Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 30 mars 1936 kl. 9 f. m.

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning
av väckt motion örn åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet.

I en inom riksdagens första kammare väckt ock till dess andra tillfälliga utskott
känvisad motion, nr 112, kar kerr Nordborg kemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville ankålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
en ingående utredning samt vidtaga effektiva åtgärder i syfte att utrota väggokyran
i kela vårt land.

I avseende å motionärens motivering får utskottet känvisa till motionen.

Yad beträffar förekomsten av väggokyra i vårt land må nämnas, att vid de
bostadsundersökningar, som i samverkan med vederbörande hälsovårdsnämnder
ock bostadsinspektioner år 1935 föranstaltades av bostadssociala utredningen i
14 städer, väggokyra anträffades i 15—20 % av undersökta smålägenheter; i
vissa städer anträffades ohyra i inemot hälften av undersökta lägenheter (statens
offentliga utredningar 1935: 49, sid. 16 ock 25). Vidare befanns — enligt uppgift
av stadsläkaren i Malmö till därvarande hälsovårdsnämnd — vid en år 1933
anställd undersökning i nämnda stad, att ohyra förekom i 10,498 av 39,684 inventerade
lägenheter eller sålunda i 26.4 % av fallen. Denna undersökning omfattade
samtliga lägenheter i staden utom 117. Slutligen må nämnas, att en av
hälsovårdsnämnden i Göteborg för utredning rörande ohyrans bekämpande
tillsatt kommitté i sitt betänkande uppger, att omkring 25 % av kusen i Göteborg
kunna anses mer ellerjnindre nedlusade.

I hälsovårdsstadgan äro vissa^bestämmelser meddelade för bekämpandet
av ohyra i allmänhet. Sålunda förordnas i 8 § 3 morn., att hälsovårdsnämnd,
där sådant prövas av behovet påkallat och särskilda omständigheter ej till
annat föranleda, äger icke blott i fråga örn boningsrum utan även i avseende å
andra utrymmen samt kläder och bohag meddela föreskrift örn vidtagande av
erforderliga åtgärder för utrotande av ohyra. Berörda bestämmelse, vais tilllämpningsområde
ytterligare utsträckes i 4 morn., avser förhållandena i stad;
för landsbygdens vidkommande äro motsvarande bestämmelser meddelade i
hälsovårdsstadgans 43 § 4 och 5 mom.

I avseende å bekämpandet av ohyra ombord å fartyg äro åtskilliga bestämmelser
meddelade i kungl, förordningen den 20 maj 1927 angående bostäder m. m.
å fartyg för ombord anställda. Sålunda föreskrives i dess 25 § 2 mom. att, om

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 12 sami. 2 avd. Nr 3

1

2

Första kammarens ändra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Yttranden.

väggohyra förekommer i rum, varå förordningen äger tillämpning, detta skall
väl rengöras och ohyran förgöras. Även 4, 5, 7, 10, 11, 13 och 14 §§ innehålla
föreskrifter ägnade att motverka förekomsten och utbredningen av ohyra ombord.

Utskottet har över motionen inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen och
socialstyrelsen.

Medicinalstyrelsen anför följande:

Medicinalstyrelsen är väl underkunnig örn svårigheterna att genomföra ett
allmänt och effektivt bekämpande av ohyran. För närvarande ligger det i vederbörande
hälsovårdsnämnds skön örn och i vilken mån utrotningen av ohyra i
ett hälsovårdsområde skall organiseras. Där hälsovårdsnämnden icke utfärdat
några direktiv, blir utrotningen av ohyran en fullkomligt privat angelägenhet.
En från central myndighet ledd aktion synes med hänsyn till den olika aktiviteten
hos hälsovårdsnämnderna väl motiverad.

Styrelsen vill vidare framhålla önskvärdheten av att en eventuell utredning
även kommer att omfatta frågan örn användande av andra medel för bekämpandet
av ohyran än cyanväte. Under årens lopp hava nämligen ett icke ringa
antal människor avlidit i cyanväteförgiftning i samband med utrotning av
ohyra. Därtill kommer att kostnaden för en cyanvätebehandling icke är oväsentlig,
vilket mycket bidrager till att bekämpandet av ohyra icke vunnit större
omfattning.

Det bör således utredas, i vilken mån kostnaden för ohyrebekämpandet kan
nedbringas. I samband därmed böra möjligheterna för inhemsk fabrikation,
eventuellt med statlig subvention, av medel mot ohyra undersökas.

Styrelsen får således för sin del livligt tillstyrka bifall till motionen och får
föreslå, att den utredningsman eller kommitté, som eventuellt kommer att tillsättas
för verkställandet av utredningen, måtte bemyndigas att tillgodogöra
sig den sakkunskap, som inom förevarande område finnes hos kommerskollegium,
byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, ingenjörsvetenskapsakademien
och Sveriges kemiska industrikontor.

Ur socialstyrelsens yttrande må följande anföras:

Socialstyrelsen vill framkasta frågan, huruvida gällande eller föreslagna
hälsovårdsregler äro tillräckliga för ett effektivt utrotningskrig mot bostadsohyran.
Härvid kommer närmast i betraktande, att flerfamiljshuset är den vanligast
förekommande hustypen vid tätare samhällsbebyggelser och att lägenheterna
till väsentlig del upplåtas mot hyra i enlighet med därom gällande lagstiftning.
Effektiva utrotningsåtgärder lära ofta förutsätta, att åtgärderna omfatta
byggnaden i dess helhet. Därvid torde man emellertid från hyresgästhåll
ej sällan möta motstånd mot dylika åtgärder, synnerligast där den enskilde
hyresgästen ej har någon skuld till parasiternas utbredning och kanske för egen
del icke har något omedelbart obehag av dem. Han är då föga benägen att för

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

3

egen del göra det temporära avkall på nyttjanderåsen till sin lägenhet, somen
generell utrotningsåtgärd för hela byggnaden skulle göra påkallad. Han kan måhända
också resa ekonomiska anspråk på gottgörelse, exempelvis för tillfällig bostad
på hotell o. d. Här tillkomma alltså flera faktorer av rättslig och ekonomisk
natur, som kunna föranleda, att effektiva hygieniska åtgärder förhindras. Det
är icke styrelsen obekant, att hithörande frågor kunna regleras genom förbehåll
i hyresavtal och numera i en del fall torde regleras i sådan väg, men styrelsen
vill ifrågasätta, örn icke spörsmålet är av den allmänna vikt, att hithörande
frågor — i stället för att som nu väsentligen överlåtas åt parternas dispositiva
åtgöranden — borde regleras genom bestämmelser av tvingande natur, utgörande
tillägg till gällande lagbestämmelser örn hyra.

Uppmärksamheten har sålunda sedan länge varit riktad på åstadkommande
av effektiva åtgärder mot ohyrans spridning i bostadsfastigheter, även örn de
praktiska resultaten hitintills ej varit alltför stora. Man har icke heller förbisett
angelägenheten av att vidtaga dylika åtgärder beträffande fartyg; i sistnämnda
avseende åberopades härovan anförda bestämmelser.

Utskottet har även berett hälsovårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och
Malmö tillfälle att yttra sig över motionen och från de båda sistnämnda fått
mottaga uttalanden, i vilka nämnderna åberopat av vederbörande stadsläkare
verkställda utredningar.

I det av förste stadsläkaren i Göteborg, dr Gösta Göthlin, avgivna yttrandet
hänvisas till den undersökning, som omhänderhafts av ovannämnda Icommité.
Ur dess betänkande må anföras följande:

Ohyran sprides dels från fastighet till fastighet, dels mellan olika lägenheter
inom samma fastighet. Av dessa bägge spridningssätt måste det förstnämnda
anses utgöra den farligaste formen. Kunde man för åtskilliga år framåt låsa
fast befolkningen vid de bostäder de innehade, skulle man mycket lättare
komma ohyran till livs. Det kritiska ögonblicket inträder alltså i och med att
en nedlusad familj flyttar till en ren lägenhet eller att en ren familj tar en nedlusad
bostad i bruk. Skall något väsentligt åtgöras beträffande ohyrespridningen,
måste detta tydligen ske just kring flyttningen. Givetvis kunde man
tänka sig en lagstiftning, som omöjliggjorde en okontrollerad omflyttning.
Någon sådan äga vi inte och det kan ifrågasättas, örn stränga lagbestämmelser
äro av nöden för normalfallen. En del erfarenheter visa, att man på längre
sikt troligen kan avhjälpa rådande missförhållanden helt enkelt genom att
taga allmänhetens, d. v. s. fastighetsägarnas och hyresgästernas, intresse och
självbevarelsedrift i anspråk och reservera tvångsmedlen för mera svårlösta
fall. Det gäller alltså att med lämpliga medel upparbeta en tillräckligt stark
opinion för det oavvisliga kravet, att endast en ren familj får flytta till en ren
lägenhet. Utan kontroll från det allmännas sida kan ett sådant resultat ej vinnas.
Kommitterade tänka sig följande tillvägagångssätt. I varje hyresavtal förutsättes
en ömsesidig deklaration angående ohyran. Denna deklaration förut -

4 Första kammarens Undra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

sätter i sin tur en opartisk undersökning. En dylik kan givetvis komma till
stånd på olika sätt, dock endast med hjälp av sakkunskap. Med visst fog kan
man ifrågasätta effektiviteten hos en lusundersökning, som anförtros åt enskilda
företagare. Säkerligen gör man klokt i att betrakta dessa undersökningar som
en offentlig angelägenhet och alltså organisera en kommunal kontrollbyrå,
arbetande under hälsovårdsnämnden och givetvis i intimt samförstånd med
dess bostadsinspektion. Förfarandet skulle starkt påminna örn förhållandena
under världskriget. Då förekommo personliga eller gruppvis utfärdade lusfrihetsattester
i en oerhörd utsträckning och det gick så långt, att lusattesten
blev ett viktigare legitimationspapper än ett statspass.

Kommitterade ha även diskuterat frågan, huruvida staden själv bör organisera
en cyanrökningsverksamhet i bostäder och hem, men ansett sig böra
avstyrka en dylik. Bristande kunskaper och upplysning i hygieniska frågor
anses ofta utgöra en medverkande faktor till allehanda hygieniska missförhållanden,
sålunda även till nedlusningen. Kommitterade dela i viss mån denna
uppfattning. Utan de intresserade parternas medverkan kommer man icke till
resultat i kampen mot ohyran.

Förste stadsläkaren i Göteborg anför i sitt yttrande till hälsovårdsnämnden,
att de svårigheter, som ovillkorligen mötte i kampen mot ohyran, säkerligen
hade föga att göra med lagstiftningen, men väl med organisatoriska problem.
Viktigast av allt torde vara att få allmänheten, d. v. s. husägare och hyresgäster,
intresserade i kampen. Det gällde alltså att finna ut ett arbetssystem, som automatiserade
intressegemenskapen.

Ur det av stadsläkaren i Malmö, dr Dagnar Huss, till hälsovårdsnämnden i
Malmö avgivna yttrandet må följande här anföras:

Såväl med avseende på de profylaktiska åtgärderna som med hänsyn till bekämpandet
av påvisad ohyra är man fullt ense örn den metod, som i det enskilda
fallet bör komma till användning. Man är också ense örn, att åtgärderna kunna
och böra vara av växlande art allt efter det på platsen dominerande sättet för
ohyrans spridning. Vissa tekniska frågor rörande särskilt husbyggnadssättet
återstå att lösa, innan vi kunna sägas fullt behärska kampen mot ohyran, men
dessa frågor äro av ingenjörsteknisk och -vetenskaplig art och kunna därför
icke lösas genom en utredning.

Motionären har otvivelaktigt rätt i, att de hittills vidtagna åtgärderna icke
synas vara tillräckliga. Därmed är dock ingalunda sagt, att den av motionären
anvisade vägen är den riktiga för att uppnå bättre resultat.

Det måste nämligen betecknas såsom en utopi, när motionären gör det antagandet,
att en allmän och metodisk utrotningsaktion över hela landet skulle
kunna på en gång bringa väggohyran att försvinna ur riket. För att en dylik
utrotningsaktion skulle ha några som helst utsikter att lyckas, vore det givetvis
nödvändigt att inom en kortare tid, exempelvis ett halvt år, genomföra en
utrotning av ohyran medelst gasbehandling av alla med väggohyra infekterade

Första kammar ens undfå tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

5

lägenheter i hela riket och därjämte även av å vindar och i källare ävensom
andra ekonomilokaler inrymt infekterat bohag. Detta är givetvis såväl tekniskt
som ekonomiskt ogenomförbart. Härtill kommer, att en dylik utrotningsaktion
mäste utföras med ledning av en tidigare utförd inventering, som vid aktionens
igångsättande redan hunnit bliva missvisande, enär under mellantiden nya
lägenheter blivit infekterade.

Anledningen till att kampen mot väggohyran ännu på många håll bedrives
på ett icke tillräckligt energiskt sätt torde icke kunna sökas i brist på
författningsenligt stöd för hälsovårdsmyndigheternas ingripande mot väggohyran,
i vilket avseende hänvisades till ovanberörda bestämmelser i hälsovårdsstadgan,
varigenom hälsovårdsnämnd såväl i stad som på landsbygden
meddelats viss befogenhet i detta avseende.

Ifrågasättas kunde måhända, huruvida det icke vore lämpligt att skärpa
bestämmelserna i hälsovårdsstadgan beträffande hälsovårdsnämnds ingripande
mot ohyra. De innebära för närvarande endast ett bemyndigande för hälsovårdsnämnderna
att ingripa men icke någon skyldighet.

Man måste sålunda komma fram till den slutsatsen, att ohyresbekämpandet
visserligen bör skärpas, men att detta bör ske genom ett mera aktivt ingripande
från de lokala hälsovårdsmyndigheternas sida. Formen för bekämpandet torde
även i fortsättningen av tekniska och ekonomiska skäl med nödvändighet böra
anpassas efter de på olika platser rådande växlande förhållandena.

Slutligen har utskottet mottagit ett uttalande i anledning av motionen från
Sveriges C yanväte desinfektör ers förening.

Allmänt känt torde vara, att väggohyra inom vårt land förekommer i bostadslägenheter
liksom å fartyg i betänkligt hög grad. Någon tvekan torde ej kunna
råda därom, att hittills vidtagna åtgärder för bekämpande av denna ohyra
visat sig otillräckliga. Det måste därför anses vara en angelägenhet av vikt,
att mera effektiva åtgärder komma till användning.

Denna angelägenhet har även beaktats av Kungl. Majit, som nyligen i hälsovårdsstadgan
föreslagit införande av en del nya bestämmelser, bland dem en,
som har avseende å nu föreliggande ämne. Över detta förslag till ändring i
nämnda författning har Kungl. Majit i propositionen nr 207 anhållit om riksdagens
yttrande. Medan för närvarande hälsovårdsnämnderna äro befogade
att meddela föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för utrotande av
ohyra, har Kungl. Majit nu velat tillägga hälsovårdsnämnderna även rätt att
meddela föreskrift om vidtagande av erforderliga åtgärder för förebyggande
av ohyra.

Denna nya bestämmelse torde vara ägnad såväl att bereda hälsovårdsnämnderna
tillfälle att på ett mera kraftigt sätt än hittills vidtaga åtgärder för ohyrans
bekämpande som ock att sporra hälsovårdsnämnderna till större aktivitet
i denna kamp.

utskott el

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Utskottet håller emellertid före, att ytterligare mått och steg äro erforderliga
för ordnandet av kampen mot ohyran. Med hänsyn härtill synes det utskottet
böra utredas, huruvida ej för utrotande av ohyra ett medel skulle kulma utfinnas,
som är billigare samt framför allt för människors liv och hälsa mindre
farligt än cyanväte. Enär särskilt vid svårare fall användning av cyanväte dock
kan befinnas ofrånkomlig, synes utredning böra ske, huruvida man ej genom
att tillverka detta preparat inom landet skulle kunna i avsevärd mån förbilliga
detsamma. Även torde en undersökning böra ske rörande det byggnadstekniska
spörsmålet örn isoleringsanordningar mellan olika lägenheter i bostadsfastigheter.
Även i andra än de av utskottet nu särskilt berörda hänseendena kan en
utredning befinnas erforderlig i syfte att möjliggöra ett intensivare bekämpande
av ohyra.

Utskottet får alltså hemställa,

att första kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn verkställande
av utredning rörande utvägar ägnade att möjliggöra en mera
effektiv kamp mot väggohyra samt örn vidtagande av de åtgärder,
vartill denna utredning må kunna föranleda.

Stockholm den 24 mars 1936.

Å utskottets vägnar:

IVAR ÖHMAN.

Närvarande: herrar Öhman, Berling, Jacob Hansson, Holstenson*, Karl Emil Johansson,
Gottfrid Karlsson, Ekströmer* och Anders Andersson*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag, Stockholm 1936