Kungl. Maj.ts proposition nr 195-

1

Nr 195.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till beredande
av billigare biljettkostnader för sjöfolk vid
resor till och från hemorten i vissa fall; given Stockholms
slott den 6 mars 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Fritjof Ekman.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Ekman, anför efter gemensam beredning
med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen:

I skrivelse den 9 maj 1931, nr 193, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit
måtte föranstalta om utredning huruvida och i så fall i vilken mån och på
vilket sätt sjöfolket kunde beredas billigare biljettpriser vid resa på järnväg
från och till hemorten, samt att Kungl. Majit måtte vidtaga de åtgärder,
vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagens skrivelse var föranledd av en inom riksdagen väckt motion
(11:321), i vilken det framhölls, hurusom sjöfolket vore genom sitt yrkes
Hihang till riksdagens protokoll 19.16. 1 sami. Nr 195.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 195-

egenart hänvisat till att tillbringa större delen av sitt liv skilt från hein och
familj. Det syntes motionärerna som örn allt, som kunde göras för att underlätta
sjöfolkets förbindelse med sina hem, borde vidtagas, även örn detta
krävde en del uppoffringar från statens sida. En åtgärd, som syntes betydligt
underlätta förbindelserna mellan sjömännen och deras familjer,
vore en nedsättning av priset på järnvägsresor för sjömännen i motsvarighet
till vad som hade genomförts i England.

I riksdagsskrivelsen framhölls, hurusom det vore ett känt faktum, att de,
som tillhörde sjöfolkets yrkesgrupp, vore bosatta inom olika delar av landet
och ofta hade mycket lång väg till den hamn, där deras fartyg hade sin
hemort eller som fartyget anlöpte vid tid, då möjlighet till besök i hemmet
kunde föreligga. I likhet med motionärerna funne riksdagen det önskvärt,
om dylik möjlighet kunde beredas. Billigare resor torde även kunna
medföra, att sjömännen vid iråkad arbetslöshet sökte sig bort från den dyrare
hamnstaden till hemorten, samt måhända jämväl bidraga till större stadga
i fartygsbesättningarnas sammansättning. Det torde likaledes icke kunna
förnekas, att sjömännen visserligen hade samma skattskyldighet som andra
medborgare, men de förmåner, samhället bjöde, kunde icke i samma grad
tillgodo njutas av sjöfolket. De engelska sjömännen hade genom avtal med
järnvägarna erhållit rätt till viss nedsättning i biljettpriset. Det kunde tänkas,
att något dylikt även kunde genomföras i vårt land. För att få önskad
effekt borde emellertid nedsättningen icke endast gälla statens järnvägar
utan också de enskilda järnvägarna. Vad statens järnvägar beträffade, åtnjöte
redan vissa kategorier resande ofta avsevärd nedsättning i biljettpriset.
Ingen av dessa kategorier kunde dock jämställas med sjömännen.

Riksdagen funne sålunda vissa skäl tala för, att en undersökning gjordes
örn möjligheten att bereda nedsättning i biljettprisen för sjömän. Den ifrågasatta
utredningen syntes böra omfatta införskaffande av upplysningar om,
vid vilka tillfällen förmån av billigare resor borde beviljas, i vilken utsträckning
en dylik förmån kunde tänkas komma till användning samt vilka
ekonomiska konsekvenser för statsverket en dylik åtgärd kunde få.

Sedan Kungl. Majit med anledning härav den 29 maj 1931 anbefallt kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen att gemensamt verkställa utredning
rörande det av riksdagen avsedda spörsmålet samt därefter till Kungl. Majit
inkomma med yttrande och det förslag, som kunde av utredningen föranledas,
har kommerskollegium i skrivelse den 15 februari 1936 till Kungl.
Majit inkommit med den sålunda begärda utredningen.

Innan jag ingår på en närmare redogörelse för resultatet av samma utredning,
vill jag lämna några uppgifter rörande de förmåner i fråga örn
fria resor, vilka enligt nu gällande bestämmelser tillkomma svenskt sjöfolk.

Dessa förmåner regleras för vissa fall av bestämmelser i sjömanslagen
samt i fråga om svenskt sjöfolks tjänst å utländska fartyg av överenskommelser
med främmande makter. I samtliga dessa fall avse bestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 105-

3

de resor, som föranledas av tjänsteavtals upphörande av den ena eller den
andra anledningen. I flertalet fall omfattar den fria resan endast resa till
svensk hamn eller »närmaste svenska hamn». I visst fall — då sjöman på
grund av resans förändring avgår från tjänsten (sjömanslagen 37 §) —
avser den fria resan färd till förhyrningsorten, örn tjänsten frånträdes före
resans början, men eljest färd till avmönstringsorten. I fall av sjukdom
eller skada vid tjänstetidens utgång eller vid avsked omfattar emellertid den
fria resan, med undantag för fall av eget grovt vållande eller förlegad sjukdom
eller skada, resa lill hemorten här i riket på redarens bekostnad. Fri
resa till hemorten på statens bekostnad äger rum då sjömans anställning
upphör till följd av fartygs förolyckande (sjömanslagen 41 §).

Utöver nu angivna fall av fria reseförmåner förekomma bestämmelser i
detta avseende i gällande kollektivavtal mellan Sveriges redareförening och
de ombord anställda. Enligt dessa bestämmelser skall kostnaden för resa,
även vid nyanställning, som företages på rederiets order, ersättas av vederbörande
rederi. Vidare skall styrman eller maskinist, som tjänstgjort ä fartyg
i utomeuropeisk fart i oavbruten följd under en tid av två år utan att
hava besökt Sverige, vid hemresa äga rätt till fri liemförskaffning till Sverige,
dock med viss inskränkning.

Det är alltså endast i ett fåtal fall och under särskilda omständigheter,
som den ombord å fartyg anställde för närvarande erhåller fri resa till sin
hemort.

I såväl motionen som riksdagens skrivelse har hänvisats till att viss rätt
till nedsatta biljettpriser å järnvägarna medgivits de engelska sjömännen.
Enligt vad jag inhämtat innebär denna biljettprisreduktion, att vid resa på
grund av semesterledighet eller fartygs uppläggning vederbörande äger att
å järnväg inom Storbritannien och Irländska Fristaten i första eller tredje
klass färdas från den plats, där hans fartyg vid tillfället befinner sig, till
hemorten och åter för priset av en enkel biljett plus en tredjedel.

I sin förcnämnda skrivelse den 15 februari 1936 har kommerskollegium
anfört bland annat följande:

Kollegium hade berett direktionerna för Stockholms sjömanshus samt för
sjömanshusen i Göteborg och Hälsingborg, Sveriges allmänna sjöfartsförening,
Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening, Sveriges segelfartygsförening,
Kanalflottans rederiförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjömans-unionen och Svenska
eldare-unionen tillfälle att till kollegium avgiva yttrande, huruvida, i vilka
fall och under vilka villkor enligt envar av nämnda vederbörandes mening
reduktion i biljettpris vid resa till och från hemorten tilläventyrs borde beredas
ombord å fartyg anställda även vid andra tillfällen än vid åtnjutande
av semester eller av fartygs uppläggning föranledd ledighet. Från samtliga
dessa sjömanshus och sammanslutningar hade kollegium mottagit svar.

Vidare hade kollegium mottagit en den 9 november 1931 dagtecknad .skrivelse
från järnvägsstyrelsen, som förklarat sig antaga, att kollegium ville avfatta
och i sinom tid expediera det ämbetsverken anbefallda gemensamma
yttrandet, och för sin del framhållit, att den ifrågasatta biljettprisnedsätt -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

nindal folie alldeles vid sidan av statens järnvägars egna ekonomiska intressen.
Vid sådant förhållande kunde styrelsen tillstyrka en nedsättning
endast under den förutsättningen att järnvägarna av statsmedel erhölle full
kompensation för den av avgiftslindringen representerade minskningen i
biljettinkomst. — I ett till kollegium avgivet yttrande hade enahanda synpunkter
för de enskilda järnvägarnas vidkommande framförts av Svenska
järnvägsföreningen.

Kommerskollegium hade — vid tiden före järnvägsstyrelsens och Svenska
järnvägsföreningens sålunda deklarerade uppfattning — för sin del utgått
ilrån, att det icke vore uteslutet, att den trafikökning, som de ifrågasatta
åtgärderna direkt syftade till, skulle för järnvägarnas del, statens såväl som
de enskildas, kunna beräknas medföra även ekonomiskt intresse för saken.
De kategoriska tillkännagivanden, som nu förelåge från ansvarigt järnvägshåll,
jävade kollega nyssberörda antagande. Ett tillmötesgående av det motionsledes
i riksdagen framförda yrkandet på nedsatta biljettpriser måste i
anslutning härtill förutsätta särskilt anslag för ändamålet. Detta inbjöde
givetvis till försiktighet vid bedömandet av den utsträckning, i vilken en biljettnedsättning
borde medgivas.

Ur synpunkten av motionens syfte, sådant detta uttryckligen framginge
av den anförda motiveringen, syntes nedsättning av biljettprisen i första
hand böra komma i fråga vid resa till hemorten i samband med semester
eller i fall av hyresavtals upphörande på grund av fartygs uppläggning. I
anslutning härtill borde förmån av biljettprisnedsättning jämväl komma
ifråga då sjöman, ehuru icke semesterberättigad, likväl — med bibehållna
löneförmåner eller eljest — beviljades tjänstledighet för besök i hemmet,
ävensom dä sjöman på grund av sjukdom eller av skäl, som gjorde det till
en välfärdsfråga för honom att bliva fri från anställningen, entledigades från
tjänsten. Dylik nedsättning borde få åtnjutas även vid återinträde i tjänst
i fall som nyss nämnts, därvid, med hänsyn även till semesterbestämmelsernas
utformning i vissa avtal, torde böra förutsättas, att med återinträde
i innehavande tjänst i förevarande avseende jämställdes tillträde av annan
tjänst hos ett och samma rederiföretag. Att biljettprisnedsättningen vid
återinträdet i eller nytillträdandet av tjänst, varom nyss nämnts, icke borde
med nödvändighet förutsätta, att resan skulle företagas just till den hamn,
varifrån hemresan anträddes, följde av vissa faktiska förhållanden, som
närmare berörts i de i ämnet avgivna yttrandena.

Ett medgivande på sätt föreslagits av en prisreduktion jämväl i fråga om
återresa eller däremot svarande resa syntes böra tillmätas särskild betydelse
ur synpunkten av den av riksdagen även antydda möjligheten, att beredande
av billigare resor skulle bidraga till större stadga i fartygsbesättningarnas
sammansättning. Den omständigheten att redarne i praktiken i viss utsträckning
bekostade sjöfolkets resor från förhyrningsorten, vilken väl ofta torde
sammanfalla med hemorten, syntes i och för sig icke böra få utgöra hinder
för nedsättningen i sistnämnda fall.

Däremot ansåge kollegium ur synpunkter, som föranlett motionen, anledning
icke föreligga till medgivande av nedsättning i fråga om resa, som jämlikt
föreskrift i sjömanslagen eller eljest på grund av i författningsväg meddelat
stadgande ålåge redare att bekosta.

Ett generellt medgivande, som i vissa av de till kollegium avgivna yttrandena
ifrågasatts, om biljettprisnedsättning för sjöman vid resa över huvud
taget mellan hamnstad och sjömannens hemort samt åter från hemorten till
hamnstaden kunde kollegium för sin del icke förorda redan i betraktande av
det missbruk av dylik förmån, som därvid skulle kunna ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195-

5

Långt mindre kunde kollegium biträda vissa sammanslutningars förslag om
förmånens utsträckande jämväl till att omfatta resa mellan olika hamnstäder.

Motiven för en prisnedsättning, sådana de förut återgivits, gjorde sig med
full styrka gällande i stort sett beträffande sjöfolk i längre fart men icke
i fråga om sjömän i niirfart och särskilt icke beträffande sjöfolk i allmänhet
i inrikes fart. I betraktande av den återhållsamhet, som med hänsyn till
svårigheterna att ens med någon grad av säkerhet kunna bedöma de ekonomiska
konsekvenserna för statsverket finge anses vara av nöden beträffande
medgivanden av här ifrågavarande slag, syntes kollegium därför en
kategoriklyvning erforderlig, så att dylikt medgivande åtminstone tills vidare
och intill dess tillräcklig erfarenhet vunnits av de föreskrifter i ämnet, som
kunde komma att meddelas, lämnades endast beträffande sjöfolk i utrikes
fart. Av näraliggande skäl hade kollegium ansett en ytterligare uppdelning
av sjöfolket i olika farter i förevarande avseende icke möjlig. Kollegium
ville därför föreslå, att det förordade medgivandet av viss biljettprisnedsättning
finge komma svenskt sjöfolk i utrikes sjöfart över huvud taget till godo
i föreslagen omfattning. Därvid hade kollegium icke funnit anledning föreslå
undantag i fråga om befälet, befälhavaren inräknad.

I fråga om storleken av prisnedsättningen finge kollegium föreslå, att densamma
bestämdes till hälften av ordinarie biljettpriset för enkel resa i andra
eller tredje klass för vuxen person. Nedsättningen borde få åtnjutas vid
resa såväl å statens som å enskilda järnvägar.

Vad anginge frågan i vilken utsträckning förmånen av nedsatta biljettpriser
i av kollegium föreslagen omfattning skulle kunna tänkas komma till
användning samt vilka ekonomiska konsekvenser för statsverket, som därav
skulle medföras, hade kollegium införskaffat uppgifter från Sveriges redareförening
rörande den omfattning, vari ombord å till föreningen anslutna fartyg
anställda av olika kategorier plägade utnyttja den dem avtalsenligt tillkommande
semesterrätten, samt i vilken utsträckning resor till hemorten vid
dylik ledighet företagits ävensom vilka våglängder dessa resor omfattat. De
i dessa hänseenden inkomna uppgifterna omfattade ungefär halva antalet av
till föreningen anslutna fartyg och avsåge åren 1929 och 1930. Med stöd
av dessa uppgifter hade kollegium ansett sig kunna våga det antagandet, att
beträffande de år undersökningen omfattat omkring 900 sjömän från till
föreningen anslutna fartyg årligen företagit semesterresor till hemorten. Huru
stort antalet anställda — med semesterrätt — å övriga fartyg i utrikes fart
vore, hade kollegium icke kunnat med någon grad av säkerhet avgöra. För bedömandet
av antalet resor till hemorten vid semester beträffande dessa fartyg
saknades alltså varje hållpunkt. Kollegium hade emellertid uppskattningsvis
antagit, att sammanlagda antalet resor av sjömän till hemorten i samband
med semester rörde sig omkring 1,000 per år och att resorna fram och åter
alltså borde beräknas till omkring 2,000. Totalutgifterna för semesterresorna
under ett år hade kollegium med utgångspunkt härifrån beräknat till
omkring 24,000 kronor, varvid kollegium utgått från den förutsättningen,
all resorna i genomsnitt betingade ett pris av 12 kronor. Kollegium hade
vidare ansett, att man skulle kunna räkna med, att en biljettprisnedsättning
med femtio procent skulle medföra en fördubbling av resefrekvensen. Ett särskilt
anslag å 24,000 kronor skulle då erfordras för ändamålet såvitt anginge
semesterresorna.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 19Ö -

Departements chefen.

Rörande den omfattning i vilken resor förekommit till följd av tjänsteförhållandets
upphörande på grund av fartygs uppläggning eller eljest i
fall, beträffande vilka kollegium förordat biljettprisnedsättning, hade kollegium
icke kunnat vinna någon som helst utredning. Kollegium holle emellertid
före, att ett anslag av tillhopa 50,000 kronor, nyssnämnda belopp av

24.000 kronor inräknat, borde vara till fyllest för genomförandet av samtliga
av kollegium föreslagna biljettprisnedsättningar.

Rörande de kontrollföreskrifter, som skulle erfordras för att förebygga
missbruk av rätten till en eventuell biljettprisnedsättning av ifrågavarande
slag, hade järnvägsstyrelsen i sin förenämnda skrivelse till kollegium anfört,
att tillämpningen av dylika föreskrifter syntes kräva en rätt så vidlyftig apparat.
I anslutning till vad järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägsföreningen
härutinnan ifrågasatt, ville kollegium föreslå, att det skulle få ankomma
på järnvägsstyrelsen alt efter samråd med kollegium och verkställande direktören
i Svenska järnvägsföreningen utarbeta sådana föreskrifter. Kollegium
ville även förutsätta, att det skulle åligga järnvägsstyrelsen att, efter
samråd med kollegium och järnvägsföreningens verkställande direktör, föranstalta
örn förandet av sådan särskild statistik rörande anslagets användning,
som kunde erfordras för bedömandet av resefrekvensen inom olika sjöfolkskategorier
m. fl. förhållanden av betydelse i samband med övervägandena
i sinom tid av frågan om fortsatt anslag för ändamålet.

Under åberopande av vad sålunda anförts finge kollegium hemställa, afl
Kungl. Majit måtte till riksdagen göra framställning om anvisande för budgetåret
1936/1937 av ett förslagsanslag å 50,000 kronor för beredande av
nedsättning av biljettpriset för sjöfolk i vissa fall vid resor i andra eller
tredje klass å järnväg, statens eller enskild, i Sverige, att användas i huvudsaklig
överensstämmelse med av kollegium föreslagna grunder.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 2 mars 1936 för sin del icke
kunnat finna tillräckliga skäl anförda för bifall till kommerskollegii i ärendet
gjorda framställning. Därest emellertid Kungl. Majit skulle finna de
framförda önskemålen förtjänta av tillmötesgående, torde — i avvaktan på
närmare erfarenheter angående den omfattning, i vilken sjöfolket komme
att begagna sig av ifrågavarande förmån — det för ändamålet erforderliga
anslaget enligt statskontorets förmenande kunna begränsas, förslagsvis till

25.000 kronor.

De skäl, som i riksdagens ifrågavarande skrivelse anförts för åvägabringande
av billigare biljettkostnader för sjöfolk vid resor till och från hemorten,
finner jag värda allt beaktande, och anser jag mig därför böra tillstyrka,
att åtgärder i sådant syfte nu vidtagas.

Beträffande den utsträckning, i vilken en biljettprisreduktion bör medgivas,
och storleken av sådan reduktion ansluter jag mig i huvudsak till kommerskollegii
förslag. Biljettprisnedsättning bör sålunda endast ifrågakomma
vid resa inom riket för i utrikes fart anställt svenskt sjöfolk och bör
utgå med femtio procent. Sådan nedsättning bör beviljas vid resa till hemorten
i följande fall, nämligen: i samband med semester; i fall av hyresavtals
upphörande på grund av fartygs uppläggning; då sjöman, ehuru
icke semesterberättigad. likväl — med bibehållna avlöningsförmåner eller

Kungl. May.ts proposition nr 195-

7

eljest — beviljas tjänstledighet för besök i hemmet; samt då sjöman pa
grund av sjukdom eller av skäl, som gör det lill en välfärdsfråga för honom
att bliva fri från anställningen, entledigas från tjänsten. Prisnedsättning
bör få åtnjutas även vid återresa från hemorten, för återinträdc i tjänst,
i nyss angivna fall, därvid bör förutsättas, att med återinträde i tjänst jämställes
tillträde av annan tjänst hos ett och samma rederiföretag. Biljettprisnedsättning
bör dock ej ifrågakomma i sådana fall, då det enligt sjömanslagen
eller eljest på grund av i författningsväg meddelat stadgande åligger
vederbörande redare att bekosta sjömannens resa.

Utöver vad nu, i överensstämmelse med kommerskollegii förslag, av mig
förordats, synes enligt min mening förmån av billigare biljettkostnader böra
få åtnjutas jämväl då sjöman för att i här angivna fall komma till och trän
hemorten är hänvisad till en längre resa med fartyg. Jag förordar därför,
att prisnedsättning skall medgivas även vid resa mellan fastlandet och Gotland.

Vidare anser jag den föreslagna förmånen böra inskränkas till att avse endast
resa, som företages i reseklass motsvarande klass lil i allmänna resereglemente.

I likhet med kommerskollegium förordar jag, att det för ändamålet erforderliga
anslaget, som torde böra erhålla förslagsanslags natur, bestämmes
till 50,000 kronor.

Föreskrifter angående anslagets användning torde i sinom tid få utfärdas
av Kungl. Majit efter hörande av kommerskollegium, järnvägsstyrelsen,
Svenska järnvägsföreningen och Ångfartygsaktiebolaget Gotland.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen

att till beredande av billigare biljettkostnader för sjöfolk
vid resor till och från hemorten i vissa fall för budgetåret
1936/1937 under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 50,000 kronor, att utgå enligt de bestämmelser Kungl.
Majit i huvudsaklig överensstämmelse med av mig nu förordade
grunder kan finna gott meddela.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Nils Sehlberg.