Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
1
Nr 184.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj
1931 (nr 142) m. m.; given Stockholms slott den 10
mars 1936.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142),
dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse
om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931
(nr 364).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1936.
1 sami.
Nr 184.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).
Härigenom förordnas, att 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
75 §.
Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall meddelas
efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust,
inom en månad från den dag då beslutet meddelades däröver anföra
besvär hos Konungen. Har Konungens befallningshavande fastställt av byggnadsnämnd
antaget förslag till ny eller förändrad tomtindelning, må klagan
ej förås av byggnadsnämnden eller av sakägare som skriftligen godkänt
förslaget.
Över annat---— ämbetsverks beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
3
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931
(nr 364).
Härigenom förordnas, att 28, 29 och 53 §§ samt 123 § 1 mom. byggnadsstadgan
den 20 november 1931 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:
28 §.
Då förslag---till avgörande.
Där markägarna---om tomtindelning.
Sedan byggnadsnämnden antagit tomtindelning, skall till Konungens befallningshavande
insändas kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag
av byggnadsnämndens protokoll i ärendet och förteckning å samtliga markägare
vilkas rätt beröres av tomtindelningen, med angivande för var och en
av honom tillhörigt område, ävensom av markägare eller drätselkammaren
avgivna skriftliga godkännanden samt övriga till ärendet hörande handlingar.
29 §.
Sedan fastställelse---för fastighetsregistret.
Må till följd av vad i 75 § första stycket stadsplanelagen är stadgat klagan
mot beslutet ej äga rum, har Konungens befallningshavande att å tomtindelningskartan
teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.
53 §.
Byggnad, som —--byggnadsordningen angives.
Där särskilda skäl det påkalla, må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser
om rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å
varandra angränsande fastigheter, samt om rätt för byggnadsnämnden att i
fall, som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande
av brandmur. I byggnadsordningen må även stadgas att, där gemensam
brandmur framdeles anordnas eller sådan brandmur anordnats på grund av
åläggande i byggnadsordning, gemenskapen ej må av en delägare mot den
andres bestridande hävas.
Då särskilda---avsevärt ökas.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
123 §.
1 mom. över byggnadsnämnds---av beslutet.
Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden
rörande ställande av säkerhet enligt 18 § stadsplanelagen för fullgörandet
av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomt
eller att utgiva bidrag till gatukostnad, skall om besvär över den myndighets
beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgas om besvär över byggnadsnämnds
beslut.
Protokoll över---sålunda skett.
Har, då markägare blivit för delgivning av byggnadsnämnds beslut örn
tomtindelning sökt å den ort där han är eller senast varit boende, antingen
upplysning ej kunnat vinnas var han uppehåller sig, eller upplysts att han
vistas utrikes, och finnes ej någon som äger att för honom föra talan, då må
kungörelse om beslutet intagas i den eller de tidningar vari kommunala meddelanden
för staden intagas samt, om någon är satt att förvalta fastigheten,
denne underrättas om beslutet; och vare därefter så ansett, som hade delgivning
skett.
Innefattar byggnadsnämndens beslut antagande av förslag till ny eller förändrad
tomtindelning, må klagan över beslutet ej föras av sakägare som
skriftligen godkänt förslaget.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1936; dock att vad i 123 § 1 mom.
andra och fjärde styckena är stadgat ej skall äga tillämpning å beslut som
dessförinnan meddelats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 februari 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga om lagstiftningsåtgärder
till påskyndande av tomtindelnings fastställande.
Föredraganden anför:
»Enligt 28 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 gäller som allmän
regel att, då förslag till tomtindelning uppgjorts, byggnadsnämnden har att
bevisligen underrätta samtliga markägare vilkas rätt beröres av tomtindelningen
samt drätselkammaren, att förslaget finnes hos nämnden tillgängligt
under viss tid och att anmärkningar däremot må inom samma tid till byggnadsnämnden
avlämnas; sedan denna tid gått till ända, äger nämnden företaga
ärendet till avgörande, över byggnadsnämndens beslut må enligt 123 §
1 mom. samma stadga besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad från
det klaganden erhållit del av beslutet. Beträffande länsstyrelsens beslut om
tomtindelning stadgas i 75 § första stycket stadsplanelagen den 29 maj 1931,
att beslutet skall meddelas efter anslag och att den som är missnöjd med detsamma
har att anföra besvär hos Kungl. Maj :t inom en månad från den dag
då beslutet meddelades.
Under förarbetena till 1931 års stadsplanelag framfördes från skilda håll
önskemål om åtgärder till underlättande och påskyndande av det förfarande
som var föreskrivet för tomtbildning och dennas rättsliga genomförande. I
den nya lagstiftningen sökte man också i viss mån tillgodose dessa önskemål,
i främsta rummet genom införande av den nyss återgivna regeln angående
ordningen för meddelande av länsstyrelses fastställelsebeslut rörande tomtindelning,
genom vilken regel sådant beslut skulle snabbare taga åt sig laga
kraft. Tidigare hade tiden för anförande av besvär räknats från det klaganden
erhållit del av beslutet, vilket alltså måst delgivas samtliga sakägare i
tomtindelningsärendet för att överhuvud kunna vinna laga kraft.
Efter den nya lagstiftningens tillkomst ha emellertid önskemål yppats om
ytterligare åtgärder i nyss angivna syfte.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Sålunda har fastighetsregisterkommissionen i skrivelse till Kungl. Majit den
6 oktober 1934 — nied åberopande att enligt vunnen erfarenhet den långa tid
som även med de nya bestämmelserna krävdes för genomförande av fastighetsbildningen
inom område, som skall tomtindelas, kändes ganska betungande
— framställt förslag till ytterligare förenkling av bestämmelserna rörande
klagan i tomtindelningsärenden. Enligt detta förslag, vilket upptog vissa ändringar
i 75 § stadsplanelagen ävensom 28 och 29 §§ samt 123 § 1 mom. byggnadsstadgan,
skulle uttryckligen stadgas att sakägares skriftliga godkännande
av uppgjort tomtindelningsförslag för honom uteslöte rätt att överklaga byggnadsnämnds
beslut varigenom förslaget antagits, och om länsstyrelsen i oförändrat
skick fastställde det av byggnadsnämnden antagna förslaget, skulle ej
heller över länsstyrelsens beslut klagan få föras av sakägare som skriftligen
godkänt förslaget eller av byggnadsnämnden. Hade samtliga sakägare godkänt
förslaget, skulle alltså verkan därav bliva den att såväl byggnadsnämndens
beslut om antagande som länsstyrelsens beslut örn fastställelse omedelbart
vunne laga kraft.
Med skrivelse den 6 november 1934 överlämnade fastighetsregisterkommissionen
sedermera till Kungl. Majit en av viss utredning åtföljd skrivelse
från Stockholms stads fastighet snämnd, däri det praktiska behovet av de
ifrågasatta bestämmelserna understrukits.
Vidare har Överståthållarämbetet den 3 december 1934 till Kungl. Majit
avlåtit en framställning, som likaledes åsyftar förebyggande av dröjsmål med
tomtindelnings fastställande. Denna överståthållarämbetets framställning
var föranledd av en skrivelse i ämnet från Stockholms stads byggnadsnämnd,
däri framhölls hurusom fordran på delgivning med vederbörande markägare
av byggnadsnämndens beslut om tomtindelning lätteligen kunde vålla
dröjsmål med tomtindelningens fastställande och i enstaka fall utgöra hinder
därför, särskilt då markägarens vistelseort vore okänd. Den naturligaste
utvägen syntes byggnadsnämnden vara att ifrågavarande beslut i stället finge,
liksom länsstyrelsens, meddelas efter anslag.
I likhet med byggnadsnämnden fann Överståthållarämbetet starka skäl
tala för att dröjsmål med tomtindelnings fastställande i görligaste mån förebyggdes.
I fråga om lämpligaste sättet för tillgodoseende av detta önskemål
gav dock ämbetet uttryck åt en annan uppfattning än byggnadsnämnden.
Ämbetet ansåg sålunda en föreskrift att byggnadsnämnds beslut
finge meddelas efter anslag icke ägnad att i tillräcklig grad bereda alla sakägare
tillfälle att bevaka sin rätt. I betraktande av den betydelsefulla uppgift
som delgivningen hade att fylla syntes eftergift å kravet på delgivning av
byggnadsnämnds beslut endast böra äga rum i de fall, då det visades att delgivning
icke kunnat verkställas på den grund att markägare trots eftersökning
icke anträffats. Däremot fann ämbetet en inskränkning av nuvarande
tidsutdräkt vid ärendenas handläggning lämpligen kunna ske genom införande
av en bestämmelse i byggnadsstadgan, att byggnadsnämnds beslut
vunne laga kraft gentemot markägare som ej för delgivning anträffats, se
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
7
dan trettio dagar förflutit från det han blivit av stämningsmän sökt å den
ort där han vore eller senast varit boende.
Över överståthållarämbetets framställning inhämtades utlåtanden av vissa
myndigheter och sammanslutningar. Byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, magistraterna i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik
samt styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund tillstyrkte överståthållarämbetets förslag eller förklarade sig ej ha
något att däremot erinra. — Länsstyrelsen i Malmöhus län förordade Stockholms
stads byggnadsnämnds förslag med tillägg, att underrättelse eller kungörelse
enligt 28 § byggnadsstadgan skulle innehålla tillkännagivande att byggnadsnämndens
blivande beslut komme att meddelas efter anslag. Byggnadsnämnden
i Malmö ansåg tid för anförande av besvär över byggnadsnämnds
beslut om tomtindelning ej erforderlig eller ens avsedd, enär utställningen av
tomtindelningsförslaget borde anses tillräcklig såsom besvärstid; skulle markägarnas
intressen ej anses tillräckligt skyddade därigenom, borde ändring
ske genom utställningstidens förlängning. Därest emellertid denna nämndens
uppfattning ej befunnes riktig, ansåg nämnden besvärstidens början
böra tillkännagivas genom anslag eller genom att kungörelse örn byggnadsnämndens
beslut infördes i en eller flera av stadens tidningar. Stadsstyrelsen
i Sollefteå anslöt sig till Stockholms stads byggnadsnämnds mening, varjämte
stadsstyrelsen fann lämpligt att byggnadsnämnds beslut om antagande av
tomtindelning kungjordes i en ortstidning. — Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län föreslog att meddelande om byggnadsnämnds beslut rörande tomtindelning
skulle, i analogi med vad som gäller örn kommuns beslut rörande
stadsplan, intagas i den eller de tidningar vari kommunala meddelanden för
staden intoges samt att besvärstiden skulle räknas från detta kungörande.
Sedan överståthållarämbetets framställning jämte de däröver avgivna utlåtandena
därefter remitterats till fastighetsregisterkommissionen, avgav kommissionen
den 23 augusti 1935 utlåtande i ärendet. Lika med Överståthållarämbetet
ansåg sig kommissionen icke böra tillstyrka en lösning av frågan
enligt det förslag som framförts av Stockholms stads byggnadsnämnd. Även
mot det förslag som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framlagt i sitt
nyssnämnda utlåtande riktades invändningar. Den förenklade form för markägarens
underrättande, som av särskilda skäl måst medgivas beträffande
stadsplan, ansåg kommissionen icke kunna förordas i fråga örn tomtindelning,
närmast med hänsyn till det avgörande och detaljerade sätt varpå tomtindelningen
bestämde örn markens slutliga bebyggelse. Däremot fann kommissionen
överståthållarämbetets förslag värt allt beaktande. Kommissionen
ifrågasatte dock, huruvida den utformning ämbetet givit sitt förslag
innebure den bästa och mest rationella lösningen. Den av ämbetet använda
formuleringen skulle, enligt vad kommissionen befarade, måhända kunna
åstadkomma missförstånd i avseende å länsstyrelses skyldighet att i fastställelseärendet
allsidigt pröva förslagets lämplighet och laglighet och därvid
taga hänsyn till framställda invändningar och erinringar, oavsett om dessa
icke framkommit redan före byggnadsnämndens beslut eller i form av i
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
laga tid anförda besvär däröver. Vidare ansåg kommissionen det lämpligare
att besvärstiden icke sammankopplades med delgivningsåtgärderna.
Hade direkt delgivning ej kunnat ske, borde i stället anordnas ett kungörelseförfarande
av enahanda art som det som vore föreskrivet örn antagande av
stadsplan. Kommissionen framhöll slutligen att ifrågavarande bestämmelse,
vilken syntes ha sin rätta plats i 123 § 1 mom. byggnadsstadgan, torde kunna
förenas med de förslag som framställts i kommissionens förut omnämnda
skrivelse den 6 oktober 1934.
Med anledning av de gjorda framställningarna utarbetades därefter inom
justitiedepartementet en promemoria i ämnet jämte utkast till dels lag om
ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), dels ock
kungörelse om ändrad lydelse av 28 och 29 §§ samt 123 § 1 mom. byggnadsstadgan
den 20 november 1931 (nr 364).
Enligt lagutkastet skulle i 75 § första stycket stadsplanelagen införas ett
stadgande att, om länsstyrelsen fastställt byggnadsnämndens beslut rörande
tomtindelning, klagan ej finge föras av byggnadsnämnden eller av sakägare
som skriftligen godkänt tomtindelningen. Mot denna föreskrift svarade enligt
utkastet till kungörelse ett nytt stycke i 123 § 1 mom. byggnadsstadgan
av innehåll att, örn byggnadsnämndens beslut innefattade antagande av ny
eller förändrad tomtindelning, klagan över beslutet ej finge föras av sakägare
som skriftligen godkänt tomtindelningen. Enligt ett nytt stycke i 28 §
byggnadsstadgan skulle vidare, sedan byggnadsnämnden antagit tomtindelning,
till länsstyrelsen insändas tomtindelningskartan jämte därtill hörande
beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens protokoll i ärendet och förteckning
å samtliga markägare vilkas rätt berördes av tomtindelningen, med angivande
för var och en av honom tillhörigt område, ävensom av markägare
eller drätselkammaren avgivna skriftliga godkännanden samt övriga till ärendet
hörande handlingar. Till 29 § skulle fogas ett tillägg av innehåll att,
därest till följd av vad i 75 § första stycket stadsplanelagen vore stadgat
klagan mot länsstyrelsens beslut ej finge äga rum, länsstyrelsen hade att å
tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga
kraft. Slutligen skulle i 123 § 1 mom. upptagas en regel för fall då markägare
blivit för delgivning av byggnadsnämnds beslut om tomtindelning
sökt å den ort där han vore eller senast varit boende, och därvid antingen
upplysning ej kunnat vinnas, var han sig uppehölle, eller upplysts att han
vistades utrikes. Kungörelse om beslutet skulle då kunna intagas i den eller
de tidningar vari kommunala meddelanden för staden intoges samt, om någon
funnes som förvaltade fastigheten, tillkännagivas för denne; varefter så
skulle anses, som hade delgivning skett.
över promemorian och författningsutkasten ha efter remiss utlåtanden avgivits
av byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro,
Gävleborgs och Västernorrlands län samt styrelsen för Svenska stadsförbundet.
Med dessa utlåtanden ha tillika inkommit yttranden från Stockholms
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
9
stads byggnadsnämnd och fastighetsnämnd, byggnadsnämnderna i Malmö,
örebro, Södertälje, Lidingö, Växjö, Sundbyberg och Ljungby, överlantmätarna
i Stockholms och Kronobergs län, länsarkitekterna i Stockholms, i Kronobergs,
Kalmar och Blekinge samt i Västernorrlands län ävensom fastighetsregisterföraren
för Stockholm.
De hörda myndigheterna ha i allmänhet givit sin anslutning till departementsförslaget,
i några fall under hemställan om smärre jämkningar däri.
Styrelsen för Svenska stadsförbundet har likaledes förklarat sig icke ha något
att erinra mot den principiella innebörden av de föreslagna bestämmelserna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat vissa andra föreskrifter i syfte
att påskynda fastställandet av tomtindelning men tillika uttalat att, därest
en lösning av frågan efter dessa linjer ej kunde godtagas, intet syntes vara
att erinra mot det remitterade förslagets genomförande. Byggnadsnämnderna
i Malmö, Lidingö och Sundbyberg ha jämväl i vissa avseenden intagit
en från förslaget avvikande ståndpunkt.
Såsom skäl för departementsförslagets tillstyrkande har huvudsakligen anförts
att behovet av åtgärder till avvärjande av långvarigt dröjsmål med tomtindelnings
fastställande — vilket behov särskilt understrukits av Överståthållarämbetet
— syntes väl tillgodosett genom de ifrågasatta bestämmelserna
utan att likväl rättssäkerheten därigenom äventyrades, överlantmätaren i
Kronobergs län har uttalat, att den tid som åtginge för att åstadkomma en
rättsligt bestående tomt — vilken tid för närvarande i allmänhet uppginge
till omkring sex månader från det framställning om tomtindelning ingivits
till byggnadsnämnden, även örn inga besvär anfördes ■—• genom de föreslagna
ändringarna syntes komma att reduceras med omkring tre månader.
Några av de myndigheter som i princip instämt i förslaget ha emellertid, såsom
redan antytts, framställt vissa erinringar och önskemål beträffande dess
detaljer. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län anfört, att bibehållandet
i huvudsak av hittillsvarande bestämmelser örn delgivning mången
gång komme att medföra försening av ärendenas avgörande, därest icke i
byggnadsstadgan intoges föreskrift örn skyldighet för byggnadsnämnd att vid
ingivandet till länsstyrelse av handlingarna i tomtindelningsärende för fastställelse
vid dessa foga vederbörliga bevis att tomtägarna fått del av byggnadsnämndens
beslut. Överståthållarämbetet har funnit det måhända kunna
befaras att den i det föreslagna nya stycket av 28 § byggnadsstadgan omförmälda
förteckningen, vilken skulle vara avgörande vid bedömande av
frågan huruvida en tomtindelning blivit av alla rättsägare godkänd, icke
alltid kunde bliva så tillförlitlig och fullständig som erforderligt vore. Även
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har understrukit möjligheten av att
nämnda förteckning bleve oriktig samt framhållit hurusom, i fall då länsstyrelse
fastställde en tomtindelning som skriftligen godkänts utav samtliga
av byggnadsnämnden uppgivna sakägare, länsstyrelsen svårligen
kunde ikläda sig garanti för att fastställelsebeslutet ägde laga kraft mot
alla i verkligheten förekommande sakägare. Med hänsyn härtill bor
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.
de det bevis, som enligt det föreslagna tillägget till 29 § byggnadsstadgan
skulle tecknas å tomtindelningskartan, icke innehålla annat än att
tomtindelningen vunnit laga kraft mot samtliga av byggnadsnämnden uppgivna
sakägare, nämnden obetaget att med ledning av sin kännedom om de
faktiska förhållandena i det särskilda fallet bedöma huruvida tomtindelningen
kunde betraktas såsom allmängiltigt lagakraftägande.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har i sitt utlåtande åberopat den av länsstyrelsen
tillämpade praxis att, sedan ett av byggnadsnämnd godkänt tomtindelningsförslag
överlämnats till länsstyrelsen för fastställelseprövning, som
regel företaga ärendet till avgörande utan avvaktan på att nämndens beslut
vunne laga kraft och alltså utan fordran på bevis att beslutet delgivits sakägarna.
Inga olägenheter hade försports av denna praxis, vilken enligt
länstyrelsens mening vunne stöd däri att hos Kungl. Maj:t anförda besvär
över länsstyrelses beslut i tomtindelningsärenden upptoges till prövning,
oavsett att besvär ej anförts över byggnadsnämndens beslut. Beträffande
frågan om lämpliga lagstiftningsåtgärder har länsstyrelsen förklarat sig numera
anse den bästa lösningen vara att vinna genom en bestämmelse, att besvär
över byggnadsnämnds beslut om antagande av ny eller förändrad tomtindelning
icke må anföras annorledes än genom besvär över länsstyrelsens
beslut i ärendet. Jämte en dylik föreskrift — vilken syntes böra ersätta det
nuvarande andra stycket av 123 § 1 mom. byggnadsstadgan — har länsstyrelsen
ansett ett tillägg böra göras till stadgans 28 § av innehåll, att underrättelse
örn tomtindelningsförslags utställande för granskning skall lämnas
den som i fastighetsägarens frånvaro är satt att förvalta fastigheten. Till
närmare utveckling av sin mening har länsstyrelsen anfört bl. a. följande.
Genom bestämmelserna i 28 § byggnadsstadgan synes på ett åtminstone i
huvudsak betryggande sätt vara sörjt för att sakägarna erhålla kännedom
örn uppgjort tomtindelningsförslag och få tillfälle att göra sina anmärkningar
mot detsamma. För övrigt torde sakägarna i det övervägande antalet
fall hava redan tidigare erhållit kännedom om att fråga om tomtindelning
väckts, i det att vederbörande förrättningsman icke lärer underlåta att på
ett förberedande stadium, innan tomtindelningsförslaget formellt uppgjorts,
vända sig till kända markägare eller ombud för dem i och för inhämtande
av upplysningar rörande vederbörandes önskningar.---Det torde icke
ur synpunkten av sakägarnas berättigade säkerhetskrav eller eljest föreligga
någon anledning afl tillerkänna sakägare besvärsrätt över byggnadsnämnds
beslut örn tomtindelning. Då det material, som förelegat inför byggnadsnämnden,
inbegripet de anmärkningar mot tomtindelningsförslaget, som må
hava framställts, blir föremål för länsstyrelsens prövning ex officio i samband
med fastställelseprövningen, vinnes genom besvär över byggnadsnämndens
beslut endast en dubbel prövning av samma material genom en och
samma myndighet.
Byggnadsnämnden i Malmö har vidhållit sin tidigare omförmälda uppfattning
i ämnet. Alternativt förordades att helt borttaga utställningstiden
i fråga om tomtindelningsförslag, en anordning vilken, i förening med de
ifrågasatta bestämmelserna rörande tomtindelningsförslag som godkänts av
samtliga sakägare, syntes byggnadsnämnden ägnad att i flertalet fall med
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
11
föra avsevärd tidsvinst. — Jämväl byggnadsnämnderna i Lidingö och Sundbyberg
ha ansett särskild delgivning av byggnadsnämnds beslut med markägarna
överflödig.
Det synes icke kunna förnekas att, trots vad i den nya stadsplanelagstiftningen
åtgjorts till påskyndande av tomtindelningsförfarandet, de framkomna
önskemålen om ytterligare åtgärder i detta syfte äro synnerligen befogade.
Redan den tidsutdräkt som kräves för åstadkommande av stadsplan
för ett bebyggelseområde i stad eller stadsliknande samhälle är och måste
enligt sakens natur bliva så avsevärd, att det framstår såsom angeläget att
markägarna därefter med minsta möjliga ytterligare dröjsmål komma i tillfälle
att utnyttja sin mark för bebyggande. Då emellertid förutsättningen
härför enligt den nya lagstiftningen praktiskt taget alltid måste var en genomförd
tomtindelning, synes slutsatsen bliva den att varje hinder för ett snabbt
fullföljande av tomtindelningen bör undanröjas i den mån så kan ske utan
men för rättssäkerheten. Vad i ärendet förekommit synes giva vid handen,
att i detta hänseende icke allt blivit gjort som kan göras. Å andra sidan
synes av föreliggande utredning framgå att, enligt den uppfattning som allmänt
gör sig gällande bland de på området sakkunniga, möjlighet till ytterligare
tidsbesparing knappast är till finnandes annat än i fråga örn den tid
som åtgår från det byggnadsnämnden fattat sitt beslut om tomtindelningsförslagets
godkännande och till dess länsstyrelsens lagakraftägande beslut
om fastställelse därå föreligger.
Från vissa håll synes man ha velat göra gällande att redan enligt gällande
lag länsstyrelsen ej skulle behöva avvakta utgången av någon särskild
besvärstid efter byggnadsnämndens beslut, enär utställningen av tomtindelningsförslaget
kunde anses bereda markägarna tillräcklig möjlighet att göra
sina önskemål gällande. Emellertid lärer det mindre väl överensstämma med
byggnadsstadgans bestämmelser örn rätt att anföra besvär över byggnadsnämnds
beslut, därest länsstyrelse skulle kunna fastställa tomtindelning förr
än den stadgade besvärstiden av en månad förflutit efter det samtliga sakägare
bevisligen fått del av byggnadsnämndens beslut om tomtindelningens antagande
och byggnadsnämndens beslut alltså vunnit laga kraft. Att införa en
allmän regel av motsatt innebörd torde ej heller vara att tillråda.
En framkomlig utväg synes fastighetsregisterkommissionen ha anvisat i
sin skrivelse den 6 oktober 1934. Enligt dess förslag skulle sakägare, vilken
skriftligen godkänt förslag till tomtindelning, icke äga överklaga vare
sig byggnadsnämndens beslut varigenom förslaget antagits eller länsstyrelsens
fastställelsebeslut, örn detta sistnämnda innefattade fastställelse i oförändrat
skick av det utav byggnadsnämnden sålunda antagna tomtindelningsförslaget;
mot länsstyrelsens beslut skulle under angiven förutsättning ej heller
byggnadsnämnden få föra talan. Möjligen skulle, i analogi med vad
i 2 kap. 10 § lagen örn fastighetsbildning i stad finnes stadgat om utlåtande
angående tomtgränser, redan enligt gällande rätt sakägares skriftliga
godkännande få anses medföra laga kraft å fastställd tomtindelning. En så
-
Departe
ments
chefen.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
dan rättssats torde emellertid, såsom fastighetsregisterkommissionen ock
framhållit, kräva uttryckligt stadgande för att tillerkännas ovedersäglig giltighet.
Kommissionens förslag, vilket i huvudsak oförändrat upptagits i de
inom justitiedepartementet upprättade författningsutkasten, har lämnats
utan erinran i flertalet yttranden och synes erbjuda ej ringa fördelar. Genom
detsamma torde i det övervägande antalet fall, då tomtindelning sker,
en så väsentlig tidsbesparing kunna vinnas att ytterligare åtgärder för förfarandets
påskyndande i dessa fall knappast vore av behovet påkallade.
Denna tidsbesparing skulle enligt vad kommissionen påvisat omfatta —
förutom den tid som åtgår för sakägarnas underrättande om förslagets utställning
samt den frist av minst 14 dagar därefter, varunder anmärkningar
mot förslaget jämlikt 28 § byggnadsstadgan må framställas, vilka båda
tidrymder enligt 28 § andra stycket byggnadsstadgan under viss förutsättning
kunna bortfalla redan nu — dels tiden för delgivning av byggnadsnämndens
beslut med sakägarna, dels den sakägare medgivna tiden för besvär
över byggnadsnämndens beslut, dels ock slutligen den stadgade besvärstiden
av en månad från dagen för länsstyrelsens fastställelsebeslut.
Får till följd av de ifrågasatta bestämmelserna klagan ej föras över länsstyrelsens
beslut, torde, på sätt ock förordats i fastighetsregisterkommissionens
framställning och departementspromemorian, det böra åligga länsstyrel
sen att å tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet på nyss angiven grund
vunnit laga kraft. För att sätta länsstyrelsen i stånd att bedöma när sådant
förhållande föreligger har ock ansetts erforderligt att stadga skyldighet
för byggnadsnämnden att, sedan nämnden antagit tomtindelning, till länsstyrelsen
insända kartan jämte därtill hörande beskrivning och övriga handlingar
i ärendet, bl. a. utdrag av byggnadsnämndens protokoll, förteckning
å markägarna samt av markägare eller drätselkammaren avgivna skriftliga
godkännanden.
Vad det ifrågavarande lagakraftbeviset angår har den erinran framkommit,
att då byggnadsnämndens förteckning över markägarna kunde tänkas vara
oriktig och ej med fördel kunde kontrolleras av länsstyrelsen, beviset ej borde
innehålla annat än att fastställelsebeslutet vunnit laga kraft mot samtliga
de av byggnadsnämnden uppgivna sakägarna. Emellertid lärer — även örn
i något undantagsfall skulle inträffa att en markägare ej vore känd för
byggnadsnämnden och till följd härav ej bleve i ärendet hörd — denne
oavsett bestämmelsens formulering vara bevarad vid sin rätt att anföra
nullitetsbesvär; att särskilt markera detta i lagtexten synes knappast av
nöden. Erinras må i detta sammanhang även örn den nyss omnämnda, likartade
föreskriften i 2 kap. 10 § fastighetsbildningslagen angående bestämmande
av tomtgränser. Vidkommande frågan om de handlingar som böra
insändas till länsstyrelsen synes det, särskilt med hänsyn till bestämmelserna
i 11 § 2 mom. sista stycket byggnadsstadgan, knappast få förutsättas att, såsom
en länsstyrelse synes förmena, skyldighet för byggnadsnämnden att tillhandahålla
protokollsutdrag stundom skulle vara ägnad att fördröja ärendets
handläggning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
13
Effekten av den sålunda ifrågasatta ordningen framträder tydligen endast
då samtliga sakägares godkännande av tomtindelningen kunnat erhållas; i
andra fall skulle allt bliva såsom förut. På denna punkt synes en komplettering
lämpligen kunna ske genom införande av bestämmelser i det syfte som
Stockholms stads byggnadsnämnd och Överståthållarämbetet velat främja genom
sina förslag. Detta syfte kan i korthet sägas vara att vinna en fast
utgångspunkt för besvärstiden över byggnadsnämndens beslut om tomtindelningens
antagande. Behovet av särskilda regler härutinnan framträder företrädesvis
i de fall då markägare är boende utom riket eller vistas å okänd
ort och icke kunnat anträffas för delgivning. Såsom även kommissionen i
sitt utlåtande över de sistnämnda förslagen framhållit torde i sådana fall
förenklade föreskrifter vara synnerligen behövliga.
Av de uppslag som framkommit i detta ämne synes företräde böra lämnas
åt överståthållarämbetets förslag i den modifierade form vari det förordats
av fastighetsregisterkommissionen. Enligt detta förslag, vilket jämväl
upptagits i det remitterade utkastet till kungörelse, skall delgivningen med
markägare under vissa förutsättningar kunna ersättas med beslutets kungörande
i den eller de tidningar vari kommunala meddelanden för staden
intagas samt, för den händelse någon finnes som förvaltar fastigheten, dennes
underrättande om beslutet. För tillämpning härav förutsättes att markägaren
blivit för delgivning sökt å den ort där han är eller senast varit
boende samt att därvid antingen upplysning ej kunnat vinnas, var han uppehåller
sig, eller ock upplysts att han vistas utrikes. Ett dylikt förfarande
synes, i fall då de övriga nya bestämmelserna ej skulle bliva tillämpliga, medföra
en tillfredsställande tidsbesparing utan att dock kunna anses innebära
något åsidosättande av sakägarnas berättigade säkerhetskrav. Särskilt torde
föreskriften att meddelande skall lämnas den som i fastighetsägarens frånvaro
är satt att förvalta fastigheten vara ägnad att öka de föreslagna åtgärdernas
betryggande karaktär. En fastighetsägare som i förevarande hänseende vill
säkerställa sin rätt att varda hörd under sin frånvaro har därigenom möjlighet
att på ett verksamt sätt bevaka sina intressen i hithörande frågor.
Vad beträffar stadgandets närmare utformning synes, med anledning av
gjord erinran, departementsutkastet lämpligen böra kompletteras med en
uttrycklig föreskrift att för det särskilda förfarandets tillämpning fordras
jämväl att markägaren ej satt ombud som äger att å hans vägnar föra talan
i ärendet.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanen en den
29 maj 1931 (nr 142). Vad beträffar de erforderliga ändringarna i byggnadsstadgan
— över vilka riksdagens yttrande lärer böra inhämtas — torde med
framläggande av förslag i denna del få anstå till dess lagförslaget undergått
vederbörlig granskning i lagrådet. Då torde jämväl få anmälas fråga om
ytterligare ändringar i stadgan, vilka ej äga samband med det nu behandlade
spörsmålet.»
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
15
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 mars
1936.
Närvarande:
justi tierådet Afzelius,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,
Alsén.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 21 februari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
inagistratssekreteraren W. Hilarion Wistrand.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 mars 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter,
lagrådets den 9 mars 1936 avgivna utlåtande över det den 21 februari 1936
till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142).
Föredraganden anför:
»Då förevarande lagförslag remitterades till lagrådet, lämnades tillika en
redogörelse för innehållet av vissa ifrågasatta, därmed sammanhängande
ändringar i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364). Med framläggande
av förslag i denna del skulle anstå till dess lagförslaget undergått vederbörlig
granskning i lagrådet. Detta förslag har i lagrådets nu anmälda
utlåtande lämnats utan anmärkning. Ej heller i fråga om de nyssnämnda
ändringarna i byggnadsstadgan har anledning yppats att frångå vad som
anförts i anslutning till lagrådsremissen.
Vid samma tillfälle anmärktes att fråga uppkommit om andra ändringar i
byggnadsstadgan, vilka ej ägde samband med det då behandlade spörsmålet.
Jag anhåller nu att även få anmäla dessa frågor.
Om sättet för fullföljd av talan mot vissa beslut enligt stadsplane
lagstiftningen.
Enligt 123 § 1 mom. byggnadsstadgan må besvär över byggnadsnämnds
enligt stadgan eller gällande byggnadsordning meddelade beslut anföras hos
länsstyrelsen. Förutom ärenden, i vilka byggnadsnämnd har att besluta
enligt uttryckliga bestämmelser i byggnadsstadgan eller byggnadsordning,
omnämnas i själva stadsplanelagen ett flertal fall i vilka byggnadsnämnd
äger beslutanderätt. Även å sådana nämndens beslut som grunda sig å
stadsplanelagen anses den berörda besvärsbestämmelsen äga tillämpning.
I de vid stadsplanelagens införande upphävda 38 och 39 §§ av 1 kap. lagen
den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad föreskrevs bl. a., att byggnad
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
17
av viss beskaffenhet ej finge uppföras innan tomtägaren hos byggnadsnämnden
ställt sådan säkerhet för utgivande av gatumarksersättning, som av nämnden
godkändes. Numera gäller enligt 18 § stadsplanelagen, att nybyggnad
ej må ske innan tomtägare fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna
utfartsväg eller avlopp från tomten eller att utgiva bidrag till gatukostnad
eller ock tomtägaren därför ställt nöjaktig säkerhet. Bestämmelserna örn
att säkerheten för gatumarksersättning skall prövas av byggnadsnämnden
lia alltså bortfallit.
Vid behandling inom Stockholms stads förvaltning av ett ärende rörande
överflyttande från byggnadsnämnden till fastighetsnämnden av nyssnämnda
slag av ärenden har fråga uppkommit om en sådan överflyttnings verkan
med avseende å rätten till talan mot beslut i dessa ämnen samt om eventuellt
behov av lagstiftningsåtgärder på området. I ärendet, vilket för närvarande
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, har utlåtande avgivits av regeringsrätten,
vars flesta ledamöter hemställt örn Kungl. Maj:ts fastställelse å stadsfullmäktiges
beslut om sådan ändring av instruktionen för fastighetsnämnden,
att prövningen av bl. a. ifrågavarande ärenden skulle tillkomma denna
nämnd.1 Till närmare utveckling av denna mening gjorde en av regeringsrättens
ledamöter ett uttalande, varur följande må här återgivas:
Ehuru av förarbetena till bestämmelserna om säkerhets ställande vill synas,
att det ankommer på varje stad att avgöra, vilken av stadens myndigheter
som skall hava att handlägga här ifrågakomma ärenden, framgår därav
tillika, att dessa ärenden ansetts icke tillhöra eller lämpligen böra uppdragas
åt byggnadsnämnden. Vid sådant förhållande är det tydligt att, även om
möjligen besvärsrätt enligt byggnadsstadgan kan anses i sådana ärenden
finnas i städer, där — såsom för närvarande i Stockholm — dessa ärenden
ändock handläggas av byggnadsnämnden, sådan besvärsrätt icke finnes i
andra städer, utan att där besvär må anföras endast på kommunala grunder,
d. v. s. enligt § 49 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm2
motsvarande stadganden i lagen om kommunalstyrelse i stad. Därest, såsom
lämpligt synes, allmän administrativ besvärsrätt anses böra medgivas i dylika
mål, lärer detta kunna ske genom att, eventuellt med riksdagens medverkan,
till byggnadsstadgan göres ett tillägg av innebörd att vad däri stadgas
om besvär över byggnadsnämnds beslut skall i stad, där nu ifrågakomna ärenden
handläggas av annan myndighet, gälla om dylik myndighets beslut i
sådant ärende.
Inom justitiedepartementet har sedermera utarbetats en promemoria jämte
utkast till författningsbestämmelse i ämnet. Enligt detta utkast skulle till
123 § 1 mom. byggnadsstadgan göras ett tillägg av innehåll att, där åt annan
myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva nu ifrågakomna ärenden,
örn besvär över sådan myndighets beslut i dylikt ärende skulle gälla vad
i momentets första stycke stadgas örn besvär över byggnadsnämnds beslut.
över promemorian och utkastet ha efter remiss utlåtanden avgivits av
byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, öster
1
Jfr Regeringsrättens årsbok 1035 ref. 16.
2 Detta stadgande motsvaras frän och med den 1 januari 1936 av 68 § lagen den 15 juni 1935
(nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm.
Bihang till riksdagens protokoll 193G. 1 sami. Nr 1S3-
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Departe''
ments
cliefen.
götlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs
och Västernorrlands län samt styrelserna för Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund. Med dessa utlåtanden ha tillika inkommit
yttranden från Stockholms stads byggnadsnämnd och fastighetsnämnd,
byggnadsnämnderna i åtskilliga andra städer samt vissa överlantmätare
och länsarkitekter.
I samtliga dessa utlåtanden har det nya stadgandets införande tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Någon särskild motivering har härvid i allmänhet
ej förebragts. Överståthållarämbetet har emellertid uttalat, att den föreslagna
bestämmelsen vore av sakens natur liksom av uppenbara praktiska
skäl påkallad. Jämväl i några andra yttranden har behovet av det ifrågasatta
stadgandet understrukits, varjämte framhållits att genom detsamma
skulle genomföras en likartad besvärsprövning av allmänt administrativ beskaffenhet
i ärenden angående ställande av säkerhet enligt 18 § stadsplanelagen.
it
Avfattningen av 18 § stadsplanelagen innebär icke något bindande avgörande
i frågan om vilken myndighet som har att pröva där omförmälda ärenden,
utan lämnar frihet att därtill utse antingen byggnadsnämnd, drätselkammare
eller annan myndighet. Någon uttrycklig föreskrift om skyldighet
att överhuvud bestämma vilken myndighet som skall pröva frågan örn
säkerhets ställande har emellertid lagen ej upptagit, örn sådant bestämmande
icke träffats, torde byggnadsnämnden fortfarande ha att utöva denna
prövningsrätt.
I fråga örn de ärenden som av byggnadsnämnd handläggas enligt stadsplanelagen,
byggnadsstadgan och därpå grundade författningar intager
nämnden ställning såsom en administrativ myndighet, icke såsom en kommunal
styrelse eller nämnd. Berörda ärenden äro av rent administrativ art.
Besvär som anföras över nämndens beslut i sådana ärenden betraktas därför
icke såsom kommunalbesvär utan såsom besvär av allmänt administrativ
beskaffenhet. Annat blir läget, om beslut meddelats av annan i det föregående
avsedd myndighet än byggnadsnämnden, närmast då drätselkammare
(respektive i Stockholm fastighetsnämnden). Rätten till besvär över sådan
myndighets beslut regleras av kommunalstyrelseförfattningarna. Av dessa
framgår att för besvärs anförande mot drätselkammares beslut i mål oell
ärenden, vilka drätselkammaren på grund av föreskrifter i särskilda författningar
har att handlägga, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes
stadgat, men att i övrigt besvär över sådan myndighets beslut följa vanliga
kommunala besvärsregler. Riktigheten av det nu sagda synes framgå
av vad som förekommit vid behandlingen i regeringsrätten av förutnämnda
ärende rörande Stockholms stad. I det nyss återgivna särskilda uttalandet,
vilket torde hava biträtts av regeringsrättens flesta ledamöter, anfördes
bland annat att, även om möjligen besvärsrätt enligt byggnadsstadgan kunde
anses i förevarande ärenden finnas i städer där, såsom för närvarande i
Stockholm, dessa ärenden handlades av byggnadsnämnden, sådan besvärs
-
Kungl. Majlis proposition nr 184.
19
rätt tydligen icke funnes i andra städer, utan att där besvär finge anföras
endast på kommunala grunder.
En dylik konsekvens av den nya lagstiftningen är från vissa synpunkter
ägnad att väcka betänkligheter. Visserligen är bestämmandet av säkerheten
av mera förberedande art, men åtgärden är därför ingalunda oviktig särskilt
med hänsyn till storleken av de belopp varom här ej sällan är fråga.
På grund av prövningens förberedande beskaffenhet är den icke kringgärdad
med sådana garantier för tillvaratagandet av tomtägarens rätt som den slutgiltiga
fastställelsen av gatukostnadsersättningens belopp. Det kan med hänsyn
härtill icke gärna anses lämpligt att besvärsrätten i dessa fall begränsas
till de vanliga kommunala besvärsgrunderna. Detta skulle i själva verket
innebära, att prövningen i högre instans bleve huvudsakligen formell och
att i realiteten första instansens avgörande i sakfrågan bleve bindande.
Den angivna olägenheten synes lämpligen kunna undgås därigenom att
man jämväl i nu avsedda fall öppnar möjlighet till en besvärsprövning av allmänt
administrativ beskaffenhet. En dylik lösning, vilken anvisats inom regeringsrätten,
har ock förordats i departementspromemorian samt vunnit
anslutning i de däröver avgivna utlåtandena.
Om nya bestämmelser rörande gemensam brandmur.
I skrivelse den 8 juni 1935, nr 311, anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t
örn utredning i syfte att sådana bestämmelser måtte utfärdas att — där på
grund av obligatorisk föreskrift i äldre byggnadsordning gemensam brandmur
redan anordnats eller där på grund av föreskrift i byggnadsordning sådan
brandmur därefter anordnades — dylik brandmursgemenskap icke
skulle kunna av en tomtgranne ensidigt hävas.
Tidigare hade stadsfullmäktige i Göteborg hos Kungl. Majit anhållit örn
sådan ändring av 53 § byggnadsstadgan att intagande i byggnadsordningen
för staden av vissa föreslagna bestämmelser angående brandmur i tomtgräns
möjliggjordes, alternativt om tillstånd att i byggnadsordningen införa
nämnda bestämmelser. I ett den 11 mars 1935 avgivet utlåtande över stadsfullmäktiges
framställning hemställde länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län om sådan ändring i berörda paragraf, att möjlighet bereddes att där lokala
förhållanden det påkallade framtvinga gemensamma brandmurar.
I 53 § första stycket byggnadsstadgan är såsom allmän regel föreskrivet
att byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall avskiljas från
denna fastighet medelst brandmur av sådan beskaffenhet som i byggnadsordningen
angives. Enligt paragrafens andra stycke må, där särskilda skäl
det påkalla, i byggnadsordningen meddelas bestämmelser örn rätt att lia gemensam
brandmur för byggnader, uppförda å varandra angränsande fastigheter.
Byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 upptog inga föreskrifter
angående gemensam brandmur. Av förarbetena till den nu gällande stadgan
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
framgår att frågan härom, vilken dittills reglerats endast i byggnadsordningarna,
med hänsyn till sin natur icke synts lämpa sig att ordnas utan stöd i
byggnadsstadgan, samt att med de ifrågavarande bestämmelserna i denna
icke avsåges hindra fortvaron av sådan lokal praxis som innebure rätt att ha
gemensam brandmur.
I särskilda motioner till 1935 års riksdag (1:27, 11:65) yrkades, att hos
Kungl. Maj:t måtte begäras sådan ändring i byggnadsstadgan och, örn erforderligt,
andra författningar, att i byggnadsordning för stad skulle kunna införas
vissa bestämmelser angående obligatorisk gemensam brandmur i tomtgräns
och kostnaderna för den gemensamma brandmuren, allt under förutsättning
att Kungl. Maj:t icke funne sig böra, utan att ändring i byggnadsstadgan
eller annan författning vidtoges, meddela tillstånd att bestämmelserna
i fråga finge intagas i byggnadsordning för stad. Till stöd för detta yrkande
anfördes bl. a. följande:
Allt sedan slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet hava i Göteborg
i tomtgräns sammanbyggda hus uppförts med en för båda husen gemensam
brandmur, förlagd med sin mittlinje i gränsen. Detta har skett i enlighet
med byggnadsordningarna, vilka alla — 1803 och 1830 års byggnadsordningar,
fastställda av Kungl. Maj:t, 1869, 1874 och 1895 års byggnadsordningar,
fastställda av Konungens befallningsliavande för Göteborgs och Bohus län —
föreskrivit ett sådant byggnadssätt. I närvarande tid äro således samtliga i
tomtgräns sammanbyggda hus i staden med undantag av ett helt ringa fåtal,
kanske ett tiotal, så uppförda. —---Föreskriften i tidigare byggnadsord
ningar
örn gemensam brandmur torde hava haft full rättslig giltighet. Häremot
stå nu bestämmelserna i 1931 års byggnadsstadga, vilka äro alldeles
motsatta de tidigare bestämmelserna. Frågan, huru de nya bestämmelserna
skola kunna tillämpas i Göteborg, där i tomtgränserna så gott som uteslutande
gemensamma brandmurar finnas uppförda, synes hart när olöslig, övergångsstadganden,
varigenom den ena grannens rätt enligt äldre byggnadsordningar
till gemensam brandmur tillvaratages, utan att den andre grannens
rätt enligt 1931 års byggnadsstadga till egen brandmur trädes för nära, torde
icke vara tänkbara. — Om en fastighetsägare, som har gemensam brandmur
med grannen, river sitt hus och vill uppföra ett nytt å sin tomt med egen
brandmur mot grannens hus, skulle grannen nödgas att, efter det den gemensamma
brandmuren på bådas bekostnad rivits, uppföra egen brandmur, och
detta oavsett att han tidigare i full överensstämmelse med och tvingad av
då gällande byggnadsordning helt eller delvis uppfört och delvis bekostat den
gemensamma muren. Ägaren av det kvarstående huset skulle ej heller erhålla
någon som helst ersättning för de betydande kostnader, som i ett sådant
fall skulle åsamkas honom utan något gagn för honom själv och med
en uppenbar kränkning av hans äldre rätt, det skulle nämligen vara orimligt
att ålägga den nybyggande att utgiva någon gottgörelse till grannen, för det
han själv begagnade sig av sin rätt till egen brandmur. Det här anförda gäller
i första hand det fall, då den nya byggnaden uppföres till lika eller större
höjd än den kvarstående. Det kan emellertid också tänkas, att den ene grannen
utan att riva sitt hus påyrkar, att den gemensamma brandmuren ersättes
med särskilda brandmurar eller att granne, som ännu icke motbyggt, vill
uppföra egen brandmur och påyrkar nedrivande av en förefintlig gemensam
brandmur, som han själv ännu icke använt och följaktligen ej heller till någon
del bekostat utan som den först byggande helt uppfört och bekostat. —
Kungl. Majlis proposition nr 184.
21
Av det sagda torde framgå, att ett tillämpande i Göteborg av bestämmelserna
i 53 § byggnadsstadgan skulle framkalla en mängd rättstvister, vilkas lösande
utan förnärmande av vad som, åtminstone ur billighetssynpunkt, vore
att anse såsom endera partens rätt, måste te sig synnerligen vanskligt.
över motionerna inhämtades utlåtande av bl. a. byggnadsstyrelsen, som
ställde sig avvisande mot tanken att införa en generell bestämmelse örn obligatorisk
murgemenskap men, med hänsyn till de i Göteborg rådande förhållandena,
fann åtgärder nödvändiga till förhindrande av att den ene murdelägaren
ensidigt skulle kunna framtvinga gemenskapens hävande. Skäl härtill
syntes styrelsen föreligga särskilt då gemenskapen tillkommit på grund
av obligatorisk föreskrift i byggnadsordning, men även i fall då framdeles
gemensam brandmur anordnades efter överenskommelse grannarna emellan.
För den händelse bestämmelser i nu angivet hänseende bleve gällande ansåg
styrelsen behov ej längre förefinnas att hädanefter anordna gemensam brandmur
annat än efter sådana överenskommelser. Styrelsen fann en ändring av
53 § byggnadsstadgan under alla förhållanden erforderlig samt förordade,
att möjlighet bereddes att i byggnadsordning intaga de föreskrifter som närmast
skulle avse att reglera det ekonomiska mellanhavandet mellan grannarna.
Vederbörande riksdagsutskott anslöto sig till den av byggnadsstyrelsen
hävdade uppfattningen. Första kammarens andra tillfälliga utskott (utlåt,
nr 8) fann den verkställda utredningen giva vid handen att behov av ändring
av ifrågavarande bestämmelser ej förelåge för något annat samhälle än
Göteborg, men ansåg det å andra sidan otvivelaktigt att för denna stad anordningen
med gemensamma brandmurar visat sig så lämplig, att den icke
borde avlösas av tvingande bestämmelser i motsatt riktning. Utskottet
framhöll, att med den av byggnadsstyrelsen anvisade utvägen i första hand
allenast fortvaron av den anordning med gemensam brandmur, som dittills
stadgats på obligatorisk väg men för framtiden skulle bliva beroende
av frivillig överenskommelse, bleve säkrad och faran för rättsliga konflikter
i det hela undanröjdes. Emellertid saknades enligt utskottets mening
anledning till antagande, att brandmursgemenskap icke även för framtiden
skulle bliva regeln i de fall där tekniska och ekonomiska förhållanden gjorde
sådan önskvärd; genom bestämmelser sådana som av byggnadsstyrelsen
antytts bleve en dylik på frivillighetens väg konstituerad anordning för
framtiden i väsentliga delar likställd med den förut i kraft av tvingande bestämmelser
förefintliga. — Jämväl andra kammarens femte tillfälliga utskott
(utlåt, nr 6) uttalade såsom sin mening, att för Göteborg visst behov
förelåge av andra bestämmelser om reglering av frågan än dem som funnes
i 53 § byggnadsstadgan, samt ansåg sig med hänsyn därtill och under åberopande
av de skäl som byggnadsstyrelsen anfört böra tillstyrka utredning
av frågan.
Sedermera tiar inom justitiedepartementet upprättats en promemoria i
ämnet jämte utkast till kungörelse örn ändrad lydelse av 53 § byggnads
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Departe
ments
chefen.
stadgan den 20 november 1931 (nr 364). Enligt utkastet skulle till paragrafens
andra stycke fogas det tillägg, att i byggnadsordningen även finge
stadgas huruvida och på vad sätt, i fall då enligt meddelade bestämmelser
gemensam brandmur anordnats, gemenskapen finge på delägares yrkande
hävas. Över promemorian och författningsutkastet ha efter remiss utlåtanden
avgivits av byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, byggnadsnämnden i Stockholm, magistraterna och
byggnadsnämnderna i Göteborg, Norrköping, Gävle, Örebro, Jönköping,
Lund och Halmstad samt styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund. Magistraterna i Malmö och Linköping ha
ej begagnat sig av dem berett tillfälle att, efter vederbörande byggnadsnämnds
hörande, yttra sig i ärendet.
I samtliga avgivna utlåtanden har departementsförslaget tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Byggnadsstyrelsen har understrukit, att utkastet till
sitt innehåll vore helt överensstämmande med vad styrelsen föreslagit i sitt
yttrande över riksdagsmotionerna. — Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har, under erinran om länsstyrelsens förut omnämnda utlåtande av den
11 mars 1935, anfört att då länsstyrelsen tillstyrkt utkastet — vilket tillgodosåge
endast en del, örn ock den viktigaste, av stadsfullmäktiges önskemål
— länsstyrelsen samtidigt ville uttala sig för att de önskemål som där ej
vunnit beaktande måtte få tillgodoses genom ett av Kungl. Maj:t särskilt
för Göteborgs stad lämnat tillstånd att i byggnadsordning införa vissa föreskrifter
om skyldighet att anordna gemensam brandmur.
Byggnadsstadgans bestämmelser angående gemensamma brandmurar vila,
enligt vad förarbetena utvisa, på den uppfattningen att en sådan anordning
är lämplig endast i vissa fall. Med hänsyn särskilt till den ekonomiska fördel,
en murgemenskap under vissa lokala förhållanden kan erbjuda, har dock
inrymts rätt att i byggnadsordning medgiva användning därav. Gemensam
brandmur må sålunda begagnas, såframt grannarna överenskomma därom
samt byggnadsordningen det medgiver.
Att införa en allmän bestämmelse örn befogenhet att i byggnadsordning
obligatoriskt föreskriva murgemenskap lärer ej kunna förordas. Vad i ärendet
förekommit har emellertid ådagalagt behov att i fall då gemensam brandmur
kommit till stånd, vare sig på grund av en tvingande bestämmelse i äldre
byggnadsordning eller med stöd av föreskrifter som meddelats i kraft av
1931 års stadga, möjliggöra inskränkningar i den rätt att ensidigt häva gemenskapen,
som må tillkomma delägare.
Såsom lösning av spörsmålet har i den remitterade promemorian ifrågasatts
att genom föreskrift i byggnadsstadgan medgiva, att i byggnadsordning
finge upptagas stadgande huruvida och på vad sätt, i fall då i enlighet med
givna bestämmelser gemensam brandmur anordnats, gemenskapen kunde
på delägares yrkande hävas. En bestämmelse av sådant innehåll torde, såsom
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit, tillgodose den viktigaste
delen av de önskemål som framkommit från Göteborgs sida och har
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
23
jämväl tillstyrkts av magistraten och byggnadsnämnden i denna stad. Motsvarande
myndigheter i övriga städer, för vilka enligt vad inhämtats den
föreliggande frågan kan tänkas erbjuda intresse, lia bereus tillfälle att yttra
sig över förslag till sådan bestämmelse; någon erinran däremot har ej heller
från deras sida framställts.
Örn än en sålunda avfattad föreskrift skulle lämna ett måhända önskvärt
utrymme för beaktande av förhållandena i olika fall, torde det likväl
vara tveksamt huruvida ett i byggnadsstadgan lämnat medgivande bör avse
mera än rätt att i byggnadsordningen förbjuda murgemenskapens ensidiga hävande.
Ett sådant stadgande — vilket nära ansluter sig till de önskemål som
kommit till uttryck i riksdagens skrivelse — synes ock tillräckligt motsvara
det behov av reglering på området, som för närvarande kan antagas föreligga.
I samband därmed torde sådan omredigering av författningstexten även
böra ske, att därav otvetydigt framgår att stadgandet avser sådana på
grund av överenskommelse anordnade gemensamma brandmurar, som
tillkomma efter det att i byggnadsordningen upptagits bestämmelser av nu
avsett innehåll.»
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj-.t måtte genom proposition dels
föreslå riksdagen att antaga förslaget till lag om ändrad lydelse av 75 §
stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr U2), dels ock inhämta riksdagens yttrande
över ett enligt förut angivna grunder upprättat förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr
364).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.