Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

1

Nr 138.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till lantmäteristgrelsen
m. m.; given Stockholms slott den 6
mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 138.

t

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet samt chefen för finansdepartementet
:

Vid anmälan den 3 januari 1936 av de frågor, som tillhöra regleringen
för budgetåret 1936/1937 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel,
anförde jag, på sätt det vid 1936 års statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för sagda dag utvisar, beträffande
frågan örn anslag för budgetåret 1936/1937 till lantmäteristyrelsen (punkterna
171 och 172), att inom justitie- och jordbruksdepartementen pågått utredning
av frågan om ordnandet av överinseendet över städernas och de stadsliknande
samhällenas jorddelning, mätningsväsen och fastighetsregistrering
samt att förslag därvid framkommit att överinseendet över berörda verksamhetsområden
skulle förläggas till lantmäteristyrelsen. Jag framhöll, att
härigenom dels fastighetsregisterkommissionens verksamhet, dels vissa arbetsuppgifter,
som för närvarande tillkomme kammarkollegiet och länsstyrelserna
beträffande jordregistret, skulle överflyttas till lantmäteristyrelsen. För
förslagets genomförande skulle därför erfordras viss förstärkning av arbetskrafterna
vid lantmäteristyrelsen.

I enlighet med av mig gjord hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att
i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd,
för budgetåret 1936/1937 beräkna anslagen för ifrågavarande ändamål så -

lunda:

Lantmäteristyrelsen:

Avlöningar, förslagsanslag ............................ kronor 261,200

Omkostnader, förslagsanslag .......................... » 82,500.

Vidare har på mitt förslag i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
(punkt 182) i avbidan på den proposition i ämnet, som kan varda riksdagen
förelagd, till Bidrag till städer och vissa andra samhällen för upprättande
av fastighetsregister m. m. för budgetåret 1936/1937 beräknats ett förslagsanslag
av 15,000 kronor.

Jag anhåller nu att få ånyo anmäla dessa anslagsfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

3

1. Inledning.

Inledningsvis vill jag först något beröra den nuvarande organisationen av
tillsynen över jorddelning, mätningsväsen och fastighetsregistrering såväl
på landet som i stad.

Den för lantmäteristyrelsen med underlydande befattningshavare och anstalter
utfärdade instruktionen (lantmäteriinstruktionen) den 11 november
1927 (nr 407) innehåller bestämmelser i bland annat följande hänseenden.

Lantmäteristyrelsen åligger att, i enlighet med instruktionen samt i lag och
särskilda författningar givna föreskrifter, utöva tillsyn dels över jorddelningsväsendet
och övriga grenar av rikets lantmäteriväsen till den del tillsyn däröver
ej tillkommer annan ämbetsmyndighet, dels över arbetet med uppläggande
och förande av jordregister, dels ock över statens reproduktionsanstalt. Det
åligger styrelsen vidare att på begäran av domstol eller administrativ myndighet
verkställa utredning och meddela utlåtande samt lämna råd och upp
lysningar i frågor, som ligga inom området för styrelsens verksamhet; dock att
styrelsen, där begäran gjorts av underdomstol eller administrativ myndighet,
äger uppdraga åt vederbörande överlantmätare eller åt befattningshavare
inom styrelsen att besvara framställningen.

Styrelsen utgöres av en generaldirektör och chef samt såsom ledamöter tre
byråchefer. Byråcheferna förestå var sin byrå, nämligen administrativa byrån,
lantmäteribyrån och utredningsbyrån. Å de särskilda byråerna inom
lantmäteristyrelsen skola i allmänhet handläggas följande ärenden:

å administrativa byrån: ärenden angående utfärdande, ändrande eller upphävande
av allmän författning, ärenden angående styrelsens och underlydande
staters organisation, personal och ekonomi samt ärenden angående till styrelsens
disposition ställda medel, allt i den mån ej i instruktionen annorlunda
angives;

å lantmäteribyrån: ärenden angående styrelsens uppsikt över jorddelningsväsendet,
övriga ärenden av lantmäteriteknisk natur, ärenden rörande fastighetsregister
ävensom ärenden angående statsbidrag till lantmäteriförrättningar; å

utredningsbyrån: ärenden angående utredningar och utlåtanden, som begärts
av offentlig myndighet.

övriga ärenden handläggas å administrativa byrån i den mån generaldirektören
ej för visst ärende eller viss grupp av ärenden annorlunda bestämmer.

Beträffande särskilt handläggningen inom lantmäteristyrelsen av ärenden
rörande städer och stadsliknande samhällen stadgas i arbetsordningen för
styrelsen bland annat följande.

Å de olika byråerna skola i byråchefs ställe följande ärenden handläggas
och föredragas:

Av byrådirektören å lantmäteribyrån:

1) ärenden angående städer och stadsliknande samhällen, bland vilka här
särskilt angivas uppgifter enligt 1 § i fastighetsregisterförordningen, ärenden
rörande mätningsmannakompetens, statistiken rörande mätningsverksamheten
i städer och stadsliknande samhällen, ärenden rörande taxa å mätningsarbeten
inom samhälle, som här avses, och ärenden rörande de registerkartor,
som förvaras hos styrelsen;

4

Kungl. Majlis proposition nr 138•

2) följande ärenden rörande mätningsteknik, nämligen ärenden angående

a) införskaffande av uppgifter rörande triangelpunkter, lämpliga för anslutning
eller inpassning av nya mätningar,

b) granskning av inkomna planer rörande triangel- och polygonmätningar
och därav föranledda åtgärder,

c) framställning om beräkning av koordinater för triangelpunkter i olika
projektionssystem,

d) förfrågningar rörande lämplig anordning vid planläggning av finmätning
o. d.,

e) införskaffande av uppgifter rörande utgångspunkter för avvägning,

f) handhavande av till styrelsen inkomna kartor och koordinatförteckningar
till utförda triangelmätningar.

Byrådirektören å lantmäteribyrån åligger att föra följande liggare:

1) över städer och samhällen å landet, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, samt områden å den egentliga landsbygden,
för vilka fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller
för vilka jämlikt äldre bestämmelser Konungen förordnat, att stadsplan skall
upprättas, eller meddelat särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande, skolande denna liggare tillika utgöra sådan förteckning
över mätningsmän, varom förmäles i 3 § kungörelsen nr 900/1920,

2) över städer och samhällen, för vilka skola föras fastighetsregister såsom
för stad,

3) över uppgjorda förteckningar över kartor och handlingar, som avses
i 1 § 4) i fastighetsregisterförordningen,

4) över ansökningar om behörighet såsom mätningsman i stad,

Nämnde byrådirektör åligger jämväl att föra förteckning över och omedelbart
efter utgången av varje år vidtaga åtgärd för publicering jämlikt Kungl.
Maj:ts brev den 8 april 1927 av de av Kungl. Maj:t för varje år fastställda
taxor för vissa mätningsarbeten m. m. ävensom att förvara till styrelsen inkommande
registerkartor.

I fråga om tillsynen över städernas och de stadsliknande samhällenas mätning
sväsen återfinnas gällande bestämmelser i kungörelsen den 31 december
1920 (nr 900) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet i rikets städer,
sådan nämnda kungörelse lyder enligt kungörelserna den 22 december 1927
(nr 477) och den 20 november 1931 (nr 373). Enligt nämnda kungörelser
utövas tillsynen över mätningsväsendet inom stad eller samhälle å landet,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, av
byggnadsnämnden. Beträffande förrättningar, som verkställas enligt 6 kap.
lagen om fastighetsbildning i stad, åligger det lantmäteristyrelsen att hava
överinseendet över tillämpningen av samma lag och tillkommer det härvid
styrelsen, bland annat, att utfärda allmänna anvisningar med därtill hörande
modeller och formulär, att på begäran meddela råd och upplysningar, samt
att, örn anledning till anmärkning förekommer, vidtaga de åtgärder, som för
vinnande av rättelse erfordras.

Enligt 7 kap. 14 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad skall arbetet med första uppläggandet av fastighetsregistret stå under

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

5

överinseende av en kommission, benämnd fastighetsregisterkommissionen,
bestående av tre personer, vilka utses av Konungen. Kommissionen har särskilt
att övervaka, att ej arbetet med registerkartans upprättande och registrets
uppläggande fördröjes. Vidare har kommissionen att övervaka registrets
förande intill dess överinseendet över registret övertages av annan myndighet.
Närmare föreskrifter angående kommissionens åligganden och befogenheter
äro angivna i instruktion den 8 mars 1918 (nr 131), sådan denna
lyder enligt kungörelserna den 12 november 1923 (nr 397), den 15 oktober
1926 (nr 434) och den 12 maj 1927 (nr 160). Sedan arbetet med registrets
uppläggande blivit i huvudsak avslutat för rikets städer ävensom övriga
samhällen, för vilka skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser, skall överinseendet från kommissionen övertagas av den
myndighet, som i allmän lag bestämmes.

Den närmare tillsynen å arbetet åligger för varje stad dess magistrat. Berörda
åliggande skall i Stockholm fullgöras av Överståthållarämbetet och för
stad under landsrätt av länsstyrelsen, som äger att erhålla nödigt bistånd
av stadsstyrelsen. Beträffande samhälle å landet, för vilket Konungen förordnat,
att fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser skall
föras, gäller i tillämpliga delar i fråga om tillsynen över fastighetsregisterarbetet
vad för stad under landsrätt är stadgat.

Jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 12 maj 1933 är antalet tjänstemän å ordinarie
stat hos lantmäteristyrelsen bestämt på följande sätt:

Befattning Lönegrad

1 generaldirektör ............................................ A 3

3 byråchefer ................................................ B 30

3 byrådirektörer ............................................ B 26

1 arkivarie ................................................. B 24

2 byråingenjörer ............................................ B 21

1 registrator ................................................ B 21

1 kassör och bokhållare ...................................... B 14

1 arkivbiträde .............................................. B 10

1 förste expeditionsvakt ...................................... B 7

2 kanslibiträden ............................................ B 7

2 expeditionsvakter .......................................... B 5

2 kontorsbiträden ............................................ B 4.

De för lantmäteristyrelsen fastställda staterna för budgetåret 1935/1936
äro av följande utseende:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis. . kronor 141,900

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m.............kronor 60,100

b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslags -

vis

5,400

65,500

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

3. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän:

a) Tillfällig löneförbättring, förslagsvis. . kronor 5,000

b) Provisoriskt dyrortstillägg, förslagsvis » 5,000 kronor 10,000

Summa kronor 217,400.

Omkostnadsstat.

1. Reseersättningar, förslagsvis ........................ kronor 6,000

2. Expenser, förslagsvis ................................ » 72,200

3. Publikationstryck, förslagsvis ........................ » 4,300

4. övriga utgifter: Kostnader vid inspektioner, förslagsvis.. » 2,500

Summa kronor 85,000.

Beträffande avlöningsstaten har föreskrivits, att den under avlöningar till
icke-ordinarie personal upptagna anslagsposten till grundavlöningar m. m.
skall tills vidare från och med budgetåret 1935/1936 disponeras med följande

fördelning:

Personal inom styrelsen .............................. kronor 38,400

» för arkivaliernas hos lantmäteristyrelsen förteckning
och förvaring ........................ » 12,100

» för renovation av kartor för lantmäterikontoren i

länen .................................... » 4,500

» för kopiering av vissa kartor för lantmäterikonto ret

i Vänersborg .......................... » 5,100

Summa kronor 60,100.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1927 och den 21 november 1930
må tillsvidare hos lantmäteristyrelsen anställas högst sju amanuenser. Ersättning
till sådan amanuens må utgå med högst 3,200 kronor för år, under villkor
dock att sammanlagda avlöningen till nämnda sju amanuenser ej överstiger
21,000 kronor.

I samband med omkostnadsstatens fastställande har Kungl. Maj:t den 20
juni 1935 föreskrivit

dels att från anslagsposten till reseersättningar icke må utan Kungl. Maj:ts
medgivande bestridas kostnader för tjänsteresor, omförmälda i 7 och 8 §§
lantmäteriinstruktionen, till högre belopp än 5,000 kronor,

dels att av anslagsposten till expenser må tagas i anspråk följande be -

lopp, nämligen för

bränsle, lyse och vatten, förslagsvis .................... kronor 5,000

övriga expenser, högst ................................ » 67,200,

dels att anslagsposterna publikationstryck och övriga utgifter: kostnader
vid inspektioner icke må utan Kungl. Maj:ts medgivande överskridas.

För fastighetsregisterkommissionens verksamhet finnes för budgetåret
1935/1936 upptaget under andra huvudtiteln ett reservationsanslag å 32,000
kronor (II G 3).

Av nämnda anslag utgår bland annat ersättning till kommissionens leda -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138■ 7

möter, revisionssekreteraren H. A. Sjögren, stadsingeniören i Stockholm O.
Myrberg och byråchefen i lantmäteristyrelsen G. Palm, samt hos kommissionen
anställd extra personal med följande beräknade belopp:
Revisionssekreteraren Sjögren, i egenskap av ordförande och

verkställande ledamot ............................... kronor 14,100

Stadsingeniören Myrberg (ersättning utgår med 25 kronor

för sammanträde) .................................. » 200

Byråchefen Palm, i egenskap av ledamot och sekreterare. ... » 2,400

1 amanuens ......................................... » 2,400

1 skrivbiträde ....................................... » 2,900.

övriga omkostnader för kommissionens verksamhet hava beräknats på
följande sätt:

Inspektionsresor ..................................... kronor 3,000

Expenser ............................................ » 5,000

Publikationstryck .................................... » 1,000

Betjäning ............................................ » 1,000.

Med hänsyn till att fastighetsregistret beräknades föreligga upplagt för
samtliga städer och andra samhällen under budgetåret 1934/1935 uppdrog
Kungl. Maj:t den 21 april 1933 åt generaldirektören och chefen för kammarkollegiet
Lennart Berglöf att inom justitiedepartementet biträda med
verkställandet av utredning av spörsmålet om ordnandet av å ena sidan tillsynen
över fastighetsbildning och fastighetsregistrering över huvud taget
samt å andra sidan den rättsliga vården samt förvaltningen av kronans fastigheter.
Sedan utredningen i förstnämnda del avslutats, har utredningsmannen
den 27 december 1934 avgivit en promemoria angående tillsynen
över fastighetsregistreringen och fastighetsbildningen (st. off. utr. 1935:4).

I promemorian har på anförda skäl hemställts:

att för överinseendet över jorddelningen jämte mätningsväsendet ävensom
fastighetsregistreringen på landet och i stad nybildas ett ämbetsverk,
benämnt rikets jorddelningsverk, i vilket lantmäteristyrelsen och fastighetsregisterkommissionen
skola uppgå,

att för rikets jorddelningsverk fastställes organisation samt personalförteckning
ävensom avlönings- och omkostnadsstat i överensstämmelse med
vad i promemorian föreslagits,

att vad i lag eller författning stadgats med avseende å lantmäteristyrelsen
skall gälla om rikets jorddelningsverk,

att rikets jorddelningsverk skall äga att besluta rörande fastighets upptagande
i eller uteslutande ur jordregistret såsom självständig enhet och att
namn å fastighet i och för dess registrering skall åsättas av rikets jorddelningsverk
i de fall, dylik namnsättning för närvarande ombesörjes av kammarkollegiet,
samt av vederbörande överlantmätare i de fall, namnsättning
nu sker genom länsstyrelse,

att jordeboken icke skall föras, utom såvitt angår räntor och avgälder,
vilka icke tillhöra staten eller äro av staten anslagna och varom enligt vad
särskilt är stadgat anteckning skall göras i jordeboken,

att hos kammarkollegiet skall föras liggare över rikets indelning i härad

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

och, där härad ej finnes, tingslag, vilken liggare jämväl skall innehålla uppgift
angående de inom varje härad eller tingslag belägna socknar, samt

att rikets jorddelningsverk och tillsvidare statens reproduktionsanstalt
■skola höra under justitiedepartementet, dock att frågor om allmänna medel
till lantmäteriförrättningar samt i samband därmed beslutade åtgärder avseende
jordbrukets förkovran fortfarande skola handläggas under jordbruksdepartementet.

över promemorian hava yttranden avgivits av kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, fastighetsregisterkommissionen,
allmänna civilförvaltningens lönenämnd, Överståthållarämbetet,
rikets samtliga länsstyrelser, svenska stadsförbundet, svenska
kommunaltekniska föreningen, svenska landskommunernas förbund, föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och
svenska teknologföreningen, som överlämnat yttranden av två av föreningens
avdelningar nämligen dels avdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst
dels ock svenska arkitektföreningen.

Därjämte hava genom respektive länsstyrelser överlämnats yttranden från
länsarkitekterna i Stockholms län, i Uppsala, Södermanlands och Gotlands
län, i Blekinge, Kalmar och Kronobergs län, i Älvsborgs och Skaraborgs län
samt i Värmlands och Örebro län ävensom från överlantmätarna i Stockholms,
Södermanlands, Hallands, Älvsborgs och Värmlands län samt häradsskrivaren
i Svartsjö fögderi.

Genom överståthållarämbetets och länsstyrelsernas försorg hava tillika magistrater,
byggnadsnämnder, stadsfullmäktige i städerna och kommunalfullmäktige
respektive kommunalstämmor i köpingarna samt municipalfullmäktige
respektive municipalstämmor i municipalsamhällen med fastighetsregister
såsom för stad eller där den för städerna stadgade ordning för bebyggande
eljest skall iakttagas beretts tillfälle att yttra sig, och hava yttranden
inkommit från 89 städer, 29 köpingar och 76 municipalsamhällen ävensom
från 23 landskommuner.

Sveriges häradsskrivarförening, som jämväl beretts tillfälle att avgiva yttrande,
har icke begagnat sig därav.

Den 15 juni 1935 har chefen för justitiedepartementet efter bemyndigande
av Kungl. Majit tillkallat arbetschefen vid rikets allmänna kartverk fil. lic.
C. A. V. Hernlund att såsom sakkunnig biträda inom justitiedepartementet vid
den fortsatta behandlingen av frågan om tillsynen över fastighetsregistreringen
och fastighetsbildningen. Med hänsyn till de härunder gjorda övervägandena
har utredningen ansetts lämpligen böra slutföras inom jordbruksdepartementet.

Då jag nu går att närmare redogöra för förevarande ärende, har jag funnit
det ur överskådlighetssynpunkt lämpligt att under särskilda avdelningar
behandla dels frågan örn tillsynen över mätningsväsendet, jorddelningen och
fastighetsregistreringen inom städerna och de stadsliknande samhällena,
dels frågor om jordeboken och jordregistret, dels den organisation, som föranledes
av den av mig förordade lösningen av berörda spörsmål, dels ock
slutligen anslagsfrågorna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

9

2. Tillsynen över mätningsväsendet, jorddelningen och fastighetsregistreringen
inom städer och stadsliknande samhällen.

Frågan om tillsynen över städernas mätningsväsen, jorddelning och fastighetsregistrering
har tidigare varit föremål för omfattande utredningar vid
skilda tillfällen, och olika förslag hava framförts till frågans lösning. Det
torde i detta sammanhang icke vara erforderligt att i detalj redovisa alla
dessa förslag och skälen för desamma, utan torde härutinnan kunna hänvisas
till den redogörelse, som lämnats dels i 1928 års sakkunnigbetänkande
med förslag till stadsbyggnadslag (st. off. utr. 1928:5 s. 395—412), dels i
sammandrag av yttranden över nämnda sakkunnigbetänkande (st. off. utr.
1929:38 s. 189—208).

För klarläggande av frågans innebörd torde emellertid vara nödvändigt
att i korthet något beröra dels gällande lagstiftning i fråga örn jorddelning
och fastighetsregistrering på landet och i stad, i den del lagstiftningens
bestämmelser kunna inverka på ett bedömande av frågan om tillsynens
lämpliga anordnande, dels de huvudförslag till frågans lösning, som framkommit,
och de skäl, som därvid ansetts särskilt tala för de olika förslagen.

Jorddelningen och fastighetsbildningen på den egentliga landsbygden
regleras i första hand av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet. Förrättningsverksamheten enligt denna lag utföres i allmänhet av
lantmäteriets tjänstemän och slår under vederbörande överlantmätares tillsyn
och övervakning. Inom samhälle, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, samt inom område för vilket fastställts byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser eller jämlikt äldre lag förordnats, att
stadsplan skall upprättas, eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande eller för vilket godkänts avstyckningsplan,
får enligt jorddelningslagen avstyckning för bostadsändamål eller för
beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte
företagas även av annan person än lantmätare, såvida han äger behörighet
såsom mätningsman i stad.

Fastighetsregistreringen för landsbygden äger rum i enlighet med bestämmelserna
i förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister och
handhaves av överlantmätarna.

Överinseendet över såväl jorddelningen som fastighetsregistreringen å
landsbygden utövas av lantmäteristyrelsen.

Inom städerna sker jorddelning och fastighetsregistrering i enlighet med
bestämmelserna i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.
Förrättningar inom stad kunna verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman
eller, där sådan ej finnes, av till sådan befattning behörig person,
som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av länsstyrelsen att i
staden tjänstgöra såsom förrättningsman för tomtmätning eller avstyckning.
Bestämmelser angående behörighet såsom mätningsman i stad återlinnas i
2 kap. 2 § fastighetsbildningslagen. Förordnande att verkställa lörrättning

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

enligt 6 kap. samma lag skall meddelas stadens mätningsman, där denne är
lantmätare, så ock, ändock att han icke är lantmätare, där samtliga sakägare
föreslagit honom till förrättningsman.

Tillsynen över stads mätningsväsen utövas, på sätt redan framhållits, av
byggnadsnämnden och överinseendet beträffande förrättningar enligt 6 kap.
fastighetsbildningslagen tillkommer lantmäteristyrelsen.

Överinseendet å fastighetsregistreringen inom stad har, såsom nämnts, på
grund av bestämmelserna i 7 kap. 14 § fastighetsbildningslagen hittills handhafts
av fastighetsregisterkommissionen, men förutsättes enligt nämnda paragraf
skola övertagas av annan myndighet, sedan registrets uppläggande i
huvudsak blivit avslutat, något som numera är fallet.

Beträffande de stadsliknande samhällena är frågan örn tillämpning av den
för landsbygden eller den för städerna gällande jorddelningslagstiftningen
beroende av huruvida för samhället skall föras jordregister eller fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser. Inom samhälle på landet,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
skall enligt 7 kap. 17 § fastighetsbildningslagen, där Konungen därom förordnar,
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser föras.
För sådant samhälle kommer all fastighetsbildning att ske enligt den för
stad gällande lagstiftningen. För övriga samhällen kommer lagen om delning
av jord å landet att tillämpas vid fastighetsbildningen, dock att även i
dylikt samhälle, varest finnes tomtindelning såsom i stad, 2 kap. fastighetsbildningslagen
är tillämpligt. Detsamma gäller även annat område å landet,
varest finnes tomtindelning såsom i stad.

För de stadsliknande samhällena blir tillsynen över jorddelningen olika
ordnad allt efter som de för landet eller de för stad gällande bestämmelser
skola tillämpas. Inom ett samhälle med fastighetsregister såsom för stad utövar
byggnadsnämnden tillsynen över hela förrättningsverksamheten och
lantmäteristyrelsen överinseendet över förrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen.
Inom ett samhälle med jordregister utöva lantmäterimyndigheterna
tillsyn och överinseende utom i fråga om tomtmätningsförrättningar
inom tomtindelat område.

I verkligheten utövas emellertid, trots de nuvarande otillfredsställande bestämmelserna
på området, en rätt omfattande granskningsverksamhet av
överlantmätarna även beträffande förrättningar enligt fastighetsbildningslagen.
I fråga örn dylika förrättningar inom stad under landsrätt samt inom
annat samhälle plägar nämligen den fastställande myndigheten — Konungens
befallningshavande eller vederbörande ägodelningsrätt ■— som regel remittera
ärendena till överlantmätaren för lantmäteriteknisk granskning före fastställelsen.

Det torde böra framhållas, med hänsyn till den i viss mån svävande gräns
som uppdragits beträffande jorddelningslagens och fastighetsbildningslagens
tillämpningsområden, att i båda lagarna motsvarande bestämmelser finnas till
reglerande av förrättningsverksamheten och därmed jorddelningen för bostads-
eller annat bebyggelseändamål. Ur bebyggelsesynpunkt äro sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

11

numera båda lagarna lika betryggande i fråga om regleringen av fastighetsbildningen
till förhindrande av olämplig samhällsutveckling.

Till belysande av den omfattning, i vilken jorddelningslagen å ena sidan och
fastighetsbildningslagen å den andra kommer till tillämpning vid jorddelning
inom samhällen och bebyggelseområden i övrigt, har en sammanställning
upprättats, angivande antalet samhällen, planområden och föreskriftsområden
av olika slag samt deras arealer inom de skilda länen, vilken sammanställning
torde få såsom Bilaga A fogas till statsrådsprotokollet. Sammanställningen
är upprättad med stöd av den officiella statistiken samt, vad beträffar
plan- och föreskriftsområdena, enligt från lantmäteristyrelsen inhämtade
uppgifter.

Av tabellen framgår, att inom 114 städer, 44 köpingar och 60 municipalsamhällen
med en sammanlagd areal av 282,993 hektar fastighetsbildningen
registreras enligt de för stad meddelade bestämmelser, under det att inom 6
köpingar, 152 municipalsamhällen, 68 stadsplane- och 118 byggnadsplaneområden
samt 268 föreskriftsområden med en sammanlagd areal av 205,486
hektar fastighetsbildningen redovisas i jordregistret. Inom landet i övrigt,
där fastighetsbildningen sålunda icke är bunden av plan- eller byggnadsföreskrifter
av något slag, omfattande en landareal av 40,535,523 hektar, sker registreringen
av fastighetsbildningen i jordregistret.

Beträffande frågan huruvida behov av ett statligt överinseende förefinnes
med avseende å städernas och de stadsliknande samhällenas mälningsväsen,
jorddelning och fastighetsregistrering i likhet med vad som är fallet för den
rena landsbygden synes att döma av föreliggande yttranden i frågan numera
knappast föreligga några delade meningar. De skilda uppfattningarna gälla
endast sättet för tillsynens lämpliga anordnande och särskilt vilken myndighet,
som bör utöva densamma.

Då sistnämnda fråga varit den, varom meningsbrytningarna mest rört sig,
torde denna här böra först behandlas.

a. Frågan om myndighet för det statliga överinseendet.

Vid framläggandet av tidigare förslag i ämnet hava bland nu befintliga ämbetsverk
såsom tillsynsmyndighet ifrågasatts lantmäteristyrelsen eller byggnadsstyrelsen.
Därjämte hava vid behandlingen av frågan örn den framtida
tillsynen över städernas fastighetsregister olika förslag framkommit, såsom
att för ändamålet inrätta en särskild avdelning inom justitiedepartementet
eller att göra kammarkollegiet till överinseendemyndighet. Dessa senare
förslag torde emellertid här kunna lämnas ur räkningen. Förslagen torde
nämligen på sin tid framställts säkerligen mest med hänsyn till den möjlighet,
som därigenom vid olika tilllällen förelegat att bibehålla tillsynen
över fastighetsregistreringen under samma personliga ledning som tidigare
inom fastighetsregisterkommissionen. Den sakliga kritik dessa iörslag underkastats
och icke minst den omständigheten, att enighet torde råda därom,

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

att sambandet mellan mätningsväsendet, jorddelningen och fastighetsregistreringen
inom städerna är så starkt, att tillsynen över dessa tre verksamhetsområden
bör handhavas av en och samma myndighet, torde klart hava ådagalagt
dessa förslags olämplighet.

Vad angår förslaget om lantmäteristyrelsen såsom
tillsynsmyndighet har till förmån för detta förslag åberopats, att
lantmäteristyrelsen redan utövade tillsynen över jorddelningen å landsbygden,
vari ju inginge ett stort antal stadsliknande samhällen, samt handhade
fastighetsregistreringen (jordregistret) för landsbygden. Vidare Ilar framhållits,
att mätningsväsendet och jorddelningen inom städerna vore ur mätningsteknisk
och legal synpunkt av enahanda art som på landsbygden och
att förrättningsverksamheten sköttes, särskilt inom de stadsliknande samhällena,
i stor utsträckning av lantmäteristyrelsen underställd personal. Ytterligare
har anförts, att fastighetsregistret enligt de för stad meddelade bestämmelser
tjänade samma ändamål som jordregistret för landsbygden, och
att samma spörsmål av juridisk och kameral natur framträdde vid handläggandet
av ärenden rörande båda registren. Överlantmätarna i länen vöre
samtidigt i allmänhet registerförare inom de stadsliknande samhällen, för
vilka fördes fastighetsregister såsom för stad. Med hänsyn till det sålunda
förefintliga nära sambandet mellan lantmäteriets uppgifter i berörda hänseenden
och verksamheten på motsvarande områden inom städerna'' har den
statliga tillsynen över städernas mätningsväsen, jorddelning och fastighetsregistrering
synts naturligt infoga sig i lantmäteristyrelsens nuvarande verksamhetsområde.
Såsom skäl mot lantmäteristyrelsen såsom tillsynsmyndighet
har å andra sidan framförts, att jorddelningen i städerna tjänade annat
ändamål än jorddelningen på landet och att styrelsen därför skulle stå relativt
främmande för städernas behov och önskemål i föreliggande fall.

För förslaget om byggnadsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet
har ansetts tala, att denna styrelse hade överinseendet över
stadsplane- och byggnadsväsende! och att på grund härav och den betydelse,
som stadsplanen ägde såsom grundval för fastighetsbildningen för bostadsändamål,
samma myndighet lämpligen även borde kontrollera mätningsverksamlieten
och jorddelningen inom städerna. Vidare har anförts, att för
byggnadsnämnderna, som utövade den närmaste tillsynen över och ledningen
av städernas såväl stadsplane- och byggnadsväsen som mätnings- och
jorddelningsväsen, det skulle vara till fördel att en och samma myndighet
utövade den statliga tillsynen över samtliga dessa verksamhetsområden. Då
byggnadsstyrelsen redan hade överinseendet över stadsplane- och byggnadsväsendet
i riket, har därför detta synts vara en anledning att även förlägga
tillsynen över mätnings- och jorddelningsväsendet till denna styrelse. Det
nära sambandet mellan jorddelningen och fastighetsregistreringen har sedan
anförts såsom skäl för att även fastighetsregistreringen inom städerna borde
förläggas under byggnadsstyrelsen. Å andra sidan har emellertid framhållits,
att uppgiften vore helt främmande för byggnadsstyrelsens egentliga
nuvarande verksamhet, som avser byggnadsväsende! och det därmed sam

Kungl. Maj.ts proposition nr 138.

13

manhängande stadsplaneväsendet, och att den erforderliga mätningstekniska,
kamerala och juridiska sakkunskapen på området saknades inom ämbetsverket.

På grund av den kritik, som framförts mot att byggnadsstyrelsen bleve tillsynsmyndighet
över berörda arbetsområden, har från stadshåll alternativt
ifrågasatts, att ett särskilt ämbetsverk skulle inrättas för ändamålet och
att till detta skulle läggas även tillsynen över stadsplaneväsendet genom överflyttning
av byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå. Man har härigenom sökt
åstadkomma, att å ena sidan det framförda önskemålet skulle kunna realiseras
om sammanförande av tillsynen över stadsplane-, mätnings-, jorddelnings-
och fastighetsregisterväsendet inom städerna under en statsmyndighet
och att å andra sidan städernas intresse på dessa områden skulle speciellt
tillgodoses. Då man emellertid väl insett svårigheten att inskränka en
dylik styrelses verksamhet enbart till städerna, har avgränsningen mot lantmäteristyrelsens
verksamhet beträffande jorddelning och fastighetsregistrering
ansetts böra ske på sådant sätt, att alla samhällen med fastighetsregister
såsom för stad även skulle i berörda hänseenden underställas den nya styrelsen.
Förutsättningen torde vidare hava varit, att hela stadsplaneväsendet
skulle, oberoende av vilka samhällen det gällde, sortera under den nya styrelsen.
Förslaget innebär sålunda beträffande det stora flertalet av stadsliknande
samhällen, nämligen för alla sådana där fastighetsbildningen registreras
i jordregistret, att stadsplanefrågorna skulle handläggas av en styrelse,
det nya ämbetsverket, under det att mätnings-, fastighetsbildnings- och
fastighetsregistreringsärendena skulle sortera under en annan styrelse, lantmäteristyrelsen.

Nyssberörda förslag rörande möjligheterna att ordna överinseendet över
städernas och de stadsliknande samhällenas mätnings-, jorddelnings- och
fastighetsregisterväsen hava ingående behandlats i den av generaldirektören
Berglöf utarbetade promemorian, till vilken härutinnan må hänvisas.

Ur förenämnda promemoria angående tillsynen över fastighetsregistreringen
och fastighetsbildningen inhämtas vidare följande.

Med hänsyn särskilt till det nära sambandet ur såväl teknisk som legal
synpunkt mellan mätningsväsendet och fastighetsbildningen å ena sidan
inom städerna och de stadsliknande samhällena, å andra sidan på landsbygden
samt den oupphörligt pågående utvecklingen av nya bostadsområden och
samhällen på landsbygden har utredningsmannen funnit en uppdelning av
dessa verksamhetsområden på olika tillsynsmyndigheter icke vara ägnad
att läggas till grund för administrativa anordningar på ifrågavarande område.
Detsamma gällde sättet för fastighetsregistreringen såsom grund för
en dylik uppdelning. Registreringen av fastighetsbildningen i elt samhälle
med fastighetsregister såsom för stad och i ett samhälle, för vilket föres jordregister
med tomtbok, vore i själva verket i sak fullt likartad. Alt under sådana
förhållanden uppdela tillsynen över de båda slagen av fastighetsregister
på olika myndigheter syntes utan mening. På grund av det nära sam -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

band som bestode mellan fastighetsregistreringen på landet och i stad, vilken
tillgodosåge identiskt samma ändamål, samt mellan registrering och
fastighetsbildning, därav den förra fortlöpande redovisade den senare, syntes
den tillsynsmyndighet, som omhänderhade ärenden tillhörande det ena
av dessa verksamhetsområden böra ombesörja överinseendet även över det
andra. Av i huvudsak dessa skäl har utredningsmannen föreslagit, att all
mätning, jorddelning och fastighetsregistrering såväl på landsbygden som
inom städer och stadsliknande samhällen skulle förläggas under ett ämbetsverks
ledning och tillsyn. Stommen i detta nya ämbetsverk skulle bildas av
lantmäteristyrelsen, däri fastighetsregisterkommissionen skulle upptagas. Det
nya verket har föreslagits med hänsyn till sin uppgift skola benämnas rikets
jorddelningsverk.

En förutsättning för den föreslagna organisationen har av utredningsmannen
angivits vara, att, såvitt anginge fastighetsbildningen, mellan å ena sidan
vad som vore av planläggningsnatur eller rörde fastighets rätta utformning
för bebyggelse och sålunda borde bibehållas under byggnadsstyrelsen
samt å andra sidan vad som vore av mätningsteknisk natur eller berörde
fastighetsbildningens rättsliga sida och på grund därav skulle hänföras under
det nybildade ämbetsverket kunde dragas en så bestämd gräns, att olägenheter
icke vid ärendenas behandling uppkomme. Utredningsmannen har ansett,
att denna förutsättning förelåge. En tydlig skillnad gjorde sig nämligen
enligt utredningsmannens mening gällande mellan stadsplaneväsen och
planteknik, å ena sidan, samt mätningsväsen och mätningsteknik, å den andra.
Det vore en vanlig företeelse, att ett ärende granskades från olika synpunkter
av olika myndigheter. Detta tillämpades redan inom vissa delar av ifrågavarande
områden, i det länsstyrelserna över förslag till olika slag av planer
samt tomtindelning och avstyckning å landet plägade höra såväl vederbörande
länsarkitekt som vederbörande överlantmätare.

Av yttrandena över promemorian framgår, att alltjämt meningsskiljaktigheter
föreligga beträffande frågan örn den lämpliga tillsynsmyndigheten och
att alltjämt ungefär samma synpunkter framträda som vid tidigare behandling
av frågan. Å ena sidan tillstyrkes det framlagda förslaget under åberopande
av det nära sambandet mellan motsvarande arbeten på fastighetsbildningens
och fastighetsregistreringens område på landsbygd och i stad, å andra
sidan åberopas, att stadsplaneväsende och fastighetsbildning stöde i sådant
samband med varandra, att tillsynen boede förenas hos byggnadsstyrelsen
eller hos en fristående för ändamålet inrättad styrelse.

Till belysande av städers och samhällens inställning till förslaget lämnas
här en summarisk sammanställning rörande av byggnadsnämnderna avgivna
yttrandens fördelning på olika slag av samhällen, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138.

15

Köpingar

M:en

Köpingar

M:en

Summa

Städer

med fastighets-

samhäl-

register såsom

med jordregister

len

för stad

Tillstyrkt förslaget .............

30

23

25

1

46

125

» byggnadsstyrelsen ....

43

5

3

—

1

52

> fristående styrelse ....

11

—

—

—

—

11

Avstyrkt......................

5

—

—

—

1

6

Ej avgivit yttrande............

25

16

32

5

83

161

Summa

114

44

60

6

131

355

Inom landets 114 städer samt 44 köpingar och 60 municipalsamhällen med
fastighetsregister såsom för stad hava sålunda byggnadsnämnderna i 59
städer, 5 köpingar och 3 municipalsamhällen avstyrkt förslaget, varvid 43
släder samt de 5 köpingarna och de 3 municipalsamhällena förordat byggnadsstyrelsen
såsom tillsynsmyndighet. Inom 16 av de 59 här såsom avstyrkande
upptagna städerna hava dock avvikande mening från byggnadsnämndernas
uppfattning framkommit, i det stadsfullmäktige i en stad, magistrat
jämte stadsfullmäktige i två städer, magistraten i tolv städer samt kommunalborgmästaren
i en stad tillstyrkt förslaget. Helt avstyrkande föreligger sålunda
beträffande städerna egentligen endast från 43, och i 12 av dessa hava
stadsfullmäktige ej yttrat sig.

Av de stadsliknande samhällena med jordregister — 6 köpingar och 131
municipalsamhällen — hava två municipalsamhällen avstyrkt förslaget.

Av länsstyrelserna hava 21 tillstyrkt förslaget, 2 uttalat sig för ytterligare
utredning och, med hänvisning till stadsplaneväsendets betydelse för fastighetsbildningen,
mot organisationens ordnande enligt utredningsmannens förslag
samt 1 tillstyrkt byggnadsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet. Därjämte
har Överståthållarämbetet tillstyrkt förslaget, dock under ifrågasättande av
överflyttning av stadsplanebyrån i byggnadsstyrelsen till det föreslagna nya
jorddelningsverket och därmed förläggande av stadsplaneväscndet under
detta verk. I samma riktning torde länsstyrelen i Blekinge län få anses hava
uttalat sig.

Av de myndigheter, vilka närmast beröras av den ifrågavarande organisationsfrågan,
nämligen kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen
och fastighetsregisterkommissionen, hava de tre förstnämnda tillstyrkt
förslaget under det att fastighetsregisterkommissionen ansett ytterligare utredning
höra företagas, varvid frågan örn ett särskilt verk för tillsynen över
mätningsväsendet och fastighetsregistreringen inom städerna och de därmed
i registreringsavseende likställda samhällena borde övervägas. Fastighetsregisterkommissionen
är emellertid icke enig i denna uppfattning, då en av
dess tre ledamöter, byråchefen Palm, med hänvisning bland annat till sin
mångåriga verksamhet inom såväl lantmäteriet som fastighetsregisterkom -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

missionen och den därigenom vunna erfarenheten på de berörda verksamhetsområdena,
bestämt förordat det framlagda förslaget.

Bland de särskilda sammanslutningar, som hörts i frågan, hava svenska
landskommunernas förbund, med hänvisning särskilt till de stadsliknande
samhällenas förhållanden, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen
Sveriges stadsdomare tillstyrkt förslaget, under det att svenska stadsförbundet,
svenska kommunaltekniska föreningen samt svenska teknologföreningen,
vars yttrande utarbetats av föreningens avdelning för väg- och
vattenbyggnadskonst, avstyrkt förslaget med förordande av att ett särskilt
ämbetsverk skulle inrättas för ändamålet.

Det torde även böra omnämnas med hänsyn till frågans angivna samband
med stadsplaneväsendet, att två länsarkitekter tillstyrkt förslaget och tre
länsarkitekter avstyrkt detsamma, de sistnämnda med förordande av byggnadsstyrelsen
såsom tillsynsmyndighet.

I de tillstyrkande yttrandena hava i allt väsentligt samma synpunkter på
frågan framförts som de i den sakkunniges utredning framlagda. Det torde
därför saknas anledning att här närmare redogöra för de särskilda yttrandenas
innehåll. I ett avseende har dock framförts avvikande mening från
den sakkunniges förslag, nämligen beträffande det föreslagna ämbetsverkets
namn. Sålunda hava lantmäteristyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna i
Uppsala, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län samt
svenska landskommunernas förbund framhållit, att det föreslagna verket
skulle få väsentligen samma uppgifter som den nuvarande lantmäteristyrelsen,
och därför ifrågasatt huruvida skäl kunde anses föreligga att förändra
verkets sedan länge använda och hävdvunna namn till rikets jorddelningsverk.
Riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
vilka allenast yttrat sig över förslaget ur organisatorisk synpunkt, hava även
framfört samma synpunkter i namnfrågan.

Med hänsyn till att såväl tidigare som i flera av de nu avgivna yttrandena
med avstyrkande av det framlagda förslaget byggnadsstyrelsen framförts
såsom lämplig överinseendemyndighet torde dock anledning föreligga att
särskilt redogöra för det av nämnda styrelse avgivna yttrandet, i vilket som
redan nämnts styrelsen förordar en lösning enligt de av utredningsmannen
framlagda riktlinjerna. Då emellertid härvid i allt väsentligt de i de avstyrkande
yttrandena anförda synpunkterna bliva bemötta, torde dessa först
böra något ytterligare beröras.

Huvudskälet för avstyrkande har, såsom redan nämnts, i allmänhet varit
uppfattningen, att fastighetsbildningen inom städerna till sitt innehåll i första
hand avsåge ett genomförande av fastställd stadsplan och att därför övervakningen
av fastighetsbildningen borde ske av samma myndighet som handhade
överinseendet över stadsplaneväsendet. Man har därför såsom tillsynsmyndighet
föreslagit antingen byggnadsstyrelsen, som nu handhar
sistnämnda uppgift, eller ock ett särskilt ämbetsverk, till vilkets uppgifter
skulle hänföras överinseendet över såväl stadsplaneväsendet som städernas
mätningsväsen, fastighetsbildning och fastighetsregistrering, sålunda vad man

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

17

Ilar velat kalla ett speciellt verk för övervakning av stadsbyggandet i dess
helhet. Vidare har framhållits, att byggnadsnämnderna, som ju redan utöva
den närmare tillsynen över stadsplaneväsen, mätningsväsen och fastighetsbildning
i städerna, helst borde vara underställda en statlig myndighet i hela
sin verksamhet och att av denna anledning det framlagda förslaget vöre ur
städernas synpunkt mindre lämpligt. Det har även gjorts gällande, att sammanförandet
av städernas kommunalt organiserade mätnings- och jorddelningsväsen
med landets statligt organiserade lantmäteriväsen under gemensamt
överinseende skulle kunna medföra en onödig inskränkning i städernas
kommunala självbestämningsrätt i fråga om organisationens och verksamhetens
ordnande och i varje fall kunna giva anledning till meningsbrytningar
mellan statliga och kommunala intressen.

Från mätningsmannahåll och mätningsmännen representerande sammanslutningar
har framhållits, att det icke vore lämpligt ur de yrkesutövares
synpunkt, på vilka det ankomme att verkställa den övervägande delen av
de arbeten, som tillhörde stadsbyggandet, nämligen väg- och vattenbyggnadsingenjörerna,
om någon del av yrkesutövningen komme under tillsynskontroll
av myndighet, vars arbete huvudsakligen vore inriktat på andra uppgifter.
Härvid har även gjorts gällande, att fastighetsbildningen för bostadsändamål
eller därmed likartade syften vid samhällsbildningen till övervägande del
handhades av ingenjörer och att därför anledning icke förelåge att vid organisationen
av överinseendet taga särskild hänsyn till lantmätarnas verksamhet
på ifrågavarande område. Under åberopande av upprättad statistik över
utförda förrättningar inom städer och samhällen har man ansett styrkt, att
lantmätarnas verksamhet härutinnan närmast vore att betrakta såsom bisysslor
vid sidan av statstjänsten.

Slutligen har påpekats såsom olämpligt att en överinseendemyndighet, som
mätningsmännen i organisatoriskt hänseende ej vore underlydande, skulle
kunna utöva en disciplinär myndighet över dem.

Byggnadsstyrelsen har i sitt nyssberörda yttrande ingående behandlat
de principiella spörsmål, som sammanhänga med ordnandet av föreliggande
tillsynsfråga, samt därvid i huvudsak anfört följande.

Mera allmänt hade tidigare den meningen gjorts gällande, att stadsplaneväsendet
på ett intimt och oupplösligt sätt sammanhängde med fastighetsbildning
och mätningsväsen. Från stadssamhällenas sida och från företrädarna
för de tekniker, som sysslade med städernas mätningsväsen, hade alltifrån
början ett bestämt motstånd rests mot varje förslag alt förlägga den statliga
tillsynen över detta mätningsväsen till lantmäteristyrelsen, då därigenom befarats
ett ogynnsamt inflytande från denna myndighets sida vid behandlingen
av hithörande frågor. Däremot hade från dessa teknikers sida gjorts gällande
att det vore lämpligare om tillsynen förlädes till byggnadsstyrelsen med
hänsyn till dess befattning med rikets stadsplaneväsen.

Icke minst hade byggnadsstyrelsen tagit verksam del i sistnämnda strävanden.
Den huvudsakliga anledningen härtill vore icke det förmenta sambandet
mellan mätningsväsen och stadsplaneväsen i och för sig ulan fastmer
en önskan att komma i närmare kontakt med de mätningsmän, som inom
stadssamhällena i regel även finge tjänstgöra såsom byggnadsnämndernas

Diliang lill riksdagens protokoll 11)36. 1 sami. Nr 138. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 138•

sakkunniga biträden vid handläggning av byggnads- och stadsplanefrågor.
Före 1926, då till fastighetsbildningslagen och jorddelningslagen fogades
bestämmelser innefattande fordran på särskild avstyckningsplan för tillstånd
till avstyckning av lägenheter för bland annat samhällsliknande bostadsbebyggelser,
hade nämligen icke ens stadssamhällenas byggnadsnämnder
några möjligheter att reglerande inverka på fastighetsbildningen i städernas
yttre områden, åtminstone icke i annan mån än genom medverkan till sådana
områdens intagande i stadsplanen, vilket emellertid av ekonomiska skäl
oftast stötte på svårigheter och därigenom fördröjdes eller helt omöjliggjordes.
Icke heller hade byggnadsnämnderna någon befogenhet att befatta
sig med byggnadsverksamheten utanför ett stadsplanelagt område i annat fall
än då särskilda föreskrifter eller utomplansbestämmelser funnes fastställda.
Men enbart med tillhjälp av dylika bestämmelser och i brist på stöd av en
planmässig jorddelning förmådde byggnadsnämnderna icke mycket inverka
på själva bebyggelsen eller förhindra, att även inom dylika utomplansområden
bebyggelsen alltjämt bleve allt annat än tillfredsställande.

Bristerna i nämnda hänseende förvärrades givetvis därigenom, att byggnadsnämnderna
i alltför liten omfattning haft tillgång till biträde av sakkunniga
på stadsbyggnadsväsendets område. Ehuru behovet av viss kompetens
hos den som anlitades såsom mätningsman tidigt erkänts och sedan tillkomsten
av 1917 års fastighetsbildningslag blivit lagfästad, hade behovet av kvalificerad
biträdeshjälp vid handläggning av på byggnadsnämnds prövning
beroende byggnads- och stadsplanefrågor först blivit beaktat i 1931 ars byggnadsstadga.
Förhållandena hade därför varit sådana, att ända till för ett
par år sedan i stort sett endast de större och några av de medelstora städerna
haft stadsarkitekt till sitt förfogande. I övriga stadssamhällen hade däremot
byggnadsnämndernas tekniska biträdeshjälp i regel endast bestått av den
obligatoriska mätningsmannen — stadsingenjör eller lantmätare — och resultatet
av byggnadsnämndernas tillsyn över respektive samhällens jorddelning
och bebyggelse hade därför huvudsakligen blivit beroende av i vad mån
denne tjänsteman eller förrättningsman även haft erforderliga kvalifikationer
att kunna bedöma och befordra att den blivande stadsbebyggelsen skedde
på ett planmässigt och i övrigt tillfredsställande sätt. Härmed ville byggnadsstyrelsen
icke hava sagt att icke en god stadsbyggnadsutveckling även förekommit
inom orter, där icke stadsarkitekt funnits. Det vöre emellertid med
hänsyn till de övervägande dåliga erfarenheterna av den å ett stort antal orter
förefintliga bristen av sakkunskap på stadsbyggnadsväsendets område som
byggnadsstyrelsen tidigare funnit det särskilt angeläget och ur det allmännas
synpunkt mest gagneligt om tillsynen över mätningsväsendet m. m. kunnat
förläggas till styrelsen. Genom att komma i närmare kontakt med fastighetsbildningen
utanför städernas icke stadsplanelagda delar hade styrelsen ansett
sig även kunna erhålla möjlighet att i viss mån utöva nyttigt inflytande på
fastighetsbildningen inom respektive orter i deras helhet.

Ehuru byggnadsstyrelsen fortfarande ansåge, att tillsynen över städernas
mätningsväsen väl borde kunna organiseras inom styrelsen, ville dock styrelsen
icke förneka, att de senare årens lagstiftning på stadsbyggnadsväsendets
område gjort denna tillsynsangelägenhet för byggnadsstyrelsens vidkommande
mindre nödvändig. Den statliga uppsikten och tillsynen (iver de delar
av byggnadsnämndernas verksamhetsområde som avsåge det egentliga
stadsbyggnadsväsendet vore numera reglerade genom de i 124 § 1 och 2 inom.
byggnadsstadgan intagna instruktionsbestämmelserna för byggnadsstyrelsen,
respektive länsstyrelserna. De befogenheter och skyldigheter, som däri angåves,
torde emellertid icke kunna nöjaktigt utövas med mindre en omfattande
inspektionsverksamhet bedreves särskilt från länsstyrelsernas sida. Hitin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

19

tills hade en sådan inspektionsverksamhet för åtminstone flertalet länsstyrelsers
vidkommande ännu icke varit möjlig, på grund av avsaknaden av sakkunnig
biträdeshjälp i erforderlig utsträckning. Denna brist torde dock kunna
anses avhjälpt, alltefter som den av 1935 års riksdag beslutade utvidgade
och förbättrade länsarkitektorganisationen hunnit bliva genomförd.

För dem, som omtattade den meningen, att städernas mätnings- och fastighetsbildningsväsen
stöde i oupplösligt samband med deras stadsplaneväsende.
vilken omständighet skulle utgöra det huvudsakligaste skälet för kravet
på en särställning tor tillsynen av städernas mätningsväsen, borde det även
stå klart, att sådant samband i så fall i minst lika hög grad förefunnes med
avseende å alla orter med samhällelig bebyggelse, oberoende av örn denna
reglerades efter stadsplan, byggnadsplan, styckningsplan eller med enbart utomplansbestämmelser.
Skulle den ifrågasatta kontrollen över mätnings- och
fastighetsbildningsväsendet alltså förbindas med rent stadsbyggnadsmässiga
hänsyn, hade de åsyftade mindre byggnadsorterna minst lika stort behov
av sådan kontroll, ja till och med mera än åtminstone de större stadssamhällena.
Under sådana förhållanden och alltjämt med utgångspunkt från sambandet
mellan bland annat mätningsväsen och planläggning funnes alltså
ingen anledning att begränsa tillsynen av stadsmätningsväsendet till enbart
städer och stadsliknande samhällen eller närmare bestämt till endast de av
dessa senare, beträffande vilka fastighetsregister skulle föras. Arten av registerföringen
syntes här vara utan betydelse.

Beträffande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets förhållande till
olika slag av planläggning för samhällelig bebyggelse hade utredningsmannen
kommit till det resultatet, att en bestämd gräns syntes kunna dragas
mellan å ena sidan vad som i fråga om fastighetsbildningen vore av planläggningsnatur
eller rörde fastighets rätta utformning för bebyggelse samt å
andra sidan vad som vöre av mätningsteknisk natur eller berörde fastighetsbildningens
rättsliga sida.

Denna uppfattning vore i överensstämmelse med byggnadsstyrelsens mening
och torde numera till yttermera visso kunna anses vara lagfästad genom
den nya byggnadslagstiftningen. Det syntes därför, som om tiden nu
kunde vara inne att äntligen avfärda talet örn fastighetsbildnings- och mätningsväsendets
oupplösliga samband med stadsplaneväsendet. Ett fasthållande
vid denna uppfattning överensstämde icke med det moderna stadsplaneväsendets
utveckling och nuvarande nivå eller med andra ord det nutida
stadsplanebegreppet. Sä länge diskussionen om den statliga tillsynen
över städernas mätningsväsen utgått ifrån, att denna tillsyn måste sammankopplas
med tillsynen å rikets stadsplaneväsen, ville det förefalla som
om förstnämnda tillsynsangelägenhet icke kunnat betraktas enbart ur sakliga
synpunkter.

För stadsbyggnadsväsendet i dess helhet hade denna uppfattning av stadsplanens
rätta natur även varit mindre lycklig och inverkat hämmande på
dess allmänna kvalitativa utveckling i olika delar av landet. Styrelsen ansäge
sig därför böra i det följande något mera ingående redogöra för själva
stadsplanebegreppet, sådant detta under senare årtionden kunde sägas hava
blivit utformat. Föreställningen örn mätningsväsendets intima sammanhang
med stadsplaneväsendet vore av gammalt ursprung och härledde sig
från de tider, då inga fordringar ställdes på stadsplanen såsom en plan
för den blivande bebyggelsen, utan stadsplanen mera syntes hava betraktats
såsom uteslutande en ytindelningsplan med huvudsaklig uppgift att ligga
till grund för gatornas utstakning på marken. Stadsplanen förväxlades då
oftast med mätningskartan, och stadsplanearbetet betraktades såsom en
angelägenhet, huvudsakligen förbehållen mätningsmannen. Resultatet hade

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 138•

därför i regel blivit schematiska ytindelningsplaner, där någon egentlig hänsyn
icke tagits till markområdenas blivande användningssätt. Det vöre icke
så underligt om stadsplaneringen då ansetts vara en med mätningsväsen och
jordindelning huvudsakligen sammanhörande angelägenhet.

Att denna uppfattning alltjämt fortlevat torde närmast sammanhänga med
frågan om erforderliga kvalifikationer hos de tjänstemän, som företrädesvis
stått till byggnadsnämndernas förfogande. Av ekonomiska skäl hade de
mindre stadssamhällena i allmänhet åtnöjt sig med att i sin tjänst endast
hava en tekniskt utbildad tjänsteman, som då handhaft alla samhällets kommunaltekniska
arbeten och därjämte varit byggnadsnämndens biträde vid
till dess handläggning hörande byggnads-, stadsplane-, tomtindelnings- och
mätningsfrågor. Då behovet av teknisk sakkunskap vöre mest påtagligt
inom mätningsmannafacket och då särskild kompetens dessutom sedan 1917
varit obligatorisk vad beträffade mätningsmän, bleve detta givetvis bestämmande
vid valet av tjänsteman, oaktat byggnadsnämndens huvudsakligaste
verksamhet måste anses ligga på det rena husbyggandets område och den
sakliga granskningen av hithörande ärenden därför bort anförtros person
med arkitektutbildning. Helt naturligt bleve även stadsplanefrågorna bandlagda
av denna byggnadsnämndens ende tekniske tjänsteman, oavsett huruvida
eller i vad mån han besutte några förutsättningar härför.

Först vid en mycket sen tidpunkt i ett stadssamhälles utveckling eller då
samhället nått en sådan tillväxt och storlek att den kunnat inrangeras under
begreppet medelstor svensk stad hade i allmänhet frågan örn specialisering
av byggnadsnämndernas sakkunniga biträdeshjälp föranlett att anställandet
av stadsarkiktekt som biträde åt byggnadsnämnd ansetts böra ifrågakomma.
Sedan stadsarkitekttjänst inrättats hade denne befattningshavare givetvis
från stadsingenjören-mätningsmannen övertagit tillsynen över byggnadsväsende!,
under det att stadsplanefrågorna vanligen alltjämt handhafts av mätningsmannen,
även om de särskilda stadsplaneförslagen sedermera blivit
utarbetade av eller i samråd med stadsarkitekten eller av utomstående fackmän.
Att så blivit förhållandet- torde främst berott på att det legat närmast
till hands att använda den förut befintliga och till stadsingenjörskontoret oftast
anslutna kartritningspersonalen för uppritning och renritning av till förekommande
stadsplaneförslag hörande kartor.

Berörda förhållande torde vara närmaste anledningen till att den åsikten
alltjämt fortlevat att städernas stadsplanearbeten företrädesvis vöre en stadsingenjören-mätningsmannens
angelägenhet, och icke minst torde detta vara
en bidragande orsak till den ännu ofta förekommande förväxlingen mellan
stadsplaneväsen och mätningsväsen samt uppfattningen örn dessas odelbara
sammanhang. Vid en fullt saklig behandling av alla till en byggnadsnämnds
verksamhetsområde hörande frågor skulle det emellertid snart visa
sig, att varken själva stadsplanerandet eller några andra stadsbyggnadsfrågor
behövde anses stå i något egentligt sammanhang med fastighetsbildningseller
mätningsväsendet. Icke heller tomtindelningarna behövde längre bliva
annat än verkställighetsåtgärder för mätningsmannens vidkommande, då anvisningar
om den avsedda fastighetsindelningen och bebyggelsen skulle finnas
angivna å stadsplanekartan eller åtföljande terrängkarta vid stadsplanens
fastställelse. I annat fall torde anvisningar om de blivande tomtgränserna
givas å den särskilda kvarterskarta, vilken i sin egenskap av förstudie
till det blivande bebyggandet tillhörde byggnadsnämndens byggnadssaklcunniges
uppgifter.

Begreppen torde numera få anses vara fullt klarlagda genom 1931 års lagstiftning
— stadsplanelagen den 29 maj 1931 och byggnadsstadgen den 20
november 1931. 1 samband med en ingående revidering hade stadsplanen*

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

21

gen utbrutits från fastighetsbildningslagen, och genom att av 1 kap. i sistnämnda
lag endast bibehölles de bestämmelser örn tomtindelning, som sammanhängde
med fastighetsbildning och mätningsväsen torde en bestämd skiljelinje
få anses vara dragen mellan lagstiftningen angående städernas fastighetsbildning,
representerad av den beskurna fastighetsbildningslagen, och
stadsbyggnadslagstiftningen, representerad av stadsplanelagen och byggnadsstadgan.

Byggnadsstyrelsen ville i detta sammanhang hänvisa till följande i ett av
särskilda sakkunniga den 19 juni 1933 avgivet betänkande med förslag till
förbättrad utbildning i stadsplanekonst gjort uttalande angående mätningsväsendets
och fastighetsbildningens förhållande till stadsplaneväsendet: »Visserligen
måste allt stadsplanearbete taga hänsyn till föreliggande förhållanden
av denna art i den mån så kan ske utan åsidosättande av andra viktigare
hänsyn. Den till mätningsväsendet även hörande rena mätningstekniken har
givetvis en viktig uppgift, då det gäller anskaffandet av ett tillfredsställande
kartmaterial, utan vilket underlag ett gott resultat av arbetet med en stadsplan
äventyras. Sedan stadsplanen utarbetats och fastställts, måste mätningstekniken
också komma till användning vid planens utstakning och vid
tomtindelningar. Men med dessa funktioner har mätningstekniken också
fyllt sin uppgift i stadsbyggandet, och den har alltså intet utrymme i själva
stadsplanearbetet.»

Några svårigheter att uppdraga en bestämd gräns mellan arbetet med städernas
stadsplaner och mätningsarbetet förefunnes icke. Det för stadsplanearbetet
behövliga kartmaterialet — grundkarta eller terrängkarta — och
härför erforderliga mätningar tjänade även andra kommunaltekniska ändamål.
Viktigast för planarbetet vöre att terrängkartan vore tillförlitlig. Det
senare stadsplanearbetet bleve sedan ett från terrängkartearbetet fullkomligt
oberoende kompositionsarbete.

Den naturliga uppdelningen mellan en byggnadsnämnds tre tekniska verksamhetsgrenar
vore alltså mätningsväsendet å ena samt stadsplane- och byggnadsväsendet
å andra sidan. Stadsplanen vöre först och främst och till sina
huvudsakliga delar en plan för städernas bebyggelse och intimt sammanhängande
därmed.

Handläggning av frågor rörande stadsbyggnadsväsen och fastighetsbildning
hos länsstyrelserna torde där redan kunna anses hava fått sin sakliga uppdelning,
i det alf ärenden rörande planläggnings- och byggnadsfrågor granskades
av länsarkitekten och ärenden rörande fastighetsbildningsfrågor handlades
av överlantmätaren. I de fall, då ärendena vore av beskaffenhet att beröra
bådas tjänsteområden, såsom exempelvis tomtindelningsärenden och avstyckningsärenden,
skedde granskningen av dem bägge. Länsarkitektens granskning
verkställdes då givetvis ur planläggnings- och byggnadssynpunkt och
överlantmätarens ur mätningsteknisk och fastighetsbildningssynpunkt.

I den mån länsstyrelsen vore den fastställande myndigheten, vilket bland
annat vore fallet beträffande förslag till tomtindelningar och avstyckningar,
vilka förslag granskades ur plan- och byggnadssynpunkt av länsarkitekten,
ansåge sig byggnadsstyrelsen varken böra eller behöva därutöver utöva någon
uppsikt. Då sådana ärenden sammanhängde med den övervägande delen av
städernas mätnings- och fastighetsbildningsväsen och i dessa hänseenden
granskades av överlantmätaren, syntes det byggnadsstyrelsen, som om den
statliga tillsynen beträffande .särskilt dessa delar av mätningsväsendet även
borde kunna inskränkas till att bliva mycket litet märkbar för städernas vidkommande.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida den icke kunde anses
vara helt obehövlig i de större och medelstora stadssamhällena, där ifrågavarande
arbeten utfördes av skickliga oell erfarna mätningsmän.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 138.

Det syntes därför byggnadsstyrelsen, som om frågan, var den statliga tillsynen
över städernas mätningsväsen lämpligast borde förläggas, numera kunde
anses vara en fråga av ringa betydelse för städernas byggnadsnämnder
och de tjänstemän, som handhade städernas mätningsfrågor, blott den statliga
tillsynen icke sträckte sig längre än vad som kunde anses av behovet
påkallat. Styrelsen funne sig i detta hänseende kunna helt instämma i följande
av en inom svenska stadsförbundet tillsatt beredning i yttrande över
1928 års stadsbyggnadslag gjort uttalande angående ifrågavarande tillsynsmyndighet
och dess förläggning: »Beredningen håller för sannolikt, att betydelsen
av den tvistiga frågan på olika håll i viss mån överdrivits. Utan att
avse att närmare ingå på spörsmålet vill beredningen uttala den uppfattningen,
att det för kommunernas del bör vara skäligen likgiltigt till vilken eller
vilka myndigheter den tillsyn, som må befinnas erforderlig, blir förlagd, allenast
säkerhet vinnes, att vederbörande tillsynsmyndighet är för sin uppgift
kompetent och, vilket är lika viktigt, har verklig förståelse för betydelsen av
att den kommunala verksamheten får i tillräcklig mån utvecklas i frihetens
och självstyrelsens tecken, obunden av tryckande, i detalj gående kontroll.»

På grund av vad byggnadsstyrelsen sålunda anfört hade styrelsen icke något
att erinra mot det i promemorian upptagna förslaget till ordnandet av det
statliga överinseendet över städernas mätningsväsen och fastighetsregistrering.

I samma riktning som byggnadsstyrelsen har svenska arkitektföreningen,
vilken utgör en avdelning av svenska teknologföreningen, uttalat
sig och därvid särskilt understrukit, att under alla förhållanden vid ordnandet
av ifrågavarande tillsynsfråga organisationen måste så utformas, att
tillsynen över byggnadsväsendet och stadsplaneväsendet bomme att liksom
hittills utövas av en myndighet.

Departements■ Den verkställda utredningen samt däröver avgivna yttranden synas klart
chefen. gjva yjjj handen, att mätningsväsendet, jorddelningen och fastighetsregistreringen
inom städerna hava ett så nära samband med varandra, att samma
myndighet bör utöva det statliga överinseendet över dessa tre verksamhetsområden.
I denna del torde numera också föreligga full enighet. Mätningsoch
kartläggningsarbetena äro närmast att betrakta såsom förarbeten till den
följande jorddelningen, och fastighetsregistreringen utgör den för lagfartsoch
inteckningsväsendet erforderliga systematiska registreringen av de förefintliga
och genom den fortlöpande jorddelningen nytillkommande fastigheterna.

Samma synpunkter hava också varit avgörande vid ordnandet av tillsynen
över motsvarande verksamhetsområden på landsbygden. Mätningsarbeten,
jorddelning och fastighetsregistrering stå här under gemensamt överinseende
av lantmäteristyrelsen.

Även mellan stad och land föreligger emellertid på ifrågavarande arbetsområden
ett nära samband. Mätningarna utföras efter samma tekniska
grunder. Skillnaden är endast, att mätningarna inom stad med hänsyn till
markvärdena som regel måste verkställas på sådant sätt, att större noggrannhet
i mätningsresultaten uppnås än vad som i allmänhet fordras beträffande
arbeten på den rena landsbygden. Detta är dock ett förhållande, som icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

23

enbart gäller städerna utan även alla mindre samhällen och områden, där
en tätare bebyggelse förekommer. Jorddelningens primära uppgift att under
betryggande former tillskapa nya fastigheter för olika ändamål är densamma
vare sig fastighetsbildningen verkställes i stad eller på landet. I båda fallen
avses att enligt gällande lag med hänsynstagande till såväl det allmännas
som den enskildes rätt bestämma de nya fastigheterna till gränser och innehåll,
så att för framtiden tvister undvikas om ägande- eller besittningsrätten.
Fastighetsregistreringen har likaledes samma syfte, vare sig det gäller införande
av en fastighet i jordregistret för landet eller i ett fastighetsregister,
upprättat enligt de för stad gällande bestämmelser. Även om detaljföreskrifterna
och formerna i vissa avseenden skilja sig från varandra, äro
principerna överensstämmande, och ändamålet med registren är i båda fallen
detsamma, nämligen att utgöra grundvalen för fastighetsböckernas uppläggande
och förande.

Nu nämnda förhållanden torde redan i och för sig tala för att överinseendet
över mätnings-, jorddelnings- och fastighetsregisterväsendet såväl på landet
som i stad förlägges till en och samma myndighet, på sätt utredningsmannen
föreslagit. Den naturliga lösningen synes då vara, att den statliga
myndighet, som redan har överinseendet över berörda verksamhetsområden
för landsbygden, nämligen lantmäteristyrelsen, anförtros samma uppgift
även beträffande städerna. Till frågan, i vilken utsträckning ett dylikt
överinseende kan anses erforderligt för städernas del, skall jag senare återkomma.

Mot nämnda lösning av spörsmålet har nu som tidigare från städernas sida
gjorts gällande, att fastighetsbildningen i städerna såsom i första hand avseende
tillskapandet av fastigheter för bebyggelseändamål och dylikt borde
stå under överinseende av samma myndighet som hade att övervaka stads -planeväsendet. Med hänsyn till nyssberörda samband mellan mätnings-,
jorddelnings- och fastighetsregisterväsendet har därför föreslagits, att överinseendet
häröver i sin helhet skulle förläggas till byggnadsstyrelsen eller till
ett särskilt nybildat verk, till vilket byggnadsstyrelsens uppgift rörande stadsplaneväsendet
då skulle överföras. Förslaget bygger på den uppfattningen,
att stadsplanemyndigheten för att säkra en ur planläggnings- och bebyggelsesynpunkt
sund samhällsutveckling även måste övervaka såväl det mätningstekniska
som det legala förfaringssättet vid jorddelningen. För att vederlägga
denna uppfattning skulle måhända vara tillräckligt att enbart hänvisa till
det yttrande, vilket lämnats av byggnadsstyrelsen och såsom klarläggande
för hela frågans innebörd här förut utförligt återgivits. Då emellertid en
liknande uppfattning tidigare uttalats av riksdagen i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts förslag till lantmäteriets omorganisation år 1920
(R. skr. nr 321), tillåter jag mig ytterligare framhålla följande.

Nyssnämnda uttalande av riksdagen innebar, att det på grund av det nära
sambandet mellan å ena sidan stadsmätningar av olika slag och å andra
sidan stadsplancväsendct borde tillkomma byggnadsstyrelsen och ej, såsom
föreslagits av Kungl. Majit, lantmäteristyrelsen att utöva uppsikt över stä -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 138.

demas mätningsväsende. Frågan ställdes emellertid på framtiden. — Vid
tiden för 1920 års riksdagsbehandling pågingo utredningsarbeten rörande ny
såväl stadsplanelagstiftning som jorddelningslagstiftning. Nackdelarna av en
jorddelningslagstiftning, som i huvudsak lämnade jordägarna fria händer
att utan hänsyn till blivande planering inom städer och samhällen elier till
en begynnande samhällsbildning på landsbygden påkalla uppstyckning av
sina fastigheter, hade allt mer framträtt. Kravet på bättre kontroll av jorddelningen
ur planläggnings- och bebyggelsesynpunkt hade blivit allt kraftigare.
Stadsplane- och byggnadsväsendets representanter, såväl statliga som
kommunala myndigheter, sågo därvid ingen möjlighet att komma till rätta
med dessa problem på annan väg än att giva byggnadsstyrelsen såsom överinseendemyndighet
över stadsplane- och byggnadsväsende även ett direkt
inflytande på fastighetsbildningen inom städer och samhällen. Samtidigt
bedrevs en stark agitation från städernas kommunala tjänstemän mot lantmäteriets
verksamhet på nu ifrågavarande område, varvid man gjorde gällande
att skulden till olämpliga styckningar för bostadsändamål läge hos
lantmäteriets tjänstemän, som angåvos vara inkompetenta för uppgiften. Man
identifierade felgreppen ur planeringssynpunkt på fastighetsbildningens område
med lantmäteriets verksamhet utan att betänka, att lagstiftningen omöjliggjorde
för lantmätaren att motsätta sig utförande av styckningar enligt
jordägarnas önskningar och att konkurrensen mellan jordägarna vid exploateringar
medförde i denna del allt annat än önskvärda resultat, då man snarare
ville förhindra än medverka till ett samarbete även vid styckningar av
till varandra gränsande områden. Under sådana förhållanden och med den
inställning man hade, särskilt inom städerna, som mest hade känning av den
s. k. kåkstadsbebyggelsens uppkomst och därav följande plantekniska oen
ekonomiska svårigheter vid stadsplaners uppgörande och genomförande, var
det ganska naturligt att man motsatte sig förläggandet av tillsynen över städernas
mätningsväsen under lantmäteristyrelsen och förordade ett sammanknytande
av nämnda uppgift med byggnadsstyrelsen såsom stadsplaneväsendets
centrala uppsiktsmyndighet.

Förhållandena äro emellertid nu helt annorlunda. Ny stadsplanen och
byggnadsstadga hava utfärdats och ny jorddelningslag har tillkommit. Genom
de bestämmelser, som därvid fastslagits, har tillskapats den möjlighet,
som tidigare saknats, att förhindra en ur planläggningssynpunkt olämplig
jorddelning. Jag erinrar i förevarande hänseende särskilt om de rörande
avstyckning inom område, som är av intresse ur bebyggelse- eller samhällsbildningssynpunkt,
upptagna stadgandena i 19 kap. lagen örn delning av jord
å landet samt i 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad.

Genom nämnda i jorddelnings- och fastighetsbildningslagarna införda
bestämmelser har dels förrättningsmannen blivit skyldig tillse, att avstyckning
icke verkställes på sådant sätt att bebyggelseplaner av olika slag eller
byggnadsföreskrifter motverkas, dels byggnadsnämnd, där sådan finnes, satts
i tillfälle att vara representerad vid förrättningarna samt jämväl på annat
sätt följa fastighetsbildningen och göra sina synpunkter gällande, dels lärn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138.

25

näts i länsstyrelsens hand både att pröva avstyckningarnas lämpliga utförande
ur bebyggelsesynpunkt och att vid behov påfordra planläggning av område,
som avses skola exploateras för bostadsändamål eller liknande syfte. Med
den ortsorganisation till stadsplaneväsendets och byggnadsväsendets övervakande,
som numera tillskapats genom länsarkitektinstitutionen och ytterligare
utvecklats genom beslut av 1935 års riksdag, torde också länsstyrelserna
och byggnadsstyrelsen såsom den centrala överinseendemyndigheten på ifrågavarande
område hava erhållit det instrument, som tidigare saknats i fråga
om ett effektivt övervakande av fastighetsbildningen ur bebyggelsesynpunkt
och kontroll att lagstiftningens föreskrifter härutinnan efterföljas.

Något behov för stadsplane- och byggnadsväsendets myndigheter att pröva
verkställda förrättningar i mätningstekniskt avseende eller ur legal jorddelningssynpunkt
föreligger sålunda numera icke. Det lärer ej heller kunna
bestridas, att prövningen av förrättningarna ur dessa synpunkter bäst sker
genom lantmäterimyndigheterna, som härför äro speciellt inrättade och hava
den största erfarenheten på detta arbetsområde. Såsom redan framhållits
har också byggnadsstyrelsen -— som under de förhållanden, vilka tidigare
voro rådande, varit anhängare av ett inordnande av mätningsväsendet i städer
och stadsliknande samhällen under styrelsens tillsyn — nu tillstyrkt utredningsmannens
förslag. Byggnadsstyrelsens yttrande rörande problemställningen
i frågan synes klarlägga det förändrade läge, vari frågan om
tillsynen över städernas och de stadsliknande samhällenas mätningsväsen,
jorddelning och fastighetsregistrering kommit, sedan byggnads- och stadsplaneväsendet
genom den nu gällande lagstiftningen beretts de möjligheter
till inflytande, som tidigare saknats. Påståendet om nödvändigheten av gemensamt
överinseende över stadsplaneväsendet och mätningsväsendet i städerna
torde därmed vara utan grund och närmast att anse såsom ett uttryck
för en föråldrad uppfattning i frågan, en kvarleva från en tid då förhållandena
vörö helt andra än nu.

De förslag, som framförts till frågans ordnande med byggnadsstyrelsen
eller ett fristående verk såsom tillsynsmyndighet över mätningsväsendet, jorddelningen
och fastighetsregistreringen inom städer och de stadsliknande samhällen,
för vilka föres fastighetsregister såsom för stad, kunna ej heller på
ett tillfredsställande sätt lösa frågan vare sig ur organisatorisk synpunkt eller
ur saksynpunkt. Byggnadsstyrelsens uttalande i dess yttrande, att, örn nämnda
verksamhetsområden skulle anses stå i oupplösligt samband med stadsplaneväsendet
i fråga om städer och stadsliknande samhällen, måste ett sådant
samband i lika hög grad förefinnas med avseende å alla byggnadsorter
med samhällelig bebyggelse, oberoende av örn denna regleras efter stadsplan,
byggnadsplan, avstyckningsplan eller enbart utomplansbestämmelser,
måste tydligt nog giva vid handen, att de framförda skälen för en lösning
med uppdelning av ifrågavarande tillsyn på två myndigheter efter en så godtycklig
grund som arten av samhällets fastighetsregistrering äro ohållbara och
att en sådan lösning icke kan vara till gagn för samhällsutvecklingen i stort.
Ett nära samarbete under gemensam ledning mellan alla arbetande krafter

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

å jorddelningens område kommer därjämte säkerligen att verka mer befruktande
på utvecklingen och leda till ett bättre resultat för samhällsbildningen
i dess helhet, än den splittring som skulle bliva en följd av en uppdelning av
tillsynen på området på två skilda myndigheter.

Även ur organisationssynpunkt innebär en dylik uppdelning av överinseendet
betydande olägenheter. Lantmäteristatens personal skulle nämligen
i sin verksamhet i stor utsträckning komma att lyda under två olika överinseendemyndigheter.
Sålunda äro inom de köpingar och municipalsamhällen,
för vilka föres fastighetsregister såsom för stad, överlantmätarna i allmänhet
registerförare. Av tillgängliga uppgifter framgår, att av dessa 104
köpingar och municipalsamhällen för närvarande endast fyra hava till registerförare
personer, som icke tillhöra lantmäteristaten. Likaså tjänstgör lantmäteripersonalen
i stor utsträckning såsom förrättningsmän vid jorddelningen
inom städer och andra samhällen. Om man endast tager hänsyn till förrättningsverksamheten
enligt lagen om fastighetsbildning i stad, är verksamheten
uppdelad å lantmätare och ingenjörer på följande sätt.

Antal samhällen, inom
rättningsmännen

vilka för-äro

Slag av samhälle

lantmätare

ingenjörer

lantmätare
och Ingen-jörer

Summa

Städer................................

27

78

9

114

Köpingar med fastighetsregister såsom
för stad............................

32

7

5

44

Municipalsamhällen med fastighetsregister
såsom för stad......................

52

7

1

60

Köpingar med jordregister ............

6

—

—

6

Municipalsamhällen med jordregister____

112

7

—

119

Summa

229

99

15

343

Man har velat göra gällande särskilt från de tekniska sammanslutningarna,
att en dylik uppdelning av tillsynen över jorddelningen för bebyggelseändamål
skulle vara av föga betydelse med hänsyn till den ringa omfattning,
i vilken sådan jorddelning ägde rum genom lantmäteriets tjänstemän i förhållande
till den verksamhet, som utövades av de kommunala mätningsmännen.
Dylika påståenden bottna tydligen i en obekantskap med verkliga förhållandena
och torde hava framkommit på grund av missuppfattning av den
statistik, som förefinnes rörande mätnings- och jorddelningsverksamheten
inom städer och stadsliknande samhällen. Med ledning av den föreliggande
statistiken för verksamheten under 1933 har av lantmäteristyrelsen i dess
yttrande framlagts följande tablå rörande omfattningen av verksamheten
och dennas fördelning mellan lantmätare och mätningsmän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

27

Antal för-rättningar

Procent

Kostnader

kronor

Procent

För hela landet ......................

9,394

539,594

Därav belöper på: lantmätare..........

1,921

20.4

128,542

23.8

ingenjörer..........

7,473

79.6

411,052

76.2

För hela landet minskat med

Stockholm, Göteborg och Malmö ____

7,331

365,879

Därav belöper på: lantmätare..........

1,921

26.2

128,542

35.1

ingenjörer..........

5,410

73.8

237,337

64.9

För hela landet minskat med

städer (15 st.) med över 25,000 invånare

5,710

278,426

Därav belöper på: lantmätare..........

1,887

33.0

127,184

45.7

ingenjörer..........

3,823

67.0

151,242

54.3

För hela landet minskat med

städer (39 st.) med över 10,000 invånare

3,726

196,328

Därav belöper på: lantmätare..........

1,738

46.5

118,988

60.5

ingenjörer..........

1,988

53.5

77,340

39.5

För hela landet minskat med

alla städerna (114 st.) ..............

1,902

115,620

Därav belöper på: lantmätare..........

1,304

68.6

92,866

80.3

ingenjörer..........

598

31.4

22,754

19.7

Av kostnadsuppgifterna, vilka säkrare än antalet förrättningar torde giva
uttryck för den verkliga arbetsprestationen, framgår, huru ingenjörernas
verksamhet från att vara, om alla städer medräknas, mer än tre gånger så
stor som lantmätarnas, redan om de 15 största städerna frånräknas blir endast
obetydligt större än lantmätarnas. Om de 39 städer, som hava mer än
10,000 invånare, ej medräknas, utgör lantmätarnas verksamhet 60 procent
av berörda mätningsverksamhet. Frånräknas alla städerna är lantmätarnas
verksamhet den fyrdubbla mot ingenjörernas.

I den tillgängliga statistiken över lantmäteriets verksamhet föreligger ej
någon särskild uppgift rörande lantmätarnas verksamhet enligt jorddelningslagen
vid fastighetsbildningen för bostadsändamål. En viss uppfattning om
storleksordningen av denna verksamhet kan emellertid erhållas av antalet
fastigheter, som tillkommit i jordregistret under senare år. Från lantmäteristyrelsen
hava följande uppgifter erhållits i berörda hänseende.

Antalet fastigheter med en areal i hektar av

Summa

0.0—0.26

0.26—1.00

över 1.00

1933 ........................

13,656

4,800

6,867

25,323

1934 ........................

15,099

5,753

6,979

27,831

Medeltal

14,378

5,276

6,923

26,577

1 procent av licia antalet

54

20

26

100

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

Fastigheterna under 0.25 hektar kunna betraktas såsom rena bostadsfastigheter,
fastigheterna mellan 0.26—1.00 hektar såsom lägenheter av egnahemstyp
samt fastigheterna över 1.00 hektar såsom mera jordbruksbetonade fastigheter.
I huvudsak tillkomma nämnda mindre fastigheter genom avstyckningsförrättningar
enligt jorddelningslagen. Det torde därför vara av intresse
i detta sammanhang att här meddela några uppgifter rörande omfattningen
av denna verksamhet.

Förrättningsmän

Antal förrätt-ningar

Antal nybildade
fastigheter

Arvode

kronor

Lantmätare: 1933 ........

15,877

21,493

964,816

1934 ..............

17,839

23,511

1,017,752

Ingenjörer: 1933 ..............

198

439

16,307

1934 ..............

177

583

19,810

De anförda siffrorna torde giva en god bild av den storleksordning, i vilken
fastighetsbildningen för bostads- och bebyggelseändamål samt andra liknande
syften sker genom lantmäteriets verksamhet. I stället för att vara en
obetydlighet, såsom från mätningsmannahåll gjorts gällande, är den betydligt
större, ja sannolikt ungefär dubbelt så stor som mätningsmännens verksamhet
inom hela landet, medräknat även alla de större städerna.

Härav framgår, att förläggandet av överinseendet över mätnings- och jorddelningsväsendet
inom städerna och de stadsliknande samhällen, för vilka
skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, under
byggnadsstyrelsen eller under en särskild styrelse icke medför det resul
tat, som avsetts med detta förslag, nämligen att stadsplaneväsendet och fastighetsbildningen
för samhällsbildande ändamål skulle ligga under gemensam
ledning. Hela den omfattande fastighetsbildningen av nämnda art enligt
den för landsbygden gällande jorddelningslagstiftningen skulle fortfarande
stå utanför denna gemensamma ledning. Ett överförande av även denna
jorddelning under exempelvis byggnadsstyrelsens överinseende skulle å
andra sidan innebära, att större delen av hela lantmäteriets verksamhet
skulle undantagas från lantmäteristyrelsens ledning. En sådan uppdelning
av rikets lantmäteriväsen kan ur organisatorisk synpunkt icke godtagas och
skulle i verkligheten innebära tillskapandet av två lantmäteristyrelser, vilket
även ur ekonomisk synpunkt skulle medföra väsentligt ökade kostnader.

Örn det framförda önskemålet angående gemensam ledning för stadsplaneväsendet
och fastighetsbildningen för bebyggelseändamål skulle realiseras,
skulle enda möjligheten härtill ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt
vara, att tillsynen över stadsplaneväsendet förlädes tillika med all jorddelningsverksamhet
under en med hänsyn till de nya arbetsuppgifterna helt omorganiserad
lantmäteristyrelse. Vägande invändningar kunna dock göras mot
en dylik organisation. Liksom förslaget att tillskapa ett särskilt ämbetsverk för
stadsplaneväsendet och städernas mätnings-, fastighetsbildnings- och fastig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13S -

29

lietsregistreringsväsen skulle denna organisation medföra den väsentliga nackdelen,
att överinseendet över stadsplaneväsendet bleve skilt från tillsynen över
byggnadsväsendet. Såväl byggnadsstyrelsen som svenska arkitektföreningen,
vilka båda äro representanter för sakkunskapen på området, har bestämt
hävdat, att tillsynen över dessa så intimt sammanhängande verksamhetsgrenar
ur både praktisk, saklig och ekonomisk synpunkt måste omhänderhavas av
samma myndighet. Ett ytterligare viktigt skäl mot förslaget synes ligga
däri, att det nya ämbetsverkets arbetsuppgifter skulle överspänna så omfattande
och, ehuru i samband med varandra stående, likväl vart för sig speciella
områden, att det knappast vore ur arbetssynpunkt rationellt. Svårigheter
skulle säkerligen uppstå att för ett dylikt verk finna en lämplig chef,
som åtminstone i någon mån behärskade de olika delarna av verkets arbeten.
En annan omständighet, som även ingiver betänkligheter och skulle medföra
stora praktiska svårigheter vid förslagets realiserande, är den fullständiga
ombildning av lantmäteriets centrala ledning, som skulle bliva en följd av
den nya organisationen. Tyngdpunkten måste nämligen i ett dylikt ämbetsverk
ligga på stadsplanearbetena samt fastighetsbildningen för bebyggelseändamål
och dylikt.

Det förefaller också som om den sist antydda utvägen till lösning av frågan
örn tillsynen över städernas mätnings-, jorddelnings- och fastighetsregistreringsväsen
med dess konsekvenser av fullständig omläggning beträffande
den statliga förvaltningen på såväl lantmäteriväsendets som stadsplaneväsendets
område måste anses föga av behovet påkallad, då en för alla
intressen fullt acceptabel lösning bör på ett betydligt enklare sätt kunna uppnås
efter huvudsakligen de linjer, som framförts av utredningsmannen och
mot vilka inga bärande skäl kunnat anföras. En fördel i detta förslag ligger
också däri, att lösningen följer de principer, som för närvarande gälla i
fråga om uppdelningen i administrativt hänseende av å ena sidan byggnadsväsendet
och stadsplaneväsendet, å andra sidan mätnings-, jorddelningsoch
fastighetsregistreringsväsendet. En dylik uppdelning lärer bäst stå i
överensstämmelse med hela den statliga administrationens uppbyggnad samt
den genom 1931 års stadsplanelagstiftning uppdragna bestämda skiljelinjen
mellan å ena sidan lagstiftningen angående fastighetsbildningen och å andra
sidan stadsbyggnadslagstiftningen. Det erforderliga samarbetet i frågor,
där de olika verkens arbetsområden beröra varandra, kan givetvis åstadkommas
genom instruktionsbestämmelser örn gemensam behandling av sådana
ärenden.

Jag ansluter mig av anförda skäl till utredningsmannens förslag, att överinseendet
över städernas och de stadsliknande samhällenas mätnings-, jorddelnings-
och fastighetsregistreringsväsen förlägges till samma myndighet,
som utövar tillsynen å rikets lantmäteriväsen och jordregistret, samt att överinseendet
över stadsplaneväsendet bibehålies under byggnadsstyrelsen. Förstnämnda
myndighet har av utredningsmannen föreslagits skola benämnas
rikets jorddelningsverk. Då emellertid de arbetsuppgifter, som enligt förslaget
skulle tilläggas verket utöver de lantmäteristyrelsen redan tillkommande,

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

äro likartade med lantmäteristyrelsens nuvarande arbetsuppgifter, synes anledning
saknas att i detta sammanhang göra någon ändring i lantmäteristyrelsens
hävdvunna benämning. Jag förordar alltså, att ifrågavarande överinseende
förlägges till lantmäteristyrelsen och att styrelsen omorganiseras
för övertagande av berörda uppgift.

b. Frågan om det närmare anordnandet av överinseendet.

Jag övergår härefter till frågan om vilka befogenheter och åligganden som
böra tilläggas lantmäteristyrelsen vid utövandet av överinseendet över ifrågavarande
verksamhetsområden inom städerna och de stadsliknande samhällena.

Vad först angår fastighetsregistreringen har utredningsmannen i sin förenämnda
promemoria utgått från att fastighetsregisterkommissionens åligganden
och befogenheter borde i allt väsentligt överflyttas på den nya överinseendemyndigheten.
I ett avseende har dock föreslagits ändring. Med hänsyn
till den utveckling, som skett på fastighetsregistreringens område, har
ifrågasatts, huruvida kommissionen enligt 5 § i dess instruktion tillkommande
rätt att återkalla förordnande för förrättningsman för upprättande av registerkarta
eller för registerförare borde i fortsättningen tillerkännas överinseendemyndigheten.
Enligt utredningsmannens uppfattning borde denna befogenhet,
i överensstämmelse med i allmänhet gällande ordning, tillkomma
allenast den myndighet, som hade att utfärda förordnande som nyss sagts,
eller sålunda länsstyrelsen.

Rörande tillsynen över jorddelningen och mätningsväsendet anför utredningsmannen
bland annat:

Vidkommande omfattningen av en tillsyn av förevarande slag syntes under
densamma böra ingå dels tillämpningen av författningarna angående jorddelnings-
och mätningsväsendet i samhällena, såvitt anginge mätningstekniska
synpunkter eller fastighetsbildningens rättsliga sidor, dels ock sådana
mätningsåtgärder inom samhällena som, utan att falla under nämnda författningar,
för blivande fastighetsbildning och mätningar vore av grundläggande
betydelse, såsom triangel- och polygonmätningar av samhällsområden.

Vid organisationen av tillsynen hade man att taga hänsyn till de i städerna
och landssamhällena rådande särskilda förhållandena. De legala mätningsförrättningarna
i samhällena verkställdes av befattningshavare anställda i
samhällets tjänst. Till följd av den ställning de sålunda intoge och ordningen
för förrättningarnas handläggande syntes tillsynen icke kunna bygga
på en redovisning av förrättningarna motsvarande den, som vid förrättningar
enligt jorddelningslagen skedde till överlantmätare och lantmäteristyrelsen.
övervakningen över förrättningar enligt stadsbestämmelserna borde
begränsas till att ske genom inspektion från den centrala myndighetens
sida samt upplysande och rådgivande verksamhet, vartill skulle komma utfärdandet
av anvisningar rörande förrättningars tekniska utförande och dylikt.
Skulle anledning till anmärkning förekomma mot förrättningsman,
skulle tillsynsmyndigheten hava att vidtaga de åtgärder till rättelses vinnande,
som i anslutning till de allmänna författningarna och den inom
samhället gällande disciplinära ordning beträffande befattningshavare stöde
till förfogande. Givet vore att inspektionsverksamheten i främsta rummet

Kungl. Maj:ts proposition nr 138■

31

komme att inriktas på de mindre samhällena. Beträffande de större av dem,
särskilt de största städerna, där mätningsväsendet vore synnerligen väl organiserat,
skulle tillsynsmyndighetens betydelse ligga i den tillgång till råd
och upplysningar samt möjlighet till större enhetlighet i stadsmätningsarbetet
inom landet som genom tillsyningsmyndigheten kunde beredas.

1 detta sammanhang torde jag också få upptaga en fråga, som under den
tidigare behandlingen av tillsynen över städernas mätningsväsen varit föremål
för utredning, nämligen huruvida och i vilken omfattning en särskild
mätning sstadga för städerna kan anses erforderlig.

I samband med förut omnämnda förslag till 1920 års riksdag angående
lantmäteriets omorganisation berördes även frågan örn utfärdande av en mätningsförordning
och dennas tillämpningsområde. Härvid avsågs, att den
sedermera utfärdade förordningen den 17 december 1920 (nr 850) angående
sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordningen),
vilken bland annat äger tillämpning vid all mätning i samband med förrättningar
enligt den för landet gällande jorddelningslagstiftningen, skulle tilllämpas
jämväl vid förrättningar av fastighetsbildande natur samt vid grundläggande
kartläggning inom städerna. Förordningen har också på sin tid utarbetats
med utgångspunkt härifrån och dess bestämmelser äro därför uppdelade
på två huvudavdelningar den ena rörande »finmätning» och huvudsakligen
avsedd att komma till tillämpning inom städerna och de stadsliknande
samhällena, den andra rörande »vanlig mätning» och avsedd att tillämpas på
den egentliga landsbygden. På grund av att frågan om tillsynen över mätningsväsendet
i städerna vid 1920 års riksdag, såsom redan nämnts, ställdes på
framtiden har emellertid mätningsförordningen icke gjorts tillämplig på städerna
annat än i fråga om förrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen,
beträffande vilka lantmäteristyrelsen redan då tillerkändes överinseendemyndighet.

I yttrandena i ärendet hava nu liksom tidigare under den långvariga och
omfattande behandling, för vilken frågan varit föremål, farhågor yppats,
att det statliga överinseendet skulle komma att i onödan inskränka den kommunala
självbestämningsrätten på området. Särskilt hava dessa farhågor
gällt de mera organisatoriskt betonade spörsmålen såsom de kommunalt
anställda mätningsmännens ställning i förhållande till överinseendemyndigheten
i disciplinärt hänseende samt överinseendemyndighetens befogenhet att
utfärda föreskrifter, som skulle kunna medföra omfattande ändring i hävdvunnen
praxis och sedan länge använda formulär och modeller vid mätningars
utförande, kartors upprättande och förrättningars handläggning. Det
har därför framhållits, att överinseendemyndighetens uppgift i främsta rummet
borde vara av rådgivande art samt att överinseendet borde inriktas på
en mera allmän tillsyn av lagars och författningars tillämpning och av mätningsarbetenas
utförande med erforderlig noggrannhet.

Jag biträder uppfattningen, att de åligganden och befogenheter beträffan- Depir''.emenisde
fastighetsregistreringen, som fastighetsregisterkommissionen nu har, böra chefen.
i huvudsak oförändrade överflyttas på lantmäteristyrelsen.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

Vad angår jorddelningen och mätningsväsendet i städer och andra samhällen
torde de farhågor, vilka på sina håll yppats, att genom statligt överinseende
å denna verksamhet kommunernas självbestämningsrätt skulle onödigtvis
beskäras, hava uppkommit därigenom, alt i tidigare förslag utgångspunkten
för detta överinseende i stort sett varit den vid jorddelningen
på landet genomförda detaljerade kontrollen över verksamheten. Med det
av utredningsmannen skisserade sättet för tillsynens anordnande torde de
invändningar bortfalla, som sålunda tidigare kunnat göras. Ur allmän synpunkt
lärer anledning ej finnas att gå längre i övervakningen av verksamheten
inom städerna än att trygghet vinnes, att mätning och kartläggning
utföras med erforderlig noggrannhet och på ändamålsenligt sätt samt att de
fastighetsbildande förrättningarna verkställas enligt gällande lagar och författningar,
så att rättssäkerheten vid fastighetsbildningen ej äventyras. I
anslutning till vad utredningsmannen föreslagit torde tillsynen därför böra
bygga på att liksom hittills byggnadsnämnderna i städer och stadsliknande
samhällen i första hand ansvara för organisationen av mätningsarbetena och
dessas utförande på fullgott sätt. Överinseendemyndigheten bör sedan mera
allmänt övervaka, att detta också blir fallet, samt genom råd och upplysningar
verka för att, där brister iakttagas, dessa bliva avhjälpta och rättade.

Utfärdandet av mätningsföreskrifter för städerna och de stadsliknande
samhällena torde sålunda böra ankomma på vederbörande kommunala myndigheter.
Angelägenheten av att vissa minimifordringar i fråga örn noggrannhet
vid mätningars utförande iakttagas torde kunna tillgodoses genom
en bestämmelse att all mätning inom städerna och de stadsliknande samhällena
skall utföras på sådant sätt, att de noggrannhetsfordringar, som
föreskrivas i 1920 års mätningsförordning beträffande »finmätning», bliva
uppfyllda. Då detaljföreskrifterna skola meddelas av vederbörande byggnadsnämnd,
kan sålunda för städer med välorganiserat mätningsväsen och
egna mätningsmän redan hävdvunnen praxis på ifrågavarande område alltjämt
följas, örn med hänsyn till markpriser eller eljest så anses erforderligt,
kunna högre noggrannhetsfordringar fastställas än i mätningsförordningen.
För de mindre städerna och de stadsliknande samhällena kunna
byggnadsnämnderna besluta antingen att tillämpa de föreskrifter, som angivas
i 1920 års mätningsförordning och därtill av lantmäteristyrelsen utfärdade
verkställighetsföreskrifter, varigenom säkerhet vinnes, att de uppställda
noggrannhetsfordringarna komma att uppnås, eller ock att genom sakkunnig
person låta utarbeta erforderliga bestämmelser. För alla de samhällen, där
lantmätare äro verksamma som förrättningsmän — och dessa äro ju det
stora flertalet — är givet, att 1920 års mätningsförordning och därtill hörande
verkställighetsföreskrifter komma att som regel tillämpas, då förrättningsmannen
redan är van vid detta i sin övriga verksamhet.

Med utgångspunkt från här angivna principer för överinseendemyndighetens
uppgift i förhållande till mätningsväsendet i städerna och byggnadsnämndens
ställning såsom närmast ansvarig tillsynsmyndighet samt med
ledning av redan nu gällande kungörelsen den 31 december 1920 (nr 900)

Kungl. Maj.ts proposition nr 138■

33

med vissa föreskrifter om mätningsväsendet i rikets städer ävensom fastighetsregisterkommissionens
instruktion den 8 mars 1918 (nr 131) har —
efter hörande av lantmäteristyrelsen — förslag till kungörelse i ämnet utarbetats
inom jordbruksdepartementet. I kungörelsen hava upptagits bestämmelser
ej blott rörande mätningsväsendet utan även, under en särskild avdelning,
angående fastighetsregisterväsendet. Även i sistnämnda hänseende
gäller det att reglera förhållandet mellan en statlig myndighet samt kommunala
myndigheter och befattningshavare. Genom att den statliga myndighetens
uppgifter och befogenheter angivas i en särskild kungörelse och ej i
vederbörande verks instruktion, torde för de kommunala myndigheterna och
befattningshavarna bättre överskådlighet vinnas över bestämmelserna i fråga.

Det sålunda uppgjorda förslaget till kungörelse med vissa föreskrifter om
mätningsväsendet och fastighetsregister väsendet i rikets städer torde få såsom
bilaga B fogas till statsrådsprotokollet. Beträffande de närmare bestämmelserna
i förslaget torde få framhållas följande.

Den i det föregående angivna fördelningen av uppgifterna med avseende
å mätningsväsendet mellan lantmäteristyrelsen och vederbörande byggnadsnämnd
har uttryckts i 1 § 1 och 2 mom. sålunda, att det statliga överinseendet
å mätningsväsendet skall ankomma på lantmäteristyrelsen medan
den närmare tillsynen därå skall handhavas av byggnadsnämnden.

Lantmäteristyrelsens uppgifter angivas närmare i 2 §. Härvid har fastslagits,
att övervakningen av lagstiftningens tillämpning skall ske genom inspektion,
varigenom understrukits överinseendets allmänna karaktär. I vad
mån i särskilt fall förrättnings handläggning och utförande erfordra teknisk
prövning av överlantmätare eller eventuellt av lantmäteristyrelsen före fastställelse,
har givetvis vederbörande fastställelsemyndighet att avgöra. Någon
föreskrift i denna del synes icke erforderlig, och lantmäteristyrelsen har icke
tillerkänts någon rätt att påfordra dylik granskning, detta särskilt med hänsyn
till från stadshåll framfört önskemål. Ur samma synpunkt har någon
bestämmelse motsvarande stadgandet i 2 § av gällande kungörelse rörande
mätningsväsendet i fråga om rätt att infordra förrättningshandlingar till förrättningar
enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen icke medtagits i förslaget,
och hava dessa förrättningar sålunda i övervakningshänseende jämställts
med andra legala förrättningar. Möjlighet att inlåna kartor och handlingar
från byggnadsnämnd vid exempelvis avgivande av utlåtande i visst ärende,
som är föremål för behandling inom verket på grund av remiss eller dylikt,
föreligger givetvis alltid.

I sista stycket av 2 § intagen bestämmelse rörande tillvägagångssättet för
det fall att lantmäteristyrelsen har anledning till erinran mot förrättningars
handläggning eller eljest mot mätningsväsendets ordnande inom stad svarar
mot föreskrifterna beträffande byggnadsnämnds åligganden i 3 § 1 mom.
sista stycket och 2 mom. Härvid hava alla beslut rörande disciplinära åtgärder
i anledning av kommunalt anställd mätningsmans eventuella fel eller
försummelser i tjänsten lagts under byggnadsnämndens prövning, varvid
för varje stad gällande bestämmelser i ämnet skola tillämpas. Detta synes

Bihang lill riksdagens protokoll WIIG. 1 sami. Nr 138. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

bäst stå i överensstämmelse med mätningsmännens ställning som kommunala
tjänstemän under byggnadsnämnden och torde därjämte utesluta anledning
till missljud vid överinseendets utövande inom särskilt de större och
medelstora städerna samt i samarbetet mellan lantmäteristyrelsen och mätningsmännen.
Den kommunala självbestämningsrätten blir även på detta
sätt ytterligare understruken.

För den händelse av länsstyrelsen förordnad förrättningsman för tomtmätning
eller avstyckning icke är anställd i stadens tjänst, saknar byggnadsnämnd
disciplinär myndighet över förrättningsmannen. För dessa fall har
enligt 8 § av kungörelseförslaget lantmäteristyrelsen tillagts befogenhet att
vidtaga åtgärder, som kunna föranledas av förrättningsmannens sätt att
handhava ifrågavarande uppgifter. De förordnade förrättningsmännen äro
i allmänhet lantmätare och sålunda i sin verksamhet i övrigt redan underställda
samma myndighet.

Byggnadsnämndens åligganden rörande mätningsväsendet hava närmare
angivits i 3 §. Avfattningen har skett på sådant sätt, att samtidigt därigenom
definierats de skyldigheter, stad skall hava att iakttaga beträffande mätningsväsendet
och de noggrannhetsfordringar, som vid mätning i stad skola
uppfyllas.

Förslagets föreskrifter angående fastighetsregisterväsendet överensstämma
i allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i fastighetsregisterkommissionens
nuvarande instruktion, därvid kommissionens uppgifter förutsatts
skola i stället handhavas av lantmäteristyrelsen. Då enligt 7 kap. 14 § fastighetsbildningslagen
överinseendet å fastighetsregistret skall, sedan arbetet
med registrets uppläggande avslutats, övertagas av den myndighet, som i
allmän lag bestämmes, har emellertid i kungörelseförslaget icke beträffande
överinseendet å fastighetsregisterväsendet upptagits någon föreskrift, motsvarande
stadgandet örn överinseendet å mätningsväsendet i 1 § 1 mom. Förslag
till lag i ämnet framlägges av chefen för justitiedepartementet.

Bestämmelser av det innehåll, som angives i kungörelseförslaget, torde
få utfärdas av Kungl. Majit i administrativ väg. Genom att förslaget fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende beredes riksdagen emellertid tillfälle
att taga del av detsamma. Skulle framdeles ändringar av större betydelse
med avseende å överinseendemyndighetens ställning till de kommunala myndigheterna
finnas böra ske, lärer Kungl. Majit även då vilja giva riksdagen
tillfälle att yttra sig.

3. Jordeboken och jordregistret.

I samband med frågan om fastighetsregistreringen har utredningsmannen
upptagit till behandling spörsmålet om jordebokens nuvarande uppgifter och
i vad mån jordebokens fortsatta förande kan anses erforderligt. Av utredningen
(sid. 22—40) framgår bland annat följande.

Utredningsmannen framhåller, att den huvuduppgift såsom grundskatteregister,
vilken ursprungligen tillkom jordeboken, genom grundskatternas av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

35

skrivning i överensstämmelse med 1885 och 1892 års riksdagars beslut och
i övrigt ändrade förhållanden i stort sett bortfallit och att jordeboken är för
tillgodoseende av de ändamål, den för närvarande i övrigt tjänar, i hög grad
otidsenlig.

Vad särskilt angår jordebokens uppgift att vara grundläggande dokument
såsom register över fastighetsbeståndet på landsbygden, har, enligt vad utredningsmannen
erinrar, denna numera övertagits av jordregistret. Alla de i
jordeboken förekommande upplysningar, vilka äro av betydelse för redovisning
av fastighetsbeståndet samt i samband därmed fastigheternas kamerala
natur och skattetal, hava enligt givna föreskrifter oförändrade överförts till
jordregistret. Jordregistret är därjämte väsentligt fullständigare än jordeboken
i redovisningen av fastighetsbeståndet, då i jordregistret upptagas samtliga
vid jorddelning eller jordavsöndring uppkomna fastighetsenheter, under
det att jordeboken endast redovisar de odelade enheterna (jordeboksenheterna),
såsom hemman, kvarnar, fisken, torp och andra lägenheter. Utredningsmannen
anför, att redovisningen av nämnda fastighetsenheter i såväl jordebok
som jordregister innebure en dubbelföring, som väl må hava varit motiverad
vid tiden för jordregistrets tillkomst och uppläggande men knappast
längre borde fortgå. Efter tillkomsten av det nuvarande, på jordeboken grundade
jordregistret med dess fullständiga redovisning av jordeboksenheterna
syntes ett bibehållande av jordeboken såsom fastighetsregister vara obehövligt.

De från jordeboken överförda uppgifterna och redovisningen i övrigt av
fastighetsenheterna hava alltsedan jordregistrets tillkomst, i anslutning till
bestämmelserna i § 27 jordregisterförordningen samt kammarkollegiets allmänna
uppdrag såsom ansvarigt för jordebokens förande, varit föremål för
kammarkollegiets granskning och prövning. Det väsentliga i denna kammarkollegiets
uppgift har varit prövningen av frågor rörande fastighets upptagande
såsom självständig jordeboksenhet. Det huvudsakliga arbetet härutinnan
har dock numera fullgjorts. Tiden har därför synts utredningsmannen
vara inne för genomförande av en sådan förenkling, att jordregistret
även i sitt förhållande till jordeboken komme att betraktas såsom ett
självständigt register, vars vidare uppläggande och förande i alla delar ombestyras
under en tillsynsmyndighets ledning. Detta förutsätter sålunda, att
kammarkollegiets nuvarande prövning av frågor om felaktigheter, som ännu
må förefinnas beträffande redovisningen av äldre enheter, överflyttas till den
centrala tillsynsmyndigheten över jordregislret.

Förutom nämnda prövning rörande fastighets upptagande eller avförande
såsom självständig enhet i jordregistret förutsättes av utredningsmannen, att
tillsynsmyndigheten över jordregistret även skulle hava att övervaka, att
fastighetsenheterna i registret upptagas med rätta namn, därvid i namnet
anses ingå även det ordningsnummer, varmed fastighet skall betecknas, samt
rätt skattetal och jordnatur. Namnsättningen sker för närvarande dels genom
kammarkollegiet och dels genom vederbörande länsstyrelse; av sistnämnda
myndighet sker namnsätlning i de särskilda fall, som omförmälas
i jordregisterförordningen 9, 14 och 16). Då enligt utredningsmannens
förslag jordeboken skulle upphöra att förås såsom register över fastighetsenheterna,
skulle länsstyrelserna frigöras från deras nuvarande arbete därmed.
Den befattning med förvaltningen av statens egendomar, som förut
tillkommit länsstyrelserna, har redan i väsentliga delar upphört. Länsstyrelsernas
möjlighet att i förevarande hänseende följa fastighetsförhållandena
hava även härigenom i hög grad minskats. Under sådana förhållanden
har det synts utredningsmannen lämpligare, alt åt överlantmätarna, som i
länen omhänderhava tillsynen över fastighetsbildningen samt jordregistrets

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

förande, uppdrages den befogenhet, som enligt jordregisterförordningen nu
tillkommer länsstyrelserna beträffande namnsättningen. Det har synts honom
även kunna ifrågasättas att i samtliga de fall, då namnsättning ifrågakommer,
sålunda även där kammarkollegiet för närvarande beslutar, överlämna
avgörandet åt överlantmätaren. Vid namnsättningsärendens handläggning
har emellertid, enligt vad utredningsmannen framhåller, understundom
visat sig ur språkliga samt traditions- och andra synpunkter vanskligt
att avgöra dessa ärenden, varvid i tveksamma fall yttrande plägat inhämtas
från ortnamnskommissionen. På grund härav samt för beredande
av möjlighet till en enhetlig behandling har utredningsmannen ansett önskvärt,
att en central prövning av viktigare namnfrågor bibehölles och att därför
den befogenhet, som enligt jordregisterförordningen (§§ 9, 16 och 27)
nu tillkommer kammarkollegiet, överflyttades till tillsynsmyndigheten över
jordregistret. Detta har även ansetts böra gälla i övriga fall, då kammarkollegiet
nu har att såsom övervakare av jordeboken bestämma rörande fastighetsenhets
namn.

Beträffande frågor i övrigt, som sammanhänga med jordebokens förande
och kammarkollegiets befattning därmed, avses ingen ändring i nu gällande
bestämmelser skola ske. Sålunda avses alltjämt skola höra under kammarkollegiets
handläggning ärenden rörande avsöndring, då besvär över länsstyrelses
fastställelsebeslut anförts, frågor rörande ändring i fastighets skattetal
samt ärenden sammanhängande med hemmans jordnatur och därav
beroende rättigheter och skyldigheter.

Jordeboken utgör, anför utredningsmannen vidare, det enda centrala register,
som finnes beträffande den publika jorden. Såsom register i sådant
hänseende är jordeboken dock, enligt vad utredningsmannen framhåller, en
mycket ofullständig urkund. Ny förteckning över kronans fasta egendom
har därför synts honom påkallad. Lösningen av denna fråga har utredningsmannen
emellertid funnit ligga på sidan av frågan om jordebokens fortsatta
förande. Utredningsmannen uttalar såsom sin avsikt att upptaga detta ämne
till behandling i samband med fullgörande av den del av utredningsuppdraget,
vilken avser den juridiska representationen för den publika fasta egendomen
och vilken ännu icke medhunnits.

Beträffande de flesta fast egendom åvilande avgälder av skilda slag, vilka
icke äro av grundskatts natur, såsom skattefrälseräntor, avgälder av avsöndrade
lägenheter, hospitalsräntor, landskyld, landgille och särskild ränta
av de s. k. halländska kyrkohemmanen, göres anteckning i jordeboken rörande
deras upphörande och vissa andra förändringar. Utredningsmannen
finner det av vissa skäl kunna vara önskvärt, att dessa förhållanden angåves
i fastighetsboken vid vederbörande fastighet, såsom exempelvis sker
beträffande fastighet åvilande annuitet för lån från odlingslånefonden och
för förskott för avlösning av frälseränta. Då den ofullständiga kännedom
man äger örn ifrågavarande avgälder syntes göra deras uppförande i fastighetsböckerna
olämpligt samt avgäldernas försvinnande inom en närmare
framtid vore att förvänta, har utredningsmannen dock funnit någon förändring
tillsvidare icke böra vidtagas beträffande det officiella förtecknandet av
dem och de förändringar, som vidkommande dem sker. I detta hänseende
skulle sålunda jordeboken fortsätta att föras, dock att anteckning i jordeboken
knappast vidare skulle erfordras rörande avgäld från avsöndrad lägenhet,
vid det förhållande att förefintligheten av sådan avgäld och densammas
avlösning skola angivas i jordregistret.

I jordregistret, som föres länsvis, redovisas fastighetsenheterna sockenvis. I
jordeboken äro fastighetsenheterna likaledes upptagna sockenvis och socknarna
sammanförda häradsvis. Förändring i sockenindelningen genom flytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

37

ning av område från socknen eller överflyttning dit av område från stad eller
annan socken iakttages såväl i jordeboken som i .jordregistret. Anteckning rörande
kapellag eller kapellförsamling, som må finnas inom en socken, anmärkes
i jordeboken vid de fastigheter, vilka tillhöra kapellaget. Likaså sker där
anteckning rörande församlingas uppdelning i särskilda kyrkobokföringsdistrikt.
Motsvarande anteckningar göras ej i jordregistret. Utredningsmannen
har funnit tillvaron av en urkund angivande häradsindelningen vara av betydelse
bland annat vid handläggningen av indelningsärenden. Därest jordeboken
icke längre skall förås såsom urkund i sådant avseende, har ersättning för
densamma synts honom erforderlig. Han har därför föreslagit, att kammarkollegiet,
som i första hand har att utreda och behandla frågor rörande
ändring i rikets indelning, skulle åläggas att föra liggare över häradsindelningen,
upptagande de för närvarande i jordeboken för länet redovisade
härad eller tingslag, där härad ej finnes, samt för ett vart härad eller tingslag
de socknar, som äro därinom belägna. I liggaren skulle sedan införas
de förändringar, som göras beträffande härads och sockens omfattning och
gränser. Skulle för särskilda myndigheter föreligga behov av ytterligare
uppgifter beträffande olika indelningsenheter, såsom exempelvis kommunalförbund,
kyrkobokföringsdistrikt och kyrkliga samfälligheter, skulle vederbörande
myndighet hava att själv gå i författning örn uppläggande av förteckningar
däröver.

I yttrandena över utredningsmannens förslag hava de hörda myndigheterna,
i den mån de överhuvud taget ingått på frågan rörande jordeboken och
därmed sammanhängande spörsmål i fråga örn jordregistret, tillstyrkt desamma.
Därvid har emellertid av kammarkollegiet framhållits dels att, örn
till vederbörande överlantmätare överflyttades den befogenhet med avseende
å namnsättning å fastighetsenheter, vilken för närvarande tillkomme länsstyrelsen,
skyldighet borde stadgas för överlantmätaren att i förekommande
fall inhämta yttrande av sakkunnig myndighet rörande nybildning av fastighetsnamn,
dels att den föreslagna liggaren över häradsindelningen i riket
borde innehålla uppgifter rörande jämväl andra indelningsenheter, såsom
kommuner, municipalsamhällen, församlingar, kapellag, kyrkliga samfälligheter
ävensom kyrkobokförings- och skoldistrikt.

Av vad utredningsmannen anfört framgår, att jordebokens fortsatta fö- Departementarande
såsom ett register över fastighetsenheterna (jordeboksenheterna) nu- cheIen‘
mera saknar betydelse, sedan det väsentligt fullständigare jordregistret, upptagande
även samtliga vid jorddelning eller jordavsöndring uppkomna särskilda
fastigheter, blivit upplagt och föres. Jag biträder alltså den sakkunniges
förslag örn upphörande av jordebokens vidare förande såsom register
över fastighetsenheterna.

Då jordeboken enligt gällande bestämmelser skall ligga till grund för enheternas
upptagande i jordregistret, äger kammarkollegiet, såsom ansvarigt
för jordebokens förande, viss prövningsrätt i fråga om fastighets upptagande
eller avförande såsom självständig registerenhet. Vidare åligger det kollegiet
enligt förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister
att i viss utsträckning åsätta den benämning, under vilken fastighet skall
upptagas i jordregistret. I och med upphörande av jordebokens fortsatta

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 138•

förande föreligger, såsom utredningsmannen framhållit, ingen anledning att
bibehålla kammarkollegiets befattning i berörda avseenden, utan böra kollegiets
nuvarande åligganden härutinnan, i den mån central prövning av dessa
ärenden erfordras, överflyttas till den myndighet, som i övrigt redan handhar
tillsynen över jordregistret, nämligen lantmäteristyrelsen.

Enahanda är förhållandet beträffande länsstyrelsernas nu förefintliga prövningsrätt
i vissa fall rörande namnsättning av fastighet, därom bestämmelser
återfinnas i jordregisterförordningen §§ 9, 14 och 16. Jag delar utredningsmannens
mening, att, sedan förandet av jordeboken i berörda hänseenden
upphört, kammarkollegiets och länsstyrelsernas befattning med
jordregistret beträffande fastighets uppförande i eller avförande ur registret
eller åsättande av benämning eller namn å nytillkommen fastighet i registret
bör upphöra och övertagas av lantmäterimyndigheterna, som redan i övrigt
handhava jordregistrets förande. Den centrala myndigheten, lantmäteristyrelsen,
bör härvid givetvis handlägga alla frågor av principiell innebörd. De
frågor, som hittills handlagts av kammarkollegiet rörande fastighets upptagande
i eller avförande ur jordregistret, böra sålunda handhavas av lantmäteristyrelsen,
varvid även benämning å nytillkommen enhet bör åsättas
av styrelsen. I övriga fall rörande fastställande av benämning å fastighet,
som skall överföras till särskilt upplägg i jordregistret, synes för vinnande
av minsta omgång i dylika ärendens behandling överlantmätarna böra tillläggas
beslutanderätt. Med hänsyn till vad kammarkollegiet framhållit därom,
att nybildning av namn borde ske under sakkunnig myndighets kontroll,
torde dock böra stadgas den inskränkning i överlantmätarnas befogenhet,
att då i benämning icke ingår tidigare jordeboksnamn eller namn, åsatt
av kammarkollegium eller lantmäteristyrelsen, namnfrågan bör underställas
lantmäteristyrelsens prövning, varvid styrelsen i tveksamma fall bör i namnfrågan
höra sakkunnig myndighet. Beträffande fastställande av namn, som
icke skall ingå i fastighets registerbeteckning, böra överlantmätarna erhålla
befogenhet att besluta. Genom den föreslagna anordningen torde överflyttningen
av berörda ärenden från kammarkollegiet till lantmäteristyrelsen
medföra en relativt obetydlig ökning i sistnämnda styrelses arbetsuppgifter,
så mycket mer som de mera tidskrävande ärendena enligt jordregisterförordningen
på grund av sin natur böra efter hand minska i antal.

Enligt utredningsmannens av mig efter samråd med chefen för finansdepartementet
biträdda förslag skall jordeboken fortfarande föras vad angår
räntor och avgälder, vilka icke tillhöra staten eller äro av staten anslagna och
varom enligt vad särskilt är stadgat anteckning skall göras i jordeboken.
Någon ändring i gällande bestämmelser härutinnan synes, såsom utredningsmannen
funnit, icke för närvarande böra vidtagas.

Då den kamerala sockenindelningens verkliga innehåll för framtiden endast
kan framgå av det i jordregistret införda fastighetsbeståndet och då alla
ändringar i sockenindelningen bliva registrerade i jordregistret, som därjämte
för varje socken angiver, till vilket härad densamma hör, blir jordregistret
den enda urkund, som i detalj kan redovisa sockenindelningens in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

39

nehåll och därmed även härads- respektive tingslagsindelningen. Den liggare
över häradsindelningen, som av utredningsmannen föreslagits skola
föras inom kammarkollegiet, kommer alltså att till sin karaktär utgöra en
minnesliggare, av vilken på ett samlat ställe kan inhämtas alla beslut angående
förändringar, som en socken undergått sedan liggarens tillkomst. En
dylik liggare skulle givetvis hava sin betydelse ej blott för kammarkollegiet,
som närmast handlägger ärenden rörande indelningsändringar, utan
även för administrationen i övrigt. Det torde emellertid av vad jag anfört
framgå, att bestämmelse om dylik liggare icke bör utfärdas annat än som en
föreskrift i kammarkollegiets instruktion eller arbetsordning.

Ett beslut angående upphörande i allt väsentligt av jordebokens förande
torde påkalla vissa mindre ändringar i fastighetsbildningslagen, jorddelningslagen,
lagen den 18 juni 1926 (nr 327) om vad iakttagas skall i avseende å
införande av lagen örn delning av jord å landet samt lagen den 18 juni 1926
(nr 336) om sammanläggning av fastigheter på landet. Förslag härutinnan
framläggas av chefen för justitiedepartementet.

I övrigt äro de frågor rörande jordeboken och jordregistret, jag här berört,
i huvudsak av den art, att en lösning av desamma enligt nu angivna grunder
endast fordrar vissa ändringar i administrativt utfärdade författningar.
Jag har emellertid funnit mig böra så ingående som här skett redogöra för
dessa spörsmål med hänsyn till den inverkan de kunna hava i fråga om lantmäteristyrelsens
organisation.

4. Lantmäteristyrelsens organisation.

Jag övergår nu till frågan örn den ändrade organisation för lantmäteristyrelsen,
som torde påkallas i anledning av de här tidigare framlagda förslagen
till ordnandet dels av överinseendet över städernas mätnings-, jorddelnings-
och fastighetsregisterväsende samt dels av frågorna angående jordebok
och jordregister.

Enligt utredningsmannens förslag skulle lantmäteristyrelsen organiseras
på fem byråer, nämligen administrativa byrån, utredningsbyrån, landsbyrån
(nuvarande lantmäteribyrån), stadsbyrån och fastighetsregisterbyrån. För
överinseendet å städernas och de stadsliknande samhällenas mätningsväsen,
jorddelning och fastighetsregistrering har sålunda föreslagits en utökning av
lantmäteristyrelsens organisation med två nya byråer, den ena för mätningsväsen
och jorddelning (stadsbyrån), den andra för fastighetsregistrering
(fastighetsregisterbyrån). Till sistnämnda byrå har härvid avsetts skola från
den nuvarande lantmäteribyrån inom styrelsen överföras även ärendena rörande
jordregistret.

Stadsbyrån skulle bestå av en byråchef, en byråingenjör och en amanuens.
Å fastighetsregisterbyrån skulle tjänstgöra en byråchef, en byrådirektör, en
amanuens och ett kanslibiträde, de två sistnämnda överflyttade från sty -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

relsens nuvarande lantmäteribyrå, där för närvarande arbetet med registerkartornas
ajourhållning utföres samt i övrigt ärenden rörande städer och
stadsliknande samhällen handläggas inom lantmäteristyrelsen. Härutöver
har beräknats, att ett extra ordinarie skrivbiträde skulle anställas för de
ökade skrivgöromålen i sammanhang med den nya organisationen.

Förutom nyss angivna överflyttning av en amanuens och ett kanslibiträde
från lantmäteribyrån till den nya fastighetsregisterbyrån har föreslagits, att
byråingenjörsbefattningen å lantmäteribyrån skulle indragas, men att i stället
skulle beräknas, att tre amanuenser i allmänhet skulle tjänstgöra å denna
byrå mot nu två amanuenser.

Av de över förslaget avgivna yttrandena inhämtas följande.

Lantmäteristyrelsen har förklarat sig i sak icke hava något att erinra mot
förslaget. Emellertid har styrelsen framhållit, att vissa berättigade önskemål
förelåge — oberoende av den ifrågasatta omorganisationen — särskilt
rörande fördelningen av den kvinnliga personalen på ordinarie och ickeordinarie.
Då dylik personal i sistnämnda ställning förekomme i flerdubbelt
antal mot den ordinarie, har styrelsen funnit en utjämning härvidlag
vara av behovet påkallad. Styrelsen har i detta sammanhang överlämnat en
från föreningen kvinnliga befattningshavare inom lantmäteristaten gjord
framställning i samma ämne, vari hemställes att i personalstaten måtte —
utöver nuvarande två ordinarie kanslibiträden (B 7) och två ordinarie kontorsbiträden
(B 4) — upptagas ytterligare en kansliskrivare (B 11), fyra
kanslibiträden (B 7) och fyra kontorsbiträden (B 4), i stället för av utredningsmannen
föreslagen utökning med endast ett kanslibiträde (B 7).

Fastighetsregisterkommissionen har, för den händelse en organisation av i
huvudsak det slag, som av utredningsmannen föreslagits, skulle anses böra
genomföras, påyrkat, att ärenden rörande jordregister icke borde hänföras
till fastighetsregisterbyrån, utan att denna byrå borde enbart syssla med
stadsfastighetsregistren och frågor rörande fastighetsbildningen inom städer
och stadsliknande samhällen. Motivet härför har av kommissionen i främsta
rummet angivits vara, att även om en gemensam styrelse för land och stad av
föreslagen art inrättades, det syntes kommissionen önskvärt, att stadsmätningsväsendet
och stadsfastighetsregistreringen erhölle en mera självständig
ställning inom verket, då det icke torde kunna beredas något rum för stadsmäteriet
inom de kontrollerande institutionerna ute i länen. Kommissionen
har i detta sammanhang uttalat, att örn fastighetsregisterbyrån endast avsåges
för ärenden rörande stadsfastighetsregistret befattningshavarna där måhända
kunde inskränkas till en byråchef och en byråingenjör. I övrigt har
kommissionen betonat vikten av att ledningen av de föreslagna stads- och
fastighetsregisterbyråerna lades i händerna på befattningshavare med särskild
kännedom om städernas förhållanden på nu ifrågavarande arbetsområden,
sålunda i främsta rummet representanter för stadsmätningsmännen.
Vidare framhålles att icke blott med hänsyn till de nya arbetsuppgifter, .som
skulle tillföras lantmäteristyrelsen, utan även till de nuvarande arbetsuppgifterna
inom styrelsen verkets chef borde vara juridiskt utbildad. Då detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

41

för närvarande icke vore fallet, torde under den nuvarande generaldirektörens
ämbetstid den juridiska expertisen få tillgodoses därigenom, att för någon
av befattningshavarna å fastighetsregisterbyrån eller stadsbyrån fordrades
dylik utbildning.

Statskontoret har uttalat, att den föreslagna omorganisationen av verket på
fem byråer kunde lämna rum för vissa erinringar med hänsyn till den relativt
ringa personal, som skulle ingå i åtminstone en av byråerna. Ämbetsverket
har dock icke ansett sig böra motsätta sig en sådan organisation.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt lämpligheten av att en särskild byrå
— utredningsbyrån — omhänderhade ärenden angående utredningar och utlåtanden,
som begärts av offentlig myndighet. En dylik organisation torde
knappast förefinnas inom andra ämbetsverk, där utredningar och utlåtanden
i stället fördelades på vederbörande fackavdelningar. Ett ytterligare skäl för
slopande av utredningsbyrån funne riksräkenskapsverket ligga i det förhållandet,
att en hel del utredningar enligt förslaget skulle framdeles utföras för
verkets räkning av kammarkollegiet. Vid indragning av utredningsbyrån
borde viss besparing kunna vinnas därigenom, att de för denna byrå avsedda
befattningshavarna kunde nedflyttas i lägre lönegrader än som föreslagits.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har funnit tvekan kunna råda,
huruvida en organisation av den omfattning, som av utredningsmannen föreslagits,
kunde anses oundgänglig. Särskilt i betraktande av den föreslagna
personaluppsättningen på de olika byråerna ville det förefalla, som örn vissa
av dem knappast skulle bliva av den storleksordning, som en organisationsenhet
av byrås natur i allmänhet intoge inom de centrala ämbetsverken. Det
syntes böra övervägas, huruvida icke en mera ordinär byråindelning skulle
kunna åstadkommas genom att exempelvis de ärenden, som avsåges skola
tillhöra utredningsbyrån, fördelades å de andra byråerna i syfte att begränsa
antalet byråer inom det ombiidade ämbetsverket lill fyra. En annan utväg
skulle vara att sammanföra lands- och stadsbyråerna till en byrå. — Beträffande
den föreslagna byrådirektörsbefattningen å fastighetsregisterbyrån
har lönenämnden uttalat, att, då denna skulle i allo komma att motsvara
sekreterare med föredragningsskyldighet vid centralt ämbetsverk, befattningens
benämning torde böra bliva sekreterare. Lönenämnden hade vidare
uppmärksammat, att oaktat antalet byråer inom lantmäteristyrelsen skulle
enligt omorganisationsförslaget utökas med två, antalet ordinarie biträdesbefattningar
skulle ökas med allenast ett kanslibiträde, varjämte en extra
ordinarie skrivbiträdesbefattning avsåges skola inrättas. Enligt vad lönenämnden
inhämtat funnes för närvarande hos lantmäteristyrelsen anställda
17 extra ordinarie och ett antal extra kvinnliga befattningshavare. Omkring
hälften av de extra ordinarie hade en anställningstid i verket av tio år eller
mera. Billigheten syntes därför kräva, alt något antal av de nuvarande
icke-ordinarie biträdesbefattningarna uppfördes å ordinarie stat, däri inbegripen
den föreslagna nya extra ordinarie skrivbiträdesbefattningen.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S -

Med anledning av de erinringar, som sålunda framkommit, har frågan om
lantmäteristyrelsens organisation underkastats ytterligare omprövning inom
jordbruksdepartementet. Resultatet härav föreligger i en inom departementet
utarbetad promemoria i ämnet. Häri anföres i huvudsak följande.

Den uppgift, som skulle tillkomma lantmäteristyrelsen i fråga om överinseendet
över städernas mätningsväsen och jorddelning, skulle huvudsakligen
bliva av rådgivande natur och torde, även under förutsättning av en
relativt omfattande inspektionsverksamhet för erhållande av den allmänna
överblicken över mätningsverksamhetens anordnande, knappast kunna påfordra
mer än en kvalificerad arbetskraft i föredragandes ställning. Att för
denna arbetsuppgift tillskapa en fristående byrå torde därför icke kunna
ifrågakomma, åtminstone icke förr än erfarenheten givit vid handen, att
verksamheten blivit av större omfattning än som nu kunde beräknas.

Det torde sålunda i första hand böra övervägas, till vilken av de i utredningsmannens
förslag upptagna övriga byråerna den föreslagna stadsbvråns
arbetsuppgifter lämpligen borde förläggas. Med hänsyn till den administrativa
byråns och utredningsbyråns speciella uppgifter torde icke någon av
dessa byråer kunna ifrågasättas att övertaga den föreslagna stadsbyråns uppgift.
De alternativ, som kunde ifrågakomma, vore sålunda sammanförande
av antingen landsbyrån och stadsbyrån till en byrå — ett alternativ som
framförts av allmänna civilförvaltningens lönenämnd — eller ock stadsbyrån
och fastighetsregisterbyrån till en byrå. Det förra alternativet skulle innebära,
att av de tre av utredningsmannen föreslagna lands-, stads- och fastighetsregisterbyråerna
skulle bildas två byråer, den ena för mätningstekniska
spörsmål, frågor örn nybildning av fastigheter samt ärenden rörande statsbidrag
till lantmäteriförrättningar, den andra för fastighetsregistreringen. Byråerna
skulle handlägga respektive grupper av ärenden, vare sig det gällde
land eller stad. Enligt det andra alternativet skulle i stället tillskapas en
särskild byrå (stadsbyrån) för alla ärenden rörande städerna och de stadsliknande
samhällena samt en byrå (landsbyrån) för ärenden angående den
egentliga landsbygden.

Det förra alternativet kunde teoretiskt sett synas bäst uppdraga gränserna
mellan de båda byråernas arbetsuppgifter, men det senare alternativet torde
hava större förutsättningar att åstadkomma en ur praktisk arbetssynpunkt
ändamålsenlig organisation. Såsom fastighetsregisterkommissionen i sitt
yttrande i annat sammanhang framhållit, torde det vara ett önskemål vid
organisationens genomförande, att inom det gemensamma verket för all mätning,
jorddelning och fastighetsregistrering såväl på landet som i stad dock
stadsmätningsväsendet och stadsfastighetsregistreringen finge en relativt självständig
ställning och sina speciella målsmän med särskild kännedom örn
städernas förhållanden och önskemål. En särskild stadsbyrå gåve otvivelaktigt
större möjligheter att i detta hänseende tillgodose städernas intressen.
Sammanförandet av överinseendet över såväl mätningsväsendet som fastighetsregistreringen
inom städerna till en byrå medförde likaledes, om byråns
personal på lämpligt sätt rekryterades bland kvalificerade mätningsmän med
erfarenhet även örn fastighetsregistreringen — många mätningsmän vore även
registerförare — större möjligheter att utnyttja samma personal vid utövande
av överinseendet och tillsynen över båda de två verksamhetsområdena. Härigenom
kunde organisationen göras mindre och kostnadsbesparingar även vinnas
vid inspektionerna, vilka av en och samma person kunde utföras beträffande
såväl mätningsväsendet som fastighetsregistreringen. Det torde
ur städernas synpunkt även vara att föredraga, att inspektionerna på detta
sätt sammanfördes och att icke särskilda inspektioner vid olika tillfällen

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

43

behövde ske å ena sidan av fastighetsregistret och å andra sidan av förrättningsverksamheten.
Det torde också vara otvivelaktigt, att en samtidigt
utförd inspektion skulle bliva av större värde, då ju fastighetsregistreringen
blott vore ett upptagande i fastighetsregistret av de genom fastighetsbildningen
uppkomna och genom mätningen till sitt innehåll bestämda nya enheterna.

Med hänsyn till dessa skäl hade i departementsförslaget upptagits en särskild
stadsbyrå inom lantmäteristyrelsen för de uppgifter, som skulle tilläggas
styrelsen beträffande städernas och de stadsliknande samhällenas mätnings-
och registreringsförhållanden. Som en följd av denna utformning av
organisationen och för att lämna största möjliga frihet att på stadsbyrån
anställa stadsmätningsmän, borde givetvis ärenden rörande jordregistret liksom
hittills handläggajjpå lantmäteribyrån, vars benämning torde böra ändras
till landsbyrån. En dylik uppdelning av jordregisterärendena och övriga
fastighetsregisterärenden på skilda byråer hade även av fastighetsregisterkommissionen
påyrkats.

Under angivna förutsättningar torde personalbehovet för stadsbyrån kunna
beräknas på följande sätt.

Fastighetsregisterkommissionens nuvarande verksamhet hade av utredningsmannen
beräknats motsvara full arbetstid för en byråchef, en amanuens
och ett skrivbiträde. I denna verksamhet inginge i viss utsträckning
en rådgivande verksamhet beträffande andra spörsmål än registreringsärenden
och delvis hänförande sig till mätningsväsendets område. Då emellertid
upplysts, att av brist på personal inspektionen av registren fått i någon
mån eftersättas, torde nyss angivna personal enbart kunna beräknas erforderlig
för kommissionens nuvarande egentliga uppgift. Härutöver skulle för
stadsbyrån erfordras personal för ajourhållning av registerkartorna, vilket
nu ej skedde hos kommissionen utan hos lantmäteristyrelsen. För detta arbete
hade utredningsmannen beräknat en amanuens, vars halva arbetstid
redan nu åtginge för granskning m. m., samt ett kanslibiträde för ritarbetets
utförande. Slutligen skulle till stadsbyrån höra de ärenden i övrigt rörande
städerna, som förekomme på den nuvarande lantmäteribyrån och
vilka handlades av byrådirektören på nämnda byrå, nämligen ansökningar
angående behörighet såsom mätningsman i stad, förslag till taxor för mätningsarbeten
m. m. inom stad, besvär över förrättningar inom stad m. m.,
i medeltal för de senaste sex åren ett 50-tal ärenden om året. Omkring en
sjättedel av nämnde byrådirektörs arbetstid torde för närvarande åtgå härtill.
För dessa ärendens handläggning, för erforderlig inspektionsverksam
het på mätningsväsendets område samt för en vidgad rådgivningsverksamhet
torde en kvalificerad arbetskraft i byrådirektörs ställning vara erforderlig.
Då det även beträffande de manliga biträdande arbetskrafterna på byrån
borde förutsättas, att yngre ingenjörer skulle kunna anställas, torde ur
rekryteringssynpunkt en av de två amanuenser, som enligt vad nyss nämnts
beräknats erforderliga för stadsbyråns arbete, böra givas byråingenjörs
ställning.

Stadsbyrån skulle sålunda bestå av en byråchef (B 30), en byrådirektör
(B 26), en byråingenjör (B 21) och en amanuens (18 e. o.). Därjämte skulle
för stadsbyrån erfordras två kvinnliga biträden. Av dessa befattningar vore
byråchefs- och byrådirektörsbefattningarna ävensom den ena kvinnliga biträdestjänsten
nya.

Beträffande den föreslagna landsbyrån hade av utredningsmannen beräknats,
att densamma skulle bestå av en byråchef, en byrådirektör, tre amanuenser
och ett skrivbiträde. För närvarande vore — nied bortseende från
den amanuens och det kanslibiträde, som enligt vad förut sagts skulle över -

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

flyttas till stadsbyrån — å lantmäteribyrån tjänstgörande en byråchef, en
byrådirektör, två amanuenser och ett skriviträde. Å byrån funnes även uppförd
en byråingenjörsbefattning, vilken för närvarande hölles vakant och
tillsvidare ersatts med en av de två amanuenser, som nyss nämnts.

Med den organisation, som nu föreslagits, skulle utöver de arbetsuppgifter,
som enligt utredningsmannens förslag skulle åvila landsbyrån, tillkomma
jordregisterärendena, vilka, såsom för närvarande vöre fallet, skulle handläggas
på denna byrå. Det skulle därför möjligen kunna ifrågasättas, att en
förstärkning i arbetskrafterna skulle erfordras utöver vad utredningsmannen
föreslagit. I förhållande till nuvarande arbetsuppgifter å lantmäteribyrån
syntes dock detta knappast vara nödvändigt. Såväl byrådirektören som en
av de två amanuenserna (förutvarande byråingenjören) vore delvis sysselsatt
med ärenden, som för framtiden skulle handläggas å stadsbyrån, och
likväl hade i utredningsmannens förslag upptagits en amanuens mer än för
närvarande vöre fallet på byrån. Det torde vidare vara möjligt att i någon
utsträckning utnyttja stadsbyråns personal för en del mätningstekniska ärenden
även från landsbyrån. Vad anginge överflyttningen av vissa jordregisterärenden
från kammarkollegiet till lantmäteristyrelsens landsbyrå, torde detta
knappast behöva medföra någon .större ökning i arbetsbördan, då dels redan
nu dessa ärenden torde remitteras för yttrande till lantmäteristyrelsen och
dels förutsattes, att de utredningar, som ur jordebokssynpunkt kunde erfordras,
skulle alltjämt verkställas i kammarkollegiet efter remiss från lantmäteristyrelsen.
Dylika ärenden torde också på grund av sin natur kunna
beräknas successivt minska i antal.

Landsbyrån skulle sålunda bestå av en byråchef (B 30), en byrådirektör
(B 26) och tre amanuenser. Till envar av dessa sistnämnda torde, på sätt
gällde beträffande lantmäteristyrelsens nuvarande amanuenser, få utgå
arvode med högst 3,200 kronor för år. Ytterligare skulle vid landsbyrån
tjänstgöra ett kvinnligt biträde. Någon ny befattning skulle ej behöva tillskapas
vid lantmäteristyrelsen genom denna anordning.

Vad slutligen anginge den administrativa byrån och utredningsbyrån,
torde någon ändring i personalsammansättningen icke på grund av den nu
föreslagna utvidgningen av styrelsens arbetsuppgifter vara direkt påkallad.

Det torde emellertid i detta sammanhang böra framhållas, att enligt fastighetsregisterkommissionens
uttalade mening juridisk expertis erfordrades hos
överinseendemyndigheten för den rådgivande och övervakande verksamheten
å fastighetsregistreringens område. Det torde även med hänsyn till lantmäteristyrelsens
nuvarande arbetsuppgifter vara önskvärt, att juridisk sakkunskap
funnes företrädd inom verket. I lantmäteristyrelsens instruktion
lunnes angivet, att en av styrelsens byråchefs- eller byrådirektörsbefattningar
kunde besättas med person, som vore behörig att förvalta domarämbete.
Härmed hade avsetts, att antingen byråchefen eller byrådirektören å administrativa
byrån skulle kunna vara jurist. Att icke ett ovillkorligt stadgande
örn juridisk kompetens för en av dessa befattningar uppställts, torde vara
beroende på att som regel verkets chef varit en högt kvalificerad jurist och
sålunda själv kunnat lämna den erforderliga juridiska expertis, som för
verkets arbeten varit behövlig. Fastighetsregisterkommissionen hade förordat,
att verkets chef alltid borde vara juridiskt utbildad och att, då detta
för närvarande icke vore fallet, under den nuvarande generalidrektörens ämbetstid
den juridiska expertisen finge tillgodoses därigenom, att för någon
av de nytillkommande befattningarna föreskreves fordran på juridisk kompetens.
Fordran på juridisk utbildning för lanmäteristyrelsens chef syntes
dock icke kunna uppställas, då detta skulle innebära en inskränkning i
det fria valet av lämpligaste innehavare av detta ämbete. För den erforder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

45

liga juridiska expertisen inom verket borde därför sörjas genom att i instruktionen
för lantmäteris ty reisen stadgades att en av byråcheferna eller
byrådirektörerna alltid skulle innehava juridisk kompetens, varvid borde
förutsättas att denne skulle vara placerad å administrativa byrån, som bland
annat hade att handlägga remisser i lagärenden och i övrigt ärenden angående
utfärdande, ändrande eller upphävande av allmän författning. I betraktande
av lantmäteristyrelsens nuvarande sammansättning torde dock
med ett dylikt stadgande böra tillsvidare anstå. Vad anginge den av fastighetsregisterkommissionen
anvisade utvägen, att en av de nytillkommande befattningarna
skulle besättas med en jurist, syntes densamma vara mindre
lämplig med hänsyn till förslaget nied en gemensam stadsbyrå för överinseendet
och inspektionsverksamheten över såväl mätningsväsendet som fastighetsregistreringen
inom städerna. Denna organisation och de skäl, som
för densamma anförts, gåve vid handen, att både byråchefen och byrådirektören
å stadsbyrån borde vara väl kvalificerade stadsmätningsmän med
erfarenhet även å fastighetsregistreringens område. Olägenheterna av att
juridisk sakkunskap sålunda tillsvidare komme att saknas inom lantmäteristyrelsen
torde emellertid motverkas därav, att såsom byråchef å utredningsbyrån
tjänstgjorde en av fastighetsregisterkommissionens nuvarande ledamöter,
byråchefen Palm, med mångårig erfarenhet örn såväl kommissionens
verksamhet som de inom fastighetsregistreringen uppkommande spörsmålen.
Ärenden av mera invecklad art på fastighetsregistreringens område
finge vid behov handläggas i samarbete mellan stadsbyråns chef och chefen
å utredningsbyrån.

Vad anginge behovet av kansli- och kontorsbiträden samt icke-ordinarie
personal torde böra erinras att i lantmäteristyrelsen för närvarande vore
anställda såsom ordinarie tjänstemän 2 kanslibiträden (B 7) och 2 kontorsbiträden
(B 4), såsom e. o. tjänstemän 2 i lönegraden 11, 2 i lönegraden 7,
3 i lönegraden 6 och 9 i lönegraden 4 samt såsom extra tjänsteman ett skrivbiträde
i lönegrad 3. Den disproportion mellan antalet ordinarie och ickeordinarie
kvinnliga tjänstemän, som sålunda förelåge, hade påtalats ej blott
av befattningshavarna själva utan även av allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
som förordat, att en del av de extra ordinarie tjänstemännen måtte
överflyttas å ordinarie stat, så mycket mer som över hälften av dem varit
i tjänst i mer än 10 år. Tjänstetiden för vissa av de extra ordinarie uppginge
till mer än 17 år. Av de 17 icke-ordinarie tjänstemännen torde minst G få
anses utföra arbeten, som icke för framtiden bleve bestående inom styrelsen,
åtminstone icke i den omfattning som för närvarande vore fallet. Tillädes
den befattning såsom e. o. skrivbiträde, som av utredningsmannen föreslagits
skola inrättas, skulle sålunda av 18 icke-ordinarie sannolikt 12 komma att
för framtiden erfordras. Föreningen kvinnliga befattningshavare inom lantmäteristaten
hade hemställt örn en utökning av de ordinarie tjänsterna med
en i B 11, fyra i B 7 och fyra i B 4. Denna framställning syntes motiverad
med hänsyn till såväl de extra ordinarie tjänstemännens långa tjänstetid som
deras arbetsuppgifter. Den föreslagna kansliskrivarbefattningen (B 11) påfordrades
lör administrativa byrån. Av de sex kanslibiträdena, som vid bifall
till förslaget skulle förefinnas, torde'' kunna beräknas i allmänhet bliva placerade
ett på vardera av stads- och landsbyråerna, ett i kassakontoret, ett i
arkivet samt två å ritkontoret. Av de sex kontorsbiträdena torde böra beräknas
tre å skrivavdelningen, två å ritkontoret och ett i registratorskontoret.

över det sålunda inom departementet utarbetade organisationsförslaget har
lantmäteristyrelsen avgivit infordrat yttrande. Styrelsen har härvid i huvudsak
anslutit sig till förslaget.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S -

Lantmäteristyrelsen har sålunda bland annat framhållit, att, därest med
hänsyn till de tidigare föreslagna byråernas storleksordning det skulle finnas
stå i bättre överensstämmelse med inom statsförvaltningen eljest tillämpad
praxis att organisera ämbetsverket på allenast fyra byråer, den i promemorian
föreslagna byråindelningen vore den lämpliga. Med en dylik organisation
måste enligt styrelsens mening förutsättas, att chefen för den föreslagna
stadsbyrån ägde behörighet såsom mätningsman i stad samt besutte ingående
erfarenhet i fråga örn städernas mätnings-, jorddelnings- och fastighetsregisterväsen.

Genom organisationen av ämbetsverket på fyra byråer bortfölle en befattningshavare
i byråchefsgrad, vilken enligt det tidigare förslaget skulle vara
juridiskt utbildad. Med hänsyn till vad fastighetsregisterkommissionen såväl
i detta sammanhang som tidigare framhållit angående behovet av att allmän
juridisk sakkunskap vore företrädd i ledningen av fastighetsregisterarbetet
och då det även för andra grenar av styrelsens verksamhet kunde vara önskvärt,
att sådan allmän juridisk sakkunskap funnes företrädd inom styrelsen,
syntes de starkare skälen tala för ett vidhållande av den i utredningsmannens
förslag tillsyneskomna mening att juridisk sakkunskap borde vara företrädd
inom den nu föreslagna stadsbyrån. Styrelsen holle därför före, att byrådirektörsbefattningen
å stadsbyrån såsom regel borde besättas med juridiskt
utbildad person. Vid sådant förhållande och med hänsyn till den för stadsbyrån
avsedda omfattande inspektionsverksamheten rörande mätnings- och
registreringsväsendet samt vikten av att därvid jämväl å byrån hava tillgång
på kvalificerad mätningstekniker hade styrelsen ansett den å byrån föreslagna
byråingenjörstjänsten icke böra placeras i lägre lönegrad än B 24.
Mot den i övrigt för stadsbyrån avsedda personaluppsättningen hade styrelsen
intet annat att erinra, än att det knappast torde bliva till fyllest med endast
en amanuens, varför i fall av behov möjlighet till sådan biträdeshjälp borde
stå till buds från annan byrå.

Beträffande den föreslagna landsbyrån har lantmäteristyrelsen gjort gällande,
att genom de från kammarkollegiet överflyttade jordregisterärendena,
vilka uppginge till ett antal av över fyrahundra för år, byråns arbetsuppgifter
skulle ökas, även om hänsyn toges till att de nu å lantmäteribyrån handlagda
ärendena rörande städer och stadsliknande samhällen ävensom arbetet med
registerkartornas ajourhållning skulle överflyttas till den nya stadsbyrån.
Med hänsyn till såväl sagda från kammarkollegiet överflyttade ärenden som
lantmäteribyrån redan nu åvilande arbetsuppgifter —- särskilt då den genom
brist på erforderliga arbetskrafter i allt för hög grad eftersatta inspektionsverksamheten
— kunde ifrågasättas en utökning av den blivande landsbyråns
personal med en byrådirektör. För att emellertid i görligaste mån undvika
kostnadsökning och i avvaktan på närmare erfarenhet rörande omfattningen
av de från kammarkollegiet överflyttade arbetsuppgifterna, hade styrelsen
stannat vid ett bibehållande av den å byrån nu förefintliga byråingenjörstjänsten
och ett utbyte av en av de tre föreslagna amanuenserna mot ett ordinarie
kanslibiträde. A detta biträde skulle då överföras en stor del av det förberedande
arbete, som erfordrades i fråga örn de till ett antal av över fyratusen
för år uppgående statsbidragsärendena och som nu i avsevärd utsträckning
sysselsatte en amanuens. Den blivande landsbyrån borde därför bestå av en
byråchef (B 30), en byrådirektör (B 26) och en byråingenjör (B 21), varjämte
borde beräknas minst två amanuenser samt två kvinnliga biträden.

Genom vad sålunda föreslagits, skulle möjligen kunna ifrågasättas någon
minskning beträffande det i promemorian föreslagna antalet amanuenser inom
styrelsen, men funne styrelsen, med hänsyn till icke blott att det för landsoch
stadsbyråerna beräknade antalet amanuenser eller tre måste anses tilltaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

47

i underkant, utan jämväl därtill, att inom administrativa byrån en amanuens
under så gott som halva året måste tagas i anspråk för vikariat vid semester
och annan ledighet för tre andra byråns befattningshavare samt en arkivarie,
att för styrelsens verksamhet borde bibehållas det föreslagna antalet av sju
amanuenser.

Ehuru styrelsen räknat med större kanslibiträdeshjälp å landsbyrån än vad
i promemorian angivits och de stadigvarande göromålen å kassakontoret utan
tvivel krävde avsevärt mera biträdeshjälp än det därtill avsedda ordinarie
kanslibiträdet, ansåge styrelsen sig icke kunna för närvarande påyrka, att
som regel större totalt antal kvinnliga biträdesbefattningar beräknades än vad
i promemorian föreslagits.

Vid ifrågavarande yttrandes avgivande har inom lantmäteristyrelsen anmälts
avvikande mening av byråchefen Bagger-Jörgensen, som ansett att styrelsen
bort påyrka ytterligare en tjänsteman i föredragandes ställning å den föreslagna
landsbyrån. Enligt reservantens mening skulle sålunda den av lantmäteristyrelsen
föreslagna byråingenjörstjänsten å landsbyrån utbytas mot
en byrådirektörstjänst. Såsom skäl härför åberopas dels den ökade arbetsbördan
genom de från kammarkollegiet överflyttade jordregisterärendena,
dels särskilt behovet av ökad inspektion av jorddelningsverksamheten å landsbygden
och i samband med prövning av ansökningar om statsbidrag erforderliga
undersökningar på ort och ställe.

Av de skäl, som i den inom departementet utarbetade och nyss återgivna Departementspromemorian
anförts, anser jag lantmäteristyrelsen böra organiseras på fyra chefen.
byråer, en administrativ byrå, en utredningsbyrå, en landsbyrå (förutvarande
lantmäteribyrån) samt en nyinrättad stadsbyrå.

Beträffande ärendenas fördelning mellan dessa byråer ansluter jag mig
till den i nyssnämnda promemoria angivna.

Arbetsuppgifterna bliva sålunda oförändrade i fråga om den administrativa
byrån och utredningsbyrån.

Till landsbyrån hänföras de till nuvarande lantmäteribyrån hörande
uppgifterna utom ärenden rörande städer och stadsliknande samhällen samt
arbetet nied ajourhållningen av registerkartorna och därmed sammanhängande
ärenden. Å nämnda byrå skola alltså, liksom hittills varit fallet, handläggas
ärenden angående jordregistret och till följd härav även de jordregisterärenden,
som enligt vad jag tidigare tillstyrkt skola från kammarkollegiet
överflyttas till lantmäteristyrelsen i och med upphörande av jordebokens
förande.

Den nyinrättade stad sbyrån skall handhava alla på lantmäteristyrelsen
ankommande uppgifter rörande städernas och de stadsliknande samhällenas
mätnings-, jorddelnings- och fastighetsregisterväsen. Till denna byrå
skola alltså höra dels fastighetsregisterkommissionens nuvarande uppgifter,
dels de inom lantmäteristyrelsen nu å lantmäteribyrån handlagda ärenden
rörande städer och stadsliknande samhällen, häri inbegripen även ajourhållningen
av registerkartorna, samt dels den nytillkomna uppgiften alt utöva
överinseendet över städernas och de stadsliknande samhällenas mätningsväsen
och jorddelning.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

Vad angår stadsbyrån har i departementspromemorian för denna byrå
beräknats en byråchef (B 30), en byrådirektör (B 26), en byråingenjör (B
21), en amanuens (18 e. o.), ett kanslibiträde (B 7) och ett kontorsbiträde
(B 4). Härvid har förutsatts, att båda de kvalificerade föredragandena skulle
vara tekniskt utbildade med behörighet såsom mätningsman i stad och med
ingående kännedom örn såväl städernas mätningsväsen som fastighetsregistrering.
Med en dylik kompetens hos de båda föredragandena skulle inspektion
kunna verkställas av en person samtidigt beträffande en stads såväl
mätningsväsen som fastighetsregistrering, varigenom inspektionsverksamheten
både ur saksynpunkt och kostnadssynpunkt bäst skulle kunna
ordnas. Ehuru jag delar den uppfattningen, att allmän juridisk sakkunskap
bör finnas företrädd inom lantmäteristyrelsen och att därför en av styrelsens
byråchefer eller byrådirektörer bör vara juridiskt utbildad, synes mig
i detta sammanhang icke böra instruktionsmässigt stadgas, att för framtiden
byrådirektören å stadsbyrån skall innehava juridisk kompetens. Även om
det vid omorganisationens genomförande skulle befinnas lämpligt att då
utse en jurist till byrådirektör å stadsbyrån, kan detta icke vara ett tillräckligt
skäl att för framtiden organisera byrån efter denna eventualitet. Jag
finner mig därför icke kunna tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag örn placering
av byråingenjörstjänsten å stadsbyrån i lönegrad B 24, utan förordar
det förslag till byråns organisation, som i promemorian angivits.

Den föreslagna landsbyrån har i promemorian beräknats skola bestå av
en byråchef (B 30), en byrådirektör (B 26), tre amanuenser — avlönade enligt
nu för dylika befattningar hos lantmäteristyrelsen gällande grunder —-samt ett kvinnligt biträde (B 4). Denna organisation av byrån överensstämmer
i huvudsak med det av utredningsmannen framlagda förslaget. Det är
emellertid att märka att utredningsmannen förutsatt, att jordregisterärendena
icke skulle handläggas å denna byrå. Ifrågavarande jordregisterärenden
torde framdeles med hänsyn till deras natur allt mer minskas i antal.
På grund härav och då, enligt vad jag i det föregående föreslagit, av dessa
ärenden namnärendena i stor utsträckning skulle komma att behandlas enbart
av överlantmätarna, kunde anledning föreligga att icke göra ändring i det i
departementspromemorian upptagna förslaget utan tillsvidare avvakta närmare
erfarenhet rörande utvecklingen av lantmäteristyrelsens arbete i berörda
avseende. Med hänsyn till vad lantmäteristyrelsen anfört angående föreliggande
brist å arbetskrafter för utövande av styrelsens allmänna överinseende
över jorddelningen på landsbygden samt för verkställande av undersökningar
på ort och ställe i samband med behandlingen av ärenden rörande
statsbidrag till lantmäteriförrättningar har jag emellertid funnit mig icke
böra motsätta mig, att personalen å ifrågavarande byrå ökas med en byråingenjör
i lönegraden B 21.

Av de skäl lantmäteristyrelsen anfört tillstyrker jag vidare, att totala antalet
amanuenser bibehålies vid nuvarande sju. Härvid förutsättes, att den
å stadsbyrån tjänstgörande amanuensen i allmänhet skall vara ingenjörsutbildad
och avlönas enligt lönegraden 18 för extra ordinarie befattningsha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

49

vare saint att övriga sex amanuenser skola avlönas enligt för lantmäteristyrelsens
amanuenser nu gällande grunder.

Den kvinnliga personalen inom lantmäteristyrelsen består, såsom framhållits,
av endast fyra ordinarie befattningar mot 17 icke ordinarie. I anslutning
till vad i departementspromemorian anförts tillstyrker jag, att av
sistnämnda befattningshavare nio överföras till ordinarie stat och uppföras
en såsom kansliskrivare i lönegrad B 11, ffra såsom kanslibiträden i lönegrad
B 7 och fyra såsom kontorsbiträden i lönegrad B 4.

Registratorn i lantmäteristyrelsen är för närvarande upptagen i lönegrad
B 21. I överensstämmelse med vad som gäller i ett flertal ämbetsverk, torde
i samband med omorganisationen denna tjänst böra upptagas i lönegrad B
14. Den nuvarande innehavaren av registratorstjönsten torde härvid böra
uppföras å övergångsstat. Så länge sistnämnde befattningshavare kvarstår
å tjänsten bör den å ordinarie stat upptagna registratorsbefattningen hållas
obesatt.

Antalet ordinarie befattningshavare vid lantmäteristyrelsen skulle i enlighet
med vad jag nu anfört, om registratorsbefattningen medräknas, bestäm -

mas på följande sätt:

Befattning Lönegrad

1 generaldirektör ............................................ A 3

4 byråchefer ................................................ B 30

4 byrådirektörer ............................................ B 26

1 arkivarie .................................................. B 24

3 byråingenjörer ............................................ B 21

1 registrator ................................................ B 14

1 kassör och bokhållare ...................................... B 14

1 kansliskrivare .............................................. B 11

1 arkivbiträde .............................................. B 10

1 förste expeditionsvakt ...................................... B 7

6 kanslibiträden ............................................ B 7

2 expeditionsvakter .......................................... B 5

6 kontorsbiträden ............................................ B 4.

Härtill skulle komma å övergångsstat:

1 registrator ................................................ B 21.

Anledning att på grund av de uppgifter med avseende å mätningsväsende
och fastighetsregistrering, som skulle tillkomma en sålunda omorganiserad
lantmäteristyrelse, överföra ifrågavarande ämbetsverk från jordbruksdepartementet
till justitiedepartementet torde knappast föreligga. Ämbetsverkets
arbete skulle alltjämt i viktiga delar komma att beröra intressen, vilka närmast
falla inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde. Härtill kommer,
att det icke lämpligen torde låta sig göra att till justitiedepartementet
överflytta de anslagsfrågor avseende understöd åt jorddelningsväsendet, som
nu höra under nionde huvudtiteln. Att handlägga nämnda frågor inom ett
departement och frågor örn anslag till lantmäteristyrelsen inom ett annat,
synes å andra sidan icke tillfredsställande. Jag förordar alltså, att hittills
tillämpad ordning i berörda hänseenden bibehålies.

Hilland Ml riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 138.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

5. Anslagsfrågor.

I skrivelser den 30 augusti och den 5 september 1935 har lantmäteristgrelsen
under förutsättning av oförändrad organisation beräknat erforderliga
avlönings- och omkostnadsanslag för styrelsen för budgetåret 1936/1937 till
respektive 221,700 kronor och 74,000 kronor. Förstnämnda belopp överstiger
motsvarande belopp för innevarande budgetår med 4,300 kronor, vilken
ökning helt hänför sig till anslagsposten för provisoriskt dyrortstillägg.
Det för omkostnader beräknade beloppet understiger omkostnadsanslaget
för innevarande budgetår med 11,000 kronor. Minskningen avser expenskostnaderna,
vilka av lantmäteristyrelsen upptagits till 61,200 kronor mot
72,200 kronor i nuvarande omkostnadsstat. Styrelsen anför härutinnan:

Med hänsyn till de ökade lokalutrymmen, som genom skedd om- och
tillbyggnad av styrelsens hus erhållits, torde utgifterna för bränsle, lyse och
vatten komma att öka. Lantmäteristyrelsen hade ansett sig böra beräkna
denna ökning till omkring 2,000 kronor, varför anslagsposten för detta ändamål
för nästa budgetår torde behöva upptagas till omkring 7,000 kronor.
Även utgifterna för renhållning och städning, vilka för innevarande budgetår
beräknats till 7,500 kronor, torde av enahanda anledning komma att ökas
med omkring 1,500 kronor, vilken ökning dock torde kunna täckas av besparing
å posten till bokinköp m. m. Då för nästa budgetår icke syntes behöva
räknas med någon anskaffning i större utsträckning av stålskåpsinredning
till lantmäteristyrelsens arkiv, hade styrelsen med hänsyn härtill ansett
sig kunna nedbringa utgifterna för övriga expenser med omkring 13,000
kronor. Anslagsposten för övriga expenser torde alltså för budgetåret 1936/
1937 kunna sänkas till 54,200 krom. Hela anslagsposten till expenser komme
härigenom att för samma budgetår uppgå till (7,000 + 54,200 =) 61,200
kronor mot 72,200 kronor för innevarande budgetår.

I den inom jordbruksdepartementet utarbetade promemorian beräknades
med utgångspunkt från den däri föreslagna organisationen av lantmäteristyrelsen
ett avlöningsanslag av 253,500 kronor och ett omkostnadsanslag av
82,500 kronor. Avlöningsanslaget avsågs skola fördelas å följande poster,
nämligen: avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat 191,200 kronor, grundavlöningar
m. m. till icke-ordinarie personal 44,700 kronor, avlöningsförhöjningar
m. m. till icke-ordinarie personal 2,600 kronor, tillfällig löneförbättring
4,500 kronor och provisoriskt dyrortstillägg 10,500 kronor. Omkostnadsanslaget
beräknades efter följande fördelning å olika ändamål: reseersättningar
10,000 kronor, expenser 65,000 kronor, publikationstryck 5,000 kronor
och övriga utgifter 2,500 kronor.

Lantmäteristyrelsen har i sitt över nämnda promemoria avgivna yttrande
ej framställt erinran mot berörda anslagsberäkningar i vidare mån än som
följer av de av styrelsen föreslagna ändringar i promemorians organisationsförslag,
för vilka tidigare redogjorts.

Departements- Såsom antalet befattningshavare å ordinarie stat av mig i det föregående
chefen. tillstyrkts torde anslagsposten till avlöningar åt dylika befattningshavare i

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

51

lantmäteristyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1936/1937 böra upptagas
till enahanda belopp som det i nyssnämnda promemoria föreslagna eller
191,200 kronor. Härvid hava dels å befattningarna belöpande pensionsavdrag
frånräknats, dels ock något belopp ej medräknats för den nya registratorstjänsten,
vilken, på sätt förut nämnts, tillsvidare bör hållas obesatt.

För innehavaren av den nuvarande registratorsbefattningen bör under
en anslagspost för avlöning till tjänsteman å övergångsstat beräknas ett belopp
av 7,400 kronor.

Vad angår avlöningarna till icke-ordinarie personal torde den för innevarande
budgetår för detta ändamål beräknade anslagsposten å 65,500 kronor,
varav till grundavlöningar m. m. 60,100 kronor och till avlöningsförhöjningar
m. m. 5,400 kronor, kunna — efter av mig tillstyrkt överflyttning till
ordinarie stat av nio kvinnliga biträdesbefattningar ■—- för budgetåret 1936/
1937, såsom i förevarande promemoria föreslagits och av lantmäteristyrelsen
lämnats utan erinran, upptagas till 47,300 kronor, varav till grundavlöningar
44,700 kronor och till avlöningsförhöjningar 2,600 kronor. Härvid
har hänsyn tagits till den omständigheten, att en av styrelsens sju amanuenser
beräknats skola vara ingenjörsutbildad med avlöning enligt lönegrad 18
för extra ordinarie tjänstemän.

I avlöningsstaten för budgetåret 1935/1936 är för särskilda löneförmåner
till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän upptaget ett belopp av 10,000
kronor, varav 5,000 kronor till tillfällig löneförbättring och 5,000 kronor till
provisoriskt dyrortslillägg. Det för tillfällig löneförbättring avsedda beloppet
torde på sätt i promemorian föreslagits kunna för budgetåret 1936/1937
minskas med 500 kronor till 4,500 kronor, då dylik löneförbättring endast
torde komma att utgå till sex av lantmäteristyrelsens amanuenser i stället
för tidigare till sju. Till provisoriskt dyrortstillägg torde i anslutning till
de i statsverkspropositionen tillstyrkta grunderna för beräkning av sådant
tillägg under budgetåret 1936/1937 böra för den omorganiserade lantmäteristyrelsen
upptagas ett belopp av 10,800 kronor.

I enlighet med vad sålunda anförts skulle till avlöningar för lantmäteristyrelsen
för budgetåret 1936/1937 böra beräknas ett belopp av (191,200 +
7,400 + 44,700 + 2,600 + 4,500 + 10,800 =) 261,200 kronor.

Till omkostnader för lantmäteristyrelsen torde för nästa budgetår i överensstämmelse
med det i departementspromemorian upptagna, av lantmäteristyrelsen
utan erinran lämnade förslaget böra beräknas 82,500 kronor. Den
föreslagna omorganisationen påfordrar vissa lokalutrymmen för den nya
byrån inom lantmäteristyrelsen. Enligt vad jag inhämtat från styrelsen
torde emellertid de efter den nyligen verkställda till- och ombyggnaden av
ämbetsverkets byggnad tillgängliga lokalerna inom fastigheten förslå för
ändamålet.

Erinras må slutligen att under en följd av år å riksstaten under andra huvudtiteln
upptagits anslag till bidrag till städer och vissa andra samhällen
för upprättande av fastighetsregister m. m. enligt bestämmelserna i 7 kap.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

19 § fastighetsbildningslagen och i anslutning därtill i administrativ ordning
utfärdade särskilda författningar rörande ifrågavarande bidragsverksamhet.
I samband med att fastighetsregisterkommissionens uppgifter övertagas av
lantmäteristyrelsen och därmed komma att tillhöra jordbruksdepartementets
förvaltningsområde, torde nämnda anslag böra överföras till nionde
huvudtiteln. Såsom inledningsvis anförts har i statsverkspropositionen på
mitt förslag för budgetåret 1936/1937 för ändamålet beräknats ett belopp av
15,000 kronor. Jag tillstyrker, att nämnda belopp nu anvisas. Erforderliga
ändringar i omförmälda administrativa författningar torde sedermera
vidtagas av Kungl. Majit.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört lära de förslag, jag i det föregående
i skilda hänseenden framlagt, medföra vissa ändringar i gällande författningar
av beskaffenhet att böra vidtagas i den ordning, varom förmäles i
§ 87 regeringsformen. Med slutligt beslut i förevarande ämne torde därför
böra anstå till dess de sålunda på föredragning av chefen för justitiedepartementet
beroende lagförslagen hunnit undergå vederbörlig granskning i lagrådet.
Jag anhåller alltså att få ånyo upptaga ärendet, sedan nämnda granskning
avslutats.

Slutligen hemställer jag, att utdrag av statsrådsprotokollet får tillställas
lagrådet till kännedom vid nyssnämnda granskning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall.

Ur protokollet:
Ragnar Odhnoff.

BILAGOR

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 138■

Län

Städer

Köpingar

Muni-

med fastighets-register såsom
för stad

med jordre-gister såsom
för stad

med fastighets-register såsom
för stad

Antal

Areal

Antal

Areal

Antal

Areal

Antal

Areal

Stockholms stad ............

1

13,708

_

—

—

—

—

—

Stockholms län..........

9

8,824

4

2,863

—

—

11

2,057

Uppsala > ..........

2

2,717

1

339

—

—

1

60

Södermanlands > ..........

7

15,693

1

217

—

—

3

643

Östergötlands > ..........

7

24,813

1

1,265

—

—

2

591

Jönköpings > ..........

8

10,704

1

1,071

1

271

4

719

Kronobergs > ..........

1

895

4

3,243

—

—

5

780

Kalmar > ..........

6

9,576

5

1,235

2

34

3

714

Gotlands > ..........

1

2,435

—

—

—

—

—

—

Blekinge > ..........

4

2,972

—

—

1

11

—

—

Kristianstads > ..........

4

3,245

3

483

1

200

3

426

Malmöhus > ..........

8

19,268

3

401

-

—

8

1,584

Hallands > ..........

5

5,631

—

—

—

—

1

840

Göteb. o. Bohus • ..........

7

18,229

1

126

—

—

2

563

Älvsborgs > ..........

6

16,908

2

540

—

—

2

564

Skaraborgs > ..........

7

12,995

3

365

—

—

—

—

Värmlands > ..........

4

13,220

2

290

—

—

1

201

Örebro > ..........

4

4,898

2

966

—

—

1

129

Västmanlands » ..........

4

22,332

—

—

1

146

—

—

Kopparbergs > ..........

5

5,580

4

940

—

—

1

270

Gävleborgs » ..........

3

13,275

5 .

2,127

—

—

—

—

Västernorrlands > ..........

4

7,990

—

—

—

—

3

1,082

Jämtlands > ..........

1

3,576

—

—

—

—

5

730

Västerbottens > ..........

2

3,373

2

555

—

—

1

1,706

Norrbottens > ..........

4

8,626

—

—

—

—

3

825

Summa

114

251,483

44

17,026

6

662

60

14,484

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

55

Bilaga A.

cipalsamhällen

Planområden

Föreskriftsområden

med jon

med byggnads-stadga

register

övriga

med stadsplan

med byggnads-plan

med byggnads-löreskrifter

med utom-p lans-

bestämmelser

Antal

Areal

Antal

Areal

Antal

Areal

Antal

Areal

Antal

Areal

Antal

Areal

12

1,641

—

—

33

4,615

9

186

6

4,620

11

45,750

—

—

—

—

3

223

2

132

6

457

—

—

3

370

—

—

4

280

3

95

1

60

4

2,195

3

709

1

23

3

415

—

—

2

653

—

—

2

312

—

—

7

992

13

670

36

5,192

3

472

3

467

—

—

1

4

11

1,073

16

6,350

4

690

1

62

—

—

—

—

1

170

9

2,637

21

8,483

1

108

—

—

—

—

2

385

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

5

460

5

2,700

19

17,370

24

3,825

—

—

1

48

—

—

4

1,250

2

227

10

1,503

—

—

—

—

4

422

19

2,151

13

2,140

—

—

—

—

—

—

2

361

5

793

5

937

13

4,916

28

2,510

1

24

3

134

14

20,875

—

—

3

335

—

—

2

284

16

2,802

1

950

1

91

8

724

2

104

5

529

5

509

2

218

4

537

4

569

1

78

—

—

1

7

—

—

5

4,330

7

2,278

—

—

—

—

3

1,213

1

95

3

1,771

3

381

—

—

1

188

3

264

2

425

3

1,155

5

650

—

—

1

3

2

28

6

2,671

7

3,242

1

200

—

—

2

150

9

1,550

6

1,040

1

30

3

266

—

—

—

—

4

515

5

855

7

12,065

—

—

—

—

1

480

8

1,050

1

35

3

184

10

3,664

1

53

2

130

2

105

2

219

2

866

3

798

—

—

1

33

10

918

1

50

—

—

119

23,778

33

2,768

68

8,398

118

13,049

150

54,296

118

102,535

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

Bilaga B.

Förslag

till

kungörelse med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet
i rikets städer.

Härigenom förordnas som följer:

Avdelning I.

Örn mätningsväsendet.

1 §•

1 mom. Det statliga överinseendet å stads mätningsväsende ankommer
på lantmäteristyrelsen.

2 mom. Den närmare tillsynen å stads mätningsväsende utövas av byggnadsnämnden.

3 mom. över ärenden, som angå stad, skola hos lantmäteristyrelsen föras
särskilda diarier och registratur, och skola akter rörande stadsjord förvaras
sammanförda för varje stad och skilda från andra akter.

2 §•

Vid utövandet av i 1 § 1 mom. angivna överinseende åligger det lantmäteristyrelsen att

genom inspektion övervaka tillämpningen av lagen den 12 maj 1917
(nr 263) örn fastighetsbildning i stad, lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, lagen den 29 juni 1926 (nr 352) om enskilda vägar samt 27 §
byggnadsstadgan i fråga om förrättningars eller åtgärders mätningstekniska
och formella handläggning,

att utfärda allmänna anvisningar till vägledning vid nyssnämnda förrättningars
verkställande,

att på begäran meddela råd och upplysningar samt utlåtanden i mätningsväsendet
rörande frågor,

att på framställning av byggnadsnämnd upprätta program för triangelmätning
eller därmed sammanhängande grundläggande kartläggning av
stads område och utöva kontroll över dylika mätnings- och kartläggningsarbeten,

att med ledning av de jämlikt 3 § 3 mom. från byggnadsnämnderna inkomna
uppgifter föra förteckning över mätningsmännen samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

57

att, om anledning till erinran förekommer beträffande tillämpningen av
ovannämnda lagar eller av i denna kungörelse under avdelning I givna föreskrifter,
hos vederbörande byggnadsnämnd påkalla åtgärder, som för vinnande
av rättelse erfordras.

3 §•

1 mom. Vid utövandet av i 1 § 2 mom. angivna tillsyn åligger det byggnadsnämnd
särskilt att övervaka

att stadens mätningsväsende är på tillfredsställande sätt organiserat,

att förrättningar handläggas utan onödigt dröjsmål och i enlighet med vad
som föreskrivits i lag och för staden gällande författningar i övrigt angående
stads mätningsväsende,

att mätning och kartläggning utföras enhetligt och på ett för framtiden
betryggande sätt samt med minst sådan noggrannhet, att i förordningen den
17 december 1920 (nr 850) angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten
m. m. (mätningsförordningen) meddelade noggrannhetsfordringar
rörande finmätning uppfyllas,

att för mätning, beräkning och kartläggning fastställas erforderliga föreskrifter,
formulär och modeller,

att diarium, som i 4 § 1 mom. omförmäles, noggrant föres samt att årsredogörelse,
som avses i 4 § 2 morn., i tid avlämnas,

att kartor och handlingar rörande förrättningar och mätningsväsendet i
övrigt väl vårdas och förvaras på sätt i 5 § 1 mom. föreskrives,

att i stadens tjänst anställd mätningsman på tillfredsställande sätt fullgör
sina åligganden samt

att, om erinran i fråga om mätningsväsendets ordnande inom staden göres
av lantmäteristyrelsen, erforderlig rättelse vidtages.

2 mom. Det ankommer på byggnadsnämnden att, om i stadens tjänst
anställd mätningsman begår fel eller försummelse i tjänsten, i enlighet med
de inom staden gällande bestämmelser i ämnet vidtaga de disciplinära åtgärder,
som därav kunna föranledas.

3 mom. Byggnadsnämnden åligger att till lantmäteristyrelsen insända uppgift
å i staden anställd mätningsman. I samband därmed skall, då fråga
ej är om lantmätare, meddelas upplysning om de kunskapsprov den avlagt,
som uppgiften avser, samt örn den verksamhet på mätningsväsendets område,
han utövat.

Vid ombyte av mätningsman eller tillsättande av ny sådan skall uppgift,
som nyss sagts, omedelbart insändas till lantmäteristyrelsen.

4 §•

/ mom. Rörande tomtindelning, förrättningar enligt lagen om fastighetsbildning
i stad, lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område samt lagen örn enskilda vägar ävensom
arealavmätningar skall av mätningsman föras diarium, varav framgå tiden,

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

då ärendet inkommit, uppdragsgivarens eller sökandens namn, förrättningens
eller åtgärdens beskaffenhet, förrättningsmannens namn samt tiden, då arbetet
börjats och slutats, karta och handlingar utgivits till sakägare, akten
överlämnats till myndighet och redovisning skett jämte aktens arkivnummer,
så ock kostnad, som skall gäldas av sakägare.

1 sådant diarium må även upptagas andra mätningsförrättningar än nu
nämnts, verkställda av mätningsman i stad.

2 mom. Med ledning av diarium, som i 1 mom. avses, skall enligt vid denna
kungörelse fogat formulär1 före den 1 februari till lantmäteristyrelsen
insändas redogörelse, utvisande verksamheten under nästföregående år.

5 §•

1 mom. Där ej Konungen på särskild framställning annorlunda förordnar,
skola kartor och handlingar rörande stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser,
byggnadsplan, som enligt 73 § stadsplanelagen gäller för stad, avstyckningsplan,
föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande,
som jämlikt äldre lag meddelats, tomtindelning, förrättning, som verkställts
enligt lagen om fastighetsbildning i stad, lagen om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller lagen
om enskilda vägar, arealavmätning så ock kartor och handlingar rörande
andra mätningsförrättningar, som angå ägogränser eller eljest äro av
större och mera grundläggande betydelse för stadens mätningsväsende, på
stadens bekostnad under byggnadsnämndens tillsyn förvaras i brandfri
lokal.

Saknas tillgång till brandfri lokal, åligger det byggnadsnämnden att till
lantmäterikontoret i länet överlämna kopior och avskrifter av kartor och
handlingar, som nu sagts, dock att denna bestämmelse icke gäller

a) karta eller handling, varav exemplar finnes å lantmäterikontoret eller
till följd av meddelade bestämmelser skall av förrättningsmannen redovisas
dit;

b) tomtkarta, som upprättats före den 1 januari 1918; samt

c) karta och handlingar rörande stadsplan, varav exemplar förvaras hos
byggnadsstyrelsen, stomplan, utomplansbestämmelser eller byggnadsplan.

2 mom. över ärenden, som angå stad, skola i lantmäterikontoret i länet
förås särskilda diarier och registratur, och skola förrättningsakter rörande
stadsjord förvaras sammanförda för varje stad och skilda från andra akter.

6 §.

Mätningsman åligger att till byggnadsnämndens arkiv redovisa akter rörande
tomtmätning, gränsbestämning enligt lagen om fastighetsbildning i
stad samt avstyckning snarast möjligt och senast sex månader efter det förrättning
vunnit laga kraft eller fastställts av vederbörande myndighet.

1 Här uteslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

59

Beträffande förrättningar, som utföras enligt 6 kap. lagen om fastighetsbildning
i stad, lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område samt lagen om enskilda vägar, skall,
där de verkställas av mätningsman i stad, i tillämpliga delar gälla vad i 68 §
lantmäteriinstruktionen finnes stadgat i fråga örn redovisning.

V §•

Vad i 1—6 §§ stadgas örn stad skall äga motsvarande tillämpning i avseende
å köping eller municipalsamhälle, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, dock ej i fråga om förrättningar enligt den
för landsbygden gällande jorddelningslagstiftningen.

8 §•

Vad i 2—4 samt 6 §§ sägs om mätningsman i stad skall även gälla inom
stad, köping eller municipalsamhälle förordnad förrättningsman för tomtmätning
eller avstyckning; dock att stadgandet i 3 § 2 mom. skall äga tilllämpning
å sådan förrättningsman endast i det fall, att han är i vederbörande
samhälles tjänst anställd.

Har förrättningsman, som i första stycket avses men som icke är i vederbörande
samhälles tjänst anställd, begått fel eller försummelse i sin verksamhet,
ankommer det på lantmäteristyrelsen att vidtaga de åtgärder, som
därav kunna föranledas; och skall därvid vad i 10 och 11 §§ är stadgat beträffande
förrättningsman för upprättande av registerkarta äga motsvarande
tillämpning.

Avdelning II.

Om fastighetsregisterväsendet.

9 §•

Vid handhavande av överinseendet å stads fastighetsregisterväsende åligger
det lantmäteristyrelsen

att i enlighet med i lag och särskilda författningar givna föreskrifter utöva
tillsyn över fastighetregistreringen inom städerna,

att avgiva utlåtanden i frågor rörande fastighetsregister för stad,
att genom inspektion övervaka arbetets behöriga utförande såväl vid upprättande
av registerkarta och fastighetsregisters uppläggande som fastighetsregisters
förande,

att genom utfärdande av exempel och föreskrifter vägleda arbetet,
att meddela råd och upplysningar på begäran av förrättningsman för upprättande
av registerkarta och av registerförare,

att föra liggare över förrättningsmän och registerförare samt över fortgången
av arbetet, där sådant pågår i fråga örn registerkartas upprättande
och fastighetsregisters uppläggande, samt

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 138-

att enligt inkomna rekvisitioner försända blanketter för registreringsarbetet
och föra anteckningar häröver.

Vad i 1 § 3 mom. stadgas skall i tillämpliga delar även gälla ärenden och
akter rörande fastighetsregisterväsendet.

10 §.

Lantmäteristyrelsen äger, när skäl därtill anses föreligga, hos länsstyrelsen
göra framställning om återkallande av förordnande att vara förrättningsman
för upprättande av registerkarta eller registerförare. Innan länsstyrelsen
fattar beslut i anledning av sådan framställning skall yttrande i ärendet inhämtas
från magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, från stadsstyrelsen.

Lantmäteristyrelsen äger genom lämpligt vite tillhålla förrättningsman
för upprättande av registerkarta och registerförare att fullgöra sin skyldighet
beträffande upprättande av registerkarta och fastighetsregisters uppläggande.
För underlåtenhet i fullgörandet av eljest givna föreskrifter äger lantmäteristyrelsen
jämväl förelägga förrättningsman som nyss sagts och registerförare
lämpligt vite. Vite må ej sättas högre än 200 kronor.

Vitén, som på grund av bestämmelserna i denna paragraf ådömas, tillfalla
kronan.

11 §•

Finner lantmäteristyrelsen, att förrättningsman för upprättande av registerkarta
eller registerförare eller ämbets- och tjänsteman eller myndighet,
som har befattning med fastighetsregistreringen, gjort sig skyldig till fel eller
försummelse, äger verket förordna om den felandes ställande under åtal vid
vederbörlig domstol. Skall målet upptagas av underrätt, förordne länsstyrelsen
efter anmälan av lantmäteristyrelsen åklagare att åtalet anhängiggöra
och utföra. Av utslag eller beslut i mål, som anhängiggjorts enligt förordnande
av lantmäteristyrelsen, skall ett exemplar inom åtta dagar efter den
dag, å vilken utslaget eller beslutet meddelades, insändas till styrelsen av
åklagare vid underrätt, advokatfiskal i hovrätt eller föredragande hos Kungl.
Maj :t.

12 §.

Vad i 9—11 §§ stadgas angående stad skall i tillämpliga delar även gälla
köping eller municipalsamhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt
de för stad meddelade bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1936, då instruktionen den 8
mars 1918 (nr 131) för fastighetsregisterkommissionen och kungörelsen den
31 december 1920 (nr 900) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet i
rikets städer skola upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

61

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:

Den 14 februari 1936 anmälde jag för Kungl. Maj:t frågan om överflyttning
på lantmäteristyrelsen av de uppgifter, som för närvarande ankomma
på fastighetsregisterkommissionen, ävensom frågan om medelsanvisning till
lantmäteristyrelsen för nästa budgetår och andra med berörda överflyttning
sammanhängande spörsmål. Emellertid erinrade jag, att med fattande av
slutligt beslut i ärendet borde få anstå till dess vissa på föredragning av chefen
för justitiedepartementet beroende lagförslag hunnit undergå vederbörlig
granskning i lagrådet. Denna granskning har nu slutförts, såsom framgår
av protokollsutdrag, återgivet i Kungl. Maj:ts proposition nr 139. Därvid
har ej förekommit något som utgör hinder för fullföljande av de av mig
anmälda frågorna på sätt jag tidigare tillstyrkt. Av lagrådet beträffande
spörsmålet om jordebokens fortsatta förande gjord erinran, att frågor örn
upptagande i jordeboken av fiskeri alltjämt böra behandlas i nu gällande ordning,
torde beaktas vid utfärdandet av de författningsbestämmelser i ämnet,
därom det lärer ankomma på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning
besluta.

Under åberopande av vad jag förut i skilda hänseenden anfört, får jag alltså
hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

1) för lantmäteristyrelsen fastställa följande

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning Lönegrad

1 generaldirektör ................................ A 3

4 byråchefer .................................... B 30

4 byrådirektörer ................................ B 26

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 138-

Befattning Lönegrad

1 arkivarie...................................... B 24

3 byråingenjörer ................................ B 21

1 registrator .................................... B 14

1 kassör och bokhållare.......................... B 14

1 kansliskrivare ................................ B 11

1 arkivbiträde .................................. B 10

1 förste expeditionsvakt .......................... B 7

6 kanslibiträden ................................ B 7

2 expeditionsvakter .............................. B 5

6 kontorsbiträden .............................. B 4

Tjänstemän å övergångsstat.

1 registrator .................................. B 21;

Anm. Den på ordinarie stat upptagna registratorsbefattningen skall
hållas obesatt, så länge den på övergångsstat uppförde registratorn kvarstår
i tjänst.

2) godkänna följande avlöningsstat för lantmäteristyrelsen,
att tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis...................... kronor 191,200

2. Avlöning till tjänsteman å övergångsstat,
förslagsvis...................... » 7,400

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m. kronor 44,700

b) Avlöningsförhöjningar

m. m., förslagsvis .. » 2,600 » 47,300

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och
icke-ordinarie tjänstemän:

a) tillfällig löneförbättring,
förslagsvis .... kronor 4,500

b) provisoriskt dyrortstill lägg,

förslagsvis .... » 10,800 » 15,300

Summa kronor 261,200;

3) till Lantmäteristyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 261,200;

4) till Lantmäteristyrelsen: Omkostnader för budgetåret

1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av...... kronor 82,500;

5) till Bidrag till städer och vissa andra samhällen för upp rättande

av fastighetsregister m. m. för budgetåret 1936/1937
anvisa ett förslagsanslag av .............. kronor 15,000.

Kungl. May.ts proposition nr 138-

63

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.