Kungl. Majus proposition nr 203.

1

Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för furiren vid Kronobergs regemente I. H.
Persson och Gunnar Gideon Magnusson från viss
betalningsskyldighet; given Stockholms slott den 6
mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ivar V enner ström.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
d Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vennerström anför:

Under tjänstgöring vid Kronobergs regemente den 1 juli 1933 blev jordbruksarbetaren
O. Almgren, vilken vid regementet fullgjorde sin värnplikt,
träffad i vänstra benet av ett gevärsskott, med påföljd att brott å lårbenet
uppstod. Skottet hade avlossats av vid regementet tjänstgörande värnpliktige
Gunnar Gideon Magnusson, som i likhet med Almgren under befäl av
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 203.

CS4 30

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

furiren vid regementet I. H. Persson deltagit i en skolskjutövning. Vid rengöring
av de vid övningarna använda karbinerna hade Magnusson funnit
slagfjädern å en av dessa spänd och i syfte att slappa fjädern gjort en avfyrning,
varvid ett i karbinen kvarsittande skott brunnit av.

I anledning av olycksfallet ställdes Persson och Magnusson vid Kronobergs
regementes krigsrätt under tilltal för tjänstefel och vållande till kroppsskada.
Utslag meddelades den 25 april 1934. Krigsrätten ansåg, att såväl Magnusson
som Persson måste anses hava gjort sig skyldiga till vårdslöshet i tjänsten och
därigenom vållat, att Almgren tillfogats i målet omförmäld skada, Magnusson
genom att emot gällande föreskrifter på förut angivet sätt slappa slagfjädern
samt Persson genom att helt uraktlåta att omedelbart efter skolskjutövningens
avslutande, såsom det ålegat honom i hans egenskap av ledare av övningen,
genom visitering förvissa sig örn att inga patroner funnes kvar i de
under övningen använda karbinerna. Krigsrätten prövade förty rättvist
döma Magnusson och Persson dels för ifrågavarande tjänstefel att undergå
disciplinstraff av vaktarrest i fem respektive tre dagar, dels ock för vållande
till kroppsskada att till kronan böta 20 dagsböter ä 1 krona respektive 15
dagsböter ä 2 kronor 50 öre. Därjämte prövade krigsrätten, enär Magnusson
och Persson genom angivna vållande jämväl ådragit sig skyldighet att till
Almgren utgiva skadestånd, lagligt förklara Almgren berättigad att i sådant
hänseende åtnjuta ersättning dels för sveda och värk med 1,000 kronor,
dels för mistad arbetsförtjänst med 3 kronor 50 öre för varje dag från och
med den 8 oktober 1933, då Almgren åliggande värnpliktstjänstgöring upphört,
till och med dagen för utslaget eller den 25 april 1934 med tillhopa
700 kronor, dels för läkarintyg med tillhopa 24 kronor, dels ock för bilskjutsar
med 108 kronor, samt förpliktade Magnusson och Persson, en förhäda
och båda för en, att utgiva ej mindre till Almgren förenämnda ersättningsbelopp,
tillhopa 1,832 kronor, dock med avdrag av 677 kronor 50 öre,
som riksförsäkringsanstalten till Almgren utbetalat eller förbundit sig att
utbetala för tiden till och med den 25 april 1934; eller alltså 1,154 kronor
50 öre, än även till riksförsäkringsanstalten sagda belopp, 677 kronor 50 öre,
jämte anstaltens utlägg för läkarvård och läkarintyg 31 kronor eller tillhopa
708 kronor 50 öre; och förbehöllos Almgren och riksförsäkringsanstalten rätt
att i särskild rättegång mot Magnusson och Persson göra gällande anspråk
å ytterligare ersättning för tiden efter den 25 april 1934 såväl för mistad
arbetsförtjänst som ock för möjligen uppkommande framtida men. Slutligen
förpliktade krigsrätten Magnusson och Persson, vilkendera bäst gälda förmådde,
att för kostnaderna å målet vid krigsrätten gottgöra, bland annat,
riksförsäkringsanstalten med 40 kronor. Krigsrättens utslag har vunnit laga
kraft.

Almgren anhängiggjorde vid rådhusrätten i Växjö talan jämväl mot kronan
samt yrkade — under förmälan att Persson och Magnusson saknade tillgångar
till gäldande av den dem ådömda ersättningen — att det måtte
åläggas kronan att till Almgren utgiva dels de av krigsrätten till Almgren
utdömda ersättningsbeloppen, dels ock ytterligare ersättning för tiden den

3

Kungl. Majlis proposition nr 203.

26 april 1934—den 14 januari 1935, vilken senare dag målet överlämnades
till rådhusrättens prövning, med 500 kronor för sveda och värk, 3 kronor
50 öre örn dagen för mistad arbetsförtjänst, 119 kronor för sjukvård samt
32 kronor 20 öre för av olycksfallet föranledda resor. Almgren, som tillika
fordrade ränta, förbehöll sig vidare rätt att framdeles i särskild rättegång
föra talan om ersättning för framtida men och övriga följder av olycksfallet,
som hänförde sig till tiden efter den 14 januari 1935. Rådhusrätten meddelade
utslag i målet den 11 februari 1935.

Göta hovrätt, varest parterna å ömse sidor sökte ändring i rådhusrättens
utslag, yttrade i dom den 28 juni 1935. Hovrätten funne lika med rådhusrätten
kronan vara jämte Persson och Magnusson pliktig att till Almgren
utgiva ersättning för den Almgren tillskyndade skadan. Almgren tillkommande
gottgörelse för sveda och värk borde skäligen skattas för tiden den
1 juli 1933—den 25 april 1934 till 1,000 kronor och för tiden den 26 april
1934—den 14 januari 1935 till 500 kronor. Vidare måste Almgren anses
berättigad erhålla ränta å honom tillkommande skadeståndsbelopp. Emot
Almgrens övriga ersättningsanspråk hade kronan icke haft något att erinra.
Almgren hade av riksförsäkringsanstalten uppburit 844 kronor 20 öre såsom
sjukpenning för tiden den 26 april 1934—den 14 januari 1935. På grund
härav prövade hovrätten rättvist på så sätt ändra rådhusrättens utslag i
huvudsaken, att kronan förpliktades utgiva dels, i den mån Almgren icke
förut av Persson och Magnusson uppburit ersättning för ifrågavarande skada,
solidariskt med dessa till Almgren 1,154 kronor 50 öre, dels ock 731 kronor
jämte 5 % ränta å 1,154 kronor 50 öre från stämningsdagen den 25 september
1934 till den 14 januari 1935 och å 1,885 kronor 50 öre från sistnämnda
dag tills betalning skedde, dock med rätt för kronan att, såvitt anginge
skyldigheten att gälda ränta, njuta avdrag i följd av betalning, som kunde
komma att erläggas av Persson och Magnusson. Härjämte medgavs Almgren
rätt att jämlikt förbehåll framdeles i särskild rättegång föra talan örn
ersättning av kronan för framtida men ävensom för den ytterligare skada i
övrigt, som efter den 14 januari 1935 för honom följt eller kunde komma
att följa av olycksfallet. Hovrättens dom vann laga kraft.

I särskilda skrivelser den 11 april 1935 respektive den 3 juni 1935 hava
Persson och Magnusson — under förmälan, Persson, att han saknade förmögenhet
och vore för sin egen och sin familjs försörjning helt hänvisad
till sin lön såsom furir samt Magnusson, att han vore fullständigt medellös
och beretts plats såsom dräng å kommunalt ålderdomshem — anhållit örn
befrielse från all den ersättningsskyldighet, såväl nuvarande som eventuellt
framdeles uppkommande, de gentemot kronan och riksförsäkringsanstalten
ådragit sig i förevarande sammanhang.

Cliefen för södra arnuför delning en har i särskilda yttranden den 26 april
1935 respektive den 6 juni 1935 tillstyrkt bifall till ansökningarna under
framhållande, att synnerligen limmande skäl syntes föreligga.

4

Kungl. Mqj:ts proposition nr 203.

Arméförvaltningens civila departement har i yttrande den 21 januari 1936 —
under framhållande att, sedan Kungl. Maj:t genom brev den 23 augusti 1935
bemyndigat departementet att till Almgren utbetala honom jämlikt Göta
hovrätts ovannämnda dom tilldömd ersättning, 1,885 kronor 50 öre jämte
ränta enligt i domen angivna grunder, nämnda belopp jämte ränta till Almgren
utbetalats, i samband varmed departementet uppdragit åt ämbetsverkets
ombudsman att vidmakthålla och bevaka kronans regressrätt mot Persson
och Magnusson — anfört, att departementet, i likhet med de militära myndigheterna,
med hänsyn till i ärendet förebragta särskilda omständigheter
finge tillstyrka den begärda befrielsen samt fördenskull föreslå, att Kungl.
Maj:t måtte avlåta proposition till riksdagen angående efterskänkande såväl
av kronans fordran hos Persson och Magnusson i enlighet med Göta hovrätts
förenämnda dom och brev som av fordran, som framdeles kunde uppkomma
på grund av ifrågavarande olycksfall.

Statskontoret har i utlåtande den 8 februari 1936 anfört följande.

Statskontoret finge till en början erinra, att 1935 års riksdag vid behandlingen
av ett med det förevarande i viss mån likartat ärende gjort ett uttalande
av principiell innebörd. I riksdagens skrivelse nr 156 angående befrielse
för marindirektören av första graden vid mariningenjörkåren i flottans
reserv I. J. Falkman från viss betalningsskyldighet anfördes sålunda, att det
väckt riksdagens uppmärksamhet, att framställningar örn efterskänkande av
kronans fordringsanspråk under senare år i allt större utsträckning dragits
inför riksdagen, medan tidigare sådant skett huvudsakligast i undantagsfall,
då särskilt vägande skäl varit för handen, och att då ej sällan ställts
såsom villkor för efterskänkandet, att vederbörande skulle till statsverket
inleverera viss del av det till betalning fastställda beloppet (jfr exempelvis
bankoutskottets utlåtande nr 18 till 1919 års riksdag). Numera syntes emellertid
en tendens förefinnas att icke tillämpa denna princip lika rigoröst som tidigare
syntes hava varit fallet. Följden därav hade blivit, att befrielse från
ersättningsskyldighet kommit att medgivas i allt större omfattning. För att
emellertid vederbörande icke skulle bibringas den uppfattningen, att staten
vid fel och försummelser från deras sida eftergåve uppkomna ersättningsanspråk,
ville riksdagen fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av att från
statens sida efterskänkande av ådömd betalningsskyldighet endast skedde i
undantagsfall och när särskilda förhållanden betingade ett dylikt medgivande
samt att befrielse icke borde lämnas i större utsträckning än som kunde
vara av omständigheterna påkallat.

Beträffande nu föreliggande ansökningar funne väl statskontoret i likhet
med de militära myndigheter, som i ärendet avgivit yttranden, vissa ömmande
omständigheter vara för handen, men ansåge sig med hänsyn till
riksdagens ovanberörda uttalande icke kunna förorda, att Perssons och
Magnussons skuld till statsverket helt efterskänktes. Ben av riksdagen antydda
utvägen att låta den försumlige inbetala en del av det till betalning
fastställda beloppet syntes i detta fall lämpligen böra anlitas, och ville ämbetsverket
för sin del ifrågasätta, att proposition till riksdagen avlätes av innebörd
att envar av Persson och Magnusson mot inbetalande av förslagsvis
300 kronor befriades dels från vidare ersättningsskyldighet till kronan för
vad som utdömts genom Göta hovrätts den 28 juni 1935 givna dom, dels och
från skyldigheten att gälda riksförsäkringsanstalten genom utslag den 25
april 1934 av krigsrätten vid Kronobergs regemente tillerkänd ersättning, och

o

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

borde, i händelse sådan befrielse medgåves, åt vederbörande myndigheter
uppdragas att vidtaga de avskrivningsåtgärder, som av eftergivandet föranleddes.

Frågan örn befrielse för Persson och Magnusson från skyldighet att gälda
vad statsverket framdeles kunde komma att förpliktas utgiva i anledning
av i ärendet avsedda olyckshändelse torde icke för närvarande böra komma
under omprövning.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 25 februari 1936 anfört, bland
annat, följande.

Jämlikt bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning hade Kungl.

Maj:t och kronan genom riksförsäkringsanstalten tillerkänt Almgren på grund
av den honom under militärtjänstgöring åsamkade kroppsskadan sjukpenning
för tiden från och med den 8 oktober 1933 till och med den 30 mars 1935
med tillhopa 1,782 kronor 70 öre samt livränta att från och med den 31
mars 1935 utgå tillsvidare med 882 kronor för år räknat. Därjämte hade
enligt nämnda förordning på grund av ifrågavarande skada utbetalats ersättning
för sjukhusvård, läkarbehandling och resor m. m. med sammanlagt
349 kronor.

Genom krigsrättens vid Kronobergs regemente lagakraftvunna utslag den
25 april 1934 hade Persson och Magnusson förklarats vållande till den Almgren
åsamkade kroppsskadan samt förpliktats, en för båda och båda för en,
bland annat att till riksförsäkringsanstalten utgiva 708 kronor 50 öre, avseende
enligt nämnda förordning utbetalad ersättning för tiden till och med
den 25 april 1934, varjämte anstalten förbehållits rätt att i särskild rättegång
mot Magnusson och Persson göra gällande anspråk på ytterligare ersättning
för tiden efter nu ifrågavarande dag såväl för mistad arbetsförtjänst
som ock för möjligen uppkommande framtida men.

I anledning av fråga örn verkställighet av nämnda krigsrätts utslag hade
riksförsäkringsanstalten från stadsfogden i Växjö inhämtat, att Perssons utmätningsbara
tillgångar utgjordes av hans lösörebo i en lägenhet örn 2 rum
och kök. Värdet av dessa tillgångar vore emellertid icke så stort, att desamma
i händelse av Perssons konkurs skulle beräknas kunna lämna någon
utdelning.

Beträffande Magnussons ekonomiska ställning hade anstaltens ortsombud
i Torsås upplyst, att Magnusson vore anställd såsom dräng å ålderdomshemmet
i Torsås mot en lön av 45 kronor per månad jämte fri kost samt
att han i övrigt icke ägde någon inkomst eller egendom.

Med hänsyn till i ärendet sålunda föreliggande ömmande omständigheter
ville riksförsäkringsanstalten för sin del tillstyrka bifall till Perssons och
Magnussons framställning örn befrielse från all ersättningsskyldighet för vad
riksförsäkringsanstalten utgivit och kunde komma att utgiva på grund av den
Almgren åsamkade kroppsskadan.

Såsom av det förut nämnda inhämtas, hava Persson och Magnusson an- Departementsliållit
örn befrielse från all den ersättningsskyldighet, såväl nu föreliggande chefen.
som eventuellt uppkommande, som de gentemot kronan och riksförsäkringsanstalten
ådragit sig till följd av den skada, som genom deras försummelser
vållats Almgren.

Av den liimnade redogörelsen framgår, att kronan i anledning av nämnda
skada genom Göta hovrätts dom den 28 juni 1935 ålagts att till Almgren
utgiva tillhopa 1,885 kronor 50 öre jämte viss ränta. Därjämte har hovrätten

6

Kungl. Majds proposition nr 203.

lämnat Almgren obetaget att framdeles föra talan örn ersättning för eventuellt
uppkommande framtida men ävensom för den ytterligare skada i övrigt,
som efter den 14 januari 1935 för Almgren följt eller kunde komma att
följa av olycksfallet. Vidare Ilar Almgren av riksförsäkringsanstalten tillerkänts
ersättning dels med 2,131 kronor 70 öre, utgörande sjukkjälp m. m. för tiden till
och med den 30 mars 1935, dels ock, i form av livränta, med ett årligt belopp av
882 kronor att utgå tillsvidare från med den 31 i sistnämnda månad. Gent
emot Persson oell Magnusson föreligger domfäst fordran på återbetalningsskyldighet
beträffande viss del av de av riksförsäkringsanstalten utgivna beloppen,
i det att krigsrätten vid Kronobergs regemente genom lagakraftvunnet
utslag den 25 april 1934 förpliktat Persson och Magnusson att solidariskt
till riksförsäkringsanstalten utgiva — förutom rättegångskostnad 40 kronor —
vad anstalten för tiden till och med sistnämnda dag utgivit till Almgren,
eller 708 kronor 50 öre.

Det synes lämpligt att i förevarande sammanhang till prövning upptaga
frågan örn befrielse för Persson och Magnusson från all den betalningsskyldighet,
de i anledning av det inträffade olycksfallet ådragit sig gentemot
kronan och riksförsäkringsanstalten, alltså även betalningsskyldighet som
hänför sig till vad statsverket —■ utöver vad detsamma hittills måst vidkännas
— framdeles kan komma att bliva skyldigt utgiva till Almgren i
anledning av ifrågavarande olyckshändelse.

Uppenbart torde vara, att de ekonomiska konsekvenser, som drabbat
Persson och Magnusson till följd av de av dem begångna tjänstefelen, icke
stå i rimlig proportion till deras försummelser. Med hänsyn härtill och
jämväl till Perssons och Magnussons svaga ekonomi, som icke torde komma
att framdeles i mera avsevärd grad förbättras, anser jag mig böra tillstyrka,
att Persson och Magnusson vinna befrielse från all den ersättningsskyldighet
de ådragit sig gentemot kronan eller riksförsäkringsanstalten. Jag tillåter
mig i detta sammanhang erinra örn att riksdagen tidigare medgivit befrielse
från under så gott som fullständigt liknande omständigheter ådragen betalningsskyldighet
gentemot kronan och riksförsäkringsanstalten. (Proposition nr
148 till 1931 års riksdag jämte i andra kammaren väckt motion nr 362; riksdagens
skrivelse nr 106.)

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att envar av furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson
och Gunnar Gideon Magnusson befrias

dels från den dem jämlikt krigsrättens vid nämnda regemente
utslag den 25 april 1934 ålagda skyldighet att till riksförsäkringsanstalten
solidariskt utgiva tillhopa 748 kronor 50 öre,
dels från ersättningsskyldighet till statsverket i fråga örn ej
mindre de belopp, som Kungl. Majit och kronan jämlikt Göta
hovrätts den 28 juni 1935 meddelade dom ålagts utbetala, tillhopa
1,885 kronor 50 öre jämte ränta, eller som kronan fram -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

deles kan komma att åläggas utbetala till jordbruksarbetaren
O. Almgren på grund av ifrågavarande honom den 1 juli 1933
åsamkade skada, än även de belopp, som riksförsäkringsanstalten
för tiden efter den 25 april 1934 utbetalat eller kan komma
att utbetala till Almgren såsom ersättning i förevarande avseende; samt

att de belopp, från vilkas utgivande Persson oell Magnusson
sålunda befrias, må ur vederbörliga räkenskaper avskrivas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

I). Nilsson.