Kungl. Majlis proposition nr 142.
1
Nr 142.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förbättrad pension
för sjuksköterskor med delaktighet i statens pensionsanstalt;
given Stockholms slott den 28 februari
1936.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn beredande
av möjlighet till högre pensioner för de i statens pensionsanstalt delaktiga
sjuksköterskorna och anför därvid:
Gällande bestämmelser. Den i statens pensionsanstalt anordnade pensioneringen
av sjuksköterskor omfattar dels distriktssköterskor, till vilkas avlöning
staten lämnar bidrag, dels sjuksköterskor, som äro anställda antingen
vid av staten, landsting, kommun eller annan samfällighet anordnad vård av
fattiga, sjuka, alkoholister, invalider, barn eller åldringar eller vid stiftelse av
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 142.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
allmännyttig natur, vilken övar dylik vård, dels ock sjuksköterskor, anställda
i sjukvård, som anordnats av bruk, fabrik eller därmed jämförligt
företag för därstädes anställd personal och dess familjer (se § 60 mom. 1 e)
i pensionsanstaltens reglemente den 31 december 1919, nr 878, med däri genom
kungörelser nr 513/1925 och 350/1926 gjorda ändringar). Antalet till
pensionsrätt anmälda distriktssköterskebefattningar uppgick i april 1935
till 536, och antalet övriga med pensionsrätt förenade sjuksköterskebefattningar
utgjorde vid samma tid 4,635; sammanlagda antalet pensionsdelaktiga
befattningar utgjorde sålunda 5,171.
Sjuksköterskor, för vilka minimiårsavlöning finnes fastställd i författning,
äro obligatoriskt anslutna till pensionsanstalten. Så är förhållandet med distriktssköterskorna.
Även vissa vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskor
hava numera författningsreglerad årsavlöning. För sjuksköterska, som icke
har i författning fastställd minimiårsavlöning, erhålles pensionsrätt på ansökan
av vederbörande huvudman efter det befattningen reglerats med avseende
å behörighetsvillkor, ordningen för tillsättning och entledigande, tjänstgöringens
art och omfattning ävensom minimiårsavlöning samt regleringen
godkänts av medicinalstyrelsen.
Pensionsvillkoren äro för samtliga sjuksköterskebefattningar desamma med
det undantaget, att beträffande retroaktiv tjänstårsberäkning och engångsavgifter
härför något olika bestämmelser gälla för skilda grupper av befattningar.
Tjänstepensionsunderlaget (= beloppet av hel tjänstepension)
är för närvarande i pensionsreglementet fixerat till 1,000 kronor för alla sjuksköterskebefattningar
och är således ej beroende av de med de olika befattningarna
förenade löneförmånerna. Till pensionen kommer pensionsförhöjning
jämlikt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280), vilken förhöjning å hel
pension utgör 176 kronor. Å sammanlagda beloppet, 1,176 kronor, utgår vidare
dyrtidstillägg efter samma grunder som för f. d. befattningshavare i statens
tjänst. Med tillämpning av de för första kvartalet 1936 gällande bestämmelserna
utgör dyrtidstillägget för år räknat 192 kronor, och med inräknande
härav blir sålunda totalbeloppet av förmånerna 1,368 kronor. För
statligt anställda sjuksköterskor med delaktighet i pensionsanstalten bliva
emellertid pensionsförmånerna något större, enär dessa sköterskor komma
i åtnjutande jämväl av pensionstillägg jämlikt kungörelsen den 15 juni 1922
(nr 360). För dem utgöras sålunda förmånerna av pension 1,000 kronor,
pensionstillägg 180 kronor, pensionsförhöjning 200 kronor samt — å det
sammanlagda beloppet av 1,380 kronor — dyrtidstillägg, som enligt bestämmelserna
för första kvartalet 1936 utgör 216 kronor för år räknat, varför totalbeloppet
för statligt anställd sköterska blir 1,596 kronor. Pensionsförhöjningen,
pensionstillägget och dyrtidstillägget bekostas för samtliga sköterskor
direkt av statsmedel.
För närvarande minskas den från pensionsanstalten utgående tjänstepensionen
med ett belopp, svarande mot viss del av den vederbörande tillkommande
pensionen från allmänna pensionsförsäkringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
3
Sjuksköterskas efterlevande arvsberättigade egna barn äro tillförsäkrade
viss pensionsrätt, grundad på ett familjepensionsunderlag av 500
kronor.
Pensionsåldern är 55 år. Kvarstående i tjänst efter pensionsåldern
kan av huvudmannen medgivas under högst fem år. Annan huvudman än
staten må dock icke bevilja sådant kvarstående utan medicinalstyrelsens
medgivande.
Den årliga pensionsavgiften utgör för befattningshavarens del 5 °/o
av tjänstepensionsunderlaget, således 50 kronor, samt 1 % av familjepensionsunderlaget,
således 5 kronor. Från tjänstepensionsavgiften dragés emellertid
för närvarande beräknad avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,
13 kronor, så att sköterskas årliga pensionsavgift blir 42 kronor (50 +
+ 5 — 13 kronor). Huvudmannen erlägger ingen årlig pensionsavgift, utan
den återstående delen av pensionskostnaderna bäres av staten.
För hel tjänstepension fordras minst 25 tjänstår. Tjänstår räknas
från och med dagen för inträdet i pensionsanstalten, och därförut liggande
tjänstgöring medräknas (dock endast för den, som först innehar befattningen,
efter det denna förenats med pensionsrätt), i den mån särskild engångsavgift
härför erlagts. Tidigare anställning i statstjänst, som medfört rätt
till tjänstepension, berättigar utan särskild avgift till tjänstårsberäkning.
Retroaktiv tjänstårsberäkning har varit obligatorisk i fråga örn innehavare
av distriktssköterskebefattning, och engångsavgiften har därvid utgjort allenast
ett belopp, lika med den försäkringsfond, som skulle hava varit samlad,
om befattningshavaren under den retroaktivt tillgodoräknade tjänstetiden
erlagt föreskrivna årliga pensionsavgifter; den återstående delen (ungefär
6/6) av kostnaden för den retroaktiva tjänstårsberäkningen har staten
påtagit sig. För den erlagda engångsavgiften har huvudmannen enligt pensionsreglementet
ägt rätt att genom årliga löneavdrag uttaga ersättning hos
vederbörande sköterska, som emellertid —■ mot minskning i pensionen —
kunnat erhålla befrielse helt eller delvis från dessa löneavdrag, varvid engångsavgiften
i motsvarande mån nedsatts.
I fråga om andra sköterskor än distriktssköterskor har retroaktiv tjänstårsberäkning
beslutats först sedan vederbörande huvudman gjort framställning
därom. Staten har här påtagit sig ungefär 4/I0 av den erforderliga engångsavgiften
för de före år 1923 anmälda befattningarna; för senare anmälda
befattningar har statsbidrag till engångsavgifterna ej utgått. Beträffande
huvudmans rätt att uttaga löneavdrag samt i fråga örn befrielse från
sådant avdrag hava gällt samma bestämmelser som för distriktssköterska.
Reglementet innehåller vidare vissa bestämmelser rörande avkortning av
pension vid bristande antal tjänstår m. m., rörande rätt till genast börjande
pension vid förtidsavgång på grund av sjukdom etc. samt rörande rätt till
uppskjuten pension vid förtidsavgång av annan anledning. I fråga örn dessa
bestämmelsers innehåll hänvisas till reglementet.
Beträffande gällande bestämmelser i övrigt må här endast erinras därom,
att pensionsreglementet innehåller en allmän föreskrift örn att, därest höj
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
ning av pensionsunderlagen äger rum för en befattning, som redan
är förenad med pensionsrätt, och höjningen skall gälla även den, som
då innehar befattningen, huvudmannen skall erlägga den engångsavgift, som
beräknas vara erforderlig på grund av höjningen av pensionsunderlagen; dock
erlägges ingen engångsavgift, där höjningen sker i följd av en av Kungl. Maj:t
och riksdagen beslutad lönereglering.
Förslag om förbättrade pensionsvillkor. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8
juni 1933 gjorde svenska landstingsförbundets styrelse framställning om beredande
av möjlighet till högre pensionsunderlag i statens pensionsanstalt
för de i landstingens tjänst anställda sjuksköterskorna.
Till grund för framställningen låg en utredning, som verkställts genom en
av landstingsförbundet tillsatt pensionsberedning. Denna beredning hade
förordat en förhöjning av tjänstepensionsunderlaget från nuvarande 1,000
kronor till 1,500 kronor, varå förutsattes komma att utgå dyrtidstillägg av
statsmedel men ej pensionsförhöjning. Pensionsunderlaget ansågs av beredningen
böra sättas till samma belopp för alla sjuksköterskebefattningar. Det
förutsattes, att staten ej komme att lämna större bidrag till pensioneringskostnaden
än nu är fallet.
I den av landstingsförbundets styrelse ingivna framställningen anfördes,
att den av pensionsberedningen föreslagna höjningen av pensionsunderlaget
under normala förhållanden finge anses skälig men att man enligt styrelsens
mening — vilken delades av flera av landstingens förvaltningsutskott— under
dåvarande ekonomiskt brydsamma tider måste gå försiktigt fram och icke
framtvinga omedelbar och allmän höjning i den föreslagna omfattningen.
Det borde därför allenast skapas möjlighet för landstingen att öka pensionsunderlaget,
och varje landsting borde givas frihet att mellan vissa gränser
(lägst 1,000 kronor och högst 1,500 kronor) lämpa underlaget efter de faktiska
löneförhållandena.
Över framställningen avgåvos yttranden av statens pensionsanstalt, statskontoret
och medicinalstyrelsen. Med erinran, att bland landstingens förvaltningsutskott
ej rådde enighet vare sig rörande lämpligheten av att för
det dåvarande företaga åtgärder i saken eller beträffande sättet för en höjning,
framhöll pensionsanstalten, att det vore mindre tillfredsställande att
vidtaga höjning av pensionsunderlagen för en enstaka grupp sjuksköterskor
— de landstingsanställda — där denna höjning ej motiverades med särskilda
kvalifikationer och tjänståligganden. Liknande uttalanden gjordes av statskontoret
och medicinalstyrelsen.
Sedermera inkom svensk sjuksköterske förening till Kungl. Majit med en
framställning rörande höjning av pensionsunderlagen för samtliga de med
pensionsrätt i statens pensionsanstalt förenade sjuksköterskebefattningarna.
Under åberopande av en genom föreningens försorg verkställd utredning
rörande löneförmånerna för olika kategorier av sjuksköterskor hemställde
föreningen om sådan ändring i reglementet för pensionsanstalten, att för sjuksköterskor
i olika löneställning skulle angivas skilda pensionsunderlag, för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
5
slagsvis 1,600, 1,800 och 2,000 kronor (härtill skulle komma dyrtidstillägg).
Statens bidrag till pensioneringen borde bibehållas vid nuvarande belopp, och
kostnaderna för pensionsunderlagens höjning skulle således bäras av huvudmännen
och befattningshavarna. Dock ifrågasattes, att staten genom tillläggspensioner
eller genom bidrag till retroaktiv avgift skulle under en övergångstid
medverka till pensionsökning för de redan i tjänst varande sköterskorna.
över sjuksköterskeföreningens framställning infordrades yttrande från statens
pensionsanstalt. Med hänsyn till att denna framställning toge sikte på
en mera allmän höjning av pensionsunderlagen för sjuksköterskorna tillstyrkte
pensionsanstalten verkställande av utredning i fråga om åtgärder
för beredande av högre pension för de med pensionsrätt i anstalten förenade
sjuksköterskebefattningarna. Pensionsanstalten ansåg ytterligare prövning
erforderlig beträffande formen för åstadkommande av höjningen och berörde
i sitt utlåtande vissa spörsmål, som därvid behövde tagas i övervägande.
Genom beslut den 9 november 1934 uppdrog härefter Kungl. Majit åt
statens pensionsanstalt att verkställa utredning i fråga om åtgärder för beredande
av möjlighet till högre pension för de med pensionsrätt i anstalten
förenade sjuksköterskebefattningarna.
Statens pensionsanstalts utredning. I sitt den 3 juni 1935 avgivna utlåtande
och förslag erinrar pensionsanstalten inledningsvis därom, att frågan
örn möjlighet för huvudmännen att bereda högre tjänstepensionsunderlag än
1,000 kronor för sjuksköterskebefattningarna varit föremål för behandling
redan då vid pensionsanstaltens inrättande möjlighet till delaktighet öppnades
för sjuksköterskorna.
I den proposition, nr 336, som till 1919 års lagtima riksdag avgavs i ämnet,
förklarade nämligen föredragande departementschefen, att han mot det av
särskilda sakkunniga avgivna förslaget i fråga om sjuksköterskors tjänstepensionsunderlag
— 1,000 kronor för distriktssköterska samt lägst 600 kronor
och högst 1,000 kronor för annan sköterska — icke hade annan anmärkning,
än att det syntes böra tagas i övervägande, huruvida ej tillfälle borde lämnas
den huvudman, som det önskade, att bereda sina befattningshavare högre
pensioner, örn detta skedde utan ökad kostnad för staten. De sakkunniga
hade föreslagit sådan rätt i fråga örn vissa lärarbefattningar. Med de små
pensioner, som sjuksköterskorna komme att få enligt förslaget, syntes en
dylik rätt vara synnerligen lämplig. Detta uttalande åtföljdes emellertid ej
av något förslag till bestämmelser örn möjlighet till erhållande av högre pensionsunderlag
än 1,000 kronor, och i det pensionsreglemente, som efter riksdagens
beslut utfärdades, inflöto ej några stadganden härom.
De tjänstepensionsunderlag, som pensionsanstalten sedermera, pa grundval
av de vid verkställda tjänsteregleringar enligt § 5 fastställda löneförmånerna,
medgivit för sjuksköterskebefattningar, hava alltid utgjort 1,000 kronor, och
med hänsyn härtill har den i reglementet intagna bestämmelsen örn pensionsunderlagets
bestämmande till lägst 600 kronor och högst 1,000 kronor
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 1-12.
ersatts med ett stadgande om ett enhetligt underlag av 1,000 kronor för alla
sjuksköterskebefattningar (kungörelsen nr 350/1926).
Efter erinran härom anför pensionsanstalten härefter beträffande behovet
av förbättrade pensionsförmåner i huvudsak följande:
Redan vid anordnandet av pensioneringen av sjuksköterskor genom statsanstalten
betonades, att sköterskornas pensioner vore små. Behovet av förhöjda
pensioner har ytterligare understrukits i de av landstingsförbundet
och sjuksköterskeföreningen ingivna framställningarna, och pensionsanstalten
kan för sin del icke finna annat än att den i anstalten anordnade pensioneringen
av sjuksköterskor i flertalet fall giver dessa befattningshavare pensioner,
som äro så låga, att de icke stå i rimligt förhållande till befattningshavarnas
utbildning, arbetsuppgifter och ansvar. Nackdelarna med nuvarande
pensionsordning skulle vara mindre framträdande, om huvudmännen
mera allmänt beviljade fyllnadspensioner, så att sammanlagda pensionsförmånerna
bomme att stå i skäligt förhållande till löneförmånerna, men så är
ej fallet, ty enligt en av pensionsanstalten företagen undersökning hava av
117 tillfrågade huvudmän endast 19 (härav 3 landsting) uppgivit sig bevilja
sådana fyllnadspensioner. Pensionsanstalten anser därför, att åtgärder till
åstadkommande av förbättrade sjuksköterskepensioner böra vidtagas, och
vill i detta sammanhang erinra örn att 1935 års riksdags bankoutskott i sitt
utlåtande, nr 47, över proposition rörande militärt tjänstepensionsreglemente
uttalat sig för snara åtgärder i sådant syfte. Pensionsanstalten håller före,
att en mera allmän höjning av pensionerna lättast kan vinnas, om det skapas
möjlighet att ordna densamma i statsanstalten, och för sjuksköterskekåren
såsom helhet betraktad torde det därför vara förmånligare att få höjningen
ordnad centralt i statens pensionsanstalt, även om den statliga pensioneringen
måste läggas efter mera enhetliga linjer och därför vissa enskilda sköterskor
eventuellt skulle kunnat få något högre pension, örn i stället huvudmannen
gåve fyllnadspensioner, mera direkt avpassade i förhållande till löneförmånerna.
Ett annat skäl, som talar till förmån för att höjningen av pensionerna
beredes genom ett centralt organ är den omständigheten, att flyttning från en
huvudman till en annan eljest i de flesta fall torde för sköterskan medföra
förlust av fyllnadspension, avseende tjänstetiden hos den första huvudmannen.
För avvägande av lämpliga pensionsunderlag har anstalten funnit behövligt
att vinna närmare kännedom örn löneförhållandena inom sjuksköterskekåren.
I sådant syfte har pensionsanstalten införskaffat och bearbetat
löneuppgifter beträffande 4,369 av de med pensionsrätt i anstalten
förenade 5,171 sjuksköterskebefattningarna. För de resultat, som därvid erhållits,
har i anstaltens skrivelse lämnats en redogörelse, som här i huvudsak
återgives.
Enär dyrtidstillägg i vissa fall utgår, i andra fall däremot ej utgår å lönerna
och enär vidare dyrtidstillägget, där sådant finnes, beräknas efter
ganska växlande grunder, har pensionsanstalten, för erhållande av fullt jämförbara
inkomstsiffror, vid uppgiftsmaterialets bearbetning inräknat förekommande
dyrtidstillägg i löneförmånerna. I det stora flertalet fall åtnjuta
sköterskorna in natura kost, bostad med bränsle samt lyse och tvätt. I ett
relativt mindre antal fall erhålles in natura allenast bostad (vanligen med
bränsle och lyse) och slutligen förekommer, likaledes i mindre omfattning,
att avlöningen helt utgår kontant. Naturaförmånernas värde har inräknats
7
Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.
i avlöningen med de belopp, till vilka de av pensionsanstalten pläga uppskattas
vid fastställande av pensionsunderlag. Sålunda hava förmånerna
kost, lyse och tvätt värderats till 600 kronor, och bostad med bränsle har,
i överensstämmelse med föreskrift i § 23 mom. 1 av pensionsreglementet,
upptagits till Vs av samtliga övriga löneförmåner. Sjuksköterskeföreningen
hade vid sin löneutredning upptagit värdet av bostad med bränsle till Vs av
de övriga löneförmånerna — detta i enlighet med en i pensionsreglementet
tidigare förefintlig föreskrift — men pensionsanstalten har, även om den för
närvarande gällande värderingen måhända är något låg, ansett sig icke nu
kunna för en enstaka grupp av anstaltens delägare begagna en annan värdesättning
än för övriga grupper.
I statlig pensionering pläga pensionsunderlagen avvägas i förhållande till
den för respektive befattningar fastställda avlöningen å orter, tillhörande
ortsgrupp A enligt'' dyrortsgrupperingen, och pensionsanstalten har därför
verkställt vissa omräkningar av de uppgivna löneförmånerna, så att därigenom
erhållits belopp, närmast motsvarande förhållandena å A-ort.
Ett sammanförande av slutavlöningarna för samtliga befattningar med
undantag av distriktsskötersketjänsterna har resulterat i följande sammanställning
beträffande antalet befattningshavare inom olika löneintervaller
(samtliga antagas in natura åtnjuta fritt vivre — innefattande kost, bostad,
bränsle, lyse och tvätt — och där så ej är fallet, har kontantlönen i motsvarande
mån reducerats):
Kontant slutavlöning |
Antal befatt-ningshavare med |
Kontant slutavlöning |
Antal befatt-ningshavare med |
700 799 ....... |
275 |
2,300 2,399 ....... |
45 |
800— 899 ....... |
3 |
2,400-2,499 ....... |
72 |
900— 999 ....... |
29 |
2,500 2,599 ....... |
14 |
1,000-1,099 ....... |
31 |
2,600—2,699 ....... |
9 |
1,100 1,199 ....... |
42 |
2,700 2,799 •...... |
20 |
1,200—1,299 ....... |
56 |
2,800 2,899 ....... |
2 |
1,300-1,399 ....... |
39 |
2,900 2,999 ....... |
10 |
1,400 1,499 ....... |
76 |
3,000 3,099 ....... |
14 |
1,500—1,599 ....... |
689 |
3,100 3,199 ....... |
3 |
1,600—1,699 ....... |
599 |
3,200-3,299 ....... |
1 |
1,700—1,799 ....... |
484 |
3,400 3,499 ....... |
1 |
1,800 1,899 ....... |
237 |
3,500 3,599 ....... |
1 |
1,900 1,999 ....... |
201 |
3,600 3,699 ....... |
1 |
2,000 2,099 ....... |
605 |
3,800 3,899 ....... |
1 |
2,100 2,199 ....... |
119 |
4,400 4,499 ....... |
1 |
2,200 2,299 ....... |
204 |
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Av tabellen framgår, att för huvudparten av sköterskorna, nämligen ungefär
81 procent av samtliga, gälla slutavlöningar, liggande mellan 1,500 kronor
och 2,300 kronor (+ vivre). Lägre slutavlöning än 1,500 kronor (+ vivre) åtnjutes
av ungefär 14 procent av sköterskorna; dessa utgöras huvudsakligen
av sjuksköterskor, anställda hos diakonissanstalterna samt hos vissa landskommuner.
Slutavlöning å 2,300 kronor (+ vivre) eller däröver gäller för
ungefär 5 procent av befattningshavarna; till denna grupp höra särskilt husmödrar
samt vissa sköterskor i de största städerna.
En särskild undersökning har verkställts beträffande den genomsnittliga
slutavlöningen för vissa speciella befattningshavargrupper, och därvid hava
följande resultat framkommit:
Befattningshavargrupp |
Antal befattningshavare |
Genomsnittlig |
A. Befattningshavare vid landstingens och de i landsting icke |
1,652 |
1,737 |
b) specialsköterskor med högre avlöning än avdel-ningssköterskoma............... |
619 |
1,941 |
c) husmödrar.................. |
166 |
2,062 |
B. Befattningshavare vid andra större sjukvårdsanstalter |
281 |
1,993 |
b) specialsköterskor med högre avlöning än avdel-ningssköterskorna............... |
77 |
2,128 |
c) husmödrar.................. |
24 |
2,549 |
C. Distriktssköterskor a) anställda hos landsting ............ |
213 |
1,920 |
b) övriga.................... |
272 |
1,420 |
D. Dispensärsköterskor................. |
257 |
2,116 |
E. Övriga sjuksköterskor................ |
808 |
1,266 |
Pensionsanstalten har på grundval av den sålunda föreliggande utredningen
rörande löneförhållandena till en början behandlat frågan om enhetliga
eller i förhållan de till lönerna differentierade pensionsunderlag.
Vid den i statens pensionsanstalt anordnade pensioneringen för statsunderstödda
institutioners befattningshavare har, framhåller anstalten därvid,
i allmänhet följts den regeln, att pensionsunderlaget avväges i förhållande
till den för respektive befattningshavare i författning fastställda minimiårsavlöningen
eller i förhållande till de vid vederbörligen godkänd tjänstereglering
enligt § 5 i reglementet bestämda löneförmånerna, i vilket senare fall
pensionsanstalten emellertid jämlikt bestämmelse i § 23 morn. 2 har att till
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
9
se, att pensionsunderlaget ej kommer att stå i oskäligt förhållande till pensionsunderlaget
för jämförlig befattning i statens tjänst eller annan jämförlig
befattning med pensionsrätt i anstalten eller i annan av staten understödd
pensionsinrättning. En viss enhetlighet har alltså eftersträvats med avseende
å pensionsunderlagen för likartade befattningar, och man har sålunda velat
undvika, att olika huvudmäns olikartade lönepolitik beträffande samma slag
av befattningar skulle få inverka på de genom statsanstalten tillförsäkrade
pensionerna.
För sjuksköterskorna har i anstalten fullständig enhetlighet rått med avseende
å pensionsunderlaget, som för samtliga tjänster fastställts till 1,000
kronor.
Då pensionsanstalten haft att överväga, i vad mån höjning av sköterskepensionerna
skulle kunna medgivas, har anstalten funnit sig böra eftersträva
viss enhetlighet i fråga om pensionsunderlagen, men med hänsyn till vad i
de förut omnämnda framställningarna anförts har anstalten undersökt, örn
icke för sjuksköterskor av olika kategorier borde kunna gälla skilda underlag.
Enär skiljaktighet i pensionsunderlag framför allt borde vara betingad av
olikheter i tjänsteförhållandena, har anstalten inriktat sig på att undersöka,
huruvida en naturlig uppdelning av sköterskepersonalen med avseende å befattningarnas
art vöre möjlig.
Anstalten har därvid antagit, att beträffande den sjuksköterskeutbildade
personalen vid lasarett, sjukstugor och liknande sjukvårdsanstalter en uppdelning
skulle kunna ske i stort sett på tre grupper, nämligen a) avdelningssköterskor
och med dem närmast jämförliga befattningshavare, b) specialsköterskor
(operations- och röntgensköterskor m. fl.) samt c) husmödrar.
Vissa svårigheter hava emellertid befunnits föreligga för en dylik uppdelning
efter tjänsternas art. Sålunda har det bland annat visat sig, att beträffande
specialsköterskornas placering i lönehänseende huvudmännens
ställningstagande varit växlande. Operationssköterskor hava vanligen, ehuru
undantag finnas, högre avlöning än avdelningssköterskor. Liknande är förhållandet
med röntgensköterskor, ehuru i fråga om dessa befattningshavare
likställighet med avdelningssköterskor synes förekomma oftare än vad fallet
är i fråga om operationssköterskorna. För vissa andra kategorier av specialsköterskor,
såsom poliklinik-, laboratorie-, narkos- och nattsköterskor, är
likställighet med avdelningssköterskor än vanligare. Dessa förhållanden antyda
enligt pensionsanstaltens åsikt, att någon enhetlig uppfattning icke råder
beträffande det berättigade eller lämpliga i en högre avlöning för specialsköterskorna.
Att märka är vidare, att i en del fall, där avlöningen för
specialsköterskor är högre än för avdelningssköterskorna, skillnaden dock är
mycket obetydlig; i genomsnitt utgör skillnaden allenast ungefär 200 kronor.
På vissa håll, särskilt vid mindre sjukvårdsanstalter, förekomma kombinationer
av husmoders-, avdelnings- och specialskötersketjänster, som vålla
svårigheter att avgöra, till vilken kategori befattningen bör hänföras.
Med avseende å sköterskor i den öppna sjukvården och överhuvud taget
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
i mera fristående befattningar möta liknande och om möjligt större svårigheter,
då det gäller att göra de jämförelser mellan befattningarna, som erfordras
för att på grund av tjänstgöringens art kunna verkställa en uppdelning
av befattningarna på olika pensionsunderlag.
Pensionsanstaltens ståndpunkt på grund av dessa överväganden innefattas
i följande uttalande:
De nu påtalade svårigheterna äro av den art, att pensionsanstalten anser
det mycket vanskligt att på grundval av de med olika slag av befattningar
förenade tjänståliggandena verkställa en rättvis uppdelning av sjuksköterskorna
på olika pensionsunderlag. Och att låta pensionsunderlagen bestämmas
uteslutande av de med befattningarna förenade löneförmånerna torde ej
stå i god överensstämmelse med stadgandet i § 23 mom. 2 pensionsreglementet.
Ett på grundval av en genomsnittslön beräknat pensionsunderlag
synes därför vara att föredraga. Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas,
att även örn en lämplig uppdelning av sköterskorna på olika pensionsunderlag
kunde genomföras, en sådan dock icke alltid, utan att särskilda
anordningar vidtoges, komrne att i pensionshänseende medföra avsedd effekt,
detta emedan det ej sällan torde förekomma, att exempelvis en operationssköterska
mot slutet av sin tjänstetid övergår till avdelningssköterskebefattning
(med lägre pensionsunderlag).
Bland de här avsedda befattningshavarna befinner sig en grupp, för vilken
avlöningen — särskilt i vissa fall — ligger mera väsentligt över genomsnittslönen
för hela sjuksköterskekåren. Denna grupp är husmödrarna, och
för dem blir således ett efter en genomsnittslön beräknat pensionsunderlag
relativt mindre förmånligt. Om emellertid deras tjänster i pensionshänseende
regleras under rubriken husmodersbefattningar och ej — såsom hittills
i flertalet fall skett — under rubriken sjuksköterskebefattningar, har pensionsanstalten
redan nu möjlighet att avväga pensionsunderlaget mera individuellt
i förhållande till befattningens art och löneförmåner. Att denna
utväg hitintills icke begagnats i större utsträckning torde delvis hava sin förklaring
däri, att i fråga örn husmodersbefattning pensionsreglementet föreskriver
årlig pensionsavgift jämväl för huvudmannen, under det att huvudmannen
är befriad från avgift, om befattningen i pensionshänseende
regleras såsom sjnkskötersketjänst. Denna olikhet bortfaller emellertid,
om, såsom i de tidigare omnämnda framställningarna från landstingsförbundet
och sjuksköterskeföreningen ifrågasatts, liuvudmansavgift införes
för sjuksköterskebefattning med högre pensionsunderlag. En annan
olikhet, som enligt pensionsreglementet förefinnes mellan husmoders och
sjuksköterskas pensionsvillkor, är den, att pensionsåldern för husmoder
är 60 år och för sjuksköterska 55 år. Aven denna omständighet torde hava
bidragit till att huvudmännen oftast valt att reglera nu ifrågavarande befattningar
såsom sjukskötersketjänster, och detta torde väl särskilt hava varit
befogat i fall, då befattningen delvis haft karaktär av sjukskötersketjänst.
Om däremot befattningshavaren intager en mera utpräglad ledarställning och
således mindre deltager i det direkta sjukvårdsarbetet, synes en pensionsålder
av 60 år vara väl försvarlig, ibland kanske till och med önskvärd. Av det
sagda torde framgå, att pensionsreglementet i stort sett redan tillräckligt sörjt
för möjlighet till en särställning i pensionshänseende (med högre pensionsunderlag)
för husmodersbefattningarna vid sjukvårdsanstalterna.
Under åberopande av vad sålunda anförts har pensionsanstalten förordat,
att även vid den nu ifrågasatta höjningen av pensionerna tjänstepensionsun
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 142. 11
derlaget skulle bestämmas till samma belopp för samtliga sjuksköterskebefattningar.
Beträffande frågan om obligatorisk eller frivillig höjning
anför pensionsanstalten i detta sammanhang:
En allmän obligatorisk höjning av pensionsunderlagen för samtliga de
sköterskor, som redan äro delaktiga i pensionsanstalten, torde ej billigtvis
böra föreskrivas, med mindre staten helt eller till huvudsaklig del påtager sig
kostnaderna för höjningen. Då emellertid en väsentlig ökning av statsbidraget,
vilket redan nu måste anses relativt högt, ej synes böra komma i fråga,
får man således räkna med att höjning av pensionsunderlagen skall kunna
ske allenast i den mån vederbörande huvudmän taga initiativ härtill. I de fall,
där sköterskans avlöning helt eller delvis utgår av statsmedel — såsom förhållandet
är med distriktssköterskor samt sköterskorna vid försvarsväsendet •—
kan en obligatorisk höjning lättare genomföras. En allmän reglering av pensionsvillkoren
för sköterskorna skulle möjligen kunna åstadkommas genom
att föreskriva, att nuvarande pensionsvillkor få gälla allenast de för närvarande
anställda befattningshavarna och att för efterträdarna måste tillämpas
de nya pensionsbestämmelserna, därest delaktighet i statsanstalten över
huvud önskas bibehållen för befattningarna. Anstalten räknar emellertid
bland de till densamma anslutna sjuksköterskebefattningarna åtskilliga (särskilt
vid diakonissanstalterna och hos vissa landskommuner), för vilka löneförmånerna
ej skäligen berättiga till högre pensionsförmåner än de nuvarande
och vilka, om för fortsatt delaktighet skall fordras väsentliga löneförbättringar,
troligen skulle bliva helt utestängda från pensionsrätt. Med hänsyn härtill
torde det vara mindre lämpligt att söka ernå en allmän pensionsreglering
för sköterskorna på den nu skisserade vägen.
Pensionsanstalten övergår härefter att behandla frågan om lämpligt
belopp för höjningen av pensionsunderlaget och yttrar
härvid i huvudsak följande:
Av undersökningen rörande sjuksköterskepersonalens löneförmåner har
framgått, att den genomsnittliga slutavlöningen för samtliga befattningshavare
utgör 1,715 kronor jämte fritt vivre (förekommande dyrtidstillägg äro
här medräknade; samtliga distriktssköterskor hava antagits åtnjuta den för
landstingsanställda funna medellönen). Örn jämlikt den allmänna regeln i
§ 23 mom. 1 av pensionsreglementet tjänstepensionsunderlaget bestämmes
till 2/3 av dessa löneförmåner (värdet av naturaförmånerna inräknat med 889
kronor), finner man, att beloppet av hel tjänstepension blir ungefär 1,736
kronor. Eftersom emellertid utgående dyrtidstillägg äro inräknade i de löner,
som ligga till grund för beräkningen av nämnda pensionsbelopp, måste detta
senare anses innefatta jämväl det dyrtidstillägg, som utgår å pensionerna
från statens pensionsanstalt. Enär det i ett sådant bruttobelopp ingående
dyrtidstillägget vid tidpunkten för utredningens avslutande utgjorde 192 kronor,
kunde således förenämnda genomsnittslön motivera ett tjänstepensionsunderlag
å ungefär 1,544 kronor jämte dyrtidstillägg.
För de befattningar, vilkas minimiårsavlöning ej fastställts i författning och
som därför för erhållande av pensionsrätt reglerats jämlikt § 5 i pensionsreglementet,
upptaga de av medicinalstyrelsen godkända regleringsbestämmelserna
oftast en minimiårsavlöning, motsvarande kontant 1,150 kronor (ålderstillägg
inräknade) samt fritt vivre. För ett beviljande av förhöjt pensionsunderlag
bör emellertid enligt pcnsionsanstaltens mening fordras, att en
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
något högre minimiavlöning fastställes, och pensionsanstalten föreslår därför,
att höjningen skall föregås av en omreglering av respektive befattningar, varvid
för godkännande skall fordras en slutavlöning av minst 1,500 kronor
kontant jämte fritt vivre eller kontant ersättning därför. Bestämmelse om sådan
minimilön bör enligt pensionsanstaltens förslag inflyta i kungörelsen
den 30 april 1920 (nr 236) angående villkor för godkännande av reglering
utav, bland andra, sjuksköterskebefattningar. Nämnda löneförmåner sammanfalla,
om pensionsanstaltens värderingsgrunder för naturaförmåner tilllämpas,
med den slutavlöning, som tillförsäkras distriktssköterska, anställd
enligt kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård.
Pensionsanstalten framhåller emellertid i detta sammanhang, att man vid
beräknandet av den genomsnittslön, som bör läggas till grund för ett för
samtliga sjuksköterskor gemensamt tjänstepensionsunderlag, bör bortse å ena
sidan från vissa sköterskor, som hava lägre lön än den föreslagna minimilönen
och därför ej kunna få höjning av pensionsunderlaget, och å andra sidan
från de högre avlönade sjuksköterskor, vilkas befattningar enligt vad pensionsanstalten
förut hävdat hellre böra regleras med husmoders pensionsvillkor.
Under visst hänsynstagande till dessa omständigheter kommer pensionsanstalten
till att pensionsunderlaget skulle kunna bestämmas till 1,619 å
1,655 kronor, vartill skulle komma dyrtidstillägg.
Sin slutliga ståndpunkt i fråga om den lämpliga storleken av pensionsunderlaget
angiver pensionsanstalten på följande sätt:
Då pensionsanstalten gått att med ledning av det förut anförda bestämma
ett belopp, som kan anses vara lämpligt såsom enhetligt tjänstepensionsunderlag
för sjuksköterskorna, har anstalten ansett sig böra taga hänsyn jämväl
till den från landstingshåll uttalade meningen, att viss försiktighet bör
iakttagas vid pensionsunderlagets höjning. Anstalten har därför stannat för
att föreslå, att möjlighet beredes huvudmännen att för sjuksköterskebefattningarna
erhålla ett förhöjt tjänstepensionsunderlag av 1,560 kronor, vartill
komme dyrtidstillägg, som enligt nuvarande bestämmelser skulle utgöra 192
kronor. Pensionsförhöjning enligt kungörelsen nr 280/1925 bör däremot ej
utgå å pensionen, och ej heller böra statligt anställda sjuksköterskor vidare
erhålla pensionstillägg enligt kungörelsen nr 360/1922. Sammanlagda pensionsförmånerna
bliva således 1,752 kronor, vilket innebär en ökning å 192
kronor för statligt anställda och 408 kronor för övriga sköterskor. Det må
här erinras örn att det sålunda föreslagna pensionsunderlaget sammanfaller
med det underlag, som enligt civila tjänstepensionsreglementet blivit gällande
för e. o. befattningshavare i hospitalsöversköterskas lönegrad, samt att
det även överensstämmer med det pensionsunderlag, som skulle hava blivit
gällande för det övervägande flertalet av försvarsväsendets sjuksköterskor,
örn dessa kommit att lyda under militära tjänstepensionsreglementet.
I fråga om ordningen för det nya pensionsunderlagets
införande yttrar pensionsanstalten:
För statligt anställda sjuksköterskor med i författning fastställd avlöning
bör höjning av tjänstepensionsunderlaget genast obligatoriskt genomföras.
För distriktssköterskebefattning torde det högre pensionsunderlaget böra
tillämpas först sedan de föreslagna nya bestämmelserna örn minimiavlöning
och statsbidrag till densamma blivit gällande för befattningshavaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
13
För övriga sjuksköterskebefattningar bör höjning av pensionsunderlaget
ej företagas, förrän huvudmannen —■ efter erforderlig omreglering av befattningarna
— gör framställning därom. Såsom tidigare framhållits är det ej
gärna möjligt att genomföra en allmän obligatorisk höjning av pensionsunderlagen
för dessa befattningar, och man torde därför böra bereda möjlighet
till bibehållande, åtminstone tills vidare, av nuvarande pensionsunderlag för
befattningar hos huvudmän, som före införandet av möjlighet till högre underlag
vunnit pensionsrätt i statsanstalten för sina sjuksköterskebefattningar.
Av i anstalten inträdande nya huvudmän synes böra fordras, att de redan
från början reglera sjuksköterskebefattningarna så, att det högre tjänstepensionsunderlaget
blir gällande.
I samband med ändringen av bestämmelsen örn sjuksköterskas pensionsunderlag
synes den nuvarande maximeringen till 1,000 kronor av pensionsunderlaget
för föreståndarinna vid godkänd sjuksköterskebyrå böra borttagas.
I detta sammanhang anför pensionsanstalten slutligen, att anstalten —
för den händelse vid den fortsatta behandlingen av frågan om höjning av
sjuksköterskornas pensioner skulle visa sig, att ett särskilt, högre pensionsunderlag
för vissa sköterskor skulle anses synnerligen eftersträvansvärt —
ansett sig böra undersöka, huru de nyss angivna svårigheterna vid en uppdelning
av sköterskorna på olika pensionsunderlag möjligen skulle kunna
övervinnas. Pensionsanstalten har härvid icke funnit någon mera lämplig
väg än den, att det finge överlämnas åt pensionsanstaltens styrelse att — på
ansökning av de huvudmän, som önska högre underlag för vissa speciella
sjuksköterskebefattningar — för varje särskild befattning besluta, örn denna
kunde anses vara av den art, att högre underlag vore befogat för densamma.
Pensionsanstalten finge vid sin prövning av dylika frågor lägga huvudvikten
vid befattningens art, men det borde jämväl fordras, att avlöningen
icke alltför obetydligt överstege den genomsnittliga sköterskeavlöningen. I
fråga om sköterskor vid lasaretten har, såsom förut nämnts, konstaterats, att
specialsköterskornas avlöning, där denna är högre, i medeltal ligger ungefär
200 kronor över avdelningssköterskornas. Pensionsanstalten anser, att en
sådan löneskillnad i regel bör fordras, för att ett högre underlag skall vara
motiverat, och finner det mest lämpligt, att endast ett sådant högre underlag
finnes samt att detta avväges i förhållande till just nämnda löneskillnad. Det
högre underlaget skulle då komma att ligga 150 kronor över det av pensionsanstalten
föreslagna enhetliga underlaget å 1,560 kronor och således bliva
1,710 kronor, lämpligen avrundat till samma belopp som för ordinarie kvinnlig
civil befattningshavare i lönegrad B 7, nämligen 1,716 kronor.
Pensionsanstalten förutser emellertid, att vid genomförandet och tillämpningen
av den nu skisserade anordningen med ett särskilt pensionsunderlag
för speciella sköterskebefattningar ej obetydliga praktiska svårigheter komma
att uppstå, och anser därför, att anstaltens huvudförslag med enhetligt
pensionsunderlag är att föredraga. Endast detta senare förslag har därför i
utredningen gjorts till föremål för detaljerad utformning.
Härefter övergår pensionsanstalten till att behandla frågan örn kostnaderna
för höjningen av sjuksköterskornas pensionsunderlag samt sättet för be
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
stridande av dessa kostnader. Om utgångspunkterna för anstaltens beräkning
av erforderlig pensionsavgift anföres i huvudsak följande:
Vid
pensionsanstaltens inrättande beräknades statens bidrag till pensionsavgifterna
för sjuksköterskorna till i runt tal 200 kronor per år och sköterska,
vilket ansågs motsvara ungefär 4/6 av pensionskostnaden. Detta statsbidrag
mäste, såväl procentuellt som absolut taget, anses relativt högt i förhållande
till statsbidragen till andra i pensionsanstalten delaktiga grupper,
och med hänsyn härtill torde avgifterna för den nu ifrågasatta höjningen av
sköterskepensionerna böra bäras av huvudmännen och befattningshavarna,
vilket ju även förutsattes i landstingsförbundets och sjuksköterskeföreningens
framställningar. Huvudmännen hava hittills varit helt befriade från årlig
avgift för sjuksköterskepensionerna.
Vid de försäkringstekniska beräkningar, som pensionsanstalten i vissa fall
har att verkställa med avseende å pensioner samt huvudmäns och befattningshavares
pensionsavgifter, skola jämlikt bestämmelse i kungörelsen nr
167/1920 tillämpas ålderdomsförsäkringskommitténs dödlighetstabeller samt
en räntefot av 4 procent. Om den erforderliga årliga pensionsavgiften för
höjning av sjuksköterskornas pensionsunderlag beräknas enligt dessa grunder,
kan dock med hänsyn till konstaterad nedgång i den allmänna befolkningsdödligheten
samt i betraktande av nuvarande räntekonjunkturer
denna avgift antagas bliva otillräcklig för täckande av kostnaderna för
pensionens höjning. På grund härav har pensionsanstalten, då dessa kostnader
synas böra bäras av huvudmännen och befattningshavarna utan bidrag
av staten, ansett sig böra välja mera betryggande beräkningsgrunder.
Med avseende å dödlighetsantagandena har pensionsanstalten funnit tillrådligt
att begagna dödlighetstabellen R 32, som anses i allmänhet innebära införandet
i beräkningarna av en viss säkerhetsmarginal. I fråga örn räntefoten
har anstalten, med hänsyn till den i dödlighetsmåttet sålunda inlagda säkerhetsmarginalen
samt enär avgiften för pensionsökningen skäligen bör avvägas
så, att den ej kan antagas giva upphov till vinst för pensionsanstalten,
ansett sig kunna såsom ett genomsnittsvärde för en lång tid framåt räkna
med 3.5 procent.
På grundval av uppgifter, som pensionsanstalten erhållit beträffande 3,147
sjuksköterskor, har under hänsynstagande till förekommande avbrott i anställningstiden
samt med beaktande av avkortningen av pensionen för sent
anställda sköterskor beräknats, att man vid bestämmande av en genomsnittlig
pensionsavgift för sjuksköterskorna kan förutsätta en medelinträdesålder
av 27.4 år.
Pensionsanstalten har vidare verkställt en undersökning rörande de under
åren 1926—1934 inträffade fallen av förtidspensionering på grund av sjukdom
och dylikt samt rörande förekomsten av kvarstående i tjänst efter pensionsåldern.
Den samlade effekten av förtidsavgång och kvarstående i tjänst
efter pensionsålderns uppnående har i pensionsavgiftshänseende visat sig motsvara
en förskjutning av pensionsåldern till 55.4 år.
Med tillämpning av nu angivna antaganden har pensionsanstalten beräknat,
att den för sjuksköterskornas pensionering erforderliga genomsnittliga
årsavgiften för tjänstepensionen utgör 28.7 procent av tjänstepensionsunderlaget.
Verkställande av ny beräkning beträffande familjepensionsavgiften
har ej ansetts påkallad.
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
15
Beträffande avvägningen av den årliga tjänstepensionsavgiften
yttrar pensionsanstalten i anslutning härtill följande:
Hel sjuksköterskepension med därå belöpande pensionsförhöjning utgör
för närvarande 1,176 kronor. Om tjänstepensionsunderlaget höjes till 1,560
kronor och pensionsförhöjningen bortfaller, ökas således de fasta pensionsförmånerna
med 384 kronor, varjämte dyrtidstillägget stiger med 24 kronor från
nuvarande 168 kronor till 192 kronor. Med begagnande av den funna avgiftssatsen,
28.7 procent, kan den erforderliga årliga avgiften för täckande av
kostnaden för en pensionsökning av 384 kronor beräknas utgöra ungefär 110
kronor. Om vid avvägningen av huvudmäns och befattningshavares avgifter
skulle tagas hänsyn jämväl till ökningen av dyrtidstillägget (24 kronor) —•
något som pensionsanstalten emellertid ansett sig ej böra räkna med — skulle
i stället för nyssnämnda avgift å 110 kronor erhållas ett avgiftsbelopp å ungefär
117 kronor.
Enligt pensionsreglementet utgör sjuksköterskas egen årliga tjänstepensionsavgift
5 procent å tjänstepensionsunderlaget, och ändring av denna avgiftssats
synes ej nu böra ifrågasättas. Vid ett tjänstepensionsunderlag av
1,560 kronor skulle befattningshavares egen tjänstepensionsavgift således
bliva 78 kronor, från vilket belopp emellertid för närvarande enligt bestämmelse
i § 7 mom. 1 pensionsreglementet skall dragas beräknad avgift enligt
lagen om allmän pensionsförsäkring, 13 kronor, så att nettotjänstepensionsavgiften
blir 65 kronor. Nuvarande nettoavgift utgör 37 kronor, och
befattningshavares tjänstepensionsavgift höjes alltså med 28 kronor. Av den
förut beräknade erforderliga avgiften å ungefär 110 kronor återstå således att
täcka 82 kronor, och örn detta belopp skall helt läggas på huvudmannen, har
man att fixera dennes avgift till 5 1U procent av tjänstepensionsunderlaget.
1 det kapitel av pensionsanstaltens reglemente, som innehåller de särskilda
bestämmelserna om sjuksköterskors pensionering, nämligen kap. VI, är den
årsavgift, som huvudman har att erlägga, i regel bestämd till 5 procent av
tjänstepensionsunderlaget (undantag utgöra allenast huvudmansavgifterna
för vissa läkare, vilka avgifter uppgå till 4.5 eller 9 procent av pensionsunderlaget).
Om denna avgiftssats av 5 procent, vilken gäller bland annat för husmoderstjänster,
skulle tillämpas jämväl för sjuksköterskebefattning, bomme
huvudmansavgiften för denna att stanna vid 78 kronor, och härvid kunde
således staten beräknas få en kostnad av ungefär 4 kronor per år och sköterska.
Pensionsanstalten förutsätter emellertid, att huvudmansavgiften bör
avvägas så, att statens årliga avgift för sjuksköterskas pensionering ej ökas,
och i pensionsreglementet bör därför införas en särbestämmelse örn att huvudmansavgiften
för sjuksköterska skall vara 5 V4 procent av tjänstepensionsunderlaget,
således utgörande 81 kronor 80 öre. Befattningshavares årliga
avgift för familjepension utgör 6 kronor 12 öre; tillhopa skulle årsavgiften
för befattningshavare sålunda uppgå till (65 + 6: 12=) 71 kronor 12
öre (nuvarande avgiften utgör 42 kronor).
Pensionsanstalten förordar alltså en årlig pensionsavgift för befattningshavarna
efter oförändrad grund av 5 procent och för huvudmännen efter 5 V*
procent av tjänstepensionsunderlaget.
Härefter övergår pensionsanstalten lill att behandla frågan örn engångsavgifter
för att förhöjt pensionsunderlag skall få anses hava varit gällande
jämväl under den föregående tjänstetid, för vilken avgifter erlagts
efter lägre underlag.
Enligt bestämmelse i § 9 mom. 4 av pensionsreglementet skall, när tjänste -
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
och familjepensionsunderlagen höjas för en befattning, som redan är förenad
med pensionsrätt, och höjningen skall gälla även för den, som då innehar
befattningen, huvudmannen erlägga en engångsavgift, avsedd att utfylla de
för föregående tid erlagda, efter lägre pensionsunderlag beräknade pensionsavgifterna.
Huvudmannen äger i sin tur rätt att av befattningshavaren
uttaga ersättning för den del av engångsavgiften, som svarar mot vad befattningshavaren
själv under den föregående tiden skulle hava erlagt. Befattningshavaren
kan emellertid — mot minskning i pensionen — erhålla befrielse
helt eller delvis från att bidraga till engångsavgiften, vilken då i motsvarande
mån nedsättes.
Enär sjuksköterskekåren är relativt stor och de hos en och samma huvudman
anställda sköterskorna ofta äro ganska många, kunna dessa engångsavgifter
i vissa fall stiga till belopp, som kunna bliva ett hinder för ernåendet
av en mera allmän övergång till högre pensionsunderlag. Erläggandet av
dessa engångsavgifter kan visserligen underlättas genom inbetalningens fördelning
på flera år, men pensionsanstalten har ansett det önskvärt att, om
möjligt, än ytterligare förminska det hinder för höjningen av underlaget, som
engångsavgifterna kunna utgöra. I sådant syfte föreslås att — med avvikelse
från regeln i § 9 mom. 4 reglementet — för framtiden höjda underlag och
därmed följande höjda årsavgifter skulle utan engångsavgift få tillämpas
på de vid höjningens genomförande tjänstgörande befattningshavarna men
att sedermera vid pensionens beräkning hänsyn skulle tagas till att det
högre underlaget gällt allenast under en del av tjänstetiden. Vid denna pensionsberäkning
syntes det med hänsyn till utgående pensionsförhöjning vara
skäligt att räkna med, att underlaget för sjuksköterskorna före höjningen utgjort
1,176 kronor. Jämsides med denna anordning för höjningens genomförande
utan engångsavgift borde emellertid möjlighet finnas för de huvudmän,
som så önska, att genom erläggande av engångsavgift få de förhöjda underlagen
gällande jämväl med avseende å befattningshavarnas tjänstår före
höjningen.
Pensionsanstalten framhåller, att även engångsavgifterna — liksom årsavgifterna
— torde böra beräknas så, att de ej förutsätta något bidrag från
statens sida. Med hänsyn härtill erinrar pensionsanstalten om vad förut framhållits
beträffande de antaganden om dödlighet och förräntning, som i kungörelsen
nr 167/1920 finnas föreskrivna för anstaltens försäkringstekniska
beräkningar. Även om man från huvudmännen rekvirerar engångsavgifter,
som enligt nämnda försäkringstekniska antaganden beräknas täcka hela kostnaden
för retroaktiv giltighet av de förhöjda pensionsunderlagen, kan det,
framhåller anstalten, befaras att staten kan få bära en del av kostnaden, enär
nämnda antaganden ej längre kunna anses innebära samma grad av trygghet
som förr. Örn man ville vara mera förvissad om att höjningen av sjuksköterskepensionerna
genomföres utan kostnad för statsverket, kunde det
därför sättas i fråga att för dessa engångsavgifters beräkning tillämpa andra
grunder än de för pensionsanstaltens verksamhet för närvarande föreskrivna.
Pensionsanstalten finner det emellertid ej vara lämpligt att för en speciell
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
17
grupp av pensionsanstaltens delägare hava andra försäkringstekniska grunder
för beräkningen av engångsavgift än för övriga grupper, och anser därför,
att eventuella nya grunder böra införas för samtliga delägargrupper samtidigt,
något som dock enligt anstaltens mening tarvar särskilda överväganden och
undersökningar, vilka höra företagas i ett större sammanhang. De huvudmän,
som hinna höja pensionsunderlagen för sina sjuksköterskebefattningar,
innan nya beräkningsgrunder införas, finge då en liten förmån, i det de enligt
nu gällande grunder beräknade engångsavgifterna för höjningen kunna förutsättas
i genomsnitt täcka allenast ungefär 8/0 av kostnaden, om denna beräknas
enligt dödlighetstabellen R 32 och en räntefot av 3.5 procent. Detta
kunde, framhåller anstalten, i sin tur medverka till att påskynda ett mera
allmänt genomförande av höjningen och innebure ett visst tillmötesgående
av sjuksköterskeföreningens förut omförmälda anhållan örn något bistånd
från statens sida vid övergången till ett högre pensionsunderlag.
För vissa av de till pensionsanstalten anslutna sjuksköterskebefattningarna
(t. ex. de vid försvarsväsendet) står staten såsom huvudman, och i dessa fall
uppkommer således genom höjningen av pensionsunderlagen kostnad för
statsverket. Örn innehavarna av dessa befattningar kommit att erhålla
pensionsrätt enligt de nya statliga civila och militära tjänstepensionsreglementena,
vilka trätt i kraft den 1 juli 1935, skulle befattningshavarna ej blivit
avkrävda några engångsavgifter på grund av den höjning av tjänstepensionsunderlaget,
som då inträtt. Med hänsyn härtill har det ej synts pensionsanstalten
skäligt att i statens pensionsanstalt pålägga dessa befattningshavare
några engångsavgifter, utan anstalten har ansett dessa avgifter böra, liksom
huvudmansandelen i engångsavgifterna, helt bäras av staten. Den engångskostnad,
som höjningen av pensionsunderlagen för de statliga sköterskorna
åsamkar statsverket, har av pensionsanstalten uppskattats till ungefär 300,000
kronor (i detta belopp ingå avgifter jämväl för sköterskor, som äro anställda
vid vissa institutioner — t. ex. serafimerlasarettet — vilka, även om de formellt
sett ej kunna betraktas såsom statliga, dock i sista hand torde få lita till
statsmedel för finansieringen av avgifterna).
Även i fråga örn en annan grupp av sköterskor, nämligen distriktssköterskorna,
förutsätter pensionsanstalten, att staten skall påtaga sig engångskostnader
för höjningen av pensionsunderlagen.
Såsom förut framhållits skulle enligt anstaltens förslag förhöjt underlag för
distriktssköterska tillämpas först sedan de nya avlönings- och statsbidragsbestämmelserna
blivit gällande för hennes befattning. Enligt den nya organisationen
skall distriktsvården handhavas av landstingen. Detta är redan nu
förhållandet i vissa län, men i åtskilliga län är distriktsvården för närvarande,
helt eller delvis, anordnad av primärkommuner.
Pensionsanstalten finner det skäligt att, vid förekommande överflyttning av
distriktsvården från kommunerna till landstingen, den därvid på landstingens
del kommande engångskostnaden för höjning av pensionsunderlagen för
övertagna befattningshavare håres av staten, enär nämnda kostnad har avseende
å en föregående kommunal anställningstid. Pensionsanstalten anser
Bihang lill riksdagens protokoll 19116. 1 saini. Nr 142. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
vidare, att det ej är rimligt att i en sämre ställning försätta de landsting, som
redan tidigare påtagit sig att handhava distriktsvården. Pensionsanstalten
föreslår därför, att för höjning av distriktssköterskas pensionsunderlag skall
uttagas allenast den del av den erforderliga engångsavgiften, som svarar mot
befattningshavarens andel i kostnaden för höjningen och som huvudmannen
äger uttaga av befattningshavaren genom löneavdrag. Pensionsanstalten erinrar
om att distriktsvården ansetts böra till väsentlig del bekostas av statsmedel1
och att, då distriktssköterskorna erhöllo delaktighet i anstalten, för
retroaktiv tjänstårsberäkning uttogos engångsavgifter allenast svarande mot
vad befattningshavarna under den föregående tjänstetiden själva skulle hava
erlagt i årliga pensionsavgifter, medan återstoden av engångskostnaden bars
av staten. För distriktssköterskornas vidkommande har pensionsanstalten
beräknat den totala erforderliga engångsavgiften till ungefär 1,100,000 kronor.
Om härav hos huvudmännen uttages allenast det belopp, cirka 170,000
kronor, som huvudmännen i sin tur äga utkräva av befattningshavarna, skulle
således på statens del komma omkring 930,000 kronor.
Örn höjning av pensionsunderlagen utverkas jämväl för samtliga övriga i
pensionsanstalten delaktiga sjuksköterskebefattningar, kan enligt av anstalten
verkställd beräkning beloppet av de för dem inflytande engångsavgifterna,
beräknade i enlighet med de för närvarande föreskrivna försäkringstekniska
grunderna, uppskattas till ungefär 5,800,000 kronor, detta dock under förutsättning
att ingen huvudman begagnar sig av möjligheten att erhålla höjning
utan erläggande av engångsavgift eller med erläggande av sådan avgift för
allenast en del av befattningshavarnas föregående tjänstetid. Det sålunda beräknade
engångsavgiftsbeloppet kan emellertid, såsom nyss framhållits, befaras
vara ej fullt tillräckligt för täckande av engångskostnaden för pensionernas
höjning. Beräknas engångsavgifterna i stället med tillämpning av
dödlighetstabellen R 32 och en räntefot av 3.5 procent, blir avgiftsbeloppet
omkring 6,500,000 kronor. Skillnaden mellan beloppen, 700,000 kronor, skulle
således enligt anstaltens förslag staten eventuellt komma att få svara för,
om de enligt sist angivna beräkningsgrunder bestämda engångsavgifterna
visa sig bäst motsvara pensionskostnaderna. Det kan emellertid, framhåller
anstalten, med tämligen stor säkerhet förutses, att huvudmännen ej alltid
komma att erlägga engångsavgifter, och nämnda belopp är därför att betrakta
såsom en övre gräns, som statens engångskostnad med stor sannolikhet
kommer att rätt väsentligt underskrida.
Sammanläggas de engångskostnader, som sålunda beräknas komma på statens
del — 300,000 kronor för statliga sköterskor, 930,000 kronor för distriktssköterskorna
samt högst 700,000 kronor för övriga sköterskor — erhålles ett
maximibelopp av 1,930,000 kronor, samtliga beloppen beräknade på grundval
av dödlighetstabellen R 32 och en räntefot av 3.5 procent.
Angående sättet för bestridande av de på staten belö
1
Till distriktssköterskas kontanta grundlön, 1,800 kronor, bidrager statsverket med 1,000
kronor, och staten bestrider dessutom hela kostnaden för tre ålderstillägg, vart och ett å 100
kronor (kungörelsen nr 428/1935).
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
19
pande kostnaderna för den avsedda pensionsregleringen anför pensionsanstalten
slutligen följande:
När i statens pensionsanstalt tidigare företagits pensionsregleringar, som
helt eller delvis bekostats av staten, hava därvid uppkommande engångskostnader
ej genast täckts, utan staten har i regel stannat vid att allenast erlägga
ränta å engångsbeloppet, vilken anordning väl skulle ligga närmast
till hands att använda jämväl i detta fall. Räntan efter 3.5 procent å förenämnda
engångsbelopp, 1,930,000 kronor, utgör ungefär 68,000 kronor. Det
statsanslag under elfte huvudtiteln, »Bidrag till folkskollärares m. fl. pensionering»,
som pensionsanstalten för sådant ändamål tidigare uppburit, är
emellertid tillsvidare från och med budgetåret 1933/1934 indraget, och det
torde väl därför få förutsättas, att ej heller något anslag, avseende statens
engångskostnad för höjning av sjuksköterskornas pensionsunderlag, för närvarande
upptages i riksstaten. Så snart emellertid medel från det tidigare
anslaget åter ställas till pensionsanstaltens förfogande, torde vid anslagsbeloppets
beräkning hänsyn få tagas jämväl till kostnaden för höjning av sjuksköterskornas
pensionsunderlag.
Den framtida årliga pensionsavgift, staten i egenskap av huvudman skulle
beräknas få att erlägga för höjningen av pensionerna för statligt anställda
(och vissa med dem jämförbara) sjuksköterskor, har pensionsanstalten uppskattat
till 21,000 kronor, om den beräknas med tillämpning av dödlighetstabellen
R 32 och en räntefot av 3.5 procent. Med begagnande av de för beräkning
av statens årliga pensionsavgift i kungörelsen nr 167/1920 föreskrivna
grunderna (ålderdomsförsäkringskommitténs dödlighetstabell och 5 procents
räntefot) beräknas avgiften till ungefär 11,000 kronor. Jämväl det anslag
under elfte huvudtiteln, »Pensionsavgifter till statens pensionsanstalt», från
vilket sådana årliga avgifter utgått till anstalten, är tillsvidare från och med
budgetåret 1933/1934 indraget.
Det må här slutligen i formellt hänseende påpekas, att i och med att pensionstillägg
jämlikt kungörelsen nr 360/1922 och pensionsförhöjning jämlikt
kungörelsen nr 280/1925 bortfalla och inräknas i pensionsunderlagen ökad
kostnad uppstår för pensionsanstalten, samtidigt som en motsvarande minskning
uppkommer i belastningen å det under elfte huvudtiteln uppförda anslaget
»Pensionsreglering för f. d. civila befattningshavare i statens tjänst
m. fl. pensionärer». Här är således endast fråga örn flyttning av kostnad mellan
olika anslag, och någon ökning eller minskning av statens kostnad för
pensioneringen beräknas ej därvid uppkomma.
Vid pensionsanstaltens skrivelse finnas fogade av anstalten uppgjorda utkast
till erforderliga författningsändringar för genomförande av de förslag,
anstalten framlagt. Dessa utkast torde få hiläggas statsrådsprotokollet i
ärendet (Bil. 1—3).
Yttranden över pensionsanstaltens förslag. Över statens pensionsanstalts
utredning och förslag hava, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
medicinalstyrelsen, samtliga landsting eller landstings förvaltningsutskott
utom elt (Västernorrlands läns), Stockholms stadskollegium, stadsfullmäktige
i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg och Gävle samt styrelserna
för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och svensk sjuksköterskeförening.
Pensionsanstaltens förslag lämnas helt utan erinran av 16 landsting och 4
städer. Även övriga utlåtanden gå i princip i tillstyrkande riktning, men i
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
dem framföras en del erinringar och önskemål med avseende å vissa detaljer
i förslaget.
I frågan om obligatorisk eller frivillig höjning av pensionsunderlaget
uttalas i ett flertal yttranden, att pensionsanstaltens
förslag om frivillig höjning är välbetänkt. Hallands läns landsting och Västerbottens
läns landstings förvaltningsutskott befara emellertid, att höjningen,
ehuru frivillig, i praktiken kommer att bliva obligatorisk, detta enär rekryteringssvårigheter
skulle uppstå för de huvudmän, som ej genomföra höjning
eller själva bevilja motsvarande fyllnadspensioner. Nämnda landsting anse,
att höjningen hellre bör göras obligatorisk och att staten för möjliggörande
härav bör påtaga sig hela den del av kostnaden, som icke täckes av befattningshavarnas
avgifter. Svensk sjuksköterskeförcning beklagar, att förslaget
ej innebär obligatorisk höjning, men finner, med hänsyn till svårigheten för
vissa arbetsgivare att ikläda sig de ökade avgifterna, vad sålunda föreslagits
motiverat.
Förslaget örn enhetligt pensionsunderlag för samtliga sjuksköterskebefattningar
är föremål för behandling i ett flertal yttranden. I en
del av dessa uttalas direkt gillande av pensionsanstaltens ståndpunkt, men
i andra framhålles mer eller mindre starkt, att det varit önskvärt med möjlighet
till någon differentiering av pensionsunderlagen.
Medicinalstyrelsen tillstyrker i huvudsak förslaget örn enhetligt pensionsunderlag
men anser möjlighet till höjning av underlaget utöver 1,560 kronor
böra beredas för speciella sjuksköterskebefattningar.
Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott tillstyrker, att höjning sker
med samma belopp för alla befattningshavare, men vill förutsätta, att den i
förslaget inrymda valfriheten i fråga örn övergång till det högre underlaget
skall medgiva, att omreglering kan få ske för allenast vissa kategorier av
sköterskor vid en och samma anstalt. I samma riktning uttala sig stadsfullmäktige
i Gävle, som dock i första hand ifrågasatt en gradering av underlagen.
Svenska landstingsförbundets styrelse, som i sin förut omnämnda tidigare
framställning föreslagit, att pensionsunderlaget skulle inom vissa gränser
variera med lönen, framhåller nu, att det här vore fråga om en enhetlig
grupp av befattningshavare med i stort sett samma utbildning och likartade
tjänståligganden, varför det kunde vara motiverat med enhetlighet i pensionshänseende.
Enhetligt pensionsunderlag underlättade även förflyttning till
annan huvudman, enär därvid ändring i pensionsförhållandena icke inträdde.
Styrelsen hade visserligen gärna sett, att viss möjlighet till differentiering bereus,
men ville med hänsyn till det anförda och vad pensionsanstalten yttrat
icke motsätta sig förslaget att bibehålla enhetligt pensionsunderlag.
Svenska stadsförbundets styrelse, som visserligen ansett det önskvärt med
skilda underlag för olika kvalificerade tjänster, säger sig dock förstå, att —
med hänsyn till sjukvårdsanstalternas olika storlek — svårigheter kunna
uppstå vid genomförandet av en sådan ordning. Styrelsen ville dock taga
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
21
fasta på pensionsanstaltens alternativa förslag om fastställande av högre pensionsunderlag
i särskilda fall efter prövning av pensionsanstalten.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund finner att, då det gäller
en så enhetlig kår som sjuksköterskorna, någon erinran i och för sig icke är
att göra mot ett gemensamt pensionsunderlag, men anser det vara olyckligt,
örn för erhållande av detta underlag skulle med avseende å löneförmånerna
uppställas en sådan minimifordran, att många lägre avlönade sköterskor
skulle utestängas från pensionsrätt. Vad landskommunernas sköterskor angår,
är dock, framhåller styrelsen, faran härför måhända ej så stor, i synnerhet
som man får antaga, att de för sådana sköterskor för pensionsanstalten
uppgivna löneförmånerna ibland avse begynnelselöner, till vilka således torde
komma ålderstillägg.
Svensk sjuksköterskeförening anför, att då uppdelning av pensionsunderlagen
mötte stora tekniska svårigheter, föreningen kunde, ehuru med någon
tvekan, uttala sitt gillande av pensionsanstaltens förslag, detta i synnerhet
som för husmödrarna redan funnes möjlighet till erhållande av högre pensionsunderlag.
V
Med avseende å den minimilön, som skulle fordras för erhållande av
förhöjt pensionsunderlag, uttalar styrelsen för landskommunernas förbund,
att man, örn förslaget skulle medföra tvång till löneregleringar, kunde riskera,
att omtanken om de anställdas ålderdom minskades; slutlönerna för
landskommunernas sköterskor syntes dock mindre ofta avvika från den ifrågasatta
minimislutlönen av 1,500 kronor jämte fritt vivre. Kopparbergs läns
landstings förvaltningsutskott framhåller, att assistentsköterska, som oftast
hade lägre lön än övriga sköterskor men vanligen efter ett eller annat år
överginge till högre avlönad befattning, utan hinder av den mindre lönen
borde få möjlighet till pensionsrätt på samma villkor som avdelningssköterska.
Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott anser, att för erhållande
av högre pensionsunderlag ej bör föreskrivas, att minimilönen skall
höjas utöver nu gällande minimibelopp; landstingens prövningsrätt i fråga
om avlöningen borde nämligen ej bindas.
Mot det föreslagna tjänstepensionsunderlagets belopp
har i utlåtandena i allmänhet ej rests någon erinran. Gotlands läns landstings
förvaltningsutskott anser dock, att underlaget borde jämkas, så att pensionen
bleve lika med 1,500 kronor inklusive dyrtidstillägg. Även Kopparbergs
läns landstings förvaltningsutskott finner den föreslagna pensionen väl
hög. Örebro läns landstings förvaltningsutskott yttrar, att utskottet anser
höjningen lämpligt avvägd. Inom utskottet har dock erinrats örn sjuksköterskas
låga pensionsålder, vartill viss hänsyn kunde och borde tagas vid pensionsbeloppets
bestämmande; det har därför ifrågasatts, örn dyrtidstillägg
bolde utgå å pensionen. Svensk sjuksköterskeförening däremot framhåller,
att särskilt med hänsyn till att bostad och bränsle av pensionsanstalten värderades
väl lågt pensionsunderlaget för sjuksköterska bleve lägre än för motsvarande
befattningshavare utan naturaförmåner. Då underlaget nu komme
att fastlåsas för obestämd tid framåt, vore det med gängse beräkningsgrun
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
der mera överensstämmande att fastställa underlaget till 1,655 kronor, vilket
med hänsyn till naturaförmånernas verkliga värde syntes vara väl motiverat
med de löneförmåner, som av pensionsanstalten föreslagits såsom villkor för
erhållande av ett till 1,560 kronor förhöjt underlag.
Pensionsanstallens förslag i fråga om bestridandet av kostnaderna
för höjningen har i flertalet utlåtanden lämnats utan erinran, men
i en del av dem ifrågasättas vissa ändringar i förslaget.
Sålunda uttalar statskontoret, att det enligt dess mening kunde ifrågasättas,
huruvida statens deltagande i dessa kostnader borde påkallas i den utsträckning,
som i förslaget förutsättes. Statskontoret fortsätter härom:
Vid bedömandet av denna fråga höra beaktas de betydande bidrag staten
för närvarande lämnar till sjuksköterskepensioneringen, ett förhållande som
ock statens pensionsanstalt understrukit. Pensionsanstalten framhåller sålunda,
alt statens bidrag till de årliga pensionsavgifterna ungefär motsvarar
4A av pensioneringskostnaden samt att detta bidrag såväl procentuellt som
absolut taget måste anses högt i förhållande till statsbidragen till andra i
pensionsanstalten delaktiga grupper av befattningshavare. Statskontoret vill
härutöver tillägga, att statens nämnda understödjande av sjuksköterskepensioneringen
torde sträcka sig längre än dess åtaganden i fråga örn egna befattningshavare,
åtminstone i vad angår de befattningshavare, å vilka de senast
fastställda tjänstepensionsreglementenas huvudbestämmelser äro eller
bliva tillämpliga.
Då de till pensionsanstalten anslutna sjuksköterskorna numera i allmänhet
torde hava erhållit sina löner bestämda med hänsyn tagen till utbildning,
arbetsuppgifter och ansvar och då pensionsunderlaget enligt nu föreliggande
förslag skulle komma att i huvudsak anpassas till lönen enligt vanligen förekommande
relation, förefaller det vara en naturlig följd att i förevarande
sammanhang vidtaga en genomgående reglering av avgiftsförhållandena, så
att desamma bomme att bättre motsvara vad som i detta hänseende gäller
beträffande andra till pensionsanstalten anslutna befattningshavare.
Nu har pensionsanstalten förutsatt ett bibehållande av den nuvarande fördelningen
mellan staten och befattningshavaren, vad angår årsavgiften för
gällande pensionsunderlag å 1,000 kronor, men föreslagit, att kostnaderna för
höjningen av pensionsunderlaget från 1,000 kronor till 1,560 kronor skola
bäras av befattningshavaren och dennes huvudman utan bidrag från statens
sida. Detta senare skulle gälla såväl årsavgiften som den engångsavgift, vilken
enligt pensionsanstallens reglemente skall uttagas, därest höjningen av
pensionsunderlaget skall tillämpas för en befattning, som redan är förenad
med pensionsrätt.
Även med denna utgångspunkt anser emellertid pensionsanstalten, att staten
bör åtaga sig vissa kostnader utöver dem, som enligt nyss angivna normer
skulle åvila staten såsom huvudman. Vad pensionsanstalten därvid föreslagit
i fråga örn statens åtagande av engångskostnaderna för de statliga sjuksköterskorna
och distriktssköterskorna vill statskontoret på de skäl pensionsanstalten
anfört icke motsätta sig. Däremot hyser ämbetsverket starka betänkligheter
mot att staten skulle åtaga sig kostnader för ifrågavarande pensionsreglering
därigenom, att vid utmätandet av de engångsavgifter, som
skulle åvila huvudmän och befattningshavare, skulle tillämpas sådana äldre
beräkningsgrunder, att avgifterna enligt nuvarande förhållanden icke lämna
full täckning för pensionskostnaderna. Den omständigheten, att ifrågavarande
beräkningsgrunder jämlikt kungörelsen nr 167/1920 äro gällande för pensionsanstaltens
verksamhet i allmänhet, utgör knappast tillräckligt skäl för
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
kungörelsens tillämpning i förevarande sammanhang, då, enligt vad pensionsanstalten
framhållit, staten endast därigenom kan fa vidkännas kostnader
av inemot 700,000 kronor. Statskontoret är närmast benäget föreslå,
att särskilda bestämmelser tillsvidare meddelas för beräkning av de engångsavgifter,
som skola erläggas vid höjning av pensionsunderlag for sjukskoterskebefattning
med redan vunnen delaktighet i pensionsanstalten. En revision
av bestämmelserna i nyssberörda kungörelse nr 167/1920 synes i anslutning
härtill snarast möjligt böra komma till stånd.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott haller före, att statsverket
borde genom att åtaga sig engångskostnaderna för samtliga sjuksköterskor
söka åstadkomma över hela riket likartade pensionsförhållanden. En liknande
åsikt har framförts av Hallands läns landsting och Västerbottens låns
landstings förvaltningsutskott, som emellertid påyrka, att staten skulle påtaga
sig jämväl den av pensionsanstalten föreslagna årliga avgiften för huvudmännen.
Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott uttalar, att
landstingen redan nu äro hårt belastade med utgifter för sjukvårdsväsendet
och att därför de förhöjda kostnaderna för pensionsavgifter i största utsträckning
borde, i vad de avses skola drabba huvudmannen, ersättas av statsmedel.
örebro läns landstings förvaltningsutskott anser det kunna ifrågasättas,
huruvida icke någon del, exempelvis hälften, av den pensionskostnad, som
enligt pensionsanstaltens förslag skulle påvila huvudmannen, borde övertagas
av staten. Möjligen skulle även befattningshavarens egen andel kunna något
höjas. Genom sådana jämkningar skulle vinnas vad som borde eftersträvas,
nämligen allmän anslutning till en omreglering. Denna skulle ytterligare påskyndas,
örn dessutom, såsom förvaltningsutskottet ville ifrågasätta, staten
kunde för befattningar, som anmälas till omreglering inom viss tid, träda
emellan med nedsättning i de eljest ganska dryga retroaktivavgifterna.
Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, vad distriktssköterskorna
angår, att dessa efter omorganisationen av distriktssköterskeväsendet
komme att till väsentlig del avlönas med statsmedel och att det
därför syntes skäligt, att staten påtoge sig en större del av ansvaret för deras
pensionering än vad i pensionsanstaltens förslag förutsättes.
Stadsfullmäktige i Norrköping uttala, att — även om staten bort kunna
skänka sin medverkan vid finansierandet av kostnaderna pensionsanstaltens
förslag borde kunna tagas till utgångspunkt för vidare överväganden från
huvudmännens sida.
Svenska landstingsförbundets styrelse slutligen anför, att det med hänsyn
till det stora statliga inflytandet å distriktsvården vore motiverat, att staten
åtoge sig åtminstone hälften av den årliga avgift, ungefär 82 kronor, som enligt
pensionsanstaltens förslag skulle komma pa huvudmännens, landstingens,
lott. I övrigt göres ingen erinran mot den föreslagna kostnadsfördelningen.
Beträffande behovet av en förbättring av pensionerna för de i statens pen- Departementssionsanstalt
delaktiga sjuksköterskorna har pensionsanstaltens uppfattning, cAe/Vm.
som sammanfaller med vad 1935 års riksdags bankoutskott uttalat, icke mött
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
gensägelse i något av de över anstaltens förslag avgivna utlåtandena. Även
jag anser det påkallat, att en pensionsförbättring för sjuksköterskorna kommer
till stånd. Det förslag i detta hänseende, som pensionsanstalten efter en
omfattande utredning framlagt och som i huvudsak tillstyrkts av det stora
flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar, finner jag vara i allt väsentligt
väl avvägt och alltså ägnat att läggas till grund för åtgärder i ämnet.
I fråga om förslagets olika detaljer samt vissa däremot framställda erinringar
får jag anföra följande.
I likhet med pensionsanstalten anser jag mig ej kunna tillstyrka, att en
höjning av pensionsunderlagen göres obligatorisk beträffande andra befattningshavare
än de statsanställda med författningsreglerad avlöning (huvudsakligen
försvarsväsendets sjuksköterskor) och de med bidrag av staten avlönade
(distriktssköterskorna). Ett allmänt genomförande av höjningen är
givetvis eftersträvansvärt, men det synes ej böra ifrågakomma alt för vinnande
av detta syfte tvinga huvudmän för sköterskor, till vilkas avlöning staten
ej bidrager, att bereda högre pensioner och att påtaga sig härför erforderliga
avgifter.
I fråga om den ökade pensionsförmån, som skulle tillkomma sjuksköterskorna,
innebär pensionsanstaltens förslag, att pensionsunderlaget skulle liksom
hittills för alla sköterskebefattningar fastställas till ett och samma belopp
samt att detta belopp skulle bestämmas till 1,560 kronor. Till den höjda
pensionen skulle liksom hittills komma dyrtidstillägg, men andra tilläggsförmåner
skulle ej vidare utgå. Då pensionsunderlaget för närvarande utgör
1,000 kronor, vartill komma pensionsförhöjning och, för statligt anställda
sköterskor, pensionstillägg med sådana belopp att bruttoförmånerna vid hel
pension utgöra 1,380 kronor för statliga och 1,176 kronor för övriga sköterskor,
skulle enligt förslaget den effektiva ökningen av pensionsförmånerna
utgöra 180 kronor för statlig och 384 kronor för annan sköterska. Vid denna
jämförelse har bortsetts från dyrtidstillägg.
Pensionsanstaltens förslag örn bibehållande av enhetlighet med avseende
å pensionsunderlaget för sjuksköterskorna har i flertalet utlåtanden lämnats
utan erinran, och där ändring av förslaget i detta hänseende ifrågasatts, har
detta i allmänhet skett under samtidigt betonande av svårigheterna för önskemålets
tillgodoseende. För egen del finner jag pensionsanstaltens ståndpunkt
i denna del vara välbetänkt. Den av staten anordnade pensioneringen för
personal utom statens tjänst bör, bland annat för att icke bliva administrativt
för betungande, läggas efter någorlunda enkla linjer, och ett alltför noggrant
avvägande av pensionerna efter löneförmånerna bör helst undvikas,
särskilt i fall där olikheten i löneställning mera är beroende av skilda huvudmäns
olikartade lönepolitik än av skiljaktigheter i befattningshavarnas tjänståligganden.
Visserligen kan det ej förnekas, att bland de av sjuksköterskor
innehavda befattningarna finnas sådana, för vilka ett särskilt, högre pensionsunderlag
kunde vara befogat, men i stort sett torde förhållandena inom
kåren såväl beträffande utbildning som tjänståligganden vara så ensartade,
att i den centralt ordnade pensioneringen ett enhetligt pensionsunderlag kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
25
väl försvaras. AU märka är vidare, att för befattningshavare i mera
utpräglad ledarställning redan nu finnes viss möjlighet att genom befattningarnas
reglering såsom husmoderstjänster få underlagen mera indi
viduellt avvägda. Under sådana omständigheter anser jag ett realiserande
av pensionsanstaltens alternativt framförda, i vissa utlåtanden förordade
tanke om införande av ett särskilt pensionsunderlag för specialsköterskor i
löneställning mellan avdelningssköterska och husmoder för närvarande ej
vara påkallat. Skulle längre fram utvecklingen beträffande utbildnings- och
löneförhållanden gå i sådan riktning, att en viss differentiering av pensionsunderlagen
skulle anses erforderlig, lärer frågan få upptagas till ny behandling.
Det föreslagna pensionsunderlagets belopp finner jag under förhandenvarande
omständigheter vara lämpligt avvägt. Jag vill alltså icke tillstyrka
vare sig ifrågasatt sänkning eller begärd höjning av detsamma. Till förslaget
att för erhållande av detta pensionsunderlag skulle fordras, att vederbörande
befattning regleras med en kontant slutavlöning av minst 1,500 kronor samt
fritt vivre eller kontant ersättning därför kan jag giva min anslutning.
Jämväl i fråga om ordningen för höjningens genomförande och övergångsanordningarna
därvid biträder jag pensionsanstaltens förslag. Höjningen
bör sålunda för statligt anställda sköterskor med författningsreglerad
avlöning träda i tillämpning omedelbart med ikraftträdandet av erforderliga
bestämmelser i ämnet, och för distriktssköterskorna bör den bliva gällande
i den mån befattningarna inordnas i den nya distriktsvårdsorganisationen.
För övriga sköterskor bör höjningen tillämpas först i den mån vederbörande
huvudmän verkställa erforderlig omreglering av befattningarna. Pensionsanstaltens
förslag örn möjlighet för nuvarande befattningshavare av sistnämnda
kategori att, utan erläggande av engångsavgift för tilländalupen
tjänstetid, erhålla den pensionsförbättring, som svarar mot det högre underlagets
och de högre årsavgifternas tillämpning endast under den till pensioneringen
återstående tjänstetiden, finner jag innebära en värdefull anordning,
ägnad att underlätta ett genomförande av den förbättrade pensioneringen.
Från ett par håll har påyrkats, att höjning av pensionsunderlaget skulle
kunna erhållas för allenast en del av de hos vederbörande huvudman befintliga
befattningarna. Något dylikt anser jag mig icke kunna förorda, då detta
skulle dels komma i strid med den förut berörda principen örn enhetligt
pensionsunderlag, dels ock i övrigt i tillämpningen otvivelaktigt medföra
olämpliga konsekvenser.
Vad slutligen angår frågan örn bestridandet av kostnaden för pensionsförbättringen,
har pensionsanstalten härutinnan i princip intagit den ståndpunkten,
att staten ej bör öka sitt nuvarande bidrag till sjuksköterskepensioneringen
och att således hela den del av kostnaden, som ej täckes av ökade avgifter
för befattningshavarna, bör bäras av huvudmännen. Detta syfte skulle
enligt förslaget vinnas genom att huvudmännen, som nu äro befriade från
årsavgift för sjuksköterska, pålades en årlig avgift av 51/4 procent av hela
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
tjänstepensionsunderlaget, varjämte i de fall, där pensionen önskas bestämd
som örn jämväl under föregående tid gällt det nya pensionsunderlaget, från
huvudmännen skulle uttagas full engångsavgift härför.
Från nämnda principiella ståndpunkt göres i pensionsanstaltens förslag
avsteg i huvudsak allenast såtillvida, att beträffande distriktssköterskor engångskostnaderna
— men ej de framtida årliga avgifterna — föreslås skola
bestridas av staten, i den mån dessa kostnader ej täckas genom sedvanliga
bidrag från befattningshavarna. Vidare skulle enligt förslaget staten få bära
en viss del av engångskostnaderna för sjuksköterskor i allmänhet, detta på
grund därav att de för pensionsanstalten fastställda försäkringstekniska beräkningsgrunderna
ej äro så avpassade efter nuvarande ränte- och dödlighetsförhållanden,
att de enligt dessa grunder uträknade engångsavgifterna
kunna beräknas helt täcka kostnaderna. Att staten såsom huvudman för
de statligt anställda sköterskorna får bestrida huvudmannens andel i såväl
engångs- som årsavgifter för dessa sköterskor faller av sig självt; att av de
statliga befattningshavarna personligen uttaga retroaktiva avgifter för höjningen
har, i anslutning till hittills tillämpade regler, ej ansetts böra ifrågakomma.
Statskontoret har ifrågasatt, huruvida staten bör deltaga i kostnaderna i
den utsträckning, som pensionsanstaltens förslag sålunda förutsätter. Statskontoret
förordar en mera genomgripande omläggning av avgiftssatserna för
sjuksköterskorna och ifrågasätter vidare, att den kostnad, som kunde drabba
statsverket på grund av att de försäkringstekniska beräkningsgrunderna ej
innebära tillräcklig trygghet, skulle undanröjas genom särskilda bestämmelser
för engångsavgifternas beräkning.
Vad statskontoret i ämnet anfört har jag ej funnit utgöra tillräckligt skäl
för att i dessa avseenden frångå pensionsanstaltens förslag. En omprövning
av kostnadsfördelningen beträffande den pensionering av icke statliga befattningshavare,
som äger runi i statens pensionsanstalt, synes visserligen i
och för sig önskvärd, men en sådan omprövning lärer icke böra avse sjuksköterskekåren
enbart utan bör ske i ett sammanhang i fråga om de i anstalten
delaktiga personalgrupperna i allmänhet. Att nu för sjuksköterskornas
vidkommande avkräva befattningshavarna och huvudmännen en ökning
av årsavgifterna, som skulle täcka mer än vad pensionshöjningen beräknas
kosta, synes icke böra ifrågakomma. Med avseende å befattningshavarnas
bidragsplikt bör för övrigt beaktas, att denna enligt pensionsanstaltens förslag
i realiteten något utvidgats, i det att sköterskorna efter pensionsunderlagens
höjning få erlägga avgift jämväl för den del av pensionen, som motsvaras av
nuvarande avgiftsfria pensionstillägg och pensionsförhöjning. Till statskontorets
motivering för ämbetsverkets förslag på förevarande punkt må jämväl
anmärkas, att det icke torde förhålla sig så, att statens insatser för sjuksköterskepensioneringen
efter genomförandet av anstaltens förslag skulle sträcka
sig längre än statens åtaganden i fråga om dess egna befattningshavare. Vad
angår befattningshavarnas bidrag, få tvärtom — på grund av den utjämning
av pensionsavdragsskalorna, som ägt rum i de statliga pensionsreglementena —
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
27
sådana statliga befattningshavare, vilka intaga samma ställning som de nu
avhandlade^sjuksköterskorna, i mindre grad än de sistnämnda bidraga till sin
pensionering genom löneavdrag. Därjämte är att märka, att enligt anstaltens
förslag huvudmännen skulle påläggas årsavgifter med ungefär samma belopp
som befattningshavarna och att därför statens bidrag till sjuksköterskornas
pensionering procentuellt räknat skulle icke oväsentligt nedgå. Med
avseende slutligen å den försäkringstekniska beräkningen av engångsavgifter
anser jag visserligen önskvärt, att en revision av nu gällande grunder härutinnan
tages under övervägande beträffande anstaltens pensionering i allmänhet,
men jag kan ej finna lämpligt, att för nu ifrågavarande personalgrupp
införas bestämmelser, avvikande från dem som gälla för anstaltens
övriga delägargrupper. Beträffande den kostnad, som på grund av beräkningsgrundernas
beskaffenhet skulle kunna uppstå för staten, må framhållas,
att densamma — liksom övriga av anstalten beräknade engångskostnader
för staten — icke utgör en genast påkommande engångsutgift utan motsvarar
det nuvarande kapitalvärdet av framtida bidrag till pensioner, som bliva
aktuella först efter hand under några årtionden framåt.
I många av de övriga utlåtandena har satts i fråga, att staten skulle, särskilt
beträffande distriktssköterskorna men även för övriga icke statligt anställda
sjuksköterskor, bidraga till kostnaderna för pensionsförbättringen i
vidare mån än pensionsanstalten föreslagit. Någon egentlig eftergift i denna
riktning har jag dock såväl av principiella skäl som av kostnadshänsyn ansett
mig icke kunna förorda. Vad särskilt distriktssköterskorna angår, må
framhållas, att statens bidrag till dessas pensionering även efter införandet
av den föreslagna huvudmansavgiften skulle täcka större andel av den totala
pensionskostnaden än statsbidraget till lönen utgör av hela avlöningen. En
viss mindre jämkning i anstaltens förslag beträffande kostnadsfördelningen
har jag dock ansett mig kunna tillstyrka, nämligen en avrundning nedåt av
huvudmansavgiften från av anstalten föreslagna 51/4 procent till det i kap.
VI av anstaltens reglemente för flertalet huvudmän upptagna procenttalet 5.
Denna jämkning föranleder för staten en ökad kostnad, som torde kunna
uppskattas till omkring 20,000 kronor per år.
Såsom i statens pensionsanstalts utredning framhållits, äro de båda anslag
— det ena avseende ränta å brist i pensionsanstaltens försäkringsfond och
det andra utgörande statens andel i årsavgifterna för i tjänst varande befattningshavare
— från vilka bidrag till bland annat sjuksköterskepensioneringen
tidigare utgått, för närvarande tills vidare indragna. I den mån medel för
pensionsanstaltens verksamhet erfordras utöver inflytande inkomster av huvudmäns
och befattningshavares pensionsavgifter, räntor m. m., bestridas dessa
i stället från ett särskilt förslagsanslag med rubriken »Bidrag till pensioneringskostnaderna
för statens pensionsanstalt», vilket för nu löpande budgetår
upptagits till 1,000,000 kronor. Såsom pensionsanstalten förutsatt, torde
till följd härav särskilda anslagsmedel icke för närvarande behöva anvisas
för täckande av den kostnad, som uppkommer genom höjning av sjuksköterskornas
pensionsunderlag och som med tidigare anordning beträffande li
-
28
Kungl. Majlis proposition nr 142.
nansieringen av pensionsanstaltens verksamhet borde hava bestritts från
förstnämnda båda anslag.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut
i ärendet, vidtaga de författningsändringar, som må erfordras för genomförande
av vad här förordats. Ändringarna synas böra träda i kraft den 1 juli
1936.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig här förordade grunder, utfärda bestämmelser
i fråga om förbättrad pension för sjuksköterskor med
delaktighet i statens pensionsanstalt.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bernt Nilsson.
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
29
Bilaga 1.
Utkast
till
kungörelse om ändring i vissa delar av reglementet den 31 december 1919
(nr 878) för statens pensionsanstalt.
Kungl. Majit har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott
förordna, dels att § 61 och § 68 mom. 2 i reglementet den 31 december 1919
(nr 878) för statens pensionsanstalt skola erhålla följande ändrade lydelse,
dels ock att i övergångsstadgandena till kap. VI av nämnda reglemente skall
införas ett nytt moment av nedan angiven lydelse:
KAP. VI.
§ 61.
Tjänstepensionsunderlaget utgör för befattning, som avses i § 60 mom. 1
a)-—c), 6,000 kronor, för sjuksköterskebefattning 1,560 kronor och för distriktsbarnmorskebefattning
1,000 kronor.
För annan---som avses i § 60 mom. f), högst till 1,000 kronor. Om
avlöningen---till befattningshavaren.
§ 68.
2. Huvudman för —-- 4 72 % av tjänstepensionsunderlaget. Huvud
man
för sjuksköterska erlägger en årlig avgift av 5 74 %> av tjänstepensionsunderlaget.
Huvudman för annan befattningshavare än nu sagts erlägger
en årlig avgift av 5 °/o av tjänstepensionsunderlaget, dock att ingen avgift
erlägges för barnmorska.
övergångsstadganden.
11. I fråga om distriktssköterskebefattning, för vilken statsbidrag utgår
jämlikt kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående statsbidrag till avlöning
åt distriktssköterskor, samt i övrigt i fråga örn andra sjuksköterskebefattningar
än dem, för vilka staten är huvudman och minimiårsavlöning
finnes fastställd i författning, skall gälla, att om huvudmannen före den 1
juli 1936 erhållit pensionsrätt för sådan befattning, må för denna samt för
senare tillkommande sådana befattningar hos huvudmannen tillsvidare gälla
ett tjänstepensionsunderlag av 1,000 kronor. Huvudmannen skall härvid
vara befriad från att erlägga årlig pensionsavgift enligt § 68 mom. 2. Efter
ansökan av huvudmannen må pensionsanstalten dock kunna medgiva, att för
de hos huvudmannen befintliga sjuksköterskebefattningarna, utom distrikts
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
sköterskebefattningar, skall gälla ett tjänstepensionsunderlag av 1,560 kronor,
därest härför erforderlig omreglering av befattningarna enligt § 5 genomföres
av huvudmannen.
Engångsavgift enligt § 9 mom. 4 skall ej fordras, för att förhöjt pensionsunderlag
skall med avseende å föregående tjänstår bliva gällande för innehavare
av sjuksköterskebefattning, för vilken staten är huvudman. För annan
sjuksköterskebefattning skall sådan avgift, beräknad som örn tjänstepensionsunderlaget
förhöjts från 1,176 kronor till 1,560 kronor, erläggas allenast
i den mån huvudmannen önskar tillförsäkra befattningshavaren rätt
att räkna tjänstår efter det högre pensionsunderlaget jämväl för tid före underlagets
höjning. För att för första innehavaren av distriktssköterskebefattning
med tjänstepensionsunderlaget 1,560 kronor detta underlag skall bliva
gällande jämväl med avseende å föregående tjänstår skall dock påföras
engångsavgift allenast med det belopp, för vilket huvudmannen enligt § 9
mom. 2 äger att uttaga ersättning genom löneavdrag av befattningshavaren.
Den sjuksköterska tillkommande tjänstepensionen skall alltid beräknas försäkringstekniskt,
om tjänstepensionsunderlaget å 1,560 kronor gäller allenast
för en del av tjänstetiden. Vid beräkning av sjuksköterska tillkommande
tjänstepension, å vilken ej kan utgå pensionsförhöjning jämlikt kungörelsen
den 18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer, skall för
tid, för vilken gäller tjänstepensionsunderlaget å 1,000 kronor, antagas, att
underlaget varit 1,176 kronor.
Bilaga 2.
Utkast
till
kungörelse angående ändrad lydelse av kungörelsen den 30 april 1920 (nr 236)
angående villkor för godkännande av reglering utav vissa i reglementet för
statens pcnsionsanstalt den 31 december 1919 (nr 878) avsedda sjuksköterske-,
föreståndarinne- och husmodersbefattningar.
Kungl. Majit har funnit gott förordna, att till kungörelsen den 30 april
1920 (nr 236) angående villkor för godkännande av reglering utav vissa i
reglementet för statens pensionsanstalt den 31 december 1919 (nr 878) avsedda
sjuksköterske-, föreståndarinne- och husmodersbefattningar skall fogas
ett nytt stycke av följande lydelse:
För godkännande av reglering utav sjuksköterskebefattning, för vilken
skall gälla 1,560 kronors tjänstepensionsunderlag, skall härjämte fordras, att
befattningen är förenad med dels kontant slutavlöning av minst 1,500 kronor,
dels ock naturaförmåner, bestående av kost, bostad med bränsle och lyse samt
tvätt, eller ock ersättning för dessa naturaförmåner efter ortens pris.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.
31
Bilaga 3.
Utkast
till
kungörelse om ändrad lydelse av § 2 kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360)
angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl.
pensionärer.
Kungl. Majit har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott
förordna, att § 2 kungörelsen den 15 juni 1922 angående pensionstillägg åt
vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer skall hava den
ändrade lydelse, som av det följande framgår:
§ 2.
Från åtnjutande av pensionstillägg undantagas:
avskedade båtsmän---krigsmanshuskassas understödstagare,
f. d. befattningshavare---statens tjänst,
f. d. befattningshavare — — — motsvarande befattning,
f. d. tjänstemän---statens tjänst,
f. d. befattningshavare---särskilt lämnats,
f. d. sjuksköterskor, som pensionerats enligt reglementet den 31 december
1919 (nr 878) för statens pensionsanstalt och som fått sin pension beräknad
med tillämpning av ett tjänstepensionsunderlag av 1,560 kronor.