Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

1

Nr 166.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets
övertagande av städerna Hedemoras och Säters förpliktelser
beträffande vissa befattningshavare, vilka
vid rådhusrätternas i städerna upphörande komma att
indragas; given Stockholms slott den 6 mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter:

»Enligt 1 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende äger Kungl. Maj:t med stadsfullmäktiges samtycke förordna,
alt rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 166.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

förenas med domsaga. Beträffande stad, där länsstyrelsen ej har sitt säte
och i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte
borgmästaren endast en ledamot finnes som skall vara lagfaren, äger Kungl.
Maj:t, jämlikt 2 § nämnda lag, när borgmästartjänsten är ledig, även utan
stadsfullmäktiges samtycke meddela enahanda förordnande som nyss nämnts,
såframt

1. ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan
finnes vara till gagn för rättsskipningen,

2. statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension
till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages,
samt

3. ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd
olägenhet för staden.

Enligt gällande bestämmelser skall i vardera av städerna Hedemora och
Säter, vilkas invånarantal den 31 december 1934 uppgick till 4,032 respektive
2,216 personer, rådhusrätten bestå av borgmästare och tre icke lagfarna rådmän.
Borgmästartjänsterna hava sedan juli 1921 innehafts av en och samma
person. Sedan denne den 23 december 1934 avlidit äro de nu vakanta. Vid
rådhusrätten i Säter är därjämte en av rådmanstjänsterna vakant. Övriga rådmanstjänster
innehavas: vid rådhusrätten i Hedemora av förre landsfiskalen
Iwar Bruno Torild Broström, Karl Emanuel Trotzig och Karl Isidor
Persson, vilka äro födda Broström år 1868, Trotzig år 1859 och Persson år
1876 samt utsedda till rådmän åren 1916, 1921 och 1922 respektive, och
vid rådhusrätten i Säter av Carl Wilhelm Åberg och Karl Fredrik Dahlroth,
födda den förre år 1869 och den senare år 1881 samt valda till rådmän
år 1916 respektive år 1922. — Enligt antagna lönestater åtnjuta en var av
de icke lagfarna rådmännen i Hedemora 600 kronor och en var av
de icke lagfarna rådmännen i Säter 200 kronor i årligt arvode. Därjämte
har i båda städerna viss del av den städerna genom Kungl. Maj:ts brev den
27 augusti lill tillerkända ersättning för förlorad tullfrihet uppburits av
rådmännen. Sistnämnda förmån har årligen utgjort för en var av rådmännen
i Hedemora 30 kronor 57 öre och för envar av rådmännen i Säter 6
kronor 98 öre. — Någon utfästelse från städernas sida om pensionering föreligger
icke beträffande någon av rådmännen. Ej heller har i deras fullmakter
inryckts föreskrift om skyldighet att avgå ur tjänst vid viss ålder eller
att övergå till annan tjänst. — I fråga om Säter är ytterligare att anmärka,
att befattningen såsom kronouppbördskassör uppehälles på förordnande av
stadsbokhållaren fru Lina Hallmodin. Denna, som är född år 1866, har
genom beslut av stadsfullmäktige den 12 juni 1933 beviljats en årlig pension
av 840 kronor vid avgång ur stadens tjänst. I samband därmed har
uttalats, att oaktat pensionen för henne blivit bestämd, hon dock ej omedelbart
skulle skiljas från tjänsten utan tills vidare innehava densamma.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 januari 1935 har genom länsstyrelsens
i Kopparbergs län försorg utredning ägt rum rörande Hedemoras och
Säters förenande i judiciellt avseende med Hedemora domsaga. Utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

3

som verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag och särskilt avhandlat de frågor
som angivas i samma paragraf, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag verkställts
av rådmannen i Falun Nils Nordenström med deltagande av ombud för båda
städerna.

I sin den 29 december 1935 dagtecknade berättelse har utredning sdelegationen
— vilken från tingshusstyrelsen i det städerna omgivande
Hedemora tingslag fått mottaga meddelande, att därest städerna förenades
med tingslaget, styrelsen allenast fordrade att städerna skulle ersätta
tingslaget kostnaderna för anordnande, bland annat genom slopande av förvaringscellerna
i tingshuset, av rymligare arkiv- och kanslilokaler med ett
bestämt belopp, efter nuvarande prisläge beräknat till 7,700 kronor, samt att
Hedemora stad förbunde sig att utan kostnad för tingslaget vid behov upplåta
stadens polisarrest till häradshäkte — uttalat, att samma kostnad, för
vilken städerna möjligen kunde bliva berättigade att erhålla ersättning av
statsmedel, borde dem emellan fördelas efter antalet skattekronor, då på
Hedemora stad skulle falla ett belopp av 5,024 kronor och på Säters stad
ett belopp av 2,676 kronor. I övrigt har delegationen funnit att, med frånseende
av städernas andel i engångsutgifterna för beredande av ökat utrymme
i tingshuset, föreningen med domsagan skulle för en var av dem
medföra lättnad i ekonomiskt hänseende, nämligen för Hedemora stad med
1,600 kronor och för Säters stad med cirka 800 kronor årligen. Såsom sammanfattning
av utredningens resultat har delegationen slutligen anfört, bland
annat, att då städernas förening med domsagan måste anses bliva till gagn
för rättsskipningen samt några väsentliga olägenheter av förändringen icke
kunde sägas uppkomma för städerna, dessa — ehuru borttagandet av rådhusrätten
och magistraten måste kännas som en förlust och ett avbrytande
av gamla, av städerna högt värderade traditioner — borde lämna sitt samtycke
till föreningen under förutsättning att statsverket i varje fall övertoge
städernas förpliktelser mot befattningshavarna vid rådhusrätterna.

Stadsfullmäktige i Hedemo ra hava i yttrande över utredningen
vid sammanträde den 1 februari 1936 uttalat, att staden önskade behålla
egen jurisdiktion. I yttrandet, som beslutades med 16 röster mot 6,
göra stadsfullmäktige gällande, bland annat, att föreningen med domsagan
skulle för staden medföra en årlig merkostnad av 1,100 kronor.

Stadsfullmäktige i Säter däremot hava vid sammanträde den
3 februari 1936 lämnat sitt samtycke till den föreslagna föreningen under förbehåll,
bland annat, att statsverket dels deltoge med staden i kostnaden för
pensioneringen av stadsbokhållaren och kronouppbördskassören fru Lina
Hallmodin med förslagsvis 200 kronor årligen, dels ock betalade engångskostnaderna,
2,676 kronor, för vinnande av ökat utrymme i domsagans tingshus
liksom det årliga bidraget, 550 kronor, till tingslaget för tingshusets
underhåll.

Hedemora tingslags häradsrätt bar förklarat sig icke hava
något att erinra mot städernas förenande i judiciellt avseende med domsa -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

gan. Beträffande regleringen av det ekonomiska förhållandet mellan städerna
och tingslaget har häradsrätten ifrågasatt, huruvida skäl förelåge för statsverket
att övertaga städernas ersättningsskyldighet gentemot tingslaget för
utvidgning av arkiv- och kanslilokalerna i tingshuset. Utgiften härför torde
nämligen — bortsett från att städerna genom föreningen komme att inträda
som delägare i tingshuset -— kompenseras därav att städerna bleve i tillfälle
att för andra ändamål utnyttja de för rådhusrätternas sammanträden och
arkiv begagnade lokalerna.

Häradshövdingen i Hedemora domsaga har i yttrande
över utredningen den 6 februari 1936 utvecklat, att föreningen mellan städerna
och domsagan måste bliva till gagn för rättsskipningen i städerna. I
fråga om de ekonomiska verkningarna för Hedemora stad har häradshövdingen,
efter erinringar mot stadens beräkningar i sådant avseende, gjort
gällande att det resultat vartill utredningen härutinnan kommit läge närmare
verkliga förhållandet.

Länsstyrelsen har i utlåtande den 13 februari 1936 under åberopande
av innehållet i den verkställda utredningen tillstyrkt att förordnande
måtte meddelas, att rådhusrätterna i Hedemora och Säter skulle upphöra
och städerna i judiciellt avseende förenas med Hedermora domsaga. Beträffande
den för statsverket därvid uppkommande ersättningsskyldighet
har länsstyrelsen anfört följande:

I fråga om det från städerna framförda yrkandet att statsverket skulle
övertaga städernas engångskostnad och den årliga underhållskostnaden för
utvidgning av tingshusets kansli och arkivlokaler, anslöte sig länsstyrelsen
till häradsrättens uttalade mening. Beträffande Säters stadsfullmäktiges yrkande
att statsverket skulle övertaga viss andel av framtida pension åt stadsbokhållaren
och kronouppbördskassören fru Lina Hallmodin funne länsstyrelsen
detsamma knappast lagligen grundat eller motiverat av billighetsskäl.

Jämväl Svea hovrätt, som på grund av remiss avgivit utlåtande i
ärendet, har i skrivelse den 27 februari 1936 tillstyrkt att förordnande måtte
meddelas om städernas förenande i judiciellt avseende med ifrågavarande
domsaga från tid som Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma. Hovrätten
hade nämligen funnit att, därest föreningen genomfördes i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utredningsmannen och städernas ombud föreslagit,
ändringen — utan att för någondera staden medföra avsevärd olägenhet
— med hänsyn till förhållandena i såväl städerna som domsagan kunde
förväntas bliva till gagn för rättsskipningen. Den verkställda utredningen
syntes även giva vid handen, att om statsverket övertoge stadens förpliktelser
beträffande avlöning och pension till innehavare av befattningar som genom
rådhusrättens upphörande indroges, ändringen ej heller skulle medföra
ökad ekonomisk börda för städerna. I avseende å bedömandet av ändringens
ekonomiska konsekvenser ville hovrätten ansluta sig till den ståndpunkt vartill
häradshövdingen i domsagan härutinnan kommit. De från städernas
sida framställda yrkandena att statsverket skulle, utöver vad som följde av

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

2 § 2. lagen den 17 juni 1932 om stads- och landsbygds förenande i judiciellt
avseende, övertaga vissa kostnader och förpliktelser vore enligt hovrättens
mening ej lagligen grundade.

Statskontoret har i skrivelse den 29 februari 1936 avgivit infordrat
yttrande i ärendet, så vitt angår däri framställda anspråk på ersättning av
statsmedel i händelse städerna förenades med domsagan. I utlåtandet har
statskontoret uttalat, att under angivna förutsättning statsverket syntes böra
till de förenämnda radmännen utgiva ersättning med belopp, motsvarande
vad i lön utginge till dem, eller sålunda till en var av de tre rådmännen i
Hedemora 600 kronor och till en var av de två i tjänst kvarstående rådmännen
i Säter 200 kronor örn året. Övriga i ärendet framställda anspråk
på ersättning av statsmedel har statskontoret däremot förklarat sig icke kunna
tillstyrka, därvid åberopats, bland annat, vad Hedemora tingslags häradsrätt
och länsstyrelsen härutinnan anfört. Statsverkets sammanlagda ersättningsskyldighet
borde sålunda stanna vid ett belopp av 2,200 kronor, vilket torde
böra anvisas från allmänna indragningsstaten; och borde å beloppet dyrtidstillägg
icke beräknas. Slutligen har statskontoret i detta sammanhang uttalat,
att intet, syntes vara att erinra mot att ifrågavarande rådmän alltjämt
finge uppbära de andelar av den städerna tillerkända ersättningen för mistad
tullfrihet, som enligt vad förut anmärkts hittills utgått till dem.

Den i ärendet verkställda utredningen får anses ådagalägga, att därest stats- Departementsverket
såsom föreslagits övertager städerna Hedemoras och Säters förplik- che/enleiser
beträffande avlöningarna till de icke lagfarna rådmän, vilkas tjänster
i och med rådhusrätternas upphörande komma att indragas, den ifrågasatta
föreningen med Hedemora domsaga icke behöver medföra kostnadsökning
för någondera staden, och detta även örn i städernas utgifter med anledning
av föreningen medräknas ränte- och amorteringskostnaderna för de lån som
kunna bliva upptagna för bestridande av erforderliga förändringar av tingshuset
i Hedemora. Vid sådant förhållande lära de i 2 § förenämnda lag den
17 juni 1932 angivna förutsättningarna för meddelande av förordnande örn
städernas förenande i judiciellt avseende med domsagan föreligga. Det är
också min avsikt föreslå Kungl. Majit utfärdande av föreskrift härom. Innan
detta sker, måste emellertid riksdagens samtycke utverkas till statsverkets
övertagande av städernas förpliktelser mot förenämnda rådmän. Mot vad
statskontoret i sistnämnda hänseende föreslagit har jag icke något att erinra.

Däremot saknas anledning att statsverket därjämte skulle, såsom Säters stad
ifrågasatt, bidraga med något belopp till bestridande av den redan beslutade
pensionen åt stadsbokhållaren-kronouppbördskassören därstädes.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva

att till rådmännen i Hedemora Iwar Bruno Torild Broström,
Karl Emanuel Trotzig och Karl Isidor Persson samt
till rådmännen i Säter Carl Wilhelm Åberg och Karl Fredrik
Dahlroth må från och med den dag, då föreskrift örn städernas
förenande med Hedemora domsaga träder i kraft, från
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami Nr 166.

2

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

allmänna indragningsstaten under deras återstående livstid
utbetalas årlig gottgörelse med 600 kronor till en var av
Broström, Trotzig och Persson samt med 200 kronor till en
var av Åberg och Dahlroth, med iakttagande av att å förmånen
dyrtidstillägg icke skall utgå.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Tage Evers.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

361152