Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1936 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion angående vissa
yrkesinspektionen berörande förhållanden.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 367,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Brädefors och Hagberg
i Luleå föreslagit,

»att riksdagen beslutar i lag fastställa, att varje arbetsplats skall besökas
av yrkesinspektör minst en gång per år förutom de särskilda besök, som
kunna nödvändiggöras på grund av klagomål och hemställan från arbetarna;

att som fast arbetsplats även fastställa byggnadsarbetsplatser i de större
städerna;

att yrkesinspektion har fullmakt att stoppa arbetet, där fara för arbetarnas
liv kan föreligga, örn icke omedelbara skyddsanordningar vidtagas;

att yrkesinspektionens personal utökas till det antal, som anses nödvändigt
för att genomföra en effektiv yrkesinspektion».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för berörda förslag,
får utskottet hänvisa till motionen.

Tillsyn å efterlevnaden av de i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd
meddelade föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete
samt rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete ävensom av
andra med stöd av arbetarskyddslagen meddelade föreskrifter utövas (enligt
23 §) av yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala tillsynsorgan.
Överinseende däröver och ledning därav tillkommer yrkesinspektionens chefsmyndighet,
som är socialstyrelsen. Yrkesinspektionens befattningshavare
utgöras för tillsynstjänsten i allmänhet av yrkesinspektörer, yrkesinspektörsassistenter
och yrkesunderinspektörer. För tillsyn å arbete, vartill kvinnor
användas, finnes en yrkesinspektris jämte yrkesinspektrisassistenter. För
tillsyn företrädesvis å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete
anlitas bergmästare och gruvingenjörer. Konungen äger därjämte förordna,
att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis
av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör, såsom sprängämnesinspektör,
skogs- och fiottledsinspektör samt järnvägsinspektor.

De kommunala tillsynsorganen utgöras av hälsovårdsnämnderna (24 §).
Dessa äro emellertid berättigade att utöva tillsynen genom en eller flera
lämpliga, av nämnden utsedda personer.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 9—10.

861 86 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

För tillsynstjänsten i allmänhet indelas riket i nio yrkesinspektionsdistrikt
(enligt 23 § i lagen jämförd med instruktionen för yrkesinspektionen den 18
december 1931, S. F. S. nr 423). Yrkesinspektörerna äro envar beträffande
sitt distrikt ansvariga för tillsynstjänstens i allmänhet tillbörliga fullgörande.
De hava att leda yrkesinspektörsassistenternas och yrkesunderinspektörernas
tjänsteutövning samt öva inseende över de kommunala tillsynsorganens verksamhet.

Riket är indelat i fem bergmästaredistrikt med en bergmästare i varje
distrikt (Kungl. Maj:ts brev till kommerskollegium den 14 juni 1929, S. F. S.
nr 205).

Tillsyn skall i främsta rummet ägnas sådan verksamhet, vari arbetet
måste anses medföra fara för olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande,
som lagen avser att förekomma. Örn dylik fara i avseende å viss verksamhet
i regel kan anses utesluten, är vederbörande tillsynsorgan ej förpliktat företaga
inspektion å arbetsställe, där sådan verksamhet utövas, med mindre
anmälan eller annan särskild omständighet giver skälig anledning misstänka,
att bestämmelse i arbetarskyddslagen eller föreskrift, meddelad med stöd
av lagen, därstädes icke tillbörligen iakttages.

Närmare bestämmelser örn tillsynens utövande hava lämnats i instruktionen
för yrkesinspektionen den 18 december 1931, kungörelsen den 18 december
1931 angående specialinspektör inom yrkesinspektionen för tillsynen
å skogsavverknings-, kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbeten, kungörelsen
den 31 december 1919 angående yrkesinspektionens specialinspektor
för tillverkningen av explosiva varor och kungörelsen den 31 december 1919
angående yrkesinspektionens elektriska specialinspektörer.

I arbetarskyddslagen hava regler givits, som möjliggöra ett genomförande
tvångsvis av lagens bestämmelser.

I sådant hänseende stadgas, bl. a., i 38 § 1 mom. första stycket, att socialstyrelsen
på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där så
eljest prövas nödigt äger förbjuda arbetsgivare att efter utsatt skälig tid
bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller
annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av socialstyrelsen
vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan socialstyrelsen
fattar beslut skall — enligt huvudregeln — arbetsgivaren hava blivit hördi
saken. Örn synnerlig fara är för handen äger emellertid socialstyrelsen, utan
att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela dylikt förbud att träda i kraft
omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas. Vidare
äger socialstyrelsen, där så finnes påkallat, genom polismyndighetens försorg
på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande
av förbudets upprätthållande.

Bestämmelser örn rätt för socialstyrelsen att även i andra fall, på framställning
av yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, meddela förbud
eller föreskrifter finnas meddelade i 38 § 1 mom. andra stycket, 38 § 2 mom.
samt 39 §.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

I anledning av två vid 1930 års riksdag väckta motioner (I: 21 av herr
Möller m. fl. oell II: 77 av herr Hansson i Stockholm m. fl.) beslöt riksdagen
på förslag av statsutskottet (utlåtande nr 151) att i skrivelse (nr 287) till
Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande effektivisering av yrkesinspektionens
verksamhet samt örn framläggande för riksdagen av det förslag, som
av utredningen kunde föranledas.

Den 20 september 1930 anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen att —
efter samråd i erforderlig omfattning med riksförsäkringsanstalten — med
beaktande av vad riksdagen i sin skrivelse anfört verkställa utredning och
avgiva förslag i det av riksdagen angivna hänseendet, j

Socialstyrelsen avlämnade sedermera den 17 december 1931 utredning rörande
effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet. Över utredningen
avgåvos därefter yttranden av vissa myndigheter och sammanslutningar.

I motion, I: 245, till 1934 års riksdag yrkade herrar Branting och Wahlmark,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn sådan
ändring i lagen örn arbetarskydd jämte instruktionen för yrkesinspektionen,
att yrkesinspektör och därmed jämställda inspektionsorgan gåves befogenhet
att meddela sådant förbud och arbetsvillkor, som nu enligt 38 § 1 mom.
första stycket i arbetarskyddslagen kunde utfärdas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 6) beslöt riksdagen, att
motionen icke skulle föranleda till någon åtgärd.

Av årets statsverksproposition, femte huvudtiteln (sid. 17), framgår, att
anslag till yrkesinspektionen för omkostnader för innevarande budgetår är
uppfört i riksstaten med 116,700 kronor, därav för reseersättningar 100,000
kronor.

Det omnämnes, att socialstyrelsen hemställt örn anvisande av samma belopp
för nästa budgetår.

Härefter anför föredragande departementschefen, statsrådet Möller, till
statsrådsprotokollet bland annat:

Innan jag går till en uppskattning av medelsbehovet, vill jag erinra, att
frågan örn en effektivisering av yrkesinspektionen varit föremål för uppmärksamhet
sedan flera år. Sålunda föreligger ett av socialstyrelsen i ämnet utarbetat
förslag, vilket dock med hänsyn till de med dess realiserande förenade
kostnaderna hittills icke blivit föremål för statsmakternas prövning.
Då en utredning rörande socialstyrelsens organisation pågår, vilken utredning
jämväl kommer att beröra förevarande spörsmål, torde styrelsens förslag
av denna anledning ej böra upptagas till avgörande förrän i samband
med de organisationsfrågor, som utredningen i övrigt omfattar. Emellertid
synas mig vägande skäl tala för att en detalj i effektiviseringsproblemet
redan nu blir föremål för uppmärksamhet. Jag syftar härvid på att bereda
tillfälle till ökat antal tjänsteresor vid yrkesinspektionen.

Under budgetåret 1931/1932 stod till förfogande för ifrågavarande ändamål
ett belopp av 120,000 kronor. En nedsättning har därefter ägt rum, så att

Utskottet -

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

beloppet under de senaste budgetåren uppgått till 100,000 kronor. Denna
nedsättning sammanhänger delvis med vidtagen reduktion av utgående ersättningar
men har huvudsakligen föranletts av statsfinansiella skäl. Då
emellertid erfarenheten visat, att ett effektivt fullgörande av inspektionens
uppgifter icke kan ske inom ramen av det belopp, som nu står till förfogande
för tjänsteresor, synes mig en höjning nödvändig. Det kan enligt
mitt förmenande icke vara tillfredsställande, att en institution av ifrågavarande
karaktär saknar tillgång till nödiga medel för de av verksamheten
påkallade inspektionsresorna.

Med nu angivna utgångspunkt har jag vid uppskattningen av medelsbehovet
för nästa budgetår funnit mig böra föreslå den förändringen av
socialstyrelsens förslag, att en höjning av de till reseersättningar avsedda
medlen med förslagsvis 18,300 kronor vidtages.

Av chefens för socialdepartementet anförande till statsrådsprotokollet framgår,
att frågan örn åtgärder för att åstadkomma större verkan av yrkesinspektionen
kommer att upptagas till avgörande i samband med de spörsmål,
som äro föremål för övervägande vid pågående utredning rörande socialstyrelsens
organisation. Såsom jämväl framgår av statsrådets anförande har
för övrigt i årets statsverksproposition för att bereda yrkesinspektionen ökad
möjlighet att utöva tillsyn föreslagits en höjning för nästa budgetår av anslaget
till reseersättningar med 18,300 kronor.

Enligt utskottets mening är det icke lämpligt, att riksdagen i det läge,
vari frågan örn åtgärder för att åstadkomma större verkan av yrkesinspektionen
sålunda befinner sig, nu tager ställning till de förslag i ämnet, som
framlagts i den föreliggande motionen.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 367, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 februari 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Sigfrid Nansson, P.
Sandström, Norman, Earl Bodin, Knut Petersson* och Carlström;

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Johanson i Hallagården,
Olovson i Västerås, Skogland*, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan och
Sandström i Sollefteå.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.