Statsutskottets utlåtande Nr 88.
1
Nr 88.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1936 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om järnvägsanläggning
i Pite älvdal. (4:e avd.)
I två motioner, väckta den ena, nr 183, inom första kammaren av herr
C. J. Asplund m. fl. och den andra, nr 530, inom andra kammaren av herr
J. Johanssoit i Tväråselet m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville snarast låta verkställa utredning
och, därest denna därtill giver anledning, för riksdagen framlägga förslag
om anläggande av en enklare järnväg från Älvsby eller möjligen Korsträsk
järnvägsstation å norra stambanan, i första hand till Lavers kopparmalmfält,
och nied eveijtuell fortsättning till lämplig punkt å inlandsbanan.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen II: 530.
Yttrande över förevarande motioner har jämlikt 46 § riksdagsordningen
införskaffats från järnvägsstyrelsen. I sitt den 3 april 1936 i ämnet avgivna
utlåtande har järnvägsstyrelsen anfört bland annat följande.
Det av motionärerna inledningsvis åberopade, för 1916 och 1917 års riksdagar
framlagda programmet för anläggande av tvärbanor mellan stambanan
och inlandsbanan innefattade icke någon järnväg i Pite älvdal. Detta
gälla även den del av programmet, som i avvaktan på den kommande
ekonomiska utvecklingen ställdes på framtiden. Vid sådant förhållande
syntes den av statsmakterna åren 1916 och 1917 i princip godkända planen
för åstadkommande av tvärbanor i Norrland icke kunna åberopas till förmån
för den nu ifrågasatta järnvägen.
Såsom framginge av kommitténs i ärendet gjorda framställning med därtill
fogat tillägg, förelåge här tvenne väsentligt skilda uppgifter att lösa,
nämligen dels att åstadkomma lämpliga kommunikationer i Piteälvens dalgång
och dels att bereda möjlighet till uttransport från Laver av viss där
bruten kvantitet kopparmalm. Såvitt av tillgängliga kartor och övriga uppgifter
kunde bedömas, syntes en och samma tvärbana, vilken sträckning,
sorn än gåves densamma, aldrig kunna på lämpligt sätt tillgodose bägge
dessa syften.
Den av kommittén angivna transportmängden av 15 000 ton anrikad kopparmalm
pr år eller i genomsnitt c:a 50 ton pr dag kunde uppenbarligen i
och för sig icke anses tillräcklig för att motivera en järnväg mellan Laver
och stambanan som ett fristående kommunikationsföretag, då densamma
ju icke motsvarade mer än ett par tre vagnslaster dagligen. Det måste vidare
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 6 sami. Nr 88.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
vara en på ägaren av berörda gruvfyndigheter helt ankommande angelägenhet
att på egen bekostnad sörja för den förbättring i transportanordningarna,
som kunde befinnas erforderlig för exploaterandet av nämnda malmförekomster.
Den ifrågasatta järnvägen till det nya malmfältet borde såväl ekonomiskt
som i viss mån även tekniskt anses utgöra en integrerande del av
det framtida gruvföretaget.
Vad därefter anginge behovet ur andra och vidare synpunkter av en tvärbana
i Piteälvens dalgång, ville järnvägsstyrelsen till en början framhålla,
att en sådan järnväg efter de förhållanden, som rådde omkring år 1916,
tydligen icke ansetts berättigad, eftersom den icke ens omnämnts i de åren
1916 och 1917 framlagda tvärbaneplanerna. Att förhållandena därefter skulle
hava utvecklat sig i sådan riktning, att banan nu skulle vara mera motiverad,
syntes enligt järnvägsstyrelsens mening icke med något fog kunna göras
gällande.
Med beaktande av betydelsen numera av den motoriserade landsvägstrafiken
för tillgodoseende av ortens trafikbehov kunde det t. o. m. allvarligt
ifrågasättas, huruvida befolkningen inom trafikområdet överhuvud taget
skulle beredas någon fördel genom en järnväg. Till undvikande av den samlade
transportapparatens överdimensionering och onödigt stora förluster å
järnvägsdriften skulle järnvägsstyrelsen nämligen, därest en järnväg komme
till stånd, bliva nödsakad att påfordra inställandet av den regelbundna landsvägstrafiken,
samtidigt som reselägenheterna å en dylik tvärbana på grund
av nödvändigheten att såvitt möjligt anpassa driftsahordningarna efter den
ringa trafiken under alla förhållanden måste bliva synnerligen få. En tvärbana
skulle alltså kunna komma att föranleda en försämring i stället för
en förbättring i ortens nuvarande kommunikationsförhållanden.
Av vederbörande jägmästare samt vissa industriledare i ärendet gjorda
uttalanden rörande banans betydelse för transport av timmer och massaved
gåve enligt järnvägsstyrelsens mening vid handen, att järnvägen icke heller
ur näringslivets synpunkt kunde hava någon nämnvärd uppgift att fylla.
Vad därefter anginge kostnaderna för anläggning och trafikering av en
dylik tvärbana, torde byggnadskostnaderna med hänsyn till de svåra terrängförhållandena
ävensom nödvändiga brobyggnader över Piteälven och
Vargisån icke kunna uppskattas till lägre belopp än omkring 8 miljoner
kronor. Trafikeringskostnaderna kunde beräknas till i runt tal 220 000 kronor
pr år. Då trafikinkomsterna, såsom framginge av det ovan anförda,
måste väntas bli mycket obetydliga, torde den årliga nettoförlusten genom
banans trafikering, förutsatt att denna ordnades på enklast möjliga sätt, få
uppskattas till i runt tal 170 000 kronor, motsvarande, vid en antagen räntefot
av 4 %, ett kapitaliserat belopp av över 4 miljoner kronor. Att staten
skulle påtaga sig dylika avsevärda engångs- och löpande årliga utgifter, kunde
enligt järnvägsstyrelsens mening icke anses skäligt och rimligt. Erinras finge
i detta sammanhang, att redan det för vägförbättringar erforderliga beloppet
1 V‘> å 2 miljoner kronor av ortsintressenterna befunnits avskräckande, trots
att nämnda belopp endast utgjorde en relativt obetydlig del av de kostnader,
som en järnvägsanläggning skulle åsamka det allmänna, d. v. s. ytterst landets
skattebetalare. Vore ortens vägförhållanden för närvarande så otillfredsställande,
som i den föreliggande framställningen gjordes gällande, torde nog
för övrigt krav på vägförbättringar komma att framställas, även örn en
tvärbana skulle komma till stånd. Visst kapitalutlägg för detta ändamål
torde sålunda vara ofrånkomligt. Med det tillgodoseende av detta behov.
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
3
som i varje fall finge räknas med, kunde det allmänna däremot besparas
utgifterna för en ännu mycket dyrbarare järnvägsanläggning.
Vad slutligen anginge den ifrågasatta tvärbaneanläggningens betydelse som
arbetsobjekt, ville^ järnvägsstyrelsen icke bestrida, att efter inlandsbanans
färdigställande svårigheter kunde komma att uppstå att inom orten bereda
fortsatt arbete för den därstädes nu sysselsatta arbetarstammen, och att även
vissa tillfällen till extraförtjänster komme att bortfalla. Berörda olägenheter
kunde emellertid enligt styrelsens mening under inga omständigheter få
utgöra anledning alt besluta örn en järnvägsbyggnad, som — utan att vara
ur allmän kommunikationssynpunkt motiverad — skulle medföra, förutom
den stora räntelösa kapitalutgiften för staten, även vid den färdigställda linjens
trafikering löpande årliga driftsförluster för statens järnvägar och därmed
för statsverket. Principiellt måste det betecknas som alldeles orätt att
för lindring av en tillfällig arbetslöshet utföra anläggningar, vilka, sedan de
färdigställts, icke blott lämnade det nedlagda kapitalet räntelöst utan därjämte
förorsakade betydande fortlöpande kostnader för det allmänna. Gällde
det att bereda lämpliga arbetstillfällen framstode alltså åtminstone i här förevarande
fall en förbättring av ortens vägförhållanden som en både billigare
och naturligare anordning.
På grund av vad sålunda anförts hemställer järnvägsstyrelsen, att utskottet
måtte föreslå riksdagen besluta, att föreliggande motioner icke skola
föranleda någon vidare åtgärd.
Inledningsvis må anmärkas, att till stöd för det framkomna kravet på utredning
rörande en tvärbana genom Pite älvdal ej kan, enligt vad järnvägsstyrelsen
påvisat, åberopas de utredningar, som lågo till grund för 1916 års
riksdags beslut örn Inlandsbanan. Vid dessa utredningar förutsattes ej någon
dylik järnväg ens framdeles bliva motiverad.
Anläggningen av ifrågavarande, 7—8 mil långa tvärbana mellan norra
stambanan (med utgångspunkt från Älvsbyn) och Inlandsbanan beräknas
draga en kostnad av 8 miljoner kronor. För skogsbruket anses bananläggningen
ej bliva av större värde, då huvudparten av virket alltjämt torde
komma att nedflottas utefter Pite älv. Ej heller för transport av massaved
till de vid kusten belägna industriföretagen antages banan kunna bliva av
något mera nämnvärt gagn. Järnvägsstyrelsen har ifrågasatt om överhuvud
befolkningen inom området skulle beredas fördel genom en järnväg. En
nödvändig förutsättning för tillkomsten av en järnvägs anläggning vore nämligen,
att ortsbefolkningen hänvisades till denna kommunikationsled i stället
för landsvägslinjctrafiken, som dock vore det mest rationella trafikmedlet.
I varje fall måste trafiken på banan antagas bliva synnerligen svag. Till
ränteförlusten å anläggningskapitalet borde läggas de direkta framtida driftsförlusterna,
av järnvägsstyrelsen uppskattade till 170 000 kronor årligen.
Den närmaste anledningen till alt tvärbanetanken nu framkommit är emellertid
utsikterna till en exploatering genom Bolidens gruvaktiebolag av de
nyinmutade malmfyndigheterna inom byn Laver i Älvsbyns socken (omkring
Utskottet.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
35 kilometer väster om norra stambanan). Dessa fyndigheter äro emellertid belägna
omkring en mil söder örn den tänkta tvärbanesträckningen, och lägges
huvudvikten vid gruvintresset torde järnvägsfrågan, på sätt järnvägsstyrelsen
ansett som sannolikt, lämpligast få sin lösning genom en för gruvföretaget
direkt anlagd järnväg till Korsträsks station å norra stambanan. Att
märka är också, att de angivna brytningskvantiteterna, 150 000 ton årligen,
på grund av tänkt anrikning på platsen av den utvunna kopparmalmen,
allenast motsvara en årlig transportmängd av 15 000 ton eller cirka 3 järnvägsvagnar
för dag.
I den mån vägväsendet tarvar förbättringar, torde frågorna härom få lösas
på vederbörande vägdistrikts initiativ och genom att statsbidrag utverkas i
sedvanlig administrativ ordning.
Då det alltså redan genom de meddelade uppgifterna kan anses ådagalagt,
att de ekonomiska betingelserna för ifrågavarande järnvägsanläggning äro
synnerligen ogynnsamma, och då överhuvud dess tillkomst ej kan antagas
vara motiverad av några mera allmänna kommunikationsbehov, får utskottet
hemställa,
att motionerna I: 183 och 11:530 ej må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 24 april 1936.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Carlsson i Gävle, Olof Olsson, Johansson i
Fredrikslund, Bergqvist, Nilsson i Gränebo, Oscar Olsson, Svensson i Kompersmåla,
Asplund, Walles, Nylander, Nilsson i Fredrikstad och Larsson i Varberg, samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson, Strindlund, Holmgren,
Andersson i Höör, Persson i Falla, Svensson i Grönvik, Andersson i Prästbol,
Norling, Olofsson i Digernäs, Isacsson och Olsson i Staxäng.
Reservation
av herrar Carlsson i Gävle, Bergqvist, Oscar Olsson, Asplund, Larsson i Varberg,
Anderson i Råstock, Jansson i Falun och Isacsson, vilka ansett att
utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
5
»Såsom i motionerna påvisats ställer sig en sammanknytning av Inlandsbanan
och norra stambanan utmed eller i närheten av Pite älvdal gynnsam.
Med en längd av allenast 7—8 mil skulle den bilda en kompletterande samfärdsled
för Arvidsjaurs, Arjeplougs, Älvsby och delvis Jokkmokks socknar,
vilka sedan gammalt hava Piteå stad som sin viktigaste huvudort.
Ett ytterligare stöd för den framkomna begäran örn utredning utgör de
nu för brvtning färdigställda kopparfyndigheterna vid Laver, av vilka slaten
och Bolidens gruvaktiebolag äga hälften vardera och från vilka kunna påräknas
rätt avsevärda järnvägstransporter av malm först efter den ifrågasatta
transportleden till Korsträsk, cirka 35 km, och därifrån efter statens
järnvägar via Bastuträsk till Skelleftehamn 187 km. Vid eventuell framtida
brist på koppar inom landet skulle tillverkningen vid Rönnskär kunna kraftigt
ökas genom ökad brytning vid Laver, örn kommunikationerna därifrån
äro lämpligen ordnade. På grund härav synas alldeles särskilda skäl föieligga
för att staten visar sitt intresse för deras exploatering genom en utredning
om möjligheterna för anläggning av en järnväg eller en särskilt för
tunga transporter avpassad landsväg, något som tvivelsutan är en viktig
förutsättning för uppkomsten av en lönande gruvdrift.
Utskottet, som alltså funnit sig böra tillstyrka motionärernas begäran om
utredning av förevarande kommunikationsspörsmål, får hemställa,
att riksdagen, med anledning av motionerna I: 183 och
11:530, må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville snarast låta verkställa utredning örn anläggande
av en transportled, järnväg eller landsväg från Älvsby eller
möjligen Korsträsk järnvägsstation å norra stambanan, i
första hand till Lavers kopparmalmfält, och eventuellt med
fortsättning till lämplig punkt å Inlandsbanan.»