Kungl. Maj.ts proposition nr 157.
1
Nr 157.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bidrag till
åtgärder för Mälarens reglering; given Stockholms
slott den 6 mars 1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 6 mars 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
Närmast med anledning av Mälarens ovanligt höga vattenstånd våren 1924
tillsattes med Kungl. Maj:ts godkännande den 6 juni samma år en särskild
kommission, Mälarens regleringskommission, med uppgift att utarbeta plan
för Mälarens reglering och vad därmed ägde samband. Det förslag i sådant
avseende, som kommissionen i utlåtande till Kungl. Majit den 27 november
1925 framlade, avsåg en sänkning av högvattenståndet från + 5.45 till + 4.7,
en höjning av lågvattenståndet från + 3.64 till + 4.0 samt fastläggande av
ett normalvattenstånd på samma höjd som det förutvarande medelvattenståndet
eller + 4.2, allt räknat från slusströskeln i Stockholm. Förslaget innefattade
i fråga örn erforderliga byggnadsarbeten dels dammanläggningar
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 157—158. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 157.
i Stora Norrström, Stallkanalen och Södertälje kanal, dels rensningar i Norrströms
båda grenar, dels ock tappningsanordningar i slussen vid Karl Johans
torg. Utom genom dessa avlopp skulle i viss utsträckning tappning äga rum
även genom Hammarbyslussen. Kommissionen beräknade båtnaden av regleringen
till 4.8 miljoner kronor och kostnaden till 1.8 miljoner kronor, vilken
kostnad skulle fördelas sålunda:
Båtnad |
Kostnadens |
||
Kostnad |
hållande till |
||
Jordbruket................................... |
1,760,000 |
700,000 |
40 |
Stockholms stad.............................. |
1,700,000 |
700,000 |
41 |
Övriga stader m. fl........................... |
430,000 |
100,000 |
24 |
Industrier.................................... |
350,000 |
100,000 |
29 |
Ägare av hus och tomtmark.................. |
180,000 |
75,000 |
42 |
Ägare av strömfall........................... |
2,000 |
1,000 |
50 |
Staten ....................................... |
340,000 |
124,000 |
36 |
Summa kronor |
4,752,000 |
1,800,000 |
Av den i förenämnda sammanställning upptagna båtnaden för staten,
340,000 kronor, beräknades 170,000 kronor motsvara kostnaderna för muddringsarbeten
i Södertälje kanal och djupfarleden i Mälaren, vilka arbeten,
därest regleringen ej komme till stånd, ansågos framdeles behöva utföras
för att anläggningarna skulle motsvara sitt ändamål. Vidare avsågs ett belopp
av 6,000 kronor motsvara båtnad för ångkraftstationen i Västerås. Ett
flertal av statens fastigheter särskilt i Stockholm beräknades tillföras fördelar
genom minskade kostnader för grundförstärkningar m. m. till belopp
av 40,000 kronor. Slutligen antogs, att genom den förbättring, som till följd
av lågvattenståndets höjning skulle följa beträffande av vissa städer underhållna
farleder i åar, skulle inbesparas statsbidrag till fördjupningar och
rensningar till ett belopp av 126,000 kronor.
I beloppet 340,000 kronor medräknades ej den båtnad, som skulle tillföras
staten såsom ägare av jordbruksfastigheter omkring Mälaren. Sistnämnda
båtnad ingick i det för jordbruksägare överhuvud upptagna båtnadsbeloppet
1,760,000 kronor.
Regleringen skulle enligt Mälarkommissionens förslag genomföras såsom
ett tvångsregleringsföretag, grundat på ansökan av mark- och strömfallsägare
med anslutning av staten, städer och andra kommuner, vilka skulle
förbinda sig att mot delaktighet i företaget lämna vissa anslag till regleringens
utförande. Statens insats skulle för tillfället bestå i att förskjuta
kostnaden för en förhandlingskommission, som borde tillsättas för att åstadkomma
den erforderliga anslutningen samt åvägabringa nyssberörda åtaganden
av städer m. fl.
Med anledning av kommissionens förslag avlät Kungl. Majit proposition,
nr 196, till 1926 års riksdag med framställning örn ett anslag å 50,000 kro
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 157.
3
nor till förutnämnda förhandlingskommissions verksamhet. Propositionen
bifölls av riksdagen (skr. nr 280).
Den 29 juni 1926 uppdrog Kungl. Majit åt en delegation av tre personer,
Mälardelegationen, att på grundval av kommissionens förslag upptaga förhandlingar
med intressenterna i det tilltänkta regleringsföretaget samt att
till Kungl. Majit inkomma med fullständig plan för företagets genomförande.
Den sålunda tillsatta delegationen upptog till undersökning huruvida —
i olikhet mot vad som förutsatts i propositionen — regleringen skulle utan
tvangsanslutning av jordägarna kunna komma till stånd genom samverkan
mellan Stockholms stad och staten med frivilliga bidrag av övriga av företaget
berörda städer samt jord- och markägare. Mälardelegationen beräknade,
att genom undvikande av den vidlyftiga procedur, som en tvångsanslutning
skulle medföra, en väsentlig besparing kunde göras, vilken jämte
vissa inskränkningar i regleringsföretaget skulle medföra en sänkning av
den beräknade kostnaden från 1.8 till 1.4 miljoner kronor.
Sedan Mälardelegationen anmält, att överenskommelse med Stockholms
stad icke kunnat träffas, har Kungl. Majit den 24 oktober 1930 beslutat,
att delegationens verksamhet skulle upphöra. Emellertid ledde delegationens
arbete såtillvida till resultat, att Stockholms stad i samband med byggandet
av Riksbron i Stockholm beslöt vidtagande därstädes av rensningar
och anordningar i övrigt, som vörö erforderliga för en dammanläggning under
bron vid en eventuell framtida reglering av Mälaren. På grund härav
har vid utförandet av nämnda bro träffats sådana anstalter, att en rörlig,
helt under vatten belägen dammanordning kan inläggas.
År 1935 har i syfte att främja regleringens förverkligande bildats Mälarens
regleringsförening, enligt uppgift omfattande jord- och markägare samt
representanter för Mälarstäderna och andra intressenter för företaget. I
skrivelse till Kungl. Majit den 27 januari 1936 har föreningen anfört bland
annat följande.
Under de år, som förflutit sedan Mälarkommissisonen framlade sitt förslag,
hade olägenheterna av Mälarens exceptionella hög- och lågvattenstånd
alltjämt gjort sig gällande. Från jordägarna hade klagomålen över de
av högvattnet föranledda översvämningarna fortfarande gjort sig hörda, de
låga vattenstånden hade verkat störande på skeppsfarten, och den av dem
förorsakade uppströmmen hade i tilltagande grad ansetts utgöra en för Stockholms
stad allvarlig sanitär olägenhet.
Men även förutsättningarna för genomförandet av en reglering av sjön
hade under dessa år förändrats. I samband med slussområdets omdaning
hade nämligen den gamla avloppskanalen (Polhemsslussen) slopats och den
förutvarande slussen omdanats till avtappningskanal, varjämte anlagts en
ny trafiksluss, som även i viss utsträckning torde kunna tagas i anspråk för
tappningsändamål. Härigenom hade en betydande ökning av tappningsmöjligheterna
vid Karl Johans torg erhållits. Medan den gamla avloppskanalen
kunde avbörda en vattenmängd av 58 kubikmeter i sekunden vid ett vattenstånd
av + 4.7 i Mälaren och + 3.7 i Saltsjön, kunde genom den nya avtappningskanalen
vid samma vattenstånd avbördas omkring 120 kubikmeter och
genom den nya slussen omkring 142 kubikmeter eller tillsammans omkring
262 kubikmeter i sekunden. De fordringar på ökade tappningsmöjligheter
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 1-57.
vid Karl Johans torg, som i tidigare regleringsförslag framförts, hade sålunda
genom dessa Stockholms stads åtgärder tillgodosetts.
Med anledning härav hade Stockholms stads hamnstyrelse ansett sig böra
ägna frågan örn åtgärder för Mälarens reglering förnyad uppmärksamhet.
Det hade nämligen synts styrelsen, som om de ändamål, en reglering vore
avsedd att fylla, i allt väsentligt kunde tillgodoses genom betydligt enklare
anordningar än vad tidigare ifrågasatts. Hamnstyrelsen hade ock sökt samverka
med andra intressenter för Mälarens reglering. Hamnstyrelsens nu
föreliggande regleringsförslag innebure, att tappning skulle äga rum genom
Stora Norrström, Stallkanalen, den nu anordnade tappningskanalen och den
nya slussen vid Karl Johans torg samt kulverten vid Hammarbyleden, medan
Hammarbyslussen och Södertälje kanal eventuellt skulle kunna tillgripas
vid exceptionellt höga flöden.
De av Mälarkommissionen ifrågasatta rensningarna i Norrströms båda grenar
ovanför och under Norrbro vöre numera mindre behövliga till följd av
de omtalade ökade tappningsmöjligheterna vid Karl Johans torg. Detta vore
av så mycket större värde, som rensningar under Norrbro för närvarande
knappast kunde utföras, enär brons grunder vore alltför svaga för att medgiva
ett sådant arbete för rimliga kostnader. Först i samband med en eventuell
ombyggnad av bron kunde nämnda rensningsarbeten verkställas. Den
av kommissionen ifrågasatta dammen i Stallkanalen behövde icke heller
nu komma till stånd. Av den nu verkställda utredningen franninge nämligen,
att även utan en sådan damm lågvattenstånden på tillfredsställande sätt
kunde hållas uppe. Härjämte hade utredningen givit vid handen, att jämväl
dammen i Södertälje kanal kunde tillsvidare undvaras.
De arbeten, som vore behövliga, inskränkte sig alltså till inläggandet av
den rörliga dammanordningen under Riksbron.
Kostnaderna härför och för regleringens genomförande hade av hamnstyrelsen
beräknats till:
Dammanläggning, inberäknat förberedande anordningar . . kronor 416,000
Kapitaliserade drift- och underhållskostnader ............ » 72,000
Förnyelsekostnader, nuvärde .......................... » 43,000
Skadestånd och rättegångskostnader, uppskattade ........ »___69,000
Summa kronor 600,000.
Beträffande de resultat, som en på angivet sätt genomförd reglering skulle
medföra, har föreningen anfört:
Med tillämpning av vissa av hamnstyrelsen angivna principer för vattnets
avtappning hade för åren 1900—1934 de vattenstånd i Mälaren beräknats,
som skulle varit rådande, om regleringen då varit genomförd. Det högsta
vattenståndet under nyssnämnda period, som uppgått till + 5.45, hade kunnat
sänkas till + 4.98. Under de 35 åren hade högre vattenstånd än + 4.7
varit rådande 20 gånger med en varaktighet av sammanlagt 694 dagar. Örn
regleringen varit genomförd, hade under denna tid högre vattenstånd än
+ 4.7 endast behövt förekomma 3 gånger under sammanlagt 100 dagar. Även
i övrigt skulle vattenstånden kunnat sänkas så, att under flertalet år ett normalvattenstånd
på cirka -)- 4.10 skulle kunnat hållas under sommarmanaderna.
Vidare hade lågvattenståndet i allmänhet kunnat höjas till + 4.0.
Den till Mälaren inrinnande, för Stockholms vattenverk skadliga uppsjön
skulle därvid på ett tillfredsställande sätt kunna begränsas.
Vidare anför föreningen följande.
Enär till följd av de nu ökade tappningsmöjligheterna vid Karl Johans
torg regleringen kunde med i huvudsak samma fördelaktiga resultat för de
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 157.
olika intressena genomföras för en så väsentligt mycket lägre kostnad cirka
Va av den förut beräknade), syntes det vara skäl att, för att i möjligaste mån
förenkla ärendet och undvika de stora utredningskostnaderna för skada och
nytta å mark, avstå från jordbruksintressets bidrag till kostnaderna och låta
dessa helt bestridas av staten och staden, förslagsvis med hälften vardera.
Mälarkommissionen räknade med ett bidrag från staten av 124,000 kronor.
Härtill skulle komma på staten belöpande kostnadsandel för båtnaden
för statens jordbruksegendomar samt statens utgifter lör odlingsbidrag och
odlingslån, inalles mer än 0.5 miljoner kronor. Därest staten bidroge med
hälften av kostnaderna för den nu planerade billigare regleringen, skulle statens
utgifter för företaget ändock bliva mycket lägre än enligt Mälarkommissionens
förslag. För att nå det åsyftade önskemålet att undvika utgifter
för beräknande av skada å mark erfordrades emellertid, att i största
möjliga utsträckning godvilliga uppgörelser kunde erhållas med markägarna.
Därest staten och staden påtoge sig kostnaderna för regleringsföretagets genomförande
till fördel jämväl för markägarna, syntes dessa å sin sida böra i
så måtto underlätta företaget, att de i så stor utsträckning som möjligt avgåve
förklaring av innehåll, att de, mot det att de befriades fran skyldighet
att deltaga i kostnaderna för företaget, medgåve dettas genomförande antingen
utan ersättning eller, därest respektive markägare erhölle enbart eller
övervägande skada av företaget, mot en viss skälig ersättning.
Det skulle bliva en av föreningens huvuduppgifter att införskaffa dessa
medgivanden, varför torde erfordras sammanträden med strandägare, föredrag
angående regleringen och dess verkningar, undersökning angående regleringens
inverkan på de särskilda strandfastigheterna och besök hos dessas
ägare för erhållande av underskrifter å medgivandena. Andra uppgifter
skulle vara att bevaka medlemmarnas intressen vid regleringsförslagets utarbetande,
vid frågans fortsatta behandling och vid vattendomstolen samt att
insamla förbindelser örn eventuella frivilliga bidrag från Mälarstäderna, jordoch
markägare samt industrier. Mälardelegationen hade insamlat en del preliminära
utfästelser örn bidrag.
Ehuru man syntes kunna förutsätta, att de av föreningens medlemmar,
som komme att syssla med insamlandet av nyssnämnda förbindelser från
jordbrukarna, i allmänhet skulle utföra sitt arbete av intresse för saken och
ulan ersättning, torde dock kostnader, bland annat för juridiska och tekniska
medhjälpare samt resor, uppstå, som föreningen, vars inkomster endast
bestode i mycket lågt satta medlemsavgifter, ej kunde bestrida ur egen
kassa. Då man ej visste i huru stor utsträckning arbetet komme att utföras
utan ersättning, kunde det erforderliga bidragets storlek endast uppskattningsvis
angivas till omkring 50,000 kronor. Innan föreningen erhölle visshet
om, att medel för dess verksamhet stöde till buds, kunde föreningen icke
på allvar sätta i gång sitt arbete, vilket borde föregå ansökan örn tillstånd
till regleringen. Regleringens utförande vore därför beroende av, huruvida
och när föreningen kunde erhålla erforderliga medel för sin verksamhet.
Skäl syntes föreligga, att medel härtill ansloges av staten och Stockholms
stad, vilken representerade det största enskilda intresset i regleringen. Av
det anslag örn 50,000 kronor, som tidigare beviljades, hade endast cirka
15,000 kronor förbrukats.
På grund av vad sålunda anförts har föreningen hemställt, att för bestridande
av förenämnda kostnader erhålla bidrag av statsmedel med tjugufemtusen
kronor på villkor, att Stockholms stad för samma ändamål bidroge
med lika stort belopp. Föreningen har förklarat sig beredd att, därest stats
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 157.
makterna och staden skulle önska att närmare kontrollera föreningens arbete
och medlens användning, ställa sig till efterrättelse vad bidragsgivarna ansätt^
lämpligt att i sådant avseende förordna. Emellertid har föreningen
anhållit, att kontrollen måtte så anordnas, att medlen kunde utan dröjsmål
disponeras av föreningen allteftersom de bleve behövliga för arbetets utförande.
Lantbruksstyrelsen har i infordrat utlåtande den 7 februari 1936 avstyrkt
föreningens hemställan samt anfört:
Lantbruksstyrelsen måste ifrågasätta riktigheten och lämpligheten av den
utav föreningen framförda tanken, att jordägarna skulle helt fritagas från
varje deltagande i kostnaden för den ifrågasatta regleringen av Mälaren. Ett
överflyttande av jordbrukets andel i regleringskostnaden på annan intressent
i företaget eller på staten tedde sig enligt lantbruksstyrelsens uppfattning i
särskilt hög grad opåkallat med hänsyn till de betydande ekonomiska fördelar,
vilka jordbruket syntes kunna påräkna genom regleringen. Mälarkommissionen
hade såsom förut nämnts uppskattat den av regleringen uppkommande
värdeökningen för jordbruket till ett belopp av 1,760,000 kronor. Denna
preliminära båtnadskalkyl ävensom kommissionens därpå grundade beräkning
av jordbrukets delaktighet med omkring 40 procent i företagets kostnader
torde, enär den nu framlagda regleringsplanen syntes i stort sett överensstämma
med den av kommissionen upprättade, få anses fortfarande äga
giltighet. Jordbrukets kostnadsandel skulle sålunda numera, då regleringen
ansåges kunna genomföras för en sammanlagd kostnad av 600,000 kronor,
jämförelse med den påräknade båtnaden relativt obetydligt belopp. Vid nu
angivna förhållande syntes tillräckligt skäl knappast föreligga för att jordbruket
skulle befrias från deltagande i sagda kostnad. Även om, såsom regleringsföreningen
syntes vilja förutsätta, annan av regleringen berörd part
skulle finnas villig påtaga sig viss del av ifrågavarande kostnad, kunde lantbruksstyrelsen
för sin del icke tillråda av föreningen i nämnda syfte ifrågasatt
medverkan från statens sida. En dylik medverkan skulle självfallet kunna
tå vittgående konsekvenser. Framhållas finge jämväl, att någon garanti
icke förelåge för att de jordägare, som lede skada av regleringen, skulle komina
att i den utsträckning, föreningen syntes vilja förutsätta, avstå från sin
rätt till ersättning härför.
Även till den genom föreliggande framställning nu aktuella frågan om
statsbidrag till bestridande av kostnaderna för de underhandlingar m. m.,
vilka regleringsföreningen tagit till uppgift, måste lantbruksstyrelsen av principiella
skäl ställa sig mycket tveksam. När, såvitt av framställningen syntes
framgå, regleringsfrågan numera till följd av ändrade tappningsförutsättningar
m. m. kommit i sådant läge, att regleringen uppenbarligen komme
att medföra betydande ekonomisk vinst för därav berörda olika intressen,
syntes det rimligt, att dessa själva bestrede kostnaderna för de utredningar
m. m., som ännu kunde erfordras för regleringsplanens realiserande. Framhållas
finge jämväl, att av föreningen icke företetts någon som helst motivering
i fråga örn det sökta beloppets storlek. Lantbruksstyrelsen kunde sålunda
för sin del icke tillstyrka, att, utöver vad hittills redan skett, statens
medel ånyo toges i anspråk för det nu angivna syftemålet.
I fx-åga om formen för ett eventuellt realiserande av regleringsplanen ville
lantbruksstyrelsen slutligen uttala den uppfattningen, att i betraktande av
de påtagliga ekonomiska fördelar, vilka genom regleringen komme att i stor
»infattning beredas därav berörda intressen av olika slag, förutsättningar
bliva begränsad till allenast
4U x ouu,uuu
240,000
kronor eller ett vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 157.
7
borde finnas för att företaget skulle kunna komma till stånd i den ordning,
som angåves i vattenlagen, varvid samtliga de intressen, vilka skulle hava
fördel av regleringen, även skulle hava att bestrida på dem ankommande delar
av på företaget belöpande kostnader.
Med anledning av lantbruksstyrelsens uttalanden har föreningen i skrivelse
den 18 februari 1936 anfört följande.
Under de förhandlingar, som Mälardelegationen fört med Stockholms stad
hade klarlagts, att med de olika möjligheter, som vattenlagen erbjöde, en
samverkan mellan staten och staden, såsom ägare till Mälarens utlopp i Södertälje
respektive i Stockholm, skulle giva de största möjligheterna att genomföra
företaget. Även skulle oavsett byggnadsutgifterna den minsta kostnaden
uppstå, örn företaget formellt genomfördes enligt vattenlagens kap. 5
såsom ett farledsmål. Det förslag, som Stockholms hamnstyrelse nu framlagt,
anslöte sig alltså till Mälardelegationens, ehuru det beträffande byggnadsanordningarna
och regleringsresultaten ej vore så fullständigt och därför ej
heller gåve fullt så stor båtnad som Mälarkommissionens respektive Mälardelegationens.
Å andra sidan vore kostnaderna betydligt lägre, varvid byggnadskostnaderna
minskats speciellt genom att Stallkanalen finge förbliva ett
fritt utlopp utan damm.
Orsaken varför Mälardelegationen avbrutit sitt arbete hade varit, att förhandlingarna
med Stockholms stad om erforderligt bidrag strandat. Då
Stockholms stad, som representerade det största enskilda intresset och som
behärskade Mälarens utlopp, nu tagit initiativet och kommit med ett erbjudande,
hade otvivelaktigt frågan kommit i ett gynnsammare läge.
Det hade synts föreningen vara av största intresse för strandägarna att
detta initiativ fullföljdes och föreningen hade satt såsom sin huvuduppgift
att söka insamla de förbindelser från strandägarna, som erfordrades för att
underlätta företagets genomförande vid vattendomstolen. Att föreningens
egna medel ej bleve tillräckliga härtill torde vara uppenbart, då dess medlemsantal
i förhållande till samtliga strandägares av naturliga skäl vore ringa.
Ett bifall till föreningens framställning om statsbidrag innebure icke något
fastlåsande av statens bidrag till 50 procent av kostnaderna för regleringen
eller överhuvud taget någon förbindelse för staten att bidraga till densamma,
ej heller mötte något hinder att av strandägarna upptaga utfästelse om frivilliga
bidrag, något som tvärtom borde eftersträvas. Att staten överhuvud
taget lämnade bidrag måste emellertid anses motiverat, eftersom staten själv
vore intressent i företaget, icke endast såsom ägare av kronodomäner och
byggnader vid Mälarstränderna utan även såsom ägare av Södertälje kanal
och såsom representant för den allmänna sjöfarten på Mälaren.
Då lantbruksstyrelsen ivrade för att förslaget genomfördes såsom ett vattenregleringsföretag
med tvångsanslutning och att jordbruket självt skulle betala
sin andel, borde ihågkommas, att i enlighet med de vid 1925 års riksdag
praktiskt sett godtagna principerna för ett dylikt fall halva lantbrukets kostnadsbelopp
skulle betalas av staten såsom odlingsbidrag och resten förskotteras
av staten såsom odlingslån. Härtill skulle komma statens andel för egen
jord. I verkligheten bleve det staten, som betalade större delen av jordbrukets
bidrag. Då därtill komme, att merkostnaden vid tvångsanslutning bleve större
än odlingslånet, vore det uppenbart, att det vore dålig ekonomi för staten
att söka en dylik lösning av regleringsfrågan, bortsett från att det knappast
syntes möjligt att förmå 50 procent av jordägarna att ställa sig såsom sökande
lill ett dylikt företag, som skulle medföra tvångsanslutning av övriga jordägare
men frivillighet i fråga örn bidrag från den numera största intressenten,
Stockholms stad.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 157.
Departementschefen.
Statskontoret har i remissyttrande den 28 februari 1936 anfört:
Statskontoret delade i princip de av lantbruksstyrelsen uttalade betänkligheterna
mot att jordbruksintresset skulle fritagas från deltagandet i kostnaderna
för den ifrågasatta regleringen av Mälaren, vilka kostnader i stället
skulle övertagas av staten och Stockholms stad. Å andra sidan kunde ämbetsverket
icke bortse ifrån att det av Stockholms hamnstyrelse nu föreslagna
och av Mälarens regleringsförening förordade enklare sättet för regleringens
genomförande genom frivilliga överenskommelser ägde bestämda företräden
framför den längre vägen med tvångsanslutning enligt vattenlagen, i det att
därigenom dels företagets igångsättande och slutförande skulle i hög grad påskyndas,
dels ock betydande, delvis improduktiva förrättningskostnader bleve
överflödiga och bortfölle.
Med hänsyn till nu nämnda praktiska fördelar ville statskontoret icke motsätta
sig statens medverkan till företaget i den form som föreslagits. En förutsättning
härför syntes dock böra vara, att det sörjdes för att med detta förfaringssätt
statens totala kostnader icke bleve större än om regleringen med
bidrag från övriga intressenter genomfördes av strandägarna i den i vattenlagen
för företag med tvångsanslutning föreskrivna ordningen, då staten ej
blott skulle hava att i egenskap av jordägare vid Mälaren samt för Södertälje
kanal och farlederna på Mälaren m. m. svara för vissa kostnader utan även
bleve förpliktad att utgiva odlingsbidrag till enskilda i regleringen deltagande
jordbruksintressenter. Det torde böra ankomma på föreningen att vid sina
förhandlingar med strandägare och övriga intressenter införskaffa bindande
utfästelser om bidrag till regleringen i den omfattning som erfordrades för
att nu angivna betingelse för statens deltagande bleve uppfylld. Med hänsyn
till de stora ekonomiska fördelar, som strandägarna kunde påräkna,
därest regleringen komme till stånd, förefölle det statskontoret, att nu antydda
väg borde vara framkomlig.
I anslutning härtill har statskontoret uttalat, att, därest den uppfattning,
åt vilken statskontoret sålunda givit uttryck, godtoges, ämbetsverket intet hade
att erinra emot att staten lämnade bidrag till kostnaderna för de undersökningar
och förhandlingar, som enligt den gjorda framställningen skulle upptagas
av föreningen. Statskontoret har emellertid ifrågasatt, om icke detta
bidrag borde kunna begränsas till förslagsvis 15,000 kronor eller högst 20,000
kronor. Bidraget syntes enligt statskontorets mening kunna utgå från det
under nionde huvudtiteln uppförda avdikningsanslaget, vartill riksdagens
medgivande självfallet erfordrades.
Av propositionen nr 196 till 1926 års riksdag inhämtas, att behovet av en
reglering av vattenståndet i Mälaren gjort sig gällande sedan mycket lång
tid tilllbaka. Från att hava varit huvudsakligen ett jordbrukarintresse torde
frågan numera anses äga avsevärd betydelse jämväl ur andra viktiga synpunkter.
Sålunda är det angeläget för sjöfarten såväl att vattenståndet hindras
stiga för högt med hänsyn till kajer och bryggor som även att lågvattenståndet
hindras sjunka så att hamnar och farleder Wiva för grunda. Därjämte
äger Stockholms stad intresse av att uppström från Saltsjön med därav
följande olägenheter i görligaste mån förhindras.
Då statsmakterna år 1926 ansågo sig böra medverka till ett företag i angivet
syfte genom att lämna bidrag till en förhandlingskommission med upp
-
Kungl. Majlis proposition nr 157.
9
drag att verkställa vissa förberedande arbeten, förutsattes, att anordningen
skulle få form av ett vattenregleringsföretag med tvångsdelaktighet. Det av
Mälarens regleringsförening nu förordade, av Stockholms stads hamnstyrelse
uppgjorda förslaget avser, att företaget skulle genomföras såsom ett farledsmål
enligt 5 kap. vattenlagen. Kostnaderna härför hava beräknats till
600.000 kronor mot den år 1926 enligt då föreslagen anordning beräknade
kostnaden 1,800,000 kronor. Någon förnyad uppskattning av båtnadsbeloppet
har ej skett. Av vad i ärendet förekommit synes framgå, att Mälarkommissionens
beräkningar härutinnan, slutande å ett belopp av i runt tal
4.800.000 kronor, alltjämt i huvudsak torde kunna tillmätas giltighet.
Det synes otvivelaktigt, att den utväg, som av föreningen förordas, erbjuder
vissa bestämda fördelar framför den tidigare ifrågasatta. Sålunda torde
förfarandet kunna enligt förslaget väsentligt förenklas jämfört med vad som
gäller beträffande vattenregleringsföretag med tvångsdelaktighet. Vidare torde
förrättningskostnaderna bliva lägre. Ur såväl praktisk som ekonomisk
sypunkt synes sålunda den nu föreslagna regleringsformen vara att föredraga.
Statskontoret har också givit sin anslutning till densamma. För egen del
finner jag goda skäl tala för att på sätt föreningen föreslagit en närmare utredning
igångsättes i syfte att på denna väg nå fram till ett tillfredsställande
resultat. Utredningen bör såsom föreningen anfört avse att åstadkomma
preliminära uppgörelser med de av företaget berörda markägarna, anskaffa
frivilliga bidrag till företagets genomförande från städer, industriföretag och
andra intresserade samt i övrigt främja uppnåendet av det åsyftade målet.
En förutsättning för att den nu förordade anordningen skall kunna komma
till stånd torde vara, att bidrag till de med utredningen förenade kostnaderna
lämnas av allmänna medel. Det torde nämligen ej vara möjligt att
erhålla härför erforderligt belopp från de av det ifrågasatta företaget berörda
enskilda intressenterna. Att verkställa en tillförlitlig beräkning rörande kostnaderna
för utredningen möter givetvis, såsom föreningen framhållit, svårigheter.
Det av föreningen äskade totala bidragsbeloppet är av samma storlek
som det av statsmakterna år 1926 för liknande ändamål beviljade anslaget,
vilket emellertid på grund av mellankommande omständigheter allenast
till en mindre del tagits i anspråk. Under den av föreningen angivna förutsättningen,
att Stockholms stad bidrager med hälften av det nu såsom erforderligt
ansedda beloppet, vill jag ej motsätta mig, att den återstående hälften
må utgå av statsmedel. Statsbidraget, vilket sålunda skulle fastställas till
högst 25,000 kronor, torde på sätt statskontoret framhållit kunna bestridas
från statens avdikningsanslag. Jag förutsätter emellertid härvid, att beloppet
ej inräknas i det belopp, som Kungl. Majit enligt riksdagens medgivande
äger för visst år bevilja jämlikt gällande bestämmelser för anslagets användning.
Till frågan örn statens deltagande i det blivande företaget torde slutlig ställning
ej böra tagas nu. På en punkt torde dock vara nödvändigt att principbeslut
fattas i förevarande sammanhang. Föreningens förslag innebär, att de
av företaget berörda markägarna med undantag av staten och Stockholms
Bihang lill riksdagens rirotokoll WIIG. 1 sand. Nr 157—158. ii
10
Kungl. Majlis proposition nr 157.
stad skulle befrias från andra kostnader för företaget än sådana som de ville
frivilligt åtaga sig. Skola uppgörelser kunna träffas med markägarna och
tvångsreglering sålunda undvikas, lärer det vara nödvändigt, att möjlighet
finnes att tillförsäkra markägarna nu angivna förmån. Såsom ett skäl för
att staten ikläder sig viss del av de kostnader, vilka eljest skolat drabba de
enskilda intressenterna, må även åberopas, att, om företaget genomfördes såsom
torrläggningsföretag, bidrag till sagda kostnader skulle komma att utgå
från statens avdikningsanslag. Genom den nu ifrågasatta ordningen inbesparas
denna utgift. I likhet med statskontoret tillstyrker jag därför, att vid
förhandlingarna med markägarna må förutsättas, att de sistnämnda icke
skola behöva svara för några med företaget förenade kostnader. De, vilka
driva berörda förhandlingar, böra givetvis låta sig angeläget vara, att söka
av markägarna i gengäld erhålla medgivande till företagets genomförande på
billigast möjliga villkor. Statskontorets förslag angående utfästelse från
intressenterna att dessa skulle, därest statens totala kostnader komme att överstiga
kostnaderna för en tvångsreglering enligt vattenlagen, svara för skillnaden,
anser jag mig ej kunna biträda, bland annat av det skäl, att fastställandet
av sistberörda kostnader torde möta sådana svårigheter, att betydelsen av
dylika utfästelser skulle bliva ganska ringa.
På resultatet av utredningens arbete får slutligt bero, huruvida staten skall
lämna sin medverkan till företaget, ävensom, därest så finnes böra ske, i vilken
omfattning dylik medverkan skall äga rum. De avtal, som på grundval
av förutnämnda förhandlingar med intressenterna kunna komma till stånd,
böra alltså få formen av utfästelser från deras sida på de villkor, som nyss
tillstyrkts, men icke göras för staten under alla omständigheter bindande.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att, därest Stockholms stad på
föreslaget sätt jämte staten bidrager till utredningskostnaderna, i samförstånd
med staden närmare besluta angående den form, vari utredningen skall
bedrivas.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till åtgärder för Mälarens reglering må från statens avdikningsanslag
anvisas ett statsbidrag av högst 25,000
kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.