Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

1

Nr 174.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar
i gällande avlöning sreglementen för nyreglerade
verk; given Stockholms slott den 6 mars 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,
jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, av befolkningskommissionen väckt fråga örn vissa
ändringar i gällande avlöningsbestämmelser för nyreglerade verk, avseende
kvinnliga befattningshavares tjänstgörings- och avlöningsförhållanden. Departementschefen
anför därvid följande:

I 4 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451, jfr 1925 nr 270) för
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 174. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

den civila statsförvaltningen (i det följande benämnt »allmänna civilförvaltningens
avlöningsreglemente»), stadgas följande:

»Kvinnlig innehavare av ordinarie befattning vare, därest hon har vårdnad
om barn under 15 år, skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
i fråga om fullständig eller partiell tjänstledighet, som vederbörande
myndighet eller, där denna saknar behörighet att meddela tjänstledigheten,
Kungl. Majit med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande finner
nödigt meddela.»

Motsvarande föreskrift återfinnes såsom 4 § i ett vart av avlöningsreglementena
den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, den 9 juni 1922 (nr
379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten, den 21 maj 1926 (nr 177)
för förste provinsialläkare och provinsialläkare samt den 15 juni 1934 (nr
303) för tjänstemän vid domänverket.

I 16 § 1 mom. allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente stadgas
att tjänsteman, därest han av behörigen styrkt sjukdom —- såvitt fråga icke
är om sjukdom till följd av olycksfall i tjänsten — hindras att tjänstgöra,
äger åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg under
högst så lång tid av ett och samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom
tillika med semester eller därmed jämförlig ledighet icke överstiger 45 dagar.
För tid därutöver skall tjänstemannen, så framt ej Kungl. Majit för särskilt
fall finner skäl annorlunda medgiva, av lönen avstå ett visst för dag beräknat
belopp (s. k. A-avdrag).

Vad sålunda stadgats äger enligt sista stycket av samma moment icke tilllämpning
å sjukdom, som står i samband med havandeskap eller barnsbörd.

Motsvarande föreskrifter återfinnas under 17 § 1 mom. i kommunikationsverkens
och domänverkets avlöningsreglementen, under 14 § 1 mom. i lotsoch
fyrstatens avlöningsreglemente samt under 13 § 1 mom. i avlöningsreglementet
för förste provinsialläkare och provinsialläkare.

Såsom av det nyss anförda framgår, äga de i avlöningsreglementena meddelade
bestämmelserna beträffande avlöning vid sjukdom icke tillämpning å
sjukdom, som står i samband med havandeskap eller barnsbörd. För sådan
sjukdom hava — med undantag dock för förste provinsialläkare och
provinsialläkare — särskilda föreskrifter av Kungl. Majit meddelats i tilläggsbestämmelser
lill vederbörande avlöningsreglementen, därvid stadgats,
att kvinnlig befattningshavare skall vid ledighet på grund av behörigen styrkt
sjukdom, som står i samband med havandeskap eller barnsbörd, i löneavseende
avstå ett visst, likaledes för dag beräknat belopp (s. k. B-avdrag). 1

1 tilläggsbestämmelserna till ifrågavarande avlöningsreglementen äro jämväl
särskilda föreskrifter meddelade i fråga om avlöning åt kvinnlig befattningshavare
under ledighet för havandeskap. I sådant hänseende gäller, att
befattningshavaren under en tid av högst tre månader skall vid ledigheten
avstå ett visst för dag beräknat belopp (s. k. C-avdrag). I den mån ledig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

3

heten överstiger tre månader, är befattningshavaren skyldig avstå samtliga
löneförmåner (s. k. D-avdrag).

I fråga om storleken av de olika förberörda tjänstledighetsavdragen gäller,
att avdragen utgå efter en progressiv skala med belopp, vilka beträffande
A-avdraget utgöra lägst 14 % (l:a löneklassen) och högst 33 % (33:e löneklassen)
av lönen å A-ort, exklusive dyrtidstillägg. B-avdraget utgör efter
samma beräkningsgrunder lägst 36 °/o och högst 49 % av lönen och C-avdraget
lägst 58 °/o och högst 65 % av lönen. D-avdraget utgör slutligen,
såsom redan angivits, hela lönen jämte förekommande personligt lönetilllägg,
personlig lönefyllnad och kallortstillägg.

Till närmare belysning av innebörden i sålunda gällande regler må återgivas
följande sammanställning, utvisande de olika avdragens storlek för löneklasserna
1—15, i vilka det övervägande flertalet kvinnliga befattningshavare
i statens tjänst äro placerade, ävensom grundlönen för dag (V360 av grundlönen
å A-ort) i nämnda löneklasser: I

Löne-

klass

11360

av

grund-lönen å
A-ort

A-

avdrag

B-

avdrag

C-

avdrag

D-

avdrag1

Löne-

klass

1/m 0

av

grund-lönen å
A-ort

A-

avdrag

B-

avdrag

C-

avdrag

D-

avdrag1

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

1

4: 16

0: 60

1: 50

2: 40

4: 16

9

6: 83

1:40

2: 70

4:05

6: 83

2

4: 50

0: 70

1: 65

2: 60

4: 50

10

7: 16

1: 50

2: 90

4: 30

7: 16

3

4: 83

0: 80

1: 80

2: 80

4: 83

11

7: 58

1:65

3: 10

4:55

7: 58

4

5: 16

0: 90

1: 95

3: —

5: 16

12

8: —

1: 80

3: 30

4: 80

8: —

5

5: 50

1: —

2: 10

3: 20

5: 50

13

8: 50

1: 95

3: 55

5: 10.

8:50

6

5: 83

1: 10

2:25

0: 40

5: 83

14

9: —

2: 10

3: 80

5: 50

9: —

7

6: 16

1:20

2: 40

3: 60

6: 16

15

9: 58

2: 30

4: 05

5: 90

9: 58

8

6: 50

1:30

2: 55

3:80

6: 50

1 Belöpande å grundlönen.

I fråga örn befattningshavare, lydande under avlöningsreglementena för
lots- och fyrstaten samt för förste provinsialläkare och provinsialläkare, förete
tjänstledighetsavdragen i de olika löneklasserna vissa skiljaktigheter i
förhållande till vad i det föregående angivits, beroende på olikheter i löneplanernas
konstruktion.

Frågan örn den gifta kvinnans ställning i statstjänsten har under olika tidsskeden
bedömts på olika sätt. I stora drag synes utvecklingen kunna karakteriseras
sålunda, att staten till en början intog en bestämt avvisande hållning
gent emot gift kvinnas användning över huvud taget i statstjänst, att därefter
följde en mellanperiod, under vilken möjlighet för gift kvinna att innehava
dylik tjänst steg för steg öppnades i ökad omfattning, samt att numera i
princip gäller, att gift kvinna är likställd med den ogifta i fråga örn behö -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

righet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. Sålunda göres i
1923 års behörighetslag icke någon åtskillnad mellan gift och ogift kvinna.

Men har alltså själva principen om likställdhet numera vunnit statsmakternas
godkännande, kvarstå dock i avlöningsförfattningarna vissa stadganden,
som speciellt taga sikte på gifta kvinnor och vilka varit avsedda att giva
staten som arbetsgivare ett medel till minskning av de olägenheter ur tjänstesynpunkt,
som anställning av gift kvinna befarats kunna medföra. Hit höra
den i det föregående berörda undantagsbestämmelsen om skyldighet för
kvinnlig befattningshavare med vårdnad om barn under 15 år att ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter i fråga om fullständig eller partiell tjänstledighet,
som vederbörande myndighet kan finna nödigt meddela, ävensom
undantagsbestämmelsen beträffande sjukdom, som står i samband med havandeskap
eller barnsbörd.

I skrivelse den 15 november 1935 har bcfolkningskommissionen föreslagit,
att nyssnämnda undantagsbestämmelser i avlöningsreglementena skulle upphävas.
Tillika har kommissionen framlagt förslag angående bättre avlöningsförmåner
åt kvinnlig befattningshavare under ledighet för havandeskap.

Häröver hava infordrade utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten
den 10 januari, järnvägsstyrelsen den 11 januari, telegrafstyrelsen den 16
januari, generalpoststyrelsen den 17 januari, medicinalstyrelsen den 17 januari,
kommunikationsverkens lönenämnd den 18 januari, pensionsstyrelsen den
21 januari, domänstyrelsen den 21 januari, vattenfallsstyrelsen den 22 januari,
allmänna civilförvaltningens lönenämnd den 22 januari, statskontoret den
25 januari samt socialstyrelsen den 31 januari 1936.

Jag övergår nu att redogöra för innehållet i kommissionens skrivelse samt
de avgivna utlåtandena.

Borttagande av bestämmelserna om tvångsvis meddelad tjänstledighet. Vad

först angår frågan om skyldighet för kvinnlig befattningshavare, vilken
har vårdnad om minderårigt barn, att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
i fråga örn fullständig eller partiell tjänstledighet, som vederbörande myndighet
kan finna nödigt meddela, har befolkningskommissionen meddelat,
att kommissionen avlåtit skrivelser till generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, generaltullstyrelsen och riksräkenskapsverket
med förfrågan dels om och i vad mån restriktiva åtgärder
beträffande kvinnliga befattningshavare med vårdnad örn barn vidtagits
inom respektive verks förvaltningsområden med stöd av 4 § i vederbörande
avlöningsreglemente, dels huruvida vederbörande verks styrelse ansåge paragrafens
bibehållande vara motiverat av något statens intresse.

Av myndigheternas svar å denna förfrågan inhämtas följande.

Generalpoststyrelsen meddelar, att inom postverket hittills icke uppstått
något behov av restriktiva åtgärder i berört hänseende och att sådana åtgärder
alltså ej heller vidtagits. Efter den erfarenhet, som sålunda vunnits, hade

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

5

styrelsen intet stöd för den uppfattningen, att bibehållandet av 4 § avlöningsreglementet
vore av behovet påkallat.

Telegrafstyrelsen framhåller, att restriktiva åtgärder av det slag, som i
4 § avsåges, inom telegrafverket vidtagits endast i ett fall och då i fullt samförstånd
med vederbörande befattningshavare. Paragrafen i fråga kunde sålunda
icke sägas hava varit direkt behövlig för telegrafverkets vidkommande.
Den föreliggande frågan kunde emellertid betraktas även ur en annan synpunkt.
De gifta kvinnliga tjänstemännen vid telegrafverket begärde i stor
utsträckning tjänstledighet under längre tidsperioder med åberopande av
vårdnaden om barn, och styrelsen bade plägat bevilja dylika ledigheter i all
den omfattning, som tillgången på vikariatspersonal medgivit, varvid styrelsen
funnit stöd härför i den omhandlade 4 § i avlöningsreglemcntet. Förefintligheten
av denna paragraf kunde sålunda sägas hava för styrelsen underlättat
beviljandet av sådana ledigheter av nu ifrågavarande slag, som av humanitära
skäl ansetts böra komma till stånd. Borttoges paragrafen i fråga
utan att ersättas av annan föreskrift, som reglerade hithörande förhållanden,
så kunde det befaras, att vårdnaden örn barn ånyo komme att betraktas såsom
statsintresset så ovidkommande, att hänsyn icke längre kunde tagas till
mödrarnas speciella behov av ledighet under barnens tidigaste år. För de
kvinnliga tjänstemännen kunde detta icke innebära någon fördel. Uteslutet
vöre icke heller, att en kvinnlig tjänsteman, som förvägrades begärd ledighet
för övervakande av barnens fostran under de spädare åren, finge sitt intresse
så splittrat mellan tjänsten och hemmet, att såväl hon själv som tjänsten
bleve lidande härpå.

Styrelsen ville med det sagda hava framhållit, att oavsett örn paragrafen i
fråga borttoges eller cj, det i varje fall bleve i praktiken ogörligt att beträffande
kvinnliga tjänstemän med vårdnad örn barn tillämpa de mera restriktiva
principer i fråga om tjänstledighets beviljande, som måste gälla beträffande
tjänstemän i allmänhet. Det ginge nämligen icke att på detta område
bortse från de sociala och humanitära synpunkterna. En kvinnlig tjänsteman
med barn i späd ålder måste alltid i detta liksom i vissa andra hänseenden
givas en särställning. Den omfattande erfarenhet, som styrelsen under
årens lopp förvärvat på förevarande område, vederläde allt tal om att vårdnaden
örn barnen vore den kvinnliga tjänstemannen-moderns ensak, som icke
komme tjänsten vid. Så gott som dagligen måste hänsyn i tjänsten tagas till hithörande
förhållanden. Vederbörande verksstyrelser borde därför alltjämt
förbehållas rätt att taga den hänsyn till de här avsedda tjänstemännens säregna
förhållanden, som läte sig förena nied tjänstens intressen.

Pensionsstyrelscn, sorn icke inom sitt förvaltningsområde med stöd av 4 §
avlöningsreglementet vidtagit några restriktiva åtgärder beträffande kvinnliga
befattningshavare nied vårdnad om barn, finner paragrafens bibehållande
näppeligen vara motiverat av något statens intresse.

Även riks försäkringsanstalt en upplyser, att restriktiva åtgärder av här
asyftat slag icke vidtagits inom anstalten. Däremot hade anstalten i många
fall på framställning beviljat kvinnlig befattningshavare tjänstledighet någon
del av dagen, vanligen en timme, för vård av spätt barn. Därvid hade
befattningshavaren haft att avstå sä stor del av sin avlöning, som motsvarade
liden för ledigheten. Under förutsättning att möjlighet lill beviljande
av sådan ledighet fortfarande komme att finnas, syntes paragrafens bibehållande
knappast vara motiverat av något statens intresse.

Generaltullstyrelsen meddelar, att de ifrågavarande bestämmelserna, såvitt
kunnat utrönas, hittills icke i något fall kommit till tillämpning vid
tullverket. Såsom ett medel lill förebyggande av ett alltför påtagligt eftersättande
av statsverkets rätt att av befattningshavaren utfå med tjänsten

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

förbunden arbetsprestation måste dock enbart förekomsten av berörda bestämmelser
anses äga ett visst värde. Styrelsen ville därför för sin del tillstyrka
bibehållandet av stadgandena i förevarande författningsrum.

Slutligen har riksräkenskapsverket meddelat, att icke heller detta ämbetsverk
inom sitt förvaltningsområde vidtagit några restriktiva åtgärder beträffande
kvinnliga befattningshavare med vårdnad om barn. Däremot
hade ämbetsverket städse bifallit av kvinnlig befattningshavare frivilligt
gjord ansökan att för fullgörande av henne åliggande vårdnadsplikt mot
minderåriga barn erhålla partiell tjänstledighet.

Beträffande spörsmålet, huruvida paragrafens bibehållande kunde anses
motiverat av något statens intresse, hade riksräkenskapsverket tidigare haft
anledning att yttra sig. Sålunda hade ämbetsverket i skrivelse till 1928 års
lönekommitté den 24 december 1928 angående revision av gällande avlöningsförfattningar
m. m. beträffande 4 § avlöningsreglementet framhållit,
att det torde möta betydande svårigheter att förläna ifrågavarande stadgande
effektivitet. På grund härav och med hänsyn till den erfarenhet,
som riksräkenskapsverket vunnit rörande gifta kvinnors arbete i statstjänst
i allmänhet, ifrågasatte ämbetsverket, huruvida icke den lämpligaste lösningen
vore att generellt begränsa tjänstgöringstiden för dylika befattningshavare
till halvtid. I sitt utlåtande den 23 september 1930 över nämnda
lönekommittés betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente hade
ämbetsverket, i anledning av vad under 17 § 2 mom. föreslagits, anfört,
att bestämmelsen att kvinnlig tjänsteman, som hade vårdnad om barn under
15 år, vore skyldig underkasta sig inskränkning i tjänstgöringstiden
väsentligen torde vara en död bokstav. Det ställde sig givetvis synnerligen
svårt — i regel omöjligt — för vederbörande verksmyndighet att konstatera,
när befattningshavarens familjeförhållanden vöre sådana, att viss avstängning
från tjänstgöringen borde äga rum. Ur förvaltningssynpunkt vöre det
vida bättre, om en generell föreskrift meddelades av innehåll att för kvinnlig
tjänsteman, som hade barn under 7 år — skolålderns inträde i allmänhet
— tjänstgöringstiden och därmed avlöningen nedsattes till hälften av
den normala.

Riksräkenskapsverket ville såsom svar å befolkningskommissionens förfrågan
meddela, att ämbetsverket i förevarande spörsmål alltjämt hyste
den uppfattning, som kommit till uttryck i ämbetsverkets båda nu berörda
yttranden.

För egen del har befolkningskommissionen i denna fråga anfört följande:

Myndigheternas yttranden giva vid handen, att 4 § avlöningsreglementet
inom de av undersökningen berörda delarna av civilförvaltningen icke i
något fall tillämpats på det sätt och i den anda, som förutsattes vid bestämmelsens
tillkomst. Där inskränkning i tjänstgöringen ägt rum för kvinnlig
befattningshavare med vårdnad örn barn under 15 år, synes denna inskränkning
till huvudsaklig del Ira varit betingad icke av statens intresse
att förläna full effektivitet åt tjänstgöringen utan av vederbörande befattningshavares
eget intresse att kunna ägna större tid åt hemmet och barnen.
Att paragrafen sålunda, på sätt särskilt understrykes i telegrafstyrelsens
yttrande, fått tjäna som indirekt stöd för en av humanitära skäl betingad
personalpolitik kan dock knappast motivera dess bibehållande, enär en dylik
tolkning av de nämnda bestämmelsernas innebörd torde få anses stridande
mot den av statsmakterna vedertagna tolkningen, enligt vilken 4 § tillkommit
uteslutande för att främja ett statens intresse.

Alldenstund statsintresset, såvitt nu kunnat utrönas, hittills icke krävt

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

7

bestämmelsernas tillämpning, torde fullgoda skäl föreligga att låta 4 §
utgå ur avlöningsreglementet. Beträffande spörsmålet, huruvida paragrafen
ifråga bör, på sätt föreslagits av riksräkenskapsverket, ersättas med en föreskrift
av innehåll att för kvinnlig tjänsteman, som har barn under 7 år,
tjänstgöringstiden och därmed avlöningen nedsättes till hälften av den normala,
torde till en början få erinras, att ett liknande förslag varit föremål
för behandling av 1928 års lönekommitté men av denna kommitté avvisats.
Därtill kommer, att — oavsett de invändningar av principiell natur, vilka
kunna riktas mot de av riksräkenskapsverket föreslagna åtgärderna —- starka
tvivel måste uppstå örn deras praktiska genomförbarhet.

Under åberopande av det anförda föreslås sålunda, att 4 § avlöningsreglementet
utgår utan att ersättas av någon annan speciellt för kvinnliga befattningshavare
med vårdnad om barn avsedd, restriktiv föreskrift. Kommissionen
vill emellertid i detta sammanhang erinra om möjligheterna att
i särskilda fall genom ändring av tjänstgöringsförhållandena bevilja befattningshavare,
som så önskar, partiell tjänstledighet. I anledning av vad
telegrafstyrelsen i sitt yttrande framhållit vill kommissionen särskilt betona,
att kommissionen utgår från att vederbörande myndigheter icke skola efter
paragrafens borttagande intaga en annan och strängare hållning vid prövning
av sådana ansökningar från kvinnliga befattningshavare, som avse
ledighet för fullgörande av vårdnadsplikt gentemot minderåriga barn.

I de avgivna utlåtandena har kommissionens förslag i förevarande del tillstyrkts
av riksförsäkringsanstalten, järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
pensionsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt socialstyrelsen.

Statskontoret har framhållit, att även örn bestämmelsen om skyldighet
för kvinnlig befattningshavare med vårdnad om barn under 15 år att efter
vederbörande myndighets bestämmande underkasta sig inskränkning i sin
tjänstgöring icke kommit i tillämpning för det ändamål, som därmed avsetts,
detta i och för sig icke behövde innebära, att bestämmelsen saknat
betydelse ur statsintressets synpunkt med avseende å sådana befattningshavares
tjänstgöringsförhållanden. Vetskapen örn att möjlighet förelegat för
verksmyndigheten att meddela särskilda föreskrifter rörande tjänstgöringens
omfattning kunde nämligen, fortsätter ämbetsverket, hava bidragit till att
en reglering i förevarande avseende kunnat ske i samförstånd mellan ämbetsverken
och tjänstemännen. Statskontoret har emellertid funnit bestämmelsen
icke vara av den betydelse, att anledning förelåge att motsätta sig dess
upphävande, därest de befolkningspolitiska och familjesociala strävanden,
som befolkningskommissionen sökte tillvarataga, härigenom kunde tjänas.
Dock ifrågasätter statskontoret, att genomförandet av förslaget skulle få
anstå i avvaktan på den översyn av avlöningsbestämmelserna för nyreglerade
befattningar, som inom nära tid vore att förvänta.

I avstyrkande riktning uttala sig telegrafstyrelsen, medicinalstyrelsen,
kommunikationsverkens lönenämnd, domänstyrelsen samt allmänna civilförvaltningens
lönenämnd.

Telegrafstyrelsen hänvisar till vad styrelsen anfört i sin skrivelse till belolkningskommissionen
i samma fråga.

Medicinalstyrelsen har anfört huvudsakligen följande:

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Såvitt för styrelsen är bekant, har i det fåtal fall, då ifrågavarande bestämmelse
tillämpats, tillämpningen icke påkallats av några statliga intressen
utan av de kvinnliga befattningshavare, vilka funnit det vara fördelaktigt
att med stöd av denna bestämmelse kunna erhålla avkortad tjänstgöringstid.
Sådan avkortning av tjänstgöringstiden kan visserligen beredas
i den ordning, som anges i 18 § av reglementet, men då det torde kunna befaras,
att myndigheterna äro benägna för en restriktiv tillämpning av densamma,
synes den positiva föreskriften i 4 § innebära en fördel i stället för
en nackdel för de kvinnliga befattningshavarnas vidkommande och för dem
medföra viss ökad möjlighet att erhålla en avkortning av tjänstgöringstiden,
som i många fall kan vara behövlig. Styrelsen, som ur statlig arbetsgivarsynpunkt
finner bestämmelsen i 4 § obehövlig, anser sig därför böra ifrågasätta,
om densamma icke bör bibehållas i de kvinnliga befattningshavarnas
intresse, ehuru med därav betingad omformulering, varvid styrelsen förutsätter,
att densamma, såsom hittills torde hava varit fallet, tillämpas endast
på framställning av vederbörande befattningshavare.

Kommunikationsverkens lönenåmnd framhåller bland annat följande:

Ett borttagande av ifrågavarande paragraf ur vederbörande avlöningsreglemcnten
kan befaras medföra, att ämbetsverk och myndigheter i förekommande
fall icke såge sig i stånd att ålägga en kvinnlig befattningshavare
med vårdnad örn minderårigt barn tjänstledighet i det fall, att tjänstens krav
det oundgängligen fordrade, om detta måste ske mot befattningshavarens
egen önskan. Å andra sidan synes det ej heller uteslutet, att en myndighet
funne sig till följd av den vidtagna författningsändringen sakna befogenhet
att medgiva ledighet åt en kvinnlig befattningshavare, som för fullgörande
av vårdnadsplikten lunne sig därav vara i behov och för den skull gjorde
framställning örn ledighet. Ett slopande av paragrafen bör för den skull
icke komma ifråga, utan att i dess ställe vissa bestämmelser på området
meddelades vare sig genom komplettering av vederbörande verks instruktioner
eller i annan ordning. Att på ett med hänsyn till såväl verkens som
vederbörande befattningshavares intressen fullt tillfredsställande sätt reglera
hithörande förhållanden torde emellertid erbjuda betydande svårigheter. I
betraktande härav och då, enligt vad nyss anförts, erfarenheten icke givit
vid handen, att bestämmelserna i 4 § av avlöningsreglementena vid de nyreglerade
verken varit ägnade att motverka de intressen, befolkningskommissionen
har att företräda, är nämnden av den uppfattningen, att tillräcklig
anledning icke förefinnes för paragrafens upphävande. I varje fall synes
det nämnden lämpligt, att med prövningen av denna fråga får anstå tili den
förestående allmänna revisionen av gällande avlöningsförfattningar.

Domänstyrelsen har gentemot befolkningskommissionens förevarande förslag
yttrat huvudsakligen följande:

Ifrågavarande stadgande har icke hittills behövt tillämpas inom domänverket.
Enligt i remisshandlingarna återgivna yttranden från andra myndigheter
synes det i allmänhet kunna förutsättas, att humanitära och familjesociala
synpunkter beträffande tjänstgöringen för kvinnliga befattningshavare
med vårdnad örn barn hittills blivit väl tillgodosedda även med nu gällande
bestämmelser. Ett upphävande av stadgandet torde sålunda knappast
få anses lia den förbättrande innebörd, som befolkningskommissionen synes
vilja tillmäta en sådan åtgärd. Å andra sidan anser styrelsen förekomsten
av bestämmelsen kunna vara av betydelse såsom ägnad att motverka ett
åsidosättande av det statens intresse av befattningars behöriga uppehållande,
vilket dock alltid bör tillvaratagas. Vid övervägande av skälen för och emot

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

9

ett bibehållande av stadgandet i 4 § avlöningsreglementet kan styrelsen förty
icke finna den omständigheten, att olägenheter för de kvinnliga befattningshavarna
av stadgandets förekomst icke påvisats, utgöra skäl för dess upphävande,
då samma statens intresse fortfarande förefinnes, som på sin tid
motiverade stadgandets tillkomst. Styrelsen anser därför, att 4 § avlöningsreglementet
bör bibehållas.

Slutligen har allmänna civilförvaltningens lönenämnd anfört i huvudsak
följande:

Det förhållandet, att bestämmelserna i 4 § av avlöningsreglementena vid
de nyreglerade verken icke lärer hava vunnit tillämpning i av statsintresset
påkallat syfte, synes nämnden icke utan vidare giva anledning till det omdömet,
att desamma varit utan betydelse. Därest ifrågavarande paragraf
skulle upphävas, torde i allt fall vissa bestämmelser bliva erforderliga för
reglerande av tjänsteförhållandena för kvinnlig befattningshavare vid ledighet
för vårdnad av minderårigt barn. Såvitt framgår av de anförda ämbetsverkens
yttranden, hava bestämmelserna i 4 § avlöningsreglementet icke i
något fall tillämpats på det sätt, att desamma förorsakat de kvinnliga befattningshavarna
svårigheter eller hinder i statstjänstens utövande. Vid
sådant förhållande anser lönenämnden, att tillräcklig anledning icke förefinnes
för paragrafens upphävande. Spörsmålet härom torde enligt lönenämndens
mening utan olägenhet kunna anstå till den bebådade allmänna
revisionen av gällande avlöningsreglementen.

En av lönenämndens ledamöter, kansliskrivaren Berta Koersner, har förordat
bifall till befolkningskommissionens ifrågavarande förslag.

Då förslag om införande i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente Departementaav
nu ifrågavarande föreskrift framlades i statsverkspropositionen till 1925 chefen.
års riksdag, framhöll föredragande departementschefen, statsrådet Thorsson,
bland annat, att det nya stadgandet icke finge anses giva vederbörande befattningshavare
någon rätt att erhålla tjänstledighet, därest den i stadgandet
givna förutsättningen vore för handen, utan att detsamma borde handhavas
uteslutande med hänsyn till och i sträng överensstämmelse med vad statens
egna intressen krävde. Stadgandets avfattning synes ej heller lämna rum för
annan tolkning. Härav följer, att bestämmelsen icke bör kunna åberopas såsom
stöd för beviljande av tjänstledighet åt kvinnlig befattningshavare, som
har vårdnad om minderårigt barn, då dylik ledighet icke anses vara påkallad
med hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande. För beviljandet av
ledighet enbart i befattningshavarens intresse saknar stadgandet enligt min
uppfattning all betydelse. Ä andra sidan är det uppenbart, att föreskriften
ifråga kan anses utgöra ett särskilt stöd vid beviljande av sökt ledighet i fall,
då den i stadgandet berörda förutsättningen är för handen, därest nämligen
ledigheten befinnes påkallad icke blott i befattningshavarens enskilda intresse
utan även ur tjänstesynpunkt. Tillräckliga skäl att av denna anledning bibehålla
bestämmelsen synes emellertid icke förefinnas. Det torde nämligen
utan vidare vara klart att, även örn föreskriften upphäves, begärd ledighet
alltjämt kan och bör beviljas i de fall, då tjänstens krav gör sådan ledighet
önskvärd. Härvid kan, såsom befolkningskommissionen framhållit, även

10

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

partiell ledighet beredas vederbörande befattningshavare. Stadgandets upphävande
bör alltså icke, såvitt jag kan finna, medföra någon minskning i
myndigheternas befogenhet att medgiva ledighet åt kvinnlig befattningshavare,
som för fullgörande av vårdnadsplikten finner sig vara i behov därav,
eller i vederbörande befattningshavares möjlighet att erhålla avkortning i
tjänstgöringstiden. Lika med befolkningskommissionen utgår jag i stället
från, att myndigheterna, därest ifrågavarande bestämmelse borttages, icke
skola intaga en annan och strängare hållning än hittills vid prövning av sådana
ansökningar från kvinnliga befattningshavare, som avse ledighet för
fullgörande av vårdnadsplikt gentemot minderårigt barn.

Huruvida särskilda föreskrifter böra meddelas för reglerande av tjänsteförhållandena
för kvinnlig befattningshavare vid ledighet för vårdnad av minderårigt
barn, är en annan fråga, som i vissa yttranden berörts. Några närmare
bestämmelser härutinnan finnas icke för närvarande. För min del anser
jag detta spörsmål böra upptagas till bedömande vid den översyn av gällande
avlöningsbestämmelser, som inom kort torde böra igångsättas. Att i avbidan
härpå uppskjuta prövningen av frågan örn bibehållande eller upphävande
av bestämmelserna i 4 § av avlöningsreglementena synes dock icke
erforderligt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde befolkningskommissionens förslag
i nu förevarande del böra bedömas uteslutande ur den synpunkten, huruvida
bibehållandet av skyldighet för kvinnlig befattningshavare med vårdnadsplikt
att ställa sig till efterrättelse mot hennes vilja meddelade föreskrifter
i fråga om tjänstledighet kan anses påkallat med hänsyn till statens intresse
av att befattningarnas behöriga upprätthållande icke åsidosättes. Den
erfarenhet, som hittills vunnits, tyder icke på att detta skulle vara fallet.
Möjligt är visserligen att, såsom statskontoret antytt, stadgandet ifråga indirekt
haft betydelse såtillvida, att vetskapen örn verksmyndighetens rätt
att meddela särskilda föreskrifter angående tjänstgöringens omfattning underlättat
en uppgörelse i samförstånd mellan verket och befattningshavaren.
Aven örn så skulle vara förhållandet, bör dock härav ej utan vidare följa,
att stadgandet bör bibehållas. Enligt min mening bör nämligen ifrågavarande
spörsmål icke av staten ensidigt betraktas ur tjänstenyttans synpunkt, utan
hänsyn måste också tagas till nuvarande befolkningspolitiska och familjesociala
strävanden. Ehuru stadgandets betydelse i dessa hänseenden ej torde böra
överskattas, synes det dock stå i god överensstämmelse med nämnda strävanden,
att staten såsom arbetsgivare icke undandrager sig att bära sin del
av de olägenheter, som möjligen ur arbetssynpunkt kunna följa av att
kvinnlig arbetskraft har vårdnad om minderårigt barn.

Jag anser mig alltså böra tillstyrka, att förevarande mot de kvinnliga befattningshavarna
riktade undantagsstadgande nu utgår ur ifrågavarande avlöningsreglementen.

Avlöning under sjukdom, som står i samband med havandeskap eller
barnsbörd. Beträffande förslaget örn upphävande av den i förevarande av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

11

löningsreglementen intagna undantagsbestämmelsen beträffande sjukdom,
som står i samband med havandeskap eller barnsbörd, har befolkningskommissionen
erinrat, att 1928 års lönekommitté i sitt betänkande med förslag till
allmänt avlöningsreglemente (statens offentliga utredningar 1930: 17) förklarat
sig anse, att tjänstledighet för sjukdom, som står i samband med havandeskap
eller barnsbörd, borde i avdragshänseende likställas med annan sjukledighet
och icke som nu föranleda stränga avdrag. Det syntes nämligen lönekommittén
knappast befogat eller ens logiskt försvarbart att göra tjänstledighetsavdraget
beroende av sjukdomens art i ett fall men icke taga någon hänsyn
därtill i andra. Enligt kommitténs förslag skulle tjänsteman sålunda vid
tjänstledighet på grund av behörigen styrkt sjukdom vidkännas samma avdrag
(A-avdrag) å lönen, oavsett ledighetens längd eller sjukdomens orsak.

Befolkningskommissionen har vidare framhållit, att det av lönekommittén
framställda förslaget att i avdragshänseende likställa tjänstledighet för sjukdom,
som står i samband med havandeskap, med annan sjukledighet i samtliga
över kommittébetänkandet avgivna yttranden lämnats utan erinran.

Befolkningskommissionen fortsätter härefter:

Även vissa praktiska synpunkter förtjäna i detta sammanhang beaktande.
Erfarenheten ger vid handen, att svårigheter i vissa fall föreligga att med bestämdhet
avgöra, huruvida samband råder mellan havandeskap och viss därunder
inträffande sjukdom. Såsom exempel härå må anföras ett inom ett
centralt ämbetsverk inträffat fall, då revisionen bos ämbetsverket framställt
anmärkning mot att sjukavlöning tillerkänts en kvinnlig befattningshavare
under ledighet för sjukdom, som syntes äga samband med havandeskap. Med
anledning av anmärkningen införskaffades nya intyg från vederbörande läkare,
i vilka intyg förklarades, att sjukdomen (muskelsvulst å livmodern) ej
vore förorsakad av grossessen utan vore att uppfatta som en självständig sjukdom,
som endast till tiden sammanfölle med grossessen. Även medicinalstyrelsens
utlåtande i saken inhämtades. Sedan medicinalstyrelsen fått mottaga
ytterligare upplysningar dels från vederbörande läkare, dels ock av den ifrågavarande
kvinnliga befattningshavaren samt en medlem av styrelsens vetenskapliga
råd, meddelade styrelsen, att det enligt dess mening icke kunde
med bestämdhet förklaras, att sjukdomstillståndet icke stått i samband med
havandeskapet. Efter denna upplysning fastställde verksstyrelsen revisionens
anmärkning, men kammarrätten har i anledning av över detta beslut
anförda besvär genom utslag den 21 augusti 1935 ogillat revisionens i målet
förda talan, enär däri icke visats, att den sjukdom, som föranlett tjänstledigheten,
stått i samband med havandeskapet.

Det anförda exemplet torde tydligt ådagalägga vanskligheten i vissa fall att
verkställa den gränsdragning mellan olika slag av sjukdom, som ifrågavarande
stadgande i avlöningsbestämmelserna förutsätter.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har kommissionen ansett betänkligheter
knappast böra möta mot ett upphävande av nu ifrågavarande undantagsbestämmelse.

Kommissionens förslag i denna del har tillstyrkts av samtliga de i ärendet
hörda myndigheterna. Emellertid har statskontoret ifrågasatt, att förslagets
genomförande borde anstå i avbidan på blivande översyn av avlöningsbestämmelserna
för nyreglerade befattningar.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Medicinalstyrelsen har vitsordat, att gränsdragningen mellan sjukdom, som
står i samband med havandeskap eller barnsbörd, och annan sjukdom kan
vara synnerligen vansklig.

Departements- Även jag tillstyrker bifall till befolkningskommissionens ifrågavarande förenej
en.

slag, vilket synes bora genomföras utan avvaktan på en avlöningsrevision.

Avlöning under ledighet för havandeskap. Vidkommande förslaget om
bättre avlöningsförmåner åt kvinnlig befattningshavare under ledighet för
havandeskap har befolkningskommissionen till en början framhållit, att
vissa förslag till ändring av nu gällande bestämmelser tidigare framförts.

Sålunda hade i det betänkande i fråga örn revision av gällande avlöningsbestämmelser
för statsdepartement m. fl. verk, som den 8 november 1923
avgavs av särskild sakkunnig inom finansdepartementet (statens offentliga utredningar
1923:68), föreslagits, att antalet avdragstyper skulle reduceras
genom slopande av C-avdraget. Såsom en följd härav skulle enligt förslaget
B-avdrag tillämpas vid ledighet för havandeskap. Med hänsyn till den förmån,
som skulle beredas befattningshavare vid här avsedd ledighet genom att
avdraget stannade vid allenast B-avdrag, syntes den tid, varunder sådant
avdrag skulle tillämpas, böra begränsas till två månader.

Vidare hade 1928 års lönekommitté, som även förordade en minskning av
antalet avdragstyper från fyra till tre, ansett, att vid kvinnlig tjänstemans
ledighet för havandeskap eller barnsbörd borde tillämpas B-avdrag i stället
för C-avdrag under en tid av högst tre månader. I avdragshänseende bleve
denna form av ledighet sålunda närmast jämställd med ledighet för
svag hälsas vårdande. Kommittén hade tillagt, att den icke funnit tillrådligt
att samtidigt med avdragslindringen förkorta tiden för ledigheten mot Bavdrag
till två månader, enär tre månaders tjänstledighet vid havandeskap
och barnsbörd syntes vara ett absolut minimibehov av ledighet för flertalet
kvinnor. Det syntes icke heller, fortsatte kommittén, vara något verksintresse,
att denna ledighet genom skärpta bestämmelser förkortades. För ledighet
utöver tre månader skulle emellertid enligt kommitténs förslag den kvinnliga
befattningshavaren liksom hittills avstå hela lönen.

För egen del har befolkningskommissionen anfört:

Befolkningskommissionen finner sig böra upptaga det av 1928 års lönekommitté
framlagda förslaget att lindra tjänstledighetsvillkoren vid ledighet
för havandeskap och barnsbörd. Hittillsvarande regler torde grunda sig på
betraktelsesättet av havandeskap såsom en »enskild angelägenhet», medan
ledighetsbehov av ifrågavarande anledning synes vid bestämmande av löneavdragets
storlek snarare böra jämställas om icke med sjukdom så i allt fall
med ledighet för hälsans vårdande eller för enskild angelägenhet av särskilt
ömmande beskaffenhet, i vilka fall s. k. B-avdrag nu tillämpas.

Av de i ärendet hörda myndigheterna hava riksförsäkringsanstalten, järnvägsstyrelsen,
telegraf styrelsen, generalpoststyrelsen, kommunikationsverkens
lönenämnd, pensionsstyrelsen, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd samt socialstyrelsen tillstyrkt kommissionens
förslag i förevarande avseende.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har därvid yttrat huvudsakligen
följande:

Kungl. Maj-.ts proposition nr lil.

13

Lönenäninden anförde i sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés betänkande,
att nämnden icke hade någon annan erinran att framställa mot
förslaget att i stället för C-avdrag vid ledighet under högst tre månader för
havandeskap tillämpa B-avdrag, än att det syntes nämnden böra påpekas,
att i praktiken en viss ojämnhet i avdragshänseende skulle kunna göra sig
gällande. Fall kunde nämligen inträffa, då en kvinnlig befattningshavare,
som erhållit ledighet för havandeskap eller barnsbörd mot avstående av Bavdrag,
nödgades på grund av sjukdomskomplikationer, som inträtt i samband
med havandeskapet eller barnsbörden, förlänga tjänstledigheten utöver
den för B-avdrag avsedda maximitiden. Under dylik förlängd tjänstledighet
skulle enligt förslaget lön utgå med allenast A-avdrag. Huruvida verklig
anledning förefunnes att stadga ett större avdrag under den förstnämnda
ledighetstiden än under den sistnämnda, syntes nämnden vara tvivel underkastat,
och nämnden ansåge för sin del det vara förtjänt av övervägande,
huruvida ej frånvaron från tjänsten för havandeskap eller barnsbörd under en
tid av högst 3 månader borde kunna hänföras till sådan ledighet, under vilken
allenast A-avdrag borde ifrågakomma.

Med framhållande av att vad nämnden sålunda anfört torde böra tagas
under övervägande vid den förestående revisionen av avlöningsförfattningarna
får lönenämnden anföra, att nämnden vill till omedelbart genomförande
förorda kommissionens föreliggande förslag örn ändring av bestämmelserna
angående löneavdrag vid ledighet för havandeskap.

Övriga myndigheter — medicinalstyrelsen och statskontoret — hava i
överensstämmelse med den ståndpunkt, som allmänna civilförvaltningens lönenämnd
intog i utlåtandet över 1928 års lönekommittés betänkande, förordat,
att lön under ledighet av nu ifrågavarande slag skulle utgå med allenast Aavdrag.

Statskontoret anför härvid i huvudsak följande:

Ämbetsverket ifrågasätter, huruvida icke av praktiska skäl tjänstledighetsavdraget
borde bestämmas efter enahanda grunder vid ledighet för havandeskap
eller barnsbörd samt vid ledighet i anledning av i samband med havandeskap
eller barnsbörd stående sjukdom. Då statskontoret funnit övervägande
skäl föreligga att i avdragshänseende icke göra skillnad mellan sistnämnda
slag av sjukdom och annan sjukdom, skulle i så fall tjänstledighetsavdraget
även vid ledighet under högst tre månader för havandeskap eller barnsbörd
utgå med de belopp, som i avlöningsreglementena angivits skola avdragas
vid tjänstledighet för sjukdom (A-avdrag). Den merkostnad, som härigenom
skulle åsamkas statsverket, lärer bliva så pass obetydlig, att det synes statskontoret
kunna tågås under övervägande, örn icke densamma skulle uppvägas
av de fördelar i fråga om tillämpningen, vilka skulle vinnas genom en sådan
enhetlighet.

Emellertid anser statskontoret, att förslagets genomförande bör anstå i avbidan
på blivande översyn av gällande avlöningsbestämmelser för nyreglerade
befattningar.

Medicinalstyrelsen bär anfört följande:

I fråga örn kommissionens förslag att vid ledighet för havandeskap under
högst tre månader skall tillämpas B-avdrag i stället för C-avdrag får styrelsen
anföra, att behov av ledighet får i regel anses föreligga dels under en tid av
omkring sex veckor före förlossningen och dels, under förutsättning att modern
själv ammar sitt barn, under en tid av omkring tre månader efter för -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Departements chefen.

lossningen. Då det får anses påkallat, att kvinnliga befattningshavare må
vid havandeskap och barnsbörd kunna beredas tillfälle till ledighet i erforderlig
utsträckning, anser sig styrelsen böra dels föreslå, att ledighet må kunna
beviljas sådan befattningshavare för havandeskap under högst fyrtiofem
dagar samt för barnsbörd och spädbarnsvård under högst tre månader, dels
ock ifrågasätta, att vid dylika ledigheter må tillämpas A-avdrag.

I likhet med statskontoret och medicinalstyrelsen samt jämväl allmänna
civilförvaltningens lönenämnd anser jag goda skäl tala för, att löneavdraget
vid ledighet för havandeskap begränsas till A-avdrag, d. v. s. samma avdrag
som tillämpas vid sjukdom. Några betänkligheter ur kostnadssynpunkt
lära, såsom statskontoret antytt, icke behöva möta mot en dylik ökning
av löneförmånen vid ledighet av ifrågavarande anledning. Å andra
sidan skulle helt säkert vid genomförandet av detta förslag, som av befolkningspolitiska
skäl torde vara värt beaktande, även vinnas icke obetydliga
administrativa fördelar. Däremot synes mig vad medicinalstyrelsen förordat
i fråga örn viss utsträckning av den tid, under vilken lön må åtnjutas vid
ledighet för havandeskap, icke böra i detta sammanhang upptagas till prövning;
sistnämnda fråga synes lämpligen böra bedömas i samband med förestående
revision av avlöningsförfattningarna.

I enlighet härmed tillstyrker jag, att tjänstledighetsavdrag vid ledighet för
havandeskap under en tid av högst tre månader må utgå med de belopp, som
i avlöningsreglementena angivits skola avdragas vid tjänstledighet för sjukdom
(A-avdrag). De ändringar i gällande tilläggsbestämmelser till vederbörande
avlöningsreglementen, som härav påkallas, synas emellertid icke
höra vidtagas, innan riksdagens beslut angående kvinnlig befattningshavares
avlöningsförmåner vid tjänstledighet för sjukdom, som står i samband med
havandeskap eller barnsbörd, föreligger. I samband med att jag då ånyo
torde få anmäla ifrågavarande spörsmål lärer jag även få upptaga till behandling
dels de ytterligare ändringar i nämnda tilläggsbestämmelser, till
vilka riksdagens beslut må föranleda, dels ock de ändringar, som i här förevarande
hänseenden böra —- såsom en konsekvens av vad nu förordats beträffande
ordinarie befattningshavare — vidtagas i gällande avlöningsbestämmelser
för icke-ordinarie personal vid nyreglerade verk.

Slutligen må framhållas, att befolkningskommissionen i sin förevarande
skrivelse även framlagt förslag till ändringar i vissa vid det statliga undervisningsväsendet
gällande avlöningsbestämmelser. Denna fråga anmäles i dag
av chefen för ecklesiastikdepartementet.

Av vad förut anförts och föreslagits framgår, att enligt de bestämmelser
beträffande anställnings- och löneförhållanden för kvinnor i statens tjänst,
som redan gälla eller enligt det här framlagda förslaget skulle bliva gällande
vid nyreglerade verk, kvinna äger rätt att erhålla och innehava statsanställning
oberoende av civilstånd och moderskap samt att kvinnliga befattningshavare
jämväl må icke blott vid sjukdom, som star i samband med havandeskap
eller barnsbörd, utan även — under viss tid - vid ledighet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

15

havandeskap åtnjuta lön utan annat löneavdrag än det, som för befattningshavare
i allmänhet tillämpas vid vanlig sjukdom. Ur befolkningspolitisk
synpunkt vore det givetvis av värde, om den ståndpunkt, som staten såsom
arbetsgivare sålunda intager i förevarande hänseenden, kunde mana till efterföljd
av arbetsgivare inom andra verksamhetsområden, icke minst av kommuner
och allmänna inrättningar av olika slag.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

dels förklara, att de bestämmelser, som innefattas i följande
författningsrum, nämligen

4 § och 16 § 1 mom. sista stycket avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451, jfr 1925 nr 270) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen,

4 § och 17 § 1 mom. sista stycket avlöningsreglementet den
19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk,

4 § och 14 § 1 mom. sista stycket avlöningsreglementet
den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och
fyrstaten,

4 § och 13 § 1 mom. sista stycket avlöningsreglementet den
21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och provinsialläkare,
samt

4 § och 17 § 1 mom. sista stycket avlöningsreglementet den
15 juni 1934 (nr 303) för tjänstemän vid domänverket
skola från och med den 1 juli 1936 upphöra att gälla;
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att i nämnda avlöningsreglementen
vidtaga de ändringar, som härav föranledas.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Birger Brandt.