Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

1

Nr 131.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den
15 juni 1923 (nr 212) m. m.; given Stockholms slott
den 28 februari 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212); samt

2) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 131.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212).

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

4 §•

1 mom. Utan hinder---förhållandena påkallas.

2 mom. Virke, som---skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

3 mom. Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång,
och kan planlagd eller påbörjad avverkning, som icke avser tillgodoseende
av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller från fastigheten
upplåten rätt till husbehovsfång, befaras medföra, att servitutet icke
kan i avsedd utsträckning begagnas eller — där fråga är om servitut som
uppkommit före den 1 januari 1923 — att servitutets begagnande i avsedd
utsträckning nödvändiggör, att yngre skog tages i anspråk utöver vad som
erfordras för ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med en god
skogsvård, äger skogsvårdsstyrelsen, där servitutshavarens rätt finnes klar,
beträffande avverkningen meddela de föreskrifter eller göra de inskränkningar,
som av förhållandena påkallas.

5 §■

Avverkning av---återväxt äventyras.

Ej heller---lag medgivit.

Kan avverkning som i 4 § 3 mom. sägs befaras medföra, att servitut, som
innefattar rätt till skogsfång, ej kan i avsedd utsträckning begagnas eller att
servitutets begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att äldre skog
tages i anspråk i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma
att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, skall
vad i nämnda moment är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936 men skall icke utgöra hinder för
tillgodogörande i enlighet med vad förut gällande lag medgivit av avverkningsrätt,
som upplåtits före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 8 §§ lagen den 14 juni 1907 om servitut1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår, dels ock
att i nämnda lag skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och
betecknad såsom 5 a §:

5 §■

Nu är---första domstolen.

Innefattar servitutet rätt till skogsfång eller mulbete, må förflyttning jämväl
ske på yrkande av ägaren av den fastighet, till vars förmån det gäller,
såframt servitutet på grund av ändrade förhållanden ej kan i avsedd utsträckning
begagnas å det därför bestämda stället samt servitutets fulla utnyttjande
är av väsentlig betydelse för bruket av nämnda fastighet; dock att
förflyttningen ej må medgivas om märklig olägenhet därigenom skulle tillskyndas
den av servitutet besvärade fastigheten. Domstolen äger bestämma,
att förflyttning skall ske allenast för viss tid.

Örn förflyttning---särskilt stadgat.

5 a §.

Kan servitut, som innefattar rätt att taga vindfallen eller torr skog och
som ej är till tiden begränsat, icke i avsedd utsträckning begagnas på grund
av ändrade förhållanden, som medfört bristande tillgång a sadan skog, och
är servitutets fulla utnyttjande av väsentlig betydelse för bruket av den fastighet,
till vars förmån det gäller, må domstol på yrkande av denna fastighets
ägare förordna om sådan förändring av servitutet att det skall omfatta även
rätt att i erforderlig utsträckning taga annat virke; dock att förändringen ej
må medgivas örn märklig olägenhet därigenom skulle tillskyndas den av
servitutet besvärade fastigheten. Domstolen äger meddela föreskrift örn
sättet för virkets uttagande.

i Senaste lydelse av 5 § andra stycket: se SFS 1933:271.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

Är för servitutets begagnande visst ställe bestämt, må förändring varom
nu sagts äga rum allenast såframt erforderlig tillgång å vindfallen eller torr
skog ej kan beredas genom förflyttning enligt 5 § andra stycket.

8§.

Vad i 5, 5 a och 7 §§ stadgas angående förflyttning, förändring och upphörande
av servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid upplåtelsen
annat förbehåll skett.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936 och skall tillämpas jämväl å
servitut, som uppkommit före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

5

Utdrag av protokollet över jordbruksår enden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 december 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet fråga örn ändrad lagstiftning
rörande skogsfångs- och mulbetesservitut samt anför därvid följande.

Inledning.

Gällande bestämmelser om servitut återfinnas huvudsakligen i 1907 års
lag om servitut och 1926 års lag om delning av jord å landet 1 kap. 21 §,
13 kap. 9 § och 20 kap. 3 §.

Vid upprepade tillfällen har spörsmålet om skyddandet av skogsfångs- och
mulbetesservitut mot sådana åtgärder från ägarens av den tjänande fastigheten
sida, att därigenom utnyttjandet av servituten förhindras eller försvåras,
varit föremål för statsmakternas övervägande.

Vid 1926 års riksdag väcktes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till jorddelningslagen två motioner (I: 233 och II: 358), vari föreslogs
sådant stadgande om rätt till utbrytning av servitut utan sammanhang med
skifte, att den härskande fastighetens ägare skulle äga påkalla utbrytning så
snart servilutet varit av ålder gällande. I anledning av motionerna anhöll
riksdagen (R. skr. nr 331), att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om utredning
angående, bland annat, i vad mån rätt att erhålla utbrytning av servitut,
som i motionerna avsåges, borde tillkomma ägare av den fastighet, till vars
förmån servitutet inrättats, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
en sådan utredning kunde giva anledning.

Efter verkställd utredning framlade Kungl. Maj:t vid 1931 års riksdag i
proposition nr 6 förslag till sådan ändring av den då gällande 3 § i 20 kap.
jorddelningslagen, att den härskande fastighetens ägare skulle erhålla rätt
att få servitut utbrutet — icke såsom förut blott då det visades, att servitutet
äventyrades — utan även i andra fall, där det funnes medföra nytta och
kunna ske utan någons förfång. Undantag från denna regel skulle emellertid
gälla för fall, då servitutet tillkommit genom avtal. Lagändringen avsåg

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

sålunda servitut, som av ålder bestått, ävensom servitut, vilka utan stöd av
lag kunde hava uppkommit vid laga delning av jord.

I anledning av propositionen väcktes vid riksdagen en motion (I: 192),
däri hemställdes, att den härskande fastighetens ägare skulle likställas med
den tjänande fastighetens beträffande rätten att påkalla servitutsutbrytning
utan samband med laga skifte.

Andra lagutskottet, dit såväl propositionen som motionen hänvisades, förordade
i utlåtande nr 3 den utvidgning av utbrytningsvitsordet, som föreslagits
i propositionen. Motionen däremot avstyrktes av utskottet. Reservation
anmäldes av fyra av utskottets ledamöter, vilka förordade bifall till
motionen.

Riksdagen biföll i alla delar utskottets hemställan, och lag i ämnet utfärdades
den 24 april 1931 (nr 77).

Vid 1934 års riksdag väcktes åter motioner (I: 141 och II: 296), däri yrkades,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 20 kap. 3 § jorddelningslagen,
att innehavare av servitut måtte erhålla samma rätt i fråga örn utbrytning
som innehavaren av den fastighet, från vilken servitutsrätten utginge.

Andra lagutskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd. I reservation till utskottsutlåtandet yrkades, att
riksdagen med anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt en
lagstiftning av i reservationen antytt slag till skydd för innehavare av servitut
måtte komma till stånd.

Första kammaren biföll utskottets hemställan under det att andra kammaren
biföll ett inom kammaren framställt yrkande örn skrivelse till Kungl.
Majit med anhållan om utredning i motionernas syfte. Frågan hade alltså
för den riksdagen fallit.

I ett den 15 december 1934 avgivet betänkande (stat. off. utr. 1934: 55)
har nu sociala jordutredningen upptagit frågan om lagstiftning i det syfte,
som avses i förberörda motioner, samt framlagt förslag till sådan lagstiftning.

Över betänkandet hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges skogsägareförbund och skogsägareföreningarnas
riksförbund. Ett flertal länsstyrelser hava vid sina yttranden
fogat utlåtande av vederbörande överlantmätare, skogs vårdsstyrelse, hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, egnahemsnämnd och jordbrukskommission.
Vid centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund yttrande hava
fogats utlåtanden från samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

Sociala jordutredningen har för erhållande av material till bedömande av
frågan om lämpligheten av gällande bestämmelser till skydd för skogsfångs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

7

och mulbetesservitut, som uppkommit genom avtal, i remisskrivelse infordrat
yttranden från lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna, egnahemsnämnderna,
skogsvårdsstyrelserna och jordbrukskommissionerna i
Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län samt i de fem
norrländska länen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet.

I sociala jordutredningens remisskrivelse meddelades, att utredningen preliminärt
ifrågasatt

1) antingen att bestämmelsen i 20 kap. 3 § jorddelningslagen gåves sådant
innehåll, att servitut (såväl skogsfångs- som mulbetesservitut) finge utbrytas
ej blott där det visades att servitutet äventyrades, utan även då grundad anledning
funnes att antaga att så komme att ske;

2) eller att nuvarande bestämmelse i 20 kap. 3 § jorddelningslagen kompletterades
med föreskrift (beträffande skogsfångsservitut) därom, att skogsvårdsstyrelse
kunde på ansökan av den härskande fastighetens ägare förbjuda
ifrågasatta avverkningsåtgärder, där anledning funnes att antaga att
servitutets värde för den härskande fastigheten skulle genom åtgärdernas
vidtagande väsentligen förminskas;

3) eller att bestämmelsen i 20 kap. 3 § jorddelningslagen dels gåves sådant
innehåll, att servitut (såväl skogsfångs- som mulbetesservitut) finge utbrytas ej
blott där det visades att servitutet äventyrades, utan även då grundad anledning
funnes att antaga att så komme att ske, dels kompletterades med föreskrift
(beträffande skogsfångsservitut) därom, att skogsvårdsstyrelse kunde
på ansökan av den härskande fastighetens ägare förbjuda ifrågasatta avverkningsåtgärder,
där anledning funnes att antaga att servitutets värde för den
härskande fastigheten skulle genom åtgärdernas vidtagande väsentligen förminskas.

Sociala jordutredningen hemställde, att i yttrandena särskilt skulle angivas

1) huruvida det till vederbörandes kännedom kommit, att fastighetsägares
rätt till servitut, särskilt till byggnadsvirke och vedbrand, på senare åren
blivit äventyrad genom avverkningar eller på annat sätt; samt

2) därest så vore fallet, vilka lagstiftningsåtgärder, som ansåges erforderliga
till skydd mot sådant äventyrande av servitutsrätten.

I det stora flertalet av de till sociala jordutredningen inkomna svaren har
uttalats, att till vederbörandes kännedom icke kommit några fall, där servitut
genom avverkning eller annorledes äventyrats. Uttalanden i motsatt riktning
hava emellertid även förekommit.

Jordbruk skom missionen i Västmanlands län har anfört,
att till kommissionens kännedom visserligen icke kommit några fall,
då servitut äventyrats, men att kommissionen likväl antoge att sådana fall
förelåge.

Över lantmätaren i Gävleborgs län har uppgivit, att från
och med 1928 till lantmäterikontoret redovisats ett fyrtiotal förrättningar enligt
20 kap. 3 § jorddelningslagen. Dessa förrättningar hade emellertid så
gott som undantagslöst sökts av ägaren till den tjänande fastigheten. Såvitt
överlantmätaren kunnat utröna hade endast en enda gång inträffat, att

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

sökanden grundat sin rätt till utbrytning på påståendet, att markägaren
genom olämpliga avverkningar fullständigt äventyrat servitutet. Vid denna
förrättning hade förrättningsmännen och ägodelningsrätten ansett sökandens
påstående befogat och medgivit utbrytning. Sannolikt hade emellertid under
senare år fall av sådan hänsynslös avverkning här och var förekommit
inom Gävleborgs län, men av en eller annan orsak hade den lidande icke
ansett sig böra påkalla förrättning för undvikande av förhållandets upprepande.

Jordbruksko m missionen i Västernorrlands län har
uttalat, att, ehuru kommissionen icke kunde angiva något visst fall, då servitut
äventyrats, kommissionen likväl vore av den bestämda mening, att inom
dess verksamhetsområde ett ej ringa antal fastigheter funnes, ifråga örn vilka
genom en allt för hård avverkning servitutsrätten vore synnerligen starkt
äventyrad.

Överlantmätaren i Jämtlands län har anfört, att efter jorddelningslagens
tillkomst 8 fall inträffat inom länet, därvid utbrytning ifrågasatts
på grund av fara för servitutets äventyrande, samt att i 4 av dessa
fall utbrytning beviljats. I samtliga fall hade utbrytning ifrågasatts på
grund av befarad överavverkning. Det vore emellertid icke ovanligt, alt skogen
avverkades på sådant sätt, att ägaren av den härskande fastigheten hänvisats
att taga husbehov på långt avlägsna skiften.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har
framhållit,^ att på flera platser, där förbundet hade avdelningar, meddelades,
att under åren 1932 och 1933 förekommit s. k. utbrytning av servitut. Dessa
utbrytningar hade i huvudsak gällt husbyggnads- och vedbrandsrätt. Utbrytning
av annan servitutsrätt såsom bete o. d. hade däremot, såvitt förbundet
hade sig bekant, icke förekommit. Det hade i allmänhet rått missnöje bland
de mindre fastighetsägarna med rätt till byggnadsvirke, särskilt sådan rätt
som köptes och betalades under tid, då god tillgång på virkesfång för husbyggnad
fanns på stamfastighetens skogsinnehav. "i en del fall hade nära
nog all avverkningsbar skog uttagits antingen genom fastighetsägarna själva
eller genom att avverkningsrätten till skogen överlåtits eller försålts till bolag
eller enskilda. I många fall vore det så kallad fri avverkningsrätt, som
möjliggjorde för innehavaren att avverka så mycken skog, som av skogsvårdsstyrelsen
genom dess utsyning kunde tillåtas. En sådan fri avverkning bleve
av den beskaffenhet, att det strängt taget icke funnes någon skog kvar. Där
sådan avverkning förekomme, älåge det visserligen ägaren att genom vidtagande
av skogsvårdande åtgärder trygga återväxten, men då det ofta toge
en tid av flera 10-tal år, innan dylika områden bleve så pass beväxta med
skog, att ett till byggnadsvirke gångbart träd funnes, vore det lätt förstå de
svårigheter, som under sådana förhållanden drabbade en mindre fastighetsägare,
som innehade rätt till husbehovsvirke. Även där icke sådan kalavverkning
förekomme men ändå avverkningar skedde så långt gällande skogsvårdslag
medgåve, kunde rätten till husbehovsvirke ej uttagas på lång tid
framåt.

I flertalet av de till sociala jordutredningen avgivna svaren har i anslutning
till däri gjorda uttalanden förklarats, att något behov av den av utredningen
ifrågasatta lagstiftningen icke förelåge. Från åtskilliga håll har emellertid
a andra sidan framhållits, att det vöre önskvärt eller lämpligt, att lagstiftning
komme till stånd för skyddande av servitutsrätten till skogsfång och

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

9

mulbete. Uttalanden i förstberörda riktning hava gjorts av lantmäteristyrelsen,
domänstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands och
Norrbottens län, överlantmätaren i Västerbottens län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, skogsvårdsstyrelserna i Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, egnahemsnämnderna
i Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens
län samt jordbrukskommissionerna i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Yttranden till förmån för lagstiftningsåtgärder hava avgivits
av länsstyrelsen i Västmanlands län, överlantmätarna i Värmlands, Västmanlands
och Kopparbergs län, egnahemsnämnden i Jämtlands län, jordbrukskommissionerna
i Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län samt
svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Sociala jordutredningen har för egen del anfört i huvudsak följande.

Antalet skogsfångs- och mulbetesservitut vore allmänt mycket stort. Detta
vore förhållandet särskilt i fråga örn torplägenheter och andra jordbrukslägenheter
i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Servituten avsåge
i allmänhet rätt till vindfallen och torr skog samt till mulbete, men i
rätt stor utsträckning förekomme även, att s. k. fullständiga skogsservitut,
innehållande rätt jämväl till byggnadsvirke, blivit upplåtna. Någon exakt
siffra å antalet gällande skogsservitut vore icke möjlig att åvägabringa, synnerligast
som servitut icke behövde eller eus kunde intecknas före den 1 januari
1876. Enligt uppgift från överlantmätaren i Västernorrlands län torde
antalet skogsservitut i detta län med säkerhet uppgå till ett femsiffrigt tal,
och i fråga örn Gävleborgs och Jämtlands län hade uppgivits, att antalet
skogsservitut vore mycket stort. Upplåtelse av servitut förekomme alltjämt.
Vid inrättande av arbetarsmåbruk hade, enligt vad sociala jordutredningen
inhämtat, i icke ringa utsträckning, särskilt inom Västernorrlands län, bildats
mulbetesservitut för reglerande av betesförhållandena, vilka servitut i
viss utsträckning blivit föremål för inteckning. Även till förmån för mindre
egnahemslägenheter torde servitutsupplåtelser alltjämt förekomma. Slutligen
vore att erinra därom, att vid friköp av kolonat, kronotorp, vissa odlingslägenlieter
och skogstorp servitut, avseende skogsfång, skulle läggas på kronoparker
inom vissa län. I vad mån dylika servitut komme att uppstå vore tor
närvarande svårt att bedöma. Endast i mycket ringa omfattning hade inköp
av lägenheter hittills förekommit. Upplysningsvis kunde emellertid meddelas,
att för närvarande funnes å kronoparker i nyssnämnda delar av landet
upplåtna i runt tal 440 kolonat, 2,300 skogstorp och odlingslägenhcter
samt 40 kronotorp.

Hittills hade endast få fall förekommit, då på grund av servitutets äventyrande
den härskande fastighetens ägare berättigats att erhålla servitut^ utbrutet.
Utbrytning av betesservitut ensamt hade ytterst sällan förekommit.
Att därav draga den slutsatsen, att sådant äventyrande av servitut, som lagen
förutsatte såsom villkor för utbrytning, ej varit för handen jämväl i andra
fall, torde näppeligen vara riktigt. Tillkomsten av den nya skogsvårdslagen
hade visserligen i hög grad bidragit till alt förhindra skogsskövling och planlös
avverkning, men det torde ligga i sakens natur, att lill och med vidtagande
av skogsvårdande avverkningar mången gång kunde åtminstone för
några tiotal år framåt äventyra utövningen av skogsfångsservitut. Genom dy -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

lika åtgärder minskades ej sällan även värdet av rätten att taga vindfallen
och torr skog. I var je täll kunde vidtagande av sådana åtgärder tvinga den
härskande fastighetens ägare att taga sitt husbehov på långt avlägsna skiften.
Att utbrj. tning av servitut icke förekommit i större utsträckning torde i
viss män bero dels därav, att ägaren av den tjänande fastigheten träffat avtal
med ägaren av den härskande fastigheten, varigenom utbrytningsanledningcn
tillfälligtvis bortfallit, dels ock därav, alt de omständigheter, som föranledde
rätt till utbrytning, varit svåra att fastställa. En orsak hade jäm''
äl uppgivits vara, alt, även örn det kunde ådagaläggas att servitutet i verkligheten
äventyrades, det likväl understundom kunde vara fördelaktigare för
den härskande fastighetens ägare att tåla inskränkning i servitutsrättens utövning
än att påkalla servitutets utbrytning i vederlagsmark.

Med hänsyn till det stora antal servitutsupplåtelser, som alltjämt hade giltighet,
vore det av7 stor betydelse att tillse, att de små lägenheter, varom
här vore fråga, på ett betryggande sätt bomme i åtnjutande av de rättigheter,
som tillagts dem för deras fullständigande, och att i samband därmed
önskvärd reda åvägabringades rörande servitutsförhållandena.

Vid övervägande av de åtgärder, som sålunda enligt sociala jordutredningens
mening borde vidtagas till tryggande av servitutsinnehavarens rätt, har
utredningen funnit sig icke kunna biträda de tidigare väckta förslagen örn
medgivande av utsträckt befogenhet lör den härskande fastighetens ägare
att erhålla utbrytning av servitut utan samband med skifte. Skälen
mot en dylik lagstiftning har utredningen sammanfattat på följande sätt.

Vidgat utbrytningsvitsord för ägaren av den härskande fastigheten läte sig
icke viii förena med grundsatsen örn avtals förbindande verkan. Det vore
löga tilltalande, örn den härskande fastighetens ägare hade möjlighet att
omedelbart efter ett servitis tillkomst påfordra dess utbrytande. Ett servitut
kunde hava tillskapats just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt
område av en fastighet. Genom vitsordets begagnande skulle detta syfte
helt åsidosättas. Mot utvidgning av utbrytningsvitsordet talade även vissa
på senare tid utfärdade författningar, däri bestämmelser införts, avseende
att vid upplåtelse av mark från kronans fastigheter upprätta skogsfångs- och
mulbetesservitut till förman för de fransalda områdena. Därest ett stadgande
skulle införas av den innebörd, att den servitutsberättigade skulle äga att
utan samband med skifte påkalla utbrytning även av avlalsservitut, skulle
detta innebära, att det med nämnda författningsbestämmelser avsedda systemet
motverkades. Vid utbrytning av servitut, som icke varit gällande av ålder
och icke tillkommit i sammanhang med laga delning eller genom avtal
i samband med tillkomsten av den fastighet, till vars förmån det gällde, bomme
det utbrutna området att bilda en särskild fastighet utan någon samhörighet
med den fastighet, för vilkens nytta servitutet bildats. Någon garanti för
att de båda fastigheterna, om sammanläggning ej ägde rum, i fortsättningen
bomme att sambrukas funnes ej. Då det utbrutna området i regel torde
sakna förutsättningar att bestå såsom självständig fastighet, skulle härigenom
uppstå föga önskvärd fastighetsbildning, stridande mot jorddelningslagens
principer. Det måste för den tjänande fastighetens ägare synas obilligt, att
utbrytning skulle kunna framtvingas i fråga örn ett servitut, som han upplåtit
ofta nog utan någon nämnvärd ersättning. Ett servitut, bestående i rättighet
att taga vindfällen och avfall samt bete för ett par kor, torde i allmän -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

het ej bereda den tjänande fastigheten något större avbräck, men skulle
rättigheten förvandlats till äganderätt till vissa hektar skogs- och ängsmark,
kunde avståendet av marken komma att medföra en vida kännbarare uppoffring
än som avsetts i det ingångna avtalet. Att medgiva alla ägare av servitut,
som tillkommit genom avtal, rätt till utbrytning därför att några, helt
säkert ett ringa antal, befarades få sin servitutsrätt äventyrad, syntes vara en
obillighet. Full likställighet beträffande utbrytning av servitut mellan den
tjänande och den härskande fastighetens ägare konune säkerligen att medföra,
att servitutsinstitutet i framtiden icke komme till användning, enär ingen
fastighetsägare skulle våga inlåta sig på några servitutsupplatelser med
vetskap örn, att servitutsförhållandet kunde hävas när som helst av den, till
vars förmån servitutet inrättats. Skogsservitut vore vidare till sin natur sådant,
att det i allmänhet icke utan förfång kunde utbytas mot ett markområde,
som i värde motsvarade servitutet. En rättighet exempelvis att lata
de kreatur, som kunde vinterfödas på en fastighet, beta på annan fastighets
skog, kunde i regel icke utan olägenhet utbytas mot äganderätten till en begränsad
del av denna skog, enär därav skulle följa, att den härskande fastigheten
finge en del av sin betesrätt omvandlad i virkesproducerande kapitaltillgång.
På enahanda sätt uppstode ofta svårigheter att utan förfång utbryta
rätten till husbehovsvirke, enär en dylik rätt till 80 å 90 procent bestode i lätt
till vedbrand, under det att ett skogsskifte, rått skött, lämnade en avkastning,
som till cirka två tredjedelar bestode av sortiment, vilkas nyttjande till bränsle
icke vore försvarligt. Ökade möjligheter till utbrytning kunde föranleda
en hel del lantmäteriförrättningar endast i syfte att åt sökanden åstadkomma
en kanske tillfällig vinst genom realisation av en rättighet, som icke avsetts
att utnyttjas på sådant sått.

Då sociala jordutredningen härefter undersökt andra möjligheter för vinnande
av det åsyftade målet, har utredningen utgått från, att de servitutsrättigheter,
som i främsta rummet behövde skyddas, vöre sådana som avsåge
skogsfång eller mulbete. Undersökningen har resulterat i två förslag, nämligen
dels till ändring i 1923 års skogsvårdslag dels ock till
ändringar i 1907 års ser vitutslag.

Ändringen i skogsvårdslagen avser att bereda innehavare av rätt till skogsfångsservitut
möjlighet att genom hänvändelse till skogsvårdsstyrelse få å
den tjänande fastigheten förbjuden sådan avverkning som äventyrar servitutsinnehavarens
rätt. Ändringarna i servitutslagen åsyfta bland annat att
skapa vidgade möjligheter till förflyttning av servitut ävensom att möjliggöra
sådan förändring av servitut, avseende rätt att taga torr och vindfallen skog,
att rättigheten, då virke av dylik skog saknas, i stället må omfatta virke
av annat slag.

Innan jag närmare ingår på dessa förslag torde emellertid böra redogöras
för den principiella ställning till förevarande lagstiftningsfrågor, som kommit
till uttryck i de över sociala jordutredningens betänkande avgivna yttrandena
ävensom för min egen ståndpunkt härutinnan.

I yttrandena har den av utredningen föreslagna lagstil tningcn i dess helhet
tillstyrkts av länsstyrelserna i Kronobergs, Gävleborgs och Norrbottens län
samt överlantmätarna i Kronobergs och Värmlands län ävensom skogsägare -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

föreningarnas riksförbund och skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads
och Malmöhus län. Lagstiftningsförslagen hava lämnats utan erinran
av lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Skaraborgs,
Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens
län, överlantmätarna i Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och
Västernorrlands län, skogsvårdsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs
län, hushållningssällskapens i Kronobergs, Kopparbergs och Västerbottens
län förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna i Uppsala, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands och Västerbottens län samt jordbrukskommissionerna i
Värmlands, Västmanlands och Västerbottens län. Den ifrågasatta lagstiftningen
har helt avstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs och Jämtlands län, hushållningssällskapets i Gävleborgs län
förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt
skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län. Övriga yttranden
innehålla till- eller avstyrkanden av vissa delar av förslagen.

I de avstyrkande yttrandena har framhållits, att den av sociala jordutredningen
förebragta utredningen gåve vid handen, att något behov av den föreslagna
lagstiftningen överhuvud taget icke förelåge. I ett stort antal yttranden
har uttalats, att något behov av den ifrågasatta lagstiftningen i varje fall
icke förefunnes inom det län, inom vilket den myndighet eller korporation,
som avgivit yttrandet, hade sin verksamhet. Uttalanden av sådan eller liknande
innebörd hava gjorts av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Kalmar, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, örebro, Västerbottens
och Norrbottens län, överlantmätarna i Kalmar, Älvsborgs och Skaraborgs
län, hushållningssällskapens i Kronobergs och Västerbottens län förvaltningsutskott
samt skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs,
Värmlands och Örebro län.

Ur yttrandena må ytterligare i detta sammanhang återgivas följande.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har anfort Principiellt

hyste centralrådet den uppfattningen, att man målmedvetet
borde eftersträva att erna en förminskning av antalet servitutsupplåtelser på
ifrågavarande område. Erfarenheten hade ådagalagt, att servitutsrättsinnehavarnas
intressen i mångå fall komme i strid med kraven på en rationell
skogsvård^ eller ett ändamålsenligt betesbruk. Det syntes därför vara av
behovet påkallat, att sådana åtgärder foges under övervägande, vilka kunde
bidraga till att påverka utvecklingen i angiven riktning. Ehuruväl servitut
av nu ifrågavarande slag icke längre finge bildas vid laga skifte eller avstyckning,
kunde dock nybildning av sådana alltjämt utan någon som helst
begränsning komma till stånd genom fristående avtal. Vissa inskränkningar
borde härutinnan göras. I sådant syfte kunde måhända föreskrivas, att varje
servitutsavtal med avseende på skogsfång och mulbete skulle för att vinna
laga verkan och kunna göras till föremål för inteckning ur rationell hushållssynpunkt
prövas och godkännas av viss myndighet, exempelvis skogsvårdsstyrelsen,
samt att servitutets bestånd skulle bliva beroende på myndighetens
förnyade prövning och godkännande, därest den tjänande fastighetens ägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

13

därom gjorde framställning. Vidare borde frågan om avlösning av redan
förefintliga servitut tagas under omprövning. Servitutsutbrytning borde därvid
endast få ske i undantagsfall. Regel vid servitutsavlösning borde i stället
vara, att under vissa sociala betingelser den tjänande fastigheten medgåves
rätt att efter opartisk värdering inlösa servitutet med penningar.

Liknande uttalanden hava förekommit jämväl i flera andra yttranden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har — under framhållande att servitutsfrågorna
även i andra hänseenden än som berördes i sociala jordutredningens
betänkande torde vara i behov av ingående och allsidig utredning
— ifrågasatt, huruvida icke, då förevarande lagstiftningsfrågor kunde
röna inverkan av berörda utredning, den vidare behandlingen därav borde
anstå, till dess en dylik utredning blivit slutförd.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har framhållit följande. Enligt
jorddelningslagen finge servitut till skogsfång och mulbete icke bildas vid
avstyckning. Sociala jordutredningen hade erhållit i uppdrag att verkställa
utredning avseende bl. a. lämpligheten av de i 19 kap. 3 § jorddelningslagen
meddelade bestämmelserna rörande skogstilldelning vid avstyckning. I samband
nied denna utredning hade uppkommit den frågan, huruvida det icke
kunde vara ändamålsenligt att för inskränkning eller undvikande av skogstilldelning
medgiva rätt till bildande av skogsfångsservitut vid avstyckning.

Innan man tagit ställning till denna fråga torde det icke vara lämpligt att
verkställa de nu föreslagna lagändringarna.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att lagstiftningen, då densamma
icke syntes erforderlig över hela landet, icke borde omfatta detta i
dess helhet.

Det stora flertalet av nu existerande servitut avseende skogsfång och mul-Departements t

Tl

bete torde hava till ändamål att komplettera mindre jordbrukslägenheten
vilka icke inom det egna området hava tillräcklig tillgång på skog och bete.

Ägarna av dessa lägenheter äro sålunda merendels för sin utkomst i hög
grad beroende av servituten. Det torde vara ett socialt intresse av icke
ringa vikt, att en dylik servitutshavare kail på ett tillfredsställande sätt skydda
sig mot intrång från ägarens av den tjänande fastigheten sida. De möjligheter,
som lagen i detta hänseende för närvarande lämnar, finner jag i
likhet med sociala jordutredningen otillräckliga. I ett stort antal av de avgivna
yttrandena har visserligen hävdats, att den nu föreslagna lagstiftningen
i syfte att förbättra dessa möjligheter icke skulle vara av behovet påkallad.

Såsom bevis härför har huvudsakligen åberopats den omständigheten, att
endast ett jämförelsevis ringa antal fall kommit till myndigheternas kännedom,
då servitut äventyrats genom åtgärder vidtagna av ägaren till den tjänande
fastighet. I överensstämmelse med sociala jordutredningen anser
jag emellertid nämnda förhållande icke kunna tagas till intäkt för påståendet
örn lagstiftningsskyddets obehövlighet. Vad särskilt skogsfångsservitut
beträffar torde det vara uppenbart, att med den intensitet varmed skogsbruket
numera i allmänhet bedrives avverkningar i stor utsträckning företagas,
vilka äventyra eller i allt fall försvåra eller minska möjligheterna för
servitutens tillgodogörande. Även möjligheterna till utnyttjande av mulbetesservitut
kunna i hög grad försämras genom avverkningar. Det torde

14

Kunc/L Maj:ts proposition nr 131-

med hänsyn härtill kunna antagas, att fall, då servitutsrätten äventyras,
förekomma i avsevärd utsträckning, ehuru de av skäl, som sociala jordutredningen
anfört, mera sällan komma till allmännare kännedom.

De av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framförda synpunkterna
angående önskvärdheten av åtgärder till begränsning av antalet servitutsupplåtelser
torde vara förtjänta att uppmärksammas. Att servitutsinstitutet
sådana förhållandena för närvarande äro fyller en viktig uppgift
synes emellertid otvivelaktigt. Oberoende av den ståndpunkt man intager
till nyssberörda önskemål torde det icke kunna vara annat än riktigt, att
man såvitt möjligt tillser, att i de fall, då servituten sålunda betingas av omständigheterna,
servitutshavarna bibehållas vid de förmåner, som avsågos
vid upplåtelsen.

Att såsom i något yttrande yrkats uppskjuta avgörandet av förevarande
lagstiftningsfråga i avbidan på att sociala jordutredningen fullgjort densamma
anförtrodd utredning rörande frågan, huruvida och i vad mån tilllämpningen
av 19 kap. 3 § jorddelningslagen jämte därmed sammanhängande
lagrum varit gynnsam för bildande av bärkraftiga jordbruk, synes
ändamålslöst. Sistnämnda utrednings resultat torde nämligen icke kunna
påverka ställningstagandet till den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Med hänsyn till det anförda förordar jag, att lagstiftningsåtgärder nu
vidtagas i omförmält syfte. På skäl, sociala jordutredningen anfört, synes
lagstiftningen icke böra få formen av utvidgning av rätten till utbrytning av
servitut. Icke heller kan jag biträda det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund och vissa myndigheter framställda förslaget om avlösning
i penningar av servitutsrättigheter. En dylik lösning av problemet synes
icke ägnad att på ett tillfyllestgörande sätt tillgodose deras intressen varom
här är fråga. Andra vägar måste alltså beträdas och då de förslag, vid vilka
sociala jordutredningen stannat, synas i stort sett lämpade för sitt ändamål,
har jag kunnat i princip ansluta mig till dessa. Jag kommer att i det följande
närmare ingå på de erforderliga författningsbestämmelsernas utformning
och motivering. Redan nu må emellertid framhållas, att det, med hänsyn
till arten av förevarande lagstiftning, ej torde böra ifrågakomma att,
på sätt i yttrande över betänkandet föreslagits, begränsa lagstiftningens tilllämpningsområde
till allenast vissa delar av landet.

Förslag till ändringar i skogsvårdslagen.

Enligt 3 § skogsvårdslagen får yngre skog icke, utom i vissa i 4 § samma
lag omnämnda fall, avverkas annorledes än genom för skogens utveckling
ändamålsenlig gallring. Enligt 4 § 1 mom. 1 :o) får emellertid avverkning ske
i yngre skog, där för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång från fastigheten,
som tillkommer innehavare av avverkningsrätt, vilken uppkommit före den
1 januari 1923, icke finnes tillgång till annan skog å fastigheten eller behovet
icke lämpligen kan tillgodoses från sådan. I fråga om dylik avverk -

Kungl. Majis proposition nr 131-

15

ning äger dock skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall lämna de föreskrifter eller
göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas. Virke, som
jämlikt detta stadgande blivit avverkat för husbehov, får ej användas för
annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Jämlikt 4 § 1 mom.
2:o) och andra stycket i samma mom. må efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen
avverkning i yngre skog därjämte äga rum örn avverkningen är avsedd
att ingå såsom led i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer
med en god skogsvård.

Enligt 5 § får avverkning av äldre skog ej så bedrivas eller efter avverkning
av dylik skog med marken så förfaras, att skogens återväxt äventyras.
Ej heller får utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning för annat ändamål
än i 4 § 1 mom. l:o) sägs äga rum i sådan omfattning, att fastigheten
därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter
ortens förhållanden. Utan hinder härav får dock avverkningsrätt, som uppkommit
före den 1 januari 1923, tillgodogöras i enlighet med vad förut
gällande lag medgivit.

I 6 § stadgas, att, därest någon med hänsyn till av honom tillämnad eller
påbörjad avverkning vill påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida
viss skog är att anse såsom yngre eller huru avverkning bör företagas utan
att stadgandena i 3, 4 eller 5 § varda överträdda, han skall äga därom göra
skriftlig ansökan hos skogsvårdsstyrelsen. Avverkning som företages i överensstämmelse
med sådant yttrande skall anses såsom laglig.

Sker avverkning i strid mot nu nämnda bestämmelser eller mot föreskrifter,
som enligt desamma meddelats, eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund
av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning
planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller
föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen jämlikt skogsvårdslagens 8 § 1 mom.
att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att å den fastighet,
där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, verkställa avverkning utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att begränsa
förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller eljest på visst sätt inskränka
förbudet, såsom genom tillåtelse att avverka till den av förbudet berörda
fastighetens eller med denna sambrukad fastighets husbehov.

Sociala jordutredningens förslag innebär, att i 6 § skogsvårdslagen skulle
upptagas en föreskrift av innehåll, att därest det befunnes, att genom avverkning,
som tillärnats eller påbörjats, servitut, bestående i rättighet till skogsfång,
icke skulle kunna i full utsträckning nyttjas å därför bestämt område
utan att därvid komme lill användning yngre skog i större utsträckning än
som vore erforderlig för dess ändamålsenliga gallring eller äldre skog i så
stor utsträckning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden
lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, skogsvårdsstyrelsen
skulle äga rätt att på yrkande av ägaren av den härskande fastigheten i fråga
örn avverkningen lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som
vore erforderliga för att skydda rättigheten.

Det nya stadgandet skall enligt sociala jordutredningens förslag införas så -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

sorn ett andra moment i G §, under det att det nuvarande stadgandet i paragrafen
skall upptagas såsom ett första moment. Såsom övergångsbestämmelse
till det nya stadgandet har sociala jordutredningen föreslagit, att detsamma
skulle tillämpas jämväl å servitut, som uppkommit före den dag, då stadgandet
trädde i kraft.

Ur sociala jordutredningens motivering för de föreslagna bestämmelserna
må här återgivas följande.

\ id handhavande av sina befogenheter enligt 4 och 8 §§ skogsvårdslagen
kunde skogsvårdsstyrelse i allmänhet icke taga hänsyn till den rätt till skogsfång,
som tillkomme innehavare av servitut, då befintligheten av sådana i
allmänhet vore tor skogsvårdsstyrelsen obekant. Fall kunde därför uppenbarligen
för närvarande förekomma, då utan att ingripande från skogsvårdsstyrelsens
sida vore möjligt avverkning skedde i sådan omfattning, att servitutshavares
rätt till husbehovsvirke därefter icke kunde tillgodoses, eller i
varje fall i sådan omfattning, att sedan servitutshavare tillgodogjort sig sin
rätt till skogen, något husbehovsvirke icke kunde längre utfås för den tjänande
fastigheten eller därmed sambrukad fastighet.

Enligt sociala jordutredningens mening vore det önskvärt att bestämmelse
infördes av den innebörd, att servitutshavare kunde genom hänvändelse till
myndighet i tid få avverkningen å den tjänande fastigheten så reglerad, att
servitutet icke komme att äventyras. Ur skogsvårdssynpunkt vore det lämpligt,
ifall avverkningen kunde regleras vid sådan tidpunkt, att för skogsservitutets
tillgodoseende icke behövde användas vare sig yngre skog i .större
utsträckning än som vore erforderligt för dess ändamålsenliga gallring eller
äldre skog i så stor utsträckning, att den tjänande fastigheten därigenom
komme att lida brist på erforderlig husbehovsskog.

Meddelande av föreskrifter i ämnet borde lämpligen tillkomma skogsvårdsstyrelsen.
Denna uppfattning hade delats av flertalet av de myndigheter,
som yttrat sig i ärendet.

En bestämmelse i detta ämne torde böra hava sin plats i skogsvårdslagen.
Visserligen avsåge denna lag att reglera förhållandet mellan det allmänna
och den enskilde, under det att frågan om servitutsrättens skyddande mot
avverkningar i stor omfattning tillhörde privaträttens område, men de föreslagna
bestämmelserna hade även stor betydelse ur skogsvårdssynpunkt,
vadan några avgörande invändningar mot bestämmelsernas upptagande i
skogsvårdslagen icke torde kunna göras.

Sociala jordutredningen ville erinra därom, att beträffande möjligheten
att hindra en husbehovsrätten äventyrande avverkning det givetvis stöde vederbörande
servitutshavare öppet att efter stämning till domstol få avverkningsförbud,
och där så ansåges påkallat kunde avverkningsförbud ad interim
jämlikt 181 § utsökningslagen utverkas hos överexekutor. Den utväg,
som utsökningslagen anvisade, torde dock i nu ifrågavarande fall komma i
tillämpning allenast om säkra bevis funnes för att så ingripande åtgärd vore
erforderlig. Den kunde självfallet ifrågakomma först på ett relativt sent
stadium, sedan avverkning för husbehov visat sig ej kunna ske ens genom
användande av sådan skog, som för dylikt behov vöre medgiven enligt 3 och
5 §§ skogsvårdslagen. Det syntes därför vara lämpligt att för ingripande
öppna en annan utväg, som medförde ett smidigare tillvägagångssätt och vore
ur skogsvårdssynpunkt lämpligare.

En bestämmelse sådan som den föreslagna borde givetvis hava tillämplighet
jämväl på redan befintliga servitut.

Kunell. Maj.ts proposition nr 131-

17

Av bestämmelsens placering såsom ett moment under 6 § följde utan lagändring,
att föreskrifterna i skogsvårdslagens 7 och 8 §§ bleve tillämpliga
jämväl beträffande nu ifrågavarande beslut av skogsvårdsstyrelse. ^ Servitutshavaren
torde på grund härav i huvudsak komma att ernå det åsyftade
ingripandet utan särskild kostnad för honom. Häremot torde icke någon
erinran kunna göras, då man betänkte servitutshavarens så gott som alltid
svaga ekonomiska ställning.

I yttrandena har ifrågavarande förslag tillstyrkts av länsstyrelserna i Kronobergs,
Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, överlantmätarna i Kronobergs
och Värmlands län, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i
örebro län samt skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads,
Malmöhus och Västernorrlands län. Förslaget har avstyrkts av länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands
län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och
stad samt Gävleborgs län, Sveriges skogsägareförbund, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund samt skogsvårdsstyrelserna i Stockholms län, Södermanlands
län, Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Domänstyrelsen
har mot förslaget framställt viss detaljanmärkning. I övriga yttranden
har förslaget icke föranlett erinran.

Ur yttrandena må återgivas följande:

Sveriges skogsägareförbund har gjort gällande, att den befogenhet, som
sociala jordutredningen genom tillägget till 6 § skogsvårdslagen velat tilllägga
skogsvårdsstyrelserna, redan ägdes av dessa. I 5 § andra stycket första
punkten i skogsvårdslagen stadgades, att en fastighets ägare icke finge bedriva
avverkning till avsalu i den omfattning, att fastigheten därigenom
komme att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden.
I begreppet husbehovsskog efter ortens förhållanden torde inrymmas
icke blott fastighetens eget husbehov utan även på fastigheten vilande servitutsrätter,
avseende att täcka andra fastigheters husbehov. Att en sådan
tolkning av husbehovsbegreppet vore riktig, syntes framgå därav, att örn
skogstillgången vore så knapp, att för husbehovets täckande måste anlitas
skogstillgång, som lagen eljest skyddade, servitutsrätt till husbehov härutinnan
erhållit lika rätt med fastighetens eget husbehov.

Liknande uttalanden hava även förekommit i flera andra yttranden.-

Centralrådet för skogsvårdsstyrelscrnas förbund har anfört:

Centralrådet hade i tidigare yttrande till sociala jordutredningen framhållit,
att skogsvårdslagens bestämmelser redan erbjöde tillräckliga garantier emot
dylik servitutsrätts äventyrande, varför centralrådet icke ansett behov föreligga
för beredande av ökat skydd för servitut, som uppkommit genom avtal.
Av den av utredningen nu framlagda undersökningen hade centralrådet
stärkts i denna sin uppfattning. Av densamma framginge, att det vore ytterst
sällsynt, alt dylik servitutsrätt blivit kränkt genom avverkningsåtgärder av
ägaren lill den tjänande fastigheten. Vidare hade utredningen själv erinrat
om, att en husbehovsrätten äventyrande avverkning kunde förhindras med
stöd av utsökningslagens bestämmelser om skingringsförbud m. m. Enligt
centralrådets mening vore de skäl, som anförts för att i nu ifrågavarande
avseende bereda innehavare av skogsfångsservitut en undantagsställning
knappast bärande.

Domänstyrelsen har framhållit, att den föreslagna ändringen i skogsvårds Tlihnnq

lill riksdagens protokoll 10lid. 1 sand. Nr lill. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

lagen endast skulle komma att bereda ökat skydd för de servitutsrätter till
skogsfång, som gällde skogar, lydande under skogsvårdslagen. Det vore
oegentligt att genom lagstiftningsåtgärder bereda innehavarna av dessa en
särställning i förhållande till dem, som hade dylika servitutsrätter å andra
skogar, såsom skyddsskogar, husbehovsskogar, häradsallmänningar, ecklesiastika
skogar o. s. v.

Liknande påpekanden hava framkommit jämväl i andra yttranden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett det kunna med fog ifrågasättas,
huruvida en reglering av ett bestående rättsförhållande borde, då det icke
tillgodoseende av ett allmänt intresse, ske i administrativ ordning på
sätt i förslaget medgåves. Frågan huruvida härigenom kravet på ett fullt
objektivt och opartiskt bedömande av rättsförhållandet blivit tillräckligt tillgodosett,
trängde sig osökt fram. Om lagstiftningen icke uppbures av ett
allmänt medvetande örn, att dessa fundamentala grundsatser för reglering
av rättsförhållandet blivit i erforderlig omfattning beaktade, vore lagen knappast
önskvärd.

Skog svärd sstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att skogsvårdsstyrelsernas
uppgift vore att verka för en god skogsvård och övervaka skogsvårdslagarnas
efterlevnad men icke att reglera privaträttsliga förhållanden. Skogsvårdsstyrelsen
ansage, att svårighet måste möta för skogsvårdsstyrelsen att
avgöra, när anledning funnes till antagande att servitut komme att äventyras.
Sådant ställningstagande bleve emellertid nödvändigt, innan styrelsen kunde
ingripa på grund av den nu föreslagna tilläggsbestämmelsen till 6 § skogsvårdslagen.
Styrelsen hade än mindre förutsättningar att pröva ett servituts
räckvidd än de myndigheter, som enligt nu gällande lagstiftning skulle pröva
frågan om servituts äventyrande.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län har påpekat, att då enligt det föreslagna
tillägget till 6 § skogsvårdslagen skogsvårdsstyrelsen gåves befogenhet
att meddela de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som vöre erforderliga
för att skydda ett servitut, det vore nödvändigt att i 30 § samma lag,
som upptoge de fall, då fullföljd av talan mot skogsvårdsstyrelses beslut
finge föras, angiva även 6 § 2 mom.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat, att de föreslagna
bestämmelserna icke borde införas under 6 § skogsvårdslagen utan under
4 och 5 §§ allt eftersom fråga vore om avverkning av yngre eller äldre skog.
Skedde detta, följde enligt skogsvårdsstyrelsens mening utan vidare lagändring,
att bestämmelserna i 8 och 25 §§ bleve tillämpliga jämväl med avseende
på här ifrågavarande beslut av skogsvårdsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Norbottens län har ifrågasatt, huruvida icke de föreslagna
bestämmelserna borde av rättssystematiska skäl — i likhet med lagstiftningen
om begränsning i vissa fall av rätten att avverka skog å intecknad fastighet - -upptagas i en fristående lag i stället för att inryckas i den nu uteslutande
förhållandet mellan det allmänna och den enskilde reglerande skogsvårdslagen.

I ett flertal yttranden har framhållits önskvärdheten av en lagändring, som
gåve den tjänande fastighetens ägare möjlighet att förhindra missbruk
av servitutsrätt till skogsfång.

Sveriges skogsägareförbund har härutinnan anfört:

En servitutsinnehavare hade endast ett nyttjandeintresse beträffande den
tjänande fastigheten. Detta vore hos honom icke förenat med något vård -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131■

19

nadsintresse. Lagen tillsåge, att servitutsägaren utfinge sin rätt men lämnade
honom frihet att vid uttagande av denna bortse från en god och produktionsbefrämjande
vård av den tjänande fastighetens skog. Härutinnan vore
servitutshavaren endast underkastad skogsvårdslagens allmänna bestämmelser,
vilka visserligen kunde förhindra de grövsta formerna av vanvård, men
icke framtvingade något positivt skogsvårdsarbete. Man hade även i en
mängd fall kunnat iakttaga, att servitutsägare på grund av likgiltighet för
den tjänande fastighetens förkovran och framtida produktion uttoge sitt
husbehovsvirke enbart efter bekvämlighetssynpunkter, varvid onödig och
meningslös skadegörelse på eljest välvårdad skog många gånger orsakats.

Likaså vållades ej sällan värdeförluster genom att servitutshavare för tillgodoseende
av sitt husbehov tillgrepe alltför värdefulla virkessortiment, timmer
till ved och dylikt.

Det vore numera vanligt, att de skogsägare, som ej hade egen skogligt utbildad
personal, läte genom skogsvårdsstyrelsernas personal företaga utstämpling
före avverkningarna. I de på detta sätt vårdade skogarna kunde
emellertid därefter innehavare av servitutsrätt, som icke vöre genom avtalet
bundna till anvisning eller utsyning av jordägaren, hugga praktiskt taget
efter behag, då fråga ej vore om yngre skog. Man kunde knappast förvänta,
att någon förbättring i berörda förhållanden skulle kunna vinnas på frivillighetens
väg. I skogsvårdslagen borde därför intagas bestämmelse av innehåll,
att vid servitut till skogsfång utstämpling skulle verkställas av skogsvårdsstyrelse,
därest ägaren av den tjänande fastigheten det påfordrade.

Sociala jordutredningen har i sin motivering till förevarande förslag gjort Depafementsvissa
uttalanden, som kunna giva anledning till den tolkningen att enligt olcien.
gällande rätt innehavare av servitut, avseende husbehovsvirke, skulle äga att
för tillgodoseende av servitutet avverka skog i samma utsträckning, som enligt
4 och 5 §§ är medgiven skogens ägare. Så torde emellertid icke vara förhållandet.
Vad angår yngre skog gäller beträffande servitutshavare det
i 3 § stadgade förbudet mot annan avverkning än genom ändamålsenlig
gallring med — frånsett det i 4 § 1 mom. 2:o) omnämnda fall, att avverkningen
överensstämmer med en god skogsvård — allenast det i 4 § 1 mom.
l:o) angivna undantaget i fråga örn avverkningsrätt, som dels uppkommit
före den 1 januari 1923, dels avser husbehovsfång och dels icke kan tillgodoses
från annan skog å fastigheten. Någon rätt för innehavare av servitut,
uppkommet efter nämnda dag, att avverka yngre skog annorledes ån
genom ändamålsenlig gallring eller eljest i överensstämmelse med fordringarna
på en god skogsvård finnes alltså ej. Vad angår äldre skog äger
jämlikt 5 § andra stycket, jämfört med 4 § 1 mom. l:o), innehavare av
servitut, upplåtet före den 1 januari 1923, frihet att för tillgodogörande av
servitutet avverka skog å den tjänande fastigheten utan hinder av att denna
därigenom kommer alt för framtiden lida brist på liusbehovsskog efter ortens
förhållanden. Önskar en servitutshavare däremot i annat fall än det
nu nämnda avverka äldre skog å den tjänande fastigheten i sådan utsträckning
att fastighetens framtida försörjning med husbehovsvirke äventyras,
fordras skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

Ej heller torde den mening vara riktig, som kommit till uttryck i vissa yttranden,
att då i 5 § andra stycket talas örn liusbehovsskog efter ortens för -

20

Kunut. Maj:ts proposition nr 131-

hallanden, därmed skulle avses jämväl sådan skog som erfordrades för att
tillgodose fastigheten åvilande servitutsrätter. Den i Sveriges skogsägareförbunds
yttrande framkomna motiveringen för en dylik tolkning grundar sig
på den nyss berörda felaktiga uppfattningen, att servitutshavare skulle äga
samma rätt som den tjänande fastighetens ägare att då det gällde uttagande
av husbehovsvirke anlita skogstillgångar, som lagen eljest skyddar mot
avverkning.

I likhet med sociala jordutredningen finner jag de nuvarande bestämmelserna
i skogsvårdslagen icke ägnade att i erforderlig utsträckning tillgodose
servitutshavarnas intressen. Jag vill i detta avseende erinra, att enligt sagda
bestämmelser skogsvårdsstyrelse saknar befogenhet att förbjuda avverkning
i yngre skog, såframt avverkningen sker genom för skogens utveckling
ändamålsenlig gallring, samt att vad angår äldre skog skogsvårdsstyrelse
icke äger meddela förbud eller inskränkning i avsaluavverkning, därest
avverkningen bedrives på sådant sätt att skogens återväxt ej äventyras samt
genom avverkningen ej uttages skog, som behöves för fastighetens husbehov.
Sker avverkning i äldre skog för tillgodoseende av fastighetens husbehov och
äventyras ej därigenom skogens återväxt, förefinnes ej heller möjlighet för
skogsvårdsstyrelse att ingripa mot avverkningen. Sociala jordutredningens
förslag åsyftar nu att till skydd för innehavare av skogsfångsservitut bereda
skogsvårdsstyrelse ökad möjlighet att förhindra avverkningar, som nyss sagts.
Förslaget innebär sålunda, att skogsvårdsstyrelse skall äga att på ansökan
av innehavare av dylikt servitut göra inskränkning i eller meddela förbud
mot avverkning, som komme att medföra, att servitutshavaren för tillgodoseende
av sin rätt enligt servitutet skulle behöva avverka yngre skog i större
utsträckning än som erfordras för ändamålsenlig gallring eller äldre skog
i sådan omfattning att fastigheten för framtiden komme att lida brist på
husbehovsskog. Då ifrågavarande ökade möjlighet för skogsvårdsstyrelse
att ingripa mot för servitutshavaren ofördelaktiga avverkningar synes betingad
av ett viktigt allmänt intresse, kan jag i det väsentliga ansluta mig till
sociala jordutredningens förslag i förevarande avseende. Vissa jämkningar
torde dock böra ske.

Det synes sålunda skäligt, att skogsvårdsstyrelsens berörda befogenhet att
ingripa icke må riktas mot annan avverkning än sådan, som sker till avsalu.
Någon begränsning utöver vad för närvarande gäller beträffande avverkning
för tillgodoseende av den tjänande fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets husbehov eller från den tjänande fastigheten upplåten rätt till husbehovsfång
bör alltså ej stadgas.

När sociala jordutredningen såsom förutsättning för det föreslagna stadgandets
tillämpning föreskriver, att det servitut, varom fråga är, till följd av tillärnad
eller påbörjad avverkning icke skulle kunna i full utsträckning nyttjas
å därför bestämt område, torde härmed ej avses, att stadgandet skall vara
begränsat att gälla allenast sådana servitut, för vilkas begagnande visst ställe
å en faslighet blivit bestämt. Jämväl servitut, som må fritt tillgodogöras å
hela den fastighet, som därav besväras, torde böra komma i åtnjutande av

Kungl. Maj.ts proposition nr Lil -

li

det skydd, stadgandet avser att bereda. Till undvikande av tvekan i detta
hänseende torde den av sociala jordutredningen föreslagna lydelsen av stadgandet
böra något jämkas.

Då sociala jordutredningens ifrågavarande förslag avser ej blott att skydda
vederbörande servitutshavares rätt utan även att tillgodose i skogsvårdslagen
berörda allmänna intressen, lärer skogsvårdsstyrelsen böra tillerkännas
befogenhet att ingripa även utan ansökan från servitutshavarens sida. Det
må erinras, att skogsvårdsstyrelserna genom sin allmänna verksamhet och
organisation, särskilt genom hos dem anställda länsskogvaktare och andra
lokala tjänstemän samt de i 5 § skogsvårdsstyrelseförordningen omförmälda
skogsvårdskommittéerna, torde hava möjlighet att utan större svårighet få
kännedom om förefintliga skogsfångsservitut. I anslutning till förenämnda
syfte med förslaget torde därjämte nyssberörda befogenhet böra bestämmas
att avse meddelande av de föreskrifter eller vidtagande av de inskränkningar
ifråga örn avverkningen, som av omständigheterna påkallas.

En jämkning i sociala jordutredningens förslag torde vidare påkallas därav
att innehavare av annat skogsfångsservitut än sådant, som uppkommit
före den 1 januari 1923, enligt skogsvårdslagen ej äger att på grund av servitutet
företaga avverkning i yngre skog, med mindre avverkningen sker genom
ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med en god skogsvård.

Jämväl i övrigt synas vissa jämkningar i förslaget av övervägande redaktionell
natur böra vidtagas.

Vad angår den i vissa yttranden framkomna invändningen, att enligt sociala
jordutredningens förslag innehavare av servitutsrätt avseende skogar
under skogsvårdslagen skulle erhålla en särställning i förhållande till innehavare
av liknande rättigheter å andra skogar, må erinras, att beträffande
dessa senare icke gälla skogsvårdslagens fria avverkningsbestämmelser. Avverkningen
å sistnämnda skogar regleras merendels enligt särskilda av skoglig
myndighet godkända hushållningsplaner och måste i allmänhet försiggå
efter utsyning genom dylik myndighets försorg. Härigenom torde redan nu
vara beredd möjlighet att, på sätt som åsyftas med sociala jordutredningens
förslag, taga vederbörlig hänsyn till fastigheterna åvilande skogsfångsservitut.
I 1932 års lag om häradsallmänningar hava också dessa synpunkter
kommit till uttryck genom stadgandet i 26 § 2 morn., att då förslag till ny
hushållningsplan insändes till skogsvårdsstyrelsen vid förslaget skola fogas
bland annat uppgifter angående skogen åvilande avverknings- och annan
nyttjande- eller servitutsrätt.

De nya bestämmelserna torde lämpligen böra upptagas i vad de avse avverkning
av yngre skog i ett nytt 3 mom. av 4 § och i vad de avse avverkning
av äldre skog i ett nytt tredje stycke av 5 §.

Erinras må, alt föreskrifterna i lagens 7, 8, 25 och 30 §§ örn skogsvårdsstyrelses
rätt att företaga markundersökning, örn avverkningsförbud, ansvarspåföljd
och besvärsrätt m. m. bliva tillämpliga jämväl å fall, varom
här är fråga, utan att ändring i sagda föreskrifter behöver ske.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr Vil -

ks skogsvårdslagens 19 § följer, att de föreslagna bestämmelserna komma
att gälla jämväl beträffande svårföryngrade skogar.

Bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1936. Jag delar sociala
jordutredningens uppfattning att de böra gälla till förmån även för redan
befintliga servitut. Detta torde dock följa utan särskilt stadgande. Å andra
sidan torde böra tillses att bestämmelserna icke inkräkta på sådana avverkningsrätter,
som må vara upplåtna å den tjänande fastigheten vid tiden för
ikraftträdandet. Dylika avverkningsrätter böra få tillgodogöras i samma utsträckning
och under enahanda betingelser som hittills. En föreskrift av
denna innebörd torde upptagas såsom övergångsstadgande till bestämmelserna
i fråga.

Det i ett flertal yttranden framställda önskemålet om sådan lagändring, att
den tjänande fastighetens ägare finge möjlighet att påkalla utsyning genom
skogsvårdsstyrelses försorg vid avverkning på grund av servitut, har jag icke
ansett vara av beskaffenhet att kunna i detta sammanhang tillgodoses.

I anslutning till vad i det föregående anförts bär inom jordbruksdepartementet
utarbetats ett förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvdrdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212). Förslaget torde få såsom bilaga fogas
till statsrådsprotokollet.

Förslag till ändringar i lagen om servitut.

I 4 § lagen örn servitut stadgas, att ägare av fastighet eller gruva, till vars
förmån servitut gäller, vid servitutets begagnande skall så förfara, att icke
därigenom den fastighet, som av servitutet besväras, mer än nödigt är betungas.

Enligt 5 § första stycket samma lag gäller i fråga örn servitut, för vars
begagnande visst ställe är bestämt, att om till följd av ändrade förhållanden
servitutet kommer att medföra märkligt men vid den tjänande fastighetens
bruk, och härutinnan genom servitutets förflyttning till annat ställe å fastigheten
fördel kan beredas utan förfång för den härskande fastigheten, domstol
må på yrkande av den tjänande fastighetens ägare förordna örn servitutets
förflyttning. Den tjänande fastighetens ägare skall för sådant fall
vidkännas kostnaden för förflyttningen ävensom gälda motpartens utgifter
vid första domstolen.

Andra stycket av 5 § upptager en erinran örn att beträffande förflyttning
av servitut i sammanhang med skifte samt angående jämkning vid betesreglering
av område för servituts utövande särskilda bestämmelser äro meddelade.

Därest servitut till följd av ändrade förhållanden bliver onyttigt, må, jämlikt
7 § servitutslagen, domstol på yrkande av den tjänande fastighetens
ägare förklara servitutet förfallet. Är ej servitutet onyttigt men är nyttan
ringa i förhållande till den tunga, som uppkommer därav vid fastighetens
bruk, må enligt samma paragraf domstol på yrkande av fastighetens ägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

23

förordna, att servitutet skall avlösas med belopp, som om ej överenskommelse
kan träffas bestämmes av skiljemän.

Förenämnda stadganden i 5 och 7 §§ angående förflyttning och upphörande
av servitut skola jämlikt föreskrift i 8 § lända till efterrättelse, ändå
att vid upplåtelsen annat förbehåll skett.

Enligt sociala jordutredningens förslag skulle till 4 § servitutslagen fogas
dels såsom ett andra stycke en bestämmelse av innehåll, att den härskande
fastighetens ägare skulle under vissa förutsättningar kunna medgivas förflyttning
av servitut till annan del av den tjänande fastighetens område än
som vid upplåtelsen avsetts dels ock såsom ett tredje stycke ett stadgande
örn rätt för den tjänande fastighetens ägare att få servitut begränsat till viss
del av fastigheten.

Vidare skulle enligt förslaget i 5 § intagas en föreskrift, som möjliggjorde
för den härskande fastighetens ägare att under särskilda närmare angivna
omständigheter få till stånd en förändring av servitutsrättens föremål.

Jag torde i det följande få utförligare redogöra för dessa förslag jämte
däröver avgivna yttranden och torde jag härvid först få uppehålla mig vid
de föreslagna tilläggsbestämmelserna till 4 §.

a) Om förflyttning och begränsning av servitut.

De av sociala jordutredningen föreslagna tilläggen till 4 § servitutslagen
lyda i sin helhet sålunda.

Är för begagnande av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, visst ställe bestämt och visas det på
grund av förhållanden, som icke kunna anses vara av allenast tillfällig natur,
att servitutet icke kan i full utsträckning nyttjas å därför bestämt område,
men å fastigheten finnes annat område, varå rättigheten kan utövas
utan märkligt ökad olägenhet för fastigheten, må domstol på begäran av
ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, sedan skogsvårdsstyrelsen
blivit hörd, bestämma, att servitutet må nyttjas å sådant område
under den tid det icke kan begagnas å område, som är för detsamma avsett.

Finnes beträffande servitut, som omfattar rättighet till skogsfång och
mulbete eller endera av dessa rättigheter, ej visst ställe bestämt för rättighetens
begagnande, och kan fördel beredas den fastighet, som av servitutet
besväras, därigenom att viss del av fastigheten undantages från servitutets
utövning, må på begäran av fastighetens ägare och sedan skogsvårdsstyrelsen
blivit hörd domstol bestämma, att sådan del skall undantagas för den
tid, servitutet kan utan förfång för den egendom, till vars förmån det gäller,
tillgodogöras på återstående del av fastigheten.

Sociala jordutredningen har erinrat, att bestämmelser av likartat innehåll
tidigare föreslagits av skogslagsliftningskommittén i dess den 9 december 1918
avgivna betänkande. Enligt detta förslag skulle till 5 § servitutslagen efter
nuvarande första stycket fogas två nya stycken av följande lydelse.

Finnes beträffande servitut, som omfattar rätt till skogsfång eller mulbete,
icke visst ställe bestämt för sådan rätts begagnande, må jämväl under villkor,

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

som nyss sagts, ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras, hos domstol
påkalla att rättens begagnande inskränkes till viss del av fastigheten. I
dylikt fall åligger det den, som begärt åtgärden, att vidkännas för densamma
erforderlig kostnad ävensom vederpartens utgifter vid första domstolen.

Örn genom åtgärd av ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras,
eller på grund av vägrat tillstånd av myndighet i fall, där sådant enligt lag
erfordras, servitut, som omfattar rätt till skogsfång eller mulbete och för vars
begagnande visst ställe är bestämt, icke kan därinom begagnas, och å fastigheten
finnes annat ställe, där rätten kan utövas, må ägaren av den fastighet,
till vars förmån servitutet gäller, påkalla förflyttning av servitutet; dock må,
örn vederparten ej vållat hindret för servitutets begagnande, förflyttning ej
beviljas, i fall märkligt men därigenom skulle tillskyndas honom, och bör i
fall, som i detta stycke avses, domstolen avgöra, av vem kostnaden för förflyttningen
och parternas utgifter vid domstolen böra gäldas.

Över skogslagstiftningskommitténs berörda förslag avgav lagrådet, till
vilket förslaget remitterades, utlåtande. Lagrådet framhöll häri till en början,
att redan bestämmelsen i 4 § servitutslagen kunde föranleda till att en
rätt till skogsfång och mulbete, som icke vid sin uppkomst vore bestämd att
tillgodogöras å visst ställe, kunde av domstol begränsas tills vidare till viss
del av den tjänande fastigheten. Emellertid erinrade lagrådet, att servitutsrätten
även efter en sådan begränsning vilade å fastigheten i dess helhet; det
vore endast dess utövning, som temporärt reglerades. Härefter anförde lagrådet
följande.

I det remitterade förslaget till ändrad lydelse av 5 § servitutslagen föresloges
däremot i andra stycket införande av rätt för ägaren till den tjänande
fastigheten att få ett dylikt servitut definitivt begränsat till viss del av fastigheten.
Såsom villkor härför stadgades, bl. a., att inskränkningen kunde ske
utan förfång för den egendom, till vars förmån servitutet gällde. Det syntes
emellertid ofrånkomligt, att en dylik inskränkning städse medförde ett visst
förfång, nämligen så till vida, att begränsningen till en viss del av fastigheten
innebure möjlighet att servitutet på grund av mellankommande omständigheter
i framtiden ej längre kunde uttagas på det till vidden begränsade område,
som a servitutet anvisats med befriande av den övriga delen av fastigheten.
I följd härav ville det synas som örn det föreslagna stadgandet, sådant
det avfattats, i själva verket aldrig skulle kunna vinna någon tillämpning.

Skulle tilläventyrs meningen därmed vara, att man icke hade att taga hänsyn
till förfång av nyss angivna beskaffenhet, ulan att inskränkning i nämnda
ordning borde tillåtas, så snart det finge antagas, att servitutet kunde till
fullo uttagas på det begränsade området lika väl som på hela fastigheten,
varför man hade att bortse från sådana servitutsrätten inskränkande omständigheter,
som lika väl kunnat inträffa, om servitutet fortfarande legat å fastigheten,
så vöre stadgandet icke av beskaffenhet att kunna förordas. Väl kunde
en servitutsrätt, som belastade en hel fastighet, vara för denna mycket betungande.
Men i de flesta fall torde tillräcklig lindring kunna vinnas genom
tillämpning av 4 §, och att därutöver i skogsvårdens eller annat den tjänande
fastighetens intresse medgiva en direkt minskning i den en gång upplåtna
rätten syntes icke vara tillrådligt.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 131-

25

Beträffande det av skogslagstiftningskommittén föreslagna tredje stycket
av 5 § vore givetvis frågan om påföljden därav att ägaren av den tjänande
fastigheten vidtagit någon åtgärd, som ledde till att servitutet icke kunde begagnas,
av beskaffenhet att rätteligen böra besvaras enligt allmänna civileller
kriminalrättsliga regler. Inträffade åter det fall, att servitutets begagnande
förhindrades därigenom att myndighet enligt skogsvårdslagen vägrat
tillstånd till avverkning eller eljest på grund av myndighets beslut, torde gällande
lag ej föranleda därtill att servitutshavaren å nämnda omständighet
skulle kunna grunda något anspråk att få åt sig anvisat annat område å den
tjänande fastigeten än det av servitutet omfattade. Och att nu, på sätt förslaget
innebure, under viss förutsättning tillerkänna servitutshavaren en dylik
rätt syntes ej hava skäl för sig; huruvida han kunde vara berättigad att på
detta eller annat sätt erhålla gottgörelse för den förlust han lede, vöre en fråga,
vars lösning fortfarande liksom hittills finge bliva beroende på de villkor,
under vilka servitutet vore lagt å den tjänande fastigheten, och som förty
borde bedömas efter allmänna rättsgrundsatser.

På grund härav avstyrkte lagrådet, att ifrågavarande lagförslag bleve föremål
för proposition till riksdagen. Frågan förföll därefter.

Ur sociala jordutredningens motivering till det nu framlagda förslaget i vad
det avser rätt för den härskande fastighetens ägare att erhålla förflyttning
av servitut må återgivas följande.

Även om det vore principiellt riktigt, att förändring i servitutsförhållande
icke kunde genomföras utan att båda intressenterna enades därom, torde
det likväl få anses, att servitutets orubblighet icke finge verka förlamande på
utvecklingen och sålunda bliva till skada för det allmänna. Den senare
tidens skogslagstiftning och jorddelningslagstiftning samt övriga av staten
vidtagna jordpolitiska åtgärder hade medfört i hög grad ändrade utgångspunkter
för servitutens bedömande. Servitut, avseende skogsfång och mulbete,
uppkomna under äldre förhållanden, vore numera ofta mindre effektiva
för den härskande fastigheten än tidigare. Till följd av ändrade förhållanden
bleve de i andra fall onödigt betungande för den tjänande fastigheten.

Genom skogsvårdande avverkningar eller på grund av skada å skogen genom
storm eller brand eller andra dylika omständigheter kunde ett servitut,
som till sin användning vore rättsligen lokaliserat till viss del av en tjänande
fastighet, mången gång för en tid framåt bliva betydelselöst för den härskande
fastigheten. Den sistnämnda fastigheten komme till följd av det
inträffade i regel att under årtionden bliva mer eller mindre ofullständig.

Att såvitt möjligt förebygga att ett sådant förhållande inträdde måste
uppenbarligen vara ett statsintresse. Vad anginge skogsvårdande avverkningar
torde böra framhållas, att dessa ju direkt vore till nytta för den tjänande
fastigheten. Det torde därför vara naturligt, att denna fastighet finge tåla att
servitutet utövades på annat ställe inom densamma under hela den tid, som
servitutet icke kunde nyttjas å avtalat ställe. Vid brand- eller stormskada och
liknande omständigheter kunde visserligen jämväl den tjänande fastigheten
komma alt lida förfång, men i sådana fall vore att märka, att den tjänande
fastigheten i allmänhet icke genom förlusten torde bliva ofullständig, i motsats
till skadans verkan å den härskande fastigheten. Även i dylika fall syntes
därför den tjänande fastigheten kunna åläggas ali tåla servitutets förflyttning
under erforderlig tid, örn sådan förflyttning vore möjlig genomföra. Gi -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

vetvis kunde hänsyn ej tagas till förhållanden, som allenast vore av rent tillfällig
natur.

Såsom motiv till den föreslagna bestämmelsen om rätt för den tjänande
fastighetens ägare alt påkalla begränsning av servitut å fastigheten har
sociala jordutredningen anfört, att utredningen ville utan att närmare ingå på
lagrådets tolkning av innebörden av 4 § servitutslagen framhålla, att denna
tolkning icke syntes hava kommit i tillämpning i praktiken. Då behovet alltså
kvarstode av bestämmelser, som möjliggjorde för ägaren av den tjänande
fastigheten att skydda sig mot att servitutsrätt vårdslöst utövades, t. ex. genom
onödigt huggande å försöksodlingar, värdefulla skogsbestånd o. d., hade
sociala jordutredningen ansett lämpligt, att de anmärkta principerna klart
komme till uttryck i lagen.

I yttrandena över sociala jordutredningens förslag har detsamma j vad det
avser förflyttning av servitut i huvudsak tillstyrkts av domänstyrelsen,
länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gävleborgs och Norrbottens
län, överlantmätarna i Kronobergs och Värmlands län, skogsägareföreningarnas
riksförbund samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,
Kristianstads, Malmöhus och Gävleborgs län. Förslaget i denna del
har avstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län, hushållningssällskapet i Gävleborgs
län, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i örebro län,
Sveriges skogsägareförbund, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
samt skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västernorrlands, Jämtlands
och Norrbottens län ävensom Kalmar läns norra skogsvårdsstyrelse.

I övriga yttranden har förslaget härutinnan icke föranlett erinran.

Ur yttrandena må i övrigt i detta sammanhang återgivas följande.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som ställt sig avvisande
mot ändringarna i servitutslagen på grund av sin förut berörda principiella
ståndpunkt i ämnet, har vid detaljgranskning av förslaget om rätt till förflyttning
av servitut anfört:

Centralrådet ansåge om än med tvekan, att den föreslagna lagändringen
utan allvarligare olägenheter kunde genomföras i vad anginge skogsfång.
Ytterligare villkor borde emellertid föreskrivas för medgivande av servitutsflyttning.
Det borde sålunda stadgas, att flyttning endast finge ske under
förutsättning att servitutsrättsinnehavaren icke själv förorsakade svårigheterna
för servitutets utnyttjande å bestämt område — exempelvis genom avverkningar,
som föranlett avverkningsförbud —- samt att servitutets utnyttjande
verkligen befunnes nödvändigt för ett ändamålsenligt brukande av den härskande
fastigheten.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har framhållit följande.

Ifrågavarande tillägg till 4 § servitutslagen innebure, att en fastighetsägare
skulle kunna, oavsett sitt bestridande, nödgas tåla icke blott ett annat
intrång än det överenskomna utan ock ett intrång av i viss grad större omfattning
än det i avtalet reglerade. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida
detta kunde anses berättigat. Förslaget om att rättighet skulle kunna utövas

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

27

å det nya området utan märkligt ökad olägenhet för fastigheten syntes för
att komma i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser böra ersättas
med en bestämmelse, som uteslöte möjligheten av att utbytet av område för
servituts utnyttjande medförde ett ökat intrång för fastighetsägaren.

I yttrandena av länsstyrelsen och överlantmätaren i Skaraborgs län hava
liknande synpunkter framkommit.

Hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott har med instämmande
av länsstyrelsen i länet uttalat, att rätt till förflyttning av servitut
till skogsfång icke borde medgivas i de fall, då skogsbeståndet å den
tjänande fastigheten utan ägarens åtgöranden, t. ex. genom storm- eller
brandskada, blivit förstört. Enligt utskottets mening borde den tjänande
fastighetens ägare icke åläggas garantier med avseende på servitutsrätten,
om denna lode intrång av förhållanden, över vilka ingendera parten kunde
råda.

Sveriges skogsägareförbund har ansett, att flyttning av servitut avseende
rätt till mulbete icke borde medgivas. Förbundet har till stöd härför anfört:

Betet å område, upplåtet för servitut, kunde ofta försämras genom att den
därstädes befintliga skogen tilltoge i täthet, varvid gräsväxten försvagades.
Det kunde icke rimligen begäras, att den tjänande fastighetens ägare skulle
tillbakahålla sin skogs förkovran och tillväxt endast för att betjäna den härskande
fastighetens betesintresse. Skulle i dylika fall den härskande fastighetens
ägare berättigas att få betesservitutet flyttat, kunde olägenhet lätt
komma att orsakas för den tjänande fastigheten. Visserligen avsåge förslaget,
att flyttning av servitut linge äga rum endast om det kunde ske »utan
märkligt "ökad olägenhet» för den tjänande fastigheten. Servitutsägaren
torde i allmänhet komma att påyrka servitutets förflyttning till områden med
rikligare gräsväxt, d. v. s. trakter, där skogens föryngring påginge eller där
gräsbärande kärr eller myrar funnes. Det bleve alltid en mycket vansklig
sak att bedöma om »märkligt ökad olägenhet» vållades genom att seryitutsägarens
betesdjur flyttades till dylika trakter. Örn återväxten blivit så hög,
att den ej längre kunde toppskadas eller nedtrampas av djuren, vore man
ofta böjd att tro, att betesskador ej uppstode. En sådan uppfattning vore
emellertid ofta felaktig. Genom tramp av djuren förorsakades i betydande
omfattning sårskador å plantornas rothalsar och ytligt liggande rötter, varigenom
infektioner uppstode, som kunde föranleda framtida kvalitetsförsämringar
i skogen, vilka blott så småningom bleve märkbara. Det vore
även tämligen vanligt att upptagna skogsviken igentrampades av djuren.
Sådana skador underskattades ofta, innan betesgången börjat. Det kunde
därför bliva svårt för den tjänande fastighetens ägare att bevisa, att förflyttning
av betesservitut bomme att vålla »märkligt ökad olägenhet» tor fastigheten.
Överhuvud taget vore det föga förenligt med rationell skogsvård, att
genom lagtvång tillförbinda en jordägare att tåla betning a skogsmark, som
han själv ansåge böra vara fredad och därför ville hålla fri fran betning.

Liknande uttalanden hava även förekommit i andra yttranden.

Skogsvårdsstyreisen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att den tjänande
fastighetens ägare borde berättigas att genom hägnad eller på annat sätt
freda föryngringstrakter mot betning.

Domänstyrelsen har påpekat, att genom förslaget skogsvårdsstyrelscrna
tillagts en befogenhet, som icke torde få anses vara avsedd att tillkomma
dem, nämligen att vara en rådgivande instans beträffande skogar, varmed
de eljest icke ägde att taga någon som helst befattning.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att den föreslagna ändringen
i 4 § servitutslagen borde medföra ändring även i 8 § samma lag.

Vad angår förslaget om begränsning av servitut till viss del
av fastigheten har detsamma i yttrandena i stor utsträckning vunnit bifall
eller i allt fall lämnats utan erinran. I ett flertal yttranden har emellertid i
överensstämmelse med vad lagrådet anfört framhållits, att förslaget icke
innebure någon nyhet i lagstiftningen utan endast ett förtydligande.

b) Örn förändring av servitutsrättens föremål.

Den av sociala jordutredningen föreslagna bestämmelsen i 5 § servitutslagen
angående förändring av servitutsrätt i vissa fall är av följande lydelse.

Består servitut, vars giltighet icke är till tiden begränsad, i rättighet att
taga vindfallen och torr skog, och förekommer på grund av ändrade förhållanden
sådan skog icke längre i tillräcklig omfattning å den fastighet, som
besväras av servitutet, eller, där servitutet allenast må tillgodogöras å en del
av fastigheten, å denna del, må på yrkande av ägaren av den fastighet, till
vars förmån servitutet gäller, och sedan skogsvårdsstyrelsen blivit hörd,
domstol bestämma, att servitutet i stället skall bestå i rättighet att erhålla
den fördel, servitutet avser att bereda fastigheten, i den mån vindfallen och
torr skog ej finnes, efter anvisning i annat för avsett ändamål tjänligt virke,
där så kan ske utan att därvid kommer till användning yngre skog i större
omfattning än som är erforderligt för dess ändamålsenliga gallring eller
äldre skog i så stor utsträckning, att den fastighet, som av servitutet besväras,
därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på liusbehovsskog
efter ortens förhållanden.

I sin motivering till ifrågavarande stadgande har sociala jordulredningen
anfört i huvudsak följande.

Rationell skogsvård torde alltid i viss grad medföra, att tillgången på vindfällen
och torrskog minskades. Torplägenheter, som tillförsäkrats bestående
rätt att för sitt husbehov använda dylikt virke, kunde därför genom skogsvårdande
åtgärder å den tjänande fastigheten komma att i större eller mindre
omfattning mista sina rättigheter. Då servituten tillkommit för att komplettera
de fastigheter, vid vilka rätten knutits, torde det få anses vara ett statsintresse,
att dessa fastigheter, som icke inom sina ägogränser hade tillräckligt
med skog för att vara fullständiga, icke berövades den komplettering, som
rätten till nämnt skogsservitut innebure. Den intressekollision, som uppkomme
mellan principen om servitutsrättens oföränderlighet och statens anspråk
på att småbruken bibehölles i så fullständigt skick som möjligt, kunde
icke lösas på annat sätt än genom jämkning i den förra principen.

I detta hänseende förelåge emellertid en viss skillnad mellan bestående servitutsrätter
(alltidsupplatelser) och sådana, som vöre till tiden begränsade.
De skäl, som talade för nödvändigheten att beträffande servitut, bestående i
rättighet att taga vindfallen och torr skog, kunna göra ändring i själva servitutsrätten,
gjorde sig icke med samma styrka gällande vid upplåtelser, begränsade
till tiden, som vid alltidsupplåtelser. Härtill bomme, att därest i
lagen infördes en bestämmelse av nämnda innebörd även beträffande servitutsavtal,
som vore begränsade till tiden, det kunde befaras, att någon för -

Kungl. Majus proposition nr 131-

29

langning av servitutsavtalen icke komme till stånd efter servitutstidens utgång
och att nya servitutsavtal icke komme att ingås.

Anvisning på ersättning för vindfallen och torr skog till vedbrand enligt
utredningens förslag torde lämpligen kunna avse virkesavfall från avverkningar
samt mindervärdiga träd.

Sociala jordutredningens förevarande förslag har i ett stort antal av de avgivna
yttrandena avstyrkts. Mot förslaget hava sålunda uttalat sig länsstyrelserna
i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands
län, överlantmätarna i Skaraborgs och Jämtlands län, hushållningssällskapet
i Gävleborgs län, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i
Örebro län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt skogsvårdsstyrelserna
i Östergötlands, Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens
län ävensom Kalmar läns norra skogsvårdsstyrelse. I övriga yttranden har
förslaget biträtts eller lämnats utan erinran.

Av de erinringar, som i yttrandena framförts mot förslaget, må här återgivas
följande.

I utlåtandet från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ävensom
i några andra yttranden har uttalats, att de föreslagna bestämmelserna innebure
en avvikelse från gällande rättsgrundsatser. Centralrådet har härutinnan
anfört bland annat:

I realiteten innebure förslaget, att servitutsrättsinnehavarna skulle tillläggas
viss expropriationsliknande rätt utan skyldighet att för denna förmån
utgiva vederbörlig ersättning. Detta kunde knappast anses stå i överensstämmelse
med allmänt gällande rättsgrundsatser. Förslaget vöre grundat på sociala
hänsyn. Det sociala behovet vore emellertid på intet vis av den omfattning
elier beskaffenhet, att det kunde motivera införandet i lagstiftningen
av en dylik rättsprincip, vars konsekvenser för rättsförhållandena i allmänhet
måste anses betänkliga. Därest vid servitutsrätt till vindfallen och torr
skog på grund av bristande tillgång härå å den tjänande fastigheten denna
rätt icke kunde utövas, torde i övervägande antal fall den tjänande fastighetens
ägare icke förmena servitutsinnehavaren att vid behov kostnadsfritt
tillgodogöra sig avverkningsavfall eller annat mer eller mindre värdelöst
virke.

Centralrådet har jämväl påpekat, alt förslaget förutsatte skogsvardsstyrelsernas
hörande vid den ifrågasatta utvidgningen av servitutsrätten, oberoende
av örn den skog, som därav berördes, stöde under skogsvårdsstyrelses uppsikt.
Centralrådet har ifrågasatt lämpligheten härav.

Ett liknande påpekande har även gjorts i domänstyrelsens yttrande.

Länsstyrelsen samt egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i Västmanlands
län hava anfört, att ändring av servitutsrätten icke borde få äga
rum, därest det exempelvis vid avtalets ingående varit uppenbart, att rättigheten
inom en ej alltför avlägsen framtid skulle på grund av områdets beskaffenhet
eller utnyttjande minskas eller helt upphöra.

överlantmälaren i Skaraborgs län har yttrat, att den föreslagna bestämmelsen
syntes kunna medföra, att sadan till tiden icke begränsad servitutsrättighet
till vindfallen och torr skog, som enligt avtalet gällde så länge tillgång
därtill flinnés, bleve avsevärt utökad, överlantmätaren har ansett detta

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

obilligt, då i regel dylika rättigheter vid avtalets ingående icke representerat
något större värde utan upplåtits utan särskild ersättning.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstgrelsen i Jämtlands län hava uttalat önskvärdheten
av att i lagen intoges uttrycklig föreskrift om att i utbyte mot vindfallen
eller torr skog finge uttagas allenast avverkningsavfall eller mindervärdigt
virke.

Domänstyrelsen har framhållit, att genom den föreslagna lydelsen av 5 §
servitutslagen i denna inryckts vissa från skogsvårdslagen hämtade skogsvårdande
bestämmelser och uttryck, vilka lämpligen icke kunde anslutas till de
lagar och föreskrifter, som gällde för skogar, varå skogsvårdslagen ej ägde
tillämpning.

Departements- Vidkommande först sociala jordutredningens förslag angående upptagande
chefen, j servitutslagen av stadgande om befogenhet för ägare till fastighet, som besväras
av servitut för vars begagnande visst ställe icke blivit bestämt, att under
angivna förutsättningar begränsa servitutsrättens utövning till viss del av
fastigheten, synes någon invändning i sak mot detta förslag icke vara att
göra. På sätt framgår av redogörelsen för lagrådets yttrande över skogslagstil
tningskommitténs på sin tid framlagda förslag i enahanda syfte, torde en
dylik befogenhet emellertid redan enligt gällande lag föreligga. Att upptaga
det föreslagna tillägget i lagen endast i syfte att förtydliga densamma synes
knappast nödvändigt. Sociala jordutredningens förslag i denna del anser
jag mig därför icke böra biträda.

Vad angår de i den härskande fastighetens intresse tillkomna förslagen örn
förflyttning av servitut och förändring av servitutsrätt, avseende vindfallen
och torr skog, kan jag i princip godkänna dessa. Vissa jämkningar ur såväl
saklig som redaktionell synpunkt hava dock synts böra vidtagas. Den
överarbetning av sociala jordutredningens förslag, som på grund härav ägt
rum inom jordbruksdepartementet, har resulterat i ett förslag till lag angående
ändring i lagen den 1A jani 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut, vilket torde få
såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet. Jag torde i det följande få redogöra
för innehållet i förslaget.

I 5 § andra stycket av departementsförslaget hava intagits bestämmelser,
motsvarande det av sociala jordutredningen föreslagna stadgandet angående
rätt för den härskande fastighetens ägare att erhålla förflyttning av servitut.
Att en dylik förflyttning möjliggöres torde, såsom sociala jordutredningen
framhållit, vara för sistnämnda fastighet av utomordentligt stor betydelse.
För den tjänande fastigheten å andra sidan torde förflyttningen ofta
icke behöva medföra annat än obetydlig örn ens någon ökning i det besvär,
som redan tidigare åvilade densamma. De från visst håll gjorda uttalandena
angående svårigheten att bedöma den olägenhet, som genom dylik förflyttning
kunde tillskyndas den tjänande fastigheten, torde ej böra tillmätas avgörande
betydelse. Om den befogenhet för servitutshavaren, varom här är
fråga, kringgärdas med lämpliga föreskrifter till skydd för den tjänande fastighetens
intressen, synes någon allvarlig invändning mot en lagstiftning
sådan som den nu ifrågavarande icke kunna göras.

Kunql. Maj.ts proposition nr 131-

31

Vad angår lagstadgandets utformning har i departementsförslaget till en
början förutsatts, att de omständigheter, vilka åberopas såsom skäl för förflyttning
av servitulet, tillkommit först efter servitutsupplåtelsen eller med
andra ord att då rådande förhållanden ändrats. Stadgandet överensstämmer
härutinnan med vad i 5 § första stycket är föreskrivet för där avsett fall
och torde i sak icke innebära någon ändring i sociala jordutredningens förslag.
Den av sociala jordutredningen upptagna föreskriften, att nyssnämnda
förhållanden icke få vara av allenast tillfällig natur, har med den avfattning
departementsförslaget sålunda erhållit ansetts obehövlig.

Departementsförslaget har i nära överensstämmelse med sociala jordutredningen
utgått från, att förflyttning må medgivas allenast om den tjänande
fastigheten icke genom förflyttningen tillskyndas märklig olägenhet. Såsom
olägenhet för fastigheten torde böra anses exempelvis, att servitutsförflyttningen
medför intrång i en från fastigheten upplåten avverkningsrätt
elier annan nyttjanderätt eller att det ställe å fastigheten, där servitutet
efter förflyttningen skulle begagnas, tillhör annan ägare än det, där servitutsrätten
förut utövats. En dylik omständighet kan sålunda utgöra hinder
mot förflyttningen. Huruvida en genom förflyttningen orsakad olägenhet
är för en fastighet att anse såsom märklig bör uppenbarligen bedömas
med hänsyn icke blott till intrångets storlek i och för sig utan även till den
betydelse det kan hava för just den fastighet, som drabbas av detsamma.

Såsom framgår av vad tidigare anförts, torde den rätt till skogsfång och
mulbete, som genom servitutsupplåtelse tillförsäkrats den härskande fastigheten
å annans mark, ofta vara en förutsättning för ett ändamålsenligt bruk
av fastigheten. Det allmännas intresse av att bereda skydd för servitutsrättigheter,
varom här är fråga, gör sig uppenbarligen icke med samma
styrka gällande, därest den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, har
tillgång till erforderligt skogsfång och mulbete även utan servitutet eller om
servitutsrätten eljest icke kan sägas vara av väsentlig betydelse för fastigheten.
Några avgörande betänkligheter hava därför icke synts böra möta
att, i nära anslutning till vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
yrkat, begränsa rätten att erhålla servitutsförflyttning enligt förevarande
lagstiftning till sådana fall, där servitutets begagnande i avsedd omfattning
är för den härskande fastighetens bruk av väsentlig betydelse. En bestämmelse
härom har alltså upptagits i departementsförslaget. Vad angår
centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund hemställan, att från lagstiftningens
tillämpning borde undantagas sådana fall, då den härskande fastighetens
ägare genom någon sin åtgärd själv vållat, att servitutsrätten icke kan
utnyttjas, torde det ligga i sakens natur, att förflyttning i dylika fall ej må
äga rum. Särskild föreskrift härutinnan synes därför ej behövlig. Huruvida
hindret orsakats av nuvarande eller tidigare ägare till fastigheten torde härvidlag
vara utan betydelse.

Med frångående av vad sociala jordutredningen därutinnan föreslagit bär
i departementsförslaget icke intagits någon föreskrift örn skyldighet
för domstolen att vid behandling av mål av förevarande slag införskaffa

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

yttrande av skogsvårdsstyrelse. Härmed avses givetvis icke att domstolarna
ej under några förhållanden böra använda sig av denna väg
för vinnande av upplysningar i dessa frågor. Då bestämmelserna i servitutslagen
ej äro begränsade att gälla skogar, som stå under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn, synes det emellertid såsom domänstyrelsen påpekat
olämpligt att i nämnda lag införa någon allmängiltig föreskrift sådan som
den av sociala jordutredningen föreslagna.

Förflyttning, varom här är fråga, kan vara av övergående eller varaktig
natur, beroende i främsta rummet på arten av det hinder, som möter för
servitutets begagnande å det ställe, som ursprungligen bestämts för detta
ändamål. Domstolen synes dock böra äga frihet att även i det fall, då hindret
är övergående, förordna om varaktig förflyttning av servitut, därest
detta finnes vara i båda fastigheternas intresse eller eljest innefattar den
lösning, som finnes mest ändamålsenlig. Självfallet är att domstolen härvid
icke äger gå utöver den talan, som i målet förts av den härskande fastighetens
ägare. Är förflyttningen ej avsedd att bliva varaktig, torde till undvikande
av tvist mellan parterna angående tiden för det sålunda ändrade
servitutets bestånd denna tid böra av domstolen angivas i förflyttningsbeslutet.
Ett dylikt angivande är av desto större betydelse, som den tjänande
fastighetens ägare i detta fall nödgas hålla det förutvarande stället för servitutets
begagnande i beredskap för den härskande fastigheten vid förflyttningstidens
utgång.

Vid förflyttning, som enligt 5 § första stycket kan på yrkande av den tjänande
fastighetens ägare medgivas till förmån för denna fastighet, skall,
jämlikt uttryckligt stadgande i samma paragraf, den som begärt förflyttningen
städse vidkännas därav föranledda kostnader ävensom gälda vederpartens
utgifter vid första domstolen. Att generellt ålägga servitutshavaren
en motsvarande skyldighet vid förflyttning som enligt nu föreslaget stadgande
sker till den härskande fastighetens fördel torde däremot icke vara lämpligt.
Det torde böra bero på domstolen att efter omständigheterna pröva,
vem ansvaret för ifrågavarande kostnader bör åvila. Någon föreskrift härom
i lagen har icke synts erforderlig.

Stadgandet i 5 a § av departementsförslaget motsvarar den av sociala
jordutredningen föreslagna bestämmelsen i 5 § örn förändring i vissa fall
av servitut, bestående i rätt till vindfallen och torr skog. De ändringar,
departementsförslaget innehåller i förhållande till sociala jordutredningens
förslag, hava huvudsakligen tillkommit i syfte att skapa ytterligare garantier
mot att den förmån, som här öppnas för den härskande fastigheten, begagnas
till förfång för den tjänande fastigheten. Vad nyss anförts vid
5 § andra stycket angående det synnerligen betydande värde möjligheten
till en förflyttning har för den härskande fastigheten samt den ringa olägenhet,
som därigenom kan orsakas den tjänande fastigheten, äger i huvudsak
tillämpning även beträffande sådan förändring i servitutsrätten, varom
i nu förevarande fall är fråga. Med den avfattning departementsförslaget
erhållit torde de farhågor beträffande ifrågavarande lagstiftning, vilka kom -

Kungl. Muj:ts proposition nr 131-

33

mit till uttryck på vissa håll, icke vara av beskaffenhet att böra hindra lagstiftningens
genomförande. Det intrång, som enligt förslaget avses kunna
ske i den tjänande fastighetens rätt, torde i överensstämmelse med vad
sociala jordutredningen erinrat icke vara svårare än att man skäligen kan
fordra, att det intresse, som är förbundet med att bevara sagda rätt obeskuren,
får vika för det avsevärt mycket större intresse av jämväl samhällelig
art, som förslaget vill tillgodose.

Även för här förevarande fall torde, såsom sociala jordutredningen förutsatt,
böra fordras, att orsaken till att servitutet ej kan begagnas i den utsträckning,
som var avsedd vid dess tillkomst, är att tillskriva ändring i de
förhållanden, som då rådde. För att rätt till förändring av servitutet skall
medgivas måste alltså krävas dels att skog av det slag, som avsetts i servitutsupplåtelsen,
icke längre finnes i erforderlig omfattning, dels ock att denna
brist beror på ändrade förhållanden å fastigheten, exempelvis orsakade
genom brand eller genom avverkning från den tjänande fastighetens sida av
annan art eller omfattning än vid tiden för servitutsupplåtelsen förutsatts.

Sociala jordutredningen har i sitt förslag jämställt det fall, att servitutsrätt
till vindfallen och torr skog är begränsad att avse visst område av den tjänande
fastigheten, och det fall, att dylik begränsning ej skett. En sådan
ståndpunkt synes dock icke hållbar. Det förefaller ej riktigt, att, såsom
sociala jordutredningen förutsatt, den omständigheten att hinder föreligger
mot begagnande av ett till visst område av en fastighet begränsat servitut av
förevarande art utan vidare skall medföra, att den härskande fastigheten
skall kunna påfordra rätt att få tillgodose sitt virkesbehov i annat virke av
bättre beskaffenhet, oavsett sålunda huruvida virkestillgång av det slag servitutet
avser skulle kunna beredas å annan del av fastigheten. Finnes möjlighet
att genom servitutets förflyttning till annat ställe å fastigheten enligt
det föreslagna stadgandet i andra stycket av 5 § avhjälpa de svårigheter,
vari den härskande fastigheten råkat, torde denna möjlighet först böra utnyttjas.
I departementsförslaget har därför upptagits en bestämmelse härom.

I departementsförslaget har vidare, med avvikelse från vad sociala jordutredningen
föreslagit men i överensstämmelse med den ståndpunkt som i
departementsförslaget, på sätt tidigare nämnts, intagits till frågan om förflyttning
av servitut, stadgats såsom villkor för att förändring av servitutsrätt
till vindfallen och torr skog skall kunna medgivas, att servitutets begagnande
i avsedd omfattning av domstolen befinnes vara av väsentlig betydelse
för bruket av den fastighet, till vars förmån det gäller. Vad angår tillämpningen
av detta stadgande är att märka, att ett servitut av förevarande slag
torde få anses vara av väsentlig betydelse för en fastighet så snart denna, örn
servitutet ej funnes, skulle vara hänvisad att tillgodose sitt behov av husbehovsvirke
genom köp.

Örn, på sätt nu ifrågasatts, genom servitutsförändring möjliggöres för servitutshavaren
att å den tjänande fastigheten tillgodogöra sig virke av annat
slag än som avsågs vid servitutets uppkomst, synes i nära anslutning

Bihang lill riksdagens protokoll IDUR. I sami. Nr 131.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

till vad sociala jordutredningen föreslagit, till förhindrande av missbruk av
denna möjlighet, virkets uttagande i regel böra få ske först efter anvisning
av den tjänande fastighetens ägare. I särskilda fall torde dock tillämpande
av annan ordning kunna finnas lämpligt. Det synes böra ankomma å domstolen
att i samband med meddelande av här avsett förordnande eller eljest,
då anledning därtill föreligger, lämna erforderliga föreskrifter i förevarande
hänseende.

Av enahanda skäl som framhållits vid andra stycket av förevarande paragraf
har i departementsförslaget beträffande nu ifrågavarande stadgande i
5 a § icke upptagits den av sociala jordutredningen föreslagna bestämmelsen
örn hörande av skogsvårdsstyrelse. Ej heller torde vad sociala jordutredningen
föreslagit till förekommande att genom servitutsförändringen yngre
skog bleve föremål för olämplig avverkning eller äldre skog uttoges i sådan
omfattning, att den icke vidare komme att lämna tillgång till husbehovsvirke
för den tjänande fastigheten, böra här stadgas. I vad nämnda
förslag åsyltar att till skydd för det allmänna skogsvårdsintresset inskränka
servitutshavarens avverkning utöver vad i gällande skogsvårdslagstiftning
är föreskrivit synes det ej tillräckligt grundat. Ä andra sidan lärer
förslaget till den del det vill skydda den tjänande fastighetens intresse mot
alltför stort intrång från servitutshavarens sida icke vara till fyllest. Dylikt
intrång kan nämligen ske även annorledes än genom avverkning av yngre
skog eller genom sådan avverkning av den äldre skogen, att tillgången till
husbehovsvirke äventyras. Med hänsyn härtill har i anslutning till det föreslagna
stadgandet angående förflyttning av servitut sociala jordutredningens
förslag i förevarande avseende i departementsförslaget ersatts med en bestämmelse
av innehåll, att servitutsförändringen icke får medföra märklig
olägenhet för den fastighet, som besväras av servitutet. De synpunkter
rörande begreppet märklig olägenhet, vilka kommit till uttryck i motiveringen
till motsvarande stadgande beträffande förflyttning, torde gälla även
här.

Vad vid andra stycket av 5 § anförts angående skyldighet att vidkännas
förflyttnings- och rättegångskostnader torde äga motsvarande tillämpning vid
sådan förändring av servitut, varom här är fråga.

Liksom enligt gällande stadgande i 8 § servitutslagen de i den tjänande
fastighetens intresse i lagen intagna bestämmelserna om förflyttning och
upphörande av servitut skola lända till efterrättelse, oaktat vid upplåtelsen
annat förbehåll skett, torde jämväl de nu i den härskande fastighetens
intresse föreslagna bestämmelserna örn förflyttning och förändring böra gälla,
även om annat förbehållits. I departementsförslaget har nämnda paragraf
jämkats med hänsyn härtill. Den i servitutsavtal beträffande rätt till vindfallen
eller torr skog understundom förekommande bestämmelsen, att dylik
skog må uttagas allenast »så länge tillgång därtill finnes», kommer alltså i
och för sig icke att hindra tillämpning av stadgandena i den nya 5 a §.
Emellertid är att märka att, såsom framhållits vid motiveringen till nämnda
paragraf, det däri förutsättes, att den bristande virkestillgången orsakats av

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

35

förändring i de förhållanden, som gällde vid upplåtelsen. Har, såsom i det
av länsstyrelsen med flera myndigheter i Västmanlands län anförda fallet,
vid servitutsrättighetens tillkomst varit uppenbart, att tillgången å sådan skog
som rättigheten avser skulle inom viss tid på grund av särskilda omständigheter
minskas eller upphöra, blir sålunda lagen ej tillämplig.

Ändringarna i servitutslagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1936 och,
på sätt föreslagits av sociala jordutredningen, äga tillämpning även på
servitut som uppkommit före ikraftträdandet.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att lagrådets
utlåtande över förenämnda förslag dels till lag örn ändrad lydelse av 4 och
5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) dels ock till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut1 måtte för det i § 87
regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom utdrag av statsrådsprotokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Ros.

i Detta förslag, vilket är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutils.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212).

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

4 §•

1 morn. Utan hinder---förhållandena påkallas.

2 mom. Virke, som —--skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

3 mom. Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång,
och kan planlagd eller påbörjad avverkning, som icke avser tillgodoseende
av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller från fastigheten
upplåten rätt till husbehovsfång, befaras medföra, att servitutet
icke kan i avsedd utsträckning begagnas eller — där fråga är om servitut
som uppkommit före den 1 januari 1923 — att servitutets begagnande i avsedd
utsträckning nödvändiggör ianspråktagande av yngre skog utöver vad
som erfordras för ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med
en god skogsvård, äger skogsvårdsstyrelsen beträffande avverkningen meddela
de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.

5 §•

Avverkning av---återväxt äventyras.

Ej heller---lag medgivit.

Kan avverkning som i 4 § 3 mom. sägs befaras medföra, att servitut, som
innefattar rätt till skogsfång, ej kan i avsedd utsträckning begagnas utan
ianspråktagande av äldre skog i sådan omfattning, att fastigheten därigenom
skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens
förhållanden, skall vad i nämnda moment är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936 men skall icke utgöra hinder för
tillgodogörande i enlighet med vad förut gällande lag medgivit av avverkningsrätt,
som upplåtits före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131 •

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 februari
1936.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 december 1935,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr
212) och lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om
servitut.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Bertil Fallenius.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den

15 juni 1923 (nr 212).

Lagrådet:

Med avverkning som omförmäles i de föreslagna nya stadgandena avses
tydligen icke blott sådan avverkning som verkställes av fastighetsägaren
själv utan även avverkning till vilken ägaren upplåtit rätt åt annan person.
Stadgandena synas, efter ordalydelsen att döma, utgå från att en servitutshavares
rätt alltid skall under angivna förutsättningar skyddas mot avverkning,
företagen av en dylik avverkningsrättsinnehavare. Detta kan icke vara
riktigt. Örn enligt vanliga civilrättsliga regler den sistnämndes rätt har
företräde framför servitutsrätten — avverkningsrätten kan t. ex. hava intecknats
tidigare än servitutsrätten (se 56 § inteckningsförordningen) — böra
uppenbarligen stadgandena icke träda i tillämpning. Detta torde böra komma
till tydligt uttryck i lagtexten. Självfallet lärer vara att skogsvårdsstyrelsen,
endast om den finner servitutets företrädesrätt klar, bör ingripa mot
en planerad eller påbörjad avverkning.

Det föreslagna stadgandet i 4 § innebär bland annat att vid planlagd eller
påbörjad avverkning av yngre skog till avsalu skogsvårdsstyrclsen äger,

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

därest avverkningen kan befaras medföra att servitut som innefattar rätt till
skogsfång icke kan i avsedd utsträckning begagnas, beträffande avverkningen
meddela de föreskrifter eller göra de inskränkningar som av förhållandena
påkallas. Däremot skulle enligt förslagets 5 § möjligheten för skogsvårdsstyrelsen
att ingripa vid avverkning till avsalu av äldre skog bliva inskränkt
till det fall att servitutet ej kan i avsedd utsträckning begagnas utan
att den tjänande fastigheten därigenom komme att lida brist på husbehovsskog.
Har en sådan avverkning ej någon inverkan på den tjänande fastighetens
husbehovsskog, därför att avverkningen uteslutande drabbar skog där
servitutet kan uttagas och den tjänande fastighetens husbehov kan tillgodoses
på annat ställe, skulle alltså något ingripande ej kunna äga rum. Enär någon
anledning ej synes föreligga att i detta avseende meddela olika bestämmelser
då fråga är örn yngre och om äldre skog, hemställes att 5 § måtte i
nu berörda avseende jämkas till överensstämmelse med 4 §.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut.

Regeringsrådet Kellberg:

Såsom av de i ärendet föreliggande yttrandena framgår, har sociala jordutredningens
förslag rörande de ändringar i servitutslagen örn vilka nu är
fråga avstyrkts av flertalet myndigheter och andra som däröver blivit hörda.
Onekligen måste också, på sätt i åtskilliga yttranden anförts, ur principiella
synpunkter anses möta vissa betänkligheter mot nämnda förslag; och dessa
betänkligheter kvarstå i det stora hela även inför förslaget i den form vari
det numera framträder. Å andra sidan bör emellertid icke bortses från att
de förhållanden varå de föreslagna bestämmelserna skulle bliva tillämpliga
äro av en speciell beskaffenhet som synes kunna motivera att vid den rättsliga
regleringen anläggas synpunkter vilka annars icke få vara avgörande.

Skogsfångs- och mulbetesservitut torde i allmänhet hava tillkommit i samband
med avskiljande från en större med skog välförsedd fastighet av en
torplägenhet eller annat mindre jordområde utan tillräcklig skog. Ett dylikt
servitut kan därför sägas komplettera den mindre fastigheten; denna skulle,
örn rättigheten av en eller annan anledning bortfölle, ej längre kunna anses
fullständig. Under det således en servitutsrätt av ifrågavarande slag är av
stor betydelse för den härskande fastigheten, orsakar dess utövande merendels
den tjänande fastigheten endast ringa eller intet förfång. Beaktas bör
vidare att det i regel vid upplåtelse av servitut varom här är fråga måste
antagas hava varit kontrahenternas mening att den härskande fastigheten därigenom
skulle för framtiden få sitt husbehov i ena eller andra avseendet tillgodosett.
Att, såsom ej sällan ägt rum, en skogsfångsrätt lokaliserats till
viss skogstrakt behöver ej utesluta att parterna vid upplåtelsen avsett att, om
det framdeles skulle visa sig att husbehovet ej kunde därifrån tillgodoses, annan
del av skogen finge för ändamålet tagas i anspråk. Emellertid före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131•

39

komma även servitutsupplåtelser vid vilka parterna uppenbarligen åsyftat
att begränsa rättighetens utövande på visst sått eller göra dess fortvaro beroende
av visst villkor; exempel å sådana förbehåll finnas upptagna i den av
sociala jordutredningen i dess betänkande, kap. IV, gjorda sammanställningen
av servitutsbestämmelser (se nr 8, 16, 44, 134 m. fl.). Fall av detta slag
höra dock säkerligen till de mindre vanliga; och man synes kunna utgå från
att, örn ej dylikt förbehåll skett, avsikten med servitutsavtalet varit den ovan
angivna, d. v. s. att säkerställa den härskande fastigheten dess framtida behov
av skogsfång eller mulbete.

Det torde med hänsyn till vad nu framhållits kunna anses i viss mån befogat
att i förekommande fall av konflikt mellan den ena och den andra sidans
intressen fästa större vikt vid den servitutsberättigades anspråk pa att
servitutet anpassas efter ändrade förhållanden än vid motsidans krav på att
servitutsavtalet i varje avseende bibehålies oförändrat. Givetvis mäste dock
tillses, att en sådan avvägning icke sker på det sätt att intrång av någon
nämnvärd betydenhet därigenom tillskyndas den av servitutet besvärade fastigheten;
allenast i händelse olägenheten är ringa bör förflyttning eller förändring
av servitutet kunna ifrågakomma. Ej heller kan en dylik åtgärd
anses befogad, om vid servitutsupplåtelsen skett förbehåll på grund varav
den avsedda förändringen eller förflyttningen måste anses utesluten.

5 §.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Mot det föreslagna nya stadgandet i förevarande paragraf synes i och för
sjg — frånsett alltså att jämlikt 8 § stadgandet skall lända till efterrättelse
ändå att vid upplåtelsen annat förbehåll skett samt att jämlikt övergångsbestämmelsen
lagen skall tillämpas även å äldre servitut — intet annat vara
att invända än att behövligheten av ett dylikt stadgande, av utredningen att
döma, kan starkt dragas i tvivelsmål. Tydligt är emellertid att stadgandet,
om det skall få någon avsevärd betydelse, måste göras tillämpligt även å äldre
servitut. Frågan om lämpligheten av att i lagen upptaga ett stadgande i ämnet
torde följaktligen böra ses ur denna synpunkt.

Att en lag, som reglerar det civilrättsliga förhållandet mellan två kontrahenter
på annat sätt än det mellan dem slutna avtalet innebär, tillägges verkan
i fråga om före lagens ikraftträdande tillkomna avtal, måste väcka betänkligheter.
Visserligen förutsättes för stadgandets tillämpning att märklig
olägenhet icke tillskyndas den tjänande fastigheten, men stadgandet innebär
dock — frånsett att uttrycket märklig olägenhet i tillämpningen kan
visa sig vara synnerligen tänjbart — att den tjänande fastighetens ägare trots
att han lider förfång av åtgärden blir, utan att vinna rätt till vederlag, nödsakad
att finna sig i servitutets förflyttning. Det kan emellertid icke förnekas
att, med hänsyn särskilt till de förhållanden under vilka i allmänhet de
äldre servituten av ifrågavarande slag tillkommo, fall kunna förekomma då
det väl kan försvaras att medgiva förflyttning av dylikt servitut. Detta sy -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

nes särskilt vara förhållandet då omöjligheten för servitutsliavaren att på
det bestämda stället utnyttja servitutet berott på åtgärder från ägarens av den
tjänande fastigheten sida; i sådant fall innebär förslaget i själva verket endast
att servitutsliavaren i stället för den gottgörelse i penningar som tillkommer
honom får ut sin rätt in natura. Även i det fall att servitutets utnyttjande
blivit omöjliggjort på grund av skogsvårdande åtgärder kan det
anses riktigt att medgiva förflyttning, enär man i regel måste antaga att dessa
åtgärder kommit den tjänande fastigheten till nytta. Annorlunda ställer sig
saken då i följd av olyckshändelse, exempelvis skogsbrand, servitutets begagnande
hindrats. I dylikt fall skulle stadgandet medföra att den tjänande
fastighetens ägare, som genom branden förlorat sin skog, dessutom skulle
ersätta servitutshavaren den förlust som drabbat denne därigenom att han
tills vidare mistat möjligheten att utöva den honom enligt det ursprungliga
avtalet tillkommande rätten. Den tjänande fastighetens ägare lider i så fall
en ren förlust, motsvarande, därest fråga är om skogsfångsservitut, det årliga
värdet av vad servitutshavaren skulle haft att uttaga å det bestämda
stället. Även om man av socialpolitiska hänsyn kan finna det befogat att
stifta en lag som, såvitt angår framtida servitutsavtal, medger en tvångsförflyttning
i fall av denna art — den tjänande fastighetens ägare får då antagas
ingå servitutsavtalet med vetskap örn möjligheten av en förflyttning av
servitutet — torde ett stadgande som låter lagen gälla även äldre servitutsavtal
stå i strid med den uppfattning som hittills hos oss gjort sig
gällande beträffande möjligheten att tillägga lagar återverkande kraft.
Därest den föreslagna lagen skall erhålla tillämpning även å äldre
servitut, bör följaktligen stadgandet i förevarande stycke inskränkas att gälla
de fall då hinder för servitutets begagnande å det bestämda stället uppstått
i följd av ägarens av den tjänande fastigheten egna åtgärder eller åtgöranden
från skogsvårdsstyrelsens sida. Förslaget skulle då komma i överensstämmelse
med det av skogslagstiftningskommittén på sin tid framlagda förslaget,
vilket dock icke tilläde bestämmelserna däri återverkande kraft. Endast under
förutsättning att ovannämnda inskränkning sker anse vi oss kunna underlåta
att avstyrka upptagande av det nya stycket i förevarande paragraf.

Justitierådet Bagge:

Vad som menas med orden »avsedd utsträckning» är i det sammanhang
vari detta uttryck förekommer ej fullt tydligt. Därmed kan åsyftas den omfattning
av servitutsrätten som en tolkning av servitutsavtalet ger vid handen.
I vilken utsträckning ändrade förhållanden därvid tagits med i beräkningen
såsom inverkande på servitutsrättens omfattning måste då avgöras
enligt vanliga tolkningsregler. Meningen vid upplåtelsen kan ha varit att
servitutets lokalisering till visst område icke skall medföra att där uppkommande
brist pa nyttigheten i fråga skall gå ut över servitutsinnehavaren utan
att densamma i oförminskad utsträckning skall utgå även örn fastigheten i
övrigt därvid måste tagas i anspråk. Servitutets förläggande till visst område
är i detta fall utan avgörande betydelse för bestämmande av dess örn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

41

fattning. I andra fall kan av omständigheterna framgå att omfattningen är
beroende av fortsatt tillgång till den utfästa nyttigheten på den bestämda
platsen. Har i servitutsavtal intagits det av departementschefen omnämnda
förbehållet att skog må uttagas allenast »så länge tillgång därtill finnes», är
detta alltså såtillvida bestämmande för servitutsrättens omfattning att servitutsrätten
ej kan göras gällande i vidare mån än tillgång till nyttigheten å den
bestämda platsen det medgiver. Att, om parterna avsett detta, den »avsedda
utsträckningen» av servitutet blir bestämd av den av förändrade förhållanden
beroende tillgången på platsen i fråga under den tid servitutet gäller, synes
uppenbart.

Vad departementschefen yttrar i sammanhang med omnämnande av omförmälda
förbehåll gör emellertid tvivelaktigt vad förslaget härutinnan avser.
Under åberopande av bestämmelsen i 8 § i förevarande förslag att vad
i 5, 5 a och 7 §§ stadgas angående förflyttning, förändring och upphörande
av servitut skall lända till efterrättelse ändå att vid upplåtelsen annat förbehåll
skett, uttalar departementschefen att ett förbehåll sådant som det omnämnda
icke i och för sig kommer att hindra tillämpning av sladgandena i
den nya 5 a §. Härav torde framgå att med orden »avsedd utsträckning»,
som förekomma även i 5 a §, menas icke servitutets omfattning begränsad på
sätt parterna velat åstadkomma genom nämnda eller annat förbehåll i händelse
av brist på tillgång till de upplåtna nyttigheterna på den bestämda
platsen utan den utsträckning i fråga om tillgängliga nyttigheter servitutet
ägt vid tiden för upplåtelsen. Orden »avsedd utsträckning», vilka synas innebära
att hänsyn skall tågås även till förändringar i framtiden som parterna
få antagas hava tagit med i beräkningen, göra emellertid en sådan tolkning
av stadgandet tvivelaktig. Ett förtydligande synes alltså i varje fall
erforderligt.

Justitierådet Geijer:

Det nya stycket synes ej hava erhållit en avfattning som fullt täcker vad
därmed åsyftas. Meningen torde vara ungefär den att rätten till förflyttning
skall — under de i övrigt angivna förutsättningarna —• inträda örn servitutet
på grund av ändrade förhållanden icke kan på det därför bestämda
stället begagnas i den utsträckning som vid servitutets tillkomst med sannolikhet
kunde påräknas. En sådan tolkning framgår ej otvetydigt av uttrycket
att servitutet på grund av ändrade förhållanden ej kan i avsedd utsträckning
begagnas å samma område. Därmed är nämligen icke angivet från vilken
intressesynpunkt syftet med servitutet skall bedömas. Man föranledes då att
anse avgörande icke vad den ene eller andre kontrahenten med fog trott sig
kunna vid en gynnsam händelseutveckling påräkna utan i stället vad som blivit
för olika eventualiteter utfäst; och regelmässigt kan avtalet svårligen i förevarande
hänseende antagas innebära annat än att servitutets begagnande
skall, förhållandena må utveckla sig i en för servitutshavaren gynnsam riktning
eller icke, vara begränsat genom lokaliseringen och sålunda anses inskränkt
till de nyttigheter som stå att hämta å det bestämda stället. Med en så -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 131-

dan innebörd blir det nya stadgandets betydelse i praktiken uppenbarligen
mycket ringa; det kan ej tänkas komma att spela någon roll annat än möjligen
i sådana fall då t. ex. servitutsavtalet verkligen garanterar den härskande
fastigheten dess virkesbehov för viss tid eller för all framtid men utfästelsen
på grund av ändrade förhållanden ej kan utan förflyttning gå i
uppfyllelse. För övriga fall torde ett yrkande på förflyttning vanligen kunna
bemötas med den invändningen att upplåtaren genom lokaliseringen just
avsett att servitutet icke, oavsett örn förhållandena komme att förändras
eller ej, skulle få utövas i större utsträckning än som vore möjligt å det
bestämda stället. Tydligt torde vara att en sådan tolkning av avtalet ligger
särskilt nära till hands beträffande det stora flertalet av de servitut som tillkommit
under den gamla lagens tid då anledning icke funnits att räkna
med den nu föreslagna flyttningsrätten. Vill man uppnå vad som torde vara
åsyftat, synes därför en jämkning i avfattningen vara erforderlig.

Ett sådant stadgande som det föreslagna innebär att till förmån för den
härskande fastigheten i servitutsförhållandet inlägges något som icke omedelbart
följer av allmänna rättsregler. Mot ett sådant stadgande i och för sig
torde ur principiell synpunkt inga mera vägande invändningar kunna göras.
Lämnades möjligheten att genom avtal förebygga stadgandets tillämpning
obeskuren, vore det näppeligen mot sunda lagstiftningsprinciper stridande
att i fråga om de servitut som bildas efter den nya lagens ikraftträdande sålunda
stadga en presumtion för en enligt förslaget utvidgad servitutsrätt. Förslagets
ståndpunkt är dock icke denna. Stadgandets verkningar äro att bedöma
med hänsyn jämväl dels till den föreslagna ändringen i 8 § och dels
till promulgationsbestämmelsen.

I 8 § föreslås att det ifrågavarande stadgandet skall lända till efterrättelse
ändå att annat förbehåll skett. Därmed lärer åsyftas att, även om servitutshavaren
t. ex. enligt avtalet är hänvisad till det virke som kan uttagas å ett
bestämt ställe (»så länge tillgång finnes»), detta förbehåll icke skall hindra
att förflyttning sedermera, örn de i 5 § angivna förutsättningarna äro för
handen, medgives. Det är emellertid att märka att en av dessa förutsättningar
just är att servitutshavaren verkligen med fog kunnat göra sig räkning på
en större virkeskvantitet än den som visar sig möjlig att å den bestämda
platsen utvinna. I sistberörda hänseende synes med förslagets avfattning, som
dock ej helt utesluter tvivel härutinnan, närmast antagligt att avtalsfrihet
råder. Är nu ett servitutsavtal tydligt i det hänseendet att servitutshavaren
har att nöja sig med den virkeskvantitet som tid efter annan kan uttagas å
det bestämda stället och till och med får finna sig i att förr eller senare
ingenting alls kan utvinnas, blir därför värdet för servitutshavaren av deföreslagna
regeln i 8 § tvivelaktig. Att, såsom departementschefen synes hava
förutsatt, dess verkan i dylika fall skulle kunna bliva beroende på med vilken
grad av visshet inträffade förändringar kunnat vid servitutets tillkomst förutses,
kan knappast med den föreslagna lagtexten tagas för givet. Meningen
synes vara att i varje hithörande servitutsförhållande hela den tjänande fastigheten,
oavsett vad avtalet må innehålla, skall innestå såsom garanti för åt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

43

njutande in natura av den nyttiglietskvantitet vilken vid servitutets tillkomst
med sannolikhet kunde antagas bliva uttagbar på det bestämda stället.
Vill man försäkra sig örn en dylik tillämpning av lagen, enligt vilken
servitutsrätten icke skall, även om sådant föreskrives i avtalet, röna inverkan
av förändringar vilka ej skäligen bort vid servitutets tillkomst tagas i beräkning,
synes en uttrycklig regel därom — vilken i så fall torde kunna inlöras
i 8 § — vara behövlig.

Mot en sådan tvingande regel i fråga om servitutsrättens innehåll är emellertid
åtskilligt att invända. Överhuvud bör avtalsfriheten icke utan de mest
giltiga skäl sättas ur kraft, särskilt om följden därav blir att den ena kontrahenten
utan vidare herodes fördel på den andres bekostnad, något som icke
är fallet enligt det i förevarande paragraf för närvarande upptagna stadgandet
örn rätt i vissa fall att utan förfång för den härskande fastigheten flytta
ett servitut. Såsom det egentliga motivet för lagstiftningen har åberopats
det sociala intresset av att skydda servitutshavaren. Anmärkningsvärt är
emellertid att den utredning som förebragts trots sin grundlighet lämnat endast
ett obetydligt material till bestyrkande av lagstiftningens behövlighet.
I betraktande härav synas de nu ifrågavarande ändringarna i servitutslagen
knappast välbetänkta, alldenstund desamma, även om de ej kunna antagas
i varje särskilt fall medföra verkningar av större ekonomisk räckvidd, dock
innebära ett visst, i och för sig långt ifrån önskvärt våld på allmänna rättsgrundsatser.
Förflyttning skall, ändå att annat avtalats, kunna ske till förmån
för den härskande fastigheten, även örn den tjänande fastigheten därigenom
tillskyndas olägenhet, blott med den inskränkningen att olägenheten
ej får vara så stor att den kan betecknas såsom märklig. Den ökade olägenheten
får den tjänande fastigheten bära utan särskilt vederlag, även om orsaken
till att servitutet ej kunnat i full utsträckning utövas på det förra stället
ligger i någon omständighet — lagstiftning, brand, storm etc. — som på
intet sätt berott av denna fastighets ägare. I sistnämnda hänseende intogs i
det av skogslagstiftningskommittén år 1918 framlagda förslaget en mera
försiktig och till synes mera rimlig ståndpunkt, i det att flyttningsrätt för
den härskande fastigheten där föreslogs blott i sådana fall då hindret för servitutets
utövande på den bestämda platsen låg antingen i åtgärd av den tjänande
fastighetens ägare eller i skogsvårdslagens bestämmelser. Ett förslag,
utformat på grundvalen av en dylik differentiering, skulle måhända väcka
mindre betänkligheter än det föreliggande.

Mot förevarande förslag synes vidare den anmärkningen kunna riktas
att, då detsamma av naturliga skäl icke stadgar någon skyldighet att överhuvud
upplåta servitut, förslaget lätt kan verka hämmande i i råga om tillkomsten
av behövliga och önskvärda servitut.

Flertalet av de nu anförda skälen emot det nya stadgandets tillämpning
med tvingande verkan på blivande servitut väga uppenbarligen än tyngre
beträffande den föreslagna promulgationsbestämmelsen, som avser att göra
stadgandet tillämpligt på äldre servitut. Det bör ihågkommas att dessa dock
måste antagas hava upplåtits i förlitande på den hittills gällande lagstiftnin -

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 131-

gen. Föga rimligt synes det vid sådant förhållande vara att nu i efterhand
och sedan i många fall högst avsevärd tid förflutit tvångsreglera desamma.
Rättegångar, innefattande svårlösta spörsmål, kunna ock därav uppkomma,
då det tydligen ej sällan måste bliva en vansklig sak att rätt bedöma de förutsättningar
och syften som varit förknippade med äldre avtal ävensom arten
av de kanske långt tillbaka i tiden liggande förändringar som medfört det
påstådda hindret för servitutets utnyttjande. Varje bestämmelse med retroaktiv
verkan i de fall varom bär är fråga måste också gentemot var och en
som t. ex. ett eller annat år före den nya lagens ikraftträdande köpt fastigheten
framstå såsom ett klart åsidosättande av hans genom köpet förvärvade
rätt, särskilt sa framt efter köpet ingenting inträffat som försvårat servitutets
begagnande.

På nu anförda grunder och då det nya stadgandet, örn det ej förlänas tvingande
eller tillbakaverkande kraft, icke lärer få nämnvärd betydelse, kan
detsamma ej förordas till antagande.

Regeringsrådet Kellberg:

Jag hemställer — under hänvisning till vad av mig i det föregående anförts
— att den jämkning i paragrafens avfattning vidtages att, i stället för
vad förslaget innehåller örn hinder för servitutets förflyttning, stadgas att förflyttningen
ej må medgivas med mindre allenast ringa olägenhet därigenom
skulle tillskyndas den av servitutet besvärade fastigheten.

5 a §.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Mot stadgandet i förevarande paragraf möta enahanda betänkligheter som
mot det föreslagna nya stadgandet i 5 §. Under förutsättning att liknande
inskränkning vidtages som av oss föreslagits beträffande sistnämnda paragraf
anse vi oss icke böra avstyrka stadgandets upptagande.

Justitierådet Geijer:

I fråga örn detta stadgande gälla enahanda synpunkter som de beträffande
5 § anförda. Under framhållande tillika, att en sådan omvandling av servitutsrättens
innehåll som den här föreslagna innefattar en vida längre gående
och i samma mån betänkligare tvångsreglering än en förflyttning, avstyrkes
därför förslaget i denna del.

Regeringsrådet Kellberg:

Vad jag vid 5 § anfört rörande erforderlig jämkning i nämnda paragrafs
avfattning äger motsvarande tillämpning i fråga om nu förevarande paragraf;
och hemställer jag förty att förslaget i denna del måtte undergå omredigering
i enahanda avseende som av mig vid 5 § ifrågasatts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
8 §■

45

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Den här föreslagna ändringen innebär att de nya stadgandena i 5 och
5 a §§ göras tvingande. Det skulle alltså för framtiden vara förbjudet att i
avtal om servitutsupplåtelse intaga förbehåll om att servitutet icke under några
förhållanden får uttagas å annan än den bestämda platsen eller, om servitutet
avser vindfällen eller torrskog, i annat slag av virke. Man har härigenom
velat skapa större trygghet för att den härskande fastigheten verkligen
kommer i åtnjutande av de nyttigheter som servitutsavtalet avser att tillföra
densamma och som för dess brukande är av betydelse. Därest fråga vore om
att i samband med jorddelning tillskapa servitut för att göra en därvid uppkommen
fastighet lämpligare att bestå såsom självständig fastighet, kunde en
bestämmelse av denna art måhända anses påkallad. Jorddelningslagen tilllåter
emellertid icke upprättande av servitut vid jorddelning. Då numera servitut
uppkomma, kan det alltså i huvudsak endast ske genom avtal mellan
ägare av redan bestående fastigheter för att åt den ena av dem förvärva tillgång
till behövliga nyttigheter, som den inom sitt eget område saknar. Det
torde under sådana förhållanden icke vara lämpligt att förhindra införande
i servitutsavtal av förbehåll som ägaren av den fastighet, från vilken upplåtelse
skulle ske, vill sätta som villkor för upplåtelsen. Följden kan endast
bliva att upplåtelsen icke kommer till stånd eller att t. ex. servitutet medgives
blott för viss tid. Då lagstiftaren icke anser sig överhuvud kunna framtvinga
bildande av servitut till förmån för en fastighet som saknar vissa nyttigheter
eller böra förbjuda upprättande av tidsbegränsade servitut, synes det
inkonsekvent att hindra upprättande genom frivilliga avtal av ett för vederbörande
fastighet fördelaktigt servitut endast på den grund att det i förevarande,
oftast tämligen betydelselösa, hänseenden begränsar servitutshavarens
rätt. Det hemställes förty att ingen annan ändring i paragrafen vidtages, än
att hänvisningen till 5 § kommer att avse dess första stycke.

Tydligt är att, såvitt den föreslagna bestämmelsen syftar på före lagens
ikraftträdande ingångna servitutsavtal, den ej kan få nämnvärd praktisk betydelse.
Det är dock tänkbart att även i äldre servitutsavtal gjorts förbehåll
av innebörd som här avses. Och att, om så skett, förklara detta förbehåll
ogiltigt skulle innebära ett betänkligt brott mot de principer som hos
oss hittills ansetts gälla beträffande lagars återverkande kraft. Därest bestämmelsen
bibehålies, måste bestämt avstyrkas att densamma förlänas tilllämplighet
å servitut uppkomna före lagens ikraftträdande.

Justitierådet Geijer:

Beträffande denna paragraf hänvisar jag till vad jag anfört vid 5 och
5 a §§.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 131•

Regeringsrådet Kellberg:

Under åberopande av vad jag förut anfört hemställer jag att förevarande
paragraf måtte bibehållas vid sin nuvarande lydelse, allenast med den ändring
att hänvisningen till 5 § utbytes mot en hänvisning till samma paragrafs
första stycke.

Övergångsbestämmelsen.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Under åberopande av vad av oss anförts hemställes att, därest 5 och 5 a §§
bibehållas i den föreslagna lydelsen, de nya bestämmelserna där ej få tilllämplighet
å äldre servitut ävensom att i intet fall stadgandet i 8 § göres tilllämpligt
å sådana servitut.

Justitierådet Geijer:

Beträffande denna bestämmelse hänvisar jag till vad jag anfört vid 5 och
5 a §§.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

47

Utdrag av protokoll över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 3 februari
1936 avgivna utlåtande över de den 20 december 1935 till lagrådet remitterade
förslagen till lag örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15
juni 1923 (nr 212) och lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 25) om servitut.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Lagrådet har beträffande de föreslagna bestämmelserna i skogsvårdslagen
uttalat, att i lagtexten borde komma till tydligt uttryck, att, om enligt civilrättsliga
regler en avverkningsrättsinnehavares rätt hade företräde framför
servitutsrätten, stadgandena icke borde träda i tillämpning. I likhet med
lagrådet har jag funnit det självfallet, att skogsvårdsstyrelsen borde ingripa
endast om den funne servitutets företrädesrätt klar. Ehuru det från denna
utgångspunkt synts mig, att även med stadgandenas nuvarande avfattning
någon tvekan i det av lagrådet berörda avseendet icke skulle behöva uppstå,
vill jag emellertid, då lagrådet ansett ett förtydligande påkallat, ej motsätta
mig detta, och torde sålunda en mindre jämkning böra företagas i avfattningen
av 4 § i förslaget. Den erinran lagrådet i övrigt framställt mot nu ifrågavarande
stadganden torde böra iakttagas.

Vad angår förslaget örn ändring i servitutslagen har detta helt avstyrkts
av en ledamot i lagrådet. Jag har redan i samband med remissen till lagrådet
i huvudsak tagit ståndpunkt till de skäl, som av denne ledamot gjorts
gällande mot förslaget. Vad i övrigt av sagde ledamot anförts har icke givit
mig anledning att frångå min principiella inställning till frågan.

Beträffande de i 5 och 5 a §§ upptagna bestämmelserna har en lagrådsledamot
ifrågasatt sådan ändring att förflyttning eller förändring av servitut
borde medgivas allenast örn ringa olägenhet därigenom tillskyndades
den tjänande fastigheten. Då graden av den olägenhet som må tillskyndas
den tjänande fastigheten enligt min mening tillfredsställande angives genom
det i förslaget använda uttryckssättet, anser jag detta böra bibehållas oförändrat.
— Två av lagrådets ledamöter hava ansett, att, därest de föreslagna

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

bestämmelserna i 5 och 5 a §§ skola gälla även äldre servitut, de borde inskränkas
att avse de fall då hinder för servitutets begagnande uppstått i följd
av ägarens av den tjänande fastigheten egna åtgärder eller åtgöranden från
skogsvårdsstyrelsens sida. En ändring av förslaget såsom dessa lagrådsledamöter
ifrågasatt skulle medföra, att, om servitutets begagnande förhindrades
genom olyckshändelse, exempelvis skogseld, förflyttning eller förändring
icke skulle medgivas. Genom en dylik begränsning av lagstiftningens tilllämpning
skulle uppenbarligen dess sociala syfte delvis förfelas. Att av
hänsyn till den tjänande fastighetens ägare vidtaga en sådan begränsning
torde ej vara erforderligt. Genom stadgandet att förflyttningen eller förändringen
icke får medföra märklig olägenhet för denna fastighet, torde dess
intressen få anses nöjaktigt tillvaratagna. Rätten till förflyttning och förändring
torde sålunda böra bibehållas i föreslagen omfattning. — Ett förtydligande
av uttrycket »avsedd utsträckning» i 5 och 5 a §§ på sätt två ledamöter
i lagrådet på olika skäl ifrågasatt finner jag icke heller erforderligt.
Av det sammanhang vari nämnda uttryck finnes upptaget i förslaget, torde
klart framgå att därmed förstås den utsträckning som vid servitutets tillkomst
skäligen kunde påräknas.

Den i 8 § föreslagna ändringen har lagrådet icke kunnat tillstyrka. Med
densamma har avsetts att trygga, att vid tillämpning av 5 § andra stycket
och 5 a § den utsträckning, i vilken servitutets begagnande enligt servitutsavtalet
må påfordras, icke skall — oavsett vad avtalet innehåller — lida minskning
på grund av sådan ändring i förhållandena, som ej skäligen bort vid
servitutets tillkomst tagas i beräkning. Då det kan befaras, att, därest den
föreslagna ändringen i 8 § icke vidtages, de i 5 § andra stycket och 5 a §
upptagna bestämmelserna genom förbehåll i servitutsavtal i stor utsträckning
skulle försättas ur kraft och det praktiska värdet av lagstiftningen sålunda
väsentligen gå förlorat, kan jag icke heller på denna punkt tillstyrka
ett frångående av departementsförslaget.

Med avseende å övergångsbestämmelserna hava de två ledamöter, vilka
förordat en begränsning av förflyttnings- och förändringsrätten på förut angivet
sätt, hemställt, att, därest 5 § andra stycket och 5 a § bibehölles oförändrade
i den av mig föreslagna lydelsen, de nya bestämmelserna icke skulle
givas tillämpning å äldre servitut, varjämte samma ledamöter ansett, att i
intet fall stadgandet i 8 § borde gälla med avseende å sådana servitut. Med
hänsyn till att den föreslagna lagstiftningen avsevärt torde förlora i betydelse,
därest icke de nya bestämmelserna i 5 och 5 a §§ gåves retroaktiv verkan,
kan jag icke biträda berörda hemställan såvitt angår dessa bestämmelser.
Icke heller i övrigt finner jag mig böra tillstyrka den ifrågasatta ändringen
i de föreslagna övergångsbestämmelserna. Det torde nämligen ej vara uteslutet,
att, för den händelse bestämmelsen i 8 § icke förlänades giltighet även å
äldre servitut, åt avtal rörande sådana servitut kunde givas en innebörd,
som skulle väsentligen motverka lagstiftningens syfte.

I enlighet med vad jag här anfört rörande förslaget till ändrad lydelse
av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen har jag låtit inom jordbruksdepartementet

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

omarbeta detta förslag, därvid ytterligare en mindre redaktionell jämkning
vidtagits.

Departementschefen hemställer härefter, att det omarbetade förslaget till
lag örn ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvardslagen den 15 juni 1923 (nr
212) ävensom förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 25) om servitut måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

P. Gullstrand.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami. Nr 131.

4