Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Nr 15.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1935
fattade beslut; given Stockholms slott den 9 januari
1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens
yttrande angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1935 vid dess nittonde sammanträde
fattade besluten.

GUSTAF.

Gustav Möller. :

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
9 januari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa av den internationella
arbetskonferensen vid dess sammanträde år 1935 fattade beslut samt
anför:

Inledning.

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt tyska riket, å andra sidan, vars del I omBihang
till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 15. 2519 85 1

Kungl. Majus proposition nr 15.

fattar förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett socialpolitiskt
reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution, internationella
arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta
program.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för
godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell
konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock
skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande
vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär som tillkommer
en ratificerad konvention.

I fråga örn verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och
konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av
andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt
att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras
snarast möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från sammanträdets
avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd
eller annat åtgörande för dess genomförande eller örn ett
konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad någon
vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan
kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet arbete
»Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens nittonde sammanträde hölls i
Genéve under tiden 4—25 juni 1935. Antalet representerade stater utgjorde
52, av vilka 32 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. I konferensen
deltogo för första gången representanter för Amerikas Förenta Stater
och Sovjet-Unionen. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig
delegation.1

1 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1935 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud f. d. byråchefen J. A. E. Molin och f. d. yrkesinspektrisen K.
Hesselgren med docenten A. H. Johansson som expert;

såsom arbetsgivarombud verkställande direktören i järnbruksförbundet K. K. Wistrand
med verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp K. F.
Söderbäck och direktörsassistenten i nämnda förening E. H. Brodén såsom experter samt

såsom arbetarombud ordföranden i landsorganisationen i Sverige K. E. Johanson med
ordföranden i svenska byggnadsträarbetareförbundet N. Linde, chefen för landsorganisationens
pressinformation R. Casparsson och redaktören S. Backlund såsom experter.

Kungl. Majus proposition nr 15.

Vid sammanträdet antog arbetskonferensen fem konventionsförslag och en
rekommendation, nämligen:

1) Förslag till konvention (nr 45) angående användande av kvinnor till
arbete under jord i gruvor av alla slag.

2) Förslag till konvention (nr 46) angående begränsning av arbetstiden i
kolgruvor (reviderad 1935).

3) Förslag till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning till
fyrtio timmar i veckan.

41 Förslag till konvention (nr 48) angående upprättande av ett internationellt
system för bevarande av rättigheter, grundade på invaliditets-, ålderdoms-
och dödsfallsförsäkring.

5) Rekommendation (nr 45) angående ungdomsarbetslösheten.

6) Förslag till konvention (nr 49) angående förkortning av arbetstiden i
buteljglasbruk.

Genom delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg
utarbetade översättningar av originaltexterna till konferensens beslut
torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
I fråga örn beslutens innehåll får jag, i den mån redogörelse därför ej lämnas
i det följande, hänvisa till nämnda bilaga.

Förslaget till konvention (nr 45) angående användande av kvinnor till
arbete under jord i gruvor av alla slag.

Förslagets bestämmelser.

Vid tillämpningen av konventionen skall med gruva förstås varje arbetsföretag,
offentligt eller enskilt, för utvinnande av ämnen, som befinna sig
under jordytan. Ingen kvinna, av vilken ålder som helst, får användas till
arbete under jord i gruva. Den nationella lagstiftningen må från förbudet
undantaga personer som intaga en ledande ställning och icke utföra manuellt
arbete, personer som användas till sanitär eller social tjänst, personer som
under sina studier för yrkesutbildning tillbringa en tid i de underjordiska
delarna av en gruva, samt andra personer som för utövande av ett icke
manuellt yrke tillfälligtvis hava att nedstiga i de underjordiska delarna av
en gruva.

Gällande bestämmelser.

Sedan 1901 gäller i Sverige förbud att använda kvinnor till arbete under
jord i stenbrott eller gruva. Förbudet, som numera är intaget i 16 § lagen
om arbetarskydd, är ej inskränkt av några undantag.

Förberedande behandling.

Detta konventionsförslag, som i den slutliga voteringen vid internationella
arbetskonferensens nittonde sammanträde antogs med samtliga avgivna röster,
föregicks av den sedvanliga förberedande behandlingen. Sålunda behandlades
frågan på basis av en utav arbetsbyrån utarbetad rapport vid en första

Departements chefen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

diskussion vid arbetskonferensens adertonde sammanträde i juni 1934, och
upprättades med ledning av vad därvid förekommit sedermera inom arbetsbyrån
ett frågeformulär i ämnet. Detta formulär utsändes till medlemsstaternas
regeringar och på grundval av de inkomna svaren utarbetade internationella
arbetsbyrån en rapport med utkast till konventionsförslag. över
detta förberedande konventionsförslags bestämmelser yttrade delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i skrivelse den 18 april 1935,
att, örn än vissa anmärkningar kunde framställas mot bestämmelsernas avfattning,
desamma likväl icke från svensk sida skäligen gåve anledning till
något ändringsyrkande. I det slutligt antagna konventionsförslaget ha företagits
endast oväsentliga ändringar av det förberedande konventionsförslaget.

Yttrande.

över det slutligen antagna konventionsförslaget har utlåtande den 3 december
1935 avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
som därvid hänvisat till att gällande bestämmelser i svensk rätt vore
avsevärt strängare än konventionsförslagets. Med hänsyn härtill kunde det
möjligen synas obehövligt och omotiverat för vårt land att biträda konventionen.
Medlemsstaterna i internationella arbetsorganisationen ansåges emellertid
förpliktade att såvitt möjligt stödja det internationella socialpolitiska
samarbetet genom anslutning till de av internationella arbetskonferensen antagna
konventionerna. Med hänsyn härtill förordade delegationen, att konventionen
ratificerades från svensk sida.

Då såsom delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
framhållit gällande bestämmelser i svensk rätt äro strängare än konventionsförslagets
och sålunda inga hinder föreligga för anslutning från svensk sida
till konventionen tillstyrker jag dess ratifikation.

Förslaget till konvention (nr 46) angående begränsning av arbetstiden i

kolgruvor (reviderad 1935).

Förslagets bestämmelser.

Konventionen, som innebär revision av den år 1931 antagna konventionen
angående begränsning av arbetstiden i kolgruvor, skall äga tillämpning å alla
kolgruvor, d. v. s. å varje gruva, ur vilken utvinnes enbart stenkol eller brunkol
eller huvudsakligen stenkol eller brunkol tillika med andra mineral. Härvid
förstås med brunkolsgruva varje gruva, ur vilken utvinnes kol från en
senare geologisk ålder än stenkolsperioden. Konventionen äger i fråga örn
underjordiska gruvor tillämpning på varje person, som är sysselsatt med
arbete under jord, oavsett vilket företag som använder honom och oavsett
naturen av det arbete, vartill han användes, samt i fråga örn kolgruvor med
dagbrytning varje person, som direkt eller indirekt är sysselsatt med utvinnande
av kol; undantag göres för personer, som intaga en övervakande eller
ledande ställning och icke i normala fall deltaga i något manuellt arbete.

Tiden för arbetares uppehåll i underjordisk stenkolsgruva får ej överstiga
sju timmar fyrtiofem minuter örn dagen. Såsom tid för uppehåll i gruvan

Kungl. Majda proposition nr 15.

anses tiden mellan det ögonblick, då arbetaren inträder i hisskorgen för att
nedstiga, och det ögonblick, då han efter uppfärden lämnar densamma, eller,
beträffande gruvor vartill tillträde erhålles genom stoll, tiden mellan det
ögonblick, då arbetaren passerar genom stollens mynning, och det ögonblick,
då han återkommer till jordytan. I fråga örn den närmare bestämningen av
tiden för uppehåll i gruva i speciella fall hänvisar jag till artiklarna 4 och 5
i konventionsförslaget.

Arbetare få icke sysselsättas med arbete under jord i kolgruvor å söndagar
eller lagstadgade allmänna högtidsdagar. Denna bestämmelse anses emellertid
iakttagen i fall arbetarna åtnjuta sammanhängande vilotid av tjugofyra timmar,
av vilka minst aderton infalla under söndag eller lagstadgad allmän högtidsdag.
Undantag härifrån må i den nationella lagstiftningen medgivas beträffande
arbetare över aderton år i fråga örn arbete, som med hänsyn till sin natur
måste bedrivas kontinuerligt, samt säkerhets- och vissa andra arbeten, vilka äro
brådskande eller av natur att icke kunna utföras under den tid, då driften normalt
är i gång. För dylika arbeten skall betalas lön, som med minst 25 procent
överstiger den normala. Arbetare, vilka i större utsträckning sysselsättas med
dylika arbeten, skola beredas antingen kompenserande vilotid eller skäligen
förhöjd avlöning utöver vad nyss sagts.

För arbetare, som sysselsättas på arbetsplatser, vilka abnorma temperatur-,
fuktighets- eller andra förhållanden göra särskilt ohälsosamma, skall offentlig
myndighet fastställa kortare daglig tid för uppehåll i gruva än den förut
nämnda.

överskridande av den enligt förutberörda regler bestämda dagliga tiden
för uppehåll i gruva må jämlikt av offentlig myndighet utfärdade författningar
medgivas i fall av inträffat eller hotande olycksfall, i fall av force
majeure eller då brådskande arbete behöver utföras å maskiner, redskap eller
andra driftsinrättningar i gruvan på grund av skada, i den mån så erfordras
till undvikande av allvarlig rubbning av driften, överskridande med högst en
halv timme örn dagen må även medgivas beträffande arbetare, som användas
till arbeten, vilka på grund av sin natur måste bedrivas kontinuerligt, eller
till tekniska göromål, som äro nödvändiga för arbetets förberedande eller avslutande
på normalt sätt eller för dess fulla återupptagande av efterföljande
skiftlag och som icke är förbundet med produktion eller transport av kol. För
vissa kategorier av arbetstagare, såsom arbetare, vilkas närvaro oundgängligen
erfordras för drift av pump- eller ventilationsmaskiner, förrådsarbetare under
jord, hissmaskinister och lokomotivförare samt deras nödvändiga biträden,
givas i konventionsförslaget speciella regler, enligt vilka överskridande av den
dagliga tiden för uppehåll i gruva må medgivas i författningar utfärdade av
offentlig myndighet. Antalet av de arbetare, för vilka sålunda överskridande
medgives, får — utöver vissa fall av överskridande på grund av t. ex. olyckshändelser,
force majeure och skada — icke överstiga feni procent av gruvans
hela personal.

Utöver nämnda överskridanden må medgivas en övertid av högst sextio
timmar per år. All övertid skall betalas med en lön, som med minst tjugofem
procent överstiger den normala.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

För att underlätta tillämpningen av konventionens bestämmelser skall det
åligga företagsledningen att medelst anslag eller på annat godkänt sätt tillkännagiva
de tider, som gälla för nedfärd och uppfärd, samt i en liggare anteckna
all förlängning av arbetstiden.

Beträffande underjordiska brunkolsgruvor göras i konventionsförslaget vissa
modifikationer i fråga om kollektiva uppehåll, som medföra avbrott i produktionen,
vilka efter särskild undersökning och till en tid av högst trettio minuter
per skift kunna utelämnas vid beräkningen av tiden för uppehåll i gruvan,
samt i fråga örn antalet övertidstimmar, som kan ökas utöver det för underjordiska
stenkolsgruvor gällande måttet.

Arbetstidsbestämmelserna i konventionsförslaget gälla icke stenkols- och
brunkolsgruvor med dagbrytning. Beträffande dessa skola de medlemmar, som
ratificera konventionen, förbinda sig att med en viss modifikation i fråga örn
övertiden tillämpa Washingtonkonventionen av år 1919 angående begränsning
av arbetstiden i industriella företag till åtta timmar örn dagen och fyrtioåtta
timmar i veckan.

Konventionen träder i kraft sex månader efter det nationernas förbunds
generalsekreterare inregistrerat ratifikationer av två av följande medlemmar:
Belgien, Frankrike, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Tjeckoslovakien och
Tyskland.

Gällande bestämmelser.

Örn arbetstiden vid kolgruvor gälla i svensk rätt inga särskilda föreskrifter
utöver de allmänna bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning.

1931 års konvention.

Frågan örn arbetstiden i kolgruvorna upptogs ursprungligen till behandling
inom internationella arbetsorganisationen på hemställan av nationernas
förbunds församling hösten 1929 och då närmast med hänsyn till kolindustrins
bekymmersamma ekonomiska läge. Efter att frågan varit före vid 1930 års
arbetskonferens men då icke kunnat avgöras, antogs vid arbetskonferensens
femtonde sammanträde 1931 det konventionsförslag, som nu ifrågavarande
konventionsförslag avser att i vissa hänseenden revidera.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet tillstyrkte
ratifikation av 1931 års konvention under förutsättning, att några av de mera
betydande kolproducerande staterna hade ratificerat konventionen.

I proposition nr 18 till 1932 års riksdag förordade Kungl. Majit ratifikation
under nyssnämnda förutsättning. Såväl lagändrings- som ratifikationsfrågorna
borde emellertid upptagas till förnyat övervägande, så snart klarhet vunnits
rörande de stora kolproducerande ländernas ståndpunkt. Biksdagen förklarade
sig (skrivelse nr 25) i princip vara av den uppfattningen att Sverige borde biträda
ifrågavarande konvention.

1931 års konvention har ratificerats endast av Spanien. Från flera av de
stora kolproducerande staterna har förklarats, att en tillämpning av konventionen
skulle möta avsevärda svårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förberedande behandling av frågan
om revision av konventionen.

Med anledning av de svårigheter, som mött ratifikationen av 1931 års konvention,
har vid upprepade överläggningar mellan representanter för de stora
kolproducerande staterna frågan örn revision av nämnda konvention behandlats.
Vid en sammankomst i Genéve i juni 1934 formulerades fem frågor angående
revision, vilka därefter tillställdes regeringarna. Dessa frågor åsyftade
vissa lindringar i arbetstidsbestämmelserna till förmån for företagarna
i syfte att möjliggöra bestämmelsernas smidigare tillämpning. Vid ärendets
behandling av arbetsbyråns styrelse i september 1934 tillfogades på arbetargruppens
yrkande en frågepunkt om ytterligare förkortning av arbetstiden.

I ett utlåtande den 28 november 1934 av delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet påpekades, att det torde vara tvivelaktigt, örn föreliggande
fråga kunde tillmätas någon större aktuell betydelse, då frågan om
40-timmarsveckan stöde på den internationella socialpolitiska dagordningen.
Det funnes anledning till tvekan, huruvida de i fem punkter ifrågasätta lindringarna
vore av behovet påkallade med hänsyn till den svenska kolgruveindustrin.
Då de emellertid, såsom även medgivits från arbetarhåll, måste anses
som relativt obetydliga, tillstyrktes den ifrågasatta revisionen.

I sitt svar av den 15 december 1934 förklarade den svenska regeringen, att
frågan örn arbetstiden i kolgruvor från svensk synpunkt hade en ganska begränsad
betydelse, och att den svenska regeringen icke hade något att erinra
mot att revision i de punkter, som förslaget avsåge, upptoges till övervägande,
varvid dock även spörsmålet om en ytterligare inskränkning av arbetstiden i
kolgruvorna borde göras till föremål för prövning.

Genom beslut av arbetsbyråns styrelse vid dess januari februarisammanträde
1935 uppfördes frågan på dagordningen för arbetskonfefensens nittonde
sammanträde, varvid dock två av nyssnämnda frågor, därav den som gällde
ytterligare arbetstidsförkortning, uteslötos från revisionsförfarandet, men ett
förslag till bestämmelse angående vissa rättsverkningar av revisionen tillfrid
den slutliga omröstningen å arbetskonferensens sammanträde 1935
antogs det nu föreliggande förslaget till reviderad konvention med 72 röster
mot 18. De svenska regeringsombuden röstade för förslaget.

Yttranden.

över det reviderade konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet, som i sin ordning
fått mottaga yttranden från socialstyrelsen, kommerskollegium, bergmästaren
i södra distriktet, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige samt Höganäs-Billesholms aktiebolag. Av dessa ha socialstyrelsen och
landsorganisationen tillstyrkt, de övriga avstyrkt anslutning.
Höganäs-Billesholms aktiebolag anför bland annat följande.

För brytningens ostörda fortgång vore det nödvändigt, att större variation
av arbetstiden tillätes. Att fastställa en gräns för det antal arbetare, som finge

Departement schefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

innefattas under rubriken kontinuerligt arbete, vore meningslöst och i fråga
om mindre gruvor, t. ex. Skromberga, orimligt. En internationell lagstiftning,
sådan som den ifrågasatta, skulle träffa den svenska stenkolsindustrin proportionsvis
hårdare än den motsvarande utländska och framtvinga ytterligare
rationalisering.

Delegationen framhåller, i anslutning till bolagets yttrande, i huvudsak följande
synpunkter.

Det kunde synas tveksamt, om den ringa förkortning av arbetstiden — ängslig®11
i regel en kvarts timme örn dagen — som konventionens tillämpning
skulle medföra, komme att bereda arbetarna fördelar, som kunde anses motivera
de betänkliga olägenheter och risker, varför bolaget enligt vad bolaget i sitt
yttrande anfört skulle utsättas genom konventionens genomförande. Enligt
delegationens förmenande måste emellertid från arbetarskyddets synpunkt
även en mindre förkortning av gruvarbetarnas arbetstid tillmätas avsevärt
varde, varför Sveriges anslutning till konventionen förordades. Dock borde
sådan åtgärd icke vidtagas, förrän de förnämsta kolproducerande länderna biträtt
konventionen.

Mot delegationens yttrande anmäldes reservation av herrar Söderlund och
Heyman, som ansågo att delegationen bort avstyrka Sveriges anslutning till
konventionen.

Det synes mig icke föreligga någon anledning till annat ståndpunktstagande
beträffande den reviderade konventionen än till 1931 års konvention. Sålunda
bör enligt min mening Sverige icke ställa sig utanför den tillämnade
regleringen. Anslutning bör dock icke ske förrän några av de större kolproducerande
länderna ratificerat konventionen. Ehuru jag sålunda i princip är av
den uppfattningen, att Sverige bör biträda konventionen, anser jag att med
ratifikationsfrågan tillsvidare bör anstå.

För anslutning till konventionen krävas vissa ändringar i gällande arbetstidslagstiftning.
Så snart klarhet vunnits rörande de stora kolproducerande
ländernas ståndpunkt, torde såväl lagändrings- som ratifikationsfrågan böra
upptagas till förnyat övervägande.

Förslaget till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning
till fyrtio timmar i veckan.

Förslagets bestämmelser.

Förslaget innebär en principkonvention, som icke i och för sig kan omsättas
i lagstiftning. Det är avsett att utgöra en ram för en serie av specialkonventioner
för olika industrier, i vilka konventioner den allmänna principen örn
40 timmars arbetsvecka skall i detalj genomföras under hänsynstagande till de
särskilda förhållandena inom varje industri.

I ingressen till konventionen anföres som motivering till densamma, att
arbetslösheten tagit sådan utsträckning och erhållit sådan varaktighet, att det
för närvarande i världen finnas många miljoner av arbetare, utsatta för elände
och umbäranden, för vilket tillstånd de icke själva bära ansvaret och varifrån
de rättvisligen kunna göra anspråk att bliva befriade, samt att det är önskvärt,
att arbetarna såvitt möjligt beredas tillfälle få del av de förmåner, som här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

flyta ur den snabba tekniska utveckling som kännetecknar den moderna industrien.

Ratifikation av konventionen innebär att medlemsstaten förklarar sig gilla
dels principen örn fyrtiotimmarsveckan, tillämpad på sådant sätt att den
icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå, dels vidtagande eller främjande
av åtgärder, som kunna anses ägnade att leda till detta mål. Därjämte
förbinder sig medlemmen att i enlighet med detalj föreskrifter, som må kunna
meddelas i särskilda konventioner, vilka ratificeras av medlemmen, tillämpa
nämnda princip på olika slag av sysselsättningar.

I detta sammanhang må påpekas, att enligt förklaring från auktoritativt
håll inom internationella arbetsorganisationen ratifikation av principkonventionen
icke medför förpliktelse att ratificera de specialkonventioner beträffande
fyrtiotimmarveckan, som kunna komma att antagas av internationella
arbetskonferensen.

Gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser i svensk lagstiftning bygga på principen örn 8
timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. Beträffande den närmare
utformningen av bestämmelserna hänvisar jag till lagen den 16 maj 1930 örn
arbetstidens begränsning.

Förberedande behandling.

Då frågan om internationell förkortning av arbetstiden såsom medel mot
arbetslöshet med förevarande konventionsförslag nu för första gången kommer
under avgörande prövning av de svenska statsmakterna, har delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet i sitt utlåtande den 3 december
1935 lämnat en redogörelse för frågans förberedande behandling av i huvudsak
följande innehåll.

Inom internationella arbetsorganisationen torde frågan först ha väckts år
1931 av arbetargruppen i internationella arbetsbyråns arbetslöshetskommitté.
Vid internationella arbetskonferensens sammanträde år 1932 framlades ett
förslag till resolution, vari påyrkades utredning rörande lagstadgat införande
av 40-timmarsvecka i alla industriländer. Sommaren 1932 hemställde italienska
regeringsrepresentanten i arbetsbyråns styrelse de Michelis, att frågan måtte
upptagas till brådskande behandling. Med anledning härav inkallade arbetsbyråns
styrelse en teknisk »treparts»-konferens till Genéve under januari
månad 1933. Under starkt motstånd från arbetsgivarnas sida underkastades
frågan härvid en förberedande behandling, åsyftande att bereda internationella
arbetskonferensen tillfälle att vid sitt följande sammanträde upptaga frågan
antingen till en första diskussion eller till definitiv behandling. Vid sitt sammanträde
våren 1933 upptog arbetskonferensen frågan till behandling med tillämpning
av den vanliga proceduren med dubbel diskussion.

Till arbetskonferensens sammanträde våren 1934 hade arbetsbyrån utarbetat
två förberedande förslag till konventioner angående fyrtiotimmarsveckan,
det ena avseende industrien och det andra handel jämte kontorsverksamhet,
ett förslag till rekommendation angående upprätthållande av
arbetarnas levnadsstandard vid arbetstidsförkortning samt ett förslag till
resolution angående den tekniska arbetslösheten. Arbetsgivarerepresentan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

terna vägrade att deltaga i utskottsbehandlingen, och när arbetsbyråns förslag
upptogos till plenumbehandling i konferensen förklarade arbetsgivaregruppen,
att den med undantag för det italienska arbetsgivarombudet icke
ämnade deltaga i överläggningar eller omröstningar rörande de särskilda
bestämmelserna i förslagen. Vid omröstningarna erhölls ej heller, då även
ett flertal regeringsombud avhöllo sig från att rösta, föreskrivet röstdeltagande
(kvorum). Dock antogs slutligen ett av de Michelis framlagt förslag till resolution,
vari arbetsbyrån anmodades att insamla ytterligare upplysningar och
dess styrelse att uppföra frågan på dagordningen för ett följande sammanträde
av arbetskonferensen. Härvid framkastades tanken på en konvention,
som skulle möjliggöra ett progressivt tillvägagångssätt för arbetstidens förkortande
inom olika grenar av näringslivet.

På hösten 1934 beslöt arbetsbyråns styrelse att uppföra frågan på dagordningen
för 1935 års arbetskonferens. Sedan styrelsen bestämt, vilka verksamhetsområden
i första rummet skulle bli föremål för den tillämnade regleringen,
utarbetade arbetsbyrån särskilda rapporter rörande dessa. Vidare utarbetades
ett förslag till resolution angående arbetstidens förkortning, vilken var avsedd
att utgöra en gemensam grundval för specialkonventionerna, samt ett resolutionsförslag
angående arbetslönernas anpassning.

Vid 1935 års konferenssammanträde framlades jämte dessa resolutionsförslag
serier av diskussionspunkter eller förberedande konventionsförslag angående
arbetstidens förkortning vid offentliga arbeten, inom järn- och stålindustrin,
vid hus-, väg- och vattenbyggnadsarbeten, i buteljglasbruk och i
kolgruvor. Arbetargruppen vidhöll emellertid kravet på en allmän 40-timmarskonvention
och efter vidlyftiga diskussioner i utskott, vari arbetsgivarerepresentanter
utom från Italien och Amerikas Förenta Stater icke deltogo, och i
plenarsammanträden antogs vid den slutliga omröstningen med 79 röster mot
30 det nu föreliggande konventionsförslaget.

Förslaget till resolution angående arbetslönernas anpassning för att hindra
att arbetarnas levnadsstandard sänkes vid förkortning av arbetstiden blev
även föremål för åtskillig diskussion och underkastades vissa förändringar.
I den av konferensen antagna resolutionen anmodas regeringarna att vidtaga
lämpliga anordningar till säkerställande, att varje anpassning av lönerna såvitt
möjligt sker medelst direkta förhandlingar mellan vederbörande arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, samt vidare att efter samråd med vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer vidtaga eller främja lämpliga anordningar,
som i fall överenskommelse mellan parterna ej kan ernås möjliggöra
för den ena eller andra parten att hänskjuta tvisten till organ, som äga befogenhet
att behandla lönefrågor; där sådana organ saknas böra de upprättas.

Beträffande Sveriges deltagande i den internationella behandlingen av
40-timmarsfrågan anför delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet i huvudsak följande.

På den i januari 1933 hållna förberedande konferensen förklarade det
svenska, regeringsombudet, att regeringen vore gynnsamt stämd gentemot
internationella arbetsbyråns ifrågavarande aktion men framhöll bland annat
tillika, att Sveriges anslutning till den åsyftade konventionen vore beroende av
att .motsvarande åtgärd vidtoges av vårt lands mera betydande konkurrenter
å världsmarknaden samt att nivån för arbetarnas löneinkomster hölles uppe.

Å internationella arbetskonferensens sammanträde år 1933 förklarades å
svenska regeringens vägnar, att regeringen vidhölle sin tidigare angivna ställning
i frågan och vore beredd att medverka till den viktiga och svåra reformens
genomförande, dock under samma villkor som förut angivits.

Kungl. Majus proposition nr 15.

I sitt svar på ett av arbetsbyrån hösten 1933 utsänt frågeformulär förklarade
regeringen att den, med hänsyn till att intet möjligen verksamt medel
mot arbetslösheten finge lämnas oprövat, vore beredd att ansluta sig till den
ifrågasatta reformen.

Vid 1934 års konferenssammanträde beklagade första svenska regenngsombudet,
att de för konferensen framlagda förslagen icke lämnade någon tillfredsställande
garanti för arbetsförtjänstens upprätthållande och att de under
utskottsbehandlingen blivit förändrade på sätt som äventyrade ratifikation
från Sveriges sida. Med hänsyn till reformens syfte och vikt skulle likväl de
svenska regeringsombuden rösta till förmån för densamma. Det resolutionsförslag
förande fortsatt behandling av frågan om arbetstidens förkortning,
som, då kvorum icke kunnat erhållas för beslut örn konventionsförslagen,
frambars vid konferensen, understöddes av de svenska regeringsombuden.

På det senaste sammanträdet av arbetskonferensen, i juni 1935, förklarades
under den allmänna debatten örn det förberedande förslaget till principkonvention
örn 40-timmarsveckan å svenska regeringens vägnar, att regeringen
gillade nämnda princip men för sin anslutning vidhölle sina två förut
omtalade förbehåll, nämligen beträffande arbetsförtjänstens upprätthållande
och anslutning jämväl av de mera betydande konkurrentländerna. Vidare
framhölls i detta sammanhang bland annat, att resolutionsförslaget angående
upprätthållandet av arbetarnas levnadsnivå överensstämde med regeringens
uppfattning. Slutligen påpekades även, att de svenska regeringsombudens
beslut att rösta för ifrågavarande konventionsförslag underlättats genom den
från auktoritativt håll lämnade förklaringen, att ratificering av den allmänna
principkonventionen icke skulle medföra förpliktelse att ratificera de specialkonventioner,
som eventuellt kunde komma att antagas av internationella
arbetskonferensen.

Yttranden.

Då frågan, såsom förut nämnts, hösten 1932 upptagits till behandling av
internationella arbetsbyrån, blev delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet anmodad att avgiva yttrande över en inom arbetsbyrån
utarbetad rapport i ämnet. Delegationen inhämtade yttranden i frågan från
ett större antal ämbetsverk, andra offentliga institutioner samt arbetsgivaroch
arbetarorganisationer. Av det inkomna materialet framgick i huvudsak,
att ämbetsverken, de övriga offentliga institutionerna samt arbetsgivarorganisationerna
ställde sig tveksamma eller mer eller mindre skarpt avvisande
till den ifrågasatta åtgärden. Arbetarnas organisationer yttrade sig visserligen
i regel till förmån för densamma, men icke så få av dem gåvo uttryck
åt en viss tvekan om reformens verkan och nytta. Endast under förutsättning
att arbetsförtjänsten upprätthölls förklarade sig landsorganisationen
kunna giva sin anslutning till förslaget om 40-timmarsveckans införande. I
sitt eget den 23 december 1932 avgivna yttrande sökte delegationen klarlägga
åtgärdens verkningar under de olika förutsättningarna av en kortvarig respektive
permanent arbetstidsförkortning samt inom verksamhetsområden av olika
karaktär. Härvid kom delegationen till den slutsatsen, att en kortvarig dylik
anordning mod hänsyn till bland annat det redan i stor utsträckning tillämpade
korttidsarbetet samt de i många fall med arbetsstyrkans ökning förbundna
betydande svårigheterna och kostnaderna sannolikt cj skulle leda till

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

några mera avsevärda resultat i avseende å arbetslöshetens lindrande. Vid
en permanent arbetstidsförkortning skulle de för en ökad arbetsstyrkas användande
erforderliga förändringarna finnas mera motiverade, och även å
arbetsställen med korttidsarbete skulle arbetstidsförkortningen eventuellt öva
inverkan, nämligen på det sättet att densamma vid förbättring av konjunkturerna
skulle hindra arbetsgivarna att förlänga arbetstiden och förmå dem
att i stället öka arbetsstyrkan. Detta resultat komme emellertid med all
sannolikhet att i väsentlig mån motverkas av de skärpta mekaniserings- och
andra rationaliseringssträvanden, vartill arbetstidsförkortningen enligt mångstämmiga
uttalanden skulle giva anledning. En framtvungen arbetstidsförkortning
komme vidare nära nog alltid att förorsaka ökade driftskostnader
med åtföljande produktionsfördyring och höjning av prisnivån. Dessa oförmånliga
konsekvenser skulle givetvis ytterligare göra sig gällande, örn arbetstidsförkortningen
förbundes med lönekompensation.

Beträffande frågan örn lönekompensation påpekade delegationen i nämnda
yttrande, att tryggandet av rätt till sådan kompensation förutsatte lagstiftning,
som ej gärna kunde gå ut på annat än fastställande av minimilöner —
en åtgärd som med hänsyn till den omfattning ett dylikt lönesystem skulle
få och betänkligheterna mot att övergiva den avtalsbestämda lönesättningen
icke syntes kunna ifrågakomma till förverkligande.

Särskilt med tanke på de stora exportindustrierna uttalade delegationen
farhågor för att näringslivet skulle utsättas för en stark belastning utan att
det med arbetstidsförkortningen åsyftade målet skulle vinnas. Tvivelaktigt
vore också, örn det internationella samförstånd, som vore en oeftergivlig förutsättning,
kunde påräknas komma till stånd.

I flera yttranden vid olika tidpunkter under frågans fortsatta behandling
har delegationen vidhållit sina betänkligheter mot det ifrågasatta genomförandet
av 40-timmarsveckan.

I sitt yttrande den 3 december 1935 över det nu föreliggande konventionsförslaget
anför delegationen i huvudsak följande.

Man kan väl fråga sig, örn det kan vara välbetänkt att till motverkande av
en så konjunkturbetonad företeelse som arbetslösheten fastlägga arbetstiden
för en längre framtid.

Beträffande erfarenhetens vittnesbörd i fråga örn arbetstidsförkortning
som medel mot arbetslöshet ligger det givetvis nära till hands att söka upplysning
i de utredningar, som verkställdes rörande verkningarna av 8-timmarsdagens
införande här i landet 1920. Någon mera allsidig statistisk belysning
av denna åtgärds verkningar i vad arbetarantalet angår ha dessa utredningar
emellertid på grund av förändrade förhållanden i andra avseenden icke ansetts
kunna lämna. Av utredningarna framgår likväl tydligt, att företagen i
stort sett sökt kompensera arbetstidens förkortning genom en omfattande
rationalisering. Industristatistikens siffror för arbetarantalet för t. ex. åren
1919, 1921, 1923 och 1925 eller respektive 392,911, 328,416, 358,083 och 391,692
visa ej heller någon ökning. Även det stora sociala experimentet i Amerikas
Förenta Stater under de senare åren förefaller peka i samma riktning.
Oaktat en synnerligen kraftig och omfattande förkortning av arbetstiden i
förening med lönekompensation synes arbetslösheten i alldeles övervägande

Kungl. Maj-.ts proposition nr 15.

mån kvarstå, och detta fastän den allmänna konjunkturförbättringen i världen
icke lär ha lämnat det amerikanska näringslivet oberort.

Huruvida någon mera allmän anslutning till 40-timmarsveckan kan förväntas
från andra länders sida, torde vara ganska tvivelaktigt. Tyskland står
utanför internationella’ arbetsorganisationen. Vid omröstningen rörande forslaget
till principkonvention avhöllo sig ett betydande antal regeringsombud
från att rösta, däribland regeringsombuden från England, Kanada, linland,
Indien, Japan, Jugoslavien, Rumänien, Ungern och Österrike

Det nu ifrågasatta progressiva förverkligandet av arbetstidsförkortningen
kunde giva upphov åt svåra orättvisor och starka klagomål. Från mångå håll
har även gjorts gällande, att dylik partiell tillämpning skulle förorsaka svårartade
konflikter på arbetsmarknaden. Det ifrågavarande tillämpmngssattet
skulle även giva anledning till orättvisor i förhållande till olika medlemsstater
De olika slagen av verksamhet äro nämligen ofta av mycket skiftande
betydelse för de skilda staterna. Exempel härpå lämnar järn- och stålindustrien,
som är en av Sveriges viktigaste industrigrenar men i övriga nordiska
länder spelar en ganska underordnad roll. Mot det progressiva tillampningssättet
kan även med hänsyn till den ofta förekommande blandningen av olika
slag av verksamhet anmärkas, att det i många fall måste möta avsevai da svårigheter
att distinkt och lämpligt avgränsa de slag av verksamhet, som skola
hålla kortare arbetstid.

örn lämpligheten av arbetstidsförkortning som medel mot arbetslöshet
under nuvarande förhållanden på den svenska arbetsmarknaden yttrar delegationen
vidare bland annat följande.

När frågan örn internationell förkortning av arbetstiden såsom medel mot
arbetslösheten först togs upp till egentlig behandling eller hösten 1932 uppgick
antalet hjälpsökande arbetslösa i vårt land enligt arbetslöshetskommissionens
månadsrapporter för oktober till 123,584, för november till 146,981
och. för december till 161,155; det genomsnittliga antalet hjälpsökande for
året stannade dock vid 113,907. Fackföreningarnas arbetslöshet i procent av
medlemsantalet uppgavs för samma månader till respektive 22.i, ^4.1 och
31.0 samt för året till 22a. År 1933 var det genomsnittliga antalet hjälpsökande
enligt arbetslöshetskommissionens rapporter 164,054, och nådde antalet
hjälpsökande kulmen under mars med 186,561. Det genomsnittliga procenttalet
för fackföreningarnas arbetslöshet under 1933 uppgick till 23.3 och
uppgavs det högsta procenttalet eller 28.8 för januari. Under 193o års nio
första månader har arbetslösheten minskat, enligt arbetslöshetskommissionens
rapporter från 93,419 hjälpsökande till 41,190, och enligt fackföreningarnas
uppgifter från 22.5 till 10.9 procent. Under oktober månad 193o, då elen
vanliga säsongförsämringen av arbetstillgangen inträdde, steg antalet hjälpsökande
enligt arbetslöshetskommissionens rapport till 47,045.

De av socialstyrelsen kvartalsvis företagna enquéterna rörande tillgången
på arbetskraft lia jämväl lämnat resultat, som tyda på stark förbättring
av arbetsmarknaden. Från att för första kvartalet 1933 av tillfrågade
arbetsgivare 0.3 procent förklarat det råda brist på arbetskraft, 27.6 procent
det finnas tillräcklig tillgång därpå och 72. i procent det vara överflöd därav,
utgjorde för tredje kvartalet 1935 motsvarande procenttal: 10.9, 62.2 och 26.9.
En annan av socialstyrelsen under de senare _ åren regelbundet företagen
enquéte, rörande förekomsten under viss vecka i november månad av arbetstidsförkortning
in. m., utvisar bland annat, att av hela det antal arbetare, som
voro sysselsatta, antalet arbetare inom den egentliga industrien med förkortad
"arbetstid (inkl. permitterade) uppgick: 1932 till omkring 40 procent,
1933 till omkring 25 procent, 1934 till 9.6 procent och 1935 (enligt preliminär

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

beräkning) till cirka ( procent. Den genomsnittliga veckoarbetstiden för
samtliga av denna undersökning berörda industriarbetare, sysselsatta under
redovisningsveckan, utgjorde år 1932 43.5 timmar, år 1933 4G.o timmar, år
1934 47.0 timmar och 1935 47.5 timmar. Av undersökningen Ilar även framgått,
att inom industrien antalet övertidstimmar i procent av samtliga utgjorda
arbetstimmar uppgick år 1934 till 1.3 och år 1935 till 2.3.

Till belysande av arbetstidsförhållandenas förändring har delegationen
även begärt och från arbetsrådet fått mottaga vissa uppgifter rörande de
medgivanden till övertidsarbete, som arbetsrådet enligt 7 § 3 mom. i lagen
örn arbetstidens begränsning äger att lämna i fall av trängande behov. Enligt
dessa uppgifter beviljades dylika tillstånd under tredje kvartalet

år 1933 för sammanlagt 501 arbetare och avseende 43,542 timmar
» 1934 » » 2,113 » » » 161,135 »

» 1935 » » 2,836 » » » 205,808

Som av ovanstående uppgifter kan utläsas har under den senaste tiden på
sina håll förekommit en icke alldeles obetydlig brist på arbetskraft. Detta
förhållande bekräftas även av den offentliga arbetsförmedlingen, som i sina
rapporter omnämnt fall av sådan brist inom jordbruket, den mekaniska verkstadsindustrien
och byggnadsverksamheten. Beträffande sistnämnda verksamhet
har till och med inträffat, att import av utländsk arbetskraft måst till -

hed hänsyn till det sålunda angivna läget på arbetsmarknaden torde det
enligt delegationens mening, oberoende av vad som principiellt kan anföras,
åtminstone för närvarande icke gärna kunna ifrågakomma att här i landet till
motverkande av arbetslösheten påbjuda någon förkortning av arbetstiden.

Beträffande principkonventionens rättsliga karaktär yttrar delegationen
bland annat följande.

Konventionens artikel 1, vari konventionens väsentliga innehåll återfinnes,
sönderfaller i två till sin rättsliga karaktär olikartade delar, nämligen en
principdeklaration och en utfästelse. Deklarationen är tydligtvis främmande
för den internationella reglering av arbetsförhållandena, som avses i
Versaillesfördraget. Av flera bestämmelser i nämnda fördrag, såsom i dess
artikel 405 morn. 5 och 7 samt artiklarna 407 och 408, framgår nämligen, att
man tänkt sig, att konventionerna skola omsättas i lagstiftning eller förverkligas
på annat sätt.

Senare delen av artikel 1, vilken utgör en utfästelse, har förklarats icke vara
rättsligt bindande; detta förhållande torde väsentligen ha kommit till uttryck
i förbehållet »vilka ratificeras av medlemmen». Utfästelsens bristande rättskraft
synes dock icke tydligt framträda, och man torde med skäl kunna förvänta,
att de som äro intresserade av 40-timmarsveckans allmänna tillämpning,
skola åberopa förevarande konvention till stöd för sina krav. Med sådan
tolkning, vilken möjligen kunde komma att fastslås genom praxis, skulle utfästelsens
godtagande uppenbarligen kunna leda till konsekvenser, som nu
icke kunna överblickas.

Mot delegationens avstyrkande beslut anmäldes reservation av herr Edvard
Johanson, som ansåg, att delegationen bort tillstyrka ratifikation av konventionen.

Reservation anmäldes jämväl av herr Sigfrid Hansson, som anförde
följande:

Det effektivaste sättet att bekämpa arbetslösheten är att skapa arbetstillfällen.
Åtgärder i syfte att fördela arbetstillfällena erbjuda ur arbetslöshets -

gnpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

politisk synpunkt ett andrahandsintresse. Såsom förhållandena för närvarande
gestalta sig och sannolikt komma att te sig under lång tid framåt,
torde sådana åtgärder likväl vara av behovet påkallade. Bland dem är aibetstidsbegränsningen
den närmast till hands liggande. Genomförandet av en
arbetstidsbegränsning i arbetslöshetsbekämpande syfte torde visseiligen
lämpligast böra ske på grundvalen av mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationerna
i de olika länderna upprättade avtal, varvid statsmakterna bora
lämna sin medverkan, men med hänsyn till arbetstidens betydelse för konkurrensen
länderna emellan är det önskvärt, att en internationell överenskommelse
träffas i form av en principkonvention. Enligt min mening bör därför
Sverige giva sin anslutning till det föreliggande förslaget till konvention
angående arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan.

Frågan örn arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan har aktuali- Departement,-serats på grund av den omfattande arbetslösheten under de senaste depressionsåren.
Stundom har kravet på sadan förkortning av arbetstiden inneburit
allenast ett förslag till ny fördelning av tillgängliga arbetstillfällen, innebärande
att de fullt sysselsatta arbetarna skulle avstå en del av sin arbetstid
och därmed motsvarande arbetsförtjänst till arbetare som eljest finge gå
arbetslösa. En dylik anordning kan vara motiverad under en period av svårartad
arbetslöshet. Jag erinrar örn ett till tankegången liknande förslag, som
på min föredragning underställdes 1933 års riksdag och avsåg arbetstiden vid
vissa av de arbeten som skulle igångsättas med offentliga medel till lindrande
av arbetslösheten. Förslaget blev dock i denna del icke av riksdagen antaget.

En legal reduktion av arbetstiden till fyrtio timmar åsyftande allenast att
göra befintliga eller planerade arbetstillfällen drygare med hänsyn till antalet
arbetare, vilka därigenom kunna beredas sysselsättning, men som icke är förbunden
med lönekompensation, kan under mera normala konjunkturer icke
betraktas såsom eftersträvansvärd. Yad beträffar det nuvarande arbetslöshetsläget
i Sverige, är det icke för närvarande så svårartat att därutav påkallas
åtgärder för en arbetstidsförkortning av denna innebörd.

Det föreliggande förslaget till konvention har visserligen motiverats av
den omfattande arbetslösheten, men bygger icke på den nyss refererade tankegången.
Enligt konventionens ingress, vari ändamålet med densamma antydes,
är det »önskvärt, att arbetarna såvitt möjligt beredas tillfälle få del av
de förmåner, som härflyta ur den snabba tekniska utveckling, vilken kännetecknar
den moderna industrien». Vidare förklaras i artikel 1, att anslutning
till konventionen innebär ett gillande av principen om fyrtiotimmarsveckan,

»tillämpad på sådant sätt, att den icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå».
Det är alltså icke fråga om införande av en temporär arbetstidsförkortning.
i syfte allenast att de inom industrin sysselsatta arbetarna skola avstå
från en del av arbetstillgången och motsvarande inkomstmöjligheter till förmån
för de arbetslösa.

Konventionsförslaget innebär i stället ett fortsättande på den väg som den
internationella arbetsorganisationen slagit in på genom konventionen örn
åttatimmarsdagen. Den tekniska utvecklingen under tiden efter 1920 i de
industriellt mera utvecklade länderna har ansetts innefatta sådana framsteg,

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

att en förkortning av arbetstiden ned till fyrtio timmar per vecka skulle kunna
ske utan att i försämrande riktning påverka den allmänna levnadsstandarden.

Å andra sidan har den internationella arbetskonferensen icke funnit det
rådligt att på en gång taga detta steg genom uppställandet av konkreta regler
om arbetstidens förkortning inom bestämda arbetsområden. I stället har ett
konventionsförslag utformats, som i själva verket endast har karaktären av
en principdeklaration till förmån för fyrtiotimmarsveckan. Anledningen till
denna egenartade form för konvention torde ha varit uppfattningen att man
bör framgå med viss försiktighet och söka vinna allmän anslutning till själva
principen från de olika staternas sida, innan konkreta lagstiftningsåtgärder
ifrågasättas. Ratifikation av konventionen innebär ett gillande av principdeklarationen
från den ratificerande statens sida. Men beträffande principens
tillämpning på olika slag av sysselsättningar hänvisas i konventionstexten till
specialkonventioner, vilka bliva bindande först genom särskild ratifikation.
Anslutning till principkonventionen berövar icke en stat dess fria prövningsrätt
i fråga örn ratifikation av blivande specialkonventioner örn principens
praktiska förverkligande. Betydelsen av att en stat ratificerar principkonventionen
kan anses ligga däri att staten i fråga utfäster sig att understödja frågans
fortsatta behandling inom internationella arbetsorganisationen och förklarar
sig gilla vidtagande eller främjande av åtgärder avseende förkortning av
arbetsveckan till fyrtio timmar. Vid prövning av sådana åtgärder må givetvis
hänsyn tagas till förhållandena i andra länder och till vikten av att en arbetstidsförkortning
genomföres samtidigt i alla de länder, som mera allvarligt konkurrera
med varandra på världsmarknaden, så att icke följden av ifrågasatta
konkreta åtgärder blir en förskjutning i produktionskostnader till nackdel för
de länder som genomföra den reducerade arbetstiden, med åtföljande risk för
en ökning av arbetslösheten i dessa länder.

De synpunkter som varit ledande vid arbetskonferensens beslut angående
konventionsförslagets utformande ha under överläggningarna i Genéve i huvudsak
biträtts av svenska regeringens ombud. Med hänvisning till konventionens
karaktär av principuttalande och under erinran att framtida praktiska
statsåtgärder till förverkligande av fyrtiotimmarsveckan kräva särskild prövning
och särskilda beslut av de svenska statsmakterna, förordar jag att den
föreliggande principkonventionen av Sverige ratificeras.

Forslaget till konvention (nr 48) angående upprättande av ett internationellt
system för bevarande av rättigheter, grundade på invaliditets-,
ålderdoms- och dödsfallsförsäkring.

Förslagets bestämmelser.

Konventionsförslaget åsyftar att mellan de medlemsstater inom internationella
arbetsorganisationen, som ratificera konventionen, upprätta ett system
för att åt arbetare, som flytta från ett land till ett annat, bevara rättigheter,
som äro under förvärvande eller redan blivit förvärvade, hos inrättningar för
obligatorisk invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring. Vad angår de

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

tekniska detaljerna i detta system hänvisar jag till artiklarna 2—16 i konventionsförslaget.

Artikel 17 i konventionsförslaget föreskriver, att medlemsstat, som ratificerar
konventionen, förbinder sig att, därest den icke redan gjort det, inom
tolv månader från ratifikationen antingen för flertalet löntagare inom industriella
företag och handelsföretag upprätta obligatorisk försäkring, som giver
rätt till pension senast vid sextiofem års ålder, eller för en väsentlig del av
löntagarna inom dylika företag upprätta obligatorisk försäkring, som täcker
invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsriskerna.

Yarje till konventionen ansluten medlemsstat skall enligt artikel 18 behandla
medborgare i andra medlemsstater på samma sätt som egna medborgare såväl
i avseende å anslutning till obligatorisk försäkring som i avseende å försäkringsprestationer,
därunder inbegripna pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar,
som utgå av allmänna medel. Medlemsstat kan dock förbehålla sina medborgare
dylika förmåner då de allenast tilldelas försäkrade, som överskridit
viss ålder vid tiden för ikraftträdande av lagstiftningen angående den obligatoriska
försäkringen.

Medlemsstater, som ratificerat konventionen, ha rätt att överenskomma örn
avvikelser därifrån genom särskilda avtal, som dock ej må beröra utom avtalet
stående medlemsstaters rättigheter eller skyldigheter och som skola på positivt
sätt reglera bevarandet av rättigheter, som äro under förvärvande eller redan
blivit förvärvade, och detta under villkor, som i stort sett äro minst lika gynnsamma
som de, vilka föreskrivas i konventionen.

Gällande bestämmelser.

Den svenska pensionsförsäkringen enligt lagen den 30 juni 1913 örn allmän
pensionsförsäkring och även enligt den nya lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering,
vilken senare lag träder i kraft den 1 januari 1937, omfattar ej
dödsfallsförsäkring utan utgör en kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring,
som i huvudsak inbegriper alla i riket mantalsskrivna personer,
sålunda ej blott löntagare. Nämnda lagar föreskriva avgiftsplikt och grundlägga
därigenom rätt till pension, utgående vid varaktig arbetsoförmåga eller
senast vid fyllda 67 år. Pensionsförmånerna, utgörande enligt den nya lagen
dels grundpension på grund av erlagda avgifter och dels tilläggspension, utgående
enligt behovsprövning och av allmänna medel, äro förbehållna svenska
medborgare. Konungen äger dock enligt 37 § i den nya lagen under förutsättning
av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande makt i fråga
örn lagens tillämpning å dess undersåtar.

Förberedande behandling.

Konventionsförslaget har genomgått den sedvanliga förberedande behandlingen.
Efter en första diskussion vid internationella arbetskonferensen år
1934 tillställdes medlemsstaternas regeringar ett frågeformulär. I svaret på
detta av den 17 november 1934 framhöll den svenska 1''egeringen bland annat,
att vårt lands lagstiftning på ifrågavarande område icke omfattar dödsfallsförsäkring
och i övrigt väsentligt skiljer sig från motsvarande lagstiftning i

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sand. Nr 15. 8519 3r’ ^

Departements chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

flertalet andra länder, samt att Sverige icke slutit några avtal med de syften,
som med ifrågavarande reglering avses, och alltså saknar erfarenhet på området.
Upprättande av ett internationellt system i ifrågavarande syfte förordades
dock.

I den slutliga omröstningen vid internationella arbetskonferensens sammanträde
i juni 1935 antogs konventionsförslaget med samtliga avgivna röster.

Yttrande. ,

över konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet, vilken inhämtat yttrande av pensionsstyrelsen.

Pensionsstyrelsen hänvisar till det samband, som råder mellan nu föreliggande
konventionsförslag och de konventionsförslag rörande obligatorisk
ålderdoms-, invaliditets- och dödsfallsförsäkring, vilka antogos vid arbetskonferensens
sammanträde år 1933 och framlades för riksdagen i proposition
nr 138 till 1934 års riksdag. Pensionsstyrelsen påpekar även, att konventionen
i artiklarna 17 och 18 uppställer krav, soln varken vår ännu gällande lag
örn allmän pensionsförsäkring eller den nya lagen örn folkpensionering uppfyller.
Förutsättningar för ratifikation av nu ifrågavarande förslag till konvention
synas därför för närvarande ej vara för handen.

Delegationen framhåller, att den internationella arbetsorganisationen med
denna konvention synes ha velat lägga slutstenen till det system av internationell
reglering av socialförsäkringens olika grenar, vilket organisationen
under årens lopp byggt upp. För vårt lands del synes emellertid, åtminstone
för närvarande, då såväl Norge som Finland sakna motsvarighet till vår pensionsförsäkring
och starka restriktioner över snart sagt hela världen i hög grad
förhindra folkutbytet länderna emellan, konventionen icke kunna tillerkännas
någon större praktisk betydelse. Delegationen hänvisar vidare till pensionsstyrelsens
förutnämnda yttrande angående artiklarna 17 och 18 i konventionsförslaget.
Vad den senare artikelns bestämmelser örn likställighet mellan inoch
utländska medborgare angår, synes dock den nya lagen med sitt bemyndigande
i 37 § bereda möjlighet till uppfyllelse. Beträffande de i artikel 17
angivna alternativa kraven synes det delegationen, med hänsyn till konventionens
relativt ringa betydelse för Sverige och den avsevärda kostnad för
statsverket ett tillgodoseende av någotdera av nämnda krav skulle medföra,
icke för närvarande kunna ifrågakomma att vidtaga någon åtgärd för vårt lands
anslutning till konventionen.

Mot delegationens beslut anmäldes reservation av herr Edvard Johanson,
som ansåg att delegationen bort förorda sådan lagändring, att konventionen
kunde ratificeras för Sveriges del.

Enär vårt lands anslutning till konventionen skulle kräva en betydande
förändring av den svenska obligatoriska folkpensioneringen och då denna helt
nyligen varit föremål för revision, anser jag mig icke för närvarande kunna
förorda ratifikation av konventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Rekommendationen (nr 45) angående ungdomsarbetslösheten.

Rekommendationens bestämmelser.

Rekommendationen innebär en hemställan till medlemsstaterna att vid bekämpandet
av ungdomsarbetslösheten tillämpa vissa principer. Dessa avse i
huvudsak minimiåldern för skolpliktens upphörande, minimiåldern för användande
till arbete, anordnande av allmän undervisning och yrkesundervisning,
anordningar för utnyttjande av de unga arbetslösas ledighet och social hjälp
åt dem, upprättande av särskilda centra för sysselsättning och anordnande av
särskilda offentliga arbeten för unga arbetslösa samt åtgärder beträffande
arbetsförmedling, yrkesrådgivning och främjande i andra former av möjligheterna
för normal anställning. Slutligen rekommenderas upprättande av särskild
statistik över ungdomsarbetslösheten samt statistik rörande antalet skolpliktiga
barn, som använts till arbete utom skoltiden.

Minimiåldern för skolpliktens upphörande och minimiåldern för användande
till arbete böra enligt rekommendationen fastställas till lägst 15 år. Genom
samarbete mellan skol- och arbetsförmedlingsmyndigheterna samt inrättningarna
för arbetslöshetsförsäkring bör för minderåriga — varmed förstås personer
under 18 år — som överskridit den normala skolåldern men icke funnit
lämplig sysselsättning, vidtagas anordningar för fortsatt deltagande i heltidsundervisningen
i de fall, där skolans organisation det medgiver. Därjämte
böra åtgärder vidtagas för att uppmuntra minderåriga att efter skolpliktens
upphörande följa heltidsundervisningen i »sekundär»- eller tekniska skolor
samt deltaga i kompletterande kurser, innefattande allmän och yrkesundervisning.
Dylik undervisning skulle vara mer eller mindre obligatorisk.

Åtgärderna för främjande av de unga arbetslösas undervisning böra åtföljas
av åtgärder till möjliggörande för dem att väl utnyttja sin ledighet, såsom upprättande
av centra för rekreation och fysisk fostran, läsesalar m. m.

Beträffande särskilda sysselsättningscentra för unga arbetslösa i åldern
18—24 år med uppgift icke att giva yrkesutbildning utan att bereda arbete
under andra än normala anställningsvillkor böra vidtagas säkerhetsåtgärder
till förekommande att dessa särskilda villkor obehörigen utnyttjas. Anlitandet
av dylika sysselsättningscentra bör vara fullt frivilligt, och centra böra ej tjäna
militär utbildning. Dessutom böra anordnas särskilda offentliga arbeten, anpassade
efter de unga arbetslösas ålder och yrke.

Den offentliga arbetsförmedlingen bör innefatta särskilda lokala och centrala
organ för arbetsförmedling åt ungdom under 18 år. Dessa organ böra ha
en avdelning för yrkesrådgivning eller vara samordnad med någon institution
för sådan. Arbetsgivarna böra åläggas att till ungdomsarbetsförmedlingen
anmäla dels lediga platser för unga personer och dels antagandet av dylika
personer, vilket skett utan anlitande av nämnda organ.

Gällande bestämmelser beträffande skolplikt samt

åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i Sverige.

För Sveriges vidkommande är för närvarande minimiåldern för skolpliktens
upphörande — i vad angår heltidsundcrvisning — i regel 14 år. Dess höjande

Kungl. Majus proposition nr 15.

genom införande av ett sjunde skolår är ifrågasatt i det betänkande och förslag
angående obligatorisk sjuårig folkskola, som avgivits av inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga (statens offentliga utredningar 1935:58).

Åtskilliga av den mångfald åtgärder till ungdomsarbetslöshetens bekämpande,
som rekommendationen förordar, ha redan vunnit tillämpning i Sverige.
De former, under vilka arbetslöshetshjälpen för unga arbetslösa här bedrivits,
äro kursverksamhet, statliga arbetsläger, vilka anordnats i statens arbetslöshetskommissions
egen regi, statskommunala arbetsläger i lokalt hjälporgans
regi med statsbidrag genom arbetslöshetskommissionen, statliga ungdomsreservarbeten,
statskommunala ungdomsreservarbeten samt arbetskolonier,
vilka för utbildning främst i jordbruksarbete i begränsad omfattning anordnats
av kommuner och sammanslutningar med statsbidrag.

Vad angår speciell arbetsförmedling för ungdom ha med stöd av statsbidrag
under senare år tillkommit särskilda avdelningar för ungdomsförmedling
i ett antal större kommuner i riket och även på de orter, där säranordningar
icke tillskapats, har man sökt att inom arbetsförmedlingens ordinarie
ram tillgodose förmedlingsbehovet för den minderåriga och unga arbetskraften.
Sedan lag örn offentlig arbetsförmedling trätt i kraft den 1 januari
1935, torde man kunna räkna med en fortsatt utbyggnad vid arbetsförmedlingskontoren
av särskilda anordningar för yrkesval och ungdomsförmedling.

Från och med juni 1934 redovisas i statens arbetslöshetskommissions rapporter
antalet arbetslösa, respektive hjälpta, i åldern 16—21 år särskilt för sig.
I samband med allmänna statistiska undersökningar rörande arbetslösheten
ha även utredningar rörande ungdomsarbetslösheten verkställts, den första
per den 30 november 1933.

Förberedande behandling.

På våren 1935 utsände arbetsbyrån en rapport över ungdomsarbetslösheten,
avfattad på sådant sätt att den beredde internationella arbetskonferensen tillfälle
att välja mellan det normala behandlingssättet, d. v. s. med dubbel
diskussion, eller att med hänsyn till ärendets brådskande natur upptaga detsamma
till definitiv behandling redan vid 1935 års konferenssammanträde,
över rapporten avgavs den 14 maj 1935 ett utlåtande av delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet, som i ärendet inhämtat yttranden
från ett flertal myndigheter och organisationer, vilka övervägande funno rekommendationsförslagets
flesta punkter beaktansvärda. Delegationen anförde
som allmänt omdöme örn förslaget, att det knappast erbjöde några mera betydande
nyheter. Man syntes vid förslagets utarbetande ha lagt sig vinn örn
att medtaga alla de anordningar och regler, som skäligen kunde ifrågakomma
såsom ägnade att tjäna rekommendationens syfte. Denna strävan till fullständighet
hade medfört, förutom en för här ifrågavarande slag av reglering
mindre önskvärd vidlyftighet, att i förslaget upptagits ett flertal bestämmelser,
som antingen på grund av sin mera allmängiltiga innebörd eller med hänsyn
till sina vittgående konsekvenser ej lämpligen syntes kunna prövas i förevarande,
mera speciella sammanhang.

Kungl. Majus proposition nr 15.

Vid 1935 års konferenssammanträde valde konferensen att definitivt behandla
ärendet i endast en diskussion. Den nu föreliggande rekommendationen
antogs vid den slutliga omröstningen med samtliga avgivna röster.

Konferensen antog även en resolution, i vilken arbetsbyråns styrelse uppmanades
bland annat att uppsätta på dagordningen för ett nära följande konferenssammanträde
revision av de konventioner, som bestämma minimiåldern
för inträde i arbete i syfte att höja denna ålder till 15 år.

Yttrande.

över rekommendationen angående ungdomsarbetslösheten har utlåtande
avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som
påpekar, att ungdomsarbetslösheten, särskilt i de lägre årsklasserna och i
städerna, gått starkt tillbaka. Totala antalet hjälpsökande arbetslösa i åldern
16—25 år, som enligt arbetslöshetskommissionens statistik den 30 november
1933 uppgick till 57,400, utgjorde sålunda den 31 juli 1935 endast 10,600.
Åldersgruppen 16—21 år av samma kategori arbetslösa innefattade den 30
november 1933 29,300 personer men räknade i september 1935 blott 3,800.

Delegationen anmärker, att rekommendationen innehåller uppmaningar till
upprättande och insändande till arbetsbyrån av statistiska rapporter, vilkas
utarbetande med all sannolikhet skulle visa sig mycket betungande.

Rekommendationens bestämmelser böra, i den mån desamma icke redan Departementsvunnit
tillämpning i vårt land, tagas under övervägande vid anordningar från chefen.
det allmännas sida till motverkande av ungdomsarbetslösheten. Det torde
emellertid icke vara erforderligt, särskilt med hänsyn till ungdomsarbetslöshetens
starka nedgång under senare år, att för närvarande påkalla några särskilda
åtgärder från statsmakternas sida med anledning av rekommendationen.

Frågan örn minimiåldern för skolpliktens upphörande lärer bliva föremål för
behandling i annat sammanhang.

Förslaget till konvention (nr 49) angående förkortning av arbetstiden

i butelj glasbruk.

Förslagets bestämmelser.

Förslaget äger tillämpning å personer, som i glasbruk, där buteljer tillverkas
medelst automatiska maskiner, arbeta i varandra avlösande skiftlag och
användas vid gasgeneratorer, vannor, automatiska maskiner eller kylugnar eller
till förrättningar, som sammanhänga med nu nämnda arbeten. Med avseende
å tillämpningen inbegripas under beteckningen buteljer liknande föremål av
glas, vilka framställas medelst samma förfaranden, som användas vid buteljtillverkning.

De personer, å vilka konventionen äger tillämpning, skola sysselsättas enligt
ett system, som innebär användande av minst fyra skiftlag. Arbetstiden må i
genomsnitt icke överskrida fyrtiotvå timmar i veckan. Genomsnittstiden skall
beräknas med hänsyn till en tidrymd, som icke överstiger fyra veckor. Varaktigheten
av ett skift får icke överskrida åtta timmar. Vilotiden mellan två
skift för samma skiftlag må icke understiga sexton timmar. Denna tidrymd

Kungl. Majus proposition nr 15.

kan likväl, där så finnes nödigt, förkortas vid den periodiska växlingen av
timplan för skiftlagen.

I mån så erfordras för att undvika allvarlig rubbning i företagets normala
drift må avvikelser göras från reglerna örn arbets- och vilotid i fall av inträffad
eller hotande olyckshändelse, i fall av brådskande arbete å maskiner eller
andra driftsinrättningar eller i fall av force majeure samt för att möta oförutsedd
frånvaro av en eller flera medlemmar av ett skiftlag. För övertid, som i
dylika fall utgjorts, skall skälig gottgörelse givas enligt grunder, som bestämmas
av den nationella lagstiftningen eller genom överenskommelse mellan
vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

För att underlätta en effektiv tillämpning av konventionens bestämmelser
skall varje arbetsgivare åläggas dels att medelst anslag, anbragta på ett i ögonen
fallande sätt i företaget eller å annat lämpligt ställe, eller på annat sätt, som
godkänts av vederbörande myndighet, tillkännagiva de tider, då arbetet börjar
och slutar för varje skiftlag, dels att sedan skiftplanen tillkännagivits icke
förändra den utan iakttagande av det sätt och den form för meddelande, som
vederbörande myndighet godkänt, dels att på sätt vederbörande myndighet
godkänt i en liggare anteckna all övertid, som utgjorts enligt förut nämnda
undantagsbestämmelser, ävensom den ersättning, som utgivits därför.

Förslaget till konvention angående förkortning av arbetstiden i buteljglasbruk
är i stort sett likalydande med det förslag till konvention (nr 43) angående
arbetstiden i automatiska fönsterglasbruk, vilket förelagts 1935 års
riksdag genom proposition nr 84 den 8 februari 1935. De skillnader, som föreligga,
synas betingade av olikheterna i tekniska arbetsvillkor inom respektive
industrier. I ingressen till nu ifrågavarande konventionsförslag har därtill
införts en hänvisning till den i konventionen angående fyrtio timmars arbetsvecka
angivna principen, som även innebär upprätthållande av arbetarnas
levnadsnivå.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser i svensk lagstiftning i förevarande hänseende återfinnas i
lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning. I nämnda lag beredes
möjlighet till vissa undantag från lagens allmänna regler bland annat i 5 §
2 mom. för arbete, som bedrives med tre skiftlag och som finnes böra fortgå
även under sön- och helgdagar.

Förberedande behandling.

Konventionsförslaget rörande arbetstiden i buteljglasbruk har icke genomgått
den sedvanliga dubbla diskussionsproceduren. Internationella arbetsbyrån
utsände våren 1935 en rapport i ämnet, så uppställd, att konferensen
kunde välja mellan den dubbla och den enkla diskussionsproceduren. Samtidigt
utsändes motsvarande rapporter angående arbetstiden i offentliga
arbeten, hus-, väg- och vattenbyggnadsarbeten, järn- och stålindustrien samt
kolgruvor. Av dessa blev endast konventionsförslaget rörande arbetstiden i
buteljglasbruk föremål för slutlig behandling vid 1935 års arbetskonferens.

Kungl. Majus proposition nr 15.

De svenska regeringsombuden röstade därvid mot konventionsförslagets antagande.

T Ur anden.

över konventionsförslaget har den 3 december 1935 avgivits utlåtande av
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som inhämtat
yttranden av socialstyrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige. Kommerskollegium överlämnade
tillika med sitt eget yttrande ett yttrande av Sveriges buteljglasbruks förbund.

Samtliga yttranden, utom landsorganisationens, avstyrkte mer eller mindre
bestämt ratificering av konventionen.

Sveriges buteljglasbruks förbund anför i sitt yttrande, att 4-skiftsindelningen
kunde vara till en viss fördel för buteljglasbruken, örn den därav följande
ökningen i tillverkningen kunde vinna avsättning. Då så emellertid ej
ansåges kunna bli fallet, skulle arbetslöshet skapas, om konventionens bestämmelser
förverkligades i vårt land.

Delegationen hänvisar i sitt utlåtande till den inställning till frågan örn
arbetstidsförkortning såsom medel mot arbetslöshet, varåt delegationen vid
upprepade tillfällen givit uttryck, och anser sig i enlighet med denna inställning
icke kunna förorda anslutning för Sveriges del till förevarande konvention.

Mot detta beslut anmäldes reservation av herr Edvard Johanson, som ansåg,
att delegationen bort tillstyrka anslutning från Sveriges sida till här ifrågavarande
konvention.

Frågan örn den inverkan en tillämpning av konventionens bestämmelser Departementsskulle
komma att utöva på den svenska buteljglasindustrin torde kräva när- chefenmare
utredning. Senare i dag ämnar jag hemställa örn uppdrag åt socialstyrelsen
att inkomma med sådan utredning. Frågan örn ratifikation av konventionen
torde böra anstå i avvaktan på nämnda utrednings resultat.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande angående omförmälda, av
den internationella arbetsorganisationens konferens vid dess
nittonde sammanträde i Genéve år 1935 antagna konventionsförslag
och rekommendation.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Henry Rooth.

Kungl. Majus proposition nr 15.

Översättning.

Bilaga A.

Förslag till konvention (nr 45) angående användande av kvinnor till
arbete under jord i gruvor av alla slag.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående användande av kvinnor
till arbete under jord i gruvor av alla slag, vilken fråga utgör den andra
punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiofem
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention
angående arbete under jord (kvinnor), 1935»:

Artikel 1.

Vid tillämpning av denna konvention förstås med beteckningen »gruva»
varje arbetsföretag, offentligt eller enskilt, för utvinnande av ämnen, som
befinna sig under jordytan.

Artikel 2.

Ingen kvinna, av vilken ålder som helst, må användas till arbete under
jord i gruva.

Artikel 3.

Den nationella lagstiftningen må från ovanstående förbud undantaga:

a) personer, som intaga en ledande ställning och icke utföra manuellt
arbete;

b) personer, som användas till sanitär eller social tjänst;

c) personer, som under loppet av sina studier för yrkesutbildning
tillbringa en tid i de underjordiska delarna av en gruva;

d) andra personer, som för utövande av ett icke manuellt yrke tillfälligtvis
hava att nedstiga i de underjordiska delarna av en gruva.

Artikel 4.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 5.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 6.

Så. snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare
delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 7.

1. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft förrän
ett år efter det den registrerats.

2. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 8.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 9.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 7 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 10.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Förslag till konvention (nr 46) angående begränsning av arbetstiden
i kolgruvor (reviderad 1935).

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag till partiell revision av konventionen
angående begränsning av arbetstiden i kolgruvor, antagen av konferensen
vid dess femtonde sammanträde, vilken fråga utgör den sjunde punkten
på dagordningen för sammanträdet,

Kungl. Majus proposition nr 15.

samt besluta, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den tjugoförsta dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiofem
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention (reviderad)
angående arbetstiden (i kolgruvor) 1935»:

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å alla kolgruvor, d. v. s. å varje
gruva, ur vilken utvinnes enbart stenkol eller brunkol eller huvudsakligen
stenkol eller brunkol tillika med andra mineral.

2. I denna konvention förstås med »brunkolsgruva» varje gruva, ur vilken
utvinnes kol från en senare geologisk ålder än stenkolsperioden.

Artikel 2.

I denna konvention förstås med »arbetare»

a) i fråga örn underjordiska kolgruvor: varje person, som är sysselsatt
med arbete under jord, oavsett vilket företag sorn använder honom
och naturen av det arbete, vartill han användes, med undantag likväl
för sådana personer, vilka intaga en övervakande eller ledande ställning
och icke i normala fall deltaga i något manuellt arbete;

b) i fråga örn kolgruvor med dagbrytning: varje person, som direkt
eller indirekt är sysselsatt med utvinnande av kol, med undantag likväl
för sådana personer, vilka intaga en övervakande eller ledande ställning
och icke i normala fall deltaga i något manuellt arbete.

Artikel 3.

1. Med arbetstid i underjordiska stenkolsgruvor förstås tiden för uppehåll
i gruvan, bestämd på följande sätt:

a) såsom tid för uppehåll i en underjordisk gruva anses tiden mellan
det ögonblick, då arbetaren inträder i hisskorgen för att nedstiga, och
det ögonblick, då han efter uppfärden lämnar densamma;

b) i gruvor, vartill tillträde erhålles genom stoll, anses såsom tid för
uppehåll i gruvan tiden mellan det ögonblick, då arbetaren passerar
genom stollens mynning, och det ögonblick, då han återkommer till
jordytan.

2. Ej må i någon underjordisk stenkolsgruva tiden för någon arbetares
uppehåll i gruvan överstiga sju timmar fyrtiofem minuter örn dagen.

Artikel 4.

Föreskrifterna i denna konvention skola anses iakttagna, örn tidrymden
mellan det ögonblick, då de första arbetarna i skiftlaget, respektive någon
annan grupp, lämna jordytan, och det ögonblick, då de återkomma till densamma,
motsvarar den i artikel 3 moment 2 angivna. Ordningen och tidslängden
för skiftlagets eller gruppens nedfärd och uppfärd, skola dessutom
vara ungefärligen desamma.

Artikel 5.

1. Med förbehåll för bestämmelserna i andra momentet av denna artikel
skola föreskrifterna i denna konvention anses iakttagna, örn den nationella
lagstiftningen stadgar, att för beräknandet av tiden för uppehåll i gruvan
arbetarnas nedfärd, respektive uppfärd skall beräknas efter den »vägda»
genomsnittliga tiden för ned- respektive uppfärden för samtliga skiftlag i
hela landet. I sådant fall må tiden mellan det ögonblick, då den siste ar -

Kungl. Majus proposition nr 15.

betaren i skiftlaget lämnar jordytan och det ögonblick, då den förste arbetaren
i samma skiftlag återkommer till densamma, icke i någon gruva överstiga
sju timmar femton minuter; ej må dock något system för reglering av
arbetstiden tillåtas, enligt vilket den genomsnittliga arbetstiden för huggare,
betraktade såsom en särskild arbetarkategori, skulle överstiga arbetstiden
för övriga kategorier av arbetare i samma skiftlag, sysselsatta med arbete
under jord.

2. Yarje medlem, som efter att hava tillämpat den i förevarande artikel
avsedda metoden, övergår till att tillämpa bestämmelserna i artiklarna 3 och
4, skall genomföra denna förändring samtidigt i hela landet och icke endast
i någon del därav.

Artikel 6.

1. Arbetare få icke sysselsättas med arbete under jord i kolgruvor å
söndagar eller lagstadgade allmänna högtidsdagar.

Ovanstående bestämmelse skall likväl anses iakttagen, i fall arbetarna
åtnjuta en vilotid av tjugofyra på varandra följande timmar, av vilka åtminstone
aderton infalla under söndag eller lagstadgad allmän högtidsdag.

2. Den nationella lagstiftningen må beträffande arbetare över aderton år
medgiva följande undantag från föregående moment:

a) för arbete, som med hänsyn till sin natur måste bedrivas kontinuerligt; b)

för arbete, som avser luftväxlingen i gruvan, förebyggande av skada
å anordningarna därför eller gruvans skyddande ävensom för arbete,
avseende den första hjälpen vid olycksfall eller sjukdom eller vården
av djur;

c) för mätningsarbete i gruvorna, då detta arbete icke kan utföras a
andra dagar utan avbrott eller störande av driften;

d) för brådskande arbete i avseende å maskiner och andra driftinrättningar,
vilket icke kan utföras under den tid, då driften normalt är i
gång, samt i andra brådskande eller utomordentliga fall, som inträffa
oberoende av företagarens vilja.

3. Vederbörande myndigheter skola vidtaga erforderliga åtgärder till säkerställande,
att intet arbete utföres å söndagar eller lagstadgade allmänna
högtidsdagar utöver vad i denna artikel medgives.

4. Arbete, som medgives i moment 2 av denna artikel, skall betalas med
en lön, som med minst 25 procent överstiger den normala.

5. Arbetare, vilka i större utsträckning sysselsättas med arbete, som
avses i moment 2 av denna artikel, skola beredas antingen en kompenserande
vilotid eller skäligen förhöjd avlöning utöver vad i moment 4 av denna
artikel stadgas. Detaljerna av denna bestämmelses tillämpning skola regleras
genom nationell lagstiftning.

Artikel 7.

För arbetare, som sysselsättas på arbetsplatser, vilka abnorma temperatur-,
fuktighets- eller andra förhållanden göra särskilt ohälsosamma, skall
genom bestämmelser, utfärdade av offentlig myndighet, fastställas kortare
tid för uppehållet i gruvan än den, som angives i artiklarna 3, 4 och 5.

Artikel 8.

1. Av offentlig myndighet utfärdade författningar må medgiva överskridande
av de i artiklarna 3, 4, 5 och 7 fastställda tidsbegränsningar i fall av
inträffat eller hotande olycksfall, i fall av force majeure eller då brådskande
arbete behöver utföras å maskiner, redskap eller andra driftinrättningar i

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

STuvan på grund av skada, som uppkommit å maskinerna, redskapen eller
riftinrättningarna, och detta även örn en tillfällig produktion av kol därigenom
skulle uppkomma men allenast i den mån så erfordras till undvikande
av allvarlig rubbning av anläggningens normala drift.

2. Av offentlig myndighet utfärdade författningar må medgiva överskridande
av de i artiklarna 3, 4, 5 och 7 fastställda tidsbegränsningar beträffande
arbetare, som användas till arbeten, vilka på grund av sin natur måste bedrivas
kontinuerligt, eller till tekniska göromål, som äro nödvändiga för
arbetets förberedande eller avslutande på normalt sätt eller för dess full a
återupptagande av ett efterföljande skiftlag och som icke är förbundet med
produktion eller transport av kol. Den sålunda medgivna förlängningen må
icke, med undantag för de i momenten 3 och 4 av denna artikel angivna fall,
överskrida en halv timme örn dagen.

3. Av offentlig myndighet utfärdade författningar må medgiva överskridande
av de i artiklarna 3, 4, 5 och 7 fastställda tidsbegränsningar med mer
än en halv timme för följande slag av arbetare:

a) arbetare, vilkas närvaro oundgängligen erfordras för gången av
pump- eller ventilationsmaskiner eller sådana maskiner för komprimerande
av luft, som äro nödvändiga för ventilationen;
b) förrådsarbetare under jord;

c) hissmaskinister och lokomotivförare samt deras nödvändiga biträden.

Ej må dock någon arbetare åv ovan angivna slag, vilken användes till
arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas kontinuerligt, sysselsättas
under mer än åtta timmar örn dagen, häri icke inräknad den tid arbetaren
tillbringar i gruvan för uppnående av eller återvändande från arbetsplatsen;
börande likväl denna tid i varje fall förkortas till vad som är oundgängligen
nödvändigt.

Dessutom skall beträffande:

a) förrådsarbetare under jord;

b) förmän och maskinister vid inre schakt, använda för transport av
personal;

c) lokomotivförare, använda för transport av personal;

d) nödvändiga biträden åt arbetstagare, som angivas i b) och c) härovan
;

förlängningens varaktighet fastställas genom författningar, utfärdade av offentlig
myndighet.

4. Av offentlig myndighet utfärdade författningar må medgiva överskridande
av de i artiklarna 3, 4, 5 och 7 samt i momenten 2 och 3 av denna
artikel fastställda tidsbegränsningar för arbetare, vilkas närvaro är oundgängligen
erforderlig för gången av underjordiska pump-, ventilations- eller luftkompressionsmaskiner,
men endast i den mån så är nödvändigt till möjliggörande
av den periodiska växlingen av timplan för skiftlagen; med stöd av
denna bestämmelse gjorda överskridanden skola icke anses såsom övertid,
då ingen av ifrågavarande arbetare under en tidrymd av tre veckor användas till
arbete under mer än tjugoen skift av sådan varaktighet, som för respektive
slag av arbetare stadgas i momenten 2 och 3 av denna artikel.

5- I gruvor under normal drift må antalet arbetare, som avses i momenten
2 och 3 av denna artikel, aldrig överskrida fem procent av gruvans hela
personal.

6. För övertid, som utgöres med stöd av bestämmelser i denna artikel,
skall betalas lön, som med minst tjugofem procent överstiger den normala.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 15.

Artikel 9.

1. Av offentlig myndighet utfärdade bestämmelser må, utöver bestämmelserna
i artikel 8, ställa en övertid av högst sextio timmar örn året till
förfogande för företagen i hela landet.

2. Denna övertid skall betalas med en Ion, som med minst tjugofem
procent överstiger den normala lönen.

Artikel 10.

I artiklarna 7, 8 och 9 avsedda författningar skola utarbetas efter samråd
med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Artikel 11.

De i artikel 408 av Yersaillesfördraget och motsvarande artiklar i de övriga
fredsfördragen föreskrivna årsrapporterna skola meddela alla erforderliga
upplysningar rörande de åtgärder, som vidtagits till reglerande av arbetstiden
enligt artiklarna 3, 4 och 5. De skola vidare lämna fullständiga upplysningar
rörande de författningar, som utfärdats med stöd av artiklarna 7, 8,
9, 12, 13 och 14, och rörande tillämpningen av dem.

Artikel 12.

För att underlätta tillämpningen av denna konventions bestämmelser
skall det åligga ledningen för varje gruva:

a) att medelst anslag, anbragta på ett i ögonen fallande sätt vid gruvöppningen
eller å annat lämpligt ställe, eller ock på annat av offentlig
myndighet godkänt sätt tillkännagiva de tider, då nedfärden, respektive
uppfärden för arbetarna i varje skiftlag eller annan grupp skall taga sin
början, respektive vara avslutad.

Dessa tider skola vara godkända av offentlig myndighet och bestämda
på sådant sätt, att tiden för varje arbetares uppehåll i gruvan icke överskrider
de i denna konvention föreskrivna gränserna; sedan tiderna en
gång tillkännagivits, må de icke ändras utan offentlig myndighets samtycke
och allenast med sådant tillkännagivande och på sådant sätt, som
godkänts av myndigheten;

b) att på sätt den nationella lagstiftningen föreskriver i en liggare
anteckna all med stöd av artiklarna 8 eller 9 utgjord förlängd arbetstid.

Artikel 13.

1. I underjordiska brunkolsgruvor äga artiklarna 3 och 4 samt artiklarna

6—12 i denna konvention tillämpning med förbehåll för följande bestämmelser:
.

a) Under villkor, som föreskrivas i den nationella lagstiftningen, ma
vederbörande myndighet tillåta, att kollektiva uppehåll, som medföra
avbrott i produktionen, icke medräknas i tiden för uppehållet i gruvan,
men få sådana uppehåll icke i något täll överstiga en tid av trettio minuter
för skift. Dylikt tillstånd må icke beviljas, med mindre nödvändigheten
av ett sådant system fastställts genom officiell undersökning i
varje särskilt fall och efter samråd med vederbörande arbetarrepresentanter.

b) Det enligt artikel 9 medgivna antalet övertidstimmar må ökas till
högst sjuttiofem örn året.

2. Dessutom må vederbörande myndighet godkänna kollektivavtal, vilka
föreskriva högst sjuttiofem timmars ytterligare övertid om året. Dylik övertid
skall betalas efter de grunder, som angivas i artikel 9 moment 2. Den

Kungl. Majus proposition nr 15.

må icke medgivas för samtliga underjordiska brunkolsgruvor utan endast
för särskilda distrikt eller gruvor, där så påkallas av speciella tekniska eller
geologiska förhållanden.

Artikel 14.

A stenkols- och brunkolsgruvor med dagbrytning äga artiklarna 3—13 i
denna konvention icke tillämpning. Emellertid förbinda sig de medlemmar,
som ratificera denna konvention, att å dessa gruvor tillämpa bestämmelserna i
Washingtonkonventionen av år 1919 angående begränsning av arbetstiden i
industriella företag till åtta timmar örn dagen och fyrtioåtta timmar i veckan;
dock må den övertid, som kan uttagas enligt artikel 6 moment b) i nämnda
konvention, icke överstiga etthundra timmar örn året. I fall där särskilda
förhallanden sa påfordra, men endast i dylika fall, må vederbörande myndighet
godkänna kollektivavtal, vilka medgiva en ökning av omförmälda etthundra
timmar med ytterligare högst etthundra timmar örn året.

Artikel 15.

Ingen bestämmelse i denna konvention skall verka sådan ändring av den
nationella lagstiftningen rörande arbetstiden, att de garantier, som denna
erbjuder arbetarna, därigenom minskas.

Artikel 16.

Tillämpningen av denna konventions bestämmelser kan i varje land
suspenderas av regeringen i händelse av inträffat förhållande, som innebär
fara för den nationella säkerheten.

Artikel 17.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

Artikel 18.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

2. Den träder i kraft sex månader efter det nationernas förbunds generalsekreterare
inregistrerat ratifikationer av två av följande medlemmar: Belgien,
Frankrike, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Tjeckoslovakien och
Tyskland.

3. Därefter träder konventionen i kraft för varje medlem sex månader
efter den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

Artikel 19.

Så snart ratifikationerna av två av de i andra stycket av artikel 18 omförmälda
medlemmarna inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds
generalsekreterare därom notificera samtliga medlemmar av internationella
arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem inregistreringen
av ratifikationer, vilka därefter kunna komma att delgivas honom
av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 20.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

densamma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år
efter det den inregistrerats hos sekretariatet.

2. Värjo medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda femårsperioden gör bruk
av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
paragraf föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
treårsperiod.

Artikel 21.

1. Senast före utgången av en tidrymd av tre år efter denna konventions
ikraftträdande skall internationella arbetsbyråns styrelse på konferensens
dagordning uppföra frågan örn revision av denna konvention i följande avseenden
;

a) möjligheten av en ytterligare inskränkning av den i artikel 3 moment
2 angivna arbetstiden;

b) rätten att göra bruk av det exceptionella beräkningssätt, som angives
i artikel 5;

c) möjligheten att modifiera bestämmelserna i artikel 13 moment 1 a)
och b) i syfte att inskränka arbetstiden;

d) möjligheten att inskränka det i artikel 14 angivna antalet övertidstimmar.

2. Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall dessutom internationella arbetsbyråns styrelse förelägga
generalkonferensen en redogörelse för tillämpningen av denna konvention
och taga under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra
frågan örn dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 22.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 20 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya reviderade konventionen.

Artikel 23.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Förslag till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning
till fyrtio timmar i veckan.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens, som samlats i Genéve
den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde, och beaktat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

att frågan om arbetstidens förkortning utgör det sjätte ärendet på
dagordningen för sammanträdet;

att arbetslösheten tagit sådan omfattning och erhållit sådan varaktighet,
att det för närvarande i världen finnas många miljoner arbetare, utsatta för
elände och umbäranden, för vilket tillstånd de icke själva bära ansvaret
och varifrån de rättvisligen kunna göra anspråk på att bliva befriade;

att det är önskvärt, att arbetarna såvitt möjligt beredas tillfälle få del
av de förmåner, som härflyta ur den snabba, tekniska utveckling, vilken
kännetecknar den moderna industrien;

att det, i enlighet med resolutioner, som antagits av internationella
arbetskonferensen vid dess adertonde och nittonde sammanträden, är
oundgängligt att göra en ansträngning för att i möjligaste mån förkorta
arbetstiden inom alla slag av sysselsättning

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiofem
efterföljande förslag till konvention, som skall betecknas »Konvention angående
fyrtiotimmarsveckan, 1935»:

Artikel 1.

Yarje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förklarar sig gilla:

a) principen örn fyrtiotimmarsveckan, tillämpad på sådant sätt, att den
icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå;

b) vidtagande eller främjande av åtgärder, som kunna anses ägnade
att leda till detta mål;

och förbinder sig att, i enlighet med detaljföreskrifter, som må kunna meddelas
i särskilda konventioner, vilka ratificeras av medlemmen, tillämpa nämnda
princip på olika slag av sysselsättning.

Artikel 2.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 3.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel å.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom
notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen. Han
skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare delgivits
honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 5.

Kungl. Majus proposition nr 15. 33

terare och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft förrän
ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk av
den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en ny
period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel föreskrivna
villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 6.

Artikel 7.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 8.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Förslag till konvention (nr 48) angående upprättande av ett internationellt
system för bevarande av rättigheter, grundade pä invaliditets-,
ålderdoms- och dödsfallsförsäkring.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde
och beslutit att, till förmån för arbetare, som flytta från ett land till
annat, antaga vissa förslag till bevarande av rättigheter, som äro under förvärvande
eller redan blivit förvärvade och vilka grunda sig på invaliditets-,
ålderdoms- och dödsfallsförsäkring, en fråga som utgör första punkten på
dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni ett tusen nio hundra trettiofem
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention angående
bevarande av pensionsrättigheter för flyttande arbetare, 1935».

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 15. S5i9 35 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Del I. Upprättande av ett internationellt system.

Artikel 1.

1. Mellan medlemsstaterna i internationella arbetsorganisationen upprättas
ett system för bevarande av rättigheter, som äro under förvärvande
eller redan blivit förvärvade, hos inrättningar för obligatorisk invaliditets-,
ålderdoms- och dödsfallsförsäkring (i det följande benämnda försäkringsinrättningar).

2. Varje gång, i del II, III, IV eller V av denna konvention nämnas
»medlemsstater», avser detta uttryck endast de medlemsstater i internationella
arbetsorganisationen, vilka äro bundna av denna konvention.

Del II. Bevarande av rättigheter under förvärvande.

Artikel 2.

1. För personer, som varit anslutna till försäkringsinrättningar i två eller
flera medlemsstater, sammanräknas, oberoende av personernas nationalitet,
försäkringsperioderna av varje sådan inrättning enligt efterföljande regler.

2. För bevarande av rättigheter under förvärvande sammanräknas:

a) avgiftsperioder;

b) perioder, för vilka avgifter ej skolat erläggas men under vilka rättigheterna
vidmakthållas på grund av den lagstiftning, varunder perioderna
fullgjorts;

c) perioder, under vilka en kontantprestation utgivits av invaliditetseller
ålderdomsförsäkringen i annan medlemsstat;

d) perioder, under vilka en kontantprestation utgivits av annan socialförsäkringsgren
i annan medlemsstat, för såvitt en motsvarande prestation
skulle vidmakthålla rättigheter under förvärvande enligt lagstiftningen
för den försäkringsinrättning, som företager sammanräkningen.

3. Vid fråga örn:

i) fullgörande av väntetid (minimitid under försäkringsplikt) eller erläggande
av det antal avgifter, som fordras för rätt till särskilda fördelar
(garanterade minima);

ii) återvinnande av rättigheter;

m) rätt till frivillig försäkring;

iv) rätt till läkarbehandling och -vård;
sammanräknas:

a) avgiftsperioder;

b) perioder, för vilka avgifter ej skolat erläggas men vilka beaktas med
hänsyn till fullgörande av väntetid såväl enligt den lagstiftning, varunder
de fullgjorts, som enligt lagstiftningen för den försäkringsinrättning, som
företager sammanräkningen.

4. För det fall lagstiftningen hos en av medlemsstaterna gör beviljande
av vissa förmåner beroende av det villkoret, att perioderna fullgjorts i ett
yrke, som täckes av ett särskilt försäkringssystem, skola likväl icke vid tilllämpning
av momenten 2 eller 3 sammanräknas andra perioder än de, som
fullgjorts under motsvarande särskilda försäkringssystem hos andra medlemsstater.
Om en av medlemsstaterna icke har särskilt försäkringssystem för
yrket ifråga, sammanräknas de perioder, som fullgjorts i yrket under det
försäkringssystem, som äger tillämpning å detsamma.

5. Avgiftsperioder och likställda perioder, som fullgjorts samtidigt hos
försäkringsinrättningar i två eller flera medlemsstater, beaktas vid sammanräkning
allenast en gång.

Kungl. Majus proposition nr 15.

Artikel 3.

1. Varje försäkringsinrättning, från vilken den sökande på grund av summan
av försäkringsperioder är berättigad erhålla prestation, beräknar enligt
den lagstiftning, som gäller för inrättningen, prestationens belopp.

2. Prestationer eller element av prestationer, som växla efter försäkringstiden
och fastställas uteslutande med hänsyn till de perioder, som fullgjorts
under den för den betalningsskyldiga försäkringsinrättningen gällande lagstiftningen,
underkastas ej någon reduktion.

3. Prestationer eller element av prestationer, som fastställas oberoende
av försäkringstiden och bestå av en bestämd summa eller en viss procent
av den lön, som beaktas i försäkringsavseende, eller en mångfald av den
genomsnittliga avgiften, må reduceras efter förhållandet mellan de perioder,
som tagas i betraktande vid beräknande av prestationerna enligt den för den
betalningsskyldiga försäkringsinrättningen gällande lagen, och summan av de
perioder, som tagas i betraktande vid beräknande av prestationerna enligt
samtliga av frågan berörda försäkringsinrättningars lagar.

4. Bestämmelserna i momenten 2 och 3 äga tillämpning å pensionsunderstöd,
-tillägg eller -delar, vilka bestridas med allmänna medel.

5. Fördelningen av kostnader för läkarbehandling och -vård regleras ej
av denna konvention.

Artikel 4.

För det fall summan av försäkringsperioder, som fullgjorts hos försäkringsinrättningar
i en medlemsstat, icke uppgår till tjugosex avgiftsveckor,
må den eller de inrättningar, hos vilka de utgjorts, vägra prestationsskyldighet.
De perioder, för vilka prestationsskyldighet sålunda blivit vägrad,
skola icke tagas i betraktande av någon av de övriga av frågan berörda inrättningarna
vid reduktion enligt artikel 3 moment 3.

Artikel 5.

1. Örn en person, som är berättigad till prestationer från försäkringsinrättningar
i minst två medlemsstater, skulle, därest denna konvention
icke funnes, kunna på grund av perioder, fullgjorda hos en av dessa inrättningar,
göra anspråk på en prestation, som är överlägsen den summa av
prestationer, vartill han äger rätt enligt artikel 3, skall han äga att från
sist åsyftade inrättning utbekomma ett tillägg, motsvarande skillnaden.

2. Då skyldighet att utgiva sådant tillägg åvilar flera försäkringsinrättningar,
skall förmånstagaren vara berättigad till det högsta tillägget, och
skall betalningsansvaret därför fördelas på inrättningarna i förhållande till
de tillägg, som de eljest skolat utgiva.

Artikel 6.

Genom överenskommelse mellan vederbörande medlemsstater må stadgas:

a) ett sätt för prestationernas beräkning, som avviker från de i
artikel 3 meddelade reglerna men som giver ett resultat på det hela
taget minst likvärdigt med det, som skulle erhållas genom tillämpning
av nämnda artikel; summan av prestationer må dock i intet fall understiga
den högsta prestation, som någon av försäkringsinrättningarna
skulle utgiva på grund av endast de perioder, som fullgjorts hos densamma; b)

befogenhet för en försäkringsinrättning i en medlemsstat att gent
emot den försäkrade och hans rättsinnehavare befria sig från betalningsansvar
genom utgivande till en annan medlemsstats försäkringsinrätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

ning, till vilken den försäkrade blivit ansluten, av ett kapital, som representerar
hans vid tiden för hans avgång under förvärv varande
rättigheter; härför förutsattes likväl att den senare inrättningen samtycker
till anordningen och förbinder sig att använda kapitalet till
täckande av rättigheterna;

c) begränsning av summan av de prestationer, som utgivas av medlemsstaternas
försäkringsinrättningar, till det prestationsbelopp, som den
inrättning, vars lagstiftning är förmånligast, med hänsyn till summan
av perioder skulle vara skyldig utgiva.

Artikel 7.

Sökande behöver ej göra ansökan om prestationer hos mer än en av de
försäkringsinrättningar, till vilka han varit ansluten. Denna inrättning har
därefter att hänvända sig till de övriga i ansökningen uppgivna inrättningarna.

Artikel 8.

För att förvandla ett penningbelopp, uttryckt i en annan medlemsstats
myntslag, har försäkringsinrättning, som fått mottaga en ansökan örn prestationer,
att tillämpa det förhållande mellan de båda myntslagen, som å första
dagen i det kvartal, varunder ansökningen gjordes, råder å den förnämsta
börsen i den medlemsstat, i vars myntslag beloppet är uttryckt. Annat
sätt för förvandlingen må dock bestämmas genom överenskommelse mellan
vederbörande medlemsstater.

Artikel 9.

Varje medlemsstat äger att vägra tillämpning av bestämmelserna i denna
del av konventionen i förhållande till en medlemsstat, vars lagstiftning icke
täcker den risk, med hänsyn till vilken en prestation begäres.

Del III. Bevarande av förvärvade rättigheter.

Artikel 10.

1. Personer, som varit anslutna till en försäkringsinrättning i en av
medlemsstaterna, samt deras rättsinnehavare skola äga till fullo åtnjuta de
prestationer, vartill rätt förvärvats genom försäkringen:

a) örn de äro bosatta på en medlemsstats territorium, vilken än deras
nationalitet må vara;

b) örn de äro medborgare i en medlemsstat, vilken än deras boningsort
må vara.

2. Pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, som bestridas med allmänna
medel, behöva dock icke utbetalas till personer, som ej äro medborgare i
en medlemsstat.

3. Under en tidrymd av fem år från denna konventions första ikraftträdande
äger varje medlemsstat att åt medborgare i medlemsstater, med
vilka densamma därom träffat tilläggsavtal, förbehålla pensionsunderstöd,
-tillägg eller -delar, som bestridas med allmänna medel.

Artikel 11.

1. Pension, vartill rätten vidmakthålles enligt artikel 10, må ej utbytas
mot ett engångsbelopp, som understiger pensionens kapitalvärde.

2. Dock må betalningsskyldig försäkringsinrättning utbyta pension, vars
månatliga belopp är obetydligt, mot ett kapital, beräknat enligt den för inrättningen
gällande lagstiftningen. Detta kapital må icke minskas på den
grund, att förmånstagaren är bosatt i utlandet.

Kungl. Majus proposition nr 15.

Artikel 12.

1. Bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning, vilka medgiva reduktion
eller suspension av prestationer i fall av deras sammanträffande med andra
prestationer av socialförsäkring eller med innehav av anställning, som medför
obligatorisk försäkring, må åberopas gent emot förmånstagare på grund av
denna konvention i fråga örn prestationer, vartill han förvärvat rätt under
annan medlemsstats försäkringssystem eller genom anställning å sådan medlemsstats
territorium.

2. Bestämmelser, som medgiva reduktion eller suspension i fall av sammanträffande
av prestationer, hänförande sig till samma risk, skola dock
icke tillämpas i fråga örn prestationer, till vilka rätten förvärvats enligt
del II av denna konvention.

Artikel 13.

Försäkringsinrättning, som enligt denna konvention har att utgiva prestationer,
äger att i förhållande till förmånstagarna fullgöra sin betalningsskyldighet
i det egna landets myntslag.

Del IV. Ömsesidigt bistånd vid förvaltningen.

Artikel 14.

1. Myndigheter och försäkringsinrättningar i medlemsstaterna böra lämna
varandra ömsesidigt bistånd i samma utsträckning som i fråga örn tillämpning
av egen lagstiftning angående socialförsäkring. Särskilt böra de på
begäran av försäkringsinrättning i annan medlemsstat utöva kontroll samt
företaga utredningar och medicinska undersökningar till utrönande, huruvida
personer, som mottaga prestationer från försäkringsinrättningen, uppfylla
villkoren för rätt därtill.

2. Försåvitt vederbörande medlemsstater ej annorlunda överenskommit,
skola kostnader för sålunda lämnat bistånd, vilka skola återgäldas, ersättas
efter taxan för den försäkringsinrättning eller myndighet, som lämnat biståndet,
eller, örn sådan taxa ej finnes, efter gjorda utlägg.

Artikel 15.

I en medlemsstats lagstiftning stadgad befrielse från avgifter för handlingar,
som skola avlämnas till myndigheter eller försäkringsinrättningar,
utsiräckes till att jämväl av.-e motsvarande handlingar, då de vid tillämpning
av denna konvention skola avlämnas till myndigheter eller försäkringsinrättningar
i annan medlemsstat.

Artikel 16.

Med samtycke av vederbörande centrala myndigheter i respektive medlemsstater
må försäkringsinrättning, som har att utgiva prestationer till förmånstagare,
bosatt å annan medlemsstats territorium, enligt avtalade villkor
uppdraga åt försäkringsinrättning å förmånstagarens boningsort att å dess
vägnar utgiva prestationerna.

Del V. Det internationella systemets verkningar.

Artikel 17.

Yarje medlemsstat, som å dagen för sin ratifikation av denna konvention
ännu icke upprättat ett av nedan angivna system, förbinder sig att inom
tolv månader från nämnda dag upprätta:

Kungl. Majus proposition nr lo.

a) antingen för flertalet löntagare inom industriella och handelsföretag
en obligatorisk försäkring, som giver rätt till pension senast vid sextiofem
års ålder;

b) eller för en väsentlig del av löntagarna inom industriella och handelsföretag
en obligatorisk försäkring, som täcker invaliditets-, ålderdoms-
och dödsfallsriskerna.

Artikel 18.

1. Varje medlemsstat skall behandla medborgare i andra medlemsstater
på samma sätt som egna medborgare såväl i avseende å anslutning till
obligatorisk försäkring som i avseende å försäkringsprestationer, därunder
inbegripna pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, som bestridas med allmänna
medel.

2. Varje medlemsstat må dock förbehålla sina medborgare förmåner av
pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, som bestridas med allmänna medel
och allenast tilldelas försäkrade, vilka överskridit viss ålder vid tiden för
ikraftträdande av lagstiftningen angående den obligatoriska försäkringen.

Artikel 19.

Medlemsstaterna äga att överenskomma örn avvikelser från denna konvention
genom särskilda avtal, som dock ej må beröra utom avtalet stående
medlemsstaters rättigheter eller skyldigheter och som skola på positivt sätt
reglera bevarandet av rättigheter under förvärvande och förvärvade rättigheter
och detta under villkor, som i stort sett äro minst lika gynnsamma
som de, vilka föreskrivas i denna konvention.

Artikel 20.

1. För att bistå medlemsstaterna vid tillämpningen av denna konvention
upprättas vid internationella arbetsbyrån en kommission, sammansatt av ett
ombud för varje medlemsstat jämte tre personer, utsedda av respektive
regerings-, arbetsgivar- och arbetarrepresentanter i arbetsbyråns styrelse.
Kommissionen fastställer själv sin arbetsordning.

2. På begäran av en eller flera medlemsstater, som den föreliggande
frågan kan angå, förordar kommissionen, med beaktande av denna konventions
principer och ändamål, det sätt, varpå konventionen skall tillämpas.

Artikel 21.

1. I fall, där före denna konventions ikraftträdande en pension icke utgivits
eller utgivandet av en pension suspenderats på grund av vederbörandes
vistelse utomlands, skall pensionen utgivas eller utgivandet av pensionen
återupptagas i enlighet med konventionen och från dagen för dess
trädande i kraft för respektive medlemsstat.

2. Vid tillämpning av denna konvention skola försäkringsperioder, tilländalupna
före konventionens ikraftträdande, beaktas, i fall dessa perioder
skolat beaktas, örn konventionen under dem varit i kraft.

3. Rättigheter, rörande vilka avgörande träffats före konventionens ikraftträdande,
böra, för såvitt de ej ersatts med ett kapital, på begäran av person,
som saken kan angå, upptagas till revision. Revisionen skall likväl ej medföra
skyldighet att betala resterande belopp eller återbetala prestation, som
belöper sig på tid före konventionens ikraftträdande för respektive medlemsstat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Artikel 22.

1. En medlemsstats uppsägning av denna konvention skall icke öva inverkan
på dess försäkringsinrättningars förpliktelser, för såvitt dessa härflyta
från risker, som förverkligats, innan uppsägningen trätt i kraft.

2. Rättigheter under förvärvande, som vidmakthållas på grund av denna
konvention, skola icke upphöra att gälla till följd av konventionens uppsägning;
deras vidare upprätthållande under tiden efter den dag, då konventionen
upphör att gälla, skall regleras av den lagstiftning, som vederbörande
försäkringsinrättning är underkastad.

Del VI. Slutbestämmelser.

Artikel 23.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 24.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekret
eraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 25.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som
senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 26.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft
förrän ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda femårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskriva villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
femårsperiod.

Artikel 27.

Vid utgången av varje tidrymd av fem år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Kungl. Majlis proposition nr 15.

Artikel 28.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
belt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 29.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Rekommendation (nr 45) angående ungdomsarbetslösheten.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående ungdomsarbetslösheten,
vilken fråga utgör den tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugofemte dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiofe^
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation
angående ungdomsarbetslösheten, 1935».

Under erinran, att konferensen vid flera tillfällen fäst regeringarnas uppmärksamhet
på ekonomiska åtgärder, vilka borde vidtagas till botande av
den allmänna krisen, varav arbetslösheten för ett stort antal arbetare är
föranledd,

med hänsyn till att denna arbetslöshet fortfar och drabbar ett stort antal
unga personer, vilkas tvungna sysslolöshet kan allvarligt skada deras
karaktär, minska deras yrkesskicklighet och hota nationernas framtida utveckling,

med hänsyn till att konferensen vid sitt adertonde sammanträde antagit
ett förslag till konvention och en rekommendation angående arbetslöshetsförsäkring
och olika former av hjälp åt arbetslösa, vilket konventionsförslag
och vilken rekommendation jämväl avsågo unga arbetslösa,

med hänsyn till att många länder vidtagit andra åtgärder till avhjälpande
av en belägenhet, vars allvarliga beskaffenhet med rätta oroat den allmänna
meningen, samt

låtande sig ledas av erfarenheter, som redan gjorts på förevarande område,
hemställer konferensen till alla stater att tillämpa efterföljande principer
och till internationella arbetsbyrån avgiva en rapport, som angiver i
vilken omfattning och på vilket sätt dessa principer tillämpats.

Kungl. Maj:t& proposition nr 15.

Skolplikt; ålder för användande till arbete; allmän och yrkesundervisning.

1. Minimiåldern för skolpliktens upphörande och minimiåldern för användande
till arbete böra, så snart omständigheterna det medgiva, fastställas
till lägst 15 år.

2. 1) Minderåriga, som överskridit åldern för skolpliktens upphörande
och icke kunna tinna lämplig sysselsättning, böra i alla de fall, där skolans
organisation det medgiver, vara förpliktade att fortfarande deltaga i heltidsundervisning
i skolan, till dess de finna en lämplig sysselsättning.

2) Vid tillämpning av denna princip avser termen »lämplig» i första
rummet sysselsättningens varaktighet och framtida utsikter.

3) Vid tillämpning av denna princip bör nära samverkan äga rum
mellan skol- och arbetsförmedlingsmyndigheterna samt inrättningarna för
arbetslöshetsförsäkring.

3. I denna rekommendation skall med »minderårig» förstås varje person
under aderton år.

4. I länder, där skolplikt ännu icke existerar, bör sådan införas snarast
möjligt och i enlighet med momenten 1 och 2.

5. Vederbörande offentliga myndigheter böra i fall av behov tilldela föräldrarna
underhållsbidrag under den tid, skolplikten förlänges i enlighet med
momenten 1 och 2.

6. Planerna för den förlängda undervisningen enligt ovannämnda principer
böra framför allt avse att förbättra de minderårigas allmänna uppfostran
men tillika ha en karaktär av allmän förberedelse för utövande av
ett yrke.

7. 1) Åtgärder böra vidtagas för att uppmuntra minderåriga att, om de
ha därför erforderliga anlag, efter skolpliktens upphörande, följa heltidsundervisningen
i »sekundär»- eller tekniska skolor.

2) Befrielse från avgifter eller nedsättning av dem förordas såsom
lämplig vid tillämpning av nämnda princip.

8. Vid utgången av tiden för deras skolplikt med heltidsundervisning
böra de minderåriga vara ålagda att, tills de fylla 18 år, följa kompletterande
kurser, innefattande allmän och yrkesundervisning.

9. 1) För det fall deltagande i dylika kurser icke skulle vara obligatoriskt
för alla minderåriga, bör det åtminstone vara det för de unga arbetslösa
under visst antal timmar för dag eller, örn så ej låter sig göra, under
visst antal timmar för vecka.

2) Då antalet minderåriga arbetslösa i en trakt är tillräckligt stort,
böra särskilda kurser anordnas för dem.

3) Åtgärder böra vidtagas till möjliggörande för de minderåriga, som
följt undervisning, föreskriven i endera av föregående två punkter, att, örn
så låter sig göra, följa liknande undervisning efter det de funnit en sysselsättning.

10. Minderårig arbetslös, som icke kan visa giltigt skid för vägran att
deltaga i kurs, som han enligt moment 9 är pliktig följa, må, örn omständigheterna
tala därför, för en tid helt eller delvis fråntagas rätten till arbetslöshetsersättning
eller -understöd.

11. 1) För unga arbetslösa mellan aderton och tjugofem år böra anordnas
centra för yrkesutbildning, i vilka jämväl meddelas allmän undervisning;
de anordnas allt efter omständigheterna med externat- eller internatregim.

2) Dessa centra böra anordnas under samverkan med arbetsgivaroch
arbetarorganisationer.

12. 1) Programmen för dessa contra böra innefatta, förutom praktiska
kurser, undervisning av allmänt yrkes- eller kulturellt intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

2) De personer, åt vilka det uppdrages att giva kurser uti ifrågavarande
centra, böra tillbörligt gottgöras och utväljas med särskild omsorg,
såvitt möjligt bland unga arbetslösa med erforderliga kvalifikationer.

13. De unga personer, som deltaga i kurser eller centra, anordnade enligt
momenten 9 eller 11, böra erhålla tilläggsbidrag för täckande av färdkostnader
och andra utgifter för deltagandet.

14. Beträffande unga personer, som efter avslutade »sekundära», tekniska
eller högre studier ej finna anställning, böra åtgärder vidtagas:

a) för att bereda dem tillfälle att komplettera sin teoretiska utbildning
med praktik i industriella, kommersiella eller andra företag eller i offentlig
förvaltning; börande dock därvid noggrant tillses, att praktikanterna
icke ersätta ordinarie arbetare;

b) för att, exempelvis genom avgiftsfria kurser eller studie- eller forskningsstipendier,
underlätta för dem antingen att fortsättningsvis besöka
den undervisningsanstalt, där de slutat sina tekniska eller högre studier,
eller ock att besöka annan anstalt för allmän eller yrkesutbildning;

c) för att upplysa dem om överfyllda yrken och hjälpa dem att övervinna
fördomar, som hindra dem att anpassa sig för annat yrke.

15. Särskilda åtgärder böra vidtagas för utbildande av kvalificerad personal
för centra, avsedda för unga arbetslösas uppfostran, rekreation, sociala
hjälp eller sysselsättning. Sådan utbildning skulle lämpligen kunna meddelas
i särskilda centra, till vilka unga arbetslösa med erforderliga kvalifikationer
skulle beredas tillträde.

Utnyttjande av unga arbetslösas ledighet och social hjälp åt dem.

16. 1) Åtgärderna för främjande av de unga arbetslösas allmänna och
yrkesundervisning böra åtföljas av åtgärder till möjliggörande för dem att
på ett nyttigt och angenämt sätt tillbringa sin ledighet, såsom upprättande
av centra för rekreation och fysisk fostran, läsesalar m. m.

2) Dessa centra böra icke reserveras för unga arbetslösa utan vara
öppna även för unga arbetare med sysselsättning, detta för att undvika varje
systematisk åtskillnad mellan sysselsatta och arbetslösa.

3) Sådana centra böra stå under uppsikt av en kvalificerad person,
men bör deras verksamhet såvitt möjligt ordnas i samråd med de unga och
genom samverkan dem emellan.

17. Åtgärder böra vidtagas för att i olika trakter av landet, där det finnes
ett tillräckligt stort antal unga arbetslösa, upprätta centra för social hjälp
samt härbärgen, vari unga arbetslösa kunna finna föda och bostad för billigt
pris.

Av yrkesorganisationer eller enskilda sammanslutningar vidtagna åtgärder.

18. De offentliga myndigheterna böra stödja initiativ, som av yrkesorganisationer
eller andra sammanslutningar tagas för beredande av uppfostran
eller social hjälp åt unga arbetslösa.

Särskilda centra för sysselsättning.

19. I fall det skulle anses lämpligt att för unga arbetslösa i åldern
aderton till tjugofyra år upprätta sysselsättningscentra, vilkas förnämsta
uppgift skulle vara icke att giva yrkesutbildning utan att bereda arbete
under andra än normala anställningsvillkor, böra tillfyllestgörande säkerhets*
åtgärder vidtagas till förekommande, att dessa särskilda villkor obehörigen
utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

20. Besökandet av dessa sysselsättningscentra bör vara strängt frivilligt.

21. Alla försiktighetsåtgärder böra vidtagas till förhindrande, att ifrågavarande
centra —- vare sig de äro offentliga eller enskilda — bliva inrättningar
för militär utbildning. På enskilt initiativ anordnade centra böra
ställas under tillsyn av civil, offentlig myndighet.

22. Ej må någon mottagas i ett sysse1 sättningscentrum utan läkarundersökning,
utvisande bland annat, att vederbörande är fysiskt lämpad utföra
det för honom avsedda arbetet.

23. Alla sysselsättningscentra böra anordnas med iakttagande av strängaste

hygieniska fordringar. .

24. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt levnadsförhållandena och disciplinen.
Såvitt möjligt bör organisationen av dessa centra vara sådan, att
den bereder de unga arbetslösa tillfälle till självstyrelse, synnerligast i vad
angår disciplinen.

25. För att underlätta för de unga att upprätthålla regelbunden förbindelse
med sina familjer böra dessa centra anordnas så nära deras hem som
möjligt.

26. 1) Arbetsprogrammen för sysselsättningscentra böra fastställas pa
sådant sätt, att dessa centra icke komma att konkurrera med arbetare i
normal anställning.

2) Såvitt möjligt bör arbetet lämpas efter vederbörandes ålder, kön,
krafter och yrke.

27. Gottgörelsen åt de unga personer, som sysselsättas i dessa centra,
bör, förutom föda samt eventuellt arbetskläder och bostad, inbegripa en
kontant ersättning.

28. Unga personer, som sysselsättas i dessa centra, böra beredas delaktighet
i de sociala försäkringssystemen, och böra för sådant ändamål erforderliga
avgifter betalas av centra.

29. I fall där allmän obligatorisk olycksfallsförsäkring ej existerar, bora
dessa centra, för såvitt de ej äro omedelbart anordnade av offentlig mynhet,
som bär självrisk, täcka sin ansvarighet genom försäkring.

30. 1) För att i sysselsättningscentras verksamhetsprogram bereda tillräckligt
utrymme åt anordningar för allmän uppfostran, yrkesutbildning,
förströelser, sport samt ledighet bör den åt produktivt arbete anslagna tiden
vara avsevärt kortare än 40 timmar i veckan.

2) Dessa centra böra vara försedda med bibliotek.

31. 1) Noggranna regler böra uppställas för utbildning och val av sysselsättningscentras
personal, och bör denna personal ha grundlig kunskap örn
de sociala frågorna i allmänhet och örn ungdomens problem i synnerhet.

2) I centra, som särskilt organiseras för unga flickor, bör personalen
huvudsakligen bestå av kvinnor.

3) Befattningar på mellanstadiet böra i största möjliga omfattning förbehållas
unga personer, som vunnit tillträde till respektive centrum och
befunnits lämpligen kvalificerade.

4) Dessa centra böra stå under tillsyn av en kvalificerad person, men
bör deras verksamhet såvitt möjligt ordnas i samråd nied de unga och
genom samverkan deni emellan.

32. 1) Ett centralt tillsynsråd bör upprättas för utövande av allman uppsikt
över systemet av sysselsättningscentra.

2) Det centrala tillsynsrådet bör innefatta representanter for de mest
representativa arbetar- och arbetsgivarorganisationerna ävensom för de
offentliga förvaltningsgrenar, som handlägga frågor rörande arbetsförmedling,
allmänna arbeten, jordbruk, hälsovård, säkerhet, undervisning och andra frågor
av intresse för ungdomen.

3) Av dessa representanter bör ett visst antal vara kvinnor.

Kungl. Maj:ts proposition nr lo.

33. Det centrala tillsynsradet eller annat lämpligt organ bör nära samverka
med de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna för att åt de unga,
som besöka sysselsättningscentra, bereda normal anställning.

A -^gärder böra vidtagas för att bland de unga, som sysselsättas i
dessa läger, utveckla gemenskapskänslan och uppmuntra dem att bilda kooperativa
arbetsgrupper, som ägna sig exempelvis åt uppodlingsarbeten, allmänna
arbeten eller hantverksmässig produktion.

Särskilda offentliga arbeten för unga arbetslösa.

35. 1) Särskilda offentliga arbeten böra anordnas för att hjälpa unga
arbetslösa; dessa arbeten böra såvitt möjligt vara anpassade efter deras
alder och yrke.

... ^ Dör unSa arbetslösa, som slutat sina »sekundära», tekniska eller

högre, studier, bör sysselsättningen såvitt möjligt anpassas efter deras yrkesutbildning.

3).De säkerhetsåtgärder, som förordats för särskilda sysselsättningscentra,
. böra jämväl, i den mån så är lämpligt och möjligt, tillämpas på de
offentliga arbeten, som anordnats för att hjälpa unga arbetslösa.

Arbetsförmedling och utveckling av möjligheterna för normal anställning.

•• na^0De^a systemet av offentlig arbetsförmedling bör innefatta

särskilda lokala och centrala organ för arbetsförmedling åt ungdom under
18 år.

37. De särskilda organen för ungdomsarbetsförmedling böra:

a) bemöda sig att förskaffa de unga anställningar, som äro lämpliga
enligt den i moment 2: 2) givna definitionen;

b) innefatta en avdelning för yrkesorientering eller vara nära samordnad
nied oberoende institutioner för sådan orientering.

Arbetsgivarna böra åläggas att till det lokala organet för ungdomsarbetsförmedliug
anmäla dels lediga platser för unga personer och dels antagandet
av dylika unga personer, vilket skett utan anlitande av nämnda
organ.

39. Organen för ungdomsarbetsförmedling böra:

a) i samverkan med organ för yrkesorientering, lärlingskommittéer
och liknande institutioner övervaka resultaten av verkställd arbetsförmedling
för att därav hämta nyttiga upplysningar rörande ungdomens
yrkesframtid;

b) upprätthålla nära förbindelser med alla andra, offentliga eller enskilda
institutioner, som sysselsätta sig med ungdomen, och särskilt
med skolmyndigheterna.

40. Vid utvecklandet av arbetsförmedlingen för unga personer, som fyllt
aderton ar, böra såvitt möjligt vidtagas anordningar för att bistå sådana,
personer i deras anpassning för annat yrke.

41. Åtgärder böra vidtagas för att till yrken, som äro stadda i uppsving,
och till trakter av landet, där sådana yrken utövas, överföra unga arbetslösa
från trakter, där de förnämsta industrierna synas dömda till stadigvarande
förfall.

42. Regeringarna böra träffa överenskommelser till underlättande av
internationellt utbyte av studerande anställda, d. v. s. unga personer, som
önska utveckla sin yrkesduglighet genom inhämtande av kännedom örn andra
länders sedvänjor.

43. Gjorda bemödanden att främja återanställning genom förkortning av
den normala arbetstiden böra särskilt fullföljas beträffande sådana slag av
sysselsättningar, vari unga arbetare användas.

Kungl. Majds proposition nr 15.

Statistik.

44. 1) Inrättningarna för arbetslöshetsförsäkring, de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
och övriga institutioner, som utarbeta arbetslöshetsstatistik,
böra i sin statistik upptaga en särskild rubrik för arbetslösa under
25 års ålder.

2) Dessa böra klassificeras:

a) med hänsyn till kön;

b) med hänsyn till ålder genom särskiljande av minderåriga och andra
unga personer;

c) med hänsyn till yrke, varvid personer, som ännu ej innehaft avlönad
anställning, klassificeras för sig och med hänsyn till det yrke, för
vilket de utbildats eller i vilket de sökt anställning.

45. I brist på dylik regelbunden statistik eller för att komplettera den samma

böra särskilda undersökningar tid efter annan företagas till erhållande
av härovan angivna upplysningar och av kompletterande upplysningar rörande
bland annat arbetslöshetens varaktighet och de unga arbetslösas tidigare
sysselsättningsförhållanden. <

46. Då den allmänna folkräkningen innefattar räkning av de arbetslösa,
böra svaren på frågeformulären bearbetas på sådant sätt, att såvitt möjligt
samtliga de i punkt 44 åsyftade upplysningar erhållas.

47. I avbidan på att de i moment 1 förordade åtgärder fullständigt
genomföras i olika länder, bör årlig statistik upprättas rörande antalet skolpliktiga
barn, som under året använts till arbete utom skoltiden. Denna
statistik bör klassificeras efter kön, åldersgrupp och yrke samt meddela
upplysning örn de dagar i veckan och de årstider, varunder arbetet utförts,
ävensom örn antalet arbetstimmar och dessas förläggning.

Förslag till konvention (nr 49) angående förkortning av arbetstiden

i buteljglasbruk.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken samlats i Genéve den 4 juni 1935 till sitt nittonde sammanträde,

beaktar, att frågan örn förkortning av arbetstiden utgör det sjätte
ärendet på dagordningen för sammanträdet,

bekräftar den i konventionen av 1935 angående fyrtio timmars arbetsvecka
angivna principen, som även innebär upprätthållande av arbetarnas
levnadsnivå,

besluter att beträffande buteljglasbruken oförtövat genomföra en förkortning
av arbetstiden

samt antager denna den tjugofemte dagen i juni år ett tusen nio hundra
trettiofem efterföljande konvention, som skall benämnas »Konvention angående
förkortning av arbetstiden i buteljglasbruk, 1935».

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å personer, som i glasbruk, där
buteljer tillverkas medelst automatiska maskiner, arbeta i varandra avlösande
skiftlag och användas vid gasgeneratorer, vannor, automatiska maskiner
eller kylugnar eller till förrättningar, som sammanhänga med nu
nämnda arbeten.

Kungl. Majus proposition nr 15.

2. Med hänsyn till tillämpningen av denna konvention inbegripas under
beteckningen »buteljer» liknande föremål av glas, vilka framställas medelst
samma förfaranden, som användas vid buteljtillverkning.

Artikel 2.

1. De personer, å vilka denna konvention äger tillämpning, skola sysselsättas
enligt ett system, som innebär användande av minst fyra skiftlag.

2. Arbetstiden för nämnda personer må i genomsnitt icke överskrida
fyrtiotvå timmar i veckan.

3. Detta genomsnittstal skall beräknas med hänsyn till en tidrymd, som
icke överskrider fyra veckor.

4. Varaktigheten av ett skift får icke överskrida åtta timmar.

5. Vilotiden mellan två skift för samma skiftlag må icke understiga
sexton timmar; denna tidrymd kan likväl, där så finnes nödigt, förkortas
vid den periodiska växlingen av timplan för skiftlagen.

Artikel 3.

1. De i artikel 2 momenten 2, 3 och 4 stadgade begränsningarna må
överskridas och den i moment 5 föreskrivna vilotiden förkortas men allenast
i den mån så erfordras för att undvika allvarlig rubbning av företagets normala
drift:

a) i fall av inträffad eller hotande olyckshändelse, i fall av brådskande
arbete å maskiner eller andra driftsinrättningar eller i fall av force
majeure;

b) för att möta oförutsedd frånvaro av en eller flera medlemmar av
ett skiftlag.

2. För övertid, som utgjorts enligt denna artikel skall skälig gottgörelse
givas enligt grunder, som bestämmas av den nationella lagstiftningen eller
genom överenskommelse mellan vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Artikel 4.

För att underlätta en effektiv tillämpning av bestämmelserna i denna
konvention skall varje arbetsgivare:

a) medelst anslag, anbragta på ett i ögonen fallande sätt i företaget
eller å annat lämpligt ställe, eller på annat sätt, som godkänts av vederbörande
myndighet, tillkännagiva de tider, då arbetet börjar och slutar
för varje skiftlag;

b) sedan timplanen tillkännagivits, icke förändra den utan iakttagande
av det sätt och den form för meddelande, som vederbörande myndighet
godkänt;

c) på sätt vederbörande myndighet godkänt i en liggare anteckna all
övertid, som utgjorts enligt artikel 3, ävensom den ersättning, som utgivits
därför.

Artikel 5.

Ingen bestämmelse i denna konvention skall rubba en sedvänja eller ett
avtal mellan arbetsgivare och arbetare, vilket tillförsäkrar förmånligare villkor
än dem, som föreskrivas i konventionen.

Artikel 6.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Artikel 7.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 8.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom
notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen. Han
skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare
delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 9.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett
år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 10.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella ar bet sby råns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 11.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya,
reviderade konventionen.

Artikel 12.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.