Kungl. Majus proposition nr 206.

1

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade
grunder för statsbidrag till vissa grenar av
den slutna sjukvården m. m.; given Stockholms slott
den 28 februari 1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 28 februari 1936

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller fråga örn ändrade grunder
för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården med mera och anför
därvid följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 206.

194 se 1

2

Kungl. Majus proposition nr 206.

Inledning.

I skrivelse den 8 juni 1927, nr 818, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt en utjämning av
kostnaderna för den allmänna sjukvården i riket kunde åvägabringas, samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.
Till grund för riksdagens hemställan lågo två grupper av inom
båda kamrarna väckta, till avfattningen olika men med avseende å innebörden
i huvudsak överensstämmande motioner örn utredning av frågan örn
bidrag från statens sida till täckande av kostnaderna för den allmänna sjukvården.
I motionerna hade bland annat framhållits, att inom flertalet sjukvårdsområden
antalet vårdplatser för kroppsligt sjuka icke kunde anses tillräckligt
samt att det måste framstå såsom synnerligen angeläget att inom
en snar framtid öka antalet dylika sjukvårdsplatser. Tillika hade motionärerna
emellertid betonat, att flertalet landsting redan för den nu löpande
sjukhusdriften hade att vidkännas en utdebitering, som måste anses avsevärd,
särskilt i förhållande till storstädernas utgifter för motsvarande ändamål,
samt att förty en utjämning borde ske sjukvårdsområdena emellan av
kostnaderna för fullgörande av ifrågavarande uppgifter. I sammanhang därmed
påtalades den ojämnhet i skattebördans fördelning över huvud, som
vore rådande mellan olika beskattningsområden.

Riksdagen anförde för sin del i skrivelsen, att det visserligen med hänsyn
till statens under de senaste åren alltmera ökade utgifter för sjukvård av
skilda slag måste anses tvivelaktigt, huruvida staten åtminstone för närvarande
kunde eller borde ikläda sig större utgifter för den allmänna sjukvården
än de nu utgående, men att riksdagen dock ansett önskligt att, särskilt
i betraktande av den ojämnhet i kostnaderna för nu ifrågavarande
ändamål, som förefunnes mellan de olika landstingsområdena och primärkommunerna,
en utredning i den av motionärerna föreslagna riktningen komme
till stånd. Riksdagen ansåge sålunda, att med hänsynstagande till de kostnader,
som staten för närvarande finge vidkännas för den allmänna sjukvården,
en undersökning borde verkställas, huruvida och på vad sätt en utjämning
av kostnaderna för de olika sjukvårdsområdena kunde åvägabringas.
Riksdagen hemställde för den skull örn en dylik utredning men underströk,
att den icke därvid intoge någon ståndpunkt till frågan, örn staten borde i
större mån än nu vore fallet bidraga till vården ifråga.

Över riksdagens skrivelse avgavs den 6 juli 1927 utlåtande av medicinalstyrelsen.
Styrelsen erinrade däri örn den i vårt land förhanden varan de fördelningen
av sjukvårdskostnaderna mellan staten, landsting och kommuner,
enligt vilken fördelning en viktig del av den allmänna sjukvården, nämligen
lasarettsvården, sedan lång tid tillbaka påvilat vederbörande landsting, respektive
i landsting icke deltagande städer. Styrelsen framhöll, att de kostnader,
som härigenom vållats nyssnämnda korporationer, på sista tiden stigit
så avsevärt och dessutom kommit att på de olika landstingsområdena falla

3

Kungl. Majus proposition nr 206.

så ojämnt, att etet på många håll vöre ovisst, huruvida de belopp, vilka
lämpligen skulle kunna utdebiteras för ändamålet, hädanefter skulle visa sig
tillräckliga för den fortsatta utveckling av sjukvården, som särskilt för vissa
landsdelar vore mycket välbehövlig. Beträffande det principiellt riktiga eller
oriktiga i att beträda den av motionärerna anvisade vägen ansåg sig styrelsen
icke böra göra något uttalande. Styrelsen betonade emellertid, att därest
en blivande utredning skulle ådagalägga behovet av att staten ekonomiskt
trädde emellan i och för en ifrågasatt utjämning av sjukvårdskostnaderna,
en sådan åtgärd skulle vara ägnad att medföra vissa andra fördelar äD de
rent ekonomiska, särskilt beträffande förläggningen av nya sjukvårdsanstalter
samt anordnandet av nya specialavdelningar vid lasarett. I sistnämnda hänseende
hade man, yttrade styrelsen, hållit före, att upprättande av en allmän
sjukvårdsplan, vilken säkerligen bleve nödvändig för genomförande av åstundad
skatteutjämning, skulle vara ägnad att underlätta utbyggandet på lämpligt
sätt av specialsjukvården. Båda dessa så att säga lokalfrågor skulle måhända
genom åstadkommande av den påyrkade skatteutjämningen kunna
lösas på ett mera enhetligt och för landet i dess helhet fördelaktigt sätt än
som för närvarande vore möjligt. Styrelsens utlåtande utmynnade i hemställan
örn frågans hänskjutande till utredning genom en särskild kommitté.

Den av medicinalstyrelsen berörda frågan örn en enhetlig sjukvårdsplan
har även behandlats av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, som i en
till Kungl. Majit ingiven, den 15 juli 1927 dagtecknad skrivelse hemställt
om utredning, huru planmässighet skulle kunna uppnås i den utveckling
av den slutna kroppssjukvården, som påginge och ytterligare vore att emotse.
Centralstyrelsen framhöll därvid särskilt, att en splittring i den slutna sjukvårdens
ledning blivit en följd av att ansvaret för sjukvårdens ordnande
varit fördelat på så många olika myndigheter och att denna splittring innebure
en fara för en rationell utveckling, särskilt beträffande sjukvårdens
specialisering. För egen del ansåge centralstyrelsen, att en tillfredsställande
organisatorisk utveckling av sjukhusväsendet icke kunde tryggas utan att
en enhetlig plan härför upprättades samt att även de ekonomiska synpunkterna
bäst skulle främjas genom en dylik plan.

Vid anmälan i statsrådet den 4 januari 1929 av frågan om regleringen
av utgifterna under femte huvudtiteln för budgetåret 1929/1930 berörde föredragande
departementschefen ock vissa spörsmål, som sammanhänga med nyss
angivna framställningar. Departementschefen yttrade bland annat.

Yid behandlingen av de särskilda punkterna under huvudtiteln kunde man
icke undgå att erhålla ett ganska bestämt intryck av att vidtagna åtgärder
för understöd från statens sida till olika slag av allmänt social och sjukvårdande
verksamhet av icke statlig natur ej alltid vidtagits på ett tillräckligt
planmässigt sätt. Då man ofta syntes hava handlat endast från fall till
fall, hade statens understödjande verksamhet för skilda ändamål kommit att
brista i enhetlighet, och beträffande bidragen hade olikheter kommit att
uppstå, som knappast kunde anses tillräckligt betingade av omständigheterna
i de särskilda fallen. Detta gällde särskilt i fråga örn bidrag till vårdanstalter
av skilda slag. Då dessa statsbidrag till största delen ginge till samma

4

Kungl. Majus proposition nr 206.

håll, nämligen till landstingen och. i viss mån, primärkommunerna, syntes
det i och för sig knappast nödvändigt, att bidragen utginge i så många former
och med så varierande belopp, som nu vore händelsen. Av det sätt,
varpå hithörande frågor behandlats, hade också följt, att avgränsningen mellan
å ena sidan de vårduppgifter, som borde handhavas respektive understödjas
av staten, och å andra sidan den verksamhet, som skulle helt eller
med understöd av statsmedel ombesörjas av landstingen respektive primärkommunerna,
blivit något obestämd. Aven måste man i vissa fall fråga sig,
huruvida fortsatt byggnadsverksamhet eller fortsatt utbyggnad av viss organisation
alltjämt vore nödvändig eller örn icke genom av utvecklingen möjliggjorda
inskränkningar på andra områden eller ökat samarbete eller förbättrad
organisation samma resultat skulle kunna nås på en enklare och
billigare väg. Det måste enligt departementschefens mening anses som ett
riksintresse, att de sålunda berörda frågorna — givetvis i samförstånd och
samarbete med landstingen -— upptoges till dryftande. Motsvarande gällde
i vissa avseenden också primärkommunerna. Genom en undersökning i nu
angivna hänseenden syntes departementschefen vidare kunna vinnas såväl
betydande förmåner för sjukvården såsom en rikets gemensamma angelägenhet
som ock besparingar för landsting och primärkommuner, samtidigt med
att statens utgifter åtminstone icke skulle behöva ökas. Man borde vid
bedömande av hithörande frågor hålla i sikte, att statens utgifter för sociala
ändamål endast vore en del — och ingalunda den största delen — av det
allmännas utgifter för dessa ändamål.

Med anledning av vad sålunda förekommit bemyndigade Kungl. Maj:t
genom beslut den 12 mars 1929 chefen för socialdepartementet att tillkalla
högst fem sakkunniga för att i de hänseenden som angåves i statsrådsprotokollet
över socialärenden samma dag, inom departementet biträda med utredning
rörande den slutna kroppssjukvården i riket. I uttalande till nämnda
statsrådsprotokoll angav vederbörande departementschef utredningens huvudsyfte
vara att söka åstadkomma en riksplan för ett rationellt ordnande av
den å anstalter och vårdhem bedrivna allmänna kroppssjukvården, i vad
angår framtida åtgärder, så att den ej blott ur enskilda landsdelars eller
enstaka vårduppgifters utan även ur hela rikets synpunkt och i sjukvårdens
intresse över huvud efter hand bomme att motsvara vad som för överskådlig
tid rimligen borde krävas, samtidigt som detta resultat vunnes för minsta
möjliga kostnad, fördelad på rättvisaste sätt. Departementschefen uppdrog
tillika utförliga riktlinjer för utredningens bedrivande. Dessa torde i stora
drag kunna sammanfattas sålunda.

1. Såsom utgångspunkt för utredningen borde verkställas en allmän inventering
av förefintliga anstalter på kroppssjukvårdens område. Denna
undersökning borde främst avse den allmänna lasarettsvården med dess specialavdelningar,
men hänsyn borde ock tagas till andra vårdgrenar av större
betydelse, såsom epidemivård, tuberkulossjukvård, behandling av kräftsjukdomar,
vanförevård och kronisk sjukvård, eventuellt även vård vid barnsbörd
och vård av reumatiska sjukdomar. I samband härmed borde göras en utredning
angående eller sammanställning av befintliga uppgifter rörande de
kostnader, som för närvarande äro förenade med den allmänna sjukvården.
Utredningen borde omfatta såväl nedlagda engångskostnader som löpande
driftkostnader samt jämväl avse kostnadernas fördelning på staten, landsting,
primärkommuner och enskilda.

5

Kungl. Majus proposition nr 206.

2. Nästa led i utredningen borde gå ut på en iindersökning av vilka anordningar,
som kunde anses behövliga för en tillfredsställande ordning inom
de olika ifrågavarande grenarna av sjukvård. Undersökningen kunde ske i
ganska stora drag och i första hand taga hänsyn till behovet ur rikssynpunkt.
Genom en jämförelse med den verkställda inventeringen komme därefter att
framgå vad som återstode att göra. Yppades behov av ökade vårdmöjliglieter,
borde man främst söka täcka detta genom effektivare utnyttjande av
redan befintliga anstalter under särskilt beaktande av möjligheterna till samorganisation
mellan olika sjukvårdsområden och mellan olika vårdgrenar
ävensom de förbättrade kommunikationernas betydelse för sjuktransporter.
Även borde övervägas, i vad män vårdplatser, närmast avsedda för mera tillfälliga
sjukvårdsbehov, lämpligen kunde användas för mera beständiga sådana.
Vore åter en utökning av antalet totala vårdplatser ofrånkomlig, borde
noga tillses, att icke dyrbarare sådana planerades, än tillgodoseendet av det
avsedda sjukvårdsbehovet krävde.

3. Efter dessa mera tekniska undersökningar borde utredningsarbetet
främst inriktas på att söka åstadkomma en i möjligaste mån klar avgränsning
mellan å ena sidan vad staten i fråga örn den slutna kroppssjukvården
borde för framtiden åtaga sig och å andra sidan vad som därutinnan borde
åligga landstingen, respektive primärkommunerna, eller eventuellt kunde
lämnas åt enskilda sammanslutningars initiativ och omsorg. Väsentligast
härvid vore att undersöka, huruvida icke en bättre och mera enhetlig ordning
än den nuvarande kunde vinnas utan ökade totalkostnader för det allmänna,
d. v. s. för staten, landstingen och primärkommunerna tagna såsom
helhet. För främjande av nämnda syfte borde noga övervägas en sådan omläggning
av statens ställning till olika sjukvårdsgrenar, att staten helt övertoge
någon eller några av de grenar, där nu i en eller annan form staten
bidroge, under det att andra grenar, till vilka statsbidrag nu utginge, helt
och hållet komme att vila på landstingen, vart för sig eller i samverkan
med varandra.

4. Härmed vore man inne på utredningens kärnpunkt eller spörsmålet
örn ett rationellt ordnande, på sätt förut antytts, av ifrågavarande sjukvård.
Utredningen borde härvid söka finna lämpliga former för den samverkan
mellan de administrativa enheterna på sjukvårdens område, som i detta hänseende
erfordrades. Övervägas borde ock, huruvida icke de spärrar mellan
olika sjukvårdsområden, som nu existerade i form av olika legosängsavgifter
för sjuka, boende inom respektive utanför sjukvårdsområdet, kunde helt
slopas eller deras hämmande verkningar på annat sätt övervinnas. Möjligen
borde även fattigvårdslagens bestämmelser angående landstingens bidragsskyldighet
till vissa av primärkommunernas sjukvårdskostnader revideras i
den riktning, att en del av ifrågavarande kostnader alltid stannade på primärkommunerna
mot det att landstingsbidrag erhölles i ett större antal fall
än nu. Slutligen borde prövas möjligheten och lämpligheten av att åstadkomma
mera enhetliga bestämmelser rörande statsbidragen jin de nu gällande,
därvid hänsyn borde tagas jämväl till möjligheten att jul denna väg
vinna skatteutjämning mellan de olika sjukvårdsområdena.

Att verkställa nu skisserade utredning tillkallades såsom sakkunniga dåvarande
riksgäldsfullmäktigen C. G. Ekman, åt vilken jämväl uppdrogs att
såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar, dåvarande generaldirektören
och chefen för medicinalstyrelsen N. E. Hellström, numera framlidne
sekreteraren hos svenska landstingsförbundet S. A. Odén, ledamoten
av riksdagens första kammare N. J. M. Svensson samt dåvarande ledamoten

6

Kungl. Majus proposition nr 206.

av riksdagens andra kammare E. I. Lindley. Sedan Ekman i egenskap av
statsminister den 26 juni 1930 entledigats från ifrågavarande uppdrag, tillkallades
i hans ställe landshövdingen S. Lubeck att såsom ordförande leda
utredningen. De sakkunniga an togo benämningen »Statens sjukvårdskotnmitté».
Kommittén har i frågor rörande tuberkulossjukvården biträtts av
sekreteraren hos svenska nationalföreningen mot tuberkulos, medicine doktorn
G. Neander.

Genom särskilda beslut uppdrogs sedermera åt kommittén att dels verkställa
utredning och avgiva förslag i fråga örn befrielse från skyldighet att
återbära uppburet statsbidrag vid användande av epidemisjukhus för annat
allmännyttigt ändamål än såsom anstalt, för vars uppförande eller inrättande
statsbidrag kan utgå, dels ock fullfölja av medicinalstyrelsen påbörjad utredning
angående ifrågasatt statsbidrag till resor för ambulatorisk kvävgasbehandling
av tuberkulösa samt inkomma med det yttrande eller förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Kommittén har den 17 maj 1934 avgivit betänkande i ämnet (statens
offentliga utredningar 1934: 22). I betänkandet, som är enhälligt, redogöres
först för det resultat, vartill kommitténs utredning angående sjukhusväsendets
nuvarande ställning och behov av ytterligare vårdanordningar lett
(Avd. I och II). Därefter upptagas till behandling frågorna örn sjukhusvårdens
ändamålsenliga handhavande och finansiering med de överväganden rörande
kostnadsfördelning och samarbete mellan stat, landsting, primärkommuner
och enskilda, som befunnits påkallade (Avd. III). Kommittén, som i denna
del samrått med den under hösten 1929 tillsatta s. k. skatteutjämningsberedningen,
har härvid ansett sig böra beröra vissa principiella spörsmål
även angående sinnessjukvårdens samt dövstum- och blindvårdens handhavande
och finansiering, ehuru dessa vårdgrenar ligga något vid sidan om
kommitténs egentliga uppdrag. Betänkandet avslutas med en sammanfattande
framställning, inrymmande en allmän sjukvårdsplan för såväl sjukvårdsbehovens
tillgodoseende som de därmed förenade uppgifternas och
kostnadernas fördelning (Avd. IV).

Betänkandet har i vanlig ordning varit föremål för remiss till åtskilliga
myndigheter, sammanslutningar och stiftelser, som beröras av däri framlagda
förslag. Yttranden hava avgivits av bland andra medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen,
socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, statskontoret, statens inspektör för fattigvård och barnavård,
universitetskanslern, de medicinska fakulteterna vid Uppsala och Lunds
universitet samt karolinska institutets lärarkollegium, Överståthållarämbetet,
efter hörande av Stockholms stad samt direktionerna vid vissa fristående
sjukhus i staden, ävensom samtliga länsstyrelser, sedan förste provinsialläkaren,
landstingen och dem underordnade sjukvårdsmyndigheter samt städerna
utanför landsting och vissa andra primärkommuner beretts tillfälle
att yttra sig. Härjämte hava hörts vederbörande styrelser för svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund, föreningen svenska röda

7

Kungl. Majus proposition nr 206.

korset, nationalföreningen mot tuberkulos, ett flertal liikarsammanslutningar,
svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund, Konung Oscar II:s jubileumsfond,
Konung Gustaf V:s jubileumsfond, stiftelsen Konung Oscar Ilis
och Drottning Sophias guldbröllopsminne, de olika kustsanatorie- och vanföreföreningarna,
Welanderliemmen samt allmänna barnhuset.

Till en början torde jag få lämna en sammanfattande

översikt av kommitténs allmänna sjukvårdsplan.

Vårdbehovens tillgodoseende.

Kommitténs förslag härutinnan går i huvudsak ut på följande.

Lasarettsvården bör utbyggas i enlighet med det s. k. centrallasarettssystemet,
avseende sammanförande såvitt möjligt av erforderliga specialavdelningar
till ett centrallasarett i varje sjukvårdsområde. De medicinska
och kirurgiska avdelningarna böra jämte en röntgenavdelning bilda kärnan
i ett centrallasarett. Till dessa avdelningar böra, i den mån ej så redan
skett, efter hand anslutas specialavdelning för öron-, näs- och halssjukdomar,
barnbördsvård och kvinnosjukdomar, barnsjukdomar samt i regel även för
ögonsjukdomar. Vid vissa centrallasarett böra dessutom finnas avdelningar
för hud- och könssjukdomar samt för reumatiska sjukdomar och eventuellt
psykoneuroser. Nuvarande avdelningar och fristående anstalter för reumatiker-
och psykoneurosvård böra framdeles avskiljas från pensionsstyrelsens
verksamhetsområde och helt införlivas med den allmänna sjukvården. Ordningsföljden
mellan erforderliga nya specialavdelningar får, där dessa icke
kunna samtidigt tillgodoses, bliva beroende av de lokala förhållandena.

Centrallasarettens röntgenavdelningar avses som regel ej skola meddela
allsidig svulstbehandling. Sådan bör utövas på de tre radioterapeutiska
centralanstalterna för kräfta i Stockholm (Radiumhemmet), Göteborg (Allmänna
och Sahlgrenska sjukhuset) samt Lund. Skulle dessa tre anstalter
icke visa sig tillräckliga, bör en liknande radiologisk centralanstalt inrättas
i Norrland (förslagsvis Sundsvall eller Umeå). Kommittén ansluter sig i
detta hänseende helt till det program, styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond
tidigare framlagt.

För landet i dess helhet böra inrättas dels en specialavdelning för neurokirurgiska
sjukdomar vid Serafimerlasarettet, dels ock en centralanstalt för
försöksverksamhet beträffande astmasjukdomarnas bekämpande, förslagsvis
förlagd till det blivande karolinska sjukhuset. Härjämte förordas viss koncentrering
av behandlingen för kluven gom hos barn.

Den lasarettsvård, som icke är av beskaffenhet att böra meddelas vid
centrallasarett, förutsättes alltjämt utövad å odelade lasarett och sjukstugor.
Vid utbyggandet av denna del av lasarettsvården måste emellertid
dessa sjukhustypers begränsning ur sjukvårdssynpunkt noga beaktas, något
som hittills icke alltid skett. För att tillförsäkra sjukstugorna bästa möjliga
läkarkrafter bör tillsättandet av sjukstuguläkar- och därmed förenade tjänster
centraliseras till Kungl. Maj:t.

8

Kungl. Majus proposition nr 206.

Härutöver föreslås särskilda anordningar för meddelande av sluten barnbördsvård
utom centrallasaretten.

Yad härefter angår tillgodoseendet av den specialvård, som icke bör förläggas
uteslutande till lasarett och därmed jämförliga sjukhus, räknar kommittén
såsom hittills med olika slag av specialsjukhus, vilka vart för sig
representera endast en specialitet. Hit höra i första hand vårdanstalter för
lungtuberkulösa och epidemiskt sjuka. Till en särskild grupp hänföras sådana
sjukhus, som avse att lämna en för stark centralisering ägnad specialvård
eller specialbehandling, såsom anstalter för kirurgisk tuberkulos, för
vanföra, för barn med medfödd eller i späd ålder ådragen syfilis samt för
spetälskesjuka.

På lungtuberkulosens område förordar kommittén olika typer av anstalter,
sanatorier respektive tuberkulossjukstugor, huvudsakligen i anslutning till nu
radande förhållanden, dock under obligatorisk samverkan mellan de olika
sjukhustyperna inom ett och samma sjukvårdsområde i syfte att åstadkomma
en mera rationell fördelning av patientmaterialet än hittills. Den ena typen
(A-typen) avses för vård av akuta och mera komplicerade fall, den andra typen
(B-typen) för övriga fall, inklusive konvalescenter. Särskilda avdelningar förordas
för vuxna och för barn. Behovet av A-platser för vuxna finner kommittén
i det närmaste fyllt för riket i dess helhet. I de sjukvårdsområden,
där A-platser helt eller delvis saknas, bör behovet i första hand tillgodoses
genom organiserat utnyttjande av förefintliga överskottsplatser inom
annat sjukvårdsområde eller å folksanatorierna. Till underlättande härav
föreslås vissa åtgärder. Behov av A-platser för barn samt B-platser anses
föreligga i flertalet sjukvårdsområden.

På epidemivårdens område förordas en begränsning av antalet permanenta
eller stadigvarande vårdplatser, avsett att motsvara det så att säga ordinarie
platsbehovet. Där de geografiska förhållandena och befolkningstätheten så
medgiva, bör hithörande vård koncentreras till större sjukhus. Befintliga
epidemisjukhus, som icke erfordras för det »ordinarie» epidemivårdsbehovets
tillgodoseende, böra förläggas i reserv eller upplåtas för annat ändamål, i
vissa fall mot skyldighet att återbära för sjukhusets uppförande uppburet
statsbidrag. Härjämte tillstyrkes en närmare utredning örn lättande av
gällande isoleringstvång vid de epidemiska sjukdomarna, särskilt vid scharlakansfeber.
A andra sidan föreslås, att vissa infektiösa sjukdomsfall, som
icke omnämnas i epidemilagen, främst fall av mässling, kikhosta och influensa,
skola, där sjukdomens art så påfordrar och det kan ske utan men för
övriga sjuka, få intagas på epidemisjukhus även under andra förhållanden
än dem, som avses i epidemilagens 13 och 25 §§. Kommittén betonar ock
vikten av att i de olika epidemidistrikten noggranna planer uppgöras för ej
mindre den permanenta epidemivårdens ordnande än även för tillgodoseendet
av det platsbehov, som ej bör eller kan täckas med den permanenta platstillgången.

Aven på den kirurgiska tuberkulosvårdens område räknar kommittén med
olika anstaltstyper för vårdbehovets tillgodoseende. De högst kvalificerade

9

Kungl. Majus proposition nr 206.

platserna, A-platserna, kustsanatorierna, avses främst för fall av ben- och
ledtuberkulos samt svårare fall av körteltuberkulos. I den mån dessa fall
övergå i konvalescentstadium, böra de överflyttas till särskilda konvalescenthem
eller avdelningar, anordnade i anslutning till A-anstalterna. Övriga
fall, närmast lindrigare former av körteltuberkulos, böra, i den mån de ej
kunna återvinna hälsan å av dispensärer eller enskilda anordnade sommarhem,
vårdas å länsvis inrättade, hela året runt öppna s. k. skrofuloshem. Riksbehovet
av A-platser anses fyllt med inrättande — utöver nuvarande anstalter — av
en anstalt örn 150 platser, förlagd till Norrland. Rörande utbyggandet av
konvalescent- och skrofuloshemsplatserna lämnas ock vissa anvisningar. För
att underlätta ett rationellt utnyttjande av lediga A-platser föreslås alternativa
system för platsernas beläggande.

Yårdplatsbehovet för vanföra har befunnits i det närmaste tillgodosett
vad angår kliniker för ortopedisk vård samt skol- och uppfostringshem. Däremot
synes kommittén ökat behov av platser å yrkesskola föreligga. Med
hänsyn till den avsevärt ökade platstillgång för vanföras utbildning, som
under senare år beretts, anses emellertid frågan örn ytterligare ökning
av platser å yrkesskola icke böra slutligen prövas, förrän vidare erfarenhet
vunnits. Under tiden bör man söka minska efterfrågan på hithörande platser
genom att dels främja utvecklingen av den utomanstaltliga yrkesutbildning,
som pensionsstyrelsen påbörjat, dels ock för de minst arbetsdugliga inrätta
särskilda asylhem i anslutning till de egentliga vanföreanstalterna.

Vården av harn med medfödd eller i späd ålder ådragen syfilis finner kommittén
kunna tillsvidare tillgodoses genom de nuvarande anstalterna, de s. k.
Welanderhemmen, varvid dock förutsatts, att en modernisering och utbyggnad
av Malmöhemmet snarast kommer till stånd. För vinnande av lämplig fördelning
av patientmaterialet förordas viss rayonindelning mellan anstalterna.

I fråga örn spetälskevården har konstaterats ett rätt avsevärt platsöverskott
samt för vinnande av en mera rationell drift till övervägande förordats en
förflyttning av vården till ett i närheten av nuvarande spetälskesjukhus beläget,
för ändamålet mera lämpat epidemisjukhus. — På lupusvårdens område
föreslås inga organisatoriska förändringar.

För att underlätta ett ändamålsenligt utnyttjande av de ur driftkostnadssynpunkt
mest dyrbara sjukhusen, främst lasaretten och de därmed jämförliga
sjukhusen, förordar kommittén slutligen ett kraftigare utbyggande av
hem för kroniskt sjuka och för konvalescenter, helst i anslutning till lasaretten.
I enahanda syfte anbefalles ock en vidare utveckling av kuratorsverksamheten
vid sjukhusen samt ett vidgat samarbete mellan öppen och sluten
sjukvård.

Med avseende å förevarande del av sjukvårdsplanen må till sist framhållas,
att kommittén även för andra grenar av den slutna sjukvården, än där detta
nu uttryckligen nämnts, verkställt ingående utredningar i syfte att erhålla
en i möjligaste mån tillförlitlig uppskattning av platsbehovet. Det har emellertid
icke lyckats kommittén att annat än för mera underordnade vårdgrenar
lämna några bestämda anvisningar om platsbehovets storlek. Kommittén

10

Kungl. Majus proposition nr 206.

understryker därför angelägenheten av att respektive huvudmän vid förestående
utvidgningar av sjukhusvården låta sina beslut i ämnet föregås av
en omsorgsfull utredning angående detta behov och bästa sättet att fylla
detsamma under en viss tidsperiod.

Huvudmannaskap, finansiering och
samarbete.

I denna del har kommittén till en början uppdragit följande allmänna
principer.

Landstingen böra handhava och, delvis med bidrag från staten, bekosta den
vård, som lämpligen ordnas länsvis eller genom enkelt samarbete mellan angränsande
län. Bidrag från landstingen böra icke ifrågakomma, där icke landstingets
organisatoriska medverkan är för handen. Motsvarande gäller iclcelands
tin gss fäder.

Staten bör handhava och bekosta eller ock kraftigt understödja den vård,
som kräver anstalter, avsedda för hela riket eller ett flertal sjukvårdsområden,
ävensom annan vård, i den mån icke administrativa synpunkter eller sparsamhetsskäl
nödvändiggöra, att anstalterna handhavas kommunalt eller med
kommunal bidragsskyldighet. Statsbidragen böra regleras efter mera rationella
och enhetliga principer än hittills.

I landsting deltagande pri märit o mmuner böra i största möjliga mån avkopplas
från handhavande av och utgifter för sluten sjukvård, dock att vissa
kommunala utgifter för ändamålet böra bibehållas eller införas, i den mån
så kräves med hänsyn till administrationen eller sparsamlietsintresset.

Lnslcilda organisationers och personers initiativ, arbete och offervillighet på
sjukvårdens område böra, i den mån sjukvårdsanordningarna låta sig inordna
i en lämplig sjukvårdsplan, tillgodogöras och i viss omfattning ekonomiskt
stödjas av det allmänna. Där det allmänna stöder och lämnar bidrag
till dylik enskild verksamhet, bör den stödjande myndigheten sättas i tillfälle
att kontrollera verksamheten.

I anslutning härtill anför kommittén.

Någon egentlig motivering torde dessa riktlinjer knappast erfordra. De
utgöra i det stora hela uttryck för i och för sig rätt självklara grunder, enligt
vilka det administrativa handhavandet av en uppgift bör paras med det
ekonomiska ansvaret för densamma och tvärt örn eller med andra ord, att
den administrativa enhet, som beslutar en utgift, också i väsentlig män bör
bära de ekonomiska konsekvenserna av beslutet. Samtidigt som uppgifters
överflyttande till staten eller sekundärkommun bör i skatteutjämningssyfte
och ur rationaliseringssynpunkt eftersträvas, måste ovillkorligen även tillses,
att skatteutjämnings- och rationaliseringssträvandena icke medföra väsentlig
fördyring genom bristande sparsamhetsintresse från den myndighet, som
direkt handhaver uppgiften, eller genom vidlyftiga kontrollanordningar till
förebyggande av missbruk. Någon principiell meningsskiljaktighet beträffande
ovannämnda riktlinjer har icke heller rått mellan sjukvårdskommittén
och skatteutjämningsberedningen.

Vad särskilt angår regleringen av statsbidragen yttrar kommittén till utveckling
av nyss angivna allmänna principer bland annat följande.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Vid regleringen av statsbidragen kan nian enligt sjukvårdskommitténs
mening tänka sig, att hänsyn tages till vårdbehovets olika storlek i olika delar
av landet på så sätt, att för de landsdelar, där ett särskilt starkt vårdbehov
föreligger, utöver de för landet i övrigt stadgade bidragen utgå särskilda bidrag,
graderade efter vårdbehovet eller efter svårigheten att tillgodose detsamma.
Däremot bör vid vårdbidragens bestämmande icke någon gradering
ske med hänsyn till det totala skattetrycket eller till det skattetryck, som
den allmänna sjukvården förorsakar. En rationell skatteutjämning skulle
nämligen icke befrämjas på denna väg, eftersom statsbidrag ju icke utgå
och icke kunna utgå till alla de allmänna uppgifter, som bestämma skattetrycket
i landstingsområdet eller primärkommunen. För övrigt skulle en
gradering av vårdbidragen i skatteutjämningssyfte förutsätta ett synnerligen
vidlyftigt och invecklat arbete vid varje vårdbidrags fastställande samt en
omfattande och dyrbar kontroll för att förhindra vederbörande landsting
eller primärkommun från att orättmätigt bereda sig för högt vårdbidrag.
Vårdbidrag och skatteutjämningsbidrag böra därför ej sammanblandas. I den
mån icke genom överflyttning av uppgifter från det mindre till det större
administrationsområdet och genom lämpliga, av skattetrycket oberoende
vårdbidrag en tillräcklig skatteutjämning kan åstadkommas, bör följaktligen
den erforderliga lättnaden åt de mest skattetyngda kommunala enheterna
beredas genom särskilda skatteutjämningsbidrag. Även i detta hänseende
har i stort sett enighet rått mellan sjukvårdskommittén och skatteutjämningsberedningen.

På grundval av dessa principer framlägger kommittén följande huvudsakliga
förslag rörande den slutna sjukvårdens kandhavande och finansiering.

Landstingen och icke-landstingsstäderna böra alltjämt i huvudsak handhava
och utveckla den allmänna lasar ettsvården, tuberkulosvården (med undantag
för kustsanatorievården) samt epidemivården. I den mån så för ändamålet
erfordras, bör samarbete mellan närgränsande sjukvårdsområden åvägabringas.
Ifrågavarande huvudmäns verksamhet bör härjämte utvidgas till att omfatta
den slutna förlossningsvård, som kan befinnas erforderlig vid sidan örn
lasarett och sjukstugor, och som för närvarande i huvudsak ombesörjes av
primärkommuner och enskilda å särskilda förlossningshem. Landstingen
böra ock i större utsträckning än hittills omhändertaga och organisera vården
av kroniskt sjuka, lättskötta sinnessjuka samt konvalescenter, samtidigt
som i landsting deltagande primärkommuners befattning med barnbördsvård
samt anstaltsvård för fattiga sjuka bör i möjligaste mån begränsas. Där
landstingen icke helt övertaga hithörande vård, bör samarbete ordnas med
övriga huvudmän inom sjukvårdsområdet i syfte att åstadkomma ett rationellt
utnyttjande av förefintliga anstalter.

I anslutning härtill förordas dels en reglering av nu utgående statsbidrag
till lungtuberkulosvård, epidemivård, kronisk sjukvård och sinnesslövård,
dels ock nya statsbidrag till av landsting och storstäder organiserad barnbördsvård
samt vård av lättskötta sinnessjuka. För vinnande av rättvisare
fördelning av kostnaderna för den slutna vården av könssjuka föreslås tilllika,
att staten skall ersätta ifrågavarande huvudmän deras kostnader för
könssjuka utomlänspatienter. Såsom allmänna villkor för statsbidrag till
länsvis ordnad vård föreslås, att vederbörande anstalt skall ingå som led i

12

Kungl. Majus proposition nr 206.

en av medicinalstyrelsen godkänd plan för sjukvården inom länet respektive
icke-landstingsstaden samt att vederbörande huvudman och anstaltsledning
skall vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter örn samarbete
beträffande statsunderstödd vårdgren, som Kungl. Majit på förslag av medicinalstyrelsen
kan finna erforderligt utfärda.

Yad härefter angår den för stark centralisering lämpade vården förordar
kommittén, att till staten överflyttas dels landstingens, storstädernas och
vissa andra huvudmäns driftbidrag till kustsanatorier och därmed jämförliga
anstalter, vanföreanstalter, Welanderhem samt radiologiska centralanstalter,
dels ock Stockholms stads kostnader för behandling av sina lupussjuka.
I samband härmed förordas jämväl en omläggning av grunderna för
statsbidrag till vissa hithörande anstalter. Vidare tillstyrker kommittén, att
staten övertager ej mindre landstingens ersättningsskyldighet jämlikt 40 §
1 mom. fattigvårdslagen och 63 § barnavårdslagen för av primärkommuner
erlagda avgifter å statens sinnessjuk- och sinnesslöanstalter samt bereder
storstäderna motsvarande lättnad i deras utgifter för sinn essjukvård, än även
landstingens och storstädernas kostnader för dövstum- och blindundervisning
samt vården av blinda med komplicerat lyte. Härjämte uttalar sig kommittén
i princip för att staten framdeles skall i huvudsak bekosta vården
av neurokirurgiska sjukdomar, kluven gom, astmasjukdomar, reumatiska sjukdomar
och psykoneuroser.

Utöver vad sålunda nämnts framlägger kommittén förslag till reglering
av dels gällande grunder för resebidrag, medförande bland annat en utvidgning
av resebidragsrätten till andra vårdgrenar än nu, dels ock landstingens
kvarstående ersättningsskyldighet gentemot primärkommunerna för vård av
fattiga sjuka jämte vissa i samband därmed stående spörsmål rörande dagavgifts
uttagande av enskild person. Slutligen föreslår kommittén vissa normer
för samarbete mellan olika huvudmän på sjukvårdens område ävensom
inrättande av ett centralt sjukvårdsråd med uppgift att yttra sig i sjukvårdsorganisatoriska
frågor av mera allmän och principiell natur.

Kostnadsberäkningar.

Kostnaderna för ett genomförande av kommitténs förslag äro givetvis vanskligt
att uppskatta. Kommittén har emellertid härutinnan gjort vissa approximativa
beräkningar. Enligt dessa skulle förslagens genomförande för statens
del medföra ökade årliga kostnader med ungefärligen följande belopp:

I. Kroppssjukvård: Kronor

barnbördsvården .................................................................................. 530,000

vården av könssjuka utomlänspatienter ............................................. 200,000

lungtuberkulosvården........................................................................... 600,000

epidemivården ...................................................................................... 500,000

vården av kirurgisk tuberkulos........................................................ 1,250,000

vanförevården.......................................................................................... 850,000

W elanderhemsvården........................................................................... 75,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 13

Kronor

radium vården ........................................................................................ 165,000

lupusvården............................................................................................ 15,000

neurokirurgien ..................................................................................... 25,000

behandlingen av kluven gom ................................................... 15,000

Kronor 4,225,000

II. Sinnessjuk- och abnormvård:

statliga sinnessjuk- och sinnesslövården............................................. 3,900,000

landstingskommunala d:o .................................................................... 2,800,000

dövstum- och blindvård ........................................................................ 1,340,000

Kronor 8,040,000

eller tillsammans i runt tal 12,300,000 kronor. Medräknas de kostnader,
som ett införlivande av pensionsstyrelsens kurortsverksamhet skulle medföra,
skulle detta belopp stiga till omkring 13,800,000 kronor. Härtill komma
de kostnader, som kunna föranledas av kommitténs förslag rörande byggnads-
och resebidragen, vilka kostnader äro svåra att på förhand uppskatta.

Det angivna beloppet å 12,300,000 kronor innebär till väsentlig del en
motsvarande lättnad för landstingen och storstäderna. Denna lättnad skulle
emellertid i viss omfattning komma att motsvaras av ökade kostnader för
landstingen genom övertagande i stort sett av den primärkommunala anstaltsvården
för fattiga sjuka och utbyggande av den slutna barnbördsvården ävensom
av folktandvården, beträffande vilken senare vård kommittén den 31
augusti 1935 avgivit särskilt betänkande. Tiss föreslagen lättnad i landstingens
ersättningsskyldighet gentemot primärkommun avses komma att helt
uppvägas av den utvidgning i skyldigheter, som i andra dithörande avseenden
förordats.

Fråga i vilken omfattning kommitténs sjukvårdsplan nu bör

upptagas till prövning.

Den av kommittén framlagda sjukvårdsplanen berör, såsom av översikten
framgår, nästan alla grenar av den allmänna sjukhusvården. Ett genomförande
av planen skulle ock ställa stora krav på det allmänna, särskilt staten.
Icke desto mindre har planen i stort sett rönt ett mycket välvilligt mottagande
i de avgivna yttrandena. Även jag har vid en preliminär granskning
av densamma fått det huvudintrycket, att kommitténs förslag i det hela
äro väl avvägda och ägnade att läggas till grund för den slutna sjukvårdens
framtida ordnande. Detta gäller främst de uppställda principerna för sjukhusvårdens
handhavande och finansiering men även flertalet förslag av medicinsktorganisatorisk
art. De vittgående ekonomiska konsekvenser, som för statens
del äro förbundna med förslagen, göra det emellertid nödvändigt att tänka sig
planen successivt genomförd under en följd av år. Med den uppläggning, som

14

Kungl. Majus proposition nr 206.

planell erhållit, synes hinder härför icke heller behöva möta ur organisatoriska
eller andra synpunkter. Jag vill i detta sammanhang nämna, att man
i några yttranden ifrågasatt lämpligheten av att genomföra kommitténs ekonomiska
program, innan riktlinjerna för den allmänna skatteutjämningspolitiken
överhuvudtaget blivit klarlagda. För min del kan jag icke dela dessa
betänkligheter, då kommitténs förslag främst syftar till att åstadkomma en
ur sjukvårdssynpunkt rationell fördelning av de med sjukhusvården förenade
uppgifterna och kostnaderna.

Vid övervägande av spörsmålet, i vilka delar den av kommittén framlagda
sjukvårdsplanen bör i första hand göras till föremål för prövning, har jag
funnit det naturligt att statsmakternas intresse närmast inriktas på de vårdgrenar,
beträffande vilka staten örn icke formellt, så dock reellt tilldelats en
mera central och ledande ställning samt pålagts det huvudsakliga ekonomiska
ansvaret. Särskilt gäller detta sådana vårdgrenar, som hittills endast
med stora ekonomiska bidrag från det allmänna kunnat upprätthållas av
sina nuvarande huvudmän. I enlighet härmed förordar jag, att till behandling
i första hand upptagas kommitténs förslag rörande vården av kirurgisk!
tuberkulösa, vården av vanföra samt vården av heriditärsyfilitiska barn. Kommitténs
förslag rörande spetälskevården, avseende dess förflyttande från nuvarande
sjukhus i Järvsö till ett i närheten beläget, reservlagt epidemisjukhus,
har jag, efter prövning av från vederbörande sjukhusdirektion införskaffad
utredning, ansett mig icke böra nu framföra. Beträffande flertalet övriga, här
ej nämnda grenar av den för stark centralisation lämpade vården erfordras
viss ytterligare utredning, innan definitiva förslag kunna framläggas. Sådan
utredning har igångsatts beträffande reumatiker- och psykoneurosvården.

Yad härefter angår den slutna vård, som enligt planen bör i huvudsak
handhavas länsvis, förtjänar kommitténs förslag rörande barnbördsvården
och vården av lättskötta sinnessjuka främst uppmärksamhet. Det måste
nämligen anses vara av synnerlig vikt, att den rådande avsevärda bristen
på vårdplatser för dessa ändamål med det snaraste avhjälpes. Jag hänvisar
beträffande barnbördsvården till befolkningsfrågans nuvarande läge samt vad
angår vården av lättskötta sinnessjuka till en av statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör
den 30 mars 1935 ingiven framställning, vari angelägenheten
av denna frågas snara ordnande med eftertryck framhålles. Jag återkommer
till denna framställning längre fram. 1 nu berörda delar torde förty förslag
jämväl böra föreläggas innevarande års riksdag. Frågan örn barnbördsvårdens
ordnande avser jag emellertid att anmäla senare i samband med vissa
av befolkningskommissionen utarbetade kompletterande förslag. Med prövningen
av kommitténs förslag i övrigt lärer tills vidare böra anstå.

Jag övergår så till att behandla kommitténs förslag i de delar, som nu
skola bliva föremål för övervägande, och upptager därvid varje vårdgren för
sig i den ordning, de av mig senast nämnts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

15

Vården av kirurgisk tuberkulos.

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning.

Enligt kommitténs utredning har man att räkna med följande platstillgång
för vård av kirurgisk tuberkulos:

A. För vård företrädesvis av svårare fall finnas fem anstalter, nämligen

1. Kustsanatoriet Apelviken ............................................. 504 platser

därav 443 platser under hela året, övriga under sommaren;

2. Kronprinsessan Victorias kustsanatorium vid Barkåkra...... 293 »

därav 259 platser under hela året, övriga under sommaren;

3. Kustsjukhuset å Styrsö................................................... 188 »

därav 141 platser under hela året, övriga under sommaren;

4. Solhems barnsjukhus, Borås .......................................... 80 »

5. Sjukhuset S:t Görans avdelning för kirurgisk tuberkulos,

Stockholm ............................................................... 102 »

Summa 1,167 platser

Dessa fem anstalter äro fullt utrustade för operativa ingrepp samt ljusoch
sanatoriebehandling. Envar av anstalterna har ständig tillgång till där anställd
läkare. De fyra fristående anstalterna mottaga patienter från hela landet,
Solhems barnsjukhus dock med företräde för barn från Borås stad. Sjukhuset
S:t Görans avdelning för kirurgisk tuberkulos är avsedd endast för patienter
från Stockholms stad. Av de 1,167 vårdplatser, anstalterna inrymma, hållas
1,025 öppna hela året och de övriga 142 endast under viss del av sommaren.
Å sommarplatserna vårdas i huvudsak barn med lindrigare körteltuberkulos.
Av Apelvikens helårsplatser äro 87 inrymda i mera tillfälliga lokaler och
närmast avsedda för vård av konvalescenter.

B. Härjämte finnas fyra anstalter, huvudsakligen avsedda för vård av

lindrigare fall och konvalescenter, nämligen

1. Guldbröllopsminnet, Nynäshamn ....................................... 23 platser

avsett för barn från Stockholms stad och Stockholms län;

2. Ljunghusen, Falsterbo ...................................................... 105 »

(därav 20 platser hela året och övriga under sommaren) företrädesvis
avsett för patienter från Malmöhus läns landstings -

område men villkorligt även för andra;

3. Kustsjukhuset å Ammelön vid Göteborg ........................... 33 »

(därav 20 platser för hela året och övriga under sommaren)
avsett för barn från Göteborgs stad;

4. Sommarhemmet Hällviken ................................................ 60 »

öppet endast under sommarmånaderna (5V2 månader) och
avsett för barn från Malmö stad.

Summa 221 platser

16

Kungl. Majus proposition nr 206.

Dessa anstalter disponera icke själva full utrustning för special vård men
äro nära anknutna till anstalter, där sådan finnes, och äga tillgång till specialutbildad
läkare från dessa. Anstalten i Nynäshamn är anknuten till sjukhuset
S:t Görans avdelning för kirurgisk tuberkulos, anstalten i Ljunghusen till
Lunds ortopediska klinik, kustsjukhuset å Amundön till Göteborgs barnsjukhus
och sommarhemmet vid Höllviken till den ortopediska avdelningen
vid Malmö allmänna sjukhus. Av anstalternas 221 vårdplatser hållas 63 öppna
hela året och övriga 158 endast under sommarmånaderna.

C. Såsom en ytterligare platstillgång för vård av hithörande sjukdomar
kunna i viss mån betecknas även några huvudsakligen för kirurgisk och ortopedisk
vård inrättade sjukhus, där svårare fall av kirurgisk tuberkulos pläga
mottagas och meddelas fullt sakkunnig behandling, ehuru sjukhusen icke ute -

slutande äro avsedda för dylika fall. Hit höra:

Göteborgs barnsjukhus (kirurgiska avdelningen) ..................... 30 platser

Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg .......................................... 40 »

Ortopediska kliniken vid lasarettet i Lund .............................. 45 »

Ortopediska avdelningen vid Malmö allmänna sjukhus ............ 25 »

Yanföreanstalten i Hälsingborg omkring ................................. 10 »

Summa 150 platser

Dessa platser, som äro tillgängliga året örn, kunna ur behandlingssynpunkt
närmast betecknas som A-platser, ehuru någon egentlig sanatorievård ej kan
där lämnas.

D. Slutligen hava en del lokala tuberkulosföreningar och dispensärer inrättat
särskilda anstalter för vård av lindrigare former av körteltuberkulos.
De flesta utgöras av sommarhem, förlagda till västkusten, och hållas, såsom
namnet antyder, öppna blott under sommarmånaderna. Ett 10-tal sådana hem
finnas med plats för sammanlagt 500—600 barn. Den enda anstalt av detta
slag, som hålles öppen under hela året, torde vara det s. k. skrofuloshemmet i
Sunne, som äges av Värmlands läns landsting och inrymmer 30 vårdplatser,
avsedda för barn från länet.

Sammanlagt finnes sålunda för vård av kirurgisk tuberkulos en tillgång
av dels 1,088 mera kvalificerade vårdplatser, samtliga tillgängliga hela året,
A-platser, dels ock inemot 1,000 mindre kvalificerade platser, huvudsakligen
tillgängliga endast under sommaren, B-platser. Efter avgivandet av kommitténs
betänkande hava härutinnan icke inträffat några nämnvärda förändringar.

Till de fristående, för hela landet tillgängliga centralanstalterna i Apelviken,
Barkåkra, Styrsö och Borås samt den för Stockholms stad och län
avsedda anstalten i Nynäshamn, vilka samtliga ägas och drivas av för ändamålet
bildade föreningar eller stiftelser, utgå för närvarande driftbidrag från
såväl staten som landsting och icke-landstingsstäder. Statsbidragen utgöra
kronor 1.3 5 per dag och patient, för vilken icke uttages högre dagavgift
än kronor 1.7 5. Landstingens bidrag utgå som regel med dels visst belopp
— i allmänhet kronor 1.7 5 — per dag och patient, dels viss andel — van -

17

Kungl. Majus proposition nr 206.

ligen 2/s — av kostnaden för stödjebandage, som patienten vid utskrivningen
erhåller. Dessa bidrag utgå allenast för vård av medellösa och mindre bemedlade
patienter, varvid dock begreppet mindre bemedlade tolkas rätt vitt, så
att bidrag i själva verket lämnas för det stora flertalet av de vid ifrågavarande
anstalter vårdade. För dessa patienter har samtidigt fastställts en högsta legosängsavgift,
som varierat mellan kronor l.oo och 1.2 o. Storstädernas bidrag utgå
i stort sett efter enahanda grunder. Landstingens och storstädernas utgifter
för detta ändamål lia under senare år uppgått till sammanlagt omkring 650,000
kronor per år. Motsvarande utgifter för staten torde kunna uppskattas till
cirka 400,000 kronor.

För kustsjukhuset å Amundön åtnjuter ägaren, Göteborgs stad, statsbidrag
efter enahanda grunder som nyssnämnda enskilda huvudmän, medan för
anstalten i Ljunghusen, vilken administrativt sett utgör en avdelning av det
Malmöhus län tillhöriga lasarettet i Lund, utgår statsbidrag såsom för tuberkulosavdelning,
d. v. s. kronor 1.25 per dag och patient, under förutsättning
att av patient från sjukvårdsområdet (»inomlänspatient») icke uttages
högre avgift än kronor 1.50. Till övriga anstalter för kirurgisk tuberkulos
utgår ej statsbidrag, främst enär gällande bestämmelse, att stad utanför landsting
icke må åtnjuta statsbidrag för flera vårdplatser för tuberkulösa än 1
per 1,000 invånare, ansetts lägga hinder i vägen.

Kommitténs förslag.

För ett rationellt ordnande av vården av kirurgisk tuberkulos synes det
kommittén oeftergivligt, att en noggrannare uppdelning av sjukdomsfallen än
hittills genomföres. De högst kvalificerade och dyrbaraste vårdplatserna,
A-platserna, böra beläggas endast med sjukdomsfall, som äro i verkligt behov
av de större resurser, dessa platser erbjuda, främst fall av ben- och ledtuberkulos
ävensom svårare fall av körteltuberkulos, under det att fall, som
för sin vård huvudsakligen behöva god hygien och allmänt stärkande behandling,
böra hänvisas till enklare och billigare vårdplatser, B-platser.

Körande behovet av A-platser har kommittén gjort ganska ingående undersökningar
och därvid med ledning av antalet inträdessökande, lidande av benoch
ledtuberkulos samt svårare körteltuberkulos, vid såväl kustsanatorierna
som lasaretten och sjukstugorna i början av år 1934 kommit till det resultatet,
att utöver nu tillgängliga vårdplatser av ifrågavarande typ skulle erfordras i
runt tal 325 sådana platser. Kommittén har då förutsatt, dels att en del av
de nuvarande A-platserna vid Apelvikens kustsanatorium skulle slopas för
vinnande av mera tillfredsställande vårdförhållanden därstädes, dels ock att
varje annan A-plats av allmänhygieniska skäl som regel icke skulle beläggas
mer än 330 dagar under året.

Med hänsyn till tuberkulosens starka tillbakagång under senare år har
kommittén emellertid ansett sig böra stanna vid att tills vidare förorda en
utbyggnad örn 150 platser. Denna utbyggnad bör enligt kommitténs uppfattning
ske i form av ett för ändamålet särskilt inrättat specialsjukhus, med viss
anslutning till ett därför lämpat centrallasarett och med förläggning helst

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 206• 194 86 2

18

Kungl. Majus proposition nr 206.

till Norrland. Såsom stöd för en dylik förläggning åberopas främst, att
nämnda landsdel för närvarande helt saknar speciella vårdplatser för kirurgisk
tuberkulos samt att vid kommitténs utredning rörande platsbehovet framgått,
att ej mindre än 39 procent av exspektantema vid de nuvarande kustsanatorierna
vore hemmahörande i Norrland jämte Dalarna. Motsvarande procenttal
för de vid samma anstalter inneliggande patienterna hade uppgått till 32.
Kommittén anser sig så mycket mer kunna förorda ett utbyggande i denna
riktning, som enligt numera vunna erfarenheter ett gott behandlingsresultat
för hithörande sjukdomar icke med nödvändighet förutsatte västkustklimat.
Såsom lämplig förläggningsort för det nya sjukhuset ifrågasätter kommittén
preliminärt Östersund, Umeå eller Örnsköldsvik men framhåller samtidigt, att
ett definitivt ståndpunkttagande till förläggningsfrågan kräver en ingående
undersökning rörande olika orters företräden.

I fråga örn B-platsvårdens utbyggande erinras, att bland de sjukdomsfall,
som icke nödvändigtvis äro i behov av en A-anstalts resurser, kunna i huvudsak
urskiljas tvenne grupper, nämligen a) fall, som undergått kirurgisk eller
annan behandling på en A-anstalt men för sitt återställande till hälsan kräva
en längre eller kortare tids konvalescentvård, sedan den egentliga specialbehandlingen
avslutats, samt b) lindrigare former av körteltuberkulos, s. k.
skrofulös. Vården av de förra fallen anses lämpligast och billigast kunna tillgodoses
genom att i nära anslutning till A-anstalterna anordna speciellt för
dessa fall avsedda, hela året runt öppna konvalescenthem, ställda under
tillsyn och ledning av A-anstalternas läkare. Enligt vad kommittén inhämtat lär
en utbyggnad motsvarande 10 procent av A-platserna vara tillräcklig för konvalescentvårdens
tillgodoseende. För att i möjligaste mån underlätta erforderlig
samverkan med A-anstalterna böra konvalescenthemmen lämpligen utbyggas
genom samma huvudmän som A-anstalterna.

De lindrigare formerna av körteltuberkulos, den s. k. skrofulosen, lära i stor
utsträckning kunna med framgång vårdas å av dispensärer eller enskilda inrättade
sommarhem. För en del av dessa fall kan emellertid vistelsen under
den långa vintern i det ofta fattiga, trångbodda och eljest ohygieniska egna
hemmet vara synnerligen ogynnsam. Kommittén finner därför önskvärt, att
vårdhem, som hållas öppna hela året, komma till stånd i större omfattning
än hittills. Såsom norm härvidlag angives, att en utbyggnad motsvarande
10 procent av tuberkulosdödligheten synes vara tillräcklig för att tillgodose
vårdplatsbehovet. Vårdhemmen, vilka benämnas skrofulös hem, anses
kunna anordnas för en tämligen låg kostnad beträffande såväl uppförande som
drift, varvid i åtskilliga fall redan befintliga byggnader förutsättas bliva tagna
i anspråk för ändamålet. Skrofuloshemmen böra enligt kommitténs mening
inrättas länsvis genom landstingens försorg samt för underlättande av erforderlig
läkartillsyn i möjligaste mån anknytas till någon befintlig sjukvårdsanstalt,
t. ex. lasarett eller länssanatorium. Av vikt är, att barnen före intagningen
på skrofuloshem noggrant undersökas och arten av deras sjukdom fastställes.
Erforderlig medicinsk tillsyn och övervakning i övrigt torde som
regel kunna tillgodoses genom ett å två läkarbesök i veckan.

19

Kungl. Majus proposition nr 206.

I syfte att underlätta ett ändamålsenligt utnyttjande av de för hela riket
avsedda centralanstalterna föreslår kommittén härjämte, att samtliga ansökningshandlingar
för inträde å dessa anstalter insändas till en central myndighet,
medicinalstyrelsen, vilken därefter med ledning av från anstalterna
månadsvis inkomna rapporter angående disponibla platser på lämpligaste
sätt placerar de vårdbehövande vid de olika anstalterna. Även ett annat förfarande
anses kunna komma till användning, nämligen att vart och ett av
nyssnämnda sjukhus till medicinalstyrelsen insänder uppgift på antalet å bestämd
dag inneliggande patienter och inträdessökande. Med ledning härav
skulle medicinalstyrelsen sedan meddela anvisningar för de inträdessökandes
fördelning å de olika anstalterna.

Vidkommande frågan örn den kirurgiska tuberkulosvårdens handhavande
och driftkostnadernas bestridande skiljer kommittén mellan de av föreningar
och stiftelser drivna, i regel för patienter från hela riket tillgängliga anstalterna
å ena sidan samt de av vissa storstäder och landsting drivna, huvudsakligen
för vederbörande sjukvårdsområde avsedda anstalterna jämte skrofuloshemmen
å andra sidan.

Vad först angår de av föreningar och stiftelser drivna anstalterna,
har kommittén av sina allmänna principer i förevarande hänseenden
ansett utan vidare följa, att staten skall övertaga landstingens och storstädernas
nuvarande driftbidrag till kustsanatorierna vid Apelviken, Barkåkra och
Styrsö ävensom de därmed i viss mån jämförliga anstalterna i Borås och Nynäshamn.
Kommittén framhåller, att ifrågavarande anstalter äro avsedda för
vida större områden än länen samt att någon egentlig medverkan från landstingens
respektive storstädernas sida beträffande anstalternas förvaltning
och drift knappast lämnas; den kan i allt fall lika väl och med lika gott
resultat lämnas av staten. Ur skatteutjämningssynpunkt erbjuder däremot
en överflyttning på staten av de nuvarande landstingsbidragen en given fördel.
Kommittén förordar därför, såsom i översikten berörts, att en sådan överflyttning
kommer till stånd.

Enär med en dylik kostnadsöverflyttning staten ensam skulle komma att
bära den ojämförligt drygaste andelen av den totala driftkostnaden för dessa
anstalter, kan det givetvis ifrågasättas, örn icke anstalterna borde helt förstatligas.
Kommittén har för sin del icke ansett sig böra tillstyrka en sådan omläggning
och hänvisar härutinnan till ett den 17 mars 1933 avgivet utlåtande
i anledning av då föreliggande framställningar örn nya stadgar för kustsanatorieföreningarna,
vari kommittén i huvudsak anfört följande.

För en fortsatt enskild ledning av ifrågavarande anstalter talade såväl
pietetsskäl som framför allt det förhållandet, att med denna organisation
möjligheterna att erhålla framstående och för vården intresserade läkare
syntes väsentligt större än örn verksamheten helt förstatligades. Med hänsyn
härtill borde nuvarande organisation i princip bibehållas. Staten borde emellertid
tillerkännas en väsentligt starkare ställning med avseende å anstalternas
ledning än då vore fallet. Detta motiverades redan av dittills beviljade
statsbidrag till såväl byggnader som drift, och skälen härför bleve uppenbar -

20

Kungl. Majus proposition nr 206.

ligen ännu starkare, därest kommitténs förslag angående anstalternas framtida
finansiering vunne statsmakternas gillande. Kommittén ville därför förorda,
att föreningarnas styrelser skulle bestå av sex ledamöter, varav Kungl. Maj:t
skulle utse ordförande och två ledamöter. Beträffande övriga ledamöter
kunde, under förutsättning av landstingsbidragens slopande, nuvarande lokala
landstingsrepresentanter lämpligen ersättas med en av svenska landstingsförbundets
styrelse utsedd ledamot samt återstående två ledamöter utses av
vederbörande förening. Vice ordförande borde väljas av styrelsen inom sig,
varjämte för varje ledamot borde utses en suppleant i enahanda ordning som
ledamoten. För beslutförhet syntes böra erfordras minst fyra ledamöters
eller deras suppleanters närvaro, varigenom staten alltid bomme att genom
en representant kunna bevaka sina intressen vid styrelsens överläggningar.
Kungl. Maj :t borde vidare äga dels utse en revisor att på föreningens bekostnad
deltaga i granskningen av föreningens räkenskaper och styrelsens förvaltning,
dels ock vid behov verkställa inspektion av anstalten. Med dessa åtgärder
syntes erforderliga garantier föreligga för att det allmännas synpunkter och
behov bleve tillbörligen beaktade.

Enligt kommitténs uppfattning böra alltså ifrågavarande anstalter bibehållas
under enskild ledning, låt vara med förstärkt statligt inflytande. Med
denna uppfattning finner kommittén det vara i princip riktigast, att statens
bidrag till berörda anstalters drift alltjämt utgå med fixa belopp, örn ock
kommittén medgiver, att skäl kunna anföras för att staten direkt åtoge sig
ansvaret i sista hand för anstalternas driftkostnader.

För bestämmande av de närmare grunderna för statsbidragens utgående
hänvisar kommittén först till en av kommittén verkställd utredning, avseende
femårsperioden 1927—1931, enligt vilken i genomsnitt 84 procent av driftkostnaderna
vid de fristående kustsanatorierna täckts genom bidrag från
staten, landstingen och storstäderna. Den faktiska driftkostnaden per dag
och patient uppgick nämligen för åren 1927—1928 till kronor 3.75, för år 1929
till kronor 3.8 2, för år 1930 till kronor 3.7 8 samt för år 1931 till kronor 3.84
eller i medeltal för hela perioden till kronor 3.7 9, medan motsvarande bidrag
från det allmänna utgjorde kronor 3.io. Uti nu angivna driftkostnadssiffror
ingå dock icke utgifter för förräntning och amortering av lån för ny-, tilloch
ombyggnader.

Härefter anför kommittén bland annat följande.

Vill man uppnå i möjligaste mån enhetliga belopp för statens driftbidrag
till samtliga hithörande enskilda anstalter, kan vid bidragens utmätande hänsyn
icke tagas till sist berörda utgifter. Vid utarbetandet av sitt förslag i
ämnet har kommittén därför bortsett från dessa kostnader och förutsatt att,
därest avkastningen av tillgängliga fonder m. m. icke förslå till täckande av
kostnaderna ifråga, regleringen därav göres till föremål för särskild utredning.
Å andra sidan må erinras, att enär huvudmännens inkomster av egna fonder
m. m. som regel äro tämligen obetydliga och alltså oftast komma att helt tagas
i anspråk för förräntning och amortering av byggnadslån och därmed jämförliga
kostnader, skillnaden mellan å ena sidan den egentliga driftkostnaden och
å andra sidan statsbidraget huvudsakligen måste täckas med patientavgifter.
Dessa avgifter hava, som tidigare nämnts, under senare år för medellösa och
mindre bemedlade allmänsalspatienter å kustsanatorierna varierat mellan
kronor l.oo—1.2o; för övriga statsbidragsberättigade allmänsalspatienter har

21

Kungl. Majus proposition nr 206.

avgiften utgått med högst kronor 1.7 5. På grund av den långa vårdtiden för hithörande
klientel är det särskilt angeläget, att legosängsavgiften å allmän säl
hålles så låg som möjligt; helst bör den liksom inom lungtuberkulosvården
icke överstiga 1 krona för något slag av allmänsalspatienter. Ur statsfinansiell
synpunkt torde en sänkning av allmänsalsavgiften för bemedlade patienter till
samma nivå som för övriga och en däremot svarande höjning av statsbidraget
icke hava någon större betydelse, enär ifrågavarande anstaltsklientel till
största delen rekryteras från de medellösa och mindre bemedlade folklagren.
Statens driftbidrag har ock hittills utgått för samtliga allmänsalspatienter,
oberoende av deras ekonomiska ställning. Kommittén utgår därför från en
för alla patienter gällande allmänsalsavgift av högst 1 krona å såväl sanatorierna
som konvalescenthemmen.

Under åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts samt med förmälan,
att driftkostnaderna för konvalescenthemmen vid en rationell drift knappast
torde behöva överstiga 3 kronor per dag och patient, föreslår kommittén, att
driftbidragen till ifrågavarande anstalter tills vidare fastställas till (4 — 1)
3 kronor för sanatorierna och (3 — 1) 2 kronor för konvalescenthemmen, allt
per dag och patient, för vilken icke uttages högre avgift än 1 krona. Därest
vid årets slut skulle visa sig, att skillnaden mellan den verkliga driftkostnaden
och patientavgifterna beräknad per dag och patient understiger 3 kronor,
må driftbidrag utgå med högst det belopp, vartill denna skillnad uppgår.
Skulle åter statsbidragens och patientavgifternas sammanlagda belopp ej förslå
till täckande av driftkostnaden för året och kan bristen ej heller täckas
med andra för ändamålet tillgängliga medel, må vederbörande huvudman göra
den framställning i ämnet, som omständigheterna påfordra.

Vad härefter angår de av vissa storstäder och landsting drivna
anstalterna vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, Ljunghusen, Amundön och
Höllviken, ifrågasätter kommittén ej heller beträffande dem någon förändring
i fråga örn huvudmannaskapet. Till dessa anstalter ävensom till de av kommittén
förordade skrofuloshemmen föreslås emellertid statsbidrag skola utgå
efter i huvudsak enahanda grunder som till lungtuberkulosanstalterna. Kommittén
yttrar härutinnan.

Beträffande nu avsedda anstalter ställa sig förhållandena annorlunda, i det
att huvudmännen respektive de avsedda huvudmännen intaga en betydligt
starkare ekonomisk ställning. För dessa anstalter, vilka för närvarande som
regel ej åtnjuta statsbidrag till driften, synas driftbidragen lämpligen kunna
fastställas efter enahanda primärgrunder som för lungtuberkulosanstalterna.
Detta innebär, att staten och huvudmännen böra bestrida var sin hälft av driftkostnaderna,
sedan patientavgifterna avdragits. Med tillämpning av dessa
grunder, och med en driftkostnad per underhållsdag av högst 4 kronor för
A-platser och 3 kronor för övriga platser skulle driftbidraget till ifrågavarande

anstalter komma att utgå med kronor I ] 1.5 o för A-platser samt kronor

/8 — i\ \ 2 /

I----1 1 för konvalescent- och skrofuloshemsplatser, under förutsättning

att av patienten icke uttages högre avgift än 1 krona. Det lägre statsbidrag,
som enligt nu angivna grunder skulle tillkomma hithörande anstalter
av A-plats- och konvalescenthemstyp, är från kommitténs synpunkt berättigat

22

Kungl. Majlis proposition nr 206.

icke blott med hänsyn till huvudmännens bättre ekonomiska ställning utan
jämväl med hänsyn till den uppfattning angående den kirurgiska tuberkulosvårdens
utbyggande och handhavande, kommittén hävdat.

Som gemensam bestämmelse för driftbidrag till samtliga anstalter för
kirurgisk tuberkulos förordar kommittén, att bidrag framdeles icke skall utgå
för andra än helårsplatser och ej heller för flera dylika platser än medicinalstyrelsen
godkänt såsom motsvarande normal beläggning av anstalten. Härjämte
bör, för att i möjligaste mån tillförsäkra medellösa och mindre bemedlade
sjuka tillgång till erforderligt antal platser mot låg avgift, som gemensamt
bidragsvillkor gälla, att legosängsavgiften å allmän sal icke må utgå med
högre belopp än 1 krona, dock att, där anstalt är avsedd för patienter från
visst eller vissa sjukvårdsområden, bidrag må åtnjutas även om dagavgiften
för »utomlänspatient» utgår med högre belopp.

Kommittén har jämväl till prövning upptagit frågan örn byggnadsbidrag
till hithörande anstalter. Rörande behovet av dylikt bidrag till dessa och andra
jämförliga anstalter har kommittén gjort följande allmänna uttalande.

För utbyggandet av den av vissa enskilda huvudmän handhavda starkt centraliserade
vården, främst kustsanatorie- och vanföre vården ävensom AYelanderhemsvården,
synes som regel ett mera verksamt understöd från statens sida
framdeles icke kunna undvaras. Detsamma gäller de s. k. folksanatorierna.
En dylik medverkan står jämväl i god överensstämmelse med de allmänna
principer för den slutna sjukvårdens finansiering, som av kommittén framlagts.
Att för statens medverkan till denna vårds utbyggande fastställa några
generella normer motsvarande dem, som för närvarande gälla vissa länsvis
eller kommunalt organiserade vårdgrenar, torde med hänsyn till den ringa
omfattningen av nybyggnadsbehovet och huvudmännens olikartade ekonomiska
ställning i allmänhet knappast kunna ifrågakomma, utan synes vederbörande
huvudman, liksom hittills, lämpligen böra för varje särskilt fall göra den
framställning i ämnet, som omständigheterna påfordra.

Yad särskilt angår kustsanatorierna, erinrar kommittén, att 1928 års riksdag,
i samband med behandlingen av vissa förslag örn statsbidrag för arbeten vid
tvenne dylika sanatorier, framhållit önskvärdheten av att enhetliga regler
komme till användning vid beviljande av statsbidrag till samtliga anstalter
av ifrågavarande kategori. Det borde sålunda enligt riksdagens mening fastslås,
i vilken mån och efter vilka grunder statsbidrag måtte utgå till dessa
anstalter. Riksdagen hade efter övervägande för sin del kommit till den uppfattningen,
att de regler, som stadgats i gällande kungörelse angående byggnadsbidrag
till »tuberkulossjukvårdsanstalter» (varmed närmast avses lungtuberkulosanstalter)
även borde i huvudsak tillämpas i fråga om kustsanatorierna
givetvis med hänsynstagande till det dittills befintliga antalet vårdplatser
och beviljade statsbidrag. Riksdagen förklarade sig vidare finna med
billigheten överensstämmande, att statsbidrag finge utgå icke blott för nyanskaffade
platser utan även för de redan befintliga — däri inberäknade s. k.
sommarplatser med vederbörlig reduktion samt isoleringsplatser — med avdrag
av redan erhållet statsbidrag.

Efter redogörelse för ett av medicinalstyrelsen den 18 oktober 1928 avgivet

Kungl. May.ts proposition nr 206. 23

utlåtande i ämnet, vari styrelsen uttalat sig i avstyrkande riktning, anför kommittén
bland annat följande.

I likhet med medicinalstyrelsen finner kommittén med hänsyn till den utveckling,
den slutna vården av kirurgisk tuberkulos genomgått, stora svårigheter
föreligga att för fortsatt byggnadsbidrag till denna tillämpa fullt enhetliga
grunder. Detta gäller främst tillgodoseendet av A-platsvården men även
den slutna konvalescentvård, som enligt kommitténs förslag skulle utbyggas
i anslutning till A-platserna. För A-platsvårdens del torde något direkt behov
av enhetliga regler numera icke heller föreligga, då för dess tillgodoseende
jämlikt av kommittén verkställd utredning skulle krävas uppförande av endast
en eller högst två anstalter utöver de nu befintliga. Beträffande konvalescentvården
kan väl fastställande av enhetliga regler på förevarande område sägas
vara mera påkallat, men då denna vård bör utbyggas genom samma huvudmän
som A-anstalterna och dessa huvudmän med avseende å sin ekonomiska
ställning förete väsentliga skiljaktigheter, finner kommittén för sin del lämpligast,
att byggnadsbidraget bestämmes från fall till fall. Därvid böra i den
mån så ske kan de för lungtuberkulosanstalter föreslagna reglerna vinna tilllämpning.
Beaktas må tillika, att med en utbyggnad av ifrågavarande vård
enligt kommitténs förslag bidrag framdeles icke bör utgå för andra platser
än helårsplatser.

Yad åter angår de av kommittén förordade skrofuloshemmen kari, då deras
utbyggande närmast avsetts bliva en landstingens och storstädernas angelägenhet
samt kostnaderna för deras anordnande av kommittén beräknats ställa
sig relativt låga, till en början ifrågasättas, huruvida byggnadsbidrag överhuvud
taget bör utgå till desamma. Enligt kommitténs uppfattning är det
emellertid av stor vikt för den kirurgiska tuberkulosvårdens rationella ordnande,
att skrofuloshem i erforderlig omfattning verkligen komma till stånd.
Med hänsyn härtill vill kommittén förorda, att staten till stimulerande av intresset
för dylika hems inrättande lämnar ett mindre byggnadsbidrag. Storleken
av detsamma synes kommittén kunna fastställas till högst samma belopp,
som gälla för byggnadsbidrag till hem för kroniskt sjuka. Kommittén förutsätter
härvid, att i första hand redan befintliga byggnader av lämplig beskaffenhet
tagas i anspråk för ändamålet och att nybyggnader endast uppföras,
där så oundgängligen erfordras.

Slutligen må erinras, att ett genomförande över hela linjen av kommitténs
här återgivna finansieringsförslag förutsätter, att gällande begränsning för
stad utanför landsting att åtnjuta statsbidrag till tuberkulosvårdplatser bortfaller,
i vad den avser kirurgisk tuberkulosvård. Kommittén har för sin del
föreslagit, att begränsningen i sin helhet upphäves, alltså även beträffande
lungtuberkulosvården. Härom yttrar kommittén följande.

Stad utanför landsting äger för närvarande icke åtnjuta statsbidrag till
flera vårdplatser för tuberkulösa än 1 per 1,000 invånare. En liknande begränsning
gällde tidigare i princip även för landstingens del men borttogs
vid 1921 års riksdag i syfte att möjliggöra ett efter behovet mera smidigt anpassat
utbyggande av vården i de olika landstingsområdena. Bibehållandet
av ifrågavarande begränsning för storstädernas del ansågs främst motiverat
av dessas större ekonomiska bärkraft men framhölls även den väsentliga ökning
i statens utgifter för den slutna tuberkulosvårdens drift, som skulle bli följden
av borttagande av begränsningen jämväl i denna del. Dessa motiv äga väl
som sådana alltjämt sin giltighet. Med kommitténs principiella inställning till
frågan om lämpligaste sättet för en utjämning av de lokala huvudmännens

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

olikstora ekonomiska bördor kan emellertid kommittén för sin del icke tillmäta
nämnda motiv sådant värde, att de berättiga till ett bibehållande av
förevarande skillnad mellan landsting och icke-landstingsstäder. Härtill kommer,
att begränsningen ifråga kan tänkas lägga hinder i vägen för ett utbyggande
i erforderlig omfattning av B-platsvården och därmed för en rationell
uppdelning av de sjuka på A- och B-platser. Särskilt ur sistnämnda synpunkt
finner kommittén angeläget, att begränsningen borttages och likställighet införes
mellan landsting och icke-landstingsstäder.

Den årliga merkostnad, ett genomförande av kommitténs förslag beträffande
A-platsernas finansiering skulle medföra, uppskattas av kommittén till
omkring 850,000 kronor, därav 150,000 kronor belöpa å det föreslagna sanatoriet
i Norrland. Motsvarande merkostnad för driftbidragen till konvalescentavdelningarna
och skrofuloshemmen (B-platserna) beräknas vid full utbyggnad
uppgå till omkring 400,000 kronor. Beträffande byggnadsbidragen föreligga
inga beräkningar.

Yttranden och framställningar i anledning
av kommitténs förslag.

De av kommittén uppdragna riktlinjerna för den kirurgiska tuberkulosvårdens
organisatoriska utbyggande ha i allmänhet vunnit gillande av de myndigheter
och korporationer, som yttrat sig i ämnet, särskilt vad angår B-platsvårdens
ordnande. Körande A-platsvården ha, på sätt av det följande framgår,
från vissa håll uttalats betänkligheter beträffande såväl det föreslagna
sjukhuset i Norrland som den ifrågasatta centrala tilldelningen av patienter.

Styrelsen för föreningen kustsanatoriet Apelviken åberopar
härutinnan ett av överläkaren vid anstalten K. Hansson avgivet yttrande.
Denne ifrågasätter till en början, huruvida behov av ett nytt specialsjukhus
föreligger. Den kirurgiska tuberkulosen syntes nämligen, att döma av exspektantsiffrorna
för åren 1930—1934, vara stadd i hastigt avtagande i Sverige,
samtidigt som platsbehovet i hög grad minskats genom införande av en rationell
kirurgisk behandling. Vuxna patienter, som lede av tuberkulos i de stora
lederna, bleve numera efter operation, som utförts i rätt stadium av sjukdomen
efter föregående mer eller mindre långvarig allmänbehandling, befriade
från den tuberkulösa åkomman; de finge sällan recidiv och behövde ej som
förut i åratal upptaga vårdplatser för att några månader efter utskrivningen
ånyo kräva vård på grund av försämring. Beträffande förläggningen av ett
eventuellt nytt specialsjukhus uttalar doktor Hansson ock i viss mån avvikande
synpunkter, på vilka jag dock icke skall här ingå.

Den förslagna centrala tilldelningen av patienter skulle enligt doktor Hanssons
uppfattning försvåra en ändamålsenlig beläggning av anstalterna. Till
stöd härför anföres i huvudsak följande.

Å kustsanatoriet Apelviken vårdades barn i alla åldrar samt vuxna av båda
könen. För underlättande av skolundervisningen, som i stor utsträckning bedreves
på avdelningarna, hade barn tillhörande småskolan placerats å en avdelning,
barn i folkskolan å en eller två andra. Ofta måste omflyttningar företagas
för att underlätta skolans arbete och även av andra skäl. Vid inkallande

25

Kungl. Maj-As proposition nr 206.

av barn i 13—15 års åldern måste ses till, att ej gossar och flickor placerades
på samma avdelning. Vuxna patienter måste placeras på olika avdelningar
efter kön och hälsotillstånd. För att nedbringa resekostnaderna och försatt
kunna använda karantänsystemet inkallades i regel så många patienter på en
gång som karantänen kunde mottaga. Intagningsdagarna kunde ej på förhand
fastställas. Tidigast två veckor i förväg kunde kallelse utsändas. Skulle
mellan de ordinarie inkallelsedagarna någon plats bliva ledig på grund av
dödsfall eller annan orsak, inkallades omedelbart annan patient, för att ej
platser skulle stå obelagda. Kustsanatoriet måste stå i kontakt med dispensärerna,
de sjuka och de sjukas anhöriga. Fen intima kontakt, som nu
funnes, skulle ej så lätt kunna uppehållas, örn ansökningshandlingarna skulle
sändas till en central. Ej heller torde det då bliva möjligt att hålla resekostnaderna
nere på den låga nivå som nu vore fallet. Man borde dessutom taga
i betraktande, att sjuka såvitt möjligt finge komma till den anstalt, de
önskade. Ytterligare skäl skulle kunna anföras mot den planerade fördelningscentralen;
det anförda syntes dock räcka till för att förstå, hur svårt det
skulle bliva att sköta ett stort sjukhus med en dylik central fördelning av
patienterna. Utan att känna till de lokala förhållandena kunde man svårligen
fördela patienterna.

Direktionen för Kronprinsessan Victorias kustsanatorium
vid Barkåkra har överlämnat ett av dåvarande överläkaren vid anstalten
E. Lindahl avgivet yttrande. Jämväl denne förordar uppskov med inrättande
av ett nytt specialsjukhus för Norrland, under hänvisning till att
vårdtiden numera avsevärt förkortats och att omsättningen kunde ytterligare
ökas genom anordnande av särskilda konvalescentavdelningar. Under alla
förhållanden kunde en anstalt med förläggning till Norrland icke medföra
avsedd nytta på grund av klimatet därstädes.

Den centrala tilldelningen av patienter avstyrkes tillika av doktor Lindahl,
som därvid yttrar bland annat följande.

En dylik anordning skulle blott medföra onödig tidsutdräkt och vidlyftiga
skriverier. En avgiven rapport örn lediga platser å viss bestämd dag kunde
nämligen lätt bli missvisande på grund av mellankommande omständigheter,
såsom plötslig försämring, akuta sjukdomar m. m. Å andra sidan kunde
stundom flera platser oförmodat bliva lediga, t. ex. genom akuta infektionssjukdomar,
som fordrade skyndsam överflyttning till epidemisjukhus. Endast
dispensärerna vore lämpliga mellanhänder för beläggning av kustsanatorierna.
Dispensärerna stöde i kontakt med patienterna, de finge kallelse till viss dag
och bleve det något hinder för ena eller andra parten, så ordnades detta lätt
per telefon, telegraf eller brev. Med dispensärerna ordnades också resorna
så, att samma vårdare kunde på vägen till kustsanatoriet taga hand om
patienter från olika hemorter och därmed spara på statens bidrag till resekostnaderna.
Likaså kunde en vårdare föra hem flera efter utskrivningen och
avlämna dem på mellanstationer, där de möttes av anhöriga eller dispensärsköterskor,
som förut underrättats örn resplanen.

Direktionen för Styrsö kustsanatorium anser, att möjligheterna
för ett ytterligare utnyttjande av de redan befintliga anstalterna böra undersökas,
innan åtgärder vidtagas för uppförande av ett nytt sjukhus. Å Styrsö
kustsanatorium kunde för en relativt ringa kostnad ytterligare 42 vårdplatser
vinnas genom inredning av huvudsjukhusets vindsvåning. En sådan utvidg -

26

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

ning skulle ock möjliggöra en mera rationell och ekonomisk drift av sanatoriet
än hittills. Härjämte borde sanatoriets sommarpaviljong, där konvalescenter
och lättare fall av körteltuberkulos nu vårdades, vinterbonas, varigenom
anstaltens behov av B-platser skulle bli tillgodosett. —- Kommitténs
förslag örn central tilldelning av patienter tillstyrkes under förutsättning att
patientens önskemål beträffande val av anstalt i möjligaste mån beaktas.

Direktionen för Solhems barnsjukhus förordar jämväl, att en utvidgning
av redan befintliga anstalter överväges, innan beslut örn inrättande
av ett nytt sjukhus fattas. Vid Solhem, som ur samarbetssynpunkt med angränsande
vårddiscipliner läge mycket väl till, mötte inga svårigheter att för
en relativt ringa kostnad åstadkomma en tillbyggnad örn cirka 50 platser.
Även vården av konvalescenter kunde där ordnas på ett fördelaktigt sätt
genom att taga i anspråk en närliggande byggnad. Direktionen framhåller
vidare, att endast en central tilldelning av patienter kunde möjliggöra ett
fullt utnyttjande av tillgängliga A-platser.

Gentemot nu anförda yttranden hävda bland andra landstingen i
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län behovet av en kirurgisk tuberkulosanstalt i Norrland, ehuru
meningarna något divergera beträffande den närmare förläggningen av anstalten.
Från Jämtlands läns landsting föreligger en särskild framställning i
ämnet, vari med hänvisning till sjukvårdskommitténs uttalanden och under
åberopande av bifogad utredning hemställes, att Kungl. Majit måtte av riksdagen
utverka medel till uppförande av en kirurgisk tuberkulosanstalt vid
Östersund med anknytning till landstingets centralsanatorium Solliden.
Anstalten skulle inrymma 274 vårdplatser och draga en kostnad av 2,570,000
kronor, förutom utrustningskostnaden, vilken uppskattas till 274,000 kronor.

Medicinalstyrelsen slutligen har i särskilt utlåtande avstyrkt bifall
till nyssnämnda framställning från Jämtlands läns landsting under hänvisning
till att sjukvårdskommittén förordat vidare utredning om lämpligaste förläggningsorten
för ett nytt sjukhus. Beträffande frågan örn central tilldelning av
patienter framhåller styrelsen, att erfarenheterna från pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet gåve vid handen, att en beläggning från central myndighet
vore möjlig men att den nödvändiggjorde ökade arbetskrafter inom medicinalstyrelsen
samt att den, innan förändring skedde, borde göras till föremål för
ytterligare utredning. I övrigt uttalar styrelsen sin fulla anslutning till kommitténs
förslag.

Vad härefter angår riktlinjerna för vårdens handhavande och finansiering
har, såvitt jag kunnat finna, icke från något håll erinran framställts
mot de föreslagna överflyttningarna till staten av landstingens och storstädernas
driftbidrag till de enskilda anstalterna av hithörande slag, liksom ej heller
beträffande kommitténs principiella ståndpunkt rörande driftkostnadernas bestridande
i övrigt. I fråga örn det närmare utformandet av kommitténs förslag
härutinnan ävensom beträffande det föreslagna byggnadsbidraget till skrofuloshemmen
ha dock vissa erinringar och önskemål uttalats.

Styrelsen för föreningen kustsanatoriet Apelviken fram -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

håller genom överläkaren Hansson bland annat, att om patientantalet vid kustsanatoriet
nedskreves, så att det vad luftkub m. m. beträffade komme att stå
i överensstämmelse med riksdagens beslut, sedan klientelet till stor del
kommit att utgöras av vuxna, och örn vidare sommarplatserna slopades, torde
det knappast bliva möjligt att finansiera anstalten med de statsbidrag och
vårdavgifter, som skulle inflyta enligt kommitténs förslag. Kostnaden för
konvalescentplatserna syntes visserligen vara så tilltagen, att den enkla sjukvård,
som skulle där bedrivas, mycket väl kunde skötas för det beräknade beloppet
2 + 1 kronor per dag; däremot torde vårdkostnadsbeloppet för Aplatserna,
4 kronor per dag, bliva för lågt. Hittills hade det varit så, att det
överskott, som vården av de enklare fallen och sommarbarnen lämnat, bland
annat använts till att finansiera den dyrare vården av patienter på A-platserna.
Då det emellertid uttryckligen angåves, att huvudmannen finge för var gång
göra en framställning hos statsmakterna, om de influtna vårdkostnadsavgifterna
ej räckte till för driften, syntes någon vägande anmärkning mot kommitténs
förslag icke kunna göras. Doktor Hansson påpekar ock, att nu gällande
bestämmelser medförde, att statsbidrag kunde utgå endast för fall, som
åtnjöte landstingsbidrag, och då landstingsbidrag blott utginge för mindre
bemedlade och obemedlade patienter, komme i realiteten bemedlade ej att
erhålla statsbidrag.

Direktionen för Styrsö kustsanatorium anför, att kommitténs
förslag innebure en betydande lättnad för självbetalande patienter å allmän
sal, vilka för närvarande vid sanatoriet erlade kronor 4.30 per dag. Vid Styrsö
kustsanatorium kunde med hänsyn härtill de föreslagna driftbidragen och
vårdavgifterna sannolikt icke täcka driftkostnaderna, därest icke, såsom förut
framhållits, anstalten utvidgades med 42 nya A-platser.

Direktionen för S o 1 h e m s barnsjukhus finner önskvärt, att driftkostnadsbidraget
icke understiger 4 kronor per dag och patient.

Medic inalstyreisen slutligen ställer sig tveksam beträffande det
ifrågasatta byggnadsbidraget till skrofuloshemmen. Med hänsyn till att
skrofulosens frekvens i allmänhet syntes vara i starkt avtagande samt i betraktande
av att sjukdomsbegreppet skrofulös ej läte sig exakt avgränsas,
anser styrelsen, att statsbidrag för skrofulosvård dels är föga behövligt, dels
ock förenat med betydliga svårigheter i avseende å nödig kontroll.

Departementschefen.

Den av kommittén framlagda planen för den kirurgiska tuberkulosvårdens
organisatoriska utbyggande överensstämmer i huvudsak med de riktlinjer, som
den av svenska nationalföreningen mot tuberkulos tillsatta s. k. andra tuberkuloskommittén
i betänkande år 1929 uppdragit. Den till grund förförslagen
liggande principen örn noggrannare fördelning av patientmaterialet
på olika anstaltstyper synes mig i och för sig riktig samt ägnad att i
längden leda till besparing för det allmänna. Mot densamma lia ej heller
några erinringar framkommit vid remissbehandlingen.

Beträffande principens praktiska utformning har, på sätt framgår av de

28

Kungl. Majus proposition nr 206.

avgivna yttrandena, meningarna varit i viss man delade i fråga örn A-platsvårdens
utbyggande. För att erhålla en i möjligaste mån säker grundval
för bedömandet av det ytterligare behov av dylika platser, som numera
kan föreligga, har jag till komplettering av kommitténs utredning från de
tre kustsanatorierna och anstalten i Borås inhämtat uppgifter rörande bland
annat antalet exspektanter och medelvårdtiden därstädes under de senaste
tre åren. En granskning av dessa uppgifter giver vid handen, att sammanlagda
antalet exspektanter vid ifrågavarande anstalter nedgått från 440 år
1933 till 150 år 1935. I detta antal ingå jämväl åtskilliga fall av skrofulös,
vilka enligt kommitténs förslag böra vårdas å billigare platser än A-platser.
Medelvårdtiden har vid två anstalter sjunkit, medan den vid de övriga två
anstalterna något ökat; i stort sett har den förblivit oförändrad. På grund
av vad sålunda framkommit och i yttrandena ånförts har jag icke ansett mig
böra föranstalta örn ytterligare utredning av frågan örn uppförande av en
kirurgisk tuberkulosanstalt i Norrland. Därmed saknar jag ock anledning
att nu närmare ingå i prövning av den från Jämtlands läns landsting inkomna
framställningen.

Yad angår B-platsvårdens tillgodoseende, vill jag nämna, att i praktiken
redan viss differentiering av patienterna ägt rum, i det att konvalescenter och
lindrigare fall av körteltuberkulos, de s. k. skrofulosfallen, företrädesvis
vårdats å vid sanatorierna anordnade sommarpaviljonger eller enklare vårdavdelningar.
Enligt kommitténs förslag skulle nu sommarpaviljongerna ersättas
med under hela året öppna avdelningar för konvalescenter, medan
skrofulosfallen skulle, i den mån de icke kunna med framgång vårdas å
av dispensärer eller enskilda drivna sommarhem, omhändertagas å särskilda,
länsvis anordnade skrofuloshem, jämväl öppna hela året. Mot kommitténs
förslag härutinnan har jag — liksom de hörda myndigheterna och korporationerna
— i princip intet att erinra. Med hänsyn till tuberkulosfrekvensens
nedgång, vilken anses vara särskilt stark beträffande den s. k. skrofulosen,
torde emellertid stor försiktighet böra iakttagas även vid utbyggandet av
B-platsvården. Lämpligt synes mig vara, att man till en början inskränker
sig till att vid de anstalter, som sakna vinterbonade konvalescentavdelningar,
anordna sådana. Vid sidan härav kan möjligen tagas under övervägande
att i de nordligaste länen, där tuberkulosfrekvensen alltjämt är störst, inrätta
skrofuloshem av förordad typ. Givetvis böra härvid, såsom kommittén
förutsatt, i första hand tagas i anspråk befintliga byggnader, vilka kunna
för ändamålet användas. På så sätt skulle Norrland, i den mån nuvarande
läge inom tuberkulosvården det påkallar, kunna få sitt behov av ytterligare
vårdplatser för kirurgisk tuberkulos tillgodosett, samtidigt som en viss lättnad
i fråga örn beläggningen av centralanstalterna skulle inträda.

Med detta modifierade program för den kirurgiska tuberkulosvårdens utbyggande
får frågan örn en organiserad tilldelning av patienter till centralanstalterna
en i viss mån ökad betydelse. De mot kommitténs förslag i
denna del uttalade betänkligheterna avse närmast kommitténs första alternativ,
enligt vilket granskningen och prövningen av ansökningshandlingarna skulle

29

Kungl. Majas proposition nr 206.

helt förläggas till medicinalstyrelsen, som sedan hade att besluta örn patienternas
fördelande å de olika anstalterna. Ehuru jag finner en del av de
framställda erinringarna icke träffa anordningen som sådan, är densamma
otvivelaktigt ägnad att i praktiken mången gång föranleda onödig omgång och
tidsutdräkt. Den torde ej heller vara nödvändig för ernående av det med
densamma avsedda syftet. Detta torde i stort sett kunna vinnas även med
det av kommittén föreslagna andra och mjukare alternativet, innebärande
att medicinalstyrelsen med ledning av månatliga rapporter från anstalterna
angående beläggning och exspektanter skulle äga meddela vissa anvisningar
rörande de inträdessökandes fördelning å anstalterna. Jag har härvid tänkt
mig ungefär följande förfaringssätt. Yarje centralanstalt insänder omedelbart
före varje månadsskifte till medicinalstyrelsen specificerad uppgift angående
dels antalet inträdessökande med angivande av deras kön, ålder, hemvist och
diagnos, dels ock antalet och arten av de platser, som äro eller under månadens
lopp med sannolikhet kunna förväntas bliva lediga. Finner medicinalstyrelsen
vid granskningen av dessa uppgifter, att antalet inträdessökande vid
en anstalt är för stort för att samtliga skola kunna intagas å anstalten under
månadens lopp, har medicinalstyrelsen att anmoda anstaltens läkare att till
anstalt, där ledighet finnes eller beräknas kunna inträda under samma månad,
översända ett lämpligt avvägt antal ansökningshandlingar av den art, som
motsvarar platsernas beskaffenhet. Den mottagande anstaltens läkare har
därefter att med dessa ansökningar förfara på enahanda sätt som med varje
annan inträdesansökan. Han har alltså att efter förberedande granskning
sätta sig i förbindelse med den sjuke eller vederbörande dispensär och meddela
lämplig dag för inträde eller undersökning. Något tvång att intaga
vederbörande skulle likväl ej föreligga, ej heller någon skyldighet för den
sjuke att låta sig intagas å anstalten i fråga. Med en sådan anordning synes
man kunna i huvudsak ernå samma fördelar som med ett rent centralt beläggningssystem,
samtidigt som dettas olägenheter undvikas. Jag förordar
förty, att densamma kommer till genomförande.

Yad härefter angår vårdens handhavande och finansiering, är jag — i likhet
med de hörda myndigheterna — ense med kommittén, att någon förändring av
huvudmannaskapet för nu befintliga anstalter icke bör ske, liksom jag ock biträder
kommitténs förslag beträffande den närmaste ledningen av hithörande
enskilda anstalter. Jag vill i detta sammanhang nämna, att kommitténs
krav på förstärkt statligt inflytande å dessa anstalters ledning redan beaktats
för de tre kustsanatoriernas och Boråsanstaltens del i samband med
utfärdande av nya stadgar för vederbörande föreningar respektive stiftelse.
Jag tillstyrker vidare i princip kommitténs förslag rörande driftkostnadernas
bestridande vid såviil de enskilda anstalterna som landstings- och storstadsanstalterna.
Uppenbarligen innebära dessa förslag — jämte motsvarande
förslag rörande vanförevården och andra därmed likställda vårdgrenar —
ett stort steg i riktning mot en mera enhetlig och rationell fördelning av
det allmännas sjukvårdskostnader, icke minst därigenom att landstingen

30

Kungl. Majus proposition nr 206.

samtidigt beredas större möjligheter att i erforderlig omfattning ägna sig
åt utvecklingen av de vårdgrenar, som lämpa sig för ett utbyggande länsvis.

För bestämmande av de närmare grunderna för statsbidragens utgående
Ilar jag, till komplettering av kommitténs utredning, från de enskilda anstalterna
införskaffat uppgifter örn driftkostnaderna under de tre senaste
åren. Av dessa uppgifter framgår, att ifrågavarande kostnader, oberäknat
utgifter för förräntning och amortering av byggnadslån, under nämnda år
successivt stigit från i genomsnitt 4 kronor 5 öre år 1933 till 4 kronor 17
öre år 1935, huvudsakligen sammanhängande med livsmedelsprisens stegring.
Under sådana förhållanden torde man vara nödsakad att något höja
det av kommittén föreslagna driftbidraget till dessa anstalter, därest man
vill undvika, att vederbörande huvudmän redan efter något år skola behöva
ingiva framställning örn erforderligt fyllnadsbidrag. Vid övervägande av frågan,
på vad sätt en dylik höjning lämpligen bör genomföras, har jag med beaktande
av vad i yttrandena framhållits kommit till den uppfattningen, att
bidraget till de enskilda anstalternas A-platser bör höjas till 3 kronor 25
öre, medan bidraget till B-platserna kan bibehållas vid det av kommittén föreslagna
beloppet, 2 kronor, allt per dag och patient, för vilken icke uttages
högre dagavgift än 1 krona. I likhet med kommittén finner jag härvid icke
tillräcklig anledning föreligga att göra skillnad mellan obemedlade och bemedlade
patienter, i den mån dessa emottagas för vård å allmän sal. Såsom
kommittén förutsatt, må dock driftbidraget i intet fall utgå med högre belopp
per år än skillnaden mellan anstaltens verkliga driftkostnader och
summan av patientavgifterna. En med anledning härav påkallad reglering
kan, örn driftbidraget såsom hittills utbetalas kvartalsvis i efterskott, lämpligen
äga rum i samband med utbetalningen för sista kvartalet. Skulle genom
större donationer eller annorledes vederbörande huvudmän erhålla en väsentligt
förbättrad ekonomisk ställning, torde det böra ankomma å medicinalstyrelsen
att föreslå de modifikationer i fråga örn statens bidrag, som härav
kunna påkallas.

Driftbidragen till storstads- och landstingsanstalterna torde kunna fastställas
till de av kommittén föreslagna beloppen. Livsmedelskostnadernas
stegring lärer nämligen få anses vara alltför obetydlig för att med hänsyn till
ifrågavarande huvudmäns ekonomiska ställning kunna motivera ett frångående
av kommitténs förslag i denna del. Samtliga hithörande anstalter,
utom avdelningen vid S:t Görans sjukhus, äro för övrigt att hänföra till
kategorien B-anstalter, beträffande vilka någon höjning av driftbidraget överhuvud
icke av mig förordats.

Såsom gemensamt villkor för driftbidrag —- utöver de av kommittén uppställda
— bör gälla, att de olika anstalterna icke må utan medicinalstyrelsens
medgivande beläggas med andra slag av patienter än sådana, för vilka de
äro avsedda. Tillika torde såsom särskilda statsbidragsvillkor för de enskilda
anstalterna böra föreskrivas, att staten skall vara representerad i anstalternas
ledning och vid revisionen av deras räkenskaper, på sätt kommittén
föreslagit, samt att anstaltsledningarna skola vara skyldiga att ställa

31

Kungl. Majus proposition nr 206.

sig till efterrättelse de anvisningar, som medicinalstyrelsen, med stöd av vad
jag förut anfört, kan meddela rörande fördelningen av inträdessökande patienter.
Anstalterna böra härjämte vara underkastade inspektion av medicinalstyrelsen
i enlighet med sjukhuslagens bestämmelser örn allmänna sjukhus.
I övrigt torde, frånsett viss bestämmelse, vartill jag strax återkommer,
kunna i huvudsak tillämpas enahanda grunder, som gälla för lungtuberkulosanstalter.

Beträffande frågan örn byggnadsbidrag till hithörande anstalter delar jag
kommitténs uppfattning, i vad densamma avser centralanstalterna, inbegripet
dessas komplettering med konvalescentavdelningar. Yad åter angår skrofuloshemmen,
anser jag i likhet med medicinalstyrelsen och med hänsyn till vad
jag förut anfört rörande skrofulosvårdens utbyggande, att byggnadsbidrag
under nuvarande förhållanden knappast är påkallat. Kostnaderna för dylika
hems inrättande torde i förekommande fall icke behöva bli större än att
vederbörande landsting själva kunna utan svårighet bära desamma, särskilt
som de genom avlyftande av nuvarande driftbidrag till de enskilda anstalterna
erhålla en betydande lättnad i sina utgifter för tuberkulosvården.

Godtages denna min ståndpunkt, får, vad angår den kirurgiska tuberkulosvården,
spörsmålet om upphävandet av gällande begränsning för stad utanför
landsting att åtnjuta statsbidrag för tuberkulosvårdsplatser endast betydelse
för driftbidragens vidkommande. Därmed reduceras de ekonomiska konsekvenserna
i icke ringa grad. A andra sidan kan ett bibehållande av ifrågavarande
begränsning vara ägnat att i vissa fall motverka en ändamålsenlig
differentiering av hithörande klientel. Under sådana förhållanden anser jag
mig böra förorda, att begränsningen upphäves i vad den avser den kirurgiska
tuberkulosvården. I vad spörsmålet rör lungtuberkulosvården, torde
detsamma böra upptagas till prövning i samband med sjukvårdskommitténs
övriga förslag beträffande denna vårdgren.

Med den modifiering av kommitténs utbyggnadsförslag, som jag förordat,
blir statens årliga driftkostnadsökning för den kirurgiska tuberkulosvården
väsentligt lägre än kommittén beräknat, även örn hänsyn tages till de ökade
utgifter, som föranledas av A-platsbidragens höjande. Enligt en inom departementet
verkställd beräkning torde merkostnaden vid full utbyggnad icke
komma att överstiga 1 miljon kronor.

Vanförevårilen.

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning.

Inledningsvis må erinras, att vanförevården innefattar två huvudmoment,
nämligen den ortopediska behandlingen, vilken avser att i möjligaste mån återställa
den nedsatta eller förlorade funktionsförmågan, samt den sociala omvårdnaden,
vars syfte är att genom uppfostran och yrkesutbildning sätta den
vanföre i stånd att försörja sig genom eget arbete. Det sociala momentet var
länge det mest framträdande. Först under de senare årtiondena har den orto -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

pediska vården, främjad av kirurgiens framsteg, fått en grundläggande betydelse
för vanförevården och läkaren tilldelats en central ställning inom
denna.

För vård enbart av vanföra finnas för närvarande fem anstalter, var och en
med hänsyn till de i vården ingående olika uppgifterna uppdelad å skilda avdelningar.
Anstalterna, deras avdelningar och den ungefärliga platstillgången
inom dem framgår av följande sammanställning, vid vilken hänsyn tagits jämväl
till den utvidgning, som den nyuppförda anstalten å Norrbacka område t
invid Stockholm medfört:

Antal platser

å

Anstalt

sjuk-

avdelning:

(klinik)

skolhem

yrkesskola

asylhem

interna

externa

Vanföreanstalten i Stockholm ....

120

45

124

35

— |

» >> Göteborg ......

97

35

80

20

—

» » Hälsingborg..

75

50

110

10

20

(särskilt hem)

» » Härnösand ...

103

48

93

5

—

Eugeniahemmet (Stockholm) ......

24

90

45

—

30

Summa

419

268

452

70

50

Till komplettering av denna sammanställning må lämnas följande upplysningar.
Sjukavdelningarna äro närmast avsedda för mera ingående ortopedisk
vård, medan lättare fall behandlas å för ändamålet vid anstalterna inrättade
polikliniker. Av Göteborgsanstaltens 97 klinikplatser disponeras enligt avtal
30 direkt av pensionsstyrelsen. Å skolhemmen emottagas barn i skolåldern,
vilka på grund av vanförhet icke lämpligen kunna åtnjuta undervisning i de
vanliga skolorna. Yid yrkesskolorna emottagas i regel endast intellektuellt
normala vanföra, som fyllt 17 år. Antalet elever vid yrkesskolorna växlar i
icke ringa grad, bland annat beroende på att å elevhemmet boende elever
i olika omfattning åtnjuta undervisning utom anstalten. Yrkesundervisningen
pågår högst 10 månader per år. Å asylhemmen vårdas höggradigt
vanföra, som endast i ringa mån kunna tillgodogöra sig yrkesundervisning
eller eljest äro oförmögna att taga vara på sig själva. Härjämte må nämnas,
att vanföra i viss utsträckning även kunna erhålla ortopedisk behandling
vid några lasarett och därmed jämställda sjukhus, främst lasarettet i Lund
och Malmö allmänna sjukhus, vid vilka specialavdelningar för ortopedisk
vård inrättats. Platsantalet å dessa specialavdelningar uppgår sammanlagt till
omkring 150.

Av befintliga vanföreanstalter utgöra de fyra anstalterna i Stockholm, Göteborg,
Hälsingborg och Härnösand, i det följande benämnda de egentliga vanför
eanstalterna, en grupp för sig. De ägas och drivas av för ändamålet bildade
föreningar, vilka till anstalternas drift åtnjuta bidrag såväl från staten, landstingen
och därmed jämställda storstäder som i viss mån även från pensionsstyrelsen
och fattigvårdssamhällena. Stats-, landstings- och storstadsbidragen
utgå i huvudsak efter de grundbelopp, som angivas i följande tablå:

Kungl. Majus proposition nr 206.

33

Avdelning

Statsbidrag,

kronor

Landstings- och
storstadsbidrag,
kronor

Klinikerna, för dag och patient...

2

15

2

75

Skolhemmen, för dag och elev

2

1

33

Yrkesskolorna, för månad och intern elev...

54

_

50

» » » » extern » ......

21

_

Poliklinikerna, per kvartal ......

1,250

-

—

—

Landstingen och. vissa storstäder bidraga härjämte med 2/s av kostnaden
för nödiga bandage- och protesanordningar. Statens bidrag äro, vad klinikerna
beträffar, begränsade till ett något lägre antal platser än det befintliga,
motsvarande antalet platser å allmän sal. Bortsett från poliklinikerna, utgå
samtliga bidrag i princip endast för medellösa och mindre bemedlade
personer, varvid dock — liksom vid kustsanatorierna — åt sistnämnda
begrepp gives en relativt vidsträckt tolkning. Såsom villkor för landstingens
och storstädernas bidrag gäller, att eljest utgående patientrespektive
elevavgift skall sänkas med ett mot bidraget svarande belopp,
i regel utgörande 2/s av vårdavgiften. Återstående avgift betalas beträffande
det stora flertalet interna yrkesskolelever av pensionsstyrelsen samt
för övriga vanligen av vederbörande fattigvårdssamhälle. Av det fåtal bemedlade
patienter, som emottagas å dessa anstalter, erlägges i allmänhet en
vårdavgift av kronor 3.7 5 per dag och patient å klinikerna, 60 kronor per
månad och elev å skolhemmen samt 75 kronor per månad för intern yrkesskolelev.

Det i anslutning till Hälsingborgsanstalten drivna asylhemmet äges av
den för ändamålet bildade föreningen Österhemmet. Föreningen åtnjuter icke
statsbidrag till sin verksamhet. Som regel uttages en vårdavgift av 40 kronor
per månad.

Eugeniahemmet intager i olika hänseenden en särställning. Det äges och
drives av ett »sällskap» med samma namn, vars ändamål är att bereda bostad,
vård och underhåll åt fattiga obotligt sjuka och vanföra barn samt även efter
barnaåren söka i möjligaste mån draga försorg örn där intagna. På grund
av detta ändamål ha hemmets platser, även sedan vanförevården kommit in
i sina nuvarande banor, i stor utsträckning upplåtits för sådana patienter,
örn vilka föga eller intet hopp funnits att kunna sätta dem i stånd att bliva
självförsörjande. Behovet av särskild asylvård har därför framträtt starkare
vid Eugeniahemmet än vid de övriga anstalterna, där ansökningarna väsentligt
strängare sovrats med hänsyn till vederbörandes utsikter att kunna i
framtiden försörja sig. Asylvård har ock utövats alltsedan hemmets tillkomst.
Till hemmets drift utgår ett fast statsbidrag av 5,000 kronor per år.
Detta bidrag har huvudsakligen tillkommit för att bereda fattigvårdssamhälle
rätt att av vederbörande landsting utfå gottgörelse för utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad för å hemmet intagen patient. Jämlikt 41 § fattigvårdslagen
gäller nämligen denna rätt endast beträffande fattiga, som intagits å
statsunderstödd vanföreanstalt. Från landstingen åtnjuter hemmet direkt bi Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 sami. Nr 206.

191 so 3

34

Kungl. Majlis proposition nr 206.

drag med dels kronor 1.5 0 per dag och patient, för vilken icke uttages högre
dagavgift än 1 krona, dels ock 2k av kostnaderna för nödiga bandage- och
protesanordningar. För patient från icke-landstingsstad erlägger staden en
dagavgift å kronor 2.50 jämte hela kostnaden för bandage och proteser.

De egentliga vanföreanstalterna äro anslutna till en gemensam organisation,
benämnd svenska vanföreanstalternas centralkommitté (S. V. C. K.).
Denna kommitté utgör ett slags permanent utskott av de fyra vanföreföreningarna
och består av fem medlemmar från varje förening; professorn i
ortopedi vid Karolinska institutet är självskriven medlem av såväl kommittén
som dess styrelse. Centralkommittén har till uppgift att främja utvecklingen
av en rationellt organiserad vanförevård samt att till vanförevårdens
fromma förvalta vissa medel, som stå till dess förfogande. Den söker
genom spridande av upplysning örn vanförevårdens mål och medel verka för
att så många vanföra som möjligt redan tidigt skola komma i åtnjutande av
erforderlig vård och utbildning och för att hos de vanföras omgivning vinna
förståelse för det behov av stöd och hjälp, som förefinnes hos de vanföra
även efter fullbordad yrkesutbildning. Dessutom utövar centralkommittén
en omfattande understödsverksamhet, huvudsakligen i syfte att förse de
yrkesutbildade vanföra med nödiga verktyg och arbetsmaskiner vid början
av deras yrkesutövning.

Vid sidan av vanföreanstalterna har, främst genom pensionsstyrelsens
försorg, under senare år i allt större utsträckning bedrivits yrkesutbildning
av vanföra hos enskilda yrkesidkare m. fl. Sådan utbildning har vanligen
ordnats genom pensionsnämndsordföranden i hemkommunen eller genom pensionsstyrelsens
ombud för orten med biträde av de vid anstalterna anställda
kuratorerna enligt vissa närmare grunder, som finnas angivna i en såsom
textbilaga 6 vid kommitténs betänkande fogad promemoria, till vilken jag
får hänvisa. Under de senaste åren har i enahanda syfte samarbete sökts
med hantverksorganisationerna. I ett fåtal fall hava vanföra bekostats utbildning
i handelsskola eller handelsinstitut ävensom i småskoleseminarium.
Som regel har pensionsstyrelsen bidragit med 2/s av utbildningskostnaderna,
mot det att vederbörande försörjningsskyldig eller hemkommun utfäst sig
betala återstoden. Beloppen ha alltefter utbildningstidens längd varierat
mellan 600 och 1,500 kronor. Härutöver har pensionsstyrelsen, efter samråd
med S. Y. C. K., i viss utsträckning lämnat bidrag till anskaffandet av arbetsmaskiner
åt de vanföra.

Slutligen må nämnas, att vanföreanstalterna enligt gällande bestämmelser
äro underkastade inspektion av en särskild inspektör, som bland annat har
till uppgift att utöva inseendet över sjukvården och de allmänna hygieniska
anordningarna därstädes samt anstalternas handhavande i övrigt. Sedan
senast meddelade förordnande för en dylik inspektör utgått med år 1931, har
av besparingsskäl förnyat förordnande för särskild vanföreinspektör icke utfärdats.
Därvid har förutsatts, att inspektion av vanföreanstalterna skulle i
erforderlig mån utövas direkt av medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

35

Kommitténs förslag.

Kommittén framhåller inledningsvis, att ehuru under de senaste årtiondena
en väsentlig förskjutning ägt rum mellan det sjukvårdande och det
sociala momentet inom vanförevården, har därmed vikten av samverkan dem
emellan ingalunda förringats, utan framstår denna alltjämt som en oavvislig
förutsättning för ett framgångsrikt utövande av vanförevård.

Med utgångspunkt härifrån upptager kommittén till en början frågan örn
den ortopediska vårdens tillgodoseende. Kommittén konstaterar härvid med
ledning av uppgifter, inhämtade från de olika anstalterna, att efter tillkomsten
av Härnösandsanstalten och den nya Stockholmsanstalten behovet av ytterligare
vårdplatser för ortopedisk sjukvård torde få anses vara för den närmaste
tiden fyllt. Frågan, huruvida denna vård i princip bör utbyggas i form
av specialavdelningar vid lasarett eller såsom hittills förläggas till vanföreanstalterna,
finner kommittén förty icke vara aktuell. I den mån ytterligare
platsbehov skulle uppstå, anser sig kommittén främst med hänsyn till förut
berörda samband mellan det sjukvårdande och det sociala momentet inom
vanförevården böra tillråda stor försiktighet vid utbyggande av nya ortopediska
lasarettsavdelningar. Dylika avdelningar böra icke inrättas med
mindre den allmän-kirurgiska avdelningen nått en sådan storlek, att en uppdelning
av densamma är ur arbetssynpunkt påkallad. För undvikande av
dubbelorganisation och för tillgodoseende av de viktiga vårdfaktorer, som
skol- och yrkesundervisningen utgöra, böra på de ortopediska lasarettsavdelningarna
intagas endast sådana patienter, vilkas fel och lyten icke kunna antagas
medföra varaktig inskränkning av arbets- och förvärvsförmågan eller
för vilka den ortopediska behandlingen synes hava goda utsikter att förebygga
vanförhet i social mening. Uppenbarligen bör man söka undvika en
utveckling i sådan riktning, att vanförefallen komme att remitteras till vanföreanstalterna
först sedan den ortopediska behandlingen på lasarettsavdelning
visat sig icke medföra önskat resultat och att vanföreanstalternas kliniska
avdelningar på så sätt endast bleve ett slags sekundäravdelningar till de
ortopediska lasarettsavdelningarna. En avvikelse från denna princip synes
kommittén berättigad endast med hänsyn till den medicinska undervisningens
krav. Med denna ståndpunkt följer givetvis, att patienter i behov av ortopedisk
specialvård skola vara berättigade till vård vid vanföreanstalternas
ortopediska avdelningar, oavsett örn syftet med behandlingen är att förebygga
vanförhet i social bemärkelse eller icke. Att graden av de olika sökandenas
vårdbehov skall vara bestämmande för intagningen, då utrymmesskäl
påfordra en gallring, finner kommittén självfallet.

Vad härefter angår frågan om den sociala vårdens tillgodoseende, huv enligt
kommittén något behov av ytterligare platser å skolhem ej anmälts av
vederbörande anstaltsledningar. Däremot synes kommittén alltjämt föreligga
ett missförhållande mellan efterfrågan och tillgång å platser vid yrkesskola.

T betraktande av den avsevärt ökade platstillgång för vanföras yrkesutbildning,
som under do senaste åren tillkommit och genom Stockholmsanstaltens nybyggnad
väntades uppstå, anser kommittén emellertid, att med slutlig prov -

36

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

liing av frågan om ytterligare utökning av platsantalet å yrkesskola bör anstå
till dess vidare erfarenhet vunnits om platsbehovets omfattning. I avvaktan
härå tillrådes i första hand en utvidgning av den utomanstaltliga yrkesutbildningen.
Kommittén yttrar härutinnan:

En rationell lösning av de vanföras yrkesutbildningsfråga kräver, att även
andra utvägar att bereda yrkesutbildning än genom vanföreanstalternas yrkesskolor
sökas och prövas. Den av pensionsstyrelsen i vissa fall praktiserade
anordningen med yrkesutbildning hos enskilda yrkesidkare torde härvid främst
böra komma i åtanke. Anstalterna själva hava numera genom anordnande av
kuratorsverksamhet fått ökade möjligheter att förhjälpa vanföra till utbildning
även utom anstalten. Förutom att denna verksamhet är ägnad att i icke oväsentlig
grad underlätta ett rationellt utnyttjande av vanföreanstalternas yrkesskolor
för de svårare fallen och minska behovet av nya anstaltsplatser för
ifrågavarande ändamål, har erfarenheten givit vid handen, att vanför, som
erhållit sin yrkesutbildning utom anstalt, på grund av den närmare kontakten
med ortsbefolkningen har betydligt större möjligheter att vinna anställning
och försörjning än en å anstalt utbildad vanför. Den utomanstaltliga utbildningen
ställer sig dessutom i regel avsevärt billigare än anstaltsutbildningen.
Starka skäl synas sålunda föreligga för en vidgad tillämpning av denna form
av yrkesutbildning för vanföra.

Vid sidan härav bör enligt kommittén frågan örn vården av de s. k. asylfallen
närmare beaktas. Kommittén anför härom bland annat följande.

Uppenbarligen böra de fall av ifrågavarande kategori, som kunna få försvarlig
vård i sina hem, vårdas därstädes. De övriga däremot torde samhället
vara pliktigt att omhändertaga. Härvid äro med avseende å vanförhetens art
och grad olika grupper att beakta. En del äro att anse som kroniskt sjuka.
Hit höra personer, vilka i högre ålder på grund av sjukdomar i leder eller det
centrala nervsystemet eller till följd av svåra kroppsskador o. d. blivit oförmögna
till snart sagt varje slags arbete, som har någon betydelse förberedande
av uppehälle, och som därtill ofta äro i behov av ständig tillsyn och övervakning.
För ett stort antal av dessa torde ortopediska hjälpmedel icke vara till
något gagn vare sig för höjande av arbetsförmågan eller för underlättande av
livsföringen eller vården i övrigt eller ock äro dessa hjälpmedel av enklare
slag, t. ex. kryckor och gångstolar. Såsom kroniskt sjuka måste ock anses
sådana yngre personer, som äro så höggradigt vanföra, att ortopediska hjälpmedel
och undervisning icke kunna förhjälpa dem ens till någon grad av arbetsduglighet.
Dessa vanföra synas kommittén böra hänvisas till hemmen för kroniskt
sjuka.

För sådana vanföra åter, vilkas tillvaro och skötsel kunna upphjälpas och
underlättas genom mera komplicerade bandage eller dylikt och vilka på så sätt
ävensom genom en väl genomförd arbetsledning och arbetsförmedling kunna
beredas vissa möjligheter till sysselsättning, vore otvivelaktigt en fortsatt vård
i nära anslutning till en vanf öreanstalt av stor betydelse, bland annat för lättande
av elevbelastningen vid yrkesskolorna. Intagas dessa vanföra å ålderdomshem
eller hem för kroniskt sjuka, möta stora svårigheter och även kostnader
för tillsyn av deras bandage eller andra hjälpmedel. Ur ekonomisk synpunkt
lära icke heller kunna resas några större betänkligheter emot en viss centralicering
av vården av dessa asylfall. Kostnaderna torde nämligen icke bliva
nämnvärt högre, örn de vårdas på särskilda asylhem i närheten av vanföreanstalterna
än örn de intagas på sjukhem runt örn i landet. Härjämte må beaktas,
att på sådana asylhem större möjligheter finnas att genom god arbetsledning,
anskaffande av arbetsmaskiner m. m. upphjälpa deras arbetsförmåga.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Kommittén har funnit det praktiskt taget omöjligt att uppskatta behovet av
antalet sådana asylplatser och kan därför för denna vårds utbyggande icke anvisa
annat förfarande än att till de vanföreanstalter, som nu sakna asylhem,
försöksvis anslutes ett dylikt hem av den storlek, att e n skolad sköterska
kan ansvara för vården därstädes. För att trygga erforderligt samarbete mellan
moderanstalten och asylen synes det kommittén härvid lämpligast, att asylerna
utbyggas genom samma huvudmän som moderanstalterna.

Kommittén tillägger, att därest trots nu förordade åtgärder ett avsevärt
behov av ytterligare platser skulle kvarstå, bör inrättande av en ny anstalt
å lämplig ort tagas under övervägande.

Till frågan örn de olika vanföreanstalternas handhavande och finansiering
intager kommittén i princip enahanda ståndpunkt som beträffande de enskilda
kustsanatorierna. Kommittén förordar alltså, att nuvarande landstings-
och storstadsbidrag till vanföreanstalternas drift överflyttas å staten
men att anstalterna likväl bibehållas under enskild ledning, om ock med förstärkt
statligt inflytande. Utöver tidigare anförda synpunkter framhåller
kommittén till stöd för denna sin ståndpunkt, att ett fullt tillgodoseende av
det mycket viktiga sociala moment, som ingår i vanförevården, kräver en
anpassning och frihet för den ansvariga ledningen och dess representanter,
vilken otvivelaktigt lättare kan förverkligas under en enskild anstaltsledning
än under en statlig sådan. Sannolikt kan jämväl, enligt kommitténs uppfattning,
socialt intresserade och erfarna personers medverkan ävensom den enskildes
offervilja överhuvud taget förväntas bliva livligare och mera omfattande,
örn huvudmannaskapet ordnas enligt hittillsvarande former. Det
statliga inflytandet å de egentliga vanföreanstalternas ledning föreslås tillgodosett
efter analoga grunder som för kustsanatorierna. Härjämte uttalas
önskvärdheten av att särskild inspektör för vanförevården åter förordnas.

I fråga örn de närmare grunderna för statens bidrag till hithörande anstalter
skiljer kommittén mellan de egentliga vanföreanstalterna jämte asylhemmen
å ena samt Eugeniahemmet å andra sidan. •

Såsom underlag för bestämmandet av statsbidragen till de egentliga
vanföreanstalterna åberopar kommittén följande sammanställning,
belysande anstalternas driftkostnader under femårsperioden 1927—1931.

Driftkostnad per dag och patient Beloppet av stats- j
eller elev, kr. och landstingsbidrag

Anstalter

1927

1928

1929

1930

1931

1927-

1931

per dag
och pat.

eller
elev, kr.

i procent
av drift-kostnads-beloppen

1927—1931

Vanföreanstal t eril a:

klinikerna .................................

5. C B

6. or,

6.23

5.82

5.06

5.86

4.90

84

skolhemmen.............................

3. Sfi

3.90

3.82

3.79

3.71

3.81

3.ss

87

yrkesskolornas interna elever ____

3.98

4.i i

4.14

3.90

4.13

4.02

3.47

86

» externa » ____

1.49

1.03

1.4 8

1.3(1

1.55

1.58

0.7 0

46

38

Kungl. Majus proposition nr 206.

Efter påpekande att utgifter för förräntning och amortering av byggnadslån
icke ingå i dessa driftkostnader, yttrar kommittén följande.

Vad förut anförts som grund för de föreslagna driftbidragen till de enskilda
anstalterna för kirurgisk tuberkulos kan sägas i huvudsak gälla även
vanföreföreningarnas anstalter. Även här måste skillnaden mellan den egentliga
driftkostnaden å ena sidan samt statsbidragen å andra sidan huvudsakligen
täckas med patient- respektive elevavgifter. Dessa hava under senare
år i regel utgått med 1 krona per dag och patient å allmän sal vid klinikerna,
20 kronor per månad och elev vid skolhemmen samt med 25 kronor per månad
för yrkesskolornas interna elever; i de fåtal fall, då bemedlade personer intagits
å anstalterna, vid klinikerna uppgående till knappast 1 procent och vid
övriga avdelningar till ännu mindre del av samtliga intagna, hava avgifterna
i allmänhet utgått med respektive 3.7 5, 60 och 75 kronor. För yrkesskolornas
externa elever har vid vissa anstalter uttagits en avgift av 1 krona per dag,
vid andra ingen alls. Den personliga avgiften för yrkesskolornas interna elever
har betalats av pensionsstyrelsen beträffande av styrelsen till anstalten
remitterade elever; för övriga elever har avgiften vanligen erlagts av vederbörande
fattigvårdssamhälle.

Patientavgiften å allmän sal vid vanföreklinikerna torde liksom vid kustsanatorierna
böra framdeles utgå med ett för alla patienter fastställt belopp
av högst 1 krona. Vårdtiden är även här jämförelsevis lång. Staten har visserligen
i förevarande fall hittills icke lämnat bidrag för andra än medellösa
eller mindre bemedlade patienter, men å andra sidan uppgå de bemedlade
patienterna här till ett långt mindre antal än vid kustsanatorierna. Vad skolhemmen
samt yrkesskolorna beträffar kan det ifrågasättas, huruvida någon
personlig avgift alls bör utgå. Utbildningstiden är oftast mycket lång (vid
skolhemmen 5—6 år, vid yrkesskolorna 1—5 år), och eleverna komma som
antytts nästan undantagslöst från fattiga eller mindre bemedlade hem. Det
är ock ovisst, örn pensionsstyrelsens möjligheter att med överskottsmedel
från pensionsförsäkringsfonden bestrida avgiften för genom dess försorg
till yrkesskolorna remitterade elever framdeles komma att bestå. Under sådana
förhållanden skulle som regel vederbörande fattigvårdssamhälle komma
att få svara för avgiften. Kommittén anser emellertid skäligt att, där så ske
kan, eleven eller för honom försörjningspliktig och i annat fall fattigvårdssamhället
erlägger en örn ock ringa ersättning för den kost, som eleverna erhålla
å anstalten. Föräldrahemmet respektive fattigvårdssamhället befrias
dock genom elevens intagande å anstalt helt från utgifter för ifrågavarande
ändamål, vilket ju icke är fallet vid vanlig skolundervisning. Denna utgift
torde knappast kunna skattas lägre än till 50 öre per dag och person. Kommittén
vill därför förorda, att vid skolhemmen samt för yrkesskolornas interna
elever alltjämt må utgå viss avgift, dock förslagsvis sänkt till 50 öre
per dag och elev. I analogi härmed bör för yrkesskolornas externa elever,
vilka å anstalten åtnjuta ungefär halv kost, uttagas en avgift av 25 öre per
dag. Där för ändamålet avkastning av tillgängliga fonder står till förfogande,
bör det givetvis stå anstaltsledningen fritt att i ömmande fall medgiva befrielse
från avgiften. Kostnaderna för elevernas kläder torde liksom hittills
böra helt bestridas av den enskilde eller vederbörande fattigvårdssamhälle.

I detta sammanhang vill kommittén påpeka jämväl en annan omständighet
av beskaffenhet att kunna inverka på storleken av statens bidrag. Av de
överskottsmedel, som yrkesskolornas verksamhet i regel lämnat, har till såväl
interna som externa elever utdelats dels flitpengar till vissa mindre belopp
under utbildningstidens gång, dels ock s. k. arbetspremier vid utbildningstidens
slut. De förra hava alltefter elevens utbildningstid och visade

Kungl. Majus proposition nr 206.

39

flit utgått med belopp från 50 öre till 3 kronor per vecka, de senare, vilka närmast
äro avsedda som hjälp till hyra eller inköp av råmaterial och dylikt vid
startande av egen verksamhet, hava i regel utgått med belopp mellan 100 och 300
kronor. Under år 1932 utbetalades i flitpengar och premier sammanlagt omkring
10,000 kronor vid Stockholmsanstalten, 7,000 kronor vid Göteborgsanstalten
samt 3,500 kronor vid vardera av Hälsingborgs- och Härnösandsanstalterna,
motsvarande i runt tal 20 öre per dag och elev. Dessa belopp
hava icke inräknats i anstalternas egentliga driftkostnader, sådana dessa angivits
i ovanstående tablå. Då det är ovisst, i vad mån fondmedel eller gåvor
kunna påräknas för ändamålet, vill kommittén, som finner det synnerligen
önskvärt att dylika flitpengars och arbetspremiers fortsatta utgående tryggas,
för sin del förorda, att vid statsbidragets bestämmande hänsyn tages till nu
berörda kostnader. Kommittén kan vad angår flitpengar åberopa liknande
förfaringssätt å sinnessjukvårdens område.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts samt med ledning av driftkostnaden
vid vanföreanstalternas olika avdelningar under åren 1927—1931 föreslår
kommittén, att driftbidragen tills vidare fastställas att utgå med följande
belopp per dag och patient respektive elev, nämligen för

kli,nikerna .......................................... kr. 5.oo

skolhemmen ....................................... » 3.2 5

yrkesskolornas interna elever ............... » 3.7 5

» externa » ............... » 1.5 o,

allt under villkor, att för patienten respektive eleven icke uttages högre avgift
per dag än 1 krona å klinik, 50 öre å skolhem samt för yrkesskolornas interna
elever och 25 öre för yrkesskolornas externa elever. Skulle skillnaden mellan
den verkliga driftkostnaden och dagavgifterna vid respektive avdelning beräknad
per underhållsdag icke uppgå till här angivna belopp, må dock driftbidrag
utgå med högst skillnadsbeloppet. Skulle åter sammanlagda statsbidragen
och dagavgifterna ej förslå till täckande av anstaltens driftkostnader
för året och kan bristen ej täckas med andra för ändamålet tillgängliga
medel, må liksom vid kustsanatorierna vederbörande huvudman äga att för
nästkommande år göra den framställning i ämnet, som omständigheterna påfordra.
Tillika föreslås, att gällande begränsning av statsbidraget till vanföreklinikerna
att avse visst antal platser ersättes med en allmän föreskrift, att
driftbidrag icke må å någon anstalt samtidigt utgå för flera platser än medicinalstyrelsen
godkänt såsom motsvarande normal beläggning å kliniken.
Motsvarande föreskrift förordas jämväl för skolhemmen och yrkesskolorna.
Som allmänt villkor för statsbidrag borde härjämte föreskrivas, att patientavgift
å allmän sal vid vanföreklinik respektive elevavgift vid skol- och uppfostringshem
samt yrkesskola icke må överstiga förut angivna belopp för
dessa avgifter.

I anslutning härtill framhåller kommittén angelägenheten av att det allmänna
ingriper stödjande även beträffande de förordade asylerna. Enär
staten redan iklätt sig bidragsskyldighet för såväl anläggning som drift av
hem för kroniskt sjuka, skulle någon ny princip för statsbidrag därmed icke
komma att tillämpas. För att i görligaste mån underlätta asylhemmens be -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

läggande och uppnå det med dem avsedda syftet förordar kommittén, att
hemmen i driftbidragshänseende principiellt jämställas med yrkesskolorna.
Frågan örn byggnadsbidrag till asylhemmens inrättande förutsattes bliva
prövad från fall till fall.

Vidkommande åter Eugeniahemmet föreligger enligt kommitténs
uppfattning icke samma behov av bidrag från det allmänna som för övriga
anstalter. Enbart hemmets ränteinkomster av egna fonder uppginge enligt
då tillgängliga årsberättelser till inemot 100,000 kronor per år. Vid sådant förhållande
anses staten kunna inskränka sig till att på gällande villkor övertaga
landstingens nuvarande bidrag till hemmet samt att bereda storstäderna motsvarande
lättnad. Det nuvarande fixa statsbidraget, som huvudsakligen tillkommit
för att tillförsäkra primärkommuner regressrätt mot landstingen för till
hemmet erlagda patientavgifter, skulle härvid bortfalla.

Kommittén berör härefter frågan örn finansieringen av den utomanstaltliga
yrkesutbildningen. Härvid yttrar kommittén bland annat:

Utbildning å anstalt av en målare eller skräddare skulle med en normal utbildningstid
av 4 år och under förutsättning, att eleven eller för honom försörjningspliktig
erlade elevavgift med 50 öre örn dagen, kosta staten 3.7 5 X
300 x 4 = 4,500 kronor. Motsvarande utbildning utom anstalt skulle med tilllämpning
av pensionsstyrelsens grunder kosta staten högst 1,200 kronor, alltså
icke fullt Vs av kostnaden för anstaltsutbildningen. Därest, såsom oftast torde
bli fallet, vederbörande fattigvårdssamhälle erlägger den på eleven belöpande
kostnadsandelen vid såväl anstaltlig som utomanstaltlig utbildning, skulle
kostnaden för det allmänna komma att i båda fallen ökas med 600 kronor till
respektive 5,100 och 1,800 kronor. Även vid yrken med kortvarig utbildningstid
ställa sig kostnaderna för det allmänna väsentligt lägre vid utomanstaltlig
än vid anstaltsutbildning.

Nu anförda siffror torde klart ådagalägga vikten för staten av att stödja
den utomanstaltliga yrkesutbildningen av vanföra. Detta gäller uppenbarligen
med särskild styrka, därest pensionsstyrelsens verksamhet på området skulle
framdeles upphöra. De bidragsgrunder, som av pensionsstyrelsen hittills tilllämpats,
synas kommittén kunna i huvudsak tjäna till ledning även vid bestämmandet
av eventuellt bidrag från statens sida. Enligt vad kommittén erfarit
har mot dessa grunder icke framställts annan berättigad erinran än att,
därest med hänsyn till elevens oförmåga att tillgodogöra sig utbildningen densamma
efter någon prövotid avbrytes, bidrag icke utbetalas för denna tid.
Kommittén vill därför förorda sådan ändring uti ifrågavarande grunder, att
i förevarande fall bidrag utgår för en prövotid, som dock icke må överstiga 1U
av den fastställda normala utbildningstiden. Tillika bör, om staten går in som
direkt bidragsgivare, fördelningen av eleverna på anstaltlig och utomanstaltlig
utbildning ske genom anstaltsstyrelsernas försorg under kontroll av statens
inspektör för vanförevården.

Slutligen har kommittén till behandling upptagit spörsmålet örn en
central ledning av landets vanförevård. Kommittén har härvid erinrat, att
1918 års vanföresakkunniga förordat en ombildning av den nuvarande centralkommittén,
som hittills huvudsakligen haft en rådgivande karaktär, till en
verklig centralstyrelse. Rörande sin egen ställning härtill anför kommittén
följande.

41

Kungl. Majus proposition nr 206.

Kommittén anser för sin del, att centralkommitténs ställning bör stärkas
såtillvida, att säte och stämma därstädes bör beredas representanter för de
statliga institutioner, som kunna anses hava särskild sakkunskap i hithörande
angelägenheter eller särskilt intresse därför. Kommittén avser härvid närmast
medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen ävensom riksförsäkringsanstalten
och socialstyrelsen. Finnes en särskild statens inspektör för vanföre
vård, bör denne hava rätt att deltaga i centralkommitténs förhandlingar.
Vidare synes ändamålsenligt, att ett inom centralkommittén valt arbetsutskott
omhänderhar de löpande ärendena samt förbereder viktigare angelägenheter,
som skola föreläggas kommittén. Kungl. Majit bör utse ordförande i såväl
centralkommittén som dess arbetsutskott.

Däremot anser sig kommittén icke böra för närvarande tillstyrka någon förändring
i centralkommitténs formella befogenhet. Svårigheterna att rätt avgränsa
en verklig centralstyrelses uppgifter från dem, som skulle tillkomma de
olika anstalternas styrelser, torde vara rätt stora. En dylik centralstyrelse bleve
lätt ett ämbetsverk, inskjutet mellan vanföreanstalterna och den centrala medicinska
myndigheten, varigenom förvaltningen inom vanförevårdsväsendet bleve
tyngre. Så länge vanföreanstalterna icke äro flera än nu, torde en sådan centralstyrelse
icke heller vara av behovet påkallad.

Sjukvårdskommittén håller före, att, därest centralkommitténs sakkunskap
kompletteras på föreslaget sätt, dess inflytande bleve väsentligt större samt att
dess råd och anvisningar i praktiken finge samma betydelse som örn centralkommittén
ägde att fatta för anstaltsledningarna bindande beslut. Sådana uppgifter
som att inkomma med förslag till nya eller förbättrade vårdanordningar
för vanföra, avgiva yttranden i anledning av remisser från myndigheter i principiellt
viktiga frågor samt omhändertaga vårdangelägenheter, som icke kunna
eller böra läggas på de lokala styrelserna, torde centralkommittén kunna fullgöra
i det stora hela likaväl utan att någon ändring i dess formella befogenhet
vidtages. Med hänsyn till dess befogenhet torde centralkommittén lämpligen
böra benämnas svenska vanföreanstalternas centralråd.

Med ett genomförande av kommitténs förslag beräknas statens årliga utgifter
för vanföreanstalternas drift, vilka för närvarande utgöra 550,000 kronor,
komma att öka med omkring 850,000 kronor, i huvudsak motsvarande landstingens
och storstädernas nuvarande kostnader för ändamålet. Härvid har
hänsyn icke tagits till asylhemmen. Beträffande den utomanstaltliga yrkesutbildningen
föreligga inga direkta beräkningar, men uppgivas pensionsstyrelsens
kostnader härför, vilka hittills i huvudsak bestritts av överskottsmedel
från pensionsförsäkringsfonden, ha under senare år uppgått till inemot 200,000
kronor.

Yttranden över kommitténs förslag.

I vad kommitténs förslag avser anstaltsvårdens ordnande, har det i huvudsak
tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Detta gäller främst grundprinciperna
för anstalternas handhavande och finansiering. Beträffande dessa principers
närmare utformande ha dock vissa erinringar framställts, väsentligen avseende
driftbidragsbeloppens storlek och villkoren för driftbidrag.

Styrelsen för vanf öreföreningen i Stockholm yttrar sålunda
bland annat följande.

Driftkostnaderna vid den nya anstalten å Norrbackaområdet kunde med ali
sannolikhet icke hållas på den låga nivå som vid den gamla anstalten, be -

42

Kungl. Majus proposition nr 206.

roende på att de nya lokalerna vore betydligt större och rymligare. Med hänsyn
till de stora lån, föreningen måst ikläda sig för att möjliggöra uppförandet
av den nya anstalten, funne styrelsen ock önskvärt, att ränteutgifterna
eller åtminstone större delen av dem finge medräknas bland driftkostnaderna.
Av de föreslagna bidragsbeloppen syntes särskilt bidraget till de interna
yrkesskoleleverna vara för lågt beräknat och borde förslagsvis höjas med
25 öre till 4 kronor per dag och elev. Styrelsen ville i samband härmed framhålla,
att en avgift från den enskilde av 50 öre per dag för intern elev icke
kunde i och för sig anses för högt tilltagen, men att erfarenheten visat, att det
stundom vore omöjligt att få den enskilde eller hans hemkommun att ikläda
sig någon som helst direkt kontantutgift för ändamålet. Man kunde därför
befara, att genom en föreskrift örn enskild avgift mången vanför på grund av
ekonomiska svårigheter komme att förbliva ohulpen.

Styrelsen hyser ock vissa betänkligheter mot den av kommittén föreslagna
begränsningen, att driftbidrag icke samtidigt skulle få utgå för flera platser
än medicinalstyrelsen godkänt såsom motsvarande normal beläggning, och
förmenar, att en sådan föreskrift skulle verka hämmande på anstaltens verksamhet.
Till utveckling härav anför styrelsen.

Mången gång vore överbeläggning av en avdelning nödvändig och önskvärd.
Detta gällde icke minst beträffande yrkesskolorna. Stundom vore det
av behovet påkallat att låta en vanför, som skulle utbildas i ett yrke, t. ex.
urmakeri, i vilket undervisning ej meddelades på vanföreanstalten, bo i elevhemmet
och genom anstaltens försorg erhålla sin utbildning hos någon
mästare i staden. Likaså hände, att örn en vanför icke på flera år kunde beredas
plats på elevhemmet, anstalten för tids vinnande hyrde bostad åt honom
ute i staden och läte honom få åtnjuta yrkesutbildning samt intaga sina måltider
å anstalten. Att man i sådana fall icke skulle hava rätt att erhålla bidrag
av allmänna medel till driftkostnaderna funne styrelsen orättvist och oegentligt.
Örn en begränsning likväl ansåges böra föreskrivas, ville styrelsen föreslå.
att anstalten måtte kunna få tillgodoräkna sig statsbidrag till driftkostnaderna
för ett visst antal platser utöver det normala, exempelvis 10 platser å
kliniken, 10 platser å yrkesskolorna och 2 platser å skolhemmet. Örn anstalten
hittills kunnat för ett visst antal liggedagar å kliniken utfylla skillnaden
mellan den verkliga kostnaden å ena samt landstingsbidraget och den enskilda
avgiften å andra sidan, vore det därmed ingalunda säkert att anstalten
kunde bära hela den del av kostnaden, som framdeles skulle utgå av statsmedel.

Härutöver påpekar styrelsen, att örn staten skall övertaga landstingens
direkta utgifter för vanföre vår den, synes konsekvensen fordra, att staten
jämväl påtager sig landstingens andel av kostnaden för erforderliga bandage
och proteser.

Styrelsen för vanföreföreningen i Göteborg hävdar liknande
synpunkter i fråga örn statsbidragens begränsning samt kostnaden för
bandage och proteser, varmed även jämställes kostnaden för erforderliga invalidvagnar.

Styrelsen för Eugeniahemmet bestrider, att det nuvarande fasta
statsbidraget å 5,000 kronor skulle utan olägenhet kunna indragas. Till stöd
härför anför styrelsen.

Avkastningen av hemmets fonder, som belöpte sig till omkring 100,000
kronor, kunde visserligen synas avsevärd. Men härvid finge ej förbises, att

43

Kungl. Majus proposition nr 206.

en så omfattande verksamhet som Eugeniahemmets ej kunde bedrivas utan
betydande tillskott från hemmets egna medel. Under 5-årsperioden 1929—
1933 hade medelkostnaden per barn och år uppgått till 1,436 kronor, av vilket
belopp hemmet endast erhållit gottgörelse med kronor 912.5 0 och sålunda
bidragit av egna medel med ej mindre än kronor 523.5 0. En stor del av hemmets
skyddslingar åtnjöte dessutom vård antingen helt avgiftsfritt eller mot
reducerad avgift. Härtill komme, att hemmets byggnader, av vilka den äldsta
snart vore femtio år gammal, måste för deras bestånd underkastas genomgripande
reparationer, varförutom ombyggnader och moderniseringar varit
och fortfarande vore ofrånkomliga för att möta tidens krav på hygien och
ändamålsenlighet. Alla dessa arbeten hade slukat betydande belopp, under
senaste 5-årsperioden i medeltal omkring 60,000 kronor örn året. Dessa utgifter,
vilka helt bestritts av hemmets egna medel och vilka enligt styrelsens
mening varit oundvikliga, hade möjliggjorts endast tack vare avkastningen
av fonder, bildade genom gåvor och donationer av enskilda personer. Ett
årligt överskott hade visserligen uppstått, men detta hade under de senaste
åren utgjort endast några få hundra kronor, ett skäligen blygsamt belopp i
förhållande till hemmets inkomst- och utgiftsstat. Hade statsbidraget icke
utgått, skulle antingen underskott uppstått eller driften på ett eller annat
sätt måst inskränkas.

Förslaget örn anordnande av särskilda asyler för vanföra i anslutning till
de olika anstalterna har framkallat betänkligheter hos medicinalstyrelsen.
Lämpligheten av att till dylika anstalter sammanföra svåra vanförefall,
för vilka ingen eller ringa utsikt till bättring förefunnes, syntes styrelsen
kunna ifrågasättas, helst som dessa fall närmast tillhörde de kroniska
sjukhemmens klientel. I varje fall borde, därest statsbidrag till dylika asyler
skulle utgå, bidraget bestämmas till samma belopp, som gälla beträffande hem
för kroniskt sjuka, varigenom undvekes att tillkomsten av dylika hem stimulerades
i högre grad än vad som motsvarade det naturliga behovet.

Behovet av asyler har emellertid med skärpa framhållits av samtliga anstaltsledningar
ävensom av svenska vanföreanstalternas centralkommitté.
Styrelsen för Eugeniahemmet yttrar i denna del bland annat följande.

Med särskilt intresse hade styrelsen tagit del av kommitténs uppfattning
angående vården av de s. k. asylfallen, då ju Eugeniahemmet, som under en
lång följd av år tagit sig an en stor del av de mera höggradiga invalidfallen i
landet, härvidlag torde sitta inne med särskild erfarenhet och sakkunskap.
Styrelsen anslöte sig till den av kommittén hävdade uppfattningen angående
önskvärdheten av inrättande av asylhem i anslutning till landets vanföreanstalter
men ville betona, att uttagningen av de fall, som böra beredas vård
å dylika asylhem, borde ske med stor urskiljning. Erfarenheten från Eugeniahemmet
gåve vid handen, att ett alltför stort antal höggradiga invalidfall ej
borde sammanföras å en anstalt, enär detta verkade deprimerande på de sjuka
och betungande för vårdpersonalen. Å asylavdelningarna borde intagas dels
patienter, som för all framtid vore i behov av mera omfattande bandageanordningar,
vilka krävde ständig sakkunnig tillsyn och som sålunda ej kunde
vårdas å hemortens anstalter för kroniskt sjuka. Vidare borde dessa platser
reserveras för fall, som i någon mån vore arbetsdugliga utan att dock nämnvärt
kunna bidraga till sitt uppehälle. De allra höggradigaste invalidfallen,
som på grund av fysiska eller psykiska defekter vore oförmögna att prestera
något som helst arbete, borde omhändertagas av hemkommunerna. Det vore
nämligen nödvändigt att de å ett asylhem intagna patienterna kände arbets -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

glädje och hade en känsla av att de trots sin svåra invaliditet icke vore alldeles
onödiga medborgare.

Vad härefter angår den utomanstaltliga yrkesutbildningen, har från flera
håll ifrågasatts lämpligheten av att pensionsstyrelsens nuvarande befattning
med hithörande göromål skulle upphöra.

Sålunda framhåller pensionsstyrelsen, att styrelsen endast tack
vare sin hela landet omspännande organisation av pensionsnämnder och ombud
varit i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla uppgiften som en central
för de vanföras utomanstaltliga yrkesutbildning samt att det för ett rätt handhavande
av den samhällsviktiga frågan örn yrkesutbildning åt vanföra och
andra med dem likställda personer vore av största vikt, att denna uppgift även
i fortsättningen fylldes. Mot den av sjukvårdskommittén tänkta anordningen,
att de vanföras utbildning såväl inom vanföreanstalt som hos mästare i hemorten
skulle omhändertagas av de statsunderstödda vanföreanstalterna och att
den centrala ledningen av vanförevården skulle vila hos ett centralråd, kunde
enligt styrelsen riktas den synnerligen vägande invändningen, att detta centralråd,
lika litet som vanföreanstalterna, förfogade över någon hela landet
omfattande lokal organisation.

Styrelsen för vanförefö reningen i Stockholm delar pensionsstyrelsens
betänkligheter härutinnan under framhållande, att varje anstalt
visserligen hade hos sig anställd en kurator, men att denna endast mer undan
tagsvis torde genom sin personliga kännedom örn förhållandena i den vanföres
hemtrakt kunna skaffa någon yrkeslärare åt honom. Att kurator i sådant syfte
skulle i erforderliga fall företaga en resa till trakten för att ordna utbildningsfrågan
kunde av flera skäl mera sällan ifrågakomma, Man skulle möjligen
kunna tänka sig att anställa flera kuratorer hos anstalten, men detta skulle
medföra ökade kostnader. För övrigt kunde en kurator givetvis icke uppträda
med den pondus och auktoritet som pensionsstyrelsen. Föreningsstyrelsen
ansåge därför önskvärt, att pensionsstyrelsens verksamhet på området finge
fortgå, till dess någon anordning bomme till stånd, som kunde anses fullt motsvara
denna verksamhet. Styrelsen tillägger, att då kostnaderna för en utom
anstaltlig utbildning i regel bleve ej obetydligt högre för den enskilde och
kommunen, än örn utbildningen försigginge å vanföreanstalt, kommunen
stundom vägrade att bidraga till utomanstaltlig utbildning, i följd varav någon
utbildning icke alls kunde komma till stånd. Sannolikt bleve det därför nödvändigt
att efter hand något höja det allmännas bidrag därtill utöver de
bidrag, som nu plägade utgå från pensionsstyrelsen.

Styrelsen för vanföreföreningen i Göteborg anför liknande
synpunkter som Stockholmsföreningens styrelse. Därutöver betonar styrelsen
önskvärdheten av att den utomanstaltliga utbildningen komme i åtnjutande av
bidrag från staten med minst samma belopp som utbildning å anstalter, att
densamma ställdes under kontroll av myndighet, som distriktsvis hade att
granska såväl förslag till som pågående utbildning, att eleverna icke bleve
sämre ställda i fråga örn bidrag till husrum, mat och kläder, samt att desamma
försåges med maskiner och verktyg efter samma principer som anstalts -

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

utbildade. Utan att dessa åtgärder vidtoges kunde enligt styrelsens mening
icke åsyftad verkan av utbildningen ernås.

Medicinalstyrelsen anser, att det redan i fråga om statsbidragen
till vanföreanstalternas skol- och uppfostringshem samt yrkesskolor kunde
ifrågasättas, huruvida ej desamma borde utgå av anslag under åttonde i stället
för femte huvudtiteln och att detta i än högre grad vore fallet med den utomanstaltliga
yrkesutbildningen.

Vad slutligen angår det föreslagna centralrådet, framhåller styrelsen försvenska
vanföreanstalternas centralkommitté, att statligt
ingripande i kommitténs verksamhet hittills förekommit endast i så måtto, att
en av medicinalstyrelsen utsedd revisor efter kommitténs egen framställning
årligen deltagit i revisionen av styrelsens förvaltning. Härefter yttrar styrelsen
med anledning av den föreslagna statliga representationen i centralrådet
väsentligen följande.

Ända från början av centralkommitténs verksamhet hade det varit en
strävan att i kommittén och dess styrelse insätta personer med erforderlig
sakkunskap och vilka kunde betraktas såsom representanter för de ämbetsverk,
som hade att i större eller mindre omfattning handlägga vanförevårdsfrågor.
En blick på centralkommitténs och anstaltsstyrelsernas nuvarande
sammansättning visade ock, att ett betydande inslag redan förefunnes av
sådana medlemmar, vilkas säte i ledningen sjukvårdskommittén betecknat såsom
ett vitalt önskemål. Samma strävan hade även funnit uttryck däri, att
representant för medicinalstyrelsen alltid inbjudits till och ofta deltagit i
centralkommitténs och dess styrelses sammanträden. Behovet av statligt inflytande
syntes genom nämnda omständigheter redan vara så väl tillgodosett,
att ett än mera ökat statligt inflytande knappast kunde anses vara behövligt,
så länge centralkommitténs verksamhet — i motsats till anstalternas — vore
så enskild som för närvarande.

Skulle emellertid ett statligt inflytande i centralkommittén organiseras,
måste detta enligt styrelsens uppfattning ovillkorligen förutsätta ett statsbidrag
till kommitténs byråverksamhet. I realiteten hade denna verksamhet
innefattat åtskilligt för statens organ, särskilt för pensionsstyrelsen, nödvändigt
arbete, ehuru det hittills helt och hållet bekostats av enskilda medel.
Kostnaden för byråverksamheten — för närvarande uppgående till cirka 14,000
kronor om året — komme med säkerhet att stiga framdeles, alldenstund det
ej i fortsättningen bleve möjligt att som hittills erhålla oavlönad byråföreståndare.
En annan förutsättning för det föreslagna statsingripandet i centralkommitténs
organisation syntes styrelsen vara, att kommittén finge vissa bestämda
befogenheter, avseende en reglerad samverkan med anstalterna. Yäl
hade hittills behov av ett starkare band mellan anstalterna än det, centralkommittén
i sin nuvarande organisation representerade, knappast gjort sig
gällande. Detta uteslöte dock ej, att den gemenskap i arbetet mellan de olika
föreningarna och anstalterna, som under en startningsperiod genom helt
enskilt arbete uppehållits, i fortsättningen kunde behöva givas fastare former.
Styrelsen ansåge i likhet med sjukvårdskommittén, att centralkommitténs omorganisation
till en verklig vanförevårdsstyrelse för närvarande ej vore
aktuell, men centralkommittén borde även såsom endast rådgivande organisation
kunna erhålla ökat inflytande.

Styrelsen har till sist förklarat sig villig att, om förslag från statsmyndigheternas
sida skulle komma att framställas, förhandla om en omorganisation
av centralkommittén i den riktning, sjukvårdskommittén angivit.

Kungl. Majlis proposition nr 206.

46

Departementschefen.

Vad först angår anstaltsvårdens ordnande, anser jag mig kunna —
i likhet med det stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar — i
princip biträda kommitténs förslag. Jag åsyftar härvid icke endast de förordade
grundprinciperna för de nuvarande anstalternas handhavande och finansiering
utan även förslaget örn anstalternas komplettering med särskilda asylhem. De
betänkligheter av mera principiell innebörd, som medicinalstyrelsen i sistnämnda
avseende uttalat, synas mig till väsentlig del bottna i ett missförstånd
beträffande det klientel, vilket skulle vårdas å asylhemmen. Vad kommittén
och Eugeniahemmets styrelse härutinnan anfört samt övriga anstaltsstyrelser
ytterligare understrukit torde ådagalägga, att asylhemmen hava en bestämd
uppgift att fylla, vilken åtminstone under nuvarande förhållanden icke lämpligen
kan tillgodoses genom de egentliga yrkesskolorna och ej heller genom
hemmen för kroniskt sjuka. Jag kan härvidlag tillägga, att enligt av mig från
de egentliga vanföreanstalterna inhämtade upplysningar antalet exspektanter
vid dessa anstalters yrkesskolor under senare år visserligen minskat något
men likväl, efter intagning av elever för innevarande vårtermin, uppgår till icke
mindre än 406 personer, ungefär proportionellt fördelade på de olika anstalterna.
Det framstår förty alltjämt såsom i hög grad angeläget att bland annat
genom inrättande av särskilda asylhem söka i möjligaste mån underlätta tillträdet
till yrkesskolorna för dem, som kunna i full utsträckning tillgodogöra
sig undervisningen därstädes. Härvid torde ekonomiskt bistånd från statens
sida icke kunna undvaras.

När det sedan gäller att närmare utforma reglerna för statens bidrag till
anstalternas olika avdelningar, ha som nämnts från skilda håll framställts åtskilliga
erinringar och önskemål. För att erhålla en fastare grund för bedömandet
av hithörande spörsmål, i vad angår de egentliga vanföreanstalterna,
har jag låtit komplettera sjukvårdskommitténs utredning härutinnan
med senare uppgifter och därvid funnit, att bidragen till sjukavdelningarna
och skolhemmen kunna utan olägenhet bibehållas vid de av kommittén
föreslagna beloppen. Vad åter yrkesskolorna beträffar, synes en
mindre höjning påkallad redan till följd av ökade kostnader för undervisningen
under de två senaste åren. För år 1935 uppgick den genomsnittliga
nettokostnaden härför till kronor 1.5 0 per dag och elev. Inräknas utgifterna
för underhåll, flitpengar och arbetspremier, utgjorde den genomsnittliga
kostnaden per dag för intern elev kronor 4.6 0 och för extern elev kronor
2.io. Då dessa siffror i viss män påverkats av ogynnsamma förhållanden
i samband med Stockholmsanstaltens överflyttning till de nya lokalerna vid
Norrbacka, torde de av kommittén föreslagna bidragsbeloppen av nu nämnd
anledning icke behöva höjas med mer än 25 öre per elev och dag, d. v. s. till
kronor 4 för intern elev och kronor 1.7 5 för extern elev. Utöver statsbidraget
skulle enligt kommitténs förslag av vederbörande fattigvårdskommun eller
försörjningsskyldige uttagas en dagavgift av 50 öre för intern elev och 25 öre
för extern elev, avsedd att täcka viss del av kosthållet för eleven. Från de
närmast intresserades sida ha emellertid yppats farhågor för att ett utkrä -

47

Kungl. Majlis proposition nr 206.

vande av särskild dagavgift skulle lända till men för de vanföra, enär hemortskommunerna
och de försörjningsskyldiga genom pensionsstyrelsens mellankomst
hittills i stor utsträckning varit befriade från utgifter för detta
ändamål. Aven örn det, med tanke på den alltmera ökade förståelse för vikten
av de vanföras yrkesutbildning, som genom vanföreanstalternas och pensionsstyrelsens
verksamhet under årens lopp spritts ute i bygderna, icke skulle
vara oberättigat antaga, att de försörjningsskyldiga eller vederbörande fattigvårdsmyndigheter
i allmänhet skulle finna med sin egen fördel förenligt att,
sedan pensionsstyrelsens bidrag till yrkesskolorna upphört, för de vanföras
underhåll under utbildningstiden erlägga den i och för sig skäligen blygsamma
avgift, som kommittén föreslagit, lära de sålunda uttalade farhågorna
åtminstone -i en del fall komma att besannas. Härjämte är att märka, att införandet
av en dylik avgift med hänsyn till vanförhetens förekomst och orsaker
skulle komma att drabba de olika kommunerna synnerligen ojämnt samt
i viss mån motverka den skatteutjämning, som med kommitténs förslag i
övrigt åsyftats. Beträffande yrkesskolornas elever anser jag mig därför icke
böra påkalla något bidrag från den försörjningsskyldige eller vederbörande
fattigvårdssamhälle. Billighetsskäl tala härvid för att interna och externa
elever jämställas, ehuru något bidrag från pensionsstyrelsen till externa elever
hittills som regel icke utgått. I enlighet med denna min ståndpunkt förordar
jag, att statens bidrag till yrkesskolorna höjas till belopp, som motsvarar den
genomsnittliga dagkostnaden, beräknad till kronor 4.5 0 för interna och kronor

2.00 för externa elever. Merkostnaden härför torde begränsa sig till omkring

65.000 kronor per år.

I fråga örn asylhemmen föreligga enligt min mening icke samma skäl till
avsteg från principen, att den enskilde eller fattigvårdssamhället skall i någon
mån bidraga till driftkostnadernas täckande. I denna del anser jag mig
därför böra godtaga kommitténs förslag, vilket innebär, att statsbidraget
skall täcka nettokostnaderna för driften, inklusive undervisning, flitpengar
och arbetspremier, sedan en dagavgift av 50 öre per elev avräknats.
Enligt inhämtade upplysningar hai den genomsnittliga driftkostnaden
vid asylhemmet i Hälsingborg, där dock för närvarande ingen arbetsterapi
förekommer, under de tre senaste åren uppgått till ungefär kronor 2.2 5 per
underhållsdag. Vid de nya asylhemmen, där viss undervisning för höjande av
arbetsförmågan skulle bedrivas, torde underhållskostnaden ställa sig något
dyrare. Utgår man från en underhållskostnad av kronor 2.7 5 per dag samt beräknar
de med undervisningen sammanhängande kostnaderna till förslagsvis
75 öre per dag, skulle den totala driftkostnaden belöpa sig till kronor 3.5 0. I
enlighet härmed skulle statsbidraget preliminärt kunna fastställas till (3.5 0 —
0.5o) 3 kronor per dag och patient.

Vid samtliga nu nämnda avdelningar torde driftbidrag som regel icke böra
utgå för flera platser än medicinalstyrelsen godkänt såsom motsvarande normal
beläggning. Med hänsyn till vad vanföreföreningen i Stockholm yttrat
bör dock viss möjlighet inrymmas åt anstalterna att erhålla statsbidrag
även för ett något större antal platser än det normala. Smidigast synes här -

48

Kungl. Majus proposition nr 206.

vid vara, att anstaltsledningarna efter eget beprövande äga emottaga patienter
respektive elever utöver den normala beläggningen samt att medicinalstyrelsen
sedermera i samband med utanordningen av statsbidragen prövar lämpligheten
av de gjorda dispositionerna på grundval av de skäl, som anstaltsledningarna
kunna i förekommande fall förebringa. Såsom generell gräns
för driftbidrag till ifrågavarande avdelningar bör gälla, att det totala bidraget
till avdelningarna icke må överstiga skillnaden mellan de sammanlagda
verkliga driftkostnaderna för avdelningarna å ena samt summan
av dagavgifterna och andra från avdelningarnas drift härflytande
inkomster å andra sidan. En förutsättning för driftbidrag bör ock vara, att
staten skall vara representerad i anstalternas ledning och vid revisionen av
deras räkenskaper efter analoga grunder, som gälla för kustsanatorierna.
Skulle till följd av större donationer eller annorledes vederbörande huvudmän
erhålla en väsentligt förbättrad ekonomisk ställning, torde det böra ankomma
å medicinalstyrelsen att föreslå de modifikationer i fråga örn statens bidrag,
som kunna härav påkallas.

I kommitténs förslag ingår även, att staten skall i landstingens och storstädernas
ställe lämna bidrag till erforderliga stödjebandage och proteser,
ehuru formen för statens bidrag härtill icke närmare angivits. Ändamålsenligast
lärer emellertid vara, att staten, i analogi med landstingens hittillsvarande
bidrag, bestrider 2/s av hithörande kostnader samt att vederbörande
försörjningsskyldige eller primärkommun betalar återstoden. Någon skillnad
mellan bemedlade eller obemedlade torde ej heller i förevarande hänseende
böra göras, särskilt som kostnaderna för ändamålet i fråga ställa sig relativt
höga och därför bliva mycket betungande för den enskilde. Jag vill i detta
sammanhang nämna, att landstingens och storstädernas utgifter för bandage
och proteser under de tre senaste åren belöpt sig till icke mindre än omkring

300,000 kronor per år.

Bidraget till Eugeniahemmets drift lärer i enlighet med kommitténs
förslag böra fastställas till kronor 1.5 0 per dag och patient, på villkor
att för patienterna icke uttages högre dagavgift än 1 krona. Härjämte torde
staten bidraga med 2h av kostnaderna för patienternas bandage- och protesanordningar.
Av hemmets styrelse anförda motiv för bibehållande av det nu
utgående fasta statsbidraget å 5,000 kronor förefalla knappast bärande. Jag
föreslår därför, att detsamma bortfaller i och med statens övertagande av
landstingens nuvarande bidrag.

Yad härefter angår den utomanstaltliga yrkesutbildningen, tala onekligen
vissa skäl för en enhetlig ledning av all yrkesutbildning för vanföra. Tills
vidare torde emellertid avgörande betydelse få tillmätas den i vissa yttranden
anförda omständigheten, att för närvarande endast pensionsstyrelsen äger
tillgång till lokala ombud i den omfattning, som erfordras för att kunna på
ett tillfredsställande sätt organisera de vanföras utomanstaltliga yrkesutbildning.
Med hänsyn härtill vill jag förorda, att handhavandet och finansieringen

49

Kungl. Majlis proposition nr 206.

av den utomanstaltliga yrkesutbildningen tills vidare bibehålles bos pensionsstyrelsen.
Att märka är för övrigt, att sedan länge ett intimt samarbete äger
rum mellan pensionsstyrelsen och anstaltsledningarna samt att fördelningen
av eleverna å inomanstaltlig och utomanstaltlig yrkesutbildning sker i fullt
samförstånd dem emellan. I denna ordning avser jag icke, att någon praktisk
ändring skall inträda. Frågan om det definitiva ordnandet av ifrågavarande
angelägenhet torde lämpligen böra upptagas till prövning i samband med
spörsmålet örn den framtida organisationen av pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet över huvud.

Med denna ståndpunkt förringas givetvis ingalunda behovet av ett för hela
vanförevården avsett centralt, rådgivande organ, där staten äger tillbörlig
representation. Ett sådant torde ock, på sätt kommittén föreslagit, kunna utan
större svårigheter organiseras genom att komplettera den nuvarande centralkommittén
med representanter för de statliga myndigheter, som hava närmaste
överinseendet över hithörande verksamhetsgrenar. Tills vidare torde man
härvid kunna inskränka'' sig till att i det föreslagna centralrådet insätta
ständiga representanter för medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen. En av
dessa representanter torde tillika böra utses att vara ordförande i centralrådet.
Huruvida staten med anledning härav skall behöva vidkännas särskilda
kostnader för centralrådets verksamhet torde få bedömas med utgångspunkt
från de förhållanden, som framdeles kunna komma att föreligga. Något större
belopp torde i allt fall icke erfordras för ändamålet. Jag vill för min del
föreslå, att nu ifrågasatta representation tills vidare föreskrives som villkor
för statsbidrag till berörda vanföreföreningar. Närmare bestämmelser örn centralrådets
befogenhet torde få ankomma å Kungl. Maj:t att meddela.

Slutligen må framhållas, att med den av mig förordade höjningen av driftbidragen
till yrkesskolorna torde statens merkostnader för vanföreanstalternas
drift, asylhemmen oberäknade, komma att uppgå till omkring 950,000
kronor per år. Medräknas asylhemmen, lärer sistnämnda belopp komma att
stiga till omkring 1,050,000 kronor. För fortsättande av den utomanstaltliga
yrkesutbildningen har, sedan överskottsmedel ur pensionsförsäkringsfonden
numera icke äro tillgängliga, budgetmedel äskats under femte huvudtiteln,
punkt 39, i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag.

Welanderhemsvården.

Nuvarande organisation oell kostnadsfördelning.

För vård av barn med medfödd eller i späd ålder ådragen syfilis finnas
för närvarande tre särskilda anstalter, förlagda till Stockholm, Göteborg och
Malmö. Dessa anstalter, som efter numera avlidne professorn Edvard Welander
benämnas Welanderhem, inrymde år 1934 sammanlagt omkring 115
vårdplatser, varav 50 å Stockholmsliemmet, 47 å Göteborgshemmet samt 18
å Malmöhemmet. Å hemmet i Stockholm vårdas som regel endast barn före
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 206. m 36 4

50 Kungl. Majas proposition nr 206.

skolåldern, medan å de andra hemmen även emottagas ett relativt stort antal
barn i denna ålder.

Samtliga hem hava tillkommit på enskilt initiativ samt ägas och drivas
av för ändamålet bildade stiftelser. Stockholmshemmet, som även benämnes
»Lilla hemmet», är alltjämt oberoende av det allmännas stöd. Så är däremot
icke fallet med de två övriga hemmen. Enligt inhämtade uppgifter
lämnar Göteborgs stad till driften av den förra anstalten ett bidrag av kronor
2.4 0 per dag för varje barn från staden, dock högst intill ett belopp av

10.000 kronor per år. Enahanda belopp erlägges av de till hemmets rayon
hörande landstingen för deras patienter. Till hemmet i Malmö lämnar
Malmö stad ett bidrag av kronor 1.60 per dag för varje i staden hemmahörande
patient. För andra patienter erlägger vederbörande hemkommun
en vårdavgift av kronor 2.40 per dag. Båda hemmen erhålla jämväl driftbidrag
från pensionsstyrelsen med kronor 1.50 per dag och barn, dock med
en maximering till 10,000 kronor för Göteborgsanstalten och 7,000 kronor
för Malmöanstalten. Några direkta bidrag av statsmedel utgå däremot ej.
Bidragen från landstingen samt städerna Göteborg och Malmö hava under
de två senaste åren uppgått till sammanlagt omkring 40,000 kronor per år,
bidragen från pensionsstyrelsen i det närmaste till maximibeloppen, tillhopa

17.000 kronor. Vid samtliga anstalter upptagas dessutom, i den mån så ske
kan, smärre dagavgifter av de vårdades anhöriga; endast för Stockholmsanstalten
spela dock dessa personliga vårdavgifter numera någon roll i ekonomiskt
hänseende. Bet sammanlagda beloppet av dessa vårdavgifter hava
under de senaste åren för Stockholmsanstalten belöpt sig till i genomsnitt

8.000 kronor per år samt för de två övriga anstalterna till cirka 700 kronor
per år och anstalt.

Kommitténs förslag.

Kommittén erinrar till en början, att medfödd eller i späd ålder ådragen
syfilis ofta visat sig hava ett synnerligen ogynnsamt inflytande på barnets
kroppsliga och andliga utveckling, därest sjukdomen icke i tid blir föremål
för sakkunnig behandling. Sålunda äro ögonsjukdomar, som stundom medföra
blindhet, och öronlidanden, vilka orsaka nedsatt hörselförmåga eller
dövhet, vanliga yttringar av medfödd syfilis. Vidare följer icke sällan nedsättning
av själslivets funktioner — idioti, imbecillitet eller andra, lindrigare
rubbningar — på en obehandlad eller ofullständigt skött medfödd syfilis.
På så sätt har, framhåller kommittén, syfilis varit en vanlig orsak till att
ett icke ringa antal barn, som nu vårdas på våra blind- och dövstumskolor,
sinnesslöanstalter och skolor för efterblivna barn, bragts på livets skuggsida.
Med hänsyn härtill och då av hittills verkställda undersökningar att döma
resultaten av den å Welanderhemmen bedrivna vården kunna betecknas som
tillfredsställande, anser kommittén, att denna vård är i hög grad förtjänt av
det allmännas stöd och bistånd.

Rörande vårdbehovets omfattning och tillgodoseende upplyser kommittén, att
en viss platsbrist gjort sig gällande för de södra delarna av landet. Enligt

51

Kungl. Majus proposition nr 206.

en av förre läkaren vid Malmökemmet för några år sedan verkställd undersökning
skulle sålunda omkring 60 platser erfordras för att täcka det totala
vårdbehovet i Skåne, Blekinge samt Kronobergs och Hallands län; uteslötes
sistnämnda län, reducerades antalet till 55. Kommittén finner emellertid detta
resultat vara delvis missvisande och förordar tills vidare endast en mindre
utbyggnad av Malmöanstalten. Härutinnan yttrar kommittén:

Att döma av det resultat, vartill nämnda enquéte rörande Malmöanstalten
lett, skulle det nuvarande antalet vårdplatser i landet vara avsevärt för litet.
Häremot talar dock erfarenheten från Stockholmsanstalten, där vid utgången
av 1931 en reserv av 10 platser redovisats. Vid sådant förhållande har
kommittén övervägt att föranstalta en ny enquéte i frågan. Först efter
genomförandet av en omfattande moderskapsvård torde man emellertid ha
utsikt att erhålla en mera tillförlitlig uppskattning av antalet syfilitiska mödrar
och därmed av platsbehovet för syfilitiskt infekterade barn. Kommittén har
därför icke ansett tiden nu vara lämplig för en dylik enquéte. Kommittén
torde emellertid icke göra sig skyldig till ett förhastat omdöme, då den
håller före, att behovet av ytterligare platser icke lärer vara större än att
det utan olägenhet kan successivt tillgodoses allteftersom behovet uppenbaras.
På grund härav och då vården, med hänsyn till såväl vårduppgifterna
som den relativt ringa frekvensen av ifrågavarande sjukdomsform, synes vara
ägnad för en stark centralisering, vill kommittén föreslå, att vården tillsvidare
bygges på de tre nuvarande anstalterna. Kommittén utgår dock ifrån,
att ett utbyggande av Malmöanstalten, främst för åstadkommande av bättre
hygieniska förhållanden därstädes, snarast kommer till stånd. Platsantalet
å anstalten torde därvid lämpligen böra sättas till 25, motsvarande en vanlig
vårdenhet. Anstaltens utbyggande bör givetvis planläggas så, att möjlighet
till utvidgning i olika avseenden finnes.

Kommittén anser vidare önskvärt, att en ändamålsenlig rayonindelning
för anstalterna genomföres. Kommittén erinrar härvid, att en sådan indelning
i viss utsträckning redan tillämpats och att från Göteborgsanstalten
betonats angelägenheten av att — för möjliggörande av en ekonomisk drift
av anstalten — Hallands län även i fortsättningen reserverades för anstalten.
Med beaktande härav har kommittén föreslagit följande rayonindelning:

Stockholmsanstalten: hela Norrland och Svealand, utom Värmlands län,
ävensom Gotlands, Östergötlands och Kalmar län,

Göteborgsanstalten: Göteborgs och Bohus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Jönköpings och Värmlands län,

Malmöanstalten: Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Kronobergs län.

För ernående av bästa möjliga utnyttjande av platstillgången förordas,
att samarbete mellan anstalterna ordnas. Anvisningar härför böra givas av
medicinalstyrelsen. Visar sig platstillgången otillräcklig, anses anordnande
av en mindre anstalt i Norrland böra tagas i övervägande, vilken i så fall
kunde förläggas till exempelvis Umeå eller Sundsvall. Vissa detalj spörsmål,
såsom maximering av vårdtiden, särskilda anordningar för barn i skolåldern
och fortsatt observation av hithörande klientel förutsättas sedermera bliva
föremål för närmare utredning.

Beträffande vårdens handhavande och finansiering föreslås i stort sett
enahanda grunder som för kustsanatorier och vanföreanstalter, dock med

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

viss skärpning av statens ansvar. Kommittén anför härutinnan i huvudsak
följande.

Att staten enligt kommitténs mening bör övertaga de nu från landstingen,
icke-landstingsstäder och primärkommuner utgående bidragen till hemmens
drift torde utan vidare följa av kommitténs förslag rörande kustsanatorier
och vanföreanstalter. Visserligen har staten hittills icke direkt gått in för
understöd till ifrågavarande slag av anstalter, men detta saknar enligt kommitténs
uppfattning betydelse vid det förhållandet, att här ifrågavarande
vård i lika, hög grad som den vid nyssnämnda anstalter bedrivna är ägnad
för en stark centralisering. Ett överflyttande på staten av dessa bidrag
skulle ock stämma väl överens med kommitténs förslag, att staten skall bestrida
kostnaderna för den slutna vården av vuxna könssjuka i smittsamt
skede, vilka intagits å sjukhus utom liemlänet. Ur de sypunkter, kommittén
har att företräda, framstår även som ett klart önskemål, att pensionsstyrelsens
nuvarande bidrag till Welanderhemmen i Göteborg och Malmö upphöra
och ersättas med direkta statsmedel, särskilt örn överskottsmedel ur pensionsförsäkringsfonden
framdeles icke bliva för sjukvårdsändamål tillgängliga.

Erågan är, huruvida icke staten i detta fall bör taga ännu ett steg oell
jämväl svara för de personliga vårdavgifterna, i den mån sådana utgå. För
ett sådant steg talar redan den omständigheten, att vuxna, lidande av syfilis
i smittsamt stadium, åtnjuta fri sjukhusvård. Även Welanderhemmens patienter
befinna sig under längre eller kortare tid av sin sjukdom i smittsamt
stadium. Härtill komma även andra omständigheter i betraktande. Samtliga
hithörande barn äro i behov av långvarig vård. Man räknar i allmänhet med
tre års vårdtid. Många äro tillika utomäktenskapliga, och erfarenheterna från
hemmen i Göteborg och Malmö visa, att inkomsterna från barnens föräldrar
eller andra närstående icke äro mycket att bygga på. Det må ock erinras,
att det är av stort samhälleligt intresse, att hithörande sjuka komma i åtnjutande
av vård och att detta sker snarast möjligt efter födelsen respektive
sjukdomens ådragande. Ur sistnämnda synpunkt är det framför allt av vikt,
att icke behandlingen fördröjes genom ett eventuellt klarläggande av de anhörigas
betalningsförmåga. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill kommittén
för sin del förorda, att de personliga vårdavgifterna bortfalla och att i stället
staten lämnar skälig ersättning för den minskning i inkomster, som anstalterna
genom ifrågavarande avgifters upphörande bomme att få vidkännas.

Kommittén är väl medveten örn, att vad salunda föreslagits praktiskt
taget innebär ett åtagande för staten att i sista hand svara för anstalternas
driftkostnader vad angår hemmen i Göteborg och Malmö. Kommittén anser
emellertid, att de särskilda förhållanden, som äro förbundna med delina
vård, göra ett sådant åtagande fullt berättigat. Realiserandet av kommitténs
förslag synes ock vad angår nämnda två hem lämpligen böra taga formen
av ett åtagande från statens sida att i sista hand svara för driftkostnaderna,
dock att ansvaret, liksom beträffande centralanstalten för radioterapi i Lund,
bör begränsas uppåt till visst belopp per dag och patient. Då driftkostnaden
för hemmen ifråga under femårsperioden 1927—1931 i genomsnitt uppgått till
kronor 3.40 respektive 3.3 0 per dag och patient, torde nämnda maximibelopp
kunna sättas till 3.5 0 k 4 kronor. Beträffande Stopkholmsanstalten åter
synes statens åtagande tillsvidare böra begränsas till att erlägga en mot
totalbeloppet av vårdavgifterna svarande ersättning, vilken med ledning^ av
anstaltens inkomster genom influtna vårdavgifter under nyssnämnda femårsperiod
förslagsvis kan sättas till 8,000 kronor.

Kommittén tillägger, att med ett genomförande av kommitténs förslag
angående Göteborgs- och Malmöanstalterna torde böra följa, att staten till -

53

Kungl. Majus proposition nr 206.

erkännes medinflytande på anstalternas ledning och granskningen av verksamheten
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som uppdragits
i fråga örn kustsanatorier och vanföreanstalter.

Statens årliga kostnader för Welanderhemsvårdens bedrivande enligt här
angivna grunder har av kommittén uppskattats till 75,000 kronor.

Yttranden över kommitténs förslag.

Mot kommitténs förslag rörande Welanderhemsvårdens organisation och
finansiering ha några principiella erinringar icke framkommit. Styrelsen
för Lilla hemmet i Stockholm har emellertid, närmast med anledning av den
föreslagna rayonindelningen, uttalat vissa önskemal i ekonomiskt hänseende,
varvid styrelsen i huvudsak yttrat följande.

Mot rayonindelningen hade styrelsen intet i princip att erinra men ville
dock framhålla, att Lilla hemmet, såsom beläget i rikets huvudstad, dit
unga kvinnor från landets alla delar till stort antal sökte sig, givetvis komme
att få mottaga barn till mödrar från de andra hemmens upptagningsområden
i större utsträckning än dessa från Stockholmshemmets. Att överflytta barnen
till de senare vore i vissa fall olämpligt, då både mödrar och fäder, utan
att hava förvärvat hemortsrätt i huvudstaden, kunde hava sin verksamhet
därstädes och ej kunde lämna denna utan allvarliga olägenheter. Det eftersträvade
sambandet mellan föräldrar och barn borde, även för dessa vanlottade
små, örn möjligt bibehållas. Nämnas kunde, att å Lilla hemmet
den 1 oktober 1934 vårdats tre barn från Kristianstads län och att under
de senaste åren flera barn även från Malmöhus län varit intagna. Att dessa
förhållanden, örn kommitténs förslag bleve realiserade, kunde hava inflytande
på Lilla hemmets ekonomi, vore uppenbart. Då dess penningmedel endast
finge placeras i »säkra» obligationer och då ränteinkomsten av dessa papper
befunne sig i starkt sjunkande, måste styrelsen framgå med största försiktighet,
när det gällde övertagande av nya förpliktelser för framtiden. Man
kunde tänka sig den situationen uppstå, att sammanlagda inkomsterna från
kapitalet och — sedan vårdavgifterna bortfallit — från staten ej längre försloge
till utgifterna och att verksamheten till följd därav kanske måste inskränkas.
Skulle Lilla hemmet dessutom nödgas mottaga barn från de andra
områdena utan särskild ersättning från staten, bleve dess ekonomiska
förhållanden med hänsyn till bidrag från det allmännas sida sämre än för
Welanderhemmen i Göteborg och Malmö.

{Med hänvisning härtill finner styrelsen önskvärt, att Lilla hemmet i sådana
fall, då det fått mottaga patient från andra upptagningsområden än dess
eget och då en överflyttning av patienten till dess rayonsjukhus av det ena
eller det andra skälet ej kan verkställas, måtte erhålla statsbidrag för sådan
patient i samma utsträckning, som örn den varit intagen å något av de andra
Welanderhemmen.

Senare utredning och förslag.

Efter avgivande av sjukvårdskommitténs betänkande har riksdagen i skrivelse
den 25 maj 1935, nr 254, med anledning av i ämnet väckta motioner
hemställt, att Kungl. Majit måtte, oberoende av kommitténs förslag i övrigt,
snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag angående ordnandet av vården
av hereditärsvfilitiska barn.

54

Kungl. Majus proposition nr 206.

Sedan Kungl. Majit till följd härav uppdragit åt medicinalstyrelsen att
avgiva yttrande och förslag i ämnet, har styrelsen den 7 december 1935
— efter samråd med representanter för samtliga tre Welanderhem — inkommit
med anbefalld utredning.

Angående vårdbehovets omfattning och tillgodoseende yttrar styrelsen därvid
i huvudsak följande.

Antalet nyanmälda fall av hereditär syfilis i smittsamt skede hade under
åren 1931—1934 uppgått till i medeltal omkring 30 per år. Emellertid befunne
sig icke alla liereditärsyfilitiska barn vid tidpunkten för sjukdomens
upptäckande i smittsamt skede, varför ett stort antal fall av hereditär syfilis
i barnaåldern icke komme till officiell kännedom. Av klientelet å Welanderhemmen
vore endast en del i smittsamt skede vid inkomsten, på ett av
hemmen endast en tredjedel av de intagna. De icke smittsamma fallen vore,
ehuru i behov av vård, icke anmälda jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar. Ursprungligen hade man tänkt sig, att Welanderhemmen
skulle mottaga späda barn, som efter tre års behandlingstid och
ett års observation därutöver skulle kunna utskrivas såsom friska. Emellertid
hade det visat sig, att ärvd syfilis i ett stort antal fall icke upptäcktes
under spädbarnsåldern utan att många fall först under kolt-, lek- eller skolåldern
komme till läkares kännedom. I andra fall åter hade sjukdomen
tidigt upptäckts, men hade sjukdomssymtomen, trots behandling, varit så
långvariga, att barnen icke kunnat utskrivas efter den vanliga behandlingsoch
observationstiden utan varit nödsakade att kvarbliva å hemmen lång
tid därutöver.

Aven örn man, med en fortsatt nedgång i antalet fall av förvärvad syfilis,
kunde räkna med en viss minskning av antalet fall av ärvd syfilis, komme
på grund av den förvärvade sjukdomens natur den relativa nedgången i antalet
fall av ärvd syfilis att bliva mindre än beträffande den förvärvade.
Med hänsyn härtill kunde man icke hoppas på någon minskning i behovet
av vårdplatser inom den närmare framtiden. A andra sidan hade beläggningen
å de tre nuvarande Welanderhemmen varit i stort sett stabil, vadan
man kunde utgå från att nuvarande vårdplatsantal, inberäknat 25 platser å
Malmöhemmet, för den närmaste framtiden icke behövde ökas. Emellertid
hade å hemmen i Göteborg och Malmö, där även äldre barn vårdades, en viss
svårighet vid beläggningen av hemmen gjort sig gällande, enär de äldre barnen
krävde annan vård och tillsyn än de späda barnen och barnen i kolt- och
lekåldern. Till följd därav hade från ett hem, där barn i skolåldern varit intagna,
de späda barnen remitterats till Lilla hemmet i Stockholm, som
endast mottoge barn före skolåldern. För en rationalisering av vården
kunde man tänka sig en framtida uppdelning av klientelet så, att späda
barn vårdades uteslutande å ett hem, under det att de äldre barnen fördelades
å de båda andra hemmen. Sådan uppdelning hade redan skett i
Danmark. Visserligen vore avstånden i vårt land större än i vårt grannland,
men då å dessa hem skulle vårdas barn från hela landet, komme
uppdelningen icke att spela så stor roll för dem, som önskade besöka sina
anhöriga å hemmen.

I fråga örn vårdens handhavande och finansiering ansluter sig styrelsen i
princip till sjukvårdskommitténs förslag. Styrelsen anför sålunda bland
annat följande.

Med hänsyn till den ofta förekommande smittsamheten ävensom den omständigheten,
att de liereditärsyfilitiska barnen, örn de icke i tid komme

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

under vård, med stor sannolikhet förr eller senare på grund av sina sjukdomssymtom
bleve i behov av sjukvård och många gånger anstaltsvård samt
då vidare Welanderhemmens verksamhet strävade att förebygga invaliditet,
syntes staten böra övertaga den del av kostnaderna för vården, som icke
kunde täckas med avkastningen från tillgängliga fonder och som hittills påvilat
pensionsstyrelsen, landsting och primärkommuner eller uttagits i form
av avgifter från de sjukas anhöriga. Principen fri vård till smittfrihet och
förebyggande av invaliditet borde härvid vara ledande. Härtill bomme, att
hemmen mottoge barn från hela riket, i vilket hänseende styrelsen ville instämma
i statens sjukvårdskommittés principuttalande, att staten borde
handhava och bekosta eller kraftigt understödja den vård, som krävde anstalter
för större områden än länen.

Enär avkastningen av donationsmedlen vore föränderlig, uppstode givetvis
en viss svårighet, att för en följd av år fastställa ett visst belopp såsom
statsbidrag. Då bidragen från det allmänna under 1934 för hemmen i Göteborg
och Malmö i det stora flertalet fall uppgått till kronor 3.9 0 och då
underhållskostnaderna för dag och barn vid dessa hem i medeltal utgjort
kronor 3.49, syntes statsbidraget för dessa hem lämpligen böra tillsvidare
bestämmas till lägst kronor 3.5 0 per dag och barn. Lilla hemmet i Stockholm
åter, som förfogade över en miljon kronor i fonder, syntes icke för
närvarande vara i behov av statsbidrag till driften. Med en permanent beläggning,
motsvarande 90 % av vårdplatsernas antal, skulle statens kostnader
per år då bliva i runt tal 75,000 kronor, vilket väl överensstämde med statens
sjukvårdskommittés beräkningar.

I och med att staten med ett statsbidrag, som så gott som täckte hela
driftkostnaderna, stödde Welanderhemmens i Göteborg och Malmö verksamhet,
syntes det ock tillbörligt, att staten finge ett motsvarande inflytande
på hemmens ledning. I konsekvens med sjukvårdskommitténs förslag rörande
kustsanatorierna borde styrelserna för dessa hem bestå av sex ledamöter,
varav Kungl. Majit skulle utse ordföranden och två ledamöter. Då hemmen
förut erhållit stora bidrag från de städer, där de vore belägna, syntes en
ledamot böra utses av stadsfullmäktige i respektive städer eller möjligen av
svenska stadsförbundets styrelse. Övriga två ledamöter borde utses av
respektive stiftelser.

Departementschefen.

Såsom av det nu anförda framgår äro sjukvårdskommittén och medicinalstyrelsen
ense därom, att det inom denna vårdgren förefintliga vårdbehovet
bör och kan tillgodoses inom ramen för nuvarande tre Welanderhem, förutsatt
att en modernisering jämte en mindre utvidgning av Malmöhemmet
kommer till stånd. I detta hänseende vill jag nämna, att Kungl. Majit den
5 juli 1935 av anslaget till statliga och kommunala beredskapsarbeten
ställt erforderliga medel till förfogande för utförande av en örn- och tillbyggnad
av Malmöhemmet, varigenom detta skulle försättas i sådant skick,
som av sjukvårdskommittén och medicinalstyrelsen förutsatts. Sedan ifrågavarande
arbeten utförts, har hemmet delvis härjats av eld, men enligt vad
jag erfarit lia åtgärder redan vidtagits för de skadade delarnas återuppförande.
Jämlikt ritningar, som ingivits till medicinalstyrelsen för godkännande, kommer
hemmet framdeles att i sin helhet inrymma 28 vårdplatser. Därmed
torde platsbehovet få anses vara tillgodosett.

Den av kommittén föreslagna rayonindelningen finner jag i stort sett

56

Kungl. Majus proposition nr 206.

ändamålsenlig såsom en vägledning i första liand vid hemmens beläggande.
Att göra densamma strängt bindande lärer knappast vara lämpligt och torde
icke heller ha av kommittén åsyftats. Vid överbeläggning å ett hem böra
sålunda eventuellt lediga platser å annat hem kunna utnyttjas. Huruvida
man härutöver bör, på sätt medicinalstyrelsen antytt, frångå rayonindelningen
även såtillvida, att en viss grupp av barn, närmast spädbarnen, skulle företrädesvis
vårdas å ett av hemmen, synes mig vara mera tveksamt. Enligt
vad jag erfarit ha ock från Welanderhemmen i såväl Göteborg som Malmö
uttalats betänkligheter mot en sådan anordning, därest ej tillströmningen
till ett hem i allt fall framtvingade en viss gallring av klientelet. Under
alla förhållanden bör man vid tillämpningen av en sådan anordning iakttaga
största varsamhet, så att barn och föräldrar icke i onödan skiljas åt. I
annat fall kan vården lätt råka i misskredit, och föräldrarna bli benägna att
i det längsta undandraga sina barn erforderlig sjukhusvård. Det torde få
tillkomma medicinalstyrelsen att med beaktande härav meddela de råd och
anvisningar, som kunna befinnas lämpliga för ett rationellt utnyttjande av
tillgängliga platser.

Yad härefter angår grunderna för vårdens handhavande och finansiering,
synas mig starka skäl hava förebragts för att staten skall övertaga icke blott
det allmännas hittillsvarande kostnader för vården utan även den del, som
uttagits av enskilda i form av vårdavgifter. En omläggning av hemmens
finansiering i denna riktning har visserligen föga betydelse ur skatteutjämningssynpunkt
men är icke desto mindre ägnad att medföra en önskvärd
förenkling och rationalisering beträffande det allmännas kostnader för vården.
Samtidigt skulle en bättre överensstämmelse ernås med den tidigare
godtagna principen örn fri sjukhusvård för personer med könssjukdom i
smittsamt skede, vilken princip hittills, såsom vårdförhållandena varit ordnade,
icke kommit att i avsedd omfattning gälla för ifrågavarande barn.

I fråga örn den närmare utformningen av statens bidragsskyldighet torde
densamma beträffande hemmen i Göteborg och Malmö, vilkas inkomster av
räntor och gåvor endast uppgå till obetydliga belopp, lämpligen kunna tills
vidare fastställas till kronor 3.5 0 per dag och patient. Hemmen ha visserligen
hittills för flertalet patienter åtnjutit något högre bidrag från det allmänna,
men å andra sidan har, enligt vad jag inhämtat, deras driftkostnader
under de tre senaste åren i genomsnitt icke överstigit nämnda belopp. Såsom
generell begränsning bör gälla, att det totala statsbidraget per år icke
får överstiga de verkliga driftkostnaderna för hemmet under året. Bidraget
till Stockholmshemmet torde i enlighet med kommitténs förslag böra bestämmas
till ett fixt belopp av 8,000 kronor per år, motsvarande de genomsnittliga
inkomsterna av enskilda vårdavgifter under de senaste åren. Skulle
det ekonomiska läget för något av hemmen på grund av inträffade omständigheter
väsentligen förändras i ena eller andra riktningen, ankommer det
givetvis å medicinalstyrelsen att föreslå de modifikationer i statens bidrag,
som härav kunna påkallas. Däremot torde anledning icke föreligga att nu
föreslå en bestämmelse av den innebörd, styrelsen för Lilla hemmet funnit

57

Kungl. Majus proposition nr 206.

önskvärd. Såsom gemensamt villkor för statsbidrag till samtliga hem bör
gälla, att å hemmen intagna skola vårdas avgiftsfritt. För hemmen i Göteborg
och Malmö bör tillika föreskrivas, att bidrag icke må utgå för flera
platser än som motsvarar normal beläggning samt att staten skall vara representerad
i hemmens ledning och vid revisionen av deras räkenskaper efter
analoga grunder, som gälla för kustsanatorierna.

Vården av lättskötta sinnessjuka.

Sinnessjukvårdens nuvarande organisation
och kostnadernas bestridande.

Vården av sinnessjuka ombesörjes för närvarande till huvudsaklig del å
statliga anstalter. Åtskilliga landsting hålla emellertid — i enlighet med i
äldre bestämmelser stadgad skyldighet — särskild avdelning vid lasarett för
sinnessjuka, som icke kunna beredas plats å statliga sinnessjukhus. Några
landsting hava dessutom inrättat särskilda hem för vård av mera lättskötta
sinnessjuka, s. k. vårdhem. Jämväl städer utanför landsting hava egna anstalter
för sinnessjukvård. Jämlikt särskilda avtal mellan staten, å ena,
samt Stockholm, Göteborg och Malmö, å andra sidan, skola dessa städer i
huvudsak ombesörja för dem erforderlig sinnessjukvård mot det att staten
efter vissa normer ersätter större delen av kostnaden för vården. På grund
av platsbristen vid de statliga sinnessjukhusen och bestämmelserna i gällande
fattigvårdslag hålla även ett rätt stort antal andra primärkommuner anstalter
för vård av sinnessjuka. Dessa anstalter äro antingen fristående eller ingå
som avdelning vid fattigvårdsanstalt. Statsbidrag utgå icke till andra anstalter
än dem i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Till komplettering härav torde böra nämnas, att vården av sinnesslöa i
huvudsak ombesörjes å särskilda av landstingen, icke-landstingsstäder eller
enskilda för ändamålet inrättade anstalter. Till dessas drift lämnar staten
bidrag efter vissa grunder, innefattade i kungörelserna nr 236 och 237 av år
1933. Vissa grupper sinnesslöa, vilka kräva speciella vårdanordningar, såsom
blinda, vanartade och i övrigt svårskötta sinnesslöa, vårdas å särskilda, staten
tillhöriga anstalter.

Kommitténs förslag.

I fråga örn vården av de sinnesslöa har kommittén ej funnit anledning föreligga
att föreslå några väsentliga förändringar. Beträffande vården av sinnessjuka
åter anser kommittén ytterligare åtgärder erforderliga för att få till
stånd tillfredsställande vårdmöjligheter, särskilt för de lättskötta sinnessjuka.

Inledningsvis erinrar kommittén, att krav gång efter annan framkommit, att
staten borde omhändertaga vården av alla sinnessjuka, således även de
lättskötta, varvid såsom huvudskäl åberopats skatteutjämningssynpunkter och
fördelar av administrativ art. Kommittén anser för sin del en dylik utveckling
icke önskvärd. Efter erinran, att statsmakterna år 1928 — med förtydligande
1929 — dels beslutat, att staten, i den mån ej särskilda avtal med
vissa städer annat föranleda, skall framdeles ombesörja vård av alla sådana
fall, som kräva vård å anstalter med fullständig medicinsk utrustning, dels

5b

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ock antagit ett tio år omfattande utbyggnadsprogram för statens sinnessjukvård,
avsett att svara mot detta beslut, yttrar kommittén härutinnan följande:

Innebörden av nämnda beslut torde få anses vara, att staten —- med antydda
undantag —- skall framdeles sörja för all egentlig, med tvångsrätt förenad
sinnessjukvård, däri inberäknad den s. k. kontrollerade familjevården
eller den vård i enskilda hem, som jämlikt 88 § sinnessjukstadgan må i anslutning
till statens sinnessjukhus anordnas för där intagna sjuka, vilkas tillstånd
för längre eller kortare tid medgiver vistelse utom sinnessjukhuset men vilka
likväl kräva regelbunden tillsyn av respektive sjukhusläkare och kvalificerad
vårdpersonal och därför icke kunna utskrivas från sjukhuset. Enligt vad kommittén
från medicinalstyrelsen inhämtat kan ock för närvarande med viss
grad av bestämdhet förutses, att staten genom ett fullföljande av nämnda
byggnadsprogram skall bliva i stånd att i huvudsak tillgodose behovet av här
avsedd del av sinnessjukvården. Någon av landsting eller primärkommun bedriven,
i nu angiven mening kvalificerad anstaltsvård för sinnessjuka skulle
sålunda, med undantag för vissa storstäder, framdeles icke behöva förekomma,
utan skulle de kommunala sjukvårdsmyndigheterna i stort sett endast
hava att taga hand örn mera lättskötta kroniska sinnessjukfall, vilka ej kräva
den kvalificerade vård, statens anstalter avse att skänka, men likväl äro i
behov av vård å sinnessjukanstalt eller därmed förenad tillsyn. Den för detta
klientel erforderliga anstaltsvården torde, enligt vad kommittén från sakkunnigt
håll erfarit, lämpligen kunna ombesörjas å särskilda för ändamålet
länsvis inrättade vårdhem av enkel beskaffenhet.

Kommittén finner för sin del en sådan uppdelning av anstaltsvården för
sinnessjuka lämplig. Avgörande för kommittén är härvid, att den för nämnda
mera lättskötta sinnessjuka erforderliga anstaltsvården i avsevärd utsträckning
kan anordnas på ett billigare och ändamålsenligare sätt genom landstingens
försorg än genom statens. Det torde icke vara uteslutet att till ifrågavarande
länsanstalter ansluta en vård i enskilda hem efter analoga linjer med
den vid statens sinnessjukhus bedrivna kontrollerade familjevården. Med de
direktiv, kommittén erhållit, saknar kommittén emellertid anledning att ingå
på närmare prövning av detta spörsmål. Att åter uppbygga en omfattande
utackordering av sinnessjuka utan anslutning till anstalter synes kommittén
knappast försvarligt redan med hänsyn därtill, att underlaget för sådan vård,
tillgången på enskilda hem för ändamålet, i icke ringa mån är osäkert på
grund av konjunkturväxlingar, verkan av tillfälliga olyckshändelser och dylikt
samt att detsamma i vissa fall, såsom vid allmän farsot eller krig, kan tänkas
till största delen försvinna.

Enligt kommitténs uppfattning bör sålunda vid sidan örn den av staten
bedrivna sinnessjukvården finnas en länsvis ordnad vård för lättskötta sinnessjuka.
Mellan statens och landstingens anstalter bör emellertid råda viss samverkan
i syfte att åstadkomma ett rationellt utnyttjande av anstalterna. För
att främja en dylik samverkan och samtidigt lätta landstingens bördor för ombesörjandet
av den på dem ankommande sinnessjukvården föreslår kommittén,
att staten skall, i likhet med vad redan är fallet beträffande landstingens
sinnesslöanstalter, lämna ett verksamt bidrag till driften av vårdhemmen och,
såvitt i anslutning därtill anordnats s. k. kontrollerad familjevård, jämväl till
denna verksamhet. Någon lagstadgad skyldighet för landstingen att svara för
ifrågavarande vård anser kommittén icke böra för närvarande ifrågakomma.

Rörande storleken av statens bidrag till vården yttrar kommittén bland
annat:

59

Kungl. Majlis proposition nr 206.

Storleken av statsbidraget torde lämpligen böra fastställas till samma belopp
som vårdavgiften för fattig patient å statens sinnessjukhus, för närvarande
utgörande kronor 1.3 0 per dag och patient. Jämlikt grunderna för
77 § sinnessjukstadgan skall denna avgift motsvara V» av verkliga dagkostnaden
för salspatienter å statens anstalter. För vårdhemspatienterna komme
emellertid ifrågavarande belopp med all sannolikhet att motsvara minst
hälften av dagkostnaden. Då därmed landstingens kostnad för å vårdhem intagen
sinnessjuk i regel torde komma att understiga den ersättning, som
landstingen jämlikt 40 § 3 mom. fattigvårdslagen hava att utgiva för enskild
vård av sådana sinnessjuka, som förklarats berättigade till inträde å statens
sinnessjukhus men där ej kunnat av utrymmesskäl mottagas eller ock, därest
de vunnit inträde, måst i förtid utskrivas för att bereda plats åt annan sinnessjuk,
synes grundad anledning föreligga till antagande, att landstingen skola
finna med sin fördel förenligt att för tillgodoseende av den på dem ankommande
delen av sinnessjukvården inrätta erforderligt antal vårdhem. Härav
skulle i sin tur följa, att ersättningsreglerna i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen så
småningom förlorade i betydelse och till sist helt sattes ur kraft. Med hänsyn
härtill har kommittén ej heller funnit skäl att i samband med sitt förslag till
borttagande av vårdavgifterna för fattiga patienter vid statsanstalterna förorda
ändring i nu berörda hänseende.

Beträffande de grunder och villkor i övrigt, som böra gälla för ifrågavarande
statsbidrag, anför kommittén följande.

Enär kommittén förordat vårdhemsvårdens utbyggande genom landstingens
respektive icke-landstingsstäders försorg, böra i princip endast av dessa
huvudmän inrättade hem komma i åtnjutande av statsbidrag. Emellertid har
i ett par län ifrågavarande vård helt eller delvis utbyggts genom för ändamålet
bildade kommunalförbund. Så länge landstingen icke ålagts skyldighet
att organisera och handhava vården av lättskötta sinnessjuka, böra även dylika
av kommunalförbund redan inrättade vårdhem göras delaktiga av ett eventuellt
statsbidrag. Härjämte torde för det fall, att vården i ett län i väsentlig
omfattning utbyggts av kommunalförbund, möjlighet böra hållas öppen, åtminstone
under en viss övergångstid, för återstående primärkommuner att
genom sammanslutning till kommunalförbund komma i åtnjutande av statsbidrag
till nya vårdhem för ifrågavarande sinnessjuka. Med hänsyn till nödvändigheten
att i viss utsträckning kunna tillgodose behovet av sysselsättning
för patienterna bör som villkor för erhållande av statsbidrag i samtliga
fall gälla, att vårdhem skall inrymma minst 30 platser. Därest vårdhemmet
endast är avsett för sinnessjuka av ettdera könet eller särskilda skäl härför
eljest föreligga, må dock statsbidrag kunna utgå, oaktat platsantalet understiger
30. Med den förordade fördelningen av sinnessjukvården mellan staten
och landstingen bör statsbidrag principiellt ej heller utgå till nu befintliga
kommunala sinnessjukhus med mindre desamma komma till användning som
för hela länet avsedda vårdhem. Skäl kunna dock anföras för att även dessa
sjukhus under viss övergångstid må beviljas statsbidrag. Som allmänna
villkor för statsbidrag till hithörande anstalter bör föreskrivas, att anstalten
skall inrymmas i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för sinnessjukvårdens
ordnande inom länet samt att anstaltsledningen skall vara skyldig att ställa
sig till efterrättelse de bestämmelser om samverkan med vederbörande statsanslag,
som Kungl. Maj:t på förslag av medicinalstyrelsen kan finna erfor
derligt föreskriva.

Som en konsekvens av de statliga driftbidragen till ifrågavarande vårdhem
bör enligt kommitténs förmenande följa, att landstingen erhålla skyldighet att,
åtminstone delvis, ersätta vårdkostnaden för där intagna fattiga sjuka. Härvid

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

förutsättas vårdhemmen bliva jämställda med landstingshem för kroniskt
sjuka och ersättning alltså utgå för allenast hälften av vårdkostnaden efter
avdrag för statsbidrag och eventuellt åtnjuten pension. För vård å eventuellt
tillkommande primärkommunala vårdhem för sinnessjuka skulle däremot
landstingen icke hava någon ersättningsskyldighet, lika litet som dylika hem
skulle komma i åtnjutande av statliga driftbidrag. Beträffande de enskilda
sinnessjukhusen och vårdhemmen skulle landstingens ersättningsskyldighet
som hittills vara inskränkt till att gälla för de fall som i fattigvårdslagens
40 § 3 mom. sägs, d. v. s. sinnessjuka, som förklarats berättigade till inträde
å statens sinnessjukhus men icke kunnat av utrymmesskäl mottagas eller ock,
därest de vunnit tillträde, måst av enahanda skäl i förtid utskrivas.

Slutligen framhåller kommittén, att det för närvarande icke låter sig göra
att med tillförlitlighet uppskatta den merkostnad för staten, som ett genomförande
av kommitténs förslag i förevarande del skulle innebära. Enligt de
beräkningar, som legat till grund för den av statsmakterna godtagna planen
för den statliga sinnessjukvårdens utbyggande, skulle emellertid i riket finnas
ett antal sinnessjuka av omkring 4 %o av folkmängden, varav å statens och de
tre största städernas sinnessjukhus skulle beredas vård för 3 %o. Det klientel,
som vid ett fullt genomförande av denna plan skulle omhändertagas å vårdhemmen,
kunde med denna utgångspunkt uppskattas till högst 10/oo av landets
befolkning eller i runt tal 6,000 personer. Med ett statsbidrag av kronor 1.3 o
per dag och patient skulle statens kostnader för detta klientel uppgå till högst
2,800,000 kronor. Rörande landstingens merkostnader föreligga inga beräkningar.

Yttranden och framställningar i anledning
av kommitténs förslag.

Kommitténs förslag har tillstyrkts i det övervägande antalet yttranden.
Från åtskilliga håll ha emellertid uttalats önskemål örn eller påyrkats ett
fullständigt förstatligande av sinnessjukvården.

Landstinget i Östergötlands län yttrar sålunda bland annat
följande.

Kommittén hade beräknat, att den för de mera lättskötta sinnessjuka erforderliga
anstaltsvården i avsevärd utsträckning skulle kunna anordnas på ett
billigare och ändamålsenligare sätt genom landstingens försorg än genom
statens. Landstinget ifrågasatte emellertid, örn dessa kommitténs beräkningar
i verkligheten bomme att hålla streck. Landstingen hade ju i allmänhet inga
anstalter för vård av sinnessjuka till sitt förfogande utan skulle med övertagande
av viss del av sinnessjukvården tvingas att för ändamålet uppföra
byggnader. Landstinget vore heller icke övertygat örn, att anstalterna för
vården av lättskötta sinnessjuka kunde drivas billigare av landstingen än av
staten. Under sådana förhållanden ville landstinget ifrågasätta, huruvida icke
— såsom förut ställts i utsikt — den slutna sinnessjukvården i sin helhet
borde omhänderhavas av staten.

Malmöhus läns landsting finner ock ett fullständigt förstatligande
av sinnessjukvården vara ur flera synpunkter att föredraga. Särskilt
befaras, att vissa svårigheter komme att uppstå, då överflyttning av en lätt -

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

skött patient från ett kommunalt vårdhem till en statens anstalt av en eller
annan orsak kunde finnas önskvärd. Befintliga anstalter anses dessutom bliva
bäst utnyttjade, därest endast en huvudman finnes.

örebro läns landsting yttrar bland annat följande.

Den föreslagna uppdelningen av sinnessjukvården i statsvård för en del av
de sjuka och landstingsvård för en annan del syntes icke erbjuda en enhetlig
lösning av denna fråga för framtiden. Uppdelningen efter det individuella
vårdbehovet vore alltför litet objektiv, då det såsom här gällde även ekonomiska
intressen. Ytterst syntes det komma att bero på uppfattningen hos överläkarna
vid statsanstalterna, huruvida landstingets anstaltsplatser skulle anses
tillräckliga eller ej. Genom överflyttningar och utbyten av patienter mellan
stats- och landstingsanstalt torde ett ganska omfattande ingripande i landstingsanstalternas
skötsel komma att äga rum av överläkarna vid statsanstalterna.
Den lättnad i landstingens bördor, som förslaget avsåge att bereda landstingen
genom statens övertagande av kostnaderna för vården av de fattiga
sinnessjuka och sinnesslöa å statens hithörande anstalter—varav någon olägenhet
icke behövde befaras — bomme att i hög grad motverkas, örn förslaget i vad
avsåge landstingens skyldighet att ombesörja vård åt vissa sinnessjuka genomfördes,
i all synnerhet som landstingen enligt kommitténs förslag skulle hava
att i viss utsträckning ersätta kommunerna kostnaderna för vård av fattiga å
vårdhemmen. Tidigare uttalanden angående lämpligheten av att staten ensam
borde ombesörja anstaltsvård åt de sinnessjuka syntes alltjämt vara berättigade.
Ett fullständigt förstatligande .av sinnessjukvården skulle komma att
verka i hög grad skatteutjämnande.

Liknande synpunkter hävdas av bland andra landstingen i Hallands,
Värmlands och Västmanlands län.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet visar en mot kommittéförslaget
mera välvillig inställning. Styrelsen anför sålunda.

Beträffande anstaltsvården av sinnessjuka vore styrelsen rent principiellt
av den uppfattningen, att det borde ankomma på staten att ombesörja denna
vård. Utfästelser därom hade ock gjorts av statsmakterna. Emellertid måste
det anses osannolikt, att staten inom rimlig tid skulle kunna skaffa vårdplatser
icke blott för de mera svårskötta fallen, som vore i behov av vård å sinnessjukhus,
utan även för de s. k. vårdhemsfallen. Dessa mäste salunda omhändertagas
på annat sätt, och då det ur såväl skatteutjämnings- som vårdsynpunkt
finge anses lämpligare att landstingen bleve huvudmän för denna
vård än primärkommunerna, kunde styrelsen lämna sin anslutning till kommitténs
hithörande förslag. Styrelsen förutsatte emellertid härvid, att det
icke bleve något obligatoriskt åläggande för landstingen att ombesörja dylik
vård. I ett par sjukvårdsområden hade vårdhem för sinnessjuka redan anordnats
av landstingen, men för att dessa i någon större utsträckning skulle
kunna taga sig an denna vårduppgift fordrades enligt styrelsens mening, att
de erhölle statsbidrag icke blott, såsom kommittén föreslagit, till driften utan
även till uppförandet eller inrättandet av dylika hem. Det statliga byggnadsbidraget
kunde därvid lämpligen utgå efter samma grunder som motsvarande
bidrag till epidemisjukvården.

M e d i c i n a 1 s t y reisen tillstyrker kommitténs förslag men framhåller
samtidigt, att det torde bli nödvändigt, att ett avgörande inflytande på beläggningen
av dessa icke-statliga anstalter lägges i vederbörande statsmyndigheters
händer, därest man vill ernå åsyftad enhetlighet och planmässighet
beträffande landets anstaltsvård för sinnessjuka.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

I fråga örn bidragsreglernas närmare utformande hava ett flertal erinringar
framställts.

Södermanlands läns landsting finner med hänsyn till den
föreslagna skyldigheten för landstingen att till primärkommunerna återbetala
viss del av erlagda avgifter för fattiga sjuka det vara föga sannolikt, att statsbidraget
skall få åsyftad verkan, därest det icke höjes. Det komme därigenom
visserligen att något överstiga halva kostnaden för driften av vårdhemmen,
men i betraktande av statsmakternas ofta uttalade mening, att sinnessjukvården
vore en statens angelägenhet, syntes det fullt befogat, om vid avvägningen
av statsbidragets storlek i detta fall även en begränsad del av amorteringen
å anläggningskostnaderna finge inkluderas. Om staten själv skulle
uppföra anstalter och vårda dessa sjuka, torde de totala kostnaderna härför,
anläggningskostnaderna inräknade, icke mycket understiga 4 kronor per underhållsdag.
Ett statsbidrag av 2 kronor syntes därför fullt försvarligt.

Lä nsst yreisen i Blekinge län anser, att statsbidragets utgående
ej bör göras beroende av vem som är huvudman utan endast därav, huruvida
anstalten till storlek och beskaffenhet i övrigt är sådan, att den fyller skäliga
anspråk. Länsstyrelsen funne det vara svårt att förstå, varför exempelvis ej
en inom ett landstingsområde belägen större stad, som upprättat ett dylikt

vårdhem — öppet måhända även för andra kommuners klientel _ skulle

kunna erhålla statligt driftbidrag till denna sin anstalt lika väl som en med
avseende å storlek och beskaffenhet i övrigt likställd sådan anstalt, upprättad
av ett kommunalförbund.

Länsstyrelsen och landstinget i Kopparbergs län
framhålla — i likhet med landstingsförbundets styrelse — önskvärdheten av
att även byggnadsbidrag utgå till vårdhemmen, enär det här vore fråga örn
en ny uppgift för landstingen och man knappast kunde förvänta, att dessa
skulle vara villiga att ensamma påtaga sig de uppoffringar, som anordnandet
av dylika hem komme att medföra.

Från ett flertal håll, bland annat Blekinge län, har härjämte understrukits
billigheten av att, så länge nuvarande platsbrist rådde å statens sinnessjukhus,
bidrag utginge även till kommunala sinnessjukhus, åtminstone
i samma utsträckning som för närvarande, vare sig staten eller landstinget
skulle bekosta dessa bidrag.

Den föreslagna utvidgningen av landstingens ersättningsskyldighet att omfatta
även vårdhemmen har i allmänhet lämnats utan erinran. Länsstyrelsen
och landstinget i Hallands län m. fl. finna dock betänkligt
att utvidga landstingens ersättningsskyldighet till den form av
anstaltsvård, varom här är fråga.

Slutligen vill jag erinra örn den av mig tidigare berörda, av statens
inspektör för fattigvård och barnavård den 30 mars 1935
gjorda framställningen örn ett skyndsamt genomförande av sjukvårdskommitténs
förslag i förevarande delar. Till stöd för framställningen åberopas
närmast en av förste provinsialläkarna i riket verkställd undersökning rörande
antalet den 1 juli 1934 å ålderdomshemmen vårdade sinnessjuka och sinnes -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

slöa (sinnesabnorma). Angående resultatet av denna undersökning yttrar inspektören
till en början följande.

En sammanställning av det inkomna materialet gåve vid handen, att hela
antalet sinnesabnorma, som den 1 juli 1934 vårdades å ålderdomshem (respektive
särskild avdelning för sinnesabnorma), uppginge till 5,522. Av dessa
vårdades 4,442 eller 80.4 procent å egentliga ålderdomshem. Sammanlagt
2,499 eller 45.2 procent av samtliga sinnesabnorma voro i behov av vård å
hospital eller annan anstalt för psykiskt sjuka, varav beträffande 963 vårdbehovet
uppgivits vara trängande. För 1,276 patienter hade vård förgäves
sökts å statligt sinnessjukhus eller annan dylik anstalt. Av hela antalet sinnesabnorma
hade 1,570 eller 28.4 procent betecknats såsom svårskötta. En
reservation för att de sålunda lämnade sifferuppgifterna eventuellt i något
avseende vore felaktiga eller missvisande måste dock göras med hänsyn till
det vidlyftiga material, varur uppgifterna framgått.

Härefter anför inspektören i huvudsak följande.

Det vore ett upprörande tillstånd, som blottades av de nu meddelade siffrorna.
Den med så stora förhoppningar åvägabragta vården av åldringar och
sjuka på ålderdomshemmen, vilken kostat kommunerna betydande belopp,
hade i stor utsträckning blivit förfelad, därigenom att å ålderdomshemmen
måst intagas sinnesabnorma, vilka å ena sidan ej kunnat där erhålla nödig
vård och å andra sidan vållat övriga, icke-abnorma åldringar å hemmen mycket
stora obehag och lidanden. De rådande förhållandena kunde ej läggas kommunerna
till last, ty dessa hade knappast kunnat vägra att mottaga det mycket
stora antal sinnesabnorma, som icke kunnat erhålla plats å sinnessjukhus och
ej heller, på grund av svårartad sjukdom, kunnat beredas s. k. familjevård.
Anledningen till att hospitalsvård sökts för allenast ett jämförelsevis ringa
antal av samtliga sinnesabnorma (23 procent) vore enligt uppgift att söka i
de rådande stora svårigheterna att erhålla sådan vård. Från mångå ålderdomshem
hade ansökningar legat inne i åratal utan att bliva bifallna.

Ehuru allt flera sinnessjukhus tillkommit under de senare åren och mångå
förut befintliga utvidgats, syntes förhållandena ej hava undergått någon
väsentlig förändring till det bättre. Tvärtom hade å många platser en påtaglig
försämring inträtt. Anledningen till detta till synes oförklarliga förhållande
vore att söka i en mycket stor tillströmning av akut sinnessjuka till
sinnessjukhusen, varigenom någon överflyttning från ålderdomshemmen till
de förstnämnda ej kunnat äga rum. Det faktum, att icke ens nu, då hela omorganisationen
av fattigvårdens anstaltsvård blivit genomförd, någon förbättring
i berörda missförhållanden kunnat åstadkommas, borde dock ej föranleda
till pessimism. Från vissa län saknades nämligen ej uppmuntrande erfarenheter,
varav syntes framgå att, om landstingen ägnade frågan uppmärksamhet,
en lösning vore nära liggande. I Södermanlands län hade man exempelvis
för ändamålet utnyttjat tomma epidemisjukstugor, vilka utan större
kostnader kunnat inrättas till vårdhem för sinnessjuka. I Västernorrlands län
påginge underhandlingar rörande inköp av Gådeå sjukhus för landstingets
räkning. I Kristianstads län hade äldre, otidsenliga fattiggårdar inköpts för
att användas till vårdhem åt sinnessjuka och i Blekinge län hade åstadkommits
ett kommunalförbund, som anskaffat ett stort sinnessjukhus. Det kunde
ifrågasättas, örn ej inom varje län borde göras en inventering av alla anstalter,
även äldre, mindre belagda fattigvårdsanstalter, som vore eller kunde bliva
lämpliga till vårdhem av ifrågavarande slag. Såsom bärare av en dylik kommunal
sinnessjukvård, d. v. s. den som avsåge de mera lättskötta fallen, vilka
utan olägenhet kunde beredas vård å enklare, billigare anstalter, vore landstingen
de mest lämpliga. Denna utväg läge ock närmast till hands ur den

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

synpunkten, att de redan ombesörjde nästan all övrig sjukvård. Å andra sidan
kunde man ej fordra, att landstingen skulle övertaga denna börda utan att
hjälp i någon form lämnades av staten. En lösning av frågan i denna riktning
hade ock förordats av statens sjukvårdskommitté.

Den sålunda lämnade redogörelsen syntes med all önskvärd tydlighet ådagalägga,
att en lösning av frågan örn de sinnesabnormas överflyttning från ålderdomshemmen
till särskilda anstalter eller vårdhem snarast möjligt borde
åvägabringas. Otvivelaktigt förefunnes ock på många håll i landet ett verkligt
intresse för denna frågas lösning. Det stora hindret för åtgärders vidtagande
vore, att ingen — vare sig landstingen eller kommunerna — kände sig
manad att ingripa, enär det icke klart sagts ifrån, vilken myndighet som borde
bära ansvaret för beredande av vård åt sådana sinnessjuka, som ej vore berättigade
till vård å hospital. Örn det bleve fastslaget, att landsting eller i
undantagsfall för större områden upprättade kommunalförbund —• med hjälp
av statsbidrag -— skulle bära detta ansvar, skulle säkerligen på en kort tid
och utan allt för stora kostnader de sinnesabnorma, som nu vistades å ålderdomshemmen,
kunna beredas en tillfredsställande vård. Och därmed skulle
jämväl ålderdomshemmen bliva i stånd att fullgöra sin betydelsefulla uppgift:
att •—■ utan störande inflytande av abnorma personer — bereda normala
åldringar en god omvårdnad.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställer inspektören, att statens
sjukvårdskommittés förslag i ämnet måtte, oavsett dess förslag i övrigt,
föreläggas 1936 års riksdag.

Departementschefen.

Den förebragta utredningen har blottat mycket allvarliga missförhållanden
såtillvida, att ålderdomshemmen ute i orterna i stor utsträckning tagas
i anspråk för vård av sinnessjuka, till men icke blott för dessa sjuka utan
även för övriga vårdbehövande. Till största delen är det här fråga örn sådana
sinnessjuka, som visserligen äro i behov av vård och tillsyn, men vilkas
sjukdomstillstånd icke motiverar anlitande av sinnessjukhus. Särskilda åtgärder
måste därför efter min mening vidtagas för att åvägabringa tillfredsställande
vårdförhållanden för dessa sinnessjuka och samtidigt sätta
ålderdomshemmen i stånd att fullgöra sin egentliga uppgift — att bereda
normala åldringar en god omvårdnad. Vid övervägande av de möjligheter,
som härutinnan företrädesvis erbjuda sig, har jag funnit de starkaste skälen
tala för den av kommittén uttalade uppfattningen, att ordnandet av ifrågavarande
vård bör anförtros åt landsting och icke-landstingsstäder, med ekonomiskt
stöd av staten. Genom en dylik centralisering uppnås givetvis större
förutsättningar att på ett smidigt och ändamålsenligt sätt organisera vården
av det klientel, det här gäller, än örn uppgiften tillgodoses genom primärkommunerna
eller förbund av ett mindre antal sådana kommuner. Å andra sidan
lära, såsom riksdagen tidigare uttalat och kommittén ytterligare understrukit,
förhållandena icke motivera, att staten inträder som omedelbar huvudman.

Erfarenheterna från Södermanlands län, där landstinget sedan flera år tillbaka
tagit sig an vården av de lättskötta sinnessjuka genom inrättande av ett
antal vårdhem av enkel beskaffenhet, bestyrka också, att den avsedda organisationsformen
låter sig med fördel använda. Nämnda landsting har för ändamålet
i första hand utnyttjat en del epidemisjukstugor, som efter vidtagen
centralisering av epidemivården blivit överflödiga, samt i andra hand

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

byggnader, vilka med mindre omändringar kunnat apteras till vårdhem. För
närvarande driver landstinget sex dylika hem, tre för män och tre för kvinnor,
med sammanlagt 110 vårdplatser jämte viss marginal för överbeläggning.
Vårdhemmen hava föreståtts av överläkaren vid det statliga sinnessjukhus,
inom vars upptagningsområde hemmen äro belägna. Därigenom har en rationell
differentiering av patientmaterialet främjats, vilket i sin tur medfört, att
personalbehovet vid vårdhemmen kunnat effektivt begränsas. På så sätt och
genom utnyttjande av förefintliga arbetsterapeutiska resurser samt en väl
avvägd tillämpning av självhushållningsprincipen har den genomsnittliga
driftkostnaden vid de vårdhem, där verksamheten stabiliserats, kunnat nedbringas
till omkring 2 kronor per dag och patient. Patientomsättningen vid
hemmen har varit ganska stor. Bland annat kan nämnas, att från länets ålderdomshem
till vårdhemmen överförts ej mindre än ett 50-tal patienter, samtidigt
som från statens sinnessjukhus överflyttats omkring 100 patienter. I betraktande
av de goda erfarenheter, som sålunda gjorts, anser jag mig kunna i denna
del tillstyrka kommitténs förslag.

Uppenbarligen äro emellertid, såsom ock av ett flertal yttranden framgår,
förutsättningarna för denna vårdangelägenhets ordnande icke lika gynnsamma
överallt i landet. Med hänsyn såväl härtill som till den lättnad, vårdhemmen
kunna förväntas medföra beträffande beläggningen av statens sinnessjukhus,
finner jag det vara rimligt, att staten i skälig omfattning bidrager till bestridande
av kostnaderna för vården i fråga. Det synes mig härvid vara mest
ändamålsenligt, att staten lämnar visst bidrag till hemmens drift. Att härutöver
låta, på sätt från några håll påyrkats, statsbidrag utgå jämväl till hemmens
inrättande lärer knappast vara erforderligt, då lämpliga lokaler i stor
utsträckning torde finnas att tillgå och med relativt ringa kostnad kunna
apteras för ändamålet.

Driftbidraget har av kommittén föreslagits till kronor 1.3 0 per underhållsdag,
motsvarande lägsta avgift å statens sinnessjukhus. Samtidigt skulle
landstingen åläggas skyldighet att till primärkommunerna återbetala viss del
av erlagd vårdavgift för fattiga patienter. Emellertid torde vårdhemmens
klientel till huvudsaklig del komma att tillhöra de obemedlades eller mindre
bemedlades krets. Vid sådant förhållande förefaller mig kommitténs förslag
i här berörda hänseende innebära en onödig omgång. Enklare och mera överensstämmande
med av kommittén förordade principer vid annan länsvis
ordnad vård lärer vara att såsom villkor för statens bidrag föreskriva viss
maximering av vårdavgiften, lika för alla, samt låta landstingen och staten
dela återstående vårdkostnad. Yid vårdavgiftens fixerande torde hänsyn böra
tagas till bland annat den omständigheten, att patienterna i stor utsträckning
kunna utföra arbete till underlättande av hemmets drift. Vid fördelningen
av vårdkostnaderna i övrigt bör ock beaktas, att landstingen förutsättas
skola ensamma bära kostnaderna för hemmens inrättande. Med utgångspunkt
härifrån och med ledning av erfarenheterna från Södermanlands
län vill jag förorda, att statens bidrag tills vidare fastställes till 1 krona per dag
och patient, på villkor att för patienten icke uttages högre dagavgift än 50
öro. Landstingen skulle då, förutsatt att hemmen sköttes rationellt, få vid Iiihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 206.

94 30 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

kännas en vårdkostnad av omkring 50 öre per underhållsdag, vilket i betraktande
av ätt de skola vara huvudmän för vården icke kan anses oskäligt. Statsbidrag
lärer icke böra utan medicinalstyrelsens medgivande utgå för flera
platser än som motsvarar normal beläggning av hemmen. I övrigt torde de av
kommittén förordade villkoren för statsbidrag till dessa hem böra gälla.
Härvid torde i de fall, kommittén åsyftat, möjlighet böra under en övergångstid
av förslagsvis fem år hållas öppen för vederbörande primärkommuner att
genom sammanslutning till kommunalförbund framdeles komma i åtnjutande
av statsbidrag till av dem nyinrättade vårdhem.

Yad slutligen angår de kommunala sinnessjukhusen, synes mig tillräcklig
anledning icke föreligga att nu föreslå statsbidrag till dessa. Så länge de
drivas som kommunala sinnessjukhus erhålla nämligen huvudmännen, frånsett
visst undantag, ersättning för fattiga patienter med halva dagkostnaden
av vederbörande landsting. Örn sjukhusen i fråga, såsom avsett är, förvandlas
till landstingskommunala vårdhem, utgår automatiskt statsbidrag enligt nyss
angivna normer.

Med de av mig förordade grunderna för statsbidrag till vården av lättskötta
sinnessjuka skulle statens kostnader bliva icke obetydligt lägre än de
av kommittén beräknade. Sannolikt torde de vid full utbyggnad komma att
hålla sig vid omkring 2,000,000 kronor per år. För de första åren lära kostnaderna
icke komma att överstiga 200,000 å 300,000 kronor per år.

Sammanfattning.

De statsbidragsgrunder, vilka jag i de olika avsnitten förordat, gestalta
sig såsom följande sammanställning utvisar.

[

ii ■ tilt: gr lipp

Statsbidrag
per dag
och patient,

Högsta
vårdavgift j
per dag
och patient, 1

kronor

kronor

Anstalter för kirurgisk tuberkulos:

Enskilda, A-platser ............................................

B-platser ............................................

Landstings- och storstadsanstalter, A-platser .......

B-platser ........

De egentliga vanföreanstalterna:

Klinikerna..........................................................

Skolhemmen........................................................

Yrkesskolorna, interner ......................................

» , externer .....................................

Asylhemmen........................................................

Bandage och proteser ........................................

Eugeniahemmet:

Samtliga patienter..............................................

Bandage och proteser ........................................

Welanderhemmen:

Hemmen i Göteborg och Malmö .........................

(Hemmet i Stockholm, fixt belopp 8,000 kr.)

Värdhem för lättskötta sinnessjuka:
Samtliga patienter..........................................

3.25

2.00
1.50

1.00

ö.oo
3.2 5

4.50

2.00

3.00

|*/a av kost|
naderna

1.50

fVs av kostI
naderna

3.50

1.00

1.00

l.oo

1.00

1.00

1.00
0.5 0

0.50

3 av kostnaderna -

1.00

Vs av kostnaderna -

0.50

67

Kungl. Maj:fs proposition nr 206.

Såsom allmän begränsning skulle stadgas, att statsbidrag icke må utan
medicinalstyrelsens medgivande utgå för flera platser än som motsvarar
normal beläggning av vederbörande anstalt, dock med viss modifikation beträffande
vanföreanstalterna. I fråga örn de enskilda anstalterna för kirurgisk
tuberkulos, de egentliga vanföreanstalterna samt ''Welanderliemmen i Göteborg
och Malmö skulle härutöver gälla, att statsbidrag icke må för någon
anstalt utgå med sammanlagt högre belopp än totala vårdkostnaden, sedan
summan av patientavgifterna och andra från driften härflytande inkomster,
i den mån sådana förekomma, avdragits. Tillika skulle staten vara pa visst
sätt representerad i dessa anstalters ledning samt vid revisionen av deras
räkenskaper. Som regel skulle ock beträffande samtliga hithörande anstalter
fastställas vissa normer för samarbete i syfte att underlätta ett ändamålsenligt
utnyttjande av anstalterna.

Vid bifall till de sålunda förordade grunderna beräknas statens årliga
merkostnader för ifrågavarande vårdgrenar efter full utbyggnad uppgå till
ungefärligen följande belopp, nämligen för

kronor

vården av kirurgisk tuberkulos .

vanförevården ...............................

Welanderhemsvården ...................

vården av lättskötta sinnessjuka

............. 1,000,000

............. 1,050,000

............. 75,000

............ 2,000,000

Summa 4,125,000

Under de första åren av de nya grundernas tillämpning torde emellertid
kostnadsökningen kunna förväntas komma att väsentligt understiga nämnda
belopp, framför allt beträffande vården av lättskötta sinnessjuka, vilken
hittills utbyggts i endast obetydlig omfattning. Kostnaderna för denna
vård lära sålunda till en början icke komma att överstiga 200,000 ä 300,000
kronor.

De nya grunderna torde böra träda i kraft från och med budgetåret
1937/1938. Med hänsyn till de vittgående konsekvenser, som grundernas
tillämpande skulle medföra i fråga örn såväl statens som landstingens anslagsberäkningar,
torde det emellertid vara lämpligt, att berörda grunder
underställas redan innevarande års riksdag för prövning och godkännande.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts får jag
hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att godkänna de grunder för statsbidrag till anstalter för
kirurgisk tuberkulos, vanföra, hereditärsyfilitiska barn och lättskötta
sinnessjuka, som av mig förordats, att tillämpas från
och med den 1 juli 1937.

68 Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. Nordwall.

Kungl. Majlis proposition nr 206. 69

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning..................................... 2

Översikt av kommitténs allmänna sjukvårdsplan.............. • 7

Vårdbehovens tillgodoseende........................ 7

Huvudmannaskap, finansiering och samarbete...............10

Kostnadsberäkningar.............................12

Fråga i vilken omfattning kommitténs sjukvårdsplan nu bör upptagas till

prövning...................................13

Vården av kirurgisk tuberkulos ........................15

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning..............15

Kommitténs förslag.............................17

Yttranden och framställningar i anledning av kommitténs förslag .... 24
Departementschefen........ 27

Vanföre vården..................................31

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning..............31

Kommitténs förslag.............................35

Yttranden över kommitténs förslag.....................41

Departementschefen.............................46

Welanderhemsvården..............................49

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning..............49

Kommitténs förslag.............................50

Yttranden över kommitténs förslag.....................53

Senare utredning och förslag........................53

Departementschefen.............................55

Vården av lättskötta sinnessjuka........................57

Sinnessjukvårdens nuvarande organisation och kostnadernas bestridande 57

Kommitténs förslag.............................57

Yttranden och framställningar i anledning av kommitténs förslag .... 60
Departementschefen.............................64

Sammanfattning.................................66