Statsutskottets utlåtande Nr 84.

1

Nr 84.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1936 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning
av pensionsförsäkrings fondens medelräntenivå och
nedbringande av räntan å redan beviljade lån ur fonden.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 54, inom första kammaren
av herr E. Sjödahl och den andra, nr 161, inom andra kammaren av herrar
Evert Frankenberg och F. O. Ericson i Boxholm, har hemställts, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av en omprövning av
pensionsförsäkringsfondens medelräntenivå för att bringa denna till större
överensstämmelse med ränteläget på den allmänna lånemarknaden och att
i samband därmed sådan ändring vidtages, att räntan å redan beviljade lån
ur fonden må kunna i jämförlig grad nedbringas.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen I: 54.

över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttrande
från fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, vilket yttrande såsom bilaga
närslutes detta utlåtande (Bilaga).

Frågan om nedbringande av räntan å lån från pensionsförsäkringsfonden Utskottet.
har senast år 1934 varit föremål för riksdagens prövning, därvid riksdagen
avslagit i ämnet då väckta motioner.

Utskottet delar de synpunkter, som i avseende å förevarande motioner
anförts av fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden i sitt yttrande, till vilket
utskottet hänvisar. De skäl, som av fullmäktige anförts emot bifall till
motionärernas yrkande, synas utskottet övertygande.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att herr Sjödahls samt herrar Frankenbergs och Ericsons
i Boxholm förenämnda motioner (I: 54 och II: 161) icke må
föranleda någon riksdagen åtgärd.

Stockholm den 24 april 1936.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 85.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 6 sami. Nr 84—85.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 84.

Kungl. Pensionsstyrelsen.
Slockholm 7.

Bilaga.

Till riksdagens statsutskott.

I likalydande motioner till innevarande års riksdag nr 54 i första kammaren
och nr 161 i andra kammaren har hemställan gjorts, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit anhålla om vidtagande av en omprövning av pensionsförsäkringsfondens
medelräntenivå för att bringa denna till större överensstämmelse
med ränteläget på den allmänna lånemarknaden, och att i samband
härmed sådan ändring vidtages att räntan å redan beviljade lån ur
pensionsförsäkringsfonden må kunna i jämförlig grad nedbringas.

Enligt t. f. chefens för kungl, socialdepartementet skrivelse den 21 februari
1936 har Kungl. Majit anbefallt fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden
att till riksdagens statsutskott avgiva yttrande över nämnda motioner.

Med anledning härav få fullmäktige anföra följande.

En undersökning av den nuvarande medelräntenivån beträffande samtliga
fondens låneplaceringar måste ofrånkomligt utvisa, att genomsnittsräntan för
dessa lån, som ju successivt beviljats under en lång följd av år tillbaka och
huvudsakligen under tider med högre ränteläge än det nu rådande, avsevärt
överstiger den ränta, som kan betingas i de låneavtal, som för närvarande
avslutas. Belysande i detta hänseende är, att fondens medelränta vid utgången
av budgetåret 1934/1935 å då befintliga fasta placeringar i kommunlån
utgjorde 4.6 %, medan vid samma tid för beviljade nya kommunlån
med en amorteringstid av exempelvis 20 år icke kunde erhållas högre ränta
än 3.4 %. Detta är en företeelse, karakteristisk för all fondförvaltning, som
enligt vedertagna principer inriktas på erhållande av placeringar mot fast
ränta för jämförelsevis lång tid; och en undersökning i angivna syfte rörande
såväl andra allmänna fonder av motsvarande natur som ock de enskilda
försäkringsbolagens fonder skulle med all säkerhet giva ett liknande
resultat. Det är därför icke riktigt att — såsom motionärerna tänkt sig —-lägg# en jämförelse mellan medelräntan å fondens i lån placerade kapital
och räntan å under nuvarande lågränteperiod beviljade lån till grund för
ett bedömande av pensionsförsäkringsfondens låneräntor. En dylik »omprövning»
borde snarare inriktas på att utröna, huruvida fondens räntor varit
lämpligt avvägda, och alltså avse den räntepolitik, som av fondfullmäktige
följts under olika tider med hänsyn till vid varje tid rådande förhållanden
på lånemarknaden. Enligt fullmäktiges mening skulle en dylik undersökning
säkerligen komma att visa, att de räntor, som tillämpats vid fondens
utlåning, alltid varit moderata i jämförelse med lånemarknadens räntor
i övrigt och att detta alldeles särskilt varit fallet under de tider, då marknadsräntan
stått högt.

Det praktiska resultat, som motionärerna avsett skola utvinnas av den
föreslagna ränteprövningen, är ett nedbringande av räntan å redan beviljade
lån ur pensionsförsäkringsfonden. Med hänsyn till beskaffenheten av de
låneavtal, som gälla för dessa lån och som torde överensstämma med allmän
praxis å lånemarknaden, skulle detta syfte icke kunna uppnås annorledes
än genom ett brytande till ensidig fördel för låntagarna av ett betydande
antal gällande låneavtal. Tidigare —- senast i sitt utlåtande den 28 februari
1934 till andra kammarens andra tillfälliga utskott i anledning av väckta
motioner i liknande syfte — hava fullmäktige haft tillfälle att utförligt mo -

Statsutskottets utlåtande Nr 84.

3

tivera sin uppfattning att ett dylikt tillvägagångssätt, oavsett den avsevärda
förlust, som därigenom åsamkades fonden, skulle strida mot principerna för
en rationellt ordnad penningförvaltning över huvud och dessutom medföra
farliga konsekvenser för lånemarknaden i dess helhet. Denna uppfattning
blev vid ärendets behandling av 1934 års riksdag av båda kamrarna godkänd.
Fullmäktige måste alltjämt vidhålla, att denna principiella ståndpunkt
oeftergivligen måste upprätthållas beträffande fondmedel, vilka på
sätt fallet är med pensionsförsäkringsfonden skola förvaltas efter i huvudsak
affärsmässiga grunder.

I sina tidigare utlåtanden i ärendet hava fullmäktige som ett viktigt skäl
mot uppgivande av ifrågavarande ståndpunkt även framhållit, att de försäkrades
intresse därigenom skulle komma att åsidosättas till förmån för ändamål,
främmande för pensionsförsäkringen, och en avvikelse på så sätt ske
från de grunder, på vilka såväl denna försäkring som fondförvaltningen äro
uppbyggda. Genom den nya lagstiftning, som med lagen om folkpensionering
träder i kraft från och med nästa år komma emellertid förhållandena
i detta avseende att i viss mån förändras. Den nya ordningen medför nämligen
att pensionsförsäkringsfonden upphör att rent försäkringsmässigt utgöra
en premiereserv för dem, som äro delaktiga i försäkringen, och att folkpensioneringsfonden,
som från och med år 1937 i sig upptager den gamla
fonden, i själva verket tjänstgör endast som en stödfond åt staten, vilken
garanterar de åt de försäkrade utfästa pensionerna.

I enlighet med den plan för folkpensioneringsfondens tillväxt och användning,
som underställts innevarande års riksdag (se dels bilaga till 1936 års
statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkterna 37 och 38, och dels bilaga
till samma proposition, inkomsterna, sid. 50—55) kommer fondens årliga
avkastning till en början med avsevärd del och i en framtid helt och
hållet att tagas i anspråk av staten såsom ett bidrag till folkpensioneringens
finansiering. Den förpliktelse att så långt möjligt upprätthålla avkastningen
å fondens placeringar, som hittills betingats endast av hänsynen till de försäkrade
själva, torde framdeles böra i oförminskad grad gälla även för tillvaratagande
av statens intresse. Det kan därför icke helier ur statens synpunkt
anses tillrådligt att helt utanför ramen för pensioneringens eget ändamål
bevilja fondens låntagare sådana eftergifter, som skulle kunna medföra
rubbning i planen för ovannämnda finansiering.

Stockholm den 28 februari 1936.

Ferd. O. Schager.

På fullmäktiges vägnar:
HUGO ELLIOT.