Kungl. Maj:ts proposition nr 188-
1
Nr 188.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
given Stockholms slott den 6 mars 1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1936.
1 sami.
Nr 188.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 188-
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 7 och 17 §§ förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:
1 §•
I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till
följande avdelningar:
Tredje avdelningen:
Chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén, marinen och flygvapnet;
överståthållarämbetets kansli;---- lantmätare.
Fjärde avdelningen:
Rikets hovrätter; — —- — marinförvaltningen; flygstyrelsen; lotsstyrelsen;
--— domänstyrelsen; lantbruksstyrelsen.
3 §■
I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här
nedan i 7 § nämnda undantag och med iakttagande av vad i 4 § stadgas om
inteckningskontrollstämpel, denna tariff:
1 Senaste lydelse av angivna paragrafer i förordningen, se SFS 1928:317 (där förordningen i
dess helhet är återgiven) samt 1930:243, 1931:169, 1932: 285, 1933: 378, 1934: 327 och 1935: 310.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
3
1 Avd. |
2 Avd. |
3 Avd. |
4 Avd. |
5 Avd. |
|||||||
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
||
Avskrift |
av lantmätares — — —--— —--- -------— se Valtenbok. |
||||||||||
> |
av handling, på grund av vilken lagfart, in-teckning eller annan inskrivning sökes, varje |
50 |
50 |
||||||||
» |
annan — — —--------- |
||||||||||
Bevis |
angående domstols —-------- |
tolk förordnad
angående inskrivningsdomares beslut, tecknat å
företedd handling,
i lagfartsärende, där taxeringsvärdet eller
köpesumman för den egendom, som beviset
avser, icke uppgår till 1,000 kronor . . .
i ärende angående tomträtt, vattenfallsrätt,
förlagsinteckning eller inteckning i fartyg .
i annat — —---------
arbetare
tjänstepensionsreglementet för
varom förmäles i 25 § förordningen örn erkända
arbetslöshetskassor.............
> annat ....
» ; se även Intyg.
Burbrev i Stockholm —
Förordnande, annat.................
Förpassning eller annan av tullverket utfärdad passhandling
för gods ..............
Förrättningshandling, lantmätares eller med honom likställd
tjänstemans; se Lantmätares förrättningshandling.
Gravationsbevis — — —--—---—--
50
50
fritt
fritt
Pass,
fartygs-:
fiskepass .
hamnpass
fritt .
1— 1_ 1-
-fritt —
II II
- fri —
fritt
fritt
trafikpass .
tullpass:
för fartyg
Passagerare)artygsceriifUral, förlängning därav; lika med
Bevis.
Passhandling för gods; se Förpassning.
Patentbrev------—--— —---
Protokoll, varigenom —---lika med Avskrift.
frill
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
1 |
2 |
3 |
4 |
B |
|||||||
Avd. |
Avd. |
Avd. |
Avd. |
Avd. |
|||||||
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
||
Prästbevis------------ |
|||||||||||
Tillståndsbrev för utövande av näring eller yrke |
8 |
— |
— |
— |
10 |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Trafikkort, innefattande----- yrkesmässig trafik |
8 |
— |
— |
— |
10 |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Trafikpass; se Pass. |
|||||||||||
Tullförpassning — — —--------- |
|||||||||||
Underrättelse — —----------- |
|||||||||||
som meddela avs inskrivningsdomare |
vid |
||||||||||
hinder mot bifall till ansökan .... |
• • |
fri |
|||||||||
Utdrag av------------ |
|||||||||||
Vattenbok, utdrag--------varje |
blad |
1 |
2 |
||||||||
Vederhäftighetsbevis — —------— |
7 §•
Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad.
Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:
akademier och statens---inrättning och kommun;
kommuner och vägdistrikt i alla mål och ärenden rörande vägväsendet;
kyrkor;
pastorat i mål--------------överförmyndare.
Frihet från---utländska hamnar.
17 §•
Därest handling, vilken för vinnande av lagfart, inteckning, inskrivning
eller betalning varit inför offentlig myndighet företedd och därvid blivit försedd
med stämpel, ånyo i samma avseende som tillförene ingives, åge förnyad
stämpelbeläggning ej rum, dock med undantag för de i 14 § omförmälda
fall ävensom för det fall, då inteckning, som meddelats på grund av
skuldebrev eller annat fordringsbevis, av domstol dödats eller av annan anledning
upphört att gälla samt ny inteckning icke inom ett år därefter blivit
sökt i den förut intecknade egendomen eller del därav.
Där på grund---fall förses.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188•
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, social- och
kommunikationsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, fråga örn ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften samt anför därvid:
1. Stämpelavgift i vissa inskrivningsärenden.
Genom proposition nr 85 har Kungl. Maj:t för innevarande års riksdag
framlagt vissa lagförslag, med vilka åsyftas att beträffande tomträtts- och vattenfallsrättsärenden
samt ärenden angående förlagsinteckning och inteckning
i fartyg genomföra en förenkling av inskrivningsförfarandet, motsvarande
den som genom 1932 års lagstiftning vidtagits beträffande ärenden angående
lagfart samt ärenden angående inteckning i fast egendom. Förstnämnda
ärenden skola enligt förslagen överflyttas från rätten till inskrivningsdomaren.
Vidare föreslås bland annat skyldighet för de rättssökande att ingiva
avskrifter av åberopade handlingar. Den hittillsvarande protokolleringen
skall, såvitt angår förlagsinteckningar och fartygsinteckningar, helt avskaffas
och ersättas med aktsystem, vilket innebär att ärendena skola redovisas
i dagböcker samt ingivna handlingar sammanföras i akter. Även i avseende
å tomträtts- och vattenfallsrättsärenden skall aktsystem kunna införas, dock
först efter förordnande av Kungl. Maj:t från fall till fall. I den mån protokolleringen
sålunda bibehålies avses densamma skola undergå viss förenkling.
Slutligen innebär reformen en omläggning av expeditionssättet.
Enligt det nuvarande expeditionssättet i förevarande ärenden är inskrivningssökanden
i varje ärende skyldig att utlösa flera särskilda expeditioner.
Huvudexpeditionen utgöres av utdrag av protokollet. När inskrivning av
tomträtt eller vattenfallsrätt beviljas, meddelas därjämte särskilt bevis (tomträttsbevis
respektive vattenfallsrättsbevis). I alla ifrågavarande ärenden
utom förlagsinteckningsärenden utfärdas avskrift av vad om ärendet blivit infört
i vederbörande inskrivningsbok (tomträttsbok, vattenfallsrättsbok eller
inteckningsbok för fartyg). En genomgående regel är slutligen att den hand
-
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 188-
ling, varå ansökningen grundas, skall förses med bevis om det meddelade
beslutet.
Av nämnda expeditioner skola enligt 3 § stämpelförordningen protokollsutdraget
och tomträtts- eller vattenfallsrättsbeviset stämpelbeläggas, varemot
avskrift av införing i inskrivningsbok samt bevis å handling äro fria från
stämpel. Vid rådhusrätt utgår stämpel å protokoll, för ett vart av de båda
första arken med 1 krona och för varje följande ark med 1 krona 25 öre.
Vid häradsrätt åter utgör stämpelavgiften för första protokollsarket 2 kronor
samt för varje följande ark 1 krona 50 öre. Stämpeln å tomträtts- eller vattenfallsrättsbevis
utgör vid såväl rådhusrätt som häradsrätt 1 krona.
Genom den föreslagna reformen skulle expeditionssättet komma att väsentligen
förenklas. Tydligt är att, i den mån protokollsföringen avskaffas,
expediering av beslut ej längre kan ske genom meddelande av protokollsutdrag.
Men även i de fall där protokollsföringen bibehålies är det — bortsett
från vissa undantagsfall — åsyftat att den i expeditionslösenförordningen
stadgade skyldigheten för de rättssökande att utlösa protokollsutdrag i förevarande
ärenden skall upphöra. Vidare innebär reformen upphävande av
de lagrum vilka grunda skyldighet att utfärda avskrift av den i inskrivningsboken
gjorda införingen. Enligt den föreslagna lagstiftningen skola sålunda
av de nuvarande expeditionerna allenast tomträttsbeviset (vattenfallsrättsbeviset)
samt beviset å handlingen bibehållas. Sistnämnda bevis avses — i
olikhet mot vad för närvarande gäller — skola meddelas även där inskrivningsansökningen
ej bifalles.
De nu angivna förändringarna av expeditionssättet förutsätta tydligen en
omreglering av bestämmelserna om expeditionernas förseende med stämpel.
Den stämpelavgift som för närvarande utgår för utdrag av protokoll har
avsetts skola uttagas genom stämpel till bevis å handling, därvid avgiften
för andra protokollsark än det första i varje ärende ansetts böra bortfalla.
I överensstämmelse härmed torde bevis å handling i ärende av ifrågavarande
slag böra stämpelbeläggas vid rådhusrätt med 1 krona och vid häradsrätt
med 2 kronor. Jag föreslår att en bestämmelse härom införes i 3 §
stämpelförordningen under den därstädes förekommande rubriken avseende
bevis angående inskrivningsdomares beslut, tecknat å företedd handling.
Med hänsyn till det förändrade expeditionssättet har det jämväl synts lämpligt
att ur nämnda paragraf utesluta de nu förekommande rubriker vilka avse
utdrag av tomträtts- eller vattenfallsrättsbok. De i samma paragraf förefintliga
rubrikerna, angående dels avskrift av handling på grund av vilken
lagfart eller inteckning sökes dels ock underrättelse enligt 9 § andra stycket
lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,
ha i anledning av den föreslagna reformen funnits böra
undergå viss jämkning, varigenom deras tillämplighet vidgas på sätt i förenämnda
lagförslag är avsett.
Slutligen torde få erinras, att den granskning av inskrivningshandlingarnas
stämpelbeläggning, som verkställes av advokatfiskalen i hovrätten, vid
aktsystem kommer att ske med ledning av dagböckerna och avskrifter av
Kungl. Maj:ts proposition nr 188-
7
handlingarna. Då regler avseende sådan anordning redan finnas införda i
stämpelförordningen, medför sagda förhållande icke någon ändring i författningstexten.
2. Stämpelfrihet för vissa bevis om arbetsanställning.
Enligt 25 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor
skall medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp,
hos sin senaste arbetsgivare anhålla om intyg, utvisande den tid anställningen
varat och orsaken till att den upphört eller, där fråga är om daghjälp på
grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, antalet
arbetsdagar under varje period örn 14 dagar. Erhållet intyg skall av
medlemmen ingivas till kassan.
I skrivelse till Kungl. Majit den 28 december 1935 har socialstyrelsen
meddelat, att till styrelsens kännedom kommit, att en medlem i erkänd arbetslöshetskassa
vid upphörande av en arbetsanställning hos postverket nödgats
att för erhållande av nyssnämnt intyg utgiva stämpelavgift med 2 kronor.
Socialstyrelsen förklarar i skrivelsen, att styrelsen icke kunde anse det
vara lämpligt, att statsverket uttoge särskild avgift vid utfärdandet av intyg,
som det ålåge medlem i erkänd arbetslöshetskassa att anskaffa för att komma
i åtnjutande av understöd. Styrelsen föreslår med anledning därav, att ett
tillägg göres till stämpelförordningen av innehåll, att bevis, varom förmäles
i 25 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor, skall utfärdas fritt
från stämpel.
I likhet med socialstyrelsen finner jag det icke vara lämpligt, att stämpel- Departements
^
enet en
avgift uttages vid utfärdande av ett intyg, som enligt givna föreskrifter mäste
anskaffas, innan daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa kan utgå. Jag tillstyrker
alltså bifall till det av socialstyrelsen framlagda förslaget om vidtagande
av ändring i stämpelförordningen.
3. Stämpelavgift hos flygvapnets myndigheter.
I § 1 expeditionslösenförordningen och 1 § stämpelförordningen hänföras
chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén och marinen till tredje
avdelningen samt arméförvaltningen och marinförvaltningen till fjärde avdelningen.
I förordningarna saknas däremot särskilda bestämmelser, till
vilka avdelningar chefen för flygvapnet, förvaltande myndigheter hos flygvapnet
och flygstyrelsen äro att hänföra.
Flygstyrelsen har i skrivelse den 23 april 1935 hemställt örn sådant tilllägg
till förordningarna, att chefsämbetet och förvaltande myndigheter vid
flygvapnet upptoges under tredje avdelningen samt flygstyrelsen under fjärde
avdelningen.
Statskontoret har i infordrat utlåtande förklarat sig icke hava något att
erinra mot bifall till flygstyrelsens framställning.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 188-
Dep^^Ua'' Då lösen och stämpelavgift hos flygvapnets myndigheter böra utgå efter
samma grunder som hos motsvarande myndigheter vid armén och marinen,
förordar jag förslag till riksdagen örn tillägg till stämpelförordningen i förevarande
hänseende; till frågan om motsvarande ändring i expeditionslösenförordningen
torde jag senare få återkomma.
Vid denna ändring i 1 § stämpelförordningen bör stuteriöverstyrelsen uteslutas
bland de under fjärde avdelningen uppräknade myndigheterna.
4. Förtydligande av bestämmelsen om stämpelfrihet för vägdistrikt.
Jämlikt 7 § förordningen angående stämpelavgiften äro kommuner och
väghallningsdistrikt i mål och ärenden rörande de allmänna vägarna och
deras underhåll, jämväl vintertid, befriade från stämpelavgift enligt 1 kap. i
förordningen.
Enligt 54 ''§ sjunde stycket lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet skall vägstämmas beslut angående arvode
till sådan ledamot av vägstyrelsen, som utsetts till ordförande, sekreterare,
räkenskapsförare, kassaförvaltare eller innehavare av annan motsvarande
befattning inom styrelsen, så ock till revisor för att vinna bindande
kraft underställas länsstyrelsens prövning. Föreskriften motsvaras av 61 § b)
i den från och med den 1 januari 1937 gällande lagen den 7 juni 1934 om
vägdistrikt, enligt vilket lagrum vägstämmas beslut örn årsarvode till ledamot
av vägstyrelsen eller revisor med visst undantag skall för att vinna bindande
kraft underställas länsstyrelsens prövning och fastställelse.
Riksdagens revisorer för år 1934 lia i sin berättelse (§ 16, del I sid. 101 ff.)
anfört, att de vid granskning av vägdistriktens räkenskaper uppmärksammat,
att vissa länsstyrelser stämpelbelägga de resolutioner, varigenom fastställelse
meddelas å vägstämmornas beslut rörande årsarvoden åt vissa ledamöter av
vägstyrelserna. Efter en utredning beträffande tillkomsten av förenämnda
bestämmelse i stämpelförordningen hava revisorerna vidare anfört:
Av utredningen torde med tydlighet framgå, att författningens mening varit,
att kommuner och väghållningsdistrikt i alla frågor, av vad slag de vara
må, rörande vägväsendet, skola åtnjuta stämpelfrihet. Att denna tolkning
är riktig torde för övrigt vad beträffar resolutioner angående fastställelse å
beslut om vägstyrelseledamöters arvoden ligga i sakens natur. Bestämmelsen
om sådan underställning är ju tillkommen i det allmännas intresse som
ett skydd mot alltför rundligt tilltagna arvoden. Härtill kommer vidare att
avgiften för stämpeln i detta fall ingår bland de kostnader, för vilka distriktet
erhåller statsbidrag. Om stämpel i dylikt fall skulle utgå, komme staten
att själv få betala 75—85 procent av den till statsverket inflytande stämpelavgiften.
Revisorerna hava ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på vissa
länsstyrelsers ovan påtalade förfaringssätt och vilja för sin del ifrågasätta,
huruvida icke stadgandet i 7 § stämpelförordningen till undvikande av misstolkningar
bör förtydligas, förslagsvis på det sätt, att kommuner och väghållningsdistrikt
förklaras befriade från stämpel i alla mål och ärenden rörande
vägväsendet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 188■
9
Statskontoret och riksräkenskapsverket hava i infordrade yttranden förklarat
sig icke hava något att erinra mot ett förtydligande av ifrågavarande
stadgande på sätt revisorerna föreslagit.
I skrivelse nr 279 har 1935 års riksdag i anledning av revisorernas berättelse
i denna del anfört:
I likhet med revisorerna anser riksdagen, att meningen med den genom
stämpelförordningen under 7 § meddelade bestämmelsen örn befrielse för
kommuner och väghållningsdistrikt från stämpelavgift i mål och ärenden
rörande de allmänna vägarna och deras underhåll varit den, att kommuner
och väghållningsdistrikt i alla frågor, av vad slag de vara må, rörande vägväsendet
skulle åtnjuta stämpelfrihet. Såsom emellertid revisorerna påvisat
har sagda bestämmelse av vissa länsstyrelser tolkats annorlunda. Riksdagen
finner det därför erforderligt, att stadgandet i fråga förtydligas på sätt revisorerna
föreslagit.
Riksdagen anhöll fördenskull, att Kungl. Majit ville föranstalta om förtydligande
av föreskriften i 7 § stämpelförordningen, så att därav otvetydigt
framginge, att kommuner och väghållningsdistrikt skola vara befriade från
stämpelavgift i alla mål och ärenden rörande vägväsendet.
Enär kommuner och vägdistrikt synas böra vara befriade från stämpelavgift
i alla mål och ärenden rörande vägväsendet, men ifrågavarande stadgande
i stämpelförordningen av en del myndigheter tolkats annorlunda, hemställer
jag, att stadgandet förtydligas på sätt riksdagen föreslagit.
5. Ändringar i stämpelförordningen i anledning av de nya frihamnsför
fattningarna.
Jämlikt § 14 frihamnsstadgan den 23 september 1919 (nr 626) ägde farkost,
som finge användas för bogsering av fartyg mellan tullhamn och vidliggande
frihamn, mellan redd utanför frihamn och frihamnen eller inom frihamn,
under förutsättning att farkosten därvid ej ankomme från utrikes ort, för
sådant ändamål utan särskild tullklarering ingå i frihamnen från nämnda
tullhamn eller redd på allenast bogserpass, utfärdat för kalenderår och gällande
jämväl för motsvarande utfart ur frihamnen annorledes än på resa till
utrikes ort. Enligt §§16 och 32 samma stadga fingo pråm, läktare och
pontonkran under vissa förutsättningar överföras till frihamn från vidliggande
tullhamn på allenast pråmsedel, så ock överföras från frihamnen å
pråmsedel.
Enligt 3 § stämpelförordningen äro bogserpass och pråmsedel fria från
stämpelavgift.
Med stöd av bestämmelserna i frihamnsförordningen den 31 maj 1935 (nr
250) har Kungl. Majit den 8 november 1935 (nr 553) utfärdat ny frihamnsstadga.
Denna har trätt i kraft den 1 januari 1936 och genom densamma
har upphävts stadgan av den 23 september 1919.
Stadgan av den 8 november 1935 upptager icke bogserpass och pråmsedel.
Däremot upptager stadgan ett nytt slag av passhandling för fartyg,
Departements
chefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 188-
nämligen trafikpass. Bestämmelserna om trafikpass återfinnas i 51 §, däri
det heter:
Befälhavare å bogserfartyg skall, då fartyget går i inrikes frihamnstrafik
mellan frihamn och vidliggande tullhamn utan att medföra annat gods än för
fartyget eller därå ombordvarande personer avsedda förnödenheter, utgörande
inrikes gods, vara fritagen från skyldighet att anmäla sig för tullklarering
vid ankomst till eller avgång från frihamnen. I nu angivna fall må fartyget
avgå från frihamnen, ändock att visitation enligt 22 § icke ägt rum.
Befälhavare å fartyg, vilket går i inrikes frihamnstrafik mellan frihamn och
vidliggande tullhamn uteslutande i ändamål att tillföra i frihamnen liggande
fartyg vatten, bränsle eller andra för driften avsedda förnödenheter, utgörande
inrikes gods, och därvid, utom dylika förnödenheter, icke medför annat
gods än i första stycket sägs, skall vara fritagen från skyldighet att anmäla
sig för tullklarering vid ankomst till eller avgång från frihamnen. Dock skall
befälhavaren före avgång från frihamnen inhämta tulltjänstemans medgivande
därtill i enlighet med av tullanstalten meddelade anvisningar.
Bestämmelserna i denna paragraf skola äga tillämpning allenast under förutsättning
att å fartyget medföres särskilt pass (trafikpass). Sådant pass
utfärdas av tullanstalten på därom gjord ansökning och efter prövning av
föreliggande omständigheter att gälla tills vidare för kalenderår.
Vad beträffar passhandlingar för gods, upptager stadgan av den 8 november
1935, förutom förpassning varom förmäles i 44 §, jämväl ett nytt slag av
passhandling, som i 45 § erhållit allenast den allmänna beteckningen passhandling.
45 § föreskriver:
Den som enligt medgivande, varom i 4 § första stycket1 sägs, över frihamns
område med bantåg eller fordon forslar inrikes genomgående gods, skall medföra
och förete av tullanstalten utfärdad passhandling för godset.
Sådan passhandling skall ock inom frihamn medföras och företes av den
som i annat fall än nyss nämnts med bantåg eller fordon eller utan särskilt
transportmedel till eller från frihamnen forslar frihamnskontrollgods, vilket
ej utgöres av tullgods. Dock vare passhandling ej erforderlig beträffande
till frihamn ankommet gods, vilket är avsett att med bibehållen egenskap
av inrikes gods i frihamnen tagas ombord å fartyg såsom förnödenhets- eller
proviantartiklar.
Då gods av tullanstalt överlämnas till postanstalt för att såsom inrikes gods
befordras från frihamn, skall av tullanstalten utfärdad passhandling åtfölja
godset.
Generaltullstyrelsen har i sitt den 12 januari 1935 avgivna yttrande
över 1931 års frihamnssakkunnigas betänkande av den 15 oktober 1934 anfört,
bland annat, att trafikpasset delvis motsvarade bogserpasset och med
hänsyn jämväl till sin användning i övrigt syntes böra fritagas från stämpelavgift,
att passhandling enligt 45 § frihamnsstadgan uppenbarligen borde i
likhet med förpassning vara fri från stämpelavgift samt att sistnämnda förhållande
lämpligen kunde i stämpelförordningen utmärkas genom att rubri
1
4 § första stycket lyder:
Inrikes gods må såsom genomgående gods medföras å fartyg eller luftfartyg eller,
efter tullanstaltens medgivande, å annat transportmedel vid besök i frihamn, under villkor
att godset därvid icke lossas eller, där lossning äger rum, att godset utan dröjsmål
återinlastas å transportmedlet. Sådant gods må jämväl med post försändas genom frihamn
såsom genomgående gods.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188-
11
ken »Förpassning, tull-», erhölle lydelsen »Förpassning och annan av tullverket
utfärdad passhandling för gods».
Såsom anfördes vid införandet av stämpelfrihet för bland annat bogserpass Departementsoch
pråmsedel (se proposition 1920 nr 368 sid. 11), böra de för frihamnstra- c^e/en''
fiken föreskrivna enklare fartygspassen, åtnjuta frihet från stämpelavgift.
Trafikpass bör alltså, i enlighet med vad generaltullstyrelsen hemställt, i 3 §
stämpelförordningen upptagas såsom fritt från stämpel. Beteckningarna
bogserpass och pråmsedel kunna däremot uteslutas såsom numera utan betydelse.
Jag biträder jämväl vad generaltullstyrelsen anfört örn stämpelfrihet
för passhandling enligt 45 § friliamnsstadgan, och tillägg i förevarande
hänseende torde lämpligen böra ske på sätt styrelsen föreslagit.
6. Stämpelfrihet vid förnyad inteekning av skuldebrev, vilka förut varit
föremål för inteckning men beträffande vilka intcekningsrätten upphört.
Enligt 8 § stämpelförordningen skall skuldebrev, då det för vinnande av
inteckning eller betalning hos offentlig myndighet företes, förses med stämpel
av 40 öre för varje fulla 100 kronor av det kapitalbelopp, för vilket inteckning
eller betalning sökes, dock är skuldebrev fritt från sådan stämpel,
då på grund därav fordran bevakas i konkurs eller inteckning sökes i järnväg.
I 17 § samma förordning stadgas, att därest handling, vilken för vinnande
av inteckning eller betalning varit inför offentlig myndighet företedd
och därvid blivit försedd med stämpel, ånyo i samma avseende som tillförene
ingives, förnyad stämpelbeläggning ej skall äga rum, dock med undantag
bland annat för det fall, då inteckning, som meddelats på grund av skuldebrev
eller annat fordringsbevis, till följd av uraktlåten förnyelse förfallit
eller av domstol dödats och ny inteckning därefter ej blivit sökt, på landet
sist vid det ting, som infaller näst efter ett år, och i stad inom ett år. Undantaget
från stämpelfrihet tillkom genom förordning den 7 juli 1921.
I en den 15 november 1935 till finansdepartementet inkommen skrivelse
bar advokat fiskalsämbetet vid Svea hovrätt anfört:
Att vid 1921 års lagändring stämpelfriheten bibehölls för det fall att ny
inteckning sökes inom viss tid efter det den gamla inteckningen dödats eller
på grund av underlåten förnyelse förfallit synes närmast hava berott på,
1) en önskan att underlätta fastighetens befriande från gemensamt graverande
inteckningar och 2) en önskan alt bereda inteckningshavare, som av
glömska eller förbiseende underlåtit förnya inteckning, möjlighet att inom
viss kortare tid utan alltför stor kostnad få ny inteckning (se proposition
nr 232/1921 sid. 42 o. f.).
Sedan bestämmelserna örn förnyelse av inteckning upphört att gälla från
och med den 1 januari 1935, kan det under 2) anförda skälet icke åberopas
(jämför »Betänkande angående gottgörelse åt statsverket och de sportelberättigade
i händelse av inteckningsförnyelsernas avskaffande m. m.» sid. 21).
Bestämmelserna örn stämpelfrihet för det fall att i stället för dödad eller
på grund av underlåten förnyelse förfallen inteckning ny inteckning sökes
inom den stadgade tiden bar tolkats på det sättet, att det för stämpel
-
12
Kungl. May.ts proposition nr 188-
frihet ansetts vara tillfyllest att handlingen en gång stämpelbelagts. Att den
nya inteckningen sökes i helt andra fastigheter än de, i vilka den gamla
inteckningen varit fastställd — belägna i en annan domsaga — har icke ansetts
utgöra hinder för stämpelfrihet. E.j heller har den omständigheten att
stämpelavgiften höjts under tiden mellan de olika inteckningarnas fastställande
ansetts böra föranleda till att en stämpelavgift svarande mot höjningen
bort erläggas. Följden torde bliva, att förut intecknade skuldebrev
under viss tid komma att bliva föremål för ren försäljning. Vid granskning
av renovationer av inteckningsprotokollen (dagböckerna) har ej sällan iakttagits,
att till säkerhet för åtskilliga uti ett visst bolags fastigheter tidigare
intecknade skuldebrev sedermera sökts inteckning uti ett annat bolags fastigheter.
Vid granskning av renovationen av inteckningsprotokollet för ett
visst ting från en häradsrätt i Norrland uppmärksammades, att för nyintecknade
belopp i runt tal 3,300,000 kronor stämpel uttagits för omkring
670,000 kronor. För det återstående beloppet förelåg stämpelfrihet enligt
bestämmelserna i förevarande paragraf. Hos inskrivningsdomaren i Falun
nyintecknades den 3 juli 1935 förut stämpelbelagda skuldebrev å 1,600,000
kronor. På grund av ovanberörda bestämmelser utgick icke stämpelavgift.
Dessutom har särskilt uppmärksammats att tidigare i samband med sökande
av förlagsinteckning stämpelbelagda skuldebrev — efter det inteckningen
förfallit eller dödats — kommit till användning vid sökande av fastighetsinteckning
ävensom att förfallna eller dödade fastighetsinteckningar tagits
i bruk vid sökande av förlagsinteckningar, allt inom sådan tid att stämpelfrihet
förelegat.
Det vill synas som örn tidigare stämpelbelagda skuldebrev användas i större
utsträckning än förut sedan stämpelavgiften från och med den 1 juli
1934 höjts fran 25 öre till 40 öre för vane fulla 100 kronor av det kapitalbelopp,
för vilket inteckning sökes. Gällande bestämmelser inbjuda faktiskt
till ett sådant förfaringssätt, enär för ett tidigare stämpelbelagt skuldebrev å
1,000,000 kronor kan betalas 3,000 kronor, därvid säljaren, om denne tidigare
erlagt stämpelavgift med 2,500 kronor, förtjänar 500 kronor och köparen
gör en vinst å 1,000 kronor genom att använda det en gång stämpelbelagda
skuldebrevet i stället för ett nytt sådant.
Av det anförda torde framgå, att starka skäl tala för att ifrågavarande
stämpelfrihet bör upphöra eller att stämpelfriheten åtminstone begränsas
till att omfatta allenast sådana fall, där den nya inteckningen fastställes uti
någon del av den förut intecknade egendomen.
över advokatfiskalsämbetets framställning hava efter remisser yttranden
inkommit från hovrätterna samt föreningen Sveriges häradshövdingar och
föreningen Sveriges stadsdomare. Vid Göta hovrätts yttrande har fogats yttrande
av denna hovrätts advokatfiskalsämbete. Slutligen har statskontoret,
till vilket verk handlingarna därefter remitterats, avgivit yttrande i ärendet.
I samtliga yttranden vitsordas behovet av författningsändring.
Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att önskvärdheten att underlätta
fastighets befriande från gemensamma inteckningar fortfarande kan
åberopas för befrielse från erläggande av ny stämpelavgift, men att stämpelfriheten
till förebyggande av missbruk bör begränsas till sådana fall, där
den nya inteckningen fastställes i någon del av den förut intecknade egendomen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 13
Föreningen Sveriges stadsdomare har ej funnit anledning till erinran mot
förslaget.
Svea hovrätt anför:
I framställningen hava enligt hovrättens mening påpekats missförhållanden,
som otvivelaktigt kräva rättelse. Det kan icke vara befogat att exempelvis
en handling, som vid domstol företes för inteckning i fastighet, blir fri
från stämpelbeläggning av det skäl att samma papper tidigare belagts med
stämpel i samband med beviljande av förlagsinteckning på grund av därå
tecknad förskrivning. Ej heller synes påkallat att, sedan en fastighetsinteckning
dödats eller förfallit, den gamla inteckningshandlingen får utan ny
stämpelbeläggning användas för inteckning i helt andra fastigheter än de tidigare
intecknade.
Å andra sidan torde förefinnas ett berättigat intresse att även framdeles
underlätta fastigheters befriande från gemensamt graverande inteckningar
genom bibehållande av möjlighet att, sedan inteckning dödats, inteckning
inom viss kort tid på grund av den gamla inteckningshandlingen utan ny
stämpelbeläggning meddelas i fastighet, som tidigare varit intecknad enligt
samma handling.
Hovrätten förordar, sålunda det av advokatfiskalen alternativt framställda
förslaget, att stämpelfriheten begränsas till att omfatta sådana fall, där ny
fastighetsinteckning fastställes i någon del av den förut intecknade egendomen.
Göta hovrätt gör följande uttalande:
Vad förslagsställaren anfört synes värt beaktande. Hovrätten anser det
emellertid icke möjligt att utan närmare utredning taga ställning till frågan
huruvida och på vad sätt bestämmelsen i 17 § första stycket av stämpelförordningen
bör ändras. Det gäller tydligen att tillse, att missbruk av ifrågavarande
bestämmelse om möjligt förebyggas men att sådan användning
av äldre skuldebrev, som framstår såsom ett fullt lojalt utnyttjande därav,
icke förhindras. Hovrätten får för närvarande endast förorda en närmare
utredning i ämnet.
Göta hovrätts advokatfiskalsämbete anser de i framställningen framhållna
synpunkterna vara värda allt beaktande och anser sig böra till fullo instämma
i framställningen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar:
Såsom framhållits saknas numera det skäl för bibehållande av den i 17 §
första stycket stämpelförordningen stadgade stämpelfrihet för förut intecknade
skuldebrev, som låg däri, att stämpelfriheten underlättade upplivandet
av en inteckning, som på grund av uraktlåten förnyelse förfallit. Även örn
det kan tänkas, att den nu gällande lydelsen av ifrågavarande stadgande
lämnar tillfälle till kringgående av bestämmelserna örn stämpelavgift för
skuldebrev, synes det dock icke tillrådligt att helt avskaffa stämpelfriheten.
Alltjämt gör sig med oförminskad styrka gällande det skäl för bibehållandet
därav som ligger uti att vederbörande inteckningshavare och fastighetsägare
beredas möjlighet att utan alltför dryga kostnader befria intecknade fastigheter
från ansvar för gemensamma inteckningar eller att eljest genom dödningsåtgärder
och nyfaststiillelser bringa ordning och reda i inteckningsförhållandena
rörande viss fastighet eller visst komplex av fastigheter. Som
exempel på fall, då dylika åtgärder kunna vara önskvärda, må anföras, att
sedan inteckning fastställts i viss egendom frånsäljningar eller nyförvärv
skett utan att lossningsåtgärder vidtagits, att genom en mångfald lossnings
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 188■
Departements
chefen.
åtgärder gravationsbevis rörande egendomen bli svårbegripliga eller att efter
en exekutiv försäljning i skilda utrop av gemensamt intecknade fastigheter
en eller flera av de förut gemensamma inteckningarna kvarstå såsom särinteckningar
i olika delar av egendomskomplexet. Tydligt är, att i det stora
flertalet av fall, sådana som de nu anförda, en föreskrift örn att för åtnjutande
av stämpelfrihet krävdes att den nya inteckningen fastställdes i samma
fastighet som förut skulle göra stadgandet illusoriskt.
Det nu sagda har närmast avseende å inteckning i fast egendom. Även
beträffande t. ex. förlagsinteckningar göra sig likartade synpunkter gällande
för ett bibehållande av stämpelfriheten. Överlåtes en rörelse, som är föremål
för förlagsinteckning, med tillgångar och skulder — kanske å ett för
ändamålet av de tidigare innehavarna stiftat aktiebolag — lärer det i allmänhet
bliva nödigt att inteckna förlaget i den nya rörelsen och i samband
därmed döda den gällande inteckningen. Någon transaktion av den art att
stämpelavgift bär bör utgå synes hovrätten icke föreligga.
I detta sammanhang får hovrätten påpeka, att 17 § enligt sin lydelse medgiver
stämpelfrihet utan begränsning till viss tid, då inteckning upphört att
gälla till följd av annat förhållande än dödningsåtgärd, exempelvis i följd
av exekutiv försäljning eller expropriationsförfarande. I sådana fall tala
mindre skäl än eljest för åtnjutande av stämpelfrihet och det synes hovrätten,
att samma bestämmelser böra gälla oavsett på vilket sätt den tidigare
inteckningen upphört att gälla.
Statskontoret framhåller, att den 1921 införda bestämmelsen om förnyad
stämpelbeläggning torde hava tillkommit bland annat på den grund att det
icke ansetts lämpligt, att stämpelfrihet ägde rum, då föremålet för senare
inteckningar vore i väsentlig mån annat. Statskontoret anför vidare:
Enligt statskontorets mening är det angeläget, att de påpekade missförhållandena
bliva rättade. För detta ändamål torde 17 § böra ändras. Sålunda
synes undantagsregeln böra träda i tillämpning, så snart en inteckning
upphört att gälla, vare sig detta skett genom dödning eller av annan
anledning, såframt ej den nya inteckningen inom den föreskrivna tiden sökts
i vad som tidigare varit intecknat eller del därav.
Om bestämmelsen gives en häremot svarande utformning, synes därigenom
även bliva beaktad den önskan att underlätta fastighets befriande från gemensamt
graverande inteckningar, som vid den år 1921 genomförda lagändringen
var huvudmotivet för bibehållande av en begränsad stämpelfrihet vid
nyinteckning av gamla skuldebrev.
Såsom statskontoret framhållit, uttalades vid tillkomsten av 1921 års författningsändring,
att stämpelfrihet ej borde äga rum, då föremålet för den
senare inteckningen vöre i väsentlig mån annat än föremålet för den tidigare
inteckningen. Detta har emellertid icke angivits i författningen. I framställningen
har påvisats och i yttrandena bestyrkts, att bestämmelsen örn
stämpelfrihet ofta utnyttjas i fall, där föremålet för den nya inteckningen är
helt annat än föremålet för den tidigare. Tendenser till en formlig handel
med stämpelbelagda skuldebrev synas hava framträtt, självfallet särskilt beträffande
skuldebrev å större summor. Ej obetydliga belopp torde härigenom
undandragas statsverket.
Ändring av bestämmelsen bör därför även enligt min mening vidtagas.
Därvid är det emellertid av vikt att tillse, att stämpelfrihet icke borttages i
Kungl. Maj:ts proposition nr 188-
15
de fall, där den av billighetsskäl eller med hänsyn till ett allmänt intresse bör
finnas. Ofta är dödandet av samtliga inteckningar i en egendom den bästa,
stundom kanske den enda utvägen att ordna upp invecklade inteckningsförhållanden.
Borttagandet av stämpelfrihet för sådana fall skulle rentav kunna
fördyra den önskvärda egnahemsbildningen. Nämnda tillvägagångssätt
är också i hög grad ägnat att befordra fastighetsböckernas reda.
I enlighet med vad skånska hovrätten samt statskontoret framhållit saknas
skäl att låta de skuldebrev, beträffande vilka inteckningsrätten upphört av
annan anledning än dödningsbeslut eller underlåten förnyelse, intaga en särställning.
Svea hovrätt har funnit det ej befogat, att handling, som vid domstol företes
för inteckning i fastighet, blir fri från stämpelbeläggning av det skäl att
samma papper tidigare belagts med stämpel i samband med beviljande av
förlagsinteckning på grund av därå tecknad förskrivning. Jag anser även,
att stämpelfrihet ej bör medgivas i det fall, att inteckning sökes i fast egendom
på grund av skuldebrev, som förut varit föremål för förlagsinteckning
men beträffande vilket förlagsinteckningen upphört. Däremot bör stämpelfrihet
bibehållas för det fall, att förlagsinteckningen vid tiden för fastighetsinteckningens
sökande fortfarande är gällande; det torde få anses fullt i sin
ordning, att därest ett företags såväl fasta egendom som förlagsegendom skola
häfta för en och samma förbindelse, stämpel utgår blott en gång.
På grund av vad jag sålunda anfört förordar jag, att stadgandet ändras sålunda
att dels undantagsbestämmelsen blir tillämplig även när inteckningen
upphört av annan anledning än underlåten förnyelse eller domstols beslut örn
dödning, dels ock såsom förutsättning för stämpelfrihet föreskrives, att den
nya inteckningen skall sökas i den förut intecknade egendomen eller del
därav.
Föredragande departementschefen hemställer därefter, att inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birger Brandt.
366556. Stockholm, Isaac Marcus B oktryckeri-Aktiebolag, 1936.