Kungl. Majds proposition nr 145.

1

Nr 145.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående ersättning
till vissa personer i anledning av sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring; given Stockholms
slott den 6 mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—3:o hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ivar V enner ström.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vennerström anför:

Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgår enligt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234), vilken
förordning trätt i kraft den 1 januari 1928. Genom ifrågavarande förordning
har förordningen den 18 juni 1909 (nr 89 sid. 1) örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, upphävts, dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall som inträffat eller sjukdom som
yppats före den 1 januari 1928, skall bedömas enligt äldre bestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 145. (isa se

2

Kungl. Majas proposition nr 145.

I 1 § förordningen den 18 juni 1909 stadgas, att därest under militärtjänstgöring
i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande värnpliktig,
volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets
stammanskap, varder skadad, eller därest person, som nu nämnts, skadas
under tjänstgöring i krig, staten skall utgiva ersättning jämlikt vissa i förordningen
stadgade grunder. Dylik ersättning utgives jämväl, örn sjukdom
med därav följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring
och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava till sjukdomen bidragit.

Vidare föreskrives i 11 § av nämnda förordning, bland annat, att därest
skada medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som enligt de i
förordningen meddelade ersättningsbestämmelserna föranleder ersättning,
undersökning ofördröjligen skall hållas rörande skadans uppkomst samt
läkarbetyg anskaffas angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd;
att sagda undersökning skall, örn skadan yppats under militärtjänstgöring,
föranstaltas av vederbörande befälhavare; samt att läkarbetyg, undersökningsprotokoll
och övriga till ärendet hörande handlingar skola, örn önskan
att utbekomma ersättning anmäles, så snart ske kan överlämnas till vederbörande
regements- eller kårchef eller stationsbefälhavare. Denne har därefter
att till riksförsäkringsanstalten göra framställning örn ersättningens
bestämmande.

Göres ej framställning örn ersättning i anledning av skada inom två år
efter det skadan yppades eller, där fråga är örn ersättning i anledning av
dödsfall, från det döden inträdde, är, enligt den ursprungliga lydelsen av
12 § omförmälda förordning, rätten till ersättning förverkad.

I sistnämnda stadgande har genom förordning den 4 juni 1920 (nr 305)
vidtagits den ändring, att, beträffande skada, som yppats efter ingången av
år 1919, rätten till ersättning är förverkad, därest ej framställning om ersättning
i anledning av skada göres inom tre år från det för värnpliktig
tjänstgöringen samt för volontär vid hären och för den, som tillhör flottans
eller kustartilleriets stammanskap, anställningen upphörde eller från den
senare tidpunkt, då skadan yppades, eller, där fråga är örn ersättning i anledning
av dödsfall, från det döden inträdde.

Ifrågavarande ersättning utgår från den i § 46 mom. 1 värnpliktslagen
omförmälda invalid- och pensionsfond.

l:o.

I en till försvarsdepartementet den 18 november 1935 inkommen skrift
har Nils Ture Herbert Rundqvist i Bäve socken hos Kungl. Maj:t gjort
framställning örn ersättning i anledning av sjukdom, som han ådragit sig
under militärtjänstgöring.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Rundqvist den 23 januari 1916
erhållit fast anställning vid flottans station i Karlskrona såsom torpedeldare;
att han under olika tidsperioder år 1916 vårdats för ledgångsreumatism; att
han vid kassationsmönstring den 6 mars 1917 erhållit avsked på grund av
nämnda sjukdom; att Rundqvist, i anledning av en den 6 mars 1921 till

3

Kungl. Majda proposition nr 145.

chefen för Karlskrona örlogsstation gjord hänvändelse för erhållande av
uppgift, huruvida ersättning kunde beredas Rundqvist för ifrågavarande
sjukdom, genom en den 12 i sistnämnda månad dagtecknad skrivelse meddelats.
bland annat, att ersättning enligt förenämnda förordning den 18 juni
1909 icke kunde utgå, enär tiden för ansökan enligt nämnda förordning vore
försutten, samt att fatalietiden endast genom särskilt riksdagsbeslut kunde
förnyas; att Rundqvist efter erhållet avsked vid olika tillfällen vårdats för
ledgångsreumatism; samt att han enligt ett den 3 december 1935 av legitimerade
läkaren G. Brändstedt utfärdat intyg upprepade gånger, senast
den 7 oktober—den 3 november 1935, behandlats för reumatisk regnbågshinneinflammation
i bägge ögonen, vilken sjukdom visat sig recidivera påfallande
ofta.

BiksförsäJcringsanstalten har i utlåtande den 3 februari 1936 anfört, bland
annat, att då nu förevarande framställning ingivits, sedan mera än tio år
förflutit efter hänvändelsen till flottans station i Karlskrona, måste enligt
bestämmelserna i förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och
örn kallelse å okända borgenärer Rundqvist anses hava förlorat sin talan i
fråga örn rätt till ersättning i förevarande fall. För den händelse Kungl.
Majit emellertid skulle finna skäligt, att Rundqvist utan hinder därav, att
framställning örn ersättning icke gjorts inom föreskriven tid, bereddes ersättning
jämlikt grunderna för omförmälda förordning, därest hans militärtjänstgöring
skäligen kunde antagas hava bidragit till de sjukdomar, ledgångsreumatism
och dubbelsidig reumatisk regnbågshinneinflammation, varav
han numera enligt införskaffade läkarintyg lede, hade riksförsäkringsanstalten
prövat ärendet i sistnämnda hänseende. Härvid hade riksförsäkringsanstalten
efter inhämtade yttranden från sin överläkare, professorn A. Troell, ävensom
från biträdande läkaren hos anstalten, överläkaren A. Gullbring, funnit ifrågavarande
sjukdomar hava ådragits under sådana förhållanden, att ersättning
enligt berörda förordning, därest framställning härom gjorts inom därför
föreskriven tid, skulle hava tillerkänts Rundqvist.

Marinförvaltningen, som avgivit utlåtande den 27 februari 1936, har anfört,
att, på sätt framginge av riksförsäkringsanstaltens utlåtande i ärendet,
Rundqvist syntes hava bort tillerkännas ersättning enligt förordningen den
18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
därest han gjort framställning örn sådan förmån inom den
tid, som stadgades i 12 § samma förordning, sådant lagrummet lydde enligt
förordningen den 4 juni 1920. Emellertid hade tidigare i liknande fall riksdagen,
exempelvis jämlikt dess skrivelse nr 140 år 1934 (prop. nr 63 punkt
1), medgivit, att med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter ersättning
i enlighet med förordningens föreskrifter finge utbetalas utan hinder
av däri stadgade preskriptionsbestämmelser. Vidare syntes det kunna ifrågasättas,
örn icke i här föreliggande fall särskild undersökning enligt § 11
förordningen den 18 juni 1909 bort äga rum. Någon dylik undersökning

Departementschefen -

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

torde icke hava blivit verkställd. På grund av vad sålunda anförts hemställde
marinförvaltningen, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till llundqvist finge — utan hinder därav, att framställning örn
ersättning icke blivit gjord inom därför föreskriven tid — från och med den
1 januari 1936 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas
den ersättning, vartill han enligt grunderna för ovannämnda förordning den
18 juni 1909 kunde anses berättigad.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Rundqvist icke kunnat tillerkännas
någon ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909, enär ansökning
därom icke gjorts inom behörig tid. Emellertid har förut, där särskilda
omständigheter förelegat, dispens från förordningens preskriptionsbestämmelser
medgivits. Så har skett i, bland andra, sådana fall, då förhållandena
givit vid handen, att undersökning, varom förmäles i 11 § av
förordningen, bort äga rum. I förevarande fall har ifrågasatts, huruvida
icke omständigheterna bort giva anledning till dylik undersökning. På
grund härav och då, enligt vad riksförsäkringsanstalten meddelat, Rundqvist
ådragit sig ifrågavarande sjukdom under sådana förhållanden, att ersättning
enligt bestämmelserna i förutnämnda förordning kunnat tillerkännas honom,
därest framställning därom gjorts inom föreskriven tid, finner jag billigt, att
han får komma i åtnjutande av ersättning enligt i förordningen angivna
grunder. Ersättningen torde böra utgå från och med den 1 januari 1936.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Nils Ture Herbert Rundqvist må — utan hinder därav
att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den tid,
som föreskrives i 12 § förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1936 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.

2:o.

I en till riksförsäkringsanstalten den 21 juni 1935 inkommen skrift gjorde
Hugo Ragnar Tjäderqvist i Ronneby framställning örn ersättning i anledning
av lungsjukdom, ådragen under militärtjänstgöring. Enär berörda
framställning inkommit till riksförsäkringsanstalten först sedan mer än tio
år förflutit från det lungsjukdomen yppades och Tjäderqvist vid sådant förhållande
jämlikt bestämmelserna i förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig
preskription och om kallelse å okända borgenärer måste anses hava förlorat
sin talan mot anstalten i fråga örn rätt till ersättning, fann anstalten enligt
beslut den 8 oktober 1935 sig icke kunna upptaga framställningen till
prövning.

Hos Kungl. Majit har Tjäderqvist i en till försvarsdepartementet den 25
januari inkommen skrift gjort framställning i syfte att, utan hinder av att

5

Kungl. Majus proposition nr 145.

hans framställning örn ersättning icke blivit gjord inom föreskriven tid,
komma i åtnjutande av ersättning i anledning av den honom under militärtjänstgöringen
ådragna sjukdomen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Tjäderqvist antagits till volontär
vid Göta ingenjörkårs förutvarande fästningskompani i Karlskrona den 1
januari 1920; att han sedermera antagits till sjukvårdsbeställningsman vid
kompaniet; att han under denna sin tjänstgöring den 18 mars 1922 insjuknat
och därefter under tiden från och med den 22 mars till och med den 15
maj 1922 vårdats å flottans sjukhus i Karlskrona för vänstersidig lungsäcksinflammation;
att han den 31 oktober 1923 erhållit avsked från sin befattning
vid Göta ingenjörkår; att han den 1 december 1923 antagits vid förutvarande
Karlskrona grenadjärregemente; att han vid sistnämnda regementes
upplösning med utgången av år 1927 övergått till Kronobergs regementes
detachement i Karlskrona; att han erhållit avsked från anställningen vid
sistnämnda regemente från och med den 21 juni 1931; att han efter den
militära tjänstgöringens upphörande innehaft anställning såsom vaktmästare
vid Oskarhamns lasarett; samt att han vid undersökning å Målilla sanatorium
den 27 november 1934 befunnits lida av en dubbelsidig lungtuberkulos.

Riksförsäkrings anstalten har i utlåtande den 1 februari 1936 anfört, bland
annat, att för den händelse Kungl. Majit skulle finna skäligt, att Tjäderqvist
utan hinder därav, att framställning örn ersättning icke gjorts inom vederbörlig
tid, bereddes ersättning jämlikt grunderna för förordningen den 18
juni 1909, därest hans militärtjänstgöring skäligen kunde antagas hava bidragit
till hans ifrågavarande sjukdom, hade riksförsäkringsanstalten prövat
ärendet i sistnämnda hänseende. Vid granskning av vad i ärendet förekommit,
hade riksförsäkringsanstalten med stöd av yttrande, som avgivits
av biträdande läkaren hos anstalten, överläkaren A. Gullbring, funnit omförmälda
lungsjukdom hava ådragits under sådana förhållanden, att anstalten,
därest framställning örn ersättning gjorts inom vederbörlig tid, skulle hava
tillerkänt Tjäderqvist ersättning jämlikt ovannämnda förordning.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse hava i utlåtande
den 13 februari 1936 hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva, att till Tjäderqvist finge — utan hinder av att anspråk på ersättning
för ifrågavarande skada icke framställts inom behörig tid — från och
med den 21 juni 1935 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för förenämnda förordning
den 18 juni 1909 kunde anses berättigad.

I anslutning till vad myndigheterna anfört finner jag mig böra tillstyrka,
att Tjäderqvist får komma i åtnjutande av ersättning för ifrågavarande lungsjukdom.
Ersättningen torde böra utgå från och med den 1 januari 1936.

Jag får därför hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

Departements chefen.

6

Kungl. Majas proposition nr 145.

att till Hugo Hagnar Tjäderqvist må — utan hinder därav
att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den tid,
som föreskrives i 12 § förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och nied den 1 januari 1936 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.

3:o.

I en till försvarsdepartementet den 19 december 1935 inkommen skrift
har Karl Erik Göte Karlsson, Högtomta, Kisa, hos Kungl. Majit anhållit
att få komma i åtnjutande av ersättning i anledning av sjukdom, som
han ådragit sig under militärtjänstgöring år 1927, dels med ett belopp av
100 kronor för månad, avseende ersättning för av sjukdomen föranlett framtida
men, dels ock med 4,000 kronor, utgörande ersättning för lidanden och
kostnader i anledning av sjukdomen under åren 1928—1935.

Sedermera har Karlsson i en den 29 januari 1936 dagtecknad skrift inkommit
med påminnelser i ärendet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Karlsson fullgjort värnpliktstjänstgöring
vid Livgrenadjärregementet med första tjänstgöring och första
repetitionsövning under år 1926 samt andra repetitionsövning under tiden
den 11 september—den 5 oktober 1927; att han vid inryckning till fullgörande
av tredje repetitionsövning den 10 september 1928 på grund av lungsjukdom
befunnits oduglig till krigstjänst, varför han omedelbart hemförlovats
och den 16 februari 1929 frikallats från värnpliktens fullgörande; att
Karlsson under förenämnda tjänstgöringsperioder varit sjukskriven endast
under tiden från och med den 16 till och med den 22 september 1926 för
halsfluss; att han under senare delen av repetitionsövningen år 1927 skulle
hava ådragit sig förkylning, för vilken han emellertid icke sjukanmält sig;
att han efter utryckningen från sistnämnda repetitionsövning fortfarande
varit förkyld; att han den 9 oktober 1927 konstaterats lida av knölros; att
han under åren 1928 och 1929 vårdats för såväl vänstersidig som högersidig
lungsäcksinflammation; samt att han sedermera vårdats för höfttuberkulos.

Bilcsförsäkring sanstalten har i utlåtande den 28 februari 1936 anfört, bland
annat, följande.

Karlsson hade i förevarande fall gjort framställning örn ersättning jämlikt
förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. Berörda förordning, som trätt i kraft
den 1 januari 1928, vore emellertid icke tillämplig beträffande sjukdom, som
yppats före sistnämnda dag. Enligt inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstaltens
biträdande läkare, överläkaren A. Gullbring, vore den hos Karlsson
i oktober månad 1927 konstaterade knölrosen att anse som första symtom
på de sjukdomar, varav Karlsson sedermera lidit. Då Karlssons sjukdom

7

Kungl. Maj:ts proposition nr'' 145.

sålunda måste anses yppad före den 1 januari 1928, borde hans ersättningsanspråk
bedömas enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Jämlikt 12 §
sistnämnda förordning med den ändrade lydelse nämnda förordning erhållit
genom förordningen den 4 juni 1920 vore rätt till ersättning förverkad,
därest ej ifråga örn värnpliktig framställning örn ersättning i anledning av
skada gjordes inom 3 år, från det tjänstgöringen upphörde eller från den
senare tidpunkt, då skadan yppades. Med stöd av ovan berörda stadgande
skulle riksförsäkringsanstalten, därest Karlsson gjort framställning örn ersättning
hos anstalten, hava förklarat sig icke kunna till prövning upptaga
framställningen ifråga. För den händelse Kungl. Maj:t emellertid skulle
finna skäligt att Karlsson, utan hinder därav att framställning örn ersättning
icke gjorts inom föreskriven tid, bereddes ersättning jämlikt grunderna
för förordningen av den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hade riksförsäkringsanstalten
i anledning av nu förevarande framställning prövat ärendet i sistnämnda hänseende
Därvid hade riksförsäkringsanstalten i likhet med överläkaren A.

Gullbring, funnit Karlssons militärtjänstgöring skäligen kunna antagas hava
bidragit till Karlssons ovan omförmälda sjukdomar, vid vilket förhållande
anstalten, därest framställning örn ersättning gjorts inom därför föreskriven
tid, skulle hava tillerkänt Karlsson ersättning jämlikt förordningen den 18
juni 1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Under åberopande av vad sålunda förekommit får jag hemställa, att DepartementsKungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, chefen.

att till Karl Erik Göte Karlsson må — utan hinder därav att
framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den tid, som
föreskrives i 12 § förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1936 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han
enligt grunderna för nämnda förordning kan anses berättigad.

Vad departementschefen under punkterna l:o—3:o
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

I). Nilsson.