Kungl. Majlis proposition nr 14-

1

Nr 14.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark; given
Stockholms slott den 20 december 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
december 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikations-,
ecklesiastik- och handelsdepartementen anför chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sköld:

I skrivelse den 16 februari 1935, nr 35, har riksdagen anmält, att riksdagen
bifallit vad Kungl. Majit i proposition den 31 december 1934, nr 13, föreslagit
angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller
upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. Riksdagens
sålunda meddelade beslut — vilket innefattar bemyndigande att i de avsedda
fallen utan riksdagens börande på vissa villkor giva förordnande i sagda
ämnen — har Kungl. Majit i cirkulär den 15 mars 1935 (nr 56) meddelat de
centrala förvaltningsmyndigheter, vilka äga vård och inseende över kronan
tillhörig fast egendom, till kännedom.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 14.

1

Kunni. Mcij.ts proposition nr 14-

Dylikt bemyndigande har av riksdagen meddelats under en följd av år
tor ett år i sänder. Det genom 1935 års riksdags beslut givna bemyndigandet
gäller för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936. Liknande bemyndigande torde
nu böra äskas för ytterligare ett års tid.

I detta sammanhang torde böra tagas under övervägande en i samband
med den år 1934 beslutade nya väglagstiftningen uppkommen fråga örn viss
utvidgning av bemyndigandets innehåll. Härutinnan må anföras följande.

Enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation kan annan än kronan tillhörig
fastighet eller särskild rätt därtill tagas i anspråk genom expropriation för
bland annat allmän väg på landet eller i stad. Förut omförmälda, av riksdagen
lämnade bemyndigande innebär bland annat att —- då för ändamål, för vars
tillgodoseende enligt gällande lag annan än kronan kan förpliktas att efter
expropriation avstå fastighet eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt,
erfordras att kronan tillhörig mark tages i anspråk — förordnande örn avstående
av marken eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till
densamma må, utan riksdagens särskilda hörande, meddelas i vissa fall av
Kungl. Majit och i övriga fall av den centrala förvaltningsmyndighet, under
vars vård och inseende fastigheten står. De Kungl. Maj:ts avgörande förbehållna
fallen äro, såvitt här är av intresse, sådana, där jordområde, som
skall avstås eller vartill särskild rätt skall upplåtas, är bebyggt eller överstiger
fem hektar eller i värde uppgår till mer än tvåtusen kronor. Vidare
gäller enligt ifrågavarande bemyndigande alt för mark eller särskild rätt,
som sålunda avstås eller upplåtes, lösen eller ersättning skall som regel utgå
på sätt i lagen om expropriation är föreskrivet. Såsom undantag härifrån
stadgas bland annat, att, där fråga är örn anläggande eller f ö r ä n dr
i n g av allmän väg, medgivande må, örn så prövas lämpligt, lämnas dels,
därtill att mark, som står under kronans omedelbara disposition eller tillhör
någon av de under bruk eller bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar
eller någon av de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade
kronoegendomar, vilka icke upplåtits till stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond,
må avstås eller upplåtas utan annan ersättning till kronan
än att, därest och i den mån å marken växande skog ingår i överlåtelsen
och det icke finnes skäligt annorlunda medgiva, ersättning för sådan skog
skall utgå efter vederbörande myndighets bestämmande, dels ock därtill att
för företaget må kostnadsfritt begagnas å kronans ägor belägna kalk- och
stenbrott samt grustäkter, som kunna vara disponibla.

Något stadgande, motsvarande det sist angivna, beträffande underhåll
av väg innehåller bemyndigandet ej. Bestämmelser i sådant hänseende äro
emellertid för närvarande meddelade i annat sammanhang. Sålunda stadgas
i 33 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, att å kronans allmänning må sand, grus eller
sten till vägs underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjänstemans
anvisning. Vidare har efter riksdagens börande (1905: prop. nr 22;
R. skr. nr 127) genom kungörelse den 2 juni 1905 (nr 34 s. 17) angående
rättighet till hämtning av väglagningsämnen från kronans jordbruksdomä -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr liner
förordnats, att väghållningsskyldig skall vara berättigad att, där domänstyrelsen
prövar sådant kunna ske utan olägenhet för dylik egendom, för
allmän vägs underhåll å egendomens mark taga sand, grus eller sten samt
att någon ersättning för väglagningsämnenas värde därvid ej må beräknas.
Ifrågavarande förordnande har beaktats i förordningen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, 4 §

1 mom. fjärde stycket och 5 §. däri stadgats, att vid upplåtelse av sand-,
grus- eller stenlag nödig hänsyn skall tagas till den rätt att å egendomens
mark taga sand, grus eller sten, som må tillkomma väghållningsskyldig.

Genom lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar, som träder i kraft den 1
januari 1937, upphäves 1891 års lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet. I 1934 års lag har någon bestämmelse, motsvarande nyss angivna
stadgande i 33 § av 1891 års lag, icke upptagits.

I det betänkande av 1929 års vägsakkunniga (stat. off. utr. 1932: 21), som
ligger till grund för 1934 års lag, anfördes beträffande förevarande spörsmål
(sid. 92), att de sakkunniga ansåge, att det medgivande av riksdagen,
som enligt vedertagen ordning årligen utverkades för Kungl. Majit eller central
förvaltningsmyndighet att för vissa ändamål, däribland anläggande eller
förändring av allmän väg, avstå kronan tillhörig mark eller upplåta nyttjanderätt
eller servitutsrätt till densamma, lämpligen borde sa utvidgas, att
därigenom bereddes möjlighet för väghållare att även till vägs underhåll erhålla
grus eller andra ämnen från kronan tillhörig mark; under sådana
förhållanden hade någon bestämmelse härutinnan ej av de sakkunniga
upptagits i lagförslaget.

I yttrande över de vägsakkunnigas förslag erinrade domänstyrelsen, att
man beträffande all offentlig verksamhet numera eftersträvade att låta inkomst-
och utgiftsposter framträda renodlade. Vad de sakkunniga anfört
angående hämtning av väghållningsämnen å kronans mark stöde däremot
främmande för den affärsmässighet, vilken vore en nödvändig förutsättning
för såväl enskild som statlig förvaltning. Styrelsen åberopade följande avstyrelsen
i skrivelse den 5 februari 1929 gjorda uttalande i samband med
hemställan, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för ändring av gällande
författningar därhän, att domänfondens fastigheter i fråga om skyldighet
att avstå sand, grus eller sten till allmän vägs underhåll bleve likställda med
enskilda fastigheter:

Genom de mångfaldiga arbetena å våra vägars förbättring, som blivit en
följd av den alltmera stegrade trafiken å desamma, bade den avgiftsfria
hämtningen av väglagningsämnen å kronans fastigheter tagit en allt större
omfattning.

Fråga hade uppstått att med hänsyn till de värden, det har gadde tor domänverket,
rättigheten till avgiftsfritt förfogande för det allmänna vägunderhållet
av väglagningsämnen borde upphöra. _

Erfarenheten hade ock givit vid handen, att grustag, som upplätes å jordbruksdomän,
ej sköttes i överensstämmelse med de föreskrifter, som meddelades.
och i varje fall ej omhänderhades på det för grustäktens bästa ut -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-

nyttjande lämpligaste sättet, trots att av styrelsen vid medgivande av grustäkt
å jordbruksdomän detaljerade bestämmelser lämnades örn vad vid
grushämtning vore att iakttaga rörande grustagets skötsel.

Det hade även visat sig, att grushämtningen å kronoparkerna, vilken med
avseende å det bortförda grusets värde hade den ojämförligt största betydelsen,
i regel skedde på ett mindre tillfredsställande sätt. Till väglagningsämnen
ej tjänligt material forslades icke undan och grustagningen skedde
planlöst inom det utstakade området på de ställen, där gruset med minsta
besvär kunde åtkommas. Stora delar av grustagen bleve så att säga endast
skummade, under det att dugliga väglagningsämnen funnes på djupet. Även
i andia avseenden medförde grushämtningen å kronans fastigheter avsevärda
olägenheter bland annat genom den skada, som uppstode å växande
skog.

Det syntes ock med fog kunna ifrågasättas, huruvida ett fortsatt avgiftsfritt
upplåtande av rätt till väglagningsämnen av den art, varom här vore
fråga, kunde vara förenligt med domänverkets ställning såsom affärsdrivande
verk. Genom det sätt, varpå ifrågavarande stadgande av de väghållningsskyldiga
numera utnyttjades, berövades domänfonden årligen
tillgångar av icke ringa betydenhet. De väghållningsskyldiga erhölle i själva
verket indirekt anslag av staten, utan att domänfonden erhölle någon
motsvarande gottgörelse.

Alla skäl talade därför enligt styrelsens mening för upphörandet av de
vaghållningsskyldigas ifrågavarande rätt. Därest åt väghållarna skulle lämnas
särskilda bidrag, borde detta ske i annan ordning, därvid styrelsen tilläte
sig erinra om de bidrag, som väghållningsdistrikten erhölle av bilskattemedlen.

Slutligen finge styrelsen framhålla, att någon motsvarande rätt som den
nu ifrågavarande icke tillkomme de väghållningsskyldiga beträffande de
ecklesiastika fastigheterna.

Domänstyrelsen erinrade vidare, att liknande synpunkter som de av styrelsen
i förenämnda skrivelse framhållna gjorts gällande av, bland andra,
socialiseringsnämnden i dess år 1930 avlämnade utredning och förslag rörande
domänverkets omfattning, uppgifter och organisation ävensom de sakkunniga
för avgivande av förslag till ändrade grunder för domänverkets bokföring.

Vid den anmälan av ärendet inför Kungl. Majit den 17 november 1933,
som föregick propositionen nr 21 till 1934 års riksdag med förslag till lag
om allmänna vägar m. m. anförde chefen för kommunikationsdepartementet
(sid. 145 i propositionen), att han beträffande frågan om hämtning av
väghållningsämnen å kronan tillhörig mark vore ense med de sakkunniga
därutinnan, att väglagen icke borde innehålla några bestämmelser i ämnet.
Emellertid borde Kungl. Majit eller av Kungl. Majit utsedd myndighet äga
möjlighet att, där så utan olägenhet kunde ske, upplåta rätt för väghållare
att till vägs saväl byggande som underhall taga dylika ämnen å kronomark.
I överensstämmelse härmed syntes pa sätt de sakkunniga föreslagit en utvidgning
böra äga rum av förenämnda bemyndigande för Kungl. Majit
eller central förvaltningsmyndighet att för vissa ändamål avstå kronan tillhörig
mark eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma, och

5

Kungl. Majds proposition nr 14-

borde i samband därmed avgöras frågan huruvida ersättning tor väghållningsämnena
skulle lämnas.

Riksdagen gjorde ej erinran mot vad sålunda anförts (skr. nr 225).

Rättigheten att kostnadsfritt för underhåll av allmän väg taga sand, grus Departementseller
sten å kronomark är av mycket olika värde i olika trakter, beroende pa
tillgången därstädes av dylika väglagningsämnen. På sina håll medför sålunda
rättigheten en kanske betydande lättnad i väghållningsbesväret, utan
att skattetrycket även med bortseende från förevarande förmån är särskilt
tyngande, medan den inom andra distrikt med mahända högre vägskatt
är till ingen eller ringa nytta. Riktigast synes vara att väghållningsdistrikten
bliva jämställda i förevarande hänseende och att alltså förmånen i fråga
bringas att helt upphöra. Även de skäl domänstyrelsen anfört torde tala
härför. Jag förordar således, att någon bestämmelse, motsvarande stadgandet
i 33 § första stycket av 1891 års lag ej vidare meddelas och att i överensstämmelse
härmed 1905 ax*s kungörelse förklaras skola upphöra att gälla
från och med den 1 januari 1937, då 1934 års väglagstiftning träder i kraft.

Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att, därest erinran fran riksdagens sida
ej möter, meddela beslut i sistnämnda avseende.

Det bemyndigande från riksdagen, som Kungl. Majit årligen plägar utverka
och vilket enligt vad jag tidigare anfört nu torde böra förlängas, lärer
redan med nuvarande lydelse få anses innefatta rätt för Kungl. Majit respektive
den centrala förvaltningsmyndighet, under vars vård och inseende vederbörande
kronofastighet står, att för väghållningsändamål medgiva sand-,
grus- eller stentäkt från fastigheten mot ersättning. Med den ståndpunkt,
jag nyss intagit, skulle någon ändring härutinnan salunda icke erfordras.

Erinras må härvid, att, såvitt angår kronofastiglieter under domänstyrelsens
förvaltning, styrelsen jämväl i annan ordning tillagts befogenhet att i den
mån så prövas lämpligt mot ersättning upplåta bland andra sådana rättigheter,
varom här är fråga, nämligen genom förordningen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom och förordningen
den 10 maj 1935 (nr 157) angående grunder för förvaltningen av
vissa kronoskogar.

Ur synpunkter, liknande dem jag framhållit till stöd för yrkandet om upphävande
av rätten till kostnadsfritt begagnande av kronans grus-, sand- eller
stenlag för vägunderhåll, kunde ifrågasättas att borttaga jämväl den möjlighet
att utan ersättning erhålla mark m. m. för väganläggning eller vägförändring,
som förenämnda bemyndigande nu lämnar. Emellertid anser jag
mig ej kunna föreslå en dylik långt gående ändring i hittillsvarande praxis
på detta område. Skäl kunna tala för att i exempelvis sådant fall då enskilda
jordägare funnit eller skulle hava funnit ett vägföretag vara av den
betydelse, att de själva gratis eller lill nedsatt pris ställt mark eller byggnadsämnen
till förfogande, jämväl kronan bidrager på likartat sätt. Men
även andra fall kunna tänkas förekomma, då det med hänsyn till förhållandena
kan finnas önskligt och rimligt, att kronan salunda medverkar till

” Kungl. Maj.ts proposition nr 14

företaget. Jag tillstyrker alltså, att där med hänsyn till särskilda omständigheter
sa prövas skäligt kostnadsfri upplåtelse för anläggande eller förändring
av väg må kunna medgivas även i fortsättningen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937

dels medgiva, att, då för ändamål, för vars tillgodoseende
enligt gällande lag annan än kronan kan förpliktas att efter
expropriation avstå fastighet eller upplåta nyttjanderätt eller
servitutsrätt därtill, erfordras, att kronan tillhörig mark tages
i anspråk, förordnande om avstående av marken eller
upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma
må, utan riksdagens hörande i varje särskilt fall, meddelas:

a) av Kungl. Maj :t, där fråga är om avstående eller upplåtande
av mark för järnväg eller elektrisk anläggning eller
där jordområde, som skall avstås eller vartill särskild rätt
skall upplåtas, är bebyggt eller överstiger fem hektar eller i
värde uppgår till mer än tvåtusen kronor; samt

b) i övriga fall av den centrala förvaltningsmyndighet, under
vars vård och inseende fastigheten står;

dels ock besluta:

1) att för mark eller särskild rätt, som sålunda avstås eller
upplates, lösen eller ersättning skall med nedan angivna undantag
utgå efter ty i lagen örn expropriation är föreskrivet
och till beloppet bestämmas

a) i de fall, då Kungl. Maj:t beslutat örn markens avstående
eller upplåtande, såvitt ej Kungl. Maj:t finner skäligt
förordna om ersättningens bestämmande av sådan nämnd,
som omförmäles i lagen om expropriation, av tre gode män,
av vilka länsstyrelsen i länet och sökanden, var för sig, utse
en och domaren i orten den tredje; Kungl. Maj:t dock obetaget
att, då fråga är allenast om begagnande av mark för
ändamål, som förut nämnts, utan att marken avstås, besluta
om ersättningens bestämmande på sätt Kungl. Maj:t prövar
lämpligt; samt

b) i fråga örn sådan mark eller särskild rätt, om vars avstående
eller upplåtande central förvaltningsmyndighet förordnat,
av samma myndighet;

2) att i fråga örn mark, som är avsedd att användas för
framdragande av elektrisk ledning, utom vad under 1) stadgas
jämväl föreskrifterna i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola
lända till efterrättelse;

3) att, där Kungl. Maj:t lämnat kommun, enskild person

Kungl. Majlis proposition nr 14-

1

eller bolag tillstånd att inom liket anlägga järnväg eller där
fråga är om anläggande eller förändring av allmän väg, medgivande
må, där så med hänsyn till särskilda omständigheter
prövas skäligt, lämnas ej mindre därtill att mark, som står
under kronans omedelbara disposition eller tillhör någon av
de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar
eller någon av de genom domänstyrelsens försorg
utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits till stuterierna
eller Vadstena krigsmanshusfond, må avstås eller
upplåtas utan annan ersättning till kronan än att, därest och
i den mån å marken växande skog ingår i överlåtelsen och
det icke finnes skäligt annorlunda medgiva, ersättning för sådan
skog skall utgå efter vederbörande myndighets bestämmande;
än även därtill att för företaget i fråga må kostnadsfritt
begagnas sådana å kronans ägor belägna kalk- och stenbrott
samt grustäkter, som kunna vara disponibla; samt

4) att vad sålunda stadgats icke har avseende å de fall, då
rätt eller plikt att lösa kronan tillhörig mark följer av bestämmelse
i allmän lag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Ros.