Kungl. May.ts proposition nr 118.
1
Nr 118.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående reglering av
Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten; given Stockholms slott
den 21 februari 1936.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 februari 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Leo anför:
Till prövning föreligger fråga örn reglering av Norsholm—Västervik—
Hultsfreds järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten.
Nämnda bolag är ägare till järnvägen Norsholm—Västervik—Hultsfred
med en banlängd av 184.S kilometer, i vilken järnväg ingå tidigare såsom
särskilda järnvägar bestående bandelarna Norsholm—Bersbo, Västervik—
Åtvidaberg—Bersbo och Hultsfred—Jenny samt den år 1927 förvärvade järnBihang
tilt riksdagens protokoll 19:i(>. t sami. Nr 118. 1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
vägen Vimmerby—Spångenäs med en banlängd av 17.0 kilometer. Bolaget
arrenderar därjämte av riksgäldskontoret järnvägen Vimmerby—Ydre, å
vilken emellertid endast vagnslastgodstrafik bedrives.
Till anläggning av järnvägarna Hultsfred—Jenny och Västervik—Åtvidaberg—Bersbo
beviljade Kungl. Maj:t genom särskilda beslut den 24 november
1876 lån ur allmänna järnvägslånefonden till belopp av respektive
1,750,000 kronor och 1,865,000 kronor.
Med anledning av att annuiteterna å nämnda lån icke i föreskriven ordning
inbetalts, varigenom efter hand en betydande förfallen skuld uppkommit,
framlade Kungl. Majit i proposition, nr 55, till 1924 års riksdag förslag
till reglering av statslånen, vilka dåmera innehades av Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg—Bersbo
järnvägsaktiebolag. Detta förslag innebar, att bolagets
skuld på grund av statslånen skulle, räknat från och med den 1 januari
1924, regleras på sådant sätt, att därav bildades två lån, nämligen dels
ett å 1,787,660 kronor 27 öre, motsvarande den 31 december 1923 icke förfallet
kapital jämte anståndsränta, den senare beräknad till sitt dåtidsvärde,
dels ock ett å 3,384,321 kronor 69 öre, utgörande samma dag förfallna
kapital- och räntebelopp. Sedan riksdagen (skrivelse nr 157) bifallit propositionen,
meddelade Kungl. Majit den 6 juni 1924 beslut i ämnet och
stadgade därvid för de nya lånen bland annat följande villkor och bestämmelser:
Annuiteterna
beräknas efter fem och fyra tiondels procent å vederbörande
lånebelopp. Av dessa annuiteter gottgöres först ränta efter fyra och en
halv procent å oguldet kapitalbelopp av lånet å 1,787,660 kronor 27 öre
och efter fem procent å oguldet kapitalbelopp av lånet å 3,384,321 kronor
69 öre, varefter återstoden utgör avbetalning å vederbörande lånebelopp.
Nämnda annuiteter skola till riksgäldskontoret inbetalas den 31 december
varje år, intill dess lånen blivit till fullo betalda. Därest till betalning förfallet
belopp icke i föreskriven ordning erlägges, skall bolaget, intill dess samma
belopp varder behörigen inbetalat, därå gälda årlig ränta efter fem procent
beträffande lånet å 1,787,660 kronor 27 öre samt fem och en halv procent i
fråga om lånet å 3,384,321 kronor 69 öre. Till säkerhet för sin fordrans utbekommande
skulle staten, sedan bolagets järnvägar Hultsfred—Jenny, Västervik—Åtvidaberg—Bersbo
och Norsholm—Bersbo med bibanor sammanslagits
till en järnväg, erhålla inteckning i hela den därigenom uppkomna
järnvägsfastigheten med bästa förmånsrätt för lånet å 1,787,660 kronor 27 öre
och med förmånsrätt näst därefter för lånet å 3,384,321 kronor 69 öre. Utdelning
till aktieägarna i bolaget må ej verkställas, om bolagets ställning är
sådan, att inbetalningen av närmast förfallande annuiteter å statslånen därigenom
omöjliggöres eller försenas. Utdelning må ej heller verkställas, förrän
skälig avsättning till förnyelsefond ägt rum. Bolaget äger endast efter av
Kungl. Majit i varje särskilt fall lämnat medgivande inköpa andra järnvägar,
förvärva aktier i andra järnvägsbolag eller eljest vidtaga åtgärder, som innebära
utvidgning av bolagets verksamhet.
I samband med sammanslagning till en järnväg av järnvägarna Hultsfred—Jenny,
Västervik—Åtvidaberg—Bersbo och Norsholm—Bersbo ändrade
bolaget sitt namn till Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolag.
Efter medgivande av Kungl. Majit den 16 december 1927 förvärvade
Kungl. Maj:ts proposition nr lis.
3
bolaget förenämnda järnväg Vimmerby—Spångenäs av Västerviks stad. Sistnämnda
järnväg, som alltjämt utgör en särskild enhet, ingår alltså icke i den
järnvägsfastighet, vari staten erhållit inteckningssäkerhet för sin fordran hos
bolaget.
Samma år som bolagets skuldförhållande till staten på nyss angivet sätt
reglerades träffades uppgörelse mellan bolaget och Kalmar läns norra
landsting om reglering av bolagets skuld till landstinget, vilken skuld uppkommit
genom att landstinget till följd av borgensansvar för bolagets obligationslån
måst fullgöra på bolaget ankommande förpliktelser. Bolagets sålunda
uppkomna skuld, utgörande tillhopa i runt tal 1,407,000 kronor, uppdelades
vid nämnda reglering i två lån, det ena å 785,000 kronor och det andra å
622,000 kronor, motsvarande landstingets kapital- respektive räntefordran
vid 1924 års slut. Ä det förra lånet skulle erläggas en annuitet av 4 procent,
innefattande ränta efter 3.5 procent å oguldet kapital. Det andra lånet skulle
löpa utan ränta, till dess landstingets lån nr 1 blivit slutamorterat, och därefter
skulle å detsamma erläggas en annuitet av 5 procent, vari skulle ingå
ränta efter 4 procent å oguldet kapital. Till säkerhet för dessa båda lån
ligga inteckningar i bolagets dåvarande järnvägsfastighet, till förmånsrätten
gällande närmast efter de till säkerhet för statslånen pantförskrivna.
Till och med år 1931 kunde bolaget fullgöra sina förpliktelser i enlighet
med förenämnda, år 1924 träffade uppgörelser och erlade sålunda årligen
till riksgäldskontoret 279,287 kronor 2 öre och till landstinget 31,408 kronor
56 öre. För år 1932 erlades inga annuiteter vare sig till riksgäldskontoret
eller till landstinget. För åren 1933 och 1934 erlades till riksgäldskontoret
75,000 kronor respektive 102,323 kronor 89 öre men ingenting till
landstinget. För år 1935 slutligen har varken till riksgäldskontoret eller
till landstinget gjorts några inbetalningar.
I anledning av statslåneannuiteternas uteblivande föranstaltade fullmäktige
i riksgäldskontoret bland annat örn utredning angående järnvägsbolagets
förvaltning och ekonomiska ställning, vilken utrednings resultat framlades
i en den 28 mars 1933 dagtecknad promemoria av riksgäldssekreteraren
J. Hägglund och byråchefen S. Norrman. I denna promemoria redogöres
till en början för järnvägens trafik och ekonomiska förhållanden under
åren 1924—1931 samt för orsakerna till den under nämnda tidsperiod inträdda
försämringen i bolagets ekonomiska ställning. Vidare konstateras,
att medel saknats för fullgörande av år 1932 förfallna annuiteter å statslånen,
och att vittgående åtgärder för järnvägsföretagets sanering syntes erforderliga,
därest annuiteterna skulle framdeles kunna erläggas. Innan frågan
örn en reglering nedåt av statslåneskulden upptoges till prövning, borde
emellertid enligt utredningsmännens mening en fullständig utredning föreligga
såväl angående möjligheterna att uppnå driftsbesparingar — vilken
utredning då redan igångsatts — som ock angående möjligheterna att genom
en fusion med angränsande järnvägar, närmast Norra Östergötlands
järnvägar och Mellersta Östergötlands järnvägar, vinna förbättring i järnvägens
affärsresultat.
Med överlämnande av förenämnda promemoria och under hänvisning till
utredningsmännens däri gjorda uttalanden angående förutsättningarna för
upptagande av frågan örn en skuldreglering samt med hänsyn till de betydande
kapital av statsmedel, som vore investerade i de järnvägar, örn vilkas
fusionering fråga i detta sammanhang kunde uppstå, förklarade sig fullmäk
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
tige i riksgäldskontoret i en till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ingiven skrivelse den 30 mars 1933 dela utredningsmännens
uppfattning, att en utredning i berörda hänseende snarast möjligt borde
komma till stånd och hemställde förty, att uppdrag måtte lämnas åt 1932
års järnvägsekonomiutredning att verkställa en sådan fusionsutredning.
Med anledning av denna framställning uppdrog jag den 31 mars 1933 åt
1932 års järnvägsekonomiutredning att verkställa nämnda fusionsutredning.
Utredningen igångsattes omedelbart genom en särskild delegation under ordförandeskap
av verkställande direktören i svenska järn vägsföreningen G.
Löfmarck och med representanter för Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägsaktiebolag och trafikförvaltningen Östergötlands smalspåriga järnvägar.
Resultatet av denna utredning, vilken tog sikte endast på motsebara
ekonomiska verkningar av en fusion mellan de representerade järnvägsföretagen,
avlämnades till järnvägsekonomiutredningen i slutet av oktober 1934.
Samtidigt inkom Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolag till
Kungl. Majit med framställning örn reglering, i enlighet med en preliminär
överenskommelse mellan fullmäktige i riksgäldskontoret samt bolagets styrelse
och landstinget, av bolagets skuldförhållande till staten, vilken framställning,
efter det att fullmäktige i riksgäldskontoret den 29 november 1934
avgivit yttrande däröver, remitterades till järnvägsekonomiutredningen. Sedermera
hava fullmäktige i riksgäldskontoret med skrivelse den 23 januari
1936 överlämnat framställning av järnvägsbolaget med annat förslag till reglering
av statslånen. Sedan även denna framställning remitterats till järnvägsekonomiutredningen,
har denna i ett sammanhang behandlat de föreliggande
spörsmålen och därutinnan avgivit utlåtande den 31 januari 1936.
Slutligen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 7 februari 1936 yttrat sig
i frågan.
Innan jag övergår till en redogörelse för det föreliggande ärendet, torde jag
sammanfattningsvis få angiva resultatet av fusionsutredningen och de båda
regleringsförslagen samt lämna en översikt över järnvägsbolagets ekonomiska
förhållanden.
Det siffermässiga resultatet av utredningen örn den ifrågasatta fusionens
ekonomiska verkningar framgår av följande tablå:
Besparingar
resp. inkomstökning
-
Inkomst minskningar -
vid en fusion
Kronor
Gemensam förvaltning ........................ 19,000 å 20,000
Tidtabellsomläggning ........................ 1,000
Lokparkens utnyttjande ...................... 2,500
Verkstäder och förråd ........................ 4,600
Gemensam godstaxa, med 5 Öres banavgift i samtrafik
................................... ._49,000
27,100 å 28,100 49,000
Förlustsaldo cirka 20,900
Kungl. Maj:ts proposition nr 118. J
Av förestående poster torde särskilt den, som avser inkomstminskning genom
godstaxans enhetliggörande, kräva närmare belysning.
Bruttoinkomstminskningen vid införande av enhetlig taxa för såväl person-
som godstrafik har beräknats till:
för persontrafik .................................... kronor 110,000
» godstrafik ............................ ■ • • • • • • ■ •___5___191,000
Summa kronor 301,000
Från detta belopp hava emellertid avdragits:
redan genomförda individuella nedsättningar ............ kronor 40,000
vid Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnväg av styrelsen
beslutade men ännu ej genomförda allmänna nedsättningar » 114,000
inkomstökning vid omläggning av samtrafiksvägar ...... » _44,000
Summa kronor 198,000,
varvid inkomstminskningen begränsas till .............. » 103,000.
Under antagande att enhetliga taxeförhållanden vid de smalspåriga Östgötabanorna
och Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnväg genomföras endast
i godstrafik, men icke i persontrafik, har inkomstminskningen under i övrigt
lika beräkningsgrunder beräknats bliva reducerad till det i nyss återgivna
tablå upptagna beloppet av 49,000 kronor. Delegerade hålla före, att den
angivna saldoföriusten vid ifrågavarande fusion, 20,900 kronor, kommer
att uppvägas av sådan trafik- och inkomstökning, som förväntas uppkomma
genom godstaxans sänkning och att det ekonomiska resultatet av en
fusion således skulle rent siffermässigt sett bliva varken vinst eller förlust.
Det i oktober 1934 av bolaget efter förhandlingar med riksgäldsfullmäktige
och landstinget framlagda förslaget, som avsåg en lånereglering, räknad från
och med den 1 januari 1935, innehöll i huvudsak följande.
Av järnvägsbolagets skuld för statslånen, den 31 december 1934 uppgående
till inalles 5,486,790 kronor 15 öre, skulle av det belopp av 2,721,896 kronor
1 öre, som utgjorde återstoden av den ursprungliga kapitalskulden, bildas
två lån, nr 1 å 1,300,000 kronor och nr 2 å 1,420,000 kronor, samt överskjutande
belopp å 1,896 kronor 1 öre kontant inbetalas. Annuitet, motsvarande 5
procent å lånebeloppet, skulle inbetalas å lånet nr 1 första gången den 31 december
1935. Beträffande lånet nr 2 skulle riksgäldskontoret äga att på sätt
närmare i förslaget angavs bestämma, huruvida och i vilken mån annuitet
skulle debiteras. Kalmar läns norra landsting skulle medgiva viss avskrivning
av sin fordran hos järnvägsbolaget samt avlämna garantiförbindelse för
behörigt erläggande av annuiteterna å statslånet nr 1, med rätt dock att
vara från förbindelsen frigjord efter ett år i förväg verkställd uppsägning,
som emellertid finge ske tidigast vid slutet av år 1943, såvida ej fusion med
angränsande järnväg komme till stånd mot bolagets bestridande, i vilket
fall förbindelsen skulle kunna uppsägas till omedelbart upphörande. Landstinget
skulle till säkerhet för ett belopp av 350,000 kronor erhålla inteckning
i järnvägsfastigheten närmast efter statslånet nr 1, för vilket riksgäldskontoret
skulle innehava inteckning med bästa förmånsrätt, och till säkerhet för ett
belopp av 400,000 kronor inteckning närmast efter statslånet nr 2. Landstingets
räntefordran skulle avskrivas, och dess kapitalfordran utöver nyss
angivna belopp, i runt tal 4,670 kronor, skulle inbetalas. Det skuldbelopp
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
(i
till staten, som översköte 2,721,896 kronor 1 öre och utgjordes av obetalda
räntor, skulle bilda ett lån nr 3 med inteckningssäkerhet efter förenämnda
fyra lån. A statslånet nr 3 skulle annuiteter ej få debiteras, så länge landstingets
garantiförbindelse vore gällande. Successiv avskrivning av statslånet
nr 3 skulle ske enligt i förslaget intagna bestämmelser med 10/25 vid skuldregleringens
genomförande och därefter med 1/2s för varje år fr. o. m. år 1945
så länge landstingets garantiförbindelse förbleve gällande.
Förslaget innehöll därjämte bland annat en föreskrift, att bolaget skulle
för vart och ett av åren 1935—1937 debiteras annuitet för ett i statslånet nr 2
ingående delbelopp av 1,000,000 kronor.
Det under sistlidna januari månad framlagda förslaget till reglering av
järnvägsbolagets skuldförhållande till staten — vilket förslag framkommit
efter förhandlingar inför järnvägsekonomiutredningen mellan de olika intressenterna
— innebär, att bolaget skulle den 1 juli 1936 i ett för allt till
riksgäldskontoret inbetala ett belopp av 1,440,000 kronor, vilket belopp omfattar
det i det tidigare regleringsförslaget såsom ett statslån nr 1 upptagna
beloppet 1,300,000 kronor med tillägg av vissa riksgäldskontorets fordringar
hos bolaget på grund av obetalda räntor, vilka fordringar med tillämpning
av visst reducerat beräkningssätt, som riksgäldskontoret följt för år 1934,
skulle för sistnämnda år uppgå till cirka 55,000 kronor och för år 1935 till
omkring 85,000 kronor. En sådan reglering kan komma till stånd under
förutsättning, bland andra, att landstinget ikläder sig borgensansvar för ett
amorteringslån å 600,000 kronor och för järnvägens samtrafiksuppbörd, varigenom
deponerade medel till belopp av 105,000 kronor kunna frigöras, samt
att bolaget upptager ett banklån å 500,000 kronor mot inteckning med bästa
förmånsrätt i järnvägen. Med förmånsrätt närmast efter sistnämnda lån
skulle inteckningar lämnas landstinget till säkerhet för dess fordringar hos
bolaget.
Norsholm—Västervik—Hulsfreds järnvägs inkomster och driftsutgifter —
alltså icke ränteutgifter och avsättningar till förnyelsefond — ävensom överskott
eller underskott under senare år framgå av följande ur allmän järnvägsstatistik
hämtade sammanställning:
1924 |
1927 |
1930 |
1931 |
1932 |
1933 |
1934 |
|
Inkomster. Persontrafik .......... Posttransporter........ Poststationsskötsel .... Godstrafik....... Extra trafikinkomster . |
635,352 63,586 30,306 1,373,813 29,106 7,756 8,259 |
555,872 64,211 30,012 1,195,685 22,930 3,439 53,888 |
503,144 59,706 31,482 1,041,741 23,852 47,131 |
487,813 59,677 31,482 928,820 23,635 32,262 |
455,066 58,857 31,537 680,164 19,387 32,213 |
472,409 58,169 30,130 693,842 28,451 51,215 |
453,514 58,383 28,317 784,256 31,076 38,267 |
Summa inkomster |
2,148,178 |
1,926,637 |
1,707,056 |
1,563,689 |
1,277,224 |
1,334,216 |
1,393,813 |
Summa driftsutgifter |
1.619,983 |
1,518,718 |
1,482,269 |
1.401,065 |
1,365,610 |
1,189,369 |
1,163,756 |
Överskott ( + ) eller un-derskott (—)........ |
+ 528,195 |
+ 407,919 |
+ 224,787 |
+ 162,624 |
- 88,386 |
+ 144,847 + 230,057 |
Bolagets balansräkning per den 1 januari och den 31 december 1934 har
följande utseende:
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
7
1934
deli 1 januari deli 31 december
Kronor Kronor
Tillgångar:
Järnvägsanläggningen........................ 7,195,711: 52 7,195,211: 52
Rullande materiel........................... 2,863,856: 27 2,863,236: 27
Inventarier......... 238,414:06 239,066:91
Aktier...................................... 1* — 1* —
Kassan..................................... 648:38 13,123:93
Bankräkningar.............................. 203,254:72 286,956:82
Depositionsbevis (säkerhet för samtrafiksmedel) 105,000: — 105,000: —
Diverse debitorer............................ 79,155: 48 115,299: 84
Förrådsavdelningen.......................... 106,130:11 119,490:36
Vinst- och förlusträkning..................... 479,004: 70 509,085: 27
Summa kronor 11,271,176: 24 11,446,471: 92.
Skulder:
Statslån.................................... 5,327,459: 35 5,486,790: 15
Kalmar läns norra landsting................. 1,429,858:13 1,456,271:64
Diverse kreditorer........................... 64,528:34 101,093:48
Aktiekapital................................ 2,273,765: 90 2,273,765: 90
Reservfond................................. 75,000: — 75,000: —
Fond för ständiga avgälder.................. 1,162:20 1,162:20
Förnyelsefond............................... 2,099,402: 32 2,052,388: 55
Summa kronor 11,271,176: 24 11,446,471: 92.
Förnyelsefond inom linjen.................... 307,154: 81 462,628: 81.
Enligt av riksgäldskontoret meddelad uppgift fördelar sig bolagets skuld
till staten den 31 december 1935, sammanlagt 5,718,403 kronor 71 öre, på
följande sätt:
Lån nr 1 av år 1924
Kapital...........
Ränta............
Överränta........
Anståndsränta
Lån nr 2 av år 1924
Kapital...........
Ränta............
Överränta........
Anståndsränta....
Summa för båda lånen
Icke förfallen skuld |
Förfallen skuld |
Summa |
,. 1,538,860:43 |
97,885: 39 |
1,636,745: 82 |
1,538,860: 43 |
397,075: 08 |
1,935,935: 51 |
.. 3,167,635: 63 |
87,417: 03 |
3,255,052: 66 |
3,167,635: 63 |
614,832: 57 |
3,782,468: 20 |
.. 4,706,496: 06 |
1,011,907: 65 |
5,718,403: 71. |
Då jag nu går att redogöra för de föreliggande framställningarna och yttrandena,
torde jag få begränsa mig till vad som anförts i anslutning till det
sist återgivna förslaget och i övrigt hänvisa till handlingarna.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
I den nied riksgäldsfullmäktiges skrivelse den 23 januari 1936 överlämnade
framställningen har Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolag
förklarat sig berett att den 1 nästkommande juli till riksgäldskontoret
inbetala det föreslagna beloppet, 1,440,000 kronor, under de förutsättningar,
som härför angivits, och tillika hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå
1936 års riksdag att godkänna en reglering av bolagets statslån på föreslaget
sätt.
Bolaget har vid sin framställning fogat beslut av Kalmar läns norra landsting
den 8 januari 1936, varigenom landstinget förpliktat sig att teckna borgen
å förutnämnda nya lån å 600,000 kronor och garanti för järnvägsbolagets
samtrafiksuppbörd åren 1936—1938. I fråga örn regleringen av landstingets
fordran hos bolaget lämnas en redogörelse i 1932 års järnvägsekonomiutrednings
utlåtande, vartill jag återkommer i det följande.
I sin nyssnämnda skrivelse den 23 januari 1936 hava fullmäktige i riksgäldskontoret
— som i ett tidigare yttrande uttalat sin uppfattning, att en
fusion mellan de järnvägar, varom vid förutnämnda utredning varit fråga,
icke syntes ägnad att medföra sådan förbättring av deras räntabilitetsförhållanden,
att åtgärden i och för sig kunde tänkas minska behovet av skuldnedskrivning
för järnvägsbolagets del — anfört:
Järnvägsbolagets årliga utgifter för räntor och amorteringar hava, om uppgörelseförslaget
skulle godtagas av statsmakterna, beräknats komma att
under de närmaste femton åren uppgå till 90,092 kronor. Därav skulle 18,000
kronor utgöra annuitet efter 4a/2 procent å skuld till landstinget å 400,000
kronor, varemot landstingets återstående fordran å cirka 1,100,000 kronor
(därav ränta cirka 740,000 kronor) skulle löpa utan ränta intill dess borgenslånet
å 600,000 kronor slutamorterats, varefter ny reglering skulle ske.
Vid uppgörande av 1934 års regleringsförslag uppskattade riksgäldskontorets
utredningsmän det för framtiden i genomsnitt per år beräkningsbara
driftöverskottet å ifrågavarande järnväg till i gynnsamt fall 240,000 kronor.
Det för år 1934 uppkomna driftöverskottet har uppgått till 235,157 kronor
56 öre eller sålunda i det närmaste det beräknade beloppet. Fullmäktige
framhöllo emellertid i sin skrivelse till Kungl. Majit den 29 november 1934,
att stor ovisshet rådde rörande järnvägens ekonomiska framtid, sedd på längre
sikt, i betraktande av automobiltrafikens utveckling, järnvägens begränsade
trafikvolym och den relativt obetydliga vinstmarginal, som bomme att återstå
efter genomförd nödvändig taxesänkning. Med hänsyn därtill skulle enligt
fullmäktiges uppfattning järnvägens avkastningsmöjligheter lätt nog kunna
försvagas till den grad, att hela det i järnvägen investerade statskapitalet
ginge förlorat, därest ej vid en skuldreglering annan säkerhet än inteckning i
järnvägen kunde erhållas.
Resultatet av järnvägsdriften för år 1935 kommer, enligt vad för fullmäktige
tillgängliga uppgifter utvisa, att bliva väsentligen sämre än för år 1934, i
det att driftöverskottet för år 1935 väntas komma att nedgå till omkring
110,000 kronor, beroende på en minskning av inkomsterna med 80,000 kronor
och en ökning av utgifterna med 60,000 kronor, av vilket sistnämnda belopp
mer än hälften är att hänföra till ökningar av bestående natur (bortfallande
av tidigare medgivet avdrag å personalens avlöning, ändrad dyrortsgruppering
och höjda pensionsavgifter).
Även om den angivna försämringen av driftresultatet för år 1935 givetvis
ej bör tillmätas avgörande betydelse för bedömande av den föreliggande frå
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
9
gan, visar den dpck, att fullmäktiges nyss återgivna uttalande angående ovissheten
om järnvägens ekonomiska framtid ej saknar fog. Vid sådant förhållande
anse fullmäktige den nu erbjudna uppgörelsen vara av beskaffenhet att
kunna av statsmakterna godtagas.
Såsom ett villkor för reglering av järnvägsbolags skuldförhållande till staten
har i allmänhet plägat uppställas, att staten skall äga rätt att inlösa lespektive
järnväg på förmånligare villkor än som gällande koncession innehåller.
Ett sådant villkor bör ock stipuleras i nu förevarande fall och synes
.skäligen böra utformas så, att staten skall äga rätt inköpa järnvägen, när
staten så önskar, för ett belopp, motsvarande den erbjudna lösesumman,
1,440,000 kronor, samt järnvägsbolagets kvarstående kapitalskuld till landstinget
å 750,000 kronor eller sålunda sammanlagt 2,190,000 kronor. Denna
inlösningssumma bör ökas med de belopp, som framdeles kunna komma att
bindas i järnvägens fasta anläggningar och rullande materiel, men minskas
med behörigt avdrag på grund av slitning och annan teknisk värdeminskning.
Med stöd av vad sålunda anförts hava fullmäktige tillstyrkt antagande av
det föreliggande förslaget till uppgörelse angående Norsholm—Västervik—
Hultsfreds järnvägsaktiebolags statslån och hemställt, att Kungl. Majit mätte
framlägga ärendet för den nu församlade riksdagen.
1932 års järnvägsekonomiutredning har i sitt utlåtande till en början i fråga
örn en fusion mellan nu förevarande järnväg och Östergötlands smalspariga
järnvägar anfört:
Järnvägsekonomiutredningen hade efter verkställd granskning och omprövning
av den föreliggande fusionsutredningens resultat lika med riksgäldsfullmäktige
kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande fusion
icke syntes ägnad att medföra sådan förbättring av järnvägarnas rantabilitetsförhållanden,
att åtgärden i och för sig kunde tänkas minska behovet
av en skuldnedskrivning för Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolags
del. Därmed torde visserligen fusionstanken icke böra definitivt
avskrivas, förutsatt att densammas förverkligande beredde fördelar av samhällsekonomisk
art, exempelvis i form av lägre taxor och mera rationella
driftsanordningar, och således ur denna synpunkt kunde hava sitt berättigande.
Det läge i sakens natur och bestyrktes av den verkställda utredningen, att
så i viss mån skulle bliva fallet. Mot detta förhållande vore emellertid att ställa
den omständigheten, att östgötabanorna icke syntes hava nämnvärt intresse
för en fusion och att Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolag
såväl skriftligt som muntligt förklarat sig icke benäget att frivilligt medverka
till fusionens genomförande. De huvudsakliga skälen till denna bolagets
inställning till frågan vore, att inflytandet över järnvägarnas ledning
och skötsel i och med en fusion befarades bliva berövat Västervik och Kalmar
läns norra del, och att den gemensamma järnvägstörvaltningens sannolika
förläggande till Norrköping ingåve betänkligheter. Att på frivillighetens
väg åstadkomma en fusion vöre sålunda, såvitt järnvägsekonmiutredningen
kunnat finna, för närvarande icke möjligt, och alt med tvångsåtgärder från
statsmakternas sida genomföra densamma syntes under förhandenvarande
förhållanden icke böra ifrågakomma.
Järnvägskonomiutredningen ansåge sig alltså böra i fusionsfrågan sammanfattningsvis
göra det uttalandet, att det ar 1933 väckta föislaget örn en
sammanslagning mellan Västerviks- och Östgötabanorna icke borde föranleda
någon vidare åtgärd i förevarande sammanhang, ulan att man nu borde
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
inrikta sig på att söka åstadkomma en ur olika synpunkter tillfredsställande
lösning av frågan om reglering av Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten.
Järn vägsekonomiutredningen övergår så till det på hösten 1934 framlagda
förslaget till lånereglering och erinrar om att ordningsföljden mellan de kvarstående
lånen hos riksgäldskontoret och landstinget enligt den mellan riksgäldskontoret,
järnvägsbolaget och landstinget villkorligt träffade uppgörelsen
skulle bliva följande:
Belopp kr.
Statslån nr 1.............. 1,300,000
Landstingslån nr 1 ........ 350,000
Statslån nr 2.............. 1,420,000
Landstingslån nr 2 ........ 400,000
Summa lån 3,470,000
Säkerhet:
Botteninteckning + landstingets
borgen (för tio år)
Inteckning efter........... 1,300,000
» » 1,650,000
» » 3,070,000
1 anslutning härtill anföres i utlåtandet:
Järn vägsekonomiutredningen kunde vid prövningen av denna skuldregle
ringsplan
icke finna, att den förpliktelse beträffande statslånet nr 1 _bor
gensansvar
under tio år — som landstinget genom sitt biträdande av planen
iklätt sig, ui statens fordringsägaresynpunkt vore av så reell och avgörande
betydelse, alt den motiverade ett framflyttande till relativt betryggande läge
av en så avsevärd del av landstingets nu helt värdelösa fordran. Under förutsättning
att det allmänna järnvägsekonomiska läget icke komme att påverkas
av omständigheter, vilka för närvarande icke kunde förutses eller
överblickas, syntes nämligen grundad anledning föreligga för antagandet,
att förräntningen och amorteringen av ett bottenlån å 1,300,000 kronor i
Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägar borde vara någorlunda säkerställda
även sådan särskild borgen förutan för den tioårsperiod, varom här
vöre fråga. Det måste emellertid även uppmärksammas, att annuiteterna
under dessa tio år endast till en mycket oväsentlig del skulle medföra minskning
av kapitalskulden, vilken sålunda efter de tio årens utgång komme att till
allra största delen eller med ett från 1,300,000 kronor till c:a 1,220,000 kronor
minskat belopp kvarstå.
Vid sådant förhållande kunde ekonomiutredningen icke undgå det intryclandstin8et
genom en skuldreglering i enlighet med den villkorligt
trallade uppgörelsen komme att i jämförelse med staten bliva tillgodose^ i
en grad, som icke stöde i skäligt förhållande till det reella värdet av den
garantiförbindelse i fråga om statslånet nr 1, vilken landstinget åtagit sig
att lämna till riksgäldskontoret.
Därest landstinget befunnits villigt att ikläda sig sådan garanti för heta
löptiden av statslånet nr 1, såsom från början varit avsett, kunde skuldreglermgsförslaget
möjligen hava lämnats utan erinran. Den i jämförelse
med det ursprungligen framlagda förslaget på yrkande av landstinget vidtagna
modifikation, varigenom landstinget medgivits rätt att uppsäga sin
gai förbindelse till upphörande efter tio år, måste emellertid anses innebära
en sadan försvagning av denna förbindelses reella värde, att uppgörelsen
icke kunde anses tillfredsställande ur statens synpunkt, detta även örn hänsyn
foges till den påföljd, som stadgats för den händelse landstinget komme
att begagna sig av sin rätt att efter tio år uppsäga sin garantiförbindelse.
Jarnvägsekonomiutredningen hade på angivna skäl ansett sig böra söka
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
åstadkomma en skuldreglering, som bättre än det föreliggande förslaget tillgodosåge
statens intressen, och hade i detta syfte upptagit nya förhandlingar
med representanter för järnvägsbolaget. Dessa förhandlingar hade dragit ut
på tiden, dels därför att ekonomiutredningen haft att samtidigt pröva den
framlagda fusionsutredningens resultat, dels därför att bolagets förhandlings -män funnit utsiktslöst att söka förmå landstinget att ikläda sig borgensansvar
för statslånet nr 1 under hela dess löptid. På grund härav hade frågan
icke kunnat föreläggas 1935 års riksdag, vilket utgjort en av förutsättningarna
för landstingets medverkan enligt den år 1934 villkorligt träffade uppgörelsen.
Vid de inför järnvägsekonomiutredningen under år 1935 fortsatta
förhandlingarna hade därefter från bolagets sida framförts ett helt nytt uppslag,
nämligen att likvidera skulderna till staten med visst kontant belopp.
Ekonomiutredningen hade för sin del ansett detta uppslag värt att dryftas
såsom innebärande vissa fördelar även ur statens synpunkt, förutsatt att staten
erhölle gottgörelse för sina fordringar med ett skäligt belopp. Sedan det
med allt större visshet blivit ådagalagt, att landstinget icke kunde tänkas
villigt att frånfalla sitt en gång gjorda förbehåll örn rätt till borgensförbindelsens
uppsägning till upphörande efter tio år, örn landstinget därtill funne
anledning, och sedan det sålunda icke visat sig möjligt att giva den föreliggande
uppgörelsen giltighet för all framtid, vilket järnvägsekonomiutredningen
ansett vara ett huvudvillkor för dess förordande, hade förhandlingarna
kommit att mer och mer inrikta sig på en lösning enligt nyssnämnda alternativ.
I utlåtandet redogöres därefter för de förhandlingar, som ledde fram till
förut omförmälda förslag, att järnvägsbolaget skulle till riksgäldskontoret inbetala
ett belopp av 1,440,000 kronor och återstoden av statens fordran avskrivas.
I anslutning härtill meddelar järnvägsekonomiutredningen följan
-
de översikt över finansieringen av nämnda inbetalning:
Kronor.
Bolagets kontanta tillgångar beräknas den 1 juli 1936 uppgå till 350,000
Som säkerhet för samtrafiksuppbörd finnes å deposition i bank ett
belopp av .............................................. 105,000
Mot inteckning med bästa rätt i bolagets järnväg upptages ett
banklån å .......................... 500,000
Mot borgen av landstinget upptages ett amorteringslån å........ 600,000
Summa kronor 1,555,000
Härav beräknas erforderligt som rörelsekapital .............. 115,000
Återstår sålunda disponibelt för likvidering av statens fordran . . 1,440,000.
Örn det sålunda föreliggande förslaget anför järnvägsekonomiutredningen:
Frågan om reglering av järnvägsbolagets skuld till staten befinner sig därmed
i det läge, att det nu endast återstår för statsmakterna att taga ställning
till, huruvida den för statens fordringar hos bolaget erbjudna lösesumman,
1,440,000 kronor, kan anses antagbar. Järnvägsekonomiutredningen anser i
likhet nied fullmäktige i riksgäldskontoret att så är fallet. Visserligen mot
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr lis.
svarar densamma endast en mindre del av statens nuvarande fordringar, i
det att den icke ens utgör likvid för statens kapitalfordran. En sanering avbolagets
affärsställning kan emellertid icke tänkas genomförd med mindre
staten efterskänker icke blott sina nuvarande räntelordringar hos bolaget
utan även viss del av sin kapitalfordran. Detta förhållande, som konstaterades
redan åren 1933 och 1934 i samband med då företagna undersökningar
angående bolagets ekonomiska ställning och framtidsutsikter, framstår
nu än tydligare på grund av den minskning i järnvägens driftsöverskott, som
därefter inträtt. Vid sådant förhållande synes ett kontantbelopp av 1,440,000
kronor, vilket motsvarar statslånet nr 1 enligt 1934 års uppgörelse med tilllägg
av vissa riksgäldskontorets fordringar bos bolaget på grund av obetalda
räntor för åren 1934 och 1935, kunna av statsmakterna godtagas. Vid jämförelse
med de belopp, som enligt nyssnämnda skulduppgörelse voro avsedda
att kvarstå som lån i egentlig mening — alltså statslånen nr 1 och 2 — karr
lösesumman måhända synas låg. Beaktas må emellertid vid en sådan jämförelse,
att i och med antagandet av 1934 års skuldregleringsförslag statslånet
nr 1 skulle hava varit i avseende å förräntning och amortering säkerställt
endast för tio år, medan statslånet nr 2 skulle hava kommit att löpa utan någon
verklig säkerhet och utan egentlig utsikt till förräntning på grund av
dess väsentligt sämre förmånsrätt i inteckningshänseende ävensom de villkor,
som uppställts för att annuitet å detsamma eller del därav skulle få påfordras.
Med den försvagning av bolagets ekonomiska ställning, som numera
inträtt, synes grundad anledning föreligga att helt bortse från sistnämnda
lån. Under förhandenvarande förhållanden måste det enligt järnvägsekonomiutredningens
mening affärsmässigt sett vara fördelaktigare att erhålla
angivna belopp i ett för allt som likvid för statens ifrågavarande
fordran.
Da landstinget år 1934 visat sig vilja medverka vid en finansiell rekonstruktion
av bolaget, förutsattes vid de överläggningar, vilka resulterade i den
nu preliminärt träffade uppgörelsen, av såväl järnvägsekonomiutredningen
som järnvägsbolagets representanter, att landstinget skulle befinnas villigt
att på erforderligt och lämpligt sätt stödja bolaget även vid genomförande av
en skuldreglering enligt de år 1935 utformade riktlinjerna. I och med landstingets
förut omförmälda, den 8 januari 1936 fattade beslut är denna förutsättning
i huvudsak uppfylld, i det landstinget förklarat sig berett dels att
teckna borgen å ett av järnvägsbolaget upptaget amorteringslån å 600,000
kronor, dels att teckna garanti under tre år för bolagets erläggande av uppburna,
andra järnvägar tillkommande samtrafiksmedel, så att det på deposition
i bank för samtrafiksuppbörden innestående beloppet, 105,000 kronor,
må kunna av bolaget disponeras för fullgörande av likvid till staten.
I gengäld har landstinget betingat sig att erhålla samtliga inteckningar i
järnvägen, i den mån desamma icke erfordras som .säkerhet för bottenlån
i bank å 500,000 kronor, ävensom bestämt, att dess nuvarande fordringar
hos bolaget skola regleras sålunda att kontant till landstinget inbetalas 4,671
kronor 65 öre, att återstoden av landstingets kapitalfordran, 750,000 kronor,
skall uppdelas i ett lån nr 1 å 400,000 kronor och ett lån nr 2 å 350.000 kronor,
samt att landstingets räntefordran hos bolaget, för närvarande uppgående
till 741.220 kronor 25 öre, skall bilda ett lån nr 3. Lånet nr 1 skall
löpa med en annuitet av 4.5 procent (varav ränta 3.5 procent), lånen nr 2 och
3 skola däremot löpa utan ränta intill dess borgenslånet å 600,000 kronor
blivit slutamorterat, varefter ny reglering skall ske.
Såsom härav framgår avser landstinget att låta hela sin fordran hos bolaget
kvarstå tillsvidare, låt vara att å hela räntefordran och å nära hälften
av dess kapitalfordran icke påfordras någon ränta, så länge amorterings
-
Kungl. Maj.ts proposition nr lis.
13
lånet å 600,000 kronor löper, och att det ställes i utsikt att därefter en ny
reglering av bolagets skuld till landstinget skall ske.
Det synes i och för sig rimligt, att landstinget för sin medverkan till
skuldregleringens genomförande betingar sig vissa fördelar i form av ökade
utsikter till återfående av någon del av sina nuvarande fordringar hos bolaget.
Då staten genom ett godkännande av det föreliggande förslaget avstår
icke blott från sina räntefordringar utan även från en betydande del av
sina kapitalfordringar, torde det emellertid kunna sättas i fråga, huruvida
icke även landstinget bör omedelbart avskriva åtminstone sin räntefordran
hos bolaget, i all synnerhet som landstinget år 1934 medgav en sådan avskrivning
och vägande skäl icke torde kunna åberopas för ett återtagande av detta
medgivande. Det må i detta sammanhang framhållas, att såväl järnvägsekonomiutredningen
som ock järnvägsbolagets representanter under de nyligen
förda förhandlingarna togo för givet, att landstinget i denna punkt
skulle vidbliva sitt år 1934 fattade beslut, och att ekonomiutredningen i annat
fall redan i samband med dessa förhandlingar skulle hava påyrkat en
avskrivning av landstingets räntefordringar. Beaktas må vidare, att landstinget
enligt den nu föreliggande skuldregleringsplanen räknar med att omedelbart
erhålla ränta och amortering å 400,000 kronor och, sedan förutnämnda
mot landstingets borgen upptagna lån å 600,000 kronor blivit slutamorterat,
kan hava utsikt att erhålla ränta även å sin återstående kapitallördran,
350,000 kronor, medan landstinget, därest 1934 års skuldregleringsförslag
blivit definitivt antaget, skulle hava haft utsikter — dock sannolikt sämre
än nu — till förräntning och amortering endast å 350,000 kronor.
Med allt erkännande av den förståelse från landstingets sida, som hittills
visats järnvägsbolaget, kan järnvägsekonomiutredningen vidare icke dela den
mening, som kommit till uttryck i ett av tingets särskilda utskott avgivet utlåtande,
däri med anledning av en av järnvägsbolagets styrelse till landstinget
gjord framställning om avskrivning av lånet nr 3 göres gällande, att med
den intressegemenskap, som råder mellan landstinget och järnvägsföretaget,
någon sådan avskrivning nu icke anses påkallad. Det torde nämligen trots
allt för järnvägsföretagets framtida bestånd och utveckling vara av icke
oväsentlig betydelse, att den förestående saneringen blir definitiv i stället för
att göras beroende av en i en framtid företagen ny prövning av frågan.
Otänkbart är ju ej heller alt landstinget vid denna tidpunkt kan hava en
annan inställning till bolaget än som för närvarande är fallet, och att på detta
sätt syftet med de från statens sida nu medgivna stora eftergifterna kan bliva
i viss mån förfelat.
På grund av det anförda, fortsätter järnvägsekonomiutredningen, och i anslutning
till förenämnda, av järnvägsbolagets styrelse till landstinget gjorda
hemställan funne sig järnvägsekonomiutredningen böra påyrka, att landstinget
frånträdde sitt beslut, i vad det avsåge förenämnda lån nr 3. Enligt vad
ekonomiutredningen inhämtat syntes en omedelbar avskrivning av detta
lån för övrigt icke kräva några åtgärder för fordringsbeloppets täckande, då
detsamma uppgivits redan vara fört inom linjen i landstingets räkenskaper.
Slutligen syntes bland villkoren för skuldregleringens biträdande böra intagas
bestämmelser örn rätt för staten alt framdeles inlösa bolagets järnvägar
enligt grunder, som angivits i fullmäktiges i riksgäldskontoret den 23 januari
1936 avgivna yttrande.
Under hänvisning till vad sålunda anförts har järnvägsekonomiutredningen
tillstyrkt, att ifrågavarande förslag till reglering av statens fordran hos
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolag — innebärande att mellanhavandet
mellan staten och bolaget avvecklas medelst ett belopp i ett för
allt av 1,440,000 kronor, att av bolaget erläggas den 1 juli 1936 — måtte
med förbehåll, som ekonomiutredningen förordat, föreläggas den nu församlade
riksdagen för godkännande.
Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen har i sitt utlåtande anfört, att styrelsen,
sedan styrelsen under hand inhämtat, att uppfyllandet av det i järnvägsekonomiutredningens
yttrande upptagna villkoret i avseende på landstingets lån
nr 3 icke torde möta särskilda svårigheter, tillstyrkte järn vägsekonomiutredningens
förslag.
Departe- Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har Norsholm—Västervik—-en''Hultsfreds järnvägsaktiebolag under de senaste åren icke förmått fullgöra
stadgade annuitetsbetalningar å sina statslån. Till följd härav hava olika förslag
till förbättring av företagets ekonomi varit föremål för undersökningar
och förhandlingar. I första hand har sålunda behandlats fråga om fusion
mellan nämnda järnväg och Östergötlands smalspåriga järnvägar. Den härutinnan
verkställda utx-edningen har emellertid, i vad avser möjligheterna
för staten att genom fusionen erhålla ökad betalning av statslånen, icke givit
positivt resultat. Med hänsyn härtill och på de skäl i övrigt, som anförts
av 1932 års järnvägsekonomiutredning, torde fusionsfrågan sakna omedelbar
aktualitet och få ställas på framtiden.
Vad därefter beträffar de två förslag till reglering av Norsholm—Västervik
—Hultsfreds järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten, som i skilda
framställningar underställts Kungl. Maj:ts prövning, torde det år 1934 framlagda
-— innebärande bland annat en förnyad ombildning av bolagets statslån
och en omläggning av bolagets lån hos Kalmar läns norra landsting, som
därjämte skulle efterskänka sin räntefordran — likaledes få anses sakna
aktualitet, i det att landstingets åtagande att för viss tid teckna borgen för
betalningen av en del av statens fordran förfallit. Det torde under sådana
omständigheter och med hänsyn till resultatet av senare förda förhandlingar
icke finnas anledning att ytterligare diskutera möjligheten att finna en lösning
efter de i nämnda förslag uppdragna riktlinjerna.
Efter förhandlingar mellan intressenterna inför 1932 års järnvägsekonomiutredning
har slutligen framlagts ett förslag, som går ut på att staten skulle
såsom full betalning för sin fordran hos bolaget godtaga ett belopp av 1,440,000
kronor, att betalas den 1 juli 1936, i vilket belopp anses ingå kapitalfordran
å 1,300,000 kronor och i övrigt vissa räntebelopp. Frånsett de räntor, som
belöpa på första halvåret 1936, innebär detta förslag, att av statens fordran,
5,718,403 kronor 71 öre, skulle avskrivas ett belopp av 4,278,403 kronor 71 öre.
I sistnämnda belopp ingår kapitalfordran, som ännu icke förfallit, till belopp
av i runt tal 3,591,800 kronor, medan återstoden utgöres av räntefordringar.
Erinras må emellertid, att även i statens nuvarande kapitalfordran ingå räntor
å de ursprungliga lånebeloppen, vilka före 1924 års lånereglering nedbringats.
lill i runt tal 3 miljoner kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr lis.
15
Vid bedömande av detta förslag, som alltså innebär ett synnerligen betydande
efterskänkande av kapitalfordran, torde två huvudsynpunkter vara
att anlägga, nämligen dels huruvida staten kan antagas hava utsikt att på
annat sätt utfå större del av sin fordran, och dels örn järnvägens andre huvudfordringsägare,
Kalmar läns norra landsting, i sådan grad medverkar till en
sanering av järnvägens ekonomi, att statens eftergift står i rimligt förhållande
därtill och att järnvägen genom regleringen vinner möjlighet att för framtiden
fortsätta sin verksamhet på ett ekonomiskt bärkraftigt sätt.
Från den förra synpunkten torde det vara uppenbart, att bolagets beräkneliga
driftöverskott icke medgiver någon mera betydande betalning av annuiteter
å statslånen, helst örn ett kvarstående av statens fordran förbindes
med en reglering av bolagets landstingslån i anslutning till 1934 års förslag.
För den årliga avsättningen till förnyelsefond anses ett belopp av
omkring 155,000 kronor erforderligt. Driftöverskottet å bolagets järnväg
uppgick år 1934 till cirka 235,000 kronor men lär för år 1935, som eljest
för järnvägarna i allmänhet medförde ett uppsving, minskas till omkring
110.000 kronor. Skulle sistnämnda överskottsbelopp vara normerande för
den närmaste framtiden, kan bolaget icke ens verkställa föreskriven avsättning
till förnyelsefond, än mindre fullgöra annuitetsbetalningar å sina lån.
Ehuru det år 1935 vunna driftsresultatet, såsom fullmäktige i riksgäldskontoret
framhållit, icke bör tillmätas avgörande betydelse för bedömandet av
förevarande fråga, synas mig dock omständigheterna sådana, att det från
här anlagd synpunkt torde få anses tillrådligt att godtaga förslaget om statslånets
återgäldande genom en engångsbetalning av 1,440,000 kronor, vilket
belopp motsvarar vad som enligt regleringsplanen kan bliva för ändamålet
disponibelt.
Vad angår Kalmar läns norra landstings medverkan vid den föreslagna
saneringen av bolagets ekonomi är å ena sidan att märka, att landstinget
skulle teckna borgen för återbetalningen av ett amorteringslån å 600,000
kronor, vilket skulle upptagas av bolaget för att möjliggöra förenämnda inbetalning
till statsverket, ävensom garanti för bolagets samtrafiksuppbörd
under åren 1936—1938, varigenom ett deponerat belopp av 105,000 kronor
skulle kunna frigöras för samma ändamål. Å andra sidan må framhållas,
att landstinget för sina nuvarande fordringar, å vilka någon avskrivning
icke skulle ske, ävensom för sin nyssnämnda borgensförbindelse skulle åtnjuta
inteckningssäkerhet med förmånsrätt närmast efter inteckningar å 500,000 kronor,
vilka i sin lur skulle utgöra säkerhet för ett banklån å samma belopp. Säkerheten
för landstingets fordringar utgöres för närvarande av inteckningar
närmast efter dem, som ligga till säkerhet för statslånen å tillhopa över 5
miljoner kronor. Innebörden av delta förslag är alltså, att landstinget genom
statslånens bortfallande erhåller icke oväsentligt större möjligheter att återfå
sina fordringar. Dessa fordringar, i runt tal uppgående till 1,490,000 kronor,
fördela sig med 750,000 kronor på kapitalfordran och 740,000 kronor på räntelordran.
Landstinget har förutsatt, att av dess kapitalfordran ett belopp av
400.000 kronor skall förräntas och amorteras med en annuitet av 4.5 procent
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
jämsides med förenämnda banklån och amorteringslån, medan frågan örn
betalningen av återstående kapitalfordran och räntefordringen skulle upptagas
till förnyad prövning, då förenämnda amorteringslån å 600,000 kronor
slutbetalats.
Lika med 1932 års järnvägsekonomiutredning och i betraktande av den
förmån för landstinget, som det förevarande regleringsförslaget innebär, finner
jag det för järnvägens framtida bestånd och utveckling av betydelse, att
landstinget, på sätt förutsatts vid dess godkännande av 1934 års regleringsförslag,
frånträder sitt krav på bibehållande av räntefordringen. Även jag
finner därför såsom villkor för godtagande av det föreliggande regleringsförslaget
böra uppställas, att landstinget efterskänker berörda räntefordring.
Därest sistnämnda villkor uppfylles — enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inhämtat torde detta icke möta särskilda svårigheter —- synes ifrågavarande
järnvägsföretag genom den föreslagna låneregleringen få sin skuldbörda
så minskad, att företagets ekonomi, såvitt nu kan förutses, bör vara
tryggad.
Såsom ytterligare villkor för låneregleringen torde i enlighet med riksgäldsfullmäktiges
av 1932 års järnvägsekonomiutredning biträdda förslag böra
uppställas, att staten skall äga inlösa järnvägen för ett belopp av 2,190,000
kronor, motsvarande förutnämnda belopp av 1,440,000 kronor jämte landstingets
kapitalfordran å 750,000 kronor; dock att inlösningssumman bör ökas
med de belopp, som framdeles kunna komma att bindas i järnvägens fasta
anläggningar och rullande materiel, men minskas med behörigt avdrag på
grund av slitning och annan teknisk värdeminskning.
På grund av det anförda vill jag alltså tillstyrka en reglering av bolagets
statslån i enlighet med det föreliggande förslaget och under nyss angivna
villkor.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att statens kapital- och räntefordran hos Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägsaktiebolag på grund av statslån
för järnvägsanläggningar må under av mig angivna villkor
avskrivas till den del, densamma överstiger 1,440,000 kronor,
mot det att bolaget senast den 1 juli 1936 till riksgäldskontoret
kontant inbetalar sagda belopp.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Waldemar Wiens.
Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
301013