Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående avstående i
vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; given
Stockholms slott den 6 mars 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—18 :o hemställt.

Under Hans Maj.ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler följande
frågor örn avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv efter vissa personer
och anför därvid:

l:o.

Rätten till arv efter brädgårdsarbetaren Gustaf Henrik Gustafsson från
Stockholm. Brädgårdsarbetaren Gustaf Henrik Gustafsson från Stockholm,
vilken var född den 2 maj 1885, omkom genom drunkning vid något tillfälle
under tiden den 31 oktober—den 1 december 1929. Enligt den efter Gustafsson
upprättade bouppteckningen efterlämnade han såsom arvingar två å
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 192.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

okänd ort vistande farbröder. Av Stockholms rådhusrätt förordnades god
man att omhändertaga och utreda dödsboet samt bevaka de bortovarande
arvingarnas rätt och förvalta deras lotter i boet.

Den 23 januari 1930 bevakades vid rådhusrätten såsom testamente efter
Gustafsson en med hans namn underskriven, obevittnad handling av innehåll,
att kvarlåtenskapen efter honom skulle tillfalla änkan Sigrid Hansén,
numera boende i Sundbyberg. Sedan handlingen delgivits den förordnade
gode mannen, yrkade denne efter stämning å Sigrid Hansén vid rådhusrätten,
att handlingen måtte, enär densamma icke upprättats i laga ordning,
förklaras ogiltig såsom testamente samt den avlidnes arvingar eller eventuellt
allmänna arvsfonden berättigas att utan hinder av det åberopade förordnandet
utbekomma vad dem enligt lag tillkomme av kvarlåtenskapen.
Genom sedermera lagakraftvunnen dom den 19 juni 1930 blev berörda klandertalan
av rådhusrätten på anförda skäl bifallen.

Sedan de i bouppteckningen efter Gustafsson upptagna arvingarna på
grund av inträdd preskription förlorat rätten till arvet samt allmänna arvsfonden
till följd därav i stället inträtt såsom arvinge, har gode mannen den
4 juni 1935 till arvsfonden inlevererat behållningen i boet, enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet
godkänd redovisningsräkning uppgående till 5,475
kronor 27 öre.

Med utlåtande den 18 januari 1930 har kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat en till Kungl. Maj:t ställd, till Överståthållarämbetet ingiven och
av sistnämnda myndighet med eget yttrande den 20 december 1935 jämte
införskaffad utredning till kammaradvokatfiskalsämbetet översänd skrift,
däri förenämnda Sigrid Hansén hemställt, att kvarlåtenskapen efter Gustafsson
måtte avstås till förmån för henne.

Av utredningen i ärendet framgår i huvudsak följande:

Sigrid Hansén är född 1880. Enligt egen uppgift är hon sedan några år
tillbaka på grund av nedsatta kroppskrafter oförmögen till ordnat arbete
och i saknad av inkomst. Hon har sedan 1930 åtnjutit regelbundet understöd
av fattigvårdsstyrelsen i Sundbyberg, i allmänhet med 30 men efter den
1. juni 1934 med 40 kronor i månaden. Därjämte har hon vid ett flertal
tillfällen erhållit sjukvård genom fattigvårdsstyrelsens försorg.

Beträffande sin bekantskap med Gustafsson och tillkomsten av förutnämnda
handling berättade Sigrid Hansén under rättegången vid rådhusrätten
bland annat följande: Under omkring 11 år före Gustafssons död hade hon
och Gustafsson bott i närheten av varandra i Bällsta villastad. Dessförinnan
hade de omkring 3 års tid varit grannar i Sundbyberg. Redan då de
bott på sistnämnda plats hade de känt varandra. Särskilt under de sista
åren före Gustafssons död hade de varit goda vänner samt flitigt umgåtts,
och hon hade ofta biträtt Gustafsson i hans hushåll. Gustafsson hade vid
upprepade tillfällen under de senare åren yttrat till henne, att det vore hans
önskan att hon vid hans död erhölle hans kvarlåtenskap. På kvällen den
31 oktober 1929 hade Gustafsson uppsökt henne i hennes bostad. Han hade
då på nytt uttalat såsom sin önskan att hon vid hans frånfälle skulle erhålla
hans kvarlåtenskap, varefter han satt sig vid ett bord och utskrivit den sedermera
såsom testamente åberopade handlingen, vilken hon sedan omhändertagit.
Gustafsson, som förefallit vara mycket nervös, hade yttrat, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

3

testamentet egentligen borde bevittnas men att han icke visste var han skulle
få tag i några vittnen. Strax därefter hade han lämnat hennes bostad, varvid
han förklarat, att han aldrig mer skulle komma igen dit. Hon hade på
grund av detta Gustafssons uttalande och med hänsyn därtill att Gustafsson
tidigare yttrat till henne, att han ville bereda henne på att han komme att
försvinna, misstänkt, att det varit Gustafssons mening att själv beröva sig
livet. Sedan Gustafsson avlägsnat sig, hade han varit försvunnen och icke
påträffats förrän den 1 december samma år, då hans lik uppflutit i Ulvsundasjön.
Av allt att döma hade han dränkt sig själv. Såvitt hon själv
kunnat finna hade Gustafsson, så länge hon känt honom, varit vid fullt
och sunt förstånd. Hon hade för sin del trott, att vittnen till ett testamente
endast kunde anskaffas genom förmedling av en advokat, och hon holle för
sannolikt, att även Gustafsson haft denna tro.

Ett vittne uppgav under rättegången bland annat, att Gustafsson i livstiden
varit mycket snäll mot Sigrid Hansén och skänkt henne många saker,
varjämte två makar, vilka under Gustafssons vistelse i Bällsta villastad bott
i samma hus som denne, i ett intyg, vilket tillerkändes samma vitsord som
örn det blivit beedigat, förklarade, att Sigrid Hansén under långa perioder,
då Gustafsson på grund av sjukdom icke kunnat arbeta, varit honom behjälplig
med skötseln av hans hem.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande anfört följande:

Av utredningen i ärendet framgår, att Sigrid Hansén de närmaste åren
före arvlåtarens död hjälpt och tagit vård om denne samt att arvlåtaren
kort före sin bortgång till Sigrid Hansén överlämnat ett av honom undertecknat
testamente, varigenom Sigrid Hansén tillagts all arvlåtarens kvarlåtenskap.
Detta testamente har sedermera genom Stockholms rådhusrätts
lagakraftvunna dom förklarats sakna gällande kraft, då det icke blivit bestyrkt
av vittnen och på den grund icke kunde anses hava tillkommit i laga
ordning. Med hänsyn till vad sålunda upplysts angående förhållandet mellan
arvlåtaren och Sigrid Hansén synes billigheten fordra, att arvet i sin
helhet avstås till henne. Handlingarna utvisa visserligen, att Sigrid Hansén
under längre tid stadigvarande åtnjutit fattigvårdsunderstöd från Sundbybergs
stad, till vilken sökanden på den grund enligt inhämtad uppgift häftar
i skuld med belopp, överstigande 2,000 kronor. Därest sökanden tillerkännes
kvarlåtenskapen, torde så mycket av denna komma att omedelbart tagas
i anspråk, som erfordras för gäldande av berörda skuld. Då emellertid därefter
ungefär två tredjedelar av kvarlåtenskapen ändå skulle återstå till
Sigrid Hanséns förfogande samt Sigrid Hansén därmed för längre tid torde
bliva i stånd att bereda sig välbehövlig lättnad i sin betryckta ekonomiska
ställning, finner Överståthållarämbetet sig trots förekomsten av berörda fattigvårdsskuld
böra tillstyrka bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har, på de av Överståthållarämbetet anförda
skälen och då den såsom testamente efter Gustafsson bevakade handlingen
syntes utgöra ett riktigt uttryck för dennes yttersta vilja, ansett fog
föreligga för ett avstående av kvarlåtenskapen till sökandens förmån och förty
förordat bifall till ansökningen.

Då sökanden även enligt min mening förcbragt övertygande skäl för sin Departement
begäran att få Gustafssons kvarlåtenskap till sig efterskänkt, hemställer jag, cAe/««-qtt Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter
brädgårdsarbetaren Gustaf Henrik Gustafsson från Stockholm
må avstås till Sigrid Hansén.

2:o.

Rätten till arv efter förre handlanden Anders Henrik Henriksson från
Älekulla socken. Förre handlanden Anders Henrik Henriksson från Dunkared
i Älekulla socken, Älvsborgs län, vilken var född den 4 augusti 1849, avled
den 21 juni 1930 utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning
utvisar, efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden. Behållningen i
boet efter honom utgjorde enligt bouppteckningen 81,135 kronor 8 öre. Enligt
anteckning i bouppteckningen hade Henriksson den 4 juni 1929 på grund
av sinnessjukdom förklarats omyndig.

Den 21 oktober 1930 lät Älekulla kommun inför Marks häradsrätt anställa
vittnesförhör med fem personer rörande vissa av Henriksson fällda yttranden
angående dispositionen av hans kvarlåtenskap. Av vittnesmålen framgick,
att Henriksson vid olika tillfällen under de senare åren av sin levnad sagt
sig ämna ihågkomma kommunen genom testamente.

Under åberopande av berörda yttranden anhöll därefter kommunen i en
till Kungl. Maj:t ställd, den 12 december 1930 dagtecknad skrift, att kvarlåtenskapen
efter Henriksson måtte helt eller delvis avstås till förmån för
kommunen.

I infordrade utlåtanden över framställningen tillstyrkte länsstyrelsen i
Älvsborgs län bifall till densamma, varemot kammaradvokatfiskalsämbetet,
som hävdade den uppfattningen att allmänna arvsfonden tillfallet arv med
hänsyn till avfattningen av 5 kap. 3 § lagen om arv icke kunde avstås till
förmån för juridisk person, hemställde örn avslag å ansökningen.

Genom beslut den 13 november 1931 fann Kungl. Majit framställningen
icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Emellertid hade kommunen den 7 april 1931, eller sålunda medan förenämnda
framställning ännu var beroende på Kungl. Majits prövning, i bevakningsändamål
till Marks häradsrätt ingivit utdrag av häradsrättens dombok
rörande omförmälda vittnesförhör. Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet
å allmänna arvsfondens vägnar erhållit del av domboksutdraget samt
ämbetet, på grund av bestämmelserna i 4 § lagen om allmänna arvsfonden,
underställt Kungl. Majit frågan om godkännande av de bevakade yttrandena
såsom muntligt testamente, förklarade Kungl. Majit genom beslut den 2
oktober 1931, att klander mot det åberopade testamentet skulle för allmänna
arvsfondens räkning äga rum.

Ämbetet instämde därefter kommunen till häradsrätten med yrkande, att
de bevakade yttrandena måtte förklaras icke innefatta ett lagligt testamente
och följaktligen icke utgöra hinder för allmänna arvsfonden att tillträda
kvarlåtenskapen efter Henriksson. Genom dom den 21 juni 1932 blev äm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

5

betets talan av häradsrätten bifallen. Efter fullföljd av kommunen fann Göta
hovrätt genom dom den 18 november 1932 ej skäl att göra ändring i häradsrättens
dom, varefter Kungl. Majit genom dom den 29 juni 1934 fastställde
hovrättens dom.

Behållningen i boet efter Henriksson har sedermera inlevererats till allmänna
arvsfonden och uppgick därvid enligt avgiven redovisningsräkning
till 88,949 kronor 63 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, den 2 januari 1935 dagtecknad skrift har nu
kommunen ånyo gjort framställning om att få del i arvet efter Henriksson
och i sådant hänseende hemställt, att hälften av kvarlåtenskapen eller så
stor del därav, som kunde anses skälig, måtte tillerkännas Älekulla kommun
och församling att dels användas för täckande av de kostnader å tillhopa
2.275 kronor, vilka åsamkats kommunen i anledning av förenämnda rättegång,
dels ock avsättas till en fond, vars avkastning skulle användas till sådana
ändamål, som finge anses vara av allmänt och stort behov påkallade
men på grund av de höga skatterna inom kommunen ej kunnat tillgodoses
och som överensstämde med allmänna arvsfondens syfte att främja barns
och ungdoms vård och fostran. Såsom dylika ändamål har kommunen
särskilt framhållit läkarundersökning och tandvård beträffande alla barn i
skolåldern samt hjälp till sjuka och fattiga barn.

Till stöd för ansökningen har anförts i huvudsak följande:

Henriksson, som under hela sitt liv varit bosatt i Älekulla, hade under 33
års tid varit ordförande i kommunalstämman och hade alltid mycket starkt
känt sambandet med sin kommun, i vars angelägenheter han med stort intresse
tagit del. Av vittnesmålen framginge, att det varit hans avsikt att testamentera
sin kvarlåtenskap till kommunen men att han bland annat på grund
av mellankommande sjukdom blivit hindrad att förverkliga denna tanke. Då
han efter föräldrarnas död under ett antal år åtnjutit uppfostran på kommunens
bekostnad och förtjänat hela sin förmögenhet inom kommunen, hade
han tydligen, såsom han även yttrat till ett av vittnena, ämnat visa sin tacksamhet
därför genom att testamentera sin egendom till kommunen. Enligt
vittnesmålen hade han såsom ytterligare skäl för denna sin avsikt även antytt,
att kommunen vore fattig. I detta avseende kunde framhållas, att utdebiteringen
av kommunalskatt under åren 1930—1935 varit resp. kronor
17:60, 12:90, 17:30, 12:75, 14:— och 15:50 per skattekrona samt att
skattekronornas antal under åren 1929—1934 växlat mellan högst 620 och
lägst 507. Å lån för uppförande av skolhus och lärarbostad återstode en
kapitalskuld av över 17,000 kronor; ränta och amortering härå uppginge till
1,322 kronor örn året. Kommunens folkmängd hade vid utgången av 1934
utgjort 591 personer.

För den händelse framställningen skulle vinna bifall har kommunen tilllika
hemställt, att Kungl. Majit måtte fastställa bestämmelser rörande användningen
och förvaltningen av det belopp, som kunde bliva kommuen
tillerkänt.

över framställningen hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Älvsborgs
län den 30 september och av kammaradvokatfiskalsämhetet den 22 oktober
1935.

Departements chefen.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Länsstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört, att efter meddelandet av Kungl.
Maj:ts förut omförmälda beslut den 13 november 1931 någon omständighet
icke förekommit, som enligt ämbetets mening kunde föranleda ett frångående
av den utav Kungl. Majit genom beslutet intagna ståndpunkten till frågan
om kvarlåtenskapens avstående, i anslutning vartill ämbetet hemställt,
att den nu förevarande ansökningen icke heller måtte föranleda någon åtgärd.

I proposition nr 206 till 1935 års riksdag föreslog Kungl. Majit under punkten
9 riksdagen medgiva, bland annat, att en allmänna arvsfonden i arv efter
förra telegrafisten Hedvig Sjöberg från Borgholm tillfallen fastighet måtte
avstås till Ölands kulturminnesförening. Såsom framgår av riksdagens skrivelse
den 21 maj 1935, nr 229, blev berörda förslag av riksdagen bifallet.
Härigenom hava statsmakterna för första gången direkt fattat ställning till
den omtvistade frågan, huruvida stadgandet i 5 kap. 3 § lagen örn arv kan
anses medgiva efterskänkande av allmänna arvsfonden tillfallet arv till förmån
för annan än fysisk person.

Ovissheten örn nämnda lagrums rätta innebörd lärer åtminstone hava utgjort
en bidragande orsak till den avvisande hållning, som tidigare intagits
gentemot framställningar örn efterskänkande, vilka gjorts av juridiska personer.
Med hänsyn härtill torde Kungl. Majits förut omförmälda beslut den
13 november 1931 i anledning av kommunens tidigare gjorda framställning
örn efterskänkande av Henrikssons kvarlåtenskap icke böra utgöra hinder
för ett förnyat övervägande av alla de skäl, som kommunen åberopat till stöd
för sin nu förevarande ansökan. Under ärendets beredning har jag för egen
del icke kunnat undgå att bibringas den uppfattningen, att Henriksson, som
tydligen varit bunden vid kommunen med starka band, hyst en bestämd
önskan att kommunen skulle få del av hans kvarlåtenskap. På grund härav
och då ett tillmötesgående av framställningen skulle möjliggöra för kommunen
att förverkliga vissa behjärtansvärda önskemål, vilka uppgivits till följd
av det betydande skattetrycket icke kunna av kommunen i annan ordning
tillgodoses, vill jag förorda, att till kommunen avstås en del av kvarlåtenskapen
ifråga, vilken del skäligen synes böra bestämmas till 30,000 kronor.
Såsom kommunen föreslagit, torde bestämmelser rörande användningen och
förvaltningen av beloppet sedermera böra fastställas av Kungl. Majit.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter förre handlanden Anders Henrik Henriksson från Dunkared
i Älekulla socken må till Älekulla kommun avstås ett
belopp av 30,000 kronor att användas och förvaltas enligt bestämmelser,
som fastställas av Kungl. Majit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
3:o.

7

Rätten till arv efter förre lantbrukaren Jöns Nilsson från Rolsberga i
Gudmuntorps socken. Förre lantbrukaren Jöns Nilsson i Rolsberga, Gudmuntorps
socken, Malmöhus län, instämde till Frosta häradsrätts sammanträde
den 27 september 1932 arbetaren Ingeman Ingemansson i Rolsberga
samt anförde vid häradsrätten följande: Den 7 september 1891 hade häradsrätten
beviljat lagfart för Maria Nilsson och Hanna Nilsson å V1280 mantal
Rolsberga nr 1. Den 25 maj 1894 hade Hanna Nilsson, som då varit gift med
svaranden Ingemansson, avlidit och efterlämnat såsom dödsbodelägare sin
bemälde man samt fadern Nils Jönsson ävensom tre syskon, nämligen käranden
Jöns Nilsson, förutnämnda Maria Nilsson och snickaren Per Holmbergs
hustru Kerstin Holmberg, född Nilsson. I den efter Hanna Ingemansson
upprättade bouppteckningen hade bland tillgångarna upptagits »halva
huset å tomten Veu» mantal å nr 1 Rolsberga i Gudmuntorps socken», varmed
uppenbarligen åsyftats hälften av förutberörda år 1891 lagfarna fastighet
V1280 mantal Rolsberga nr 1. Då fastighetsandelen av Hanna Ingemansson
förvärvats före äktenskapet, hade densamma utgjort hennes enskilda
egendom, vari mannen icke ägt giftorätt. Kerstin Hohnberg hade avlidit
den 17 januari 1897 utan att efterlämna bröstarvingar. Nils Jönsson hade
avlidit den 15 februari 1907, efterlämnande såsom dödsbodelägare käranden
Jöns Nilsson och Maria Nilsson. I bouppteckningen efter Nils Jönsson hade
icke upptagits någon fast egendom, men i ett den 27 augusti 1932 upprättat
tillägg till bouppteckningen hade såsom tillgång i boet efter honom angivits
del av fastigheten 1/i28o mantal Rolsberga nr 1. Den 15 december 1927 hade
Maria Nilsson avlidit, varvid hon efterlämnat såsom arvinge käranden Jöns
Nilsson och såsom universell testamentstagare svaranden Ingemansson. I
bouppteckningen efter henne hade såsom tillgång i boet felaktigt upptagits
hela fastigheten 7i280 mantal Rolsberga nr 1. Under åberopande av bouppteckningen
efter Maria Nilsson hade Ingemansson den 23 september 1929
hos häradsrätten sökt lagfart å hela fastigheten 1/1280 mantal Rolsberga nr 1,
men hade häradsrätten genom beslut samma dag endast beviljat Ingemansson
lagfart å hälften av fastigheten eller den del därav, som motsvarade vad
Maria Nilsson förvärvat genom det år 1891 lagfarna köpet. Ansökningen i
övrigt hade förklarats vilande och kungörelse därom utfärdats jämlikt 10 §
i förordningen den 10 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.
På grund härav yrkade Jöns Nilsson såsom delägare i dödsbona efter Hanna
Ingemansson, Kerstin Holmberg och Nils Jönsson, att häradsrätten måtte
förklara dels Ingemansson icke vara ägare och sålunda ej heller böra erhålla
lagfart å den fastighetsdel eller hälften av 1/1280 mantal Rolsberga nr 1,
varom kungörelse om vilande lagfart utfärdats, dels ock dödsbona och dödsbodelägarna
efter Hanna Ingemansson, Kerstin Holmberg och Nils Jönsson
äga bättre rätt till samt äga hälften av 7i28o mantal Rolsberga nr 1 ävensom
förplikta Ingemansson ersätta Jöns Nilssons rättegångskostnader.

I utslag den 25 oktober 1932, vilket vann laga kraft, fann häradsrätten

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

utrett, att, sedan systrarna Maria och Hanna Nilsson den 7 september 1891
erhållit lagfart å 7i28o mantal Rolsberga nr 1, Hanna Nilsson den 24 maj
1894 avlidit, därvid hon såsom dödsbodelägare efterlämnat fadern Nils Jönsson,
systrarna Maria Nilsson och Kerstin Holmberg samt brodern Jöns
Nilsson, kärande i målet, att Kerstin Holmberg avlidit den 17 januari 1897
utan att efterlämna bröstarvingar, därvid hennes man Per Holmberg i testamente
erhållit all boets egendom under förbehåll likväl att boet efter hans
död skulle lagligen delas mellan Kerstin Holmbergs och Per Holmbergs arvingar,
att Nils Jönsson avlidit den 15 februari 1907, därvid han såsom dödsbodelägare
efterlämnat Jöns Nilsson och förutnämnda Maria Nilsson, samt att
Per Holmberg avlidit den 2 januari 1931. Vidare fann häradsrätten utrett,
att Maria Nilsson den 15 december 1927 avlidit, att i bouppteckningen efter
henne hela nu ifrågavarande fastighet upptagits såsom tillgång, att hennes
kvarlåtenskap enligt ett den 5 september 1919 upprättat testamente tillfallit
svaranden Ingemansson samt att Ingemansson på grund av detta testamente
den 23 september 1929 erhållit lagfart å den för Maria Nilsson den
7 september 1891 lagfarna hälften av ifrågavarande fastighet. På grund härav
och då Ingemansson icke visat annan rätt till återstående hälften av nu
ifrågavarande fastighet än den, som tillkommit Maria Nilsson i egenskap
av delägare i dödsbona efter Hanna Nilsson, Kerstin Holmberg och Nils
Jönsson samt sagda dödsbon ostridigt icke skiftats mellan delägarna, prövade
häradsrätten rättvist på det sätt bifalla Jöns Nilssons i målet förda talan,
att häradsrätten förklarade de oskiftade dödsbona efter Hanna Nilsson, Kerstin
Holmberg och Nils Jönsson äga bättre rätt än Ingemansson till den hälft
av Vi28o mantal Rolsberga nr 1, varå Hanna Nilsson den 7 september 1891
erhållit lagfart. Härjämte förpliktade häradsrätten Ingemansson att ersätta
Jöns Nilssons kostnader å målet med 140 kronor jämte vad som åtginge till
lösen av utskrift av häradsrättens dombok i målet.

Den 17 oktober 1932, eller sålunda strax innan förenämnda rättegång avgjordes,
avled Jöns Nilsson utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning
utvisar, efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden. Behållningen
i boet efter honom utgjorde enligt bouppteckningen 11,499 kronor
61 öre. Dessutom upptogs såsom tillgång del av fastigheten Vmo mantal
Rolsberga nr 1 utan angivet värde. Taxeringsvärdet å hela fastigheten utgör
2,000 kronor. I

I en till Kungl. Majit ställd, den 6 december 1932 dagtecknad skrift, vilken
ingivits till länsstyrelsen i Malmöhus län, har nu förenämnde Ingeman Ingemansson
hemställt, dels att allmänna arvsfonden måtte till förmån för honom
avstå från den del av fastigheten V1280 mantal Rolsberga nr 1, som genom
häradsrättens omförmälda utslag blivit tillerkänd Jöns Nilsson såsom delägare
i oskiftade dödsbona efter Hanna Nilsson, Kerstin Holmberg och Nils Jönsson,
dels ock att Ingemansson av de arvsfonden tillkommande arvsmedlen efter
Nils Jönsson måtte återbekomma av Ingemansson på grund av häradsrättens

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

9

utslag erlagd rättegångskostnadsersättning 158 kronor. Till stöd för ansökningen
har Ingemansson anfört i huvudsak följande:

Den ifrågavarande fastigheten hade inköpts 1890 av Jöns Nilssons systrar
Maria Nilsson och Hanna Nilsson, med vilken sistnämnda Ingemansson ingått
äktenskap 1893. Då Hanna Nilsson påföljande år avlidit, hade enligt upprättad
bouppteckning tillgångarna efter henne, däri inberäknad hälften av fastigheten
V1280 mantal Rolsberga nr 1, uppgått till ett värde av 1,145 kronor
90 öre samt skulderna till belopp av 1,108 kronor 62 öre, varför behållningen
i boet utgjort endast 37 kronor 28 öre. Skulderna hade till största
delen gjorts av Hanna Nilsson själv dels för fastighetens förvärvande och
dels för en av henne och systern Maria Nilsson gemensamt bedriven maskinstickningsrörelse.
Ehuru halva fastigheten utgjort Hanna Nilssons enskilda
egendom, hade hennes släktingar icke framställt något anspråk på arv efter
henne, emedan det praktiskt taget icke funnits något för dem att ärva. Något
arvskifte efter Hanna Nilsson hade därför aldrig upprättats, utan Ingemansson
och Maria Nilsson hade gemensamt betalat gälden efter henne samt fortsatt
att bo tillsammans på fastigheten alltintill Maria Nilssons död 1927. Då
Maria Nilsson hela tiden ansetts såsom ägare av fastigheten, hade denna i sin
helhet upptagits i bouppteckningen efter henne, varefter Ingemansson, som
genom testamente tillerkänts all hennes kvarlåtenskap, sökt lagfart å fastigheten.
Varken vid bouppteckningen efter Kerstin Holmberg eller vid bouppteckningen
efter Nils Jönsson hade såsom tillgång upptagits någon del i
fastigheten i Rolsberga, och detta ehuru Jöns Nilsson själv uppgivit boet
vid den senare. 1923 hade Jöns Nilsson fått tillåtelse att flytta till fastigheten,
där han sedan kvarbott till sin död. Det förefölle Ingemansson orättvist,
örn Jöns Nilsson eller numera hans rättsinnehavare för en fordran år
1894 på ett fåtal kronor i boet efter Ingemanssons hustru nu skulle få del i
fastigheten utan att Ingemansson gottgjordes för vad han betalat av hustruns
skulder och för vad han nedlagt i underhållskostnader för fastigheten.

Vid ansökningen har fogats ett av kommunalnämndsordföranden samt överförmyndaren
i Gudmuntorp jämte fem andra personer avgivet intyg, vilket i
allt väsentligt bekräftar de till stöd för ansökningen lämnade uppgifterna och
vari tillika framhålles, bland annat, att det varit genom Ingemanssons arbetsamhet
och omvårdnad om Maria Nilsson som hon kunnat behålla fastigheten
och inte tvingats att realisera den för att kunna försörja sig. Med hänsyn
härtill och under åberopande av att Ingemansson befunne sig i små ekonomiska
omständigheter hava intygsgivarna förklarat sig på det varmaste förorda
bifall till hans framställning.

Länsstyrelsen har den 28 mars 1933 till kammaradvokatfiskalsämbetet avgivit
utlåtande över ansökningen och därvid fogat ett från landsfiskalen i
Löberöds distrikt inhämtat yttrande i ärendet.

Landsfiskalen har meddelat, att Ingemansson, vilken är född 1866, vid
förhör uppgivit sig äga ett tillgodohavande i bank å omkring 3,600 kronor.
Även örn Ingemansson med hänsyn härtill icke kunde anses vara helt i behov
av det begärda stödet, ansåge landsfiskalen dock skäligt, att allmänna arvsfonden
till hans förmån avstode från sin andel i fastigheten, i vilken Ingemansson
själv ägde största delen.

Länsstyrelsen har för sin del avstyrkt bifall lill ansökningen, enär enligt

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

länsstyrelsens mening sådana omständigheter icke blivit förebragta, att det
nied hänsyn därtill finge anses skäligt, att i handlingarna omförmäld del av
arvet avstodes till sökanden.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 28 augusti 1935 anfört
bland annat följande:

För utrönande av storleken av den Jöns Nilsson såsom delägare i oskiftade
dödsbona efter Hanna Nilsson, Kerstin Holmberg och Nils Jönsson tillkommande
andelen uti ifrågavarande fastighet V1280 mantal Rolsberga nr 1 hade
ämbetet genom vederbörande utredningsman låtit verkställa arvskiften i sagda
dödsbon, såvitt gällde nämnda fastighet. Därvid hade Jöns Nilsson tillskiftats
genom ett den 19 april 1933 upprättat arvskifte efter systern Hanna
Ingemansson 1/12 av V1280 mantal Rolsberga nr 1, genom ett den 23 augusti
1933 upprättat arvskifte efter systern Kerstin Holmberg */„6 av samma fastighet
samt genom ett sistnämnda dag upprättat arvskifte efter fadern Nils
Jönsson 13/96 mantal av samma fastighet eller sålunda tillhopa av fastigheten.
Tillägg till bouppteckningen efter Jöns Nilsson, upptagande de honom
sålunda tillskiftade fastighetsdelarna, hade därefter den 14 september 1933
på ämbetets föranstaltande blivit upprättat. Sedermera hade lagfart den 23
januari 1935 meddelats allmänna arvsfonden å “/és av fastigheten.

Då sökanden ej stått i något släktskapsförhållande till avlidne Jöns Nilsson
eller visat, att han eljest stått honom i livstiden nära, funne sig ämbetet böra
hemställa, att förevarande framställning icke måtte föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

:Departements- Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ingick bland tillgångarna i
tveten. boet efter ingemanssons år 1894 avlidna hustru Hanna Ingemansson hälften
av fastigheten V1280 mantal Rolsberga nr 1. Enär Hanna Ingemansson förvärvat
fastigheten före sitt äktenskap, utgjorde den hennes enskilda egendom,
vari mannen icke ägde giftorätt, och tillföll följaktligen enligt då gällande lagstiftning
hennes i bouppteckningen upptagna släktingar, nämligen fadern Nils
Jönsson samt syskonen Jöns Nilsson, Maria Nilsson och Kerstin Holmberg.
Såvitt utredningen giver vid handen framställde emellertid varken
Nils Jönsson, vilken avled 1907, eller Kerstin Holmberg, som avled 1897,
något anspråk på del i fastigheten på grund av arvfallet, och från Jöns Nilssons
sida synes dylikt anspråk icke hava väckts förrän i den förut omförmälda,
under år 1932 anhängiggjorda rättegången. Av intresse i detta sammanhang
är, att i bouppteckningen efter Nils Jönsson icke upptogs någon
andel i fastigheten, ehuru Jöns Nilsson vid förrättningen själv
uppgav boet. Såsom orsak till att släktingarna icke påkallat arvskifte efter
Hanna Ingemansson har Ingemansson uppgivit, att det praktiskt taget icke
lunnits något för dem att ärva, enär behållningen i boet efter henne uppgått
till endast omkring 37 kronor. Denna förklaring förefaller av allt att döma
trovärdig. Vid angivna förhållanden och då Ingemansson alltifrån sin hustrus
bortgång innehaft fastigheten gemensamt med Maria Nilsson samt genom den
sistnämndas frånfälle 1927 såsom universell testamentstagare efter henne
blivit ägare till större delen av fastigheten, skulle det enligt min mening vara
obilligt, om Ingemansson skulle frånhändas den del av fastigheten, som genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

11

rättegången och Jöns Nilssons död kommit att tillfalla arvsfonden. Taxeringsvärdet
å den del — ai/4s av fastigheten — varå fonden erhållit lagfart, utgör
icke fullt 500 kronor. Jag anser även omständigheterna i förevarande fall
motivera, att Ingemansson av arvsmedlen ifråga erhåller gottgörelse för den
rättegångskostnadsersättning, som han på grund av häradsrättens utslag haft
att gälda.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter förre lantbrukaren Jöns Nilsson från Rolsberga må avstås
dels 11/48 av fastigheten V1280 mantal Rolsberga nr 1 i
Gudmuntorps socken, dels ock ett kontant belopp av 158
kronor.

4:o.

Rätten till arv efter maskinisten Karl Johan Oskar Svanström från Stockholm.
Maskinisten Karl Johan Oskar Svanström från Stockholm, vilken var
född den 9 juli 1877, avled den 22 december 1932 utan att, såvitt en efter honom
upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad skyldeman.
Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen 12,679 kronor
32 öre.

Genom ett den 26 juni och den 22 juli 1929 dagtecknat, enligt föreskrifterna
i 9 § lagen om barn utom äktenskap upprättat och godkänt avtal hade Svanström
erkänt sig vara fader till det barn, varmed hembiträdet Hulda Atalia
Windahl då var havande, samt förbundit sig, bland annat, att till barnets
uppehälle och uppfostran utgiva 40 kronor i månaden, räknat från barnets
födelse till dess det fyllt 18 år. Barnet föddes den 17 september 1929 och bär
enligt företett åldersbetyg namnet Karl Erik Svanström.

Med utlåtande den 30 juli 1935 har kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat
en till Kungl. Majit ställd, till Överståthållarämbetet ingiven och av sistnämnda
myndighet med eget yttrande den 6 juni 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet
översänd skrift, däri Hulda Atalia Windahl, numera boende i
Kråksmåla, i egenskap av förmyndare för Karl Erik Svanström hemställt, att
allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskapen efter Karl Johan Oskar Svanström
måtte avstås till förmån för hennes och arvlåtarens omförmälde son.
Till stöd för ansökningen har anförts bland annat:

Karl Johan Oskar Svanström hade, så länge han varit frisk, visat stort intresse
för barnet och givit detsamma sitt släktnamn. För den person, som förordnats
till barnavårdsman för barnet, hade han upprepade gånger förklarat,
att det vore hans önskan att gossen skulle ärva alla hans tillgångar. Sedan
Svanström blivit sjuk och underhållsbidraget från honom uteblivit, hade gossen
omhändertagits av Stockholms stads barnavårdsnämnd, som från den 1
september 1932 utackorderat honom hos en hemmansägare i Böda socken,
Kalmar län, där han fortfarande vistades. Samliällsvården hade emellertid

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

Departements chefen.

numera upphört, och barnavårdsnämndens kostnader hade till fullo ersatts
med medel, som tillhandahållits av Svanströms dödsbo. Kort före gossens födelse
hade Hulda Atalia Windahl drabbats av sjukdom, som medfört förlamning
av båda benen. Till följd därav vore hon oförmögen att försörja sig och
åtnjöte understöd av fattigvårdsstyrelsen i Kråksmåla. Hon kunde icke själv
vårda sin son eller vara honom till någon hjälp, varför hon hade för avsikt att
göra framställning om vårdnadens överflyttande på särskilt förordnad förmyndare.

Av ansökningen bifogade handlingar samt i övrigt förebragt utredning
inhämtas bland annat, att den för gossen förordnade barnavårdsmannen vid
förhör inför Stockholms rådhusrätt den 17 januari 1935 omvittnat vissa av
Svanström vid olika tillfällen fällda yttranden, varav barnavårdsmannen
dragit den slutsatsen, att det varit Svanströms bestämda avsikt att tillförsäkra
sonen arvsrätt efter honom. Det är vidare upplyst, att Svanström under
de sista månaderna av sin levnad på grund av sinnessjukdom var försatt
i omyndighetstillstånd.

Ansökningen har tillstyrkts av såväl Överståthållarämbetet som kammaråd
vokatfiskalsämbetet.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag i likhet med de hörda
myndigheterna skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap i dess helhet avstås
till förmån för Karl Erik Svanström.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter maskinisten
Karl Johan Oskar Svanström från Stockholm må avstås till
förmån för Karl Erik Svanström.

5:o.

Rätten till arv efter Christina Näsman från Timrå socken. Den 17 juni
1933 avled Christina Näsman från Näs i Timrå socken av Västernorrlands
län utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna
någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet utgjorde enligt
bouppteckningen 75,232 kronor 87 öre.

I proposition nr 206 till 1935 års riksdag, punkten 6, föreslog Kungl. Maj :t
riksdagen medgiva, att av ifrågavarande allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap
måtte avstås 10,000 kronor till den avlidnas tjänarinna Hildur
Kristina Norberg samt 2,362 kronor 87 öre till envar av hennes kusiner
Jonas Pettersson och Lars Petter Wredenberg. Sistnämnda belopp motsvarade
vad enligt kusinernas förmenande bort tillkomma envar av dem, därest
kvarlåtenskapen fördelats enligt bestämmelserna i en med Christina Näsmans
namn underskriven, såsom testamente efter henne bevakad handling,
vilken emellertid icke upprättats i laga ordning och fördenskull icke ansågs
innefatta ett giltigt testamentarisk! förordnande. Enligt riksdagens skrivelse
den 21 maj 1935, nr 229, blev berörda förslag av riksdagen bifallet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

13

I en till Kungl. Majit ställd, till kammaradvokatfiskalsämbetet ingiven
skrift har nu ytterligare en kusin till Christina Näsman, nämligen änkan
Brita Katarina Hörnfeldt i Sunnansjö, Hässjö socken, anhållit att få del
av kvarlåtenskapen ifråga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har den 4 juni 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet
avgivit yttrande över ansökningen och därvid överlämnat av
landsfiskalen i Ljustorps distrikt verkställd utredning i ärendet. Av utredningen
inhämtas bland annat, att sökandens man avled den 17 april 1935
och såsom dödsbodelägare efterlämnade, förutom änkan, en myndig dotter
samt en son, född 1924, ävensom att tillgångarna i boet efter honom, vilka
uppgingo till ett värde av 464 kronor, understego boets skulder med omkring
1,000 kronor.

Såväl landsfiskalen som länsstyrelsen har tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har den 16 december 1935 överlämnat handlingarna
i ärendet till Kungl. Majit och därvid för egen del anfört, att sökanden
enligt ämbetets mening borde komma i åtnjutande av samma belopp
av behållningen i boet efter Christina Näsman som envar av förutnämnda
två kusiner, varför ämbetet tillstyrkte, att av kvarlåtenskapen måtte till förmån
för sökanden efterskänkas 2,362 kronor 87 öre.

Då sökanden är kusin till arvlåtaren och enligt den förebragta utred- Departementsningen
lever i fattiga omständigheter, finner jag hennes framställning för- cAe/en*
tjänt av beaktande. Mot kammaradvokatfiskalsämbetets förslag beträffande
storleken av det belopp, som bör efterskänkas, har jag icke något att erinra.

Jag hemställer alltså, att Kungl .Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Christina Näsman från Näs i Timrå socken må avstås
ett belopp av 2,362 kronor 87 öre till Brita Katarina Hörnfeldt.

6:o.

Rätten till arv efter handelsidkerskan Sigrid Sundborg från Stockholm.

Handelsidkerskan Sigrid Sundborg från Stockholm, vilken var född den 30
oktober 1858, avled den 6 november 1933 utan att, såvitt en efter henne upprättad
bouppteckning utvisar, efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden.
Behållningen i boet efter henne har inlevererats till arvsfonden och
utgjorde enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet godkänd redovisningsräkning
104,775 kronor 29 öre.

Den 6 september 1934 anställdes vid Stockholms rådhusrätt vittnesförhör
med två personer rörande tillkomsten av vissa utav Sigrid Sundborg under
år 1933 fällda yttranden rörande dispositionen av hennes kvarlåtenskap.
Det ena vittnet uppgav huvudsakligen, att Sigrid Sundborg vid ett tillfälle
kort före sin död, då vittnet samtalat med henne örn hennes kvarlåtenskap,

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

till vittnet yttrat, att hon vore alldeles ensam i världen och att hon tänkt
komma ihåg de blinda, för vilka hon alltid ömmat. Det andra vittnet berät*
tade i huvudsak, att vittnet vid ett tillfälle på sommaren 1933 tillfrågat Sigrid
Sundborg, vem som skulle ärva henne, och att hon därvid svarat: »Den
lilla frun, som hjälper mig, och hennes man skall ha en del och så de blinda».
Enligt vittnets mening skulle Sigrid Sundborg därvid hava åsyftat kamreraren
Thure Öhlin och hans hustru Ruth Öhlin i Stockholm.

Berörda yttranden bevakades den 20 september 1934 vid rådhusrätten såsom
muntligt testamente efter Sigrid Sundborg samt delgåvos sedermera
kammaradvokatfiskalsämbetet. Sedan ämbetet, på grund av stadgandet i 4 §
lagen örn allmänna arvsfonden, underställt Kungl. Maj:t frågan om godkännande
av yttrandena såsom testamente, beslöt Kungl. Majit den 7 december
1934, att klander mot ifrågavarande såsom muntligt testamente bevakade
yttranden skulle för arvsfondens räkning äga rum.

Efter det ämbetet i anledning därav genom stämning till rådhusrätten å De
blindas förening u. p. a. samt förenämnda makarna Öhlin anhängiggjort
klandertalan mot det åberopade testamentet, förklarade rådhusrätten genom
dom den 8 augusti 1935, att de bevakade yttrandena icke utgjorde hinder för
att kvarlåtenskapen efter Sigrid Sundborg tillfölle allmänna arvsfonden.
Domen vann laga kraft.

I särskilda till Överståthållarämbetet ingivna och av nämnda myndighet
med egna yttranden jämte införskaffad utredning till kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnade ansökningar hava nu dels förutnämnda förening, dels
makarna Öhlin, dels ock stadsbudet Johan Fritz Malm i Stockholm hemställt
att var för sig komma i åtnjutande av skäligt belopp av den avlidnas
kvarlåtenskap.

Till stöd för ansökningarna har i huvudsak anförts av föreningen, att omsorgen
om de blinda legat Sigrid Sundborg varmt om hjärtat samt att föreningen
vore landets största blindorganisation och den enda riksorganisationen
för icke seende, av makarna Öhlin, att de under många år före Sigrid
Sundborgs frånfälle stått henne nära och varit henne till hjälp i olika avseenden
ävensom att Sigrid Sundborg själv vid flera tillfällen visat sin erkänsla
härför genom att lova makarna att bliva ihågkomma i hennes testamente,
samt av Malm, att han alltsedan 1914 av Sigrid Sundborg anlitats för
utförande av varjehanda göromål såväl i hennes antikvitetsaffär som i hennes
hem och att Sigrid Sundborg, som hyst stort förtroende för honom, ofta talat
om att hon i sitt testamente skulle tilldela honom ett belopp för alla de
tjänster han gjort henne.

Av den föreliggande utredningen framgår i huvudsak följande:

Thure Öhlin är född 1888 och Ruth Öhlin 1895. Makarna hava i äktenskapet
en son, född 1911, vilken bor hemma hos föräldrarna. Mannen är
anställd å en advokatbyrå och förtjänar 350 kronor i månaden. Hustrun och
sonen hava ingen egen inkomst. Makarna sakna förmögenhet men hava ej
heller några skulder. Mannen lider av organiskt hjärtfel och har därför
tidigare vårdats å sjukhus.

Beträffande sitt förhållande till Sigrid Sundborg hava makarna Öhlin vid
polisförhör berättat bland annat följande: Thure Öhlin hade under olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

15

perioder sedan 1918 ombesörjt Sigrid Sundborgs bokföring och varit henne
behjälplig med upprättande av deklarationer och dylikt samt dessutom biträtt
henne med skötseln av hennes ekonomiska angelägenheter överhuvud taget.

För detta arbete hade han erhållit en ersättning av cirka 200 kronor om året.

Ruth Öhlin hade vid olika tillfällen under de 2—3 sista åren före Sigrid
Sundborgs död hjälpt till i hennes affär utan att därför begära eller erhålla
någon betalning. Då Sigrid Sundborg på sommaren 1933 börjat bliva sjuk
och fått svårt att reda sig själv, hade Ruth Öhlin flera gånger gått hem till
henne med mat och hjälpt henne på olika sätt. Några dagar i september 1933,
då Sigrid Sundborg varit särskilt dålig, hade hon på egen begäran fått bo i
makarna öhlins hem och där erhållit nödig omvårdnad. Då hon i slutet av
påföljande oktober månad blivit häftigt sjuk, hade mannen Öhlin tillkallat
läkare, som förordnat om hennes intagning på ett sjukhem, där hon sedermera
avlidit till följd av hjärnblödning.

Malm är född 1878 och gift samt har i äktenskapet 2 vuxna barn. Enligt
egen uppgift förtjänar han omkring 2,000 kronor om året. Från olika håll
har vitsordats, att Sigrid Sundborg satt mycket stort värde på Malm, som hon
under en lång följd av år anlitat för varjehanda uppdrag. Personer, som
länge känt Sigrid Sundborg, hava vid polisförhör uppgivit, att de för sin del
trott, att Sigrid Sundborg skulle ihågkomma Malm i testamente.

Av utredningen framgår slutligen, att Sigrid Sundborg ömmat för de blinda.

Såvitt handlingarna utvisa, har hon emellertid icke stått i någon förbindelse
med sökandeföreningen.

Överståthållarämbetet har, enär omständigheterna i ärendet enligt ämbetets
mening icke ådagalade, att föreningen eller någon av de övriga sökandena
stått arvlåtaren nära, avstyrkt bifall till ansökningarna.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 18 februari 1936 av enahanda
skäl som nyss anförts likaledes avstyrkt bifall till framställningarna,
därvid ämbetet till stöd för sitt avstyrkande av föreningens ansökning jämväl
åberopat, att enligt ämbetets uppfattning stadgandet i 5 kap. 3 § lagen örn arv
icke medgåve efterskänkande av allmänna arvsfonden tillfallet arv till förmån
för juridisk person.

Vad i ärendet förekommit innefattar enligt min mening icke tillräckliga Departementsskäl
för bifall till vare sig föreningens eller Malms framställning. chefen.

Däremot finner jag för min del makarna Öhlins ansökan värd beaktande.

Av utredningen lärer framgå, att makarna Öhlin under många år varit Sigrid
Sundborg till hjälp i olika avseenden och särskilt mot slutet av hennes levnad,
då hon till följd av sjukdom icke längre kunnat reda sig själv, ägnat henne
den personliga omvårdnad, varav hon varit i behov. På grund härav och med
hänsyn jämväl till övriga i ärendet föreliggande omständigheter finner jag
skäligt, att någon del av kvarlåtenskapen efterskänkes till förmån för makarna
Öhlin. Denna del synes lämpligen böra bestämmas till 2,000 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter handelsidkerskan Sigrid Sundborg från Stockholm må
avstås ett belopp av 2,000 kronor till Thure Öhlin och hans
hustru Ruth Öhlin.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

7:o.

Rätten till arv efter förre schaktmästaren Ola Jönsson från Hörby. Förre
schaktmästaren Ola Jönsson från Hörby i Malmöhus län, vilken var född
den 1 mars 1851, avled den 19 november 1933 utan att, såvitt en efter honom
upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden.
Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen 31,486 kronor
7 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Malmöhus län ingiven
skrift har förre källarmästaren Anders Åkerdahl i Malmö, med förmälan
att han vore kusin till den avlidne, hemställt örn efterskänkande av så stor
del av ifrågavarande kvarlåtenskap som sökanden skulle hava bekommit,
därest äldre arvsordning varit i förevarande fall tillämplig.

Länsstyrelsen har den 29 oktober 1934 till kammaradvokatfiskalsämbetet
avgivit utlåtande över ansökningen och därvid tillika överlämnat från magistraten
och poliskammaren i Malmö inhämtade yttranden ävensom övrig
i ärendet införskaffad utredning.

Av utredningen framgår i huvudsak följande:

Åkerdahl är född 1855 och gift samt har i äktenskapet 4 barn. Vid polisförhör
har han uppgivit, bland annat, att han och Jönsson varit mycket goda
vänner och ofta besökt varandra. Jönsson hade ofta uttalat önskan att med
sin kvarlåtenskap hjälpa sina närmaste fattiga släktingar samt förklarat sig
skola förordna därom genom testamente. Genom att Jönssons hälsotillstånd
hastigt försämrats hade han emellertid icke kommit i tillfälle alt förverkliga
denna avsikt. Makarna Åkerdahl förhyrde en lägenhet för 1,300 kronor
om året men hyrde i sin tur ut två av rummen för 900 kronor om året. För
eldning och renhållning i fastigheten erhölle Åkerdahl ersättning med 535
kronor om året, varjämte han uppbure pension från en pensionsförsäkringsanstalt
med 381 kronor årligen. Sedan 1933 hade Åkerdahl erhållit regelbundet
understöd av fattigvårdsstyrelsen i Malmö. Makarna erhölle ingen
hjälp av sina barn, enär dessa själva levde i fattiga omständigheter.

Magistraten och poliskammaren hava förklarat sig icke hava något att erinra
mot bifall till ansökningen. En ledamot av magistraten har uttalat avvikande
mening, i det han ansett sig sakna anledning att tillstyrka bifall.

Länsstyrelsen har yttrat, att av utredningen i ärendet syntes framgå, att
sökanden och den avlidne, mellan vilka släktskap förelegat, stått varandra
nära, att sökanden levde i små omständigheter samt att den avlidne torde
haft för avsikt att i testamente tillerkänna sökanden viss del i kvarlåtenskapen.
Med hänsyn härtill finge det enligt länsstyrelsens mening anses
billigt, att viss del av kvarlåtenskapen avstodes till sökanden, och länsstyrelsen
hade därför icke något att erinra mot bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 24 september 1935 anfört
i huvudsak följande:

pärest viss del av kvarlåtenskapen bleve efterskänkt till sökandens förmån,
skulle med iakttagande av förut tillämpad princip sökanden erhålla
endast så stor del, som skulle belöpt å honom enligt den arvsordning, som
gällt före ikraftträdandet av lagen om arv den 8 juni 1928. Enligt av ämbetet
inhämtad upplysning åtnjöte sökanden sedan februari 1933 fattigvård från

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

17

Malmö stad genom understöd med 15 kronor i månaden. Den 5 november
1934 hade sökanden häftat i skuld till fattigvårdsstyrelsen till belopp av
385 kronor. Ett bifall till ansökningen skulle enligt ämbetets förmenande i
själva verket innebära, att Malmö stad erhölle den egendom, som sålunda
bleve efterskänkt. Då emellertid ett efterskänkande av viss del av förevarande
kvarlåtenskap till förmån för Malmö stad icke syntes kunna komma
i fråga, hemställde ämbetet, under åberopande av 1935 års riksdagsbeslut
angående ifrågasatt avstående till Fredrik August Riber av viss del av kvarlåtenskapen
efter Julia Johanna Holm (riksdagens skrivelse nr 229), att förevarande
ansökning icke måtte föranleda någon åtgärd.

Av utredningen framgår, att Åkerdahl är kusin till den avlidne samt att Departements*
han befinner sig i små omständigheter. Stadgandet i 5 kap. 3 § lagen örn chefen‘
arv får därför anses tillämpligt i förevarande fall. Till finansdepartementet
har fattigvårdsstyrelsen i Malmö meddelat, att styrelsen i händelse av bifall
till Åkerdahl framställning icke komme att utkräva ersättning för det åt
honom lämnade understödet. Vid sådant förhållande torde vad kammaradvokatfiskalsämbetet
anfört icke böra utgöra hinder för bifall till ansökningen.
Såvitt framgår av den föreliggande släktutredningen skulle Åkerdahl,
därest äldre arvsordning varit tillämplig, hava bekommit V30 av ifrågavarande
kvarlåtenskap.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att en femtiondel av den allmänna arvsfonden tillfallna
kvarlåtenskapen efter förre schaktmästaren Ola Jönsson från
Hörby må avstås till Anders Åkerdahl.

8:o.

Rätten till arv efter förra lärarinnan Kristina Jansson från Kristinehamn.

Den 8 januari 1934 avled förra lärarinnan Kristina Jansson från Kristinehamn
utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna
någon arvsberättigad släkting. Den till allmänna arvsfonden redovisade
behållningen i boet efter henne utgjorde 3,005 kronor 23 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Värmlands län ingiven skrift
har arrendatorn Albin Nystedts hustru Anna Kajsa Nystedt, född Olsson, i
Lönnskog, Långseruds socken, hemställt, att av ifrågavarande kvarlåtenskap
ett belopp av 1,000 kronor måtte avstås till förmån för henne.

Till stöd för framställningen har anförts huvudsakligen följande: Kristina
Jansson, som varit född utom äktenskap, hade vid 4 års ålder omhändertagits
av sökandens föräldrar och sedan växt upp i deras hem. Sökandens
föräldrar hade befunnit sig i ytterst små omständigheter men hade ändock,
ofta under försakelse, givit Kristina Jansson en god uppfostran. Vid 27 års
ålder hade hon vunnit inträde vid Karlstads småskoleseminarium, där hon
sedan avlagt examen. Till hennes underhåll vid seminariet hade såväl sökandens
föräldrar som Långseruds kommun bidragit. Föräldrarna hade avlidit
redan två år efter det hon tagit sin examen, och någon återbetalning

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 192.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements chefen.

lill dem hade hon fördenskull aldrig hunnit göra. Däremot hade kommunen
enligt vad sökanden trodde sig veta — blivit gottgjord för sina utlägg.
Sökanden och Kristina Jansson hade alltid stått i förbindelse med varandra
genom brevväxling, och flera gånger hade Kristina Jansson hälsat på i sökandens
hem i Lönnskog. Vid dessa tillfällen hade hon alltid haft med sig
presenter. Hon hade även latit förstå, att sökanden och hennes familj skulle
bliva ihågkomna vid hennes frånfälle, men som hennes bortgång kommit
hastigt — efter endast ett dygns sjukdom — hade hon sannolikt ej hunnit
ordna denna sak.

Länsstyrelsen har till kammaradvokatfiskalsämbetet avgivit utlåtande över
ansökningen samt tillika överlämnat från landsfiskalen i Lillbergs distrikt
inhämtat yttrande ävensom övrig i ärendet införskaffad utredning.

Av utredningen inhämtas bland annat följande:

Sökanden är född 1884. Hennes man sjuknade i oktober 1934 i magsår
och har därefter haft sin arbetsförmåga nedsatt. Makarna hava 3 barn i
åldern 16—12 år. Ett av barnen lider av hjärtfel. Makarna arrendera en
liten egendom, som föder 2 kor. Båda makarna äro kända som mycket
skötsamma och ordentliga. Deras ekonomiska ställning är svag, men de
hava icke behövt anlita hjälp från det allmänna. Ordföranden i Långseruds
sockens fattigvårdsstyrelse har uppgivit, att sökanden och Kristina Jansson
varit såsom systrar, och har i likhet med två andra i ärendet hörda personer
varmt förordat bifall till framställningen.

Landsfiskalen och länsstyrelsen hava tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har med skrivelse den 9 november 1935
överlämnat ärendet till Kungl. Maj:ts prövning och därvid för egen del likaledes
tillstyrkt bifall till sökandens framställning.

Av utredningen i ärendet framgår, att sökanden stått Kristina Jansson i
livstiden nära och att hon befinner sig i små ekonomiska omständigheter.
Med hänsyn härtill torde det få anses billigt, att någon del av kvarlåtenskapen
efter Kristina Jansson efterskänkes till förmån för sökanden. Det av sökanden
begärda beloppet, 1,000 kronor, synes icke oskäligt.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter förra lärarinnan Kristina Jansson från Kristinehamn
må avstås ett belopp av 1,000 kronor till Anna Kajsa Nystedt,
född Olsson.

9:o.

Rätten till arv efter uppasserskan Hulda Josefina Tengberg från Borås.

Uppasserskan Hulda Josefina Tengberg från Borås, vilken var född 1862, avled
den 29 januari 1934 utan alt, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning
utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Den till allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 19

arvsfonden redovisade behållningen i boet efter henne utgjorde 27,658 kronor
23 öre.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 14 juni 1934 dagtecknad skrift har skoraakeriarbetaren
Ernst Evald Strands hustru Augusta Cecilia Strand, född
Lindahl, i Borås hemställt, att av ifrågavarande kvarlåtenskap ett belopp av
5,000 kronor måtte efterskänkas till förmån för henne. Till stöd härför har
i huvudsak anförts, att Hulda Josefina Tengberg, som varit kusin till sökandens
år 1918 avlidna moder, under sin livstid vid flera tillfällen lovat sökanden
och hennes familj ekonomisk hjälp, vilka löften hon säkerligen också
skulle hava infriat genom ett testamentarisk! förordnande, därest hon icke
helt plötsligt avlidit.

I en den 12 juli 1934 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift har därjämte
förre fabriksarbetaren Johan Herman Gustavsson i Forserum, med
förmälan att han vore kusin till den avlidna och att han på grund av ålder
och invaliditet vore i stort behov av ekonomiskt bistånd, anhållit att kvarlåtenskapen
efter den avlidna måtte avstås till förmån för honom.

Över ansökningarna hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Älvsborgs
län den 1 augusti och den 6 oktober 1934 samt av kammaradvokatfiskalsämbetet
den 14 november 1935, varjämte såväl länsstyrelsen som ämbetet
föranstaltat om utredning i ärendet.

Av berörda utredning ävensom av ansökningarna bifogade intyg och andra
handlingar inhämtas i huvudsak följande:

Augusta Cecilia Strand är född 1894 och hennes man 1892. Makarna hava
i äktenskapet 7 barn, av vilka det äldsta är fött 1915 och det yngsta 1929.
Alla barnen bo hemma hos föräldrarna. Mannens arbetsförtjänst brukar
uppgå till 50—60 kronor i veckan. Makarna äga en fastighet med taxeringsvärde
av 6,000 kronor. För fastigheten, som uppgives vara i bristfälligt
skick och i behov av en omfattande reparation, häfta makarna i skuld
med 7,390 kronor. Under åren 1923—1932 hava makarna för sina minderåriga
barn åtnjutit fattigvårdsunderstöd med sammanlagt 1,457 kronor, därav
1,147 kronor belöpande å tiden från och med 1926. Båda makarna hava
erhållit vitsord om skötsamhet och ordentlighet. Tre personer hava i avgivna
intyg förklarat, att Hulda Josefina Tengberg till dem fällt yttranden av
innehåll att hon ämnade hjälpa familjen Strand.

Johan Herman Gustavsson är född 1862 och gift samt har i äktenskapet 12
vuxna barn. Han har tidigare varit anställd vid bobinfabriken i Forserum
men drabbades för ett 10-tal år sedan av en sjukdom i högra benet, vilken
1928 nödvändiggjorde amputation av benet strax nedanför bålen, varför
han alltsedan dess varit oförmögen till arbete. Även hustrun, som är född
1871, uppgives vara arbetsoförmögen på grund av reumatisk värk. Makarnas
enda inkomst utgöres av pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring
med sammanlagt omkring 400 kronor örn året för dem båda. De
äga en gammal stuga med taxeringsviirde av 1,000 kronor men sakna i övrigt
tillgångar. En dotter, som har anställning å tallrik, bor hos föräldrarna och
bidrager till deras försörjning samt är dem behjälplig med hemmets skötsel.
De övriga barnen äro enligt uppgift icke i stånd att lämna föräldrarna någon
hjälp. Båda makarna äro kända för redbarhet och hedrande vandel. Kyrkoherden
i Forserum har ansett Gustavssons framställning väl motiverad.
Även kommunalnämndsordförande!!, municipalnämndsordföranden och po -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lisuppsyningsmannen i orten hava förklarat sig varmt tillstyrka bifall till
ansökningen.

Enligt vad Gustavsson själv uppgivit har han sedan år 1887, då han bosatte
sig i Forserum, aldrig sammanträffat med Hulda Josefina Tengberg och
ej heller eljest stått i någon förbindelse med henne.

Magistraten i Borås, som till länsstyrelsen avgivit yttrande över Augusta
Cecilia Strands ansökan, har ansett hennes ekonomiska omständigheter tala
för bifall till hennes framställning.

Länsstyrelsen har beträffande nyssnämnda ansökning anfört, att Augusta
Cecilia Strand och hennes stora familj enligt den förebragta utredningen
befunne sig i små ekonomiska omständigheter, varför ett bifall till ansökningen
skulle medföra en avsevärd lättnad i deras ekonomiska betryck. Det
vore även upplyst, att den avlidna haft för avsikt att testamentera en del av
sin kvarlåtenskap till Augusta Cecilia Strand, ehuru denna avsikt icke kommit
till uttryck i ett formligt testamente. Länsstyrelsen ansåge sig fördenskull
kunna förorda bifall till denna sökandes framställning.

I fråga örn Gustavssons ansökning har länsstyrelsen yttrat, att länsstyrelsen,
ehuru den ansåge ömmande omständigheter föreligga, likväl icke kunde
tillstyrka bifall till densamma, enär något uttalande icke förelåge därom, att
den avlidna haft för avsikt att testamentera sin kvarlåtenskap eller del därav
till Gustavsson.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande anfört huvudsakligen
följande:

Vad till en början anginge den av Augusta Cecilia Strand gjorda ansökningen,
framginge av den i ärendet verkställda utredningen, att hon vöre
dotter till en Hulda Josefina Tengbergs kusin. Vidare vore i ärendet upplyst,
att makarna Strand för sina minderåriga barn från fattigvårdsstyrelsen
i Borås åtnjutit fattigvårdsunderstöd sedan år 1923 med tillhopa 1,457
kronor, därav på tiden från och med 1925 belöpte sammanlagt 1,232 kronor.
Därest nu förevarande ansökning vunne bifall, skulle detta enligt ämbetets
mening innebära, att staden Borås erhölle del av kvarlåtenskapen efter Hulda
Josefina Tengberg. Då emellertid ett efterskänkande till förmån för staden
icke syntes kunna komma ifråga, ansåge sig ämbetet böra avstyrka bifall
till Augusta Cecilia Strands framställning.

Beträffande därefter den av Johan Herman Gustavsson gjorda ansökningen,
så framginge av släktutredningen, att sistnämnde sökande och Hulda
Josefina Tengberg vore kusiner. Enligt utredningen i ärendet i övrigt befunne
sig denne sökande i fattiga omständigheter, vore invalid och hade
uppnått en ålder av 73 år, vilket gjorde det omöjligt för honom att genom
eget arbete försörja sig. Stadgandet i 5 kap. 3 § lagen om arv finge därför
anses vara tillämpligt å honom, varför ämbetet ansåge hans ansökning vara
förtjänt av beaktande. Beträffande storleken av den andel av kvarlåtenskapen,
som vid ett efterskänkande borde tillerkännas denne sökande, utgjorde
enligt ämbetets mening den arvsordning, som gällt innan nyssnämnda
lag trätt i kraft, en lämplig grundval för beräkning av denna andel. Enligt
denna arvsordning skulle Gustavsson hava bekommit Vis av behållningen
i boet efter den avlidna.

Kungl. Maj:ls proposition nr 192•

21

Ehuru jag i likhet med magistraten och länsstyrelsen finner Augusta Ce-Departementscilia
Strands ansökan behjärtansvärd, anser jag mig likväl icke kunna för- chefenorda
bifall till densamma. Såsom kammaradvokatfiskalsämbetet anfört häfta
makarna Strand i skuld för fattigvårdsunderstöd, och de i detta fall föreliggande
omständigheterna kunna enligt min mening knappast anses motivera
ett efterskänkande i sådan omfattning, att något mera nämnvärt belopp
skulle återstå för makarnas egen räkning sedan berörda skuld blivit
gulden. Vid sådant förhållande synes något efterskänkande till hustru
Strands förmån överhuvud taget icke böra ske.

Däremot torde den av Gustavsson gjorda framställningen böra bifallas på
sätt kammaradvokatfiskalsämbetet föreslagit.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att en femtondel av den allmänna arvsfonden tillfallna
kvarlåtenskapen efter uppasserskan Hulda Josefina Tengberg
från Borås må avstås till Johan Herman Gustavsson.

10:o.

Rätten till arv efter stewarden Oskar Gustafsson från Torslunda socken.

Stewarden Oskar Gustafsson från Björnhövda i Torslunda socken, Kalmar
län, vilken var född den 7 juni 1895, omkom genom drunkning den 24 maj
1934.

Sedan hos Ölands södra mots häradsrätt anmälts, att Gustafsson icke efterlämnat
några kända släktingar, förordnade häradsrätten den 1 oktober
1934 landsfiskalen G. Klette i Mörbylånga att såsom god man vid boutredningen
företräda allmänna arvsfonden.

Den 24 november 1934 förrättades bouppteckning efter den avlidne, varvid
boet uppgavs av lantbrukaren Herman Hallgren och hans hustru Hulda
Hallgren i Björnhövda. I bouppteckningsinstrumentet antecknades tillgångar
till värde av 3,653 kronor 88 öre och skulder till belopp av 2,772 kronor
29 öre, vadan alltså behållningen upptogs till 881 kronor 59 öre. Mannen
Hallgren företedde vid förrättningen två av honom »till innehavaren
härav Oskar Gustafsson» utfärdade skuldebrev, det ena å 10,000 kronor jämte
ränta, dagtecknat den 1 januari 1928, och det andra å 2,150 kronor jämte
ränta, dagtecknat den 1 januari 1930, men gjorde på anförda skäl gällande,
att berörda förbindelser icke borde upptagas bland tillgångarna i Gustafssons
bo. Skuldebreven,, som i enlighet härmed icke upptogos i bouppteckningen,
överlämnades vid förrättningen till Klette i dennes egenskap av god man för
allmänna arvsfonden.

Under åberopande av berörda skuldebrev instämde Klette därefter Hallgren
till förenämnda häradsrätt med yrkande örn åläggande för Hallgren
att till allmänna arvsfonden utgiva de i skuldebreven förskrivna beloppen,
tillhopa 12,150 kronor, jämte ränta därå från den 1 januari 1930, varjämte
Klette fordrade ersättning för rättegångskostnaderna. Hallgren bestred Klot -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tes talan under påstående, bland annat, att Gustafssons mening varit att
Hallgren i händelse av Gustafssons frånfälle icke skulle behöva infria skuldebreven.

Häradsrätten yttrade i utslag den 11 juni 1935: Enär Hallgren medgivit,
att de i skuldebreven upptagna beloppen avsåge penningemedel, som Gustafsson
för egen räkning sänt Hallgren med uppdrag att för desamma inköpa
jord åt Gustafsson, men Hallgren icke inköpt någon sådan jord, alltså och
då Hallgren icke heller visat, att han genom gåva eller testamente förvärvat
äganderätt till samma medel, och Gustafssons tillgångar vid hans den 24 maj
1934 timade död på grund av bestämmelserna i lagen om arv den 8 juni
1928 tillfallit allmänna arvsfonden, prövade häradsrätten rättvist förplikta
Hallgren att mot återbekommande av skuldebreven kvitterade till Klette i
hans egenskap av god man för allmänna arvsfonden genast utgiva 12,150
kronor jämte 4 Va procent ränta därå från den 1 januari 1930, till dess betalning
komme att ske; och skulle Hallgren tillika ersätta Klettes kostnader
å målet med 55 kronor.

Sedan Hallgren hos Göta hovrätt sökt ändring i utslaget, fann hovrätten
genom dom den 8 november 1935, vilken vann laga kraft, ej skäl att göra
ändring i häradsrättens utslag.

Redan innan berörda rättegång avgjordes hade Hallgren i en till Kungl.
Maj:t ställd, till länsstyrelsen i Kalmar län ingiven skrift anhållit, att kvarlåtenskapen
efter Gustafsson måtte i sin helhet avstås till förmån för Hallgren.
Till stöd härför anfördes i huvudsak följande:

Hallgren, som vöre född 1872 av okända föräldrar, hade vid ett och ett
halvt års ålder upptagits såsom fosterbarn av lägenhetsägaren Peter Jonsson
i Torslunda och dennes hustru. Makarna Jonsson hade haft en egen
dotter vid namn Sofia, vilken varit 28 år äldre än Hallgren. Då hustru
Jonsson varit gammal och sjuklig samt avlidit medan Hallgren ännu varit
barn, hade vårdnaden örn Hallgren helt åvilat dottern Sofia, som Hallgren
därför alltid betraktat som sin fostermoder. Omkring mitten av 1880-talet
hade Sofia ingått äktenskap med skomakaren Aron Rundqvist, som då flyttat
till hennes föräldrahem. I september 1895 hade makarna Rundqvist såsom
fosterbarn upptagit Gustafsson, vilken då varit endast 3 månader gammal.
Då Hallgren, som vid sistnämda tid haft anställning till sjöss, under
sina ledigheter besökt hemorten, hade han vistats i sitt gamla fosterhem och
där lärt känna Gustafsson. Sedan Hallgren år 1908 efter slutad sjötjänst
inköpt en fastighet i hemtrakten och påföljande år ingått äktenskap, hade
Gustafsson så småningom flyttat över till Hallgren. De sista 20 åren hade
Gustafsson betraktat Hallgrens hem som sitt och icke bott hos fosterföräldrarna,
då han mellan sina resor till sjöss varit hemma. En gång hade han
bott hos Hallgren under nära ett års tid, en annan gång ett halvt år och
åtskilliga gånger under kortare tid. Vid dessa tillfällen hade det aldrig varit
fråga om någon ersättning åt Hallgren, eftersom de båda ansett sig som
bröder och haft sitt ihop. Då Gustafsson hyst en önskan att så småningom
sluta sitt arbete till sjöss och slå sig till ro, hade de kommit överens om
att Hallgren skulle för penningar, som Gustafsson varje år brukade sända
hem till Hallgren, köpa jord gränsande intill Hallgrens fastighet. Hallgren
hade också köpt jord, som han med Gustafssons samtycke låtit lagfara i
sitt eget namn, varefter han brukat den i avbidan på att Gustafsson skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

23

komma hem för att övertaga den. För att Gustafsson i händelse av
Hallgrens frånfälle eller eljest vid behov skulle kunna visa sin rätt hade
Hallgren utfärdat reverser på de mottagna penningbeloppen. Gustafsson
hade icke begärt detta, och reverserna hade aldrig varit utgivna till honom,
men han hade tyckt det vara bra att för alla eventualiteters skull ordna saken
på angivna sätt. »Blir jag borta», hade han yttrat till Hallgren, »så är
det ju ingen, som kan ta jorden ifrån dig». Av anförda skäl hade Hallgren
ansett reversfordringarna icke böra upptagas i bouppteckningen efter
Gustafsson. Alla omständigheter talade för att det varit Gustafssons mening,
att Hallgren skulle bekomma hans kvarlåtenskap; i trakten vore man
allmänt av den uppfattningen, att Gustafsson, om han kunnat ana sin bortgång,
genom testamente skulle hava tillförsäkrat Hallgren kvarlåtenskapen.

Hallgren hade i sitt äktenskap 9 barn, födda 1909—1927. Endast 2 av
barnen kunde försörja sig själva. Hallgrens fastighet vore åsatt ett taxeringsvärde
av 15,300 kronor. Någon förmögenhet ägde Hallgren emellertid
icke, enär hans skulder ungefär motsvarade värdet av hans tillgångar. Därest
Hallgren nödgades infria ifrågavarande skuldebrev, måste han gå ifrån
gård och grund och stöde sedan utan möjlighet att försörja sig och de sina.

Vidare har till länsstyrelsen ingivits en till Kungl. Majit ställd skrift, däri
hushållerskan Anna Rundqvist i Björnhövda — med förmälan att hon vore
enda barn till Gustafssons förenämnda fosterföräldrar Aron och Sofia Rundqvist
samt att hon och Gustafsson vuxit upp tillsammans och även senare
stått i kontakt med varandra — hemställt, att kvarlåtenskapen efter Gustafsson
måtte helt eller delvis avstås till förmån för henne.

över ansökningarna hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen den 13 mars
och den 22 juni 1935 samt av kammaradvokatfiskalsämbetet den 24 januari
1936. Länsstyrelsen har vid sina utlåtanden fogat från landsfiskalen i
Mörbylånga distrikt, förutnämnde Klette, inhämtade yttranden, varjämte såväl
länsstyrelsen som kammaradvokatfiskalsämbetet föranstaltat om närmare
utredning i ärendet.

Utredningen bekräftar i allt väsentligt de uppgifter, som Hallgren lämnat
till stöd för sin ansökan. Flera personer i orten hava intygat, att ett synnerligen
gott förhållande varit rådande mellan Hallgren och Gustafsson och att
den senare vid olika tillfällen fällt yttranden av innehåll att Hallgren skulle
få hans kvarlåtenskap. Makarna Hallgren hava fått vitsord om sig att
vara strävsamma och ordentliga.

Beträffande Anna Rundqvist framgår av utredningen bland annat, att hon
är född 1888. Hon lider sedan barndomen av en höftsjukdom, vilken enligt
läkarintyg betydligt hindrar henne i att utföra arbete. Hon har efter sina
föräldrar ärvt, förutom penningar, en lägenhet med taxeringsvärde av 1,500
kronor, där hon nu bor tillsammans med en person, för vilken hon hushållar.
Enligt egen uppgift åtnjuter hon ingen kontant lön för sitt arbete men får sin
försörjning. Hon har vidare uppgivit, att hon sammanträffat med Gustafsson
sista gången på hösten 1931. Personer i orten hava uppgivit, att Gustafsson
efter sin fostermoders död 1923 icke haft någon närmare beröring med
Anna Rundqvist, ehuru det även därefter inträffat, att han under vistelse i
hemorten hälsat på i sitt gamla fosterhem.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

Landsfiskalen har beträffande Hallgrens ansökan anfört i huvudsak följande: Hallgren

och Gustafsson hade alltid betraktat varandra som fosterbröder,
och Gustafsson hade, enligt vad landsfiskalen kunnat utröna, sedan omkring
år 1922 haft sin bostad hos Hallgren under de tider, då han icke vistats
till sjöss. Ortsbefolkningen syntes vara av den uppfattningen, att Gustafsson
haft för avsikt att genom testamente förordna örn sin kvarlåtenskap till förmån
för Hallgren. Om skuldförbindelserna utkrävdes av Hallgren, bleve
han tvingad att begära sig i konkurs och stöde sedan helt utan försörjningsmöjligheter
för sig och sin stora familj. Då i förevarande fall synnerligen
ömmande omständigheter förelåge, hemställde landsfiskalen, att arvet efter
Gustafsson helt eller till största delen avstodes till förmån för Hallgren.

I fråga om den av Anna Rundqvist gjorda framställningen har landsfiskalen
yttrat:

Av den verkställda utredningen syntes framgå, att Anna Rundqvist icke
stått Gustafsson nära sedan omkring år 1924. Anna Rundqvists ekonomiska
ställning ansåges god. Hon ägde enligt egen uppgift medel innestående på
bank i Kalmar. Storleken av dessa medel hade hon icke uppgivit vid utredningen,
enligt hennes egen förklaring beroende på att hon icke hade
kännedom örn kapitalets ungefärliga storlek, enär hon icke sett sin bankbok,
som förvarades i banken, sedan hon år 1927 å boken insatt ett efter
fadern ärvt belopp om 6,000—7,000 kronor. Då denna förklaring icke syntes
trovärdig, holle landsfiskalen för troligt, att hennes ekonomiska ställning
vore betydligt bättre än hon velat göra gällande. Landsfiskalen avstyrkte
bifall till hennes framställning.

Länsstyrelsen har ansett Hallgren böra före Anna Rundqvist komma ifråga
till erhållande av Gustafssons kvarlåtenskap och Ilar förty förordat bifall
till Hallgrens ansökning.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande meddelat, att ämbetet
i avbidan på beslut över de föreliggande ansökningarna låtit anstå med indrivning
av dels allmänna arvsfondens fordran hos Hallgren enligt hovrättens
omförmälda dom, dels ock arvet i övrigt efter Gustafsson. Därjämte har
ämbetet anfört huvudsakligen följande:

„Vad till en början anginge den av Anna Rundqvist gjorda ansökningen ansåge
sig ämbetet, då denna sökande ej stått i något släktskapsförhållande
till Gustafsson samt den i ärendet verkställda utredningen icke kunde anses
giva vid handen, att hon eljest under de sista tio åren av hans levnad stått
honom nära, böra avstyrka bifall till hennes framställning.

Beträffande därefter den av Hallgren gjorda ansökningen så framginge
av utredningen, att denne stått den avlidne i livstiden nära samt att den avlidnes
önskan varit, att Hallgren skulle bekomma kvarlåtenskapen efter honom.
Med hänsyn härtill och till övriga i ärendet upplysta omständigheter
syntes stadgandet i 5 kap. 3 § lagen om arv vara tillämpligt å honom, varför
ämbetet ansåge bans ansökning vara förtjänt av beaktande.

Då Hallgren i förutnämnda rättegång ålagts att ersätta landsfiskalen Klettes
kostnader därå med 55 kronor samt den sistnämnde såsom god man för allmänna
arvsfonden finge anses berättigad att av fonden erhålla ersättning
tor havda kostnader och besvär i denna sin egenskap, syntes, därest ett
efterskänkande av fondens rätt till kvarlåtenskapen efter den avlidne ägde
rum, enligt ämbetets mening böra stadgas förbehåll att Hallgren såsom vill -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

25

kor för att komma i åtnjutande av kvarlåtenskapen borde vidkännas samtliga
med utredningen av boet efter den avlidne förenade kostnader, däri
inbegripen berörda rättegångskostnadsersättning till landsfiskalen Klette.

Ämbetet hemställde alltså, att allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskapen
efter Gustafsson måtte med nyssnämnda förbehåll efterskänkas till förmån
för Hallgren.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag tillräckliga skäl Departement,»
för ett avstående av ifrågavarande kvarlåtenskap eller någon del därav till cAe/c».
Anna lundqvists förmån icke föreligga.

Däremot synas mig starka skäl tala för bifall till Hallgrens framställning.

Enligt samstämmiga vittnesbörd har städse ända till Gustafssons frånfälle
ett synnerligen gott förhållande varit rådande mellan honom och Hallgren,
och utredningen får anses bekräfta, att det varit Gustafssons önskan att
hans kvarlåtenskap skulle tillfalla Hallgren. Då jag alltså förordar, att kvarlåtenskapen
i dess helhet efterskänkes till förmån för Hallgren, förutsätter
jag givetvis, att de med utredningen av boet efter den avlidne förenade kostnaderna,
däri inbegripen den av kammaradvokatfiskalsämbetet särskilt omnämnda
rättegångskostnadsersättningen till landsfiskalen Klette, skola, i likhet
med boets övriga skulder, före tillgångarnas överlämnande till Hallgren
gäldas med boets medel.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter stewarden Oskar Gustafsson från Björnhövda i Torslunda
socken må avstås till Herman Hallgren.

ll:o.

Rätten till arv efter förra lärarinnan Hilma Maria Wistrand från Västerås.

Förra lärarinnan Hilma Maria Wistrand från Västerås, vilken var född den
2 oktober 1852, avled den 7 juni 1934 utan att, såvitt en efter henne upprättad
bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen
i boet efter henne utgjorde enligt bouppteckningen 61,221 kronor 17 öre.

Genom beslut den 16 november 1934 förklarade Kungl. Majit, att klandertalan
för allmänna arvsfondens räkning icke skulle anställas beträffande vissa
såsom muntligt testamente efter den avlidna bevakade yttranden, enligt vilka
bennes husföreståndarinna Frida Karlsson av kvarlåtenskapen skulle erhålla
ett belopp av 1,000 kronor.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Västmanlands län ingiven
skrift har tryckerifaktorn Ejnar Israel Englundh i Enköping, med förmälan
att han vore den avlidnas enda efterlämnade kusin på mödernet, hemställt,
att till honom måtte efterskänkas hälften av hennes kvarlåtenskap eller, om
avstående i sådan omfattning ansåges icke böra ske, så stor del därav, som
Kungl. Majit ville medgiva.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

Englundh, vilken är född 1875 och gift, har till stöd för ansökningen anfört
bland annat följande: Mellan Englundh och Hilma Maria Wistrand hade

alltid ett synnerligen gott förhållande varit rådande. Även bortsett från släktskapen
finge Englundh därför anses hava stått den avlidna i livstiden nära.
Vid flera av de talrika tillfällen, då de sammanträffat med varandra, hade
Hilma Maria Wistrand, som känt väl till Englundhs mindre tillfredsställande
ekonomi, uttryckligen förklarat, att Englundh vid hennes frånfälle skulle bliva
ihågkommen och »inte bli utan». Dessa uttalanden hade hon gjort utan att
vara därtill föranledd av någon framställning eller ens antydan från Englundhs
sida, och Englundh hade därför hela tiden levat i den förvissningen,
att hon upprättat ett skriftligt testamente till hans förmån. Det vore Englundhs
fasta övertygelse, grundad på ingående kännedom om den avlidna
och på hennes egna uttalanden till såväl Englundh som andra personer, att
det icke varit i överensstämmelse med hennes vilja, att kvarlåtenskapen efter
henne skulle tillfalla allmänna arvsfonden. Englundh hade haft och hade
fortfarande stora svårigheter att trygga sin egen och sina anhörigas existens,
vartill bomme att han på grund av sin ålder måste räkna med ett snart upphörande
av sin förvärvsförmåga.

Enligt vad ett vid ansökningen fogat utdrag av rådhusrättens i Västerås
bouppteckningsprotokoll utvisar lät Englundh den 17 september 1934 vid rådhusrätten
såsom muntligt testamente efter Hilma Maria Wistrand bevaka
vissa av henne fällda yttranden, rörande vilkas tillkomst vittnesförhör med
två personer samma dag ägt rum inför rådhusrätten. Båda vittnena intygade
vid förhöret, att Hilma Maria Wistrand på tal om sin kvarlåtenskap fällt
yttranden av innehåll att hon ämnade upprätta testamente men att hon ville
vänta därmed tills hon bleve sjuk. Ett av vittnena tilläde, att Hilma Maria
Wistrand för vittnet uttryckligen förklarat, att hon icke ville att allmänna
arvsfonden skulle erhålla hennes kvarlåtenskap; hon hade, som hon uttryckt
sig, icke velat att »de skulle riva i hennes saker». Enligt uppgift av sistnämnda
vittne hade Hilma Maria Wistrand dessutom vid flera tillfällen yttrat, att hon
hade så vackra saker, att dessa borde stanna i hennes släkt. Å protokollsutdraget
har Englundh tecknat, att han i samband med sin förevarande ansökan
avsade sig den rätt, som kunde tillkomma honom på grund av de bevakade
yttrandena.

Länsstyrelsen har med eget utlåtande den 5 april 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat handlingarna i ärendet, däribland från magistraterna
i Västerås och Enköping inhämtade yttranden. Av en vid magistratens
i Västerås yttrande fogad rapport framgår bland annat, att en gårdsägare
Eriksson i Västerås, vilken sedan 1928 varit Hilma Maria Wistrands hyresvärd,
vid förhör inför polismyndigheten i staden berättat i huvudsak följande:

Hilma Maria Wistrand hade vid besök hos Eriksson och hans hustru ofta
fört på tal frågan om hur det efter hennes död skulle förfaras med hennes kvarlåtenskap.
Vid dessa tillfällen hade hon uttryckt som sin önskan att allmänna
arvsfonden ej skulle ärva henne. En gång hade Eriksson föreslagit henne
att förordna, att en lägenhet med lösörebo, som hon ägde i Stockholm, skulle
tillfalla en där boende kvinnlig kusin, att hennes kusin i Enköping skulle få

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

27

en del av hennes kontanta penningar samt att erforderligt belopp skulle
användas till beredande av en frisäng å centrallasarettet i Västerås och en
frisäng å Västmanlands läns sjukhem. Hilma Maria Wistrand hade tyckt
detta vara ett bra förslag och bett Eriksson hjälpa henne med att uppsätta
ett testamente av sagda innehåll. Samtidigt hade hon emellertid yttrat, att
det ej vore någon brådska därmed, varvid hon tillagt, att hon vöre ju så
frisk. Även senare hade Hilma Maria Wistrand vid flera tillfällen talat om
samma sak och därvid alltid sagt, att det vore hennes bestämda vilja att
det skulle förordnas med hennes kvarlåtenskap såsom Eriksson föreslagit.

Av den i övrigt förebragta utredningen framgår bland annat, att Englundhs
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara inkomst enligt
1934 års taxering utgjorde 3,140 kronor samt att Englundh saknar beskattningsbar
förmögenhet.

Magistraterna i Västerås och Enköping hava icke haft något att erinra mot
bifall till sökandens framställning.

Länsstyrelsen har ansett utredningen i ärendet giva vid handen, att det varit
Hilma Maria Wistrands bestämda önskan att hennes kvarlåtenskap icke
skulle tillfalla allmänna arvsfonden. Då hon emellertid icke syntes hava
uttalat någon mening om hur det borde förfaras med hennes efterlämnade
förmögenhet, kunde det enligt länsstyrelsens åsikt med fog ifrågasättas, huruvida
hennes negativa inställning gentemot arvsfonden borde tillmätas någon
betydelse. Sökanden vore emellertid mindre väl situerad i ekonomiskt avsende,
och länsstyrelsen ansåge sig därför böra hemställa, att visst belopp
av kvarlåtenskapen, högst 10,000 kronor, tillerkändes honom.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 23 oktober 1935 anfört
i huvudsak följande:

Av handlingarna i ärendet framginge, att sökanden vore Hilma Maria Wistrands
ende nu levande kusin på mödernet samt att han befunne sig i små
ekonomiska omständigheter. Stadgandet i 5 kap. 3 § lagen om arv finge därför
anses vara tillämpligt å sökanden. Fog funnes alltså enligt ämbetets
mening för ett efterskänkande till förmån för sökanden av viss del av kvarlåtenskapen.
Beträffande storleken av den andel, som borde avstås till sökanden,
ansåge ämbetet med hänsyn till i ärendet upplysta omständigheter
ett belopp av 10,000 kronor vara skäligt.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag sökanden böra Departements.
komma i åtnjutande av någon del av ifrågavarande kvarlåtenskap. I fråga chejen.
om storleken av det belopp, som bör efterskänkas, ansluter jag mig till kammaradvokatfiskalsämbetets
förslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter förra lärarinnan Hilma Maria Wistrand från Västerås
må avstås ett belopp av 10,000 kronor till Ejnar Israel Englundh.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
12:o.

Rätten till arv efter änkan Hilda Kristina Larsson, född Persdotter, från
Stockholm. Änkan Hilda Kristina Larsson, född Persdotter, från Stockholm,
vilken var född den 13 mars 1865, avled den 26 juni 1934 utan att, såvitt
en efter henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Den till allmänna arvsfonden redovisade behållningen
i boet efter henne utgjorde 27,529 kronor 3 öre.

Med utlåtande den 21 februari 1936 har kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat en till Kungl. Majit ställd, till Överståthållarämbetet ingiven och
av sistnämnda myndighet med eget yttrande den 25 februari 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet
översänd skrift, däri stationsförmannen Sixten
Larsson och hans hustru Ida Larsson, född Gustavsson, i Stockholm hemställt,
att av ifrågavarande kvarlåtenskap ett belopp av 10,000 kronor måtte
avstås antingen till sökandena gemensamt eller ock till Ida Larsson ensam.

Till stöd för ansökningen har anförts bland annat följande:

Ida Larssons moder, vilken avlidit för närmare 30 år sedan, hade varit
kusin till Hilda Kristina Larsson. Ida Larsson hade ända från sin barndom
känt Hilda Kristina Larsson, vilken sedan Ida Larsson mistat sina föräldrar
varit som en mor för henne. Sedan Sixten Larsson och Ida Larsson
1909 ingått äktenskap, hade Hilda Kristina Larsson flitigt umgåtts med dem
och ofta varit gäst i deras hem. Förhållandet mellan dem hade alltid varit
det bästa, och Hilda Kristina Larsson hade vid olika tillfällen givit uttryck
åt sin avsikt att upprätta testamente till förmån för makarna Larsson,
vilka hårt drabbats av sjukdom och ekonomiska bekymmer och för
vilka hon därför varmt ömmat. Ännu så sent som på sin dödsbädd, då
hon redan drabbats av den hjärnblödning, som sedan ändat hennes liv,
hade hon uttalat sin oro över att hon ej kommit sig för med att upprätta
något testamente men samtidigt uttryckt en förhoppning om att hon skulle
bliva bra igen, så att hon kunde sörja för makarna Larsson.

Av ansökningen bifogade intyg och andra handlingar samt av den i övrigt
föreliggande utredningen bekräftas i allt väsentligt riktigheten av makarna
Larssons sålunda lämnade uppgifter. Av utredningen inhämtas därjämte
i huvudsak följande:

Mannen Larsson är född 1884 och hustru Larsson 1886. Mannen är stationsförman
vid telegrafverket och åtnjuter i denna befattning en månadslön
av 353 kronor 75 öre. Han lider enligt företett läkarintyg av lungtuberkulos
och är på grund därav tidvis ur stånd att tjänstgöra. Hustrun lider
sedan många år tillbaka av ledgångsreumatism med låsta leder, vilket gör
henne fullständigt oförmögen till arbete. Makarna hava i äktenskapet en
son, född 1911, och en dotter, född 1919. Sonen är sinnessjuk och vårdas
i hemmet med tillhjälp av en särskilt anställd sjukvårdare. Kostnaden härför
bestrides av två systrar till Larsson, vilka äro lärarinnor. Deras ställning
är dock sådan, att åtagandet för dem är betungande. Dottern går i
flickläroverk. Makarna äga en villafastighet i Mälarhöjden med taxeringsvärde
av 16,000 kronor. Deras skulder belöpa sig till drygt 10,000 kronor.

Av utredningen synes framgå, att makarna Larsson varit de personer,
som stått Hilda Kristina Larsson närmast. Dödsannonsen efter henne är
undertecknad av makarna Larsson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

29

Överståthållarämbetet Ilar, då sökandena stått den avlidna nära och nied
hänsyn till deras synnerligen ömmande personliga förhållanden, tillstyrkt
bifall till ansökningen. För den händelse ansökningen icke skulle kunna
helt bifallas, har Överståthållarämbetet förordat, att till sökandena avstodes
åtminstone så stor del av behållningen som skulle hava tillkommit dem
enligt äldre arvsordning.

Kammar ada okatfiskalsämb etet har anfört huvudsakligen följande:

Vid i ärendet verkställd släktutredning, som delvis ombesörjts av sökandena,
hade framkommit, att Hilda Kristina Larsson efterlämnat åtminstone
två kusiner, som emellertid vore bosatta å avlägsna orter och icke syntes
hava haft någon förbindelse med den avlidna. Vid övervägande av makarna
Larssons ansökning ansåge ämbetet starka billighetsskäl tala för ett bifall
till densamma. Att makarna Larsson stått den avlidna mycket nära
vöre tydligt. Likaså syntes det vara uppenbart, att makarna Larsson genom
olyckliga omständigheter råkat i ett varaktigt ekonomiskt betryck, varför
ett bifall till deras ansökning skulle bereda dem en välbehövlig lättnad.
Uppgifterna att den avlidna behjärtat makarna Larssons bekymmersamma
förhållanden och haft för avsikt att göra testamente till deras förmån, ehuru
detta på grund av hennes plötsliga sjukdom och död icke kommit att ske,
förefölle också sannolika. På grund av det anförda hemställde ämbetet, att
till makarna Larsson måtte avstås ett belopp av 10,000 kronor.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag omständighe- Departementsterna
tala för bifall till ansökningen. chefen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter änkan Hilda Kristina Larsson, född Persdotter, från
Stockholm må avstås ett belopp av 10,000 kronor till Sixten
Larsson och hans hustru Ida Larsson.

13:o.

Rätten till arv efter Anna Charlotta Södergren från Stockholn!. Anna
Charlotta Södergren från Stockholm, vilken var född den 13 januari 1860,
avled den 15 oktober 1934 utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning
utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i
boet efter henne har inlevererats till allmänna arvsfonden och utgjorde enligt
av kammaradvokatfiskalsämbetet godkänd redovisningsräkning 1,217
kronor 13 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, till Överståthållarämbetet ingiven och av nämnda
myndighet jämte införskaffad utredning och eget yttrande den 25 februari
1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnad skrift har förre torghandlaren
Karl Albert Södergren i Visby, vilken är ende kvarlevande kusin
till den avlidna, anhållit att skälig del av kvarlåtenskapen måtte avstås till
förmån för honom.

Till stöd för ansökningen har sökanden vid förhör inför vederbörande po -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lismyndighet anfört bland annat följande: Mellan sökanden och hans ifrågavarande
kusin hade alltid rått ett gott förhållande. Sedan kusinen 1868
utflyttat från Visby, hade hon antingen genom personliga besök eller brevledes
stått i förbindelse med sökanden och hans familj. Hennes sista besök
i Visby hade ägt rum under 1930. Vid detta tillfälle hade hon yttrat till sökanden,
att hon ämnade deponera 300 kronor till begravningskostnader hos
Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, vilken församling hon tillhörde, men
att resten av hennes kvarlåtenskap skulle helt tillfalla sökanden eller hans
barn. Något skriftligt testamente hade emellertid, såvitt sökanden hade sig
bekant, aldrig blivit uppsatt. Det sista brevet från kusinen hade han erhållit
i juli 1934.

Av den förehragta utredningen inhämtas i övrigt huvudsakligen följande:

Sökanden, vilken gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet, är född
1863 samt gift och har i äktenskapet fyra myndiga barn. På grund av ålder
och sjukdom är han oförmögen till arbete. Makarnas enda inkomst utgöres
av pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring med sammanlagt 436
kronor 80 öre om året för dem båda. Sökanden äger en fastighet i Visby
med taxeringsvärde av 5,700 kronor och intecknad för 3,000 kronor. En
kyrkoherde, vilken känt såväl den avlidna som sökanden, har vitsordat, att
kusinerna brevväxlat och stått på vänskaplig fot med varandra. Denne prästman
har, liksom även en pastorsadjunkt i Visby, tillstyrkt bifall till sökandens
framställning. En stenhuggare och dennes hustru, hos vilka den avlidna
var inneboende någon tid närmast före sitt frånfälle, hava uppgivit, att
hon vid flera tillfällen för dem uttryckt önskan örn att Filadelfiaförsamlingen
skulle erhålla hennes kvarlåtenskap. Dödsfallet inträffade hastigt till följd
av slaganfall.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande anfört, att sådana omständigheter
icke i ärendet framkommit, som föranledde ämbetet att tillstyrka bifall till
ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har med skrivelse den 7 augusti 1935 överlämnat
ärendet till Kungl. Maj:ts prövning. Ämbetet har därvid för egen
del, enär sökanden vore ende kvarlevande kusin till den avlidna och enligt
utredningen befunne sig i torftiga ekonomiska omständigheter, tillstyrkt avstående
av kvarlåtenskapen i dess helhet till förmån för sökanden.

Departements- På de av kammaradvokatfiskalsämbetet anförda skälen finner jag sökanchefen.
dens framställning böra vinna beaktande. Med hänsyn till vad i ärendet blivit
upplyst angående förhållandet mellan sökanden och arvlåtaren och då
kvarlåtenskapen är jämförelsevis ringa, anser jag mig kunna biträda ämbetets
förslag om avstående av arvet i dess helhet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter
Anna Charlotta Södergren från Stockholm må avstås till
förmån för Karl Albert Södergren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

31

14:o.

Rätten till arv efter förre hemmansägaren Nikolaus Georg Hallgren från
Vallda socken. Förre hemmansägaren Nikolaus Georg Hallgren från Ysby
i Vallda socken, Hallands län, vilken var född den 12 april 1850, avled den 2
november 1934 utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar,
efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet uppgick
enligt bouppteckningen till 4,156 kronor.

I en till Kungl. Maj:t ställd, till länsstyrelsen i Hallands län ingiven skrift
har skomakaren Claes Martin Alfred Hallgren i Ysby, med förmälan att han
vöre kusin till den avlidne och att han på grund av fattigdom och invaliditet
vore i stort behov av ekonomisk hjälp, hemställt att så stor del av ifrågavarande
kvarlåtenskap som möjligt måtte efterskänkas till förmån för honom.

Vid förhör i juli 1935 inför landsfiskalen i Kungsbacka distrikt har sökanden
om sig och sina förhållanden uppgivit följande: Sökanden vore född 1856
samt gift och hade två barn i åldern 15 och 17 år. Vid unga år hade han begivit
sig till sjöss. År 1874 hade han genom olyckshändelse blivit så svårt
skadad i vänstra benet, att detta måst amputeras. Därefter hade han bosatt
sig i Ysby och sysslade nu med lappskomakeri. Inkomsten härav vore dock
högst obetydlig. Sökanden ägde inga andra tillgångar än ett mindre boningshus
å ofri grund med värde av 250 kronor samt ett enkelt inre lösörebo. Han
åtnjöte pensionsunderstöd med 43 kronor 20 öre i kvartalet och vore icke
taxerad för inkomst.

Ordföranden i Vallda sockens kommunalnämnd har vitsordat riktigheten
av sökandens sålunda lämnade uppgifter samt tillagt, att framställningen
vore synnerligen behjärtansvärd, enär sökanden vore mycket fattig samt på
grund av ålder och invaliditet nu hade svårt att förtjäna sitt uppehälle.

Länsstyrelsen har i ett den 25 juli 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet
avgivet yttrande föreslagit, att av kvarlåtenskapen måtte till sökanden avstås
ett belopp av 2,000 kronor.

Sedermera har länsstyrelsen med skrivelse den 6 december 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat dels en av pastorsämbetet i Vallda församling
med ledning av församlingens kyrkoböcker verkställd släktutredning,
enligt vilken sökanden skulle vara ende kvarlevande kusin till den avlidne,
dels ock en till Kungl. Majit ställd skrift, däri kyrkoherden i församlingen
med hänsyn till resultatet av släktutredningen och på i övrigt anförda
skäl hemställt om avstående till sökandens förmån av hela kvarlåtenskapen
efter den avlidne. För egen del har länsstyrelsen i sin berörda skrivelse förklarat,
att länsstyrelsen på grund av vad kyrkoherden anfört icke hade något
att erinra mot att sökanden erhölle hela behållningen i boet, 4,156 kronor,
sedan därifrån frånräknats eventuella kostnader för boutredningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har med eget utlåtande den 20 december
1935 till Kungl. Majit överlämnat handlingarna i ärendet, däribland ett av
ämbetet från landsfiskalen i Kungsbacka distrikt inhämtat yttrande, däri sökandens
framställning varmt tillstyrkts och däri landsfiskalen meddelat, att,

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 192■

Departementsdieden.

såvitt han kunnat utröna, sökanden icke haft något vidare umgänge med den
nu avlidne kusinen, vilken haft ett egendomligt sinnelag och egentligen icke
umgåtts med någon.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande meddelat, att behållningen
i boet efter numera skedd försäljning av en boets fastighet uppginge
till 6,535 kronor 27 öre, vilket belopp inlevererats till allmänna arvsfonden,
varjämte ämbetet anfört följande:

Av handlingarna i ärendet framgår, att sökanden är Nikolaus Georg Hallgrens
kusin samt att han befinner sig i fattiga omständigheter. Viss del av
kvarlåtenskapen i fråga synes därför böra efterskänkas till förmån för sökanden.
Med hänsyn till att denne, frånsett sin släktskap med den avlidne, icke,
såvitt utredningen i ärendet ger vid handen, stått den avlidne i livstiden
nära, kan emellertid ämbetet icke tillstyrka att ett större belopp än vad länsstyrelsen
i sitt den 25 juli 1935 avgivna yttrande i ärendet föreslagit, eller
2,000 kronor, avstås till sökanden.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag skäligt, att sökanden tillerkännes
någon del av ifrågavarande kvarlåtenskap. Kammaradvokatfiskalsämbetets
förslag om efterskänkande av ett belopp av 2,000 kronor synes
vara lämpligt avvägt.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter förre hemmansägaren Nikolaus Georg Hallgren från
Ysby i Vallda socken må avstås ett belopp av 2,000 kronor
till Claes Martin Alfred Hallgren.

15:o.

Rätten till arv efter Frida Olsson från Kumla. Frida Olsson från Kumla
municipalsamhälle i Örebro län, vilken var född den 13 september 1887,
avled den 27 mars 1935 utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning
utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet
efter henne utgjorde enligt bouppteckningen 30,433 kronor 30 öre.

I fem särskilda till Kungl. Majit ställda, till länsstyrelsen i Örebro län ingivna
ansökningar hava Frida Katarina Björklund, född Larsson, och Anna
Ingeborg Larsson, båda i Kumla municipalsamhälle, förre rättaren Lars
Persson i Åsbro, Lerbäcks socken, arrendatorn Gottfrid Persson i Vasselhyttan,
Linde socken, hemmansägaren Gunnar Ericson i Fallet, Varnums
socken, samt hemmansägaren Erik Persson, Kristina Persson och Anna Persson,
de tre sistnämnda i Rala, Kumla socken, hemställt, att av den allmänna
arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter Frida Olsson måtte till sökandena
såsom den avlidnas kusiner avstås vad som skulle hava tillfallit dem
enligt äldre arvsordning.

Länsstyrelsen har med eget yttrande den 21 januari 1936 till kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat förevarande ansökningar jämte i ärendet in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

33

förskaffad utredning. Av denna framgår, att samtliga sökandena äro kusiner
till den avlidna och att enligt äldre arvsordning Gottfrid Persson skulle
hava bekommit 1j 12, envar av Frida Katarina Björklund, Anna Ingeborg
Larsson, Lars Persson och Gunnar Ericson 1/20 samt envar av Erik Persson,
Kristina Persson och Anna Persson 1/50 av behållningen i boet efter den avlidna.
I övrigt inhämtas av utredningen huvudsakligen följande:

Frida Katarina Björklund är född 1884 och gift med en vedhandlare, född
1879. Makarna hava 2 söner att försörja, den ene 22 och den andre 15 år
gammal. Den äldre sonen studerar vid Tekniska högskolan. Makarna äga
en fastighet i Kumla municipalsamhälle med taxeringsvärde av 25,000 kronor,
varjämte hustrun gemensamt med en syster äger ett par fastigheter med
uppgivet värde av sammanlagt 25,000 kronor. Makarna hava skulder till
belopp av omkring 10,000 kronor. Den av mannen bedrivna vedgårdsrörelsen
uppgives under senare år hava lämnat ganska obetydlig inkomst. För
1934 utgjorde nettobehållningen enligt uppgift cirka 1,000 kronor.

Anna Ingeborg Larsson är född 1881 och ogift. Hon äger en gravationsfri
fastighet i Kumla municipalsamhälle med taxeringsvärde av 8,300 kronor
samt har i bank innestaende omkring 1,500 kronor. Hon har ingen annan
inkomst än räntan på nyssnämnda kapital samt 300 kronor örn året, som
hon erhåller i hyra för en uthyrd lägenhet. Frida Olsson var alltsedan 1918
intill sin död sjuklig och klen och kunde mestadels icke sköta sig själv. Under
denna tid vårdades hon av Anna Ingeborg Larsson, som även i övrigt
hjälpte henne på olika sätt. Anna Ingeborg Larsson har själv uppgivit, att
hon aldrig fått någon ersättning därför men att Frida Olsson vid flera tillfällan
lovat att gottgöra henne för all hjälp. Hon hade därför trott, att hon
genom testamente skulle få Frida Olssons kvarlåtenskap eller någon del därav.

Lars Persson är född 1886 samt gift och har i äktenskapet en 5-årig dotter.
Han har tidigare varit rättare vid Lerbäcks sockens ålderdomshem men
mistadc sin anställning i juni 1934, då ålderdomshemmet försåldes. Sedan
dess har han endast haft tillfälliga arbeten under kortare tider. Han är
medellös samt har vitsord om sig att vara skötsam och ordentlig.

Gottfrid Persson är född 1893 och ogift. Han har försörjningsplikt gentemot
ett utom äktenskap fött barn, som nu är 4 år gammalt och till vars underhåll
han bidrager med 15 kronor i månaden. Han arrenderar för 600
kronor örn året en fastighet, å vilken han har 2 hästar, 7 kor och 2 kvigor.
Han har enligt egen uppgift tillgångar till värde av 3,300 kronor samt skulder
till belopp av 2,400 kronor.

Gunnar Ericson är född 1890 samt gift och har i äktenskapet 3 barn, av
vilka det äldsta är fött 1926. Han äger en jordbruksfastighet med taxeringsvärde
av 39,200 kronor och intecknad för 36,000 kronor. Hans ekonomiska
ställning uppgives vara svag. Båda makarna vitsordas vara mycket
arbetsamma och redbara.

Erik Persson är född 1868 och ogift. Han äger en jordbruksfastighet med
taxeringsvärde av 15,500 kronor och intecknad för 14,000 kronor. Å fastigheten
födas 1 häst och 4 kor.

Kristina Person är född 1866 och Anna Persson 1871. De äro systrar till
Erik Persson samt bo hos denne och sköta hans hushåll samt hjälpa till med
förekommande göromål. För sitt arbete få de ingen kontant lön. Kristina
Persson har i bank inneståcnde 5,000 kronor och Anna Persson 4,500 kronor.

Länsstyrelsen har beträffande Frida Katarina Björklunds ansökan yttrat,
att länsstyrelsen med hänsyn lill makarna Björklunds förmögenhetsförhål Bihang

lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 192.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

landen och ekonomiska ställning i övrigt ansåge synnerligen tveksamt, om
ansökningen borde bifallas. Den omständighet, som enligt länsstyrelsens mening
mest talade för bifall, vore att makarna Björklund offrat mycket för
sina söners uppfostran och berett den äldre tillfälle till studier vid Tekniska
högskolan. Det syntes därför kunna förutsättas, att i händelse av bifall till
ansökningen medlen i första hand komme barnen till godo för fortsatt utbildning,
alltså ett ändamål som allmänna arvsfonden avsåge att befrämja.
Länsstyrelsen ville därför, ehuru med tveksamhet, tillstyrka bifall till ansökningen.

I fråga om Anna Ingeborg Larsson bar länsstyrelsen anfört, att hon stått
Frida Olsson synnerligen nära och under en lång följd ay år vårdat benne
under hennes sjukdom samt även eljest varit henne till stöd och hjälp i olika
avseenden. Ehuru uppgiften att Frida Olsson haft för avsikt att genom testamente
ihågkomma sökanden härstammade från sökanden själv, bure den
enligt länsstyrelsens förmenande sannolikhetens prägel. Med hänsyn härtill
ävensom till sökandens jämförelsevis höga ålder, bristande förvärvsmöjligheter
oell ekonomiska förhållanden i övrigt ansåge länsstyrelsen ansökningen
förtjänt av bifall. Ehuru ansökningen enligt ordalagen avsåge blott utbekommande
av den sökanden enligt äldre arvsordning tillkommande arvslotten,
i detta fall V20 av kvarlåtenskapen, ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida
icke sökanden på grund av anförda förhållanden och då en sålunda beräknad
arvslott uppginge till allenast omkring 1,500 kronor, borde tillerkännas
ett till siffran bestämt belopp av kvarlåtenskapen, förslagsvis 4,000 kronor.

Beträffande Gottfrid Persson har länsstyrelsen anfört, att hans ekonomiska
ställning visserligen syntes svag men att han i allt fall syntes hava sina utkomstmöjligheter
tryggade. Då sökanden vore ogift och ännu förhållandevis
ung till levnadsåren, finge hans möjligheter att ytterligare förbättra sin ställning
anses vara tämligen goda. Länsstyrelsen ansåge det därför tveksamt,
om ett avstående av allmänna arvsfondens rätt i detta fall borde ske. I varje
fall ansåge länsstyrelsen, att den äldre arvsordningen näppeligen borde
följas i detta fall, då sökanden därigenom .skulle bekomma V« av kvarlåtenskapen
eller sålunda trots den lika nära släktskapen komma i en väsentligt
gynnsammare ställning än sökanden Lars Persson, vars omständigheter dock
vore mera ömmande.

Vad angår de övriga sökandena har länsstyrelsen tillstyrkt, att dei-as ansökningar
måtte bifallas och att de alltså måtte erhålla vad som skulle tillfallit
dem, därest äldre arvsordning varit tillämplig.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 20 februari 1936 anfört
i huvudsak följande:

Vad först anginge Frida Katarina Björklund hade länsstyrelsen endast efter
synnerlig tvekan tillstyrkt bifall till hennes ansökning. Enligt ämbetets
mening saknades emellertid tillräckliga skäl att till henne avstå någon del
av arvet efter Frida Olsson. Efterskänkande av allmänna arvsfondens arvsrätt
till förmån för personer i så god ekonomisk ställning som denna sökande
syntes böra ske endast undantagsvis, när särskilt starka billighetsskäl
vore för handen. Såsom sådana skäl syntes icke kunna anses de omständig -

Kungl. Majlis proposition nr 192.

35

heter, varpå länsstyrelsen i detta fall grundat sitt tillstyrkande. Ämbetet
kunde alltså icke förorda bifall till berörda ansökning.

I fråga om de övriga sökandena ville ämbetet i första hand tillstyrka bifall
till Anna Ingeborg Larssons och Lars Perssons ansökningar, som ur
billighetssynpunkt syntes särskilt behjärtansvärda. Beträffande Lars Persson
syntes man kunna tala om ett ekonomiskt nödläge. Anna Ingeborg Larssons
ekonomiska ställning vore visserligen bättre, men här tillkomme, att
hon under en följd av år intill Frida Olssons död hjälpt och vårdat henne
utan ersättning och uppenbarligen stått henne nära. I motsats till vad länsstyrelsen
föreslagit ansåge ämbetet det emellertid icke böra ifrågakomma
att till Anna Ingeborg Larsson avstå större del av arvet än hon själv begärt
eller hennes andel enligt äldre arvsordning.

Jämväl beträffande de återstående sökandena syntes billighetsskäl tala för
ett bifall till deras ansökningar. Deras ekonomiska ställning förefölle genomgående
vara svag. I likhet med länsstyrelsen ansåge emellertid ämbetet, att
Gottfrid Persson, som syntes höra till de ekonomiskt bättre lottade bland
sökandena, icke borde tillerkännas så stor andel som skulle hava tillkommit
honom enligt äldre arvsordning. En skälig jämkning syntes böra ske och
ville ämbetet föreslå, att hans andel bestämdes till V20, motsvarande den
högsta andel som belöpte på någon av medsökandena.

Vad först angår den av Anna Ingeborg Larsson gjorda ansökningen, an-Departementsser
jag i likhet med kammaradvokatfiskalsämbetet det icke böra ifrågakomma cAe/en.
att till henne avstå större del av arvet än hon själv begärt eller sålunda den andel,
som skulle tillfallit henne enligt tidigare gällande arvsordning.

Likaså delar jag ämbetets uppfattning, alt Gottfrid Persson, oavsett vad
han skulle erhållit enligt äldre arvsordning, icke bör tillerkännas större andel
än V20 av kvarlåtenskapen.

Beträffande de övriga sökandena med undantag av Frida Katarina Björklund
hava myndigheterna sammanstämmande uttalat sig för bifall till deras
framställningar. Häremot har jag för egen del ej något att erinra.

Vad slutligen angår Frida Katarina Björklunds ansökan, finner jag i likhet
med länsstyrelsen tveksamt, om denna bör bifallas. På de av länsstyrelsen
anförda skälen och då Frida Katarina Björklund i allt fall knappast kan
anses i förhållande till samtliga övriga sökande intaga en sådan särställning
i ekonomiskt avseende, att hennes framställning ensam bör lämnas utan beaktande,
finner jag mig kunna förorda att även hon får komma i åtnjutande
av den andel av kvarlåtenskapen, som skulle tillkommit henne enligt äldre
arvsregler.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Frida Olsson från Kumla må avstås en tjugondei till
envar av Frida Katarina Björklund, född Larsson, Anna Ingeborg
Larsson, Lars Persson, Gottfrid Persson och Gunnar
Ericson samt en femtiondel till envar av Erik Persson, Kristina
Persson och Anna Persson.

36

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

16:o.

Rätten till arv efter modellsnickare!! Karl Gustav Andersson från Kvillinge
socken. Den 21 maj 1935 avled modellsnickaren Karl Gustav Andersson
från Herstaberg i Kvillinge socken av Östergötlands län utan att, såvitt
en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Den till allmänna arvsfonden redovisade behållningen
i boet efter honom utgjorde 2,253 kronor 69 öre.

I en den 22 oktober 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet inkommen skrift
har snickeriarbetaren Erik Lundqvists hustru Ruth Dagmar Lundqvist i
Norrköping, under uppgift att hon vore dotter utom äktenskap till den avlidne,
hemställt att dennes kvarlåtenskap måtte efterskänkas till förmån för
henne.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har inhämtat yttranden över ansökningen
från magistraten i Norrköping samt från länsstyrelsen i Östergötlands län.
Magistraten har vid sitt yttrande fogat bland annat protokoll över ett inför
magistratens ordförande den 12 november 1935 hållet förhör med sökanden
och vissa andra personer.

Sökanden har vid berörda förhör berättat bland annat följande:

Sökanden vöre född 1895 och dotter till en väverska, vilken avlidit ogift
1916. Redan som litet barn hade sökanden utackorderats hos en familj i
Norrköping. Hos denna familj hade hon sedan vistats till dess hon 1915 ingått
äktenskap. Med modern, som också varit bosatt i Norrköping, hade
hon stått i förbindelse under hela uppväxttiden till moderns frånfälle.
Då sökanden varit omkring 6 år gammal, hade hon av modern underrättats
om att Andersson vore hennes fader. Vid sina besök hos modern hade sökanden
många gånger sammanträffat med Andersson, som efter 1910 under åtminstone
4 år i följd sammanbott med modern. Andersson hade även själv
omtalat för sökanden, att han vore hennes fader. Strax före sin död hade
modern yttrat, att hon och Andersson varit i sällskap sedan 25 år tillbaka.
Sökanden ansåge sig också kunna uttala, att Andersson varit varmt fästad
vid sökandens moder. Efter moderns död hade sökanden fortfarande uppehållit
förbindelse med Andersson, ehuru de efter det Andersson för några
år sedan avflyttat från Norrköping träffats mera sällan. Omkring ett år före
sin död hade Andersson drabbats av en olyckshändelse och för vård intagits
på Norrköpings lasarett. Då sökanden hälsat på honom på lasarettet, hade
han visat sig glad över hennes besök och yttrat, att sökanden skulle få vad
som funnes kvar efter honom. — Sökandens man förtjänade 45 kronor i
veckan. Under de sista 10 åren hade han emellertid tidvis saknat arbete.
Makarna ägde inga sparade medel. I äktenskapet hade de en 18-årig dotter,
vilken tidigare haft anställning som fabriksarbeterska men vid midsommartiden
1935 fått sluta sitt arbete på grund av arbetsbrist.

De övriga vid förhöret hörda personerna hava huvudsakligen uppgivit,
att de vid samtal med Andersson och sökandens moder fått den bestämda
uppfattningen, att Andersson vore fader till sökanden.

Magistraten har i sitt yttrande anfört, att i ärendet syntes till fullo utrett,
att sökanden vore dotter till Andersson och att hon stått honom nära intill
hans sista tid. Då sökanden vid magistratsförhöret verkat i allo trovärdig,

Kungl. Maj.ts proposition nr 192•

37

funnes icke anledning betvivla riktigheten av hennes uppgift att Andersson
för henne förklarat, att hon efter hans död skulle bekomma hans kvarlåtenskap.
Med hänsyn härtill och då ett avstående av kvarlåtenskapen till sökanden
uppenbarligen skulle vara till avsevärd lättnad i hennes ekonomiska
förhållanden, ansåge magistraten, att det vore med billighet förenligt, om
ifrågavarande arv helt kunde avstås till sökanden.

Länsstyrelsen har på grund av vad som framkommit genom utredningen
förordat bifall till sökandens framställning.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har med skrivelse den 17 januari 1936
överlämnat handlingarna i ärendet till Kungl. Majit och därvid för egen del
tillstyrkt bifall till ansökningen.

På grund av de i ärendet föreliggande omständigheterna finner jag i likhet
med de hörda myndigheterna skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap
avstås till förmån för sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter modellsnickaren Karl Gustav Andersson från Herstaberg
i Kvillinge socken må avstås till Ruth Dagmar Lundqvist.

17 :o.

Rätten till arv efter fabriksarbeterskan Josefina Karolina Jansson från
Nyköping. Fabriksarbeterskan Josefina Karolina Jansson från Nyköping,
vilken var född den 14 maj 1865, avled den 17 juni 1935 utan att, såvitt en
efter henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Behållningen i boet efter henne utgjorde enligt bouppteckningen
6,785 kronor 15 öre.

I en den 22 november 1935 till finansdepartementet inkommen skrift har
maskinisten Fritiof Fredrik Fredriksson i Nyköping på anförda skäl hemställt
att komma i åtnjutande av någon del av den avlidnas kvarlåtenskap.

Sedan länsstyrelsen i Södermanlands län anbefallts att verkställa utredning
i ärendet, har länsstyrelsen med eget utlåtande den 19 december 1935
till kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat från stadsfiskalen och magistraten
i Nyköping inhämtade yttranden ävensom övrig i ärendet införskaffad
utredning.

Av utredningen inhämtas i huvudsak följande:

Sökanden Fredriksson är gift och liksom sin hustru född 1883. Makarna
hava i äktenskapet en son, född 1912, och en dotter, född 1918. Mannen är
sedan 1904 anställd vid aktiebolaget Periodens bomullsspinneri i Nyköping
och åtnjuter enligt egen uppgift en avlöning av 51 kronor i veckan. Även
Josefina Karolina Jansson var under många år intill sin död anställd vid
samma företag. Makarna bebo en föreningen Nyköpings egnahemskoloni
u. ]). a. tillhörig fastighet med rätt att efter fullgörande av vissa betalningsprestationer
förvärva äganderätten till fastigheten. För närvarande återstår

Dejtart irnen''.schejen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

att erlägga 4,200 kronor. Fastigheten var för år 1935 åsatt ett taxeringsvärde
av 12,500 kronor. Hösten 1935 vårdades mannen under omkring en månads
tid på sjukhus för blödning i hjärnhinnorna.

Vid förhör inför stadsfiskal i Nyköping hava makarna Fredriksson berättat
bland annat: Den 1 oktober 1911 hade Josefina Karolina Jansson, vilken
makarna Fredriksson redan dessförinnan känt sedan flera år tillbaka,
av makarna förhyrt ett enkelrum nied tillhörande utrymmen i den av makarna
innehavda fastigheten. I denna lägenhet hade Josefina Karolina Jansson
sedan varit boende ända till sin död. Hyran hade till en början, troligen
till och med 1918, utgjort 120 kronor och därefter 140 kronor om året.
Ehuru makarna vid flera tillfällen under de gångna åren av olika personer
blivit erbjudna 200—250 kronor om året i hyra för ifrågavarande lägenhet,
hade de icke velat höja hyran för Josefina Karolina Jansson eller säga upp
henne till avflyttning. Hon hade betraktats mera som familjemedlem än som
hyresgäst. Särskilt under söndagar och helgdagar hade hon vistats hos familjen
Fredriksson, som då bjudit henne på mat och kaffe. För denna gästvänlighet
hade hon visat sig mycket tacksam, och vid flera tillfällen, första
gången 1920 och senast omkring 14 dagar före sitt frånfälle, hade hon bestämt
förklarat, att makarna Fredriksson efter hennes död skulle bekomma
hennes kvarlåtenskap. På dessa löften hade makarna litat och därför ansett
sig icke böra höja hyran. Det hade varit Fredrikssons mening att göra framställning
örn efterskänkande av kvarlåtenskapen i dess helhet. Då han undertecknat
ansökningen, hade han icke uppmärksammat att den, som varit
honom behjälplig nied handlingens upprättande, givit denna en avfattning,
enligt vilken han hemställt att komma i åtnjutande av allenast någon del av
kvarlåtenskapen.

En av Josefina Karolina Janssons kvinnliga arbetskamrater har vid polisförhör
uppgivit, att hon vid flera tillfällen under de sista 20 åren samtalat
med Josefina Karolina Jansson om ekonomiska ting och örn vem som efter
hennes död skulle erhålla hennes kvarlåtenskap. Josefina Karolina Jansson,
som varit sluten och inbunden, hade därvid alltid framhållit, att hon ordnat
så att allmänna arvsfonden icke skulle komma att ärva henne. Ehuru lion
aldrig nämnt någon viss person, som skulle ärva henne, hade vid dessa resonemang
likväl framkommit sådana omständigheter, att därav kunnat slutas
till att det varit hennes mening att familjen Fredriksson, som hon tydligen
varit mycket fästad vid, skulle få hennes tillhörigheter. Denna uppfattning
hade även varit rådande bland övriga arbetskamrater.

En vid samma företag anställd ingenjör har vid förhör likaledes intygat, att
arbetspersonalen allmänt varit av den uppfattningen, att Josefina Karolina
Jansson ämnade testamentera sin egendom till makarna Fredriksson. Denne
ingenjör har därjämte framhållit, att Fredriksson, som vore en mycket skötsam
och duglig arbetare, hade svåra ekonomiska förhållanden alf dragas med
och att makarna Fredriksson genom den uppoffrande och kärleksfulla gästvänlighet,
som de ägnat Josefina Karolina Jansson under hennes livstid,
gjort sig viii förtjänta av alt erhålla åtminstone någon del av hennes efterlämnade
tillgångar.

Andra av stadsf iskalen hörda personer hava uppgivit, att makarna Fredriksson
och deras barn varit de enda, som stått Josefina Karolina Jansson i livstiden
nära.

Det bör anmärkas, att Josefina Karolina Jansson avled till följd av hjärnblödning
efter endast några dagars sjukdom, varunder hon mestadels var
medvetslös. Vidare förtjänar nämnas, att Fredriksson efter dödsfallet bland
den avlidnas tillhörigheter anträffade en plåtask med inneliggande 3,029 kro -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nor 79 öre i kontanter, vilket belopp av Fredriksson överlämnades till boutredningsmannen.

Stadsfiskalen bär i sitt yttrande anfört i huvudsak följande:

Utredningen hade frambragt övertygande bevis för att Josefina Karolina
Janssons vilja varit, att makarna Fredriksson skulle ärva all hennes kvarlåtenskap.
Den omständigheten att hon ända till dess hon drabbats av den
hjärnblödning, som efter en kort tid medfört döden, icke på något sätt varit
sjuk, syntes hava orsakat, att ett upprättande av testamente till förmån för
makarna Fredriksson blivit uppskjutet. Den hyra, 140 kronor om året, som
den avlidna betalat för sitt rum, ansåge stadsfiskalen efter att hava besiktigat
rummet vara avsevärt lägre än som i allmänhet betingades för rum av
liknande beskaffenhet. En hyra av lägst 250, men troligen 275 kronor finge
anses vara skälig. Den av makarna Fredriksson lämnade upplysningen, att
hyran oaktat makarnas knappa ekonomiska omständigheter icke höjts till
ett skäligt belopp på grund av den avlidnas försäkran att hon skulle komma
att testamentera all kvarlåtenskap till makarna Fredriksson, måste vara med
verkliga förhållandet överensstämmande. På anförda skäl tillstyrkte stadsfiskalen,
att kvarlåtenskapen efter den avlidna i enlighet med hennes vilja
oavkortat överlämnades till Fredriksson.

Magistraten har anfört huvudsakligen följande:

Såsom stadsfiskalen yttrat syntes makarna Fredriksson hava haft skal antaga,
att det varit den avlidnas vilja att testamentera all sin kvarlåtenskap till
makarna. Hennes plötsliga sjukdom och död hade dock hindrat verkställighet
därav. Det vore därför enligt magistratens förmenande skäligt, att
Fredriksson bleve tillerkänd hela kvarlåtenskapen. Ordalagen i ansökningen,
att Fredriksson måtte komma i åtnjutande av någon del av kvarlåtenskapen,
syntes förklaras därav, att den som varit Fredriksson behjälplig med
ansökningens formulering missuppfattat Fredrikssons avsikt. Skulle emellertid
Kungl. Hajd icke finna sig kunna tillerkänna Fredriksson hela kvarlåtenskapen,
funnes enligt magistratens mening reella skäl för att en del därav
tilldelades Fredriksson, nämligen så stor del som motsvarade skillnaden
mellan den hyra, Fredriksson kunnat i allmänna marknaden erhålla för det
av Josefina Karolina Jansson förhyrda bostadsrummet, och den lägre hyran
hon betalat. Denna skillnad kunde sammanlagt uppskattas lill omkring 3,000
kronor eller det belopp, som Fredriksson efter Josefina Karolina Janssons
död hittat undangömt i hennes bostad.

Länsstyrelsen har anslutit sig till magistratens förslag.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har med skrivelse den 21 januari 1936 överlämnat
handlingarna i ärendet till Kungl. Maj:t och därvid för egen del, enär
sökanden finge anses hava stått den avlidna i livstiden nära, och med hänsyn
till föreliggande billighetsskäl förordat efterskänkande till sökanden av en
del av kvarlåtenskapen, vilken del enligt ämbetets mening borde bestämmas
till 3,000 kronor.

Av utredningen i ärendet synes framgå, att det varit Josefina Karolina
Janssons bestämda önskan att hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla Fredriksson
eller dennes familj, vilka enligt uppgift varit de enda, som stålt henne
nära och med vilka hon av allt att döma varit förenad med starka vänskaps -

Departements chefen.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

band. Med hänsyn härtill torde det få anses skäligt, att kvarlåtenskapen i
dess helhet efterskänkes till förmån för Fredriksson.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter
fabriksarbeterskan Josefina Karolina Jansson från Nyköping
må avstås till Fritiof Fredrik Fredriksson.

18:o.

Rätten till arv efter förre kontoristen Oskar Fredrik Larsson från Hovmantorps
socken. Genom testamente den 28 augusti 1924 förordnade förre
kontoristen Oskar Fredrik Larsson och hans hustru Anna Vilhelmina Larsson,
född Jonsson, i Lessebo, Hovmantorps socken, Kronobergs län, att den
av dem, som överlevde den andre, skulle med full äganderätt tillträda all
kvarlåtenskap i makarnas bo.

Anna Vilhelmina Larsson avled den 4 mars 1932, enligt uppgift efterlämnande
såsom dödsbodelägare, förutom sin man, systern Karolina Sofia Hansson,
född Jonsson, i Stockholm ävensom tre avlidna syskons barn. Enligt
den efter Anna Vilhelmina Larsson upprättade bouppteckningen utgjorde
behållningen i boet efter henne 10,633 kronor 63 öre. Förenämnda testamente
bevakades den 30 maj 1932 och delgavs sedermera den avlidnas nyss omförmälda
släktingar.

Oskar Fredrik Larsson avled den 13 juni 1933 utan att, såvitt en efter
honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna annan arvinge än allmänna
arvsfonden. Behållningen i boet efter honom inlevererades den 12
mars 1935 till arvsfonden och uppgick därvid enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet
godkänd redovisningsräkning till 10,548 kronor 66 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, den 16 juli 1934 dagtecknad skrift hava förenämnda
Karolina Sofia Hansson ävensom hennes dotter Märta Sofia Hansson
hemställt, att en skälig del av kvarlåtenskapen efter Oskar Fredrik Larsson
måtte efterskänkas till förmån för deni. Till stöd för framställningen har
i huvudsak anförts, att Karolina Sofia Hansson och hennes man, förre målaren
Johan Henning Hansson, flitigt umgåtts och stått i förbindelse med makarna
Larsson, att makarna Hanssons dotter, sökanden Märta Sofia Hansson,
under åren 1921—1923 samt från sommaren 1924 till hösten 1925 vistats
i makarna Larssons hem och därvid betraktats och behandlats som familjemedlem
samt att makarna Hansson levde i små omständigheter och vore i
stort behov av den hjälp, som bifall till ansökningen skulle innebära.

över framställningen hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Kronobergs
län den 21 december 1934 och av kammaradvokatfiskalsämbetet den
20 augusti 1935. Länsstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat ett från landsfiskalen
i Hovmantorps distrikt inhämtat yttrande, varjämte såväl länsstyrelsen
som kammaradvokatfiskalsämbetet föranstaltat om närmare utredning
i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

41

Av berörda utredning ävensom av ansökningen bifogade intyg inhämtas
huvudsakligen följande:

Hustru Hansson är född 1879. Hon är enligt företett läkarintyg på grund
av kronisk reumatism och allmän kraftnedsättning oförmögen att försörja
sig med arbete. Mannen Hansson är född 1875. Sedan några år tillbaka har
han på grund av starkt nedsatt synförmåga icke kunnat arbeta inom måleriyrket
utan sköter nu portvaktssysslan i en fastighet i Stockholm; härför
åtnjuter han fri bostad samt en kontant lön av 50 kronor i månaden. Från
statskontoret utbetalas till makarna understöd med 30 kronor i månaden i
anledning av att en makarnas son avlidit till följd av sjukdom ådragen under
militärtjänstgöring. Märta Sofia Hansson, som är född 1907, har städningsarbete
hos olika familjer i Stockholm. Hon bor hemma hos föräldrarna
liksom även en annan dotter, född 1911, vilken lider av lungtuberkulos
och därför är arbetsoförmögen. Den sistnämnda dottern åtnjuter folkpension
med 212 kronor 40 öre om året. Makarna hava dessutom i äktenskapet
en son, född 1901, vilken är målare men uppgives icke vara i stånd att lämna
föräldrarna någon ekonomisk hjälp. Makarna hava fått vitsord om sig
att vara redbara och skötsamma.

En person i Lessebo, vilken uppgivits vara den ende, som haft något egentligt
umgänge med makarna Larsson, har vid polisförhör uppgivit, att förhållandet
mellan nämnda makar och makarna Hansson under senare tid
varit mindre gott.

Landsfiskalen har, enär hustru Hansson syntes vara i behov av ekonomisk
hjälp, ansett skäl förefinnas för att allmänna arvsfonden till hennes förmån
avstode ett belopp, motsvarande J/4 av halva behållningen i boet efter
Anna Vilhelmina Larsson.

Länsstyrelsen har icke haft något att erinra mot landsfiskalens förslag.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört, att ingendera av sökandena vore
skyldeman till Oskar Fredrik Larsson samt att den i ärendet verkställda
utredningen gåve vid handen, att ett mindre gott förhållande varit rådande
mellan sökandena och makarna Larsson under de sista åren av dessas levnad.
Då sökandena därför enligt ämbetets mening näppeligen kunde anses
hava stått Oskar Fredrik Larsson nära under de senaste åren av hans liv,
har ämbetet hemställt, att framställningen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Till styrkande av sitt påstående, att förbindelse upprätthållits mellan de
båda familjerna, hava sökandena till finansdepartementet ingivit närmare ett
50-tal vykort från makarna Larsson till makarna Hansson eller deras barn.

Av dessa vykort synes dock intet vara skrivet senare än 1921.

Enär båda makarna Larsson avlidit efter den 1 januari 1929, då den nya Departementslagen
örn arv trädde i kraft, skulle, därest intet testamente mellan makarna CÄe/enförelegat,
hustru Larssons arvsberättigade släktningar enligt huvudregeln i
2 kap. 1 § nämnda lag ägt att vid mannen Larssons död taga hälften av behållningen
i boet efter honom, varvid på sökanden Karolina Sofia Hanssons
lott skulle fallit Vs av behållningen ifråga. På grund av testamentet, vilket
saknar bestämmelse örn sekundosuccession, hava hustruns släktingar gått
Bihang till riksdaaens protokoll 1936. 1 sami. Nr 192.

4

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

miste om denna rätt, och kvarlåtenskapen har i sin helhet övergått till allmänna
arvsfonden såsom arvtagare efter mannen Larsson. Det kan icke antagas,
att makarna Larsson med testamentet direkt åsyftat att utesluta hustruns
släktingar från varje rätt till kvarlåtenskapen, ty örn mannen avlidit före
hustrun, skulle testamentet i stället fått den verkan, att hustruns arvingar
bekommit hela kvarlåtenskapen i boet efter henne. Vad sålunda anförts synes
mig vara av en viss betydelse, då det gäller att fatta ställning till den föreliggande
ansökningen. Den åberopade korrespondensen synes bestyrka, att
åtminstone tidigare en rätt livlig förbindelse upprätthållits mellan de båda familjerna.
Visserligen har det uppgivits, att förhållandet dem emellan på senare
tid varit mindre gott, men då närmare upplysningar därom icke föreligga
och då det för övrigt i handlingarna icke saknas antydningar örn att
skulden därtill i varje fall icke legat på familjen Hanssons sida, synes anförda
omständighet icke i och för sig böra utesluta ett tillmötesgående av
framställningen. Med hänsyn härtill och då makarna Hansson till följd av
sjukdom och fattigdom leva i bekymmersamma omständigheter, anser jag mig
kunna, i nära anslutning till vad landsfiskalen och länsstyrelsen föreslagit,
tillstyrka, att till hustru Hansson efterskänkes 1/8 av behållningen i boet efter
mannen Larsson. Däremot torde tillräckliga skäl icke föreligga att tillerkänna
Märta Sofia Hansson del i kvarlåtenskapen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att en åttondel av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter förre kontoristen Oskar Fredrik Larsson
från Lessebo i Hovmantorps socken må avstås till Karolina
Sofia Hansson, född Jonsson.

Vad föredragande departementschefen ovan under
punkterna Ilo—18:o hemställt, däri statsrådets övriga
ledamöter instämma, bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
samt förordnar, att proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Birger Brandt.

866460. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.