Kungl. Maj:ts proposition nr 18014
1
Nr 180.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
örn upphävande av rått till restitution av B-skatt;
given Stockholms slott den 6 mars 1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om upphävande av rätt till restitution
av B-skatt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang lill riksdagens protokoll 1936.
1 sami. Nr 180.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 180-
Förslag
till
förordning om upphävande av rätt till restitution av B-skatt.
Härigenom förordnas — med ändring av vad därom stadgas i de vid förordningen
den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
fogade bestämmelserna om vad som vid förordningens genomförande
skall iakttagas — att restitution av skatt, som avses i 19 § 2 mom.
förordningen den 28 oktober 1910 örn inkomst- och förmögenhetsskatt, sådant
detta lagrum lydde enligt förordningen den 31 oktober 1919 (nr 733), (Bskatt),
icke skall äga rum, i den mån genom B-skatt beskattade tillgångar
utdelas efter utgången av år 1939.
Kungl. Majlis proposition nr ISO -
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engrerg, Ekman, Sköld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
I skrivelse den 6 juni 1935, nr 283, anhöll riksdagen under åberopande av
bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 56, att Kungl.
Majit ville föranstalta om utredning av frågan om avveckling av aktiebolagens
rätt att åtnjuta restitution av B-skatt samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
1 anledning härav har inom finansdepartementet utarbetats dels förslag till
förordning om upphävande av rätt till restitution av B-skatt, dels ock en
promemoria med motivering till förslaget jämte historik.
över förslaget jämte promemorian hava yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med överlämnande
jämväl av yttranden av Sveriges industriförbund, fullmäktige i Jernkontoret,
Sveriges redareförening, handelskamrarna i riket samt Kooperativa
förbundet), bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande
av styrelsen för svenska bankföreningen) samt Överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser, därvid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, efter
anmodan vid remissen, inkommit med viss utredning i ärendet.
Jag anhåller nu att få för Kungl. Majit anmäla detta ärende. Innan jag
redogör för förenämnda förslag samt den i promemorian lämnade motiveringen
för förslaget ävensom de däröver avgivna yttrandena, får jag lämna
en kortfattad översikt över B-skatten samt om tidigare framlagt förslag till
upphävande av rätten till restitution av B-skatt jämte över sistnämnda förslag
avgivna yttranden.
I syfte att vinna ökad likställighet beträffande beskattningen av utdelad
och icke utdelad vinst infördes B-skatten genom förordningen den 31 oktober
1919 (nr 733) såsom en vid sidan av den egentliga inkomst- och förmögenhetsskatten
å aktiebolagen utgående skatt. Jämlikt 19 § 2 mom. i 1910 års
numera upphävda förordning örn inkomst- och förmögenhetsskatt skulle
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 180-
B-skatten utgå med viss procent av ett grundbelopp, vilket utgjorde två
kronor för varje fullt hundratal av den del av vederbörande bolags nästföregående
år till A-skatt taxerade inkomst, som icke utdelats till delägarna, dock
efter avdrag för de kronoutskylder, som belöpte på sistnämnda inkomst,
samt beträffande försäkringsbolag jämväl för vinstutdelning till försäkringstagarna.
I samband med B-skattens införande lämnades i 19 § 3 mom. av
sistnämnda förordning bestämmelser örn restitution av erlagd B-skatt. Enligt
sistnämnda bestämmelse skulle, i den mån enligt 19 § 2 mom. beskattade
tillgångar i vanlig ordning utdelades, bolaget äga rätt åtnjuta restitution i
en mot B-skattens påläggande i huvudsak svarande utsträckning.
Beträffande B-skattens syfte anförde 1919 års bevillningsutskott i sitt i
anledning av propositionen nr 259 med förslag till införande av B-skatten
avgivna betänkande, nr 52, bland annat följande:
»Med denna skatt åsyftas att i viss utsträckning hålla staten skadeslös för
den skatteförlust, som orsakas därigenom att en del av ett bolags årsvinst
fonderas i stället för att utdelas till delägarna och såmedelst undgår den dubbelbeskattning,
som träffar utdelning. Genom att erlägga denna skatt fullgör,
i grunden sett, bolaget en skattskyldighet, som egentligen åligger delägarna.
Å andra sidan avses B-skatten icke skola hindra, att fonderade
medel, som sedermera komma att utdelas, bliva i vanlig ordning beskattade
hos delägarna. Härav följer, att, till undvikande av trefaldig beskattning,
B-skatten i dylikt fall bör återbäras.
B-skatten är således att betrakta som ett provisorium, en villkorlig skatt,
som av staten uppbäres under viss förutsättning och behålles intill det eventuella
inträffandet av en annan förutsättning. Bolaget förskotterar skatten
i avbidan på även den faktiska skattskyldighetens överflyttande på delägarna
och skattens uttagande i dess definitiva form. B-skattens sålunda angivna
natur ändras icke av den omständigheten, att i många fall förutsättningen för
återbäring aldrig kommer att inträffa och att således B-skatten i sådana fall
kommer att utgöra statens definitiva skatteintäkt i förevarande avseende.»
I anledning av en vid 1924 års riksdag väckt motion anhöll riksdagen i
skrivelse den 16 maj 1924, nr 165, under åberopande av bevillningsutskottets,
av riksdagen godkända betänkande nr 39, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta
om utredning angående B-skattens upphävande och därvid, i den mån det
befunnes erforderligt att ersätta B-skatten med någon annan skatteform, beakta
vad i betänkandet härutinnan anförts.
I sitt förenämnda betänkande anförde bevillningsutskottet, bland annat, att
det vore av vikt, att vid ett upphävande av B-skatten närmare föreskrifter
lämnades, i vilken ordning restitution av B-skatt framdeles borde lämnas.
Särskilt i sådana fall, där B-beskattade medel av bolaget förbrukats för att
täcka förefintlig eller sedermera uppkommen brist, syntes övergångsbestämmelser
böra meddelas till förekommande av att vid användande till utdelning
av efter B-skattens upphävande hopsparade medel restitutionsförfarandet
skulle komma till användning.
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
5
Med anledning av riksdagens berörda hemställan framlade Kungl. Maj:t i
proposition nr 193 till 1926 års riksdag förslag dels om B-skattens upphävande
från och med den 1 januari 1927, dels ock till bestämmelser rörande restitution
av dylik skatt efter nämnda dag.
I sitt anförande till det propositionen bilagda statsrådsprotokollet anförde
föredragande departementschefen bland annat följande.
Det kunde vara mycket svårt att avgöra, huruvida de hos ett bolag befintliga
besparade vinstmedlen utgjordes av B-beskattade medel eller ej, liksom
ock att avgöra, huruvida för ett visst ändamål t. ex. för utdelning använts
B-beskattade medel eller andra medel. Dessa svårigheter komme att efter
B-skattens upphävande bliva ännu mer framträdande, enär alla vinster som
därefter intjänades icke bleve underkastade B-skatt. Alla de bolag, som hade
B-beskattade medel, komme alltså att hava medel av båda slagen. Det skulle
givetvis vara av stort värde om man, såsom 1924 års bevillningsutskott ifrågasatt,
kunde meddela några regler till förekommande av restitution vid utdelning
av medel, som intjänats efter B-skattens upphävande. Det syntes departementschefen
emellertid omöjligt att uppställa några allmängiltiga regler
på ifrågavarande område, utan det torde vara nödvändigt att låta vederbörande
myndigheter lösa spörsmålet från fall till fall. Utgången torde härigenom
i många fall bliva materiellt rättvisare än om myndigheterna skulle
vara bundna av några efter genomsnittsfallen uppställda regler. Departementschefen
hade fördenskull ansett sig icke böra i då förevarande syfte föreslå
annan regel än den, som upptoges i ett inom finansdepartementet upprättat
förslag, nämligen att restitution ej finge ske för sammanlagt högre belopp
än det, varmed bolagets behållna tillgångar enligt balansräkningen för
det sista räkenskapsår, för vilket B-skatten utginge, överstigit aktiekapital
och reservfond. Uti nämnda förslag upptogs en bestämmelse, att rätten att
för framtiden erhålla restitution skulle inskränkas till viss tid. Någon dylik
bestämmelse hade departementschefen icke ansett böra intagas i det med
propositionen framlagda förslaget, enär frågan om en dylik inskränkning enligt
hans åsikt icke borde upptagas till behandling förrän i samband med
det slutliga avgörandet örn införande av en ersättning för B-skatten.
Det i förenämnda proposition framlagda förslaget godkändes av riksdagen
och bestämmelserna i ämnet återfinnas i förordningen den 14 maj 1926
(nr 126).
I syfte att fylla den lucka i beskattningen, som B-skatten efterlämnat, framlade
Kungl. Majit i proposition nr 134 för 1927 års riksdag förslag till förordning
om utskiftningsskatt, vilket förslag med vissa smärre ändringar antogs
av riksdagen. Bestämmelserna härom återfinnas i förordningen den 27
juni 1927 (nr 321). Vid framläggandet av sistnämnda förslag framhöll emellertid
departementschefen, att denna lösning av frågan örn ersättningsskatt
för B-skatten i viss mån måste anses bliva av provisorisk karaktär.
Med utskiftningsskatten avses att träffa alla hos aktiebolag besparade
vinstmedel, vilka i beskattningsavseende uppkommit efter 1924 års utgång
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 180-
eller, i fråga om bolag med särskilt räkenskapsår, efter utgången av det räkenskapsår,
som senast tilländalupit före den 1 mars 1925. Skatten utgår
med fem kronor för varje fullt hundratal kronor av det till sådan skatt beskattningsbara
beloppet. Detta belopp utgör skillnaden mellan utskiftat
belopp och vad som därav är att anse såsom återbäring av tillskjutet belopp.
Vid beräkning av sistnämnda belopp skall för det fall, att restitution av Bskatt
medgivits för medel, som tidigare underkastats B-beskattning, avdrag
verkställas för det belopp, för vilket sådan restitution utgått.
Beträffande frågan om upphävande av rätten till restitution av B-skatt
framhöll bolagsskatteberedningen i sitt den 18 december 1931 avgivna betänkande
(statens offentliga utredningar 1931: 40, sid. 351) bland annat, att
det enligt beredningens mening måste betecknas såsom önskvärt, att rätten
till restitution av B-skatt bringades att upphöra. Synpunkten på restitutionsrätten
såsom en riksdagens utfästelse, svarande mot åläggandet av skyldigheten
att erlägga B-skatt —- en synpunkt som hävdats av kammarrätten i ett
utlåtande den 10 februari 1926 i anledning av förslag om B-skattens upphävande
— syntes icke böra hindra en avveckling av restitutionsrätten, allenast
ett tillräckligt utmätt rådrum bereddes bolagen att träffa sina anstalter.
I sådant hänseende ansåg beredningen en tid av fem år efter utgången av det
år, varunder förordning i ämnet utfärdades, vara tillräcklig.
Med anledning av bolagsskatteberedningens förslag om upphävande av
rätten till restitution av B-skatt uttalade nedannämnda ämbetsverk och näringsorganisationer
i huvudsak följande.
Kammarrätten ansåge sig icke böra motsätta sig det framlagda förslaget,
dock allenast under förutsättning, att den tid, inom vilken det för restitutionsrättens
bibehållande erforderliga beslutet om utdelning skulle hava fattats,
bestämdes till tio år efter utgången av det år, varunder förordning i
ämnet kunde bliva utfärdad.
Överståthållarämbetet funne förslaget praktiskt, ehuru kammarrättens
synpunkt på restitutionsrätten såsom en av riksdagen gjord utfästelse icke
kunde bestridas. Att för obegränsad tid bibehålla denna rätt ansåge Överståthållarämbetet
dock förenat med allt för stora olägenheter.
Bank- och fondinspektionen ansåge, därest rätten till restitution av B-skatt
befunnes böra borttagas, övergångstiden böra bestämmas till minst 10 år.
Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund, med instämmande
av Sveriges allmänna exportförening och Jernkontoret, ansåge det ur
principiella synpunkter oriktigt att på det av bolagsskatteberedningen föreslagna
sättet stoppa den en gång givna rätten till restitution av B-skatt. Staten
skaffade sig härigenom dubbel skatt för samma inkomst. Av praktiska
skäl ville organisationerna emellertid icke motsätta sig förslaget därom, förutsatt
att tidpunkten för upphörandet av rätten till restitution förlädes till
minst tio år efter utgången av det år, varunder förordning i ämnet utfärdades.
Handelskammaren i Göteborg avstyrkte förslaget om upphörandet av rätten
till restitution av B-skatten, enär handelskammaren icke funne, att beredningen
förebragt något egentligt skäl för det gjorda förslaget örn en tidsbegränsning
för denna rätt utöver den, som allmänna rättsregler innehölle.
Handelskammaren i Karlstad framhöll, att, även örn upphävandet av rätt
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 180-
till restitution av B-skatt hade liten eller ringa betydelse, det dock kunde inträffa,
att ett företag t. ex. genom tidigare anslag till egna pensionsfonder,
som sedermera tagits i anspråk för planmässig pensionering av anställda i
särskilda pensionsanstalter, borde komma i åtnjutande av restitution för
dessa medel, och syntes det handelskammaren därför icke vara rätt att
borttaga denna förmån.
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, som icke ansåge frågan
vara av större ekonomisk betydelse, erinrade örn det principiellt oriktiga
i att upphäva en i laga ordning meddelad rättighet.
Sveriges redareförening uttalade sig emot varje begränsning av tiden för
rätt till restitution av B-skatt. Sjöfartsnäringen befunne sig i ett sådant läge,
att densamma i allmänhet icke kunde förväntas komma i tillfälle att utnyttja
sin rätt till restitution, om tiden för densamma begränsades på det av beredningen
föreslagna sättet. Såsom kammarrätten uttalat i förenämnda utlåtande
den 10 februari 1926 vilade restitutionen av B-skatt på en förbindelse,
som staten åtagit sig i gengäld för en skatt, som enligt lagstiftarens motiv eljest
icke skulle hava pålagts; denna förbindelse syntes icke ensidigt kunna
av staten brytas.
I en vid 1935 års riksdag väckt motion II: 319 hemställdes om ändring
eller förtydligande i bestämmelserna om restitution av B-skatt enligt förordningen
den 14 maj 1926 i sådan riktning, att inländska aktiebolag och solidariska
bankbolag, de där innehade såväl B-beskattade som icke B-beskatlade
tillgångar, vilka kunde tänkas använda till utdelning i vanlig ordning,
med avseende å rätten till dylik restitution skulle anses hava för utdelningen
i första hand tagit i anspråk tillgångar av förstnämnda slag inom
de av samma bestämmelser i övrigt uppställda gränserna. Till stöd för
denna hemställan anfördes i motionen bland annat följande. Vid tillämpning
av bestämmelserna om restitution av B-skatt hade för lösande av frågan,
huruvida till den utdelning, varå kravet å restitution grundade sig, använts
B-beskattade medel eller icke, uppställts den presumtionen, att utbetalningen
i första hand skett med användande av B-beskattade medel. Innebörden
av denna presumtion hade, såvitt anginge ansökningar om restitution,
innan B-skatten upphävdes, klarlagts genom vissa av regeringsrätten
meddelade utslag. Sålunda finge anses fastslaget, att utdelningen principiellt
tagits av B-beskattade medel, oavsett örn detta framginge av beslutet om
utdelningen eller om dylika medel enligt räkenskaperna innestått, men att
därvid undantoges ett belopp, motsvarande den till A-skatt taxerade inkomsten,
minskad med därå belöpande utskylder. I och med att B-skatten
upphävts, framträdde svårigheterna vid restitution av dylik skatt med ökad
skärpa. I valet mellan B-beskattade och icke B-beskattade tillgångar, de
senare intjänade före skattens införande, hade regeringsrätten givit företrädet
åt den för bolagen gynnsammaste tolkningen. Det kunde då förväntas,
att i motsvarande situation, där skillnaden endast läge i, att de
icke B-beskattade medlen intjänats efter skattens upphävande, samma för
de skattskyldiga bolagen gynnsamma princip skulle följas. Efter denna förutsättning
bade också restitution av B-skatt i det stora flertalet fall ägt
rum för tiden efter år 1926. Emellertid hade den 6 november 1934 i rego
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO -
ringsrätten meddelats två utslag (K. Å. 1934 ref. 57 och not Fi. 705) avmotsatt
innebörd. Dessa innefattade godkännande av en utav länsstyrelsen
i Malmöhus län tillämpad princip, enligt vilken till utdelning, som ägt rum
efter år 1926, skulle anses i första hand hava använts medel, vilka avsatts
efter B-skattens upphävande. Såvitt man kunde bedöma av den avfattning,
regeringsrättens nyssnämnda utslag erhållit, skulle därvid anses, att
till utdelning visst år — i den mån utdelningen icke täckts av senaste årets
vinst, beräknad enligt taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
efter avdrag för därå belöpande kronoutskylder — tagits i anspråk i första
hand vad som fonderats närmast föregående år, därefter vad som fonderats
året dessförinnan och så vidare. Resultaten bleve i de angivna fallen, att
begärd restitution av B-skatt i regel icke kunde medgivas.
I ett av kammarrätten i anledning av motionen avgivet yttrande erinrade
kammarrätten, att genom den av regeringsrätten ändrade praxis i mål angående
restitution av B-skatt komme bolagens möjlighet att erhålla dylik
restitution att i hög grad minskas. De svårigheter i bevisningshänseende,
som föranleddes av den av regeringsrätten senast tillämpade principen, ansåge
kammarrätten under årens lopp alltmera komma att ökas, och det finge
därför anses såsom säkert att, även örn restitutionsrätten under obegränsad
tid framåt bibehölles, åtskilliga bolag aldrig komme att återfå tidigare erlagd
B-skalt, som de vid användning av den förut gällande presumtionen
skulle hava kunnat erhålla. Motionären avsåge, att på lagstiftningens väg
åter sätta bolagen i det gynnsammare läge i processuellt hänseende, i vilket
de förut befunnit sig. Huruvida motionens syfte borde genom lagstiftning
tillgodoses, vöre i avsevärd mån beroende av den aktuella frågan om avveckling
av rätten att åtnjuta restitution av B-skatt. Härutinnan anförde
kammarrätten bland annat följande.
Från statens synpunkt torde upphävandet med det snaraste av restitutionsrätten
vara önskvärd. För bolagen vore det däremot betydelsefullt, att
avvecklingen skedde på sådant sätt, att B-skattemedel i största möjliga mån
kunde återgå till bolagen. Kammarrätten ansåge sig höra från juridisk synpunkt
framhålla, att ett upphävande utan vidare av restitutionsrätten skulle
innebära en uppenbar kränkning av den rätt till återfående av erlagd skatt,
som bolagen vid B-skattens införande tillförsäkrats. Det organiska sammanhanget
mellan skattskyldighet och restitutionsrätt framginge klart av 1919
års bevillningsutskotts uttalande vid nämnda skatts tillkomst och i överensstämmelse
härmed hade vid B-skattens upphävande år 1926 lämnats uttryckliga
bestämmelser om orubbad rätt till fortsatt restitution av erlagd fiskal
De alltjämt talrikt inkommande ansökningarna om restitution av
B-skatt funne kammarrätten tydligt vittna om, att bolagen betraktade det
som en väsentlig fördel att återbekomma sådana skattemedel, och det torde
icke finnas något tvivel om att icke stora återbetalningar av B-skatt från
statsverkets synpunkt ansåges som en olägenhet, som icke kunde uppvägas
av utsikten att någon gång i framtiden i stället erhålla större belopp i utskiftningsskatt.
Örn kammarrätten sålunda i likhet med motionären ansåge
starka skäl tala för att bolagen i största möjliga mån sattes i tillfälle
att återbekomma erlagda B-skattemedel, ansåge sig ämbetsverket böra mot
motionens innehåll i juridiskt-tekniskt hänseende uttala betänkligheter. Att
till vinnande av visst syfte stadga att ett visst åskådningssätt skulle gälla
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO -
9
beträffande förhållanden, som inträffat under en tidigare tidrymd, samt ett
motsatt åskådningssätt för tiden därefter, funne kammarrätten inkonsekvent.
Ju längre tiden löpte och man avlägsnade sig från de år, då B-skatten utgått,
desto mera sällan torde för övrigt den av motionären förordade presumtionen
överensstämma med verkliga förhållanden. Enligt kammarrättens
förmenande måste det anses olämpligt, att presumtionen lagfästes. — Ansåges
bolagen skola i största möjliga utsträckning återfå erlagd B-skatt,
måste man fråga sig, örn detta resultat ej kunde vinnas utan lagfästande
av omtvistliga presumtioner och utan bibehållande av det konstlade sambandet
mellan restitution och utdelningar, vilka ofta faktiskt icke verkställdes
med B-beskattade medel. Den utväg, som därvid läge närmast till hands,
bestode uti, att bolagen helt enkelt berättigades att helt — eventuellt genom
de restituerade beloppens fördelning å flera år — återfå sina inbetalda skattebelopp.
Därest av statsfinansiella skäl en sådan utväg icke vore lämplig,
torde i allt fall restitution av viss del av nämnda skattemedel — exempelvis
med vissa procent därav — kunna ske. En återbäring utan anlitande av
det nuvarande omständliga och till sin utgång ofta tvivelaktiga restitutionsförfarandet
skulle säkerligen, även om återbäringen omfattade allenast en del
av den betalda skatten, för de intresserade bolagen komma att befinnas tillfredsställande.
Måhända skulle därvid de begränsningar i restitutionsrätten,
som införts genom förordningen den 14 maj 1926 (nr 126), bibehållas, och
vissa andra inskränkningar kunde även tänkas erforderliga. Någon bestämd
lösning av spörsmålet ansåge sig kammarrätten emellertid icke kunna
angiva, utan syntes frågan lämpligen böra göras till föremål för särskild
utredning. Kammarrätten ansåge önskvärt, att en sådan utredning med det
snaraste komme till stånd icke minst av den anledningen, att de alltjämt
talrikt förekommande målen rörande restitution av B-skatt på grund av sin
invecklade beskaffenhet vållade såväl de beslutande myndigheterna som bolagen
mycket besvär.
Riksdagen, som icke biträdde det i motionen II: 319 framställda yrkandet,
anhöll emellertid i förutberörda skrivelse nr 283 under åberopande av bevillningsutskottets,
av riksdagen godkända betänkande nr 56, att Kungl.
Majit ville föranstalta örn utredning av frågan om avveckling av aktiebolagens
rätt att åtnjuta restitution av B-skatt samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I sitt förenämnda betänkande framhöll bevillningsutskottet, att utskottet
funnit de skäl, som kammarrätten anfört mot ett bifall till motionen, vara
(övertygande. Den rättstillämpning, som kommit till uttryck i regeringsrättens
utslag den 6 november 1934, finge anses ansluta sig till den uppfattning
i frågan, som angavs såväl av 1924 års bevillningsutskott som även
av vederbörande departementschef vid framläggandet av 1926 års proposition
med förslag till B-skattens upphörande. Vad anginge frågan om avveckling
av rätten till restitution av B-skatt anförde utskottet, att utskottet
i anslutning till vad såväl kammarrätten som bolagsskatteberedningen uttalat
funnit önskvärt, att denna rätt inom en nära framtid upphävdes. Genom
den ändrade praxis i fråga örn restitutionsrätten komme aktiebolagens
möjlighet att vinna restitution av B-beskattade medel alt i hög grad minskas.
Principiellt sett borde restitutionsrätten tillkomma endast sådana bolag, vilkas
utdelningsbara tillgångar nedgått efter den 31 december 1924 respektive
10
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO -
efter utgången av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1
mars 1925. På grund av taxeringstekniska förhållanden -— i regel till följd
av den år 1928 införda befrielsen för bolag från taxering för inkomst genom
utdelning — hade man emellertid att räkna med att, även efter det praxis
kommit att följa regeringsrättens utslag, åtskilliga bolag, jämväl i andra fall
än där nämnda principiella förutsättning förelåge, kunde bliva berättigade
till restitution av B-skatt. Ett bibehållande av restitutionsrätten torde därför
medföra uppenbara ojämnheter de olika bolagen emellan. Då utskottet sålunda
ansett sig böra förorda restitutionsrättens avskaffande, hade utskottet
haft att taga ståndpunkt till den av kammarrätten berörda frågan örn bolagens
rätt till ersättning på grund härav. Genom utskiftningsskattens tillkomst
läte det sig visserligen ur teoretisk synpunkt försvara att avskaffa
restitutionsrätten utan särskild ersättning, då varje restitution av B-skatt
medförde en motsvarande ökning av skyldigheten att utgöra utskiftningsskatt,
men det syntes dock skäligt att frågans materiella sida undersöktes.
Vid övervägande av på vad sätt bolagens berörda anspråk lämpligen borde
tillgodoses, hade utskottet ansett närmast böra ifrågakomma, att tillräckligt
rådrum bereddes bolagen att träffa sina anstalter för erhållande av restitution.
Huru långt rådrum, som därvid skulle utmätas, borde enligt utskottets
uppfattning bliva beroende av det värde en fortsatt restitutionsrätt kunde
anses motsvara. Ett bedömande härav torde knappast vara möjligt utan att
man med ledning av de restitutionsbeslut, som under de senaste åren meddelats,
vunne kännedom om, i vilken utsträckning berättigade anspråk på
restitution framkommit.
Det i förenämnda promemoria framlagda förslaget innebär, att restitutionsrätten
skall bringas att upphöra efter viss tid. Enligt förslaget skall
restitution av B-skatt icke äga rum, då beslutet örn utdelning fattats efter
utgången av år 1939. Som motivering härför anföres:
Genom den av regeringsrätten ändrade praxis i mål angående restitution
av B-skatt har aktiebolagens möjlighet att erhålla sådan restitution blivit
i hög grad minskad. I sitt yttrande över motionen II: 319 har kammarrätten
beträffande detta spörsmål framhållit bland annat, att de svårigheter
i bevisningshänseende, som föranledas av den av regeringsrätten senast tilllämpade
principen, under årens lopp alltmera komma att ökas. I anledning
härav har kammarrätten ansett såsom säkert att, även om restitutionsrätten
under obegränsad tid framåt bibehålies, åtskilliga bolag aldrig komma att
återfå tidigare erlagd B-skatt, som de vid användning av den förut gällande
presumtionen skulle hava kunnat erhålla. Den strängare tolkning av 1926
års bestämmelser i ämnet, som kommit till uttryck i den ändrade praxis,
innebär, att endast sådana bolag, vilka kunna verkställa betydande utdelningar
av fonderade vinstmedel, för framtiden kunna erhålla restitution av
erlagd B-skatt. Då nyssberörda bestämmelser synas tillämpliga å allenast
ett fåtal bolag, torde den rätt till återfående av dylik skatt, som bolagen
tillförsäkrats vid B-skattens införande och som lämnats orubbad vid samma
skatts upphävande, numera äga ett relativt ringa värde för bolagen i allmänhet.
Frågan om avveckling av rätten till restitution av B-skatt har på grunÖ
av den ändrade praxis erhållit ökad aktualitet. Sålunda har kammarrätten
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO -
11
i sitt yttrande över motionen II: 319 ansett önskvärt, att en utredning om
avveckling av restitutionsrätten snarast komme till stånd icke minst av den
anledningen, att målen rörande restitution av B-skatt på grund av sin invecklade
beskaffenhet vålla såväl de beslutande myndigheterna som bolagen
mycket besvär. I anslutning till vad kammarrätten och bolagsskatteberedningen
uttalat, har 1935 års riksdag under åberopande av bevillningsutskottets
betänkande nr 56 jämväl funnit önskvärt, att denna rätt inom en nära
framtid upphäves.
Med hänsyn till de förut berörda verkningarna av den ändrade praxis
på förevarande område synas icke några mera vägande invändningar kunna
göras mot ett upphävande av restitutionsrätten. I följd härav och då, såsom
förut framhållits, värdet av restitutionsrätten för bolagen numera är relativt
ringa, skulle måhända kunna ifrågasättas, om icke en avveckling av berörda
rätt borde ske utan vidare ersättning för bolagen. Då emellertid vissa bolag
jämväl enligt den ändrade praxis kunna komma i åtnjutande av restitution,
synes skäligt, att dessa bolag på sätt bevillningsutskottet framhållit beredas
möjlighet att under en viss övergångstid träffa sina anstalter för erhållande
av restitution av B-beskattade medel.
Bolagsskatteberedningen, som även förordat ett visst rådrum för bolagen,
inom vilket dessa skulle äga vidtaga sina dispositioner, ansåg en övergångstid
av fem år efter utgången av det år, varunder förordning i ämnet utfärdades,
vara tillräcklig. Därest beslut i sådan riktning fattats av riksdagen
under år 1932, skulle beslut örn utdelning av beskaffenhet att berättiga till
restitution av B-skatt enligt beredningens förslag böra vara fattat före den 1
januari 1938. 1 anledning av beredningens förslag uttalade sig kammar
rätten
med flera för en beräkning av rådrummet till minst tio år.
Vad angår beräkningen av rådrummet torde såväl bolagsskatteberedningens
som kammarrättens föreslagna övergångstid hava utmätts under hänsyntagande
till den praxis, som gällde vid tiden för deras förslag. Då emellertid
såsom förut framhållits bolagens möjlighet att erhålla restitution blivit
i hög grad minskad genom den ändrade praxis, synes, utan att bolagens
rätt härutinnan kränkes, övergångstiden numera kunna bestämmas kortare
än enligt beredningens förslag. På grund av det anförda har denna övergångstid
lämpligen synts kunna bestämmas till utgången av år 1939. Under
denna övergångstid skola bolagen hava möjlighet att genom utdelning av besparade
vinstmedel i vanlig ordning vinna rätt till restitution av erlagd fiskal.
Jag övergår härefter till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet av
yttrandena över det i promemorian framlagda förslaget.
Kammarrätten anför:
Att det från praktisk synpunkt vore önskvärt, att rätten till restitution av
B-skatt avvecklades, torde numera allmänt erkännas. Däremot syntes meningarna
vara delade rörande spörsmålet i vad mån och på vad sätt bolagen
skulle kunna före avvecklingens slutförande återfå av dem erlagda, ännu
icke restituerade B-skattemedel. Kammarrätten hade redan vid flera tillfällen
yttrat sig angående nämnda spörsmål. .Senast hade detta skott i lörcnämnda
utlåtande i anledning av remiss av en vid 1935 års riksdag väckt
motion 11:319 örn ändring eller förtydligande i bestämmelserna örn restitution
av B-skatt. Vad kammarrätten i nämnda utlåtande anfört finge ämbetsverket
ånyo åberopa och därvid ännu en gång framhålla, att bolagen måste
anses berättigade att i största möjliga utsträckning återfå av dem erlagd Ilskatt.
Då den hittills anvisade vägen för dylika skattemedels återbekomma^
12
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO
de genom den ändrade praxis i restitutionsmål numera i allmänhet icke torde
vara framkomlig och restitutionsrätten således för de flesta företagen blivit
illusorisk, borde, såsom kammarrätten i sitt omförmälda utlåtande framhållit,
utredning verkställas, huruvida icke bolagen på annan väg skulle kunna återfå
erlagd B-skatt. Da emellertid, såvitt av den remitterade promemorian framginge,
sådan utredning icke verkställts, nödgades kammarrätten i frågans nuvarande
läge avstyrka det vid promemorian fogade förslaget och hemställde,
att en utredande undersökning i det av kammarrätten ifrågasatta hänseendet
snarast möjligt igångsattes.
Kammarrätten har slutligen uttalat, att därest det remitterade förslaget
skulle anses böra utan föregången dylik undersökning göras till föremål för
proposition till riksdagen, det torde vara i överensstämmelse med hittills
meddelade föreskrifter örn B-skatten, att själva utdelningen och icke beslutet
om utdelning angives som det före utgången av år 1939 inträffade
rättsfaktum, som utgör en förutsättning för restitutionen. I enlighet härmed
har kammarrätten föreslagit ändring i det vid promemorian fogade författningsförslaget.
Statskontoret yttrar:
Såsom framhölls av bevillningsutskottet vid 1919 års riksdag (betänkande
nr 52) i samband med frågan örn B-skattens införande, kunde denna skatt
betraktas såsom ett provisorium, en villkorlig skatt, som av bolagen förskotterades
i avbidan på den faktiska skattskyldighetens överflvttande på delägarna
och skattens uttagande i dess definitiva form. Då B-skatten upphävdes
från och med den 1 januari 1927, hade det därför blivit erforderligt
att meddela särskilda bestämmelser rörande restitution av dylik skatt efter
nämnda dag. Ett upphävande av den rätt till restitution, som härigenom
medgivits, måste enligt statskontorets mening ur principiella synpunkter vara
ägnat att ingiva betänkligheter. Å andra sidan torde numera allmänt erkännas,
att det av praktiska skäl vöre önskvärt, att en avveckling av restitutionsrätten
komme till stånd. Betänkligheterna mot ett upphävande av restitutionsrätten
syntes för den skull böra vika, under förutsättning att en tillräckligt
lång övergångstid bestämdes. Betonas finge, att för det övervägande
flertalet bolag värdet av en fortsatt restitutionsrätt numera torde vara
jämförelsevis ringa med hänsyn till den praxis i restitutionsmål, som av
regeringsrätten från år 1934 tillämpades. Möjligheten att vinna restitution
av B-skatt hade härigenom i hög grad minskats och de bevisnings- och andra
svårigheter, som i förevarande avseende mötte, komme givetvis att ytterligare
ökas ju längre tiden löpte. Statskontoret ville av dessa skäl icke motsätta
sig ett bifall till förevarande förslag, men ifrågasatte, om icke den övergångstid,
efter vilken rätten till restitution skulle upphöra, borde tillmätas
något längre än som i promemorian föreslagits. Detta syntes önskvärt även
ur den synpunkten, att ett alltför kort rådrum skulle kunna medföra viss
frestelse för bolagen att företaga ur likviditetssynpunkt olämpligt stora utdelningar.
Riksräkenskapsverket har i sitt utlåtande lämnat sammanställningar rörande
dels B-skattens avkastning under de budgetår, för vilka denna skatt
varit uppförd bland riksstatens inkomsttitlar dels antalet restituerade belopp
och summa restitutionsbelopp under de tre senast förflutna budgetåren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 180-
13
Beträffande B-skattens avkastning under budgetårsperioden 1920—1926/1927
hänvisar ämbetsverket till följande tablå:
Inkomster |
Utgifter |
Behållen |
|
1920 ............... |
— |
10.62 |
|
1921 ............... |
......... 12.35 |
0.0 4 |
12.31 |
1922 ............... |
0.13 |
11.46 |
|
Vi—30/e 1923 ......... |
......... 0.46 |
0.41 |
0.05 |
1923/24 ............. |
1.01 |
3.64 |
|
1924/25 ............. |
0.43 |
3.12 |
|
1925/26 ............. |
......... 4.10 |
0.24 |
3.8 6 |
1926/27 ............. |
0.30 |
3.38 |
|
Summa 51. o o |
2.56 |
48.4 4 |
Härefter anför riksräkenskapsverket följande:
De i tablån redovisade inkomsterna och utgifterna representerade, bortsett
från eventuella omföringsbelopp, influten B-skatt respektive restitutioner (intill
30 juni 1923 jämväl avkortningar) av B-skatt. Efter utgången av budgetåret
1926/27 hade influtit allenast vissa mindre skattebelopp avseende resterd
B-skatt. Utgifter avseende restitution av B-skatt hade under följande
budgetår avförts till växlande belopp.
Antalet restituerade belopp och summa restitutionsbelopp under vart och
ett av budgetåren 1932/33—1934/35 framginge av efterföljande, med ledning
av länsräkenskapernas uppgifter utarbetade sammanställning:
1932/33
1933/34
1934/35
Antal
restituerade
belopp
... 65
... 249
... 132
Summa
restitutionsbelopp
milj. kr.
0.7 8
2.28
1.12
Restitutionsförfarandets relativt stora omfattning under de i denna tablå
redovisade budgetåren torde sammanhänga med att bolagen under den senast
förflutna depressionsperioden blivit nödsakade att för utdelningarnas upprätthållande
i betydande omfattning disponera under tidigare år fonderade
vinstmedel.
De av riksräkenskapsverket sålunda lämnade uppgifterna gåve vid handen,
att rätten att erhålla restitution av erlagd B-skatt varit av väsentlig ekonomisk
betydelse för bolagen. Särskilt anmärkningsvärt vore, att restitulionerna under
de tre senast förflutna budgetåren uppgått till så avsevärda belopp.
Genom den av regeringsrätten ändrade praxis i mål angående restitution
av B-skatt hade emellertid, på sätt promemorian utvisade, aktiebolagens möjlighet
att erhålla sådan restitution blivit i hög grad minskad. Enligt denna
ändrade praxis skulle nämligen för framtiden endast sådana bolag, vilka
vore i stånd att verkställa mycket stora utdelningar av fonderade vinstmedel,
kunna erhålla restitution av B-skatt. Vidare vore av betydelse, att de svårigheter
i bevisningshänseende, som föranleddes av den av regeringsrätten senast
tillämpade principen, skulle under årens lopp alltmera komma att ökas.
Vid sådant förhållande torde, såsom i promemorian framhållits, den rätt till
återfående av B-skatt, som bolagen tillförsäkrats vid skattens införande och
14
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO -
som lämnats orubbad vid dess upphävande, numera äga ett relativt ringa
värde för bolagen i allmänhet. Med hänsyn härtill och då restitutionsförfarandet
måste anses medföra avsevärda olägenheter för statsverket, finge
riksräkenskapsverket, som jämväl av principiella skäl måste finna en till
tiden obegränsad rätt till restitution föga rationell, för sin del tillstyrka, att
rätten till restitution av B-skatt upphävdes.
För att beträffande sådana bolag, vilka jämväl enligt den ändrade praxis
kunde komma i åtnjutande av restitution, bereda möjlighet att vidtaga anstalter
för erhållande av restitution vid utdelning av B-beskattade medel, syntes
emellertid skäligt, att viss övergångstid fastställdes. Bolagsskatteberedningen
hade i sitt år 1931 avgivna betänkande föreslagit en övergångstid av fem år,
medan kammarrätten i anledning av beredningens förslag uttalat sig för en
övergångstid av minst tio år. I promemorian hade övergångsperioden ansetts
kunna begränsas till utgången av år 1939. Riksräkenskapsverket finge
för sin del förorda, att berörda övergångstid icke fastställdes till kortare tidrymd
än den av bolagsskatteberedningen föreslagna eller fem år.
Jämlikt anmodan vid remissen hava länsstyrelserna i samband med sina
yttranden över den remitterade promemorian lämnat uppgifter dels rörande
antalet under åren 1931—1935 inkomna ansökningar örn restitution av Bskatt
dels ock i huru många av dessa fall dylik restitution helt eller delvis beviljats
av dem. En sammanfattning av dessa uppgifter återfinnes i följande
tablå:
Kungl. Maj.ts proposition nr 180-
15
Länsstyrelse |
Antal ansökningar under åren |
||
till länssty-relserna in-komna |
helt eller |
avslagna |
|
Överståthållarämbetet.............................. |
146 |
132 |
14 |
Stockholms län................................ |
6 |
6 |
— |
Uppsala > ................................ |
11 |
11 |
— |
Södermanlands > ................................ |
5 |
5 |
— |
Östergötlands » ................................ |
27 |
26 |
1 |
Jönköpings > ................................ |
4 |
4 |
— |
Kronobergs > ................................ |
6 |
6 |
— |
Kalmar > ................................ |
5 |
5 |
— |
Gotlands > ................................ |
— |
— |
— |
Blekinge > ................................ |
7 |
7 |
— |
Kristianstads » ................................ |
21 |
21 |
— |
Malmöhus > ................................ |
*54 |
30 |
10 |
Hallands > ................................ |
6 |
6 |
— |
Göteborgs och Bohus län.......................... |
67 |
65 |
2 |
Älvsborgs län................................ |
2 32 |
30 |
— |
Skaraborgs > ................................ |
3 |
3 |
— |
Värmlands > ................................ |
9 |
7 |
2 |
örebro > ................................ |
12 |
12 |
— |
Västmanlands > ................................ |
314 |
14 |
— |
Kopparbergs > ................................ |
46 |
5 |
— |
Gävleborgs > ................................ |
22 |
21 |
1 |
Västernorrlands > ................................ |
27 |
27 |
— |
Jämtlands » ................................ |
1 |
1 |
— |
Västerbottens > ................................ |
7 |
7 |
— |
Norrbottens » ................................ |
2 |
2 |
— |
Summa |
500 |
453 |
30 |
Vissa länsstyrelser hava till belysande av, huru antalet ansökningar fördelas
å de olika åren och huru många ansökningar som för varje år helt eller delvis
bifallits eller avslagits, lämnat uppgifter, vilka framgå av följande sammanställning:
-
1 14 ansökningar ej slutbehandlade. — ‘ 1 ansökan återkallad och 1 ansökan ej slutbehandlad.
— 4 Exakt uppgift har ej kunnat lämnas. — 4 1 ansökan ej slutbehandlad.
05
A n |
t a 1 |
a n |
sök |
n i n |
gar |
å r: |
Summa |
ansökningar |
||||||||||
arén iuoi—ludo |
||||||||||||||||||
1931 |
1932 |
1933 |
1934 |
1935 |
||||||||||||||
Länsstyrelse |
helt |
helt |
helt |
helt |
helt |
helt |
||||||||||||
in- |
eller |
av- |
in- |
eller |
av- |
in- |
eller |
av- |
in- |
eller |
av- |
in- |
eller |
av- |
eller |
av- |
||
korn- |
delvis |
slag- |
korn- |
delvis |
slag- |
korn- |
delvis |
slag- |
korn- |
delvis |
slag- |
korn- |
delvis |
slag- |
delvis |
slag- |
||
na |
bi- |
na |
na |
bi- |
na |
na |
bi- |
na | |
na |
bi- |
na |
na |
bi- |
na |
bi- |
na |
||
fallna |
fallna |
fallna |
| |
fallna |
fallna |
fallna |
||||||||||||
Överståthållarämbetet .. |
3 |
3 |
__ |
2 |
1 |
i |
73 |
72 |
i |
49 |
48 |
i |
19 |
8 |
ii |
146 |
132 |
14 |
Stockholms län...... |
— |
— |
— |
1 |
1 |
— |
2 |
2 |
— |
3 |
3 |
— |
— |
— |
— |
6 |
6 |
— |
Uppsala » ...... |
— |
— |
— |
1 |
1 |
— |
7 |
7 |
— |
3 |
3 |
— |
— |
— |
— |
11 |
11 |
— |
Södermanlands > ...... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
4 |
— |
1 |
1 |
— |
— |
— |
— |
5 |
5 |
— |
Östergötlands • ...... |
— |
— |
— |
5 |
5 |
— |
8 |
8 |
— |
9 |
9 |
— |
5 |
4 |
i |
27 |
26 |
1 |
Jönköpings » ...... |
1 |
1 |
— |
— |
— |
- |
3 |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
4 |
— |
Kronobergs » ...... |
1 |
1 |
— |
1 |
1 |
— |
2 |
2 |
— |
2 |
2 |
— |
— |
— |
— |
6 |
6 |
— |
Kristianstads > ...... |
1 |
1 |
— |
5 |
5 |
— |
10 |
10 |
— |
5 |
5 |
— |
— |
— |
— |
21 |
21 |
— |
Göteborgs och Bohus län |
6 |
6 |
— |
12 |
12 |
— |
7 |
6 |
i |
33 |
32 |
i |
9 |
9 |
— |
67 |
65 |
2 |
Älvsborgs län ...... |
— |
— |
— |
7 |
7 |
— |
11 |
11 |
— |
12 |
12 |
— |
>2 |
— |
— |
>32 |
30 |
— |
örebro » ...... |
1 |
1 |
— |
1 |
1 |
— |
3 |
3 |
— |
5 |
5 |
— |
2 |
2 |
— |
12 |
12 |
— |
Kopparbergs » ...... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
3 |
— |
2 |
2 |
- |
»1 |
— |
— |
* 6 |
5 |
— |
Summa |
13 |
13 |
— |
35 |
34 |
i |
133 |
131 |
2 |
124 |
122 |
2 |
‘-»38 |
23 |
12 |
>->343 |
323 |
17 |
1 1 ansökan återkallad och 1 ansökan ej slutbehandlad.
> 1 ansökan ej slutbehandlad.
Kungl. Maj.ts proposition nr 180■
Kungl. Maj.ts proposition nr 1 So -
ll
Av länsstyrelserna hava 18 tillstyrkt det i promemorian framlagda förslaget,
medan 3 länsstyrelser (Kalmar, Älvsborgs och Värmlands län) hava uttalat
sig för en något längre övergångstid, och 4 länsstyrelser (Stockholms,
Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län) hava förordat en
övergångstid av fem år efter utgången av det år, varunder förordning i ämnet
utfärdas.
Från länsstyrelsernas yttranden må anmärkas följande.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Den av kammarrätten på sin tid hävdade
synpunkten på restitutionsrätten såsom en riksdagens utfästelse, svarande mot
skyldigheten att erlägga B-skatt, ansåge länsstyrelsen givetvis principiellt riktig
men i likhet med bolagsskatteberedningen funne länsstyrelsen å andra sidan,
att berörda förhållanden icke borde få hindra en önskvärd avveckling
av restitutionsrätten. I fråga om utmätandet av den övergångstid, som måste
bliva erforderlig, därest restitutionsrätten skulle kunna upphävas utan kränkande
av aktiebolagens rätt, syntes allt för stor betydelse icke böra tillmätas
den i promemorian omförmälda ändring av praxis i mål angående restitution
av B-skatt. Länsstyrelsen ville för sin del icke tillstyrka kortare övergångstid
än fem år efter utgången av det år, varunder förordning i ämnet utfärdades.
Länsstyrelsen i Kronobergs län: Enligt länsstyrelsens mening kunde det
icke anföras bärande skäl för att ifrågavarande rätt till restitution skulle bibehållas
för obegränsad tid. Det vore däremot, såsom från olika håll uttalats,
icke minst från statens synpunkt otvivelaktigt ett avsevärt intresse, att
denna rätt bringades att upphöra inom en nära framtid. Så syntes också
kunna ske utan ersättning till bolagen och utan att därigenom de bolags rätt
träddes för nära, vilka påförts B-skatt. Vid bedömande härav syntes vara att
beakta ej blott utskiftningsskattens tillkomst respektive sambandet emellan
restitution av B-skatt och skyldighet att utgöra utskiftningsskatt utan ock
det förhållandet, att restitutionsrättens värde även eljest av praktiska skäl
med varje år bleve så mycket mindre och att sådan rätt, även om den bibehölles,
säkerligen praktiskt sett snart funnes värdelös. Måhända kunde emellertid
utan större olägenhet för det allmänna och borde med hänsyn till
vad från olika håll för bolagen med utgångspunkt från förutsättningarna
vid B-skattens införande anförts ett ej alltför kort tillmätt rådrum, innan
rätten till restitution av B-skatt upphörde, beredas bolagen. Bolagsskatteberedningens
förslag i sådant avseende, fem år, syntes därför kunna vara
att föredraga framför den kortare tid, som föreslagits i det remitterade författningsförslaget.
Länsstyrelsen i Kalmar län: Såsom i promemorian erinrats torde den rätt
till restitution av B-skatt, som tillförsäkrats vederbörande, då de av B-skatten
drabbade fonderade medlen utdelades till delägarna i ett aktiebolag, få betraktas
såsom en utfästelse från det allmännas sida. Ur denna synpunkt
kunde det visserligen synas oriktigt, att nu förefintlig rätt till restitution upphävdes,
då härigenom den gjorda utfästelsen ryggades. Å andra sidan måste
det emellertid sägas, alt rent praktiska skäl talade för, att den förefintliga
restitutionsrätten avvecklades. Redan nu torde det bereda avsevärda svårigheter
att förebringa nöjaktig utredning örn förhandenvaron av förutsättningarna
för restitution av här ifrågavarande skatt, vilken omständighet i
åtskilliga fall torde hava avhållit ett måhända restitutionsberättigat företag
från att söka restitution, och man torde vara berättigad till antagandet, att
dessa svårigheter ökades, ju längre tiden framskrede. Även örn länsstyrelsen
sålunda icke hade något i sak att erinra mot att den i promemorian ifrågasatta
avvecklingen av här ifrågavarande restitutionsrätt komme till stånd,
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 7 samt. Nr ISO. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
syntes det dock länsstyrelsen påkallat, att en något längre tidrymd tillmättes
för denna avveckling, än vad som i promemorian därutinnan föresloges.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: I uppkomna frågor rörande B-skatte
restitution
på grund av utdelning efter B-skattens avskaffande hade länsstyrelsen
förutsatt, att restitution borde ifrågakomma endast i den mån sökandebolagets
tillgångar nedbringats under det värde, de hade vid B-skatteperiodens
slut, och hade denna uppfattning jämväl vunnit regeringsrättens
gillande. Som emellertid, enligt redan förut gällande rättspraxis, tillgångarna
för varje år skulle anses ökade med det till inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet efter avdrag för därå belöpande kronoutskylder och
minskade med verkställd utdelning, så kunde för sådana bolag, vars tillgångar
i verkligheten därjämte ökades med icke taxerade utdelningar från
andra bolag, rätt till B-skatterestitution uppkomma tidigare än rätteligen
bort vara fallet. Ehuru restitution på grund av en spärrbestämmelse aldrig
finge ske för sammanlagt högre belopp än som motsvarade de vid B-skattens
avskaffande befintliga utdelningsbara tillgångarna, medförde likväl
restitutionsrättens bibehållande till följd av nyssnämnda och jämväl vissa
andra taxeringstekniska förhållanden icke önskvärda ojämnheter de olika
holagen emellan. Särskilt med hänsyn härtill och då det genom sammanhanget
mellan B-skatterestitution och utskiftningsbeskattning läte sig teoretiskt
försvara att avskaffa restitutionsrätten samt denna redan nu torde hava
tämligen ringa värde för bolagen i allmänhet, funne sig länsstyrelsen böra
förorda det remitterade förslaget.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Såvitt länsstyrelsen nu kunde
bedöma saken torde icke något större antal ansökningar örn restitution av
B-skatt kunna väntas framdeles utan endast mera sporadiska fall komme
ifråga. Det förslag till avveckling av rätten till restitution, som i promemorian
innefattades, syntes länsstyrelsen utgöra en naturlig följd av det läge,
vari denna fråga kommit, närmast i anledning av den betydelsefulla ändringen
i principerna för restitution genom regeringsrättens utslag den 6 november
1934 och som medfört, att bolagens möjligheter att återfå innestående
B-skatt i hög grad minskats. Emellertid holle länsstyrelsen före, att föreslagna
avvecklingstiden till 1939 års slut vore väl kort och i onödan gåve
aktiebolagen anledning till erinran mot rättsförlust, som därmed kunde
följa. Länsstyrelsen ansåge därför, att tiden borde idsträckas till fem år
efter utgången av detta år, d. v. s. till utgången av år 1941.
Länsstyrelsen i Värmlands län: På skäl, som i promemorian anförts, syntes
en avveckling av rätten att erhålla restitution av B-skatt utan olägenhet
kunna ske. Den ändrade praxis i mål angående restitution av sådan skatt,
som kommit till uttryck i regeringsrättens två särskilda utslag under år
1934, torde nämligen medföra, att möjligheten att hädanefter erhålla sådan
restitution bleve i hög grad begränsad. Visserligen hade bolagen vid Bskattens
införande tillförsäkrats rätt att restitutionsvis återfå den erlagda
skatten i och med de fonderade medlens utdelande, en bestämmelse, som
också lämnats orubbad, då skatten upphörde att utgå, men denna rätt måste
numera anses äga ett ringa värde. Då det emellertid funnes bolag, som
under vissa förhållanden kunde tänkas i framtiden vara berättigade att erhålla
restitution av dylik skatt, måste det dock vara skäligt, att dessa bolag
bereddes möjlighet att under en viss övergångstid träffa anstalter för erhållande
av sådan rätt. Såsom lämplig sådan övergångstid hade i förslaget
till förordning i ämnet föreslagits utgången av år 1939. Utan att göra
något bestämt uttalande ansåge sig länsstyrelsen böra ifrågasätta, örn icke
någon förlängning av övergångstiden, förslagsvis till 1942 års utgång, skulle
vara att förorda.
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO -
19
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen ville för sin del tillstyrka,
att rätten till restitution av B-skatt avvecklades, så snart ske kunde, utan
att bolagens rätt träddes för nära. Detta senare torde icke ske, såvida tillräckligt
rådrum lämnades dem att verkställa utdelningar av B-beskattade
medel. Nu vore det visserligen så, att med den ståndpunkt, regeringsrätten
1934 intagit, då den ansåge, att till utdelning efter 1926 skulle anses hava
i första hand använts medel, som avsatts efter sistnämnda år, bolagen i realiteten
i viss mån redan betagits nämnda rätt, nämligen då efter 1926 fonderade
medel överstege efter nämnda år verkställda utdelningar. Skulle
emellertid ett bolag i fall, då verkligen B-beskattade medel använts för utdelning,
icke komma i åtnjutande av restitution av erlagd B-skatt, uppvägdes
denna förlust av en lindring i utskiftningsskatten, därest bolaget utskiftade
nämnda medel, i det att den senare skatten utginge efter högre procentsats
än den förra. Även om rätten till restitution för bolagen i allmänhet
efter ändrad praxis i högsta instans skulle äga ringa värde, ansåge länsstyrelsen
dock, att det lämnade rådrummet icke borde göras för knappt och
holle i likhet med bolagsskatteberedningen före, att nämnda rätt icke borde
vara förverkad, såvida den grundade sig på utdelning, varom beslut fattats
inom fem år efter utgången av det år, under vilket förordning i ämnet utfärdades
och trädde i kraft.
Kommerskollegium har i anledning av den remitterade promemorian lämnat
handelskamrarna i riket samt Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
industriförbund, fullmäktige i Jernkontoret och Sveriges redareförening
tillfälle att yttra sig i ärendet. Från samtliga nämnda organisationer nied
undantag av Gotlands handelskammare och Sveriges allmänna exportförening
har kommerskollegium erhållit yttranden.
Innan jag redogör för kommerskollegii utlåtande må från nämnda organisationers
yttranden anföras följande.
Smålands och Blekinge handelskammare har funnit en avveckling av rätten
till restitution av B-skatt i enlighet med föreliggande förslag lämplig.
Skånes handelskammare har, under erinran att restitutionsrätten numera
torde vara av relativt ringa värde för bolagen, framhållit, att det syntes som
om några berättigade intressen ej träddes för nära, därest bolagen såsom
föreslagits bibehölles vid möjligheten att genom beslut före utgången av år
1939 träffa erforderliga avgöranden. Av liknande skäl har Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare lämnat förslaget utan erinran.
Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, handelskammaren för örebro
och Västmanlands län samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare
hava uttalat principiella betänkligheter mot ett upphävande av
restitutionsrätten men hava med hänsyn till det nuvarande ringa värdet av
denna rätt och av praktiska skäl icke velat motsätta sig ett upphörande av
densamma. Samtliga nu nämnda handelskamrar med undantag av handelskammaren
i Göteborg hava emellertid föreslagit en utsträckning av tidpunkten
härför, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län till
fem och övriga handelskamrar till tio år efter utgången av det år, varunder
förordning i ämnet utfärdas.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har föreslagit en
Iioårig övergångsperiod.
Västergötlands och norra Hallands handelskammare har funnit det anmärkningsvärt,
att intet försök gjorts att undersöka den av riksdagen betonade
materiella sidan av frågan, vars utredning borde föregå en avveck
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO -
ling av restitutionsrätten. Den av regeringsrätten sedan den 6 november
1934 tillämpade praxis i mål angående restitution av B-skatt överensstämde
ej med den praxis, som i övrigt tillämpades i skattemål. Handelskammaren
har avstyrkt, att förslaget lägges till grund för en avveckling av aktiebolagens
rätt att åtnjuta restitution av B-skatt.
Handelskammaren i Gävle har framhållit, att, därest rätten till restitution
av B-skatt skulle borttagas måste förutsättningen vara, att denna restitutionsrätt
numera förlorat sin betydelse. Huruvida så vore förhållandet ville handelskammaren
undersöka och önskade därefter återkomma i ämnet. Handelskammaren
har vidare framhållit, att till de svårigheter, som skatteformen
kunde komma att vålla stat och myndigheter, borde hänsyn hava tagits
vid dess tillkomst och dessa svårigheter finge icke vålla rättsförlust för skattebetalaren.
Det vore en mycket farlig princip, att staten icke skulle behöva
stå vid sina löften.
Sveriges industriförbund har funnit det anmärkningsvärt att, såvitt av den
remitterade promemorian framginge, intet försök gjorts att åstadkomma den
enligt riksdagens mening för frågans bedömande erforderliga utredningen.
En sådan utredning borde dock kunna verkställas utan något större arbete.
Örn restitutionsrätten skulle avvecklas borde längden av det rådrum, som
därvid borde beredas bolagen, göras beroende av de upplysningar, som framkomrne
genom utredningen, men dessutom av beskaffenheten av de regler,
enligt vilka restitutionsansökningarna skulle bedömas. Det betraktelsesättet,
att den genom regeringsrättens utslag anvisade nya praxis komme att i hög
grad minska bolagens praktiska möjligheter att utnyttja den dem tillkommande
restitutionsrätten, samt att denna omständighet borde utgöra ett skäl
för att bestämma övergångstiden kortare än enligt bolagsskatteberedningens
förslag, vore enligt förbundets mening stridande mot rättvisa och borde avvisas.
I stället borde denna praxis, vilken merendels gjorde det omöjligt för
bolagen att under en kort tidsperiod utnyttja sin restitutionsrätt, utgöra ett skäl
för att låta frågan om restitutionsrättens avveckling tillsvidare förfalla eller
ock för avvecklingen fastställa en rundligare övergångstid än tidigare varit
ifrågasatt. En förutsättning för avveckling av bolagens restitutionsrätt borde
vara att åtgärd vidtoges, varigenom vunnes, att restitutionsmålen bleve prövade
enligt de regler, som tidigare tillämpats å dylika mål. Förbundet har vidare
uttalat den uppfattningen, att regeringsrättens berörda beslut, vilket fattats
med 3 röster mot 2, icke stöde i överensstämmelse med de principer, som hittills
plägat vara vägledande på beskattningsområdet. Förbundet har hemställt
dels att författningsbestämmelser måtte meddelas, varigenom prövningen
av ansökningarna om restitution av B-skatt bleve återförd till överensstämmelse
med den å dylika ärenden tidigare tillämpade praxis, dels att utredning
för bedömandet av det materiella värdet av ifrågavarande restitutionsrätt
åvägabringades, dels ock att, först efter det nu nämnda åtgärder vidtagits,
frågan örn restitutionsrättens avveckling upptages till vidare övervägande.
Till industriförbundets yttrande hava anslutit sig Stockholms handelskammare
ävensom fullmäktige i Jernkontoret, vilka särskilt understrukit vikten
av att en utredning företages rörande det materiella värdet av den bolagen
tillkommande restitutionsrätten, innan något beslut fattas rörande avvecklingen
av denna rätt.
Sveriges redareförening har framhållit, att det funnes flera rederiföretag,
vilka helt visst — även med hänsyn tagen till nuvarande praxis vid restitutionsrättens
tillämpning — kunde komma i åtnjutande av B-skatterestitution
och detta med betydande belopp, örn blott tiden för utnyttjandet av sådan
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO -
21
rätt icke inskränktes. Att såsom förslaget innebure begränsa tiden härför
vore fördenskull en uppenbar rättskränkning gentemot åtskilliga företag.
Förslaget toge därjämte alltför litet hänsyn till sunda affärsmässiga principer,
i det att företagen för att utnyttja sin rätt till restitution av B-skatt skulle
animeras till större utdelningar under de närmaste åren — utdelningar, vilka
en ansvarig bolagsledning i många fall icke skulle kunna föreslå, örn behörig
hänsyn foges till bolagens likviditetsställning. På så sätt skulle den
föreslagna rätten i många — kanske de flesta — fall bliva fullständigt fiktiv
och utan större praktiskt värde, alldenstund rederiföretagen arbetade under
så växlande konjunkturer och vore så beroende av på förhand oberäkneliga
faktorer i den internationella konkurrensen, att utdelningspolitiken omöjligen
kunde läggas på så kort sikt som förslaget innebure. Med tillämpningen
av restitutionsrätten förenade besvärligheter borde icke föranleda, att
statens förpliktelser gent emot de enskilda skattedragarna utan vidare åsidosattes.
Ville man till följd av dessa olägenheter snarast avveckla rätten till
restitution, borde detta rimligtvis ske på så sätt, att man för de beskattade
företagen beredde större möjlighet än enligt gällande praxis att med det snaraste
återfå erlagd B-skatt och därvidlag vore det enligt föreningens uppfattning
både rimligt och naturligt, att en ändring eller ett förtydligande av
bestämmelserna om restitution av B-skatt genomfördes på det sätt, som föreslagits
i den vid 1935 års riksdag väckta motionen härom. Om restitutionsbestämmelserna
ändrades i enlighet med förslaget i nyssnämnda motion,
skulle föreningen kunna finna en viss tidsbegränsning genomförbar, men tidsfristen
borde i varje fall icke bestämmas kortare än till 10 år efter utgången
av det år, varunder förordning i ämnet utfärdades.
Kooperativa förbundet har förklarat sig ej hava något att erinra mot förslaget.
Kommerskollegium anför i sitt utlåtande följande:
Bätten till restitution av B-skatt vore såsom i flera yttranden betonats
en rätt, som tillförsäkrats bolagen vid B-skattens införande och som sammanhängde
med denna skatts karaktär av en provisorisk skatt å bolagens icke
utdelade vinst. Då vinstmedlen i vanlig ordning utdelades till aktieägarna,
inträdde förutsättningen för en restitution av den för samma vinstmedel erlagda
B-skatten. Att avgöra huruvida för en utdelning B-beskattade vinstmedel
eller andra fonderade medel kommit till användning måste särskilt efter Bskattens
upphörande möta stora svårigheter. Med hänsyn till den tid, som
förflutit sedan denna skatteform upphävdes, torde emellertid kunna antagas,
att för utdelning utöver årets vinst numera vanligen i första hand foges i anspråk
under närmast föregående år fonderade medel. Kollegium funne sig
därför icke kunna tillstyrka, att, såsom flera av de hörda organisationerna
påyrkat, gällande bestämmelser om restitution av B-skatt ändrades så att
i mål örn dylik restitution, liksom enligt tidigare praxis, skulle presumeras,
att för utdelning i första hand använts B-beskattade medel.
Däremot ansåge kollegium av principiella skäl, att bolagen icke borde
berövas de möjligheter, som alltjämt kunde förefinnas att erhålla restitution
av B-skatt, utan att de först hade lämnats tillfälle att helt utnyttja sin restitutionsrätt.
Det rådrum, som enligt det remitterade förslaget skulle beredas
bolagen för vidtagande av dispositioner i sådant syfte, syntes emellertid alltför
begränsat och skulle såsom redareföreningen framhållit kunna locka bolagen
att företaga ur likviditetssynpunkt olämpligt stora utdelningar. Kollegium
ville därför föreslå, att tiden för upphörandet av rätten till restitution
av B-skatt bestämdes till tio är efter utgången av det år, varunder förordning
i ämnet utfärdades. Genom en utsträckning av övergångstiden under en så
22
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO -
pass lång tidrymd torde man kunna förvänta, att restitutionsrätten utnyttjades
i så hög grad, som med nu tillämpade bevisningsregler överhuvud taget
vore möjligt.
Svenska bankföreningens styrelse har i sitt yttrande till bank- och fondinspektionen
åberopat vad Sveriges industriförbund anfört.
Bank- och fondinspektionen har funnit vad bankföreningens styrelse gjort
gällande värt allt beaktande. Därest av någon anledning åtgärder i de av
nämnda styrelse angivna hänseenden befunnes icke böra vidtagas, borde
enligt inspektionens mening i varje fall med hänsyn till de ökade svårigheterna
för bolagen att komma i åtnjutande av sin ifrågavarande restitutionsrätt
övergångstiden för avvecklingen icke göras kortare än inspektionen i
sitt utlåtande över bolagsskatteberedningens förslag i ämnet ifrågasatt eller
tio år.
Departements- I sitt över nämnda promemoria avgivna yttrande har Sveriges industriför
»
eÄe^“- hund jämte vissa andra näringsorganisationer hemställt, att i fråga örn
restitution av B-skatt måtte lagfästas den enligt praxis före regeringsrättens
utslag den 6 november 1934 gällande presumtionen, att för utdelning skulle
i första hand hava använts B-beskattade medel. I anslutning till vad som häremot
anförts av kammarrätten i dess förutberörda yttrande över den vid
1935 års riksdag väckta motionen 11:319 och av bevillningsutskottet i dess
betänkande i anledning av nämnda motion ävensom av kommerskollegium i
dess yttrande över promemorian, anser jag mig icke kunna biträda det av
industriförbundet sålunda framförda yrkandet.
Vad härefter angår frågan örn avveckling av aktiebolagens rätt att åtnjuta
restitution av B-skatt får jag under hänvisning till den förut lämnade redogörelsen
erinra, att flertalet av de myndigheter och jämväl vissa av de
näringsorganisationer, som yttrat sig över bolagsskatteberedningens förslag i
ämnet och den nämnda promemorian, uttalat sig för en sådan avveckling.
På grund av den ändrade praxis, som kommit till stånd genom regeringsrättens
förutberörda utslag, torde det, även om restitutionsrätten under obegränsad
tid skulle bibehållas, likväl icke bliva möjligt för bolagen att fullt
utnyttja denna rätt. Vid sådant förhållande och då ett bibehållande av
restitutionsrätten kommer att, på sätt bevillningsutskottet i sitt förenämnda
betänkande framhållit, medföra uppenbara ojämnheter de olika bolagen
emellan, får jag i anslutning till de uttalanden i övrigt, som gjorts till stöd
för avveckling av restitutionsrätten, förorda att en sådan avveckling kommer
till stånd.
Då emellertid, på sätt i promemorian framhållits, vissa bolag jämväl efter
den ändrade praxis kunna komma i åtnjutande av restitution av B-skatt, synes
mig skäligt, att bolagen beredas tillfälle att träffa sina anstalter för erhållande
av restitution. Vid övervägande av, på vilket sätt bolagens intressen
i förevarande avseende böra tillgodoses, har jag anslutit mig till den av bolagsskatteberedningen
på sin tid förordade utvägen att bereda bolagen ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 180-
23
lämpligt rådrum. I syfte att vinna kännedom örn, i vilken utsträckning
bolagen sökt erhålla restitution av B-skatt under de sistförflutna fem åren
och i vad mån restitution därvid helt eller delvis beviljats eller avslagits, har
jag i samband med remiss av promemorian till länsstyrelserna från dem infordrat
uppgifter i berörda hänseenden. På sätt framgår av de i det föregående
återgivna tabellerna, hava bolagen i relativt ringa omfattning sökt
under åren 1931 och 1932 erhålla restitution av B-skatt. Sedan bolagsskatteberedningen
avgivit sitt betänkande samt bolagen sålunda erhållit kännedom
örn det av beredningen framlagda förslaget till avveckling av restitutionsrätten,
hava bolagen emellertid under åren 1933 och 1934 i stor utsträckning
sökt och jämväl erhållit restitution av B-skatt med belopp, som framgå
av riksräkenskapsverkets yttrande över promemorian. Efter det att regeringsrätten
meddelat sitt utslag har däremot antalet restitutionsansökningar
starkt nedgått.
Då det gäller att bedöma, huru lång övergångstid bolagen lämpligen böra
beredas för att deras befogade intressen i förevarande fall skola bliva i möjligaste
mån tillgodosedda är det givet, att olika meningar om tidsfristen
kunna göra sig gällande. Mot den i promemorian föreslagna övergångstiden,
utgången av år 1939, hava flertalet av de hörda myndigheterna ej haft någon
erinran. I en del av de avgivna yttrandena har emellertid föreslagits
samma övergångstid som enligt bolagsskatteberedningens förslag — fem år
efter utgången av det år, varunder förordning i ämnet utfärdas — medan
åter i några yttranden, särskilt från näringsorganisationerna, förordats en
längre tid än den av beredningen föreslagna. Jag vill för min del förorda
den i promemorian föreslagna övergångstiden. Det kan anmärkas, att
därest bolagsskatteberedningens år 1931 avgivna förslag antagits vid närmast
följande riksdag, restitutionsrätten skulle hava upphört med utgången
av år 1937.
I enlighet med vad kammarrätten erinrat anser jag det vara riktigt, att
själva utdelningen och icke beslutet örn utdelning skall angivas som det före
utgången av år 1939 inträffade rättsfaktum, vilket utgör en förutsättning för
restitutionen.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett i överensstämmelse
med vad nu anförts inom finansdepartementet utarbetat förslag
till förordning om upphävande av rätt till restitution av B-skatt måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Birger Brandt.