka villkor person, som i sådan stat äger
rätt att föra motorfordon, må här i riket utöva dylik rätt, bestämmes av
Konungen.
25 §.
Om skyldighet för den, som från utlandet inför motorfordon för tillfälligt
brukande här i riket, att i samband med fordonets tullbehandling förete
bevis om trafikförsäkring gäller vad Konungen därom förordnar.
8 KAP.
Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.
26 §.
1 mom. Brukas automobil, motorcykel eller släpfordon i strid mot bestämmelserna
i 13 § 1 morn., 15 § 2 mom. tredje stycket eller 3 mom. tredje
stycket eller mot förbud, som meddelats enligt 11 § 1 eller 2 morn., vare ägaren
förfallen till dagsböter, minst tio.
2 mom. Brukas automobil, motorcykel eller släpfordon, oaktat fordonet
ej överensstämmer med de i denna förordning angående sådant fordons beskaffenhet
och utrustning meddelade föreskrifterna eller med föreskrift, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
21
med stöd av 4 § 1 mom. h) meddelats angående beskaffenheten av hjulringar,
vare ägaren, där ej bristfälligheten var av ringa betydelse eller brukandet
avsåg allenast att med anledning av under färd uppkommen skada å fordonet
framföra detta till närmast belägna plats för skadans avhjälpande och
uppenbar fara ej var därmed förenad, förfallen till dagsböter.
3 mom. Har ägare i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, iakttagit vad på
honom ankommer till förhindrande av fordonets brukande, vare han fri från
ansvar.
A mom. Har förseelse, varom i 1 eller 2 mom. sägs, skett, och ägde föraren
vetskap örn det hinder för fordonets brukande, som förelåg, vare jämväl
han förfallen till de böter, som i nämnda moment äro stadgade.
Brukades motorfordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § lagen angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande av ersättning
för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan brukare vara förfallen
till ansvar, varom i 1 eller 2 mom. sägs.
27 §.
Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 § 1 mom. första stycket eller icke
efterkommer av länsstyrelse jämlikt 11 § 1 mom. givet förordnande om besiktning
av fordon eller av besiktningsman eller polisman enligt 11 § 2 mom.
första stycket givet föreläggande att till eftersyn inställa motorfordon eller
släpfordon, straffes med dagsböter.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som icke efterkommer av besiktningsman givet tecken att stanna fordon som
nu nämnts.
28 §.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3 mom. sista stycket, 20 § 2 mom.
tredje stycket eller 21 § 1 mom. femte stycket, eller som, där duplettkörkort
utfärdats enligt 20 § 2 mom. fjärde stycket men ursprungligt körkort sedermera
tillrättakommer, underlåter att ofördröjligen återställa duplettkörkortet
till vederbörande länsstyrelse.
Till enahanda straff är den förfallen, som brukar automobil, motorcykel
eller släpfordon, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts,
utan att tillstånd till fordonets användande här i riket erhållits, eller å tid, då
sådant tillstånd icke längre är gällande, eller som under trafik icke medför
bevis, varom i 22 § förmäles, eller som underlåter att efterkomma tillsägelse
av besiktningsman eller polisman att uppvisa detsamma. Länsstyrelse äger
i fall, varom nyss nämnts, förordna, att fordonet skall omhändertagas av polismyndighet.
29 §.
1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 14 § 2 mom.
är stadgat, av automobil, motorcykel eller släpfordon straffes den, vilken registreringsskyldigheten
ålegat, med dagsböter. Underlåter eljest någon, som
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
enligt denna förordning är pliktig göra anmälan till automobilregistret, att
göra sådan anmälan inom den härför i varje fall stadgade tid, bote från och
med tio till och med trehundra kronor.
Underlåter någon, som genom laga kraftvunnet utslag dömts till ansvar
för förseelse, varom ovan sägs, att därefter fullgöra honom åliggande registrerings-
eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse att vid vitén, som tillika
må utdömas, ålägga den försumlige att fullgöra sin skyldighet.
2 mom. Envar, som i anmälan, varom i 1 moni. förmäles, mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter, minst fem.
Till enahanda straff vare den förfallen, som i eller å typintyg, varom i 9 §
2 mom. första stycket och 14 § 3 mom. andra stycket stadgas, mot bättre vetande
meddelar oriktig uppgift eller som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3
mom. fjärde stycket.
30 §.
Den, som, utan att vara därtill berättigad, förer automobil, motorcykel eller
traktortåg eller företager övningskörning, straffes med dagsböter, minst tio.
Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken anställer och brukar
den såsom förare av ovan nämnt motorfordon eller traktortåg, som icke äger
rätt att föra motorfordon av det slag, varom fråga är, eller traktortåg, ävensom
ägare eller förare, vilken överlämnar åt eller eljest tillåter annan att
föra motorfordonet eller traktortåget, eller att företaga övningskörning utan
att denne är därtill berättigad.
Om någon, som icke utan användande av glas innehar synskärpa varom i
19 § 2 mom. b) sägs, underlåter att vid förande av motorfordon eller traktortåg
använda nödiga glas, oaktat hans skyldighet härutinnan anmärkts
å för honom utfärdat körkort, vare han förfallen till dagsböter.
Åsidosätter den, som företager övningskörning, annorledes än i första
stycket sägs föreskrifterna i 18 § 1 morn. eller på grund av samma författningsrum
meddelat förbud, bote från och med tio till och med trehundra
kronor.
31 §.
Bedriver någon yrkesmässig utbildning av förare i körskola eller annorledes,
utan att tillstånd härtill erhållits, straffes med dagsböter, minst fem.
Till enahanda ansvar är ock den förfallen, som eljest i strid med denna
förordning eller någon på grund därav meddelad föreskrift bedriver yrkesmässig
utbildning av förare.
32 §.
Brukar någon lättviktsmotorcykel, som icke överensstämmer med vad örn
sådant fordon är i 5 § stadgat, straffes med böter från och med tio till och
med tvåhundra kronor, där ej brukandet avsåg allenast att med anledning
av under färd uppkommen skada å fordonet framföra detta till närmast be
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
lägna plats för skadans avhjälpande och uppenbar fara ej var därmed förenad.
33 §.
De för ägare av motorfordon och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna
skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under
förmyndare eller annan laga målsman, å denne, samt, där fordonet äges av
oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund
eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda
boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om motorfordon eller släpfordon,
som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser
gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse
mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av
överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade
drabbad av ansvar, som här avses.
34 §.
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt
denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav
undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.
35 §.
Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes
rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse
därom ej skett.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast
av allmän domstol.
36 §.
Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av körkort eller
tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polismyndigheten därom
göra framställning hos den myndighet, som har att meddela sadan återkallelse.
37 §.
Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
9 KAP.
Särskilda föreskrifter.
38 §.
För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,
skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
39 §.
Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse
eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäde
beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda kan
bliva vederbörligen förordnat.
40 §.
Erfordras för militärt ändamål fortlöpande uppgifter om inom landet befintliga
motorredskap eller vissa slag av sådana, meddelar Konungen bestämmelser,
huru den uppgiftsskyldighet, som i sådant hänseende befinnes
erforderlig, skall av vederbörande fullgöras.
41 §.
Denna förordning äger icke tillämpning å motorfordon och släpfordon, som
tillhöra staten och äro tillverkade för särskilda militära ändamål, eller å traktortåg,
som brukas av krigsmakten, ej heller å fordon av nu nämnda slag,
som användas uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat
dylikt inhägnat område.
Därest beträffande vissa andra motorfordon eller släpfordon undantag i
särskilt hänseende från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser
härom av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937, från och nied vilken
dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), med undantag av
däri meddelade särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik och örn
uthyrningsrörelse samt för överträdelse av nämnda föreskrifter stadgade ansvarsbestämmelser,
skall upphöra att gälla.
Vad i 4 § 1 mom. i) stadgas skall icke äga tillämpning å automobil, som
före dagen för denna förordnings ikraftträdande undergått besiktning eller
för vilken före samma dag typintyg utfärdats, allt för det fall att automobilen
vid besiktningen eller vid typintygets utfärdande icke var försedd med stopplykta.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
25
Förslag
till
Yägtrafikstadga.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Inledande bestämmelser.
1 §•
1 mom. Denna stadga äger tillämpning allenast å trafik på väg, varom
i 2 mom. förmäles.
2 mom. I denna stadga förstås med
väg: allmän väg, gata eller annan allmän plats, som är upplåten för allmän
samfärdsel, så ock enskild väg, varå sådan samfärdsel icke blivit förbjuden
;
vägfarande: envar, som å väg framför fordon, rider, leder kreatur, åker
skidor eller går;
fordon: alla slag av vagnar för dragare, motorfordon, motorredskap och
andra arbetsredskap å hjul eller medar, slädar, cyklar, kälkar, sparkstöttingar,
dragkärror o. s. v., dock ej fordon, som löper på skenor;
motorfordon: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran
inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor),
ävensom underrede till dylikt fordon (chassi);
automobil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul, där icke
fordonet enligt det följande är att anse såsom motorcykel;
personautomobil: automobil, som är byggd för befordran av personer,
högst sju;
omnibus: automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer
än sju, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av gods
eller icke;
lastautomobil: automobil, som är byggd för befordran av gods men icke
är att hänföra till omnibus;
motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast
två hjul men icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel;
lättviktsmotorcykel: tvåhjuligt motorfordon, som inrättats för framdrivning
uteslutande medelst trampning och som icke undergått annan ändring
än att det försetts med hjälpmotor eller med sådan jämte särskilda bromsnings-
eller andra anordningar till främjande av dess trafiksäkerhet, och
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
vars tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. motorfordonsförordningen
sägs, icke överstiger 50 kilogram;
motorredskap: traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt annat
dylikt fordon, vilket för framdrivande är försett med motor och är att anse
allenast såsom arbetsredskap;
släpfordon: för person- eller godsbefordran inrättat fordon, vilket är avsett
att icke blott tillfälligtvis dragas av automobil eller motorredskap, evad
fordonet är försett med hjul (släpvagn) eller med medar (släpsläde);
traktortåg: motorredskap och därmed sammankopplat släpfordon.
Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, bestämmer
till vilket slag av fordon viss fordonstyp skall vara att hänföra, därest ovan
angivna kännetecken icke giva tillräcklig ledning härför, eller där särskilda
omständigheter eljest därtill föranleda.
Med polismyndighet förstås i denna stadga: för Stockholm Överståthållarämbetet,
för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer
magistrat eller stadsstyrelse, eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej finnes,
kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.
3 mom. Vad i denna författning stadgas örn ägare av fordon skall beträffande
fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället hava
avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.
2 KAP.
Bestämmelser för samtliga vägfarande.
2 §•
Varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till
förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna. Han skall uppträda
hänsynsfullt mot andra vägfarande och mot dem, som bo eller eljest
uppehålla sig vid vägen. Han skall efterkomma polismans anvisningar till
trafikens ordnande och stanna, när polisman därtill giver tecken.
3 KAP.
Särskilda bestämmelser för andra vägfarande än gående.
3 §•
Det åligger annan vägfarande än gående att åtlyda till ledning för trafiken
vid väg uppsatta anslag, varningsmärken och signaler ävensom att vid varje
tillfälle anpassa färdhastigheten efter vad behörig hänsyn till andra vägfarande
och till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder. I sistnämnda
hänseende åligger det förare av fordon, bland annat,
att, då fordonet närmar sig kurva, gatu- eller annan vägkorsning, backkrön
eller plats, där utsikten eljest är skymd, i god tid nedbringa hastigheten;
att,
där körbanan är så hal, att fordonet lätteligen slirar, eller vid vändning
örn gatuhörn eller i samband med passerande av å hållplats stående spårvagn
icke använda större hastighet än att fordonet omedelbart kan stannas;
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
27
att, då fordonet närmar sig obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe,
nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas
framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera; samt
att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och väg,
nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas på ett betryggande
avstånd från närmaste rälssträng, ävensom, då varken stoppsignal
eller annat förhållande ger anledning till antagande, att tåg nalkas, skyndsamt
passera järnvägen.
4 §•
1 mom. Annan vägfarande än gående bör, där så lämpligen kan ske, färdas
å körbanans vänstra del.
Om vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning, backe eller annorstädes
utsikten över vägen är skymd, skall vägfarande, som här avses, städse
hålla till vänster å körbanan.
2 mom. Det åligger andra vägfarande än gående att vid möte sinsemellan
hålla till vänster å körbanan.
3 mom. Omkörning av annan vägfarande än gående skall ske till höger,
varvid det åligger den, som skall omköras, att hålla till vänster.
Omkörning må icke ske vid andra tillfällen än när körbanan kan fritt
överskådas och må under inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller
i skarpare kurvor eller å backkrön eller vid annalkande till eller passerande
av korsning i samma plan mellan väg och järnväg.
Den som vill företaga omkörning skall dessförinnan övertyga sig, att den
framförvarandes uppmärksamhet blivit väckt, och bör för sådant ändamål avgiva
ljud- eller ljussignal eller på annat sätt giva sig tillkänna, varefter den
framförvarande skyndsamt bör sakta farten och på lämpligt sätt låta förstå,
att signalen uppfattats.
4 mom. Vägfarande, varom i detta kapitel förmärs, åligger att vid möte
med eller omkörning av gående lämna denne rådrum att vika åt sidan ävensom
möjliggöra för honom att förfoga över tillräckligt utrymme å vägbanan.
Möte med eller omkörning av spårvagn skall, om spårens läge det medgiver,
ske till vänster.
5 mom. Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär
ett annat fordons kurs, skall föraren av det fordon, som har det andra på
sin vänstra sida, låta detta senare köra först; dock att, där fordon framföres
å väg, som av länsstyrelse eller, såvitt angår viss stads område, stadens
polismyndighet förklarats skola anses såsom huvudväg, detta fordon
skall äga förkörsrätt framför fordon, som framföres å annan väg.
Vad i detta moment stadgas fritager icke någon förare från skyldighet att
iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande körbana.
6 mom. Fordon må ej framföras så nära framförvarande fordon, att, därest
sistnämnda fordon stannas eller dess färdhastighet minskas, fara för påkörning
föreligger.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
5 §•
Förare av fordon skall, då så i särskilt fall är erforderligt till förebyggande
av fara för person eller egendom, medelst ljud- eller ljussignal eller
på annat lämpligt sätt väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.
Förare av fordon, vilken ämnar stanna, skall till ledning för bakom
kommande vägfarande i god tid höja hand eller piska eller på annat lämpligt
sätt giva tecken. Vid möte med fordon, förspänt med dragare, eller med
den, som rider eller leder kreatur, skall förare, om den mötande giver sådant
tecken, iakttaga särskild försiktighet eller, om tecknet upprepas, stanna.
Före ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande
med användning av körriktningsvisare eller genom utsträckning av
hand eller piska eller på annat lämpligt sätt i god tid utvisa den riktning,
han ämnar taga. Örn å fordon användes körriktningsvisare, skall föraren
tillse, att densamma efter verkställd kursändring upphör att utvisa ändring
1 körriktningen.
6§-
1 mom. Inom tättbebyggt område är avgivande av ljudsignal ej tillåtet i
andra fall än där detta enligt 4 § 3 mom. eller 5 § erfordras för omkörning
eller till förebyggande av fara för person eller egendom.
Vad sålunda är stadgat gäller icke ambulansbil eller motorfordon, som
användes för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller
för brandväsendets räkning vid eldfara eller av polisman i brådskande tjänsteutövning
eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall.
2 mom. När enligt ovan meddelade bestämmelser avgivande av ljudsignal
inom tättbebyggt område är tillåtet, må signalen givas allenast medelst apparat
med jämn, dov ton; dock skall, där fordon, varom i 24 § 2 mom.
sägs, framföres med större hastighet än den i 24 § 1 mom. medgivna, såsom
signalapparat användas kraftigt ljudande ringklocka eller visselpipa eller
sirén med genomträngande gäll ton eller annan därmed jämförlig anordning.
7 §•
Vägfarande, varom i detta kapitel förmäles, skall, då fordon, som i 24 §
2 mom. sägs, nalkas och giver för dylika fordon bestämd särskild varningssignal,
i god tid om möjligt lämna fri passage för sådant fordon samt, därest
så erfordras, stanna å lämplig plats, till dess fordonet passerat förbi. Sådan
vägfarande skall, där så ske kan, lämna likprocession och militärtrupp fri
plats att passera.
8§.
Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse
må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits,
vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga
sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar
om händelsen.
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
9 §•
Fordon må ej stannas eller lämnas å väg på sådant sätt, att andra fordon
icke kunna fritt komma förbi, eller å plats, varest utsikten över vägen
är skymd eller genom fordonets uppehåll skymmes, såsom vid skarp kurva,
vägkorsning eller backkrön. Fordon skall såvitt möjligt stannas å vänstra
sidan av vägen i körriktningen räknat. Är fråga om annat än tillfälligt
uppehåll, skall fordonet föras utanför vägen eller till anvisad plats. Under
mörker skall fordon, som lämnas å väg, varest tillfredsställande belysning
icke är anordnad, vara försett med belysnings- eller reflexanordning,
som utmed vägen utsänder eller reflekterar ljus såväl framåt som
bakåt.
För stad och annat samhälle, varå ordningsstadgan för rikets städer äger
tillämpning, gäller dessutom vad i nämnda stadga är föreskrivit.
10 §.
Annan vägfarande än gående må ej begagna gångbana. Ej heller må annan
sådan vägfarande än cyklande begagna cykelbana. Vad ovan stadgats
må dock ej utgöra hinder för färd tvärsöver gångbana eller cykelbana, där så
är erforderligt, eller för sådan banas befarande av annan giltig orsak.
11 §•
Å väg må tävling med motorfordon eller cykel ej anordnas, utan att vederbörande
länsstyrelse finner anledning meddela tillstånd därtill. Gives tillstånd
har länsstyrelsen att meddela nödiga föreskrifter till förebyggande av
fara och olägenhet för trafiken och dem, som äro bosatta eller uppehålla sig
utmed vägen, ävensom att i övrigt vid tillståndet fästa de villkor, som kunna
finnas påkallade.
12 §.
1 mom. Om beträffande viss väg, som icke ligger inom stads område,
eller beträffande del av sådan väg erfordras förbud mot trafik eller inskränkning
i trafiken med avseende å fordon av visst slag, tyngd eller bredd,
last av viss beskaffenhet, färdhastighet eller körriktning, eller om eljest inskränkningar,
försiktighetsmått eller andra särskilda åtgärder erfordras beträffande
trafiken å vägen, ankommer det på länsstyrelse att meddela föreskrifter
härutinnan.
Vad i föregående stycke är stadgat gäller även beträffande väg inom stads
område, dock att därvid de befogenheter, som enligt första stycket tillkomma
länsstyrelse, i stället skola ankomma på polismyndigheten i staden.
2 mom. Därest allmän väg tillfälligt avstänges för trafik, skall länsstyrelse,
där så lämpligen kan ske, bereda möjlighet för trafikanter att framkomma
å annan väg.
3 mom. Länsstyrelse äger, när sådant erfordras för beredande av utfartsväg
eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person till
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
stånd att med iakttagande av de försiktighetsmått, som må föreskrivas, för
viss resa eller under viss tid eller tills vidare med fordon befara väg, varå
trafik med sådant fordon eljest icke må äga rum.
A mom. Utan hinder av förbud eller inskränkningar, som meddelats enligt
1 morn., må väg befaras av polisman i tjänsteutövning ävensom av läkare
eller veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande till läkare eller
sjukvårdsanstalt samt i fall av nödläge.
13 §.
1 mom. Råder förbud mot trafik eller inskränkning i rätten att befara
viss allmän väg eller gata eller annan allmän plats, skall förbudet eller inskränkningen
på lämpligt sätt tillkännagivas genom tydligt anslag å eller
invid vägen eller gatan. Dock må, där förbudet eller inskränkningen är beroende
av tjällossningens inverkan på vägbanan, tillkännagivandet därav ske
i annan ordning än nu sagts.
Vid för automobiltrafik tillåten allmän väg eller gata, som utgör infartsväg
till stad eller annat tättbebyggt samhälle, skall å härför lämpad plats uppsättas
ortnamnstavla, varå tydligt angives samhällets namn. Ortnamnstavla
må även uppsättas vid annan ort än nyss sagts, där så befinnes lämpligt till
upplysning för vägfarande.
Där allmänna vägar stöta samman utom stads eller annat samhälles tättbebyggda
område, skola vägvisare anbringas. Inom område, som nyss
nämnts, skola, där ej vederbörande länsstyrelse annorlunda förordnar, å
lämpliga platser uppsättas vägvisare till ledning för genomgångstrafiken.
Vid för automobiltrafik tillåten allmän väg skall, där särskild varsamhet
är av nöden, såsom vid skarp kurva, brant backe eller där utsikten är skymd
ävensom vid färjläge eller rörlig bro och vid korsningar med järnväg, spårväg
eller huvudväg anbringas varningsmärke. Sådant varningsmärke skall
ock, där polismyndighet finner så erfordras, anbringas vid gata eller annan
allmän plats i stad.
Länsstyrelse äger ock bestämma, att vid för automobiltrafik tillåten allmän
väg skall, där sådan väg korsas av enskild väg, anbringas vägvisare med
utmärkande av den senare vägens egenskap av enskild väg.
Närmare föreskrifter beträffande vägmärken, som i detta moment omförmälas,
meddelas av Konungen.
2 mom. Kostnad för anbringande av anordningar, varom i 1 mom. är
sagt, så ock för underhåll därav skall, såvitt angår stads område, bestridas
av staden men eljest av vederbörande vägdistrikt.
3 mom. Angående vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.
vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg är särskilt stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 31
4 KAP.
Särskilda bestämmelser för gående.
14 §.
1 mom. Gående bör, där gångbana finnes, använda denna. Örn gångbana
är anordnad å vägs båda sidor, bör gående företrädesvis använda den
högra gångbanan. Finnes å väg icke särskild gångbana anordnad, bör gående
företrädesvis färdas å högra sidan av vägen.
Vid möte å gångbana böra de mötande vika till vänster.
Gående skall iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana och
vid vägkorsningar samt må ej genom att onödigt uppehålla sig å körbana
eller på annat sätt hindra eller försvåra trafiken därstädes med fordon.
Då fordon nalkas, skall gående vika åt sidan och lämna fordonet tillfälle att
passera.
Örn gående ämnar passera över körbana, bör han, där särskilt övergångsställe
för gående finnes, använda detta.
Gående bör uppmärksamma till ledning för trafiken vid vägen uppsatta
anslag, varningsmärken och signaler.
2 morn. För stad och annat samhälle, varå ordningsstadgan för rikets städer
äger tillämpning, gäller dessutom vad i nämnda stadga är föreskrivet om
trafiken å trottoar.
5 KAP.
Särskilda bestämmelser för cyklar.
15 §.
A cykel skall föras ringklocka.
Vid cykelåkning under mörker skall cykeln vara framtill försedd med
tänd lykta med vitt, blåvitt eller gult sken samt baktill med reflexanordning,
som vid belysning återkastar rött sken.
Bländande ljus må icke å cykel begagnas å väg, där tillfredsställande belysning
är anordnad, eller vid möte med annan vägfarande än gående eller
när cykeln lämnas å väg.
16 §.
Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å cykel, som är avsedd
allenast för en person, dock må, där särskilda anordningar härför vidtagits,
person över femton år å sådan cykel medföra ett barn under tio år.
Det åligger cyklande att hålla minst en hand å styret samt båda fotterna
å pedalerna. Cyklande må icke inom tättbebyggt område låta sig dragas av
annat fordon.
17 §•
Cyklande skall, där cykelbana finnes, använda denna.
Å körbana må cyklande icke färdas i bredd, då motorfordon eller fordon
för dragare nalkas.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
6 KAP.
Särskilda bestämmelser för fordon, förspända med dragare.
18 §.
1 mom. Om med dragare förspänt fordon framföres å allmän väg under
mörker, skola å fordonet eller dragaren föras antingen en eller flera
tända lyktor, så anbragta, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån
som bakifrån, eller ock reflexanordning, som återkastar sken såväl framåt
som bakåt. Lyktor och reflexanordning skola visa vitt, blåvitt eller gult
ljus framåt och sådant eller rött ljus bakåt.
Om skyldighet att föra klocka eller bjällra vid färd med släddon är stadgat
i ordningsstadgan för rikets städer.
2 mom. Förspänd dragare må ej lämnas obunden å allmän väg utan erforderlig
tillsyn.
7 KAP.
Särskilda bestämmelser för automobiler.
19 §.
1 mom. Under färd skola å automobil föras, förutom i motorfordonsförordningen
föreskriven utrustning,
a) å lämpliga, lätt tillgängliga platser anbragta skyltar av metall, upptagande
i tydlig skrift dels ägarens namn och hemvist samt, där ägarens hemvist
är ett annat än automobilens hemort, jämväl denna, dels ock, beträffande
omnibus och lastautomobil, fordonets tjänstevikt, bredd och största
hjultryck, ävensom det högsta antal passagerare automobilen är avsedd att
föra eller automobilens maximilast, varjämte å dylik skylt även må angivas
de lastmängder, som svara mot andra hjultryck hos automobilen än nyssnämnda
största hjultryck;
b) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller
gult sken och tillsammans av tillräcklig ljusstyrka för att automobilen skall
kunna framföras på ett betryggande sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta
å samma höjd, en å vardera sidan av automobilen, ävensom belysningsanordning
baktill, varigenom den å automobilen anbragta bakre registrerings-
eller besiktningsskylten så belyses med vitt sken, att den lätt
kan avläsas, samt rött ljus visas bakåt.
Föreskrifterna under a) här ovan äga icke tillämpning i fall, där automobil
jämlikt 13 § 1 mom. punkterna 1—6 motorfordonsförordningen nyttjas
före registrering.
Å automobil, till vilken är kopplat släpfordon, behöver icke föras bakre
belysningsanordning.
2 mom. Å ambulansbil eller automobil, varom i 24 § 2 mom. förmäles,
skall, då densamma framföres med högre hastighet än i 24 § 1 mom. stad
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
33
gas, under mörker föras, förutom andra för automobiler stadgade belysningsanordningar,
tillika framtill minst en lykta visande kraftigt rött sken.
3 mom. Där så erfordras, bör å automobils hjul till skydd mot slirning
anbringas lämpliga anordningar, så beskaffade att de ej kunna skada vägen.
4 morn. Å lastautomobil skall å utifrån väl synlig plats tydligt utmärkas
automobilens maximilast och största hjultryck.
5 mom. Avses att vid lustresa, utflykt eller dylikt bruka lastautomobil för
befordran av personer, skola härför påkallade anordningar å automobilen
godkännas av besiktningsman. Vid sådan färd må ej med automobilen befordras
passagerare till större antal än besiktningsmannen vid godkännandet
bestämt.
6 mom. Förare skall omedelbart före körningens början förvissa sig örn
dels att automobilens utrustning överensstämmer med vad ovan i 1 och 2
mom. är föreskrivet, dels ock att styr-, broms- och säkerhetsanordningar äro
i fullgott skick och verka säkert.
Registreringsskylt må ej under färd vara dold och skall städse hållas i
sådant skick, att den med lätthet kan avläsas. Detsamma gäller i fråga
örn besiktningsskylt, där sådan skall föras.
20 §.
1 mom. Å eller invid automobils förarsäte må icke gods så lastas eller
personer så placeras, att det för automobilens manövrering avsedda utrymmet
inkräktas.
2 mom. Automobil må icke lastas på sådant sätt, att föraren hindras att
genom backspegeln iakttaga den bakom varande trafiken.
3 mom. Förare skall, då han lämnar automobilen, vidtaga sådana åtgärder,
att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.
4 mom. Det åligger förare att så behandla motorn, att den icke åstadkommer
störande buller, ej heller utsläpper rök, ånga eller gas i sådan
mängd, att olägenhet härav uppstår. Användes förbränningsmotor, må gaserna
icke givas fritt avlopp.
Föraren skall vid smutsigt väglag, såvitt möjligt, framföra fordonet på
sådant sätt, att annan vägfarande ej utsättes för smutsstänk.
5 mom. Bländande ljus må icke å automobil begagnas å väg, där tillfredsställande
belysning är anordnad, eller vid möte med annan vägfarande
än gående eller när automobil lämnas å väg.
6 mom. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade körkortet,
vilket skall vara i sådant skick, att det utan svårighet kan avläsas,
så ock i förekommande fall bevis om godkännande, varom i 19 § 5 mom.
är stadgat, för att på tillsägelse av besiktningsman eller polisman uppvisas.
Besiktningsman eller polisman må ej förvägras kontrollera automobilens
skyltar, märken och apparater.
Örn skyldighet för förare att under färd medföra senaste skattekvitto
Bihang till riksdagens protokoll 19,16. 1 sami. Nr 213. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
samt uppvisa detsamma för polisman gäller vad i förordningen om automobilskatt
den 2 juni 1922 (nr 260) är stadgat.
7 mom. Förare må icke röka tobak vid framförande av automobil i tättbebyggt
samhälle.
21 §.
Polisman äger förbjuda den, som kan antagas vara så påverkad av starka
drycker, att han icke äger nödigt herravälde över sina handlingar, att föra
automobil, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra
automobilen. Det åligger polismannen att så snart ske kan om åtgärden
underrätta sin närmaste överordnade.
22 §.
Möter eller upphinner automobil ridande eller körande eller person, som
leder djur, och visar djuret rädsla, skall föraren stanna automobilen och
lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av. Om så begäres eller
eljest visar sig behövligt, skall motorn stannas och föraren vara behjälplig
att, vid möte, leda djuret förbi automobilen och, vid omkörning, vidtaga
annan erforderlig åtgärd.
Även eljest, då kreatur finnes i närhet av automobil, skall föraren iakttaga
den varsamhet, som kan anses erforderlig till förekommande av olycksfall.
23 §.
1 mom. Automobil med ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram
må ej framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats utan särskilt
tillstånd. Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen,
eller, om trafiken skall försiggå inom viss stads område, hos polismyndigheten
i staden.
2 mom. Omnibus med större bredd än 220 centimeter och annan automobil
med större bredd än 210 centimeter må ej framföras å allmän väg,
gata eller annan allmän plats utan särskilt tillstånd. Detta skall sökas hos
länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, om trafiken skall försiggå
inom viss stads område, hos polismyndigheten i staden. Där sådant tillstånd
lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas till 230
eller till 240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.
Automobils bredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordon
och last, varvid dock bortses från backspegel, utfälld körriktningsvisare
och snökedjor.
3 mom. Vid meddelande av tillstånd, som i 1 och 2 mom. sägs, skola
fastställas de villkor med avseende å automobilens beskaffenhet och lastens
tyngd ävensom de övriga villkor, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens
främjande eller vägens skyddande.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
24 §.
1 mom. Automobil må icke inom tättbebyggt område framföras med
högre hastighet än 40 kilometer i timmen. Omnibus och lastautomobil må
annorstädes ej framföras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen.
2 mom. Vad i denna paragraf är stadgat avser icke ambulansbil eller
automobil, som användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av
brandkåren för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall
eller av polisman i brådskande tjänsteutövning.
3 mom. Ifrågasättes att vid besiktning eller annat särskilt tillfälle framföra
automobil med högre hastighet än den i 1 mom. för olika fall angivna,
må tillstånd härtill meddelas av länsstyrelse, som har att fastställa sådana
villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.
8 KAP.
Särskilda bestämmelser för motorcyklar och lättviktsmotorcyklar.
25 §.
I fråga om motorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 19 § 1, 3 och 6
morn., 20 § 3—7 morn., 21 § och 22 § är stadgat angående automobil. Dock
behöver framtill å motorcykel föras allenast en lykta. Är bivagn kopplad
till motorcykel vid sidan av densamma, skall dessutom framtill å den från
motorcykeln vända delen av bivagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult
sken.
Å motorcykel må förutom föraren icke färdas mer än en person. I till
sådant fordon hörande bivagn må ej färdas personer till större antal än det,
för vilket bivagnen är avsedd, dock att i dylik vagn därjämte må medföras
ett barn under tio år.
Beträffande rätten att med motorcykel färdas å väg gälla, om till motorcykeln
är kopplad bivagn, samma bestämmelser som för automobil.
Motorcykel må icke inom tättbebyggt område framföras med högre hastighet
än 40 kilometer i timmen. Denna bestämmelse avser dock icke motorcykel,
som användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av brandkåren
för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller
av polisman i brådskande tjänsteutövning.
26 §.
1 mom. Å lättviktsmotorcykel skola vid färd under mörker framtill föras
tänd lykta visande vitt, blåvitt eller gult sken och baktill reflexanordning,
som vid belysning återkastar rött sken. Bländande ljus må icke begagnas
å väg, där tillfredsställande belysning är anordnad, eller vid möte
med annan vägfarande än gående eller när fordonet lämnas å väg.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Igenkänningsmärke, som jämlikt för särskild ort meddelad bestämmelse
föres å lättviktsmotorcykel, skall vid mörker vara belyst med vitt sken.
2 mom. Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å lättviktsmotorcykel.
3 mom. Bestämmelserna i 25 § tredje och fjärde styckena äga tillämpning
jämväl i fråga örn lättviktsmotorcykel.
4 mom. Lättviktsmotorcykel må icke medelst motor framföras å cykel-,
bana.
5 mom. Å lättviktsmotorcykel tillämpas i övrigt de föreskrifter, som rörande
cykel äro eller varda för olika orter meddelade och icke strida mot
de i denna paragraf givna bestämmelserna.
9 KAP.
Särskilda bestämmelser för motorredskap.
27 §.
Motorredskap må endast vid färd till och från arbetsplats samt eljest tillfälligt
framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats, och må sådant
framförande ske allenast under förutsättning, att motorredskapet icke
med hänsyn till sin tyngd eller hjulens beskaffenhet kan medföra nämnvärd
skada å körbanan.
Vid sådan färd må motorredskapet ej framföras med större hastighet än
20 kilometer i timmen eller, om motorredskapet har hjulringar av järn eller
annat hårt material, 10 kilometer i timmen och skall därvid å motorredskapet
under mörker föras tänd lykta, så anbragt att ljuset är synligt på avstånd
såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som återkasta
sken såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar skola
visa vitt, blåvitt eller gult sken framåt och rött sken bakåt. Bländande ljus
må icke begagnas å väg, där tillfredsställande belysning är anordnad, eller
vid möte med annan vägfarande än gående eller när motorredskap lämnas
å väg.
Innehar förare av vägmaskin körkort för automobil skall, i stället för
föreskriften i andra stycket här ovan angående viss högsta hastighet för
motorredskap, gälla vad som är stadgat i fråga om högsta tillåtna hastighet
vid framförande av lastautomobil.
Bestämmelserna i 4 § 1—3 mom äga icke tillämpning å vägmaskin under
arbete.
10 KAP.
Särskilda bestämmelser för fordon, som kopplas till automobil.
28 §.
Skall fordon kopplas till automobil, skola kopplingsanordningarna vara
tillfredsställande. Där så erfordras, böra å fordonets hjul till skydd mot
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
slirning vara anbragta lämpliga anordningar, så beskaffade att de ej kunna
skada vägen.
Om mer än ett fordon kopplas till automobil, skall för dessa fordon finnas
effektiv bromsningsanordning.
Örn fordon av här avsett slag är försett med medar, skola därå till skydd
mot slirning i sidled vara anbragta slirskydd, så beskaffade att de ej kunna
skada vägen.
29 §.
Är fordon tillkopplat automobil, skall baktill å detsamma eller, örn flera
fordon tillkopplats, å det sista av dessa anbringas enahanda registreringsskylt,
som skall föras å automobilen. Då mörker råder, skall baktill å
fordonet föras belysningsanordning, vilken med vitt sken så belyser registreringsskylten,
att den lätt kan avläsas, samt, då fråga är örn släpfordon, visar
rött ljus bakåt.
Där besiktningsskylt skall föras å släpfordon, skall denna anbringas omedelbart
intill registreringsskylten.
30 §.
Å släpfordon skola under färd föras å lämpliga, lätt tillgängliga platser
anbragta skyltar av metall, upptagande i tydlig skrift dels ägarens namn och
hemvist, dels släpfordonets ordningsnummer med tillhörande länsbokstav,
dels ock, i enlighet med utfärdat besiktningsinstrument, släpfordonets tjänstevikt,
bredd och maximilast ävensom, beträffande släpvagn, största hjultryck,
varjämte å dylik skylt även må angivas de lastmängder, som svara mot andra
hjultryck hos släpvagn än nyssnämnda största tryck.
31 §.
Fordon, som kopplas till automobil, må icke utan att vara besiktigat för
personbefordran användas för sådant ändamål.
Mer än ett fordon må icke lillkopplas automobil utan att tillstånd därtill
meddelats av länsstyrelsen i det län, där trafiken skall äga rum, eller, om
trafiken skall försiggå allenast inom viss stads område, av polismyndigheten
i staden.
32 §.
/ mom. Vad i 23 § är stadgat beträffande annan automobil än omnibus
skall äga motsvarande tillämpning å fordon, som tillkopplats automobil.
2 mom. Fordon må icke utan särskilt tillstånd dragas av automobil i
andra fall än nedan sägs, nämligen då fråga är om
a) endast en släpvagn och sammanlagda trycket å släpvagnens hjul, där
effektiv bromsanordning för släpvagnen finnes, icke överstiger sammanlagda
trycket å den dragande automobilens hjul eller, där sådan bromsningsanord
-
3° Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
ning som nyss sagts ej finnes, icke uppgår till mer än två tredjedelar av sistnämnda
tryck;
b) två eller flera släpvagnar och sammanlagda trycket å släpvagnarnas
hjul icke uppgår till mer än en och en halv gång sammanlagda trycket å den
dragande automobilens hjul;
c) endast en släpsläde och sammanlagda trycket å släpslädens medar icke
överstiger sammanlagda trycket å den dragande automobilens hjul;
d) annat fordon eller mer än en släpsläde och sammanlagda trycket å fordonets
eller fordonens hjul eller medar uppgår till högst två gånger sammanlagda
trycket å den dragande automobilens hjul.
Tillstånd, varom i detta moment sägs, må, där särskilda omständigheter
därtill föranleda, för visst tillfälle eller visst ändamål meddelas av länsstyrelse
eller, såvitt angår viss stads område, av polismyndigheten i staden;
och skola därvid fastställas sådana villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet
för annan trafik ej uppkommer.
33 §.
1 mom. Om till automobil kopplas fordon, må fordonen icke framföras
med högre hastighet än nedan för varje särskilt fall sägs, nämligen där till
automobilen kopplats
a) endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger 350 kilogram, med
samma hastighet, som enligt 24 § är medgiven för automobilen utan släpvagn;
b)
endast en släpvagn, vars totalvikt överstiger 350 kilogram, med högst
35 kilometer i timmen;
c) två eller flera släpvagnar eller endast en släpsläde, med högst 25 kilometer
i timmen; samt
d) annat fordon eller mer än en släpsläde, med högst 15 kilometer i timmen.
Meddelas tillstånd jämlikt 32 § 2 mom. sista stycket skall bland villkoren
för tillståndet alltid angivas den högsta tillåtna färdhastighet, som för sådant
fall anses böra ifrågakomma.
2 mom. Där särskilda omständigheter sådant föranleda, må länsstyrelse
eller, såvitt angår viss stads område, polismyndigheterna i staden för visst
tillfälle eller visst ändamål kunna bestämma, att i 1 mom. avsedda fordon
må framföras med annan hastighet än som i nämnda moment för varje särskilt
fall angivits, därvid skola fastställas sådana villkor, att fara eller olägenhet
för annan trafik ej uppkommer.
34 §.
Vad i 29 § första stycket och 31 § första stycket är stadgat avser icke fordon,
som vid eldfara användes för brandväsendets räkning.
Ej heller skall vad i 33 § är stadgat gälla, då till automobil kopplats släpfordon,
som uteslutande användes för brandväsendets räkning.
Under mörker skall fordon, som i första stycket avses, baktill vara försett
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
39
med lykta, som visar rött ljus bakåt, eller med reflexanordning, som vid belysning
återkastar rött sken.
35 §.
Om skyldighet för förare att under färd med automobil, till vilken kopplats
släpvagn, medföra senaste skattekvitto för släpvagnen samt att uppvisa detsamma
för polisman gäller vad i förordningen om automobilskatt den 2 juni
1922 (nr 260) är stadgat.
11 KAP.
Särskilda bestämmelser för traktortåg.
36 §.
Med avseende å framförande av traktortåg skall gälla följande.
Trafik med traktortåg å allmän väg, gata eller annan allmän plats må
ej, då fråga icke är om tillfällig färd, äga rum utan särskilt tillstånd, vilket
skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, om
trafiken skall försiggå allenast inom viss stad, hos polismyndigheten i staden.
Innan tillstånd till trafik med traktortåg meddelas, må, om anledning därtill
förekommer, på sökandens bekostnad anställas undersökning genom besiktningsman,
huruvida för trafiken avsedda motorredskap och släpfordon
äro i betryggande skick och lämpliga för trafiken.
Tillstånd till trafik med traktortåg skall upptaga de villkor och bestämmelser
för trafiken, som prövas nödiga.
Ej må traktortåg användas i trafik, vartill tillstånd erfordras, med mindre
för trafiken avsedda motorredskap och släpfordon med tillhörande kopplingsanordningar
och bromssystem godkänts av myndighet, som har att
meddela trafiktillstånd. I sammanhang med godkännandet skall bestämmas
det högsta antal passagerare eller den största last, som må föras å traktortåget.
När anledning därtill föreligger, kunna trafiktillstånd ävensom godkännande,
varom ovan förmäles, återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet
eller godkännandet.
Traktortåg må ej framföras med större hastighet än 20 kilometer i timmen
eller, örn motorredskapet eller något av de släpfordon, som ingå i traktortåget,
har hjulringar av järn eller annat hårt material, 10 kilometer i
timmen.
Vid färd med traktortåg under mörker skola å motorredskapet föras
minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult sken och tillsammans
av tillräcklig ljusstyrka för att traktortåget skall kunna framföras på ett
betryggande sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta å samma höjd, en
å vardera sidan av motorredskapet, ävensom baktill å det sista släpfordonet
en tänd lykta, visande rött sken bakåt. Dock behöva vid tillfällig färd alle
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
nast förås belysningsanordningar som i 27 § beträffande motorredskap sägs.
Bländande ljus må icke begagnas å väg, där tillfredsställande belysning är
anordnad, eller vid möte med annan vägfarande än gående eller när motorredskap
lämnas å väg.
Vad i 21 § är stadgat gäller jämväl i fråga örn förbud att föra traktortåg.
12 KAP.
Föreskrifter i avseende å vägtrafikstadgans efterlevnad.
37 §.
1 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 §, 3 §, 4 § 1 mom. andra stycket,
2 morn., 3 mom. första och andra styckena samt 4, 5 och 6 morn., 5, 7, 9
eller 11 §, 20 § 1 morn., 22 § eller 25 § andra stycket eller framför någon fordon
å väg, gata eller plats, varest fordonet icke må framföras, eller bryter någon
mot föreskrift, som meddelats med stöd av 12 §, straffes med dagsböter.
Aro omständigheterna försvårande och har förseelsen skett vid framförande
av motorfordon må till fängelse i högst ett år dömas.
2 mom. Förseelse mot 8 § straffes med dagsböter; dock att där förseelsen
skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt lagen
örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
3 mom. Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 §, straffes med böter
från och med två till och med tre hundra kronor.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrifterna i 6 § 2 mom.
38 §.
Bryter någon mot föreskrifterna i 15—18 §§, straffes med böter från och
med två till och med trehundra kronor.
39 §.
1 mom. Brukas automobil eller annat fordon i trafik, vartill särskilt tillstånd
enligt 23 eller 32 § erfordras, utan att dylikt tillstånd erhållits, eller
åsidosättas av vederbörande myndighet enligt nämnda paragrafer meddelade
föreskrifter, eller befordras med lastautomobil last, vars vikt överstiger
den för automobilen fastställda maximilasten, straffes den felande med dagsböter.
2 mom. Framföres annat fordon än lättviktsmotorcykel med större hastighet
än som för varje fall är medgiven, straffes den felande med dagsböter.
Har förare av automobil, motorcykel eller traktortåg vid begående av dylik
förseelse ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen örn straff för vissa
brott vid förande av motorfordon.
3 mom. Förseelse mot 19 § 1 mom. b), 2, 5 och 6 mom. eller 20 § 5 morn.
straffes med dagsböter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
41
40 §.
1 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 20 § 2 morn., straffes med böter
från och med två till och med trehundra kronor.
Till enahanda straff är den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i 28 §,
där ej förseelsen enligt motorfordonsförordningen är belagd nied straff.
Har å automobil registreringsskylt eller besiktningsskylt, där sådan skall
föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra fordonets igenkännande,
skall till dagsböter, minst 20, eller till fängelse i högst tre månader dömas.
Till samma straff vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att
under färd föra vederbörlig registrerings- eller besiktningsskylt å fordonet.
Har registrerings- eller besiktningsskylt dolts, borttagits, ändrats eller gjorts
oläslig efter det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat,
skall förseelsen anses såsom begången under försvårande omständigheter.
2 mom. Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes
den, som åsidosätter föreskrifterna i 19 § 1 mom. a) och 4 morn., 20 §
3, 4, 6 och 7 morn., 29 § andra stycket eller 30 §.
Styrker den, som blivit angiven för förseelse mot 20 § 6 morn., senast
tredje söckendagen, efter det angivelsen blev honom kunnig, hos vederbörande
åklagare, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande körkort
eller sådant bevis, som i nämnda författningsrum sägs, och giva omständigheterna
vid handen, att förseelsen haft sin grund allenast i ett tillfälligt förbiseende,
vare han från ansvar fri.
41 §.
Begår förare av motorcykel förseelse, som enligt 37—40 §§ är belagd med
straff då fråga är örn förare av automobil, vare han förfallen till enahanda
straff.
42 §.
Förseelse mot 29 § första stycket, 31 § eller 34 § tredje stycket straffes med
dagsböter.
Till enahanda straff är den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i
27 §, så ock den, som utövar trafik med traktortåg utan vederbörligt tillstånd
eller som brukar i traktortåg ingående motorredskap eller släpfordon
utan att detta är godkänt för sådan trafik eller som bryter mot föreskrifterna
i 36 § näst sista stycket.
43 §.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som bryter mot föreskrifterna i 26 §.
44 §.
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt
denna stadga, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått
del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.
45 §.
Förseelse mot denna stadga eller på grund därav meddelade föreskrifter
skall åtalas av allmän åklagare ändå att angivelse därom ej skett.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; dock att mål, däri talan om skadestånd föres, må prövas allenast
av allmän domstol.
46 §.
Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
13 KAP.
Särskilda föreskrifter.
47 §.
1 mom. Länsstyrelse åligger att senast inom mars månads utgång varje
år utfärda kungörelse med uppgift å de allmänna vägar inom länet, vilka
icke må befaras med motorfordon eller visst slag av motorfordon eller varå
övningskörning ej må företagas, ävensom angående gällande inskränkningar
dels i rätten att befara allmän väg med fordon eller visst slag av fordon, dels
ock i den eljest tillåtna hastigheten. Enahanda skyldighet åligger beträffande
viss stads område polismyndigheten i staden.
Kungörelse må, där så befinnes lämpligt, ävenledes upptaga de vägar, som
få befaras med motorfordon utan andra inskränkningar än som äro stadgade
i denna författning.
Närmare bestämmelser örn dylik kungörelse meddelas av Konungen.
Kungörelsen, vilken skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten,
skall insändas till chefen för kommunikationsdepartementet samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Av polismyndighet utfärdad kungörelse skall därjämte
insändas till vederbörande länsstyrelse.
2 mom. Hos länsstyrelsen skall för allmänheten hållas tillgänglig karta
i lämplig skala, varå de för motorfordonstrafik tillåtna allmänna vägarna
inom länet äro tydligt utmärkta, huvudvägar, som angivas i 4 § 5 mom. med
blå färg och övriga vägar med röd färg, därvid de vägar, för vilkas trafikerande
med motorfordon särskilda bestämmelser gälla, böra betecknas med
streckade linjer.
Kopia av nämnda karta skall senast inom mars månads utgång varje
år insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dock att, om ändringar
icke skett i senast insända karta eller ändringarna icke äro av mera omfattande
art, anmälan därom, i sistnämnda händelse innefattande noggrann
uppgift å ändringarna, må vara tillfyllest.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
48 §.
Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelats av länsstyrelse
eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäde
beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda kan
bliva vederbörligen förordnat.
49 §.
För förrättning, som jämlikt denna stadga ankommer på besiktningsman,
skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.
50 §.
Därest beträffande vissa motorfordon, fordon, som kopplas till automobil,
motorredskap eller traktortåg undantag i särskilt hänseende från denna stadga
finnes vara påkallat, meddelas bestämmelser härom av Konungen eller
den myndighet, Konungen därtill förordnar.
Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1937, från och med vilken dag
vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) skall upphöra att gälla.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 6 mars 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Leo anför:
Tidigare i dag har Kungl. Maj:t på min hemställan beslutat förelägga
riksdagen förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil.
I denna förordning, som bygger på ett av 1932 års trafikutredning avgivet
och av 1936 års trafiksakkunniga överarbetat förslag, äro intagna de bestämmelser,
som ansetts erforderliga för reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken
och den s. k. uthyrningsrörelsen. Jag anhåller nu att få till
behandling upptaga de övriga spörsmål rörande vägtrafiken, som för närvarande
äro reglerade i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.
Utbrytandet ur motor fordonsförordningen av bestämmelserna om den yrkesmässiga
automobiltrafiken och uthyrningsrörelsen torde nämligen påkalla utfärdande
av ny motorfordonsförordning, och i samband därmed har jag funnit
lämpligt, att bestämmelserna i den nuvarande motorfordonsförordningen och
vägtrafikstadgan göras till föremål för översyn.
Författningarna hava, såsom av det följande närmare framgår, överarbetats
av särskilda sakkunniga, 1934 års vägtrafiksakkunniga. Det förslag, som
jag på grundval av de sakkunnigas betänkande nu går att framlägga, innebär
i stort sett endast en formell omarbetning av författningarna och särskilt en
överflyttning från motorfordonsförordningen till vägtrafikstadgan av sådana
bestämmelser i den nuvarande förordningen, som direkt hänföra sig till
trafiken. I motorfordonsförordningen synas nämligen icke böra bibehållas
andra bestämmelser än de, som hava avseende å fordons beskaffenhet och
registrering samt rätten att föra motorfordon.
I några fall hava också sakliga ändringar vidtagits. I den mån dessa
äro av beskaffenhet att böra särskilt underställas riksdagens prövning, torde
jag i det följande få närmare beröra desamma, medan jag i övrigt torde få
hänvisa till författningsförslagen. Dessa torde dock i sin helhet böra framläggas
för riksdagen i syfte att bereda riksdagen tillfälle att, örn den så
önskar, yttra sig över desamma.
Beträffande den utredning, som verkställts av förenämnda sakkunniga, vill
jag erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1934 bemyndigade
chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
45
med uppdrag att inom departementet verkställa utredning till lösande av
de spörsmål på motorfordonstrafikens område, som icke vore föremål för
prövning inom 1932 års trafikutredning, samt utarbeta de författningsförslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Med anledning av förenämnda bemyndigande tillkallades följande sakkunniga,
nämligen landshövdingen A. W. T. von Sneidern, ordförande, ombudsmannen
i lasttrafikbilägarnas riksförbund A. W. Andersson, direktören A.
T. N. Gabrielsson, numera kommendörkaptenen A. P. Norlander och numera
vägtrafikinspektören B. R. B. von Segebaden.
De sakkunniga hava med skrivelse den 28 maj 1935 avlämnat betänkande
med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m. (Statens
offentliga utredningar 1935:23).
Över betänkandet hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna i samtliga län samt av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arméförvaltningen, socialstyrelsen, statskontoret,
generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, medicinalstyrelsen, chefen
för generalstaben, statspolisintendenten och statens väginstitut, varjämte
yttranden inkommit från, bland andra, kungl, automobilklubben, automobilbesiktningsmännens
förening, svenska automobilhandlareföreningen, Sveriges
trafikbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges
omnibusägares riksförbund, Sveriges droskbilägares riksförbund, nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, motormännens riksförbund, motorförarnas
helnykterhetsförbund, svenska handelsarbetareförbundet, svenska
transportarbetareförbundet, svenska teknologföreningen, svenska vägföreningen,
svenska vägstyrelsernas förbund, svenska järnvägsföreningen, svenska
spårvägsföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund
samt föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar.
En sammanfattning av de avgivna yttrandena bär uppgjorts inom departementet
och kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.
Såsom inledningsvis antytts bygga förslagen till ny motorfordonsförordning
och ny vägtrafikstadga i stort sett på nu gällande bestämmelser och
avse dels en ändrad uppställning av stadgandena å området och dels en revision
av sådana bestämmelser, som på grund av teknikens utveckling eller
andra omständigheter äro i behov av jämkning. I likhet med de sakkunniga
finner jag det angeläget, att författningarna, som skola tillämpas av den stora
allmänheten i det dagliga livet, uppställas och avfattas i möjligaste mån lättfattligt
och överskådligt, även örn därav följer en viss utförlighet, som måhända
eljest skulle kunnat undvikas. I de avgivna yttrandena hava i allmänhet
ej några invändningar rests mot den av de sakkunniga föreslagna systematiska
uppställningen av motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.
Även jag har ansett de sakkunnigas förslag i huvudsak ägnat att läggas
till grund för nya författningar. I det följande kommer jag att, då så kan
anses erforderligt, under varje särskild paragraf behandla de fåtaliga sakliga
ändringarna av större betydelse.
46
Kungl. Matts proposition nr 213.
Departementschefen.
Motorfordonsförordningen.
1 §•
I 1 § hava upptagits definitioner å, bland annat, de olika slag av fordon,
varå förordningen har avseende. Definitionerna ansluta sig i stort sett till
de nu förekommande.
De sakkunniga hava särskilt till behandling upptagit frågan om bestämmelser
rörande de s. k. lättviktsmotorcyklarna, varmed nu förstås en vanlig
velociped, som försetts med hjälpmotor utan att velocipeden i övrigt förändrats.
Örn dessa fordon meddelas bestämmelser i 35 § nuvarande motorfordonsförordning,
huvudsakligen avseende deras utrustning, den hastighet
varmed de må framföras samt straff för vissa förseelser vid deras framförande.
Med avseende å lättviktsmotorcyklar föreligger icke besiktnings-,
registrerings- eller försäkringsskyldighet. Ej heller kräves, att föraren innehar
körkort.
De sakkunniga hava i fråga om lättviktsmotorcyklar föreslagit, att i definitionen
å dylikt fordon skulle ytterligare upptagas, att motorns cylindervolym
icke får vara större än 100 kubikcentimeter och att fordonets tjänstevikt
icke får överstiga 50 kilogram, varjämte utsagts, att ändring, bestående
i att å cykeln anbragts särskilda bromsnings- eller andra anordningar
till främjande av fordonets trafiksäkerhet, icke skall förändra detsammas
karaktär av lättviktsmotorcykel.
I de avgivna yttrandena har från olika håll gjorts gällande, att lättviktsmotorcyklar
borde i fråga om besiktnings-, registrerings- och försäkringsplikt
vara likställda med vanliga motorcyklar och att körkort eller i allt fall
viss minimiålder -—■ 15 å 16 år — borde erfordras för rätt att framföra cykel
av ifrågavarande slag. Vidare har anförts, att tjänstevikten borde nedsättas
till 40 eller 45 kilogram. Automobilbesiktningsmännens förening har framhållit,
att en motor av den maximistorlek, som de sakkunniga föreslagit, möjliggjorde
en hastighet, som innebure fara för trafiksäkerheten. Statspolisintendenten
har påpekat, att exempelvis en notorisk drinkare, vars körkort
indragits, kunde undvika de av indragningen för honom föranledda olägenheterna
genom att framföra lättviktsmotorcykel i stället för annat motorfordon,
ett förhållande som givetvis vore till stor fara för trafiksäkerheten.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har anfört, att lättviktsmotorcyklar
syntes komma till alltmer ökad användning bland minderåriga,
vilka icke kunde antagas äga tillräcklig kännedom örn fordonens tekniska
konstruktion eller nödig insikt om den allmänna trafiksäkerhetens fordringar,
och att en ålder av 16 år borde utgöra villkor för rätt att föra dylikt
fordon.
För min del finner jag lika med de sakkunniga lämpligt, att i förordningen
intages bestämmelse, att tjänstevikten för lättviktsmotorcykel icke får
överstiga 50 kilogram. Med hänsyn till svårigheterna att utöva kontroll å
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
47
motorernas cylindervolym och då med teknikens snabba utveckling en övre
gräns för cylindervolymen icke torde utgöra någon verklig garanti mot för
höga hastigheter, torde något stadgande härutinnan icke böra inflyta i förordningen.
Att för dessa fordon stadga besiktnings-, registrerings- och försäkringsplikt
synes åtminstone tills vidare icke lämpligt. Ej heller torde det få anses
påkallat, att särskilt tillstånd till förande av sådant fordon skall erfordras.
I anslutning till vad i vissa yttranden anförts har jag i förslagets 18 §
infört stadgande, att endast den, som fyllt 15 år, skall äga framföra lättviktsmotorcykel.
Vad angår övriga definitioner i 1 § vill jag allenast framhålla, att jag, i
anslutning till vad i vissa yttranden anförts, icke ansett mig böra biträda av
de sakkunniga framfört förslag, att såsom personautomobil skulle anses
även automobil avsedd för befordran av 8 eller 9 personer. Den nu fastställda
gränsen, 7 personer, torde böra bibehållas och fordon för större antal
personer alltjämt betraktas såsom omnibus.
2 §•
I 2 § har, i syfte att ernå en enhetlig beräkning av automobil tjänstevikt
och totalvikt, intagits stadgande, att vikten av varje person, som medtages
i beräkningen, skall anses uppgå till 75 kilogram.
3-6 §§.
I förevarande paragrafer hava upptagits bestämmelser om motorfordons
och släpfordons utrustning och beskaffenhet, i huvudsak överensstämmande
med vad som nu gäller. De sakkunnigas förslag innebär allenast den
ändringen, att motorcykel icke vidare skulle behöva vara utrustad med backspegel.
Såsom skäl härför har anförts, att skakningarna hos en motorcykel
under gång i själva verket syntes omöjliggöra användningen av backspegel.
I vissa av de avgivna yttrandena hava föreslagits kompletterande bestämmelser
i förevarande hänseenden. I flera yttranden har förordats, att i den
obligatoriska utrustningen för automobil skall ingå såväl körriktningsvisare
som stopplykta. Länsstyrelsen i örebro län har påyrkat, att belysningsanordningar
skola ingå i utrustningen. Statens väginstitut har understrukit
behovet av närmare bestämmelser om beskaffenheten av belysningsanordningar
å automobil. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat, att
föreskriften, att med ljudsignalapparat skall kunna avgivas jämväl signal
med jämn dov ton, bör utgå, enär efter genomförandet av den s. k. tysta
trafiken signalering i städer och tättbebyggda samhällen endast i undantagsfall
skall förekomma, varjämte, bland andra, automobilklubben framhållit,
att vid de tillfällen, då .signal numera skall avgivas, en kort och klar
signal erfordras.
Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Jönköpings län och statspolisintendenten
hava ansett, att motorcykel skall vara försedd med backspegel, och
därvid framhållit, att de sakkunnigas motivering med hänsyn till vägarnas
fortgående förbättring icke vore hållbar.
48
Kungl. Majlis proposition nr 213.
Departe- De sakkunnigas förslag hava i sak icke givit mig anledning till erinringar
mentschefen. j an(jra hänseenden, än att s. k. stopplykta, vilken som regel finnes å moderna
automobiler, synes böra ingå i automobils obligatoriska utrustning
och att motorcykel, liksom nu är fallet, alltid bör vara försedd med backspegel.
Med hänsyn till kostnaden för att å äldre automobiler, vilka till
äventyrs icke äro försedda med stopplykta, anbringa sådan lykta torde i
övergångsbestämmelse till den nya förordningen böra föreskrivas, att stopplykta
icke behöver anbringas å automobil, som före förordningens ikraftträdande
undergått besiktning eller för vilken före samma dag typintyg utfärdats,
allt för det fall att automobilen vid besiktningen eller vid typintygets
utfärdande icke var försedd med stopplykta.
Enär fel eller brister i den som obligatorisk föreskrivna utrustningen av
automobil medför, att automobilen författningsenligt icke får brukas i trafik,
förrän felet eller bristen avhjälpts, bör givetvis föreskrifterna om sådan utrustning
icke givas större omfattning än nödigt är. På grund härav finner
jag i likhet med de sakkunniga det icke böra föreskrivas, att å automobil
skall föras körriktningsvisare. Med hänsyn till att belysningsanordningar
erfordras endast därest fordonet brukas under den mörka delen av dygnet,
anser jag ävenledes lika med de sakkunniga icke lämpligt, att dylika anordningar
göras obligatoriska. I 4 § 4 mom. har emellertid i enlighet med de
sakkunnigas förslag införts bestämmelse, att förekommande belysningsanordningar
skola vara så beskaffade, att, därest de kunna avgiva bländande
sken, avbländning snabbt kan ske.
8 §•
Kungl. Maj:t har i proposition nr 30 till årets riksdag framlagt förslag
angående viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. I förevarande
paragraf liksom ill § m. fl. hava införts bestämmelser, som ansluta
sig till det i nämnda proposition framlagda förslaget.
9 §•
Nu gällande bestämmelser om första besiktning och typbesiktning av
automobiler och motorcyklar hava sammanförts i 9 §. Bestämmelserna örn
första besiktning omfatta i enlighet med de sakkunnigas förslag även släpfordon.
Enligt nu gällande förordning erfordras visserligen icke för registrering
av släpfordon att detsamma undergått vanlig besiktning, utan det
är tillräckligt, att vid ansökan örn registrering fogas bevis av besiktningsman
med vissa uppgifter angående fordonets tjänstevikt m. m. Då den för
dylikt bevis erforderliga undersökningen från besiktningsmannens sida i stort
sett är jämställd med vanlig besiktning, innebär emellertid de sakkunnigas
förslag om besiktning av släpfordon i sak icke någon nyhet.
De sakkunniga hava tillika föreslagit, att typbesiktning skall kunna ske
jämväl i fråga om släpfordon. Enär varje släpfordon skall genom besiktningsmans
försorg förses med ett instansat identifieringsmärke och därför i
allt fall måste inställas inför besiktningsman, synes emellertid medgivande
Kungl. Majlis proposition nr 213.
49
av typbesiktning för släpfordon sakna betydelse. Jag anser mig därför icke
böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del.
10 §.
I 5 § 1 mom. gällande motorfordonsförordning meddelas bestämmelser
örn besiktning av fordon, som undergått sådan ändring, att de uppgifter, som
äro införda i automobilregistret, icke längre överensstämma med fordonets
beskaffenhet. De sakkunniga hava ansett, att nu omförmäld besiktning —
i förslaget kallad ombesiktning — icke skall behöva äga rum, då ändringen
av fordonet består endast i ett tillfälligt utbyte av fordonets motor mot en
med denna överensstämmande reservmotor. Någon anmälan till registreringsmyndigheten
om sådant utbyte har därvid icke föreskrivits. De sakkunniga
hava vidare föreslagit den ändringen, att besiktningsmannen, därest motorfordon
vid ombesiktning befinnes icke vara i föreskrivet och lämpligt skick,
icke, såsom nu är fallet, ofördröjligen skall göra skriftlig anmälan därom till
länsstyrelsen, utan först därest påtalad brist icke inom av honom föreskriven
tid blivit avhjälpt.
I flera av de avgivna yttrandena har föreslagits, att nyssnämnda undantag
från skyldigheten att låta verkställa ombesiktning skulle gälla även för det fall,
att utbytet av motor icke är tillfälligt. Till stöd härför har framhållits, att
större trafikföretag, som äga flera sinsemellan lika fordon, ofta anskaffa
en extra motor för att vid behov insättas i sådant fordon, vars motor behöver
undergå reparation eller justering, varefter den uttagna motorn, sedan den
iordningställts, insättes i annat fordon, vars motor måste uttagas för tillsyn.
För dessa förelag skulle det vara betungande, därest vid sådana utbyten
skulle erfordras ombesiktning. Länsstyrelsen i Stockholms län, som
icke velat direkt avstyrka befrielse från ombesiktning vid tillfälliga utbyten
av motorer, har emellertid framhållit, att det medförde stora svårigheter att
övervaka, att återutbyte verkställdes inom vederbörlig tid och att stadgandet
ej uppenbart missbrukades. Länsstyrelsen har med hänsyn härtill ifrågasatt,
att anmälningsskyldighet vid utbyte av motor skulle stadgas. Från
några håll har vidare ifrågasatts, att, därest ett registrerat fordon överginge
till ny ägare och viss tid, två till fem år, förflutit från den närmast föregående
besiktningen, ny besiktning av fordonet skulle vara obligatorisk.
Därest företagen ändring å motorfordon endast består däri, att fordonets Departemotor
utbytes mot en med denna helt överensstämmande motor, synes skäl mcntschefen,
knappast föreligga att, även örn utbytet icke endast är av tillfällig natur,
upprätthålla kravet på ombesiktning av fordonet. Ett dylikt undantag från
huvudregeln synes emellertid, i anslutning till vad länsstyrelsen i Stockholms
län föreslagit, böra kompletteras med en föreskrift, att fordonets ägare,
därest återutbyte med den gamla motorn ej inom en månad ägt rum, skall
omedelbart göra anmälan lill länsstyrelsen om utbytet och den insatta motorns
nummer. Numret torde böra av länsstyrelsen införas i automobilregistret.
Med hänsyn till det från trafiksäkerhetssynpunkt jämförelsevis ringa
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 213. 4
50
Kungl. Ma[:ts proposition nr 213.
Departe
mentschefen.
värdet av till tidpunkten bestämda besiktningar finner jag ej skäl att, på
sätt i några yttranden förordats, föreslå obligatorisk besiktning, när fordon
övergår till ny ägare.
11 §•
I 11 § hava sammanförts bestämmelser om besiktning efter särskilt beslut
av länsstyrelse och örn s. k. flygande besiktning med därpå följande eftersyn
samt om förbud mot fordons användande. Med hänsyn till det i förenämnda
proposition nr 30 till årets riksdag framlagda förslaget hava bestämmelserna
örn rätt att företaga flygande besiktning och meddela förbud mot
fordons användande gjorts tillämpliga jämväl å polisman, som erhållit förordnande
av länsstyrelse att utöva flygande besiktning.
14 §.
Stadgandena i 14 § om fordons registrering överensstämma i huvudsak
med föreskrifterna i nu gällande motorfordonsförordning. I de avgivna yttrandena
hava, bland andra, Sveriges omnibusägares riksförbund och
Västra Sveriges omnibusägares förening förslagit sådan ändring av
2 morn., att i fråga om chassi, som enligt definitionen i 1 § är att
hänföra till motorfordon, ansökan örn registrering skall behöva ske
först inom fjorton dagar från det fordonet färdigbyggts. Till stöd härför
har anförts, att det ofta förekomme, att chassiet till ett fordon inköptes hos
en firma och att karosseriet eller lastflaket därefter byggdes av en annan.
Enligt den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 2 mom. skulle registreringsplikt
i dylikt fall inträda redan inom fjorton dagar från förvärvet av
chassiet.
Även enligt min mening bör i det i yttrandena angivna fallet registrering
ske först sedan fordonet färdigställts. Uttryckligt stadgande härom synes
emellertid icke erforderligt, enär det torde få anses ligga i sakens natur, att
chassiet i nämnda fall bör betraktas såsom ett motorfordon under tillverkning.
15 §.
15 § innehåller bestämmelser om vad som är att iakttaga vid fordons
övergång till ny ägare och vid avförande av fordon ur automobilregistret
på grund av att fordonet under viss tid ej skall nyttjas i trafik eller att detsamma
förstörts eller av annan anledning icke vidare skall användas här i
riket.
De sakkunnigas förslag ansluter sig i stort sett till nu gällande bestämmelser.
De sakkunniga hava emellertid föreslagit, att vid återregistrering
av fordon, som avförts ur automobilregistret såsom förstört eller på grund
av att det icke vidare skall användas här i riket, skall, i likhet med vad som
nu gäller vid fordons avförande ur registret för viss tid, erläggas en särskild
avgift, motsvarande skatt för fordonet under tre månader. Med förslaget
Kungl. Metias proposition nr 213.
51
åsyftas att förekomma, att person, som under någon tid icke ämnar begagna
sitt fordon, genom att anmäla fordonet såsom förstört undgår att erlägga
den särskilda avgiften, motsvarande 3 månaders skatt, som eljest skolat erläggas.
De sakkunniga hava slutligen föreslagit, att skyldigheten att söka registrering
i annat län av förut registrerat fordon på grund av förändring beträffande
äganderätten till fordon icke skall gälla den, som bedriver handel med
motor- eller släpfordon, därest det förvärvade fordonet försäljes inom fjorton
dagar efter förvärvet, dock att anmälan angående förvärvet och försäljningen
av fordonet inom nämnda tid skall göras till den länsstyrelse, hos
vilken fordonet är registrerat.
I vissa av de avgivna yttrandena hava erinringar framställts mot förslaget
att vid återregistrering av ett såsom förstört avfört fordon skall erläggas
särskild avgift. Flertalet länsstyrelser hava emellertid i princip icke haft
något att erinra mot förslaget men några hava ansett dess praktiska tillämpning
erbjuda vissa svårigheter.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ställt sig avvisande mot förslaget om
den särskilda avgiften, har uttalat, att förslaget icke torde kunna råda bot
på oskicket, att motorfordon anmäldes såsom förstört, ehuru så ej skett.
Länsstyrelsen har därvid framhållit, att förslaget kunde leda till att en ny
ägare finge vidkännas avgiften, medan den förutvarande ägaren lämnat den
oriktiga uppgiften till registreringsmyndigheten. Om det vöre samma person,
som gjort anmälning och som anhölle om ny registrering av icke förändrat
fordon, borde straff ådömas honom i vanlig ordning för oriktig anmälan.
Länsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens län hava likaledes ifrågasatt
lämpligheten av den föreslagna avgiften med hänsyn till, bland annat,
att avgiften merendels kornme att drabba ny ägare, som kanske vöre ovetande
om den tidigare registreringen.
De länsstyrelser, som ansett bestämmelsen komma att medföra svårigheter
vid tillämpningen, hava anfört, bland annat, att länsstyrelsen vid ansökan
om registrering av ett tidigare ur automobilregistret avfört fordon måste
söka utröna, på vilken grund avförandet skett. Hade fordonet varit registrerat
i annat län, måste förfrågan göras hos länsstyrelsen därstädes.
Många gånger syntes det även bliva svårt eller rent av omöjligt att få till stånd
erforderlig utredning om på vilken grund fordonet avförts ur registret. I
anslutning till nu angivna synpunkter har länsstyrelsen i Östergötlands län
därjämte framhållit, att förslaget syntes förutsätta, att ett förstört fordon
skulle kunna ånyo registreras, varigenom allmänheten kunde ingivas den
felaktiga uppfattningen, att ett fordon lagligen finge avföras ur registret såsom
förstört, även om det befunne sig i sådant skick, att det ånyo kunde
bliva trafikdugligt.
För undvikande av de olägenheter, som förslaget ur nu berörda hänseenden
innebure, hava några länsstyrelser förordat, att den särskilda avgift, som
enligt gällande bestämmelser och de sakkunnigas förslag skall erläggas i förskott
vid avförande ur registret för viss tid av ett motorfordon, skall erläggas
i efterskott eller alltså först då fordonet ånyo registreras.
Länsstyrelsen i Viirmlands län har för sin del ifrågasatt att även i de fall,
då sökanden icke kunde lämna uppgift örn fordonets förutvarande registreringsmärke
och det därför icke kunde med säkerhet avgöras, örn fordonet
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Departe
mentschefen.
avförts av den ena eller andra anledningen, den särskilda avgiften skulle
uttagas.
Automobilbesiktningsmännens förening har föreslagit lika förfarande, oavsett
anledningen till fordonets avförande ur registret, och en bestämd avgift,
förslagsvis 35 kronor för automobil, 5 kronor för motorcykel och 15 kronor
för släpfordon.
Motormännens riksförbund, som i stort sett anslutit sig till samma synpunkter,
som framförts av automobilbesiktningsmännens förening, har därjämte
framhållit, att starka skäl talade för att vissa lättnader medgåves för
avförande av fordon ur registret, i det att säkerligen en icke oväsentlig stegring
av köplusten hos allmänheten skulle visa sig, om en automobil utan allt
för stora extra kostnader kunde användas exempelvis under sommarmånaderna
för att därefter endast mot en mindre kostnad avföras ur registret.
Otvivelaktigt tala vissa skäl för ett genomförande av de sakkunnigas förslag
örn stadgande av särskild avgift vid återregistrering av fordon, som anmälts
hava förstörts eller icke vidare komma att användas i riket. Med
hänsyn till de praktiska svårigheterna vid tillämpningen av ett dylikt stadgande
och då detsamma väsentligen skulle hava betydelse i de fåtaliga fall,
då fordon utförts ur landet och senare åter införes, har jag likväl ansett ett
dylikt stadgande icke böra införas i förordningen. Jag vill därvid särskilt
framhålla, att anmälan örn att fordon förstörts naturligen icke får ske, förrän
så verkligen blivit fallet, och att avgivande av oriktig anmälan är belagt
med straff. Med beaktande av vad i berörda avseenden anförts har emellertid
åt ifrågavarande stadganden givits en lydelse, som är ägnad att starkare
avgränsa de fall, då frihet från den särskilda avgiften må åtnjutas.
Den lättnad i skyldigheten att göra anmälan örn registrering, som de sakkunniga
föreslagit beträffande den, som driver handel med motor- eller släpfordon,
har jag funnit böra medgivas.
17 §•
I anslutning till de sakkunnigas förslag har det fordon vid registrering
tilldelade ordningsnumret samt den länet utmärkande bokstaven betecknats
såsom registreringsmärke i stället för igenkänningsmärke. De skyltar, upptagande
registreringsmärket, vilka skola förås å motorfordon, torde, till undvikande
av begreppsförblandning, böra erhålla särskild benämning och lämpligen
betecknas som registreringsskyltar.
Då några inskränkande bestämmelser med avseende å rätten att i hela riket
bruka registrerat fordon icke förekomma, torde en uttrycklig bestämmelse,
som medgiver en dylik rätt, icke vara erforderlig. Med hänsyn härtill
har bestämmelse, motsvarande 12 § 4 mom. i nuvarande förordning, icke
upptagits i förslaget.
18 §.
I förevarande paragraf äro införda stadganden örn villkoren för förande
av motorfordon och traktortåg samt om utbildning av förare m. m. I allt
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
väsentligt överensstämma de föreslagna föreskrifterna med de i nu gällande
motorfordonsförordning förekommande.
Motorförarnas heinykterhetsförbund har ansett, att minimiåldern för rätt
att framföra motorcykel borde vara densamma som stadgats för automobilförare.
''
Rätten att företaga övningskörning hava länsstyrelsen i Jönköpings län
och automobilbesiktningsmännens förening ansett böra begränsas, förslagsvis
till det besiktningsmannadistrikt, inom vilket vederbörande är mantalsskriven.
Statspolisintendenten har föreslagit, att bestämmelserna om övningskörning
skulle kompletteras i den riktningen, att såsom övningskörning skulle
anses endast sådan körning, som eleven jämte läraren eller annan godkänd
person företoge uteslutande i avsikt att erhålla färdighet i körning med
motorfordon. 41
Vad sålunda i avgivna yttranden föreslagits, har jag för min del icke Departefunnit
vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslaget. mentschefei
På grund av att i förenämnda proposition nr 30 till årets riksdag föreslagits,
att körskola icke längre skall stå under fortlöpande tillsyn av viss besiktningsman,
hava tredje och fjärde styckena i förslagets 2 mom. något omarbetats.
1
Nuvarande bestämmelse, att beslut örn meddelande av tillstånd att bedriva
yrkesmässig utbildning och om godkännande av lärare samt beslut örn återkallelse
av sådant tillstånd eller godkännande skola kungöras i tidning i
orten, har jag ansett kunna utgå, enär kungörandet, vilket för närvarande
sker på statsverkets bekostnad, torde vara av ringa betydelse.
19 och 20 §§.
Enligt 14 § 2 mom. i gällande motorfordonsförordning skall sökande vid
anmälan till förarprov bland annat förete intyg av läkare, att sökanden icke
lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller
hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil.
Erforderlig grad av synskärpa skall anses föreligga, därest denna, efter korrektion
av möjligen förefintliga refraktionsfel, uppgår till minst 0.7 å det ena
ögat och minst 0.3 å det andra. Erforderlig grad av hörselförmåga skall
anses vara för handen, därest åtminstone av det ena örat medelstark viskning
väl uppfattas på 4 meters avstånd. Enahanda bestämmelser innefattades
i 1923 års förordning om motorfordon.
Enligt dessa bestämmelser äro alltså, bland andra, enögda personer utestängda
från möjligheten att erhålla körkort. I anslutning till av andra lagutskottet
i samband med tillkomsten av 1930 års motorfordonsförordning
gjort uttalande har emellertid Kungl. Majit i stor utsträckning meddelat dispens
från föreskriften örn viss synskärpa. Sålunda har det numera blivit
regel att person, vilken å ena ögat har normal eller i det närmaste normal
synförmåga (eventuellt nied glas) men å det andra ögat saknar syn eller har
mindre synförmåga än 0.3, av Kungl. Majit erhållit tillstånd .att — utan bin
-
54
Kungl. Majis proposition nr 213.
der av denna nedsättning i synförmågan — hos vederbörande länsstyrelse
söka körkort, dock under förutsättning, att nedsättningen av synförmågan
varat så länge, att körkortssökanden kan anses hava hunnit vänja sig vid
densamma. I samtliga dessa fall har Kungl. Maj:t inhämtat medicinalstyrelsens
yttrande och grundat sitt beslut på dess mening. Däremot har i
fråga om trafikkort i regel icke dispenserats från de författningsenliga kraven
på synskärpa.
Med hänsyn till den fasta praxis som sålunda utbildat sig i förevarande
avseende hava de sakkunniga i enlighet med av medicinalstyrelsen avgivet
yttrande föreslagit, att jämväl person, vars synskärpa å ena ögat är mindre
än 0.3 eller som helt saknar syn å ena ögat, skall kunna erhålla körkort,
därest dels synskärpan å det andra ögat uppgår till minst 0.8 och erforderlig
korrektion till högst 2 dioptriers styrka och dels nedsättningen eller förlusten
av synen å det sämre ögat varit bestående mer än ett år. De sakkunniga hava
därjämte föreslagit, att i undantagsfall körkort skulle kunna tilldelas även
enögda, som hade större refraktionsfel än två dioptrier. Härför borde dock
erfordras särskild dispens av Kungl. Majit.
I fråga om fordringarna å hörsel hava de sakkunniga, i anslutning till
vad medicinalstyrelsen uttalat i förutnämnda yttrande, föreslagit sådan lindring,
att för erhållande av körkort endast skulle erfordras, att sökanden åtminstone
å ena örat uppfattar konversationsstämma på 4 meters avstånd.
I likhet med vad nu gäller skall enligt de sakkunnigas förslag vid anmälan
till förarprov företes, bland annat, intyg av polismyndighet rörande sökandens
nykterhet m. m. Med hänsyn till sådana fall, då polismyndighet finner
sig icke kunna giva en person goda vitsord rörande de förhållanden, å
vilka nykterhetsintyget har avseende, men denne likväl söker körkort, hava
de sakkunniga förordat sådant tillägg till gällande bestämmelse, att intyg från
polismyndighet även i dylika fall bör företes och att intyget härvid bör angiva
skälen till att sökanden icke kan erhålla tillfredsställande vitsord.
I fråga örn fordringarna för godkänt förarprov hava de sakkunniga ansett
det nuvarande stadgandet, att sökande skall vara »väl förtrogen med
automobils verkningssätt», vara onödigt strängt och icke motsvara de rimliga
krav, som med hänsyn till trafiksäkerheten i praktiken böra ställas på
en förare. De sakkunniga hava ansett tillräckligt, att sökanden äger »nödig
kännedom om verkningssättet» hos det slag av motorfordon, med avseende
på vilket körkort sökes.
De sakkunnigas förslag om vissa lättnader i fordringarna å syn och hörsel
för erhållande av körkort har i flertalet yttranden lämnats utan erinran.
Länsstyrelsen i Kronobergs län, som givit förslaget sin anslutning, har
emellertid uttalat, att från bestämmelserna ej borde kunna meddelas dispens.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har föreslagit, att intyg från ögonspecialist
alltid borde vara erforderligt i de fall, då synskärpan icke uppginge till 1
utan korrektion med glas. Erfarenheten hade nämligen visat, anför sistnämnda
länsstyrelse, att synskärpan ofta bedömdes olika av ögonspecialister
och andra läkare.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
I fråga om förenämnda nykterhetsintyg av polismyndighet hava Överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit, att svårigheter
stundom kunde uppstå för utlänning, som vore bosatt här i landet, att anskaffa
dylikt intyg, varför det vore önskvärt, att utlänning, som icke varit
i landet mantalsskriven två år, bereddes möjlighet att genom exempelvis
intyg från konsulat, beskickning eller trovärdiga personer i sökandens forna
hemort styrka de förhållanden, varom polismyndighetens intyg vore avsett
att lämna upplysning.
Nykterhetsnämnden i Stockholm har motsatt sig den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen, att polismyndighet, som funne sig icke kunna giva
sökanden sådant vitsord, som avsåges med nyssnämnda intyg, skulle angiva
skälen härför. Nämnden har till stöd härför bland annat anfört:
Det syntes vara utbildad praxis, att, om en person efter att hava vägrats
lämplighetsintyg ansökte om körkort, länsstyrelsen infordrade yttrande^ från
vederbörande polismyndighet. Länsstyrelserna erhölle självfallet på sådant
sätt långt mera ingående upplysningar om de förhållanden, som polismyndigheten
ansett utvisa sökandens olämplighet, än genom intyg, vilka polismyndigheten
skulle tillställa de sökande. I många fall måste polismyndigheten
vägra att meddela begärt vitsord till följd av upplysningar, som inhämtats
från personer, vilka ägde kännedom om den sökande. Det syntes
uppenbart, att dylika utredningar icke kunde med någon utförlighet refereras
i intyg, över vilka de sökande fritt kunde disponera. Erfarenheten gåve
rikliga belägg för att, örn en körkortssökande vägrats vitsord i fråga örn nykterhet
och han lyckats få kännedom om att vissa personer lämnat för honom
oförmånliga upplysningar, det förelåge en påtaglig risk, att han utsatte dessa
personer för trakasserier eller sökte hämnas pa annat sätt, särskilt som oftast
fråga vore örn alkoholmissbrukare och icke sällan kroniska alkoholister.
Järnvägsstyrelsen har påyrkat, att bland villkoren för erhållande av körkort
borde införas uttrycklig bestämmelse örn att den sökande vid körkortsprövningen
inför besiktningsmannen skall visa sig till fullo känna och väl
förstå innehållet i den av järnvägsstyrelsen utgivna broschyren »Varning för
tåg».
Chefen för generalstaben har ansett det vara av vikt, att bestämmelsen om
att sökanden skall vara väl förtrogen med verkningssättet hos det slag av
fordon, för vilket körkort sökes, bibehålies.
Då vissa av de handlingar, som nu skola företes vid undergående av förarprov,
nämligen nykterhetsintyg, av sökanden undertecknad uppgift, huruvida
han tidigare sökt eller erhållit körkort, samt fotografi torde hava betydelse
endast vid länsstyrelsens prövning av frågan om utfärdande av körkort,
har jag låtit bestämmelserna härom inflyta i 20 §.
Såvitt erfarenheten hittills utvisat, synas några olägenheter ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke hava uppkommit därav, att personer, som visserligen icke
till fullo uppfylla för körkorts erhållande i vederbörande författning för närvarande
stadgade fordringar i fråga örn syn eller hörsel, men som dock hava
sådan syn- eller hörselförmåga, att de i det särskilda fallet ansetts kunna betros
med att föra motorfordon, elter dispens av Kungl. Majit erhållit körkort. Då
Departe
mentschefen.
56
Kungl. Movis proposition nr 213.
de sakkunnigas förslag om vissa jämkningar i förevarande kompetenskrav
nära anknyter till den praxis, vilken i anslutning till av medicinalstyrelsen
avgivna utlåtanden tillämpats vid meddelande av dispens, har jag icke
funnit anledning till erinran mot detsamma.
På skäl, som anförts av Stockholms stads nvkterhetsnämnd, har jag funnit
mig icke böra biträda de sakkunnigas förslag, att polismyndighet, som anser
sig icke kunna utfärda nykterhetsintyg av beskaffenhet, som erfordras för
erhållande av körkort, skall utfärda intyg med angivande av detta förhållande
och skälen därför.
Med avseende å det av Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Jönköpings
län framförda förslaget, att utlänning, som söker körkort, under vissa förhållanden
må förete, i stället för nykterhetsintyg av polismyndighet, annat
intyg av beskaffenhet att kunna godtagas, vill jag framhålla, att någon allmängiltig
föreskrift därutinnan icke synes böra intagas i förordningen. Örn
utlänning icke varit mantalsskriven här i landet under två år och erforderligt
intyg av polismyndighet på grund därav icke kan erhållas, torde det böra
ankomma på Kungl. Majit att pröva, huruvida han ändock må kunna erhålla
körkort. Stadgande härom har införts i 20 §.
Mot de sakkunnigas förslag, att förarprov må godkännas, därest sökanden
blott äger nödig kännedom om verkningssättet hos det slag av fordon, för
vilket körkort sökes, har jag icke funnit anledning till erinran.
21 §•
Bestämmelserna i gällande motorfordonsförordning rörande återkallelse av
körkort äro i huvudsak av följande innehåll:
Enligt 15 § 3 mom. gäller, att, om förare vid färd med automobil i något
för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom
förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker, att
han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller örn
förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros att föra
automobil, den länsstyrelse som utfärdat förarens körkort skall, efter nöjaktig
utredning, återkalla detsamma. Äro omständigheterna av den beskaffenhet,
att anledning är att antaga, att förare skall, utan att återkallelse av
körkortet sker, låta sig rättas, och är det ej fråga om förare, som vid färd
med automobil varit så påverkad av starka drycker som nyss angivits, må
varning i stället meddelas. Återkallas körkort, skall därvid förklaras, att föraren,
sedan viss tid, minst två månader och högst två år, gått till ända, äger
på ansökan få fragan örn utfärdande av nytt körkort upptagen till prövning.
Dock skall beträffande förare, som vid färd med automobil varit så påverkad
av starka drycker, som nyss sagts, tiden efter vilken dylik prövning först må
ske bestämmas till minst sex månader.
Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom
sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva
lidande, skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande
att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga
föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet
eljest återkallas.
Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana
omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
57
automobil, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas,
förordna, att körkortet skall tilis vidare återkallas. Vid frågans slutliga
prövning skall hänsyn tagas till den tid körkortet på grund av sådant förordnande
varit återkallat.
Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårdslöshet eller visat
uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit
synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd av sjukdom,
skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil utan
risk för liv eller egendom, äger polismyndighet omhändertaga körkortet i
avbidan på beslut av länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Körkort,
som sålunda omhändertagits, skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett
omhändertagadet, inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning
frågan om körkortets återkallande ankommer. Det åligger härefter länsstyrelsen
att skyndsamt besluta, huruvida körkortet skall tills vidare återkallas
eller återställas till föraren. 1 avbidan på dylikt förordnande är föraren
icke berättigad att föra motorfordon.
Vidare må i detta sammanhang erinras örn bestämmelserna, att, örn återkallelse
av körkort skett, det åligger förare att efter anmaning överlämna
körkortet till länsstyrelsen, samt att, där beslutet efter anförda besvär blir
upphävt, körkortet skall återställas till föraren ävensom slutligen att varning
ej må överklagas.
De sakkunniga förorda till en början, att den nuvarande bestämmelsen,
enligt vilken körkort skall indragas, då förare ådagalagt sådana egenskaper,
att han icke bör betros med att föra automobil, kompletteras sålunda, att dylika
egenskaper skola hava ådagalagts genom allvarlig förseelse. De sakkunniga
anföra, att förseelser mot mindre viktiga trafikföreskrifter och ordningsbestämmelser,
vilkas överträdande icke innebära någon fara för det
allmänna, icke böra föranleda indragning av körkort. Sådana förseelser
borde, säga de sakkunniga, uppenbarligen beläggas med straffansvar, men
däremot syntes i regel icke finnas skäl att tillgripa en skyddsåtgärd av den
vittgående art, som en körkortsindragning innebure. De sakkunniga ansåge
det böra i författningstexten tydligt markeras, att körkortsindragning icke
finge föranledas av dylika smärre trafik- eller ordningsförseelser. De sakkunniga
kunde alltså icke ansluta sig till de synpunkter, varåt Överståthållarämbetet
givit uttryck i skrivelse den 2 januari 1935 till Kungl. Maj:t med
hemställan om sådan ändrad avfattning av bestämmelserna angående körkort,
att ett effektivt ingripande mot olämpliga motorfordonsförare genom återkallande
av körkort eller förvägrande av nytt körkort icke omöjliggjordes för
vederbörande myndigheter.
Överståthållarämbetet har i nämnda skrivelse, bland annat, hänvisat till
ett fall, där en person under de senaste åtta åren gjort sig skyldig till ett
tjugufemtal förseelser, huvudsakligen mot parkeringsföreskrifterna, och enligt
polismyndigheternas uppfattning därigenom klart ådagalagt sin avsikt att
i berörda hänseenden icke ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse.
Det för personen i fråga utfärdade körkortet hade därför återkallats. Emellertid
hade beslutet härom blivit upphävt av Kungl. Majit i regeringsrätten.
Överståthållarämbetet finner den tolkning av gällande föreskrifter angående
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
körkort, varåt Kungl. Maj:ts utslag givit uttryck, ådagalägga, att dessa föreskrifter
knappast motsvara de krav, som måste uppställas, därest föreskrifterna
skola kunna tjäna det därmed avsedda syftet, nämligen att förebygga,
att motorfordon framföras av personer, vilka i ena eller andra hänseendet
ådagalagt sin olämplighet såsom förare av dylika fordon.
De sakkunniga hava vidare funnit det vara oegentligt, att, såsom nu är
förhållandet, vid bedömande av fråga örn körkortsindragning hänsyn skall
kunna tagas även till förseelser, som ligga flera år tillbaka i tiden och som
icke längre kunna anses vara uttryck för vederbörandes nuvarande egenskaper
och kvalifikationer såsom förare. Enligt de sakkunnigas förslag skall sålunda
avseende icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i körkortsregistret
mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver anledning till
att frågan om körkortets återkallande upptages till prövning.
Slutligen hava de sakkunniga jämväl ansett, att körkort icke skall kunna
återkallas med anledning av en förares förseelse, innan domstol meddelat utslag
rörande straff för förseelsen och utslaget vunnit laga kraft. De sakkunniga
hava till stöd härför anfört:
Örn en länsstyrelse erhållit kännedom om att en förare gjort sig skyldig till
viss förseelse och på grund härav beslutat att indraga förarens körkort men
domstolen sedermera fritager föraren från ansvar, kan det, på sätt även påpekats
från olika håll, ofta vara för sent för föraren att ernå ändring i körkortsindragningen,
och kan föraren sålunda utan skuld bliva underkastad
återkallelse av körkortet med ty åtföljande ekonomiska eller andra konsekvenser.
Det synes lämpligare, att länsstyrelsen avvaktar, att domstols lagakraftägande
utslag föreligger, innan länsstyrelsen meddelar slutligt beslut om
indragning av körkortet. Däremot bör länsstyrelsen kunna i avbidan på domstolens
lagakraftägande utslag indraga körkortet tills vidare.
Jämväl i fråga om de villkor, under vilka person, vars körkort återkallats,
ånyo må erhålla tillstånd att föra motorfordon, hava de sakkunniga föreslagit
vissa ändringar. I detta hänseende hava de anfört följande:
De sakkunniga anse, att, om körkort indrages på högst ett års tid, detsamma
därefter bör kunna återställas till vederbörande förare med
mindre omgång och kostnader än som nu är fallet. Det lärer sålunda icke
vara erforderligt, att, om körkort indragits på så pass kort tid som nyss
sagts, föraren skall förete nytt bevis av besiktningsman om godkännande
såsom förare, över huvud taget lärer det vara iillräckligt i dylikt fall, att
föraren avlämnar läkarintyg samt intyg från polismyndighet om nykterhet
m. m. Man synes i förevarande fall enligt de sakkunnigas mening böra tala
örn ett återbekommande av körkort till skillnad från utfärdandet av nytt
körkort, i vilket senare fall en helt ny prövning kommer till stånd på grundval
av bevis från besiktningsman och alla de andra handlingar, frånsett åldersbetyg,
vilka erfordras för erhållande första gången av körkort. Under
det att sådan prövning efter nuvarande bestämmelser skall ske, så snart
tiden för återkallelsen av körkortet uppgår till sex månader, skall densamma
enligt de sakkunnigas förslag endast vara behövlig i händelse av körkortsindragning
för längre tid än ett år. Liksom hittills bör emellertid vederbörande
länsstyrelse, närhelst så prövas nödigt, kunna oavsett tiden för
återkallelsen begära företeende av samtliga i 20 § 1 mom. omförmälda handlingar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
59
De sakkunniga hava slutligen uttalat, att, om körkort på grund av förares
förseelser ansetts böra fråntagas honom för viss tid, det borde vara förarens
uppförande under denna tid, som bleve avgörande vid bedömande av
frågan om nytt körkort skulle utfärdas för honom. Härom anföra de sakkunniga:
Tiden
för återkallelsen bör anpassas efter förseelsens art och bör vara
tillräcklig för att man på grundval av uppgifter om förarens vandel under
tiden för körkortsindragningen skall kunna bedöma lämpligheten av att
ånyo godkänna honom såsom förare. Att, om föraren under tiden för körkortsindragningen
uppfört sig klanderfritt, taga den förseelse, vartill han gjort
sig skyldig före indragningen och som föranlett denna, till utgångspunkt för
en vägran att bevilja honom nytt körkort eller att återbekomma det gamla
körkortet anse de sakkunniga icke böra förekomma. Liksom den, som
ådömts ett frihetsstraff, efter dettas avtjänande återfår sin frihet och förväntas
hava tagit varning av det skedda, så bör ock en automobilförare, vars
körkort på grund av förseelse återkallats för viss efter förseelsens art bestämd
tid, härefter antagas komma att i framtiden undvika ett upprepande
av körkortsindragningen. De synpunkter, som nu anförts, hava de sakkunniga
ansett väga tyngre än den erinran, som kan göras därom att vid prövning
av fråga om utfärdande av första körkort avseende kan fästas även vid
längre tillbaka i tiden liggande förseelser.
Med anledning av från vissa håll framförda yrkanden, att prövning
av fråga om återkallelse av körkort på grund av begången förseelse borde
överflyttas från länsstyrelserna till domstolarna, hava de sakkunniga slutligen
i sin motivering till stadgandena i 21 § anfört bland annat:
Ett skäl för en sådan överflyttning skulle vara, att domstolen, vilken utdömde
straff för förseelsen, hade närmare och mera direkt kännedom än
länsstyrelsen om de omständigheter, som kunde inverka på frågan om körkortsindragning.
Även örn detta icke läte sig bestrida, måste likväl beaktas,
att länsstyrelsen kunde och vore skyldig att införskaffa den utredning, som
tarvades för klarläggande av de på körkortsfrågan inverkande omständigheterna
i ett av domstol avgjort mål, och framför allt att länsstyrelsen härutöver
hade tillfälle att taga hänsyn till uppgifter rörande eventuella tidigare
förseelser av fordonsföraren, vilka kunde vara av avgörande betydelse för
bedömande av huruvida indragning av körkort borde ske. Såvitt de sakkunniga
kunde finna, disponerade länsstyrelserna över ett tillräckligt material
för att kunna träffa rättvisa avgöranden i fall, varom nu vore fråga. Härtill
komme, att frågor örn indragning av körkort i andra fall än som sammanhängde
med straffbelagda förseelser, exempelvis på grund av sjukdom el.
dylikt, näppeligen kunde tänkas överflyttade till domstolarna. Dessutom
kunde det knappast undgås, att länsstyrelsernas befogenhet att provisoriskt
indraga körkort bibehölles, varvid frågor örn körkortsindragning alltså bleve
beroende på prövning av såväl domstolar som länsstyrelser. Slutligen borde
även uppmärksammas, att det torde vara förenat med större svårigheter att
åvägabringa en enhetlig tillämpning på förevarande område, ifall avgörandet
lades hos mångfalden av domstolar i stad och på landet, än örn detsamma
liksom hittills bibehölles hos länsstyrelserna.
Av sålunda angivna skäl hava de sakkunniga ansett sig höra förorda, att
beslutanderätten i fråga örn återkallelse av körkort alltjämt skall ankomma
på vederbörande länsstyrelse.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
I de avgivna yttrandena hava erinringar i olika hänseenden framställts
mot de sakkunnigas förslag. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs och Kristianstads län hava sålunda ställt sig avvisande
till förslaget, att det icke, såsom nu är fallet, skulle vara till fyllest för
indragning av en förares körkort, att han ådagalagt sådana egenskaper, att
han icke borde betros att föra motorfordon, utan att därjämte skulle erfordras,
att förenämnda egenskaper ådagalagts genom allvarlig förseelse. Överståthållarämbetet
har framhållit, att en dylik bestämmelse icke kunde anses
främja trafiksäkerheten. Då det bland villkoren för erhållande av körkort
erfordrades, att vederbörande gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt och
med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kunde anses olämplig
som förare, borde det, anför Överståthållarämbetet, därav följa, att den,
som erhållit körkort men därefter visat sig icke uppfylla nämnda fordringar,
också borde kunna fråntagas rätten att föra motorfordon. Enligt de sakkunnigas
förslag, anför ämbetet vidare, kunde en notorisk drinkare, som innehade
körkort, icke få detta indraget med mindre han varit onykter vid förandet
av motorfordon eller eljest gjort sig skyldig till allvarlig förseelse. Länsstyrelsen
i Stockholms län har anfört, att den nuvarande formuleringen vore
lämpligare, enär den gåve större möjligheter att vid indragningsfrågans bedömande
taga hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.
Länsstyrelsen har i detta sammanhang bland annat framhållit, att t. ex.
utfärdade parkeringsbestämmelser visserligen ofta vöre att betrakta såsom
rena ordningsföreskrifter men att de i många fall tillkommit för att undanröja
en påtaglig trafikfara, vilket utan tvivel vore fallet beträffande åtskilliga
av de förbud, som i sådant hänseende gällde för Stockholms stad; vad
Stockholms län anginge hade denna synpunkt varit helt bestämmande. Länsstyrelsen
i Kronobergs lån har framhållit, att ett flertal mindre förseelser,
sedda i ett sammanhang, kunde konstituera en persons olämplighet att föra
motorfordon. Automobilklubben har däremot understrukit de sakkunnigas
uppfattning, att endast allvarliga förseelser borde få motivera återkallelse av
körkort. Klubben har uttalat, att den ansåge sig böra rikta en allvarlig gensaga
mot den tendens, som på vissa håll och särskilt under de senaste åren
framträtt, att även vid relativt lindriga förseelser och upprepade överträdelser
av rena ordningsföreskrifter återkalla körkort.
Socialstyrelsen, som icke har något att i och för sig invända mot att körkortsindragning
kommer till användning endast då den felande vid färd
med motorfordon eller eljest i något väsentligt hänseende ådagalagt olämplighet
som förare, vare sig genom onykterhet eller på annat sätt, har emellertid
ansett nuvarande formulering av bestämmelsen tillräckligt tydligt giva
uttryck åt styrelsens sålunda uttalade mening. I anslutning härtill har styrelsen
anfört:
Ur denna synpunkt förefölle det nu föreslagna tillägget »genom allvarlig
förseelse» icke behövligt. Dessutom funnes anledning antaga, att en dylik
skärpning av förutsättningarna för körkorts återkallande skulle i vissa fall
avtrubba effektiviteten hos hithörande bestämmelser. Genom att på nu föreslaget
sätt såsom skäl för återkallelse av körkort förutsätta, att föraren
Kungl. Majis proposition nr 213.
61
gjort sig skyldig till en straffbelagd förseelse, syntes möjligheterna att utmönstra
förare, som i nvkterhetsavseende visat sig opålitliga, icke obetydligt
reducerade. Erfarenheterna från den samhälleliga alkoholistvården gåve
nämligen vid handen, att en person kunde vara avancerad alkoholist — och
därmed olämplig att föra motorfordon — utan att hans alkoholmissbruk
komme till uttryck i fylleriförseelser eller på annat för polismyndigheten
uppenbart sätt. I praktiken vore det sålunda ingalunda ovanligt, att
tvångsåtgärder enligt alkoholistlagen, exempelvis övervakning eller internering
å anstalt, måste tillgripas även mot personer, som aldrig gjort sig skyldiga
till någon fylleriförseelse. Det syntes uppenbart, att en körkortsinnehavare,
som t. ex. ställdes under övervakning av nykterhetsnämnd, icke
borde få behålla sitt körkort, oavsett om han gjort sig skyldig till offentligt
fylleri eller ej.
Omkring halva antalet länsstyrelser har icke kunnat dela de sakkunnigas
mening att vid utredning av frågan örn körkortsindragning avseende
icke bör få fästas vid förseelse, vilken antecknats i körkortsregistret mer
än två år före begåendet av den förseelse, som givit anledning till frågan
örn körkortsindragningen. Tre av dessa länsstyrelser hava uttalat, att, därest
viss preskriptionstid ansåges böra stadgas, densamma i allt fall borde utsträckas
att omfatta tre eller fem år. I övrigt har framhållits, att även förseelser,
som läge längre tillbaka i tiden än två år, i vissa fall kunde äga betydelse
för ett allsidigt bedömande av frågan, huruvida vederbörande alltjämt
borde få innehava körkort. Från vissa håll har framhållits att preskriptionstiden
borde räknas från tidpunkten för förseelsens begående och icke
från tiden för densammas antecknande i körkortsregistret. Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande har förordat, att länsstyrelse vid prövning
av fråga om körkorts återkallande borde taga hänsyn till alla för länsstyrelsen
kända förhållanden rörande vederbörandes alkoholmissbruk. Svenska
transportarbetareförbundet har däremot ansett, att förseelser, liggande längre
tid tillbaka än ett år, ej böra få inverka på fråga örn indragning av körkort.
De sakkunnigas förslag, att vid utredning rörande ifrågasatt körkortsindragning
avseende icke skulle få fästas vid ett icke laga kraftvunnet domstolsutslag
har avstyrkts av omkring en tredjedel av länsstyrelserna. Överståthållarämbetet
har ansett, att det av de sakkunniga med bestämmelsen
avsedda syftet i det väsentligaste kunde vinnas, därest länsstyrelses beslut om
återkallelse av körkort finge gälla tills vidare under viss tid. En dylik bestämmelse
skulle medföra, att en person, som fått sitt körkort indraget på
grund av förseelse, varför han sedermera frikändes, kunde efter ansökan
hos vederbörande länsstyrelse genast återfå sitt körkort. Länsstyrelsen i
Uppsala län har framhållit, att en förare, då fråga uppstått örn indragning av
hans körkort, icke torde försumma att hos länsstyrelsen åberopa samma
omständigheter som inför domstolen och att, därest dessa gjorde frågan om
en definitiv indragning av körkortet tveksam, länsstyrelsen säkerligen komme
att avvakta domstols utslag. Länsstyrelserna i Östergötlands och Hallands
län hava påpekat, att det av de sakkunniga med ifrågavarande förslag avsedda
syftet kunde äventyras genom bestämmelsen om att körkort skulle kunna tills
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
vidare indragas. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller sålunda, att,
därest i fråga om förseelse, som borde medföra exempelvis sex månaders indragning
av körkortet, slutligt fällande utslag förelåge först efter ett år, vederbörande
genom en indragning av körkortet tills vidare komme att vara i saknad
av körkortet dubbelt så lång tid som vederbort. Med hänsyn härtill borde
bestämmelsen kompletteras med en föreskrift, att länsstyrelsen skulle redan
vid underrätts utslag fixera tiden för indragningen. Bland övriga synpunkter
å föreliggande fråga må slutligen nämnas den av länsstyrelsen i Jönköpings
län framförda, nämligen att de sakkunnigas förslag komme att medföra, att
lång tid ofta förflöte mellan förseelsens begående och det laga kraftvunna
utslaget, något som vore synnerligen olämpligt med hänsyn till att återkallelsens
styrka bland annat läge däri, att beslutet därom följde ej alltför
lång tid efter förseelsens begående.
Lämpligheten av de sakkunnigas förslag, att ett för kort tid återkallat körkort
skulle kunna återbekommas, har från några länsstyrelsers sida ifrågasatts
huvudsakligen av det skälet, att statsverket, som har utgifter för kungörandet
av körkortets återkallande, icke såsom vid utfärdande av nytt körkort
skulle få dessa kostnader täckta.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har starkt ifrågasatt
lämpligheten av att det nykterhetsintyg, som vederbörande har att förete
vid ansökan om nytt körkort eller i vissa fall vid återbekommande av körkort,
endast skall behöva avse tiden efter begåendet av den förseelse, som
givit anledning till körkortsindragningen. Föreningen har därvid anfört, att
det ofta inträffade, att polismyndigheten i vederbörandes hemort hade sig
bekant omständigheter rörande sökandens levnadssätt före körkortsindragningen,
vilka icke varit kända för länsstyrelsen, då denna bestämt tiden för
indragningen. Föreningen har även framhållit, att en person på grund av
exempelvis sjukhusvistelse eller avtjänande av frihetsstraff under indragningstiden
kunnat vara tvångsvis förhindrad att begagna rusdrycker.
Det av de sakkunniga berörda spörsmålet, huruvida ärenden rörande återkallelse
av körkort böra överflyttas å domstolarna, har bland länsstyrelserna
närmare berörts endast av länsstyrelsen i Östergötlands län. Denna har i
frågan uttalat, att ärenden om körkortsindragning lämpligen borde prövas av
domstolarna i de fall, där indragning grundade sig på begångna förseelser.
Då fråga uppstått om återkallande av körkort med anledning av körkortsinnehavarens
andliga eller kroppsliga förhållanden, syntes däremot länsstyrelserna
alltjämt böra vara beslutande myndigheter. Enligt länsstyrelsens
mening borde det därjämte tillkomma länsstyrelse att i brådskande fall tills
vidare besluta om indragning av körkort. En liknande uppfattning har vidare
kommit till synes i bland annat yttranden av poliskammaren i Malmö,
stadsstyrelsen^ i Lidingö och Arvika samt motormännens riksförbund.
Departe- Vad till en början angår spörsmålet, huruvida prövning av fråga om återmentschefen.
]{allelse av körkort bör tillkomma domstol i de fall, då förutsättningen för
återkallelse!! är att viss förseelse blivit begången av körkortets innehavare,
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
63
är det visserligen sant, att domstolen ofta torde kunna förskaffa sig en närmare
och mera direkt kännedom än länsstyrelsen örn de i det särskilda fallet
föreliggande omständigheter, som kunna inverka på frågan om körkortets
återkallande. Med hänsyn till vad de sakkunniga härutinnan anfört och då
den nuvarande ordningen torde hava fungerat i stort sett tillfredsställande,
har jag likväl ansett förevarande ärenden böra bibehållas under länsstyrelsernas
handläggning.
De sakkunnigas förslag, att för återkallelse av körkort icke skall kunna åberopas
körkortshavarens olämpliga egenskaper, därest ej dessa ådagalagts
genom allvarlig förseelse, har mött invändningar från många håll. För
min del kan jag ej heller ansluta mig till detta förslag. Enligt min mening
bör en person, som genom upprepade förseelser klart ådagalägger sin bristande
vilja att ställa sig till efterrättelse för motorfordonsförare i trafikens
eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser, ej få innehava körkort,
även om icke förseelserna var för sig kunna betecknas såsom allvarliga.
För att trygga en dylik tolkning av de nuvarande bestämmelserna har
jag låtit vidtaga en mindre jämkning av desamma.
Däremot vill jag giva min anslutning till de sakkunnigas förslag, att vid
prövning av fråga om återkallelse av körkort hänsyn icke må tagas till förseelser,
som antecknats i körkortsregistret mer än två år före begåendet av
den aktuella förseelsen. Har föraren annorledes än genom begången förseelse
ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att
innehava körkort, lärer det sakna betydelse, huruvida han tidigare begått
förseelse, varför något stadgande om preskription icke givits för detta fall.
Ävenså anser jag mig kunna giva min anslutning till den princip, som
ligger bakom de sakkunnigas förslag, att vid utredning för ifrågasatt återkallelse
av körkort avseende ej skall fästas vid förseelse, innan domstols
utslag rörande straff för förseelsen vunnit laga kraft. I syfte att undvika
de i några yttranden påpekade olägenheter, som den av de sakkunniga föreslagna
formuleringen under vissa förhållanden kan medföra, har jag likväl
låtit avfatta bestämmelsen så, att hänsyn till förseelse, som är belagd med
straff, icke skall tagas, innan straff ådömts genom lagakraftvunnet utslag,
där ej länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfordon.
I sist angivna fall skall länsstyrelsen äga rätt att även slutligt återkalla
vederbörandes körkort, oavsett att lagakraftvunnet utslag rörande förseelsen
ej föreligger. Mot detta förslag kan invändas, att en person sålunda
kan få sitt körkort återkallat på grund av förment förseelse, från vilken han
sedermera av domstol frikännes. Då det för återkallelse av körkort i förevarande
fall erfordras, att sådana omständigheter föreligga, att föraren uppenbarligen
måste anses olämplig att föra motorfordon, torde emellertid
nämnda invändning icke behöva tillmätas avgörande betydelse.
De sakkunnigas förslag att körkort, som återkallas på högst ett år, skall
kunna återbekommas och att vederbörande alltså i sådant fall icke skall behöva
lösa nytt körkort, har icke givit mig anledning till erinran.
I detta sammanhang anser jag mig böra erinra örn att enligt nuvarande
64
Kungl. Movis proposition nr 213.
bestämmelser, vilka i denna del föreslagits bibehållna i oförändrad lydelse,
varning må äga rum i stället för återkallelse av körkort, i de fall, då försumlig
förare kan antagas låta sig därav rättas och förseelsen ej avser
onykterhet vid ratten. Med hänsyn till de svåra ekonomiska konsekvenser,
som körkortsindragning kan medföra för särskilt en yrkeschaufför, synes ur
humanitär synpunkt varning böra komma till användning i stället för körkortsindragning
i alla de fall, då vederbörande myndighet finner författningens
syftemål kunna uppnås även med dylik disciplinär åtgärd.
Slutligen må nämnas, att jag ansett mig kunna utesluta stadgandet, att
meddelande skall intagas i ortstidning om beslut, som avse återkallelse av
körkort och återbekommande eller utfärdande ånyo av körkort, vilket förfarande
icke synes hava ett mot kostnaderna därför svarande värde. Det
synes fullt tillräckligt, att besluten kungöras rikets polismyndigheter.
22—25 §§.
22—25 §§, som innehålla särskilda föreskrifter angående motorfordon och
släpfordon, som för tillfälligt brukande i riket införts från utlandet, och örn
tillstånd att föra sådant fordon m. m., överensstämma i huvudsak med nuvarande
bestämmelser i ämnet. Nämnas må att åt paragraferna givits tilllämpning
även å släpfordon samt att tillstånd för utlänning att tillfälligtvis
föra motorfordon här i riket, vilket tillstånd enligt gällande bestämmelser
avser endast sådant motorfordon, som införes för tillfälligt brukande, i förslaget
utvidgats att omfatta sådant motorfordon, som han äger framföra i
hemlandet.
26—32 §§.
I 26—32 §§ hava straffbestämmelser intagits. Till en början torde böra
erinras om att gällande motorfordonsförordning tillkom före lagen angående
dagsböter utom strafflagens område och att förordningen på grund härav
upptager särskilda böteslatituder upp till 1,000 kronor. I den mån i förordningen
stadgas högre straff än böter 300 kronor, skola enligt nyssnämnda
lag i stället tillämpas dagsböter.
De sakkunniga hava ansett, att vissa av de förseelser, som i nuvarande
motorfordonsförordning äro belagda med högre straff än 300 kronors böter
och sålunda enligt vad nyss anförts numera falla under dagsbotssystemet,
icke äro av den natur, att dagsböter böra bibehållas för desamma. Med hänsyn
härtill hava de sakkunniga föreslagit, att det i motorfordonsförordningen
bestämda straffet för följande förseelser, vilka nu förskylla dagsböter, skall
nedsättas till böter högst 300 kronor, nämligen: begagnande av fordon, som
i fråga om utrustning och beskaffenhet ej överensstämmer med gällande föreskrifter;
underlåtenhet att vid ändring å fordon anmäla detsamma till ombesiktning;
underlåtenhet att inom föreskriven tid söka registrering eller göra
anmälan till automobilregistret; underlåtenhet att använda nödiga synglas,
oaktat skyldighet härutinnan anmärkts på körkortet, samt åsidosättande av
föreskrifter örn övningskörning eller förbud häremot.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
65
I fråga örn vissa av de förseelser, som på grund av dagsbotsreglerna nu
förskylla dagsböter, hava de sakkunniga, ehuru med tvekan om den formella
möjligheten av en sådan åtgärd, därjämte föreslagit ett maximum av 50 dagsböter
i följande fall: begagnande av registreringspliktigt fordon före registrering;
begagnande av fordon i strid mot meddelat förbud; underlåtenhet att
efterkomma av besiktningsman givet föreläggande att inställa fordon till
eftersyn; tillverkares eller handlandes utlämnande av besiktnings- eller släpfordonsskylt
till den, som icke fullgjort stadgad skattskyldighet; förande av
automobil, motorcykel eller traktortåg utan rätt till förande av fordonet eller
traktortåget i den trafik, varom fråga är, och företagande av övningskörning
utan att vara därtill berättigad, så ock anställande och brukande såsom förare
av automobil, motorcykel eller traktortåg av den, som icke äger rätt att föra
motorfordon eller traktortåg av det slag eller i den trafik, varom fråga är,
och överlämnande av förare under färd åt annan att föra motorfordonet eller
att företaga övningskörning, utan att denne är därtill berättigad. Slutligen
hava de sakkunniga, ehuru i gällande förordning för vissa förseelser stadgats
minimistraff av 50 respektive 100 kronors böter, icke för någon med dagsbot
belagd förseelse föreslagit minimiantal dagsböter.
De föreslagna straffbestämmelserna hava i flertalet yttranden lämnats
utan erinran. Överståthållarämbetet har förklarat sig ej kunna biträda förslaget
om borttagande av nu gällande straffminima, särskilt i vad avsåge
överträdelse av bestämmelserna örn övningskörning. Förande av motorfordon
av den, som icke vore därtill berättigad, innefattade enligt ämbetets
mening ett så starkt hot mot andra vägfarandes säkerhet, att straffet för
dylik förseelse borde vara sådant, att det utgjorde ett starkt återhållande
moment. Ämbetet har vidare avstyrkt förslaget om upptagande av särskilt
dagsbotsmaximum för vissa förseelser, enär en dylik bestämmelse ej stöde
i överensstämmelse med 2 kap. 8 § strafflagen och böteslagen. Magistraten
i Örebro har uttalat, att det ej syntes föreligga anledning att från dagsbotssystemet
undantaga förseelser, innebärande att fordon framfördes i strid
mot bestämmelserna örn fordons beskaffenhet och utrustning. Framförandet
av ett med fel å t. ex. bromsar eller styrinrättning behäftat fordon vore enligt
magistraten ytterst farligt och utgjorde bevis på bristande ansvarskänsla
hos vederbörande. Länsstyrelsen i Uppsala län har däremot ansett, att dagsböter
ej borde stadgas för begagnande av registreringspliktigt fordon före
registrering, för underlåtenhet att inställa fordon till eftersyn samt för lämnande
till registreringsmyndigheten mot bättre vetande av vissa oriktiga uppgifter
m. m.
Enligt vedertagna principer böra från dagsbotsstraff undantagas endast
sådana överträdelser av författningens stadganden, vilka kunna karakteriseras
såsom rena ordningsförseelser. I överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag har det i 29 § 1 mom. föreslagna dagsbotsstraffet för underlåtenhet
alt göra anmälan till automobilregistret ersatts med böter från och med tio lill
och med trehundra kronor, medan däremot övriga förseelser, som av de sak
Iiihang
till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 213. 5
Departe
mentschefen.
66
Kungl. Majis proposition nr 213.
kunniga överflyttats från dagsbotsstraffets tillämpningsområde, i det omarbetade
förslaget bibehållits därunder. Likaså hava nuvarande straff minima
bibehållits. Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om maximiantal dagsböter
för vissa förseelser torde redan på grund av innehållet av lagen angående
dagsböter utom strafflagens område icke kunna godtagas.
Såsom närmare framgår av förut omförmälda proposition nr 30 till årets riksdag
hade automobilbesiktningssakkunniga förordat, att straffpåföljd icke undantagslöst
borde stadgas i anledning av anmärkning från statspolisens sida i
fråga örn fordons utrustning och beskaffenhet. De sakkunniga grundade sin
uppfattning härutinnan främst därpå, att ett åläggande att inställa ett bristfälligt
fordon till avgiftsbelagd eftersyn hos besiktningsman i och för sig vore betungande
för vederbörande och att kriminaliseringen av smärre förseelser med
avseende å fordons beskaffenhet eller utrustning vore ägnad att till skada för
besiktningens ändamål skapa ett mindre gott förhållande mellan allmänheten
och statspolisen. Såsom jag vid anmälan av nyssnämnda sakkunnigas förslag
anförde, har jag icke något att erinra mot den sålunda förordade principen.
I anslutning till vad jag i berörda sammanhang anförde ha från straffbestämmelsen
i 26 § 2 mom. undantagits bristfälligheter av mindre betydelse.
Den, som underlåter att efterkomma föreläggande att till eftersyn inställa
motorfordon, skall däremot jämlikt 27 § första stycket vara förfallen till
dagsböter.
Slutligen får jag i detta sammanhang anmäla, att justitiekanslersämbetet
i skrivelse den 15 januari 1936 framhållit, att såväl i gällande förordning
som i de sakkunnigas förslag stadgandena om straff för den, som tillåter
annan att föra motorfordon utan att denne är därtill berättigad, är otillfredsställande,
i det att de icke omfattade utlämnande av motorfordon till förande
av person, som icke är berättigad att föra sådant fordon. Såsom exempel
å ett dylikt förfarande har i skrivelsen anförts ett rättsfall, där en sjuttonårig
yngling av sin moder tillåtits att framföra en henne tillhörig automobil och
modern icke ansetts kunna fällas till ansvar härför. Då ett dylikt fall synes
böra i straffhänseende likställas med de övriga fall, då straff stadgas för
överlåtande åt annan att föra motorfordon, har 30 § andra stycket avfattats
med beaktande härav.
Övergångsbestämmelser.
Den nya motorfordonsförordningen torde böra träda i kraft den 1 januari
1937. Då den föreslagna förordningen om yrkesmässig trafik med automobil
enligt vad jag förordat icke skall träda i kraft förrän vid en senare tidpunkt,
torde de nuvarande bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik och
uthyrningsrörelse och de därtill knutna straffbestämmelserna böra äga tilllämpning
till dess nyssnämnda förordning träder i kraft.
Såsom jag vid behandlingen av 4 § framhållit erfordras bestämmelse om
undantag för vissa vid den nya motorfordonsförordningens ikraftträdande
besiktigade automobiler från stadgandet, att automobil skall vara försedd
med stopplykta.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
67
Tägtrafik stad gali.
1 §•
Flertalet av de i 1 § upptagna definitionerna har sin motsvarighet i 1 §
av förslaget till motorfordonsförordning. De sakkunniga hava föreslagit, att
vissa bestämmelser om framförande av spårvagn skola införas i vägtrafikstadgan.
Då vägtrafikstadgan, i likhet med vad nu är fallet, icke synes böra
hava tillämpning å vid skenor bundna fordon, har jag emellertid ansett bestämmelser
för spårvagnar icke böra inflyta i stadgan.
4 §•
Enligt 9 § 3 mom. vägtrafikstadgan skall, när ett fordons kurs skär ett
annat fordons kurs, det fordon, som har det andra på sin vänstra sida, låta
detta senare köra först, dock att genom detta stadgande ingen förare av fordon
fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande
körbana.
De sakkunniga hava föreslagit, att denna regel — den s. k. vänsterregeln —
skall tills vidare bibehållas med det undantaget, att fordon å biväg skall lämna
företräde åt fordon å huvudväg. På länsstyrelse eller, såvitt angår gator
inom stads planlagda område, polismyndighet skall enligt förslaget ankomma
att bestämma, vilka vägar som skola utgöra huvudvägar. Därest båda de vägfarande
färdas på huvudvägar eller båda på bivägar, skall vänsterregeln äga
tillämpning med bibehållande av skyldighet att iakttaga särskild försiktighet
även för den, som har företrädesrätt. Bestämmelsen om förkörsrätt kompletteras
med en föreskrift i de sakkunnigas förslag till 13 §, däri angives,
att varningsmärke skall anbringas å allmän väg eller gata, som korsar huvudväg.
Till stöd för sitt förslag, vilket grundar sig på från åtskilliga håll framställda
yrkanden, anföra de sakkunniga, att den nya regeln ansetts synnerligen
betydelsefull för ernåendet av en smidig trafik och att den livliga trafiken
å huvudvägarna vid en dylik anordning icke behövde uppehållas av
den mer eller mindre tillfälliga trafiken å bivägarna. I själva verket, säga
de sakkunniga, tillämpades redan nu företrädesrätt för trafik å huvudväg i
ganska stor utsträckning såväl i städerna som på landsbygden. Införandet
av förkörsrätt för huvudledstrafiken syntes även i sin mån vara ägnat att
befordra strävandena att uppnå en tystare trafik.
De sakkunnigas förslag örn införande av huvudvägssystemet har i de avgivna
yttrandena i stort sett lämnats utan erinran. Av länsstyrelserna bär endast
länsstyrelsen i Malmöhus län ställt sig helt avvisande mot förslaget.
Länsstyrelsen har till stöd för sin uppfattning framhållit, alt det måste anses
olämpligt att tillämpa olika system för olika vägar. 1 en kritisk situation,
då manövreringen vore beroende på en reflexrörelse, handlade man efter det
68
Kungl. Majda proposition nr 213.
system, som man merendels tillämpade. Ett system med huvudväg och biväg
medförde därjämte behov av en mängd vägmärken, vilket icke kunde anses
lämpligt, enär därigenom allmänhetens uppmärksamhet för vägmärken i allmänhet
sannolikt skulle slappas. Polismästaren i Stockholm har uttalat, att
det vore tvivelaktigt, huruvida förslagets genomförande bomme att höja trafiksäkerheten.
För Stockholms vidkommande skulle vägmärken behöva anbringas
vid ett stort antal gatukorsningar, något som medförde avsevärda
kostnader, varjämte gatubilden bomme att bliva lidande. Gatukontoret i
Stockholm har å sin sida uttalat, att det icke torde böra förekomma att överallt,
där två huvudvägar korsade varandra, placera märken å båda vägarna,
enär detta inom tättbebyggda områden skulle leda till rena orimligheterna.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser förslaget ej fullt rationellt utformat. Dess
genomförande skulle innebära en reglering av förhållandet mellan trafiken
å de allmänna vägarna, men länsstyrelsen ville erinra örn att bivägarna icke
alltid hade karaktären av allmän väg. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser
förkörsrätt för huvudväg böra gälla endast å landsbygden, medan i städer
och tättbebyggda samhällen vänsterregeln alltjämt borde tillämpas. I samhällen
erfordrades nämligen alltid försiktig körning, särskilt efter införandet
av den tysta trafiken. Styrelsen har därjämte framhållit, att ett uppsättande
i de tättbebyggda samhällena av en stor mängd varningsmärken skulle
komma att medföra icke obetydliga kostnader. Andre polisintendenten i
Göteborg har däremot uttalat, att vänsterregeln, strängt tillämpad, i vissa fall
kunde vålla besvärligheter för trafiken, i synnerhet för städernas vidkommande,
och att, för ernående av en smidig trafik, trafikant å huvudgata borde
äga företräde framför trafikant å bigata. Polisintendenten föreslår emellertid
sådan begränsning i de sakkunnigas förslag, att vänsterregeln kompletteras
med ett stadgande, som berättigar vederbörande myndighet att påbjuda,
att vid korsande möte fordon å bigata skall lämna företräde åt fordon
å huvudgata. Svenska vägfGreningen har uttalat, att antalet huvudvägar
måste starkt begränsas med hänsyn till kostnaderna för det eljest stora antalet
vägmärken. Svenska stadsförbundet bär — under framhållande av att
synnerlig försiktighet vid passerande av gatukorsningar måste krävas av
automobiltrafiken — anfört, att de sakkunnigas förslag kunde befaras medföra,
att mindre försiktighet bomme att iakttagas av motortrafikanterna, och
att det vore tvivelaktigt, örn huvudvägsregeln verkligen hade sådan betydelse
för trafiken, att det motiverade uppsättandet av särskilda vägmärken, tydligen
i mycket stor utsträckning och med icke ringa kostnader.
Länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län hava påpekat, att tättbebyggda
stadsdelar kunna ligga utom planlagda områden och att icke planlagda
områden stundom ligga mellan tättbebyggda planlagda, och hava på grund
härav ansett, att polismyndigheterna i respektive städer böra jämväl såvitt
avser stads icke planlagda område bestämma, om väg skall hänföras till
huvudväg eller biväg.
Departe- Förkörsrätt för fordon å huvudväg har tidigare i olika sammanhang, bland
Schelen.annat 1927 åfS motorfor(jonssakkunniga, föreslagits skola införas såsom
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
69
undantag från den s. k. vänsterregeln. Vid anmälan av nämnda sakkunnigas
förslag i samband med framläggande för 1930 ars riksdag av förslag till
ny vägtrafikstadga anförde dåvarande departementschefen, att trafikförhållandena
knappast kunde väntas bliva bättre, därest förkörsrätten gjordes
beroende av, förutom vänsterregeln, myndighets föreskrift om huvudväg och
biväg, även örn förordnande härom kungjordes och tillkännagåves medelst
anslag. Snarast syntes honom den omständigheten, ätt för olika vägar skulle
gälla olika regler, kunna giva anledning till viss osäkerhet och förvirring och
därigenom öka risken för sammanstötning. Han fann visserligen förslaget
hava visst fog för sig men ansåg företrädesrätten för fordon å huvudväg icke
böra beredas genom författningsföreskrifter utan skapas av den särskilda
försiktighet och hänsyn, som förare skulle iakttaga gentemot andra trafikanter
vid färd in på korsande körbana.
Den för varje år framträdande ökningen av vägtrafiken har, såsom av de
sakkunniga framhållits, lett till att huvudvägsregeln i praktiken tillämpas i
ganska stor utsträckning både i städerna och på landsbygden. Ehuru onekligen
skäl alltjämt kunna anföras mot införande av en trafikregel, som strider
mot en annan för samma trafiksituation föreskriven, synes det mig ändock
vara att föredraga, att genom en reglering av huvudvägstrafikens företrädesrätt
borttaga de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt, som uppenbarligen
äro förenade med att en i praktiken tillämpad körregel står i strid nied de
legala bestämmelserna på området. För min del anser jag också, i likhet med
de sakkunniga, att företrädesrätt för huvudvägstrafiken har sin betydelse för
ernående av en smidig trafik, samtidigt som det synes mig naturligt, att trafiken
å de till en huvudväg anslutande bivägarna bör hava särskild anledning
att, vid färd in på huvudväg, iakttaga största försiktighet.
Om jag alltså i princip vill ansluta mig till de sakkunnigas förslag, anser
jag dock detsamma i vissa avseenden giva huvudvägsregeln allt för stort utrymme.
Jag har därför åt 4 § 5 mom. låtit giva en avfattning, som tydligt
utmärker, att varje förare, såväl i situationer då vänsterregeln är tillämplig
sorn då huvudvägsregeln skall gälla, är skyldig att iakttaga särskild försiktighet
vid färd in på korsande körbana. Vidare har jag låtit intaga vänsterregeln
såsom den primära, varmed jag åsyftat att ge uttryck åt tillbörligheten av att
vederbörande myndigheter gå varsamt fram vid ifrågavarande klassificering.
En begränsning av antalet huvudvägar synes nämligen nödig bland annat
med hänsyn till att, på sätt de sakkunniga föreslagit, den trafikerande allmänheten
måste genom uppsättande av vägmärken å bivägar, som ansluta
till huvudväg, varnas för korsning med huvudväg. Bestämmelse örn dylika
märken har intagits i 13 §. Visserligen torde dylika märken icke kunna
uppsättas på enskilda bivägar, men jag vill erinra örn att möjlighet linnes att,
där så anses påkallat, vid huvudvägarna uppsätta vägmärken med varning
för farlig korsning med enskild biväg. Att varningsmärken uppsättas vid
korsningar mellan två huvudvägar torde, såsom de sakkunniga uttalat, bliva
nödvändigt.
1 anslutning lill vad länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län anfört
har i förevarande liksom i övriga paragrafer, däri stadgande i sådant hän
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
seende meddelats, införts att på polismyndigheterna i respektive städer
skall ankomma att fatta beslut beträffande trafiken även inom städernas icke
planlagda områden.
11 §•
Enligt 13 § nuvarande vägtrafikstadga må tävling med motorfordon eller
velociped ej anordnas å väg utan att tillstånd därtill meddelats av vederbörande
länsstyrelse, som har att fastställa sådana villkor för tillståndet, att
fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.
De sakkunniga hava uttalat, att denna föreskrift, tillämpad efter ordalagen,
uppenbarligen vöre av mycket restriktiv innebörd och att anledning saknades
att vare sig skärpa eller uppmjuka bestämmelsen i fråga.
1935 års riksdag har emellertid i skrivelse, nr 293, i anledning av en inom
andra kammaren väckt motion, nr 26, om förbud mot hastighetstävlingar
med motorfordon å allmänna vägar — under åberopande av vad som anförts
i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 34 — anhållit, att
Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning rörande utfärdande av skärpta bestämmelser
och, om så erfordrades, förbud för hastighetstävlingar och därmed
jämförliga tävlingar med motorfordon å de allmänna vägarna samt, i
den mån så erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
I nämnda utlåtande anförde andra lagutskottet, bland annat:
Hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna vägar syntes numera icke
tillåtas med mindre de vägar, varå fordonen skulle framgå, avstängdes för
annan trafik. Detta vöre givetvis en fördel ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det
syntes emellertid obestridligt, att med tävlingarna vore förenade åtskilliga
olägenheter. Såsom erfarenheten visade, medförde tävlingarna fara till liv
och egendom ej blott för de tävlande själva utan jämväl för åskådare och
andra, som vistades i närheten av tävlingsbanan. Genom tävlingarna förorsakades
de kring banan boende besvär i olika hänseenden, varjämte vägfarande
till följd av avspärrningsanordningar stundom bleve nödsakade att färdas
betydande omvägar. Därtill komme, att åtminstone de större tävlingarna
medförde ett omfattande och tidsödande arbete för länsstyrelserna och
underlydande polismyndigheter. Det syntes heller icke kunna förnekas, att
hastighetstävlingar hos en del av allmänheten väckte längtan efter fartsensationer,
vilket kunde leda till minskad försiktighet i den allmänna trafiken.
Utskottet ville emellertid fästa uppmärksamheten även på de s. k. orienterings-
eller tillförlitlighetstävlingarna, vilka försigginge å vägarna samtidigt
med den allmänna trafiken och till följd härav syntes lia en mera direkt inverkan
på trafiksäkerheten. Ehuru vid dylika tävlingar den högsta hastigheten
icke vore utslagsgivande utan vanligen en relativt låg medelhastighet
vore bestämd, måste de tävlande, för att kunna hålla denna medelhastighet
och ifrågakomma till en god placering i tävlingen stundom färdas med en
hastighet, som med hänsyn till trafiksäkerheten vöre överdrivet hög. För tävlingarnas
tillåtande hade i huvudsak framhållits, att desamma bidroge till
utvecklingen av materielen. Motorfordonsfabrikanterna syntes emellertid ha
andra både riskfriare och tillförlitligare möjligheter än tävlingar att pröva
motorernas och den övriga materielens hållbarhet och prestationsförmåga.
Det syntes böra övervägas, huruvida de fördelar i olika hänseenden, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
71
möjligen stöde att vinna genom dylika tävlingar, uppvägde de obestridliga
nackdelar, som vore förbundna med desamma. Därest utredningen gåve vid
handen, att sådana tävlingar ansåges böra tillåtas, syntes det emellertid, med
hänsyn till det omfattande intrång i ett stort antal personers legitima intressen,
som en större hastiglietstävling onekligen medförde, böra övervägas,
huruvida länsstyrelserna horde bibehållas vid sin nuvarande befogenhet att
helt bestämma villkoren för tävlingarna.
över riksdagens förenämnda skrivelse hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser samt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statspolisintendenten och
statens väginslitut, varjämte yttranden inkommit från, bland andra, kungl,
automobilklubben, automobilbesiktningsmännens förening, svenska automobilhandlareföreningen,
Sveriges trafikbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares
riksförbund, nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande,
motormännens riksförbund, svenska motorklubben, svenska transportarbetareförbundet,
svenska teknologföreningen, svenska vägföreningen, svenska
vägstyrelsernas förbund, svenska landskommunernas förbund, föreningen
för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar, cyklisternas riksförbund
och svenska motorförbundet. Av yttrandena inhämtas i huvudsak följande.
Av länsstyrelserna hava sexton intagit den ståndpunkten, att hittills vunna
erfarenheter i fråga om motortävlingar icke gåve anledning att stadga generellt
förbud mot hållande av sådana tävlingar å allmänna vägar och att den
länsstyrelserna tillkommande prövningsrätten finge anses i allmänhet fylla
sitt ändamål, nämligen att tillse, att fara eller olägenhet för annan trafik ej
uppkomme samt att betryggande anordningar vidtoges till skydd för såväl
de tävlande som åskådarna. Fyra länsstyrelser hava ansett generellt förbud
för motortävlingar å allmänna vägar böra införas samt till stöd härför
bland annat framhållit, att tävlingarna saknade förnuftigt ändamål och därjämte
innebure stora risker för såväl de tävlande själva som åskådarna.
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Gotlands, Örebro och Jämtlands
län hava icke haft något att erinra mot förbud mot hastighetstävlingar å de
allmänna vägarna men däremot ansett förbud icke böra uppställas för orienterings-
och tillförlitlighetstävlingar. Länsstyrelsen i Västmanlands län har,
utan att uttala någon bestämd ståndpunkt i frågan, framhållit, att det syntes
vara av avgörande betydelse, huruvida tävlingarna kunde anses tjäna något
allmänt intresse av sådan storleksordning, att detta uppvägde de olägenheter
och risker, som i mer eller mindre grad alltid vore förenade med tävlingar
å allmän väg.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att, då vid hastighetstävlingar
å allmän väg denna avstängdes för all annan trafik, dessa tävlingar icke
kunde anses medföra något men för trafiksäkerheten i den allmänna samfärdseln.
Vid orienterings- och tillförlitlighetstävlingar kunde däremot vederbörande
— under strävan att erhålla en god placering — frestas att åsidosätta
gällande föreskrifter om aktsamhet och hänsyn.
I de avgivna yttrandena i övrigt har i flertalet fall uttalats, att inskränkande
bestämmelser utöver dem, som redan förefunnes, icke vore behövliga.
Svenska landskommunernas förbund, som ansett bärande skill ej föreligga
att göra lindring i nuvarande bestämmelser, har anfört, att i yttranden,
som av förbundet inhämtats från två av de kommuner, som berörts av
de linder senare åren anordnade större motortävlingarna, uttalats, alt några
72
Kungl. Mcij.ts proposition nr 213.
Departe
mentschefen.
större olägenheter eller obehag ej orsakats av tävlingarna, samt att kommunerna
gärna såge, att tävlingarna anordnades jämväl i fortsättningen.
Bland de myndigheter, som ställt sig avvisande till ett förbud, hava emellertid
några ansett tillståndsgivningen böra ske mer restriktivt än som i allmänhet
hittills skett. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län uttalat, att
med hänsyn till det stora antal tillförlitlighets- och orienteringstävlingar, som
under senare år börjat hållas, det syntes höra övervägas av de tillståndsgivande
myndigheterna att vid tillstånds meddelande verkställa en betydligt
strängare gallring än som i allmänhet nu ägde rum.
Från flera håll har vidare framhållits, att det för främjande av enhetlighet
med avseende å villkoren för meddelande av tillstånd till motortävlingar samt
lör klarläggande av länsstyrelsernas och polismyndigheternas befogenheter
och skyldigheter å förevarande område vore önskvärt, att Kungl. Majit utfärdade
närmare bestämmelser rörande de villkor, som i allmänhet borde
föreskrivas för meddelande av tävlingstillstånd.
Från vissa håll har därjämte framförts den uppfattningen, att tolkningen
av bestämmelsen i 13 § vägtrafikstadgan gåve anledning till tveksamhet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda ifrågasatt, huruvida med stöd av
bestämmelsen kunde föreskrivas sådana villkor, som hade till ändamål att
bereda trygghet för åskådarna, Länsstyrelsen har vidare uttalat, att det ej
syntes utan vidare klart, huruvida de kostnader, som länsstyrelsen kunde få
vidkännas i anledning av prövning av ansökning örn tävlingstillstånd, kunde
påläggas sökanden. Enligt länsstyrelsens mening vöre det ej heller tydligt,
huruvida tillstånd kunde vägras en sökande endast på den grund, att sökanden
vägrade att gälda dylika kostnader. Länsstyrelsen i Värmlands län har
framhållit behovet av en uttrycklig bestämmelse, att tillstånd erfordrades
jämväl för anordnande av isbanetävlingar, backtävlingar, jordbanetävlingar
och andra likartade tävlingar, vilka icke äga rum å allmän väg.
1 de av nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och föreningen
för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar avgivna yttrandena har
ifrågasatts, att för vinnande av större enhetlighet vid tillståndsgivningen
denna borde överflyttas från länsstyrelserna till en gemensam myndighet för
hela riket. De länsstyrelser, som upptagit denna fråga i sina yttranden, hava
emellertid, med undantag av länsstyrelsen i Värmlands län, uttalat, att någon
ändring i nu gällande ordning ej syntes påkallad.
Otvivelaktigt kunna, såsom andra lagutskottet i sitt förut återgivna utlåtande
framhållit, såväl från säkerhetssynpunkt som med hänsyn till olägenheterna
för vägtrafiken och de vid vägarna boende befogade erinringar göras
mot de på allmänna vägar förekommande tävlingarna med motorfordon. Av
de i ärendet föreliggande yttrandena synes emellertid framgå, att örn nödiga
villkor rörande säkerhetsanordningar uppställas riskmomenten i fråga örn
de allmänna vägarna knappast kunna anses så mycket mera betydande än
vid liknande tävlingar annorstädes, att anledning finnes att särskilt för dessa
vägars vidkommande förbjuda ifrågavarande slag av tävlingar. Jag vill således
i detta sammanhang framhålla, att ett allmänt förbud mot hållande
av tävlingar med motorfordon från säkerhetssynpunkt knappast borde begränsas
till de allmänna vägarna; erfarenheterna från utlandet giva vid handen,
att olyckor av betydande omfattning kunna inträffa även vid tävlingar,
som hållas å särskilt för ändamålet iordningställda banor.
Vad därefter angår de av hastighetstävlingarna föranledda olägenheterna
för vägtrafiken — närmast beroende på att vägarna avstängas för trafik i
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
73
samband med tävlingarnas hållande — synes det, med hänsyn till förutsättningarna
för meddelande av tävlingstillstånd, knappast antagligt, att dylika
olägenheter av någon större betydelse behöva uppstå.
Vad slutligen angår de s. k. orienterings- och tillförlitlighetstävlingarna är
att märka, att dessa vanligen hava till syfte att inom gränserna för gällande
trafikregler öka förarnas skicklighet och befordra körteknikens utveckling.
Att dylika tävlingar försiggå jämsides med den allmänna trafiken har, såvitt
framgår av de avgivna yttrandena, i stort sett icke visat sig medföra allvarligare
risker.
De nu framförda synpunkterna på frågan örn förbud mot tävlingar med
motorfordon föranleda mig att anse, att tillräcklig anledning till sådant förbud
icke torde föreligga. Jag fäster därvid särskilt avseende vid länsstyrelsernas
befogenhet och skyldighet att uppställa ur säkerhetssynpunkt erforderliga
villkor vid beviljandet av tävlingstillstånd. Med hänsyn till att
vissa länsstyrelser uttalat tvekan rörande omfattningen av denna länsstyrelsernas
befogenhet enligt 13 § i nuvarande vägtrafikstadga, har jag låtit
avfatta förevarande 11 § så, att varje tveksamhet om stadgandets innebörd
bör vara utesluten.
Skulle emellertid en fortsatt erfarenhet ge vid handen, att trots av länsstyrelserna
föreskrivna säkerhetsanordningar faromomentet vid tävlingarna ej
står att reducera till ett minimum, bör det intresse, varmed desamma omfattas
av såväl vissa kommuner som en större allmänhet, ej få stå hindrande i
vägen för ett återupptagande av frågan om tävlingsförbud och då ej blott
beträffande å allmän väg anordnade tävlingar utan med avseende på tävlingar
med motorfordon över huvud.
16 §.
I denna paragraf har jag, bland annat, med hänsyn till vad trafiksäkerhetens
krav torde bjuda låtit intaga bestämmelse om att cyklande icke inom
tättbebyggt område må låta sig dragas av annat fordon.
18 §.
I stället för nu gällande bestämmelse, att länsstyrelse under viss förutsättning
äger med angivet undantag beträffande vissa vägar förordna, att å med
dragare förspänt fordon, som under mörker framföres å vägen, eller å dess
dragare skall föras lykta eller reflex anordningar, har jag i anslutning till de
sakkunnigas förslag infört en generell föreskrift av motsvarande innehåll.
23 §.
Rätten att befara vägarna med motorfordon och släpfordon är enligt nu
gällande motorfordonsförordning, liksom enligt tidigare förordningar, begränsad,
bland annat med hänsyn till fordonets största hjultryck och
bredd. Utan särskilt tillstånd av vederbörande länsstyrelse eller polismyndighet
i stad får fordon med ett största hjultryck, överstigande 2,000 kilo
-
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
gram, eller med större bredd än 210 centimeter icke framföras å allmän
väg. De sakkunniga hava beträffande hjultrycket föreslagit den ändringen,
att största tillåtna hjultrycket höjes till 2,500 kilogram, därest avståndet
mellan två av fordonets hjulaxlar uppgår till minst tre meter. De sakkunniga
hava därjämte förordat, att — i motsats till vad nu gäller — fordon,
vars största hjultryck överstiger 2,000 respektive 2,500 kilogram, ändock må
framföras utan tillstånd, om fordonet lastats under den för fordonet fastställda
maximilasten, så att fordonets förhandenvarande hjultryck på grund
därav icke överstiger 2,000 respektive 2,500 kilogram.
I fråga örn fordonsbredden hava de sakkunniga föreslagit en höjning till
220 centimeter.
I de avgivna yttrandena hava flera länsstyrelser ansett den föreslagna
höjningen under vissa förhållanden av största tillåtna hjultrycket från
2,000 till 2,500 kilogram icke motiverad. Länsstyrelsen i Uppsala län har
sålunda uttalat, att vägarna inom länet i allmänhet vore för svaga för att
tillåta ett hjultryck av 2,500 kilogram. Följden av en dylik bestämmelse
bleve, att tunga fordon undveke att närma sig vägkanterna, något som medförde,
att vägbanans effektiva bredd i hög grad minskades för övriga trafikanter.
Stora svårigheter uppstode också att vid trafik med tunga bilar
hålla vägarna i tillfredsställande skick. Andra länsstyrelser hava framhållit,
att en ökning av största tillåtna hjultrycket skulle tvinga myndigheterna
att i fråga örn stora delar av vägnätet meddela särskilda inskränkningar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att de sakkunnigas förslag
skulle gynna uppkomsten av en i många fall tyngre trafikapparat än som
skäligen kunde behövas och som man på andra sätt sökte begränsa, nämligen
i fråga örn den yrkesmässiga trafiken. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ansett en ökning av största hjultrycket böra tillåtas beträffande
södra och mellersta Sverige, enär vägarna därstädes, frånsett en del å desamma
belägna mindre bärkraftiga broar, numera i allmänhet vunnit erforderlig
styrka och bärighet. I fråga örn vägarna i de fyra nordligaste länen
vore däremot styrelsen synnerligen tveksam, huruvida de sakkunnigas
förslag kunde anses lämpligt. Med hänsyn till dessa vägars byggnadssätt
torde ett generellt medgivande att befara samtliga vägar med fordon upp
till 2,500 kilograms hjultryck medföra, att för flertalet vägar inskränkningar
i fråga om hjultryck måste föreskrivas.
Jämväl de sakkunnigas förslag, att rätten att befara väg skall vara beroende,
icke av fordonets största hjultryck, utan av det för varje särskilt fall
faktiska hjultrycket, har mött invändningar från flera håll. Därvid har framhållits,
att en dylik bestämmelse vore synnerligen svår att övervaka och komme
att giva anledning till ett stort antal överträdelser. För en effektiv övervakning
skulle, uttalar länsstyrelsen i Skaraborgs län, erfordras ett stort antal
portativa vågar.
Förslaget örn en höjning av största tillåtna bredden å fordonen har i
övervägande antalet yttranden lämnats utan erinran. I en del yttranden har
emellertid gjorts gällande, att en höjning vore olämplig eller opåkallad. Sålun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
75
da har länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat, att fordonsbredden borde avpassas
efter vägarna och icke vägarna efter fordonsbredden. I länet utgjorde antalet
vägar, vilkas bredd på hela sträckningen eller delar av densamma understege
5 meter och varå mötesplatser ej anordnats, sannolikt omkring hälften
av länets samtliga allmänna vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ansett den föreslagna fordonsbredden böra gälla för omnibusar inom
hela landet men för lastbilar endast såvitt avser vägarna i södra och mellersta
Sverige.
Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, enligt vilken det faktiska
hjultrycket och icke det största skulle vara avgörande för rätten att
befara de allmänna vägarna, kan jag med hänsyn till de på flera håll befarade
olägenheterna därav icke tillstyrka.
Vid bestämmande av det största hjultrvck, som ett fordon må äga, för att
detsamma utan särskilt tillstånd skall få framföras å allmän väg, måste
givetvis bliva avgörande den bärkraft, som landets vägar i stort sett kan
anses besitta. Fastställes i förhållande till denna bärkraft största tillåtna
hjultrycket alltför lågt, medför detta, att myndigheterna få att behandla ett
stort antal framställningar örn tillstånd att framföra fordon med större hjultryck
än det sålunda medgivna. Sättes gränsen för det tillåtna hjultrycket
för högt blir å andra sidan därav en följd, att vederbörande myndigheter
måste i fråga om ett stort antal vägar meddela särskilda inskränkningar i
rätten att trafikera desamma, varjämte det kan befaras, att vägnätet i sin
helhet utsättes för hårda och dyrbara påfrestningar.
För min del har jag, med hänsyn till vad i avgivna utlåtanden anförts rörande
vägnätets beskaffenhet i särskilt de norra men även vissa av de sydligare
länen, funnit att tidpunkten för en generell höjning av det tillåtna
hjultrycket knappast ännu är inne. Jag vill emellertid framhålla, att, i likhet
med vad nu är fallet, länsstyrelserna skola äga meddela dispens från den
allmänna regeln om högsta tillåtna hjultryck.
Vad slutligen angår de sakkunnigas förslag, att största tillåtna bredden för
fordon skall höjas från 210 till 220 centimeter, kan häremot anföras, att en
mycket stor del av landets vägnät innefattar vägar med så ringa bredd, att
ett framförande å desamma av fordon med en bredd av 220 centimeter synes
kunna medföra allvarliga olägenheter, icke minst från trafiksäkerhetssynpunkt.
Såvitt avser lastautomobiler torde något berättigat behov av en
dylik ökning knappast kunna anses föreligga. I fråga örn omnibusar torde
däremot skäl få anses tala för de sakkunnigas förslag. Omnibusar framföras
i allmänhet i regelbunden trafik å vissa vägar, och det torde därför i
fråga örn dessa fordon redan vid beviljande av tillstånd till dylik trafik beaktas,
att fordonsbredden icke är för stor i förhållande till vägbredden.
.Tåg har med hänsyn till nu anförda synpunkter ansett mig böra förorda, att
nuvarande bestämmelser örn största tillåtna fordonsbredd bibehållas för
alla fordon utom för omnibusar, vilka utan särskilt tillstånd böra få användas
i trafik på allmän väg även örn de äga en bredd av högst 220 centimeter.
Departe
mentschefen.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
24 och 25 §§.
Enligt gällande motorfordonsförordning äro särskilda bestämmelser meddelade
i fråga örn maximihastigheten för olika slag av fordon, varjämte
skillnad göres å trafik inom och utom tättbebyggt område. Inom sådant
område är den högsta tillåtna hastigheten 25, 30 och 35 kilometer i timmen,
beroende på vilket slag av fordon, som är ifråga. Vederbörande länsstyrelse
eller polismyndighet må emellertid, där trafikförhållandena det medgiva,
förordna, att hastigheten för personautomobil, avsedd för högst sju personer,
må höjas intill 45 kilometer i timmen. Bortsett från personautomobiler och
motorcyklar, för vilka utom tättbebyggt område hastigheten icke är begränsad
till visst kilometertal, få motorfordon därstädes framföras med en hastighet
av högst 30, 35 eller 40 kilometer i timmen allt efter fordonets typ eller
tyngd.
De sakkunniga hava beträffande tättbebyggda områden föreslagit, att högsta
tillåtna hastigheten för automobil — av vad slag den vara må -— och
motorcykel skall utgöra 50 kilometer i timmen. För färd utom sådant område
har förordats inskränkning i högsta tillåtna hastigheten endast för
omnibusar och lastautomobiler, vilkas totalvikt överstiger 2,400 kilogram,
nämligen likaledes till 50 kilometer i timmen.
I de avgivna yttrandena hava i förevarande hänseende olika uppfattningai
kommit till synes.
I fråga om hastigheten inom tättbebyggda områden har dock i allmänhet
rätt enighet om att nu gällande hastighetsbegränsning för personautomobil
bör jämkas uppåt. Av de hörda myndigheterna hava Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i Kristianstads, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län ställt sig avvisande mot den föreslagna höjningen av hastigheten. Från
andra håll, däribland länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings och Gotlands
län, har däremot uttalats, att viss högsta hastighet icke borde fastsFällas
för personautomobiler samt omnibusar och lastautomobiler med totalvikt ej
överstigande 2,400 kilogram. Till stöd härför har bland annat anförts, att
en maximerad hastighet snarare ökade än minskade faran för olycksfall,
i det att förarna ofta uppfattade en dylik hastighetsbestämmelse som en direkt
anvisning om den färdhastighet, som under alla förhållanden vore tilllåten,
och att den allmänna regeln, att föraren vid varje tillfälle skulle anpassa
färdhastigheten nied hänsyn till vad trafiksäkerheten krävde, syntes
vara fullt tillräcklig. Mot förslaget örn höjning av maximihastigheten inom
tättbebyggt område till 50 kilometer i timmen för lastautomobiler och omnibusar
hava betänkligheter, särskilt i fråga örn tyngre lastautomobiler, anförts
av, bland andra, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kristianstads,
Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, statspolisintendenten, besiktningsmyndigheten i Stockholm,
Sveriges droskbilägares riksförbund och svenska vägstyrelsernas förbund.
I fråga om tyngre lastautomobiler instämmer häri länsstyrelsen i Södermanlands
län.
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
77
De föreslagna hastighetsbestämmelserna för lastautomobiler och omnibusar
utom tättbebyggt område hava i stort sett lämnats utan erinran. Länsstyrelsen
i Stockholms län har emellertid ifrågasatt, huruvida anledning förefunnes
att borttaga en maximerad hastighet för de lätta lastautomobilerna.
Under framhållande, att de tunga automobilerna förorsakade avsevärd skadegörelse
å vägarna vid hög hastighet, har länsstyrelsen i Kristianstads län uttalat,
att den föreslagna hastigheten för dessa fordon, 50 kilometer i timmen,
vore alltför hög, varjämte länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarat sig endast
med tvekan kunna ansluta sig till förslaget. Länsstyrelserna i Kopparbergs och
Västerbottens län slutligen hava ansett den föreslagna maximihastigheten
kunna minskas. Däremot har — förutom flera motor- och yrkessammanslutningar
— länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasatt en maximihastighet
av 60 kilometer i timmen för de tyngre lastautomobilerna.
I likhet med de sakkunniga anser jag med hänsyn till trafiksäkerheten
viss maximihastighet alltjämt böra vara stadgad för trafik med motorfordon
inom tättbebyggt område. Ehuru jag liksom de sakkunniga finner viss
höjning av maximihastigheten inom sådant område böra kunna tillåtas, anser
jag dock i likhet med flera av de hörda myndigheterna och Sveriges droskbilägares
riksförbund, att de sakkunniga gått något för långt, och vill
för min del förorda, att maximihastigheten inom tättbebyggda områden bestämmes
till 40 kilometer i timmen. Härutöver torde emellertid, i likhet med
vad nu gäller, böra stadgas rätt för vederbörande myndighet att, där trafikförhållandena
det medgiva, meddela förordnande örn viss höjning av maximihastigheten
för personautomobiler. Hastigheten bör dock, i anslutning till
vad de sakkunniga förordat, icke i något fall få överstiga 50 kilometer i
timmen.
De sakkunnigas förslag, att viss högsta hastighet vid trafik utom tättbebyggt
område skulle fastställas endast för omnibusar och lastautomobiler
med totalvikt överstigande 2,400 kilogram, kan jag ej tillstyrka. Däremot
anser jag önskemålen örn höjd maximihastighet för omnibusar och lastautomobiler
böra kunna tillgodoses så, att för alla slag av dylika fordon bestämmes
en högsta hastighet vid färd utom tättbebyggt område av 50 kilometer
i timmen i stället för nuvarande 30—40 kilometer i timmen.
Beträffande motorcyklar lämnas i 25 § hastighetsbestämmelse, motsvarande
den här för personautomobil föreslagna.
I fråga örn maximihastigheten för automobil med tillkopplat fordon meddelas
bestämmelser i 33 §, för motorredskap i 27 § och för traktortåg i 36
§, allt i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
37—46 §§.
I 37—46 §§ hava införts bestämmelser rörande vägtrafikstadgans efterlevnad.
I anslutning till den princip, som legat till grund för straffbestämmelserna
i förslaget till motorfordonsförordning, hava i nämnda paragrafer,
med frångående i stor utsträckning av de sakkunnigas förslag, införts straff
-
Departe
mentschefen.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
bestämmelser, som i huvudsak överensstämma med de för motsvarande fall
i gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga meddelade.
Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande
över ifrågavarande författningsförslag, med förklarande därvid, att Kungl.
Majit vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen
av samma förslag och förordna om författningars utfärdande i ämnet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet!
A. C. F. v. Krusenstierna.
Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Korstedt & Söner.
361014