Kungl. Majus proposition nr 207.

1

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
ändring i hälsovårdsstadgan m. m.; given Stockholms
slott den 28 februari 1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed

dels anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919
(nr 566),

dels och föreslå riksdagen att godkänna den ändring i grunderna för statsbidrag
till distriktsvården, som av föredragande departementschefen förordats.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami.

Nr 207.

660 Sfi 1

2

Kungl. Majda proposition nr 207.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

(nr 566).

Härigenom förordnas, att 8, 27, 43 och 52 §§ hälsovårdsstadgan den 19
juni 1919 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

8 §•

1 mom. Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina delar
vara så anordnad och inredd samt så underhållas och skötas, att sanitär
olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig.

2 mom. Boningsrum skall hava sådan storlek, att däri boende icke genom
bristande utrymme hos rummet utsättes för sanitär olägenhet.

I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort
och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller
god dager. Boningsrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom
fönster eller annan för ändamålet lika lämplig anordning.

Boningsrum skall kunna hållas tillbörligt varmt. Fördenskull skall boningsrum,
där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, vara försett med tjänlig
eldstad eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande anordning för rummets
uppvärmning till lämplig värmegrad. Under den kallare årstiden skall fönster
i boningsrum vara tillräckligt värmeisolerande.

Boningsrum skall vara så anordnat, att det bereder erforderligt skydd mot
fuktighet. Golv i boningsrum skall vara av lämpligt material. Det skall
genom sin beskaffenhet och sitt läge i förhållande till markytan bereda erforderligt
skydd mot olägenheter från grunden.

Boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat utrymme,
vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande buller
förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra betryggande
skydd mot dylika olägenheter från det angränsande utrymmet.

Yad i detta moment sägs örn boningsrum skall ock gälla örn kök, som kan
användas till boningsrum. Beträffande annat särskilt för matlagning avsett
utrymme skall gälla vad ovan är stadgat örn boningsrums luftväxling, uppvärmning,
skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter från grund och
angränsande utrymme.

3 mom. Bostadslägenhet skall vara försedd med förstuga eller vindfång.
Till bostadslägenhet skall vidare höra garderob samt, därest till lägenheten
hör kök eller annat särskilt för matlagning avsett utrymme, ett med tjänlig
ventilationsanordning försett skafferi, så framt icke andra för kläders och
matvarors förvaring till belägenhet och anordning lämpliga utrymmen stå till
buds.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 3

Till bostadslägenhet skall även höra eget avträde, och bör sådan lägenhet,
i den mån så erfordras, äga tillgång till tvättstuga och torkrum.

Där möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän
vattenledning, skall bostadslägenhet hava vattenledning. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning i fråga örn avlopp för spillvatten. Bostadslägenhet,
som ej har vattenledning, skall äga ymnig och lätt tillgång till gott
dricksvatten.

4 mom. Bostadslägenhet och därtill hörande utrymmen skola av lägenhetens
innehavare så skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som
där uppehålla sig.

5 mom. I bostadslägenhet må så stort antal personer icke inhysas, att
genom deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma. Höra till lägenheten
flera rum än ett, varvid med rum avses jämväl kök som kan användas
till boningsrum, skall vad nu sagts gälla beträffande ett vart av rummen.

6 mom. Lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas, skall
vara försedd med nödiga anordningar för luftväxling samt i övrigt vara så
anordnad och så skötas, att sanitär olägenhet ej uppkommer för dem, som
där uppehålla sig.

Till lokal, som avses i första stycket, hänföras sådana lokaler som kyrka
eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum, samlingsrum,
till vilket allmänheten äger tillträde, teater, biograf, danslokal, serveringseller
utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och sjukhus.

7 mom. Genom hälsovårdsnämndens försorg skall anordnas återkommande
besiktning av byggnad, lägenhet och lokal, varom i 1—b moni. sägs (bostadsinspektion),
varvid särskild tillsyn skall ägnas beskaffenheten och skötseln
av sådana bostadslägenheter, där missförhållanden i sanitärt hänseende mest
kunna befaras.

Närmare bestämmelser rörande bostadsinspektion meddelas av hälsovårdsnämnden
i enlighet med vad medicinalstyrelsen därom förordnar.

8 mom. Yppas förhållande, som innebär eftersättande av någon av de i
1_6 inom. stadgade föreskrifterna, och sker rättelse icke efter tillsägelse av
hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot eller tjänsteman, skall nämnden
antingen förelägga viss efter omständigheterna lämpad kortare tid för felaktighetens
avhjälpande eller, där fråga är örn bristfällighet i avseende å
boningsrum och denna finnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas,
förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål eller ock, där nämnden
finner särskild anledning att låta med sådant föreläggande eller förbud
som nyss sagts anstå och uppenbar fara för hälsan icke är för handen, meddela
uppskov i ärendet på viss tid eller, i undantagsfall, tills vidare. Yid
meddelande av föreläggande att efter viss tid hava avhjälpt bristfällighet i
avseende å boningsrum skall hälsovårdsnämnden, där så prövas nödigt, förordna
om rummets utrymmande, intill dess bristfälligheten blivit avhjälpt.

Hälsovårdsnämnd må ock, där lägenhets beskaffenhet det påkallar, förbjuda
dess beboende av mer än ett visst antal personer eller dess användning
såsom bostad för minderåriga; sådan lägenhet kan, där så synes befogat, god -

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 207.

kännas för beboende endast av vuxna eller av ensam vuxen person. Där särskilda
omständigheter föreligga, må hälsovårdsnämnden tillåta utdömd lägenhet
att användas såsom bostad, så länge den vid tillfället däri boende kvarbor.
Hälsovårdsnämnden må jämväl förbjuda användande av lägenhet för bostadsändamål
under viss årstid.

Grundar sig felaktighet, varom i detta moment är fråga, på förekomsten av
väsentlig brist av bjggnadsteknisk art, bör, innan föreläggande eller förbud
meddelas, yttrande av byggnadsnämnden inhämtas eller byggnadstekniskt
sakkunnig person rådfrågas.

Föreläggande eller förbud, som i detta moment sägs, må, där lägenheten
eller lokalen innehaves med nyttjanderätt, allt efter omständigheterna meddelas
husägaren eller nyttjanderättshavaren eller ock bådadera.

Hälsovårdsnämnd äger föreskriva, att innehavare av lägenhet, som till följd
av meddelat föreläggande eller förbud avflyttar från lägenheten, skall, där han
ej inflyttar i lägenhet, som anvisats honom genom hälsovårdsnämndens försorg,
före inflyttningen i ny lägenhet meddela nämnden den nya lägenhetens
adress.

9 mom. Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, må
ej genom osnygghet, störande ljud, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär
olägenhet för närboende.

10 morn. Där sådant prövas av behovet påkallat och särskilda omständigheter
ej till annat föranleda, äger hälsovårdsnämnden i fråga örn boningsrum
jämte därtill hörande utrymme ävensom angående kläder och bohag meddela
föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för förebyggande och utrotande
av ohyra.

27 §.

Med böter-----å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som i strid mot stadgandet i 8 § 9 mom. förorsakar
sanitär olägenhet för närboende;

den som i strid mot---nedsatt lik.

Samma, lag vare i fråga örn underlåtenhet att efterkomma förbud, föreskrift
eller anvisning, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 8 § 10 morn.,
9 § 4 morn., 10 § 3 mom. andra stycket, 16 § 2 mom. första stycket, 20 § 1 mom.
andra stycket, 21 § andra stycket, 23 a § samt 25 § 5 mom. andra stycket.

43 §.

1 mom. Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall hava sunt läge. Där
så av förhållandena påkallas, skall torrläggning av marken vidtagas.

Byggnad, som i första stycket sägs, skall till alla sina delar vara så anordnad
och inredd samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej
uppstår för dem, som där uppehålla sig.

2 mom. Boningsrum skall hava sådan storlek, att däri boende icke genom
bristande utrymme hos rummet utsättes för sanitär olägenhet.

I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 5

och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller
god dager. Boningsrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom fönster
eller annan för ändamålet lika lämplig anordning.

Boningsrum skall kunna hållas tillbörligt varmt. Fördenskull skall boningsrum,
där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, vara försett med tjänlig
eldstad eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande anordning för rummets
uppvärmning till lämplig värmegrad. Under den kallare årstiden skall fönster
i boningsrum vara tillräckligt värmeisolerande.

Boningsrum skall vara så anordnat, att det bereder erforderligt skydd mot
fuktighet. Golv i boningsrum skall vara av lämpligt material. Det skall
genom sin beskaffenhet och sitt läge i förhållande till markytan bereda erforderligt
skydd mot olägenheter från grunden.

Boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat utrymme,
vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande buller
förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra betryggande
skydd mot dylika olägenheter från det angränsande utrymmet.

Vad i detta moment sägs om boningsrum skall ock gälla om kök, som kan
användas till boningsrum. Beträffande annat särskilt för matlagning avsett
utrymme skall gälla vad ovan är stadgat örn boningsrums luftväxling, uppvärmning,
skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter från grund och
angränsande utrymme.

3 mom. Bostadslägenhet skall vara försedd med förstuga eller vindfång.
Till bostadslägenhet skabl vidare höra garderob samt, därest till lägenheten
hör kök eller annat särskilt för matlagning avsett utrymme, ett med tjänlig
ventilationsanordning försett skafferi, så framt icke andra för kläders och
matvarors förvaring till belägenhet och anordning lämpliga utrymmen stå till
buds.

Till bostadslägenhet bör även höra eget avträde, och bör sådan lägenhet,
i den mån så erfordras, äga tillgång till tvättstuga och torkrum.

Bostadslägenhet skall hava ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten.

4 mom. Bostadslägenhet och därtill hörande utrymmen skola av lägenhetens
innehavare så skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som
där uppehålla sig.

5 mom. I bostadslägenhet må så stort antal personer icke inhysas, att
genom deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma. Höra till lägenheten
flera rum än ett, varvid med rum avses jämväl kök som kan användas
till boningsrum, skall vad nu sagts gälla beträffande ett vart av rummen.

6 mom. Lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas, skall
vara försedd med nödiga anordningar för luftväxling samt i övrigt vara så
anordnad och så skötas, att sanitär olägenhet ej uppkommer för dem, som
där uppehålla sig.

Till lokal, som avses i första stycket, hänföras sådana lokaler som kyrka
eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum, samlingsrum,
till vilket allmänheten äger tillträde, teater, biograf, danslokal, serveringseller
utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och sjukhus.

6

Kungl. Majus proposition nr 207.

7 mom. Yppas förhållande, som innebär eftersättande av någon av de i
1—6 mom. stadgade föreskrifterna, och sker rättelse icke efter tillsägelse av
hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot, skall nämnden antingen förelägga
viss efter omständigheterna lämpad kortare tid för felaktighetens
avhjälpande eller, där fråga är örn bristfällighet i avseende å boningsrum
och denna finnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda
rummets vidare användning för bostadsändamål eller ock, där nämnden
finner särskild anledning att låta med sådant föreläggande eller förbud
som nyss sagts anstå och uppenbar fara för hälsan icke är för handen, meddela
uppskov i ärendet på viss tid eller, i undantagsfall, tills vidare. Vid meddelande
av föreläggande att efter viss tid hava avhjälpt bristfällighet i avseende
å boningsrum skall hälsovårdsnämnden, där så prövas nödigt, förordna
örn rummets utrymmande, intill dess bristfälligheten blivit avhjälpt.

Hälsovårdsnämnd må ock, där lägenhets beskaffenhet det påkallar, förbjuda
dess beboende av mer än ett visst antal personer eller dess användning
såsom bostad för minderåriga; sådan lägenhet kan, där så synes befogat, godkännas
för beboende endast av vuxna eller av ensam vuxen person. Där särskilda
omständigheter föreligga, må hälsovårdsnämnden tillåta utdömd lägenhet
att användas såsom bostad, så länge den vid tillfället däri boende kvarbor.
Hälsovårdsnämnden må jämväl förbjuda användande av lägenhet för
bostadsändamål under viss årstid.

Grundar sig felaktighet, varom i detta moment är fråga, på förekomsten
av väsentlig brist av byggnadsteknisk art, bör, innan föreläggande eller förbud
meddelas, yttrande av byggnadsnämnden, där sådan finnes, inhämtas
eller byggnadstekniskt sakkunnig person rådfrågas.

Föreläggande eller förbud, som i detta moment sägs, må, där lägenheten
eller lokalen innehaves med nyttjanderätt, allt efter omständigheterna meddelas
husägaren eller nyttjanderättshavaren eller ock bådadera.

8 morn. Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum,
må ej genom osnygghet, störande ljud, buller eller på annat sätt förorsaka
sanitär olägenhet för närboende.

9 mom. Där sådant prövas av behovet pakallat och särskilda omständigheter
ej till annat föranleda, äger hälsovårdsnämnden i fråga örn boningsrum
jämte därtill hörande utrymme ävensom angående kläder och bohag meddela
föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för förebyggande och utrotande
av ohyra.

52 §.

Med böter---å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som i strid mot stadgandet i 43 § 8 mom. förorsakar
sanitär olägenhet för närboende;

den som, i strid mot---nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga örn underlåtenhet att efterkomma förbud eller föreskrift,
som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 43 § 9 morn., 44 § 3 morn.,
45 § 3 mom. andra stycket eller 49 a §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majlis proposition nr 207.

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anmäler dels fråga örn
ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan dels ock fråga örn åtgärder rörande''
bostadsövervakningen i städer och stadsliknande samhällen.

Härvid anför departementschefen:

Inledning''.

I anledning av en vid internationella arbetskonferensen år 1921 antagen
rekommendation, åsyftande förbättring av lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden
i olika länder, uppdrog Kungl. Maj:t den 12 oktober 1923
åt socialstyrelsen att i samråd med lantbruksstyrelsen verkställa utredning
i ämnet samt inkomma med det förslag, som därav kunde föranledas. Innan
detta uppdrag slutligt fullgjorts, anhöll 1930 års riksdag i skrivelse nr 188,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn fortsatt undersökning rörande lantarbetarnas
bostadsförhållanden samt örn utredning, huruvida och på vad sätt
genom åtgärder från det allmännas sida bristfälligheter på detta område
skulle kunna avhjälpas och för framtiden i möjligaste mån förhindras att uppstå,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Därvid syntes enligt riksdagens mening först och främst böra
prövas, huruvida icke inom gällande lagstiftnings ram förbättringar skulle
kunna ernås, exempelvis genom en effektivare tillämpning av hälsovårdsstadgan
och en fastare övervakning av denna stadgas tillämpning.

På grund av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj :t genom beslut
den 11 oktober 1930 socialstyrelsen att i samband med avgivande av berättelse
rörande den styrelsen genom omförmälda den 12 oktober 1923 anbefallda utredningen
inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn till resultatet av
nämnda utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen verkställda undersökningar
sådan ytterligare utredning rörande åtgärder för förbättring av
lantarbetarnas bostadsförhållanden, som i riksdagsskrivelsen ifrågasatts, borde
åvägabringas ävensom att, därest så befunnes böra bliva fallet, framlägga
förslag till plan för en dylik utredning. Till fullgörande av detta uppdrag
överlämnade socialstyrelsen med skrivelse den 5-januari 1931 en omfattande

8

Kungl. Majus proposition nr 201.

utredning i förevarande hänseende. I skrivelsen framlade socialstyrelsen därjämte
efter samråd med lantbruksstyrelsen förslag till ytterligare utredning,
vilken borde utföras av särskilda utredningsmän med tillgång till erforderlig
sakkunskap på området. Bland de frågor, som enligt förslaget borde i främsta
rummet utredas, voro följande två frågor:

1) huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser
borde förtydligas, konkretiseras och kompletteras samt huruvida det
kunde vara lämpligt att utfärda byggnadsbestämmelser i en efter förhållandena
avpassad form även för den rena landsbygden; samt

2) huruvida periodiska besiktningar av byggnader och bostäder lämpligen
kunde göras till ett åliggande jämväl för landsbygdens hälsovårdsmyndigheter
och huruvida det vore lämpligt att vid sidan av och över en dylik kommunal
bostadsinspektion anordna en sådan inspektion för större distrikt, exempelvis
landstingsområden.

Beträffande nu angivna frågor framhöll socialstyrelsen vidare, att syftemålet
mindre borde vara att skapa stränga bestämmelser och kontroll med
karaktär av uppsikt från myndigheternas sida än att för landsbygdens del
åstadkomma former och organ för rationell vägledning och upplysningsverksamhet
rörande bostadsförhållandena. En dylik vägledning och upplysning,
som särskilt på senare tid med framgång utövats av ett flertal olika befattningshavargrupper
i statens, landstingens, hushållningssällskapens och kommunernas
tjänst, borde avse dels det ur hygieniska och ekonomiska synpunkter
lämpligaste sättet för ny- och ombyggnad av boningshus och dels
metoder för husägarna att med minsta möjliga omkostnader hålla lägenheterna
i tillfredsställande och trivsamt skick, varjämte upplysning borde meddelas
husmödrarna beträffande bostadsvårdens grunder.

Vid 1931 års riksdag väcktes flera motioner (I: 145 och II: 60, 1:146 och
II: 224 samt II: 293), vilka hade avseende å lantarbetarbostäderna eller landsbygdens
bostäder över huvud taget. Även de förslag, som i dessa motioner
framlades, låta sig i stort sett inordna under de ovannämnda utredningspunkterna.
Motionerna föranledde emellertid icke till någon riksdagens åtgärd,
enär enligt av Kungl. Maj:t den 6 februari 1931 meddelat beslut utredning
genom särskilda utredningsmän redan igångsatts rörande åtgärder till
förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande
ämnen.

Då Kungl. Maj:t nämnda den 6 februari upptog utredningsfrågan till behandling,
anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson,
att vid utredningen borde samtliga i 1930 års riksdagsskrivelse och socialstyrelsens
skrivelse den 5 januari 1931 påpekade moment upptagas till skärskådande.
Tillika borde beaktas de i 1931 års riksdagsmotioner framställda
kraven, i den mån dessa icke bleve föremål för omprövning i annan ordning.
Utredningen borde emellertid begränsas till undersökning rörande sådana åtgärder,
som i nuvarande läge och utan längre uppskov kunde vara praktiskt
genomförbara. Närmare precisering av utredningsuppdraget varken kunde
eller borde ske.

9

Kungl. Majits proposition nr 207.

T enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1931 tillkallade
departementschefen såsom utredningsmän dåvarande ledamoten av riksdagens
första kammare, redaktören Ivar Österström, åt vilken tillika uppdrogs att
såsom ordförande leda utredningsmännens arbete, samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare, lantbrukarna Abel Andersson i Löbbo och Harald
Andersson i Dunker, förste provinsialläkaren i Malmöhus län A. J. Ekelund,
tillförordnade byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström ävensom ledamoten
av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Martin Skoglund. Sedan Ekelund
den 2 mars 1931 entledigats från uppdraget att vara utredningsman, tillkallades
i hans ställe förste provinsialläkaren i Östergötlands län Nils Wranne.
De tillkallade utredningsmännen antogo benämningen »Bostadsutredningen
för landsbygden».

Sedan bostadsutredningen för landsbygden i skrivelse den 29 februari
1932 hemställt om medicinalstyrelsens medverkan till en undersökning angående
möjligheterna att använda distrikts- och dispensärsköterskorna för handhavande
av en rådgivande, upplysande och övervakande verksamhet i avseende
å landsbygdens bostäder, bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den
18 mars 1932 medicinalstyrelsen att tillkalla vissa sakkunniga för att biträda
vid utredning och överläggning rörande undervisningsplanen för statens skola
för utbildning av distriktssköterskor och revision av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. Resultatet av
denna utredning, som i viss utsträckning verkställdes i samarbete med bostadsutredningen
för landsbygden, redovisades av medicinalstyrelsen i skrivelse
den 4 maj 1933 (statens offentliga utredningar 1934:9). Häri framlades åtskilliga
förslag, åsyftande en omorganisation och utvidgning av distriktsvården.
Genom remiss den 14 juli 1933 överlämnades medicinalstyrelsens
skrivelse till bostadsutredningen för landsbygden för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

Den 6 oktober 1933 upptog Kungl. Maj:t till behandling frågan örn utredning
rörande omfattningen och beskaffenheten av städers och stadsliknande
samhällens slumbostadsbestånd ävensom rörande åtgärder, ägnade att undanröja
missförhållanden i sådant hänseende. Vid ärendets anmälan i statsrådet
nämnda dag anförde jag bland annat följande:

På skilda håll verkställda undersökningar hade givit vid handen, att en icke
ringa del av de i städer och stadsliknande samhällen befintliga bostäderna
vore av så underhaltig beskaffenhet, att deras begagnande, särskilt såsom
bostäder för familjer med minderåriga barn, icke kunde ur allmänt hygieniska
synpunkter försvaras. Med fog torde man sålunda flerstädes kunna tala örn
verkliga slumbostäder. Det hade vidare gjorts sannolikt, att trångboddheten
på många håll även i lägenheter, som i och för sig ej vore undermåliga, vore
så stor, att allvarlig fara förefunnes för den psykiska och fysiska hälsan hos
dem, som där levde.

Dessa missförhållanden förtjänade allvarlig uppmärksamhet från det allmännas
sida. Det syntes därför önskvärt, att en utredning komme till stånd
rörande de åtgärder, som erfordrades för deras undanröjande.

De undersökningar, som hittills företagits, tydde på att många i hög grad

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

underhaltiga bostäder beboddes av personer, som icke vore nödgade därtill
på grund av fattigdom. Utredningen borde giva klarhet örn i vad mån det
vore möjligt att genom en mera effektiv bostadsinspektion föranleda sådana
personer att söka sig till andra lägenheter.

Ett stort antal familjer, som här komme i fråga, befunne sig emellertid i
sådant ekonomiskt läge, att de icke kunde betala kostnaderna för lämpligare
bostäder. Att åstadkomma en förändring till det bättre torde därför icke vara
möjligt, med mindre ett saneringsarbete beträffande slumbostadsbeståndet
subventionerades. Utredningen borde i sådant syfte bland annat avse möjligheten
att ersätta utdömda lagenheter genom igångsättandet av nybyggnadsverksamhet.
Härvid borde icke blott en undersökning av ifrågavarande
byggnadsverksamhets organisation —- genom rent kommunala organ, genom
halvkommunala bolag eller föreningar, genom de kooperativa bostadsföretagen
eller enskilda företagare ■— och det lämpligaste sättet för dess finansiering,
den lämpligaste bostadstypen o. s. v. verkställas. Jämväl borde utredas frågan
örn en subventionerad bostadsproduktions verkningar å den allmänna hyresoch
bostadsmarknaden samt de åtgärder, vilka kunde vidtagas i syfte att förebygga
en ogynnsam inverkan på denna marknad.

I den mån det under utredningens gång visade sig behövligt borde uppmärksamhet
ägnas åt bostadslagstiftningen och bostadsövervakningen. Den sistnämnda
hade hittills icke kunnat göras i önskvärd grad effektiv, detta, i vad
nu vore i fråga, framför allt beroende på bristande möjligheter att hänvisa
familjer, vilka på grund av ekonomiskt betryck bebodde underhaltiga bostäder,
till sådana, som tillgodosåge rimliga hygieniska krav.

För att inom socialdepartementet biträda med den ifrågasatta utredningen
bemyndigade Kungl. Maj:t mig genom beslut den 6 oktober 1933 att tillkalla
sakkunniga. Såsom sådana utsågos av mig samma dag tillförordnade byråchefen
hos socialstyrelsen Bertil Nyström, åt vilken tillika uppdrogs att såsom
ordförande leda de sakkunnigas arbete, samt byggmästaren Olle Engkvist, professorn
Gunnar Myrdal, verkställande direktören hos hyresgästernas sparkasse-
och byggnadsförening i Stockholm arkitekten Sven Wallander samt
stadsplanechefen i Göteborg arkitekten Uno Åhrén. De sakkunniga antogo
benämningen »Bostadssociala utredningen». Att såsom experter med speciell
erfarenhet på det bostadshygieniska området biträda bostadssociala utredningen
tillkallade jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 april
1934 överläkaren vid Stockholms epidemisjukhus docenten Bolf Bergman
och dåvarande förste stadsläkaren i Malmö, numera generaldirektören J. Axel
Höjer.

Med skrivelse den 15 december 1933 överlämnade bostadsutredningen för
landsbygden till mig betänkande, vilket innefattar förslag till dels ändring i
vissa delar av hälsovårdsstadgan, avseende såväl effektivisering av hälsovårdsorganisationen
som utvidgning och skärpning av bostadsbestämmelserna
för landet, samt råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel
dels ock anordnande av bostadsinspektion på landsbygden (statens offentliga
utredningar 1933:37). I sistnämnda del bygger bostadsutredningen
väsentligen på medicinalstyrelsens förenämnda förslag rörande omorganisation
av distriktsvården. Bostadsutredningen framhåller i betänkandet, att
genom de förslag, som däri innefattas, för bostadsutredningens vidkommande

Kungl. Majis proposition nr 207. 11

de två frågor, som enligt socialstyrelsens förslag borde i främsta rummet utredas,
samt vad därmed ägde sammanhang torde få anses slutbehandlade.

över bostadsutredningens för landsbygden betänkande och medicinalstyrelsens
förslag avgåvos yttranden av socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
samtliga länsstyrelser, landsting och förste provinsialläkare, flertalet hushållningssällskap,
distrikts- eller dispensärsköterskestyrelserna i vissa län,
styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, svenska lantarbetsgivarnes
centralförening och svenska lantarbetareförbundet, centralstyrelserna för
Sveriges läkarförbund och svensk sjuksköterskeförening samt socialpolitiska
institutet . över enbart bostadsutredningens betänkande avgåvos yttranden av
medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, svenska arkitektföreningen
samt bostadssociala utredningen, vilken vid sitt yttrande fogat
ett utlåtande i ämnet av de bostadshygieniska experter, som tillkallats för att
biträda utredningen.

På grundval av bostadsutredningens för landsbygden och medicinalstyrelsens
ifrågavarande förslag avlät Kungl. Majit den 1 mars 1935 till riksdagen
proposition (nr 213) i ämnet. Propositionen omfattade förslag avseende
dels effektivisering av hälsovårdsorganisationen på landet dels ock
omorganisation av distriktsvården och bostadsövervakningen på landsbygden.
Däremot upptog propositionen ej förslag i fråga örn bostadsbestämmelserna
för landet. Av skäl, jag närmare utvecklade vid ärendets behandling
i statsrådet den 1 mars 1935, ansåg jag nämligen bostadsutredningens
förslag härutinnan ävensom det i anslutning därtill upprättade förslaget till råd
och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel ej böra för det dåvarande
upptagas till behandling utan att med prövningen av dessa förslag
borde anstå till dess en samtidig lösning kunde givas åt frågan örn ändrade
bostadsbestämmelser för stad och landet. Vidkommande hälsovårdsorganisationen
innefattade propositionen förslag till bestämmelser om skyldighet
dels för hälsovårdsområde med mera än 1,500 invånare att, såframt ej medicinalstyrelsen
medgåve undantag, tillsätta särskild hälsovårdsnämnd dels
ock för kommun, där hälsovårdsnämnden utgjordes av kommunalnämnden,
att utse en av nämndens ledamöter att bereda och inför hälsovårdsnämnden
föredraga de ärenden, som ankomme på nämndens prövning. Rörande
distriktsvården och bostadsövervakningen på landsbygden föreslogos i propositionen
-— i nära anslutning till medicinalstyrelsens och bostadsutredningens
förslag härutinnan — vissa ändrade grunder för statsbidrag till
distrikts- och dispensärvården. Dessa inneburo i huvudsak följande. I princip
skulle endast landsting vara huvudmän för distriktsvården. Distriktsvårdsområde
skulle omfatta den i landstingsområdet ingående landsbygden jämte
städer med högst 3,000 invånare. Ledningen av distriktsvården inom varje
distriktsvårdsområde skulle utövas av en på närmare angivet sätt sammansatt
distriktsvårdsstyrelse. Distriktsvården skulle inom varje distriktsvårdsområde
vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Distriktssköterskas
tjänstgöring skulle i allmänhet omfatta såväl upplysande och

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård
jämte övriga grenar av förebyggande vård, som ock ali sådan sjukvård, som
kunde utövas i hemmen. Dock skulle hennes tjänstgöring kunna omfatta
allenast viss eller vissa grenar av sådan vård, som nu sagts. Med stöd härav
skulle sålunda särskilda sköterskor kunna avdelas enbart för upplysande och
rådgivande verksamhet i avseende å bostadsvård (bostadsinspektriser).
Distriktssköterska skulle fylla vissa angivna kompetenskrav, och skulle hon
vara tillförsäkrad viss minimilön samt vissa angivna förmåner in natura. Statsbidrag
skulle utgå med 1.000 kronor om året för varje distriktssköterskebefattning
för tid, under vilken befattningen uppehölles av ordinarie befattningshavare
eller av vikarie med distriktssköterskekompetens. Distriktsvårdsstyrelse
skulle, örn landstinget därtill anslagit medel, äga anställa särskilda
befattningshavare för att under styrelsen vara verksamma inom distriktsvården
eller viss eller vissa grenar av densamma. En bestämmelse av sistnämnda
innehåll ansågs förläna landsting befogenhet att med enkel majoritet
meddela beslut, varigenom medel ansloges till anställandet av särskild befattningshavare
enbart för tillsynen över bostadsvården inom länet (bostadsinspektör).
övergången till det nya systemet skulle kunna ske smidigt och
utan förhastande. Sålunda skulle bland annat ett utbyggande av den nya
organisationen kunna ske etappvis och efter hand. Slutligen skulle den nya
ordningen, som i princip skulle innebära ett inordnande av dispensärvården
i distriktsvårdssystemet, i sådant hänseende ej träda i tillämpning i vidare
mån än medicinalstyrelsen funne skäl därtill föreligga.

[Riksdagen hänvisade ifrågavarande proposition till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott, som i avgivet utlåtande (nr 5) hemställde
örn propositionens godkännande med vissa av utskottet anförda erinringar.
Dessa erinringar avsågo i vad angick hälsovårdsorganisationen, att utskottet
ej kunde finna nödigt, att den gräns, över vilken hälsovårdsnämnd skulle vara
obligatorisk, sattes så lågt som vid ett invånarantal av 1,500, utan förordade
utskottet i stället en gränsdragning vid 3,000 invånare, därvid möjlighet till
dispens ej skulle vara erforderlig. Beträffande de föreslagna ändrade grunderna
för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården berörde utskottets erinringar
huvudsakligen bestämmelserna om distriktsvårdsstyrelsens sammansättning
samt distriktssköterskas löneförmåner. Reservationer avgåvos inom utskottet.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, utom i fråga om distriktssköterskas
löneförmåner, i vilket hänseende riksdagens kamrar stannade i olika beslut.
Efter det utskottet i syfte att sammanjämka kamrarnas skiljaktiga beslut i
särskilt utlåtande (nr 6) avgivit förnyat förslag i nämnda punkt, blev detta
utlåtande av riksdagen godkänt. Sedan riksdagen i skrivelse (nr 380) till
Kungl. Majit anmält sitt beslut i ärendet, utfärdades den 28 juni 1935 författningar
i ämnet (S. F. S. 1935 nr 427—432).

Såsom ett första led i fullgörandet av sitt förenämnda uppdrag överlämnade
bostadssociala utredningen med skrivelse den 17 januari 1935 till mig
betänkande med förslag angående lån och årliga bidrag av statsmedel för
främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Efter det yttranden över betänkandet avgivits av myndigheter och sammanslutningar,
avgavs den 15 mars 1935 proposition (nr 221) till riksdagen angående
anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer. Propositionen, i anledning av vilken statsutskottet avgav
utlåtande (nr 144), vann med vissa jämkningar riksdagens bifall (skrivelse
nr 344), varefter kungörelse i ämnet utfärdades den 4 september 1935 (SFS
1935 nr 512).

Till fullgörande av sitt uppdrag i vad avser bostadslagstiftningen och
bostadsövervakningen har bostadssociala utredningen med skrivelse den 14
september 1935 till mig överlämnat betänkande med förslag rörande ändringar
i vissa delar av hälsovårdsstadgan samt anordnande av förbättrad
bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhällen m. m. över betänkandet
ha yttranden avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen
- som vid sitt yttrande fogat utlåtanden i ämnet av medicinalrådet
Herrlin och professorn emeritus Wirgin —, byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet
-— efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm —, en var
länsstyrelse efter hörande av dels stadsfullmäktige i länets städer samt kommunalfullmäktige
i kommuner med över 5,000 invånare dels ock förste provinsialläkaren
i länet —, statens egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrå,
statens inspektör för fattigvård och barnavård, befolkningskommissionen,
styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
Sveriges fastighetsägareförbund, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund, hyresgästernas riksförbund, svenska teknologföreningen,
Eredrika-Bremerförbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, samfundet
för hembygdsvård, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelsen
för svenska stadsläkarföreningen, centralstyrelsen för svensk sjuksköterskeförening
samt socialpolitiska institutet.

Medicinalstyrelsen har tillika efter särskild anmodan till socialdepartementet
inkommit med förslag till de författningsbestämmelser, som erfordras
vid ett anordnande av bostadsövervakning i enlighet med de av bostadssociala
utredningen härutinnan angivna riktlinjerna, ävensom med beräkning av de
kostnader, som ett genomförande av sistnämda förslag skulle medföra för
statsverket under budgetåret 1936/1937.

Till bedömande föreligger sålunda nu dels frågan örn ändring i vissa delar
av hälsovårdsstadgan dels ock frågan örn åtgärder rörande bostadsövervakningen
i städer och stadsliknande samhällen. Vidkommande förstnämnda
fråga ha de av bostadssociala utredningen och bostadsutredningen för landsbygden
avgivna förslagen rörande bostadsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan
med ledning av de däröver inkomna yttrandena blivit föremål för
överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår nu till en redogörelse
för departementsförslaget, i vad det avser ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan,
och i samband därmed för innehållet i bostadssociala utredningens
och bostadsutredningens för landsbygden förslag i förevarande delar och
däröver avgivna yttranden.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan.

Förslaget i allmänhet.

Gällande bestämmelser.

Hälsovårdsstadgan av den 19 juli 1919 är uppdelad i tre kapitel, därav det
första handlar om allmänna hälsovården i stad och det andra örn allmänna
hälsovården på landet, medan det tredje upptager gemensamma bestämmelser.
Bestämmelserna i första och andra kapitlen äro till övervägande del
lika. De äro även grupperade under i huvudsak samma rubriker, såsom örn
hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd, örn bostäder och samlingslokaler
m. m., örn vatten och is för hushållsbehov o. s. v. Skillnaden mellan de för
stad och de för landet givna bestämmelserna är huvudsakligen den, att de
förra i vissa hänseenden äro mera omfattande eller mera skärpta än de senare.
De bestämmelser, varom här närmast är fråga, äro de i 8 § för stad och de i
43 § för landet meddelade bestämmelserna örn bostäder och samlingslokaler
m. m. I dessa båda paragrafer uppställas vissa minimikrav i fråga örn bostäders
anordnande och beskaffenhet, varjämte hälsovårdsnämnden tillägges
rätt att i vissa fall, då hälsofara föreligger, inskrida till farans avlägsnande.
Vidare medgives hälsovårdsnämnd rätt att meddela föreskrifter örn erforderliga
åtgärder för utrotande av ohyra samt örn undanröjande av sanitära
olägenheter i vissa samlingslokaler. Tillika stadgas i dessa paragrafer förbud
för innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, att
förorsaka sanitär olägenhet för närboende. I nu berörda hänseenden äro de
i paragraferna givna bestämmelserna i allt väsentligt lika. Att märka är dock,
att i 43 § finnes en bestämmelse örn golvs belägenhet i förhållande till markytan,
som saknas i 8 §, men motsvarande bestämmelse återfinnes för städernas
del i byggnadsstadgan. Slutligen upptager 8 § vissa bestämmelser örn
bostadsinspektion, vartill motsvarighet helt saknas i 43 §. I detta sammanhang
må jämväl beröras de i 9 § för stad och de i 44 § för landet givna bestämmelserna
örn vatten och is för hushållsbehov. Dessa paragrafer innehålla
vissa föreskrifter till förebyggande av att vatten och is för hushållsbehov bemängas
med orenlighet. I vissa fall äro överträdelser av de ovan berörda
föreskrifterna belagda med ansvar. Bestämmelserna härutinnan äro givna i
27 respektive 52 §.

Bostadssociala utredningens förslag i allmänhet.

I sin allmänna motivering till förslaget rörande ändringar i vissa delar av
hälsovårdsstadgan framhåller bostadssociala utredningen till en början förslagets
samband med den stödaktion för mindre bemedlade barnrika familjers
bostadsförsörjning, som beslöts av 1935 års riksdag. Denna stödaktion finner
bostadssociala utredningen ha sin betydelse icke blott i och för sig utan även
som en nödvändig förberedelse för det allmänna reformarbete på bostadslagstiftningens
och bostadsövervakningens område, vars trängande karaktär är
från många håll omvittnad. Det är nämligen en allmän erfarenhet, att svång -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 15

heterna att tillämpa hälsovårdsstadgans föreskrifter om bostad ha betingats
framför allt av bristen på tillfredsställande och tillräckligt billiga ersättningsbostäder.

I detta sammanhang åberopar bostadssociala utredningen vissa av utredningen
utförda bostadsundersökningar. Dessa undersökningar, som företagits
i syfte att erhålla en mera ingående belysning av förekomsten av kvalitativa
brister hos det nuvarande bostadsbeståndet i stadssamhällena samt omfattningen
av olämpliga bostadsförhållanden i övrigt, ha varit avsedda att komplettera
tidigare undersökningar på basis av materialet från 1933 års hyresräkning.
Såsom en sammanfattning av undersökningarnas resultat anför
bostadssociala utredningen:

De kompletterande bostadsundersökningarna kunna sägas ha till alla delar
bekräftat den uppfattning av det bostadssociala läget, som framställdes i
bostadssociala utredningens betänkande med förslag rörande bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer, och givit stöd åt de bostadsreformatoriska
riktlinjer, som där uppdrogos. Bekämpandet av trångboddheten
i synnerhet för de barnrika familjerna framstår utan tvekan som den
viktigaste uppgiften. Även när det gäller att medelst förbättrad lagstiftning
och effektivare bostadsövervakning söka undanskaffa de kvalitativt undermåliga
bostäderna, måste de barnrika familjernas bostadsförhållanden sättas
i centrum för intresset, och detta icke endast därför att barnen äro starkast
mottagliga för skador till följd av bostadens undermålighet, utan även därför
att flerbarnsfamiljerna faktiskt i större utsträckning än andra familjer bebo
de sämre och sämsta lägenheterna, i stor utsträckning tvingade därtill av
ekonomiska omständigheter. Lagstiftning, bostadsinspektion och andra åtgärder
på bostadsområdet från det allmännas sida måste slutligen kompletteras
med intensiv upplysning och handledning i bostadens rätta vård
och utnyttjande i syfte att bilda bättre boendevanor.

Bostadssociala utredningen åberopar dessutom resultatet av en av utredningen
i juli 1934 anordnad enquéte i syfte att utröna opinionen bland hälsovårdsmyndigheterna
i stadssamhällena rörande de hygieniska minimikrav, som
borde uppställas för smålägenheter. Detta resultat utvisar en betydande
opinion för en utvidgning av dessa krav.

Angående principerna för en bostadslagstiftning yttrar bostadssociala utredningen
vidare:

Bostadslagstiftningen anger riktlinjerna för bostadens beskaffenhet och
skall vara den grund, varpå det hygieniska bedömandet av bostaden bygger.

Lagens bestämmelser böra vara tillräckligt tydliga för att icke lämna hälsovårdsnämnder
och enskilda i osäkerhet om deras skyldigheter, tillräckligt
stränga för att kunna tjäna såsom underlag för ingripande i alla fall, där ett
sådant är önskvärt, men även tillräckligt smidiga för att medge undantag, då
sådana utan olägenhet kunna beviljas. Själva lagtexten bör vara möjligast
kort och klar. Behövliga förtydliganden och exemplifieringar böra lämpligen
intagas i motiveringen.

En mindre god lagstiftning kan visserligen till en större eller mindre del
kompletteras av en intresserad och effektivt arbetande bostadsövervakning,
men faran att ett sådant samhällsorgan hemfaller åt overksamhet eller icke
lyckas genomföra sina intentioner, måste alltid bli stor, därest man icke har
en god och tydlig lagstiftning att stödja sig på. Det ligger därför vikt uppå,
att bostadslagstiftningen även formellt fyller högt ställda fordringar.

16 Kungl. Majus proposition nr 20/.

Bostadssociala utredningen har härefter företagit en jämförelse mellan
gällande hälsovårdsstadgas bostadsbestämmelser och de principiella önskemål,
som kunna ställas på en sadan lagstiftning. Denna jämförelse klargör enligt
utredningens mening, att nuvarande bestämmelser icke helt fylla behovet.
Härutinnan anför utredningen ytterligare:

Det har sedan länge påpekats, att vissa moment i 8 § hälsovårdsstadgan
icke väl passa samman. Enligt 1 mom. skall anordningen, underhållet och
skötseln av byggnad, som innehåller boningsrum, vara sådana, att sanitär
olägenhet ej uppstår för dem som där uppehålla sig; 2 momentet innehåller
olika minimi k ray beträffande iuftbehov, värme, skydd mot fuktighet
o. s. v.; 3 momentet, som reglerar hälsovårdsnämndens ingripande, är däremot
så formulerat, att nämnden äger ingripa blott då rummets beboende prövas
vara förenat med fara för hälsan. Bör den händelse att denna formulering
avsett att innefatta de i 1 och 2 momenten givna fordringarna, måste det
erkännas att ett annat ordval varit önskvärt. Enligt sin nuvarande formulering
sträcker sig momentet knappast sä långt.

Trångboddhetsbestämmelserna i samma paragraf, vilka såsom förutsättning
för ingripande mot trångbodda familjer ställa begreppet »större fara för
hälsan», synas snarare uttala en varning för ingripande än en uppmaning till
sådan. Hälsovårdsnämndens ingripande karakteriseras i 3 momentet med
orden »äger» och »må». Stadgandet innebär alltså närmast en tillåtelse för
hälsovårdsnämnden men icke någon skyldighet. Då denna punkt har tämligen
enstämmigt krävts en skärpning.

Vad beträffar minimikraven enligt 2 momentet upptaga de två meningar.
I första satsen kräves av ett boningsrum, att det med hänsyn till storlek och
beskaffenhet i övrigt skall tillgodose minst en persons luftbehov, vidare att
det är sä anordnat, att det kan hållas tillbörligt varmt, att det bereder erforderligt
skydd mot fuktighet samt är försett med fönster. I andra satsen
formuleras vissa fordringar på fönster. Med vår nuvarande uppfattning av en
persons »luftbehov» är det icke längre möjligt att använda detsamma såsom
måttstock på storlek och beskaffenhet i övrigt av ett boningsrum. Det rör sig
ju här icke örn luftkvantiteten utan fastmer örn temperaturen, fuktigheten och
rörelsen i luften. De krav, som i momentet äro uppställda med hänsyn till
värme, skydd mot fuktighet, god dager och luftväxling, äro mycket allmänt
formulerade, i fråga örn dagern till och med så vagt, att tvivel uppstått, örn en
hälsovårdsnämnd under alia förhållanden kan fordra god dager i en bostad.
Å andra sidan finnas viktiga egenskaper hos ett boningsrum och en bostadslägenhet,
vilka i detta moment alls icke äro berörda, såsom tillräcklig golvyta,
viss minimihöjd, viss minimistorlek för familjebostad, låt vara att dylika
minimikrav för nya lägenheter finnas i byggnadsstadgan och därpå grundade
lokala byggnadsordningar. Ej heller finnas några bestämmelser örn erforderliga
biutrymmen. ,, , ,

Bestämmelserna örn bostadsinspektion i i momentet innebära, att fortlöpande
sådan är obligatorisk i alla samhällen, där hälsovårdsstadgans 8 6 ar
gällande. Då närmare föreskrifter rörande sådan besiktning skola meddelas
av hälsovårdsnämnden, blir dess anordnande dock till sist nästan helt och

hållet beroende på nämndens goda vilja.

Anordnade enquéter ha också visat, att uppfattningen örn att hälsovårdsstadgans
nuvarande bostadsbestämmelser äro otillräckliga ar allman bland
denTsom ha haft att i praktiken tillämpa desamma. Från flera hall har visserligen
framhävts, att man med nuvarande bestämmelser i några fall kunnat, nå
goda resultat, men en granskning av förhållandena å olika orter synes visa,

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 17

att de nuvarande lagbestämmelserna icke kunna fritagas från att lia medverkat
till den nuvarande bostadsinspektionens bristande effektivitet.

Större tydlighet, ökad precision, viss konkretisering och komplettering
kräves enligt de sakkunnigas mening för att hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer
skola bli mera användbara. Vidare bör stadgas direkt skyldighet för
hälsovårdsnämnden att pröva missförhållanden men å andra sidan rättighet
för nämnden att tillämpa en diskretionär prövning.

På de sålunda angivna grunderna har bostadssociala utredningen ansett,
att vid en omformulering av 8 § hälsovårdsstadgan följande önskemål borde
tillgodoses:

11 De olika momenten formuleras så, att de inbördes passa samman.

2) Minimikraven förtydligas, kompletteras och konkretiseras samt särskiljas.

3) Behövliga och önskvärda minimimått och övriga minimibestämmelser
införas icke i själva hälsovårdsstadgan utan i en specialmotivering för att i
samband med författningsförslagets prövning erhålla statsmakternas godkännande
såsom angivande lämpliga riktlinjer för hälsovårdsnämndernas
arbete utan att binda detta i så hög grad, som fallet bleve, örn de införts i
lagtexten.

4) Hälsovårdsnämndens ingripande göres till skyldighet, då minimikraven
icke äro uppfyllda. Formen för ingripande angives klarare och specificeras
efter de olika möjligheter, som böra tagas i betraktande.

5) Då hälsovårdsnämndens skyldighet att ingripa göres obligatorisk, därest
minimikraven icke äro uppfyllda, måste den möjlighet att i vissa fall underlåta
att ingripa, som ligger i den nuvarande formuleringen »äger ingripa»,
ersättas med en klar bestämmelse örn skyldighet till diskretionär prövning.

6) Trångboddhetsbestämmelserna böra förtydligas och skärpas.

7) I fråga örn bostadsinspektionens anordnande och verksamhet bör överordnad
myndighet beredas visst inflytande.

I anslutning till dessa principiella fordringar på bostadsparagrafen har
bostadssociala utredningen avgivit förslag till ändring av densamma.

Yttrandena över bostadssociala utredningens

förslag i allmänhet.

I det övervägande antalet yttranden tillstyr kes förslaget i huvudsak
eller lämnas det utan erinran. Så är fallet beträffande medicinalstyrelsen,
de flesta länsstyrelser och förste provinsialläkare, statens egnahemsstyrelse,
statens byggnadslånebyrå, befolkningskommissionen, det stora
flertalet av stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige, svenska landskommunernas
förbund, svenska teknologföreningen, Fredrika-Bremerförbundet och
hyresgästernas riksförbund.

Beträffande behovet av en förbättrad bostadslagstiftning uttalas mångenstädes
i dessa yttranden, att nuvarande lagstiftning i sin vaga och allmänna
utformning icke gåve hälsovårdsnämnderna tillräckliga möjligheter att ingripa
mot missförhållanden och ofta lämnade dem i villrådighet om deras skyldigheter
och befogenheter, varför också nämnderna i stor utsträckning komme
att underlåta att vidtaga på dem ankommande åtgärder, då behov därav förelåge.
Det framhålles vidare, att bland hygienens målsmän i vårt land numera

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 207. 66G 86 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

knappast torde råda delade meningar om behovet av en ändrad bostadslagstiftning
samt att det föreliggande förslaget till ändring av 8 § hälsovårdsstadgan
i huvudsak torde utgöra ett uttryck för uppfattningen bland hälsovårdsnämnderna
i rikets städer. Från flera håll understrykes även den av de
sakkunniga hävdade meningen, att en nödvändig förutsättning för genomförande
av en skärpt bostadslagstiftning vore, att möjlighet bereddes särskilt
mindre bemedlade barnrika familjer att genom hjälpåtgärder från det allmännas
sida erhålla bättre bostäder, varför också statsmakternas beslut om
sådana åtgärder hade banat väg för en bättre lagstiftning på bostadsområdet.
Även betonas vikten av upplysningsverksamhet; bostadslagstiftningen borde
ej endast giva möjlighet att utdöma kvalitativt mindervärdiga bostäder, den
borde även angiva de normala fordringarna på en god familjebostad och sålunda
vara grunden för en upplysningsverksamhet och handledning i bostadens
vård och utnyttjande i och för åstadkommande av en god bostadskultur
och bättre bostadsvanor.

I några yttranden har emellertid tvekan yppats örn behovet av ändringar
i hälsovårdsstadgan. Detta gäller bland andra de yttranden, som avgivits
av statskontoret, socialstyrelsen, svenska stadsförbundet och Sveriges
läkarförbund.

Statskontoret, som icke blivit övertygat örn nödvändigheten av att i nu
förevarande syfte vidtaga ändringar i hälsovårdsstadgan, framhåller bland
annat:

Det kan icke bortses från att de förhållanden, som varit rådande på bostadsmarknaden,
sedan nu gällande bestämmelser år 1919 meddelades, uppenbarligen
måste hava medfört, att de möjligheter, som dessa bestämmelser
medgiva till motverkande av trångboddhet och andra bostadssociala missförhållanden,
icke kunnat effektivt utnyttjas. Det torde vara anledning att
antaga, att dessa bestämmelser under normala förhållanden skulle hava visat
sig tillfyllest.

I liknande ordalag uttalar sig socialstyrelsen. I ett par yttranden göres
gällande att nuvarande bestämmelser skulle vara tillräckliga, örn bostadsinspektionen
gjordes mera effektiv. Svenska stadsförbundet förnekar icke,
att den omredigering av bostadsparagrafen, som nu föreslås, innebär vissa
förbättringar och förtydliganden, som kunna vara nog så önskvärda, men vill
sätta i fråga, örn icke även med nu gällande lydelse, helt tillämpad, acceptabelt
resultat skulle kunna uppnås. Sveriges läkarförbund anser, att ju mera en
stadga av denna art är fri från detaljer ju bättre och att härutinnan den nuvarande
formuleringen av 8 § synes väl avpassad, samt frågar sig, örn det ej
vore möjligt att, sedan en mera effektiv bostadsinspektion såsom föreslagits
trätt i verksamhet, med stöd av de nuvarande bestämmelserna vinna, vad de
sakkunniga vilja åstadkomma genom sitt förslag. 8 § i hälsovårdstadgan
borde dock till ledning för dem, som ej äro vana vid författningstydning vara
åtföljd av anvisningar angående innebörd och räckvidd hos de olika momenten.
Även svenska landstingsförbundet samt bostadsinspektören i Stockholm, till
vilken Stockholms stads hälsovårdsnämnd och stadsfullmäktige i Stockholm

19

Kungl. Majus proposition nr 207.

ansluta sig, sätta i fråga beli övligheten av ny lagstiftning och hålla före att
förslagets syfte kunde vinnas genom anvisningar utfärdade av medicinalstyrelsen.
Gentemot detta förslag vänder sig Överståthållarämbetet, som
anser att bostadsbestämmelserna äro av den vikt för hela vårt folk, jämväl ur
ekonomisk synpunkt, att de böra beslutas av Kungl. Majit och icke överlämnas
till myndighets avgörande.

Svenska stadsläkarför eningen samt förste stadsläkaren i Norrköping göra
gällande som allmänt omdöme, att de konkretiseringar av bostadsbestämmelserna,
som utredningen framlagt, synas ha bort sträcka sig längre, än vad som
blivit händelsen; de föreslagna bestämmelserna äro hållna i så allmänna
ordalag, att tvist kan uppkomma örn begreppens betydelse.

Förslaget att införa behövliga och önskvärda minimimått och ö vriga
minimibestä mm elser icke i själva hälsovårdsstadgan utan i
en specialmotivering för att i samband med författningsförslagets
prövning erhålla statsmakternas godkännande, har i flertalet av de yttranden,
där frågan beaktats, mottagits med gillande. Sålunda uttalar länsstyrelsen
i Södermanlands län:

Visserligen kan den generella avfattningen hos lagbestämmelserna komma
att medföra minskad effektivitet, men å andra sidan möjliggöres härigenom
en smidigare anpassning efter skiftande förhållanden. Därest behov av mera
detaljerade föreskrifter skulle göra sig gällande, kunna ju sådana lämpligen
meddelas i regionala hälsovårdsordningar.

Jämväl svenska teknolog!öreningen hävdar med utgångspunkt från de intressen,
föreningen företräder, att det av flera skäl icke vore lyckligt att i
lagtexten intaga exakt preciserade uppgifter om minimifordringar på bostaden.
Vidare tillägger föreningen:

Erfarenheten utvisar nogsamt, att utvecklingen inom byggnadstekniken
ganska snabbt kan medföra så förändrade förhållanden, att i lagtexten fixerade
mått icke längre skäligen kunna anses svara mot vad som avsetts vid författningens
tillkomst. Då emellertid betydelsen och rättsverkan av en motivering
sådan som den föreslagna kan synas oklar vill svenska teknologföreningen
föreslå, att särskilda anvisningar utfärdas till ledning vid tillämpningen
av ifrågavarande del av hälsovårdsstadgan. Sådana anvisningar synas
i princip kunna ges motsvarande innehåll som den föreslagna specialmotiveringen,
och torde anvisningarna böra uppgöras av medicinalstyrelsen och
byggnadsstyrelsen i samråd, samt bestämmelser intagas i hälsovårdsstadgan
angående utfärdande av dessa anvisningar.

I ett icke ringa antal yttranden lia dock betänkligheter uttalats
mot förslaget att intaga måttbestämmelserna i en specialmotivering. Sålunda
yttrar medicinalrådet Herrlin bland annat:

Ifrågavarande förfaringssätt innebär en nyhet, som saknar motsvarighet i
fråga örn andra bestämmelser i hälsovårdsstadgan, och är ägnat att medföra
oklarhet örn räckvidden av hälsovårdsnämnds befogenhet och lagligheten av
ett av hälsovårdsnämnden meddelat föreläggande. Hälsovårdsnämndernas
bundenhet, varom bostadssociala utredningen i detta sammanhang talar, kan
på tillfredsställande sätt lättas genom införande av bestämmelse för nämnden
att i vissa i stadgan angivna fall medgiva undantag från föreskrivna minimi -

20

Kungl. Majus proposition nr 207.

mått, en bestämmelse, som lämpligen i enlighet med hälsovårdsstadgans uppställning
kunde införas i 26 §.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det vara en svaghet, att måttbestämmelser
ej intagits i själva lagtexten. Ett införande i lagtexten av vissa
i allmänhet gällande minimikrav exempelvis beträffande bostadsrums kubikinnehåll
och golvyta anses vara att förorda. Förste provinsialläkaren i Södermanlands
län yttrar beträffande ifrågavarande anordning:

Endast under förutsättning att behövliga och önskvärda minimimått i
specialmotiveringen bliva av den art, att de komma att utgöra verkliga
rättesnören för hälsovårdsnämnderna, anser jag mig kunna tillstyrka bifall
till det gjorda förslaget; i annat fall anser jag det bättre och effektivare, att
de inrymmas i det framlagda stadgeförslaget.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län frågar sig, hur en bostadsstadga
utan måttbestämmelser skall kunna göras effektiv, samt yttrar:

Utredningens sätt att lösa denna fråga genom att upptaga måttbestämmelser
i en specialmotivering, »angivande lämpliga riktlinjer för hälsovårdsnämndernas
arbete», synes så till vida ej vara något att erinra emot, men hur
ställer sig saken vid handläggning av överklagade hälsovårdsärenden i länsstyrelser
eller regeringsrätt? Resolvera dessa myndigheter med ledning av
lagtexten eller efter specialmotiveringen? I stället för den senare vore måhända
en auktoritativ kommentar önskvärd och behövlig.

Liknande synpunkter anföras av förste provinsialläkarna i Kristianstads
och Norrbottens län samt av svenska stadsförbundet, som anför bland annat:

En anordning sådan som den föreslagna innebär, att hälsovårdsmyndigheterna
—■ och inspektionspersonalen — i sitt dagliga arbete ha att tillämpa
reellt sett två författningar. Den ena, hälsovårdsstadgan, måste ovillkorligen
följas. Örn i ett uppkommet fall däremot motiven skulle respekteras, blir det
nämndens sak att avgöra. Man gör sig också den frågan, hur det skall förfaras,
örn motiven men icke stadgan behöva ändras. Skola motiven då fristående
underställas riksdagen?

Svenska stadsförbundet anser det lämpligare, att en handbok utarbetas av
sakkunniga under medicinalstyrelsens medverkan eller att ett normalförslag
till hälsovårdsföreskrifter enligt 30 § i stadgan uppställes under samarbete
mellan medicinalstyrelsen och representanter för kommunalförvaltningarna.
— Även i åtskilliga andra yttranden, jämväl sådana där den föreslagna anordningen
med måttbestämmelser i en specialmotivering godtagits, uttalas önskemål,
att en kommentar till bostadsparagrafen, lämpligen i form av specialmotiveringen
i omarbetat skick, göres lättare tillgänglig för hälsovårdsnämnder,
bostadsinspektörer och övriga bostadsintresserade.

Hyresgästernas riksförbund uttalar beträffande måttbestämmelserna, att
sådana vitala stadganden absolut borde givas den tyngd och skärpa de endast
kunna få, örn de återfinnas i hälsovårdsstadgan. Sveriges fastighetsägareförbund
hemställer, att de minimimått, som kunna anses befogade, införas i
stadgan, låt vara med sådan formulering, att hälsovårdsmyndigheterna erhålla
en viss frihet att medgiva de modifikationer, som i speciella fall skäligen
kunna anses påkallade.

21

Kungl. Majus proposition nr ''207.

Bostadsutredningens för landsbygden förslag

i allmänhet.

Såsom allmän motivering till sitt förslag har bostadsutredningen anfört
bland annat följande:

I det uppdrag bostadsutredningen har att fullfölja ingår bland annat att
utreda, huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser
böra förtydligas, konkretiseras och kompletteras. Otvivelaktigt
äro de egentliga bostadsbestämmelserna i 43 § hälsovårdsstadgan mycket
allmänt hållna och lämna ej tillräcklig ledning för bedömandet i det särskilda
fallet. Det har därför också ofta anmärkts, att nämnda föreskrifter äro alltför
vaga och jämväl till formen otillfredsställande i kampen mot undermåliga
bostadsförhållanden, och gång efter annan ha framkommit förslag till mera
konkreta bostadsföreskrifter.

önskar man konkretisering och komplettering av de nu gällande bostadsbestämmelserna,
kunna olika vägar följas. Närmast till hands ligger väl att
innebörden av hälsovårdsstadgans föreskrifter närmare utvecklas i denna
stadga. Dock har under diskussionen kring bostadsproblemet förslag även
varit före örn utfärdandet av en byggnadsstadga för hela landsbygden eller
av en enhetlig och fullständig, för hela riket gällande bostadsordning, övervägas
kan också lämpligheten av att utfärda regionala föreskrifter •—• exempelvis
läns- och kommunalstadgor — såsom komplement till de allmängiltiga föreskrifterna.
De uttalanden, vilka gjorts till förmån för dylika särbestämmelser
böra säkerligen få anses fotade på en riktig uppfattning av bostadsförhållandena
på landsbygden. Otvivelaktigt äro dessa nämligen så skiftande från ort
till ort liksom även sedvänjorna, att särskild försiktighet måste iakttagas i
fråga örn för hela landsbygden gällande bostadsföreskrifter. Ett stöd för
riktigheten härav lämnar en jämförelse mellan hälsovårdsstadgans bostadsföreskrifter
och de bestämmelser angående byggnads anordnande, som äro
givna i byggnadsstadgan för den egentliga landsbygden. Undantagas vissa
föreskrifter, väsentligen endast motiverade å orter med mera sammanträngd
bebyggelse, äro skiljaktigheterna ej stora. Yi finna i byggnadsstadgan föreskrifter
angående rumshöjd och byggnadsläge, men i övrigt äro — örn man
alltså undantager av den tätare bebyggelsen föranledda stadganden — bestämmelserna
i stort sett av enahanda innebörd örn ock med olika formulering.
Jämväl i byggnadsstadgan möta vi flerstädes den vaga utformning av bestämmelserna,
som så ofta påtalats i fråga om hälsovårdsstadgan, vilket desto mera
torde vara värt beaktande, som ju byggnadsstadgans föreskrifter gälla allenast
vid nybyggnad och därmed jämförliga företag och man alltså vid deras utformning
ej såsom beträffande hälsovårdsstadgan varit beroende av beskaffenheten
hos det befintliga bostadsbeståndet. Ju mindre tillämpningsområdet •
för bostadsbestämmelserna blir, ju större bliva möjligheterna att meddela
detalj föreskrifter, och anses dylika i större utsträckning erforderliga, lärer
det alltså bliva nödvändigt att de för landsbygden i dess helhet gällande,
mera allmänt hållna föreskrifterna kompletteras med regionala stadganden.
Erinras må, att redan nu med tillämpning av 54 § hälsovårdsstadgan dylika
föreskrifter kunna meddelas för de särskilda kommunerna.

Emellertid har även en annan art av lagstiftning varit föremål för bostadsutredningens
övervägande. Då det centrala i bostadsutredningens uppdrag
utgör spörsmålet örn förbättring av lantarbetarnas lönebostäder, har frågan örn
en speciell bostadslagstiftning för närmast statare och ogifta tjänare lii. fl.
diskuterats. En liknande lagstiftning finnes redan i fråga örn härbärgen åt
skogs- och flottningsarbetare. På visst sätt sammanhänger spörsmålet örn en
dylik speciallagstiftning för lantarbetare med det vidsträcktare problemet örn

22

Kungl. Majus proposition nr 201.

rättslig reglering av arbetsavtalet mellan lantarbetsgivare och lantarbetare,
en fråga, som — i varje fall i vad den icke berör bostadsområdet — faller
utom bostadsutredningens uppdrag. Å andra sidan innesluter lantarbetargruppen
ej blott statare och tjänstfolk utan också sådana inom jordbruket
verksamma arbetare, som bebo egna eller förhyrda bostäder. Att med hänsyn
till bostädernas beskaffenhet behandla lantarbetarna som en särskild grupp
lärer emellertid knappast vara tillräckligt motiverat. Visserligen torde den
allmänna uppfattningen vara, att de största bristfälligheterna förekomma
med avseende å lantarbetarnas lönebostäder. Detta äger otvivelaktigt i stor
utsträckning sin giltighet, men det finnes dock trakter, där bostadsstandarden
genomsnittligt icke är högre för arbetare och dylika med egna bostäder. Ur
allmänhygieniska och sociala synpunkter är alltså en förbättring av bostäderna
påkallad ej blott beträffande lantarbetarnas lönebostäder.

Vad sålunda anförts torde tillräckligt visa, att åtgärder till förbättrande
av landsbygdens bostäder icke böra begränsas till att avse endast den i förhållande
till andra befolkningsgrupper icke skarpt avgränsade lantarbetargruppen
utan omfatta landsbygdsbefolkningen i dess helhet. Problemet omspänner
hela landsbygden, något som också kommit till tydligt uttryck i de
för bostadsutredningen givna direktiven.

I enlighet med det anförda har bostadsutredningen ansett sig till en början
böra undersöka, huruvida de för landsbygden i dess helhet gällande föreskrifterna
i avseende å bostädernas beskaffenhet kunde kompletteras och
konkretiseras och i så fall i vad mån detta borde ske. Vid bedömandet av
denna fråga har bostadsutredningen funnit viss ledning kunna erhållas av
den diskussion, som hittills förts kring bostadsproblemet. Under denna hade
nämligen gång efter annan uttalanden gjorts angående de fordringar, som ur
hygienisk synpunkt borde ställas på bostadshus och boningsrum.

Bostadsutredningen har härefter lämnat en redogörelse för de krav, som
från olika håll framställts i fråga örn minimiantal rum i familjebostäder,
minimihöjd i boningsrum, golvytans och fönsterytans storlek i sådana rum,
luftrymden i bostäder, uppvärmningsanordningarna därstädes samt de bekvämligheter,
varmed bostäder böra utrustas. Tillika har bostadsutredningen
avgivit en sammanfattande redogörelse för yttranden, som utredningen låtit
införskaffa från provinsialläkare, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och svenska lantarbetsgivarnes centralförening över vissa förslag till införande
av nya eller skärpta minimifordringar beträffande bostäder på lands''
bygden.

På grundval av den utredning, bostadsutredningen sålunda förebragt, har
bostadsutredningen i första hand avgivit förslag till vissa ändringar av hälsovårdsstadgans
bostadsbestämmelser för landsbygden. Förslaget innebär en
genomgående skärpning av minimikraven i fråga örn bostäders anordnande
och beskaffenhet. Dessutom tillägges hälsovårdsnämnd rätt att inskrida i alla
fall, då något av de uppställda kraven icke är uppfyllt. Då hälsofara föreligger,
skall nämnden i regel vara skyldig att inskrida. Åt hälsovårdsnämnd
beredes tillika vidgad befogenhet att inskrida vid trångboddhet. Beträffande
bostadsbestämmelserna upptager förslaget därjämte ett stadgande örn skyldighet
för den som ämnar uppföra byggnad, avsedd att inrymma boningsrum
eller kök, eller företaga mera omfattande till- eller ombyggnad, som avser ny -

23

Kungl. Majus proposition nr 207.

inredning av boningsrum eller kök, att därom göra anmälan hos hälsovårdsnämnden.
Detta stadgande skall dock endast gälla område, inom vilket byggnadsstadgan
ej är tillämplig. Vidare har bostadsutredningen föreslagit viss
ändring av de för landsbygden gällande bestämmelserna örn vatten för hushållsbehov.
Slutligen har bostadsutredningen, som även avgivit förslag till
vissa av de nya stadgandena betingade ändringar i straffbestämmelserna,
utarbetat förslag till råd och anvisningar rörande bostads anordnande och
skötsel avsedda att tryckas och distribueras på statens bekostnad.

Beträffande de föreslagna ändringarna av bostadsbestämmelserna för landsbygden
har bostadsutredningen yttrat bland annat följande:

Det synes knappast erforderligt att närmare angiva de skäl, vilka föranlett
bostadsutredningen att intaga de ändrade bostadsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan,
varigenom tydligen utsträckt giltighet av byggnadsstadgan till
att gälla även den rena landsbygden eller utfärdandet av en särskild byggnadsstadga
för denna landsbygd eller av en för hela riket gällande bostadsordning
onödiggöres. Det fåtal föreskrifter, det här är fråga om, och deras
innehåll torde nämligen utan vidare tillräckligt motivera bostadsutredningens
ståndpunkt i detta hänseende. Påpekas må dock, att ändringsförslagen
knappast innebära någon väsentlig skärpning av hälsovårdsstadgans nuvarande
bostadsbestämmelser. Därest de sistnämnda bleve tillämpade, på
sätt avsett varit, skulle otvivelaktigt effektiva åtgärder i bostadsförbättrande
syfte kunna vidtagas. Till följd av deras vaga utformning har emellertid tilllämpningen
av dem i alltför hög grad blivit beroende på de särskilda myndigheternas,
ej sällan mot varandra stridande uppfattningar. Osäkerheten i avseende
å bestämmelsernas verkliga innebörd, som givetvis härigenom ökats,
torde i icke ringa mån ha verkat hämmande på vederbörande myndigheters
verksamhet på ifrågavarande område. Ur sådana synpunkter är det uppenbarligen
i mycket hög grad önskvärt, att föreskrifterna, så långt det låter sig
göra, förtydligas och konkretiseras samt även kompletteras, varigenom också
den bostadsövervakande verksamheten icke oväsentligt skulle underlättas.
Att emellertid möjligheterna att meddela konkreta detaljföreskrifter, avsedda
för hela landsbygden, äro begränsade, har redan förut framhållits. Bostadsutredningen
har även närmare övervägt lämpligheten av regionala stadganden
och därvid i synnerhet uppehållit sig vid frågan örn särskilda för de olika
länen gällande bostadsstadgor, i samband varmed också diskuterats, huruvida
utfärdandet av sådana stadgor borde göras till ett obligatoriskt åliggande för
länsstyrelserna. Ej heller i dylika länsstadgor lärer det dock vara möjligt
lämna detalj föreskrifter i annat än begränsad omfattning, och det må icke
förbises, att även dylika för länsområden meddelade detalj föreskrifter kunna
komma att visa sig skadliga såsom klavbindande utvecklingen på området.

Angående sitt förslag till råd och anvisningar rörande bostads anordnande
och skötsel har bostadsutredningen hänvisat till socialstyrelsens uttalande i
styrelsens förut omförmälda skrivelse av tion 5 januari 1931, att syftemålet
vid en revision av gällande bostadsbestämmelser mindre borde vara att skapa
stränga bestämmelser och kontroll med karaktär av uppsikt från myndigheternas
sida än att för landsbygdens del åstadkomma former och organ för
rationell vägledning och upplysning rörande bostadsförhållandena. Beträffande
själva förslaget till råd och anvisningar anför bostadsutredningen
vidare:

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

I nyssnämnda förslag meddelas icke några närmare, rent byggnadstekniska
anvisningar. Givetvis skulle vara önskvärt örn även dylika kunde utfärdas,
därvid i så fall hänsyn måste tagas till de inom skilda delar av vårt land
rådande olika förhållandena m. m. Bostadsutredningen får i avseende härå
erinra, att Kungl. Maj:t den 17 november 1933 ställt till svenska arkitektföreningens
förfogande ett belopp av 4,250 kronor för utgivande av trycket
av en handledning för uppförande och underhåll av lantbostäder. Enligt vad
bostadsutredningen inhämtat ämnar arkitektföreningen genom ett av föreningen
tillsatt utskott för byggnadsfrågor på landsbygden härutöver vidtaga
vissa åtgärder i syfte att åstadkomma en höjning av byggnadskulturen på
landsbygden. Dessa åtgärder skulle bestå i utförande av ingående undersökningar
av behovet inom olika delar av landet, utgivande av broschyrer behandlande
olika grenar av bostadsbyggnadsverksamhet samt innehållande
konkreta och praktiska råd och anvisningar, uppgörande av goda typritningar
jämte beskrivningar, m. m. Man framhåller, att denna verksamhet bör°så
organiseras att därigenom åstadkommes ett fortlöpande studium av behoven
och påverkan å byggnadsverksamheten, varigenom teknikens framsteg vid
varje tidpunkt skulle kunna bliva tillgodogjorda även på landsbygden.

Yttrandena över bostadsutredningens för

landsbygden förslag i allmänhet.

I det övervägande antalet yttranden tillst yrkes förslaget eller lämnas
det utan erinran i huvudsakliga delar. Så är fallet beträffande medicinalstyrelsen,
flertalet länsstyrelser, åtskilliga förste provinsialläkare och hushållningssällskap,
Sveriges läkarförbund samt svenska landskommunernas
förbund och svenska lantarbetareförbundet.

I nu berörda yttranden uttalas i allmänhet, att de föreslagna bestämmelserna
vore ett steg i rätt riktning. Tillika framhålles, att de övervakande
myndigheternas rådgivande och undervisande verksamhet visserligen borde
tillmätas den största betydelse, men att erfarenheten visade, att rättelser på
det bostadshygieniska området icke vunnes endast därmed. Även medel att
framtvinga rättelse erfordrades. Hälsovårdsstadgans för närvarande vaga och
svävande bestämmelser i fråga örn bostäder samt nämndernas begränsade
möjligheter att ingripa beträffande undermåliga sådana vore en väsentlig
anledning till nämndernas ringa verksamhet till bostadshygienens fromma.
De föreslagna ändringarna innefattade på det hela taget endast krav, vilka
borde i görligaste mån uppfyllas. — Från vissa håll sättas skärpningar på
några punkter ifråga, men betonas samtidigt, att ur praktiska och ekonomiska
synpunkter förslagen vore tillfyllest.

I en del yttranden har tvekan yppats örn förslaget eller har detta endast
med vissa förbehåll kunnat tillstyrkas. Det sagda gäller bland
annat de yttranden, som avgivits av socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen och
statens egnahemsstyrelse.

Socialstyrelsen finner de föreslagna bestämmelserna i stort sett väl avvägda
och ägnade att utgöra ett förbättrat underlag för de lokala hälsovårdsmyndigheternas
arbete. Styrelsen vitsordar även, att det allmännas ingripande
i hälsovårdsfrågor vad beträffade landsbygden hittills varit föga
effektivt, men framhåller å andra sidan, att bestämmelsernas upprätthål -

25

Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.

lande och efterlevnad mäste, i än högre grad än för städernas vidkommande,
möta stora svårigheter. Helst vid det förhållandet, att på landsbygden det
övervägande antalet bostäder beboddes av ägarna själva, kunde en bostadsinspektion,
som icke utövades med synnerlig auktoritet och omdömesgillhet,
lätt åstadkomma irritation, och risker av nu antydd art kunde sannolikt endast
i mindre grad förebyggas genom möjligheter till lån och subventioner
för ändamålet. De ekonomiska konsekvenserna av ett mera noggrant utförande
av de föreslagna bostadsbestämmelserna läte sig icke bedömas på grundval
av det föreliggande materialet, varför det icke vore uteslutet, att bestämmelsernas
genomförande genom en i detalj gående inspektion skulle kunna under
en viss övergångsperiod för särskilda landsdelar eller trakter leda till besvärande
olägenheter. Yäl kunde de föreslagna bostadsbestämmelserna i
stort sett anses lämpliga såsom uttryck för de minimikrav i fråga örn den
hygieniska standarden, som rimligen borde från det allmännas sida uppställas
för landsbygdens bostäder. Men då den riktiga vägen att åstadkomma respekt
för och efterlevnad av bestämmelserna syntes vara att genom upplysning och
propaganda få minimikraven godtagna av en allmän opinion på landsbygden
samt allvarliga olägenheter kunde befaras uppkomma genom en i strid mot
opinionen verksam inspektion, ansåge sig styrelsen icke kunna tillstyrka de
föreslagna bestämmelserna med mindre den ifrågasatta bostadsinspektionen
anordnades på sätt, som uteslöte sådana risker.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att landsbygdens otillfredsställande bostadsförhållanden
ha två samverkande, men i och för sig artskilda orsaker, nämligen
dels bostädernas i stor utsträckning otillfredsställande skick ur byggnadsteknisk
synpunkt och dels socialhygieniska missförhållanden bland befolkningen.
Ehuru dessa faktorer icke kunde behandlas helt fristående var
för sig, enär en växelverkan rådde mellan de båda arterna av missförhållanden,
måste likväl kampen däremot från det allmännas sida föras på två linjer,
en innefattande byggnadsteknisk kontroll och en socialhygienisk verksamhet
för att väcka förståelse för betydelsen av hygien och ordning. Ett samarbete
mellan de samhällets organ, som företrädde de tekniska och de som företrädde
de hygieniska kraven, vore alltså ofrånkomligt. En tillfredsställande
lösning av det föreliggande problemet skulle kunna ernås genom att i princip
följa den av bostadsutredningen anvisade vägen, örn därvid de båda bostadsvårdande
verksamhetsgrenarna klarare särskildes och den tekniska kontrollen
gåves en mot dess betydelse svarande omfattning.

Statens egnahemsstyrelse erinrar om att genom förbättringsbidrag och
nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet på landet av därför
under budgetåret 1933/1934 tillgängliga medel troligen omkring 25,000 av
landsbygdens sämsta bostadslägenheter upprustats eller nybyggts samt att
vad beträffade därpå följande budgetår kunde beräknas en verksamhet av
motsvarande omfattning. Efter slutförande av pågående och blivande byggnadsföretag
med hjälp av nyssnämnda statsmedel skulle sålunda de svåraste
bristfälligheterna inom landsbygdens bostadsbestånd vara undanröjda, varefter
utgångsläget med avseende å behovet av bristernas avhjälpande komma

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

att vara ett helt annat än det, varifrån bostadsutredningen utgått vid avgivandet
av föreliggande förslag. Det oaktat ville styrelsen understryka
vikten av att ett effektivt arbete bedreves på bostadsområdet. Styrelsen ansåge
förutsättningar för närvarande icke finnas för att bostadsbeståndet i
fortsättningen skulle underhållas, förnyas och utökas i enlighet med tidsenliga
bostadshygieniska och byggnadstekniska fordringar. Bostadsutredningens
minimiförslag syntes visserligen ägnade att befordra en önskvärd
utveckling, men deras värde skulle ha varit väsentligt större, därest byggnadstekniska
anvisningar lämnats. Bristen på lättfattliga och praktiska anvisningar
och råd i populär form förklarade till stor del, att byggnadsbeståndet
flerstädes vittnade örn efterblivenhet och bristande kännedom örn byggnadsteknikens
framsteg även i fråga örn enkla byggnader. En sammankoppling
av bostadshygieniska och byggnadstekniska föreskrifter, måhända i en
byggnadsstadga för landsbygden, skulle öppna en framkomlig väg till en lycklig
lösning. Frågan syntes emellertid styrelsen vara företrädesvis av tekniskekonomisk
natur.

I somliga yttranden ha betänkligheter mot förslaget, särskilt av
ekonomisk art, kommit till synes. Framförallt är så förhållandet beträffande
de yttranden, som till lantbruksstyrelsen avgivits å hushållningssällskapens
vägnar av dessas förvaltningsutskott. Sålunda framhåller Stockholms
läns och stads hushållningssällskap, att den avsedda, förbättrade bostadshygienen
icke kunde ernås utan svårigheter av skilda slag, vilka i första
hand ginge ut över barnrika småbrukare- och lantarbetarefamiljer. Med nuvarande
ogynnsamma läge för jordbruksnäringen kunde och ville jordägare
och arrendatorer icke påtaga sig ökade byggnadskostnader för att kunna taga
barnrika familjer i sin tjänst. Jämväl Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anför betänkligheter i fråga örn de föreslagna bostadsbestämmelsernas
ekonomiska genomförbarhet och ifrågasätter, örn i det angivna
syftet borde tillgripas lagstiftning med tvingande, detaljerade bestämmelser,
vilka till och med kunde bli till hinder för lantarbetare och andra
att skaffa sig egna bostäder, visserligen enkla men motsvarande deras egna
anspråk. Av dessa skäl vore utskottet tveksamt om detalj föreskrifternas
lämplighet, särskilt vad anginge äldre byggnader.

Yikten av att de skärpta fordringarna icke tillämpas utöver vad de ekonomiska
möjligheterna tillåta betonas även av landstinget i Jämtlands län
samt av hushållningssällskapen i Uppsala, örebro, Västerbottens och Norrbottens
län.

Svenska lantarbets givar nes centralförening, som uttalar sin tillfredsställelse
över att förslaget icke på lönebostäder ställt andra och strängare krav
än på bostäder i allmänhet, finner av ekonomiska hänsyn de föreslagna bestämmelserna
i huvudsak böra komma till stånd endast beträffande nybyggnad
och större ombyggnad. I övrigt anser föreningen en omedelbar eller snar
tillämpning av förslagets alla detaljer otrolig, därest någon hänsyn till praktiska
och ekonomiska förhållanden foges. En vidgad upplysningsverksamhet

27

Kungl. Majus proposition nr 207.

saint tillämpning av skärpta bestämmelser för ny- och ombyggnader skulle
rikta uppmärksamheten på bristerna i det nuvarande bostadsbeståndet och
föranleda frivilliga förbättringsåtgärder.

Erån vissa håll uttalas, att med förslaget borde anstå ti lis vidare.

Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län, att ett genomförande av de
föreslagna skärpta bestämmelserna vad länet beträffade skulle huvudsakligen
drabba jordbruksnäringen, varför länsstyrelsen ställde sig betänksam till
frågan örn deras omedelbara genomförande finge anses tillrådligt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser lämpligt att avvakta resultatet av en
förbättrad rådgivande och inspekterande verksamhet i avseende å bostadshygienen
å landsbygden och avstyrker för närvarande de ifrågasatta ändringarna
i hälsovårdsstadgan utan att därmed vilja underkänna värdet av
föreskrifter i den riktning, som föreslagits.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län uttalar, med instämmande av
länsstyrelsen i länet, att hälsovårdsstadgans nu gällande bestämmelser angående
bostäder hittills med sällsynta undantag icke blivit iakttagna utanför
de områden, där ordnad bostadsinspektion fungerat, och ifrågasätter, örn icke
den första utvägen till bättring vore att intensifiera redan befintliga organs
verksamhet och att bättre övervaka redan gällande bestämmelsers iakttagande;
erfarenheten utvisade, att mycket stöde att vinna på denna väg. Stor och
värdefull erfarenhet samlades vidare för närvarande från hela landet tack
vare den statsunderstödda verksamheten för bostadsförbättring. Av dessa
och andra skäl vore det rådligt att ännu något år dröja med ändringar i hälsovårdsstadgan.
I varje fall borde vissa av de föreslagna ändringarna icke tilllämpas
på äldre byggnader.

I några av yttrandena göras uttalanden i mer eller mindre avstyrkande
riktning.

Gävleborgs läns landsting uttalar sålunda betänkligheter mot så vittgående
skärpningar, som föreslagits, utan att det genom grundligare undersökningar
utrönts, om verkligt behov därav förelåge. Vidare anser landstinget
det oriktigt att låta den övervägande delen av landsbygdens befolkning
umgälla brister, som till äventyrs å en eller annan undersökt ort vidlådde
lantarbetarnas lönebostäder. De föreslagna minutiösa och rigorösa bestämmelserna
för de allra enklaste saker ledde till en ofrihet och osjälvständighet,
som vore oförenlig med livet på den rena landsbygden. Landstinget ansåge
förslaget icke böra i oförändrat skick antagas.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner de
föreslagna ändringarnaa så föga avvika från nu gällande bestämmelser, att
med deras genomförande utan större olägenheter kunde anstå. Utskottet
finner tillika flertalet nu gällande bostadsbestämmelser tillfredsställande
och ändringar där icke erforderliga. Även enligt Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott kunde de av bostadsutredningen föreslagna
minimikraven tillgodoses utan skärpning av hälsovårdsstadgans föreskrifter.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att det
uppställda målet icke uppnåddes genom ändringar i hälsovårdsstadgan utan
genom upplysning och förbättrad yrkesutbildning; bestämmelserna i stadgan
borde inskränkas till allmänt hållna föreskrifter.

Svenska arkitektföreningen anser förslaget till bostadsbestämmelser böra
omarbetas och utökas så att byggnadstekniska synpunkter bleve riktigt angivna
och i tillräcklig utsträckning tillgodosedda.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förmenar, under framhållande av att goda
resultat uppnåtts inom länet med statliga förbättringsbidrag och nybyggnadslån,
att man på denna väg lättare kunde nå snabba och påtagliga resultat än
genom skärpning av hälsovårdsstadgans föreskrifter. Förste provinsialläkaren
i samma län åter förmenar, att nämnda stödverksamhet visserligen bidroge
till ett höjande av bostadsstandarden men icke kunde i det stora flertalet
fall avhjälpa bristfällighéterna.

Värmlands läns hushållningssällskap avstyrker av ekonomiska skäl helt
förslaget örn bostadsbestämmelser.

Yad särskilt angår frågan örn lämpligheten av att i hälsovårdsstadgan
intaga mera detaljerade bostadsbestämmelser
framhåller medicinalstyrelsen, att förhållandena och sedvänjorna å bostadsområdet
vore så skiftande i olika delar av landet, i många fall inom samma län,
att det syntes vara omöjligt att i en för hela riket gällande stadga eller i länsvis
antagna bostadsföreskrifter intaga detaljerade uppgifter i fråga örn bostäders
anordnande. Den väg bostadsutredningen valt att förtydliga och komplettera
nu gällande bostadsbestämmelser för landsbygden med föreskrifter, som vore
allmänt antagna såsom nödvändiga för en bostads sundhet men i särskilda »råd
och anvisningar» angiva vilka preciserade fordringar, som man för närvarande
ur sanitär synpunkt borde ställa på en sund bostad, funne styrelsen ha starka
skäl för sig.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, örn icke de föreslagna detaljerade
byggnadsföreskrifterna lämpligare borde intagas i särskild författning
rörande byggnadsbestämmelser för landsbygden. Liknande synpunkter anföras
av länsstyrelsen i Älvsborgs län samt av länsarkitekterna i Blekinge, Kalmar
och Kronobergs län, i Göteborgs och Bohus samt Hallands län samt i Älvsborgs
och Skaraborgs län.

Förste provinsialläkaren i örebro län åter anser den föreslagna omarbetningen
av hälsovårdsstadgan lämpligare än införande av en byggnadsstadga
för landsbygden, av det skälet att övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad
i första hand skulle ankomma på hälsovårdsnämnderna.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län hävdar, att berättigade krav på
bekvämlighet och trevnad i en löne- eller hyresbostad vore helt andra än de
fordringar, som ur hälsosynpunkt borde ställas på såväl bostäder, bebodda av
ägarna, som på bostäder av förutnämnda slag; de senare kraven borde formuleras
i hälsovårdslagstiftningen, de förra i en hyreslag. Viktigare än detaljbestämmelser
i hälsovårdsstadgan vore uppfostran till bättre skötsel av bo -

29

Kungl. Majus proposition nr 207.

städerna och till personlig hygien, och bostadsutredningens »råd och anvisningar»
torde göra ofantligt mycket större nytta än flertalet föreslagna
ändringar i stadgan. Sistnämnda synpunkter biträdas av länsstyrelsen i länet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län biträder bostadsutredningens uttalande, att
det borde övervägas, örn icke hälsovårdsstadgans allmänna föreskrifter borde
kompletteras med regionala stadgande n.

Yad angår den skärpning av hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser,
som kan finnas nödig, uttalar förste provinsialläkaren i Jämtlands län
såsom sin erfarenhet, att hälsovårdsstadgans nuvarande bestämmelser vore
för vaga vid avgöranden, örn bostäder borde utdömas, samt att skärpta och
framförallt distinkta föreskrifter vore önskvärda. Förslaget finge därför anses
fylla ett verkligt behov.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län anser, att bostadsutredningen
icke tagit steget fullt ut och beträffande de viktigaste kraven fallit tillbaka
till mera allmänt hållna bestämmelser. Med stöd av endast vaga bestämmelser
i hälsovårdsstadgan funnes icke möjlighet att genomföra önskvärda åtgärder.

Beträffande lokala förhållanden framhålles det i yttranden från
Kronobergs läns samt Kalmar läns norra hushållningssällskap, att de föreslagna
bostadsbestämmelserna icke vore erforderliga för dessa landstingsområdens
del.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att för länets vidkommande byggnaderna
å landsbygden i stort sett vore i tillfredsställande skick. En rådgivande
och upplysande verksamhet på området erfordrades dock alltjämt.
Landstinget i länet anlägger liknande synpunkter.

Förslag till differentiering i olika hänseenden ha även framkommit.

Sålunda uttalar Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
att beträffande bostäder för säsongarbetare, vilka bostäder användes tillfälligt
och företrädesvis under den varmare delen av året, kraven icke borde
skärpas utöver vad som vore oundgängligen nödvändigt.

Sundhetsinspektören i Göteborg yttrar, att möjlighet borde finnas, att
gamla dåliga bostäder, som ej vore av beskaffenhet att kunna och böra genast
utdömas, reserverades till bostäder uteslutande åt fullvuxna och friska personer,
vilket vore en i Göteborg sedan många år antagen och erkänd praxis.

Beträffande övergången till nya ordningen, framförallt i
fråga om förslagets tillämpning å äldre byggnader, förordas i några fall försiktighet
av ekonomiska hänsyn.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig till vad som i åtskilliga yttranden från
hushållningssällskap anförts därom, att de föreslagna bostadsbestämmelserna
väl icke i och för sig innebure oskäliga eller överdrivna krav och därför syntes
kunna i huvudsak genomföras såvitt rörde nyuppförda bostäder, varemot
deras fulla tillämpning på äldre bostäder skulle möta alltför stora ekonomiska
svårigheter. Ett stadgande om övergångstid vore lämpligt men enbart icke
tillräckligt. Behovet av smidiga övergångsbestämmelser framhålles även av

Departe ments chefen.

30 Kungl. Majus proposition nr 207.

länsstyrelsen i Göteborgs oell Bohus län samt av hushållningssällskapet i
samma län. Jämväl hushållningssällskapen i Södermanlands, Östergötlands
och Västmanlands län förorda beträffande äldre bostäder försiktigt genomförande
av förbättringsåtgärder, som kunde vålla ägarna ekonomiska svårigheter.

Yad angår bostadsutredningens förslag till råd och anvisningar
rörande bostads anordnande och skötsel, har medicinalstyrelsen
ansett förslaget böra undergå någon omarbetning. Enligt medicinalstyrelsens
mening borde anvisningarnas utfärdande och tillhandahållande av
Kungl. Maj:t uppdragas åt styrelsen.

Slutligen må här nämnas, att svenska arkitektföreningen, centralförbundet
för socialt arbete och samfundet för hembygdsvård i skrivelse till Kungl.
Majit den 8 november 1934 gjort framställning örn vissa åtgärder till främjande
av landsbygdens bostadsförhållanden. Såsom lämpliga åtgärder föreslås
bland andra tillhandahållande åt byggande av typritningar ävensom
andra råd och anvisningar samt anordnande av sakkunnig ritningsgranskning.
I skrivelsen framhålles, att stora delar av landsbygdens befolkning alltjämt
bodde under otillfredsställande förhållanden i fråga örn såväl bostädernas
beskaffenhet som deras användning. En tillsyn över nybyggnaders planering
och utförande vore fördenskull ett samhällsintresse, men i de på senare tid
framkomna förslagen till förbättring av landsbygdens bostadsförhållanden
syntes den byggnadstekniska sidan i allmänhet otillräckligt tillgodosedd. Så
vore även fallet med bostadsutredningens förslag. Byggnadssakkunnig ritningsgranskning
före byggnadsföretags igångsättande vore av väsentlig betydelse
och läge — enligt vad numera även på landsbygden rätt allmänt erkändes
— i den byggandes eget intresse. Lämpliga åtgärder i berörda syfte
vore anordnande av kurser för byggmästare och dylika yrkesmän, utgivande
av handböcker och annan upplysningsverksamhet samt tillhandahållande av
typritningar och arbetsbeskrivningar. Ett centralt statligt organ för granskning
och annan här nämnd verksamhet borde inrättas. Granskningen borde
närmast avse arbeten, vilka utfördes med understöd eller lån av allmänna
medel. För övervakande av förbättrings- och underhållsföretag med dylika
medel erfordrades i orterna verksamma konsulenter.

I yttranden över framställningen av byggnadsstyrelsen och statens egnahemsstyrelse
tillstyrkes denna i allt väsentligt.

Behovet av ändring av hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer i riktning
mot mera tydliga, konkreta och delvis skärpta bestämmelser synes mig tillfullo
ådagalagt av de utredningar, som förebragts i frågan. Anmärkningen
att bostadsbestämmelserna i 1919 års hälsovårdsstadga icke kunnat tilllämpas
på grund av de förhållanden, som sedan dess rått på bostadsmarknaden,
är — bortsett från den period, då akut bostadsbrist förelåg — knappast
hållbart. Yisserligen är det sant, att effektiva stödåtgärder från det allmännas
sida för förbättring av mindre bemedlades bostadsförhållanden är
en nödvändig förutsättning för realiserandet i full utsträckning av redan
gällande bostadsbestämmelser samt att en vidgad bostadsinspektion skulle
kunna medföra avsevärda förbättringar av bostadsförhållandena även inom

Kungl. Majus proposition nr 207. 31

nuvarande bestämmelsers ram, men detta synes mig icke utgöra ett skäl mot
att vidtaga ändring av hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer i föreslagen
riktning, i synnerhet som hittillsvarande bestämmelsers vaga formulering allmänt
erkännes vara ett hinder för bostadsinspektionens effektivitet. De föreliggande
förslagen — av vilka det av bostadssociala utredningen avgivna väsentligen
bygger på det förslag, som framlagts av bostadsutredningen för landsbygden
— synas mig även väl lämpade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Preciseringen och konkretiseringen i detalj av bostadsföreskrifterna kunna
med hänsyn till växlande lokala omständigheter och med tiden förändrade
krav icke drivas över en viss gräns. Det förefaller därför vara en riktig metod
att, som från utredningarnas sida föreslagits, i själva stadgan intaga endast
mera allmängiltiga bestämmelser. Måttbestämmelser och andra rena detaljföreskrifter,
som allt efter växlande omständigheter böra efterföljas, torde
lämpligen i huvudsaklig överensstämmelse med vad bostadsutredningen för
landsbygden åsyftat kunna med stöd av 55 § hälsovårdsstadgan utfärdas av
medicinalstyrelsen i form av råd och anvisningar. Avgörandet av den grad
av precisering och konkretisering, som kan vara lämplig utan att karaktären
av allmängiltighet förloras, torde få ske särskilt för varje föreskrift. Här må
blott framhållas, att ju vidsträcktare hälsovårdsnämndernas prövningsrätt
göres desto längre torde kravet på precisering och konkretisering kunna drivas.
I stort sett torde förslagen i förevarande avseende innebära en riktig avvägning.

Vidkommande omfattningen av den prövningsrätt, som bör tillkomma
hälsovårdsnämnderna, anser jag lika med utredningarna, att prövningsrätten
bör omfatta alla de fall, där eftersättande av föreskrift föreligger. Dock synes
det mig välbetänkt, att — såsom bostadssociala utredningen föreslagit —
hälsovårdsnämndernas prövning av fall, där bostadsföreskrifterna icke äro
uppfyllda, göres till skyldighet, men att å andra sidan hälsovårdsnämnderna
medgivas rätt till en prövning i de särskilda fallen under hänsyntagande till
den praktiska genomförbarheten av föreskrifterna för tillfället. Med en dylik
prövningsrätt för hälsovårdsnämnderna torde hinder ej möta att omedelbart
genomföra skärpta bostadsföreskrifter, tillämpliga jämväl å det befintliga
bostadsbeståndet.

Den nuvarande överensstämmelsen mellan föreskrifterna för stad och för
landsbygden torde böra i möjligaste mån upprätthållas. I vissa hänseenden
är det dock omöjligt att nå fullständig överensstämmelse, en fråga vartill jag
återkommer i samband med redogörelsen för förslagets bestämmelser. Vid
införandet av de nödiga ändringarna i bostadsparagraferna har jag ansett
dessa böra undergå en omarbetning för vinnande av större enhetlighet och
systematisering. Härvid ha de särskilda bestämmelserna sammanförts i skilda
moment, av vilka det första avser allmänna bestämmelser om byggnad, som
inrymmer boningsrum, samt de övriga särskilda bestämmelser örn boningsrum
och kök, biutrymmen och bekvämligheter, bostadsvård, trångboddhet,
samlingslokaler, bostadsinspektion, åtgärder vid föreskrifts eftersättande m. m.,
förhållandet till grannar samt angående ohyra. Jag övergår nu till redogörelse
för departementsförslagets detaljer och i samband därmed för yttrandena över
de av utredningarna föreslagna detalj föreskrifterna.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Förslagets detaljer.

1. Allmänna bestämmelser örn byggnad, som inrymmer boningsrum.

Gällande bestämmelser — 8 § 1 mom. och 43 § 1 mom. — innehålla,
att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina delar vara så
anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår
för dem, som där uppehålla sig.

Bostadssociala utredningen uppställer — närmast i förtydligande syfte

— krav på att byggnad, som innehåller boningsrum, icke blott skall vara
anordnad utan jämväl inredd i enlighet med sundhetens fordringar. Tillika
föreslår bostadssociala utredningen, att föreskriften örn byggnads skötsel i
vad den angår lägenhetsinnehavare utbrytes ur förevarande stadgande samt
upptages såsom särskild bestämmelse.

I yttrandena över bostadssociala utredningens förslag har icke gjorts
någon erinran mot ifrågavarande ändringsförslag. Stadsfullmäktige i Nyköping
ifrågasätta emellertid införandet av uttrycklig bestämmelse örn ljudisolering
mellan grannar. Aven förste provinsialläkaren i Södermanlands län påpekar
önskvärdheten av bestämmelser örn ljudisolering. Förste provinsialläkaren
i Blekinge län framhåller nöjaktig ljudisolering såsom ett krav, vilket
icke får eftersättas. Häri instämmer länsstyrelsen i Blekinge län.

Bostadsutredningen för landsbygden har ansett, att vissa i byggnadsstadgan
upptagna bestämmelser rörande byggnads belägenhet borde göras
tillämpliga jämväl med avseende å byggnader å den egentliga landsbygden.
Sålunda har bostadsutredningen föreslagit, att i 43 § 1 mom. hälsovårdsstadgan
föreskrives, att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall hava
sunt läge samt att, där så av förhållandena påkallas, torrläggning av byggnadsplatsen
eller omkringliggande mark skall vidtagas. Till stöd för detta
sitt förslag yttrar bostadsutredningen:

Angående belägenhet av byggnad, som inrymmer boningsrum, har hittills
saknats föreskrift i hälsovårdsstadgan. Uppenbarligen är första villkoret för
en hälsosam bostad ett sunt läge. I byggnadsstadgans 112 § förekommer
också en bestämmelse, att byggnadsnämnd skall tillse, att byggnaden får ett
sunt läge, och i 113 § stadgas, att, där så av förhållandena påkallas, byggnadslov
må göras beroende av att erforderlig torrläggning av marken vidtages,
innan byggnad uppföres eller tages i bruk för avsett ändamål. Häremot
svarande föreskrifter finner bostadsutredningen böra inflyta i hälsovårdsstadgan.

Bostadsutredningen har därjämte — i likhet med bostadssociala utredningen

— funnit uttryckligt stadgande erforderligt därom, att byggnad, som inrymmer
boningsrum, skall vara inredd i enlighet med sundhetens fordringar.

Vad angår yttrandena över bostadsutredningens förslag, har byggnadsstyrelsen
föreslagit en annan lydelse av förevarande stadgande, inbegripande
krav på att i byggnaden inrymda bostäder skola motsvara skäliga anspråk
på bekvämlighet och hygien.

33

Kungl. Majus proposition nr 207.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län anser i fråga om belägenheten av
byggnad, som innehåller boningsrum, detaljföreskrifter ej erforderliga utöver
bestämmelsen, att sådan byggnad skall hava sunt läge.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner, att i föreskriften örn torrläggning
orden »eller omkringliggande mark» kunna uteslutas utan att bestämmelsens
syfte förfelas. — Länsstyrelsen i Örebro län är av den meningen, att
torrläggning av omkringliggande mark bör påfordras endast då sådan åtgärd
lämpligen och utan oskälig kostnad kan äga rum. — Att hänsyn bör tagas
till kostnaden för torrläggning framhålles även av Örebro läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt av svenska lantarbetsgivarnes central för erling.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det icke kunna förväntas, att med stöd
av det föreslagna stadgandet örn byggnads belägenhet förbud mot användning
av redan befintliga bostäder bomme att meddelas annat än i särskilda
undantagsfall.

Lika med utredningarna anser jag hälsovårdsstadgans allmänna bestämmelser
örn byggnad, som inrymmer boningsrum, böra så kompletteras, att
de avse jämväl byggnadens inredning. Att härvid på sätt föreslagits införa
en ny bestämning — i enlighet med sundhetens fordringar — i fråga örn byggnads
anordnande och inredning synes mig emellertid ej lämpligt. Föreskrivas
bör därför, att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla
sina delar vara så anordnad och inredd samt så underhållas och skötas, att
sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig. Att såsom
från några håll ifrågasatts införa särskilda bestämmelser örn ljudisolering i
bostadshus finner jag ej nödigt. Kravet på nöjaktig ljudisolering torde nämligen
utan vidare kunna inordnas i bestämmelsen örn byggnadens anordnande.
Lika med bostadssociala utredningen anser jag däremot uttrycklig
föreskrift böra meddelas örn skyldighet för lägenhetsinnehavare att vårda
lägenheten, en fråga vartill jag återkommer i det följande. Den bestäm
melse örn byggnads skötsel, som innefattas i de allmänna bestämmelserna
örn byggnad, som inrymmer boningsrum, skulle följaktligen hädanefter
komma att gälla husvärden och närmast avse sådana delar av byggnaden,
som ej omedelbart disponeras av nyttjanderättshavare.

Yad nu anförts torde äga tillämpning å såväl stad som landsbygden. Beträffande
byggnader å den del av landsbygden, varå byggnadsstadgan ej
gäller, har bostadsutredningen för landsbygden ansett, att vissa i byggnadsstadgan
upptagna bestämmelser borde göras tillämpliga. Att i hälsovårdsstadgan
införa bestämmelser för den egentliga landsbygden rörande förhållanden,
som i fråga örn landet i övrigt äro reglerade i byggnadsstadgan, synes
mig visserligen ur författningsteknisk synpunkt tveksamt, men då det här gäller
krav av väsentlig betydelse ur hälsosynpunkt, som eljest ej skulle lämpligen
kunna tillgodoses i lagstiftningsväg, torde ett avsteg vara berättigat. I stad
gandet rörande landsbygden torde sålunda böra föreskrivas, att byggnad,
som inrymmer boningsrum, skall lia sunt läge samt att, där så av förliållan ibihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 207. 656 sg 3

Departe ments chefen.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

dena påkallas, torrläggning av marken skall vidtagas. Denna bestämmelse
bör naturligen i främsta rummet vinna tillämpning vid nybyggnad. Föreskriften
örn torrläggning av marken torde dock tillämpas jämväl å det befintliga
bostadsbeståndet. Att hälsovårdsnämnderna härvid till undvikande
av oskäliga kostnader böra iakttaga varsamhet är emellertid tydligt. Den
mera fria prövningsrätt, som enligt förslaget ansetts böra inrymmas jämväl
åt hälsovårdsnämnderna på landsbygden, torde även möjliggöra en lagtilllämpning
i förevarande fall under hän syn tagande till alla förhanden varande
omständigheter.

2. Boningsrum och kök.

Gällande bestämmelser — 8 § 2 och 4 mom. samt 43 § 2 och 5 mom.
— innehålla, att varje boningsrum skall, med hänsyn till storlek och beskaffenhet
i övrigt, tillgodose minst en persons luftbehov och vara så anordnat,
att det kan hållas tillbörligt varmt och bereder erforderligt skydd
mot fuktighet, samt förses med fönster. Fönster i dylikt rum skall vara tillräckligt
stort och lämpligt anbragt samt så anordnat, att rummet erhåller
god dager och att nödig luftväxling genom fönstret kan åstadkommas. I 8 §
2 mom. stadgas dessutom, att fönster skall vetta omedelbart åt det fria. Yad
nu sagts örn boningsrum skall ock gälla örn kök, som användes till bostad
eller tillhör bostadslägenhet. Särskilt för landsbygden gäller därjämte —
43 § 3 mom. — att golvet i nyinrett boningsrum eller kök skall ligga minst
30 cm högre än angränsande markens yta, dock äger hälsovårdsnämnd för
särskilt fall medgiva, att därest nödiga försiktighetsmått vidtagas, golvet i
kök lägges lägre än vad nyss sagts.

Bostadssociala utredningen föreslår, att beträffande boningsrum under
skilda moment bestämmelser meddelas örn storlek, dagerbelysning, luftväxling,
uppvärmning, skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter från
grund och från angränsande utrymmen. Dessa bestämmelser skola enligt
förslaget vara tillämpliga även å kök, som användes eller kan användas till
boningsrum. Beträffande kök och annat till matlagning använt utrymme,
vilket icke kan användas såsom boningsrum, skola däremot endast vissa av
bestämmelserna gälla.

Bostadsutredningen för landsbygden förordar beträffande boningsrum
bibehållande av gällande bestämmelser örn luftväxling och skydd mot fuktighet
samt nya eller ändrade bestämmelser örn storlek, dagerbelysning, uppvärmning
samt skydd mot olägenheter från grund och från angränsande utrymmen.
Bestämmelserna örn boningsrum skola gälla även kök, som användes
till bostad.

Yad angår boningsrums storlek skall enligt det förslag, som avgivits av
bostadssociala utredningen, boningsrum ha sådan storlek, att den boende
icke genom brist härutinnan utsattes för sanitär olägenhet. Angående detta
stadgande — som i förslaget förknippats med en föreskrift därom, att i ett

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

och samma boningsrum så stort antal personer icke må inhysas, att genom
deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma — yttrar bostadssociala
utredningen:

I enlighet med den i övrigt följda principen att i hälsovårdsstadgan icke
införa måttbestämmelser ha även här mått på höjd, golvyta och utrymme
utelämnats, ehuru krav på medtagande av sådana med styrka framförts i en
av bostadsutredningen för landsbygden anordnad enquéte, bland annat av
flertalet tjänsteläkare på landet, liksom också i den av bostadssociala utredningen
anordnade enquéten av flertalet hälsovårdsnämnder i städerna.

Att några minimimått icke införts i hälsovårdsstadgan utesluter icke, att
sådana i praktiken användas som normerande. Sakkunskapen såväl i vårt
land som i andra länder synes f. n. vara i stort sett enig örn, att vid ventilation
och uppvärmning, som motsvarar hygieniska krav, de minsta mått på bostadsrum,
som i allmänhet böra godkännas, äro följande (örn ventilation och uppvärmning
äro otillfredsställande, bli givetvis måtten högre):

a) för höjd: vid slutet byggnadssätt 2.7 m, vid öppet byggnadssätt 2.4 m,
endast i enstaka rum eller våning eventuellt lägre, dock lägst 2.i m;

b) för golvyta: 6 kvm i rum, som bebos av ensam person, och i rum, som
bebos av flera personer, 4.5 kvm för varje;

c) för utrymme: 16 kbm i rum, som bebos av ensam person, och i rum,
som bebos av flera personer, 12 kbm för varje.

Det bör vidare framhållas,

att boningsrum med så små minimimått, som ovan angivits, när fråga är
örn familjebostad, icke böra efter en viss övergångstid tolereras, där icke
lägenhet samtidigt innehåller ett större rum, lämpligt att användas som
dagligrum;

att i bostadslägenhet, i vilken bor familj med mer än ett minderårigt
barn, böra finnas minst två såsom boningsrum godkännbara utrymmen; samt

att det icke bör medgivas, att familj med mer än två barn inhyses i så
liten bostad som ett rum och kök, utan bör sådan familj ha minst två rum
och (som boningsrum användbart) kök.

Anmärkas bör dock, att här anförda hygieniska minimikrav på utrymme
med nuvarande bostadsbestånd icke låta sig i full utsträckning omedelbart
tillämpa, varför vederbörande myndigheter tillsvidare måste givas viss frihet
vid bestämmelsernas tillämpande.

Yad beträffar de här uppställda minimikraven må framhållas, att i utlandet
mångenstädes gälla strängare fordringar. Sakkunniga för bostadssociala
minimifordringar å med allmänt understöd tillkommande smålägenheter föreslogo
i sitt betänkande den 3 december 1920 9 kvm såsom minimimått för
golvyta. Alla sakkunnigutlåtanden, som i Sverige avgivits i frågan, fastslå,
liksom utländska bestämmelser, att ett rums minimiutrymme vid god ventilation
ej bör understiga 15—20 (25) kbm.

Bostadsutredningen för landsbygden åberopar i sitt betänkande (sid. 61)
såsom skäl mot en skärpning av bestämmelserna rörande minimiluftrymd
vad riksdagen år 1919 därom uttalat. Detta innebar, att luftväxlingens hastighet
vore av betydelse för ett rums förmåga att tillgodose ett visst luftbehov,
varför man valde den mer allmänna formuleringen, att ett boningsrum borde
»med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt tillgodose minst en persons
luftbehov». En fortgående lufttillförsel kan emellertid icke utan olägenhet
ökas över en viss hastighet (ungefär 0.3 m/sek.), och då de flesta sakkunniga
äro eniga om, att med den byggnadsteknik, som f. n. är bruklig,
vid god ventilation ett utrymme av 15—20 kbm är minimum, böra förefintliga
rum under dessa mått ställas på avskrivning och nya sådana ej skapas.

36

Kungl. Majus proposition nr 207.

I yttrandena över bostadssociala utredningens förslag göras olika
meningar gällande, huruvida i hälsovårdsstadgan böra meddelas endast allmänna
bestämmelser örn bostadsrums storlek eller mer detaljerade sådana,

Länsstyrelsen i Kalmar län anmärker, att den föreslagna bestämmelsen är
för allmänt hållen. Medicinalrådet Herrlin, förste provinsialläkaren i Norrbottens
län, stadsfullmäktige i Hälsingborg m. fl. städer samt Sveriges fastighetsägareförbund
yrka på införandet av minimibestämmelser i hälsovårdsstadgan.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser frågan därom böra ingående
övervägas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län å andra sidan finner, att det obestridligen
vore av värde för de lokala myndigheterna att kunna hänvisa till i hälsovårdsstadgan
givna måttuppgifter, men att det ej borde förbises, att uppfattningen
örn minimifordringarna i skilda hänseenden växlade tid efter
annan. Ät den praktiska tillämpningen synes det därför länsstyrelsen böra
överlämnas att i varje särskilt fall träffa avgörande med ledning av i hälsovårdsstadgan
uppställda allmänna regler. Länsstyrelsen i Kristianstads län
uttalar sig likaledes mot införande av minimimått i hälsovårdsstadgan. Förste
provinsialläkaren i Kalmar län förklarar sig icke vilja anmärka på den föreslagna
allmänna bestämmelsen, då enligt hans mening ökad erfarenhet örn
vad som kommer att åstadkommas på det bostadssociala området bör avvaktas,
innan densamma närmare utformas.

Stadsfullmäktige i Orebro anse ej lämpligt, att föreskrifter meddelas örn
minimimått, åtminstone beträffande rumshöjd och kubikinnehåll.

I yttranden av förste provinsialläkarna i Kristianstads och Jämtlands län,
stadsfullmäktige i Stockholm och Ystad samt centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
uttalas, att de av bostadssociala utredningen angivna minimimåtten
äro för knappt tilltagna, även örn, såsom i vissa av yttrandena framhålles,
man tager i betraktande, att dessa minimimått blott äro avsedda för en viss
övergångstid. Sveriges fastighetsägareförbund framhåller däremot, att särskilt
beträffande äldre fastigheter lägre minimimått än de, bostadssociala utredningen
angivit, borde tillämpas, samt påyrkar närmare utredning av
frågan örn minimimått.

Bostadsutredningen för landsbygden åberopar i fråga örn boningsrums
storlek de i 105 § byggnadsstadgan meddelade bestämmmelserna örn
minimihöjd i boningsrum. Då dessa bestämmelser enligt bostadsutredningens
förmenande ha samma betydelse på landsbygden som i städerna och andra
orter med tätare bebyggelse, föreslår bostadsutredningen, att motsvarande
stadganden skola inflyta bland hälsovårdsstadgans bostadsföreskrifter för
landsbygden. Dessa nya bestämmelser skola dock enligt förslaget gälla
endast för nyinredda rum. Bostadsutredningens förslag upptager sålunda —
förutom nuvarande bestämmelse, att varje boningsrum skall, med hänsyn
till storlek och beskaffenhet i övrigt, tillgodose minst en persons luftbehov —
ett nytt stadgande, enligt vilket nyinrett boningsrum i allmänhet skall ha en höjd
av minst 2.40 meter, med rätt för hälsovårdsnämnden att, där så befinnes

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 37

lämpligt, i övre våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum samt i
sommarstugor medgiva lägre rumshöjd, dock ej under 2.io meter.

I flera av yttrandena över bostadsutredningens förslag ha uttalanden
gjorts angående förslaget i denna del.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län finner vissa krav på minimiutrymmen
oundgängliga även i fråga om det befintliga bostadsbeståndet
och föreslår härutinnan för rum med eldstad 20 kubikmeter, för annat bostadsrum
15 kubikmeter samt för familjebostad ett utrymme av minst två rum
och kök med tillsammans minst 35 kvadratmeters golvyta.

Jämväl förste provinsialläkaren i Västernorrlands län förordar minimifordringar
för golvyta i boningsrum i allmänhet.

Norrbottens läns landsting samt förste provinsialläkaren i länet föreslå, att
den nuvarande föreskriften örn en persons luftbehov preciseras till 15 kubikmeter.

Bostadsutredningens förslag örn minsta höjd i boningsrum tillstyrkes
av medicinalstyrelsen, för den händelse det icke på annat sätt än genom sådan
föreskrift i hälsovårdsstadgan kan garanteras, att nytillkommande bostadsbestånd
motsvarar fordringarna beträffande minimihöjd.

Från ett par håll har förordats skärpning av de uppställda fordringarna,
nämligen av Norrbottens läns landsting och förste provinsialläkaren i länet,
vilka föreslå minimihöjderna till respektive 2.50 och 2.2 5 meter. I flera fall
förordas dock föreskriftens mildrande. Sålunda förmenar lantbruksstyrelsen,
att minimihöjden utan olägenhet kan sättas till 2.25—2.30 meter, ävensom
att hälsovårdsnämnd beträffande vindsrum särskilt i äldre byggnader bör äga
rätt att medgiva lägre rumshöjd än 2.1 o meter, därvid styrelsen framhåller,
att det vore även ur hälsosynpunkt olämpligt att förhindra inredning av
vindsrum i syfte att utvidga redan befintligt utrymme. Länsstyrelsen i Orebro
län och hushållningssällskapets i länet förvaltningsutskott föreslå en minimihöjd
av 2.3 0 meter.

I ett flertal yttranden intages emellertid en mera avvisande ståndpunkt
till den av bostadsutredningen föreslagna nya bestämmelsen. Sålunda finner
förste provinsialläkaren i Alvsborgs län bestämmelsen opåkallad och i varje
fall — såsom även förste provinsialläkaren i Kristianstads län framhållit —
av mindre betydelse ur hygienisk synpunkt än föreskrifter örn golvytan, beträffande
vilka förslag icke framlagts. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbimd
anser bestämmelsen — särskilt att vindsrum icke utan tillstånd må
göras lägre än 2.4 0 meter — väl sträng. Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott finner bestämmelsen kunna eftergivas vad länet ber
träffar.

För beredande av dagerbelysning i boningsrum skall enligt bos tadssocialä
utredningens förslag i varje sådant rum finnas fönster, som skall vara
tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria,
att rummet erhåller god dager. Rörande detta stadgande uttalar bostadssociala
utredningen följande:

38

Kungl. Majus proposition nr 207.

Det Ilar bestritts, att hittillsvarande formulering ger hälsovårdsnämnd
rättighet att kräva god dager, örn fönstren äro tillräckligt stora och lämpligt
placerade å väggen och alltså bristen på dager betingas av omständigheter,
belägna utom lägenheten. En fullt klar bestämmelse bör därför ges.
I enlighet med den föreslagna formuleringen av ifrågavarande stadgande
lärer hälsovårdsnämnd kunna göra föreläggande örn åtgärder icke blott inomhus
utan jämväl utomhus för förbättring av dålig dager i en lägenhet.

I yttrande över bostadssociala utredningens förslag ifrågasätter professorn
Wirgin möjligheten av att i praktiken tillämpa bestämmelsen, att fönster
skall så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller god dager. Innebörden
av god dager i ett rum torde nämligen vara, framhåller Wirgin, att
större delen av rummets vägg- och golvytor erhålla direkt himmelsbelysning
och att himmelen synes åtminstone från den större delen av rummet.
Sådan god dager torde emellertid som regel kunna beredas endast boningsrum
på landet, i mindre städer samt förstadssamhällen och dylika orter,
däremot långt ifrån alltid boningsrum i större städer. Wirgin föreslår alltså,
att ifrågavarande bestämmelse ersättes med ett stadgande, att hälsovårdsnämnden,
då omständigheterna därtill föranleda, må föreskriva örn åtgärders
vidtagande till förbättring av dagertillförseln och beredande av tillfredsställande
konstgjord belysning i bonings- och arbetsrum.

Medicinalstyrelsen framhåller, att hälsovårdsnämnderna böra lämnas anvisning
att vid tillämpning av denna bestämmelse taga skälig hänsyn till
breddgrad och fönsters orientering till väderstreck.

I några yttranden framställas krav på förtydligande av bestämmelsen örn
god dager. Medicinalrådet Herrlin anser sålunda, att i hälsovårdsstadgan
bör angivas, genom vilka fönsteranordningar kravet på god dager skall anses
vara uppfyllt. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län yrkar på fastställandet
av ett genomsnittligt minimimått för den dager, som skall tillföras
rummet genom dess fönster. Ej heller förste provinsialläkaren i Stockholms
län finner den föreslagna bestämmelsen tillräckligt klar och tydlig.

Sveriges fastighetsägareförbund hemställer, att bestämmelsen gives sådant
innehåll, att därav framgår, att fastighetsägare icke kan förklaras skyldig
bekosta sådana dagerförbättrande åtgärder, vilka måste företagas på annan
fastighet än hans egen.

Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår, att i samband med förevarande bestämmelse
angives, i vad mån rum kan vara avdelat utan att den inre delen
av rummet skall anses såsom särskilt rum.

Bosta dsutredningens för landsbygden förslag innehåller rörande
dagerbelysning, att boningsrum skall vara försett med fönster, som skall
vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt vetta omedelbart åt det
fria ävensom vara så anordnat, att rummet erhåller god dager. Härutinnan
yttrar bostadsutredningen:

I avseende å dager innehåller hälsovårdsstadgan för närvarande bestämmelser
örn dels att fönster skall finnas dels ock att detsamma skall vara
tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt så anordnat, att rummet erhåller
god dager. Det synes lämpligt, att dessa föreskrifter kompletteras med be -

39

Kungl. Majlis proposition nr 207.

stämmelse därom, att fönster skall vetta omedelbart åt det fria, varigenom
föreskrifterna för landsbygden skulle komma att överensstämma med de bestämmelser,
som gälla för städerna. Det lärer knappast vara mindre befogat
att förbjuda sekundär dagerbelysning av boningsrum på landsbygden än i
städerna. Bestämmelsen bör få tillämpning även å redan befintliga bostäder.

Yad angår yttrandena över bostadsutredningens förslag, anser byggnadsstyrelsen
att för tillgodoseende av dager i bostadslägenhet åtminstone ett av
rummen i sådan lägenhet bör ha fönster mot soligt väderstreck. Länsarkitekten
i Kopparbergs och Västmanlands län föreslår bestämmelse därom, att
vid nybyggnad bostadslägenhet icke får förläggas så, att densamma vetter
endast mot norr.

Norrbottens läns landsting anser föreskriften örn fönster alltför obestämd
samt föreslår, att fönsterytan bestämmes till minst en tolvtedel av golvytan
i äldre rum och en åttondedel av golvytan i nybyggda rum.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening framhåller, att därest bestämmelserna
örn fönsters storlek och placering skulle nödvändiggöra flyttning och
utökning av fönster i äldre hus, som i övrigt uppfylla de uppställda kraven,
detta innebure »större våld än nöden krävde».

Beträffande luftväxling stadgas i bostadssociala utredningens förslag,
att boningsrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom fönster eller
annan för ändamålet lämplig anordning. Härom anför bostadssociala utredningen
:

I fråga örn luftväxling gäller det att kunna på kort tid få ut all innevarande
luft och få den ersatt med frisk, varför åtminstone bör fordras, att
ett fönster kan öppnas samt att luften i rummet hålles i en sakta rörelse,
vilket är en betingelse för att vistelsen i rummet skall kännas behaglig och
arbetsförmågan hos dem, som där uppehålla sig, icke skall bliva ogynnsamt
påverkad av den genom sitt stillastående omkring människokroppen varma
och fuktiga luften. En fullgod anordning av luftväxlingen förutsätter möjligheter
dels för fortgående evakuering och dels för friskluftsintag, båda
reglerbara efter de utom bostaden och inne i rummet rådande klimatiska
förhållandena. När det gäller gamla hus, torde dock enbart fönstervädring i
allmänhet få godkännas. Ett oeftergivligt krav är emellertid då, att fönstren
så anordnas, att genom dem luftens rörlighet inne i rummet kan säkras.
Det synes böra vara den, som uthyr lägenheten, som bör svara för anordningar,
genom vilka det blir möjligt att reglera storleken av den springa,
som insläpper frisk luft, vare sig denna åstadkommes genom friskluftventil
eller fönster. I det föreslagna stadgandets formulering tages hänsyn till
möjligheten av särskilda tekniska lösningar av ventilationsproblemet i speciella
fall.

I yttrande över bostadssociala utredningens förslag gör medicinalstyrelsen
gällande, att då snabb luftväxling under nu rådande förhållanden i regel
sker genom fönstervädring, gällande bestämmelse bör bibehållas samt att,
om i särskilda fall annan teknisk anordning vidtages till möjliggörande av
snabb utvädring, sådan dock kan efter prövning av hälsovårdsnämnden godkännas.
Liknande uppfattning uttalas av länsstyrelsen i Stockholms län.

Att ett boningsrum skall kunna hastigt utvädras genom fönster, oavsett
vilka anordningar, som för övrigt Annas för ventilation, framhålles av förste

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

provinsialläkarna i flera län, stadsfullmäktige i åtskilliga städer och centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund samt hyresgäster nas riksförbund.

Medicinalrådet Herrlin yttrar, att fönster i boningsrum bör vara så anordnat,
att nödig luftväxling därigenom kan åstadkommas samt att i boningsrum,
som saknar egen eldstad, därjämte bör finnas reglerbar anordning för
friskluftsintag och evakuering.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län förklarar, att möjlighet till rationellt
genomförd luftväxling genom fönster båtar föga, örn, såsom förhållandet är
särskilt i vissa äldre lägenheter, de inneboende ha en bestämd motvilja mot
vädring genom fönster. Enligt förste provinsialläkarens uppfattning bör därför,
när det gäller gamla hus, möjlighet till vädring enbart genom fönster
icke kunna godkännas.

Enligt den bestämmelse i bostadssociala utredningens förslag, som avser
uppvärmning’, skall boningsrum kunna hållas tillbörligt varmt. Vidare föreskrives,
att då boningsrum användes under den kalla årstiden, rummet skall
vara försett med tjänlig eldstad eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande
anordning. Under den kalla årstiden skall fönster vara tillräckligt
värmeisolerande (dubbelfönster eller annan lika tjänlig anordning). Bostadssociala
utredningen yttrar härutinnan:

Enligt nu föreslagen bestämmelse kan fastighetsägare, då fastigheten har
centraluppvärmning, åläggas ej endast att ha sådan anläggning, att lägenhet
genom densamma kan tillfredställande uppvärmas, utan även att hålla anläggningen
i tillbörlig funktion. Även i formuleringen av bestämmelsen
tages hänsyn till möjligheten av särskilda tekniska lösningar i speciella
fall. Bestämmelsen örn dubbelfönster är ej ovillkorlig men dock verksam,
i det kravet på tillräcklig värmeisolering är framskjutet såsom den egentliga
fordringen. Det är i äldre bostäder av dålig kvalitet ej ovanligt, att dubbelfönster
förefinnas, som äro så usla, att de icke fylla sitt ändamål.

Mot bostadssociala utredningens förslag lia i åtskilliga yttranden gjorts
erinringar. Sålunda anmärker centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund beträffande
föreskriften, att boningsrum, då det användes under den kalla årstiden
skall vara försett med tjänlig eldstad eller annan lämplig anordning,
att en dylik uppdelning efter årstiden ej bör ske. Centralstyrelsen erinrar,
att uppvärmningen av bostaden i allmänhet börjar i september eller till och
med tidigare samt slutar i maj—juni, varför man ej kan säga, att alla de
månader bostaden behöver uppvärmning höra till den kalla årstiden. Liknande
synpunkter framföras av förste provinsialläkarna i Stockholms, Koppparbergs
och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Stockholm och Sundbyberg samt
hyresgästernas riksförbund.

Vidare påpekar centralstyrelsen, att, även örn ett eller flera boningsrum
ej under den kalla årstiden begagnas till bostad, skola de dock vid behov
kunna uppvärmas för att ej utkyla grannbostäder. Varje boningsrum bör
fördenskull vara försett med lämplig värmeanordning, dock att dylik anordning
kan saknas, örn rummet ändå kan hållas tillräckligt varmt. — I liknande
riktning uttala sig förste provinsialläkaren i Kopparbergs län samt stadsf ull -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

mäktige i Stockholm och Sundbyberg. Även förste provinsialläkaren i Norrbottens
län anmärker på begränsningen till fall, då boningsrum användes.

Styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund framhåller, att ett rum kan
hållas tillbörligt varmt, utan att fönstren äro värmeisolerande. Vid sådant
förhållande synes det styrelsen, som örn den därvidlag föreslagna bestämmelsen
skulle kunna medföra, att ägare av äldre fastigheter i stor utsträckning
tvingades att på fönsteranordningar nedlägga onödiga kostnader till
betydande belopp.

Kommunalfullmäktige i Skellefteå landskommun föreslå, att i förevarande
stadgande även meddelas föreskrifter örn värmeisolering av väggar.

Bostadsutredningen för landsbygden föreslår till nuvarande stadgande
örn boningsrums uppvärmning ett tillägg av innehåll, att då boningsrum användes
under den kalla årstiden, det skall vara försett med dels tjänlig eldstad,
så framt icke andra verksamma och ur hälsosynpunkt ändamålsenliga
anordningar för rummets uppvärmning vidtagits, dels ock dubbelfönster.
Örn förslaget i denna del anför bostadsutredningen:

Enligt hälsovårdsstadgan skall varje boningsrum vara så anordnat, att
det kan hållas tillbörligt varmt. Bostadsutredningen har funnit sig böra
föreslå en konkretisering härav medelst uttrycklig föreskrift, att tjänlig eldstad
eller annan lämplig uppvärmningsanordning ej får saknas i boningsrum,
som användes under den kalla årstiden. Härmed avses jämväl att uttrycka,
att uppvärmningsanordningen skall vara ändamålsenlig. Den må
alltså ej vara sådan, att den förorsakar förskämning av luften eller fuktighet
i rummet, ej heller får den av någon annan anledning vara olämplig ur
hälsosynpunkt. Vidare synes det lämpligt, att föreskrifterna örn fönster
kompletteras med bestämmelser angående dubbelfönster i rum, som användas
under den kalla årstiden. De nu föreslagna bestämmelserna böra få
tillämpning även å redan befintliga bostäder.

Bestämmelsen örn uppvärmningsanordningar har i yttrandena över
bostadsutredningens förslag i allmänhet icke mött någon erinran. Dock föreslår
förste provinsialläkaren i Kristianstads län, att förbud stadgas mot användning
av eldstad, som åstadkommer förskämning av luften, varmed åsyftas
fotogenkamin. Vidare uttalar förste provinsialläkaren i Malmöhus län,
att föreskriften synes uppmuntra till kringgående och fördenskull bör utgå
eller ersättas endast med en föreskrift, att uppvärmningsanordningar böra
vara av tjänlig och hygieniskt sett tillfredsställande beskaffenhet, i vilket
fall fordringarna på anordningarnas beskaffenhet skulle kunna lämpas efter
rummets faktiska användning.

Bestämmelsen om dubbelfönster har däremot från några håll avstyrkts.
Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig sålunda icke kunna biträda
förslaget i denna del, enär tillämpningen av ett sådant stadgande skulle,
åtminstone i rikets sydligare delar, i många fall avsevärt försämra de bostadsliygieniska
förhållandena. Jämväl Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
finner bestämmelsen opåkallad.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening uttalar, att allmänt och omedelbart
anskaffande av innanfönster skulle vara i viss mån obehövligt, särskilt
i landets sydligare delar.

42

Kungl. Majas proposition nr 207.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län finner föreskriften om dubbelfönster
icke höra hemma i hälsovårdslagstiftningen.

Rörande skydd mot fuktighet upptages i båda förslagen gällande stadgande,
att boningsrum skall vara så anordnat, att det bereder erforderligt
skydd mot fuktighet. I denna del har någon erinran icke framställts.

Yad angår skydd mot olägenheter från grund, stadgas i bostadssociala utredningens
förslag, att golv i boningsrum skall vara av lämpligt material
samt att det genom sin beskaffenhet och sitt läge i förhållande till markytan
skall bereda erforderligt skydd mot kyla och fukt från grunden. Bostadssociala
utredningen påpekar, att föreskriften örn »lämpligt material» avser
främst dess värmeledande förmåga samt vidare golvytans beskaffenhet med
hänsyn till rengöringsmöjligheterna. Beträffande föreskriften örn skydd mot
kyla och fukt från grunden uttalar bostadssociala utredningen, att för nybyggnader
bestämmelser härutinnan återfinnas i byggnadsstadgan men att
för redan befintliga byggnader bestämmelser syntes behövliga i hälsovårdsstadgan.

I yttrande över bostadssociala utredningens förslag förmenar centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund, att örn vid sidan av de allmänna bestämmelserna
angående byggnad, som inrymmer boningsrum, särskilda bestämmelser
skola meddelas angående golv, dess material, beskaffenhet i övrigt
och läge i förhållande till markytan, vissa andra detaljer borde med samma
rätt vara i behov av föreskrifter, exempelvis ytterväggars material, tjocklek
och konstruktion m. m. — Liknande uppfattning uttalas av stadsfullmäktige
i Stockholm, Sundbyberg och Uppsala.

Hyresgästernas riksförbund anser, att minimimått för golvets höjd över
marken bör fastställas. — Stadsfullmäktige i Linköping förorda en bestämmelse
angående förbud mot bostadsrums belägenhet under markens yta.

Yad beträffar äldre hus, synes det styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund,
att en strikt tillämpning av de av bostadssociala utredningen föreslagna
bestämmelserna i många fall skulle åsamka ägare av sådana hus högst
betydande kostnader. Ett omändrande av en lägenhet, vars golv genom sin
beskaffenhet eller genom att ej befinna sig på föreskriven höjd i förhållande
till yttermarken icke bereder erforderligt skydd mot kyla, ställer sig i regel
mycket dyrbart och torde till och med ibland visa sig tekniskt ogenomförbart.
Styrelsen hemställer örn mindre stränga bestämmelser beträffande
äldre fastigheter.

Bostadsutredningen för landsbygden föreslår i fråga örn skydd mot
olägenheter från grund viss skärpning av gällande bestämmelser rörande
golv i boningsrum och kök samt yttrar härutinnan:

Beträffande golv innehåller hälsovårdsstadgan redan nu den föreskriften,
att golvet i nyinrett boningsrum eller kök skall ligga minst 30 cm högre än
den angränsande markens yta. Hälsovårdsnämnd äger dock för särskilt
fall medge att, därest nödiga försiktighetsmått vidtagas, golvet i kök lägges
lägre än vad nyss sagts. Bostadsutredningen föreslår, att detta stadgande örn
golvs läge i förhållande till markytan kompletteras med föreskrift örn golvs
beskaffenhet av innebörd, att golv skall utgöras av trä eller annat lika tjän -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ligt material med trossfyllning eller däremot svarande anordning. I fråga
örn hälsovårdsnämnds befogenhet att medge dispens från föreskriften angående
golvs läge i förhållande till markytan, synes tillräcklig anledning
saknas att, såsom nn är fallet, denna befogenhet begränsas att avse allenast
kök. Köket användes nämligen på landsbygden ej blott för matlagning och
därmed sammanhängande göromål utan ofta är köket dessutom det rum, där
familjen för det mesta uppehåller sig, där barnen leka under den tid, de
vistas inomhus m. m. Framhållas må dock, att givetvis den ökade befogenheten
för hälsovårdsnämnderna att medge, att golv lägges lägre än 30 cm
över den angränsande markens yta, som bostadsutredningen alltså ifrågasätter,
måste utövas med urskillning och försiktighet, vilket bostadsutredningen
sökt ge uttryck för i författningstexten genom att tillåta dylikt medgivande
endast »i undantagsfall» och »då särskilda omständigheter därtill
föranleda». Bestämmelserna om golv böra endast göras tillämpliga i avseende
å nyinredda rum.

Bostadsutredningens förslag angående golv har i flera av yttrandena
kritiserats. Sålunda finner byggnadsstyrelsen den föreslagna lydelsen av bestämmelsen
vara ur byggnadsteknisk synpunkt oriktig och icke motsvara
sitt syfte. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anser ett förtydligande
av bestämmelsen önskvärt därutinnan, att med golvets höjd över marken
avsåges avståndet från bjälklagets underkant till marken. Förste provinsialläkaren
i Uppsala län uttalar, med instämmande av länstyrelsen i samma
län, att bestämmelsen borde fullständigas med föreskrift örn luftrum mellan
marken och golvets bjälklag, där källare icke funnes under golvet. Norrbottens
läns landsting och förste provinsialläkaren i länet framhålla, att en
inom länet bruklig fyllningsmetod, s. k. mullbänk, måste anses utgöra en mot
trossfyllning svarande anordning, men att denna metod icke borde tillåtas
av hygieniska skäl. Vidare göra de gällande, att tvingande skäl till undantag
beträffande golvets höjd över markytan icke kunna finnas och att bestämmelsen
örn sådan höjd därför bör vara ovillkorlig. Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott förmenar, att för länets del bestämmelsen
örn golvets höjd över marken i allmänhet torde kunna eftergivas.

I den bestämmelse, som av bostadssociala utredningen föreslagits i
fråga örn skydd mot olägenheter från angränsande utrymmen, föreskrives, att boningsrum
icke må ligga över, under eller intill lokal, i vilken dålig lukt, giftiga
gaser, vattenånga, stark värme eller kyla eller irriterande buller förekomma,
så framt icke skyddande anordningar vidtagits, som hindra ifrågavarande
olägenhet att besvära rummet. Såsom exempel på lokaler, från vilka olägenheter
i särskilt hög grad behöva befaras, nämner bostadssociala utredningen
garage, värmecentral, kylanläggning, fabrikslokal, tvättstuga o. dyl.

I detta sammanhang torde få erinras örn vissa bestämmelser i 17, 18 och
24 §§ hälsovårdsstadgan, vilka åberopas i yttranden över bostadssociala utredningens
förslag till bestämmelser örn olägenheter från angränsande utrymmen.
Enligt 17 § 1 mom. får stall ej inrättas i byggnad, som inrymmer
boningsrum, och enligt 18 § 1 mom. må någon ej hålla nötkreatur eller svin
i byggnad, som inrymmer boningsrum, eller i trångt bebyggd gård. I 24 §
1 mom. föreskrives, att hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

näringar icke inrättas eller drivas så att de medföra sanitära olägenheter för
närboende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller
ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga
gaser eller illaluktande avloppsvatten eller ock genom åstadkommandet av
buller eller dylikt. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande
att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande. Yerkställes ej
av hälsovårdsnämnden anbefalld åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver,
och är den anmärkta olägenheten svår, må nämnden äga tillsvidare förbjuda
fabrikens eller näringens drivande.

Vad angår yttrandena över bostadssociala utredningens förslag i förevarande
del, erinrar centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, att olägenheter,
vilka härröra från själva fastigheten, såsom värmecentral, tvättstuga m. m.,
kunna beivras med stöd av 8 § 1 mom. hälsovårdsstadgan samt olägenheter
från fabriker och näringar enligt 24 § samma stadga. Centralstyrelsen, som
jämväl hänvisar till 17 och 18 §§, anser, att de föreslagna bestämmelserna
ej äro av behovet påkallade. Till samma uppfattning ansluta sig stadsf illmäktige
i Stockholm och Sundbyberg. Även medicinalrådet Herrlin anser bestämmelserna
böra utgå. Enligt Herrlins förmenande tillgodoses det skydd,
som är avsett att beredas, dels genom 24 § och dels, i vad avser grannar
inom byggnaden, genom särskilt stadgande i förslaget.

Styrelsen för svenska stadsläkarföreningen påpekar, att enligt den föreslagna
bestämmelsen det torde bliva boningsrummet, som får vika för fabrikslokalen,
under det att enligt 17 § stall och enligt 24 § fabriksanläggning skall
vika för boningsrum. Enligt styrelsens förmenande måste överensstämmelse
skapas mellan å ena sidan den föreslagna bestämmelsen samt å andra sidan
17 och 24 §§. Samma ståndpunkt intages av förste stadsläkaren i Norrköping,
med vilken stadsfullmäktige därstädes instämma.

Styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund anser vad styrelsen andragit
beträffande stadgandet örn olägenheter från grund i tillämpliga delar kunna
anföras även med avseende å förevarande bestämmelse. Styrelsen framhåller
dessutom, att bestämmelsen blivit så avfattad, att därest fastighet, innehållande
boningsrum, gränsar intill annan fastighet, varest finnes lokal, i
vilken irriterande buller eller dylikt förekommer, och boningsrummen äro
belägna intill sagda lokal, risk föreligger, att ägaren av den förstnämnda
fastigheten, därest han fortfarande vill uthyra boningsrummen såsom sådana,
anses vara skyldig bekosta anordningar, som hindra ifrågavarande olägenhet
att besvära rummen. Detta synes styrelsen icke vara riktigt. Tvärtom anses
ägaren av den fastighet, från vilken olägenheterna härröra, böra bekosta
sagda anordningar.

I vissa yttranden uttalas farhåga för att ordet intill i ifrågavarande bestämmelse
tolkas så, att bestämmelsen blir tillämplig endast å invid boningsrum
liggande lokal, vilket icke anses tillräckligt effektivt. Omformulering
av bestämmelsen har med anledning härav påkallats av medicinalstyrisen,
länsstyrelsen i Jönköpings län och förste provinsialläkaren i Norrbottens län.

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Bostadsutredningen för landsbygden föreslår rörande skydd mot
olägenheter från angränsande utrymmen förbud mot bostadslägenhets förläggande
invid stall, fähus eller svinhus, så framt ej betryggande anordningar
vidtagits, vilka hindra luften från stallet, fähuset eller svinhuset att genom
golv, tak, dörr eller väggar intränga i lägenheten. Angående den härutinnan
föreslagna bestämmelsen yttrar bostadsutredningen:

I den vid internationella arbetskonferensen år 1921 antagna rekommendationen
angående lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhålianden uttalades,
att stall, ladugårdar eller öppna skjul ej borde få användas till beredande
av sovplats åt arbetarna. I hälsovårdsstadgan för landet finnes för närvarande
ej någon föreskrift örn belägenheten av stall m. m. i förhållande till
bostadslägenheter, så framt man ej såsom dylik räknar bestämmelsen i 48 §,
varigenom förbjudes sådan förläggning av avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus
ävensom gödselstad eller annat upplag av spillning, att flytande orenlighet
därifrån kan utbreda sig till bostadshus. I hälsovårdsstadgan för stad
äro däremot i 17 och 18 §§ vissa föreskrifter meddelade i ifrågavarande hänseende.
Att på landsbygden förbjuda bostadslägenheter i byggnader, som
tillika innehålla stall eller dylikt, lärer knappast kunna ifrågakomma, särskilt
som man måste befara att härigenom utvecklingen skulle kunna klavbindas
på ett icke önskvärt sätt. Det kan påpekas, att man på sina håll
under senare tid haft uppmärksamheten riktad på och bedrivit propaganda
för sammanbyggda bostads- och ekonomihus. Emellertid äro otvivelaktigt
bostäder, som stå i direkt förbindelse med stall, fähus eller svinhus, olämpliga
ur hälsosynpunkt. Förbud lärer därför böra meddelas mot bostadslägenhets
förläggning över eller invid stall, fähus eller svinhus, så framt ej
betryggande anordningar vidtagits, vilka hindra luften från stallet, fähuset
eller svinhuset att genom golv, tak, dörr eller väggar intränga i lägenheten.
Anmärkas må, att på grund av en sådan föreskrift hinder ej möter att bereda
djurskötare tillfällig sovplats i en i direkt förbindelse med djurstallet
stående kammare, men däremot förbjudes användandet av en sådan kammare
till stadigvarande bostad. Bestämmelsen bör få tillämpning även å redan
befintliga bostäder.

I yttrandena över bostadsutredningens förslag har förevarande bestämmelse
i allmänhet vunnit tillstyrkan. I några yttranden föreslås dock en
skärpning av bestämmelsen. Sålunda förmenar länsarkitekten i Kopparbergs
och Västmanlands län, att bestämmelsen är otillräcklig samt föreslår att, såsom
fallet är i flera länder, bostadslägenhet icke får sammanbyggas med
lokalitet, varom här är fråga. Norrbottens läns landsting och förste provinsialläkaren
i länet anse det icke tillrådligt, att undantag från förbudet medges
under några förhållanden. Förste provinsialläkaren i Alvsborgs län motiverar
samma åsikt därmed att det vore oklart och kunde bliva omtvistat, vad som
utgjorde betryggande anordningar. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län
förordar skärpning därhän, att stall, fähus och svinhus samt gödselstad,
minbrunn och liknande upplag skola ligga minst G meter från bostad.

Å andra sidan föreslår förste provinsialläkaren i Stockholms län begränsning
av förbudet till att gälla belägenhet omedelbart över eller invid stall
o. s. v., varjämte Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förordar,
att bestämmelsen ovillkorligt tillämpas endast på nybyggnader och i
övrigt endast då så med hänsyn till kostnaderna rimligen borde kunna ske.

46

Kungl. Maj sfs proposition nr 207.

Såsom redan nämnts har bostadssociala utredningen föreslagit, att
samtliga bestämmelserna angående boningsrum även skola gälla kök, som
användes eller kan användas till boningsrum. Beträffande s. k. kokvråar och
dylika utrymmen, som till följd av sin litenhet icke kunna användas såsom
boningsrum, skola emellertid enligt förslaget endast de bestämmelser gälla,
som avse luftväxling och olägenheter från angränsande utrymmen. Härutinnan
anför bostadssociala utredningen:

Kokvråar och dylika utrymmen medges få sakna fönster, dock endast
under vissa förutsättningar. Kokvråar utan fönster, som icke böra förekomma
i familjebostäder, där husmodern skall tillbringa en ej obetydlig del
av dagen med matlagning, lia ofta gett anledning till dålig lukt, i fall då
ventilationen ej varit väl ordnad. Viktig är därför en noggrann kontroll rörande
både anläggning och drift av luftväxlingsanordningar. Byggnadsnämnd
och hälsovårdsnämnd böra här samarbeta.

I yttrande över bostadssociala utredningens förslag i denna del erinrar
medicinalstyrelsen, att jämväl bestämmelserna örn uppvärmning, skydd mot
fuktighet samt skydd mot olägenheter från grunden böra gälla beträffande
sådant till matlagning avsett utrymme, som ej kan användas till bostad.
Samma erinran framställes av förste provinsialläkaren i Norrbottens län och
svenska teknologföreningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att frågan
vore värd att övervägas.

I några yttranden kritiseras, att fönster icke föreskrives för kokvrå. Förste
provinsialläkaren i Stockholms län ifrågasätter sålunda, örn icke detta är en
onödig eftergift för den moderna, ofta nog alltför trånga bostaden. Å andra
sidan anses kokvrå med fönster ej behöva ha imventil. Förste provinsialläkaren
i Uppsala län yttrar, att kokvrå utan fönster endast bör tillåtas i
förening med enkelrum. Stadsfullmäktige i Uppsala anse den fordran böra
uppställas, att, örn vid ny- eller ombyggnad kokvrå, som genom hel vägg är
skild från bostadsrum, inredes i en lägenhet om mer än ett rum, kokvrån
skall vara försedd med fönster.

Medicinalrådet Herrlin föreslår, att förevarande stadgande gives det innehållet,
att vad i 8 § sägs örn boningsrum ock skall gälla kök, som har den
för boningsrum föreskrivna storleken, att kokvrå skall vara försedd med anordning
för friskluftstillförsel och imavlopp samt att för kokvrå i övrigt
skola gälla bestämmelserna örn uppvärmning, skydd mot fuktighet samt
skydd mot olägenheter från grunden, dock att golvet må utgöras av annat
lämpligt material än trä.

Svenska stadsläkare eningen liksom stadsfullmäktige i Norrköping påyrka,
att mera detaljerade föreskrifter angående kokvråar utarbetas.

Sveriges fastighetsägareförbund hemställer, att de föreslagna bestämmelserna
icke givas tillämpning å kokvråar i äldre hus.

JBostadsutredningen för landsbygden, som föreslagit att bestämmelserna
örn boningsrum även skola gälla kök som användes till bostad, yttrar
i denna del:

Enligt gällande bestämmelser skall vad örn boningsrum sägs ock gälla
örn kök, som användes till bostad eller tillhör bostadslägenhet. I bostads -

47

Kungl. Majus proposition nr 207.

utredningens förslag jämställes kök med boningsrum allenast örn det användes
till bostad. I vissa landsdelar förekomma s. k. farstukök, som särskilt
sommartid användas för matlagning. I de fall, då dessa kök ej användas
såsom egentliga boningsrum och därför närmast äro att betrakta såsom
förstugor, äro de icke enligt bostadsutredningens förslag jämställda med
boningsrum.

I några av yttrandena har bostadsutredningens förslag i sistberörda del
mött erinringar.

Byggnadsstyrelsen anser, att regeln örn köks likställande med boningsrum
borde utsträckas till hälsovårdsstadgan i dess helhet.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län förordar, att ifrågavarande bestämmelse
såsom hittills får gälla kök, som tillhör bostadslägenhet, oavsett
örn detsamma användes till bostad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det egendomligt, att sådana föreskrifter
som de rörande rumshöjd, dager och olägenheter från angränsande
utrymmen föreslagna icke skola vara tillämpliga å kök även örn detta icke
användes till bostad. Förste provinsialläkaren i samma län förordar, att inskränkningen
»som användes till bostad» utgår, då de s. k. farstuköken, till
vilka bostadsutredningen tagit hänsyn vid ändringsförslaget, icke kunna betecknas
som kök.

Efter de allmänna bestämmelserna örn byggnad, som inrymmer boningsrum,
torde i bostadsparagraferna såsom ett andra moment upptagas bestämmelser
örn boningsrums storlek, dagerbelysning och luftväxling samt
dess skydd mot fuktighet, olägenheter från grund och olägenheter från angränsande
utrymmen. Tillika torde i samma moment angivas de föreskrifter,
vilka skola vara tillämpliga å kök och annat särskilt för matlagning avsett
utrymme.

Yad först angår boningsrums storlek, innehåller byggnadsstadgan för
nybyggnader och därmed jämförliga byggnadsföretag föreskrifter örn minimihöjd
i boningsrum, nämligen i 51 § beträffande städer och stadsliknande
samhällen samt i 105 § i fråga örn den egentliga landsbygden. Föreskrifterna
rörande den egentliga landsbygden gälla dock endast sådant område,
för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. I gällande
hälsovårdsstadga, som närmast har avseende å det befintliga bostadsbeståndet,
äro måttbestämmelser ej meddelade i fråga örn boningsrums storlek
utan stadgas allenast, att boningsrum med hänsyn till storlek och beskaffenhet
i övrigt skall tillgodose minst en persons luftbehov. Bostadssociala
utredningen, som anser måttbestämmelser icke böra införas i hälsovårdsstadgan,
föreslår i förevarande hänseende ett stadgande, enligt vilket boningsrum
skall hava sådan storlek, att den boende icke genom brist härutinnan
utsättes för sanitär olägenhet. Bostadsutredningen för landsbygden
förordar beträffande det befintliga bostadsbeståndet bibehållande av gällande
stadgande i hälsovårdsstadgan oförändrat men föreslår i fråga om boningsrum,
som nyinredes, att bestämmelser motsvarande de i 51 § byggnadsstadgan
meddelade inflyta i hälsovårdsstadgan, varigenom enahanda före -

Deparle ments chefen.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

skrifter om minimihöjd i boningsrum skulle bli tillämpliga å den egentliga
landsbygden i sin helhet. Under den utredning, som verkställts i ärendet,
har från vissa håll yrkanden framställts örn införande i hälsovårdsstadgan
av måttbestämmelser å boningsrum för såväl höjd som golvyta och utrymme
i övrigt. A andra sidan lia från flera håll uttalanden gjorts mot införandet
av dylika bestämmelser i hälsovårdsstadgan. I överensstämmelse med vad
jag tidigare yttrat i fråga örn lämpligheten överhuvudtaget att i hälsovårdsstadgan
meddela precisa bestämmelser måste jag för egen del ansluta mig
till den ståndpunkt, som kommit till uttryck i sistnämnda uttalanden. Enligt
min mening bör sålunda hälsovårdsstadgan i fråga örn boniugsrums
storlek allenast innehålla en mera allmän bestämning. Ä medicinalstyrelsen
bör det emellertid ankomma att med ledning av de i byggnadsstadgan angivna
måttbestämmelserna samt de på frågan i övrigt inverkande omständigheterna
utarbeta de närmare anvisningar rörande boningsrums storlek, som kunna
vara erforderliga till ledning för hälsovårdsnämnderna och de andra organ,
som arbeta i folkhälsans tjänst. Ett dylikt tillvägagångssätt medger en i förevarande
hänseende påkallad anpassning efter de växlande tids- och ortsförhållandena.
Det nu anförda torde äga sin giltighet även med avseende å
sådant område, inom vilket byggnadsstadgan ej är tillämplig. Det synes mig
ej heller påkallat, att på sätt bostadsutredningen för landsbygden föreslagit för
sådant område införa vissa byggnadsbestämmelser i hälsovårdsstadgan. Yad
angår den närmare utformningen av den bestämmelse i hälsovårdsstadgan, som
skall ha avseende å boningsrums storlek, lärer det ej vara riktigt att, såsom
gällande hälsovårdsstadga innehåller, anknyta bestämningen härutinnan till en
persons luftbehov. Lufttillgången för en person, som vistas inomhus, är visserligen
i första hand beroende på rummets storlek. Men väsentligen inverkar
härvid tillförseln av luft utifrån, och denna tillförsel kan icke utan olägenhet
ökas över en viss grad. För övrigt torde möjligheten av att tillgodose en
persons luftbehov ej enbart vara utslagsgivande vid bestämmande av boningsrums
storlek. Jämväl i andra avseenden än i fråga örn luftförskämning torde
sanitära olägenheter, varå avseende bör fästas, kunna uppkomma till följd
av alltför begränsat utrymme. Nu anförda synpunkter synas mig lia kommit
till uttryck i bostadssociala utredningens förslag i förevarande del, vilket jag
därför kan förorda med viss jämkning av formell art. För såväl stad som
landsbygden bör sålunda enligt min mening föreskrivas, att boningsrum skall
hava sådan storlek, att däri boende icke genom bristande utrymme hos
rummet utsättes för sanitär olägenhet.

Beträffande boningsrums dagerbelysning skilja sig de för stad och landsbygden
i gällande hälsovårdsstadga givna bestämmelserna blott därutinnan,
att för landsbygdens del saknas den för stad meddelade bestämmelsen, att
fönster skall vetta omedelbart åt det fria. Bostadsutredningen för landsbygden
har nu föreslagit komplettering av bestämmelsen för landsbygden i
detta avseende. Häremot torde intet vara att erinra. Bostadssociala utredningens
förslag innebär en skärpning av förstnämnda bestämmelse därhän,
att fönster skall så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller

49

Kungl. Majda proposition nr 207.

god dager. Av en dylik bestämmelse skulle följa, att vid bedömande av
örn fönster skall anses skänka rummet erforderlig dager hänsyn jämväl skall
tagas till förhållandena i omgivningen. Förefinnes således utanför ett fönster
föremål, som så skymmer att rummet till följd därav ej erhåller god dager,
skall fönstret ej kunna godkännas i förevarande hänseende. En bestämmelse
med en dylik innebörd synes mig riktig, och några vägande erinringar
mot densamma ha ej heller framförts. Tydligt torde emellertid vara,
att hälsovårdsnämnderna vid tillämpningen av en sådan bestämmelse, särskilt
i fråga örn det befintliga bostadsbeståndet, böra iakttaga varsamhet, så att
ej fastighetsägarna onödigtvis drabbas av kostnader. Klart synes även vara,
att fastighetsägare icke bör kunna föreläggas åtgärder, som måste företagas
på annan fastighet än hans egen. Till bostadssociala utredningens förslag
örn boningsrums dagerbelysning kan jag således ansluta mig, och anser jag
någon olikhet härutinnan icke böra råda mellan stad och landsbygden.

Såsom anordning för luftväxling i boningsrum kan enligt gällande bestämmelser
endast öppningsbart fönster godkännas. Härutinnan föreslås av
bostadssociala utredningen den ändring, att med sådant fönster skall i förevarande
hänseende jämställas annan för ändamålet lämplig anordning. Från
flera håll har erinrats, att under nu rådande förhållanden annan godtagbar
anordning för vädring av boningsrum knappast står till buds än fönster.
Denna erinran synes mig i viss mån böra förtjäna beaktande. Sålunda bör
såsom regel fordras, att ett fönster i varje boningsrum skall kunna öppnas.
Men å andra sidan torde icke kunna bortses från sådana fall, där genom
särskild teknisk anordning möjlighet förefinnes till lika snabb utvädring som
genom fönster. Med hänsyn till det sagda synes ifrågavarande stadgande
böra avfattas så, att boningsrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom
fönster eller annan för ändamålet lika lämplig anordning.

De förslag, som avgivits i fråga om boningsrums uppvärmning, åsyfta
närmast att förtydliga innebörden av nu gällande stadgande örn att boningsrum
skall kunna hållas tillbörligt varmt. Mot förslagen har anmärkts, att
en sådan uppdelning efter årstiden, som däri kommit till uttryck, ej borde
ske. Vidare har gjorts gällande, å ena sidan att rums förseende med anordning
för uppvärmning ej borde ställas i beroende enbart av rummets användande
utan att hänsyn jämväl borde tagas till möjligheten av avkylning
av grannbostad samt å andra sidan att anordning för uppvärmning ej borde
krävas, där rummet ändå kunde hållas varmt. Tillika har erinringar framställts
mot införandet av en bestämmelse örn dubbelfönster. Vad sålunda
anförts synes mig i allt väsentligt berättigat. Enligt min mening bör därför
till förtydligande av innebörden av regeln, att boningsrum skall kunna hållas
tillbörligt varmt, stadgas, att boningsrum skall, där tillbörlig uppvärmning
eljest ej erhålles, vara försett med tjänlig eldstad eller annan ur hälsosynpunkt
tillfredsställande anordning för rummets uppvärmning till lämplig
värmegrad samt att fönster i boningsrum skall lander den kallare årstiden
vara tillräckligt värmeisolerande. Av den inskränkande bestämmelsen »där
tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles» torde följa, att särskild anordning
Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. Nr 207. 550 oo 1

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

för boningsrums uppvärmning ej erfordras såväl under tid utetemperaturen
skänker rummet tillbörlig värme som i det fall, då tillfredsställande värmeöverföring
kan ske från angränsande utrymme.

Någon ändring av nuvarande bestämmelse örn boningsrums skydd mot
fuktighet har icke föreslagits. Även jag anser ändring härutinnan icke vara
påkallad.

Rörande boningsrums skydd mot olägenheter från grund innehåller
byggnadsstadgan för nybyggnader och därmed jämförliga byggnadsföretag
vissa bestämmelser örn golvs belägenhet i förhållande till markytan, nämligen
i 50 § beträffande städer och stadsliknande samhällen samt i 104 §
i fråga örn den del av den egentliga landsbygden, för vilken fastställts byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser. För den övriga delen av den egentliga
landsbygden äro i 43 § hälsovårdsstadgan bestämmelser avseende nyinrett
boningsrum givna örn golvs belägenhet i förhållande till markytan.
Enligt nu anförda bestämmelser skall golv i boningsrum i allmänhet läggas
minst 30 cm högre än den angränsande markens yta. Angående golvs beskaffenhet
i boningsrum saknas däremot för närvarande direkta bestämmelser.
Enligt bostadssociala utredningens förslag skulle föreskrift örn golvs belägenhet
i förhållande till markytan införas jämväl i 8 § hälsovårdsstadgan.
Denna föreskrift skulle dock med hänsyn till byggnadsstadgans bestämmelser
i ämnet lia avseende blott å det befintliga bostadsbeståndet. Enligt
båda förslagen skulle hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser kompletteras
med föreskrifter örn golvs beskaffenhet. Vad sålunda föreslagits torde ur
hälsosynpunkt vara fullt befogat. Några principiella erinringar mot förslagen
i förevarande delar ha ej heller framställts. Emellertid synes vad angår
förslaget till ändringar i 43 § hälsovårdsstadgan detta ej, på sätt bostadsutredningen
för landsbygden ansett, böra begränsas till att avse nyinrett
boningsrum, utan torde bestämmelserna för landsbygdens del böra omfatta
jämväl det befintliga bostadsbeståndet. Med hänsyn härtill böra även bestämmelserna
för landsbygden givas en mera allmän avfattning. Sålunda
anser jag böra för såväl stad som landsbygden föreskrivas, att golv i boningsrum
skall vara av lämpligt material samt att det genom sin beskaffenhet
och sitt läge i förhållande till markytan skall bereda erforderligt skydd
mot olägenheter från grunden. Att hälsovårdsnämnderna vid tillämpningen
av dessa föreskrifter å det befintliga bostadsbeståndet böra framgå med tillbörlig
varsamhet torde vara tydligt.

Angående boningsrums skydd mot olägenheter från angränsande utrymmen
finnas för närvarande icke några bestämmelser i hälsovårdsstadgans
bostadsparagrafer. Däremot äro — på sätt i det föregående nämnts — beträffande
stad i 17, 18 och 24 §§ hälsovårdsstadgan vissa föreskrifter meddelade
till förekommande av att sanitära olägenheter från stall, fähus och
svinhus samt fabriker och näringar uppkomma för närboende. I hälsovårdsstadgan
för landsbygden saknas motsvarande bestämmelser i fråga örn stall,
fähus och svinhus men äro i 50 § bestämmelser angående fabriker och

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

näringar meddelade i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande för
stad givna. Bostadssociala utredningens förslag i förevarande del åsyftar att
tillförsäkra boningsrum skydd mot olägenheter från sådana angränsande utrymmen
som tvättstuga, värmecentral, kylanläggning, garage och dylikt, under
det att bostadsutredningens för landsbygden förslag i hithörande del avser
vinnande av skydd mot olägenheter från stall, fähus och svinhus. Mot bostadssociala
utredningens förslag har invänts, att skydd mot de berörda
olägenheterna kunde vinnas, i vad de härrörde från själva fastigheten, såsom
tvättstuga eller värmecentral, med stöd av de allmänna bestämmelserna örn
byggnad, som inrymmer boningsrum, samt, i vad de härrörde från stall,
fähus och svinhus samt fabriker och näringar, med stöd av bestämmelserna
i 17, 18 och 24 §§ hälsovårdsstadgan. Yad först angår tillämpningen av de
allmänna bestämmelserna örn byggnad, som inrymmer boningsrum, torde
— även örn åt dessa kunde anses vara given en så vidsträckt innebörd —
med hänsyn till vikten av att fullt tydliga bestämmelser äro meddelade i
förevarande hänseende en särbestämmelse vara påkallad. Vidkommande förhållandet
till bestämmelserna i 17, 18 och 24 §§ hälsovårdsstadgan torde
meningen vara, att dessa skola i första hand träda i tillämpning och den
särskilda bostadsföreskriften blott i den mån nyssnämnda bestämmelser
ej äro tillämpliga. Till klargörande av denna mening torde emellertid bostadssociala
utredningens förslag böra undergå omformulering. Tillika torde
ur förslaget böra utgå orden giftiga gaser, vilka i praktiken blott lära äga
betydelse då fråga är örn fabriker eller näringar. Vad angår bostadsutredningens
förslag har detta i allmänhet vunnit tillstyrkan. Emellertid synes
det ej vara av omständigheterna betingat att begränsa bestämmelsen för
landsbygden till att avse allenast stall, fähus och svinhus. De föreskrifter,
som i förevarande hänseende torde böra meddelas för såväl stad som landsbygden,
synas lämpligen kunna givas samma avfattning. Sålunda bör stadgas,
att boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat
utrymme, vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande
buller förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra betryggande
skydd mot dylika olägenheter från det angränsande utrymmet.

Vad slutligen angår kök, har bostadsutredningen för landsbygden ansett
sådant böra likställas med boningsrum endast örn köket faktiskt användes
till boningsrum. Enligt min mening bör, såsom bostadssociala utredningen
föreslagit, det avgörande för likställande av kök med boningsrum vara örn
köket kan användas till boningsrum. Så får anses vara fallet, där köket har
den för boningsrum föreskrivna storleken. Beträffande sådant särskilt för
matlagning avsett utrymme, som icke kan användas till boningsrum, har
bostadssociala utredningen föreslagit, att endast de bestämmelser angående
boningsrum skola gälla, som lia avseende å luftväxling och skydd mot olägenheter
från angränsande utrymme. På sätt i flera av yttrandena förordats
torde emellertid å sådant utrymme böra göras tillämpliga jämväl bestämmelserna
angående boningsrums uppvärmning, skydd mot fuktighet samt
skydd mot olägenheter från grund. Att för s. k. kokvråar uppställa ovill -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

korligt krav på dagerbelysning synes däremot ej påkallat. Då i fråga om
luftväxling kokvrå likställes med boningsrum, skall jämväl kokvrå kunna
erhålla nödig luftväxling genom fönster eller annan för ändamålet lika lämplig
anordning. Detta krav lärer nog i allmänhet få eftersättas, då det gäller det
befintliga bostadsbeståndet. Att göra särskilt undantag härför torde emellertid
ej vara nödigt, därest hälsovårdsnämnderna, på sätt förslaget innehåller,
tillägges en mera fri prövningsrätt i hälso vårdsärenden. I varje fall synes
kokvrå böra vara försedd med anordning för friskluftstillförsel och iraavlopp.

3. Biutrymmen och bekvämligheter.

I gällande hälsovårdsstadga saknas bestämmelser härom.

JBostadssociala utredningen föreslår införandet av ett särskilt stadgande
örn biutrymmen och bekvämligheter till bostadslägenhet. Enligt detta stadgande
skall bostadslägenhet vara försedd med förstuga eller vindfång. Vidare
skall till sådan lägenhet höra dels garderob samt, därest till lägenheten hör
kök eller kokvrå, ett med tjänlig ventilationsanordning försett skafferi, så
framt icke andra för kläders och matvarors förvaring lämpliga utrymmen
stå till buds, dels ock eget avträde, försett med lämpliga anordningar för
luftning och belysning. Därjämte förklaras i stadgandet, att bostadslägenhet
bör, i den mån så erfordras, äga tillgång till tvättstuga och torkrum. Slutligen
innehåller stadgandet en bestämmelse, att lägenhet skall ha avlopp
för spillvatten, där möjlighet till anknytning till allmän avloppsledning förefinnes,
samt ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. Angående stadgandet
yttrar bostadssociala utredningen:

Stadgandet innehåller bestämmelser örn bekvämligheter, som för bostadens
sundhet ofta äro av avgörande betydelse. De böra därför i möjligaste mån
tillgodoses, även örn åt hälsovårdsnämnden i förslaget tillagd dispensrätt ej
sällan kan väntas komma till användning, då det gäller att genomföra kraven
i redan befintliga fastigheter.

Till dessa bekvämligheter höra förstuga eller vindfång samt garderob; ett
med tjänlig ventilationsanordning försett skafferi, därest till lägenhet hör
kök eller kokvrå; vidare eget avträde, avlopp för spillvatten samt ymnig och
lätt tillgång till gott dricksvatten. Bestämmelsen örn garderob och skafferi
är villkorlig (»så framt icke andra för kläders och matvarors förvaring lämpliga
utrymmen stå till buds»); örn behovet av dessa bekvämligheter rådde
bland de hälsovårdsnämnder i stad, som yttrade sig härom, nästan fullständig
enighet. Även kravet på eget avträde för varje lägenhet tillstyrktes av nära
nog samtliga, som yttrat sig i denna fråga (3/4 av alla, som insänt svar).
Det kan nämnas, att vid den av bostadsutredningen för landsbygden anordnade
enquéten en övervägande majoritet av de tillfrågade, bland dem provinsialläkarna,
ävenledes tillstyrkte kravet på till familjolägenhet hörande
eget avträde både för nybyggnader (84 % av alla, 86 % av tjänsteläkarna)
och för redan befintliga byggnader (78 % av alla, 81 % av tjänsteläkarna).
I stad mer än på landet kan kravets genomförande ibland möta avsevärda
svårigheter eller t. o. m. vara ogenomförbart, såsom bl. a. framgår av lämnade
statistiska uppgifter. I sådana fall kan hälsovårdsnämndens dispensrätt
tillämpas. Den stora anslutningen till kravet å eget avträde är ett ut -

53

Kungl. Majus proposition nr 207.

tryck för dess berättigande. Om några lokaler böra vara reserverade för
bruk inom familjen, bör det vara sådana, där risk för smittas överförande
t. ex. till minderåriga barn är särskilt stor.

Bestämmelsen om avlopp för spillvatten är knuten till den förutsättningen,
att möjlighet tinnes att för rimlig kostnad få anknytning till allmän
avloppsledning (helst även till vattenledning, så att spolning kan ske). Till
detta förslag lia hälsovårdsnämnderna icke ställt sig så entydigt instämmande
(70 % tillstyrkande av 70 svar). Dispensrätten torde här rätt ofta komma
till användning.

Den allmänna föreskriften i 1 resp. 35 § hälsovårdsstadgan, att en kommuns
invånare skola lia ymnig och lätt tillgång till dricksvatten, har här
tillämpats på varje bostadslägenhet, vilket ger den allmänna föreskriften,
som förmenas böra kvarstå, en mera preciserad innebörd. Frånvaron av
sådan precision har berett vissa svårigheter. Hälsovårdsnämnd tillkommer
att i föreliggande fall efter individuell prövning avgöra, vilka åtgärder, som
skäligen böra på grundval av denna bestämmelse företagas.

Slutligen är insatt en bestämmelse örn tillgång till tvättstuga och torkrum,
vilken dock erhållit en mera försiktig formulering (»bör i den mån
så erfordras»). I stad är denna bestämmelse för lägenhet, som ligger i
fastighet utan centraltvätt eller dylikt, desto mer nödvändig, som tvättning
och torkning av kläder i lägenhet är en viktig orsak till bostadsfukt.

Ur hygienisk synpunkt skulle det varit berättigat att medtaga ytterligare
en bekvämlighet, nämligen badrum av enkel typ eller tvagningsrum. Då det
gäller redan befintliga lägenheter, torde ett sådant krav dock icke kunna
uppställas, hur önskvärt det ur den personliga renlighetens synpunkt än
skulle vara, att varje lägenhet vore försedd med ett sådant utrymme.

I flera av yttrandena beröres denna del av bostadssociala utredningens
förslag.

Med anledning av förslaget till bestämmelser i fråga om utrymmen för
kläders och matvarors förvaring framhåller centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund, att bestämmelserna icke förhindra, att dessa utrymmen förläggas
till källare och vind, vilket från förvaringssynpunkt kan vara lämpligt men i
praktiken gör, att lägenheten kan anses sakna dessa nödvändiga tillbehör.
Samma påpekande göres av förste provinsialläkarna i Stockholms, Kopparbergs
och Norrbottens län samt stadsfullmäktige i Stockholm och Sundbyberg. — Förste
provinsialläkaren i Kristianstads län yrkar på att skafferi skall vara lätt åtkomligt
och ej må ersättas med matförvaring i källare eller på vind.

Medicinalstyrelsen föreslår, att bestämmelserna kompletteras så till vida,
att för kläders och matvarors förvaring lämpliga utrymmen skola hava en
för respektive lägenheter lämplig belägenhet.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län, stadsf dimäktige i Hälsingborg och
kommunalfullmäktige i Längbro kommun förorda, att bestämmelsen »så framt
icke andra för kläders och matvarors förvaring lämpliga utrymmen stå till
buds» måtte utgå.

Yad angår bestämmelsen, att till bostadslägenhet bör höra eget avträde,
uttalas av stadsfullmäktige i Stockholm, Sundbyberg och Jönköping viss tveksamhet
örn dess genomförbarhet. Stadsfullmäktige i Halmstad yttrar, att,
även om man medger, att detta krav förefaller befogat, man måste ställa sig
tveksam, örn det är nödvändigt att genom en dylik bestämmelse i hög grad

54

Kungl. Majus proposition nr 207.

fördyra byggnadskostnaderna. ■— Stadsfullmäktige i Borås upplysa, att därstädes
utbildat sig den praxis, att tvenne lägenheter om högst två rum och
kök ha gemensamt w. c. Då denna anordning icke visat sig medföra några
sanitära olägenheter, finna stadsfullmäktige den föreslagna bestämmelsen
alltför snäv.

Länsstyrelsen i Malmohus län anser bestämmelsen örn eget avträde knappast
vara tillräckligt motiverad enbart av sundhetens krav, då från läkarhåll
vitsordats, att överförandet av smittsam sjukdom genom avträden spelar
en ganska underordnad roll. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör bestämmelsen
utgå.

Hyresgästernas riksförbund å andra sidan finner bestämmelsen synnerligen
välmotiverad samt åberopar, att den bostadshygieniska expertisen ur
smittosynpunkt fördömer gemensamma avträden.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län ifrågasätter, huruvida icke bestämmelsen
bör kompletteras med en föreskrift, att avträdesrenhållning, vare sig
det gäller torrklosett eller gårdsavträde, skall äga rum på hyresvärdens bekostnad.
Enligt förste provinsialläkarens erfarenhet blir latrinrenhållningen,
där den skall ske på hyresgästernas bekostnad, ofta i hög grad försummad.

Vidkommande bestämmelsen örn tillgång till tvättstuga och torkrum
framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att med hänsyn till den omfattning,
vari befolkningen i städerna numera anlitar tvättinrättningar, ett avgörande,
huruvida behov av tvättstuga och torkrum föreligger eller ej, i många fall
blir beroende av den i lägenheten boendes särskilda förhållanden och önskningar,
vilket icke kan anses lämpligt. Länsstyrelsen föreslår, att bestämmelsen
utgår.

Med anledning av bestämmelsen att lägenhet skall hava avlopp för
spillvatten, där möjlighet till anknytning till allmän avloppsledning förefinnes,
anmärker medicinalstyrelsen, att det är inkonsekvent att ej fordra indragning
av vattenledning, där motsvarande anknytning är möjlig. Indrages
i en lägenhet spillvattenledning men ej vattenledning torde snart nog uppstå
sanitära olägenheter till följd av elakartad lukt från avloppstratten. Styrelsen
föreslår därför, att, i analogi med bestämmelsen örn spillvattenledning,
en bestämmelse införes örn indragning av vattenledning. — Samma
förslag framställes av förste provinsialläkaren i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar, att till ifrågavarande bestämmelse
göres det tillägget, att skyldigheten att anordna avlopp skall vara beroende
av att anknytning till allmänt avlopp kan ske för rimlig kostnad. Kostnadssynpunkten
framhålles även av kommunalfullmäktige i Sköns och Skellefteå
kommuner.

Kommunalfullmäktige i Sköns kommun erinra i detta sammanhang, att anordnandet
av ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten i vissa orter
skulle vålla fastighetsägare och hyresgäster större kostnader än som kunna
anses skäliga. Kommunalfullmäktige i Skellefteå landskommun anmärka på att
bestämmelsen örn vattentillgång gjorts ovillkorlig.

Bland ifrågavarande bekvämligheter bör enligt medicinalstyrelsen, förste

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

provinsialläkarna i Jämtlands ock Norrbottens län samt svenska arkitektföreningen
även upptagas bad- eller tvagningsrum. Medicinalstyrelsen
erinrar, att, då i förslaget tillgång till tvättstuga och torkrum gjorts villkorlig,
intet synes hindra, att motsvarande bestämmelse gäller bad- eller tvagningsrum.
Förste provinsialläkaren i Jämtlands län finner krav kunna uppställas
på åtminstone ett gemensamt badrum i bostadshus med flera lägenheter.
Förste provinsialläkaren i Norrbottens län och svenska teknoloyför eningen förmena,
att bad- eller tvagningsrum bör anordnas i varje lägenhet, då fråga är örn
nyproduktion av lägenheter.

Yad angår tillämpningen av de nya bestämmelserna, yrkar styrelsen för
Sveriges fastighetsägareförbund, att äldre fastigheter må undantagas därifrån.
Förste provinsialläkaren i Värmlands län föreslår, att bestämmelserna, med
visst undantag, träda i kraft först efter en övergångstid av minst fem år.

Bostadsutredningen för landsbygden föreslår i likhet med bostadssociala
utredningen införandet av bestämmelse, att bostadslägenhet skall
vara försedd med förstuga eller vindfång. Vidare föreslår även bostadsutredningen
bestämmelser angående skafferier och garderober. I anslutning
härtill understryker bostadsutredningen, att en av de oftast påträffade bristerna
hos landsbygdens bostäder utgör frånvaron av lämpliga utrymmen för
kläders och matvarors förvaring. De föreslagna bestämmelserna böra enligt
bostadsutredningens mening få tillämpning även å redan befintliga bostäder.
Angående dricksvatten har jämväl bostadsutredningen ansett särskilt stadgande
av nöden. Enligt bostadsutredningens förslag skulle detta stadgande
inflyta i 44 § hälsovårdsstadgan. Härutinnan anför bostadsutredningen:

Avståndet, inom vilket dricksvatten av tillfredsställande beskaffenhet finnes
att tillgå, kan med visst fog sägas utgöra ett av kriterierna på byggnadsplatsens
lämplighet. En bestämmelse, däri visst maximiavstånd till
vattenhämtningsställe fixerades, har bostadsutredningen emellertid icke ansett
sig kunna tillstyrka. Visserligen torde vatten i regel kunna anskaffas på
varje plats, men understundom skulle kostnaderna komma att ställa sig alltför
höga. I nära anslutning till föreskriften i 35 § hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämnd
bland annat skall verka för att invånarna i hälsovårdsområdet äga
ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck och matlagning och att
särskilt på platser med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges,
torde i stället ett stadgande böra inflyta i hälsovårdsstadgan, åläggande
hälsovårdsnämnd att, då tillgång på gott vatten till dryck, matlagning
och andra hushållsbehov saknas inom skäligt avstånd från byggnad, som
inrymmer boningsrum, så framt ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
meddela föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för bristens
avhjälpande.

I yttrandena lia olika meningar yppats örn å ena sidan behovet av och å
andra sidan möjligheten av att i önskvärd utsträckning anordna sådana
bekvämligheter, som föreslagits av bostadsutredningen.

I några yttranden lia de föreslagna föreskrifterna betecknats som minimikrav
och utvidgningar förordats. Sålunda uttalar medicinalstyrelsen, att kraven
på här ifrågavarande utrymmen äro enligt nutida begrepp angående en
bostads sundhet så uppenbara och beträffande i varje fall stadsbebyggelsen

56

Kungl. Majlis proposition nr 207.

så allmänt tillämpade, att ett fastslående av desamma i hälsovårdsstadgan
såsom minimifordringar bör ske. Styrelsen anser emellertid, att bland de
för en bostadslägenhet nödvändiga bekvämligheterna bör upptagas eget avträde,
vilket är av vikt för hindrandet av vissa smittsamma sjukdomars
spridning, dock att hälsovårdsnämnd bör äga medge undantag, där särskilda
omständigheter så föranleda.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län föreslår beträffande skafferi
att detsamma skall vara beläget vid yttervägg, örn möjligt ej mot söder,
samt för övrigt sä inrett, att det ej uppvärmes från spis eller annan värmekälla.

Norrbottens läns landsting föreslår som ytterligare krav, att kök i bostadslägenhet
skall ha fullgoda anordningar för matlagning och bakning. Vidare
framhåller landstinget önskvärdheten av att avträdesförhållandena å landsbygden
förbättras.

ISvenska hälsovårdstjänstemannaförbundets styrelse föreslår, att särskilt avträde
för varje bostadslägenhet göres obligatoriskt ävensom att fakultativ
föreskrift gives om lägenhets tillgång till tvättstuga och torkvind.

A andra sidan uttalar förste provinsialläkaren i Alvsborgs län, att förekomsten
eller frånvaron av garderober, skafferier och dylika specialutrymmen
icke kunde sägas vara av nämnvärd hygienisk betydelse, och att bestämmelser
därom vore mindre på sin plats i hälsovårdsstadgan än i hyreslagstiftningen.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att
ifrågavarande bestämmelser icke borde göras tvingande beträffande äldre
byggnader eller i varje fall någon övergångstid medgivas. Aven Uppsala
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner bestämmelserna svårtilllämpliga
på äldre byggnader. Liknande synpunkter anföras av svenska lantarbetsgivarnes
centralförening, som anmärker, att vindfång eller förstuga
knappast vore en så allmänt förekommande eller alltid nödvändig anordning,
att dess införande överallt och på en gång vore motiverat.

Sveriges läkarförbund förmenar, att bestämmelserna för äldre byggnader
vore väl stränga, även örn hälsovårdsnämnds ingripande därvidlag icke
bleve obligatoriskt.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrker av ekonomiska
hänsyn förslaget i förevarande del.

Yad angår den föreslagna bestämmelsen örn tillgång på vatten understryker
medicinalstyrelsen vikten av att klanderfritt vatten finnes tillgängligt
för bostadslägenhet icke blott till dryck och matlagning utan även för annat
hushållsbehov såsom diskning, toilettbruk o. s. v.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län betecknar bestämmelsen ifråga som
ett välbehövligt tillägg, medan lantbruksstyrelsen finner bestämmelsen böra
så modifieras, att här ifrågavarande åtgärd får påfordras endast örn bristen
kan avhjälpas för rimlig kostnad.

Länsstyrelsen i Orebro län betecknar förslaget i denna del såsom alltför
vittgående och förordar dess omarbetande. Samma läns landsting samt för -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ste provinsialläkaren i länet anse bestämmelsen ställa alltför stora krav på
hälsovårdsnämnderna och därför böra utgå.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner stadgandet i dess föreslagna form
tämligen verklighetsfrämmande och troligen i stort sett otillämpligt.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrker
även i detta avseende åtgärder, som skulle draga stora kostnader, och föreslår
i varje fall, att en övergångstid härför stadgas. Kostnadsfrågan framhäves
jämväl av Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som antager, att förslaget av ekonomiska skäl bleve svårt att förverkliga,
och av Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som därjämte uttalar,
att uttrycket »skäligt anstånd» vore alltför tänjbart och lätt kunde
föranleda tvist. Även Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
betonar, att ifrågavarande åtgärder böra inskränkas till sådana, som
kunna utföras för en rimlig kostnad. Liknande synpunkter anläggas av
svenska lantarbetsgivarnes centralförening.

Sundhet och ordning i bostadslägenhet kräva tydligen att till denna höra
vissa biutrymmen och bekvämligheter. Enligt båda förslagen skall även
bostadslägenhet vara försedd med förstuga eller vindfång, och skola därjämte
till sådan lägenhet höra garderob och skafferi. Det senare skulle
dock vara behövligt endast där till lägenheten hör kök eller, enligt bostadssociala
utredningens förslag, kokvrå. Tillika skulle garderob och skafferi
kunna ersättas med andra för kläders och matvarors förvaring lämpliga utrymmen.
Förslagen i nu berörda delar lia allmänt vunnit tillstyrkan, dock
har framhållits, att krav borde uppställas på att ersättningsutrymmena för
garderob och skafferi skulle lia lämplig belägenhet. Detta krav bör enligt
min mening tillgodoses. Dessutom bör fordran på skafferi gälla ej blott då
till lägenheten hör kök eller kokvrå utan jämväl då till densamma hör annat
särskilt för matlagning avsett utrymme. Med jämkningar i dessa avseenden
kan även jag ansluta mig till förslagen såvitt nu är ifråga.

Bostadssociala utredningen har vidare ansett, att till bostadslägenhet
även borde höra eget avträde. Sådant krav har däremot bostadsutredningen
för landsbygden icke funnit sig böra uppställa. I yttrandena över bostadssociala
utredningens förslag har kravet i allmänhet ansetts befogat, men på
vissa håll har tvekan yppats om dess genomförbarhet närmast ur ekonomisk
synpunkt. Från något håll har emellertid erinrats, att överförandet
av smittsam sjukdom genom avträden lärer spela en ganska underordnad
roll. Å andra sidan har medicinalstyrelsen i yttrande över bostadsutredningens
för landsbygden förslag — under framhållande av risken för smittsamma
sjukdomars spridning genom avträden — payrkat, att jämväl för
landsbygdens del bland de för en bostadslägenhet nödvändiga bekvämligheterna
borde upptagas eget avträde, dock med rätt för hälsovårdsnämnd
att för särskilda fall medge undantag. Yrkande i sådan riktning har även
framställts i några av de övriga yttrandena över sistnämnda förslag. Tydligen
är det ur sundhetssynpunkt betingat, att varje bostadslägenhet har

Departe ments chefen.

58

Kungl. Majus proposition nr 207.

eget avträde. De betänkligheter, som härutinnan kunna inställa sig, äro
säkerligen ock helt beroende av ekonomiska hänsyn. På grund härav och
då den hälsovårdsnämnderna i förslaget tillagda dispensrätten i detta fall
kan förväntas ej sällan komma till användning, synas mig skäl ej föreligga
att på denna punkt för städernas vidkommande frångå bostadssociala utredningens
förslag. Med hänsyn till de i 13 § hälsovårdsstadgan redan meddelade
bestämmelserna rörande avträdens anordnande torde dock de i sådant hänseende
i bostadssociala utredningens förslag upptagna bestämmelserna böra
uteslutas. För den egentliga landsbygdens del torde däremot ej böra uppställas
ovillkorligt krav på att till bostadslägenhet skall höra eget avträde.
Sådant krav lärer här vara berättigat endast för nya bostäder och för lönebostäder.
I bestämmelserna för landsbygden torde därför blott stadgas,
att till bostadslägenhet bör höra eget avträde.

Såsom ytterligare bekvämlighet till bostadslägenhet har bostadssociala utledningen
föreslagit tvättstuga och torkrum. Föreskriften härutinnan har
dock ej gjorts ovillkorlig utan lämnats mera som en anvisning. Då det
säkerligen i många fall — även å landsbygden — till undvikande av fukt
i bostadslägenhet till följd av tvättning och torkning av kläder därstädes
är av behovet pakallat, att lägenhetens innehavare äger tillgång till tvättstuga
och torkrum, har jag ansett en föreskrift av det innehåll, bostadssociala
utredningen föreslagit, böra inflyta i bostadsbestämmelserna för såväl
stad som landsbygden. I detta sammanhang torde beröras det från flera
håll framkomna önskemålet örn upptagande i hälsovårdsstadgan av bad- eller
tvagningsrum såsom bekvämlighet till bostadslägenhet. Örn det än ur hälsosynpunkt
mäste anses vara av vikt, att detta önskemål blir tillgodosett, torde
det dock ej vara lämpligt, att föreskrift härom meddelas i hälsovårdsstadgan.
För det befintliga bostadsbeståndet skulle nämligen blott i undantagsfall
ett krav i förevarande hänseende vara genomförbart, och beträffande nybyggnader
lärer en föreskrift i ämnet närmast lia sin plats i byggnadsstadgan.

Slutligen skall enligt bostadssociala utredningens förslag bostadslägenhet
ha avlopp för spillvatten, där möjlighet till anknytning till allmän avloppsledning
förefinnes, samt ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. Angående
bostadshus tillgång på gott vatten har jämväl bostadsutredningen
för landsbygden ansett föreskrift nödig. Beträffande bostadsociala utredningens
förslag har medicinalstyrelsen framhållit såsom inkonseqvent att ej
fordra indragning av vattenledning, där anknytning till allmän vattenledning
är möjlig. Vidare har i fråga örn sistnämnda förslag anmärkts, att anknytning
till allmän avloppsledning icke borde fordras utan där sådan kunde
erhållas till rimlig kostnad. Dessa erinringar finner jag förtjäna beaktande.
I fråga örn bostadsbestämmelserna för stad bör därför enligt min mening
föreskrivas att, där möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning
till allmän vattenledning, bostadslägenhet skall hava vattenledning samt
att vad sålunda sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn avlopp för
spillvatten. För bostadslägenhet, som ej har vattenledning, bör gälla, att den
skall äga ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. Beträffande den egent -

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

liga landsbygden torde däremot bestämmelser örn vatten- och avloppsledningar
sakna praktisk betydelse. För dess vidkommande synes annan bestämmelse i
förevarande hänseenden ej böra meddelas än att bostadslägenhet skall hava
ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. Att hälsovårdsnämnderna härvidlag
i enstaka fall kunna se sig nödsakade att begagna sin dispensrätt
lärer emellertid få antagas.

Nu anförda bestämmelser torde bilda det tredje momentet i bostadsparagraferna.

4. Bostadsvård.

I gällande hälsovårdsstadga finnes rörande bostadsvård ej annan bestämmelse
än den som innehålles i det allmänna stadgandet — 8 § 1 mom.
och 43 § 1 mom. — att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall så skötas,
att sanitär olägenhet ej uppkommer för dem, som där uppehålla sig.

Bostadssociala utredningen föreslår — såsom tidigare nämnts — att
berörda föreskrift örn byggnads skötsel i vad den avser lägenhetsinnehavare
utbrytes ur det allmänna stadgandet samt upptages såsom särskild bestämmelse.
Enligt den i sådant hänseende föreslagna bestämmelsen skulle innehavare
av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, vara skyldig att
väl vårda lägenheten. Bostadsutredningen för landsbygden har i förevarande
avseende förordat bibehållandet av gällande bestämmelse i 43 §
1 mom.

Örn sitt förslag yttrar bostadssociala utredningen:

I gällande hälsovårdsstadga ingår bestämmelsen örn lägenhets skötsel i
de allmänna bestämmelserna i 1 mom. av 8 §, och det är ej utsagt, att även
hyresgästen har vissa skyldigheter med avseende på skötseln av lägenheten.
Frånvaron av klara bestämmelser i detta hänseende har på många håll ansetts
ge en viss ensidighet åt hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser. Även
örn fall av grövre misskö tsel av bostad från hyresgästens sida icke äro så
vanliga, förekomma de dock. Det synes vara en fördel, att bostadsinspektionens
anmälan i sådant ärende till hälsovårdsnämnd, vilken anmälan enligt
detta förslag icke bör göras, förrän förut givna råd och anvisningar icke
efterföljts, skall kunna resultera i omedelbar åtgärd mot vederbörande missbrukare.

Endast i några få yttranden över bostadssociala utredningens förslag
beröres det nya stadgandet örn bostadsvård.

Medicinalrådet Herrlin föreslår, att detta stadgande ersättes med följande
bestämmelser. Bostadslägenhet med därtill hörande utrymmen skall så
underhållas, att sanitär olägenhet icke uppstår för dem, som där uppehålla
sig, eller utrymmenas användande för avsett ändamål äventyras. Bostadslägenhet
med därtill hörande utrymmen skola väl vårdas samt skötas på
sådant sätt, att sanitär olägenhet icke uppstår för de boende. Särskild uppmärksamhet
skall därvid ägnas renhållningen. Bostadslägenhet skall till
motarbetande av trångboddhet utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, att i de kompletterande bestämmelserna till
hälsovårdsstadgan tillfredsställande renhållning och vädring böra omnämnas
såsom viktiga faktorer vid vården av bostaden.

60

Departe ments* chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Att en allmän skyldighet föreligger för innehavare av bostadslägenhet att
med avseende å densamma iakttaga sundhetens fordringar måste anses givet.
Detta har bland annat kommit till uttryck i de föreskrifter, som angående
hyresgästs vårdnadsplikt meddelas i 3 kap. 17 § lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom. Såsom bostadssociala utredningen antagit får väl även
en vårdnadsplikt för lägenhetsinnehavare anses innefattad i hälsovårdsstadgans
allmänna bestämmelser örn skötsel av byggnad, som inrymmer boningsrum.
Emellertid synes det påkallat, att denna vårdnadsplikt för lägenhetsinnehavare
än ytterligare inskärpes. Särskilt stadgande härom torde därför
på sätt bostadssociala utredningen föreslagit böra inflyta i hälsovårdsstadgan,
och bör stadgandet bli gällande såväl för stad som för landsbygden. Beträffande
avfattningen av detta stadgande bör enligt min mening samma formulering
väljas, som givits i de allmänna bestämmelserna örn skötsel av byggnad,
som inrymmer boningsrum. Stadgas bör sålunda, att bostadslägenhet
och därtill hörande utrymmen skola av lägenhetens innehavare så skötas,
att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig.

5. Trångboddhet.

Gällande bestämmelser innehålla icke någon direkt föreskrift örn antalet
av de personer, som må inhysas i ett rum. Däremot äro stadganden
— 8 § 3 mom. och 43 § 4 mom. — givna, som berättiga hälsovårdsnämnd
att med visst undantag förbjuda, att i ett och samma rum så stort antal
personer inhysas, att genom deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma.

Bostadssociala utredningen har föreslagit en särskild föreskrift därom,
att i ett och samma boningsrum så stort antal personer icke må inhysas,
att genom deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma.
Bostadsutredningen för landsbygden har ej avgivit något förslag i sådan
riktning utan har för sin del endast föreslagit en utvidgning av hälsovårdsnämnds
rätt att inskrida vid trångboddhet. Härtill återkommer jag i det
följande.

Bostadssociala utredningen anför angående sitt förslag i förevarande del —
utöver vad tidigare (sid. 35) omnämnts i samband med redogörelsen för
bostadssociala utredningens förslag rörande boningsrums storlek — följande:

Genom de förut angivna minimisiffrorna för golvyta och utrymme begränsas
också antalet personer, som få inrymmas i ett visst rum. Även härvidlag
äro minimifordringarna lågt satta. Bostadsutredningen för landsbygden
har sålunda förordat minst 15 kbm för vuxen boende.

På sina håll räknar man med mindre golvyta eller utrymme för ett barn
än för en vuxen. Ett barn alstrar visserligen absolut taget mindre värme
och fuktighet än en vuxen men genom sin livligare ämnesomsättning relativt
taget mera per viktsenhet. Härtill kommer, att värme, fukt och även lukt
alstras genom födas uppvärmning, kläders nedsmutsande och annat, som står
i samband med barnavården. Barnets lekplats är dess arbetsplats. Dess
naturliga livliga rörlighet fordrar allt ifrån krypåren (första halvårsskiftet)
utrymme. Slutligen kräves med hänsyn till smittspridningssynpunkten större

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 61

utrymme för barn än för vuxna. Bärande skäl att för minderårig räkna
med mindre ytmått eller rymdmått än för vuxen synas därför saknas.

Tillämpade i enlighet med förut givna anvisningar kunna bestämmelserna
mot trångboddhet differentieras efter familjens storlek och medlemmarnas
ålder och kön och sålunda bliva mera smidiga, än örn de skulle innehålla
bestämmelser om visst utrymme per individ, familj eller dylikt.

Där personer av olika kön över 12 år, som icke samleva såsom makar,
dela sovrum, måste hygienisk olägenhet av fysisk och psykisk art befaras
kunna uppkomma. Örn önskvärdheten av att söka undvika sådant förhållande
råder bland sakkunniga knappast delade meningar. Örn möjligheten
av att i praxis fasthålla kravet råder desto större osäkerhet. Åldersgränsen
är i utländska bestämmelser växlande från 10 till 14 år. Även örn
önskemålet, innan en mera tillfredsställande fördelning av bostadsbeståndets
lägenhetstyper ernåtts, icke kan uppställas såsom ett krav, bör det dock
redan nu tillämpas, så ofta möjlighet därtill gives.

Endast i ett fåtal yttranden göres erinran mot det föreslagna trångboddhetsstadgandet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar, att hälsovårdsnämnd enligt de
allmänna bestämmelserna örn förfarandet i bostadsärenden äger befogenhet
att — under förutsättning att uppenbar fara för hälsan icke är för handen
— låta anstå med åtgärder mot trångboddhet. Då emellertid en långt driven
trångboddhet under alla förhållanden innefattar fara för de boendes hälsa,
synes det länsstyrelsen som örn tillämpningen av förevarande stadgande
kan medföra konsekvenser av sådan räckvidd, särskilt i fråga örn upplösning
av familjebanden, att länsstyrelsen måste ställa sig tveksam mot lagfästandet
av detsamma.

Den plötsliga och tvångsmässiga lösning av det stora trångboddhetsproblemet,
som de föreslagna bestämmelserna åsyfta, måste, yttrar förste
provinsialläkaren i Östergötlands län, medföra svåra rubbningar på bostadsmarknaden
och stora utgifter för staten samt torde därutöver innebära ett
statligt intrång på hemlivets område, som hittills varit oförenligt med svensk
tradition och rättsuppfattning.

Styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund anser gällande trångboddhetsbestämmelser,
i motsats till de föreslagna, väl avvägda och hemställer därför,
att gällande bestämmelser lämnas orubbade.

I vissa yttranden göres gällande, att förevarande stadgande är för allmänt
avfattat. I denna riktning uttalar sig sålunda länsstyrelsen i Kalmar
län. Hyresgästernas riksförbund anser, att de utförliga bestämmelser, som
bostadssociala utredningen upptagit i specialmotiveringen till förevarande
stadgande, borde införas i hälsovårdsstadgan. Stadsstyrelsen i Loden uttalar
såsom önskvärt, att stadgandet kompletteras med en bestämmelse örn huru
många personer, som må innebo i rum av viss storlek.

De uttalanden i trångboddhetsfrågan, som eljest förekomma i yttrandena,
avse bostadssociala utredninger» specialmotivering till trångboddhetsbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Södermands län framhåller, att de av utredningen uppställda
minimikraven på bostadslägenhets rumsantal i förhållande till familjens

Departe ments chefen.

62 Kungl. Majds proposition nr 207.

storlek synas allt lör stränga och under nu rådande ekonomiska betingelser
mycket svåra att uppfylla.

De av utredningen uppställda kraven beträffande familjebostad förefalla
även styrelsen för svenska landskommunernas förbund vara väl rigorösa. Enligt
styrelsens förmenande bör ingrepp i det privata familjelivet, på sätt utredningen
ifrågasätter, icke göras utan tvingande anledning. Fyller bostaden
i övrigt de anspråk, som äro angivna för en familjebostad, anser styrelsen
den omständigheten, att familjen ökas så att den jämte föräldrarna kommer
att bestå av mer än ett eller två barn, icke böra utgöra hinder för familjen
att använda bostaden. Att för familj med mer än två barn ställa fordringar
på tre rum finner styrelsen vara ett så högt krav, att det kan ifrågasättas,
huruvida detsamma av ekonomiska skäl kan genomföras. Styrelsen påpekar
i detta sammanhang, att större bostäder icke blott fordra högre hyror utan
även medföra större omkostnader för möbler och utrustning av hemmet. —
I liknande riktning uttala sig även några kommuner.

Att bostadsproblemet i vårt land, särskilt vad städerna beträffar, till väsentlig
del är ett trångboddhetsproblem framgår till fullo av de utredningar,
som under senare år verkställts rörande våra bostadsförhållanden. Dessa
utredningar visa även, att trångboddheten i hög grad berör familjer med
flera barn. Orsaken till den rådande trångboddheten synes närmast vara
att söka i de ekonomiska förhållandena. De bostadspolitiska åtgärder, som
under den senare tiden vidtagits av statsmakterna, lia jämväl omfattat ekonomiskt
stöd till möjliggörande av att i första hand barnrika familjer kunna
erhålla lämpliga bostäder. En väsentlig förutsättning för att dessa stödåtgärder
skola få åsyftat resultat är emellertid, att de hälsovårdande myndigheterna
sättas i stånd att ingripa mot trångboddhet, där så kan vara av
behovet påkallat. Detta synes vara så mycket mera påkallat som i icke
ringa utsträckning trångboddhetsproblemet jämväl bottnar i ett dåligt utnyttjande
av bostaden. Hälsovårdsstadgans nuvarande mera vaga och tämligen
begränsade bestämmelse örn rätt för hälsovårdsnämnd att förbjuda, att
i ett och samma rum så stort antal personer inhysas, att genom deras
sammanboende fara för hälsan kan uppkomma, torde i förevarande hänseende
ej vara tillfyllest. På sätt bostadssociala utredningen föreslagit
synes i stället ett klart förbud böra meddelas mot sådan trångboddhet, som
innebär hälsofara för de sammanboende men samtidigt å hälsovårdsnämnden
överlåtas att i den mån uppenbar hälsofara ej är för handen medgiva dispens
från förbudet. En dylik reglering av trångboddhetsfrågan lärer vara lämpad
jämväl för landsbygdens del. Vid ett utformande av den förbudsregel rörande
trångboddhet, som sålunda bör uppställas, torde beaktas, att regeln
gives en avfattning, som tydliggör dess användning jämväl i de fall, då
trångboddheten har sin orsak i dåligt utnyttjande av bostaden. Såsom ett
femte moment i bostadsparagraferna har jag därför ansett böra stadgas, att
i bostadslägenhet så stort antal personer icke må inhysas, att genom deras
sammauboende fara för hälsan kan uppkomma, samt att, därest till lägenheten
höra flera rum än ett, varvid med rum avses jämväl kök som kan användas
till boningsrum, det sagda skall gälla beträffande ett vart av rummen.

Kungl. Majus proposition nr 207.

63

6. Samlingslokaler.

Gällande bestämmelser — 8 § 6 mom. och 43 § 7 mom. — stadga rätt för
hälsovårdsnämnd att, där sådant prövas av behovet påkallat, meddela föreskrift
örn särskilda anordningar för åstadkommande av tillräcklig luftväxling samt
örn undanröjande i övrigt av sanitära olägenheter i lokal, varest vanligen ett
större antal människor samlas, såsom kyrka eller annan gudstjänstlokal,
skola, domstols sammanträdesrum, samlingsrum, till vilket allmänheten äger
tillträde, teater, danslokal, serverings- eller utskänkningslokal, natthärbärge,
fattigvårdsanstalt och sjukhus.

Bostadssociala utredningen, som i ett stadgande sammanfört de bestämmelser,
som röra hälsovårdsnämnds uppgifter vid felaktigheter i fråga
örn såväl boningshus som samlingslokaler, har föreslagit en bestämmelse,
enligt vilken lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas, skall
vara försedd med nödiga anordningar för luftväxling samt i övrigt vara så
anordnad och så skötas, att sanitär olägenhet ej uppkommer för dem, som
där uppehålla sig. Till dylika lokaler skola enligt förslaget hänföras sådana
lokaler, som äro uppräknade i gällande bestämmelse, samt därjämte arbetslokal.
Enligt förslaget skulle uppräkningen dessutom kompletteras med
biograf. Bostadsutredningen för landsbygden har föreslagit bibehållande
av gällande stadgande i 43 § 7 mom.

Angående det föreslagna tillägget av arbetslokal yttrar bostadssociala
utredningen:

Detta tillägg innebär en ändring i nuvarande förhållanden, varvid hälsovårdsnämnd
verkar såsom kommunalt tillsynsorgan endast inom sådan verksamhet,
som ej är underkastad yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn
(lag örn arbetskydd den 29 juni 1912). Nu skulle hälsovårdsnämnd få tillse
och göra föreläggande i fråga örn de sanitära förhållandena jämväl beträffande
fabriker och andra, större arbetsställen. Då yrkesinspektör i allmänhet till
följd av sitt distrikts storlek relativt sällan kan inspektera en arbetsplats
(det uppgives såsom ett medeltal vart tredje år), äro större industriella arbetsställen
(i regel med minst tio arbetare, jfr anförda lag 10 och 23 §§)
praktiskt taget undantagna från kontinuerlig sanitär inspektion. Detta är
såvitt bekant utan motstycke i andra länder. Vidare torde icke längre det
skäl äga giltighet, som ansågs motivera utelämnandet av fabriker och verkstäder
i 1919 års hälsovårdsstadga, nämligen förefintligheten av särskild, då
tämligen nyinförd lagstiftning. Erinras må, att i 1931 års byggnadsstadga
49 § redan införts föreskrift om, att vad i hälsovårdsstadgan föreskrives om
boningsrums dagerbelysning, luftväxling, uppvärmning och skydd mot fuktighet
samt dess storlek och beskaffenhet i övrigt skall i tillämpliga delar
gälla även örn arbetsrum, dock att eftergift må medgivas med hänsyn till
arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. Då tjänsteläkare i
stad obligatoriskt är medlem av hälsovårdsnämnden och inom sitt distrikt
har att utöva närmaste tillsyn över den allmänna hälsovården (läkarinstruktionen
den 19 december 1930), ligger det helt i linje med hälsovårdsorganisationen
i övrigt att uttryckligen giva stadsläkare tillfälle till inspektion i
fabriks- och verkstadslokaler och bereda hälsovårdsnämnd möjlighet att
genom föreläggande åstadkomma önskvärda förbättringar i fråga om eventuella
sanitära missförhållanden.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Yrkesinspektören är såsom tekniker främst sakkunnig i frågor rörande
skydd mot olycksfall, åt vilket område också kans huvudintresse enligt lagen
örn arbetarskydd bör ägnas. Även örn yrkesinspektörerna i enlighet med
lagens anvisningar ägnat stort intresse också åt frågor angående skydd mot
ohälsa inom fabrikerna, ligger det i sakens natur, att de hygieniska synpunkterna
icke alltid kunnat tillgodoses i den utsträckning, som varit önskvärd
såväl ur arbetarnas som ur arbetsgivarnas synpunkt. Det skall här icke
närmare utvecklas, huru brister i de sanitära förhållandena, som påverka
såväl arbetarnas arbetsförmåga som deras hälsotillstånd, kunna rätt bedömas
endast av en person med hygienisk och medicinsk erfarenhet. Enär emellertid
de sanitära anordningarna även beröras i lagen örn arbetarskydd och för
övrigt svårligen låta sig helt skilja från andra tekniska anordningar, lärer
ingen annan ändring i denna lags bestämmelser vara erforderlig än en bestämmelse,
att i sanitära frågor yrkesinspektör skall före föreläggande eller
dylik åtgärd samråda med tjänsteläkaren i vederbörande tjänsteläkardistrikt.

Yad beträffar mindre arbetslokaler är hälsovårdsnämnden redan enligt
nuvarande bestämmelser kommunalt tillsynsorgan (lag den 29 juni 1912 örn
arbetarskydd, 23 och 24 §§). Då hälsovårdsstadgans föreskrifter icke f. n.
äro tillämpliga på arbetslokal, kan hälsovårdsnämnden emellertid icke giva
föreläggande beträffande rättande av sanitära missförhållanden ens i dessa
mindre lokaler, vilka ej sällan kunna vara sådana, som blivit utdömda såsom
bostäder. Det vore endast i konsekvens med byggnadsstadgans ovan citerade
bestämmelser att ge hälsovårdsstadgan sådan avfattning, att nämnden
kunde genom föreläggande ingripa vid sanitära missförhållanden.

Yad beträffar det förhållandet, att enligt här framlagda förslag tvenne
myndigheter, yrkesinspektionen och hälsovårdsnämnden, skulle komma att
ägna sig åt tillsynen i fabriker o. d. och där eventuellt påfordra förändringar,
kan anmärkas, att just detta förhållande redan prövats i en del fabriker,
nämligen i vissa livsmedelsfabriker, som enligt hälsovårdsstadgan äro underkastade
inspektion och förelägganden av hälsovårdsnämnden. Denna dubbla
inspektion har veterligen befunnits vara till fördel och har i stort sett ägt
rum under gott samarbete mellan de bägge myndigheterna.

Beträffande tillägget av arbetslokal förekomma i yttrandena delade
meningar. I tillstyrkande riktning uttala sig medicinalrådet Herrlin, förste
provinsialläkarna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar och Kopparbergs län,
stadsfullmäktige i Malmö samt kommunalfullmäktige i Söderala och Jukkasjärvi
kommuner. Stadsfullmäktige i Uppsala äro tveksamma örn lämpligheten
av detta tillägg. Ytterligare utredning av frågan förordas av stadsfullmäktige
i Stockholm och Sundbyberg samt centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund. Tillägget avstyrkes av bland andra socialstyrelsen, styrelsen
för svenska stadsläkarföreningen, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund.

I de tillstyrkande yttrandena omnämnes arbetslokalernas ställande under
hälsovårdsnämndens kontroll i korthet såsom ett framsteg och en betydlig
förbättring.

Vad åter angår de yttranden, som gå i avstyrkande riktning, göres i
dessa en mångfald erinringar beträffande förslaget och den därför av bostadssociala
utredningen lämnade motiveringen.

Med anledning av utredningens påstående, att större industriella arbetsställen
för närvarande praktiskt taget äro undantagna från kontinuerlig sanitär
inspektion, framhåller socialstyrelsen:

65

Kungl. Majus proposition nr 207.

Sedan yrkesinspektören förskaffat sig kännedom om sitt distrikts arbetsställen
oell dessas olika behov av inspektion, ordnar han sina och övriga
befattningshavares tjänsteresor så, att inspektionerna av de olika arbetsställena
inom möjligheternas ram verkställas efter behovsprincipen. Härav följer,
att vissa arbetsställen besökas oftare, ibland mer än en gång under samma
år, under det att de arbetsställen, där yrkesfarorna (olycksfalls- eller hälsoriskerna)
befunnits vara mindre framträdande, besökas mera sällan. Tiden
mellan besöken vid sistberörda företag kan ibland komma att utsträckas betydligt
över tre år.

Ehuru det således icke med fog kan påstås, att de större arbetsställena
skulle vara praktiskt taget undantagna från kontinuerlig sanitär inspektion,
är socialstyrelsen angelägen framhålla önskvärdheten av att inspektion i regel
kunde verkställas oftare än vad som nu är fallet.

Socialstyrelsen erinrar vidare, att den av bostadssociala utredningen omförmälda,
år 1919 vidtagna inskränkningen i hälsovårdsnämndernas befattningstagande
med lagen örn arbetarskydd icke skedde uteslutande eller ens
huvudsakligen på grund av viss nytillkommen lagstiftning. De väsentliga
skälen till nämnda inskränkningar voro, dels att undvika dubbelinspektion,
dels de kommunala tillsynsorganens bristande intresse och förmåga
att övervaka samt lämna erforderliga råd och anvisningar till förbättrande
av de hygieniska förhållandena i arbetslokaler. Nämnda skäl anser styrelsen
väsentligen gälla allt fortfarande.

För det av utredningen uttalade påståendet, att yrkesinspektören enligt
lagen örn arbetarskydd bör ägna sitt huvudintresse åt frågor rörande skydd
mot olycksfall, finnes enligt socialstyrelsens uppfattning intet som helst fog.
Yrkesinspektör har, framhåller styrelsen, lika stor skyldighet att befordra
åtgärder till skydd mot ohälsa som till skydd mot olycksfall och yrkesinspektionens
befattningshavare ägna också en mycket stor del av sitt arbete
åt skydd mot ohälsa.

Med anledning av utredningens uttalande, att brister i de sanitära förhållandena
kunna rätt bedömas endast av en person med hygienisk och
medicinsk erfarenhet, förklarar sig socialstyrelsen på intet sätt vilja bestrida
utan tvärtom understryka, att många av industriens hygieniska problem
skulle kunna bedömas grundligare och med större säkerhet, örn bedömandet,
förutom med den erfarenhet yrkesinspektör Ilar, tillika kunde ske med stöd
av medicinsk erfarenhet. Emellertid vill socialstyrelsen betona, att konstaterandet
och rätta bedömandet av ett hygieniskt missförhållande är en sak,
medan klarläggandet, huru missförhållandet med hänsyntagande till förhandenvarande
omständigheter lämpligast skall avhjälpas, är en annan. Styrelsen
yttrar i detta sammanhang:

Yrkesinspektionen kan icke åtnöja sig med att endast påvisa ett missförhållande,
den är även enligt arbetarskyddslagen skyldig att lämna råd
och anvisningar örn dess avhjälpande med minsta möjliga olägenhet och
kostnad för arbetsgivaren. Det nämnda konstaterandet kan ej sällan vara
en jämförelsevis enkel del av uppgiften, medan det kan erbjuda betydande
svårighet att föreslå lämpliga hjälpåtgärder, som ej förorsaka oskäliga kostnader.
För att kunna uppgöra förslag till sådana åtgärder, erfordras mer Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 207. sso so 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

endels såväl allmänna hygienisk-tekniska kunskaper som ingående erfarenhet
beträffande fabriksdrift, olika arbetsmaskiner och produktionsmetoder
m. m., d. v. s. kunskaper och erfarenheter, vilka kunna vinnas och hållas i
nivå med teknikens fortskridande endast av den, som ständigt har intim
kontakt med industrien. Det synes därför vara uppenbart, att det är mera
att vinna i här ifrågavarande avseende, örn man giver yrkesinspektionens
tjänstemän en kortare hygienisk utbildningskurs än örn man söker utbilda
läkaren i tekniskt avseende.

Yad angår det av utredningen föreslagna samrådet mellan yrkesinspektör
och tjänsteläkaren i vederbörande tjänsteläkardistrikt, anser socialstyrelsen,
att ett sådant samråd skulle utöva en synnerligen förtyngande inverkan på
yrkesinspektionens arbete. Styrelsen framhåller härvidlag bland annat:

Hygieniska spörsmål äro vanligen de mest framträdande vid inspektionerna.
Med de kunskaper och den erfarenhet, som yrkesinspektör har, kan han i
de flesta fall genast vid inspektionstillfället lämna erforderliga anvisningar
angående avhjälpandet av förefintliga hygieniska missförhållanden. Såväl
arbetsgivare som arbetare äro även vana vid att erhålla sådana råd.

Det föreslagna tillvägagångssättet skulle medföra, att i de flesta fall otillbörligt
lång tid skulle komma att förflyta mellan inspektion och därav föranledd
anvisning örn bristfällighets avhjälpande. Vidare skulle yrkesinspektören
förhindras att förvärva och bibehålla erforderlig auktoritet, örn han
vid varje arbetsföretag måste meddela, att han icke ägde befogenhet lämna
anvisning beträffande yrkeshygieniska förhållanden, förrän han samrått med
vederbörande tjänsteläkare.

Ytterligare en påtaglig olägenhet, som enligt socialstyrelsens uppfattning
de föreslagna ändringarna skulle medföra, äro de därav uppkommande dubbelinspektionerna.
Styrelsen yttrar härom:

Utredningen synes anse, att sådan dubbelinspektion i stället skulle vara
till fördel, och åberopar därvid den dubbelinspektion, som redan nu äger
rum i vissa livsmedelsfabriker. Detta är emellertid ingen dubbelinspektion
i egentlig mening. Vid ifrågavarande fabriker utöva nämligen hälsovårdsnämnderna
endast kontroll över livsmedlens handhavande och producerande
på hygieniskt sätt, varemot yrkesinspektionens inskridande avser arbetarnas
skyddande mot bland annat ohälsa. Helt annorlunda ställer sig saken, örn
två olika myndigheter, lydande under olika chefsmyndigheter, skulle med
utgående från olika lagbestämmelser utöva tillsyn för arbetares skyddande
mot ohälsa. Detta skulle resultera i dubbelinspektioner av ett slag, som
icke torde vara förenligt med skyddsverksamhetens effektiva bedrivande.

Det ligger i sakens natur, anför styrelsen vidare, att i en lagstiftning på
här ifrågavarande område icke kunna lämnas detaljerade föreskrifter angående
olika missförhållandens avhjälpande. Bedömande av visst missförhållande
och förslag till lämpliga åtgärder för dess avhjälpande måste därför i viss
mån bliva beroende av subjektiv uppfattning. Det är därför av synnerlig
betydelse, att tillsynsverksamheten för åstadkommande av enhetlighet ledes
av en enda chefsmyndighet, som har så intim kontakt som möjligt med de
olika tillsynsorganen.

Sammanfattningsvis uttalar socialstyrelsen slutligen, att förverkligandet av
bostadssociala utredningens förevarande förslag skulle leda till en försämring

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

i stället för en förbättring av nu förefintlig organisation för befrämjande av
arbetshygienen. Bland lämpliga åtgärder till ernående av ökad effektivitet
rekommenderar styrelsen en vidgad samverkan mellan tjänsteläkarna och
yrkesinspektionens befattningshavare, ehuru enligt andra linjer än som föreslagits
av bostadssociala utredningen, samt att åtminstone en yrkeshygieniskt
utbildad läkare helt anställes hos styrelsen. Vidare framhåller styrelsen
behovet av förstärkning av yrkesinspektionens arbetskrafter samt hänvisar
härvidlag till sitt den 17 december 1931 avgivna utlåtande rörande effektivisering
av yrkesinspektionens verksamhet.

Flertalet av de av socialstyrelsen gjorda erinringarna återfinnas i yttrandena
av svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Den föreslagna
kompetensfördelningen mellan yrkesinspektionen och liälsovårsnämnderna
påtalas av styrelsen för svenska stadsläkareföreningen m. fl.

I vissa yttranden föreslås andra tillägg till uppräkningen av samlingslokaler.
Länsstyrelsen i Stockholms län och förste provinsialläkaren i
samma län förorda sålunda upptagandet av barnavårdsanstalt. Tillägg av
badinrättning föreslås av nämnda länsstyrelse samt medtagande av badhus
av svenska teknologföreningen och kommunalfullmäktige i Nacka kommun. Förste
provinsialläkaren i Kopparbergs län och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
anse hotell, pensionat o. dyl. böra nämnas. Centralstyrelsen ifrågasätter
även omnämnande av fartyg.

Medicinalrådet Herrlin erinrar, att tydliga föreskrifter saknas örn vilket
organ, som skall utöva den sanitära tillsynen av arbetsrum, exempelvis
kontors- och expeditionslokaler. Medicinalstyrelsen anser, att till de lokaler,
som avses i förevarande stadgande, bör hänföras även arbetsrum.

En inskränkning beträffande de uppräknade samlingslokalerna föreslås av
stadsfullmäktige i Kungälv, som förorda undantagande av de sjukhus, som
drivas av staten eller landsting.

Länsstyrelsen i Örebro län, liksom även stadsfullmäktige i Örebro, anse, att
genom tillägg av ordet exempelvis eller något liknande bör tydliggöras, att
uppräkningen av samlingslokaler icke är fullständig.

Bostadssociala utredningens förslag rörande samlingslokaler innebär ändring
av gällande bestämmelser i två hänseenden. Sålunda föreslås dels att direkta
bestämmelser örn sådana lokalers anordnande och skötsel givas dels ock att
under stadgandet inbegripes jämväl arbetslokal. Till förslaget i förstnämnda
avseende, mot vilket någon erinran ej framställts, kan jag ansluta mig. Yad
angår det föreslagna tillägget av arbetslokal, lärer väl av utredningen få anses
framgå, att tillsynen över arbetslokaler, särskilt de mindre sådana, varöver
tillsynen ankommer å de kommunala tillsynsorganen, icke är så effektiv,
som kunde vara önskvärt, ävensom att ingripanden till avhjälpande av hygieniska
missförhållanden i arbetslokaler ej ske i’; erforderlig grad. Med hänsyn
till de tungt vägande erinringar, som från olika håll framställts mot
förslaget, särskilt från socialstyrelsens sida, synes det mig emellertid i hög
grad tvivelaktigt om förslaget anvisar en lämplig väg för avlägsnande av de
berörda missförhållandena. Att vid en tillämpning av förslaget dubbel -

Departe ments chefen.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

inspektion skulle kunna inträffa beträffande större industriella arbetsställen
torde visserligen, såvitt jag kan finna, icke behöva vålla någon nämnvärd
olägenhet. Men uteslutet lärer ej vara, att betydande olägenheter skulle
uppkomma därigenom, att ingripanden vid missförhållanden skulle kunna
företagas ej blott såsom nu av socialstyrelsen utan jämväl av de lokala hälsovårdsmyndigheterna.
Enligt min mening torde försiktigheten bjuda att ej
utan en mera ingående utredning av samtliga de förhållanden, som beröra tillsynen
över arbetslokaler, genomföra en ändring av nu gällande bestämmelser
i ämnet. Jag finner mig fördenskull icke kunna biträda förslaget örn tillägg
av arbetslokal. Däremot synes lämpligt att, på sätt bostadssociala utredningen
föreslagit, i förtydligande syfte komplettera uppräkningen av samlingslokaler
med biograf. Från några håll lia föreslagits vissa andra tillägg
till uppräkningen, såsom barnavårdsanstalt, badhus och hotell. Dessa förslag
anser jag mig emellertid ej böra tillstyrka. Enligt det anförda kan jag
sålunda förorda bostadssociala utredningens förslag utom i fråga örn tillägget
av arbetslokal. Bestämmelserna i ämnet, som även böra gälla landsbygden,
torde upptagas såsom ett sjätte moment i bostadsparagraferna.

7. Bostadsinspektionen.

Gällande bestämmelser örn bostadsinspektion, vilka endast avse hälsovården
i stad, innefattas i 8 § 7 mom. Däri stadgas, att genom hälsovårdsnämndens
försorg skall anordnas återkommande besiktning av byggnad, som
inrymmer boningsrum, och av bostadslägenhet och att därvid särskild tillsyn
skall ägnas beskaffenheten och skötseln av sådana bostäder, där missförhållanden
i sanitärt hänseende mest kunna befaras. Därjämte skall besiktning
av sådan samlingslokal, varom förmäles i 6 morn., verkställas så ofta
behovet påkallar. Tillika stadgas, att närmare föreskrifter rörande i momentet
avsedd besiktning meddelas av hälsovårdsnämnden.

Bostadssociala utredningen föreslår beträffande besiktning av samlingslokal
den ändring, att jämväl sådan besiktning skall vara återkommande.
Dessutom upptager bostadssociala utredningens förslag det stadgande, att
närmare bestämmelser rörande bostadsinspektion meddelas av hälsovårdsnämnden
i enlighet med vad medicinalstyrelsen därom förordnar.

I några yttranden påkallas inskränkning i hälsovårdsnämnds besiktningsskyldighet.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser sålunda, att besiktning bör
föreskrivas blott för sådana fall, där missförhållanden befaras. Stadsfullmäktige
i Falun uttala, att föreskrift bör meddelas, att hälsovårdsnämnd må
anordna återkommande besiktning. Enligt stadsfullmäktiges förmenande bör
nämligen, för undvikande av irritation av allmänheten, överlämnas till vederbörande
hälsovårdsnämnd att själv bestämma, vilka bostäder, som skola
underkastas systematisk efterbesiktning. Stadsfullmäktige i Ulricehamn erinra,
att allmän bostadsinspektion är onödig — då helt visst minst 95 procent
av förefintliga bostadslägenheter måste lämnas helt utan anmärkning —
och väl ofta kan uppfattas såsom ett störande av hemfriden. Stadsfull -

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

mäktige ifrågasätta, om det är tillrådligt, att det överlämnas åt medicinalstyrelsen
att förordna på detta för de enskilda mycket ömtåliga område,
särskilt med hänsyn till samhällenas ekonomiska intressen.

Stadsstyrelsen i Boden uttalar såsom önskvärt, att i förevarande stadgande
meddelas föreskrift örn huru ofta bostadsinspektion skall anordnas.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anmärker på att bostadssociala
utredningen låtit begreppet bostadsinspektion, mot dess språkliga innebörd,
omfatta även inspektion av samlingslokaler.

Att på sätt bostadssociala utredningen föreslagit besiktning icke blott
av bostäder utan jämväl av samlingslokaler skall vara återkommande finner
jag befogat. Såsom från något håll anmärkts kan det väl ur språklig synpunkt
vara mindre riktigt att, såsom bostadssociala utredningens förslag
innehåller, låta begreppet bostadsinspektion omfatta även besiktning av
samlingslokal. Emellertid synes mig, då enahanda bestämmelser skola vara
tillämpliga å besiktningen av såväl bostäder som samlingslokaler, övervägande
skäl tala för en gemensam benämning. Rörande bostadsinspektionens närmare
anordnande saknas i gällande hälsovårdslag allmänna bestämmelser. Yarje
hälsovårdsnämnd äger härutinnan meddela de föreskrifter, den anser nödiga.
Till avhjälpande av denna brist på mera enhetlig reglering av bostadsinspektionens
anordnande har bostadssociala utredningen föreslagit ett stadgande,
att närmare bestämmelser rörande bostadsinspektion skola meddelas
av hälsovårdsnämnden i enlighet med vad medicinalstyrelsen därom förordnar.
Att åt medicinalstyrelsen, som enligt 55 § hälsovårdsstadgan har
högsta tillsynen över den allmänna hälsovården i riket, överlämna befogenhet
att meddela hälsovårdsnämnderna direktiv för bostadsinspektionens anordnande
synes välbetänkt. Antagas må jämväl, att medicinalstyrelsen kommer
att utöva denna befogenhet på ett sätt, som är förenligt med de olika samhällenas
intressen. De betänkligheter, som härutinnan från kommunalt håll
yppats, kan jag sålunda ej dela. Ett stadgande med föreslaget innehåll bör
därför jämväl enligt min mening inflyta i bostadsparagrafen för stad och
där bilda det sjunde momentet.

8. Åtgärder vid föreskrifts eftersättande m. m.

Gällande bestämmelser — 8 § 3 mom. och 43 § 4 mom. — tillägga
hälsovårdsnämnd rätt att i fråga örn rum, vars beboende prövas i följd av
bristfällighet i byggnadens anordnande, osnygghet eller annan orsak vara
förenat med fara för hälsan, förelägga viss, efter omständigheterna lämpad
tid för felaktighetens avhjälpande eller, där så prövas nödigt, för rummets
utrymmande eller ock, örn felaktigheten finnes vara av beskaffenhet att ej
kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.
Dessutom äger hälsovårdnämnd förbjuda, att i ett och samma rum så stort
antal personer inhysas, att genom deras sammanboende fara för hälsan kan
uppkomma. Sådant förbud får dock ej meddelas, därest de i rummet boende
tillhöra samma familj, såvida icke större fara för hälsan föreligger.

Departe ments chefen.

70

Kungl. Majlis proposition nr 207.

Bostadssociala utredningen föreslår i fråga örn förfarandet vid hälsovårdsnämndens
prövning av bostadsärenden, att hälsovårdsnämnden — där
förhållande jppas, som innebär eftersättande av någon av de föreskrifter,
som föreslagits beträffande bostäder och samlingslokaler, och rättelse icke
sker efter tillsägelse av hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot eller
tjänsteman — skall vara skyldig att antingen förelägga viss efter omständigheterna
lämpad kortare tid för felaktighetens avhjälpande eller, där fråga
är örn boningsrum och felaktigheten finnes vara av beskaffenhet att ej kunna
avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål eller ock,
där nämnden finner särskild anledning att låta med sådant föreläggande
eller förbud som nyss sagts anstå och uppenbar fara för hälsan icke är för
handen, förklara ärendet vilande. Vid meddelande av föreläggande att efter
viss tid hava avhjälpt felaktighet i fråga örn boningsrum skall hälsovårdsnämnden,
där så prövas nödigt, utsätta viss tid för rummets utrymmande,
intill dess felaktigheten blivit avhjälpt. Vidare skall hälsovårdsnämnden, där
lägenhets beskaffenhet det påkallar, vara berättigad förbjuda dess beboende
av mer än ett visst antal personer eller dess användning såsom bostad för
minderåriga. Sådan lägenhet skall även, där så synes befogat, kunna .godkännas
för beboende endast av vuxna eller av ensam vuxen person. Där
särskilda omständigheter föreligga, skall hälsovårdsnämnden äga tillåta utdömd
lägenhet att användas såsom bostad, så länge den vid tillfället däri
boende kvarbor. Hälsovårdsnämnden skall ock äga förbjuda användandet
av lägenhet för bostadsändamål under viss årstid.

För att tillgodose den byggnadstekniska sakkunskapen innehåller bostadssociala
utredningens förslag vidare en anmaning till hälsovårdsnämnderna
att, då felaktighet grundar sig på förekomsten av väsentlig brist av byggnadsteknisk
art, rådfråga byggnadstekniskt sakkunnig person, innan föreläggande
eller förbud meddelas.

Angående den, mot vilken föreläggande eller förbud skall riktas, föreskrives
i förslaget, att föreläggande eller förbud må, där lägenheten eller
lokalen innehaves med nyttjanderätt, meddelas husägaren eller nyttjanderättshavaren
eller ock bådadera.

Slutligen har bostadssociala utredningen ansett sig böra föreskriva skyldighet
för innehavare av lägenhet, som enligt beslut av hälsovårdsnämnden har att
därifrån avflytta, att — såvida han ej inflyttar i lägenhet som anvisats honom
genom hälsovårdsnämndens försorg — före inflyttningen i ny lägenhet meddela
nämnden den nya lägenhetens adress.

Beträffande förslagets föreskrifter örn förfarandet vid hälsovårdsnämndens
prövning av bostadsärenden anför bostadssociala utredningen:

Där rättelse av förefintliga missförhållanden icke kunnat vinnas genom
påpekande vid inspektion, skall sådant ärende upptagas till behandling inom
hälsovårdsnämnden. Nämnden får därvid laga efter lägligheten, göra visst
föreläggande, utdöma eller meddela uppskov, då anledning därtill föreligger.
Sådant uppskov skall lämnas för viss tid, i allmänhet lämpligen ett år,
varefter ärendet åter skall upptagas till omprövning, eller i undantagsfall, då
iirendets natur så påfordrar, tillsvidare. Uppskov får dock icke ifrågakomma,

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

därest fortsatt beboende av lägenheten i oförändrat skick synes medföra
uppenbar fara för hälsan.

Nämndernas praxis kan tänkas bli olika i olika delar av landet men bör
dock vara möjligast likformig för bostäder av samma art i samma landsdel.
De allmänna principerna för förfarandet borde därför helst regleras från en
central ledning. Detta gäller ej minst reglerna rörande trångboddhet och
rörande de omständigheter, som böra föranleda, att rum tillätes för beboende
endast av vuxna, av ensam vuxen, av vuxen eller vuxna med arbete utom
lägenheten eller för viss årstid.

Angående befogenheten för hälsovårdsnämnd att göra en differentiering
i fråga örn bostadsbeståndet, yttrar bostadssociala utredningen vidare:

Det kan diskuteras, huruvida icke redan med nuvarande formulering föreläggande
av hälsovårdsnämnd kan göras för ägare av bostadslägenhet att icke
uthyra denna till familj med minderåriga barn. Det kan tyckas självklart,
att en viss, t ex. en skum lägenhet utan hälsorisk skulle kunna bebos av
en åldring men däremot icke av minderåriga barn. Emellertid har spörsmålet
besvarats nekande bland annat i ett nyligen av en länsstyrelse givet
utslag. I Finland är stadgat, att rum, där belysningsförhållandena äro ofördelaktiga,
ej få bebos av familj med små barn, utan endast av vuxna, som
större delen av dagen äro sysselsatta utom hemmet. Där linnas också föreskrifter,
att rum, som icke kan ordentligt vädras, icke får godkännas som
bostad för en stor familj, men må upplåtas till bostad för ensam person,
örn luftkuben väsentligt överskrider den normala.

När lägenhet skall utdömas, kan det, särskilt när det gäller gamla personer,
tänkas skäligt, att utdömningen göres i den formen, att bostaden icke får uthyras
till beboende efter innehavarens avflyttning. I ett annat fall kan måhända
nämnden finna skäligt att för viss tid tillåta en äldre person eller ett
par vuxna att bebo en mindervärdig lägenhet, t. ex. då ett äldre par utan
minderåriga barn bebor sin egen fastighet och genom utdömningen skulle
bli försatt i ekonomiskt nödläge. Det är att anbefalla att genom ett sådant
tillvägagångssätt tillgodose hälsosynpunkten så smidigt som det är möjligt.

Rörande åtgärder vid trångboddhet anför bostadssociala utredningen
följande:

Reglerna rörande trångboddhet kunna tänkas genomförda endast successivt
under hänsyntagande till den ekonomiska förmågan hos berörda familjer
och till bostadstillg&ngen på orten. En oundgänglig förutsättning för att
trångboddhetens bekämpande skall kunna bli effektivt är emellertid en tillräcklig
tillgång på lägenheter, som äro i fråga örn utrymme och differentiering
lämpliga för de nu trångbodda familjehushållen och som kunna erhållas
till en hyra, icke överstigande dessa familjers betalningsförmåga. Det är
önskvärt, att ingripanden mot trångboddhet så långt möjligt kombineras med
anvisning genom hälsovårdsnämnden eller annan kommunal institution av
annan bostad, som fyller nämnda krav beträffande storlek och hyrespris. I
fråga örn mindre bemedlade familjer med tre eller flera barn har genom de
vid 1935 års riksdag beslutade bostadsanskaffningslånen och familjebidragen
skapats en möjlighet att anvisa tillräckliga ersättningsbostäder, varigenom
de socialt mest svårartade formerna av trångboddhet kunna effektivt motarbetas
utan belastning av familjeekonomien. Då ingripande mot trångboddhet
givetvis i första hand bör göras beträffande de svåraste fallen, och då
enligt erfarenheten just de barnrika familjerna utgöra en väsentlig del av
dessa svåraste fall, torde frågan om anvisning av ersättningsbostäder till stor
del kunna lösas genom att kommunerna begagna den nu skapade möjligheten
av statliga bidrag.

72

Kungl. Maits proposition nr 207.

Att i bostadsinspektionens befogenheter skall inrymmas en möjlighet att
förmå familjer, som äro trångbodda utan ekonomiskt nödtvång, att hyra en
efter familjens storlek mera lämpad bostad är socialpolitiskt väl motiverat.
Visserligen kunna ingrepp med detta syfte framstå som orättmätigt intrång
i familjens frihet att efter eget gottfinnande disponera över sina inkomster;
denna frihet är ju dock i själva verket på mångahanda sätt kringskuren i det
nutida samhället, bland annat med hänsyn till det uppväxande släktets intressen,
som i detta sammanhang äro av särskild vikt. Hänsyn måste dock
tagas icke endast till den för tillfället gällande inkomsten utan även till
arbetslöshetsrisken och den ekonomiska osäkerheten överhuvud.

Trångboddhet på grund av inneboende synes numera vara förhållandevis
sällsynt. De fall, som förekomma, torde ofta erbjuda möjligheter till ingripanden
genom förbud att hysa inneboende i viss lägenhet, när familjen
överstiger viss storlek. Härvidlag är det — liksom i allmänhet i fråga örn
trångboddhetens bekämpande — av vikt att genom hälsovårdsnämndens försorg
upplysning sprides, så att såväl hyresvärdar som hyresgäster bli underkunniga
örn, att inte endast kvalitetsbrister hos lägenheten utan även olämpligt
boendesätt kan föranleda ingripande från bostadsinspektionens sida.

I fråga örn anlitandet av byggnadsteknisk sakkunskap framhåller
bostadssociala utredningen, att en förutsättning för ett fruktbringande arbete
av hälsovårdsnämnden är att nämnden har tillgång till erforderlig sakkunskap
ej blott av bostadsvårdande utan även av byggnadsteknisk art.
Enligt vad bostadssociala utredningen inhämtat torde det i förslaget rekommenderade
förfaringssättet motsvara på vissa håll tillämpad praxis.

Att på sätt i förslaget förordats föreläggande eller förbud även skall kunna
meddelas nyttjanderättsliavare, anser bostadssociala utredningen befogat
med hänsyn till att ägaren icke onödigtvis bör belastas med kostnader fölen
eventuell vräkning.

Yad slutligen angår den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet för innehavare
av lägenhet att i vissa fall vid avflyttning till ny lägenhet avlämna
adressanmälan yttrar bostadssociala utredningen:

Bestämmelsen har tillagts med hänsyn till nödvändigheten att se till, att
icke familj, som ålagts att avflytta från överbefolkad lägenhet men som på
grund av familjeinkomstens tillräcklighet eller dylikt icke ansetts böra komma
i fråga för särskilt anvisad ersättningsbostad, på nytt flyttar till en med
hänsyn till hushållets storlek olämplig lägenhet. Överhuvud kräver trångboddhetens
bekämpande, att bostadsinspektionen skaffar sig fortlöpande informationer
över bostadsförhållandena för de större hushållen, eftersom trångboddheten
i hög grad sammanhänger med hushållsstorleken.

I yttrandena lia gjorts uttalanden i olika riktningar med anledning av
den föreslagna skyldigheten för hälsovårdsnämnd att pröva missförhållanden
samt rättigheten för nämnden att tillämpa diskretionär
prövning.

Bestämmelserna i nämnda hänseenden anses av förste provinsialläkaren i
Hallands län välbetänkta. För att emellertid tillgodose de härigenom ökade
kraven på hälsovårdsnämnds kompetens föreslås, att vederbörande tjänsteläkare
böra äga skyldighet att bekläda ordförandeposten i hälsovårdsnämnd.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län framhåller, att den diskretionära prov -

73

Kungl. Majlis proposition nr 207.

ningsrätten ställer ganska stora krav på nämnderna. Länsstyrelsen är icke
övertygad, att med den nuvarande organisationen alla hälsovårdsnämnder i
städer och stadsliknande samhällen kunna fylla dessa krav. Det synes därför
länsstyrelsen böra tagas i övervägande, huruvida icke med genomförande
av de föreslagna ändringarna i 8 § hälsovårdsstadgan bör anstå, intill dess
frågan örn en ändrad organisation av hälsovårdsväsendet vunnit sin lösning.
Liknande uttalanden göras av förste provinsialläkarna i Ostergötlands och
Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner det visserligen vara av stor vikt, att
det uppväxande släktet icke utsättes för de faror, en osund bostad för med
sig, men anser å andra sidan, att man måste gå fram med en viss varsamhet
och icke överdriva anspråken på att en bostad under alla förhållanden
måste i varje detalj fylla vissa krav. Med hänsyn härtill föreslår länsstyrelsen,
att hälsovårdsnämnderna givas en längre gående rätt till diskretionär
prövning än förslaget innehåller.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län förmenar, att en uppmjukning
av förevarande bestämmelser genom utbyte av »skall» mot »bör» torde
kunna ske utan risk för hälsovårdsarbetets effektivitet.

Under förutsättning att hälsovårdsnämnd är insatt i sina åligganden och
söker att rättrådigt bedöma föreliggande fall medgiva de föreslagna bestämmelserna,
uttalar förste provinsialläkaren i Värmlands län, en mången gång
önskvärd och mjuk handläggning av bostadsfrågor i ömmande fall. Emellertid
befarar förste provinsialläkaren, att exempelvis en nämnd med starka
byggnadsekonomiska intressen kan frestas att i alltför stor utsträckning använda
sig av vilandeförklaring, helst som uppenbar fara för hälsan är ett
tänjbart och svårbevisat begrepp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar, att befogenhet för hälsovårdsnämnd
att medgiva annan eftergift än uppskov icke inrymts i förevarande bestämmelser.
Enligt länsstyrelsens förmenande förutsätta med nödvändighet de
skärpta krav, som föreslagits av utredningen, att hälsovårdsnämnd får befogenhet
att i fråga örn äldre byggnader medgiva befrielse från iakttagande
av givna föreskrifter i den utsträckning, som av förhållandena pakallas, utan
att därigenom hälsosynpunkten åsidosättes. Länsstyrelsen ifrågasätter, att
i sådant avseende skillnad göres mellan olika föreskrifter, så att endast vissa
göras dispensabla, under det att andra ovillkorligen böra iakttagas, med rätt
dock för hälsovårdsnämnden att medgiva uppskov. I enlighet härmed anser
länsstyrelsen förevarande bestämmelser böra omarbetas. — Stadsfidlmäktige
i Trollhättan förorda en allmän bestämmelse örn att de nya kraven å bostads
beskaffenhet skola tillämpas med varsamhet å redan befintliga lägenheter.

Stadsfullmäktige i Norrköping framhålla, att ifrågavarande bestämmelser
torde föranleda, att hälsovårdsnämndens sammanträden bliva oerhört belastade
och att det därför måste förutsättas, att ärenden av ej rent principiell
betydelse i stor utsträckning komma att bliva behandlade i den ordning
varom föreskrives i 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan. — Med hänsyn till
den beräkneliga arbetsanliopningen anser styrelsen för svenska stadslälcarfäreningen
ofrånkomligt, att föreskrift meddelas i hälsovårdsstadgan angående

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

de ärenden, bostads- och andra ärenden, vilka skola behandlas i nyssnämnda
ordning.

I åtskilliga yttranden lia erinringar gjorts med anledning av den i utredningens
förslag uttalade förutsättningen, att, vid eftersättande av vissa angivna
hälsovårdsföreskrifter rörande boningsrum och samlingslokaler, tillsägelse
örn rättelse gives av hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot
eller tjänsteman, innan föreläggande eller förbud meddelas.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att hälsovårdsnämnd ej bör tillerkännas
rätt att meddela föreläggande, förbud o. d., förrän nämnden förvissat
sig örn att vederbörande ej ställt sig av nämnden gjord tillsägelse till efterrättelse.
En tillsägelse av ledamot av hälsovårdsnämnd eller någon dess
tjänsteman bör enligt länsstyrelsens uppfattning icke godtagas, enär därigenom
missförstånd lätt kan uppstå och övergrepp ske. En liknande ståndpunkt
intages av svenska teknolog föreningen. Stadsfullmäktige i Borås finna icke
heller lämpligt, att enskild ledamot av nämnden må giva tillsägelse örn
rättelse. — Stadsfullmäktige i Malmö förmena, att rättelse endast bör få påfordras,
förutom av hälsovårdsnämnden, av någon eller några utav nämnden
särskilt utsedda ledamöter eller tjänstemän. Enahanda ståndpunkt hävdas
av länsstyrelsen i Blekinge län och stadsfullmäktige i Karlskrona.

Hälsovårdsnämnden i Trollhättan erinrar, att 29 § hälsovårdsstadgan medgiver
hälsovårdsnämnd rätt att utan föregående råd eller anmaning meddela
föreläggande eller förbud i förening med vite. Nämnden anser oklart, örn
förevarande stadgande innefattar en inskränkning i nämnda rätt, och förmenar,
att fråga därjämte kan uppstå, huruvida icke hälsovårdsnämnd, som
meddelar beslut enligt förevarande stadgande, måste vara beredd att styrka,
att tillsägelse örn rättelse dessförinnan skett.

Ingripanden mot trångboddhet bör kombineras med anvisning örn
lämplig bostad, betonar länsstyrelsen i Kronobergs län och ifrågasätter, att
detta även angives i hälsovårdsstadgan. Liknande ståndpunkt intages av
förste provinsialläkaren i länet. Förste provinsialläkaren i Kalmar län yttrar,
att anvisning av annan bostad är ofrånkomligen nödvändigt.

Beträffande befogenheten för hälsovårdsnämnd att meddela förbud mot
lägenhets användning såsom bostad för minderåriga göras delade
meningar gällande i yttrandena.

Länsstyrelsen i Östergötlands län säger sig med tillfredsställelse ha uppmärksammat
den föreslagna åtskillnaden i fråga örn bostäders beboende av
vuxna och av barn. Samma uppfattning uttalas av länsstyrelsen i Gävleborgs
län.

Befogenheten att uppdela bostadsbeståndet i lägenheter, som godkännas
för beboende endast av vuxna, av ensam vuxen o. s. v., anser medicinalrådet
Herrlin stå i nära sammanhang med civilrättsliga spörsmål örn hyresavtal
m. m. och endast med största tveksamhet kunna tillstyrkas. Enligt Herrlins
uppfattning bör det ankomma på bostadsövervakningens organ att meddela
råd och anvisningar under beaktande av de boendes behov av tillgång till
sol, särskilt goda dagerförhållanden m. m. Även centralstyrelsen för Sveriges

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

läkarförbund anser, att, om lägenhet ej är lämpad för minderåriga barn,
familjen bör meddelas råd att snarast möjligt skaffa sig en annan bostad.
Ett bryskare tillvägagångssätt bör enligt centralstyrelsens uppfattning ej
ifrågakomma. — Eåd i stället för förbud mot lägenhets beboende av minderårig
förorda också stadsfullmäktige i Stockholm.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att med de föreslagna skärpta kraven
i fråga om bostads beskaffenhet något verkligt behov av en differentiering
av bostadsbeståndet efter olika åldersklasser icke kan föreligga. På grund
härav föreslår länsstyrelsen, att stadgandet örn rätt för hälsovårdsnämnd att
förbjuda lägenhets användning som bostad för minderåriga måtte utgå. —
Även förste provinsialläkaren i Kopparbergs län förmenar, att en bostad bör
fylla måttet såväl för vuxna som för barn av olika åldrar.

Förste provinsialläkaren i Malmöhus län framhåller, att förbud mot lägenhets
användning såsom bostad för minderåriga m. fl. torde bliva synnerligen
svårt att med tillräcklig skärpa och effekt upprätthålla i praktiken.

I två yttranden har anmärkning gjorts mot bostadssociala utredningens
förslag, att hälsovårdsnämnd i vissa fall skall rådfråga byggnadstekniskt
sakkunnig person, innan föreläggande eller förbud meddelas.

Svenska arkitektföreningen anser sålunda att, då här endast är fråga örn
samhällen, där byggnadsnämnd finnes, i stället bör föreskrivas, att byggnadsnämnds
sakkunniga biträde eller dennes ställföreträdare eller av byggnadsnämnden
särskilt utsedd byggnadssakkunnig person skall rådfrågas. —
Stadsfullmäktige i Borås föreslå, att hälsovårdsnämnd skall söka samarbete
med byggnadsnämnden.

Bestämmelsen att föreläggande eller förbud må meddelas husägaren
eller nyttjanderättshavaren eller ock bådadera har i yttrandena föranlett
följande erinringar och förslag till tillägg.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län anser, att föreläggande eller förbud
alltid bör meddelas såväl nyttjanderättshavaren som fastighetsägaren. Föreläggande
för fastighetsägaren finner förste provinsialläkaren befogat med
hänsyn till att fastighetsägaren bör vara ansvarig för att meddelade förelägganden
eller förbud rörande honom tillhörig fastighet även lända till
efterrättelse. Häri instämmer länsstyrelsen i Blekinge län.

Stadsfullmäktige i Örebro föreslå, att till ifrågavarande bestämmelse göres
ett tillägg, att, då fråga är om utrymmande av bostadslägenhet, föreläggande
skall meddelas såväl lägenhetsägaren som nyttjanderättshavaren.

Länsstyrelsen i Hallands län och stadsfullmäktige i Karlskrona förorda
endast det tillägget, att föreläggande eller förbud må allt efter omständigheterna
meddelas husägaren eller nyttjanderättshavaren eller ock båda.

Socialstyrelsen anser, att förevarande bestämmelser böra föranleda övervägande
av ändringar i nyttjanderättslagen och möjligen även i utsökningslagen.
Styrelsen anför:

Föreläggande att avflytta synes kunna riktas mot hyresgästen och grundas
därpå, att lägenheten — utan hyresvärds vetskap och i allt fall utan att han
enligt nyttjanderättslagen haft laglig rätt att däremot resa hinder — använts

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

på sätt, som ansetts böra förbjudas. Hyresgästen kan ju Lava träffat hyresavtal
om lägenhet under uppgift, att han vore ensamstående, och sedan i
strid mot föreskrift, meddelad av hälsovårdsnämnd, hava i densamma inhyst
minderåriga. Nyttjanderättslagen lämnar icke hyresvärd rätt vare sig att
förhindra hyresgäst till sådant nyttjande av lägenheten eller att häva avtalet.
Örn nu hälsovårdsnämnd i dylikt fall till hyresgästen riktar ett föreläggande
att avflytta, uppkommer frågan dels huruvida hyresvärden äger
häva hyresavtalet — nyttjanderättslagen har för sådant fall ej något mot
III kap. 15 § korresponderande stadgande — dels huruvida vare sig nämnden
eller hyresvärden jämlikt utsökningslagen över huvud taget äger påkalla
vräkning och dels huruvida hyresvärden, därest han ej verkställer eller äger
verkställa uppsägning av hyresgästen och denne avflyttar, kan avfordra den
avflyttande hyra för återstoden av hyrestiden. Att han bör äga sådan rätt
till hyra synes i och för sig rimligt men lärer näppeligen vara av de sakkunniga
förutsett och i allt fall stå i föga god överensstämmelse med den
sociala karaktär — till den boendes skyddande — som det föreslagna offentligrättsliga
stadgandet äger.

Det må framhållas, att här berörda spörsmål ej torde kunna lösas allenast
med en hänvisning till, att frågan i regelrätt ordning kan bringas till en
lösning vid hyresårets utgång och att ett effektuerande av hälsovårdsnämndens
föreläggande till hyresgäst faktiskt kan anstå under så kort tid. Att
börja med är nämligen en sådan anordning — nödtvungen genom bristande
överensstämmelse mellan tvenne olika författningar — principiellt sett givetvis
i hög grad otillfredsställande. Men även ur saklig synpunkt kan frågan
bliva föremål för betänklighet. Det synes nämligen kunna ifrågasättas, örn
vare sig hyresvärd eller hyresgäst kan lagligen förbindas att uppsäga hyresavtalet;
ett av hälsovårdsnämnd förbjudet förhållande skulle därmed kunna
äga bestånd under obestämd, längre tid framåt. I allt fall mötte ej hinder
för hyresgäst att teckna ett flerårigt kontrakt och därmed förläna förhållandet
bestånd under längre tid.

Styrelsen erinrar emellertid tillika, att en uppluckring av det skydd för
hemmets integritet gentemot fastighetsägaren, vilket nyttjanderättslagen
innebär, ej kan undgå att medföra betänkliga konsekvenser.

I ett flertal yttranden göras erinringar mot bostadssociala utredningens
förslag till bestämmelse örn adressanmälan.

Åtskilliga myndigheter ifrågasätta behovet av bestämmelse därom. Länsstyrelsen
i Malmöhus län framhåller sålunda, att i de större städerna möjlighet
torde förefinnas att genom bostadsinspektionen erhålla kännedom om
en från utdömd lägenhet utflyttandes nya adress samt att i mindre städer
och samhällen hälsovårdsnämnden säkerligen utan någon större svårighet
kan hålla sig underrättad örn vederbörandes flyttningar. Länsstyrelsen i
Blekinge län ifrågasätter likaledes behovet av bestämmelse örn adressanmälan.
Stadsfullmäktige i Orebro föreslå, att bestämmelsen utgår, samt framhålla
därvid, att, om bostadsinspektör, som påkallat föreläggande av hälsovårdsnämnden
örn utrymmande av bostad, har något intresse för sitt kall och
för de människor, bland vilka han har att verka, tager han nog själv reda
på vart flyttningen i sådant fall sker, eller bör i alla händelser vara skyldig
att göra det. Även svenska arkitektföreningen förordar, att bestämmelsen utgår.
Kännedom om arten av den lägenhet, till vilken den avflyttande begiver
sig, bör enligt föreningens uppfattning kunna vinnas på annat sätt.

77

Kungl. ilaj:ts proposition nr 207.

En viss tveksamhet, om lägenhetsinnehavare lämpligen bör betungas med
ifrågavarande anmälningsskyldighet, uttalas av länsstyrelsen i Stockholms län.
Liknande ståndpunkt intager förste provinsialläkaren i Malmöhus län. Ej
heller förste provinsialläkaren i Örebro län är övertygad örn anmälningsskyldighetens
berättigande. Svenska teknologföreningen, framhåller, att anmälningsskyldigheten
lätt kommer att bliva stötande för dem, som beröras därav,
och torde giva dessa ett intryck av särskild övervakning. — Styrelsen för
Sveriges fastighetsägareförbund, som anser, att svensk medborgare bör lia rätt
att själv välja sin bostad, hemställer på den grund, att anmälningsskyldighet
icke måtte föreskrivas.

Stadsfullmäktige i Trollhättan förorda, att den av bostadssociala utredningen
föreslagna bestämmelsen örn anmälningsskyldighet ersättes med en föreskrift
örn rättighet för hälsovårdsnämnd att i fall, där så anses påkallat, föreskriva
skyldighet att göra adressanmälan. Länsstyrelsen i Örebro län anser
likaledes, att anmälningsskyldighet bör inträda först efter anmaning.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län befarar, att hyresgäst ofta kommer
att försumma ifrågavarande anmälningsskyldighet, och föreslår därför en
kompletterande föreskrift, att det skall åvila varje fastighetsägare, som uthyr
bostadslägenhet, att omedelbart anmäla uthyrningen till vederbörande hälsovårdsnämnd,
oavsett huruvida lägenheten förhyrts av familj, som ålagts avflyttning
från annan fastighet. Härigenom skulle hälsovårdsnämnden få en
enligt förste provinsialläkarens uppfattning önskvärd kontroll över alla familjer
och deras bostäder.

Bostadsutredningen för landsbygden föreslår beträffande åtgärder vid
felaktighet i avseende å bostäder, att då någon av föreskrifterna rörande
bostäder icke är uppfylld, hälsovårdsnämnden skall äga förelägga viss, efter
omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande. I fråga örn
rum, vars beboende prövas vara förenat med fara för hälsan, skall enligt
bostadsutredningens förslag hälsovårdsnämnden vara skyldig meddela dylikt
föreläggande! samt, där så prövas nödigt, utsätta viss tid för rummets utrymmande
intill dess felaktigheten blivit avhjälpt eller ock, örn felaktigheten
linnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare
användning för bostadsändamål. Beträffande åtgärder vid felaktighet i avseende
å samlingslokaler har bostadsutredningen såsom tidigare nämnts
(sid. 63) ansett gällande stadgande böra bibehållas. Yad angår åtgärder
vid trångboddhet föreslår bostadsutredningen allenast den ändring i gällande
bestämmelse att begränsningen i fråga örn rum bebodda av personer
tillhörande samma familj ej vidare skall vara tillämplig.

Angående sitt förslag till åtgärder vid felaktighet i avseende å bostäder
anför bostadsutredningen:

Gällande bestämmelser ge hälsovårdsnämnd rätt att ingripa, då fara för
hälsan anses föreligga, samt reglera närmare på vad sätt dylikt ingripande
bör ske. Enligt författningstexten kunna, alltefter skiftande sakläge, tre
olika vägar följas. Antingen kan hälsovårdsnämnden förelägga viss tid för
felaktighetens avhjälpande eller viss tid för rummets utrymmande eller också

78

Kungl. Majus proposition nr 207.

kan nämnden förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål. Av
motiven framgår, i avseende å föreläggande örn rums utrymmande, att meningen
icke varit att enbart sådant föreläggande skall meddelas. Detta vore
ju också meningslöst. Hälsovårdsnämnden bör, därest omständigheterna
därtill föranleda, förordna att felaktigheten skall inom viss tid vara avhjälpt,
samt därjämte föreskriva, att rummet, intill dess felaktigheten blivit avhjälpt,
skall utrymmas. Under åberopande av den stora betydelsen, att
fullt tydliga direktiv lämnas hälsovårdsnämnderna i hälsovårdsstadgan, föreslår
bostadsutredningen ändring av författningstexten i enlighet med vad
nyss anförts.

Enligt nuvarande avfattning äger hälsovårdsnämnd vidtaga förut berörda
åtgärder, då fara för hälsan föreligger. I sådant fall bör emellertid hälsovårdsnämnd
ha ej blott rättighet utan jämväl skyldighet att ingripa, vilket
lärer böra komma till tydligt uttryck i författningstexten.

De bostadskvaliteten reglerande föreskrifterna i hälsovårdsstadgan äro
såväl i sin nuvarande lydelse som enligt bostadsutredningens ändringsförslag
så avfattade, att icke nödvändigtvis »fara för hälsan» uppstår, då ett
rum i något hänseende icke uppfyller någon av de i bestämmelserna angivna
fordringarna. För närvarande saknas i hälsovårdsstadgan varje föreskrift
angående hälsovårdsnämnds rätt att ingripa mot bostad, som icke
uppfyller någon eller några av föreskrifterna i de tre första momenten av
43 § hälsovårdsstadgan men likväl ej kan anses hälsofarlig, och med hänsyn
till bestämmelserna i det nuvarande fjärde momentet av samma paragraf
torde icke ha varit uteslutet, att nämnd ansett sig sakna dylik befogenhet.
Betydelsen av kvalitetsföreskrifterna blir uppenbarligen i sådana fall illusorisk.

Enligt bostadsutredningens uppfattning bör hälsovårdsnämnd äga rätt att,
så snart någon av nyssnämnda föreskrifter icke är uppfylld, meddela föreläggande
angående felaktighetens avhjälpande. En viss diskretionär prövningsrätt
lärer dock härvid böra förbehållas nämnden. Ovillkorlig skyldighet
att ingripa bör först inträda, då beboende av rum prövas vara förenat
med fara för hälsan.

I detta sammanhang har även övervägts, huruvida i hälsovårdsstadgan
kunde angivas mot vem i olika fall föreläggande eller förbud skall riktas.
Någon allmän regel härför lärer emellertid icke kunna meddelas, då i olika
fall torde böra förfaras på olika sätt.

Beträffande förslaget i vad det avser åtgärder vid trångboddhet yttrar
bostadsutredningen:

Bostadsutredningen har härutinnan föreslagit, att den begränsande föreskriften
i fråga örn rum, bebodda av personer tillhörande samma familj, må
bortfalla. Då fråga icke är örn minderåriga, synes all anledning saknas att
med hänsyn till angelägenheten av att familjen hålles samman tolerera hälsofarliga
bostadsförhållanden. Och då fråga är om minderåriga torde hälsosynpunkten
böra sättas i första rummet. Erinras må, att då barn i föräldrahemmet
utsattes för fara till liv eller hälsa, barnavårdsnämnd har att
vidtaga åtgärder i enlighet med lagen örn samhällets barnavård. Dylika
åtgärder lära understundom motiveras av ohygieniska bostadsförhållanden,
och skyldighet för barnavårdsnämnd att ingripa inträder, så snart fara för
hälsan föreligger. Jämväl för hälsovårdsnämnd bör rätt att ingripa finnas,
så snart fara för de inneboendes hälsa föreligger. Det nuvarande uttrycket
»större fara» torde i själva verket ha väsentligen förhindrat stadgandets tilllämpning.
Örn alltså bostadsutredningen i förevarande avseende vill åt
hälsovårdsnämnd inrymma större maktbefogenhet än hittills, måste em eller -

79

Kungl. Majus proposition nr 207.

tid samtidigt understrykas, att trångboddhetsbestämmelserna givetvis skola
tillämpas med urskillning, så att ej till följd av ett ingripande förhållandena
i själva verket förvärras.

Föreskrift, stadgande skyldighet för hälsovårdsnämnd att ingripa gentemot
för familj avsedd bostad, som ej består av minst ett rum och kök,
torde icke vara befogad. Endast i undantagsfall lärer numera förekomma
bostäder, bestående av enbart ett rum och bebodda av familjer med barn.
I ett sådant fall och om familjen dessutom är talrik, torde i regel utan
vidare vara tydligt att ingripande kan ske med tillämpning av den allmänna
trångboddhetsbestämmelsen. I avseende å nybyggnad lärer frågan sakna all
aktualitet.

I yttrandena lia bostadsutredningens förslag i förevarande delar i allmänhet
vunnit tillstyrkan.

Till frågan örn föreläggande från hälsovårdsnämnd örn avhjälpande av
bristfälligheter i de avseenden, som i 43 § avses, anför professorn Wirgin
i yttrande till styrelsen, att mot den föreslagna bestämmelsen intet synes att
vara att erinra i och för sig — vilket medicinalstyrelsen i sitt yttrande biträder
— men att enligt vad erfarenheten utvisar dylika befogenheter för hälsovårdsnämnden
ofta stanna på papperet, enär utgifterna för felaktigheternas
avhjälpande icke kunna bäras av dem, som erhållit föreläggande därom, eller
ock andra bostadslägenheter än dem, som böra utrymmas, icke stå till buds.
Wirgin anser fördenskull, att någon ändring i dessa förhållanden icke äro att
vänta, förrän anordningar från statens sida av positivt stödjande natur blivit
vidtagna. — Svårigheten att anskaffa andra bostäder vid lägenheters utrymmande
framhålles även av förste provinsialläkaren i Hallands län.

Lantbruksstyrelsen förmenar, att för hälsovårdsnämnd bör stadgas rätt och
skyldighet att vid prövning av ärende, varom här är fråga, taga nödig hänsyn
till vederbörandes ekonomiska möjligheter ävensom befogenhet att taga
hänsyn till seden i orten i fråga örn bostadsbyggande.

Enligt byggnadsstyrelsens mening bör förevarande stadgande innehålla bestämd
anvisning, mot vem föreläggande skall riktas, förslagsvis fastighetens
ägare eller eljest den som svarade för lägenhetens underhåll.

Mot bestämmelsen rörande åtgärder vid trångboddhet förklarar medicinalstyrelsen
sig ej ha något att erinra.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län finner upphävandet av undantagsbestämmelsen
i fråga örn rum, bebodda av personer tillhörande samma familj,
mycket väl motiverat, och i detta avseende biträdes förslaget även av
Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt av länsarkitekten
i Kopparbergs och Västmanlands län.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott befarar däremot, att
den föreslagna bestämmelsen kan leda till ännu större svårigheter än för
närvarande för personer med stor familj att erhålla arbetsanställning.

Enligt gällande bestämmelser förutsättes för att hälsovårdsnämnd skall
äga ingripa vid bristfällighet i avseende å bostäder eller vid trångboddhet
att fara för hälsan föreligger. Bostadsutredningen för landsbygden föreslår
härutinnan den ändringen, att hälsovårdsnämnd skall äga ingripa, så snart

Departe ments chefen.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

någon av de meddelade bostadsföreskrifterna icke är uppfylld, samt att skyldighet
i sådant hänseende skall föreligga, då fara för hälsan är för handen.
Enligt bostadssociala utredningens förslag skall i princip skyldighet föreligga
för hälsovårdsnämnd att till behandling och prövning upptaga varje
fall, där förhållande yppas, som innebär eftersättande av någon av de stadgade
föreskrifterna örn bostäder och samlingslokaler, men skall hälsovårdsnämnd
vara pliktig att omedelbart ingripa blott när uppenbar fara för hälsan
är för handen. Eljest skall nämnden kunna lämpa sitt beslut efter de i det
särskilda fallet föreliggande omständigheterna. I yttrandena över de olika
förslagen ha dessa i allmänhet vart för sig vunnit tillstyrkan. På sätt jag
redan tidigare framhållit har jag i förevarande hänseende anslutit mig till
bostadssociala utredningens förslag, vilket jag anser böra bli tillämpligt även
för landsbygdens del. Den friare prövningsrätt, som tillagts hälsovårdsnämnderna
enligt det sistnämnda förslaget, har i flertalet av de yttranden, däri detta
spörsmål behandlats, funnits vara en naturlig konsekvens vid införandet av
mera konkreta bostadsföreskrifter. Dock har från några håll ifrågasatts, huruvida
den nuvarande organisationen skulle vara mäktig att uppbära de stora
krav, en dylik prövningsrätt kunde medföra för hälsovårdsnämnderna i deras
verksamhet. För min del kan jag ej dela dessa farhågor. En annan sak är att
hälsovårdsnämnderna — såsom jämväl från något håll anmärkts — med den
nya ordningen skulle kunna bli hårt belastade genom en ökning i ärendenas
antal. Under en övergångstid kommer säkerligen en sådan ökning att ge sig
till känna, men torde några egentliga olägenheter härav icke vara att befara.
Yad angår de närmare bestämmelserna i förslaget, har den däri angivna
förutsättningen för ingripande, nämligen att rättelse icke skett efter tillsägelse
av hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot eller tjänsteman, i
några av yttrandena föranlett erinringar. Med anledning härav vill jag uttala,
att den i detta hänseende föreslagna föreskriften allenast torde innebära
en erinran till hälsovårdsnämnderna att, innan ingripande från deras
sida sker, söka på lämpligt sätt vinna rättelse. Beträffande ingripande mot
trångboddhet har från några håll framhållits, att dylikt ingripande borde
kombineras med anvisning örn annan bostad. Naturligen bör hälsovårdsnämnd
vid alla fall, då ingripande sker mot trångboddhet, tillse att annan
bostad står till buds. Något uttryckligt stadgande härom synes dock ej
nödigt. Frånsett vissa jämkningar i formellt hänseende anser jag de av bostadssociala
utredningen föreslagna bestämmelserna örn åtgärder i allmänhet
vid eftersättande av föreskrifterna örn bostäder och samlingslokaler kunna
godkännas. Ingripande skall sålunda kunna ske dels vid bristfällighet i avseende
å bostäder och samlingslokaler dels vid felaktighet i skötseln av bostäder
och samlingslokaler dels ock vid sådan felaktighet, som består i inhysande
av för stort antal personer i bostadslägenhet eller till sådan lägenhet
hörande rum.

Vidkommande befogenheten för hälsovårdsnämnd att göra en differentiering
i fråga örn bostadsbeståndet allt efter dess beskaffenhet, har i några yttranden
förmenats, att dylik befogenhet skulle vara utan betydelse, då en lägenhet

81

Kungl. Maj:ts proposition ur 207.

för att kunna godkännas som bostad alltid borde fylla måttet. Då fall otvivelaktigt
kunna förekomma, där en lägenhet är olämplig såsom bostad för
minderåriga men ej så olämplig såsom bostad för vuxna, att den bör utdömas,
torde det vara fullt befogat, att rätt till differentiering medgives.
Härigenom möjliggöres även ett bättre utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet
än örn på varje lägenhet kraven skulle bestämmas med hänsyn
till minderårigas behov. De föreslagna reglerna angående differentiering
synas mig ock medgiva ett förfarande från hälsovårdsnämndernas sida, som
kan anpassas efter de i de särskilda fallen förhanden varan de omständigheterna.

Att, på sätt bostadssociala utredningens förslag innehåller, hälsovårdsnämnd
bör, då fråga är örn väsentlig brist av byggnadsteknisk art, anlita
till buds stående sakkunskap, är lämpligt. I städer och andra samhällen,
där byggnadsnämnd finnes, torde härvid i första hand yttrande av byggnadsnämnden
inhämtas. Uttrycklig föreskrift härom har jag ansett böra meddelas.

Bestämmelsen att föreläggande eller förbud må meddelas husägaren eller
nyttjanderättshavaren eller ock bådadera torde med hänsyn till vad i yttrandena
förekommit förtydligas därhän, att avgörandet härutinnan skall bero
på omständigheterna i det särskilda fallet.

Yad slutligen angår förslaget till bestämmelse örn adressanmälan, torde
denna ej göras ovillkorlig, utan bör det bero på hälsovårdsnämndens prövning,
örn sådan anmälan skall ske eller ej.

Nu anförda bestämmelser — vilka utom i fråga örn adressanmälan synas
böra bli tillämpliga jämväl å landsbygden — torde bilda, i bostadsparagrafen
för stad åttonde momentet samt i bostadsparagrafen för landsbygden sjunde
momentet.

9. Förhållandet till grannar.

I gällande bestämmelser — 8 § 5 mom. och 43 § 6 mom. — stadgas,
att innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, ej må
genom osnygghet, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär olägenhet för
närboende.

Såväl bostadssociala utredningen som bostadsutredningen för landsbygden
föreslår bibehållandet av denna bestämmelse oförändrad. Bostadssociala
utredningen framhåller, att enligt bestämmelsen skyldighet torde
åvila hyresgäst bland annat, att under den kalla årstiden så uppvärma förhyrd
lägenhet, att sanitär olägenhet av lägenhetens avkylning ej uppstår för
granne, och att så neddämpa en högtalare, att granne icke genom densamma
störes i sin vila.

Några myndigheter uppehålla sig i sina yttranden över bostadssociala
utredningens förslag vid vissa särskilda former av sanitär olägenhet för
granne.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län framhåller sålunda, att matos eller
annan dålig lukt från kök bör anses såsom sanitär olägenhet.

Stadsfullmäktige i Örebro föreslå, att till förevarande bestämmelse göres

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 207. 656 36 6

Departe ments chefen.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ett tillägg om skyldigheten för lägenhetsinnehavare att under kall årstid
hålla lägenheten så uppvärmd, att sanitär olägenhet av dess avkylning ej
uppstår för granne.

Med anledning av den sanitära olägenhet, som kan uppkomma genom
användning av högtalare, anser medicinalrådet Herrlin, att efter ordet buller
bör tilläggas »och andra störande ljud». I samma riktning uttala sig även
förste provinsialläkaren i Värmlands län och stadsfullmäktige i Örebro.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län framhåller såsom önskvärt, att
hälsovårdsstadgan bereder möjlighet att under vanlig sovtid förhindra även
buller genom exempelvis ombyggnad, reparation eller gatulagning.

I yttranden över bostadsutredningens för landsbygden förslag förorda
länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Kristianstads län ett tillägg till
förevarande bestämmelse av innehåll, att i eller invid boningshus icke får
genom buller förorsakas sanitär olägenhet för närboende.

Från utredningarnas sida har ej föreslagits någon ändring i förevarande
bestämmelse. Av bostadssociala utredningen har emellertid framhållits, att
enligt bestämmelsen skyldighet torde åvila hyresgäst bland annat, att under
den kalla årstiden hålla sin lägenhet så uppvärmd, att sanitär olägenhet av
lägenhetens avkylning ej uppstode för granne, samt att så neddämpa en
högtalare, att granne icke genom densamma stördes i sin vila. I yttrandena
över bostadssociala utredningens förslag ha yrkanden gjorts örn sådana tilllägg
till bestämmelsen, som tydliggjorde, att de av bostadssociala utredningen
berörda fallen inrymdes därunder. Av bestämmelsens avfattning
synes visserligen kunna följa, att varje förfarande av en lägenhetsinnehavare,
som medför sanitär olägenhet för granne, är i bestämmelsen förbjudet. Men
med hänsyn till vad som framgår av omständigheterna vid bestämmelsens
tillkomst lärer få antagas, att avsikten ej varit att till dylikt förfarande hänföra
en sådan underlåtenhet som att ej hålla lägenhet uppvärmd under den
kalla årstiden. Och i detta avseende synes mig något förhållande icke tillkommit
sedan hälsovårdsstadgans antagande, som berättigar en ändrad ståndpunkt.
Annorlunda torde förhållandet vara ifråga örn störande av granne
genom högtalare. Ett förfarande härutinnan bör tydligen, där det förorsakar
sanitär olägenhet för granne vara förbjudet, och då ordet buller, som nu
innehålles i bestämmelsen, ej utan vidare omfattar även ljud från högtalare,
synes mig såsom tillägg till uppräkningen i bestämmelsen böra upptagas
störande ljud.

Bestämmelsen torde inflyta såsom ett nionde moment i bostadsparagrafen
för stad och såsom ett åttonde moment i bostadsparagrafen för landsbygden.

10. Bestämmelser örn ohyra.

Gällande bestämmelser — 8 § 3 mom. och 43 § 4 mom. — berättiga
hälsovårdsnämnd att, där sådant prövas av behovet påkallat och särskilda
omständigheter ej till annat föranleda, i fråga örn boningsrum jämte därtill
hörande utrymmen ävensom angående kläder och bohag meddela föreskrift
örn vidtagande av erforderliga åtgärder för utrotande av ohyra.

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Bostaclssociala utredningen förordar ett tillägg till ifrågavarande stadgande,
enligt vilket hälsovårdsnämnden erhåller rätt att utan den omgång,
som följer med ett förfarande enligt 30 § hälsovårdsstadgan, utfärda mera
preciserade generella bestämmelser örn åtgärder mot ohyra. Bostadsutredningen
för landsbygden förordar bibehållande av gällande stadgande
oförändrat.

Angående det föreslagna tillägget yttrar bostadssociala utredningen:

Erfarenheten har visat, att sådana mera preciserade bestämmelser äro
nödvändiga för upptagande av en utsiktsrik kamp mot ohyran, och även
givit anvisning örn i vilken riktning dessa bestämmelser böra gå.

Sådana av hälsovårdsnämnd utfärdade bestämmelser synas lämpligen
kunna innebära:

a) förbud för upplåtelse till beboende av lägenhet, som icke är fri från
påvisbar väggohyra;

b) förbud att vid inflyttning i lägenhet medföra väggohyra;

c) åläggande för hyresgäst att, då lägenheten är tillbörligt isolerad från
andra lägenheter, hålla den fri från väggohyra;

d) åläggande för fastighetens ägare eller hans ställföreträdare att, då
väggohyra vunnit stor spridning inom en fastighet, utan dröjsmål vidtaga
erforderliga åtgärder för dess utrotande; samt

e) åläggande för den, som vid flyttning av bohag mot ersättning tillhandagår
allmänheten med transport från lägenhet till en annan, att tillse,
att av honom tillhandahållet emballage, säckar, mattor m. m. undergår erforderlig
rening mot väggohyra.

I yttrandena över utredningens förslag göres icke någon erinran mot
detta tillägg.

Till förtydligande av ifrågavarande stadgande föreslår förste provinsialläkaren
i Uppsala län, att utom utrotande även nämnes förebyggande av
ohyra.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län förordar införandet av bestämmelser
till förebyggande av att trävirke från fastighet med väggohyra nyttjas
såsom ved eller eljest kommer till sådan användning, att ohyran sprides till
annan fastighet.

Professorn Wirgin och stadsfullmäktige i Malmö föreslå, att i detta sammanhang
även meddelas vissa bestämmelser angående utrotande av råttor
och möss.

Sådana bestämmelser örn åtgärder mot ohyra, som enligt bostadssociala Departcutredningens
förslag skulle kunna meddelas av hälsovårdsnämnd, synas mig
vara av den beskaffenhet, att de böra utfärdas i den ordning, som följer av
stadgandet i 30 resp. 54 § hälsovårdsstadgan. Jag kan därför ej ansluta mig till
förslaget i denna del. Däremot anser jag, med föranledande av vad i yttrandena
framkommit, att gällande bestämmelser i ämnet böra förtydligas därhän,
att hälsovårdsnämnd tillägges rätt meddela föreskrift örn vidtagande av
erforderliga åtgärder ej blott för utrotande av ohyra utan jämväl för förebyggande
av sådan. Bestämmelserna om ohyra torde bilda, i bostadsparagrafen
för stad tionde momentet samt i bostadsparagrafen för landsbygden
nionde momentet.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

11. Anmälningsskyldighet vid nybyggnad m. m.

Enligt byggnadsstadgan — 61 oell 110 §§ — ina nybyggnad ej företagas
utan byggnadsnämndens lov. För område, inom vilket byggnadsstadgan
ej gäller, saknas motsvarande bestämmelse.

Bostadsutredningen för 1 andsby gden anser att för sådant område bör
gälla viss anmälningsskyldighet vid nybyggnadsföretag. Sålunda föreslår
bostadsutredningen, att envar, som ämnar uppföra bostadshus eller företaga
mera omfattande till- eller ombyggnad, som avser nyinredning av boningsrum
eller kök, skall vara skyldig att göra anmälan hos hälsovårdsnämnden
och därvid uppgiva platsen, där byggnaden skall uppföras eller arbetet skall
företagas. Några ritningar eller andra handlingar skola icke behöva inges
utan allenast en anmälan. Hälsovårdsnämnd skall, sedan anmälan inkommit,
skyndsamt lämna den byggande uppgift på de föreskrifter, som enligt hälsovårdsstadgan
och eljest gälla å orten i avseende å byggnads, bostadslägenhets
och boningsrums beskaffenhet och anordnande. Angående förslaget
yttrar bostadsutredningen:

Hälsovårdsnämnds angivna skyldighet att lämna vissa uppgifter skulle
lämpligen kunna fullgöras genom överlämnande av de på statens bekostnad
tryckta råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel, angående
vars utfärdande bostadsutredningen gjort hemställan, jämte en redogörelse
för de särskilda å orten gällande föreskrifterna. Emellertid torde
en driftig hälsovårdsnämnd icke komma att stanna enbart vid denna åtgärd
utan därjämte, i den mån så är möjligt, själv eller genom ombud förvissa
sig örn att föreskrifterna följas och, örn så icke är fallet, vidtaga de åtgärder,
som kunna anses erforderliga. Det kan härtill framhållas, att man ej sällan
får höra den anmärkningen, att hälsovårdsstadgans bestämmelser vore obekanta
ej blott för den stora allmänheten utan understundom till och med
för de organ, som närmast skulle tillämpa desamma, nämligen hälsovårdsnämnderna.
Riktigheten härav bestyrkes av vissa uttalanden från hälsovårdsnämnderna
själva vid den enquéte, som socialstyrelsen verkställde år 1930.
Den nu ifrågasatta anordningen torde i väsentlig grad vara ägnad att bringa
hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser till allmänhetens kännedom och i
hälsovårdsnämndernas erinran.

Bostadsutredningen har övervägt, huruvida uraktlåtenhet att fullgöra anmälan
borde vara förenad med bötespåföljd, men har icke funnit anledning
föreslå dylik. Det ligger uppenbarligen i den byggandes eget intresse att
fullgöra anmälningsskyldigheten och på så sätt erhålla närmare kännedom
om gällande föreskrifter. Ersättas dessa, löper vederbörande risken att
hälsovårdsnämnden genom vitesföreläggande framtvingar rättelse.

Bostadsutredningens förslag i förevarande del hav i yttrandena varit
föremål för delade meningar. I tillstyrkande riktning uttala sig medicinalstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och
Gävleborgs län, Blekinge läns landsting, förste provinsialläkarna i Blekinge
och Kristianstads län, förste stadsläkaren i Norrköping samt några länsarkitekter.
I flera av de tillstyrkande yttrandena framställas dock väsentliga
erinringar mot förslaget. Detta avstyrkes eller befinnes mindre lämpligt
bland annat av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Hallands och Örebro

85

Kungl. Majus proposition nr 207.

län, förste provinsialläkaren i Örebro län, ett flertal hushållningssällskap
samt länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län.

I de tillstyrkande yttrandena anses det föreslagna stadgandet kunna
bli till gagn. Sålunda finner medicinalstyrelsen stadgandet värdefullt för att
leda bostadsbebyggelsen å landsbygden in på riktiga banor. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län uttalar, att det för erhållande av sunda bostäder utan avsevärt
ökade kostnader ofta erfordras endast tillfälle att meddela sakkunnig upplysning
och att därvidlag den föreslagna anmälningsplikten i förening med
ökad sakkunskap inom vederbörande nämnder borde bli till stor gagn.

I de yttranden, som gå i avstyrkande riktning, göres däremot i allmänhet
gällande, att stadgandet skulle vara utan egentligt värde. Socialstyrelsen
anför, i anslutning till sitt uttalande örn svårigheter att genomföra förslaget
i allmänhet, betänkligheter mot stadgandet, vilka betänkligheter visserligen
minskades av den omständigheten, att underlåten anmälan icke skulle föranleda
straff. Emellertid synes styrelsen fara föreligga, att stadgandet stannar
på papperet, åtminstone i fråga örn byggnadsverksamhet, som utövas av landsbygdens
byggnadskunniga jordbruksbefolkning för eget eller ortens behov.

Länsstyrelsen i Hedlands län anser den föreslagna anmälningsskyldigheten
alltför betungande, åtminstone i mera glest bebodda kommuner. — Länsstyrelsen
i Örebro län uttalar tvekan, örn stadgandet skulle medföra något
praktiskt gagn, då ritningar eller byggnadsbeskrivning icke behövde åtfölja
anmälan, något som länsstyrelsen anser ej heller skäligen kunna ifrågasättas.
— Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län förmodar, att stadgandet skulle bli
verkningslöst.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott antager, att stadgandet
blir föga effektivt. Att skärpa föreskriften till att avse obligatorisk granskning
av byggnadsförslag samt meddelande av tillstånd till byggnadsföretag
vore troligen i brist på sakkunniga granskare ogörligt beträffande den egentliga
landsbygden. Vid en positiv verksamhet för att åstadkomma mera hygieniska
och praktiska bostäder på landsbygden synes utskottet det bästa
medlet vara att tillhandagå allmänheten, örn möjligt kostnadsfritt, med ritningar
och arbetsbeskrivningar till byggnadstyper, som passade till byggnadsskicket
i orten.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmenar, att bestämmelsen
innebär ett väl starkt ingrepp i den enskildes rörelsefrihet och
likväl synes vara onödig, därest syftet därmed vore endast att meddelande
örn gällande föreskrifter skulle tillställas vederbörande.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott befarar, att stadgandet
kommer att ha ringa åsyftad verkan men i psykologiskt avseende verka
ogynnsamt.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner stadgandet
»knappast önskvärt». Detsamma vore även ägnat att medföra onödigt
dröjsmål. Andra medel funnes att åstadkomma rättelse, därest gällande föreskrifter
åsidosattes.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmodar, att anmälan

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

kommer att bliva ett onödigt förfarande på papperet utan verklig praktisk
nytta. För omfattande byggnadsarbeten anlitas vanligen fackmän, som äro
minst lika sakkunniga som hälsovårdsnämndernas ledamöter. Sistnämnda
förhållande nämnes även av Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som tillägger, att regelbunden upplysningsverksamhet från hälsovårdsnämndernas
sida vore av större värde.

Länsarkitekten i Alvsborgs och Skaraborgs län anser stadgandet otillräckligt
och yttrar, att mångårig erfarenhet från tillämpningen av byggnadsföreskrifter
utvisar, att rättelse av redan utförda byggnadsarbeten är nästan
omöjligt att åstadkomma.

Svenska arkitektföreningen anser förslaget i denna del ofullständigt och
att kravet på sakkunnig granskning av byggnadsritningar icke kunde avvisas;
föreningen framhåller emellertid, att granskningen och tillsynen i övrigt icke
bör inriktas på underkännande utan mera på att lämna de byggande råd
och hjälp.

Såsom redan nämnts uttalas även i de tillstyrkande yttrandena väsentliga
erinringar mot förslaget. Medicinalstyrelsen förmenar, att för ernående av
någon önskvärd verkan av stadgandet erfordras bestämmelse örn straff för
underlåten anmälan. Blekinge läns landsting biträder ett av förste provinsialläkaren
i länet avgivet yttrande, där det anmäldes, att hälsovårdsnämnderna
utan föreskrift örn straff för underlåten anmälan icke, såsom bostadsutredningen
antagit, skulle kunna i praktiken bringa bestämmelserna till åtlydnad,
exempelvis i det fall, att ett boningshus förlägges på en ur hygienisk
synpunkt olämplig tomt och omfattande arbeten hinna utföras innan nämndens
ingripande inträffar.

Från åtskilliga håll har föreslagits, att anmälan borde åtföljas av ritningar,
arbetsbeskrivning eller dylikt. Medicinalstyrelsen uttalar sålunda, att det
för att någon önskvärd verkan skall vinnas bör fordras, att en enkel planskiss
eller åtminstone en beskrivning över den tilltänkta byggnaden bifogas
anmälan till hälsovårdsnämnden. Även länsarkitekten i Göteborgs och Bohus
samt Hallands län anser, att anmälan bör åtföljas av ritningar. Han anför,
att enligt vad erfarenheten utvisar lekmannen har svårt att tillämpa föreskrifter
av här avsett slag, men att ritningar ge vid handen, örn vederbörande
riktigt förstått deras innebörd. Jämväl länsarkitekten i Kopparbergs och Västmanlands
län förordar, att anmälan skall åtföljas av ritningar, varigenom även
den rådgivande verksamheten skulle underlättas, som är av väsentlig betydelse,
då det gäller landsbygdens bostadsfråga. Fördelen av att ett byggnadsföretag
planlägges torde väl uppväga kostnaden för ritningar, och ett tillfälle
att få ritningarna granskade av sakkunnig person borde vara en förmån
för den byggande. Liknande synpunkter anläggas av länsstyrelserna i
Gotlands och Kristianstads län, förste provinsialläkaren i sistnämnda län samt
länsarkitekten i Blekinge, Kalmar och Kronobergs län.

I några yttranden förmenas, att stadgandet borde utökas med en föreskrift
örn hälsovårdsnämnds godkännande av nybyggda bostäder. I detta
sammanhang erinrar byggnadsstyrelsen om hälsovårdsnämnds befattning med

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

frågor om förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamheten
å landet enligt kungörelsen i ämnet den 30 juni 1933 och anmärker,
att hälsovårdsnämnderna icke skulle ställas inför nya och oprövade
uppgifter, därest en viss kontroll över byggnadsverksamheten ålades dem
även utöver vad bostadsutredningen föreslagit. Styrelsen förordar, att anmälan
örn byggnadsföretag bör åtföljas av ritningar samt angivande av byggnadsplatsen;
för granskning av anmälningarna borde hälsovårdsnämnden äga
anlita egnahem skonsulent eller eljest den som egnahemsnämnden i länet
anlitade såsom sakkunnig i byggnadsfrågor. Vidare föreslår styrelsen, att
föreskrifter meddelas örn skyldighet att anmäla byggnadsarbetens fullbordande,
örn därav föranledd besiktning genom hälsovårdsnämnden samt örn förbud
mot byggnadens användning, innan de åtgärder vidtagits, som vid besiktning
kunde påfordras.

Bostadsutredningens förslag innebär, att —- medan för område, varå byggnadsstadgan
äger tillämpning, erfordras byggnadsnämndens lov för företagande
av nybyggnad eller mera omfattande till- eller ombyggnad — för
område, varå byggnadsstadgan ej äger tillämpning, skulle krävas anmälan till
hälsovårdsnämnden, innan sådant byggnadsföretag, där det omfattade boningsrum
eller kök, påbörjades. Efter det dylik anmälan inkommit till hälsovårdsnämnden,
skulle denna lämna den byggande uppgift å gällande föreskrifter i
avseende å byggnads, bostadslägenhets och boningsrums beskaffenhet och
anordnande. Syftet med en dylik anordning, som skulle vara att möjliggöra
för hälsovårdsnämnd att öva visst ökat inflytande på nybyggnadsföretag, kan
väl förefalla riktigt. Men utan tvivel kan, på sätt från flera håll framhållits,
starkt sättas i fråga det praktiska värdet av anordningen. För att denna
skulle få någon effektivitet torde fordras såväl att anmälan åtföljes av fullständiga
ritningar samt byggnadsbeskrivning som ock att underlåtenhet att
inkomma med anmälan och därtill hörande handlingar belägges med ansvar.
Då emellertid, såsom jämväl bostadsutredningen funnit, sådan skärpning av
föreskrifterna i ämnet icke är tillrådlig, synes fara föreligga för att dessa
stanna på papperet. Med hänsyn till det anförda finner jag mig icke kunna
tillstyrka ett antagande av bostadsutredningens förevarande förslag. Yad därmed
åsyftats torde ock väsentligen kunna vinnas genom ökad upplysningsverksamhet,
därvid det särskilt på hälsovårdsnämnderna må ankomma att
med ledning av de råd och anvisningar angående bostads anordnande och
skötsel, som det bör åvila medicinalstyrelsen att med stöd av bestämmelserna
i 55 § hälsovårdsstadgan utfärda, tillhandagå allmänheten med nödiga
upplysningar.

12. Ansvarsbestämmelser.

I gällande bestämmelser — 27 och 52 §§ -— stadgas bötesstraff
för lägenhetsinnehavare, som förorsakar sanitär olägenhet för närboende,
samt för den, som underlåter att efterkomma av hälsovårdsnämnd meddelad
föreskrift örn vidtagande av åtgärder för utrotande av ohyra.

Departe ments chefen.

88

Departe ments chefen.

Kungl. Majus proposition nr 207.

Bostadssocial a utredningen föreslår, att i 27 § stadgas bötesstraff
—- förutom för förseelser i nyss angivna hänseenden — jämväl för den,
som underlåter att avlämna i bostadssociala utredningens förslag föreskriven
adressanmälan vid inflyttning i ny lägenhet. B ostadsutredningen
för landsbygden föreslår ingen ändring i sak beträffande ansvarsbestämmelserna
i 52 §.

Bestämmelsen örn bötesstraff för underlåtenhet att avlämna adressanmälan
avstyrkes i yttranden av länsstyrelsen i Stockholms län samt förste
provinsialläkarna i Östergötlands och örebro län. Förste provinsialläkaren
i Östergötlands län betecknar denna straffpåföljd såsom ett onödigt irritationsmoment
i den medborgerliga sammanlevnaden.

Även enligt min mening bör underlåtenhet att avlämna föreskriven adressanmälan
vid inflyttning i ny lägenhet icke beläggas med ansvar. Med hänsyn
härtill erfordras i 27 och 52 §§ endast de formella ändringar, som äro betingade
av de föreslagna ändrade momentbeteckningarna i 8 och 43 §§.

Åtgärder rörande bostadsövervakningen i städer och
stadsliknande samhällen.

Gällande bestämmelser.

Bostadsövervakningen i städer och andra samhällen, där 1 kap. hälsovårdsstadgan
är gällande, utövas av hälsovårdsnämnden enligt de närmare föreskrifter,
nämnden själv meddelar. Bestämmelserna härom återfinnas — såsom
framgår av den tidigare redogörelsen — i 7 mom. av 8 § hälsovårdsstadgan.
Till hälsovårdsnämnds förfogande skall enligt 4 § hälsovårdsstadgan i varje
stad finnas en eller flera tillsyningsmän för den allmänna hälsovården. Tilllika
äger hälsovårdsnämnd, i den mån medel för ändamålet ställas till förfogande,
antaga särskilda tjänstemän och biträden. I övrigt saknas i hälsovårdsstadgan
vidare bestämmelser angående bostadsövervakningen.

I detta sammanhang torde böra hänvisas till den här förut föreslagna
ändringen i bestämmelserna rörande bostadsövervakningen, enligt vilken
hälsovårdsnämnd vid meddelande av närmare föreskrifter örn bostadsinspektion
skall iakttaga vad medicinalstyrelsen därom förordnar (se sid. 69).

Enligt kungörelse den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till
distriktsvård kan sådan vård, innefattande jämväl bostadsvård, med bidrag
av statsmedel anordnas utom å landsbygden — vartill räknas jämväl sådana
stadsliknande samhällen, där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller — även i städer
med högst 3,000 invånare. Angående de närmare bestämmelserna i denna
kungörelse kan hänvisas till den därom tidigare lämnade redogörelsen
(se sid. 11—12).

Bostadssociala utredningens förslag.

Enligt bostadssociala utredningens förslag skall den primära, fortlöpande
bostadsövervakningen i samtliga städer anförtros åt distriktssköterskor, och

89

Kungl. Majds proposition nr 207.

skall statsbidrag för dessa utgå efter i huvudsak samma grunder, som fastslagits
beträffande landsbygden. I fråga örn städer med högst 5,000 invånare
skola dock samma bestämmelser gälla, som redan meddelats för
landsbygdens del. I städer med mer än 5,000 invånare skall därjämte för
bostadsövervakningen finnas speciellt anställd personal. För sådana bostadsinspektörer
eller tillsyningsman skall statsbidrag utgå i principiell
överensstämmelse med vad fallet är för distriktssköterska och tjänsteläkare
på landet till belopp av 1,500 kronor för bostadsinspektör med
full tjänstgöring och hälften för tillsyningsman, som endast delvis sysslar
med bostadsinspektionsärenden. Endast vederbörligen utbildade och av
medicinalstyrelsen behörigförklarade inspektörer och tillsyningsmän skola
få anställas och ett tillägg av denna innebörd föreslås till 4 § hälsovårdsstadgan.
I fall, som syntes distriktssköterskan kräva ingripande av särskild
sakkunnig, skall hon äga tillkalla sådan. Specialpersonalens hembesök
skola sålunda inskränkas till fall, där dess sakkunskap är särskilt behövlig.

Som allmän motivering till sitt förslag anför bostadssociala utredningen
bland annat:

Ehuru återkommande besiktning sedan år 1920 varit obligatorisk i städer
och övriga samhällen, där hälsovårdsstadgans kap. 1 är tillämpligt, har man
dock på många håll icke givit bostadsinspektionen sådan organisation och
sådana arbetsmöjligheter, att effektiviteten kommit att motsvara, vad man
rimligtvis kan fordra av en sådan viktig socialhygienisk inrättning.

Belysande härför äro de tvenne enquéter, som anordnats av bostadssociala
utredningen, en mera summarisk i oktober 1933 och en mera detaljerad
i juli 1934. Det synes framgå av de inkomna svaren på nämnda rundfrågor,
att omkring två tredjedelar av de samhällen, för vilka hälsovårdsstadgan
för stad gäller, äro helt i avsaknad av särskild bostadsinspektion. Aven
å orter, där bostadsinspektion förekommer, är den ofta mindre effektiv,
vartill bidrager icke endast det ofta påtalade förhållandet, att bristen på
ersättningsbostäder till för de i undermåliga bostäder boende överkomlig
hyra omöjliggör utdömning i önskvärd utsträckning, utan även att inspektionspersonalen
mångenstädes är otillräcklig eller belastad med arbete av
annat slag.

Inspektionen av i bruk tagen byggnad eller lägenhet åvilar i stad hälsovårdsnämnden.
Sådan inspektion kan ske på grund av inkommen anmälan.
Såsom framgår av de enquéter, bostadssociala utredningen anordnat, plägar
flertalet sådana anmälningar ingivas av hyresgäster och hyresvärdar, medan
ett relativt litet antal inkomma från läkare, sjuksköterskor samt tjänstemän
i fattigvård och barnavård. Dessa befattningshavares hembesök äro dock
inriktade särskilt på den fattigaste befolkningen, i vars bostäder man kan
förvänta missförhållanden icke vara ovanliga.

Barnavårdslagen fäster även avseende vid dåliga bostadsförhållanden.
Något åliggande för barnavårdsnämnd att anmäla sådana till hälsovårdsnämnden
förefinnes dock icke. Såsom redan sagts, synas ej heller från
barnavårdsnämndernas sida något större antal anmälningar lia inkommit till
hälsovårdsnämnderna.

Anmälningarna upptagas till behandling av siirskild tjänsteman hos hälsovårdsnämnden,
där sådan finnes anställd. I GG samhällen, samtliga med
mer än 5,000 invånare, ägnar sig en tjänsteman helt eller delvis ät bostadsinspektion.
I övriga samhällen få kontrollerande hembesök utföras av någon

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

av nämndens ledamöter eller av särskild grupp inom nämnden. I dessa
senare samliällen Ilar antalet anmälningar visat sig väsentligt mindre än i
samhällen, där tjänsteman är tillsatt.

Utom genom anmälan komma befintliga missförhållanden i byggnader och
lägenheter till hälsovårdsnämndens kännedom genom återkommande besiktningar
(fortlöpande bostadsinspektion). Sådan borde rätteligen utföras i alla
de 358 samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans kap. 1 är gällande, men i
flertalet av dessa saknas ännu varje fortlöpande inspektion. Sådan förekommer
egentligen blott i de samhällen, där särskild tjänsteman har tillfälle
att ägna åtminstone någon tid åt densamma. I de största städerna är
den inspekterande tjänstemannen i allmänhet kvinna, i de mindre åter nästan
alltid man, tillika hälsovårdstillsyningsman. Ingenstädes är i städerna den
hemvårdande bostadsinspektionen sammankopplad med övrig heminspektion.
— Registrering av alla de inspekterade lägenheterna förekommer långt ifrån
alltid; ofta nöjer man sig med att föra anteckningar över de lägenheter, som
blivit föremål för anmärkning. Ett enhetligt registreringsförfarande saknas
överhuvudtaget, vilket bl. a. förhindrar mera ingående interlokala jämförelser
av bostadsinspektionens verksamhet i olika samhällen.

Detta betyder icke, att icke stadsliemmen äro utsatta för ganska täta
hembesök från olika håll. Särskilt är så förhållandet i de stora städerna.
Flerstädes har den kyrkliga hjälpverksamheten sina hembesökare (diakonissor);
fattigvården har sina hembesökande assistenter, barnavården fosterbarnsinspektriser
för tillsyn av fosterbarnen, barnavårdsmän för barn utom
äktenskapet och andra inspektörer eller inspektriser för barn, som kunna
ifrågakomma till omhändertagande för samhällsvård eller skyddsuppfostran.
Nykterhetsnämnden har hembesökande och övervakande assistenter; tuberkulosdispensärernas
sköterskor besöka vissa hem; så göra även skolsköterskorna,
spädbarnscentralernas sköterskor, sjukkassornas hembesökare och
flera ändå. Flera grenar av social hjälpverksamhet, som äro under utbyggande,
arbeta och måste arbeta med hembesökande assistenter, så de moderskapsvårdande
mottagningarna, så de mottagningar, som avse att följa koltålderns
barn, vidare s. k. problembarnspoliklinikerna samt de allmänna sjukhusens
och sinnessjukhusens kuratorer. Resultaten av alla dessa hembesök
torde ingenstädes bli centralt registrerade. Bostadsvården synes icke ha
haft någon mera avsevärd hjälp genom desamma.

Man kan sammanfatta ovanstående så, att bostadsinspektion i hälsovårdsstadgans
mening förekommer i ungefär hälften av våra städer och nästan
alldeles icke i de stadsliknande samhällena. På de platser, där bostadsinspektion
förefinnes, följa hälsovårdsnämnderna olika praxis. I och för
fortlöpande inspektion utväljas i vissa fall alla smålägenheter (oftast räknade
till och med 2 rum och kök, men ej sällan till och med 3 runi och kök),
i något fall alla lägenheter, i andra sämre lägenheter eller sämre smålägenheter
eller äldre, undermåliga lägenheter. Den utvalda kategorien inspekteras
halvårsvis, årligen eller med 2—5 års mellanrum. I samtliga städer
synes det första ingripandet gå ut på anmaning om vidtagande av erforderliga
förbättringar. Efter viss tid sker återbesiktning såsom kontroll över
att anbefallda åtgärder vidtagits. Där så ej skett, följer ett formligt föreläggande
från hälsovårdsnämnden, vanligen nied bestämmelse örn visst vite.
Olikheten i praxis framträder i den grad av stränghet, med vilken bostad
utdömes såsom olämplig att bebo. Från ett flertal samhällen rapporteras,
att olämpliga bostäder icke kunnat utdömas på grund av brist på erforderligt
antal tillräckligt billiga bostäder.

Som principiella riktlinjer för sitt förslag angiver bostadssociala ut*
redningen vidare bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

91

Bostadslagstiftningens bestämmelser kunna icke förväntas lända till efterrättelse,
därest icke en noggrann kontroll däröver utövas av något samhällsorgan.
Likaså synes det uppenbart, att bostadslagstiftningen icke i
detalj kan beakta alla de olika individuella förhållanden beträffande bostadens
konstruktion, inredning, skötsel o. s. v., som kunna ifrågakomma. Bostadsövervakningen
(bostadsinspektionen) skall tillse, att bostaden i alla avseenden
är för de boendes hälsa tillfredsställande. Kontrollen kommer
därför att omfatta frågor från olika områden, såväl sociala som medicinskhygieniska
och rent tekniska. Ett strängt särskiljande av bostadsinspektionen
i t. ex. byggnadsteknisk och hygienisk, som på sina håll förekommer
utomlands, låter sig icke lämpligen göra. Motsättningen mellan de hygieniska
och de byggnadstekniska synpunkterna synes i det stora hela konstlad.
Båda dessa synpunkter böra få göra sig gällande såväl vid nybyggnad som
i fråga örn åtgärder till vård och förbättring av äldre lägenheter. Trivseln
inom hemmet, möjligheten att utnyttja ett visst utrymme på bästa sätt till
arbete och vila samt möjligheten att hålla en lägenhet i ett gott hygieniskt
skick är i hög grad beroende av lägenhetens planering, förhandenvaron av biutrymmen
och den tekniska kvaliteten. Äro dessa förhållanden eller något
av dem alltför undermåliga, kan ingen bostadsvård skapa en hälsosam bostad.
Äro de byggnadstekniska grundvillkoren någorlunda uppfyllda, krävas för
lägenhetens bibehållande i gott skick en god skötsel och ett riktigt boendesätt.
Det är en gammal sanning, att en god bostad genom vanskötsel på
tämligen kort tid kan förvandlas i en slumbostad.

Vid all bostadsövervakning synes man alltmera ansluta sig till den för
visso riktiga uppfattningen, att en effektivt verkande bostadsinspektion bör
vara kontinuerlig, och att den skall taga sikte icke blott på byggnadernas
beskaffenhet utan även på bostädernas och hemmens underhåll och vård
samt på bostädernas omgivning ur sanitär synpunkt.

Eftersom de flesta till hemvården hörande ting tillhöra husmoderns arbetsområde,
har det i skilda länder ansetts tämligen självklart, att kvinnor lämpa
sig bäst för heminspektion. Detta motiveras därmed, att flertalet män sakna
den grundläggande praktiska utbildning i hushållets och hemmets skötande,
som måste anses erforderlig för detta slags inspektion. Den hembesökare,
som har att rådande, hjälpande och kontrollerande företräda samhället, bör
därvid emellertid osökt kunna handlägga varjehanda sociala och hygieniska
frågor, som erbjuda sig i varje hem. Det kan röra sig om spädbarn, koltbarn,
skolbarn eller blivande mödrar, örn fattigvård, arbetslöshetsunderstöd
eller sjukkassebidrag. Det kan röra ärenden, som angå barnavårdsnämnd
eller hälsovårdsnämnd. Alla dessa ärenden böra, i vad de avse kontakten
med hemmet, för ett visst område skötas av en och samma hembesökare.
Först på detta sätt kunna samhällets olika åtgärder till stödjande av en
familj samordnas, så att de bliva tillräckliga och i möjligaste mån effektiva.

Den förebyggande medicinen har under de senaste årtiondena gjort stora
framsteg, och man har sökt att genom rådgivande och övervakande anordningar
av olika slag ingripa reglerande i samhällsmedlemmarnas liv, varmed
följer att samhällets hälsovårdande organ utsträcka sin verksamhet allt längre
in på privatlivets område och i vissa fall göra individerna till föremål för
en detaljerad samhällskontroll ej minst i fråga örn bostaden. Hembesök
måste göras flir många olika ändamål oell äro ofta ofrånkomliga. Först
genom användande av en gemensam hembesökare för olika hygieniska och
sociala ändamål inom ett visst distrikt kunna emellertid onödiga hembesök
förebyggas nied därav följande mindre önskvärda återverkningar.

Till förmån för ett enhetligt ordnande av heminspektionen kan också
anföras, att under nuvarande förhållanden åtskilliga specialgrenar av den

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sociala hemtillsynen bli försummade, oell att ett genomförande av den
hygieniska distriktsvården för städernas del skulle i jämförelse med nu
rådande förhållanden betyda ett väsentligt framsteg, örn man ser sakerna
mera i stort.

På sina håll utomlands har den tekniska kontrollen av bostädernas tillstånd
skjutits i förgrunden och byggnadstekniker fått ledningen av den
fortgående bostadsövervakningen. Bostadsövervakningen och bostadsvården
kunna emellertid icke utan skada frikopplas från övriga grenar av den
hälsovårdande verksamheten. Beröringspunkterna äro alltför många. Endast
nödig samordning av hälsovårdsarbetets olika delar kan ge den nödiga
stadgan och effektiviteten åt detsamma. Bostadsövervakningen bör därför
i liuvirdsak, som på de hesta håll är fallet hos oss, alltjämt vara förnämligast
de hälsovårdande samhällsorganens angelägenhet, liksom den också på grund
av de många biologiska faktorer, som ingå däri, bör stå under medicinskhygienisk
ledning. Det torde allt fortfarande vara nödvändigt att låta
bostadsinspektionen lyda under hälsovårdsnämnden och ledas av samhällets
främste hälsovårdstjänsteman på orten, tjänsteläkaren.

Utnyttjandet av byggnadsteknisk sakkunskap vid uppförande, liksom vid
underhåll och reparation av bostäderna är emellertid en viktig förutsättning
för att de bostadshygieniska strävandena skola bli framgångsrika. Den personal,
som arbetar i den fortlöpande hygieniska och sociala heminspektionen,
måste ha ögonen öppna för dessa förhållanden. Utöver allmänt hygieniska
och sociala insikter fordras därför vissa byggnadstekniska kunskaper. Detta
förutsätter, att de i bostadsinspektionen verksamma lia fått en för sådana
uppdrag anpassad utbildning.

Speciell byggnadsteknisk utbildning kan givetvis icke fordras av den i
den fortlöpande heminspektionen sysselsatta personalen. Yad som måste
fordras är förmåga att bemästra enklare frågor och tillräckligt omdöme
för att avgöra, när speciell byggnadsteknisk expert bör anlitas. För sådant
avgörande kunna och böra särskilda riktlinjer angivas; det är t. ex. lämpligt,
att byggnadsteknisk expert tillkallas före varje definitivt utdömande av lägenhet
såsom bostad.

Som en sammanfattning av sitt förslag anför bostadssociala utredningen
följande:

Bostadsinspektionen i städer och stadsliknande samhällen bör uppbyggas
sålunda, att den fortlöpande primära inspektionen överallt ålägges distriktssköterskor,
men i städer med mer än 5,000 invånare därjämte för bostadsinspektionen
speciellt anställda tjänstemän. I samtliga samhällen skall bostadsinspektionen
ledas och övervakas av ortens tjänsteläkare.

Uppbyggnaden av bostadsvårdens organisation blir således i princip lika
i alla städer och stadsliknande samhällen. Allt efter orternas storlek och
vissa övriga förhållanden komma emellertid organisationens detaljer att gestalta
sig olika. Som inledningsgrund för differentieringen i olika grupper
torde i första hand kunna uppställas samhällenas olika invånarantal, ehuru
i vissa fall även andra lokala faktorer kunna vara av betydelse vid bestämmande
av organisationens utformning.

a) Såsom en första grupp upptagas städer, köpingar och municipalsamhällen
med mindre än 5,000 invånare, sålunda orter där förhållandena i många
avseenden överensstämma med de på landsbygden rådande. Med avseende
på den allmänna hälso- och sjukvården har man också framhållit, att dylika
smärre samhällen böra organisatoriskt höra samman med kringliggande
landsbygd. Så skedde exempelvis i 1932 års förslag angående tjänsteläkar -

Kungl. Maj-.ts proposition nr ''207. 93

institutionen i städer och stadsliknande samhällen samt i 1935 års riksdags
beslut angående ordnande av distriktsvården på landsbygden.

I sistnämnda fall sattes gränsen vid 3,000 invånare, men vill utredningen
ansluta sig till stadsläkarsakkunnigas förslag, varvid övre gränsen för de
samhällen, som komme att tillhöra provinsialläkaredistrikt, skulle bliva
5,000 invånare. I enlighet med detta förslag skulle då också bostadsinspektionen
i dessa samhällen komma att få en med landsbygdens bostadsövervakning
likformig gestaltning.

b) Återstående stadssamhällen äro — bortsett från de största städerna,
som skola behandlas i särskilt sammanhang — sinsemellan av väsentligt
olika storlek, då de räkna från 5,000 till 62,000 invånare, men äro i bostadsinspektionshänseende
i så måtto lika, att överinseendet över bostadsinspektionen
hittills kunnat handhas av stadens tjänsteläkare, eventuellt den främste
av dessa, vilket även i den största av dessa städer, Norrköping, synes kunnat
ske utan olägenheter. I överensstämmelse härmed föreslås, att stadsläkare
alltjämt skall bibehålla den direkta ledningen av bostadsinspektionen
i dessa samhällen. I överensstämmelse med vad redan förut anförts bör
clistriktssköterskeorganisationen även i dessa orter omhänderha den fortlöpande
primära bostadsinspektionen. Då emellertid i dessa samhällen expeditionsarbetet
(registrering av anmälningar, inspekterade lägenheter, upptäckta
fel och brister m. m., expediering av förelägganden o. d.) kräver ett betydande
arbete, måste man därutöver ha tillgång till speciella tjänstemän (bostadsinspektörer).
Dessa, som kunna vara såväl män som kvinnor, synas dock
endast i de större städerna (företrädesvis samhällen med över 20,000 invånare)
behöva helt tagas i anspråk för bostadsinspektionen. Ifrågavarande
städer äro för närvarande till antalet 15, varav 11 redan lia heltidsanställd
bostadsinspektör. Allt efter ärendets natur kan i dessa (och större) städer
distriktssköterska, som av en eller annan anledning fliser sig icke
böra ensam fullfölja behandlingen av ett bostadsärende, hänvända sig till
bostadsinspektören. I dessa samhällen bör även behovet av byggnadsteknisk
sakkunskap utan svårighet kunna tillgodoses. — I de mindre samhällena
(62 med 5,000—20,000 invånare) komma dessa tjänstemän att viss
del av arbetstiden tjänstgöra som bostadsinspektörer, medan deras övriga
tjänstetid upptages av närliggande arbetsuppgifter i hälsovårdens tjänst.
Det torde bland annat ur denna synpunkt vara lämpligt, att man, såsom nu
i regel sker, här använder hälsovårdstillsyningsman som bostadsinspektörer.
Deras utbildning bör dock väsentligt förbättras. Även hälsovårdstillsyningsmannen-bostadsinspektören
kan givetvis användas för primära inspektioner,
då särskild anledning därtill föreligger.

c) I Stockholm, Göteborg och Malmö har redan bostadsinspektionen utbildats
som en från den övriga hälsovårdsinspektionen relativt fristående
institution. Ledningen, som i sista hand även där bör åvila förste stadsläkaren,
handhaves dock i vad det löpande arbetet beträffar av en speciell
tjänsteläkare, läkarinspektören (i Malmö tillsvidare endast föreslagen). Under
elelina läkarinspektör sorterar en särskild byrå med bostadsinspektörer (manliga
och kvinnliga). Dessa bostadsinspektörer skulle dock icke heller i dessa
städer enligt de sakkunnigas mening tagas i anspråk för den fortlöpande
inspektionen av bostadsbeståndet, utan tiven bär föreslås denna skola i första
hand utföras av distriktssköterskor, medan bostadsinspektörerna, efter särskild
anmodan från sköterskorna eller också utan sådan, företrädesvis böra
ligna sig åt den del av bostadsbeståndet, som på grund av bristfällighet
eller dylikt på fordrar särskild uppmärksamhet, ävensom åt andra mera
speciella uppgifter, såsom besiktning ur sanitär synpunkt av nybyggda lägenheter
o. d.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Bostadssociala utredningen framhåller såsom särskilt betydelsefullt, att
distriktssköterskeorganisationen jämväl för städernas del genomföres inom
rimlig tid. En förutsättning härför är emellertid enligt utredningens mening,
att ett tillräckligt antal utbildningskurser anordnas och att erforderliga medel
därtill anslås. Även för hälsovårdstillsyningsmän förmenar bostadssociala
utredningen tillräckliga utbildningsmöjligheter böra skapas, däribland även
av medicinalstyrelsen anordnade kompletteringskurser för redan anställda
tillsyningsmän.

Yttrandena över bostadssociala utredningens förslag.

I flertalet yttranden tillstyrkes förslaget i huvudsak eller lämnas det
utan erinran. Så är fallet beträffande medicinalstyrelsen, det stora flertalet
länsstyrelser och förste provinsialläkare, den övervägande delen av
stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige, byggnadslånebyrån, befolkningskommissionen,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt svensk
sjuksköterskeförening.

I en del yttranden har förslaget emellertid avstyrkts eller har tveksamhet
yppats angående den föreslagna organisationens ändamålsenlighet.
Detta gäller bland annat statskontoret, socialstyrelsen, statens inspektör för
fattigvård och barnavård, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands
och Hallands län, förste provinsialläkarna i Malmöhus och Västmanlands
län, stadsfullmäktige i några städer, svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund
samt socialpolitiska institutet.

Av bland andra länsstyrelsen i Västmanlands län, svenska stadsläkarföreningen
och svenska landstingsförbundet begäres ytterligare utredning.

Beträffande ställningstagandet till förslaget av stads- och kommunalfullmäktige
är att märka att de avstyrkande yttrandena merendels härröra från
större eller medelstora städer, som redan ha en mer eller mindre utbyggd
organisation för bostadsinspektionen, under det att mindre städer och stadsliknande
samhällen med stor majoritet tillstyrkt förslaget.

Beträffande de mera allmänna synpunkter, som framkommit i de tillstyrkande
yttrandena, må följande här återgivas.

Medicinalstyrelsen anför huvudsakligen:

Först genom en fortlöpande bostadsinspektion komma en mängd sanitära
olägenheter till vederbörandes kännedom och kunna bliva föremål för åtgärder.
Det är därför nödvändigt med en kontinuerlig inspektion av hela
bostadsbeståndet under karaktär av heminspektion. Denna heminspektion
är för hela bostadsinspektionen av grundläggande betydelse, och den organisation
och framtida utveckling efter de linjer, utredningen föreslagit, komma
säkerligen att väsentligt bidraga till en allmänt förbättrad bostadshygien.

Då denna inspektion huvudsakligen kommer att röra sig inom hemmets
sfär, synes en kvinnlig inspektör i regel lämpligast. I stället för att på
denna verksamhet skaffa särskilda funktionärer har valet helt naturligt fallit
pa den kategori sjuksköterskor, som redan förut jämte sin sjukvårdande

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

verksamhet även haft en upplysande och rådgivande verksamhet i hemmen
i avseende på bland annat bostadsvård. Örn sjuksköterskan å ena sidan är
till hemmens gagn, så är hon genom sin ingående kännedom örn hemmen
även till nytta för samhällets olika organisationer för hjälp och bistånd.
Hembesöken måste giva sjuksköterskan en synnerligen ingående kännedom
örn samtliga de förhållanden, som äro rådande i hemmen. Detta är också
en nödvändig förutsättning för att samhällets olika hjälpåtgärder skola kunna
anbringas på rätt sätt, i god tid och i väl avvägd omfattning och sålunda
få största möjliga effekt för minsta möjliga kostnad.

För att undvika dubbelbesök och då man redan har erfarenhet av en
organisation, som i sig innefattar bostadsvård, sjukvård och andra socialmedicinska
verksamhetsgrenar, faller det sig rätt naturligt att denna organisation
även kommer till tillämpning i de större städerna.

Det har med rätta klagats över det stora antalet olika besökare i hemmen.
Alla de olika sociala myndigheterna hava ju sina speciella ombud. Så finnas
för närvarande fosterbarnsinspektris, barnavårdsman, hälsovårdstillsyningsman,
bostadsinspektör, dispensärsköterska, skolsköterska, mjölkdroppssköterska,
sjukkassebesökare, olika slag av kuratorer, assistent vid nykterhetsnämnd,
arbetslöshetskontrollant m. fl.

För landsbygdens del har principen örn få hembesökare blivit fastslagen
av riksdagen i och med den nya distriktsvårdens genomförande. Det är
därvid att märka att å landsbygden risken för dubbelbesök är betydligt
mindre än i städerna, där den sociala omvårdnaden är så mycket mera utvecklad
och där varje gren företrädes av sin speciella tjänsteman.

Dubbelinspektion inträffar så ofta, att en allvarlig opinion är på väg att
uppstå, vilken så småningom kan bli en fara för samhällets hjälp åt olika
kategorier av lijälpbeliövande. Det är av så mycket större vikt att beakta
detta som utvecklingen till allt större differentiering av hjälpverksamheten
alltfort synes pågå. Då således å ena sidan hembesöken äro nödvändiga
ur såväl vård- som kontrollsynpunkt men å andra sidan icke kunna pågå
eller utvecklas som hitintills genom en massa funktionärer, måste man söka
finna en form, som på en gång tillgodoser hemmens och samhällets intressen.

Denna form synes icke kunna vara annan än en koncentrering av hembesöken
till minsta möjliga antalet hembesökare. Förslaget örn distriktsvårdens
utvidgande till samtliga städer synes medicinalstyrelsen vara en
logisk konsekvens av beslutet om distriktsvården å landsbygden och den
enda möjliga lösningen på ovan exemplifierade svåra problem.

Styrelsen vill framhålla fördelen av att inom denna organisations ram
möjlighet gives till snart sagt vilken som helst lösning av organisationsfrågan,
som kan i viss stad synas vara den för tillfället lämpligaste. Då
därtill kommer att planen för organisationens utbyggande, vilken skall godkännas
av medicinalstyrelsen, givetvis icke behöver eller ens kan avse genomförande
av hela organisationsplanen på en gång utan måste lämna rum för
ett successivt utbyggande, samt då intet tvång utövas utan varje stad har
sin frihet att begagna sig av de förmåner, som statsbidraget utgör, eller att
icke göra det, synes förslaget vara väl anpassat för de skilda behoven i
städer av olika storlek.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som starkt understryker behovet
av en effektiv bostadsinspektion, uttalar bland annat:

Förbundet instämmer i de sakkunnigas uttalanden, att inspektionen ej
får i huvudsak bliva av byggnadsteknisk art, utan att den i lika lillg grad
bör hava karaktären av en inspektion av hemmet såsom sådant. Det kan

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

icke nog kraftigt framhävas, vilken betydelse en verklig bostads- och heminspektion
måste få för den sociala hjälpverksamheten.

De sakkunniga framhålla, att de som utföra dylik inspektion »osökt kunna
handlägga varjehanda sociala och hygieniska frågor, som erbjuda sig i varje
hem». Mot detta uttalande torde ingenting kunna erinras. Givetvis är det
synnerligen önskvärt, att vad en dylik heminspektör under sitt arbete erfarit,
utnyttjas av alla sociala hjälpverksamhetsgrenar till undvikande av
onödiga, för vederbörande irriterande hembesök. Däremot vore det förhastat
örn man härav, såsom de sakkunniga synas göra, ville draga den slutsatsen,
att genom dessa heminspektörers arbete hembesök från särskilda representanter
för varje hjälpverksamhetsgren i huvudsak skulle kunna göras onödiga.

De sakkunniga uttala, att genom distriktssköterskornas verksamhet i
städerna hembesöken för den personal, som där finnes hos specialorganen,
skulle kunna »till stor del bortfalla» och att denna personals antal därför
skulle kunna »betydligt nedsättas». Det må då erinras örn att genom distriktssköterskornas
rön och anmälningar specialorganen kunna antagas få sin verksamhet
utvidgad, varigenom deras personalbehov tvärtom kan komma att
ökas.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhåller betydelsen av att den
inspektion, som för olika sociala och hygieniska ändamål måste göras i
hemmen, i så stor utsträckning som möjligt utföres av en person, och att
denna person är en kvinna. Den bostadsinspektion, som enligt förslaget
skulle åläggas distriktssköterskan, borde dock betraktas uteslutande som en
förstahandsinspektion, så att inspektion ävensom utdömning av undermåliga
bostäder utföres av tekniskt sakkunnig person.

Svensk sjuksköterskeförening tillstyrker livligt kärnpunkten i förslaget, nämligen
strävan att i största möjliga utsträckning sammanföra olika sociala
uppgifter på en befattningshavare för att härmed dels förhindra, att samma
familj besökes av flera olika personer med var och en sin uppgift, dels genom
den föreslagna befattningshavaren erhålla mer fortlöpande kännedom örn en
familjs allehanda svårigheter och härigenom tillfälle att i tid föreslå och vidtaga
erforderliga åtgärder för eventuella missförhållandens avhjälpande.

I de avstyrkande yttrandena går motiveringen väsentligen ut därpå, att
distriktssköterskans arbetskraft icke skulle räcka till för uppgiften att utöva
den primära bostadsinspektionen vid sidan av alla hennes övriga sjuk- och
hälsovårdsuppgifter, varigenom även bostadsinspektionen skulle bliva sämre
tillgodosedd än örn den sköttes helt av specialpersonal. Det har vidare
framhållits, att frågan örn den inverkan, som distriktssköterskans verksamhet
skulle utöva på arbetet inom andra grenar av social- och hälsovården,
är otillräckligt utredd, varjämte frågan örn hur kostnaderna för organisationen
utöver statsbidragen skulle fördelas lämnats oklar. I några yttranden
göres gällande, att den föreslagna organisationen kan vara lämplig för mindre
stadssamhällen, men att för större samhällen en annan organisationsform
vore mera ändamålsenlig.

Socialstyrelsen hänvisar till de betänkligheter, styrelsen i vederbörligt
sammanhang framfört mot en organisation av ifrågavarande beskaffenhet för
landsbygdens del, och tillägger bland annat:

97

Kung!. Majus proposition nr 207.

Betänkligheter av denna art, vilka dock ansetts böra vika för landsbygdens
vidkommande, där det gällt att inom det möjligas ram åstadkomma en till
nöds antaglig organisation, växa emellertid i styrka i samina mån som det
blir fråga örn större folkcentra. Över huvud taget bliva arbetsuppgifterna
här mera komplicerade samt även mera ansvarsfulla, och i samma mån gör
sig också behovet av sakkunskap mera gällande, och detta såväl beträffande
sådan hälso- och sjukvård, vilken sjuksköterskeväsendet har att företräda,
som även med avseende å bostadsinspektionen. Men på samma gång växa
också möjligheterna att tillgodose kravet på särskild sakkunskap för uppgifternas
utövande. Att då enbart ur synpunkten av organisativ likformighet
avstå från den mera rationella anordning, som en specialiserad uppgiftsoch
arbetsfördelning i detta fall innebär, synes styrelsen mindre välbetänkt.

Uppenbart är, att organisatio asväsendet inom den kommunala socialpolitiken
— bostadsinspektionen däri inbegripen — vad specialisering angår ej
kan eller bör drivas utom de gränser, som det rimliga och möjliga uppdrager.
Och dessa gränser bli givetvis snävare — liksom också behovet av
specialisering minskar — ju mii dre samhällena äro. I mindre städer och
stadsliknande samhällen torde förhållandena härutinnan i mångt och mycket
vara jämförliga med dem, som råda på rena landsbygden. Örn man nu för
landsbygdens vidkommande godtagit en form för organisation av bostadsinspektionens
utövande, skulle sa uma organisationsform måhända kunna
tillämpas jämväl för mindre städer och stadsliknande samhällen. Delade
meningar låta härvid tänka sig, var gränsen lämpligen må dragas i fråga örn
befolkningens storlek. Styrelsen föreställer sig, att detta bör ske vid 3,000
eller möjligen — högst — 5,000 invånare.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård håller före, att det vore att
överskatta distriktssköterskornas arbetskraft och kompetens, när man vill pålägga
dem även den nya uppgiften som bostadsinspektörer, och att deras
arbete i sjukvårdens tjänst skulle taga skada, örn de ålades en sådan uppgift.
Det och för sig önskvärda minskandet av hembesök från olika hjälpinstitutioner
skulle endast i mindre mån uppnås på det av de sakkunniga föreslagna
sättet utan därför måste sökas andra utvägar. Tillika yttrar inspektören
bland annat:

Det bör ock framhållas, att det icke kan anses önskvärt att en och samma
form för ordnande av den föreslagna bostadsinspektionen införes överallt och
att staten lämnar bistånd endast när en bestämd organisationsform genomföres.
Det framgår också att hittillsvarande bostadsinspektion anordnats
på olika sätt allt efter städernas särskilda förhållanden. Statsbidrag borde
därför kunna utgå till bostadsinspektion i den mån vederbörande kommunala
myndigheter framlägga förslag, som godkännas av den statliga myndigheten.

Sveriges läkarförbund, som anser det uppenbart, att en distriktssköterskeorganisation
för städerna från början måste avvägas med tanke på att tillfredsställa
även sjukvårdens krav, yttrar vidare:

Distriktssköterskeinstitutionen bör organiseras så, att dess bas är sjukvård,
men distrikten dimensioneras på sådant sätt att tillräcklig tid blir över
för ett vidsträckt arbete i hälsovård, exempelvis förebyggande medra- och
barnavård, tuberkulosprofylax m. fl. hälsovårdande åtgärder, som stå i ett
skönjbart samband med sjukvård. Att inordna fattigvårds- och barnavårdsärenden
inom distriktssköterskeinstitutionen torde möta svårigheter •— åtminstone
i större och medelstora städer — dels ur kompetenssynpunkt dels
på grund av olägenheten för sköterskan att sortera under flera överordnade.

Bihang till riksdagens g>rotokoll 1036. 1 sami. Nr 207. Sf''C 3f> 7

98

Kungl. Majus proposition nr 207.

Svenska stadsläkarföreningen yttrar bland annat:

Följden av den föreslagna anordningen skulle bli, att i städerna hälsovårdsövervakningen
skulle komma att bli fördelad på tvenne grupper tillsyningsorgan:
dels de av landstinget (eller dess distriktsvårdsstyrelse) anställda
distriktssköterskorna för socialhygien och bostadsinspektion dels den
av hälsovårdsnämnderna anställda personalen för allmän hälsovård, däri inbegripet
bostadsinspektion. Örn bostadsinspektionen i städerna skall inten
sifieras, bör detta ske inom hälsovårdsstadgans ram och av krafter, inrangerade
i den nuvarande organisationen, däremot ej av från hälsovårdsnämnderna
fristående organ.

Svenska stadsförbundet anser distriktsvårdens utsträckande även till
städer med mer än 3,000 invånare ge fog för invändningar samt tillägger:

Ett fortsatt utbyggande för städernas del av distriktsvårdsorganisationen
torde dock icke böra helt avvisas. Men det är svårt att inse, att för nu föreliggande
behov det skall vara nödvändigt att över hela landet gå fram efter
samma schablon. Kan det icke överlämnas åt städerna att själva bestämma
organisationen av en lagstadgad bostadsinspektion, synes statsmakternas ingripande
i vart fall böra ske i former, som göra det möjligt att anpassa organisationen
efter förhållandena på de olika platserna. I och med statlig myndighets
prövning av lokala föreskrifter torde tillräckliga förutsättningar för
statsbidrags beviljande kunna föreligga, utan att organisationen behöver
göras ensartad för hela landet. På de skilda samhällena kunde då ankomma
att bedöma, i vilken omfattning de ansåge distriktsvårdsorganisationen böra
komma till användning, men de skulle icke hindras att tillämpa andra organisationsformer,
som kunde av statlig myndighet anses medföra tillräcklig
effektivitet i arbetet.

Under alla förhållanden torde det få anses fullkomligt uteslutet, att frågan
om distriktsvårdsorganisationens införande i städer med mer än 3,000 invånare
skulle bedömas och avgöras enbart med hänsyn till nu föreliggande
spörsmål. Organisationsformens överförande till städerna i gemen måste
ovillkorligen förutsätta ett ingående övervägande även ur andra synpunkter,
än dem utredningen haft att taga ställning till.

Svenska landstingsförbundet anmärker, att de sakkunniga ej närmare ingått
på frågan, huru distriktsvården i städerna skall finansieras och i vilken
ställning den skall stå till distriktsvårdsstyrelsen, och tillägger bland annat:

Även örn det utan tvivel är lämpligt beträffande landsbygden, att bostadsinspektion
ingår som ett led i distriktssköterskornas uppgift, torde det därför
ej vara sagt, att ett liknande förfarande lämpar sig för medelstora och
större städer. För deras vidkommande kan det väl, åtminstone i vissa fall
anses lämpligare att överlåta heminspektionen å helt anställda tjänstemän,
särskilt utbildade för denna uppgift.

Att staten skulle lämna bidrag till stadsdistriktssköterskas avlöning förutsättes
av de sakkunniga. Däremot framgår icke med tydlighet, huruvida
beträffande städer, som deltaga i landsting, landstingen skulle svara för återstående
del av lönen och för övriga med vården förenade kostnader eller örn
dessa skulle gäldas av vederbörande kommun. Innan närmare utredning härutinnan
föreligger, anser sig styrelsen ej kunna taga ställning till denna fråga
eller till spörsmålet örn distriktsvårdsstyrelsens befattning med distriktsvården
i städerna, över huvud taget vore det lämpligt, att hela frågan om
den öppna och förbyggande vården och därmed sammanhängande spörsmål
upptoges till behandling. Man kunde då erhålla möjlighet att rättvist be -

99

Kungl. Majis proposition nr 207.

döma och avväga olika vårdformer sinsemellan samt få en enhetlig överblick
över organisationen och dess finansierande

Medicinalstyrelsens förslag till författningsbestämmelser.

Medicinalstyrelsen har avgivit förslag dels till kungörelse örn ändrad lydelse
av kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård
dels ock till en kungörelse angående statsbidrag till bostadsinspektion.

De föreslagna ändringarna i kungörelsen angående statsbidrag till
distriktsvård innebära i huvudsak följande.

För stad, som ej deltager i landsting, skall staden själv bli huvudman för
distriktsvården. I den distriktsvårdsstyrelse, som skall finnas för sådan stad,
skall förste stadsläkaren vara självskriven ledamot och övriga ledamöter av
styrelsen utses av stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige skola äga besluta, örn
de finna sådant lämpligt, att distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av hälsovårdsnämnden
eller viss avdelning därav. Den omedelbara tillsynen över
distriktsvården skall i stad, som ej deltager i landsting, åvila stads- eller stadsdistriktsläkare.
Angående ansökan örn statsbidrag skola motsvarande bestämmelser
gälla, som äro meddelade för landsting.

För stad, som deltager i landsting, skall landstinget vara huvudman, och skola
med avseende å distriktsvården i sådan stad gälla de för landsbygden meddelade
bestämmelserna.

Enligt den föreslagna kungörelsen örn statsbidrag till bostadsinspektion
må statsbidrag till avlönande av bostadsinspektör och tillsyningsman
i bostadsinspektion utgå till stad, som iakttager följande bestämmelser
angående anordnande av bostadsinspektion.

I stad med 20,000 invånare eller däröver må anställas erforderligt antal
bostadsinspektörer. I stad med 5,000 invånare eller däröver intill 20,000 invånare
må anställas tillsyningsman i bostadsinspektion. Bostadsinspektör och
tillsyningsman antagas och entledigas av hälsovårdsnämnden. Den omedelbara
tillsynen över bostadsinspektionen åligger stadsläkaren eller, där sådan
finnes, förste stadsläkaren. Bostadsinspektion skall vara anordnad enligt av
medicinalstyrelsen godkänd plan. Bostadsinspektörs och tillsyningsmans
verksamhet skall i allmänhet omfatta insyning av nybyggda lägenheter, återkommande
besiktning av byggnader och lägenheter m. m. Bostadsinspektörs
och tillsyningsmans tjänstgöringsförhållanden skola vara närmare reglerade
genom en av hälsovårdsnämnden utfärdad och av medicinalstyrelsen godkänd
instruktion. Bostadsinspektör och tillsyningsman skall hava genomgått erforderlig
såväl teoretisk som praktisk utbildning och av medicinalstyrelsen förklarats
behörig att innehava dylik tjänst.

Statsbidrag skall enligt kungörelseförslaget utgå med 1,500 kronor om året
för varje bostadsinspektörsbefattning samt med 750 kronor örn året för varje
tillsyningsmannatjänst. Vidare lämnas vissa bestämmelser angående förfarandet
vid ansökan om statsbidrag samt föreskrives slutligen, att bostadsinspektion,
för vilken statsbidrag åtnjutes, skall i allt, som rör hälsovården,
stå under medicinalstyrelsens överinseende.

Departe ments chefen.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Medicinalstyrelsen har verkställt följande beräkning av statsverkets kostnader
under budgetåret 1936/1937, därest bestämmelserna i bostadssociala
utredningens förslag skulle träda i kraft den 1 januari 1937.

Statsbidrag beräknas för högst 40 distriktssköterskor i städer med mer än

5.000 invånare, motsvarande 10 procent av antalet sköterskor vid fullt utbyggd
distrikts vård i dessa städer, och kostnaderna därför upptagas till högst 20,000
kronor. För en utbildningskurs vid distriktssköterskeskolan räknas med 36,000
kronor. Kostnaderna för statsbidrag till bostadsinspektörer och hälsovårdstil]
syningsmän i bostadsinspektionen beräknas till högst 46,500 kronor. Sammanlagt
skulle alltså enligt medicinalstyrelsens kalkyl kostnaderna uppgå till
högst 102,500 kronor.

Den utredning, som bostadssociala utredningen förebragt örn nuvarande
förhållanden beträffande bostadsövervakningen i städer och stadsliknande
samhällen samt örn betydelsen för bostadsförhållandenas förbättring av fortlöpande
bostadsinspektion, synes mig giva vid handen, att det föreligger ett
behov av bostadsövervakningens nyordning i stadssamhällena. De riktlinjer
härför, som utredningen uppdragit, anser jag vara i huvudsak välbetänkta;
skälen för en mera enhetlig organisation av hembesöken och för att den fortlöpande,
primära övervakningen omhänderhaves av distriktssköterskor eller
liknande organ förefalla bärande. Då emellertid distriktssköterskornas verksamhet
omfattar en mångfald andra uppgifter än bostadsvård och då det
icke är tillräckligt utrett, hur övriga grenar av hälsovården samt sjukvården
skulle komma att påverkas av den föreslagna organisationen, torde
ytterligare utredning i dessa avseenden vara påkallad, innan ståndpunkt tages
till förslaget. Härtill kommer att, såsom särskilt svenska landstingsförbundet
påpekat, frågan örn finansieringen av organisationen ävenledes torde kräva
ytterligare överväganden. Olika meningar synas nämligen kunna råda, om
— frånsett bidraget av statsmedel — städer med över 5,000 invånare själva
skola bekosta sin organisation eller kostnaderna därför skola drabba landstinget.
Härmed torde även sammanhänga frågan, om dylika städer själva
skola vara huvudmän för sin organisation eller örn denna skall ingå såsom
en del av den för hela landstingsområdet gällande.

Emellertid torde vissa skäl tala för att redan nu till prövning upptaga
frågan örn anordnande av distriktsvård i de städer, vilkas invånarantal överstiger
3,000 men ej 5,000. I den proposition (nr 213), som låg till grund för
fjolårets riksdagsbeslut angående statsbidrag till distriktsvården anmärktes,
att under utredningen i ärendet ifrågasatts, huruvida icke jämväl städer över

3.000 och upp till 6,000 invånare borde ingå i den föreslagna distriktsvårdsorganisationen,
och uttalades i anslutning härtill, att frågan örn distriktsvården
i dessa städer lämpligen torde böra lösas i samband med prövningen
av det förslag, bostadssociala utredningen då förberedde. Mot detta uttalande
gjordes under frågans riksdagsbehandling ingen erinran. Med hänsyn härtill
lärer den beslutade gränsdragningen vid 3,000 invånare få betraktas allenast
såsom provisorisk. Ett dylikt förhållande torde emellertid lämpligen icke

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

böra få fortgå, detta så mycket mera som landstingen under den närmaste tiden
vid distriktsvårdens utbyggande komma att få taga ställning till indelningen
i distrikt. Den utredning, bostadssociala utredningen verkställt, lärer även
tydligt visa, att en gränsdragning vid 5,000 invånare är mera lämplig än vid

3,000 invånare. För städernas del torde nämligen i allmänhet en distriktssköterskas
verksamhetsområde få givas en omfattning av cirka 5,000 invånare.
Dessutom vill det synas som örn förhållandena, såvitt nu är ifråga, äro så
likartade i samtliga städer med högst 5,000 invånare, att någon åtskillnad dem
emellan ej gärna kan vara berättigad. I anslutning till det anförda anser jag
mig böra förorda den ändring i nu gällande grunder för statsbidrag till
distriktsvården, att statsbidrag till distriktssköterskas avlönande må utgå till
landsting, som med iakttagande av de därutinnan meddelade bestämmelserna
anordnat distriktsvård å den i landstingsområdet ingående landsbygden jämte
städer med högst 5,000 invånare. Beträffande den årliga kostnaden för statsverket
till följd av en dylik ändring må anmärkas, att då antalet av de städer,
som skulle beröras av ändringen, utgör allenast 16, denna kostnad torde
komma att stanna under 20,000 kronor. Med hänsyn härtill lärer någon
ändring ej erfordras i de hos riksdagen för budgetåret 1936/1937 äskade anslagen
för distriktsvården.

Under åberopande av vad jag här i skilda hänseenden anfört får jag hemställa,
att Kungl. Majit ville

dels anhålla örn riksdagens yttrande över härvid fogade förslag
till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 (nr 566),

dels och föreslå riksdagen att godkänna den ändring i grunderna
för statsbidrag till distriktsvården, som av mig förordats.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hani Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Å. K o nlwitll.

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 207.

5r.fi