Kungl. Maj:ts proposition nr 177-
1
Nr 177.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av
statens hantverkslånefond m. m.; given Stockholms
slott den 6 mars 1936.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Fritjof Ekman.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 6 mars 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:
I skrivelse den 31 januari 1936 har kommerskollegium — i anledning
av en den 31 oktober 1935 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift från
styrelsen för Sveriges hantverksorganisation — gjort framställning om samBihang
till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 177. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 177-
manslagning av lånefonden för befrämjande av hantverk och därmed jämförlig
mindre industri samt lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare
till en ny fond, benämnd statens hantverkslånefond.
Innan jag närmare ingår på detta ämne, vill jag på grundval av en utav
kommerskollegium avgiven redogörelse lämna några kortfattade uppgifter
i fråga örn de båda nyssnämnda fondernas uppkomst och utveckling samt
rörande de principer, vilka under olika tider tillämpats vid utlåning från
fonderna.
På därom av Kungl. Majit i proposition (nr 142) till 1910 års riksdag
gjord framställning beslöt riksdagen (skrivelse nr 167), dels att en särskild
fond skulle inrättas för befrämjande av hantverk och därmed jämförlig
mindre industri, från vilken fond, efter prövning av Kungl. Majit, i mån av
tillgång lån finge tilldelas Sveriges hantverksorganisation, som förklarat sig
villig att i egenskap av låneförmedlare utlämna låneunderstöd till hantverkare
och mindre industriidkare för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer
och andra dyrbarare arbetsredskap, dels att riksgäldskontoret skulle bemyndigas
att för ändamålet under år 1911 i mån av behov tillhandahålla statskontoret
ett belopp av högst 50,000 kronor, dels ock att för lån, som av
Kungl. Majit beviljades, skulle gälla vissa av riksdagen godkända allmänna
villkor och bestämmelser. Kungl. Majit skulle äga meddela de ytterligare
föreskrifter, som i avseende å förevarande lånerörelse kunde befinnas erforderliga.
Genom kungörelse den 16 december 1910 (nr 143) fastställde Kungl. Majit
därefter allmänna villkor och bestämmelser för lån från fonden för befrämjande
av hantverk och därmed jämförlig mindre industri. Samtidigt uppdrog
Kungl. Majit åt kommerskollegium att handhava högsta uppsikten
över Sveriges hantverksorganisation i dess egenskap av låneförmedlare vid
ifrågavarande lånerörelse.
Enligt nämnda kungörelse gällde för lån från fonden bland annat följande
grunder, nämligen: att för lånet skulle avlämnas av låneförmedlaren utfärdad
skuldförbindelse jämte sådan säkerhet för förbindelsens fullgörande, som
kunde av statskontoret godkännas, att, sedan lån innehafts under ett år
från lyftningsdagen, en femtedel av det ursprungliga lånebeloppet skulle
återbetalas under vart och ett av de därpå följande fem åren, så att hela
lånet bleve inom utgången av det sjätte året till fullo guldet, att å lyftat oguldet
lånebelopp skulle erläggas årlig ränta från lyftningsdagen med fyra procent,
samt att låneunderstöd, som av låneförmedlaren utlämnades, skulle utgöra
minst 500 kronor och för en och samma låntagare högst 5,000 kronor
samt under inga förhållanden finge uppgå till mera än tre fjärdedelar av
det eller de för inköp avsedda föremålens värde.
Till ökning av fondens kapital hava sedermera anvisats dels av 1911 års
riksdag 75,000 kronor, dels av 1912 och 1913 års riksdagar samt 1914
års senare riksdag tillhopa 75,000 kronor, dels av 1920 års riksdag 100,000
Kungl. Maj:ts proposition nr 177-
3
kronor, dels ock av 1933 års riksdag 50,000 kronor. Fondens nuvarande
kapitalbelopp utgör sålunda 350,000 kronor.
Sedan riksdagen (skrivelse nr 117/1914 B) nied bifall till Kungl. Maj:ts
förslag beslutat, att för lån, som beviljades från fonden, skulle gälla vissa
förändrade allmänna villkor och bestämmelser, utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse
i ämnet den 21 augusti 1914 (nr 210). Därigenom vidtogos i huvudsak
följande ändringar i 1910 års nyssberörda kungörelse, nämligen att lånebeloppets
minimum sänktes från 500 kronor till 300 kronor, samt att lånebeloppets
relativa maximigräns höjdes från tre fjärdedelar till nio tiondelar
av värdet av arbetsredskapen i fråga.
Jämlikt beslut av 1916 års riksdag höjdes räntan å lånen från 4 procent till
5 procent, varjämte Sveriges hantverksorganisation på därom gjord framställning
befriades från uppdraget att vara låneförmedlare och lånerörelsen
helt överlämnades till kommerskollegium med bibehållande av statskontoret
såsom fondförvaltare. Samtidigt utfärdades ändrade lånebestämmelser
för fonden, enligt vilka för lån skulle avlämnas skuldförbindelse jämte
borgen av två personer, vilkas vederhäftighet blivit av behörig myndighet
styrkt, eller ock annan säkerhet, som av kollegium kunde godkännas. De
enligt 1916 års riksdagsbeslut gällande föreskrifterna återfinnas i kungörelsen
den 17 juni 1916 (nr 230), vari sedermera — i överensstämmelse med
riksdagens beslut — ändringar vidtagits genom kungörelser den 22 juni 1920
(nr 444), den 27 april 1923 (nr 94) och den 22 juni 1934 (nr 380). Enligt
de nu gällande bestämmelserna utgör räntesatsen för hantverkslånen numera
4 112 procent och lånens absoluta maximum 10,000 kronor.
Omfattningen av de under åren 1931—1935 sökta och beviljade lånen framgår
av följande tabell:
Å r |
Sökta lån |
Utlämnade lån |
||
Antal |
Kronor |
Antal |
Kronor |
|
1931...................................... |
55 |
175,760 |
20 |
66,000 |
1932...................................... |
112 |
351,425 |
24 |
89,150 |
1933...................................... |
124 |
363,700 |
27 |
82,930 |
1934...................................... |
83 |
251,761 |
12 |
50,800 |
1935...................................... |
71 |
188,665 |
21 |
54,400 |
Lånefondens ställning belyses av följande siffror:
1933 |
“/, 1934 |
«/„ 1934 |
“/, 1935 |
*>/„ 1935 |
||||||
Utestående fordringar........ |
289,329 |
19 |
283,366 |
14 |
289,575 |
37 |
280,969 |
57 |
277,687 |
51 |
Innestående å fonden........ |
60.670 |
81 |
66,633 |
86 |
60,424 |
63 |
69,030 |
43 |
72,312 |
49 |
350,000 |
— |
350,000 |
350,000 |
350,000 |
— |
350,000 |
— |
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 177•
Till dessa uppgifter angående fondens ställning må anmärkas, att å vissa
lån på grund av insolvens hos såväl låntagare som borgensmän förluster uppstått
för statsverket, varför vissa avskrivningar å fonden synas vara erforderliga.
Med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition (nr 221) till 1933 års riksdag
därom gjorda framställning beslöt riksdagen (skrivelse nr 244), att en särskild
statlig lånefond, benämnd lånefonden för ackordslön och förlagslån åt
hantverkare, skulle inrättas, från vilken fond — som skulle förvaltas av statskontoret
— finge av kommerskollegium beviljas ackordslån och förlagslån till
hantverkare och idkare av mindre industri i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet över handelsärenden den 17 mars 1933 angivna
grunder, varjämte riksdagen såsom kapital för nämnda fond å riksstaten
för budgetåret 1933/1934 bland utgifter för kapitalökning under rubrik:
Statens utlåningsfonder anvisade ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor,
att utgå av lånemedel.
Genom kungörelse den 9 juni 1933 (nr 355) fastställde Kungl. Maj:t därefter
allmänna villkor och bestämmelser för lån ur lånefonden för ackordslån
och förlagslån åt hantverkare.
Enligt denna kungörelse gällde för lån från fonden bland annat, att för
lånet skulle ställas säkerhet, som kommerskollegium funne sig kunna godtaga,
att, sedan lån innehafts under två år från första lyftningsdagen, en
femtedel av lånebeloppet skulle återbetalas under vart och ett av de därpå
följande fem åren, så att hela lånet bleve inom utgången av sjunde året tillfullo
guldet, att å lyftat, oguldet lånebelopp skulle erläggas årlig ränta från
lyftningsdagen med fyra och en halv procent, att ackordslån ej finge överstiga
ett belopp av 3,000 kronor, dock att, där rörelsens omfattning eller
andra särskilda omständigheter det föranledde, dylikt lån finge utgå med
högre belopp, dock högst 5,000 kronor samt att förlagslån icke i något fall
finge utgå med högre belopp än 3,000 kronor.
I denna kungörelse hava sedermera ändringar vidtagits genom kungörelser
den 29 december 1933 (nr 673) och den 24 maj 1934 (nr 184). Enligt sist
angivna kungörelse må även förlagslån numera, där särskilda omständigheter
det föranleda, utgå med högst 5,000 kronor.
Såsom kapitalökning för fonden har av 1934 års riksdag anvisats ett
belopp av ytterligare 1,000,000 kronor.
Angående ansökningsfrekvensen och antalet beviljade lån m. m. vid vissa
olika tidpunkter hänvisas till följande tabell:
«/lt 1933 |
“/, 1934 |
*‘/i, 1934 |
"/, 1935 |
«/„ 1935 |
|
Sammanlagda antalet inkomna ansökningar |
714 |
990 |
1,133 |
1,251 |
1,323 |
Sammanlagda antalet beviljade lån ...... |
236 |
455 |
521 |
566 |
599 |
Sammanlagda antalet avslagna ansökningar |
209 |
428 |
526 |
609 |
662 |
Sammanlagda antalet återkallade ansök-ningar ................................ |
5 |
7 |
14 |
18 |
22 |
Kungl. Maj.ts proposition nr 177•
5
Lånefondens ställning var vid samma tidpunkter följande:
1 |
“/„ 1933 |
“/, 1934 |
"/« 1934 |
«/. 1935 |
S1/xa 1935 |
|||||
Utestående fordringar........ |
484,700 |
_ |
926,400 |
_ |
1,082,300 |
_ |
1,169,700 |
_ |
1,239,735 |
59 |
Innestående å fonden........ |
515.300 |
— |
73,600 |
— |
917,700 |
— |
829,100 |
— |
759,064 |
41 |
1,000,000 |
— |
1,000,000 |
— |
2,000,000 |
— |
1,998,800 |
— |
1,998,800 |
— |
Med avseende å dessa uppgifter om fondens ställning må framhållas, att
14 låntagare under lånetiden försatts i konkurs. Av därav berörda lån —
15 stycken — hava 6 i sin helhet inbetalts. Huruvida och i vad mån förluster
å de återstående 9 av konkurser berörda lånen komma att uppstå för
statsverket är beroende på slutförandet av vederbörande konkursförvaltningar.
Vidare har i ett fall överenskommelse träffats om ackord, varvid förlust
uppstått för statsverket.
I förenämnda skrift av den 31 oktober 1935 har styrelsen för Sveriges liantverksorganisation
anfört i huvudsak följande:
Inrättandet av lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare
hade utgjort ett led i statsmakternas allmänna strävanden för motverkande av
den ekonomiska depressionen och åsyftat att ekonomiskt stödja av krisen
drabbade företagare inom hantverk och småindustri. Enligt styrelsens övertygelse
hade ifrågavarande statliga lånerörelse i dess nuvarande utformning
väl fyllt sitt ändamål och under en för näringslivet och för hantverket kritisk
tid varit till stort gagn för de talrika hantverkare, som åtnjutit förmånen av
lån ur fonden, och varit dem en god hjälp i deras strävanden att upprätthålla
sin rörelse. De svåra förhållanden, som å sin tid föranlett fondens inrättande,
vore emellertid numera icke längre för handen. De ekonomiska konjunkturerna
hade förbättrats. Den ekonomiska krisen såsom sådan hade i stort
sett övervunnits, även om verkningarna av densamma ännu gjorde sig kännbara
på många håll. Endast ett mindre antal företagare torde därför numera
uppfylla de tämligen restriktiva villkor, som gällde för erhållande av lån ur
fonden. Lånefrekvensen hade ock av denna orsak gått avsevärt tillbaka.
Oaktat det ekonomiska uppsvinget med de gynnsammare förhållanden, som
med detsamma inträtt även för hantverkets utövare, hade dessa fortfarande
stora svårigheter att kämpa med. Hantverkets tillbakagång vore alltjämt
ett beklagligt faktum. Ett av de spörsmål, som vid de strävanden, som påginge
för hantverkets höjande, främst framträdde, vore behovet av förbättrade kreditmöjligheter
för hantverkarna. Vid övervägande av de åtgärder å förevarande
område, som kunde ifrågakomma, hade inom styrelsen tanken väckts,
att ifrågavarande lånefond, vilken inrättats såsom en tillfällig stödåtgärd för
av en allmän ekonomisk kris drabbade hantverksutövare, skulle, sedan krisen
lättat, kunna tagas i anspråk för tillgodoseende av hantverkets normala kreditbehov,
och styrelsen hade för den skull velat hemställa, att Kungl. Majit
ville taga under övervägande, huruvida icke de ändrade förhållandena inom
näringslivet borde föranleda en ändring av bestämmelserna för ifrågavarande
lånefond i syfte att möjliggöra detta.
Frågan örn hantverkets kapitalförsörjning hade under årtionden sysselsatt
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 177-
hantverkarna och hantverkets organisationer. Denna fråga hade ock vid
åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas intresse. Redan år 1910
hade sålunda inrättats statens hantverkslånefond för utlämnande av lån till
hantverkare för inköp av maskiner och andra dyrbarare arbetsredskap. Från
hantverkets håll hade även tidigare framställning gjorts om inrättande av en
allmän statlig förlagslånefond för hantverkare, dock utan att denna framställning
lett till något positivt resultat. Såväl i motioner i riksdagen som i
samband med statliga utredningar hade gång efter annan påvisats hantverkets
kreditsvårigheter, med yrkande att åtgärder skulle vidtagas för tillgodoseende
av hantverkets kreditbehov. Svårigheterna för hantverkarna att erhålla för
rörelsen nödigt driftskapital hade de senaste åren undan för undan skärpts.
De dåliga tiderna hade givetvis inom hantverket liksom inom andra områden
inverkat menligt på kapitalbildningen. Härtill bomme att de senaste årens
utveckling å det tekniska området föranlett, att inom hantverksföretagen
ökade kapitalmedel kommit att bindas i de fasta anläggningarna, arbetsmaskiner,
redskap m. m., varför mindre blivit över till rörelsekapital. Även
torde det moderna näringslivet överhuvud ställa anspråk på ökade rörelsemedel.
Den skärpta konkurrensen hade gjort, att från allmänhetens sida
ökade fordringar kommit att ställas i fråga örn såväl lagerhållning som lämnande
av krediter. För hantverkarna själva hade det däremot ofta stött på
hinder att erhålla erforderlig kredit. Från affärsbankernas sida hade intresse
saknats för kreditgivning åt de mindre företagarna. I den mån krediter där
erhållits, hade dessa varit kortfristiga och huvudsakligen utgjorts av betungande
växelförpliktelser. Vid diskontering av kundväxlar hade ofta tillämpats
den praxis, att vederbörande icke utfått mer än en del av växelbeloppet,
medan återstoden spärrats å giro.
I de strävanden, som de senaste åren pågått för hantverkets befrämjande
och utveckling, hade det ock för hantverkets målsmän framstått såsom ett
önskemål av stor vikt och betydelse, att anstalter kunde träffas för möjliggörande
av mera långfristig kredit för utövare av hantverk och småindustri
till rimlig ränta. Enligt styrelsens mening skulle ifrågavarande lånefond med
fördel oell utan nämnvärda ändringar i fråga om organisationen av låneverksamheten
kunna läggas örn till en allmän statlig förlagslånefond för hantverk
och småindustri. Styrelsen ville i detta sammanhang erinra örn de ändrade
bestämmelser, som utfärdats beträffande den .statliga kreditverksamheten till
förmån för jordbrukare.
Låneverksamheten torde såsom hittills böra omhänderhavas av kommerskollegium.
Beträffande den närmare utformningen av de nya bestämmelser,
som bomme att bli erforderliga härför, vore styrelsen icke i tillfälle att framlägga
förslag. Styrelsen ville dock uttala, att verksamheten enligt styrelsens
mening bolde grundas å sunda ekonomiska principer. Härigenom torde ock
de bästa garantier erhållas mot förluster å verksamheten. Framför allt ville
styrelsen dock understryka vikten av att verksamheten icke lades så, att den
för hantverket bleve mera till skada än till nytta. Angeläget vore att långivningen
icke sköttes så, att genom lån åt ett företag vållades menliga verkningar
för andra företag. I första hand torde sålunda böra tillses, att lån
endast utlämnades till sådana företagare, som hade tillräckliga yrkeskvalifikationer
och förutsättningar i övrigt för att kunna bedriva sin rörelse. Som
regel syntes böra gälla, att lån icke beviljades andra än sådana företagare,
som under viss, icke alltför kort tid, förslagsvis minst tre år före ansökningstillfället,
bedrivit sin rörelse. Endast i sällsynta undantagsfall syntes böra
ifrågakomma, att lån utlämnades för startande av rörelse eller för nystartade
företag. I detta sammanhang finge omnämnas, hurusom det inom hant
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 177-
verket ingalunda vore ovanligt, att personer efter anställning inom yrket för
kortare tid etablerade sig såsom egna företagare för att därefter, om rörelsen
ginge mindre väl eller bättre utkomstmöjligheter yppade sig å annat håll,
återgå till tidigare anställning inom facket och nedlägga den egna rörelsen.
Svårigheterna i dylika fall att utöva kontroll över vederbörande läge i
öppen dag.
Av vikt vore vidare, att lån icke utlämnades till sådana företag, beträffande
vilka grundad anledning vore att antaga, att företaget bedreve osund prispolitik
eller eljest gjorde sig skyldigt till en på mindre hållbar kalkylation
grundad prissättning till förfång för andra företagare i branschen. Då i förekommande
fall lånebehovet kunde förmodas vara förorsakat av en tack vare
dylik prispolitik erhållen, i förhållande till företagets kapitalresurser alltför
högt uppdriven omsättning, borde enligt styrelsens mening detta utgöra
hinder för beviljande av lån. Överhuvud torde vara lämpligt, att föreskrifter
lämnades örn viss proportion mellan lånebelopps storlek och det i rörelsen
nedlagda egna kapitalet. Lånebeloppet torde vidare böra såsom enligt nu
gällande bestämmelser anpassas efter årsomsättningen i rörelsen.
Beträffande förfarandet i låneärendena syntes några förändringar av bestämmelserna
i stort sett icke erforderliga. Av flera orsaker vore det önskvärt,
att ansökningshandlingarna remitterades till Sveriges hantverksorganisation
för att bereda organisationen tillfälle avge yttrande. Detta förfaringssätt
hade hittills praktiserats i fråga om ackords- och förlagslånehandlingar.
Ändrade föreskrifter ifrågasattes icke i fråga om de säkerheter, som skulle
ställas för lån ur fonden. Ej heller påyrkades av styrelsen ändrade bestämmelser
angående amorteringstid och räntefot för de lån, som bomme att i
fortsättningen utlämnas. Då emellertid för de lån, som under de gångna krisåren
utlämnats, nog i åtskilliga fall torde komma att för låntagarna uppstå
svårigheter att inom den föreskrivna lånetiden, sju år, till fullo inlösa lånen,
ville styrelsen föreslå, att möjligheter bereddes vederbörande myndighet att i
ömmande fall medgiva utsträckning av amorteringstiden utöver denna tid.
Styrelsen ville i detta sammanhang erinra örn att beträffande de lån, som
av Kungl. Majit (socialdepartementet) utlämnats till olika företag ur anslaget
till lån till främjande av enskild företagsamhet, amorteringstiden i regeln satts
till tio år.
Under åberopande av vad sålunda anförts finge styrelsen hemställa, att
Kungl. Majit ville taga under övervägande att för lånefonden för ackordslån
och förlagslån åt hantverkare fastställa ändrade allmänna villkor och bestämmelser
i enlighet med de riktlinjer för en fortsatt låneverksamhet, styrelsen
tillåtit sig föreslå.
I berörda skrivelse den 31 januari 1936 redogör kommerskollegium — efter
att hava lämnat förenämnda av mig återgivna uppgifter rörande de båda
ifrågavarande lånefonderna — till en början för de principer, sorn av kollegium
tillämpats vid utlämnande av lån från lånefonden för ackordslån och
förlagslån åt hantverkare, och anför kollegium i detta hänseende följande:
Prövningen av låneansökningarna hade varit förenad med ganska stora
svårigheter, då kollegium icke varit i besittning av den för en dylik uppgift
önskvärda personkännedomen och ortskontakten. Viss kontakt med näringslivet
hade upprätthållits därigenom, att Sveriges hantverksorganisation plägat
beredas tillfälle avgiva yttrande över inkomna ansökningar. Beträffande
lånesökandc med rörelse i Stockholm hade beviljande av lån i allmänhet
föregåtts av en besiktning av det företag, för vilket lån söktes, av kollegii
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 177-
tekniske konsulent. Såsom allmän princip hade kollegium i anslutning till
de allmänna villkoren och bestämmelserna för lånefonden ansett sig böra
tillämpa den praxis, att lån i regel icke utlämnats till startande av företag
eller till helt nyetablerat sådant. Krav på att den rörelse, för vilken lån söktes,
skulle lia bedrivits viss fixerad tid för att kunna ifrågakomma till erhållande
av lån hade dock icke uppställts, utan hade avgörande träffats från fall till
fall efter de föreliggande individuella förhållandena. Kollegium hade vidare
icke ansett sig kunna underlåta att taga hänsyn till det av 1933 års riksdag
meddelade direktivet beträffande den låneverksamhet, som bedreves med det
av riksdagen beviljade anslaget till främjande av enskild företagsamhet, nämligen
att den hjälp, som lämnades ett företag, icke finge bliva ägnad medföra
arbetslöshet eller eljest menliga verkningar för ett annat företag.
Svårigheter hade förelegat vid bedömandet av de säkerheter, som erbjudits
för sökta lån. Angående de principer, som därvid borde tillämpas, innehölle
bestämmelserna för lånefonden allenast, att lån finge utlämnas mot säkerhet,
som kunde av kollegium godkännas. Frågan hade berörts i kollegii
den 7 mars 1933 avgivna utlåtande angående lånefondens inrättande, intaget
i propositionen därom (nr 221) till 1933 års riksdag. I nämnda utlåtande
hade kollegium efter erinran örn den året dessförinnan inrättade statliga stodig
neverksamheten till förmån för jordbrukets utövare uttalat, att för stödlånen
till hantverkarna borde uppställas samma krav å säkerheter, som tilllämpades
för motsvarande lån till jordbrukarna. Efter att ha redogjort för
de principer, som tillämpades vid de sist angivna lånen, hade kollegium därefter
angivit de säkerhetsformer, vilka kollegium ansett kunna ifrågakomma.
I anslutning till de av kollegium i nämnda utlåtande framförda synpunkterna
i ämnet hade av kollegium till efterrättelse fastställts följande bedömningsgrunder,
återgivna i de av kollegium fastställda anvisningarna för låneverksamheten:
''Större
krav ställas å säkerhetens beskaffenhet i fråga om högre lånebelopp
än i fråga örn lägre. Såsom säkerhet godtages företrädesvis borgen
samt fastighetsinteckning och förlagsinteckning. Såsom säkerhet godtages
icke avbetalningskontrakt å maskiner eller lösöreköpskontrakt. För att enbart
personborgen skall godtagas, fordras såsom regel, att borgen ställes av
två personer, som åtminstone tillsammans äro vederhäftiga för lånebeloppet.
Beträffande fastighetsinteckning torde fastighetens ändamål och beskaffenhet
vara avgörande för huru högt belåningen må ske i förhållande till taxeringsvärdet.
I fråga om bostadsfastigheter i städer och stadsliknande samhällen
torde såsom minimikrav komma att uppställas, att inteckningen ligger
inom 85 % av taxeringsvärdet. Belåningsvärdet av inteckningar i villafastigheter
samt verkstadsfastigheter torde bero av omständigheterna i varje
särskilt fall. Huruvida och inom vilka gränser förlagsinteckning kan godtagas
såsom säkerhet för lån ankommer på det uppskattade saluvärdet av
i rörelsen förefintliga maskiner, inventarier m. m. En svag säkerhet av exempelvis
borgen kan kompletteras med fastighetsinteckning eller med förlagsinteckning.
’
I fråga om säkerheterna finge i övrigt omnämnas, att kollegium beträffande
förlagsinteckningar, vilkas värde ur säkerhetssynpunkt i allmänhet
visat sig synnerligen svårbedömligt, på grundval av vunna erfarenheter efter
hand kommit att tillämpa den praxis, att belåningsvärdet av förlagsegendomen
icke beräknats högre än till högst 60 procent av det uppskattade saluvärdet
av i rörelsen förefintliga maskiner och övriga inventarier av beskaffenhet
att omfattas av förlagsinteckning.
Kommerskollegium erinrar härefter om, att frågan om statliga åtgärder
Kungl. Maj:ts proposition nr 177-
9
för tillgodoseende av hantverkets kreditbehov redan tidigare vid olika tillfällen
bragts inför riksdagen, och anför härutinnan följande:
I en vid 1933 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 123,
hade hemställts, att riksdagen ville anslå ett belopp av tio miljoner kronor
att utgå av lånemedel i och för upprättande av en avbetalningslånefond
för mindre jordbruk och småindustrier enligt i motionen närmare angivna
grunder. Motionen hade avstyrkts av statsutskottet (utlåtande nr 104) under
hänvisning, vad småindustrien beträffade, till inrättandet av nu ifrågavarande
lånefond för ackordslån och förlagslån åt hantverkare, och hade
icke föranlett någon riksdagens åtgärd.
Vid innevarande års riksdag hade i en inom andra kammaren väckt motion,
nr 322, hemställts om utredning och förslag rörande inrättande av en
lånefond för främjande av hem- och småindustri och därmed jämförlig
verksamhet.
Frågan hade slutligen även berörts av inom finansdepartementet tillkallade
sakkunniga ifråga om inrättande av ett institut för medellång och
långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. I sitt den 14 februari
1934 avgivna betänkande hade de sakkunniga (sid. 21) uppgivit sig ha konstaterat
en viss lucka i näringslivets kreditmöjligheter, föranledd därav att
bankerna på grund av lagstiftning och praxis vore oförmögna att tillmötesgå
anspråken på bunden kredit till fast ränta. Särskilt hade understrukits de
svårigheter, som synts föreligga för mindre och medelstora företag att erhålla
dylik kredit. Därest möjlighet bereddes näringslivet att erhålla bundna lån
på längre tid mot fast ränta, hade det icke synts osannolikt, att utvecklingen
inom produktionen skulle kunna såväl direkt som indirekt befrämjas. De
sakkunniga hade i anslutning härtill föreslagit inrättande av ett särskilt
institut för meddellång och långfristig kredit med uppgift att mot bankmässig
säkerhet utlämna bundna lån till företag inom näringslivet.
I en till 1934 års riksdag avlåten proposition (nr 260) angående inrättande,
i enlighet med de sakkunnigas förslag, av ett institut för medellång och
långfristig kreditgivning hade föredragande departementschefen understrukit
behovet av ett dylikt kreditinstitut. I enlighet med i propositionen gjord
hemställan hade riksdagen (skrivelsen nr 377) beslutat ställa medel till förfogande
för tecknande av aktier i det ifrågasatta kreditinstitutet ävensom att
teckna viss garanti för detsamma. Genom det beslutade kreditinstitutet, aktiebolaget
Industrikredit, vilket numera trätt i verksamhet, hade sålunda vissa
ökade kreditmöjligheter öppnats för den mindre företagsamheten. Om de
lånemöjligheter, som ytterligare stöde öppna för utövare av hantverk och
småindustri genom riksbankens avbetalningslånefond, syntes även böra i
detta sammanhang erinras.
Kommerskollegium fortsätter härefter sålunda:
Sveriges hantverksorganisations framställning ginge ut därpå, att lånefonden
för ackordslån och förlagslån åt hantverkare, tillkommen såsom ett led
i statsmakternas allmänna krispolitik de senaste åren och i syfte att bereda
stöd åt hantverkare, vilka på grund av krisen kommit i svårigheter, sedan
krisen nu lättat, skulle kunna tagas i anspråk för tillgodoseende av hantverkets
normala kreditbehov oell användas för utlämnande av förlagslån åt
hantverkare, som kunde vara i behov därav.
Såvitt kollegium kunde bedöma, hade ifrågavarande lånefond under den
lid, som den existerat, tillgodosett ett verkligt behov för landets idkare av
hantverk och mindre industri och på grund därav under en för denna företagargrupp
kritisk lid varit till stort gagn för densamma. Särskilt torde
detta lia varit fallet under fondens första verksamhetsår med dåvarande
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
tryckta läge å penningmarknaden och därav föranledda stora återhållsamhet
från bankernas sida i fråga om utlåningen. Genom lån ur fonden hade
eif icke ringa antal hantverkare bereus tillfälle att konvertera tyngande
växelskulder i mera långfristiga amorteringslån med lägre och fast räntesats
ävensom blivit utrustade med erforderligt kapital för sin rörelses fortsatta
bedrivande. Fondens största betydelse torde emellertid lia legat däri, att lån
ur densamma kunnat erhållas av företagare, vilka saknat möjligheter att
uppfylla de krav i fråga om säkerheter, som å andra håll uppställdes, och
på grund därav icke kunnat erhålla för rörelsen behövliga krediter.
Den numera inträdda allmänna konjunkturförbättringen hade medfört
gynnsammare förhållanden även för hantverket och dess utövare, med ökad
arbetstillgång, stegrad omsättning och förbättrat ekonomiskt resultat. För
hantverket torde dock, i enlighet med vad av hantverksorganisationen uppgåves,
trots det sålunda inträdda förbättrade läget, fortfarande betydande svårigheter
i olika avseenden kvarstå. Huruvida och i vad mån dessa svårigheter
kunde vara att hänföra till brist på kapital och otillfredsställande möjligheter
att erhålla krediter, vore det självfallet vanskligt för kollegium att göra något
bestämt uttalande om. Något statistiskt material rörande hantverkets
skuldbörda och dennas beskaffenhet och fördelning förefunnes icke. Av allt
att döma torde den rikliga penningtillgång, som för närvarande utmärkte
penningmarknaden, i varje lall för tillfället lia medfört vissa lättnader i
jämförelse med förhållandena tidigare i hantverkets kreditläge.
Att företagarna inom hantverket och den mindre industrien dock överhuvud
taget hade vissa svårigheter att få sina kreditbehov tillgodosedda,
funne kollegium påtagligt.
För hantverkets vidkommande torde tillkomsten av aktiebolaget Industrikredit
knappast hava medfört nämnvärt förbättrade kreditmöjligheter. Den
verksamhet, som utövades genom nämnda kreditinstitut, torde icke i första
hand vara avsedd för de lånesökande av den ringa storleksordning, till vilken
sökandena av lån ur kollega fonder i allmänhet hörde, vartill komme
att denna företagarekategori i allmänhet torde ha svårt att uppfylla de krav
i fråga örn säkerheterna, som där uppställdes. Av sistnämnda orsak torde
dessa företagare även merendels vara utestängda från möjligheter till lån
ur riksbankens avbetalningslånefond.
Företagarnas bristande förmåga att åstadkomma bankmässiga säkerheter
för de krediter, av vilka de vore i behov, torde i själva verket utgöra den
springande punkten i hantverkets och den mindre industriens kreditproblem.
Enligt kollegii åsikt skulle därför en fortsatt statlig lånerörelse, vid vilken
man sökte i främsta rummet taga sikte å låntagarnas egen kreditvärdighet
och upprätthölle i någon mån lindrigare fordringar i fråga örn säkerheterna
än som eljest tillämpades, bliva till stort gagn för hantverket och den mindre
industrien och kunna verksamt bidraga till främjandet av dessa näringsgrenar.
Principiellt intoge kollegium den ståndpunkten, att stor försiktighet
borde iakttagas då det gällde utvidgning av statens kreditgivning till enskilda
företagare samt att statsmedel icke borde annat än i särskilda undantagsfall
anlitas för ändamålet. Med hänsyn till de svårigheter i fråga
om kapitalförsörjningen, som otvivelaktigt förelåge för den företagarkategori,
för vilken ifrågavarande lånefond vore avsedd, och den stora betydelse
icke minst ur folkförsörjningssynpunkt densamma ägde, funne kollegium
motiverat, att ett fortsatt stöd av staten lämnades hantverket genom att
medel ställdes till förfogande för långivning till idkare av hantverk och mindre
industri å ungefär enahanda villkor som hittills, men för tillgodoseende
av hantverkets normala kreditbehov. Såsom ett ytterligare skäl härför
Kungl. Maj:ts proposition nr 177-
11
torde kunna åberopas den omläggning, som efter medgivande av 1935 års
riksdag (skrivelsen nr 244) kommit till stånd beträffande den motsvarande
statliga låneverksamhet, som upprätthölles till förmån för jordbrukets utövare.
Härom ville kollegium hänvisa till Kungl. Maj:ts kungörelser
den 7 juni 1935 (nr 276 och nr 277) respektive angående statens sekundärlånefond
för jordbrukare och örn lån till jordbrukare för genomförande av
ackord. Då kollegium sålunda ansåge sig böra förorda, att en omläggning
av låneverksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med hantverksorganisationens
förslag komme till stånd, förutsatte dock kollegium, att den fortsatta
låneverksamheten skulle i görligaste mån baseras på behovsprincipen,
d. v. s. läggas sålunda, att företagare, vilka syntes lia möjlighet att skaffa
säkerhet för lån i affärsbankerna, i allmänhet icke borde komma i åtnjutande
av lån. En viss garanti häremot torde kunna erhållas genom en lämplig
avpassning av räntefoten, för närvarande 4 Va procent.
Förbises borde dock icke de ökade risker, som vid långivningen uppgivandet
av kravet å bankmässig säkerhet självfallet måste medföra för
statsverket. Att förlustprocenten å en efter sådana linjer bedriven långivning,
även med iakttagande av all tänkbar försiktighet vid bedömandet av säkerheterna,
bleve större än eljest vid vanlig bankrörelse, torde icke kunna undvikas.
Vid övervägande av frågan på vad sätt en omläggning av låneverksamheten
borde äga rum hade kollegium nu funnit, att vissa olägenheter av praktisk natur
skulle var förenliga med en uppdelning av en utav kollegium bedriven fortsatt
låneverksamhet bland hantverkets utövare å två olika lånefonder, hantverkslånefonden
och den ifrågasatta förändrade förlagslånefonden, var och en reglerad
av särskilda författningar med i vissa punkter skiljaktiga bestämmelser.
För de nuvarande låneformerna gällde olika bestämmelser såväl beträffande
lånens amorteringstid, vilken vore för lån ur hantverkslånefonden 6 år men
för lån ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare 7 år,
som beträffande säkerheterna, där strängare villkor tillämpades i fråga örn
den förra typen av lån än för den senare.
I syfte att få till stånd enhetlighet i dessa punkter och för allmänheten
möjligast lättfattliga föreskrifter angående låneverksamheten funne kollegium
därför önskvärt, att en sammanslagning av de båda fonderna till en
enda lånefond verkställdes, samt att nya allmänna villkor och bestämmelser
för denna sålunda sammanslagna lånefond utfärdades.
Låneverksamheten torde böra omfatta tvenne låneformer, lån för anskaffning
av arbetsmaskiner, motorer och andra dyrbarare arbetsredskap
(maskinanskaffningslån) och lån till betalning av gäld och till rörelsekapital
(förlagslån). På grund av den ringa efterfrågan, som förekommit å
ackordslån, vilka såsom förut omnämnts för liela verksamhetstiden uppgått
till sammanlagt allenast 27, syntes denna lånefond kunna uteslutas från
den omlagda låneverksamheten. Hinder borde dock icke föreligga tor kollegium
att bevilja förlagslån för att underlätta genomförande av ackord.
Beträffande de principer, som skulle gälla för den med fonden förenade
utlåningsrörelsen, hade hantverksorganisationen framställt vissa yrkanden och
önskemål. Mot dessa önskemål hade kollegium i huvudsak icke något att
erinra. Desamma torde icke föranleda särskilda föreskrifter annat än vad
det gällde yrkandena, att såsom regel borde gälla att lån icke beviljades
andra än sådana företagare, som under viss icke alltför kort tid, förslagsvis
12
Kungl. Majlis proposition nr 177~
tre år före ansökningstillfället, bedrivit sin rörelse, samt att allenast i sällsynta
undantagsfall borde ifrågakomma lån för startande av rörelse eller
för nystartade företag.
På grund av det motsatsförhållande, som i detsamma intoges till sagda
yrkande, borde i detta sammanhang uppmärksammas ett av sociala jordutredningen
till Kungl. Majit den 12 december 1935 avgivet, till kollegium
genom remiss den 30 december 1935 för yttrande överlämnat betänkande
med förslag till åtgärder för att bereda ökade möjligheter för den mindre
bemedlade befolkningen på landsbygden att förena småbruk med hemindustri,
hantverk, hemslöjd och pälsdjursuppfödning. De sakkunniga hade i
betänkandet — efter att ha lämnat en redogörelse för nu gällande bestämmelser
för lånefonden och för hantverksorganisationens framställning om
ändringar i dessa —- förklarat sig vilja i princip ansluta sig till framställningen,
men med den ändringen, att lån borde ''såsom regel'' utgå jämväl
för igångsättande av ny rörelse och såsom hjälp för utvecklande av nystartade
företag. Såsom motivering härför hade de sakkunniga hänvisat till vad i deras
förslag anförts beträffande behovet av ökning av landsbygdens försörjningsmöjligheter
och hade de sakkunniga därefter anfört följande. Därest det
av utredningen framförda förslaget skulle kunna genomföras, erfordrades
givetvis lånemöjligheter framför allt till nya företagare. Någon fara för
att lån härigenom kunde komma att utlämnas till sådana företagare, som
ej hade tillräckliga yrkeskvalifikationer och förutsättningar i övrigt för att
kunna bedriva sin rörelse, torde ej behöva uppstå. Det vore nämligen meningen,
att den statliga hjälpen endast skulle komma sådana personer till
godo, som efter noggrann prövning befunnits hava tillräckliga kvalifikationer
för att kunna livnära sig på yrket, och lämnas endast i sådana fall,
(M de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten vore gynnsamma. I
fråga örn låneverksamheten hade sociala jordutredningen vidare framhållit,
att lånen borde tillhandahållas ej blott hantverkare utan även småindustriföretagare.
Till de senare borde räknas jämväl de, som ville yrkesmässigt
driva kaninuppfödning, pälsdjursavel o. dyl.
De varandra motsatta yrkanden, som ä nu angivna punkt framförts av
hantverksorganisationen och sociala jordutredningen, berörde ett synnerligen
ömtåligt och mycket omdebatterat spörsmål, nyetableringen inom hantverket.
Från hantverkets sida hade sedan årtionden tillbaka gång efter annan framförts
klagomål över den omfattande tillströmningen till hantverksyrkena i synnerhet
av personer utan tillräckliga kvalifikationer för yrkets bedrivande. En
allmän tillbakagång inom hantverket, gjordes det gällande, hade härav blivit
följden. Yrkesskickligheten inom hantverket hade avtagit. Den minskade
uppskattningen av yrkeskunskap och yrkesskicklighet hade ock haft till följd,
att konkurrensen mellan företagarna urartat till en tävlan örn lägsta pris
utan hänsyn till fullgott arbete. Hantverkets konkurrenskraft i förhållande
till industrien hade undergrävts och även den kunnigaste hantverkare hade
ofta att kämpa mot stora svårigheter för att hålla sin rörelse uppe och försörja
sig och sin familj. Av hantverkets organisationer hade gång efter
annan påyrkats skyddsåtgärder genom uppställande av legala kompetensvillkor
för rätt att idka hantverk.
Erinras borde i första hand därom, att ifrågavarande spörsmål hade varit
föremål för behandling i samband med den allmänna utredning, som i anslutning
till ett av kollegium den 24 oktober 1928 avgivet utlåtande av
Kungl. Majit den 25 februari 1931 igångsatts för revision av näringsfrihetsförordningen
och som avslutats genom proposition i ämnet (nr 41) till
1932 års riksdag. Av berörda proposition framginge, att utredningen i stort
sett bekräftat de uppgifter, som av hantverkets målsmän lämnats inför stats
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 177-
13
makterna angående de missförhållanden, som rådde inom hantverket. I propositionen
hade emellertid icke föreslagits några positiva åtgärder från statsmakternas
sida för undanröjande av angivna missförhållanden, och hade sålunda
därvid icke beaktats hantverkets önskemål om ändrad lagstiftning å
området. I anförande till statsrådsprotokollet i samband med propositionens
avlåtande hade föredragande departementschefen förklarat, att han väl bebeaktade
hantverkets svårigheter, men icke funne den väg, som av hantverkarnas
organisationer anvisats för svårigheternas avhjälpande, framkomlig.
Betydande resultat borde härutinnan kunna vinnas genom åtgärder av
hantverkarna själva och deras organisationer, genom samarbete och inbördes
överenskommelser för förverkligande av det mål, för vars uppnående
lagstiftningens ingripande påfordrades. Uppställande av legala villkor för
rätt till självständig yrkesutövning kunde departementschefen för sin del icke
tillstyrka.
Frågan hade härefter, senast i anledning av väckta motioner med yrkande
örn ny utredning örn införande av legala kompetensvillkor för rält till hantverksutövning,
varit föremål för behandling vid såväl 1934 som 1935 års
riksdagar. Sedan sistnämnda riksdag i skrivelse den 28 mars 1935 (nr 127)
hemställt örn förnyad utredning av frågan, hade med av Kungl. Maj:t den 9
januari 1936 lämnat bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats för verkställande
av utredning inom handelsdepartementet av nämnda och vissa andra
därmed sammanhängande frågor.
Utan att nu ingå på sociala jordutredningens förslag i övrigt — över förslaget
bomme kollegium att i annat sammanhang avgiva yttrande — ville kollegium
såsom sin mening uttala, att med hänsyn till de svårigheter, som
hantverket otvivelaktigt åsamkades genom alltför omfattande nyetablering,
ofta av företagare utan erforderlig yrkeskompetens, största försiktighet å
detta område borde iakttagas, så att icke staten lämnade sitt stöd för nyetablering
på sådant sätt, att det bleve till skada för hantverksnäringen. Troligt
vore emellertid icke, att ett medgivande i enlighet med de sakkunnigas
förslag till beviljande regelmässigt av lån även för nyetablering skulle medföra
nämnvärt omfattande kreditgivning för angivna ändamål, då den kategori
sökande, som skulle anmäla sig med dylika låneanspråk, enligt kollega
erfarenhet merendels bomme att vara helt i avsaknad av förmåga att
ställa säkerhet, varför de av denna orsak icke kunde ifrågakomma till erhållande
av lån. För egen del funne kollegium lämpligt, att den praxis, som
inom kollegium i nu angivna hänseende utbildats för prövningen av låneansökningar
med särskild lanke på de angivna förhållandena inom hantverket
— för vilken praxis redogörelse förut lämnats — måtte tillämpas även
i fortsättningen. På det att de villkor och bestämmelser för lånefonden,
som komme att utfärdas, måtte erbjuda stöd för denna praxis, vilken icke
medgåve lån för nyetablering annat än i undantagsfall, ville kollegium förorda,
att såsom villkor för låns beviljande uppställdes, att den lånesökande
under viss tid före ansökningstillfället, förslagsvis minst ett år, bedrivit sin
rörelse, dock med medgiven rätt för kollegium att i fall, då särskilda skäl
därtill kunde befinnas föreligga, bevilja lån till företagare, som bedrivit
sin rörelse kortare tid, eller till yrkesman, som avsåge att starta egen rörelse.
Sociala jordutredningens yrkande, att det måtte beredas möjligheter till lån
ur fonden liven för personer, som ville yrkesmässigt bedriva kaninuppfödning,
pälsdjursavel och dylikt, finge kollegium bestämt avstyrka. Dylik hantering
syntes näppeligen kunna betecknas såsom småindustri utan torde närmast
vara att hänföra till lantbrukets binäringar. Dess kredilfrågor torde
därför icke böra i nu förevarande sammanhang upptagas till behandling.
I fråga örn de nya villkor och bestämmelser, som borde meddelas för den
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 177-
fortsatta låneverksamheten, torde dessa, i vad de gällde de båda låneformerna, i
huvudsak böra utformas efter de bestämmelser, som nu gällde för motsvarande
lånetyper. För maskinanskaffningslånen syntes sålunda lämpligen böra fastställas
enahanda bestämmelser, som gällde lånen ur den nuvarande så kallade
hantverkslånefonden. Föreskrift torde böra lämnas, att lån finge för en och
samma låntagare uppgå till högst 10,000 kronor — föreskrift örn minimibelopp
torde icke vara erforderlig — och icke finge uppgå till mer än nio tiondelar
av den avtalade köpeskillingen för de för inköp avsedda eller redan inköpta
föremål, för vilkas betalande lån söktes. — Förlagslånen torde böra följa
ungefär samma bestämmelser, som gällde för de nuvarande lånen av samma
typ, med de avvikelser, som betingades av syftet med den ändrade låneverksamheten.
Föreskrift torde böra lämnas, att lånebelopp skulle anpassas efter
förhållandena i sökandens rörelse och i allmänhet e,j finge uppgå till högre
belopp än som motsvarade en fjärdedel av den genomsnittliga årliga omsättningen
under de senaste tre åren eller, där rörelse icke bedrivits under
sagda tid. under den tid rörelsen bedrivits. Maximibeloppet för förlagslån
torde såsom hittills böra vara 3,000 kronor, dock att, då rörelsens omfattning
eller andra särskilda omständigheter det föranledde, lån finge utgå med högre
belopp, högst 5,000 kronor.
Vidkommande säkerheten för lånen torde böra gälla samma bestämmelser
för båda låneformerna. Åt kollegium torde böra anförtros att verkställa
prövningen därav efter de grunder, som av kollegium fastställts. Såsom kollegium
förut framhållit torde vid prövningen av säkerheterna tillämpas i huvudsak
samma principer, som av kollegium uppställts för säkerheterna för
de nuvarande ackords- och förlagslånen. Amorteringstid och räntefot borde
självfallet sättas lika för båda låneformerna, amorteringstiden till förslagsvis
sex år, därav första året utan amortering, och räntefoten tills vidare till 41/2
procent, med skyldighet för låntagaren att framdeles vidkännas den höjning
av räntan, som Kungl. Majit med hänsyn till den effektiva medelräntan för
statens upplåning kunde finna gott bestämma.
Ett av kollegium enligt nu angivna grundlinjer utarbetat förslag till kungörelse
för den nya lånefonden, förslagsvis benämnd statens hantverkslånefond,
bifogades, i fråga örn förslagets allmänna föreskrifter finge kollegium
hänvisa till den förut givna allmänna motiveringen. I vad sagda föreskrifter
innefattade detaljbestämmelser för låneverksamhetens praktiska anordnande,
innebure desamma en viss avvikelse från motsvarande nu gällande föreskrifter.
Utformningen därav hade skett med ledning av den praxis, som inom
kollegium så småningom utbildat sig vid prövningen av ansökningar örn lån
ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare.
Beträffande de ackords- och förlagslån, som under de gångna krisåren beviljats,
hade hantverksorganisationen, under uppgift att för låntagarna i åtskilliga
fall torde komma att uppstå svårigheter att inom den föreskrivna
lånetiden, sju år, till fullo inlösa lånen, föreslagit, att möjligheter måtte beredas
vederbörande myndighet, d. v. s. kollegium, att i ömmande fall medgiva
utsträckning av amorteringstiden utöver denna tid. Organisationen hade i
samband därmed erinrat örn att beträffande de lån, som av Kungl. Majit
(socialdepartementet) utlämnats till olika näringsföretag ur anslaget till lån
till främjande av enskild företagsamhet, amorteringstiden i regeln satts till
tio år. Kollegium biträdde organisationens ansökan i denna del.
Kommerskollegii skrivelse utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
dels besluta inrättande av en statlig utlåningsfond, benämnd statens hantverkslånefond,
Kungl. Maj.ts proposition nr 177-
15
dels besluta såsom kapital till den inrättade lånefonden överföra de tillgångar,
som vid ingången av budgetåret 1936/1937 förefinnas å lånefonden för
befrämjande av hantverk och därmed jämförlig mindre industri samt å lånefonden
för ackordslån och förlagslån åt hantverkare,
dels medgiva, att av riksdagen beviljade anslag för kapitalökning å sistnämnda
fonder, vilka vid sagda tidpunkt återstå oanvända, må tagas i anspråk
såsom kapitalökning å den nyinrättade lånefonden,
dels medgiva, att ur sagda lånefond må av kommerskollegium beviljas lån
till hantverkare och idkare av mindre industri i huvudsaklig överensstämmelse
med av kollegium nu angivna grunder,
dels ock medgiva rätt för kollegium att för lån, beviljade ur lånefonden
för ackordslån och förlagslån åt hantverkare, i särskilda fall bevilja utsträckning
av tidigare fastställd amorteringstid intill högst tio år från lånets lyftande.
Det av kommerskollegium utarbetade förslaget till kungörelse angående
statens hantverkslånefond torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll.
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 25 februari 1936 erinrat därom,
att i samband med avgivande av proposition (nr 221) till 1933 års riksdag
angående vissa åtgärder till stöd åt hantverket föredragande departementschefen
framhållit, att han i fråga om den då föreslagna lånefonden för ackordslån
och förlagslån åt hantverkare förutsatte, att denna stödaktion skulle bliva
allenast av temporär natur och att densamma skulle komma att avvecklas,
så snart det dåvarande krisläget det medgåve. Statskontoret delade den uppfattning,
åt vilken departementschefen sålunda givit uttryck, och funne från
denna utgångspunkt, att ett genomförande av det nu framlagda förslaget,
varigenom denna låneverksamhet skulle, om ock med delvis ändrat syfte,
komma att fortbestå, måste ingiva vissa betänkligheter. Kommerskollegium
hade emellertid ansett sig kunna konstatera, att stora svårigheter för företagarna
inom hantverket och den mindre industrien att få sina kreditbehov
tillgodosedda alltjämt förefunnes. Även örn kollegium ansett stor försiktighet
böra iakttagas, då det gällde utvidgning av statens kreditgivning till
enskilda företagare, hade kollegium därför funnit motiverat, att fortsatt stöd
av staten genom anlitande av kapitaltillgångarna å lånefonden för ackordslån
och förlagslån åt hantverkare lämnades hantverket.
Med hänsyn härtill och med beaktande av de synpunkter i övrigt kollegium
anlagt på förevarande spörsmål ansåge sig statskontoret icke böra göra
erinran mot att åtgärder vidtoges för ett genomförande av kollegii förslag,
varvid dock i följande avseende en modifikation syntes påkallad.
Kollegium hade föreslagit, att möjlighet borde förefinnas att bevilja förlagslån
jämväl för att underlätta genomförande av ackord. Härigenom skulle
även den nya fonden erhålla en i viss mån kristidsbetonad karaktär, vilket
i fråga örn en statlig utlåningsfond, avsedd att fylla ett mera permanent behov,
knappast kunde anses lämpligt. Statskontoret kunde därför icke bi
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 177-
träda förslaget i denna del utan föresloge, att 1 § sista stycket i det framlagda
kungörelseförslaget modifierades i förevarande hänseende.
Statskontoret har i övrigt uttalat följande:
I fråga om säkerhet för lån ur den nya fonden hade föreslagits, att prövningen
skulle anförtros åt kommerskollegium och företagas efter de grunder,
som av kollegium kunde fastställas. Därvid hade förutsatts, att i huvudsak
skulle tillämpas samma principer, som följts i fråga om säkerhet för de
nuvarande ackords- och förlagslånen. En redogörelse för de bedömningsgrunder,
som i detta fall tillämpats, hade lämnats i förslaget. Statskontoret
ville framhålla, att även om fordran å fullt bankmässig säkerhet måhända
knappast kunde uppställas, därest låneverksamheten skulle fylla det därmed
avsedda syftet, någon skärpning av de av kollegium vid säkerhetsprövningen
tillämpade principerna dock borde kunna ifrågasättas.
Kommerskollegium hade utgått ifrån att, där ej särskilda skäl annat föranledde,
lån ej skulle utlämnas till andra företag än sådana, som ägt bestånd
under minst ett år. Statskontoret ställde sig tveksamt inför denna begränsning
av möjligheterna att erhålla hantverkslån. Med hänsyn emellertid till
vad kollegium anfört till stöd för en sådan begränsning och då enligt förslaget
möjlighet dock skulle stå öppen att i särskilda fall bevilja lån även
till yrkesman, som avsåge att starta egen rörelse, hade statskontoret icke
ansett sig böra göra någon direkt erinran i detta avseende.
Slutligen ville statskontoret framhålla, att ämbetsverket icke funnit anledning
till erinran mot det av kollegium framställda förslaget att beträffande
lån, beviljade ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare,
tidigare fastställd amorteringstid måtte i särskilda fall kunna utsträckas intill
högst tio år från lånets lyftande.
Departements- Den genom beslut av 1933 års riksdag inrättade lånefonden för ackordslån
cfte/en. Qch förlagslån åt hantverkare har utgjort ett led i statsmakternas allmänna
strävanden för motverkande av den då rådande ekonomiska krisen och närmast
åsyftat att ekonomiskt stödja av krisen drabbade företagare inom hantverk
och småindustri. Den stödaktion från statens sida, som genom nämnda
fonds inrättande igångsattes, avsågs att bliva allenast av temporär natur
och att alltså avvecklas, så snart krisläget det medgåve. Av den lämnade
redogörelsen framgår, att hantverkets och den mindre industriens ekonomiska
läge till följd av förenämnda år 1933 vidtagna statsåtgärder och
den allmänna konjunkturförbättringen ej oväsentligt förbättrats. Betydande
svårigheter i form av brist på kapital och otillfredsställande möjligheter att
erhålla krediter förefinnas emellertid alltjämt för många av dessa näringars
utövare. Med hänsyn härtill har styrelsen för Sveriges hantverksorganisation
väckt fråga om vidtagande av särskilda åtgärder för möjliggörande av
mera långfristig kredit för utövare av hantverk och mindre industri till rimlig
ränta. Kommerskollegium har biträtt den gjorda framställningen i ämnet
och även statskontoret har ansett sig icke böra göra någon erinran mot att
åtgärder vidtagas i ifrågavarande syfte.
I likhet med kommerskollegium finner jag det angeläget, att åtgärder
nu vidtagas i syfte att utövare av hantverk och mindre industri må beredas
bättre möjligheter för tillgodoseende av normala kreditbehov.
Kungl. Mdj.ts proposition nr 177.
17
I fråga om formen för ett statsingripande i detta syfte biträder jag kommerskollegii
förslag, som innebär, att de nu bestående två lånefonder, som
inrättats för hantverkets behov, nämligen lånefonden för befrämjande av
hantverk och mindre industri samt lånefonden för ackordslån och förlagslån
åt hantverkare, sammanslås till en fond, benämnd statens liantverkslånefond.
Det förslag till närmare bestämmelser för den nya lånefonden, som av
kommerskollegium upprättats, bygger i huvudsak på de bestämmelser, som
nu gälla dels för lån ur den nuvarande hantverkslånefonden och dels för förlagslån
ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare.
Enligt kommerskollegii förslag må idkare av hantverk och därmed jämförlig
mindre industri kunna ur statens hantverkslånefond tilldelas lån dels
för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer eller andra dyrbarare arbetsredskap
(maskinanskaffningslån) dels ock till betalning av gäld eller till rörelsekapital
(förlagslån). Ehuru någon motsvarighet till de nuvarande ackordslånen
icke förefinnes enligt det nya förslaget förutser detta dock beviljande
av förlagslån för genomförande av ackord.
Kollegium föreslår vidare, att den rörelse, som skall kunna ifrågakomma
till erhållande av lån, såsom regel bör hava ägt bestånd under minst ett år.
För lån, som lämnas, skall enligt kollegii förslag ställas säkerhet, som kollegium
anser sig kunna godtaga. För det första året efter låns utbekommande
föreslås amorteringsfrihet. Därefter sker återbetalning med en femtedel
årligen under nästföljande fem år. Å lyftat lånebelopp skall erläggas årlig
ränta från lyftningsdagen efter 4.5 procent med skyldighet för låntagare att
framdeles vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj:t med hänsyn
till den effektiva medelräntan för statens upplåning kan finna gott bestämma.
Kommerskollegium har slutligen hemställt om medgivande för kollegium
att för lån, beviljade ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare,
i ömmande fall bevilja utsträckning av den för dylika lån fastställda
amorteringstiden av sju år intill högst tio år från lånets lyftande.
Mot vad kommerskollegium sålunda föreslagit har jag funnit anledning lill
erinran endast i följande två hänseenden. På av statskontoret framhållna
skäl anser jag, att lån icke bör utlämnas för främjande av ackordsuppgörelser
med borgenärer (§ 1 sista stycket och § 6, första stycket, andra punkten
i förslaget till kungörelse) samt att förlagslån sålunda — i överensstämmelse
med vad Sveriges hantverksorganisation i sin förevarande framställning för
sin del förutsatt — må utgå endast för beredande av rörelsekapital. .lag anser
mig vidare ej kunna tillstyrka den av kommerskollegium föreslagna föreskrift
ifråga örn förutsättningarna för erhållande av lån, som innebär att
lån i regel ej må lämnas till andra företag än sådana, som ägt bestånd under
minst ett år. Den av kollegium i detta hänseende föreslagna bestämmelsen,
$ 5 mom. b, torde sålunda böra utgå ur författningsförslaget.
Den lånefond, som för ifrågavarande utlåningsverksamhet bör komma lill
stånd, lärer böra stå under statskontorets förvaltning. Omhänderhavandet
av själva låneverksamheten torde böra uppdragas åt kommerskollegium.
Bihang lill riksdagens protokoll 19116. 1 sami. Nr 177. V
18
Kunert- Maj:ts proposition nr 177.
På sätt kommerskollegium föreslagit torde såsom kapital till den nya lånefonden
böra överföras de tillgångar, som vid ingången av budgetåret 1936/
1937 förefinnas å de nuvarande båda lånefonderna. Såsom kapitalökning å
den nya lånefonden torde jämväl få tagas i anspråk vad vid sagda tidpunkt
återstår oanvänt av utav riksdagen beviljat anslag till kapitalökning å lånefonden
för ackordslån och förlagslån åt hantverkare.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
dels besluta, att en särskild statlig lånefond, benämnd »statens
hantverkslånefond», skall inrättas, från vilken fond —
som skall förvaltas av statskontoret — må av kommerskollegium
beviljas lån åt idkare av hantverk och därmed jämförlig
mindre industri för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer
eller andra dyrbarare arbetsredskap (maskinanskaffningslån)
och till rörelsekapital (förlagslån) i huvudsaklig
överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angivna grunder,
dels besluta såsom kapital till nämnda fond överföra de
tillgångar, som vid ingången av budgetåret 1936/1937 förefinnas
å lånefonden för befrämjande av hantverk och därmed
jämförlig mindre industri samt å lånefonden för ackordslån
och förlagslån åt hantverkare;
dels medgiva, att vad som vid sagda tidpunkt återstår oanvänt
av utav riksdagen beviljat anslag för kapitalökning å
sistnämnda fond må tagas i anspråk såsom kapitalökning å
den nya lånefonden,
dels ock medgiva, att för lån, beviljade ur lånefonden för
ackordslån och förlagslån åt hantverkare, må i särskilda fall
beviljas utsträckning av tidigare fastställd amorteringstid
intill högst tio år från lånets lyftande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Sehlberg.
Kungl. May.ts proposition nr 177.
19
Bilaga.
Av kommerskollegium upprättat förslag
till
kungörelse angående statens hantverkslånefond.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Idkare av hantverk och därmed jämförlig mindre industri må, i den ordning
och på de villkor, som i denna kungörelse föreskrivas, av kommerskollegium
kunna tilldelas lån ur statens hantverkslånefond
dels för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer eller andra dyrbarare arbetsredskap
(maskinanskaffning slån ),
dels ock till betalning av gäld eller till rörelsekapital (förlagslån).
2 §-
Maskinanskaffningslån må uppgå till högst nio tiondelar av köpeskillingen
för de maskiner eller redskap, för vilkas betalande lån sökes, och må ej
överstiga 10,000 kronor.
3§.
Storleken av förlagslån skall anpassas efter förhållandena inom den yrkesgren,
rörelsen avser, men må i allmänhet ej uppgå till högre belopp än som
motsvarar en fjärdedel av sökandens genomsnittliga årliga omsättning under
de senaste tre åren eller den kortare tid, varunder rörelsen bedrivits. En
och samme låntagare må ej undfå lån till högre belopp än 3,000 kronor eller,
där beviljande av lån till högre belopp av särskilda skäl finnes påkallat,
5,000 kronor.
4 §•
Ansökan om hantverkslån skall ställas till kommerskollegium och dit ingivas
inom tid, som av kollegium kungöres. Ansökan, som skall vara avfattad
enligt av kollegium fastställt formulär, skall angiva önskat lånebelopp,
det ändamål, för vilket lånet är avsett att användas, samt innehålla
uppgift å den säkerhet, som av sökanden för lånet erbjudes. Vid ansökan
skola fogas uppgifter i de hänseenden, som jämlikt 2, 3 och 5 §§ skola ligga
till grund för prövning av ansökningen.
Ansökan bör vara åtföljd av intyg örn sökandens lämplighet för erhållande
av lån, utfärdat av person i statlig, kommunal eller kyrklig ämbets- eller
förtroendeställning i orten. Kollegium må därutöver införskaffa yttrande
från myndigheter ävensom från sammanslutning inom hantverket.
5 §•
Vid prövning av ansökning örn lån har kommerskollegium att tillse, att
a) lån ej beviljas i andra fall än där ett verkligt behov föreligger för företagets
finansiering med hjälp av hantverkslån;
b) där ej särskilda skäl annat föranleda, lån ej lämnas till andra företag
än sådana, som ägt bestånd under minst ett år;
c) säkerhet ställes för lånet, som kollegium anser sig kunna godtaga.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 177-
6 §.
Beträffande beviljat lån äger kommerskollegium fastställa de särskilda
villkor för lånebeloppets lyftande och åtnjutande, som må finnas påkallade
i syfte att trygga beloppets användande till avsett ändamål. Därvid må föreskrivas,
att lånebelopp helt eller delvis må utbetalas till viss angiven borgenär.
Beviljat lån utbetalas av kommerskollegium.
7 §•
Av låntagare lyftat lån skall, sedan det innehafts under ett år från forsta
lyftningsdagen, enligt av kommerskollegium fastställd amorteringsplan återbetalas
med en femtedel årligen, så att inom utgången av sjätte året lånet
tillfullo guldits. Låntagaren äger dock att före lånetidens utgång inbetala
ogulden del av lånebeloppet. Inbetalning av lånebelopp skall verkställas till
kommerskollegium.
8 §•
Å lvftat lånebelopp skall erläggas årlig ränta från lyftningsdagen efter
fyra och en halv procent, dock med skyldighet för låntagaren att framdeles
vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Majit med hänsyn till den effektiva
medelräntan för statens upplåning kan finna gott bestämma. Därest
till betalning förfallet kapitalbelopp icke inom åtta dagar efter förfallodagen
guldits, är låntagaren skyldig att å det förfallna beloppet erlägga sex procent
årlig ränta från förfallodagen, till dess betalning sker.
9 §. . s
Kommerskollegium äger att förklara lånet eller vad därav återstår oguldet
vara till återbetalning genast förfallet, om
a) låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets beviljande;
b) låntagaren icke erlägger likvid inom åtta dagar från förfallodagen eller
eljest försummar att fullgöra något för lånets åtnjutande uppställt villkor;
c) kommerskollegium under lånetiden skulle finna, att den ställda säkerheten
icke längre kan av kollegium godtagas;
d) sådana förhållanden äro för handen, att låntagaren, med hänsyn till
det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
detsamma.
10 §.
Låntagare skall, i den omfattning, kommerskollegium kan komma att påfordra,
bereda av kollegium utsett ombud tillfälle att besiktiga företaget och
taga del av dess räkenskaper med tillhörande verifikationer.
11 §•
Finner kommerskollegium, att avskrivning av fordran på grund av utlämnat
lån bör äga rum, skall frågan därom underställas Kungl. Majit.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1936, från och med vilken dag
kungörelsen den 17 juni 1916 (nr 230) angående ändrade bestämmelser för
lån från fonden för befrämjande av hantverk och därmed jämförlig mindre
industri samt kungörelsen den 9 juni 1933 (nr 355) angående allmänna^ villkor
och bestämmelser för lån ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt
hantverkare, med däri sedermera vidtagna ändringar, skola upphöra att gälla;
dock att vad i sistnämnda båda kungörelser stadgas fortfarande skall
äga tillämpning i fråga örn sådana jämlikt berörda föreskrifter beviljade lån,
som utestå oguldna efter sagda tidpunkt.
Har beträffande före den 1 juli 1936 gjord ansökan om lan ur någon av
sistnämnda båda fonder beslut ej meddelats före nämnda dag, skall den nya
kungörelsen tillämpas å ärendet.__
366450. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.