Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
1
Nr 202.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kommunal fondbildning m. m.; given Stockholms
slott den 6 mars 1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om kommunal fondbildning;
2) lag angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet
tillhörig egendom;
3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
örn kommunalstyrelse på landet;
4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
örn kommunalstyrelse i stad;
5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
örn församlingsstyrelse;
6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
örn landsting;
7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
örn kommunalstyrelse i Stockholm; samt
8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
örn församlingsstyrelse i Stockholm.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 202.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 202■
Förslag
till
lag om kommunal fondbildning.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
Kommun äger att, på sätt i denna lag föreskrives, för framtida ändamål
avsätta medel till fond.
Sådan fond är:
särskild fond för tillgodoseende av särskilt, uttryckligen angivet kommunalt
behov;
allmän fond för utjämning av skattetrycket mellan olika år; eller
tillfällig fond.
Att kommun i vissa fall är pliktig avsätta medel till fond framgår av 6 §.
Om särskild fond.
2 §•
Kommun äger att i den ordning, som eljest stadgas för kommunala beslut,
till särskild fond avsätta medel för följande ändamål, nämligen:
a) för beredande av pension, olycksfallsersättning eller sjukunderstöd åt
personer i kommunens tjänst eller av pension åt deras efterlevande (pensionsfond
);
b) till täckande av förlust, som genom skada å kommun tillhörig egendom
eller annorledes kan komma att tillskyndas kommunen under sådana
omständigheter, att kommunen eljest kunnat genom försäkring skydda sig
mot förlusten (försäkringsfond);
c) för vidmakthållande av anläggning, tillhörande inkomstgivande företag,
i den mån överskott å företagets inkomster utöver dess utgifter därtill
lämna tillgång (förnyelsefond);
d) för tillgodoseende av kommunens behov att äga tillgång till rörelsekapital
att tillfälligt nyttjas för bestridande av löpande utgifter intill dess
att därför avsedda inkomster inflyta (kassaförlagsfond); samt
e) till bestridande av kostnaderna för förvärvande av viss ägodel, genomförande
av visst företag eller upprättande av viss anstalt, där kommunen
fattat beslut om ägodelens förvärvande, företagets genomförande eller anstaltens
upprättande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
3
3§.
Vill kommun avsätta medel för tillgodoseende av annat särskilt, uttryckligen
angivet kommunalt behov än i 2 § sägs, eller vill kommun taga till
särskild fond avsatta medel i anspråk för annat ändamål än vid avsättningen
bestämts, erfordras för beslut därom två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster samt Konungens medgivande. Sådant medgivande
kan lämnas genom Konungens fastställelse å reglemente eller andra föreskrifter
rörande fonden.
Om allmän fond.
4 §■
1 mom. I samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten äger
kommun utan särskilt medgivande av myndighet besluta om avsättning av
visst belopp till allmän fond eller tagande i anspråk av visst belopp ur fonden
i enlighet med följande föreskrifter.
Avsättning till fonden må ske, därest den utdebitering av allmän kommunalskatt
för varje skattekrona, som utan avsättning till fonden erfordras för
det följande året, understiger medeltalet av vad som under de närmast föregående
fem åren utdebiterats för varje skattekrona. Medel ur fonden må
tagas i anspråk för kommunens allmänna utgifter, därest den utdebitering
av allmän kommunalskatt för varje skattekrona, som utan att medel ur
fonden tagas i anspråk erfordras för det nästföljande året, överstiger nyssnämnda
medeltal.
Genom avsättning, varom här är fråga, må utdebitering av allmän kommunalskatt
för varje skattekrona ej ökas med mer än hälften av vad som
skulle hava erfordrats för att uppbringa utdebiteringen till det i föregående
stycke omförmälda medeltalet och fonden ej bringas att överstiga hälften
av det belopp, som enligt den för löpande året gällande utgifts- och inkomststaten
skolat täckas med allmän kommunalskatt och kommunal progressivskatt.
Genom att medel ur fonden enligt detta mom. tagas i anspråk må ej utdebiteringen
för varje skattekrona minskas med mer än hälften av vad som
skulle hava åtgått för att nedbringa utdebiteringen till förenämnda medeltal.
Ej heller må genom beslut enligt detta mom. under ett kalenderår tagas i
anspråk mer än en tredjedel av det högsta belopp, vartill fonden uppgått
vid slutet av något av de tre kalenderår, vilka närmast föregått året för beslutet.
2 mom. Ilar på grund av föreskrift i lag överflyttning av uppgifter skett
mellan kommun och samfällighet som i 10 § avses, eller bar ändring i den
kommunala indelningen ägt rum, äger Konungen meddela därav betingade
föreskrifter rörande tillämpning av reglerna i 1 mom.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-5 §•
1 mom. Där särskilda skäl äro, må med Konungens tillstånd, utöver vad
i 4 § är medgivet, avsättning ske till allmän fond eller sådan fonds medel
tagas i anspråk. Vid meddelande av tillstånd till avsättning som nu sagts
äger Konungen föreskriva villkor för de avsatta medlens tagande i anspråk.
Tillstånd enligt detta mom. kan meddelas genom Konungens fastställelse å
reglemente eller andra föreskrifter rörande fonden.
2 mom. För beslut enligt 1 mom. erfordras två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster.
Om tillfällig fond.
6 §•
Hava medel influtit vid avyttring av tillgång för stadigvarande bruk eller
såsom ersättning på grund av försäkring av dylik tillgång, och finna medlen
ej omedelbar användning, skola de tillsvidare, i avvaktan på beslut
om deras tagande i anspråk för visst ändamål, avsättas till tillfällig fond.
Lag samma vare beträffande överskottsmedel å lån, som av kommun upptagits
med Konungens tillstånd och som ej i sin helhet åtgått för det med
lånet avsedda ändamålet.
Erhåller kommun eljest belopp, som ej är att hänföra till kommunens
löpande inkomster, må beloppet avsättas till tillfällig fond.
7 §•
Till tillfällig fond avsatta medel må, i den mån fonden bildats av överskottsmedel
å lån upptaget med Konungens tillstånd, ej tagas i anspråk utan
Konungens medgivande.
Andra till tillfällig fond avsatta medel må, försåvitt ej särskilda villkor
eljest blivit stadgade för deras disponerande, genom beslut i vanlig ordning
tagas i anspråk för anskaffande av tillgång för stadigvarande bruk. Beslut
att taga dylika medel i anspråk för annat ändamål skall för att vinna bindande
kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.
Gemensamma bestämmelser.
8 §•
Fonds medel skola vara på betryggande sätt anbragta, kommun obetaget
att nyttja fondens medel i stället för belopp, som kommunen jämlikt Konungens
medgivande eller eljest äger upplåna. Kassaförlagsfond må jämlikt
sitt ändamål nyttjas utan hinder av den inskränkning som nu stadgats. Därutöver
må kommunen nyttja fonds medel allenast efter Konungens tillstånd.
Vid anbringande eller nyttjande av fonds medel skall tillses, att medlen vid
behov äro tillgängliga.
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
5
Fonds medel må ej utan tillstånd av länsstyrelsen anbringas annorlunda
än hos bank, å postgirokonto eller i sådana tillgångar, i vilka förmyndare
äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.
Vad nu sagts utgör ej hinder att till fond avsätta och i densamma behålla
vad kommunen vid avyttrande av tillgång för stadigvarande bruk bekommit
i andra tillgångar än penningmedel.
9 §•
Vid bildande av särskild fond kan föreskrift meddelas, att ränta enligt vissa
grunder skall tillföras fonden. Dylik föreskrift skall lända till efterrättelse,
där icke kommunen med två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster fattar annat beslut, som varder av Konungen fastställt. Ränta å särskild
fond, vid vars bildande dylik föreskrift ej givits, så ock å allmän fond
och å tillfällig fond skall ej tillföras fonden.
10 §.
Vad i denna lag är föreskrivet angående kommun skall äga motsvarande
tillämpning å församling, särskilt skoldistrikt, municipalsamhälle, fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 § lagen om fattigvården, samt landsting.
11 §•
Denna lag avser ej skogsaccisfond, fond av överskottsmedel å hamns rörelse
eller fond, som utgör prästlönetillgång för pastorat, samt ej heller fond uppkommen
genom avsättning av medel, som erhållits såsom vederlag för fastighet,
vilken för något kommunens gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit
kommunen genom gåva eller testamente, eller fond bildad av annan
egendom, som tillfallit kommun genom gåva eller testamente med föreskrift
angående egendomens användning, eller av vederlag för sådan egendom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936 och äger tillämpning jämväl å fond,
som finnes vid lagens ikraftträdande.
Därest äldre fond av annat slag än i 11 § omförmäles ej är av den beskaffenhet,
som i 1 § sägs, skola 8—10 §§ äga motsvarande tillämpning å
densamma, och må ej sådan fonds medel tagas i anspråk utan Konungens
medgivande, kommun obetaget att före den 1 juli 1938 i vanlig ordning besluta
örn fondmedlens avsättande till särskild fond enligt denna lag.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
Förslag
till
lag angående användning i vissa fall av kommun eller annan
samfällighet tillhörig egendom.
Härigenom förordnas som följer:
Har kommun, församling, särskilt skoldistrikt, municipalsamhälle, fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 § lagen örn fattigvården, eller landsting uppburit
ersättning vid försäljning av tillgång för stadigvarande bruk eller på
grund av försäkring av sådan egendom, må vad sålunda erhållits ej utan Konungens
medgivande användas för annat ändamål än anskaffande av annan
dylik tillgång eller för avsättning till tillfällig fond på sätt i lagen om kommunal
fondbildning stadgas.
Har för kommun eller annan samfällighet, som här ovan avses, lån, som
av samfälligheten upptagits med Konungens tillstånd, ej i sin helhet åtgått för
det med lånet avsedda ändamålet, må överskottet ej utan Konungens medgivande
användas för annat ändamål än avsättning till tillfällig fond enligt
lagen örn kommunal fondbildning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
7
Förslag
till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet.
Härigenom förordnas, att 23 § 2 mom. samt 61, 79 och 80 §§ lagen den 6
juni 1930 örn kommunalstyrelse på landet skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:
23 §.
2 mom. För beslut---eller kyrkofullmäktige.
Hurusom för beslut angående kommunal fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag om kommunal fondbildning.
61 §.
Kommun skall---räkenskaper uppgått.
Hinder möter ej för kommun att vid upprättandet av staten besluta, att
vad av särskilt anslag icke förbrukas under det nästföljande året må utan
nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda ändamålet under det därpå följande
året.
Om fondbildning är särskilt stadgat.
79 §.
För att---dess betjänande.
Hurusom beslut angående kommunal fond skall i vissa fall för att vinna
bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse föreskrives
i lag örn kommunal fondbildning.
Beslut, som---till Konungen.
80 §.
Länsstyrelsens godkännande---besluten avse.
Hurusom i visst fall länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva
gällande kraft åt beslut angående fondmedels anbringande stadgas i lag om
kommunal fondbildning.
Underställt beslut---hos Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
Förslag
till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930
(nr 252) om kommunalstyrelse i stad.
Härigenom förordnas, att 27 § 2 morn., samt 56, 74 och 75 §§ lagen den
6 juni 19301 om kommunalstyrelse i stad skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:
27 §.
2 mom. För beslut---eller kyrkofullmäktige.
Hurusom för beslut angående kommunal fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag örn kommunal fondbildning.
56 §.
Stadskommun skall---räkenskaper uppgått.
Hinder möter ej för stadskommun att vid upprättandet av staten besluta,
att vad av särskilt anslag icke förfirukas under det nästföljande året må
utan nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda ändamålet under det därpå
följande året.
Om fondbildning är särskilt stadgat.
74 §.
För att---dess betjänande.
Hurusom beslut angående kommunal fond skall i vissa fall för att vinna
bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse föreskrives
i lag om kommunal fondbildning.
Beslut, som----till Konungen.
75 §.
Länsstyrelsens godkännande---besluten avse.
Hurusom i visst fall länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande
kraft åt beslut angående fondmedels anbringande stadgas i lag om
kommunal fondbildning.
Underställt beslut---hos Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
1 Senaste lydelse av 74 och 75 §§, se SFS 1932: 266.
Kungl. Majis proposition nr 202-
9
Förslag
till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse.
Härigenom förordnas, att 20 § 2 mom. 58, 66 och 67 §§ lagen den 6 juni
1930 örn församlingsstyrelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles:
20
§.
2 morn. För beslut---eller kyrkofullmäktige.
Hurusom för beslut angående kommunal fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag örn kommunal fondbildning.
58 §.
Utgifts- och inkomststat---räkenskaper uppgått.
Hinder möter ej för församling att vid upprättandet av staten besluta, att
vad av särskilt anslag icke förbrukas under det nästföljande året må utan
nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda ändamålet under det därpå följande
året.
Om fondbildning är särskilt stadgat.
66 §.
För att---fem år.
Hurusom beslut angående kommunal fond skall i vissa fall för att vinna
bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse föreskrives
i lag om kommunal fondbildning.
Beslut, som---till Konungen.
67 §.
Länsstyrelsens godkännande---gällande beslut.
Samtliga av församlingen för ett och samma kalenderår fattade beslut,
därå fastställelse sålunda erfordras,---besluten avse.
Hurusom i visst fall länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva
gällande kraft åt beslut angående fondmedels anbringande stadgas i lag
örn kommunal fondbildning.
Underställt beslut---hos Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
F örslag
till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting.
Härigenom förordnas, att 33 § 2 mom. samt 45, 54 och 55 §§ lagen den
20 juni 1924 om landsting skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
-
33 §.
2 mom. Till beslut---härflytande rättighet.
Hurusom till beslut angående kommunal fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag om kommunal fondbildning.
45 §.
Med ledning---invånare uttaxeras.
Hinder möter ej för landsting att vid upprättandet av staten besluta, att
vad av särskilt anslag icke förbrukas under det nästföljande året må utan
nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda ändamålet under det därpå följande
året.
Om fondbildning är särskilt stadgat.
54 §.
Konungens godkännande---av landstingsmän.
Hurusom beslut angående kommunal fond skall i vissa fall för att vinna
bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse föreskrives
i lag om kommunal fondbildning.
55 §.
Länsstyrelsens godkännande---dylikt företag.
Hurusom i visst fall länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva
gällande kraft åt beslut angående fondmedels anbringande stadgas i lag om
kommunal fondbildning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
11
Förslag
till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 26 § 2 mom. samt 47, 63 och 64 §§ lagen den
15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:
26 §.
2 mom. För beslut---eller församlingsdelegerade.
Hurusom för beslut angående kommunal fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag örn kommunal fondbildning.
47 §.
Kommunen skall---räkenskaper uppgått.
Hinder möter ej för kommunen att vid upprättandet av staten besluta, att
vad av särskilt anslag icke förbrukas under det nästföljande året må utan
nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda ändamålet under det därpå följande
året.
Om fondbildning är särskilt stadgat.
63 §.
För att---dess betjänande.
Hurusom beslut angående kommunal fond skall i vissa fall för att vinna
bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse föreskrives
i lag om kommunal fondbildning.
Beslut, som---till Konungen.
64 §.
överståthållarämbetets stadfästelse---allmänna grund.
Hurusom i visst fall överståthållarämbetets godkännande erfordras för att
giva gällande kraft åt beslut angående fondmedels anbringande stadgas i lag
om kommunal fondbildning.
Underställt beslut---hos Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
F örslag
till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 21 § 2 mom. samt 62, 69 och 70 §§ lagen den
6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:
21 §.
2 mom. För beslut---eller kyrkofullmäktige.
Hurusom för beslut angående kommunal fond i vissa fall erfordras särskild
röstövervikt stadgas i lag om kommunal fondbildning.
62 §.
Utgifts- och inkomststat---räkenskaper uppgått.
Hinder möter ej för församling att vid upprättandet av staten besluta, att
vad av särskilt anslag icke förbrukas under det nästföljande året må utan
nytt beslut tagas i anspråk för det avsedda ändamålet under det därpå följande
året.
Om fondbildning är särskilt stadgat.
69 §.
För att---fem år.
Hurusom beslut angående kommunal fond skall i vissa fall för att vinna
bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse föreskrives
i lag om kommunal fondbildning.
Beslut, som---till Konungen.
70 §.
överståthållarämbetets godkännande---gällande beslut.
Samtliga av församlingen för ett och samma kalenderår fattade beslut,
därå fastställelse sålunda erfordras,---besluten avse.
Hurusom i visst fall överståthållarämbetets godkännande erfordras för att
giva gällande kraft åt beslut angående fondmedels anbringande stadgas i lag
om kommunal fondbildning.
Underställt beslut--— hos Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
13
Utdrag ao protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 6 mars 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga om lagstiftning rörande kommunal fondbildning.
Härvid anför föredraganden:
Den kommunala fondbildningens begrepp.
Kommunal fondbildning innebär, att kommun för tillgodoseende av framtida
gemensamma behov avsätter penningmedel eller andra därmed jämförliga
tillgångar. Med framtida behov förstås sådana behov, som avse tiden
efter det nästkommande budgetåret.
Till kommunal fondbildning hänföres alltså icke fonds uppkomst därigenom,
att enligt testamente eller såsom gåva penningmedel eller andra tillgångar
tillfalla kommun eller ställas under dess förvaltning på viilkor, att
tillgångarna skola för framtiden bevaras såsom en fond. För sådan fond
gälla de bestämmelser givaren utfärdat och allmänna rättsregler samt, örn
fonden är att betrakta såsom en självständig stiftelse och i övrigt uppfyller
vissa betingelser, lagen den 24 maj 1929 örn tillsyn över stiftelser. Hava däremot
medel enligt testamente eller såsom gåva tillfallit kommun utan villkor
att medlen skola fonderas, men beslutar kommunen att avsätta medlen till
fond, föreligger kommunal fondbildning.
Med kommunal fondbildning förstås vidare icke det förhållandet, att en
kommun ökar sin förmögenhet genom användning av löpande inkomster till
förvärv av en för stadigvarande bruk avsedd tillgång, vars anskaffande innebär
tillgodoseende av ett gemensamt behov, eller genom förtidsbetalning av
kommunens gäld. Ej heller föreligger kommunal fondbildning, örn kommun
amorterar ett för anskaffande av tillgång för stadigvarande bruk upptaget lån
under kortare tid än som motsvarar tillgångens varaktighet. Däremot föreligger
fondbildning, om medel avsättas för att framdeles användas till avbetalning
av kommunens skuld.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
Har, såsom fallet torde vara exempelvis med Orsa sockens skogsmedelsfond,
allenast en viss grupp av kommunmedlemmar avsatt tillgångar till sin
gemensamma nytta, är detta ej att anse såsom kommunal fondbildning.
Gällande rätt och praxis.
Uttryckliga bestämmelser örn fondbildning saknas såväl i de äldre som i de
år 1930 antagna kommunallagarna. Ledning för bedömande av frågan om
tillåtligheten eller otillåtligheten av dylik fondbildning har företrädesvis erhållits
i kommunallagarnas budgetbestämmelser, vilka i sin äldre lydelse innehöllo
föreskrift, bland annat, att utgiftsstaten skulle upptaga utgifter, vilka
kunde »av kommunens behov för det nästföljande året påkallas», och i sin
nu gällande lydelse i huvudsak begränsa utgifterna till anslag för nästföljande
år. Ur dessa bestämmelser har plägat utläsas ett förbud att i allmänhet anslå
medel för utgifter avseende ett senare år än det nästföljande.
Fondbildning är emellertid enligt vedertagen uppfattning i vissa fall tilllåten;
i några fall är fondbildning t. o. m. påbjuden enligt speciallagstiftning.
Därest en tillgång, avsedd för stadigvarande bruk — t. ex. ett skolhus — ej
längre är för kommunen behövlig och kommunen försäljer densamma, utgör
försäljningssummans avsättande för framlida ändamål tydligen en fondbildning.
Att kommunen är berättigad till dylik fondbildning är otvivelaktigt.
Fondering torde ock i regel ske av sådana försäljningsmedel. Å andra sidan
innefatta ej kommunallagarna hinder att underlåta fondering av dylika medel
(se prop. 99/1930 sid. lil). En särställning intaga i sådant avseende medel,
som erhållas vid försäljning av s. k. donationsjordar. Kungl. Majrts tillstånd
fordras för dylik försäljning. I de flesta fall torde Kungl. Maj:t vid meddelande
av tillståndet föreskriva, att försäljningssumman skall fonderas. Kommun
måste ock anses berättigad att till fond avsätta penningbelopp, som
kommunen erhållit såsom ersättning på grund av försäkring av tillgång, avsedd
för stadigvarande bruk, eller överskott, som uppstått vid användning i
enlighet med det bestämda ändamålet av ett med Konungens tillstånd upptaget
amorteringslån.
Lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord
i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt påbjuder för ett
fall fondering. Enligt 6 § i lagen skall nämligen vid utbyte eller försäljning
av prästboslälle, som utgör prästlönetillgång för visst pastorat, behållna mellangiften
eller köpeskillingen, där ej Konungen annorlunda förordnar, fonderas
och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Enahanda är förhållandet
vid expropriation av prästgård eller löneboställe, som förvaltas av
pastorat (se 22 § första punkten lagen den 9 december 1910 om reglering av
prästerskapets avlöning, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 30 augusti
1932).
Jämlikt nu gällande lag den 28 september 1928 om skogsaccis skola skogsaccismedel,
som inflyta till landskommun, avsättas till en skogsaccisfond,
från vilken kommunen äger anvisa medel såsom tillskott till täckande av så
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
15
dana utgifter för kommunen, till vilka enligt gällande författningar medel
eljest skolat beredas genom allmän kommunalskatt. Såsom sådant tillskott
må — utom i visst fall — under löpande året anvisas till användning för påföljande
år högst så stort belopp, som motsvarar en tredjedel av fondens behållning
den 1 september under löpande året och en tredjedel av den skogsaccis,
som debiteras på grund av samma års taxering till skogsaccis. Motsvarande
bestämmelser gälla beträffande skogsaccis till fattigvårdssamhälle, som
avses i 6 § lagen örn fattigvården, eller till sådan församling eller sådant skoldistrikt,
som ej sammanfaller med eller utgör del av stad. På grund av dessa
bestämmelser kan skogsaccisfond i viss mån tjäna till att åstadkomma en utjämning
av de kommunala utdebiteringarna mellan olika år. Skogsaccisfond
skall särskilt förvaltas och redovisas; till densamma skall förås jämväl ränta
å fondens medel. Jämlikt äldre lag var skogsaccisfonden visserligen i första
hand avsedd för skattelindring, men kommunen kunde bespara medlen för
användning till mera varaktiga ändamål. Äldre lag gäller fortfarande för
skogsaccisfond avsatt enligt sådan lag.
I fråga om hamnavgifterna gäller förordningen angående taxor å hamnavgifter
den 31 december 1907. Enligt denna skola inflytande hamnavgifter
samt hamnkassans andra tillgångar i kontanta medel och fordringar jämte
avkastningen av de övriga tillgångarna, så länge hamnavgifterna uppbäras enligt
av Kungl. Maj:t fastställd taxa, användas allenast för hamnens direkta
behov, där ej tillstånd till annan användning meddelats av Kungl. Maj:t.
Härav följer, att överskott från ett år skall avsättas till nästa år. Då emellertid
hamnavgifternas storlek bestämmes så, att överskott ej bör uppstå, har
någon nämnvärd fondbildning av ifrågavarande slag ej skett.
Kommun torde äga rätt att fondera nöjesskattemedel (R. 1929 not. S
299). Fondering av sådana medel har ägt rum i en del kommuner, huvudsakligen
för kulturella och sociala ändamål, men åtminstone i några fall för
utjämning av skattetrycket mellan olika år eller utan bestämt ändamål.
Jämväl av hundskatt har fondering varit vanlig. Dylik fondering torde huvudsakligen
hava skett för bestämda ändamål, men det har gjorts gällande, att
hundskattemedel kunna fonderas även om visst ändamål ej bestämmes.
I kommunernas utgiftsstater anslås stundom medel till visst ändamål med
bestämmelse tillika, att, om och i den mån medlen icke under budgetåret
tagas i anspråk, de må för ändamålet användas under följande år (reservationsanslag).
Försåvitt redan vid medlens anvisande förutses, att de icke
komma att helt förbrukas under budgetåret, innebär förfarandet en medveten
fondbildning, som torde vara tillåten.
Medgivet är ock att till fond avsätta medel motsvarande en i verkligheten
redan uppkommen förpliktelse; har sålunda en kommun tillförsäkrat sina
tjänstemän egen pension eller deras efterlevande familjepension och avser
kommunen att själv direkt svara för pensionernas utgivande, må kommunen
göra därför erforderliga årliga avsättningar till fond.
I vad mån fondbildning i övrigt är tillåten har varit föremål för delade
meningar. Regeringsrättens avgöranden i ämnet äro jämförelsevis fåtaliga.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
Har kommun redan fattat beslut om inköp av viss egendom eller upprättande
av viss anstalt, har fondbildning i vissa fall fått ske. Likaså föreligga utslag
av regeringsrätten, enligt vilka fondbildning medgivits för behov, som
ansetts vara för handen under det nästkommande budgetåret, ehuru beslut
om dess tillgodoseende på bestämt sätt ännu ej fattats. (Jfr R. 1921 ref.
52, 1925 not. S 138, 1928 not. S 224, 1929 not. E 219 samt 1930 ref. 32 och
not. S 40). Huruvida och i vad mån dessa medgivanden av fondbildning
kunna anses vara uttryck för mera allmängiltiga principer, lärer ej vara
möjligt att angiva.
Allmän fondbildning utan närmare angivande av ändamålet medgives icke,
ej heller avsättning av medel under goda år i syfte att under dåliga år undgå
eller åtminstone minska en eljest nödvändig höjning av skatten (R. 1925
ref. 68).
Slutligen bör anmärkas, att det i goda tider ofta inträffar, att anslag för
speciella ändamål tilltagas i överkant, att kommunens inkomster beräknas
för lågt, att skatteavdrag för restantier beräknas onödigt högt eller att anslag
för oförutsedda behov sättes högre än vad i och för sig bort ske. Härigenom
kunna uppkomma betydande överskott. Förfarandet innebär i verkligheten
en dold fondbildning. Då emellertid överskottet skall upptagas
såsom inkomst senast i budgeten för andra året därefter, blir dylik fondering
till tiden starkt begränsad. Ej heller lärer sådan dold fondbildning kunna
äga rum i större skala; om så sker, blir det uppenbart, att kommunen handlat
i strid med gällande budgetbestämmelser, och besvär över beslutet torde
kunna vinna beaktande.
Tidigare yrkanden och förslag om kommunal fondbildning.
Krav på bestämmelser om kommunal fondbildning hava tid efter annan
framställts. I skrivelse nr 74 anhöll 1911 års riksdag örn utredning angående
lämpligheten av att, utöver vad som vid den tiden kunde anses medgivet,
stadga rätt för kommun att för vissa ändamål upplägga fonder samt, försåvitt
utredningen därtill gåve anledning, om framläggande av de förslag till
ändring av bestämmelserna i gällande kommunalförordningar, som kunde
påkallas. I anledning av denna skrivelse tillkallade t. f. chefen för finansdepartementet,
efter bemyndigande av Kungl. Majit, år 1917 borgmästaren
Gunnar Fant att verkställa den begärda utredningen. Denne avlämnade
år 1919 betänkande med förslag till lagstiftning angående kommunal fondbildning.
Betänkandet innehöll, bland annat, utredning av frågan om och
i vad mån fondbildningsrätt enligt då gällande lagstiftning kunde anses
tillkomma kommunerna, samt uppgifter om fondbildning i kommunal praxis
ävensom redogörelse för frågans läge i vissa andra länder så ock ett förslag
till särskild lag om kommunal fondbildning.
Såsom allmänna principer för lagförslaget angav Fant: l:o) att lagstiftningen
borde främja den kommunala fondbildningen samt därigenom söka
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
17
minska upplåningen och konsolidera kommunernas finansiella ställning;
2:o) att ett visst års skattskyldiga icke skulle genom fonderingen oskäligt
betungas till förmån för kommande generationer; 3:o) att det borde tillses,
att de fonderade medlen komme de ändamål till godo, för vilka de avsetts;
och 4:o) att grundsatsen om kommunernas rätt till självstyrelse borde upprätthållas
och inga andra inskränkningar i dess tillämpning vidtagas än
som vore nödvändiga för att förekomma missbruk i avseende å uppläggande,
förvaltning och användning av fonder. Enligt lagförslaget skulle avsättning
till fond få göras dels till visst särskilt ändamål i följande fall, nämligen
a) för visst beslutat företag; b) för förvärvande av mark erforderlig till stadsplan
m. fl. jämförliga ändamål; c) förnyelse- och utvidgningsfond för kommunen
tillhörig inkomstgivande anstalt; d) kassafond; e) försäkringsfond;
dels ock, utan angivande av visst ändamål för medlens användning, till en
allmän fond för förvärvande av sådana ägodelar och upprättande av sådana
anstalter, som ägde lång varaktighet samt vore för kommunen av uppenbar
nytta och av ett allmänt behov påkallade; sedan medel utgått ur dylik
fond, skulle de enligt bestämd plan till fonden återgäldas. Fant ställde sig
däremot avvisande mot upprättandet av fond för utjämning av skattetrycket
mellan olika år. Lagförslaget upptog utförliga bestämmelser om rätt till
avsättning av medel till fonderna, om fondernas förvaltning och användning
m. m. Lagen skulle ej äga tillämpning beträffande redan upplagda fonder.
över Fants förslag inhämtades yttranden från länsstyrelserna — till vilka
kommunerna i sin tur fingo avgiva yttranden — vissa andra myndigheter
ävensom Svenska stadsförbundet. I flertalet yttranden tillstyrktes lagstiftning
i ämnet, men i en del yttranden framställdes anmärkningar mot Fants
förslag. Sålunda framhölls, bland annat, att även andra fonder för särskilda
ändamål än de föreslagna kunde anses lämpliga, att fond för skatteutjämning
mellan skilda år vore önskvärd, att allmän fond av den utav Fant påyrkade
beskaffenheten såsom ägnad att föranleda fondbildning för outredda ändamål
och med hänsyn till sannolikheten av sjunkande penningvärde ej borde
tillåtas, att bestämmelserna vore onödigt vidlyftiga och ej borde upptagas
i särskild lag, samt att lagstiftning vore behövlig jämväl i fråga örn redan
upplagda fonder.
I sitt den 23 mars 1927 avgivna betänkande (Sveriges off. utredn. 1927: 7)
föreslogo sjöfartsavgiftssakkunniga av 1924, att liamnavgiftsuppbörden för
viss period skulle få så beräknas, att visst överskott kunde uppstå för bildande
av en hamnens reservfond. Det beräknade överskottet per år borde
begränsas till 10 % av de uppbördsmedel, som kunde förväntas inflyta för
täckande av hamnens aktuella årskostnader. Avsättning till reservfonden
syntes icke böra få ske i vidare mån, än att fonden högst uppginge till ett belopp
motsvarande medeluppbörden per år av hamnavgifter under den närmast
förflutna taxeperioden. Reservfonden borde icke få användas till andra
ändamål än reglering av hamnavgifterna under ogynnsamma konjunkturperioder.
Förslaget bar ej föranlett lagstiftning.
Vid 1930 års revision av kommunallagarna lämnades —- under hänvisning
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 202. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
till att ytterligare utredning erfordrades -— frågan om kommunal fondbildning
å sido.
I samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag angående åtgärder
till bekämpande av arbetslösheten upptog särskilda utskottet vid 1933 års
riksdag frågan om en rationell planläggning av kommunernas arbeten. Härvid
erinrade utskottet örn att 1931 och 1932 års riksdagar med godkännande
av Kungl. Maj:ts därutinnan framlagda förslag beviljat särskilda anslag till
s. k. statliga beredskapsarbeten. Dylika åtgärder, yttrade utskottet, vilade
på den uppfattningen, att det måste anses riktigt att staten koncentrerade
sin företagsverksamhet till depressionstider, då det enskilda initiativet i stor
utsträckning saknades, och i stället inskränkte sin verksamhet på näringslivets
områden under högkonjunktur, då god tillgång funnes till arbetstillfällen.
Uppenbarligen mötte samma problem för kommunernas vidkommande.
Såsom redan i skrivelse år 1912, nr 262, av riksdagen framhållits,
vöre det från denna utgångspunkt även önskvärt, att kommunerna ägde möjlighet
och uppmuntrades att på motsvarande sätt planera för framtiden. En
dylik planering mötte hinder i kommunallagarnas regler därom, att inkomstoch
utgiftsstaten fastställdes för varje år såsom en enhet för sig. En utredning
syntes utskottet med hänsyn till det anförda böra företagas rörande
vad som kunde åtgöras för att i dessa hänseenden åstadkomma en jämväl ur
statens synpunkt önskvärd förändring. I samband därmed stöde tydligen
motsvarande regel om förbud mot kommunal fondbildning. Jämväl frågan
örn ändrade bestämmelser därutinnan utgjorde ett spörsmål, som sedan lång
tid tillbaka varit föremål för utredning, utan att ännu någon definitiv lösning
uppnåtts. Då utskottet nu förordade utredning rörande en rationell
planläggning av kommunernas arbeten, utginge utskottet från att spörsmålet
örn den kommunala fondbildningen därvid skulle röna vederbörligt beaktande.
Med godkännande av utskottets utlåtande anhöll riksdagen i skrivelse den
21 juni 1933, nr 356, örn utredning rörande en rationell planläggning av
kommunernas arbeten.
Svenska stadsförbundets styrelse anhöll i skrivelse den 29 november 1933,
att Kungl. Majit ville låta föranstalta om förnyad utredning rörande frågan
om kommunal fondbildning.
I anledning av likalydande motioner I: 73 och II: 148 vid 1934 års riksdag
anhöll riksdagen i skrivelse nr 83, under åberopande av konstitutionsutskottets
av riksdagen godkända utlåtande nr 8, att Kungl. Majit ville föranstalta
örn skyndsam utredning av frågan örn kommunal fondbildning. I motion
vid samma riksdag lii 50 hade vidare påyrkats, att Kungl. Majit måtte efter
verkställd undersökning föranstalta om sådant tillägg till lagarna örn kommunalstyrelse
å landet och i stad samt örn församlingsstyrelse, att kommunalutskylder,
som vore baserade å taxeringsåtgärd av taxeringsnämnd eller
prövningsnämnd, vilken åtgärd blivit i laga ordning av den skattskyldige
överklagad i högre instans, i den mån de inflöte ej finge förbrukas till kommunens
eller församlingens löpande utgifter, utan skulle avsättas till en sär
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
19
skild fond, upptagen såsom skuld i inkomst- och utgiftsstaten, till dess
taxeringsärendet genom laga kraft ägande utslag blivit slutgiltigt avgjort; då
vid statens uppgörande det ej vore känt, vilka av årets taxeringar bleve
överklagade, kunde dock avsättning ske först närmast följande år. I sin
nyssnämnda skrivelse anförde riksdagen, att vid utredningen av frågan om
kommunal fondbildning borde beaktas innehållet i motionen II: 50.
Kommunal fondbildning i övriga nordiska länder.
Rörande frågan om kommunal fondbildning i övriga nordiska länder har inhämtats
följande.
I Danmark saknas allmän lagbestämmelse, som tillåter eller förbjuder
fondbildning. Fondering har emellertid allmänt ansetts tillåten. Loven om
kobstadkommunernas styrelse den 25 mars 1933, § 22, förutsätter, att så alfallet.
Där stadgas nämligen, att inrikesministerns samtycke skall fordras
till förbrukning av kommuns kapitalförmögenhet, dock icke till förbrukning
av de till anläggning eller förnyelse av gas-, vatten- och elektricitetsverk eller
av gator, vägar och kloakledningar avsatta särskilda medel (fonder), när
dessa användas i enlighet med sitt ändamål. Beslut om användning av
fonder hava giltighet blott om de fattas av ett flertal av byrådets medlemmar
å två på varandra följande sammanträden med minst 14 dagars mellanrum.
Dessa regler torde utgå därifrån, att det i alla slags kommuner är medgivet
att upprätta fonder för tillgodoseende av ett vart tillåtet kommunalt ändamål,
och att fonderade medel såsom kapitaltillgång i allmänhet icke få användas
utan särskilt tillstånd. Fondbildning har i synnerhet ägt rum för
uppläggande av pensionsfonder samt fonder för de kommunala verken,
gator, vägar och kloakledningar. Även fondbildning för andra ändamål halsked,
bland annat för mera allmänna syften; sålunda förekomma, ehuru
icke i större utsträckning, reservfonder, dispositionsfonder samt reserv- och
regleringsfonder.
I Finland har den kommunala fondbildningen reglerats genom lagar den
18 maj 1934 om ändring av kommunalförfattningarna. För beslut angående
grundande av fasta fonder, bildade av kommuns inkomster, eller ändring
av dylika fonders stadgor eller anvisande av medel ur sådan fond fordras
två tredjedels majoritet; beslut angående fastställande av stadgor för fasta
fonder och ändring av sådana stadgor fordra jämväl underställning. I budgeten
skola kapitalutgifter och kapitalinkomster upptagas skilda från egentliga
utgifter och inkomster. Till utgifter i budgeten hänföras jämväl reservationer
för vissa motsedda behov och överföringar lill fonder. Vid grundande
av fast fond skall alltid antagas stadga, innefattande föreskrifter angående
fondens ändamål och förkovrande samt dess användning och förvaltning
i övrigt, och kunna sådan fonds egna utgifter och inkomster lämnas
utom budgeten. Finnes i kommun skatteutjämningsfond, kunna fullmäktige
antingen i samband med handläggningen av budgetförslaget eller
senare, innan det belopp, som skall uppbäras per skatteöre, fastställts, i bc
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
stämd ordning och med iakttagande av fondens stadga besluta om förhöjning
av det belopp, som skall uttagas genom beskattning, i syfte att öka
skatteutjämningsfonden eller om sänkning av detta belopp genom anlitande
av sagda fonds tillgångar. Kommuns fasta och lösa egendom skall förvaltas
så, att kommunens förmögenhet icke minskas. Fondbildning har således
icke påbjudits men kan ske för varje kommunalt behov.
Redan lång tid före antagandet av 1934 års lagstiftning har fondbildning
i Finland ägt rum för olika ändamål; sålunda hava bl. a. förekommit byggnadsfonder
för såväl särskilda som allmänna ändamål, fastighetsfonder,
fonder för ombyggnad och utvidgning av de tekniska verken, försäkrings-,
skatteutjämnings- och kassaförlagsfonder. Flera städer hava fonder till
belopp motsvarande en mycket stor del av samma städers skulder. Efter
det 1934 års lagar trätt i kraft den 1 juli 1934, hava under tiden till början
av oktober 1935 upprättats skatteutjämningsfonder i 12 städer och 4 köpingar,
kassaförlagsfonder i 6 städer och 3 köpingar, automobilförsäkringsfond
i en stad, brandskadefond i en stad och fastighetsfond i en stad; i
flera städer har därjämte fråga om upprättande av skatteutjämningsfond
eller kassaförlagsfond uppkommit, ehuru stadsfullmäktiges beslut vid sistnämnda
tidpunkt ännu ej förelegat.
I Norge hava bestämmelser om kommunal fondbildning införts i kommunallagarna
den 30 september 1921. Enligt dessa kunna i budgeten avsättas
medel till bestämda ändamål, även om dessa icke beräknas föranleda utbetalningar
under budgetåret, till driftsfond och till uppläggande av olika
fonder, som kommunen kan använda till att möta senare års stigande utgifter
eller minskade inkomster. Beslut örn ändring av reglerna för upplagda
fonder skola underställas myndighets prövning. Kommunal fondbildning
har i Norge icke skett i större utsträckning.
Föreliggande förslag.
På mitt uppdrag hava två utredningsmän, kammarrättsrådet juris doktorn
Carl W. U. Kuylenstierna och hovrättsassessorn E. Thomasson, utarbetat
och till mig den 9 januari 1936 avlämnat en promemoria rörande lagstiftning
om kommunal fondbildning. I promemorian framlades förslag
till lag om kommunal fondbildning, förslag till lag angående användning i
vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom så ock
av förstnämnda lagförslag föranledda förslag till lagar om ändring i vissa
delar av lagarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad, om församlingsstyrelse,
om landsting samt örn kommunalstyrelse och församlingsstyrelse
i Stockholm. Av lagförslagen torde de två förstnämnda få fogas såsom
bilaga till statsrådsprotokollet (Bilaga 1). De övriga lagförslagen vörö likalydande
med de förslag, om vilkas framläggande för riksdagen jag ämnar
hemställa.
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
21
Inkomna yttranden.
över promemorian hava efter remiss yttranden inkommit från statskontoret,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna samt styrelserna för svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet.
Överståthållarämbetet åberopar såsom eget utlåtande ett av Stockholms
stadskollegium avgivet yttrande. Vid kollegiets yttrande äro fogade yttranden
av stadens drätselnämnd och kammarkontor samt promemorior av stadens
finanssekreterare och professorn H. Sundberg. En del länsstyrelser hava vid
sina remissvar fogat från kommunala myndigheter inhämtade uttalanden; sålunda
hava yttranden inkommit från följande kommunala myndigheter,
nämligen: drätselkamrarna i Norrköping, Linköping, Jönköping, Karlskrona,
Halmstad, Vänersborg, Borås och Gävle, stadsfullmäktige i Alingsås, Ulricehamn
och Åmål, kommunalstämmorna i Fröskogs, Östads och Bergums socknar,
kommunalnämnden i Söderala socken samt Skaraborgs läns landstings
förvaltningsutskott. Styrelsen för svenska stadsförbundet har såsom eget
yttrande åberopat ett utlåtande från dess finansråd.
Länsstyrelserna i Gotlands, Kalmar, Kronobergs, Hallands, Älvsborgs,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, drätselkamrarna i Karlskrona,
Halmstad, Vänersborg och Borås, stadsfullmäktige i Alingsås, Ulricehamn
och Amål samt kommunalstämman i Bergums socken hava lämnat
förslaget utan erinran. I övriga yttranden göras vissa erinringar; till dessa
skall jag i fortsättningen återkomma.
Behov av lagstiftning om kommunal fondbildning.
I promemorian anföres:
»Det torde ej vara erforderligt att annat än i största korthet gå in på
de skäl som tala för och emot en kommunernas fondbildning. Att behov
av sådan fondbildning föreligger, har erfarenheten från det kommunala
livet nogsamt visat. Den omständigheten, att inom riksdagen vid skilda tillfällen
och ur olika synpunkter önskvärdheten att få till stånd en lagstiftning
i ämnet framhållits, är ock ett vittnesbörd att sådant behov ofta gjort
sig gällande. I själva verket har fondbildning utom lagens råmärken ägt
rum i ej obetydlig omfattning. I andra länder, där kommunal fondbildning
varit tillåten, har sådan i ej ringa utsträckning förekommit, och det
har, särskilt från Finland, betygats, att erfarenheterna av dylik fondbildning
varit övervägande gynnsamma. Dock har man i Finland nyligen
föranlåtits att genom lagstiftning binda möjligheterna att upplägga kommunala
fonder vid vissa garantier, vilka jämväl avse rätten att taga fonderna
i anspråk.
För det allmänna medvetandet framstår det helt visst såsom förenligt
med god kommunal hushållning att spara medel för framtida behov och att
till fonder avsätta medel i betydligt större utsträckning än som hittills före
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
kommit. Den såsom ett allmänt rättesnöre för den offentliga hushållningen
vedertagna grundsatsen, att varje års skattebetalare skola bära sin egen börda
och ej betungas för framtiden, torde i allmänhet ej anses hava den räckvidd,
att den bör lägga hinder i vägen för ett uppsamlande inom vissa gränser
av medel för framtida ändamål, lika litet som den ansetts utgöra ett
skäl mot anskaffande av tillgångar för varaktigt bruk av löpande inkomster
eller mot konsolidering av en kommuns ekonomiska ställning genom
snabb avbetalning av dess låneskuld. En närmare granskning av kommunernas
ekonomiska problem giver för övrigt vid handen, att det är praktiskt
taget omöjligt att noggrant urskilja, huru stora de kostnader äro som i verkligheten
hänföra sig till visst år, i betraktande bland annat därav, att den
nuvarande generationen i stor utsträckning utan ersättning nyttjar tillgångar,
som den erhållit från en äldre generation och som den strängt taget
borde vara förpliktad att ograverade överlämna åt en kommande generation.
I senare tiders finansiella diskussion har det också gjorts gällande, att man
vid finansieringen av kommunernas utgifter borde betrakta, ej varje år för
sig utan en hel konjunkturperiod, omfattande en god och en dålig konjunktur.
I sin förut omtalade skrivelse betonade 1933 års riksdag denna synpunkt,
i det att riksdagen framhöll önskvärdheten av att i goda tider avsätta
medel till kommande dåliga tider. I dylikt sammanhang har även
framhållits, att, om en kommun under dåliga konjunkturer inskränker sin
verksamhet, detta kan betyda en ökning av arbetslösheten, vilken mer eller
mindre bidrager till en ytterligare skärpning av den dåliga konjunkturen.
Frågan om fondbildning såsom en metod för finansiering av den kommunala
verksamheten kan ej klart förstås med mindre den ses i sitt sammanhang
med den kommunala upplåningen. Skillnaden mellan dessa båda finansieringsmetoder
kan i korthet uttryckas på följande sätt. Vid upplåning
sker anskaffning av en tillgång för stadigvarande bruk omedelbart, varefter
kommunen under en viss period, ej överstigande tillgångens varaktighetstid,
har att återbetala lånet. Återbetalningen sker vanligen genom annuiteter,
en form som innebär att under de första åren kapitalavbetalningen sker
långsamt, varför den sammanlagda ränteutgiften blir hög. Vid fondbildning
åter uppskjutes anskaffandet av den varaktiga tillgången, och under
tiden uppsamlas medel, vilka kunna växa med ränta på ränta, tills erforderligt
belopp föreligger och den varaktiga tillgången kan anskaffas. Den
utgift, som i tidernas längd sammanlagt åsamkas kommunen, kan vid fondbildning
hållas vid betydligt lägre belopp än vid upplåning. Örn ej räntefoten
är mycket låg, kan, örn samma belopp årligen uttaxeras av de skattskyldiga,
den tid som åtgår för återbetalning av ett lån uppgå till flera gånger
den tid, som erfordras för att vid fondering hopsamla en summa lika
stor som lånebeloppet, ett förhållande som har sin huvudsakliga förklaring
däri, att kommunen så länge fondbildning pågår går miste om förmånen att
nyttja den tillgång, som skall anskaffas för de uppsamlade medlen. Även
för utjämning av skattetrycket under en konjunkturperiod kan upplåning
användas i stället för fondbildning, i det att under den dåliga konjunkturen
kunna upptagas lån, som återbetalas under den närmast efterföljande goda
Kungl. Majda proposition nr 202•
23
konjunkturen. Att härigenom på grund av förräntningen den genomsnittliga
uttaxeringen i kommunen måste bliva högre än vid fondbildning, följer
av det nyss anförda. Det är för övrigt tydligt, att metoden att åstadkomma
besparingar under de goda åren måste för kommunerna i allmänhet innebära
en mindre äventyrlig utväg än metoden att låna under de dåliga åren.
All erfarenhet visar, att det för kommuner nied konsoliderad ställning är
betydligt lättare att övervinna en kristids svårigheter än för skuldbelastade
kommuner.
Man kan emellertid icke bortse från vare sig faran att fondering sker i för
stor utsträckning till de skattskyldigas oskäliga betungande eller möjligheten
att fondmedel obetänksamt förbrukas. Faran för oskäligt betungande av ett
visst års skattskyldiga torde vara särskilt stor, om en kommun tillfälligtvis
har tillgång till osedvanligt stora beskattningsföremål, framför allt om det
står den beslutande menigheten fritt alt sedermera efter gottfinnande disponera
över de hopsamlade medlen. En uttaxering överstigande den normala
för att i fonderingssyfte utnyttja ett dylikt beskattningsföremål torde i allmänhet
vara förkastlig, medan det å andra sidan synes skäligt, att beskattningsföremålet
i fråga får bära den för kommunen normala kommunalskatten.
Exemplet visar tydligen, att, lika väl som en fondbildning inom vissa gränser
måste anses önskvärd, garantier måste skapas mot missbruk. Risk för
att hopsamlade fondmedel obetänksamt förbrukas måste anses föreligga
framför allt örn en mindre ansvarskännande ledning får hand örn de kommunala
finanserna. En alltför hastig förbrukning av fondmedel vid begynnande
lågkonjunktur är en möjlighet, varmed man måste räkna även där
den kommunala ledningen ej kan beskyllas för bristande ansvarskänsla. Det
kan också förmodas, att intresset att upplägga fonder för ett års skattebetalare
blir obetydligt, om de kunna befara att fonderna skola i framtiden
finna en mindre nyttig användning.
Synpunkter liknande de här senast anlagda kunna antagas hava varit en
orsak till att regeringsrätten i sin praxis ställt sig så tveksam inför den kommunala
fondbildningen som fallet varit. Den förut lämnade redogörelsen
visar tydligt, att gränserna för fondbildningsrätten ej äro klart uppdragna
enligt gällande rätt, och att det måste erbjuda avsevärda svårigheter för kommunerna
att avgöra, vilken fondbildning som är tillåten eller ej.
Sammanfattningsvis kan sägas, att kommunal fondbildning är önskvärd,
men att garantier erfordras dels mot att fondbildningsrätten missbrukas dels
ock mot att fonder tagas i anspråk på ett obehörigt eller olämpligt sätt.
Gällande lagstiftning giver ej möjlighet till en tillräcklig fondbildning, och
de fondmedel, som i enlighet med eller vid sidan av lagstiftningen hopsamlas,
äro ej tillräckligt skyddade. Omfattningen av fondbildningsrätten enligt
gällande lag är för övrigt oklar. Behovet av lagstiftning i ämnet lärer
vara härigenom ådagalagt.»
Behovet av lagstiftning i ämnet bar vitsordats i samtliga yttranden. Därvid
bar allmänt framhållits, att gällande rätt icke giver möjlighet till en
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
tillräcklig fondbildning och att omfattningen av fondbildningsrätten enligt
gällande lag är oklar. Länsstyrelsen i Stockholms län har dock ifrågasatt,
huruvida icke frågan om lagstiftning rörande kommunal fondbildning borde
prövas i samband med den åt kommunalskatteberedningen uppdragna
utredningen rörande bland annat utjämningen av skattetrycket mellan kommunerna.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott anför:
»I likhet med de sakkunniga finner förvaltningsutskottet det uppenbart,
att behov av möjlighet till fondbildning för såväl landsting som primärkommuner
föreligger. Det synes också uppenbart, att den fondbildning, som enligt
gällande kommunallagar för närvarande är tillåten, ingalunda motsvarar
det behov, som härutinnan förefunnits. Oberoende av att sådan fondering
sålunda kan anses hava legat utanför ramen för hittills gällande lagstiftning,
hava flertalet landsting redan avsatt medel och tillskapat fonder för bland
annat framtida pensionering av sina befattningshavare och deras familjer.
Det torde icke heller saknas exempel på, att vissa landsting fonderat medel
för ännu icke beslutade men planerade nybyggnadsprojekt, ävensom att i enstaka
fall förekommit avsättningar till skatteregleringsfonder. Förvaltningsutskottet
kan med anledning härav med tillfredsställelse hälsa, att förslag
nu framlagts till en lagligen reglerad kommunal fondbildning.»
Länsstyrelsen i Uppsala län anser det ur rättssynpunkt angeläget, att rätt
till fondbildning blir genom lag befäst. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner
med hänsyn till frågans utomordentliga betydelse för kommunernas finanser
behov föreligga alt frågan göres till föremål för reglering i lagstiftningsväg.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser behovet av lagbestämmelser
i ämnet påtagligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar,
att behovet av lagstiftning torde vara ovedersägligt. Länsstyrelsen i Värmlands
län uttalar, att erfarenheten från det kommunala livet visat, att behov
av kommunal fondbildning föreligger, att det enligt länsstyrelsens mening är
påtagligt, att kommunal fondbildning i vissa fall är önskvärd, men att garantier
böra skapas dels mot att fondbildningsrätten missbrukas dels ock mot att
fonder tagas i anspråk på ett obehörigt och olämpligt sätt. Länsstyrelsen i
Västmanlands län förklarar, att förslaget till lagstiftning om kommunal fondbildning
synes ägnat att väl tillgodose önskemål i sådant hänseende, som
länge gjort sig gällande. Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att kommunal
fondbildning är önskvärd, att garantier erfordras dels mot att fondbildningsrätten
missbrukas dels ock mot att fonder tagas i anspråk på ett
obehörigt eller olämpligt sätt, samt att den föreslagna lagstiftningen, såvitt
länsstyrelsen kunnat finna, tillgodoser nämnda garantier. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län anser bestämmelser om kommunal fondbildning, som
ännu är i lag oreglerad och beträffande vilken praxis synes osäker och svävande,
vara synnerligen önskvärda samt de föreslagna lagbestämmelserna
väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. Länsstyrelsen i Norrbottens
län förklarar, att behovet av lagstiftning på området synes uppenbart, i synnerhet
som kommunal fondbildning i många fall är önskvärd, ja rent av
nödvändig för tillgodoseende av kommunernas ekonomiska intressen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
25
Svenska stadsförbundets finansråd vill giva uttryck för den tillfredsställelse,
som inom kommunala kretsar rätt allmänt yppats i anledning av att
den segslitna frågan om fondbildningslagstiftningen bragts närmare sin lösning
genom förslagets framläggande.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:
»Styrelsen är angelägen att i likhet nied i tidigare till statsmakterna gjorda
uttalanden få understryka behovet av en lagstiftning, varigenom den kommunala
fondbildningen ordnas. Visserligen är det kommunala skattetrycket
för närvarande i regel genomgående så högt, att någon allmän avsättning av
uttaxerade medel till fonder, i synnerhet för framtida utjämning av skattetrycket,
icke kan ifrågakomma, men då skattetrycket varierar högst avsevärt
inom de olika kommunerna, bör förstnämnda omständigheter icke utgöra
hinder mot den i kommunala kretsar länge väntade och mycket önskade lagstiftningen.
Gällande grunder för rätten att fondera medel för vissa kommunala behov
äro ganska oklara. Ovisshet råder också beträffande förfaringssättet med
sådana medel, som kommun fått i överskott vid upptagande av amorteringslån
eller som erhållits vid försäljning av för stadigvarande behov avsedda
fastigheter, vilka t. o. m. kunna vara behäftade med för viss tid bundna
amorteringslån. Detta har f. ö. också vållat svårigheter vid bestämmandet
av skatteutjämningsbidrag till kommunerna.
Det måste därför anses, att den ifrågasatta lagstiftningen kommer att fylla
ett mycket känt behov och följaktligen bör snarast möjligt komma till stånd.»
Styrelsen för svenska landstingsförbundet yttrar:
»Den fondbildning, som kommunallagarna nu tillåta, är, såsom av den
föreliggande promemorian framgår, synnerligen inskränkt och motsvarar
ingalunda det behov, som härutinnan förefunnits. Kommunerna hava därför
varit tvungna att vid sidan av gällande lagstiftning förverkliga sina önskemål
i nämnda hänseende. Det har sålunda förekommit, att landstingen avsatt
medel till fonder av olika slag, såsom pensionsfonder, skaderegleringsfonder,
fonder för visst byggnadsändamål m. m. Det saknas heller icke
exempel på, att avsättning gjorts även för skatteregleringar. Utvecklingen
visar sålunda, att ett verkligt behov av fondbildning föreligger för såväl landstingens
som primärkommunernas vidkommande. Det är därför ägnat att
hälsas med tillfredsställelse, att förslag nu framlagts till en lagligt reglerad
kommunal fondbildning.»
En väl avvägd kommunal fondbildning måste anses vara förenlig med Departementsgod
hushållning och kan vara ägnad att minska kommunernas svårigheter cAc/e».
under kristider. Nuvarande rätt, vars innebörd delvis är oklar, medgiver
fondbildning i allenast ganska begränsad utsträckning. Särskilt är att anmärka,
att fondbildning i syfte alt utjämna skattetrycket mellan skilda år
för närvarande icke är tillåten. Bestämmelser erfordras i syfte att förekomma
olämplig fondbildning till enskilda skattdragares oskäliga betungande
och förbrukning av fondmedel i otid. Jag anser alltså lagstiftning
i ämnet vara påkallad och förordar, alt förslag därom nu förelägges
riksdagen.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
Huvudlinjer för förslag till lag om kommunal fondbildning.
I promemorian anföres:
»Vid utformandet av lagstiftningen om kommunal fondbildning har det i
första hand gällt att taga ståndpunkt till frågan, huruvida det helt allmänt
borde vara tillåtligt att, utan tanke på visst ändamål, fondera medel endast i
syfte att konsolidera kommunens ställning eller att skapa tillgångar, vilka
kunna tagas i anspråk i framtiden, när behov av ett eller annat slag yppar
sig. övervägande skäl synas tala för att ej medgiva en dylik allmän fondbildning.
Något verkligt behov av en sådan torde ej föreligga. Det kan
knappast anses vara på sin plats att betunga ett visst års skattebetalare för
helt obestämda framtida syften. En allmän förbättring av en kommuns ekonomiska
ställning är visserligen i och för sig önskvärd, men en sådan förbättring
torde lämpligare kunna åstadkommas på annan väg än fondbildningens,
såsom genom minskad upplåning eller förtidsbetalning av gäld. Vid
bedömande av fondbildningsspörsmålet kan ej undgås att taga hänsyn till
möjligheterna av förändringar i penningvärdet. Denna synpunkt blir särskilt
framträdande ifråga örn fonder med obestämt syfte och framför allt beträffande
sådana, som uppläggas för att bevaras för all framtid.
Därest fondbildningen skall inskränkas till de fall, där en sådan är verkligt
behövlig och önskvärd, synes den i första hand böra avse uppläggande av
fonder för särskilda bestämda ändamål, som kunna förutses skola bliva aktuella.
Därjämte kan viss fondbildning för utjämning av skattetrycket mellan
olika år anses önskvärd. Slutligen måste beaktas, att utväg ej får saknas
för kommun att, örn kapital, som varit bundet i tillgångar för stadigvarande
bruk, frigöres, eller om kommun eljest erhåller inkomster, som enligt god
hushållning ej böra omedelbart förbrukas, tillsvidare fondera medlen i avvaktan
på det lämpliga tillfället att använda dem.
För dessa olika slag av fonder erfordras bestämmelser om själva fondbildningsrätten
samt om rätten att taga fonderna i anspråk, därvid i olika avseenden
erforderliga garantier böra utformas med hänsyn till vad som för
varje särskilt slag av fond kan anses behövligt.»
I enlighet med vad sålunda i promemorian anförts upptog det i promemorian
intagna förslaget till lag örn kommunal fondbildning, förutom ett inledande
stadgande, föreskrifter om dels särskilda fonder, dels allmänna fonder,
dels ock tillfälliga fonder, samt vissa för samtliga slagen av fonder gemensamma
bestämmelser. I
I intet av yttrandena har påyrkats medgivande till längre gående fondbildning
än vad i promemorian föreslagits. Däremot har — såsom i det följande
närmare skall angivas — i vissa yttranden invändning gjorts mot lagstiftning
beträffande något eller några av de i promemorian förordade slagen av fondbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
27
Det har i ett par yttranden ifrågasatts, om ej särskilda bestämmelser borde
meddelas för landstingens vidkommande. Sålunda anför Skaraborgs läns
landstings förvaltningsutskott:
»Det synes förvaltningsutskottet utomordentligt viktigt, att vid utformandet
av särskilda bestämmelser angående kommunal fondbildning ej mindre samtliga
de legitima behov av fondbildning av olika slag tillgodoses, som kunna
förefinnas inom landsting och primärkommuner, än även att — med beaktande
av att icke skattedragarna genom fondbildning oskäligen skola kunna
betungas för tillgodoseende av framtida behov — bestämmelserna icke göras
så invecklade och restriktiva, att en klok och sund fondbildning därigenom
försvåras och undvikes. Även om det måste erkännas, att nu föreliggande
förslag synes väsentligt klarare och enklare än tidigare härutinnan framlagda
lagförslag, hyser förvaltningsutskottet ändock den uppfattningen, att de i bestämmelserna
uppställda garantierna mot missbruk av fonderingsrätten äro,
i vad de avse att reglera landstingens framtida fonderingsrätt, onödigt rigorösa
och omständliga. Det synes sålunda förvaltningsutskottet ur praktisk
synpunkt lämpligt och sakligt motiverat, att man med beaktande av landstingens
sammansättning samt dess i övrigt ansvarsfulla och helt självständiga
verksamhet lämnar landstingen något större frihet än primärkommunerna
att inom en viss i särskild lagstiftning angiven ram självständigt besluta
angående inrättandet och utnyttjandet av jämlikt samma lagstiftning
tillåtna fonder.»
Styrelsen för svenska landstingsförbundet yttrar:
»Vid utformandet av bestämmelserna måste man å ena sidan beakta och
söka tillgodose det behov av fondbildning av olika slag, som förefinnes för
kommunerna, och å andra sidan skapa garantier att skattedragarna icke i
oskälig grad betungas för tillgodoseende av framtida behov. Det vill synas,
som om de sakkunniga på ett i det stora hela tillfredsställande sätt lyckats
lösa den förelagda uppgiften, och deras förslag utmärker sig i jämförelse med
det närmast föregående för större enkelhet. Det förefaller emellertid, som
örn dessa därvid i första hand tagit sikte på primärkommunala förhållanden,
varför de föreslagna stadgandena ur landstingens synpunkt icke alltid äro
väl avvägda. Framförallt torde de uppställda garantierna mot missbruk av
fonderingsrätten vara alltför rigorösa och omständliga. Det kan med hänsyn
härtill ifrågasättas, örn icke särskilda bestämmelser i förevarande hänseende
borde utfärdas för landstingens vidkommande.»
Till vad i promemorian anförts mot fondbildning utan visst ändamål an- Departementssluter
jag mig. Den föreslagna indelningen av fonderna synes lämplig och chefen.
jag skall nu följa densamma. Min ställning till varje slag av fondbildning
skall jag angiva i det följande. Därvid kommer jag ock att behandla de
från representanter för landstingen gjorda erinringarna.
Särskilda fonder.
Örn behovet av särskilda fonder anföres i promemorian:
»Fonder för särskilda ändamål kunna redan nu i olika kommuner och under
olika förhållanden vara av de mest skilda slag. Det torde ej vara möjligt
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
och för övrigt ej heller behövligt att i lagen uppräkna de slag av fonder, som
böra vara tillåtna. Den för kommunens verksamhet i allmänhet gällande inskränkningen
till kommunens gemensamma behov må i sådant avseende
anses tillräcklig. Bland de fonder, som kunna ifrågakomma, märkas pensionsfond,
försäkringsfond, kassaförlagsfond, fond för visst beslutat företag
och förnyelsefond.
Hinder bör ej heller föreligga för kommun att upplägga s. k. »lånefond» i
syfte att därigenom rationalisera sin upplåning. En dylik fondbildning innebär,
att en kommun med konstant lånebehov av större omfattning, för att få
tillfälle att verkställa sin upplåning i så stor utsträckning som möjligt när
gynnsamma villkor bjudas, berättigas att för lånemedel upplägga en fond,
från vilken kommunen, när visst särskilt lånebehov föreligger, ’lånar’ med
skyldighet att verkställa återbetalning enligt en för varje gång med hänsyn
till låneändamålet fastställd amorteringsplan. En sådan fond är i verkligheten
att anse som en kassaförlagsfond för utgifter, vilka täckas genom
uttaxering under ett flertal år. För dylik fonds användande i enlighet med
sitt syftemål lära olika tekniska anordningar vara möjliga. Lagstiftningen
bör så avfattas, att kommun ej skall vara förhindrad att i sådant avseende
använda den metod, som bäst passar för kommunens räkenskaper och andra
särskilda förhållanden.
Å andra sidan måste tillses, att lagen ej erhåller så vid formulering, att
exempelvis ''framtida utgifter för fattigvård’ eller ''mötande av utgifter för
arbetslöshet’ kunna godkännas såsom ändamål för särskild fond, ehuru
vissa slag av åtgärder, vilka i verkligheten kunna hava dylikt syfte (t. ex.
byggande av ett ålderdomshem) innefattas under ändamålen för särskilda
fonder. Besparingar till mera allmänt bestämda ändamål böra ej få förekomma
i annan form än såsom allmän eller tillfällig fond, varom mera i
det följande.
Såsom i inledningen till denna promemoria framhållits, innebära de vanliga
reservationsanslagen en fondering, låt vara av kort varaktighet. Enligt
nuvarande rätt kräva beslut angående dylika anslag ej särskilda former. Klagan
över missbruk har veterligen ej försports. Med hänsyn därtill och till
dessa anslags speciella natur hava de i förevarande förslag icke förts under
lagen om kommunal fondbildning. I stället föreslås, att till kommunallagarnas
budgetparagrafer göras tillägg, som uttryckligen fastslå reservationsanslagens
tillåtlighet.
I några kommuner förekommer för närvarande, att visst slag av inkomst
anslås till visst ändamål. Sådan inkomst kan vara svår att beräkna till sin
storlek. Därför förfares stundom så, att inkomsten reserveras till nästföljande
år, samt att anslaget beviljas först efter det inkomsten influtit och alltså
blivit känd till sin storlek. Dylika ''inkomstreservationer’ bruka användas
huvudsakligen beträffande svårberäkneliga mindre inkomster av speciell art.
Det har ifrågasatts, huruvida ej i fråga om dylik fondbildning eljest gällande
garantier skulle vara obehövliga. Det må ock medgivas, att beträffande de
mindre inkomster, som för närvarande pläga reserveras på ifrågavarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
29
sätt, faran för missbruk torde vara ringa, och att därför i fråga om dessa
särskilda garantier kunde synas icke vara av nöden. Emellertid förefaller
det svårt att i lagen införa sådana undantagsbestämmelser örn inkomstreservationer,
som icke skulle kunna användas för fondering även av större inkomster
och sålunda föranleda en i denna form ej avsedd fondbildning. Härtill
kommer, att syftet med nuvarande förfarande kan uppnås utan fondbildning,
exempelvis på det sätt, att de två första åren till det avsedda ändamålet
anslås så stort belopp, som kan med säkerhet väntas under budgetåret inflyta
från ifrågavarande inkomstkälla, varefter i fortsättningen årligen anslås
dels det under budgetåret med säkerhet väntade beloppet och dels det
belopp, varmed inkomsten under närmast föregående år överstigit vad som
beräknats och tagits i anspråk. Med hänsyn till det nu sagda hava särskilda
lagbestämmelser örn inkomstreservationer ej ansetts böra upptagas i det föreliggande
förslaget.»
Beträffande regler om särskilda fonder yttras i promemorian följande:
»Den enklaste och mest ändamålsenliga utvägen att i fråga om särskild fond
samtidigt tillgodose kravet på största möjliga frihet och rörlighet samt skapa
säkerhet mot missbruk synes vara att för varje fond, i anslutning till vad
som gäller enligt finsk lagstiftning, under betryggande former fastställa ett
reglemente eller en »stadga», däri meddelas bland annat regler om avsättningar
till fonden samt om fondmedlens tagande i anspråk för det ändamål,
som likaledes fastställes i stadgan. Beslut örn grundande av särskild fond
bör därför tillika innefatta antagande av stadga. Stadgan kan innehålla
även bestämmelser om andra fonden berörande förhållanden, men den bör
vara kortfattad och ej innefatta andra föreskrifter än sådana av verkligt
grundläggande betydelse.
Uppläggande med skattemedel eller andra löpande inkomster av särskild
fond för framtida ändamål samt avsättning till dylik fond torde i allmänhet
ej böra få förekomma, med mindre ett övervägande flertal av de beslutande
äro därom ense. För beslut om antagande av stadga eller ändring av stadga
samt örn avsättning till fond torde därför på samma sätt som för vissa andra
kommunala beslut, vilka kräva särskilt omsorgsfullt övervägande, böra erfordras
två tredjedels majoritet. Därigenom vinnes ökad trygghet för att
fondbildning ej sker i onödan eller för tillgodoseende av andra än verkliga
behov. Kvalificerad majoritet torde dock icke erfordras beträffande avsättning
till pensionsfond eller försäkringsfond i enlighet med stadga; i sådana
fonders natur ligger, att avsättning sker icke efter politiskt övervägande utan
enligt mer eller mindre försäkringsmässiga regler, vilka kunna angivas i fondens
stadga. Det torde böra framhållas, alt, örn återbetalning enligt amorteringsplan
sker till lånefond, detta, oavsett den tekniska metoden för fondens
redovisning, ej bör betraktas som ny avsättning till fonden. I fråga
om fondmedels förbrukning i enlighet med stadga synes ej anledning förefinnas
att föreskriva kvalificerad majoritet. Vad som i sådant sammanhang
erfordras är främst en kontroll att medlen användas på sätt i stadgan förut
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
satts. I allmänhet torde i sådant avseende den kontroll, som den enskilde
kommunmedlemmen kan utöva, och hans besvärsrätt vara till fyllest. Att i
vissa fall annan garanti kan anses önskvärd framgår av det följande men inverkar
ej på frågan örn kvalificerad majoritet. Örn det gäller att använda
medlen på annat sätt än i stadgan medgives, bör detta likställas med ändring
av stadgan och bör kvalificerad majoritet krävas.
Bestämmelserna om kvalificerad majoritet kunna dock icke ensamma anses
utgöra tillräcklig garanti mot olämplig fondbildning, särskilt icke mot
ett oskäligt betungande av enskilda beskattningsföremål. Såsom ytterligare
garanti bör därför fordras, att beslut om antagande av stadga och ändring
av stadga underställas Kungl. Maj:ts prövning. Lämpligheten av beslut om
sådan avsättning, som sker i enlighet med stadgan, har däremot prövats av
Kungl. Majit i samband med stadgans fastställelse, varför beslutet ej torde
kräva underställning. Av liknande skäl synes det ej behövligt att i regel
kräva underställning beträffande förbrukning av fondens medel i enlighet
med stadga. Dock är det tänkbart, att Kungl. Majit vid stadgans fastställande
vill förbehålla sig att godkänna beslut om fondmedlens användande.
Dylikt förbehåll bör kunna intagas i stadgan. Beslutes utöver vad i stadgan
bestämts eller rent av i strid med stadgan avsättning till fond eller förbrukning
av fonds medel, har beslutets lämplighet icke pa förhand prövats av
Kungl. Majit, varför underställning av beslutet måste fordras.» I
I vissa yttranden anmärkes, att kommunernas självstyrelse enligt det i
promemorian framlagda förslaget skulle bliva för mycket inskränkt.
Stockholms stadskollegium avstyrker lagstiftningen i vad denna berör
särskilda fonder. Kollegiet åberopar därvidlag utlåtande av Stockholms
drätselnämnd. Nämnden — som förklarar sig hava inskränkt sig till att behandla
frågans huvuddrag med hänsyn närmast till förslagets betydelse för
Stockholm — anför, bland annat, att kommunerna numera få anses äga möjlighet
att medelst fondbildning tillgodose de behov, som gjort sig gällande.
Stadskollegiet yttrar, bland annat:
Något behov av ny lagstiftning av här föreslagen innebörd torde knappast
föreligga.
Den detaljerade reglering av här ifrågavarande spörsmål, som lagförslaget
lämnar, skulle ej blott medföra onödig omgång och tyngande formaliteter
vid ärendenas handläggning utan även i viktiga hänseenden begränsa den
rätt att efter förekommande omständigheter och behov träffa lämpliga finansiella
dispositioner, som de kommunala myndigheterna nu äga fritt utöva.
Vad det remitterade lagförslaget i denna del innehåller måste stadskollegiet
i den kommunala självstyrelsens intresse alltså bestämt avstyrka.
Syftet med den från kommunalt håll länge påyrkade lagstiftningen om
kommunal fondbildning har ju icke varit en reglering av den kommunala
finansförvaltningen i nya formföreskrifter och en inskränkning av den kommunala
beslutanderätten utan tvärtom en utvidgning av densamma för att
möjliggöra en skatteutjämnande långtidsplanering av de kommunala finanserna.
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
Drätselkammaren i Linköping gör följande uttalande:
»Förslagsställarnas motiveringar synas giva vid handen, att de icke våga
sätta tillit till kommunalmännens lojalitet, och att de därför ansett sig böra
kringgärda fondbildningsrätten med allehanda garantier, såsom kvalificerad
majoritet, nådig fastställelse av fondstadgar, underställning av beslut o. s. v.
Det torde icke vara erforderligt att skapa alltför starka garantier och därigenom
försvåra en sund fondbildning, åtminstone ej i kommuner, uti vilka
den kommunala beslutanderätten utövas av fullmäktige. Någon anledning
att befara, att kommunerna i allmänhet skulle missbruka sin rätt att bilda
eller utnyttja fonder torde icke förefinnas.
Drätselkammaren hyser tvärtom den bestämda tron, att de kommunala
representationernas ekonomiska samveten, när det gäller den egna kommunens
och dess skattedragares bästa, i allmänhet reagera mot förslag till illojala
åtgärder. Och .skulle i något fall så ej vara förhållandet, tillse nog enskilda
kommunmedlemmar med begagnande av sin besvärsrätt, att ändring
såvitt möjligt kommer till stånd.»
Drätselkammaren i Norrköping anser, att särskilda fonder knappast äro
att betrakta såsom någon nyhet av praktisk betydelse för det kommunala
livet och att något behov av förhållandenas legislativ^ reglering ej heller
kan sägas föreligga, samt anför vidare:
»Hela lagförslaget andas en oberättigad misstro mot vår tids kommunalmäns
vilja och förmåga att på ett ändamålsenligt och gagnande sätt handhava
en kommuns finansiella angelägenheter. För snart sagt vilken åtgärd
som helst, som har med fondering att skaffa, fordras kvalificerad majoritet
och ofta därtill Konungens medgivande eller länsstyrelses tillstånd etc. Flertalet
av dessa säkerhetsmoment synas emellertid saklöst kunna undvaras.
Icke endast därför att den nutida kommunalmannen såsom regel fattar sitt
beslut först efter omsorgsfull prövning av vad kommunens bästa kräver, utan
även därför att örn man gör en procedur alltför invecklad och tungrodd, så
lurar alltid faran av medvetet eller omedvetet kringgående åtgärder, vartill
rikliga tillfällen förvisso kunna erbjuda sig. Därest, såsom i motiven fram
hålles--—,
det för det allmänna medvetandet framstår såsom förenligt
med god kommunal hushållning att spara medel för framtida behov och att
till fonder avsätta medel i betydligt större omfattning än som hittills förekommit,
så saknas ju rimlig anledning att samtidigt över hövan skärpa
villkoren för fondbildningen och sålunda försvåra densamma. Rätten till
uppläggandet av fonder kommer säkerligen i fortsättningen som hitintills —
åtminstone så långt man har möjlighet att överskåda läget — icke att missbrukas
utan, låt vara från olika utgångspunkter, ske på fullt lojala och försvarliga
grunder och efter noggrann omprövning i vart särskilt fall. Ett ingripande
från statsmakternas sida bör, såsom i motiven också riktigt fram
liålles
—--, endast påkallas, då verklig anledning därtill föreligger. En
kommunal självstyrelse under statskontrollens oavlåtliga hägn och inblandning
blir föga vuxen sin uppgift och snart utan värde.»
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott anför:
»Vad till en början angår bildandet av särskild fond hava de sakkunniga
föreslagit, att beslut därom ovillkorligen tillika skall innefatta antagande av
en stadga för fonden i fråga. Enligt förvaltningsutskottets uppfattning torde
detta i llertalet fall icke vara erforderligt, utan man synes kunna nöja sig
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
med att angiva ändamålet med fonden, exempelvis uppförande av nytt lasarett,
tillbyggnad av viss sjukvårdsinrättning o. dyl. Förvaltningsutskottet
finner det därjämte direkt opraktiskt och olämpligt, att beslut örn antagande
av dylik stadga för särskild fond skall för att vara bindande underställas
Konungens prövning och fastställelse. Då landstingen sammanträda till lagtima
möte endast en gång om året skulle ett dylikt krav på underställning
lätt för landstingen medföra en viss känsla av osäkerhet och tveksamhet.
Med beaktande av att förvaltningsutskotten först under sommaren erhålla
uppgift om det för nästkommande år föreliggande skatteunderlaget samt att
framställningar och förslag örn nybyggnader och särskilda åtgärder från
landstingens underlydande styrelser och institutioner till förvaltningsutskotten
i allmänhet icke inkomma förrän vid nämnda tidpunkt synes för undvikande
av angivna olägenhet en framkomlig väg icke heller vara, att förvaltningsutskotten
söka redan före instundande lagtima landstingsmöte underställa
visst förslag örn inrättande av särskild fond Konungens förhandsprövning.
Helt annorlunda är förhållandet inom primärkommunerna, där
den kommunala myndigheten sammanträder och utan olägenhet kan sammanträda
ett flertal gånger under året. Därest i gällande författning, till
skillnad från vad i sakkunnigas förslag nu är fallet, uppräknades de olika ändamål
och kommunala behov, för vilkas framtida tillgodoseende särskild
fond kunde få bildas, måste helt visst för landstingens vidkommande kravet
på 2/3 majoritet innebära en tillräcklig garanti, för att här ifrågavarande
fondbildning utan underställning icke skall komma att av landstingen missbrukas.
»
Länsstyrelsen i Östergötlands lån yttrar:
Förslaget innehåller bestämmelser, vilka i mycket stor utsträckning ställa
kommunerna under uppsikt av statliga myndigheter och dessutom i viss mån
kunna verka hämmande på den kommunala verksamheten. Föreskrifter av
sådan innebörd torde vara behövliga endast under förutsättning att särskild
anledning finnes att befara det kommunerna skola missbruka sin fondbildningsrätt.
Så torde emellertid knappast vara förhållandet.
Länsstyrelsen i Kristianstads län gör följande uttalande:
Förslaget synes hava gått för långt i fråga om kontrollen över de särskilda
fonderna. Att särskild stadga skulle behöva antagas och av Kungl. Maj:t
fastställas för varje fond, finner länsstyrelsen knappast erforderligt. Vad
som föreslagits i fråga om dessa fonder anser länsstyrelsen å ena sidan innefatta
en alltför stor och obehövlig inskränkning i den kommunala självbeslämningsrätten
och å andra sidan göra proceduren alltför omständlig och
genom en del tyngande formaliteter vålla såväl de kommunala som statsmyndigheterna
åtskilligt onödigt arbete. Enligt länsstyrelsens mening skulle
det kunna vara tillräckligt med en bestämmelse av det innehåll, som föreslagits
i 1919 års betänkande sid. 11, att sedan avsättning till fond ägt rum,
fondens kapital icke utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t må tagas i anspråk
för annat ändamål än med fonden avsetts.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:
»Nuvarande lagstiftning giver icke möjlighet till fondbildning annat än
i ett fåtal av de fall, där denna är att anse såsom verkligt behövlig och önskvärd,
och de fondmedel, som i enlighet med eller vid sidan av gällande lagstiftning
samlats, äro icke skyddade mot en mindre välbetänkt och för
hastig förbrukning.
På bland annat dessa olägenheter avser det nya lagförslaget att råda bot, men
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
33
fråga är, enligt länsstyrelsens mening, om icke de sakkunniga härvid gått
väl långt i sina förslag om garantier såväl beträffande själva uppläggandet av
fonder som för användande av de hopsamlade medlen.
Beträffande de särskilda fonderna vill länsstyrelsen speciellt anföra följande.
Det synes länsstyrelsen nödigt alt i lagen genom en uppräkning av
bestämda slag av ändamål, för vilkas tillgodoseende fondbildning får ske,
eller på annat sätt så klart som möjligt angives vad som innefattas under
andra fonder än allmän fond och tillfälliga fonder. Att ändamålet med fondbildningen
skall hålla sig inom ramen av kommunens gemensamma behov
är alltför obestämt och torde komma att föranleda ständig ovisshet. Genom
att ändamålen med fondbildningen så fullständigt som möjligt angåves
i lagen kunde man också slippa ifrån de i lagförslaget upptagna tyngande
bestämmelserna om antagande och underställning hos Kungl. Majit av stadgor
för de olika fonderna. Det torde enligt länsstyrelsens mening vara tillräckligt
att i samband med beslutet om avsättning av medel angiva ändamålet
med fondbildningen.
Bland de många, sins emellan olikartade ändamål, för vilkas tillgodoseende
medel böra kunna fonderas inom kommunerna, vilka fonder dock alla
skulle bliva att hänföra under särskild fond, intaga enligt länsstyrelsens
mening följande en särställning. Beslut om fondering av medel dels för beredande
av pensioner åt kommuns befattningshavare samt dessas hustrur och
barn (pensionsfond) och för försäkringsändamål i övrigt (försäkringsfond),
dels för tillgodoseende av kommunens behov att hava tillgång till rörelsekapital
för bestridande av löpande utgifter (kassaförlagsfond) och dels slutligen
av vinstmedel från kommunen tillhörigt inkomstgivande verk eller anstalt
till ersättande av den oundvikliga värdeminskning, för vilken verket
eller anstalten är utsatt, ävensom för utvidgning av verket eller anstalten (förnyelse-
och utvidgningsfond) torde sålunda alla böra kunna av kommunerna
fattas med vanlig röstövervikt och utan alt beslutet skulle behöva underställas
någon myndighets godkännande. Beträffande annat ändamål, för
vars tillgodoseende bildande av särskild fond skulle vara tillåtet — och vilket
ändamål enligt vad länsstyrelsen ovan anfört skulle vara otvetydigt
angivet i lagen —- är länsstyrelsen tveksam, huruvida kvalificerad majoritet
skulle behöva fordras för avsättning av medel eller för dessas tagande i anspråk.
Endast för det fall att kommunen önskade upplägga fond för i lagen
icke angivet ändamål, skulle beslutet, för vilket bör fordras kvalificerad
majoritet, behöva underställas Kungl. Majit. Detsamma skulle gälla därest
kommun önskade använda till särskild fond avsatta medel till annat ändamål
än det, för vilket de blivit fonderade. I lagförslaget föreslagen stadga för fond
synes länsstyrelsen icke behöva antagas och underställas Kungl. Majit i annat
fall än då kommun önskar avsätta medel till annat ändamål än sådant,
som upptages i den blivande lagen.»
Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, huruvida icke förslagets garantibestämmelser
åtminstone i vissa stycken kunde anses väl stränga.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser de föreslagna garantierna utgöra
lämpliga regulativ, men ifrågasätter, huruvida icke, då kvalificerad majoritet
ej ansetts erforderlig för beslut örn avsättning till pensionsfond eller försäkringsfond,
jämväl beslut örn antagande av stadga för sådan fond kunde
och borde undantagas från föreskriften örn underställning.
Länsstyrelsen i Orebro län anser bestämmelsen örn två tredjedels majo -
Dihang lill riksdagens protokoll 19.‘I6. 1 sami. Nr 202.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
ritet för beslut om särskild fond samt om underställning i huvudsak välbetänkt,
men anser, att kvalificerad majoritet och underställning ej erfordras
för avsättning inom vissa gränser av vinstmedel från sådana anstalter som
exempelvis gas- eller elektricitetsverk för bildande av avskrivnings- eller förnyelsefonder
ävensom för bildande och vidmakthållande av kassaförlagsfond
eller för avsättning till fond av nöjes- och hundskattemedel.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har icke erfarit, att några särskilda olägenheter
av nu rådande rättstillämpning i fråga örn denna fondbildning förekommit,
och anser sig icke böra förorda lagstiftning i den föreslagna formen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:
Bestämmelserna om särskild fond synas onödigt rigorösa och byråkratiskt
utformade. Enligt länsstyrelsens åsikt bör det vara tillräckligt att föreskriva
två tredjedels majoritet för besluts fattande örn avsättning och disposition
av dylika medel. Skulle ytterligare någon kontroll anses påkallad, bör det
räcka med sådant godkännande, som avses i 80 § lagen örn kommunalstyrelse
på landet och motsvarande lagrum i övriga kommunallagar.
Svenska stadsförbundets finansråd anser, att man i förslaget sträckt sig
alltför långt i strävandena att kringgärda den kommunala fondbildningen
med säkerhetsföreskrifter: kommunerna borde icke berövas den rörelsefrihet
de ägde eller enligt praxis ansåges äga, och fondbildningslagstiftningen finge
icke leda till byråkratisk och besvärlig omgång.
Finansrådet anför vidare:
»Vid lagstiftning örn särskild fond kan endera av två vägar väljas. Antingen
kan man, som förslaget innebär, söka ernå en generell formulering,
som syftar att sammanfatta de olika tänkbara och lämpliga ändamålen för
fondering. Men då måste enligt sakens natur denna formulering bliva så
vid, att den framkallar krav på sådana starkt inskränkande garantier, i form
av underställning m. m., som enligt förslaget skulle stadgas. Och nödvändigheten
att giva ändamålsbestämningen en tillräckligt vid omfattning, som
kan tillgodose alla särskilda behov, har föranlett att den föreslagna ramen
kommit att inrymma ändamål, som enligt förslagets motivering bestämt förklaras
icke böra bliva föremål för fondbildning. Eller ock kan man uppräkna
vissa slags ändamål, till vilkas främjande fondbildning får ske, och i
avseende å dessa fonder åtnöja sig med krav å kvalificerad majoritet i vissa
fall, men i andra, där behov av den kvalificerade majoritetens garanti ej
förefinnes, lämna fondbildningsrätten fri. Med ett särskilt stadgande finge
man för den fondbildning, varav behov därutöver kunde ifrågakomma, stipulera
kvalificerad majoritet och underställning. Följer man det senare
alternativet befinner man sig på fast mark. Genom ett särskilt stadgande,
som nyss nämnts, undanröjas missbruk. Och med denna vägs beträdande
undgår man irriterande intrång på den kommunala självstyrelsen och framför
allt en tidsödande och måhända ofta rent formell prövning av en mängd
ärenden.
I fråga örn bestämmandet av de ändamål, för vilka fondbildningen må ske,
ha förslagsställarna, som ovan omförmälts, valt utvägen att ej angiva vissa
slags ändamål, utan de medgiva fondbildningsrätt inom den allmänna ramen
för kommunens gemensamma behov. Genom den i 1 § givna ändamålsbestämningen
''för tillgodoseende av särskilt, uttryckligen angivet kommunalt
behov’ säga sig förslagsställarna visserligen åsyfta att utesluta möj
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
35
lighet till fondering för ''mera allmänt bestämda ändamål’. Men detta syfte
torde ej ha uppnåtts. I nämnda formulering kunna inrymmas alla möjliga
ändamål, även ’de mera allmänt bestämda’, såsom ''utgifter för arbetslöshet’,
''utgifter för fattigvård’ etc. I själva verket öppnas därmed dörrarna
på vid gavel för en, vad ändamålet beträffar, så gott som obegränsad fonderingsrätt,
vilken måste föranleda allvarliga betänkligheter.
Över huvud taget torde det svårligen låta sig göra att författningsmässigt
giva en sådan generell formulering i fråga örn det tillåtna ändamålet med
fondbildningen, som dels täcker de föreliggande behoven av fondbildning,
och dels begränsar möjligheterna för fondbildning, så att fondering för ''mera
allmänt bestämda’ ändamål förhindras.
De föreslagna bestämmelserna om antagande av stadga för fond äro obehövliga.
I regel torde vara tillräckligt att angiva ändamålet med fondbildningen
i samband med beslut om medelsavsättningen. Att som enligt förslaget
föreskrives, det jämväl skall stadgemässigt bestämmas örn avsättningar
till fonden, örn fondens tagande i anspråk samt huruvida och efter vilka
grunder ränta skall läggas till fonden, torde oftast vara obehövligt, och stadgandena
härom komme att medföra onödigt besvär och omgång. Likaså och
i än högre grad den föreslagna bestämmelsen örn att stadga ävensom stadgeändring
skall fastställas av Kungl. Majit. Denna anordning skulle tillika
innebära ett ej erforderligt intrång på den kommunala självstyrelsen. Den
diskretionära prövning, som ankomma på Kungl. Majit och som i främsta
rummet torde avse ändamålet med fondbildningen och de maximibelopp, som
årligen finge avsättas till fonden, kan ock befaras erbjuda vissa svårigheter.
Hela denna byråkratiska apparat —- med granskning så till form som innehåll
av en massa kommunala fondstadgar — synes vara onödig. Den bleve i
vart fall betungande för kommunerna och komme att medföra en ej obetydlig
ökning i finansdepartementets arbetsbörda.
Då enligt förslaget regelmässigt (endast med visst undantag i avseende å
pensionsfond och försäkringsfond) kräves 2/3 majoritet för beslut örn, bl. a.,
avsättning av medel till särskild fond, må exempelvis framhållas, att detta
skulle medföra att för avsättningar till förnyelse- och utvidgningsfonder för
kommunala affärsverk, där fondering nu flerstädes äger rum, erfordrades
-— förutom den ovannämnda vidlyftiga stadgeapparaten — nämnda kvalificerade
majoritet.
Därest man vill anlita den förutnämnda av finansrådet förordade utvägen,
kunde till grund för lagstiftningen om särskilda fonder lämpligen läggas
följande regler.
Kommunerna tillerkännas rätt att med vanlig röstövervikt och utan medgivande
från myndighet besluta örn fondering dels av vinstmedel från kommunen
tillhörig inkomstgivande anstalt till ersättande av den värdeminskning,
som anstalten undergår, och till utvidgning av sådan anstalt (förnyelseoch
utvidgningsfond), dels av medel för beredande av pension åt kommunens
befattningshavare samt dessas hustrur och barn (pensionsfond) och
för andra försäkringsändamål (försäkringsfond) samt dels av medel för tillgodoseende
av kommunens behov att äga tillgång till rörelsekapital för bestridande
av löpande utgifter (kassaförlagsfond).
Med hänsyn till den frihet, som kommunerna nu anses äga i fråga örn
fondering av nöjesskatte- och hundskattemedel, torde de jämväl böra tillerkännas
sådan rätt, som nyss sagts, i avseende å dylika medel.
Vidare bör kommun berättigas att med kvalificerad majoritet — men utan
underställningsskyldighet •—- besluta örn fondering av medel till bestridande
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
av kostnaderna för förvärv av viss ägodel eller vissa ägodelar eller för anordnande
av visst eller vissa företag, vare sig beslut om ägodelens förvärvande
eller företagets anordnande fattats eller icke.
Härmed torde praktiskt taget de föreliggande fondbildningsbehoven bliva
täckta, åtminstone i det allra närmaste. För tillgodoseende av de behov av
fondbildning, som härutöver kunna ifrågakomma, erfordras allenast ett generellt
lagstadgande av den innebörd, att om kommun vill bilda särskild
fond för annat ändamål och avsätta medel till denna, kommunen har att
därtill söka Kungl. Maj:ts tillstånd, varjämte torde böra föreskrivas kvalificerad
majoritet för kommunens beslut örn sådan fondbildning.
Hava fondmedel avsatts för visst ändamål, böra de icke utan Kungl. Maj:ts
tillstånd få användas till annat ändamål.»
Finansrådet yttrar därjämte, att finansrådet icke funnit övertygande skäl
tala för anordningen med lånefond.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet gör följande uttalande:
»Vad till en början angår särskild fond hava de sakkunniga icke ansett behövligt
att uppräkna de olika slag av dylika fonder, som äro tillåtna. Häremot
torde enligt styrelsens mening icke någon erinran kunna göras, om,
såsom de sakkunniga föreslagit, beslut om sådan fond skall underställas
Kungl. Majit. Vill man emellertid i likhet med styrelsen lätta på underställningsskyldigheten,
synes en omformulering av stadgandet böra företagas i
syfte att förebygga missbruk.
Beslut om bildande av särskild fond skall enligt förslaget tillika innefatta
antagande av en stadga för fonden. Enligt styrelsens mening torde detta i
flertalet fall icke vara erforderligt, utan man synes kunna nöja sig med att
angiva ändamålet med fonden, exempelvis uppförande av nytt lasarett å viss
ort, mötande av skadeståndsrisk o. dyl. Ej heller anser styrelsen erforderligt
eller lämpligt för landstingens vidkommande, att dylikt beslut skall kräva
underställning. Den garanti, som ligger i 2/3 majoritet, synes nämligen
vara tillfyllest. Beträffande pensions- och försäkringsfonder bör enligt styrelsens
mening ej ens detta villkor gälla, utan beslut angående dylik fond
bör kunna fattas med enkel majoritet.»
Å andra sidan ifrågasättes av vissa myndigheter skärpning av garantierna
mot missbruk av fondbildningsrätten. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i
Stockholms län föreskrift, att avsättning av medel ej skall få ske förrän stadga
fastställts. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:
»För den händelse som missbruk av en rätt för kommunen att avsätta medel
till särskild fond skall räknas det förhållandet att en kommun på ett mera
hänsynslöst sätt utnyttjar förmånen av ett mer eller mindre tillfälligt större
skatteunderlag, torde kunna sägas att de föreslagna bestämmelserna icke innefatta
tillräcklig garanti mot missbruk av nämnda slag. Villkoret om två
tredjedelars majoritet för ett beslut angående avsättning av medel till särskild
fond synes icke i detta avseende vara till fyllest. Men så torde icke
heller vara förhållandet med föreskriften att beslut örn antagande av stadga
för särskild fond skall för att vinna bindande kraft underställas Kungl.
Maj:ts prövning och fastställelse, i det att en vägran av fastställelse icke rubbar
det förhållandet att skatten blivit uttagen eller komme att uttagas. En
verklig garanti mot missbruk av detta slag torde vinnas genom stadgande
av ett skattemaximum ställt i förhållande till vad som skulle erfordrats utan
avsättning av medel till särskild fond.
Bestämmelse saknas hur kommunen skall förhålla sig för den händelse
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
37
Kungl. Maj:t icke godkänner ett förslag till stadga för särskild fond. Därest
fastställelse vägrats av den grund att det ändamål, för vilket avsättningen
skett, icke är av beskaffenhet att kunna godkännas såsom sådant, bör kommunen
icke äga rätt att fatta beslut om ytterligare avsättning. Därjämte
torde det redan avsatta beloppet böra ingå bland inkomster i en följande
budget, så framt det icke, efter nytt beslut av kommunen, bindes vid en
stadga som kan av Kungl. Majit fastställas. Det torde böra övervägas, huruvida
icke föreskrifter i dessa avseenden äro erforderliga.»
Statskontoret gör följande uttalande:
»Ämbetsverket vill dock ej underlåta framhålla, att vissa erinringar tvivelsutan
kunna framföras mot en alltför stor frihet i fråga om rätt att fondera
kommunala inkomster. Särskilt må i sådant hänseende påpekas, att i vissa
fall förekomsten av lätt tillgängliga fondmedel kan innebära en frestelse att
taga tillgångarna i anspråk för utgifter, vilka icke äro strängt nödvändiga,
och att därigenom strävandena till sparsam hushållning inom den kommunala
förvaltningen kunna komma att motverkas. Med hänsyn härtill finner
statskontoret det angeläget, att — på sätt ock de sakkunniga i huvudsak iakttagit
— fondbildningen hålles inom bestämda, i författning klart uppdragna
gränser.
I likhet med de sakkunniga finner statskontoret det svårligen låta sig
göra att i lagen på ett uttömmande sätt uppräkna de olika ändamål, för
vilkas tillgodoseende särskild fond bör kunna inrättas. Från de synpunkter,
som ovan angivits, vore det dock enligt ämbetsverkets mening lämpligt, om
ovannämnda bestämmelse i 1 § förtydligades och konkretiserades genom angivande
av vissa typfall av fonder, som här kunna tänkas förekomma, vartill
förslagsvis borde fogas uttrycket ''ävensom för annat likartat ändamål’. Bland
exemplen borde enligt statskontorets mening icke medtagas kassaförlagsfond
och ej heller s. k. lånefond. Särskild kassaförlagsfond lärer nämligen knappast
vara erforderlig, då enligt förslaget övriga fondmedel skola kunna tjäna
som kassaförlag åt kommunen. Inrättandet av s. k. lånefond synes statskontoret
icke böra vara medgivet med hänsyn till svårbedömligheten av de faktorer,
på vilka uppläggandet av sådan fond alltid måste grundas, och det
spekulativa inslag, som är ofrånkomligt vid bedömanden av detta slag.»
Ur de yttranden, i vilka förslaget i angivna del lämnats i huvudsak utan
erinran, må anföras följande.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:
»Mot förslaget, att kommun för särskild fond skall antaga en stadga, synes
någon erinran icke kunna göras, ej heller mot att sådan stadga samt ändring
av densamma skall antagas med 2/3 majoritet och underställas Konungens
prövning och fastställelse. Likaså anser styrelsen, att beslut att avsätta
medel till sådan fond eller att taga medel ur densamma i anspråk på annat
sätt än i stadgan bestämts skall fattas med 2/3 majoritet och sådant beslut
sedermera underställas Konungen.
Andra stycket i 2 § innehåller följande: ’i stadga kan ock föreskrivas, att
fond skall förvaltas såsom särskild tillgång, skild från kommunens övriga
tillgångar’.
Det är svårt att med ledning av föreliggande motivering bestämt uppfatta
vad med stadgandet avses. Skulle det, som styrelsen förutsätter, innebära, att
medlen skola vara särskilt för sig placerade på betryggande siitt och särskilt
förvaltas och redovisas i kommunens allmänna räkenskaper, är därom ingen
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
Departements
chefen.
ting att säga; en sådan förutsättning synes dock böra gälla varje fond för
visst ändamål. Skulle avsikten åter vara att ge vissa fonder sådan särställning,
att deras medel i form av lån icke kunna tagas i anspråk för andra
ändamål än det, för vilket de äro fonderade, har styrelsen ingen invändning
att göra häremot, men de erforderliga bestämmelserna synas, med stöd av
innehållet i 8 §, första stycket, kunna intagas i fondens stadga.
Vad styrelsen genom erinran mot innehållet i 2 § velat varna för är, att
föreskrifterna om fonds förvaltning få sådan innebörd, att det kan göras gällande,
att medlen skola förvaltas, placeras och redovisas skilda från kommunens
övriga tillgångar på ett sådant sätt, att de icke ingå i kommunens allmänna
räkenskaper. Det saknas icke exempel på att fonder, som på dylikt
sätt intagit en särställning, ''tappats bort’ och kommunen gått medlen förlustig.
»
Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att de betänkligheter, som skulle kunna
hysas mot utsträckningen av rätten till fondbildningen, vore, att rätten kunde
missbrukas, men att beträffande särskilda fonder de föreslagna bestämmelserna
kunde anses betryggande.
Enligt gällande lagstiftning föreligger viss rätt att upplägga särskilda fonder.
Av vissa städer har uttalats, att redan denna möjlighet för dem innebure
en tillfredsställande lösning av frågan om fondbildningen, i vad denna avsåge
särskilda fonder. Från andra håll har emellertid med styrka vitsordats,
att behov av reglerande lagstiftning föreligger. Dels är innebörden av gällande
rätt i denna punkt oklar, och dels lärer stundom hava yppat sig behov
av särskilda fonder i sådana fall, där fondbildningen ansetts enligt gällande
rätt otillåten. För egen del finner jag läget vara sådant, att jämväl frågan
om särskilda fonder bör i lag regleras. Därvid beaktar jag även en sådan
omständighet som att de bestämmelser angående fondmedels nyttjande och
placering, vilka i lagförslaget upptagas, komma att bliva tillämpliga å ifrågavarande
fonder, varigenom vissa risker, som torde få anses förenade med nu
gällande fondbildningsrätt, bringas ur världen.
Av de inkomna yttrandena framgår emellertid, att man tämligen allmänt
anser de i promemorian uppställda reglerna såvitt angår vissa slag av mera
normalt förekommande fonder onödigt stränga och ägnade att försvåra en
redan förekommande, i och för sig nyttig fondbildning, beträffande vilken
missbruk veterligen icke framträtt. Jag finner för min del, att en sådan
uppmjukning av den föreslagna lagstiftningen bör vidtagas, att underlaget
för dessa anmärkningar bortfaller. Det synes mig lämpligt att, på sätt i några
yttranden föreslagits, en uppräkning i lagen sker av vissa slag av fonder,
som må fritt bildas genom beslut i enlighet med kommunallagarnas allmänna
föreskrifter och användas i enlighet med sitt ändamål. Sådana fonder äro
pensionsfond, annan försäkringsfond, kassaförlagsfond, förnyelsefond för
inkomstgivande anstalt samt fond för visst beslutat företag. Därest fråga
uppkommer om dylik fonds användning för annat ändamål än det, för vilket
den avsetts, lärer däremot kvalificerad majoritet och underställning hos
Kungl. Majit böra krävas. Den fondbildning, som sålunda blir i huvudsak
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
39
helt fri, torde komma att bliva den i praxis allmännast förekommande, och
den fara för ingrepp i den kommunala självstyrelsen och byråkratisering av
fondbildningsärendena, som man på vissa håll synes hava fruktat, torde genom
den nu nämnda uppmjukningen bortfalla.
Såsom jag redan förut yttrat, kan emellertid den fondbildning, som sålunda
skulle göras helt fri, icke anses täcka kommunernas hela behov av särskilda
fonder. Framhållas må, att redan nu, låt vara i inskränkt omfattning,
förekommer fondbildningsrätt utöver den angivna, i det att fondbildning i
vissa fall medgivits för »förhandenvarande behov», även där beslut örn dess
tillgodoseende ej fattats. Att medgiva en fri fondbildningsrätt för »förhandenvarande
behov» genom ett allmänt stadgande synes emellertid ej lämpligt.
Innebörden av uttrycket är nämligen så svävande, att det ej är ägnat att utgöra
ett # lagstiftningen angivet rättesnöre. För den fondbildning, som går
utöver den nyss angivna, synas i själva verket de i promemorian föreslagna
reglerna i huvudsak lämpliga. Huruvida de normer, som erfordras beträffande
dylika fonder, erhålla formen av »stadga» eller ej, lärer vara av underordnad
betydelse. Uttrycket »stadga» synes emellertid på sina håll uppfattas
på det sätt, att fråga skulle vara om mera vidlyftiga reglerande bestämmelser
för varje fond. Detta har visserligen, enligt vad som i promemorian uttryckligen
utsagts, ej varit förslagets mening. Dock synes det mig önskvärt, att
sådana uttryck, som kunna bibringa en uppfattning om tyngande formföreskrifter,
undvikas. En omarbetning av förslaget bar ock skett i sådant syfte.
Med den ståndpunkt jag nu angivit synes större anledning till särskilt
beaktande av landstingens speciella förhållanden såvitt angår särskilda fonder
ej längre föreligga.
I promemorian har uttalats, att särskilda fonder ej böra få avse mera allmänna
ändamål såsom fattigvård, arbetslöshetens bekämpande o. s. v. Vikten
av denna synpunkt har med skärpa framhållits i finansrådets yttrande.
Det torde hava varit promemorians mening att bringa denna synpunkt till
uttryck genom framhållandet av att särskild fond skall tillgodose ett särskilt,
uttryckligen angivet kommunalt behov. Då det mött svårigheter att här finna
en lämplig ännu mera preciserad formulering, har jag ansett den sålunda
föreslagna kunna godtagas. Någon risk för oriktig lagtillämpning härutinnan
torde ej föreligga, då avsättning till särskild fond av annat slag än de
uppräknade enligt förslaget kräver Kungl. Maj:ts medgivande.
Vad angår de olika slagen av uppräknade särskilda fonder bör beträffande
s. k. förnyelsefond märkas, alt sådan vanligen torde avse vidmakthållande
av en anläggning vid dess ursprungliga kapacitet. En förnyelse- och utvidgningsfond
innebär något mera, i det den jämväl avser en utökning av anläggningen.
För en sådan utvidgning bör enligt mitt förmenande den fria fondbildningsrätten
ej få användas, utan bör för fondbildning i dylikt syfte, därest
den ej avser visst redan beslutat företag, krävas de garantier, som ligga i den
kvalificerade majoriteten och Kungl. Maj:ts tillstånd. Rätten till fri fondbildning
har ansetts böra begränsas att avse förnyelsefond, bildad av inkomstöverskott
från vederbörande verk. Förnyelsefonder pläga uppläggas
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
endast av sådana medel. Vad angår frågan om tillåtligheten av kassaförlagsfonder
torde statskontorets antagande, att behovet av kassaförlag skulle vara
tillräckligt tillgodosett genom kommunernas rätt att nyttja övriga fonders
medel, knappast vara riktigt. Framför allt för kommunala affärsverk torde
behov av särskilda kassaförlagsfonder stundom föreligga. Det ligger i sakens
natur, att för nyttjande av kassaförlagsfonds medel andra regler erfordras
än för övriga fonder. Till denna fråga skall jag i det följande återkomma.
Frågan, i vad mån fri fondbildning skall ske för bestämda ändamål, har
av mig ansetts böra besvaras på det sätt, att dylik fondbildning bör få äga
rum i fråga om beslutat företag. Den av mig föreslagna formuleringen ansluter
sig nära till den av borgmästaren Fant på sin tid framlagda. Enligt praxis
torde fondbildning för ännu ej beslutat bestämt företag få ske endast om det
behov, varom fråga är, kan anses »förhandenvarande». Jag har redan angivit
de skäl, som avhålla mig från att i lagen upptaga sistnämnda begreppsbestämning.
I finansrådets yttrande uttalas, att fond för bestämt företag -—
beslutat eller ej beslutat — borde få bildas med kvalificerad majoritet men
utan underställning. Mig förefaller det riktigast att, på sätt redan antytts,
under den fria fondbildningsrätten, som ej kräver vare sig kvalificerad majoritet
eller underställning, inbegripa fondbildning för redan beslutat bestämt
företag men för fondbildningsrätten i fråga om ej beslutat företag uppställa
krav ej blott på kvalificerad majoritet utan även på underställning. Erfarenheten
från de kommunala låneärendenas handläggning torde visa, att den
form för prövningen, som underställningen innebär, ej kan väntas bliva tyngande.
Intet bör för övrigt hindra att, därest en fortsatt fondbildning under
ett flertal år avses, inhämta Kungl. Maj:ts medgivande på en gång när fonden
upplägges, varigenom besvärande omgång i fortsättningen onödiggöres.
Vad angår de i ett par yttranden gjorda uttalandena om s. k. lånefond vill
jag endast framhålla följande. Huruvida och i vilken omfattning sådana fonder
böra bildas, har ej i promemorian besvarats. Innebörden av förslaget
härutinnan torde vara, att därest sådana fonder eljest skulle vara önskvärda,
deras tillkomst ej hindras genom den nya lagstiftningen. Därest lånefond
skulle uppläggas, kan uppenbarligen ej fråga bliva om fondens användande
utan Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall lämnade medgivande, enär eljest kommunallagarnas
bestämmelser om Kungl. Maj:ts prövning av låneärenden
skulle åsidosättas. Det är likaledes klart, att lånefond ej vid någon tidpunkt
skulle få innehålla mera medel än som med säkerhet inom kort skulle
erfordras för upplåning. Något ställningstagande till frågan örn lämpligheten
av dylik fond torde emellertid ej erfordras i detta sammanhang.
Rörande särskilda fonder må slutligen framhållas, att då stadga ej blir
erforderlig för sådana fonder, föreskrift ej heller torde behövas rörande möjligheten
att förvalta fond såsom särskild tillgång, skild från kommunens
övriga tillgångar. Att hinder mot ett bokföringsmässigt avskiljande av
exempelvis en pensionsfond eller en försäkringsfond från kommunens övriga
tillgångar ej föreligger, torde ligga i sakens natur.
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
41
Allmän fond.
I promemorian anföres rörande behovet av fonder för utjämning av skattetrycket
mellan olika år:
»I diskussionen om den kommunala fondbildningen har ett av de främsta
argumenten för dennas utsträckning varit, att utdebiteringen bör hållas något
så när jämn. Betydelsen av denna synpunkt bör helt säkert ej underskattas.
Särskilt en hastig mera betydande höjning av skatten förorsakar
ofta stora svårigheter, därvid jämväl måste tagas i betraktande att skatten
bestämmes och uttages långt efter det skattebetalarna åtnjutit den skattepliktiga
inkomst, till vilken skatten hänför sig. Ej minst för näringslivet
är det av vikt, att grunden för beräkning av skatteomkostnader ej för mycket
växlar. Under goda tider skedda avsättningar till särskilda fonder kunna
visserligen vara ägnade att främja utdebiteringens jämnhet, men de möjligheter,
som därigenom erbjudas, torde icke var tillräckliga. Behov synes därför
föreligga av en fond med uppgift att utjämna skattetrycket mellan skilda
år. För dylik fond synes benämningen ''allmän fond’ vara lämplig. Det
torde visserligen icke vara att förvänta eller ens vara lämpligt, att en kommun
skall kunna uppsamla en dylik fond av den storlek, att kommunen
i depressionstid kan med dess hjälp undvika varje höjning av skatten. Möjligt
synes emellertid vara att uppnå en sådan storlek å fonden, att kommunen
kan under den dåliga konjunkturen, utan oskälig inskränkning av sin
verksamhet, hålla skatten märkbart lägre än vad som annars skulle hava
varit fallet. Önskvärdheten av en sådan konjunkturutjämning har ovan
framhållits.
Det inträffar ej sällan, att i en kommun bedrives företag för industriell eller
liknande verksamhet, vilken kan väntas bliva till tiden starkt begränsad.
Då ett dylikt företag kan förorsaka kommunen avsevärda utgifter just genom
sitt upphörande eller sin flyttning från kommunen, i det därigenom kan
vållas arbetslöshet och kostnader för fattigvård m. m. samt tillika kommunens
avveckling av sin genom företaget nödtvunget ökade verksamhet kan
bliva dyrbar, är det rimligt, att medan företaget drives något högre skatt än
som eljest varit nödvändigt uttages och att företaget på så sätt får erlägga
skäliga belopp jämväl till bestridande av dessa framtida utgifter. Ett dylikt
syftemål kan vinnas genom avsättning till allmän fond.»
Beträffande reglerna örn allmänna fonder yttras i promemorian följande:
»Vad angår den närmare utformningen av reglerna örn allmän fond, synas
dessa böra göras något olika allt efter de omständigheter som föranleda avsättningen
till eller förbrukningen av fonden. Till hindrande av fondavsättning
till enskild skattebetalares oskäliga betungande samt obetänksam förbrukning
torde emellertid såsom ett gemensamt villkor böra uppställas krav
på kvalificerad majoritet såväl för avsättning av medel som ock för medlens
tagande i anspråk. De skäl, som tala för underställning av beslut örn av
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
sättning till och förbrukning av särskilda fonder, kunde måhända anses tala
även för en regelmässig underställning av sådana beslut i fråga om allmän
fond. Underställning skulle emellertid här såsom normal anordning föranleda
stora praktiska svårigheter. Varken kommunen eller den prövande
myndigheten kan förrän vid budgetens uppgörande med erforderlig säkerhet
överblicka, huruvida och i vad mån avsättning eller förbrukning är berättigad;
först vid budgetens uppgörande blir det utrett, huru hög utdebitering
erfordras, därest avsättning till eller förbrukning av fonden ej beräknas.
Beslut om fondering av ifrågavarande slag eller om fondmedels tagande i
anspråk bör alltså ske i samband med budgetens fastställande. Skulle dylikt
beslut underställas, komme därför Kungl. Maj:ts prövning att äga rum först
när kommunen fastställt utdebiteringens storlek och när uppgörandet av debiterings-
och uppbördslängden, måhända även utskyldernas uttagande påbörjats.
Försåvitt icke underställningen skall vara meningslös, måste ett
beslut av Kungl. Majit örn upphävande av kommunens beslut beträffande
avsättning till eller användning av allmän fond tillika innefatta föreskrift
örn den av upphävandet betingade ändringen av utdebiteringens storlek.
Ehuru dylik föreskrift någon gång måste givas (jfr R. 1925 not. S 178), förorsakar
den uppenbarligen betydande olägenheter, önskvärt är ock, att Kungl.
Majit icke besväras med mindre verklig anledning därtill föreligger. Lagbestämmelserna
böra därför så avfattas, att underställning endast skall ifrågakomma
undantagsvis. Det har därför ansetts lämpligt att i lagen införa
en bestämmelse, varigenom kommunen medgives att inom vissa gränser
utan underställning besluta om avsättning till eller förbrukning av allmän
fond. Försiktigheten synes likvisst bjuda, att ej i sådant avseende större
rätt medgives än förhållandena med hänsyn till förut anförda synpunkter
direkt påkalla.
På grund av det nu anförda framlägges ett förslag av följande innebörd.
Utan underställning må avsättning till allmän fond ske, därest den utdebitering,
som utan avsättning till allmän fond erfordras för nästföljande år, understiger
medeltalet av vad som under de fem närmast föregående åren uttagits
för varje skattekrona. Genom avsättningen må utdebiteringen av allmän
kommunalskatt ökas med högst hälften av vad som skulle hava erfordrats
för att uppbringa utdebiteringen till nämnda medeltal. Till förhindrande
av att allmän fond blir större än förhållandena kräva föreskrives,
att fonden icke får genom underställningsfri avsättning ökas utöver ett belopp
motsvarande hälften av vad som närmast föregående år skolat täckas
av kommunal progressivskatt och allmän kommunalskatt. Förbrukning av
allmän fond utan underställning skall få ske, därest den utdebitering av
allmän kommunalskatt för varje skattekrona, som utan användning av fondens
medel erfordras för det nästföljande året, överstiger medeltalet av vad
som under de närmast föregående fem åren utdebiterats för varje skattekrona.
Genom förbrukningen av fondens medel må utdebiteringen av allmän
kommunalskatt minskas med högst hälften av vad som skulle hava
erfordrats för att nedbringa utdebiteringen till nämnda medeltal. Till för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
43
hindrande att hela fonden förbrukas redan under det första eller andra året
av en nedgångsperiod bestämmes, att ur fonden under ett år icke får tagas i
anspråk mer än en tredjedel av det högsta belopp, vartill fonden uppgått vid
slutet av något av de tre närmast föregående kalenderåren före beslutet. Det
torde böra framhållas, att beslut örn avsättning eller förbrukning enligt dessa
regler kommer att gälla visst bestämt belopp och att följaktligen ett sådant
beslut som att till fonden skall läggas exempelvis 50 öre för varje skattekrona
är felaktigt. Därest en kommun, som beslutar avsätta medel till allmän fond,
för sina övriga utgifter icke tager den kommunala progressivskattens hela
tillgängliga belopp i anspråk, följer av förslaget, att kommunen för täckande
av anslaget till allmänna fonden skall uttaga ytterligare progressivskatt med
vanlig begränsning.* 1
De nu nämnda reglernas verkningar belysas i ett antal vid denna promemoria
fogade tabeller — — —, vilka visa, huru stora belopp få avsättas
eller tagas i anspråk samt huru utdebiteringen därav påverkas, om varje
år högsta möjliga belopp avsättes eller tages i anspråk. I verkligheten
kunna förhållandena förmodas komma att ställa sig något annorlunda än
tabellerna utvisa, enär det kan antagas, att kommunerna ofta ej skola finna
anledning att taga sina fonders medel i anspråk, när fråga är om en blott
obetydlig höjning av utdebiteringen.
Det kan emellertid tänkas förekomma, att kommun har berättigad önskan
att göra avsättning till allmän fond eller taga sådan fonds medel i anspråk i
större utsträckning än som enligt de angivna reglerna är tillåtet utan underställning.
Så kan större avsättning vara önskvärd exempelvis när ett mycket
stort tillfälligt beskattningsföremål finnes eller när fara föreligger för en
stor skatterestitution. Extraordinär förbrukning kan ifrågakomma, när
kommun skall restituera ett stort skattebelopp. De vanliga reglerna bliva
stundom icke lämpliga, då förhållandet mellan femårsmedeltalet och den
eljest nödiga uttaxeringen förskjutits därigenom att kommunens uppgifter
ökats; skolväsendet har t. ex. överflyttats från församlingen till den bor
1
Ovan berörda förhållanden belysas i promemorian genom följande exempel.
I en kommun finnas 20 000 skattekronor. Den kommunala progressivskattens tillgängliga
grundbelopp uppgår till 30 000 kronor. Medelutdebiteringen för de fem senaste åren har
varit 5 kronor för varje skattekrona. Det belopp, som, frånsett avsättning till fonden, skall
täckas av kommunalskatt, uppgår till 80 000 kronor. Av sistnämnda belopp får en fjärdedel eller
20 000 kronor täckas med progressivskatt, under det att med den allmänna kommunalskatten
skall täckas återstående 60 000 kronor, motsvarande en utdebitering å 3 kronor för varje
skattekrona. Till allmänna fonden får högst avsättas dels, att täckas med allmän kommunalskatt,
vad som motsvarar en höjning av utdebileringen med 1 krona, d. v. s. 20 000 kronor,
dels ock, att täckas med progressivskatt, en tredjedel av 20 000 kronor eller 6,666 kronor
67 öre, varför högsta tillåtna anslaget till allmänna fonden blir 26 666 kronor 67 öre.
Därest beslut örn avsättning eller användning fattas år 1940, skall jämförelse ske med medeltalet
av de åren 1935—1939 beslutade utdebiteringarna. Fonden må genom 1940 fattat beslut
ej bringas att överstiga hälften av vad som enligt beslut 1939 skolat täckas med allmän
kommunalskatt och kommunal progressivskatt. Av fonden får genom beslut 1940 ej förbrukas
mer än en tredjedel av det högsta belopp, vartill fonden uppgått vid slutet av något
av åren 1937—1939.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 202
gerliga kommunen. En nybildad kommun saknar jämförelsetal. Kommunerna
böra därför hava möjlighet att efter Kungl. Maj:ts tillstånd avsätta
medel till fonder eller taga i anspråk fondmedel i större utsträckning än den
normalt tillåtna. Kungl. Majit kan vid sitt medgivande föreskriva villkor;
gives sålunda tillstånd att avsätta medel i anledning av en hotande skatterestitution,
böra dessa medel icke få tagas i anspråk förrän frågan om
skatterestitutionen slutligen avgjorts. Tillståndet kan meddelas för flera år
i följd; detta synes vara lämpligt särskilt vid medgivande i anledning av att
kommunens uppgifter ökats.
Genom förslaget om extraordinär avsättning i vissa fall till allmän fond
torde även en tillfredsställande lösning vinnas av det spörsmål, som avses i
det i motionen II: 50 år 1934 framställda yrkandet om föreskrift, att kommun
skulle vara skyldig att fondera skattemedel, som hänföra sig till överklagade
taxeringar. Det nuvarande förfarandet är onekligen ägnat att i dylika fall
kunna medföra stora olägenheter för kommunerna. Vanligen dröjer det flera
år efter det skatten inbetalts och förbrukats, tills skatteärendet slutligen avgöres.
Går utslaget kommunen emot, åligger det denna att återbetala skatten
jämte ränta efter 5 %. Ofta avgöras en skattskyldigs taxeringar för flera
år samtidigt; då i regel samma principfråga är avgörande för alla årens taxeringar,
kommer kommunen, om den tappar beträffande ett års taxeringar,
att tappa jämväl i avseende å övriga års taxeringar. Särskilt i en mindre
kommun kan det bliva ett i förhållande till skatteunderlaget stort belopp, som
kommunen skall utgiva på en gång. Mycket av denna olägenhet skulle undanröjas,
därest balansen av beskattningsmål hos kammarrätten kunde nedbringas,
så att ärendena finge ett snabbare avgörande än för närvarande. I
de fall, då spörsmålet gäller en principfråga, bör, örn detta sker, regeringsrättens
beslut kunna meddelas så snart, att hänsyn därtill kan tagas vid senare
taxeringar, varigenom det föreliggande spörsmålets räckvidd minskas.
Frågan i vad mån nu rådande missförhållande kan avhjälpas på denna
väg ligger utom ramen för denna utredning. Även örn de mest omfattande
åtgärder i berörda avseende vidtagas, måste man dock räkna med att resultaten
av dessa först småningom kunna göra sig gällande, varför skäl
otvivelaktigt tala för andra åtgärder. Emellertid kan avsättning i enlighet med
vad i motionen II: 50 vid 1934 års riksdag påyrkats ej tillrådas såsom normal
anordning. Besvär i taxeringsmål kunna vara mer eller mindre starkt grundade.
Om det slutliga avgörandet utfaller till kommunens fördel, hava de
skattskyldiga, som lagt upp fond för att möta eventuell förlust, i onödan betungats.
Med hänsyn redan till denna synpunkt synes en dylik fondbildning
icke kunna påbjudas. För en kommun, som anser sig löpa verklig fara för
större skatterestitution, bör emellertid, om den skall föra en försiktig finanspolitik,
fondbildning jämväl kunna komma under övervägande. Såsom redan
framhållits kan också fara för skatterestitution utgöra skäl för Kungl. Majit
att medgiva större avsättning till allmän fond än den normala, liksom Kungl.
Maj :t bör kunna tillåta, att allmän fonds medel tagas i anspråk för att lindra
verkningarna av en större skatterestitution.
Kungl. Maj.ts proposition nr.202-
45
För allmän fond synes stadga vanligen ej vara behövlig. Där fråga blir
om extraordinär avsättning till eller förbrukning av allmän fond och följaktligen
Konungens tillstånd erfordras, kan det emellertid visa sig lämpligt, att
sådant tillstånd meddelas i en stadga, vari närmare villkor för avsättningen
eller förbrukningen angivas.
Anledning synes ej föreligga att medgiva kommun rätt att utan underställning,
utöver avsättning som eljest är tillåten, göra ytterligare den avsättning
till allmän fond, som läggande av ränta till fonden skulle innebära. Är utdebiteringen
för året i förhållande till medeltalet för de föregående åren sådan,
att avsättning må äga rum, men hindras avsättning av att fonden uppgår
till sitt maximibelopp, synes denna omständighet stundom kunna utgöra
anledning att söka Konungens tillstånd till en räntan motsvarande ytterligare
avsättning.
Att — i likhet med vad som ofta sker i Finland — till allmän fond regelmässigt
avsätta viss del av budgetöverskottet för varje år synes åtminstone
för närvarande icke böra ifrågasättas. Ett skäl mot en regel, som medgåve
sådan avsättning, är, att majoriteten av de beslutande skulle kunna missbruka
medgivandet till att genom medvetet felaktig beräkning av budgeten
åstadkomma överskott och således få tillfälle till fondbildning utan de garantier,
lagen eljest uppställer.»
De i nu återgivna del av promemorian omförmälda tabellerna torde få fogas
såsom bilaga till statsrådsprotokollet (Bilaga 2). I
I samtliga yttranden tillstyrkes lagstiftning, varigenom avsättning till fond
för utjämning av skattetrycket mellan skilda år bleve tillåten.
Ur yttrandena må anföras följande:
Stockholms stads drätselnämnd uttalar, att ifrågavarande fondbildning
knappast kan förväntas få någon större praktisk betydelse för Stockholm, och
anser det lämpligare, om Kungl. Maj:ts befogenhet att medgiva utsträckning
av den mera normala fondbildningen begränsades till att fastställa principerna
vid indelningsändring, skolväsendets överflyttande och andra liknande fall.
Stockholms stadskollegium har i huvudsak intet att erinra mot de föreslagna
bestämmelserna om allmän fond.
Drätselkammaren i Linköping gör följande uttalande:
»Förslagsställarna hava ansett ett regelmässigt avsättande — i likhet med
vad som ofta sker i Finland — av viss del av budgetöverskottet för varje år
till den allmänna fonden för närvarande icke böra ifrågasättas och hava som
skäl mot medgivande till en sådan regelmässig avsättning framhållit, att majoriteten
av de beslutande skulle kunna missbruka medgivandet till att åstadkomma
överskott genom medvetet felaktig beräkning av budgeten.
Även örn ett medgivande till avsättning på angivet sätt skulle i ett eller
annat fall leda till missbruk på sätt förslagsställarna påpekat, så vore väl
därigenom någon större olycka ej att befara, örn, såsom ju förslaget innebär,
det stadgas en begränsning av den allmänna fondens storlek. För de enstaka
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
fall av missbruk, som tilläventyrs kunna tänkas uppkomma, bör väl ej det
överväldigande antalet av landets kommuner få avstå från den mest naturliga
utvägen att skapa en skatteregleringsfond. Ty denna utväg ligger enligt
drätselkammarens mening just däruti, att budgetöverskotten få tillföras
fonden.
Genom överskottens avsättande kan nämligen skatteregleringsfonden så
småningom komma till stånd, utan att någon direkt uttaxering för fondens
skapande blir synlig. Och principen att varje års skattebetalare skall bära
sin egen börda kan vinna en fullständigare tillämpning därigenom, att budgeten
göres i möjligaste mån oberoende av överskott och brist från tidigare år.
Kommuner, som under fem år eller däröver haft samma uttaxering, skulle,
om herrar Kuylenstiernas och Thomassons förslag bleve upphöjt till lag, icke
kunna vidtaga några åtgärder för skapande av en allmän fond, förrän kommunen
bleve i stånd att sänka sin uttaxering.
Drätselkammaren håller alltså före, att kommun, som föredrager att upplägga
allmän fond genom att till densamma överföra alla uppkommande budgetöverskott
framför att begagna den i § 5 mom. 1 av förslaget till lag örn
kommunal fondbildning angivna metoden, må få göra detta och vara berättigad
att av den allmänna fonden täcka uppkommande budgetunderskott, allt
på sätt i vederbörlig ordning antagen och fastställd stadga närmare angiver.
Föredrager kommun att begagna sig av den nu angivna utvägen att bilda
skatteregleringsfond, bör beslut därom komma till stånd inom viss tid, exempelvis
ett år, efter ikraftträdandet av lagen om kommunal fondbildning.»
Drätselkammaren i Norrköping anför, bland annat, att det torde föreligga
ett oemotsägligt behov av en laglig reglering av möjligheten att bilda fonder
för utjämning av skattetrycket mellan olika år, ehuru detta behov ej i praktiken
vore eller kunde komma att visa sig synnerligen stort, men att det vore
fullt tillräckligt, om till kommunallagarna fogades en enkel och för gemene
man lättfattlig bestämmelse av huvudsakligt innehåll, att kommun medgåves
rätt att i goda tider avsätta medel för att tagas i anspråk under dåliga
tider.
Drätselkammaren i Gävle anser, att kommunens frihet att upplägga en
effektiv skatteutjämningsfond blivit för mycket beskuren och att det vore
fara värt, att syftet med fonden förfelades.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott gör följande uttalande:
»Den allmänna fonden är--— avsedd att fungera såsom en skatte
regleringsfond.
Att en dylik fondering kan vara av den största betydelse för
framförallt primärkommunerna torde få anses uppenbart. Med beaktande
av de bestämmelser, vilka föreslagits, för att dylik fondering utan särskilt
medgivande skall få äga rum, synes emellertid icke troligt, att avsättning
inom överskådlig tid till skatteregleringsfond skall kunna verkställas av
landstingen. Det synes med hänsyn till den under senare åren föreliggande
synnerligen kraftiga utvidgningen av landstingens verksamhet — en utvidgning,
som av förefintliga reformförslag att döma torde komma att fortsätta
— knappast troligt, att utdebiteringen inom något landsting ett år skall
komma att inom en överskådlig framtid understiga medeltalet av utdebiteringarna
inom samma landsting under nästföregående femårsperiod. Då det
emellertid torde jämväl för landstingen vara av väsentligt värde att till bemötande
av ej mindre befarad minskning i skatteunderlaget för ett kommande
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
47
år än även därunder beräknad ökning av landstingets totala utgifter äga möjlighet
avsätta medel till en skatteutjämningsfond, synas särskilda för landstingens
förhållanden och behov direkt anpassade men ändock mot missbruk
betryggande nya regler för sådan fondbildning böra utarbetas. Därest olägenhet
föreligger beträffande kravet på att beslut om särskild fonds tillskapande
skall underställas Konungen, torde sådan olägenhet vara ännu mera
framträdande vidkommande motsvarande krav ifråga om allmän fond. Ett
upphävande från Konungens sida utav ett av visst landsting fattat beslut
angående avsättning till eller tagande i anspråk av redan förefintlig allmän
fond, synes förvaltningsutskottet ofrånkomligen kunna få till följd, att landstinget
måste ånyo sammanträda för att besluta angående med anledning därav
föranledd ändring i årets utdebitering.»
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:
»Det synes länsstyrelsen kunna ifrågasättas, huruvida icke de förslag, som
föreligga i promemorian, i viss mån kunna vara ägnade att försvåra sänkning
av utdebiteringsprocenten och sålunda motverka de sparsamhetstendenser
inom de kommunala förvaltningarna, som leda till lägre beskattning. Örn
exempelvis en kommun av misstag eller felbedömning fastställt för hög utdebitering
ett eller flera år, kan härav följa, att utdebiteringen även för framtiden
hålles vid för hög nivå, därest tillräcklig majoritet inom kommunen
till fullo utnyttjar möjligheterna till bildande av allmän fond.
I fråga örn allmän fond vill länsstyrelsen härjämte framhålla vikten av
att reglerna göras så enkla och lättfattliga som möjligt. Alltför invecklade
regler leda lätt därhän, att i praktiken föreskrifterna lämnas mer eller mindre
åsido och vederbörande handla efter en förenklad, för lagstiftningen främmande
metod. Exempelvis hava de invecklade reglerna för skogsaccisfond
som bekant på många håll vållat så stora svårigheter, att ändring av desamma
varit ifrågasatt (1930 års riksdagsskrivelse nr 103). Huruvida de bestämmelser,
varom nu är fråga, skola kunna tillämpas utan liknande svårigheter
synes ovisst; då ett upphävande av beslut om avsättning till eller förbrukning
av fonderade medel skulle medföra stora praktiska olägenheter i
den mån detsamma skulle föranleda ändrade bestämmelser rörande utdebiteringens
storlek, framstår klart behovet av lätt tillämpade grundregler.»
Länsstyrelsen i Uppsala län anför:
»Länsstyrelsen är tveksam, huruvida det är möjligt att utforma allmänna
regler i lagen, passande för de vitt skilda förhållandena i olika kommuner
eller örn man icke även här måste förutsätta en särskild stadga för varje
kommun. Den vid promemorian fogade statistiken är alldeles för begränsad
för att kunna ge säker ledning i fråga örn de förhållanden, under vilka
avsättningen till en dylik skatteutjämningsfond kan vara behörig. Vissa
egendomligheter, som skulle inträda vid tillämpning av lagförslaget, belysas
dock av statistiken, exempelvis att avsättning till allmän fond kan ske även
vid mycket höga utdebiteringar, därför att förutsättningen för avsättningsrätt
är viss relation till föregående utdebitering och löpande stat, men icke den
absoluta debiteringen. I en kommun, där under en depressionsperiod huvuddelen
av beskattningen vilat mycket tungt på annan fastighet eller sådan
fastighet jämte jordbruksfastighet, kan det tänkas, att det skulle vara till
stor nytta, då konjunkturen stiger, att lätta beskattningen i all den utsträckning,
som förhållandena medgiva. I en sådan situation synes emellertid avsättning
till allmän fond kunna genomdrivas, till äventyrs mot fastighetsägarnas
önskningar. Avsättning till allmän fond kan också komma att ske.
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
då skatteutjämningsbidrag utgår till kommunen enligt därom gällande bestämmelser.
Det torde också böra påpekas, att vid ändringar i kommunal indelning,
till exempel utbrytning av ett köpingsområde från en stamkommun, variationer
i skattebelastningen, sänkning för den ena delen av stamkommunen och
höjning för den andra delen, kunna inträffa. Möjligen erfordras för dylika
fall särskilda regler.»
Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:
»Länsstyrelsen, som i huvudsak intet har att erinra mot det remitterade
förslaget, vill dock ifrågasätta, huruvida beträffande s. k. allmän fond i erforderlig
grad beaktats de sedan länge pågående strävandena att erhålla ökad
kommunal skatteutjämning. I varje fall bör det val icke få förekomma att
avsättning till allmän fond sker, samtidigt som skatteutjämningsbidrag utgår
till vederbörande kommun, varjämte torde böra övervägas, huruvida dylikt
bidrag må kunna utgå, så länge allmän fond kvarstår outnyttjad. Avsättning
till sådan fond torde vidare icke böra få ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd,
då högsta uttaxeringen överstiger den i kommunallagarna i annat sammanhang
angivna gränsen av nio kronor, respektive i stad tio kronor.»
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:
»Beträffande dessa allmänna fonder innefattar förslaget åtskilliga restriktioner,
som måste anses motverka den i och för sig uppmuntransvärda tendensen
att genom fonder av detta slag utjämna skattetrycket inom kommunerna
mellan olika år. Avsättning får äga rum endast i samband med lindring
av kommunalskatt i förhållande till medeltalet av utdebiteringar under
de tre senasle åren. Avsättningens storlek är vidare reglerad av en del rätt
invecklade föreskrifter i förslaget och för beslut om avsättning av detta slag
erfordras kvalificerad majoritet. Restriktionerna hava tillkommit för att
förhindra missbruk av rätten till fondbildning, men faran härför synes knappast
vara stor. Det måste nämligen ihågkommas, att avsättning till allmän
fond alltid innebär, att de skattdragande avstå från eljest förefintlig möjlighet
att begagna sig av tillgängliga medel för vinnande av lindring i sin skattebörda.
I detta förhållande ligger en mycket värdefull garanti mot missbruk
av fondbildningsrätten. Bibehålies fordran på kvalificerad majoritet för beslut
av denna art torde det ofta bliva mycket svårt för anhängarna av en framsynt
kommunalpolitik att gentemot kommunalmän med annan läggning genomdriva
beslut örn avsättande av medel till en skatleutjämningsfond. Det
synes i viss mån inkonsekvent av de sakkunniga att å den ena sidan tillerkänna
kommunerna rätt till fondbildning i skatteutjämningssyfte, men å
den andra sidan förbinda denna rätt med sådana restriktioner, att rätten i
praktiken icke torde komma till användning i den utsträckning, som i och
för sig och väl även av de sakkunniga anses önskvärd. I detta sammanhang
torde böra framhållas, att just den omständigheten, att avsättningen skall
beslutas i samband med fastställandet av utdebiteringen och att sålunda den
beslutande myndigheten ställes inför alternativen antingen avsättning och
mindre skattelindring eller större skattelindring utan avsättning, i särskild
grad är ägnad motverka avsättningen av medel till allmän fond. Fråga kan
vara, om icke det av drätselkammaren i Linköping förordade, i Finland praktiserade
systemet att låta avsättningarna regelmässigt omfatta viss del av
budgetöverskottet i mindre grad försvårar fondbildningar av detta slag. Vad
de sakkunniga gentemot en dylik ordning invänt synes icke övertygande.
Det torde nämligen knappast behöva befaras, att kommunalrepresentationerna
i större utsträckning beräkna budgeten i överkant endast i syfte att åväga
-
Kungl. Mai.ts proposition nr 202.
49
bringa en i lag icke tillåten fondbildning, och, om tendenser i dylik riktning
yppa sig, torde möjligheter till deras bekämpande icke saknas.»
Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att med tanke på den stora räckvidd
ett lagförslag av förevarande art komme att få det förefölle önskvärt,
att de alltför tillkrånglade bestämmelserna i 5 § i förslaget såvitt möjligt
förenklades något.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att bestämmelserna i 5 § 1 mom. böra
på åtskilliga punkter förenklas och förtydligas.
Länsstyrelsen i Kristianstads län finner bestämmelserna i 5 § 1 mom. vara
svårförståeliga och kunna föranleda feltolkningar från de kommunala myndigheternas
sida.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:
»Möjligheten att bilda allmän fond (skatteutjämningsfond) synes vara den
betydelsefullaste nyheten i den blivande lagen. Härigenom möjliggöres den
eftersträvade skatteutjämningen mellan goda och svåra år och den kommunala
skuldsättningen kan i någon mån påverkas i gynnsam riktning.
Den så att säga tekniska anordningen av allmän fond synes länsstyrelsen
vara lycklig. För tagande i anspråk av medel ur fonden synes, såsom jämväl
de sakkunniga ansett, böra fordras kvalificerad majoritet. För avsättning
av medel till skatteregleringsfonder, vilka efter lagens ikraftträdande
säkerligen torde komma att bliva mycket vanliga, torde däremot knappast
vara erforderligt med annat än vanlig röstövervikt. Då beslut om utdebiteringen
inom kommunen och om anslag av sålunda uttaxerade medel kunna
fattas med enkel majoritet och en majoritetsgrupp med enkel röstövervikt i
viss utsträckning kan bestämma uttaxeringsbeliovet och sålunda jämväl skatten
i kommunen högre än minoriteten önskat, synes det följdriktigare att
jämväl tillåta en enkel majoritet inom den beslutande myndigheten att besluta
uttaxering jämväl för avsättning till en skatteregleringsfond än att härför
fordra två tredjedels majoritet.»
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:
»Vidkommande frågan örn s. k. allmän fond äro de reglerande föreskrifter,
enligt vilka sådan fond får bildas och tagas i anspråk, synnerligen försiktigt
avfattade. Ehuru Kungl. Maj:ts befallningshavande närmast skulle
vara böjd att tillåta något större frihet i detta hänseende, föreligga å andra
sidan givetvis goda skäl att på detta oprövade område framgå med varsamhet;
och då därjämte enligt förslaget Kungl. Majit skulle kunna i särskilda
fall medgiva avsättning till fond, respektive tagande i anspråk av sådan utöver
vad regelmässigt vore medgivet, har Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke funnit anledning till erinran mot bestämmelserna i fråga.
I formellt hänseende får Kungl. Maj:ts befallningshavande däremot föreslå,
att namnet ''allmän fond’ utbytes mot skatteutjämningsfond, såsom tydligt
angivande det därmed avsedda ändamålet.»
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att, då den sammanlagda tiden
för en hög- och lågkonjunktur väl ofta överstege fem år, det syntes kunna
ifrågasättas, att den normgivande tidsperioden något förlängdes, förslagsvis
med två år.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det kunna sättas i fråga, huruvida
Bihang lill riksdagens protokoll 19116. 1 sami. Nr ■ 4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 202-
icke garantierna enligt förslaget ginge väl långt i fråga om den allmänna fonden,
d. v. s. om det icke utan risk kunde tillåtas en något högre avsättning
till fonden.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:
»Beträffande allmän fond för utjämning av skattetrycket emellan olika år
så synes länsstyrelsen ett behov föreligga för en laglig reglering av möjligheten
tili bildande av fonder för detta ändamål. Enligt länsstyrelsens uppfattning
skulle bestämmelserna härom dock kunna göras betydligt enklare
och inrymmas i kommunallagarna.
Av anledning, som de sakkunniga själva uppgivit, har underställning av
beslut rörande avsättning till eller förbrukning av allmän fond icke föreslagits.
Man har därför sökt genom invecklade former skapa garanti mot missbruk
av fondbildningen, vilket enligt länsstyrelsens åsikt kommer att försvåra
densamma. Länsstyrelsen hyser den uppfattningen att jämväl utan
dessa föreskrifter sistnämnda slag av folkbildning icke kommer att missbrukas.
»
Statskontoret anför:
»För utjämning av skattetrycket mellan olika år skall kommun enligt förslaget
kunna upplägga en allmän fond. Statskontoret, som vill föreslå,
att sådan fond med hänsyn till sitt ändamål benämnes skatteutjämningsfond,
finner de föreslagna bestämmelserna om avsättning till fonden och disposition
av fondens medel i huvudsak väl avvägda och betryggande. Det synes
dock ämbetsverket kunna ifrågasättas, om tillräcklig anledning föreligger
att låta den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj:t att meddela särskilda
bestämmelser rörande avsättning till fonden och disposition av fondmedlen
avse andra fall än sådana, då huvudreglerna av någon anledning, exempelvis
vid kommunal nybildning eller indelningsändring, icke kunna tillämpas.»
Svenska stadsförbundets finansråd yttrar:
»I fråga örn förslaget om allmän fond (skatteutjämningsfond) har finansrådet
funnit anledning till erinran endast i en punkt. Enligt förslagets 6 §
skall "U majoritet erfordras för beslut om avsättning av medel till allmän
fond och örn tagande i anspråk av medel ur fonden. I sistnämnda avseende,
d. v. s. i fråga om beslut örn medlens ianspråktagande, synas övervägande
skäl tala för det av förslagsställarna uppställda kravet å kvalificerad majoritet.
Även örn, på sätt i 5 § angivits, de avsatta fondmedlen skyddats mot att
alltför snabbt konsumeras, kvarstår dock den fara, som kan ligga däri att
medlen för tidigt eller i för stor utsträckning tagas i anspråk redan i början
av en period, då tendens till stegring i skattesatsen visat sig. I sådant
läge kan bestämmelsen örn 2/3 majoritet visa sig gagnelig, i det att därigenom
niöjliggöres för en minoritet, som vill iakttaga större försiktighet vid fondmedlens
ianspråktagande, att göra sig gällande. Vad däremot angår kravet
å kvalificerad majoritet för beslut örn avsättning av medel till allmän fond,
torde enligt finansrådets förmenande övervägande skäl tala för att sådant
krav icke bör uppställas. Då beslut örn anslag av uttaxerade medel och örn
skattesatser fattas med enkel majoritet och en majoritetsgrupp med enkel
röstövervikt kan, som erfarenheten visat, i viss utsträckning bestämma uttaxeringsbehovet
och den därå grundade skattesatsen högre än vad minoriteten
ansett nödigt, synes det vara mindre följdriktigt att uppställa regler, varigenom
majoritetsgruppen förhindras att — inom de relativt snäva gränser, som
lagförslaget utstakar — fondera för skatteutjämningsändamål. Med hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
särskilt till det missnöje en hög skattesats uppväcker hos de skattebetalande
och de valpolitiska konsekvenser, som ett skattehöjande 1''onderingsbeslut kan
medföra, torde knappast stor fara föreligga för missbruk av fonderingsrätten
från sådan majoritetsgrupps sida.»
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund gör följande uttalande:
»Att kvalificerad majoritet skall vara erforderlig synes inkonsekvent. Med
enkel majoritet antages nämligen utgifts- och inkomststaten. Majoriteten
har här ett visst svängrum att beräkna de olika anslagsposterna mer eller
mindre frikostigt och att ställa medel till förfogande för oförutsedda behov
o. s. v. Vill man, att denna indirekta form för fondering av medel skall så
långt möjligt kunna undvikas, synes det följdriktigast, att beslut om avsättning
till allmän fond och att ur fonden taga medel i anspråk efter i promemorian
närmare angivna grunder, må kunna fattas med enkel majoritet.
Då villkoren för avsättning till fonden och rätten för kommunen att taga i
anspråk fondmedel äro matematiskt bestämda, vilket ock är fället beträffande
fonds maximistorlek, så synes någon fara för missbruk icke kunna
ifrågakomma, därigenom att ifrågavarande beslut må fattas med enkel majoritet.
För beslut örn att utöver den författningsenligt bestämda gränsen
få avsätta medel till denna fond eller taga medel i anspråk från densamma,
synes däremot två tredjedels majoritet jämte Konungens fastställelse av sådant
beslut, på sätt som förslaget anger, böra vara erforderligt.»
Stu reisen för svenska landstingsförbundet gör följande uttalande:
»Den allmänna fonden är som nämnts avsedd att vara en skatteregleringsfond.
Att en dylik fond är av den största betydelse för kommunerna torde
utan vidare vara tydligt och bestyrkes av de exempel, som de sakkunniga
anfört i sitt betänkande. Enligt den föreslagna allmänna regeln skulle avsättning
till sådan fond endast komma i fråga, därest utdebiteringen av allmän
kommunalskatt för varje skattekrona, som utan avsättning till fonden
erfordras för det följande året, understiger medeltalet av vad som under närmast
föregående feni åren utdebiterats för varje skattekrona. Såvitt man nu
kan bedöma, torde avsättning enligt denna regel i allmänhet icke kunna göras
av landstingen. Orsaken härtill är givetvis, att med den synnerligen kraftiga
expansion av landstingens verksamhet, som under senare år skett och
att döma av förefintliga reformförslag i en framtid kommer att ske, den situationen
knappast torde kunna inom överskådlig tid förväntas föreligga
för ett landsting, att utdebiteringen ett år skulle understiga medeltalet under
den närmast förflutna femårsperioden.
Man kan visserligen säga, att behovet och betydelsen ur skattedragarens
synpunkt av en skatteutjämningsfond är mindre i fråga om landstingen än i
fråga om primärkommunerna, enär en depressionsperiod i regel träffar dessa
kraftigare än landstingen. Primärkommunerna hava nämligen vid en dylik
period alt emotse icke blott sänkt skatteunderlag utan även starkt ökade utgifter
för arbetslöshetens bekämpande, fattigvård m. m., medan en kris för
landstingen huvudsakligen gör sig kännbar i fråga örn skatteunderlagets
nedgång. lin skatteutjämningsfond är därför ej av fullt samma betydelse
för landstingen som för primärkommunerna. Men att stort behov av fonderingsmöjlighet
i detta hänseende föreligger även för landstingens vidkommande
är otvivelaktigt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle detta önskemål
kunna tillgodoses endast därigenom, alt Konungen lämnade tillstånd härtill,
örn särskilda skäl förelåge. litt dylikt villkor måste tydligen bliva synnerligen
betungande, örn Kungl. Majlis tillstånd skall behöva inhämtas för varje
gång avsättning lill dylik fond skall företagas. Enligt styrelsens mening är
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
Departements
chefen.
det tillfyllest, om Kungl. Majit en gång för alla vid dylik fonds uppläggande
meddelade vissa allmänna bestämmelser angående avsättning till och ianspråktagande
av medel ur densamma. Då landstingen i enlighet med vad
ovan anförts i regel icke skulle få någon underställningsfri fonderingsrätt
i förevarande fall, synes kunna ifrågasättas, örn man icke borde för deras
vidkommande helt slopa kravet på underställning beträffande beslut om allmän
fond.
I fråga örn de i 5 § av lagförslaget intagna stadgandena örn underställningsfri
fondering har styrelsen ingen annan erinran att göra, än att det knappast
förefaller vara påkallat att fordra kvalificerad majoritet för avsättning till
dylik fond, då övriga föreslagna bestämmelser synas erbjuda tillräcklig garanti
mot missbruk.»
Såsom av redogörelsen för de avgivna yttrandena framgår, har en enstämmig
mening rått örn önskvärdheten av sådan fondbildning, som den allmänna
fonden är avsedd att tillgodose. Yrkanden hava t. o. m. framkommit
om en av underställning hos Kungl. Majit oberoende vidsträcktare fondbildningsrätt
än som i promemorian ifrågasatts. I det stora hela har emellertid
den i promemorian föreslagna avgränsningen av den underställningsfria
fondbildningsrätten vunnit de hörda myndigheternas och sammanslutningarnas
gillande. Jag finner också, med hänsyn till att det gäller införandet
av en hittills oprövad finansieringsmetod, det framlagda förslaget i
huvudsak väl avvägt. I ett pär yttranden har antytts möjligheten att i stället
metodiskt fondera viss del av budgetöverskotten för kommande behov. Ett
sådant förslag skulle i viss mån innebära en anslutning till den av staten tilllämpade
metoden med en kassafond för utjämnande av över- och underskott
i budgeten och har i och för sig ej den principiella räckvidd som den
fondbildning, varom nu är fråga. Praktisk betydelse för en mera effektiv
budgetutjämning skulle denna metod få endast örn man på förhand medvetet
räknade med budgetöverskott, men ett sådant förfarande skulle ur allmänna
liushållningssynpunkter vara förkastligt. Anmärkningar hava ock från ett
par håll framställts på grund av att de regler, som bestämma den underställningsfria
fondbildningsrätten, äro till sin avfattning tämligen invecklade.
Det synes emellertid knappast möjligt att härutinnan ernå någon förenkling.
Olika meningar hava yppats rörande frågan huruvida, på sätt förslagsställarna
tänkt sig, kvalificerad majoritet bör erfordras för den underställningsfria
fondbildning, varom nu är fråga, och för ianspråktagande av allmän
fonds medel. För egen del biträder jag styrelsens för svenska landskommunernas
förbund mening, att kvalificerad majoritet ej bör fordras. Den
för en kommunal representation naturliga önskan att hålla utdebiteringen
så låg som möjligt synes mig utgöra en tillräckligt verkande återhållande
faktor, när det gäller fondavsättning, varom här är fråga, och den föreslagna
bestämmelsen, att under ett år ej må tagas i anspråk mer än en tredjedel
av det högsta belopp, vartill fonden uppgått vid slutet av något utav de tre
året för beslutet närmast föregående åren, torde utgöra ett tillfredsställande
skydd mot en alltför hastig förbrukning av insamlade fondmedel.
Kungl. Muj.ts proposition nr 202.
53
I några av yttrandena har uttalats, att avsättning till allmän fond utöver
den, som följer av den automatiskt verkande regeln, ej borde få förekomma.
Jag skall ej här upprepa de i promemorian framförda skälen för en dylik
längre gående fondbildningsrätt, utan vill endast framhålla, att ett behov av
sådan rätt otvivelaktigt kan föreligga, samt att de föreslagna garantierna med
dels kvalificerad majoritet, dels underställning torde vara tillräckliga för
att hindra varje missbruk. Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott
och styrelsen för svenska landstingsförbundet hava för landstingens vidkommande
ifrågasatt en fri fondbildningsrätt utöver den, som faller inom ramen
för den automatiskt verkande regeln. De skäl, som föranlett detta förslag,
finner jag berättigade för de fall, då landstingen hava särskild anledning
att räkna med en framtida höjning av sin utdebitering. Emellertid finner
jag det icke lämpligt att nu för vissa slag av kommunala bildningar fastställa
särskilda regler. Det behov av fondbildning, varom bär är fråga, kan med
fördel tillgodoses i den form, som gäller för fondavsättning utom ramen för
den automatiskt verkande regeln. Kungl. Maj:ts medgivande bör kunna
meddelas genom principbeslut, varigenom underställning av varje särskild
avsättning undvikes. Förfarandet vid den utsträckta fondbildningen behöver
alltså ej bliva nämnvärt mer tyngande än vid den underställningsfria
fondbildningen.
Frågan om fondbildning i kommuner med särskilt hög utdebitering samt
om fondbildningens förhållande till skatteutjämningsförfarandet har även berörts
i vissa yttranden. I och för sig kan en utjämning av skattetrycket mellan
de olika åren vara lika befogad vid hög utdebitering som vid låg utdebitering.
Sannolikt skulle emellertid, vare sig fråga är örn lämplig eller
olämplig fondbildning, sådan i kommuner med hög utdebitering bliva föga
lockande. Endast om en av fondbildning ökad utdebitering skulle resultera
i större skatteutjämningsbidrag, kan det antagas, att fondbildning komme att
företagas i sådana kommuner. Utgifter föranledda av fondbildning, varom
nu är fråga, torde emellertid såsom regel ej böra få medräknas vid skatteutjämningsbidragens
bestämmande. Särskild föreskrift i sådant avseende
torde icke erfordras, utan lärer behörig hänsyn till förhållandet kunna tagas
vid prövningen av skatteutjämningsärendena. Såvitt jag kan finna, utgör
utsikten att vid skatteutjämningsbidrags beviljande utgifter för fondbildning
ej skola medräknas en i och för sig tillräcklig garanti emot olämplig
fondbildning i kommuner med hög utdebitering.
I formellt avseende föranleder borttagandet av den kvalificerade majoriteten
vissa ändringar. Bl. a. kräves en särskild bestämmelse örn att Kungl.
Majit kan meddela bestämmelser om sättet för tillämpning av reglerna örn
den underställningsfria fondbildningsrätten vid indelningsändringar och överflyttning
av kommunala uppgifter från kommunbildningar av ett slag till
kommunbildningar av annat slag.
Förslag har framkommit om utbytande av termen »allmän fond» mot
»skattcutjämningsfond». Då det kan antagas att sistnämnda benämning skulle
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
föranleda missförstånd, är enligt min mening uttrycket »allmän fond» att
föredraga.
Till frågan om beräkning av ränta å allmän fond återkommer jag i det
följande.
Tillfällig fond.
Rörande behov av tillfälliga fonder anföres i promemorian:
»Såsom allmän regel för kommunernas ekonomiska förvaltning bör gälla,
att en generation icke har rätt att förslösa vad föregående generationer hopbragt
till sina efterkommandes gagn. Kommunallagarna innehålla icke bestämmelser,
som hindra förbrukning för löpande utgifter av kommunens kapital,
och frågan om föreskrifter i sådant avseende torde lämpligen böra upptagas
först i samband med en utredning rörande kommunernas räkenskapsväsen
och därmed sammanhängande frågor. Frågan i vad mån kommun
skall hava möjlighet eller skyldighet att till fond avsätta medel, som äro att
hänföra till kommunens bestående kapital, kan emellertid ej förbigås, när
det gäller att meddela bestämmelser örn den kommunala fondbildningen
i allmänhet.
Uppbär kommun ersättning vid avyttring av tillgång avsedd för stadigvarande
bruk eller på grund av försäkring av dylik tillgång, möter enligt
nuvarande bestämmelser intet hinder att ersättningsbeloppet fonderas, men
å andra sidan kan detsamma tagas i anspråk för löpande utgifter. Sistnämnda
förfarande innebär en förbrukning av kommunens kapital och är såsom
sådan principiellt förkastligt. I synnerhet olämpligt är förfarandet, om lån,
som upptagits för den avyttrade tillgångens anskaffande, ännu icke slutamorterats.
Erhålles i fall, varom nu sagts, ersättning för tillgång för stadigvarande
bruk, bör kommunen antingen genast taga medlen i anspråk för anskaffande
av annan tillgång för stadigvarande bruk eller ock, om så ej kan ske, tills
vidare avsätta medlen till fond. Väl torde redan nu endera av dessa utvägar
i allmänhet anlitas, men det förekommer dock, att kommuner låta medlen förbrukas
till löpande utgifter, önskemål örn uttryckligt förbud mot en dylik
förbrukning hava under hand framkommit från kommunalt håll. Sådant
förbud föreslås därför. Med hänsyn bl. a. till den i utsikt ställda omarbetningen
av vissa bestämmelser rörande kommunernas medelsförvaltning har
det ej ansetts lämpligt att nu införa detta särskilda förbud i kommunallagarna,
utan har sådant förbud stadgats i en särskild lag angående användning
i vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom. Vid en
omarbetning av bestämmelserna rörande kommunernas medelsförvaltning
synes det kunna ifrågakomma, att förevarande bestämmelse inarbetas i ett
mera allmänt stadgande samt därvid antingen överföres till de olika kommunallagarna
eller ock upptages i en särskild lag med föreskrifter om kommunernas
drätsel.
Fond, som bildas genom avsättningar av här nämnt slag, har till ändamål
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
55
att bevara medlen, till dess behov uppstår att taga desamma i anspråk tor anskaffande
av annan tillgång avsedd för stadigvarande bruk. Fonden torde
därför kunna kallas tillfällig fond.
Har kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd upptagit lån och åtgår ej lånet i
sin helhet för det med lånet avsedda ändamålet, böra överskottsmedlen avsättas
till en tillfällig fond. Uttrycklig bestämmelse härom torde böra införas
i lagen om kommunal fondbildning.
Även andra medel, som ej äro att hänföra till löpande inkomster, kunna
tillfalla kommun. Exempelvis kan kommun bliva i rättegång tillerkänd
större belopp. Enligt 8 § lagen den 13 juni 1919 örn ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning kan, därest vid fördelning
av tillgångar eller förbindelser endera av de ändrade eller nybildade
kommunerna övertagit större andel av tillgångarna eller förbindelserna än
som med hänsyn till fördelningen i övrigt skäligen må anses å densamma
belöpa, utjämning ske genom ersättning i penningar. Jämlikt 9 § samma
lag må, därest genom indelningsändringen endera kommunens ekonomiska
ställning varder avsevärt försämrad, utan att sådant kan anses uppvägas
av den befrielse från kommunala förpliktelser, som genom indelningsändringen
vinnes, och den andra kommunen finnes skäligen böra därför giva
ersättning, dylik ersättning stadgas att utgå på en gång eller under viss övergångstid;
och skall detsamma gälla, där kommun eljest till följd av indelningsändring
har att till ordnande av sin förvaltning vidkännas kostnader,
till vilka den andra kommunen skäligen finnes böra lämna bidrag. Dylik
engångsersättning synes icke — annat än möjligen till den mindre del, vilken
må anses belöpa å första året — vara att hänföra till löpande inkomster.
Kommun kan erhålla medel genom gåva eller på grund av testamente
utan föreskrift att dessa skola utgöra en särskild fond. Om ock beträffande
nu nämnda och därmed jämförliga medel tillräckliga skäl att i
detta sammanhang påbjuda fondering ej finnas, måste dock kommunen
hava rätt att avsätta medlen till fond.
I lagen om kommunal fondbildning torde därför böra införas bestämmelse,
att ifrågavarande medel, därest de icke genast finna användning, skola
avsättas till en tillfällig fond.»
Beträffande reglerna om tillfälliga fonder yttras i promemorian:
»Hinder bör ej möta för en kommun att hava flera tillfälliga fonder. Kunna
t. ex. vid exploatering av ett större markområde inkomster stadigt påräknas,
kan det vara lämpligt att för dessa hava en speciell tillfällig fond.
Jämväl i andra fall kan det, till vinnande av bättre översikt av vissa delar
av kommunens verksamhet, vara ändamålsenligt att upprätta skilda tillfälliga
fonder.
Stadga synes ej erforderlig för tillfällig fond.
Eftersom avsättning till tillfällig fond är den utväg, som måste stå öppen,
örn erforderlig enighet ej kan vinnas örn ifrågavarande medels omedelbara
användning på annat sätt, och i övriga fall sådan avsättning bitr underlättas,
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
ligger det i sakens natur, att beträffande ifrågavarande fondbildning kvalificerad
majoritet eller underställning ej kan fordras.
Då tillfällig fonds ändamål är att bespara medel i avbidan på deras tagande
i anspråk för anskaffande av tillgångar avsedda för stadigvarande bruk,
lärer beslut om medlens tagande i anspråk för dylikt ändamål böra få ske
i vanlig ordning, försåvitt ej särskilda villkor eljest blivit stadgade för medlens
disponerande. Vill kommun däremot i annat fall taga medlen i anspråk,
måste krävas tillstånd av Kungl. Maj:t. Att delta bör fordras beträffande
medel, vilka kommunen varit pliktig att avsätta till den tillfälliga fonden,
är uppenbart. Men även i fråga om sådana medel, som kommunen
haft rätt att genast förbruka, torde Kungl. Maj:ts tillstånd böra fordras;
hava nämligen ett års skattebetalare sparat medlen till efterkommande, böra
dessa icke utan vägande skäl få taga medlen i anspråk för löpande utgifter,
och prövningen av frågan om sådana skäl föreligga bör ej få ankomma
på kommunen själv.
Hinder möter tydligen icke att överföra tillfällig fonds medel till särskild
fond, men måste i sådant fall jämväl bestämmelserna beträffande särskild
fond iakttagas.
Tillfällig fonds avkastning bör räknas till kommunens löpande inkomster
och får sålunda ej i annan ordning än som gäller för dylika inkomster avsättas
till fond.»
De föreslagna bestämmelserna om tillfällig fond hava tillstyrkts i de flesta
av yttrandena.
Svenska stadsförbundets finansråd gör följande uttalande:
»I avseende å bestämmelserna om tillfällig fond och därmed sammanhängande
stadganden i den föreslagna lagen angående användning i vissa fall
av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom synes föga vara att
erinra.
Med tillfredsställelse hälsar finansrådet lagfästandet av den i sistnämnda
författningsförslag angivna grundsatsen, att medel, som influtit vid försäljning
av tillgång för stadigvarande bruk eller på grund av försäkring av sådan
egendom, icke må användas för annat ändamål än anskaffande av annan
dylik tillgång eller för fondering, på sätt i lagförslagen angivas. Denna
princip, som tillhör en av de för en sund kommunalhushållning mera väsentliga,
har länge tillämpats åtminstone i det stora flertalet stadskommuner;
men då avsteg från densamma på sina håll förekommit, torde det vara av
vikt att lagföreskrifter härutinnan utfärdas. Enahanda är förhållandet med
överskottsmedel av lån.
I fondbildningslagens 7 § böra satserna: ''eller har eljest belopp, som ej är
att hänföra till kommuns löpande inkomster, tillfallit kommun och finna ej
medlen omedelbar användning'' — vilka torde föranleda viss oklarhet i avseende
å stadgandenas innebörd — lämpligen utbrytas ur detta sammanhang
och syftet med desamma tillgodoses genom särskild föreskrift. Ifrågasättas
kan ock, huruvida icke begreppet ''löpande inkomster’ är alltför svävande
och möjligen kan antagas lämna rum för skilda tolkningar.»
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
57
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrar:
»Beträffande innehållet i den föreslagna särskilda lagen är styrelsen angelägen
betona, att, även om det kan anses såsom en naturlig betingelse för
sund ekonomisk förvaltning, att kapital som en gång samlats för bestående
behov, icke användes för annat än motsvarig! ändamål, så böf detta i kommunallagen
uttryckligen stadgas. På grund av den oklarhet, som hittills rått
örn kommuns rätt att avsätta medel för framtida behov, har någon ovillkorlig
regel i detta avseende ej utbildats. Det bör också härvid räknas med de
nyval av kommunala förtroendemän, som ständigt äga rum. Enda vägledningen
för nyvalda förtroendemän är ofta enbart lagtexten.»
Styrelsen för svenska landstingsförbundet finner de föreslagna bestämmelserna
angående tillfällig fond ägnade att främja en rationell kommunal hushållning.
I några yttranden hava emellertid invändningar gjorts mot förslaget i vad
detta avser tillfällig fond.
Sålunda anför drätselnämnden i Stockholm:
»Enligt förslaget skall det åligga kommun att i tillfälliga fonder uppsamla
kapitalinkomster och s. k. återburna lånemedel. Utan Kungl. Maj:ts godkännande
må medel ur sådan fond icke tagas i anspråk annat än för anskaffande
av nya kapitaltillgångar. Emot den härigenom uttryckta principen,
att en kommuns kapitaltillgångar normalt skola såsom sådana bevaras, är så
mycket mindre någon erinran att göra, som den uppenbarligen står i bästa
samklang med de synpunkter, som böra vara vägledande för en sund kommunalhushållning.
Då emellertid denna grundsats redan förut samvetsgrant
tillämpats och alltjämt tillämpas här i Stockholm utan att något lagstadgat
tvång härtill föreligger, anser drätselnämnden införande av en lagstiftning,
som inskränker eller upphäver den nuvarande friheten på detta
område, åtminstone för Stockholms vidkommande icke vara av behovet påkallat.
»
Stockholms stadskollegium avstyrker bestämt förslaget på samma grunder
som kollegiet avstyrkt förslaget örn särskilda fonder.
Drätselkammaren i Norrköping framhåller, att det nya i förslaget egentligen
är skyldigheten att fondera vissa medel, men att detta för visso redan
nu tillämpas inom varje förvaltning, som skötes efter sunda principer, och
drätselkammaren anser, att något behov av lagstiftning ej föreligger.
Kommunalstämman i Fröskogs kommun anför:
»Örn överskott uppstår å ett lån, skall sålunda överskottet ovillkorligen
fonderas. Det kan dock i vissa fall tänkas en bättre lösning. Då räntan å
lånade medel uppenbarligen alltid bliver större än den erhållna räntan å fonderade
medel, synes det för kommunerna vara förmånligare, örn de omedelbart
få avbetala överblivna medel å lånesumman Det är ju ingalunda säkert,
att det anlitade kreditinstitutet går med härpå, men å andra sidan är en
dylik uppgörelse tänkbar.»
Skar(d?orgs läns landstings förvaltningsutskott yttrar:
»Vad angår de föreslagna bestämmelserna om tillfällig fond, har förvaltningsutskottet
icke någonting annat att erinra, än att utskottet finner, att det
ändamål, för vilket tillfällig fond må genom beslut i vanlig ordning -— så
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
lunda utan underställning — tagas i anspråk, synes alltför snävt angivet.
Därest t. ex. besparing uppstått å för visst ändamål upptaget lån, synes det
lämpligt, att berörda överskott i varje fall för landstingens vidkommande
får tagas i anspråk icke blott för ''anskaffande’ av tillgång för stadigvarande
bruk utan jämväl för annan åtgärd, som är av engångsnatur och icke kan
anses tillhöra landstingets löpande utgifter för årligt underhåll m. m. Det
bör sålunda av bestämmelserna klart framgå, att på angivet sätt uppkommen
tillfällig fond kan av landsting tagas i anspråk t. ex. för till- och ombyggnad
av en redan i landstingets ägo befintlig byggnad utan att dessförinnan Konungens
medgivande behöver inhämtas.»
Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker förslaget på samma grunder som
föranlett länsstyrelsen att avstyrka förslaget i fråga om särskild fond.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:
»Beträffande förslaget rörande tillfällig fond har länsstyrelsen icke kunnat
finna att tillräckliga skäl anförts för ett reglerande av de i förslaget härom
avsedda förhållanden. Innan uppenbara missförhållanden i dessa avseenden
kunna påvisas, synes det onödigt att ingripa med lagstiftningsåtgärder.
»
Dep<£efennts'' Därest lagstiftning äger rum rörande kommunal fondbildning, är det ej
möjligt att förbigå de fonder, som i det i promemorian framlagda förslaget
benämnts »tillfälliga fonder». Att sådana fonder under vissa förhållanden
äro behövliga kan ej bestridas. En kommun kan och bör ej tvingas att omedelbart
förbruka tillgångar, som ej äro hänförliga till löpande inkomster.
Lagen om kommunal fondbildning måste också innebära en fullständig reglering
av all kommunal fondbildning åtminstone i den meningen, att den uttryckligen
angiver de slag av tillåtna fonder, som ej innefattas under lagen.
Spörsmålet blir då, örn de tillfälliga fonderna skola inbegripas under reglerande
föreskrifter i lagen eller medtagas i den paragraf, som anger undantagen
från lagen. De knapphändiga föreskrifter, som ifrågasättas beträffande
tillfällig fond, torde få anses innefatta ett minimum av vad som kräves
av en sund kommunal hushållning. För alla de kommuner, som redan
följa dessa principer, medför förslaget ingen ändring; för övriga kommuner
innebär förslaget en reglering, som måste anses direkt av behovet påkallad.
Jag förordar därför, att dessa fonder inbegripas under lagen. En fördel med
detta förfaringssätt är, att de »gemensamma bestämmelserna» örn fondmedlens
användning och placering m. m. bliva å dem tillämpliga.
Vad dessa bestämmelsers avfattning angår anser jag vissa förtydliganden
och ändringar erforderliga. Jag instämmer sålunda i det i några yttranden
framställda önskemålet, att medel, som besparats å lån, upptaget med Kungl.
Maj:ts tillstånd, ej böra användas utan nytt sådant tillstånd. I fondbildningslagen
synes emellertid kunna regleras endast det fall, att dylika medel fonderats
— frågan om förbud mot dylika medels omedelbara användning annorledes
än med Kungl. Maj:ts medgivande synes böra regleras i den särskilda
lagen angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet
tillhörig egendom. De stadganden, som meddelas angående användning
av överskott å lånemedel, hindra givetvis ej att avtal kan träffas med ve
-
Kungl. Majis proposition nr 202.
59
derbörande kreditinrättning om reducering av lånet; uppenbart torde å andra
sidan vara, att överskottet ej får användas till den eller de första amorteringarna
å lånet. Då underställning hos Kungl. Maj:t ej enligt det av mig
förordade förslaget skall krävas för alla avsättningar till särskilda fonder,
torde i lagen angående användning av viss egendom stadgandet att vederlag
för försåld fastighet må användas för avsättning till särskild fond böra bortfalla.
Något hinder mot fondering för anskaffande av tillgång för stadigvarande
bruk torde ej föreligga, fastän nämnda stadgande utgår. Å andra sidan
bör hinder att omedelbart söka Kungl. Maj:ts tillstånd till annan användning
än den normalt föreskrivna ej föreligga, varav jämväl följer viss omformulering.
Utbrytningen i föreskrifterna örn tillfällig fond av reglerna örn fondmedel
som utgöra besparade lånemedel föranleder att ifrågavarande bestämmelser
även i övrigt måste omredigeras.
Även utan uttrycklig bestämmelse torde det vara klart, att under uttrycket
»anskaffande av tillgång för stadigvarande bruk» är att hänföra jämväl
sådan förbättring av dylik tillgång, som medför en motsvarande ökning av
tillgångens värde, t. ex. örn- eller tillbyggnad av ett sjukhus. Hinder möter
ej heller mot att överföra tillfällig fonds medel till särskild fond, som har till
ändamål att anskaffa tillgång avsedd för stadigvarande bruk.
I anledning av finansrådets anmärkning mot uttrycket »löpande inkomster»
må framhållas svårigheten att finna en begreppsbestämning, som bättre
eller tydligare angiver vad med stadgandet avses. Kravet på tydlighet skulle
väl närmast äga betydelse därutinnan, att ej ifrågavarande stadgande bör
kunna användas för att kringgå lagens bestämmelser i övrigt genom fri
fondering för obestämda ändamål. Viktigt är emellertid i sådant avseende
särskilt att hindra dylik fondering av skattemedel, kapitalavkastning, vinst
å affärsverk o. dyl. Att sådana inkomster äro att hänföra till »löpande inkomster»
och alltså ej få användas för uppläggande av tillfällig fond är ställt
utom tvivel. Jag anser följaktligen det föreslagna uttrycket kunna godtagas.
Gemensamma bestämmelser.
Fondmedlens placering.
Härom anföres i promemorian:
»Fondmedel böra så placeras, att de äro tillgängliga vid den tidpunkt de
beräknas komma till användning. Kan kommunen beräkna, att en del av en
fonds medel icke behöves förrän efter viss tid, kan denna del av medlen bindas
för motsvarande tid.
Det torde oftast vara för kommunen mest fördelaktigt, att den själv nyttjar
fondernas medel såsom kassaförlag och därigenom minskar sin tillfälliga
eller i vissa fall sin långfristiga upplåning. Anledning torde ej finnas att
hindra ett dylikt förfarande. Det måste dock tillses, att ett sådant kommunens
nyttjande icke kommer att innebära en verklig förbrukning av med
-
60
Kungl. Majis proposition nr 202.
len. Med hänsyn härtill har i lagförslaget intagits föreskrift, att kommunen
må nyttja medlen i samma mån som den skulle äga rätt att utan särskild
underställning verkställa upplåning, vare sig detta beror på att kommunen
ej utnyttjat möjligen förefintlig underställningsfri lånerätt eller det sammanhänger
med att kommunen icke upplånat vad den äger upplåna jämlikt
Kungl. Maj:ts medgivande. Detta innebär, att kommunen, i stället för att låna
från utomstående, ''lånar’ från sina fonder (ett förhållande som dock räkenskapsmässigt
ej behöver taga sig uttryck i att en låneliknande transaktion ägt
rum). Skulle behov uppstå att nyttja fondmedel i större utsträckning, bör
det få ske efter tillstånd av Kungl. Maj:t.
Mot vad sålunda föreslås skulle kunna anmärkas, att det bl. a. anknyter
till bestämmelserna om tillfällig upplåning, och att dessa för närvarande äro
delvis mindre rationella. Frågan om dessa bestämmelsers omarbetande lärer
emellertid komma att göras till föremål för särskild utredning. Vid sådant
förhållande och då kommun alltid har möjlighet att söka Kungl. Maj:ts tillstånd
till ytterligare nyttjande av medlen, synes vad som för närvarande kan
anmärkas mot reglerna för tillfällig upplåning icke böra utgöra hinder mot
en i och för sig naturlig anknytning av bestämmelserna för fondmedels nyttjande
till vad som gäller för upplåningen.
Det torde vara att förvänta, att fondmedel oftast komma att nyttjas såsom
kassaförlag. Detta kommer dock icke alltid att bliva fallet. Därför måste
föreskrift meddelas, som tryggar medlens säkra placering. Lämplig regel torde
vara, att medlen, i den mån de ej nyttjas av kommunen, skola anbringas
i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens samtycke
anbringa omyndigs medel, dock att länsstyrelsen må giva tillstånd till annan
trygg placering. Stundom kan emellertid fondens ändamål vara sådant, att
fondens medel skola, helt eller delvis, vara anbragta i tillgångar av annat
slag; en bostadslånefond t. ex. har till ändamål att lämna sekundärkredit. I
stadgan bör därför kunna medgivas annan placering än den regelmässiga.
Avyttrar kommun fast egendom, erhålles ofta en del av likviden i form
av sådana inteckningsreverser, som icke uppfylla fordringarna för placering
av omyndigs tillgångar. Det torde inträffa, att vad kommunen sålunda erhåller,
i likhet med kontanta medel som erhållas vid fastighetsförsäljning,
avsättes till en fond. En dylik anordning synes lämplig. Därför föreslås
en bestämmelse, att vad eljest stadgas om fondmedels anbringande ej
skall utgöra hinder att till fond avsätta och i densamma behålla andra tillgångar
än penningmedel, därest kommunen bekommit dem vid avyttrande
av tillgång avsedd för stadigvarande bruk.
Vad särskilt angår pensionsfond skulle kunna ifrågasättas föreskrift, att
dess medel skola, till beredande av ökad trygghet åt tjänstemännen, hållas
avskilda från kommunens övriga tillgångar. Eftersom tjänstemännen hava
kommunens skatteunderlag till säkerhet för sina anspråk å kommunen, har
dock sådan föreskrift ej ansetts erforderlig. Å andra sidan bör, där det
anses lämpligt, ej blott beträffande pensionsfond utan även i fråga örn annan
fond kunna i stadga intagas bestämmelser om medlens avskiljande ävensom
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
61
föreskrifter om förvaltningen i övrigt, vilka avvika från vad som eljest skulle
gälla. Fond, varom här är fråga, bör med andra ord kunna erhålla karaktär
av ''särskilt förvaltad fond’, under det att övriga fonders tillgångar utan
avskiljande upptagas bland kommunens övriga medel.»
Bestämmelserna örn fondmedels placering hava i de flesta av yttrandena
lämnats utan erinran. I några yttranden hava emellertid framställts vissa
anmärkningar.
Stockholms stads kammarkontor anför:
»De föreslagna bestämmelserna innebära, bland annat, att, förutom hos
postsparbanken eller sparbank, placering i bank icke utan tillstånd kan ske
annat än på depositionsräkning eller annan räkning, som ger minst samma
ränta. På sådant sätt begränsade placeringsmöjligheter innebära emellertid
praktiska olägenheter. Behov kunna ju för övrigt ofta tänkas föreligga att,
i avvaktan på lämpligt tillfälle att mera fast placera medlen, hava dem innestående
på annan bankräkning.
I motiveringen till lagförslaget synes vara förutsatt, att en kommuns fondmedel
må av denna kunna utnyttjas som kassaförlag, vilket jämväl får anses
vara en lämplig anordning. Bätten härtill har emellertid knappast kommit
till klart uttryck i författningstexten.»
Stockholms stads drätselnämnd anser, att, då kommunen själv bör bära
ansvaret för sin ekonomi, något behov ej föreligger av en på detta sätt utvidgad
statsuppsikt över den kommunala medelsförvaltningen.
Drätselkammaren i Norrköping anför:
»Förslaget i vad det närmast avser fondmedels placering ställer kommunerna
under ett opåkallat statligt förmynderskap. Något behov av dylikt
förmynderskap synes icke föreligga, och det borde ju i allt fall förutsätta en
mera notorisk tidigare misskötsel av den kommunala förmögenheten. Tvärtom
torde kunna sägas, att all omsorg nedlägges på fondmedlens trygga placering.
Och i ekonomiskt hänseende måste en viss rörlighet medgivas. Finansförvaltningen
löper eljest lätt faran att stelna till i byråkratiska former
och förlora förmågan att anpassa sig efter det levande livets ständigt växande
krav. Förslaget försvårar eller rent av omöjliggör fondmedlens hittillsvarande
naturliga användning för den kommunala rörelsens tillfälliga behov,
intill dess Kungl. Maj:ts eller länsstyrelses tillstånd erhållits. För ett så allvarligt
angrepp på den kommunala självstyrelsen, som här ifrågasatts, fordras
givetvis verkligt trängande skäl.»
Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:
»De ifrågasatta föreskrifterna torde vara behövliga endast under förutsättning,
att särskild anledning finnes att befara, det kommunerna skola anbringa
fondmedel på ett mindre betryggande sätt. Så torde emellertid knappast
vara förhållandet, och det lärer saknas skäl att ställa fondmedlen under annan
och än mera betryggande kontroll än vad rörande kommunala tillgångar
i allmänhet är föreskrivet. Lider en kommun förlust till följd av oförsiktig
medelsplacering blir denna förlust icke mera kännbar för skattdragarna,
örn den drabbar en kommunal fond än örn den drabbar andra kommunens
tillgångar.»
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
Departements
chefen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län är ej övertygad om behövligheten av särskilda
föreskrifter rörande fondmedels placering.
Länsstyrelsen i Örebro län anser anledning ej föreligga att beträffande placering
av fondmedel generellt meddela andra föreskrifter än beträffande övriga
kommunala tillgångar.
Statskontoret yttrar:
»Statskontoret vill understryka angelägenheten av att största försiktighet
iakttages i avseende å fondmedlens placering och får fördenskull föreslå,
att i händelse kommun skulle önska anbringa fondmedel i andra objekt än
som äro direkt i lagen medgivna — vilket endast i rena undantagsfall torde
böra äga rum — frågan härom skall underställas Kungl. Maj:t och icke vederbörande
länsstyrelse. Härigenom skulle, förutom större trygghet, även
vinnas enhetlighet i bedömandet av dylika spörsmål.
Såsom de sakkunniga framhållit, kan det förekomma, att kommun vid avyttrande
av tillgång, avsedd för stadigvarande bruk, erhåller likvid i form av
sådana värden, som icke uppfylla de fordringar, vilka som regel uppställts
för fondmedlens placering. I likhet med de sakkunniga finner statskontoret
det naturligt, att sålunda erhållna förmögenhetsobjekt få redovisas å en fond.
Ämbetsverket håller dock före, att dylika tillgångar böra realiseras, så snart
ske kan utan att förlust därigenom uppkommer, varefter de frigjorda medlen
böra på eljest föreskrivet sätt anbringas. Bestämmelse härom synes
böra intagas i lagförslagets 8 §.»
Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför:
»Styrelsen har fäst sig vid att länsstyrelse skulle lämna tillstånd för placering
av fond annorlunda än i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger
utan överförmyndares samtycke anbringa omyndigs medel. Styrelsen vill
därvid erinra, att vid den nya landstingslagstiftningens utformning, man i
största möjliga utsträckning avkopplat länsstyrelsen från dess tidigare förmyndarskapsställning
över landstinget, så att för närvarande allenast en kategori
av beslut fordrar länsstyrelsens godkännande för att erhålla bindande
kraft. Det förefaller under sådana förhållanden onödigt och olämpligt att
nu öka antalet av dylika beslut. Styrelsen vill alltså hemställa, att för landstingens
vidkommande den ovannämnda bestämmelsen örn länsstyrelses medgivande
för viss penningplacering icke måtte bliva gällande.» I
I enlighet med vad i promemorian föreslagits böra fondmedel få inom vissa
bestämda gränser nyttjas till minskande av kommunens upplåning. I promemorian
har föreslagits, att medlen skola anbringas såsom förmyndarmedel,
dock att länsstyrelsen skall kunna medgiva annan trygg placering. Behovet
av denna regel har i en del yttranden bestritts; man har förmenat, att
samma bestämmelser borde finnas för fondmedel som för kommunens vanliga
medel. Emellertid förefinnes enligt min mening härvidlag en avsevärd
skillnad; de medel, som i vanliga fall inflyta till kommun, skola nämligen
snart förbrukas, medan fondmedel skola bevaras under längre tid och därför
kräva särskilt skydd. Jag finner den föreslagna regeln i huvudsak lämplig,
dock med bl. a. den modifikationen, att ej under några förhållanden
hinder bör föreligga att placera fondmedel hos bankinrättning eller å postgirokonto.
Därest ett till lagrådets granskning remitterat förslag, enligt vilket
i fråga om placering av förmyndarmedel centralkassa för jordbrukskredit
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
63
skall likställas med placering hos bank, kommer att genomföras, bör härav
föranledas viss omformulering även av nu ifrågavarande bestämmelse. Efter
underställning bör även annan placering kunna godkännas, och jag anser
i sådant avseende underställning hos länsstyrelse tillfyllest. Bestämmelsen
att kommun skall äga att till fond avsätta och i densamma behålla vad
kommunen vid avyttrande av tillgång för stadigvarande bruk bekommit i
andra tillgångar än penningmedel förordas ock av mig; det torde ej av kommunerna
kunna begäras, att de skola, måhända med förlust, avhända sig vid
fastighetsförsäljning bekomna inteckningar och dylika värdehandlingar.
Ränta.
Beträffande särskild fonds avkastning anföres i promemorian:
»Frågan, huruvida fonds avkastning bör tillgodoräknas fonden eller användas
i likhet med kommunens övriga inkomster, ställer sig olika beträffande
olika slag av särskilda fonder. Naturligt är, att ränta skall tillföras
pensionsfond men icke t. ex. kassaförlagsfond. Stundom kan avsikten just
vara att genom successiva avsättningar, vilka växa med ränta på ränta, uppsamla
det belopp, som erfordras för visst ändamåls förverkligande. Frågan
örn förräntning torde därför böra efter omständigheterna regleras i varje särskild
stadga, önskar man tillföra fonden avkastning, kan det ibland vara
lämpligt att bestämma, att kommunen skall tillgodoräkna fonden årlig ränta
efter viss räntefot oavsett huru medlen äro placerade och i vilken utsträckning
kommunen själv nyttjar medlen.»
Ränta å allmän och tillfällig fond skulle enligt promemorian ingå bland
kommunens vanliga inkomster. I
I promemorian har, såsom av det anförda framgår, föreslagits, att ränta Departementså
allmän fonds och tillfällig fonds medel skall hänföras till kommunens lö- ekelen.
pande inkomster, medan det beträffande särskild fond skall vid dess bildande
bestämmas, huruvida räntan å dess medel skall läggas till fonden eller
ingå bland kommunens löpande inkomster. Jag finner vad sålunda föreslagits
riktigt —- erinran däremot har ej framkommit i något yttrande —
men jag anser, att i avdelningen »Gemensamma bestämmelser» en uttrycklig
regel örn förräntningen av de olika slagen av fonder bör givas. Har vid
särskild fonds bildande stadgats, att räntan å fondens medel skall läggas
till fonden, måste det anses såsom en förbrukning av fondens medel för annat
ändamål än det avsedda, örn kommunen låter fondens avkastning ingå bland
kommunens löpande inkomster. Sådan förbrukning bör alltså ej få ske annat
än genom beslut med kvalificerad majoritet och efter Kungl. Maj:ts medgivande.
Där ränta skall tillföras särskild fond, möter ej hinder att kommunen,
till förenkling av bokföringen, beräknar räntan efter viss schablonmässigt
bestämd räntefot. Har kommun ej bestämt, att ränta å särskild fonds
medel skall läggas till fonden, utgör ett tillgodoräknande av ränta ett beslut
örn ny avsättning av medel till fonden och bör bedömas såsom sådant. Att
tillgodoräkna allmän fond ränta innebär alltid en avsättning till fonden.
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
Övriga föreskrifter.
Rörande fondernas redovisning i kommuns räkenskaper anföres i promemorian:
»Då
det för närvarande saknas föreskrifter örn kommunala balansräkningar,
vöre det knappast lämpligt att nu införa stadgande om fondernas redovisning
i kommunernas räkenskaper. Det kan emellertid komma att visa
sig ändamålsenligt att sedermera i lagen upptaga sådan bestämmelse, därest
det kommunala räkenskapsväsendet i allmänhet blir föremål för reglering
i lagstiftningen.»
I promemorian yttras rörande frågan örn lagstiftningens räckvidd beträffande
olika slag av kommuner följande:
»För tingshusbyggnadsskyldiga torde rätt till fondbildning ej behöva stadgas,
desto mindre som dessas ekonomiska förhållanden över huvud föga
reglerats. Sådan rätt lärer ej heller böra givas vägdistrikt. Spörsmålet om
vägdistriktens ekonomi i allmänhet är föremål för särskild utredning av
1935 års vägsakkunniga, och frågan om fondbildning hos vägdistrikt torde
ej böra avgöras utan i samband med frågan om vägdistriktens ekonomiska
förhållanden i övrigt. För kommunalförbund lärer fondbildning ej kunna
ifrågakomma, då dessa ej äga självständig rätt till uttaxering. I övrigt lära
tillräckliga skäl att beträffande visst slag av kommunal samfällighet inskränka
rätten till fondbildning ej finnas.»
Rörande fonder, som ej beröras av lagstiftningen, uttalas i promemorian
följande:
»Utom ramen för den ifrågavarande lagstiftningen falla fonder, som tillkommit
på annat sätt än genom kommuns avsättning av egna medel. För
de förut i denna promemoria omnämnda s. k. donationsjordsfonderna gälla de
bestämmelser, Kungl. Maj:t i varje särskilt fall givit, och torde ytterligare
regler ej vara av behovet påkallade, varför lagen ej bör avse dessa fonder.
Skogsaccisfond, överskottsmedel å hamnrörelse och fond, som utgör prästlönetillgång
för pastorat, äro reglerade i särskilda författningar och beröras
därför icke av förevarande lagstiftning. Denna avser däremot all fondbildning
av andra speciella kommunalskatter, således även avsättning av nöjesskatte-
och hundskattemedel.»
Att i förevarande sammanhang erfordras vissa ändringar i kommunallagarna,
omförmäles jämväl i promemorian:
»Uppenbart är att, då den kommunala fondbildningen är att anse som en
utbruten del av kommunallagstiftningen, de allmänna kommunallagarna komma
att gälla i de punkter, som ej regleras i fondbildningslagen. I vissa lagrum
i kommunallagarna bör hänvisning göras till sistnämnda lag.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
65
Om lagstiftningens ikraftträdande anföres i promemorian:
»Författningarna böra träda i kraft den 1 juli 1936. Med hänsyn till att
jämväl då befintliga fonder böra skyddas mot olämplig användning och
samma lagbestämmelser böra gälla för alla fonder av enahanda slag, böra
författningarna äga tillämpning även å den 1 juli 1936 befintliga fonder.
Stadga bör därför kunna antagas för sådan äldre fond men bör ej göras
obligatorisk, eftersom fråga är örn redan skedd avsättning. I syfte att förhindra
oberättigad förbrukning av äldre fonds medel torde emellertid böra
föreskrivas, att medel tillhörande äldre fond av den beskaffenhet, att enligt
nya lagen stadga erfordras, icke må tagas i anspråk utan Kungl. Maj:ts
tillstånd. Har Kungl. Maj:t redan nu fastställt stadga (reglemente) för fond
och innehåller stadgan (reglementet) sådana bestämmelser, som enligt nya
lagen måste finnas i stadgan, behöver uppenbarligen ny stadga ej fastställas.
Utan särskild bestämmelse är det tydligt, att lagen icke är tillämplig beträffande
äldre fond av sådan beskaffenhet, att den, om den tillkommit efter
lagens ikraftträdande, icke skulle vara att hänföra under lagen.»
Slutligen göres i promemorian ett uttalande rörande den ifrågasatta lagstiftningens
inverkan å statsförvaltningen:
»Den ifrågasatta lagstiftningens genomförande kommer helt säkert att medföra
ej oväsentligt ökat arbete för statsförvaltningen. Länsstyrelserna komma
att, liksom i andra underställningsärenden, förmedla handlingarnas översändande
till Kungl. Maj:t samt avgiva yttranden. Åtskilliga frågors underställning
hos Kungl. Majit kommer att, särskilt under en övergångstid, då
kommunerna kunna väntas ordna förhållandena beträffande sina gamla fonder
och bilda nya sådana, vålla finansdepartementet ej obetydlig ökning i
dess göromål. Om särskilda åtgärder i anledning härav komma att krävas,
kan ej nu bedömas. Till minskande av statsmyndigheternas arbete och till
underlättande av de kommunala myndigheternas besvär kan det visa sig
lämpligt att utarbeta och offentliggöra några förslag till typer av normalstadga
för kommunala fonder.»
Beträffande lagens tillämpningsområde anför länsstyrelsen i Uppsala län:
»Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen örn kommunal fondbildning
synes icke vara fullt klart. Särskilt gäller detta tolkningen av 7 och 10
§§. jämförda med varandra. Enligt sistnämnda paragraf torde man e contrario
få antaga, att användningen av inkomster av skattemedel med undantag
av skogsaccis samt från affärsdrivande verk med undantag av hamnrörelse
skall underkastas lagförslagets bestämmelser. Detsamma synes komma
att gillia beträffande vederlag för donerad eller testamenterad lösegendom,
exempelvis aktier, som avyttras, eller konstverk, som undergå förstöring
och ersättas från försäkringsinrättning. Jämväl på avkastning av donerad
eller testamenterad egendom lärer lagen vara tillämplig. Kungl. Majrts
befallningshavande ifrågasätter emellertid, örn man icke med den teknik,
som använts i lagförslaget för att angiva tillämpningsområdet, bör uttryckligen
undantaga all den egendom med därå löpande avkastning, som tillfal
nihang
till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 202. f>
Departements
chefen.
66 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
lit kommun genom gåva eller testamente med föreskrift angående medlens
användning.»
Det förslag, som av länsstyrelsen i Uppsala län framlagts rörande redigeringen
av det lagrum, vilket angiver undantagen från fondbildningslagen, synes
mig vara förtjänt av beaktande. Med den av länsstyrelsen föreslagna formuleringen
torde det bliva klart, att under fondbildning enligt lagen faller
fondering av gåvo- och testamentsmedel endast i den mån föreskrift ej vid
gåvan eller i testamentet lämnats rörande medlens användning.
Av yttranden, som i det föregående i samband med behandlingen av »särskilda
fonder» återgivits, framgår, att på sina håll förefinnes en önskan örn
fri fondbildning av nöjes- och hundskattemedel. Huruvida man därvid närmast
tänkt sig, att medlen skulle avsättas till »särskilda fonder» eller jämväl
till övriga fonder, synes ej vara alldeles klart. Jag anser emellertid, att fri
fondbildningsrätt ej bör förekomma för andra ändamål eller i annan utsträckning
än förut föreslagits, och jag vill framhålla, att fondbildningens
bindande vid nöjes- och hundskattemedel egentligen endast innebär en begränsning
av fondbildningsrätten med hänsyn till beloppet, enär sagda medel
tillföras den allmänna budgeten. Därest särskild anledning skulle föreligga
att fondera ifrågavarande slag av medel för visst framtida behov, kan
beslut därom fattas i den i 2 eller 3 § stadgade ordningen. Äger avsättningen
rum enligt 3 §, kan väl vanligen Kungl. Maj:ts medgivande en gång för alla
inhämtas. Därigenom torde det intresse, som kan antagas närmast hava
förestavat berörda förslag, bliva tillgodosett.
Jag vill framhålla, att det av mig förordade förslaget torde föranleda väsentligt
mindre ökning av de statliga förvaltningsmyndigheternas göromål än
det i promemorian framlagda förslaget.
Vad slutligen angår lagstiftningens tillämplighet å äldre fonder, föreslår jag
en regel, ägnad att underlätta övergången i fråga örn sådana fonder, som,
vanligen vid sidan av lagen, bildats före den nya lagens ikraftträdande men
som ej fylla betingelserna vare sig för särskild, allmän eller tillfällig fond.
Beträffande denna regels innehåll tillåter jag mig hänvisa till lagtexten.
övriga i promemorian och de avgivna yttrandena berörda frågor föranleda
ej något särskilt uttalande från min sida.
Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till
1) lag örn kommunal fondbildning;
2) lag angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet
tillhörig egendom;
3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet;
4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
örn kommunalstyrelse i stad;
5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
örn församlingsstyrelse;
Kungl. Maj:ts proposition nr 202. 67
6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting;
7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm; och
8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm;
samt hemställer, att dessa förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birger Brandt.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
Bilaga 1.
Utredningsmännens förslag
till
lag om kommunal fondbildning.
Inledande bestämmelse.
1 §•
Kommun äger, på sätt i denna lag föreskrives, att för framtida ändamål
avsätta medel till fond.
Sådan fond är:
särskild fond för tillgodoseende av särskilt, uttryckligen angivet kommunalt
behov;
allmän fond för utjämning av skattetrycket mellan olika år; eller
tillfällig fond.
Örn särskild tond.
2 §•
Beslut örn bildande av särskild fond skall tillika innefatta antagande av
stadga för fonden med föreskrifter om fondens ändamål, avsättningar till
fonden och fondens tagande i anspråk samt bestämmelse huruvida och efter
vilka grunder ränta skall läggas till fonden.
I stadga kan ock föreskrivas, att fonden skall förvaltas såsom särskild tillgång
skild från kommunens övriga tillgångar, och meddelas i sådant avseende
erforderliga bestämmelser.
3 §•
För beslut angående antagande av stadga för särskild fond eller ändring
av stadgan ävensom rörande avsättning av medel till sådan fond, så ock angående
tagande i anspråk av medel ur fonden på annat sätt än i stadgan
bestämts erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster.
Sådan röstövervikt vare dock ej erforderlig för beslut om avsättning till
pensionsfond eller försäkringsfond i enlighet med stadga.
4§-
För att vinna bindande kraft skola beslut om antagande av stadga för
särskild fond och örn ändring av stadga underställas Konungens prövning
och fastställelse.
Lag samma vare beträffande beslut om avsättning av medel till särskild
fond utöver vad i stadgan medgives samt om tagande i anspråk av fondens
medel på annat sätt än i stadgan bestämts, ävensom, i fall då sådant föreskrivits
i stadgan, om tagande i anspråk av fondens medel i enlighet med
stadgans bestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202■ 69
Om allmän fond.
5§-
1 mom. I samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten äger
kommun utan särskilt medgivande av myndighet besluta om avsättning av
visst belopp till allmän fond eller tagande i anspråk av visst belopp ur fonden
i enlighet med följande föreskrifter.
Avsättning till fonden må ske, därest den utdebitering av allmän kommunalskatt
för varje skattekrona, som utan avsättning till fonden erfordras för
det följande året, understiger medeltalet av vad som under de närmast föregående
fem åren utdebiterats för varje skattekrona. Medel ur fonden må
tagas i anspråk för kommunens allmänna utgifter, därest den utdebitering
av allmän kommunalskatt för varje skattekrona, som utan att medel ur
fonden tagas i anspråk erfordras för det nästföljande året, överstiger nyssnämnda
medeltal.
Genom avsättning, varom här är fråga, må utdebitering av allmän kommunalskatt
för varje skattekrona ej ökas med mer än hälften av vad som
skulle hava erfordrats för att uppbringa utdebiteringen till det i föregående
stycke omförmälda medeltalet och fonden ej bringas att överstiga hälften
av det belopp, som enligt den för löpande året gällande utgifts- och inkomststaten
skolat täckas med allmän kommunalskatt och kommunal progressivskatt.
Genom att medel ur fonden enligt detta mom. tagas i anspråk må ej utdebiteringen
för varje skattekrona minskas med mer än hälften av vad som
skulle hava åtgått för att nedbringa utdebiteringen till förenämnda medeltal.
Ej heller må under ett kalenderår tagas i anspråk mer än en tredjedel av
det högsta belopp, vartill fonden uppgått vid slutet av något av de tre kalenderår,
som närmast föregått det år då avsättningen beslutas.
2 mom. Där särskilda skäl äro, må med Konungens tillstånd, utöver vad
i 1 mom. är medgivet, avsättning ske till allmän fond eller sådan fonds medel
tagas i anspråk. Vid meddelande av tillstånd till avsättning som nu sagts
äger Konungen föreskriva villkor för de avsatta medlens tagande i anspråk.
Tillstånd enligt detta mom. må givas i stadga. 6 7
6 §•
För beslut örn avsättning av medel till allmän fond eller tagande i anspråk
av medel ur fonden erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster.
Om tillfällig fond.
7 §■
Hava medel influtit vid avyttring av tillgång för stadigvarande bruk eller
såsom ersättning på grund av försäkring av dylik tillgång eller har eljest belopp,
som ej är att hänföra till kommuns löpande inkomster, tillfallit kommun
och finna ej medlen omedelbar användning, eller har lån, som kommun
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
med Konungens tillstånd upptagit, ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda
ändamålet, skola de influtna eller återstående medlen tillsvidare och i
avvaktan på beslut om medlens tagande i anspråk för visst ändamål avsättas
till tillfällig fond.
Medel, som avsatts till tillfällig fond, må, försåvitt ej särskilda villkor
eljest blivit stadgade för deras disponerande, genom beslut i vanlig ordning
tagas i anspråk för anskaffande av tillgång för stadigvarande bruk.
Beslut om tagande i anspråk av medel från tillfällig fond i annat fall än nu
sagts skall för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och
fastställelse.
Gemensamma bestämmelser.
8 §•
Fonds medel skola vara på betryggande sätt anbragta, kommun obetaget
att, därest icke i stadga annorlunda bestämts, nyttja fondens medel i stället
för belopp, som kommunen jämlikt Konungens medgivande eller eljest äger
upplåna. Därutöver må kommunen nyttja fonds medel allenast efter Konungens
i stadga eller annorledes meddelade tillstånd.
Vid anbringande eller nyttjande av fonds medel skall tillses, att medlen vid
behov äro tillgängliga.
Där annat icke föreskrivits i stadga, må fonds medel ej utan tillstånd av
länsstyrelsen anbringas annorlunda än i sådana tillgångar, i vilka förmyndare
äger utan överförmyndarens samtycke anbringa omyndigs medel.
Vad nu sagts utgör ej hinder att till fond avsätta och i densamma behålla
vad kommunen vid avyttrande av tillgång för stadigvarande bruk bekommit
i andra tillgångar än penningmedel.
9 §•
Vad i denna lag är föreskrivet angående kommun skall äga motsvarande
tillämpning å församling, särskilt skoldistrikt, municipalsamhälle, fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 § lagen örn fattigvården, samt landsting.
10 §.
Denna lag avser ej skogsaccisfond, fond av överskottsmedel å hamns rörelse
eller fond, som utgör prästlönetillgång för pastorat, samt ej heller fond uppkommen
genom avsättning av medel, som erhållits såsom vederlag för fastighet,
vilken för något kommunens gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit
kommunen genom gåva eller testamente.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
Lagen äger tillämpning jämväl å fond, som finnes vid lagens ikraftträdande.
Är sådan fond av den beskaffenhet, att enligt denna lag stadga skall
finnas för densamma, erfordras icke stadga men må stadga fastställas. Har
stadga ej fastställts för dylik fond, må fondens medel användas allenast efter
tillstånd av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202-
71
Utredningsmännens förslag
till
lag angående användning i vissa fall av kommun eller annan
samfällighet tillhörig egendom.
Härigenom förordnas, att, om kommun, församling, särskilt skoldistrikt,
municipalsamhälle, fattigvårdssamhälle, som avses i 6 § lagen örn fattigvården,
eller landsting uppburit ersättning vid försäljning av tillgång för stadigvarande
bruk eller på grund av försäkring av sådan egendom, vad sålunda
erhållits ej må användas för annat ändamål än anskaffande av annan
dylik tillgång eller för avsättning till särskild eller tillfällig fond på sätt i lagen
örn kommunal fondbildning stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
72
Kungl. Maits proposition nr 202-
Bilaga 2.
Tabeller, belysande verkningarna av de föreslagna reglerna om
underställningsfri avsättning till allmän fond och tagande i anspråk av
allmän fond1.
Stockholms stad.
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. avsättning + * förbrukning — |
Fondens |
Utdebite-ring per |
|||
kr. per |
summa kr. |
||||||||
1917 |
6.40 |
6.00 |
7,290,789 |
||||||
1918 |
6.75 |
6.08 |
8,777,732 |
— |
— |
— |
_ |
||
1919 |
8.60 |
6.23 |
10,700,467 |
— |
— |
— |
_ |
||
1920 |
8.50 |
6.75 |
13,742,200 |
— |
— |
— |
— |
||
1921 |
6.65 |
7.26 |
11,959,256 |
+ 0.30 |
+ |
3,587,776.60 |
3,587,776.60 |
6.95 |
|
l 1922 |
4.90 |
7.44 |
9.852,867 |
+ 1.27 |
+ |
12,513,141.09 |
16,100,917.69 |
6.17 |
|
1923 |
5.10 |
7.39 |
8,575,000 |
+ 1.14 |
+ |
9,775,500.00 |
25.876,417.69 |
6.24 |
|
: 1924 |
5.20 |
7.29 |
8,553,912 |
+ 0.43 |
+ |
3,678,182.16 |
29,554,599.85 |
5.63 |
|
1925 |
5.90 |
6.69 |
8,874,745 |
— |
— |
29,554,599.85 |
5.90 |
||
i 1926 |
5.65 |
6.17 |
9,371.331 |
— |
— |
29,554,599.85 |
5.65 |
||
1927 |
5.60 |
5.91 |
9,863,865 |
+ 0.02 |
+ |
197,277.30 |
29,751,877.15 |
5.62 |
|
1928 |
5.50 |
5.80 |
10.344,892 |
+ 0.14 |
+ |
1,448,284.88 |
31,200,162.03 |
5.64 |
|
1929 |
5.25 |
5.68 |
11,639,215 |
+ 0.15 |
+ |
1,745,882.25 |
32,946,044.28 |
5.40 |
|
1930 |
5.15 |
5.64 |
12,425,107 |
+ 0.17 |
+ |
2,112,268.19 |
35,058,312.47 |
5.32 |
|
1931 |
5.70 |
5.53 |
12,957,074 |
- 0.08 |
— |
1,036,565.92 |
34,021,746.55 |
5.62 |
|
1932 |
8.16 |
5.52 |
11,706,398 |
- 0.99 |
— |
11,589,334.02 |
22,432,412.53 |
7.16 |
|
1933 |
8.10 |
5.83 |
10,547,695 |
- 1.10 |
— |
11,602,464.50 |
10,829,948.03 |
7.00 |
|
1934 |
6.95 |
6.10 |
9,794,931 |
- 0.42 |
- |
4,113,871.02 |
6,716,077,01 |
6.53 |
Göteborgs stad.
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. a kr. per |
vsättning + summa kr. |
Fondens |
Utdebite-ring per |
1917 .... |
6.73 |
6.18 |
3.423,116 |
||||
1918 .... |
9.76 |
6.29 |
3,643,840 |
— |
— |
_ |
_ |
1919 .... |
7.36 |
7.03 |
4,889,821 |
— |
__ |
_ |
___ |
1920 .... |
8.19 |
7.31 |
5,992,350 |
— |
— |
_ |
_ |
1921 .... |
7.35 |
7.67 |
5,077,479 |
+ 0.16 |
+ 812.397 |
812,379 |
7.51 |
1922 .... |
7.34 |
7.91 |
3,651,059 |
+ 0.28 |
+ 1,022,297 |
1,834,694 |
7.62 |
1923 .... |
7.50 |
8.08 |
2,956,203 |
+ 0.29 |
+ 857,299 |
2,691,993 |
7.79 |
1924 .... |
7.53 |
7.69 |
2,930,910 |
+ 0.08 |
+ 234,473 |
2,926,466 |
7.61 |
1925 .... |
8.06 |
7.75 |
2,911.912 |
- 0.15 |
- 436,787 |
2,489,679 |
7.91 |
1926 .... |
7.92 |
7.69 |
2,856,824 |
- 0.11 |
- 314,251 |
2,175,428 |
7.81 |
1927 .... |
7.83 |
7.75 |
2,960,288 |
- 0.04 |
- 118,412 |
2,057,016 |
7.79 |
1928 .... |
7.66 |
7.78 |
3,170.267 |
+ 0.06 |
+ 190,216 |
2,247,232 |
7.72 |
1929 .... |
6.99 |
7.76 |
3,525,309 |
+ 0.38 |
+ 1,339,617 |
3,586,849 |
7.37 |
1930 .... |
6.96 |
7.72 |
3,789,811 |
+ 0.38 |
+ 1,440,128 |
5,026,977 |
7.34 |
1931 .... |
8.10 |
7.61 |
3,784,821 |
- 0.24 |
- 908,357 |
4,118,620 |
7.86 |
1932 .... |
9.29 |
7.62 |
3,574,232 |
- 0.46 |
- 1,644,147 |
2,474,473 |
8.83 |
1933 .... |
9.96 |
7.83 |
3,340,686 |
- 0.50 |
- 1,670,343 |
804,130 |
9.45 |
1934 .... |
8.92 |
8.17 |
3,380,376 |
- 0.24 |
- 804,130 |
— |
8.68 |
1 Vid tabellernas uppgörande har hänsyn ej tagits till vare sig den allmänna fondens avkastning
eller avkortning av utskylder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
73
Malmö stad.
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. * kr. per |
avsättning + summa kr. |
Fondens |
Utdebite-ring per |
1917 .... |
7.85 |
6.65 |
1,176,030 |
||||
1918 .... |
10.55 |
6.97 |
1,456,053 |
— |
_ |
_ |
_ |
1919 .... |
8.34 |
7.83 |
1,895,289 |
- |
— |
_ |
_ |
1920 .... |
8.12 |
8.12 |
2,433,121 |
— |
_ |
_ |
_ |
1921 .... |
7.92 |
8.35 |
2,088,265 |
+ 0.21 |
+ 438,535.65 |
438,535.65 |
8.13 |
1922 .... |
7.84 |
8.59 |
1,644,361 |
+ 0.37 |
+ 608,413.57 |
1,046,949.22 |
8.21 |
1923 .... |
7.78 |
8.67 |
1,404,493 |
+ 0.44 |
+ 617,976.92 |
1,664,926.14 |
8.22 |
1924 .... |
8.72 |
8.21 |
1,384,822 |
- 0.25 |
- 346,205.50 |
1,318,720.64 |
8.47 |
1925 .... |
9.22 |
8.23 |
1,409,997 |
- 0.89 |
- 549,898.83 |
768,821.81 |
8.83 |
1926 .... |
9.02 |
8.38 |
1,414,275 |
- 0.32 |
- 452,568.00 |
316,253.81 |
8.70 |
1927 .... |
8.85 |
8.49 |
1,437,834 |
- 0.18 |
- 258,810.12 |
57,443.69 |
8.67 |
1928 .... |
8.68 |
8.58 |
1,492,556 |
— 0.03 |
- 44,776.68 |
12,667.01 |
8.65 |
1929 .... |
8.43 |
8.66 |
1,618,438 |
4 0.11 |
+ 178,028.18 |
190,695.19 |
8.54 |
1930 .... |
8.14 |
8.67 |
1,736,660 |
+ 0.26 |
+ 451,531.60 |
642,226.79 |
8.40 |
1931 .... |
8.05 |
8.59 |
1,779,113 |
+ 0.27 |
+ 480,360.51 |
1,122,587.30 |
8.32 |
1932 .... |
7.94 |
8.51 |
1,733,983 |
+ 0.28 |
+ 485,515.24 |
1,608,102.54 |
8.22 |
1933 .... |
9.16 |
8.43 |
1,573,352 |
- 0.34 |
- 534,939.68 |
1,073,162.86 |
8.82 |
1934 .... |
9.08 |
8.46 |
1,534,144 |
- 0.31 |
- 475,584.64 |
597,578.22 |
8.77 |
Sundsvalls stad.
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. kr. per |
avsättning + summa kr. |
Fondens |
Utdebite-ring per |
1917 .... |
7.34 |
6.12 |
186,408 |
||||
1918 .... |
9.42 |
6.37 |
216,811 |
— |
__ |
_ |
_ |
1919 .... |
8.28 |
7.04 |
275,591 |
— |
_ |
_ |
|
1920 .... |
8.24 |
7.48 |
358,013 |
— |
_ |
_ |
_ |
1921 .... |
6.79 |
7.92 |
328,290 |
+ 0.56 |
+ 183,842.40 |
183,842.40 |
7.35 |
1922 .... |
6.64 |
8.12 |
247,057 |
+ 0.74 |
+ 182,822.18 |
366,664.58 |
7.38 |
1923 .... |
6.58 |
8.13 |
216,454 |
+ 0.77 |
+ 166,669.58 |
533,334.16 |
7.35 |
1924 .... |
6.05 |
7.72 |
210,474 |
+ 0.83 |
+ 174,693.42 |
708,027.58 |
6.88 |
1925 .... |
6.11 |
7.44 |
214,280 |
— |
— |
708,027.58 |
6.11 |
1926 .... |
6.07 |
7.01 |
212,503 |
— |
— |
708,027.58 |
6.07 |
1927 .... |
6.06 |
6.76 |
218,934 |
— |
708,027.58 |
6.06 |
|
1928 .... |
6.66 |
6.60 |
230,816 |
- 0.03 |
- 6,924.48 |
701,103.10 |
6.53 |
1929 .... |
6.81 |
6.33 |
239,423 |
- 0.24 |
- 57,461.52 |
643,641.58 |
6.67 |
1930 .... |
6.83 |
6.27 |
257,818 |
- 0.28 |
- 72,189.04 |
571,452.54 |
6.55 |
1931 .... |
6.83 |
6.86 |
254,140 |
- 0.23 |
- 58,452.20 |
513,000.34 |
6.H0 |
1932 .... |
8.67 |
6.47 |
242,364 |
- 0.88 |
- 213,280.32 |
299,720.02 |
7.69 |
1933 .... |
10.52 |
6.79 |
202,715 |
- 0.93 |
- 188,524.95 |
111,195.07 |
9.59 |
1934 .... |
9.89 |
7.40 |
196,166 |
- 0.56 |
- 109,852.96 |
1,342.11 |
9.38 |
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 202. 6
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 202
Karlshamns stad.
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. avsättning 4-» förbrukning — |
Fondens |
Utdebite-ring per |
|
kr. per |
summa kr. |
||||||
1917 .... |
5.76 |
4.60 |
58,175 |
||||
1918 .... |
7.20 |
5.07 |
73,271 |
— |
— |
— |
— |
1919 .... |
7.26 |
5.54 |
89,777 |
— |
— |
— |
— |
1920 .... |
7.38 |
6.06 |
121,564 |
— |
— |
— |
— |
1921 .... |
6.76 |
6.64 |
112,577 |
— |
— |
— |
— |
1922 .... |
5.80 |
6.87 |
89,787 |
+ 0.53 |
+ 47,587 |
47,587 |
6.33 |
1923 .... |
5.80 |
6.98 |
77,244 |
+ 0.59 |
+ 45,574 |
93,161 |
6.39 |
1924 .... |
5.67 |
6.82 |
71,375 |
+ 0.57 |
+ 40,684 |
133,845 |
6.24 |
1925 .... |
5.48 |
6.62 |
74,426 |
+ 0.57 |
+ 42,423 |
176,268 |
6.05 |
1926 .... |
5.39 |
6.35 |
74.080 |
+ 0.48 |
+ 35,558 |
211,826 |
5.87 |
1927 .... |
5.36 |
6.17 |
74,512 |
+ 0.03 |
+ 2,235 |
214,061 |
5.39 |
1928 .... |
5.26 |
5.98 |
79,678 |
+ 0.03 |
+ 2,390 |
216,451 |
5.29 |
1929 .... |
4.80 |
5.76 |
80,786 |
+ 0.18 |
+ 14,541 |
230,992 |
4.98 |
1930 .... |
4.80 |
5.51 |
82,676 |
— |
— |
230,992 |
4.80 |
1931 .... |
6.00 |
5.27 |
79,294 |
- 0.36 |
- 28,546 |
202,446 |
5.64 |
1932 .... |
6.42 |
5.22 |
101,596 |
- 0.60 |
- 60,958 |
141,488 |
5.82 |
1933 .... |
6.72 |
5.31 |
74,484 |
- 0.70 |
- 52,339 |
89,149 |
6.02 |
1934 .... |
5.77 |
5.45 |
79,451 |
- 0.16 |
- 12,712 |
76,437 |
5.61 |
Mariestads stad.
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. avsättning + > förbrukning — |
Fondens |
Utdebite-ring per |
|
kr. per |
summa kr. |
||||||
1917 .... |
6.75 |
5.16 |
43,952 |
||||
1918 .... |
7.76 |
5.84 |
46,718 |
— |
— |
— |
— |
1919 .... |
6.46 |
6.49 |
52,002 |
+ 0.01 |
+ 520.02 |
520.02 |
6.47 |
1920 .... |
6.22 |
6.76 |
70,775 |
+ 0.27 |
+ 19,109.25 |
19,629.27 |
6.49 |
1921 .... |
5.78 |
6.85 |
65,554 |
+ 0.53 |
+ 34,743.62 |
54,372.89 |
6.31 |
1922 .... |
5.78 |
6.75 |
53,177 |
+ 0.48 |
+ 25,524.96 |
79,897.85 |
6.26 |
1923 .... |
5.70 |
6.65 |
47,341 |
+ 0.47 |
+ 22,250.27 |
102,148.12 |
6.17 |
1924 .... |
5.67 |
6.34 |
47,482 |
+ 0.33 |
-t- 15,669.06 |
117,817.18 |
6.00 |
1925 .... |
6.40 |
6.25 |
48.904 |
- 0.07 |
— 3,423.28 |
114,393.90 |
6.33 |
1926 .... |
6.32 |
6.22 |
55,106 |
- 0.05 |
- 2,755.30 |
111,638.60 |
6.27 |
1927 .... |
6.32 |
6.21 |
55,609 |
- 0.05 |
- 2,780.45 |
108,858.15 |
6.27 |
1928 .... |
6.24 |
6.21 |
55,080 |
- 0.01 |
— 550.80 |
108,307.35 |
6.23 |
1929 .... |
6.05 |
6.22 |
61,301 |
+ 0.08 |
+ 4,904.08 |
113,211.43 |
6.13 |
1930 .... |
6.05 |
6.24 |
62,465 |
+ 0.09 |
+ 5,621.85 |
118,833.28 |
6.14 |
1931 .... |
6.02 |
6.20 |
57,445 |
+ 0.09 |
+ 5,170.05 |
124,003.33 |
6.11 |
1932 .... |
6.79 |
6.18 |
57,770 |
- 0.30 |
- 17,331.00 |
106.672.33 |
6.49 |
1933 .... |
7.21 |
6.22 |
53,361 |
- 0.49 |
- 26,146.89 |
80,525.44 |
6.72 |
1934 .... |
7.02 |
6.82 |
53,359 |
- 0.35 |
. - 18,675.65 |
61,849.79 |
6.67 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 202
75
Lindesbergs stad.
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. avsättning + > förbrukning — |
Fondens |
Utdebite-ring per |
|
kr. per |
summa kr. |
||||||
1917 .... |
5.10 |
5.52 |
19,836 |
+ 0.21 |
+ 4,165.56 |
4,165.56 |
5.31 |
1918 .... |
5.20 |
5.46 |
25,153 |
+ 0.13 |
+ 3,269.89 |
7,435.45 |
5.33 |
1919 .... |
5.30 |
5.40 |
35,559 |
+ 0.05 |
+ 1,777.95 |
9,213.40 |
5.35 |
1920 .... |
6.1B |
5.34 |
41,346 |
- 0.07 |
— 2,894.22 |
6,319.18 |
6.08 |
1921 .... |
5.50 |
5.44 |
35,100 |
- 0.03 |
- 1,053.00 |
5,266.18 |
5.47 |
.1922 .... |
5,70 |
5.51 |
25,569 |
- 0.09 |
- 2,301.21 |
2,964.97 |
5.61 |
1923 .... |
5.60 |
5.57 |
21,995 |
— 0.01 |
- 219.95 |
2,745.02 |
5.59 |
‘1924 .... |
5.60 |
5.62 |
21,233 |
+ 0.01 |
+ 212.33 |
2,957.35 |
5.61 |
1925 .... |
5.40 |
5.67 |
21,938 |
+ 0.13 |
+ 2,851.94 |
5,809.29 |
5.53 |
1926 .... |
5.40 |
556 |
22,152 |
+ 0.08 |
+ 1,772.16 |
7,581.45 |
5.48 |
1927 .... |
5.30 |
5.56 |
22,469 |
+ 0.13 |
+ 2,920.97 |
10,502.42 |
5.43 |
1928 .... |
5.40 |
5.53 |
23,109 |
+ 0.06 |
+ 1,386.64 |
11,888.96 |
5.46 |
1929 .... |
5.55 |
5.51 |
24,447 |
- 0.02 |
- 488.94 |
11,400.02 |
5.53 |
1930 .... |
5.35 |
5.48 |
26,769 |
+ 0.06 |
+ 1,606.14 |
13,006.16 |
5.41 |
1931 .... |
5.20 |
5.46 |
27,976 |
+ 0.13 |
+ 3,636.88 |
16,643.04 |
5.33 |
1932 .... |
5.20 |
5.43 |
26,043 |
+ 0.11 |
+ 2,864.73 |
19,507.77 |
5.31 |
1933 .... |
5.75 |
5.41 |
24,471 |
- 0.17 |
- 4,160.07 |
15,347.70 |
5.58 |
1934 .... |
5.72 |
5.44 |
25,620 |
- 0.14 |
— 3,586.80 |
11,760.90 |
5.58 |
Piteå stad.
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. avsättning + » förbrukning — |
Fondens |
Utdebite-ring per |
|
kr. per |
summa kr. |
||||||
1917 .... |
6.15 |
4.75 |
13,534 |
||||
1918 .... |
7.32 |
5.11 |
18,046 |
— |
— |
— |
_ |
1919 .... |
6.80 |
5.73 |
25,892 |
— |
— |
— |
_ |
1920 .... |
7.18 |
6.04 |
35,869 |
— |
— |
— |
|
1921 .... |
6.41 |
6.47 |
39,408 |
+ 0.03 |
+ 1,182.24 |
1,182.24 |
6.44 |
1922 .... |
6.66 |
6.77 |
27,428 |
+ 0.06 |
+ 1,371.40 |
2,499.64 |
6.71 |
1923 .... |
7.18 |
6.89 |
22,577 |
- 0.03 |
- 677.31 |
1,822.33 |
7.16 |
1924 .... |
6.82 |
6.85 |
22,392 |
+ 0.01 |
+ 223.92 |
2,046,25 |
6.83 |
1925 .... |
8.32 |
6.87 |
22,059 |
- 0.03 |
— 661.77 |
1,384.48 |
8.29 |
1926 .... |
8.10 |
7.09 |
22,254 |
— 0.03 |
- 667.62 |
716.86 |
8.07 |
1927 .... |
8.29 |
7.41 |
21,830 |
— 0.03 |
- 654.90 |
61.96 |
8.26 |
1928 .... |
9.37 |
7.72 |
23,046 |
— |
— |
61.96 |
9.37 |
1929 .... |
9.01 |
8.17 |
24,960 |
— |
— |
61.96 |
9.01 |
1930 .... |
9.30 |
8.60 |
24,887 |
— |
— |
61.96 |
9.30 |
1931 .... |
9.30 |
8.81 |
25,028 |
— |
— |
61.96 |
9.30 |
1932 .. |
9.30 |
9.05 |
24,568 |
— |
— |
61.96 |
9.30 |
1933 .... |
9.20 |
9.25 |
22,215 |
4- 0.02 |
+ 444.30 |
506.26 |
9.22 |
1934 .... |
9.20 |
9.24 |
23,061 |
+ 0.02 |
+ 461.62 |
967.88 |
9.22 |
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
Lovö kommun, Stockholms län.1
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. a » f kr. per |
vsättning + summa kr. |
Fondens |
Utdebite-ring per |
1922 .... |
5.12 |
4.64 |
8,023 |
||||
1923 .... |
4.84 |
4.79 |
7,337 |
— |
— |
_ |
_ |
1924 .... |
4.90 |
4.90 |
6,561 |
— |
— |
— |
_ |
1925 .... |
4.09 |
4.93 |
7,129 |
+ 0.42 |
+ 2,994.18 |
2,994.18 |
4.51 |
1926 .... |
5.18 |
4.98 |
7,261 |
- 0.12 |
- 871.32 |
2,122.86 |
5.06 |
1927 .... |
4.12 |
4.78 |
8,174 |
+ 0.33 |
+ 2,697.42 |
4,820.28 |
4.45 |
1928 .... |
3.26 |
4.74 |
8,134 |
+ 0.74 |
+ 6,019.16 |
10,839.44 |
4.00 |
1929 .... |
4.05 |
4.58 |
8,322 |
+ 0.26 |
+ 2,163.72 |
13,003.16 |
4.31 |
1930 .... |
4.04 |
4.46 |
9,326 |
+ 0.21 |
+ 1,958.46 |
14,961.62 |
4.25 |
1931 .... |
3.58 |
4.41 |
10,685 |
+ 0.41 |
+ 4,380.85 |
19,342.47 |
3.99 |
1932 .... |
3.85 |
4.20 |
10,529 |
+ 0.17 |
+ 1,789.93 |
21,132.40 |
4.02 |
1933 .... |
1.76 |
4.11 |
22,641 |
+ 0.10 |
+ 2,264.10 |
23,396.50 |
1.86 |
1934 .... |
1.52 |
3.68 |
22,746 |
+ 0.28 |
+ 6,368.88 |
29,765.38 |
1.80 |
Timrå kommun, Västernorrlands län.1
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. * kr. per |
mattning + summa kr. |
Fondens |
Utdebite-ring per |
1922 .... |
9.50 |
6.45 |
46,497 |
||||
1923 .... |
10.41 |
7.20 |
31,229 |
— |
_ |
_ |
_ |
1924 .... |
9.13 |
7.93 |
32,527 |
— |
_ |
_ |
_ |
1925 .... |
12.10 |
8.55 |
36,354 |
— |
_ |
_ |
|
1926 .... |
10.20 |
9.80 |
51,884 |
— |
— |
_ |
_ |
1927 .... |
7.95 |
10.26 |
58,109 |
+ 1.15 |
+ 66,825.35 |
66,825.35 |
9.10 |
1928 .... |
7.85 |
10.18 |
60,419 |
+ 1.16 |
+ 70,086.04 |
136,911.39 |
9.01 |
1929 .... |
7.85 |
9.90 |
44,290 |
+ 1.02 |
+ 45,175.80 |
182,087.19 |
8.87 |
1930 .... |
7.25 |
9.85 |
65,350 |
— |
— |
182,087.19 |
7.25 |
1931 .... |
9.25 |
8.89 |
55,234 |
- 0.18 |
- 9,942.12 |
172,145.07 |
9.07 |
1932 .... |
10.19 |
8.66 |
65,051 |
- 0.76 |
- 49,438.76 |
122,706.31 |
9.43 |
1933 .... |
12.08 |
8.73 |
41,648 |
- 1.45 |
- 60,389.60 |
62,316.71 |
10.63 |
1934 .... |
9.25 |
9.05 |
51,905 |
- 0.10 |
- 5,190.50 |
57,126.21 |
9.15 |
1 Utdebiteringen för skolväsendet har, till vinnande av bättre överensstämmelse med nuvarande
förhållanden, under alla åren inräknats i utdebiteringen för kommunen. Tabellen utvisar
sålunda icke den fondbildning, som faktiskt skulle fått ske utan underställning, därest lag örn
fondbildning enligt förslaget gällt från år 1922.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202•
77
Grolanda, Skaraborgs län.
I. Borgerliga kommunen.1
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. > kr. per |
ivsättning + summa kr. |
Fondens |
Utdebite-ring per |
1922 .... |
4.10 |
6.90 |
1,579 |
+ 1.40 |
+ 3,178.00 |
3,178.00 |
5.50 |
1923 .... |
3.90 |
6.40 |
1,602 |
+ 0.17 |
+ 272.34 |
3,450.34 |
4.07 |
1924 .... |
4.90 |
5.67 |
1,527 |
— |
— |
3,450.34 |
4.90 |
1925 .... |
4.40 |
5.13 |
1,613 |
+ 0.36 |
+ 580.68 |
4,031.02 |
4.76 |
1926 .... |
2.90 |
4.68 |
1,717 |
— |
_ |
4,031.02 |
2.90 |
1927 .... |
3.70 |
4.42 |
1,749 |
— |
— |
4,031.02 |
3.70 |
1928 .... |
4.10 |
4.07 |
1,722 |
- O.oi |
- 17.22 |
4,013.80 |
4.09 |
1929 .... |
5.50 |
4.07 |
1,712 |
- 0.71 |
- 1,215.52 |
2,797.28 |
4.79 |
1930 .... |
4.60 |
4.05 |
1,610 |
- 0.27 |
- 434.70 |
2,362,58 |
4.33 |
1931 .... |
4.90 |
3.97 |
1,507 |
- 0.46 |
- 693.22 |
1,669.36 |
4.44 |
1932 .... |
4.98 |
4.27 |
1,474 |
- 0.35 |
— 515.90 |
1,153.46 |
4.63 |
1933 .... |
5.85 |
4.46 |
1,259 |
— 0.62 |
- 780.68 |
372.88 |
5.23 |
1934 .... |
6.17 |
4.69 |
1,348 |
— 0.27 |
— 363.96 |
8.92 |
5.90 | |
II. Församlingen.1
Ar, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. £ » f kr. per |
ivsättning 4 summa kr. |
Fondens |
Utdebite-ring per |
1922 .... |
1.90 |
2.30 |
1,579 |
+ 0.20 |
4 315.80 |
315.80 |
2.10 |
1923 .... |
2.10 |
2.20 |
1,602 |
+ 0.05 |
4 80.10 |
395.90 |
2.15 |
1924 .... |
3.60 |
2.01 |
1,527 |
- 0.08 |
- 122.16 |
273.74 |
3.52 |
1925 .... |
3.10 |
2.32 |
1,613 |
- 0.08 |
- 129.04 |
144.70 |
3.02 |
1926 .... |
2.60 |
2.52 |
1,717 |
- 0.04 |
— 68.68 |
76.02 |
2.56 |
1927 .... |
1.80 |
2.67 |
1,749 |
+ 0.43 |
+ 752.07 |
828.09 |
2.23 |
1928 .... |
1.60 |
2.69 |
1,722 |
+ 0.43 |
4 740.46 |
1,568.55 |
2.03 |
1929 .... |
2.10 |
2.67 |
1,712 |
— |
— |
1,568.55 |
2.10 |
1930 .... |
2.20 |
2.38 |
1,610 |
+ 0.09 |
4 144.90 |
1,713.45 |
2.29 |
1931 .... |
2.40 |
2.25 |
1,507 |
- 0.07 |
- 105.49 |
1,607.96 |
2.33 |
1932 .... |
1.42 |
2.19 |
1,474 |
+ 0.13 |
4 191.62 |
1,799.58 |
1.65 |
1933 .... |
2.45 |
2.06 |
1,259 |
- 0.19 |
- 239.21 |
1,560.37 |
2.26 |
1934 .... |
2.73 |
2.11 |
1,348 |
- 0.31 |
- 417.88 |
1,142.49 |
2.42 |
1 Se not. s. 76.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 202. 7
M
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
örebro läns landsting.
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. avsättning + » förbrukning — |
Fondens |
Utdebite-ring per |
|
kr. per |
summa kr. |
||||||
1918 .... |
1.25 |
0.77 |
1,428,720 |
_ |
|||
1919 .... |
1.20 |
0.94 |
1,713,030 |
— |
— |
— |
— |
1920 .... |
1.26 |
1.01 |
2,047,920 |
— |
— |
— |
— |
1921 .... |
1.24 |
1.12 |
1,960.240 |
— |
— |
— |
— |
1922 .... |
1.17 |
1.23 |
1,392,000 |
+ 0.03 |
+ 41,760.00 |
41,760.00 |
1.20 |
1923 .... |
1.19 |
1.23 |
1,159,590 |
+ 0.02 |
+ 23,191.80 |
64,951.80 |
1.21 |
1924 .... |
1.50 |
1.23 |
1,144,440 |
- 0.02 |
- 21,650.60 |
43,301.20 |
1.48 |
1925 .... |
1.64 |
1.28 |
1,205,860 |
— 0.02 |
- 21,650.60 |
21,650.60 |
1.52 |
1926 .... |
1.66 |
1.33 |
1,215,960 |
- 0.02 |
- 21,650.60 |
— |
1.64 |
1927 .... |
1.94 |
1.41 |
1,217,920 |
— |
— |
— |
1.94 |
1928 .... |
1.90 |
1.56 |
1,258,500 |
— |
— |
— |
1.90 |
1929 .... |
2.03 |
1.70 |
1,278,419 |
— |
— |
— |
2.03 |
1930 .... |
2.03 |
1.81 |
1,352,864 |
— |
— |
— |
2.03 |
1931 .... |
2.05 |
1.91 |
1,365,133 |
— |
— |
— |
2.05 |
1932 .... |
2.26 |
1.99 |
1,295,491 |
— |
— |
— |
2.26 |
1933 .... |
2.42 |
2.06 |
1,164,898 |
— |
— |
— |
2.42 |
1934 .... |
2.42 |
2.16 |
1,184,916 |
— |
— |
— |
2.42 |
Vislanda municipalsamhälle, Kronobergs län.
År, då |
Utdebi- tering per skatte- krona |
Medelutde-bitering |
Antal skatte- kronor |
Max. avsättning + » förbrukning — |
Fondens |
Utdebite-ring per |
|
kr. per |
summa kr. |
||||||
1920 .... |
1.00 |
0.84 |
8,539 |
_ |
_ |
_ |
|
1921 .... |
1.00 |
0.80 |
7,504 |
— |
— |
— |
— |
1922 .... |
1.00 |
0.92 |
5,750 |
— |
— |
— |
— |
1923 .... |
1.60 |
0.92 |
4,699 |
— |
— |
— |
— |
1924 .... |
1.30 |
1.04 |
4,544 |
— |
— |
— |
— |
1925 .... |
0.80 |
1.18 |
4,322 |
+ 0.19 |
+ 821.18 |
821.18 |
0.99 |
1926 .... |
1.10 |
1.17 |
4,518 |
+ 0.03 |
+ 135.54 |
956.72 |
1.13 |
1927 .... |
1.50 |
1.21 |
3,759 |
— 0.08 |
- 300.72 |
656.00 |
1.42 |
1928 .... |
1.50 |
1.29 |
3,635 |
- 0.08 |
- 290.80 |
365.20 |
1.42 |
1929 .... |
1.80 |
1.25 |
4.035 |
- 0.02 |
- 80.70 |
284.50 |
1.28 |
1930 .... |
1.30 |
1.25 |
4,128 |
- 0.02 |
- 82.56 |
201.94 |
1.28 |
1931 .... |
1.10 |
1.30 |
3,841 |
+ 0.10 |
+ 384.10 |
586.04 |
1.20 |
1932 .... |
1.10 |
1.32 |
3,563 |
+ 0.11 |
+ 391.93 |
977.97 |
1.21 |
1933 .... |
1.40 |
1.28 |
3,138 |
- 0.06 |
— 188.28 |
789.69 |
1.34 |
1934 .... |
1.50 |
1.27 |
3,246 |
- 0.10 |
— 324.60 |
465.09 |
1.40 |
366536. Stockholm, Isaac Marcus B oktryckeri-Aktiebolag, 1936.