Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

1

Nr 57.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1936 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om arbetsavtal m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tjugusju
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
motionerna

inom första kammaren

nr 212 av herr Hamrin m. fl. och

nr 256—266, samtliga av herr Bagge m. fl., samt

inom andra kammaren

nr 14 och 15, båda av herrar Jacobsson och Meyerhöffer,
nr 16 av herr Olsson i Stockholm m. fl.,
nr 474 av herr Andersson i Rasjön m. fl. samt
nr 588—598, alla av herr Anderson i Norrköping m. fl.

Yrkanden i motionerna.

a) I motionerna 1:212 och 11:474, vilka äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen måtte för sin del fatta beslut om en lagstiftning örn arbetsavtal
i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som kommittén angående
privatanställda framlagt i betänkande den 9 mars 1935 (statens offentliga
utredningar 1935:18), samt att riksdagen måtte ingå till Kungl.
Maj:t med anhållan örn förnyad utredning av frågan om pensionering av
vissa grupper i enskild tjänst anställda.

b) Motionerna I: 256 och II: 588, vilka äro likalydande, utmynna i en hemställan,
att riksdagen ville för sin del antaga ett vid motionerna fogat förslag
till lag om arbetsavtal. Beträffande lydelsen av detta förslag får utskottet
hänvisa till motionen I: 256, sid. 52—68.

c) I likalydande motionerna I: 257 och II: 589 har föreslagits, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning rörande de åtgärder,
som genom samhällets försorg lämpligen kunde vidtagas till främjande
av de privatanställdas pensionering samt om framläggande av de förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda.

d) I motionerna 1:258 och 11:590, vilka äro likalydande, har föreslagits,
att riksdagen hos Kungl. Majit ville hemställa örn utredning och förslag angående
lag örn offentliga tjänstemän.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 57.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

e) Motionerna I: 259 och II: 591, som jämväl äro likalydande, utmynna i
en hemställan, att riksdagen hos Kungl. Majit ville anhålla om utredning och
förslag till omarbetning av sådana särskilda lagar och författningar, vilka
i materiellt hänseende meddela från bestämmelserna i lagen örn arbetsavtal
avvikande regler, så att ifrågavarande lagar och författningar bringas i samklang
med sistnämnda lag.

f) I likalydande motionerna I: 260 och II: 592 har hemställts, att riksdagen
måtte antaga följande ändrade lydelse av 86 § i lagen 18 april 1914 örn
kommission m. m.:

»Är handelsresande anställd i sin huvudmans tjänst, skola, i den man icke
annat följer av lagen om arbetsavtal, i fråga om hans skyldigheter och
rättigheter mot huvudmannen det dem emellan ingångna avtalet och^ gällande
handelsbruk lända till efterrättelse. Uppsäges avtalet från någondera
sidan, räknas uppsägningstid efter tg i nämnda lag stadgas; dock att,
där ej anorlunda avtalats, uppsägningstiden vid uppsägning från huvudmannens
sida ej må understiga tre månader.

Utan huvudmannens lov---för annans räkning än huvudmannens.

Skall till handelsresande----äga motsvarande tillämpning.»

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1936.

g) I de jämväl likalydande motionerna I: 261 och II: 593 har föreslagits, att
riksdagen för sin del ville antaga följande

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 192 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 192 § utsökningslagen skall i nedan angiven del
hava följande ändrade lydelse:

Vägrar arrendator eller hyresgäst att avflytta, då bestämd legotid är till
ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträtt skyldighet
att avflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl, att han ändock äger
kvarsitta, då må överexekutor förordna om hans vräkande. Menar ägaren,
att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock förordnande, som
nyss sagts, meddelas, där överexekutor finner uppenbart, att rätten är förverkad.
Såsom hyresgäst skall härvid anses jämväl arbetstagare, åt vilken
bostad upplåtits genom arbetsavtalet.

Vad sålunda---örn bostadsrättsinnehavare.

Örn rätt---191 § sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1936.

h) De likalydande motionerna I: 262 och II: 594 utmynna i den hemställan,
att riksdagen för sin del ville antaga följande

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 14 juni 1907 örn
vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn nyttjanderätt till fast

egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 14 juni 1907 örn vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom skall
hava följande ändrade lydelse:

I fråga örn arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av
Svealand är särskilt stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

3

Om hyresavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare gäller vad i lagen om
arbetsavtal är stadgat, i den mån det innefattar avvikelse från nya lagens
bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1936.

i) 1 motionerna I: 263 och II: 595, likalydande, har hemställts, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit anhålla om utredning och framläggande av förslag
angående lagfästande av årsanställda jordbruksarbetare enligt sedvänja tillkommande
rätt till lön under sjukdom.

j) I likalydande motionerna 1:264 och 11:596 har yrkats, att riksdagen
måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning angående möjligheterna att
trygga helt eller delvis provisionsavlönade arbetstagares rätt till ersättning för
vid sjukdom mistad provision samt om framläggande av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

k) I motionerna I: 265 och II: 597, som även äro likalydande, har föreslagits,
att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa om sådan ändring av gällande
avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare i statlig
tjänst, att extra tjänsteman och därmed jämställd befattningshavare, som fullgjort
tjänstgöring i icke-ordinarie anställning sammanlagt minst ett år, måtte
efter verkets beprövande kunna erhålla semester under två veckor årligen.

l) Motionerna I: 266 och II: 598, likalydande, innehålla den hemställan, att
riksdagen för sin del ville antaga följande förslag till

Lag örn ändring i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal, mål enligt
lagen om vissa ekonomiska stridsåtgärder samt mål enligt lagen om arbetsavtal
skall finnas en domstol med säte i Stockholm, kallad arbetsdomstol.

Angående arbetsdomstolens sammansättning och rättegången vid arbetsdomstolen
i mål enligt lagen om vissa ekonomiska stridsåtgärder samt i mål
enligt lagen om arbetsavtal gäde vad i nämnda lagar är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1936 och gälla till och med den 31
december 1940, dock att lagen skall jämväl efter sistnämnda dag äga tilllämpning
såvitt angår påföljd av förfarande, vilket under tiden för giltigheten
av lagen om vissa ekonomiska stridsåtgärder ägt rum i strid mot densamma.

Motionerna 1:266 och 11:598 hava behandlats i förevarande utlåtande,
såvitt däri framlagt lagförslag berör lagstiftning om arbetsavtal. Till den
del samma lagförslag har avseende å lagstiftningen om vissa ekonomiska
stridsåtgärder, ha motionerna behandlats i utskottets denna dag avgivna
utlåtande nr 58.

m) I motionen II: 14 har anhållits, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte
hemställa om framläggande redan till innevarande års riksdag av förslag till
lag örn arbetsavtal för privatanställda med hänsyn tagen till synpunkter, som
anförts i motionen.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

n) Motionen II: 15 utmynnar i den hemställan, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om allsidig utredning om arbetarnas anställningsförhållanden
samt förslag till lag örn arbetsavtal för arbetare på grundval av
denna utredning.

o) Slutligen har i motionen II: 16 hemställts, att riksdagen måtte besluta
vidtaga den ändringen i lagen örn arbetarskydd, att 5 § m) erhåller följande
lydelse:

Åt arbetare, som från årets början varit anställda hos samma arbetsgivare
eller företag, skall å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september
beredas semesterledighet under minst 15 dagar.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de yrkanden i ovannämnda
motioner, som enligt vad ovan anförts i detta utlåtande föreligga till behandling,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Historik.

Frågan om lagstiftning rörande arbetsavtal.

Arbetsavtalet är — med vissa begränsade undantag — icke reglerat genom
lag i vårt land.

I 1734 års lag behandlades endast den form av arbetsavtal, som avsåg
tjänstehjonsförhållandet. Bestämmelserna härom ersattes sedermera av olika
legostadgor, av vilka den sista var legostadgan den 23 november 1833 för
husbönder och tjänstehjon. Denna blev så småningom i många hänseenden
föråldrad och föga överensstämmande med en nyare rättsuppfattning. Sedan
vid olika tillfällen väsentliga delar av legostadgan försatts ur kraft, blev
densamma genom lag den 4 juni 1926 upphävd i sin helhet.

I förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet hava
uptagits vissa rättsregler rörande arbetsavtalet inom handeln samt industrien
och hantverket. Dessa bestämmelser äro dock synnerligen ofullständiga, och
för deras tillämpning förutsättes dessutom, att avtalet ingåtts i viss form,
något vilket numera så gott som fullständigt kommit ur bruk. Däremot är
sjömansavtalet utförligt reglerat, senast genom sjömanslagen den 15 juni
1922. Vidare förekomma i lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur
och handelsresande enstaka bestämmelser rörande handelsresandes
och platsförsäljares anställningsvillkor.

Inom riksdagen hava vid upprepade tillfällen framställts yrkanden dels
om partiella ändringar i 1833 års legostadga eller densammas ersättande med
en ny tjänstelag och dels om reglering av vissa frågor rörande andra arbetsavtal
än sådana, som avsågo tjänstehjonsförhållanden, särskilt då frågan
örn det fria arbetsavtalets hållande i helgd. I anledning av en vid 1S98
års riksdag väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse den 11 maj 1898, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ny
legostadga. Vid 1899 års riksdag ifrågasattes i en inom andra kammaren
väckt motion lagstiftningsåtgärder för bevarandet av det fria arbetsavtalets

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

5

helgd. Lagutskottet fann det synnerligen lämpligt att i samband med den
utredning, som till följd av 1898 års riksdags skrivelse kunde förväntas i
fråga om de arbetsavtal, som folie under legostadgan, få frågan örn ändrad
lagstiftning rörande övriga arbetsavtal under omprövning. Med bifall till utskottets
därom gjorda hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 19 april
1899, att Kungl. Majit täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådana lagbestämmelser, som kunde anses erforderliga för beredande
av nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal.

I anledning av omförmälda riksdagsskrivelser uppdrog Kungl. Majit den
27 oktober 1899 åt en kommitté att utreda ifrågavarande spörsmål samt avgiva
förslag i ämnena. Nämnda kommitté avgav dels den 31 oktober 1900
förslag till lag örn tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare och dels den
19 oktober 1901 förslag till lag örn vissa arbetsavtal. Dessa förslag blevo
emellertid icke av Kungl. Majit framlagda för riksdagen. Vid 1908 års riksdag
väcktes emellertid en motion, att riksdagen måtte för sin del besluta godkänna
och antaga 1900 års förslag, men denna framställning föranledde ej till någon
riksdagens åtgärd.

Spörsmålet om rättslig reglering av arbetsavtalet hade nämligen återupptagits
till behandling år 1907. Sedan inom civildepartementet genom tillkallade
personer verkställts en förberedande utredning av vissa till berörda
lagstiftningsområden hörande frågor, hade Kungl. Majit enligt beslut den 18
oktober 1907 uppdragit åt en kommitté att undersöka möjligheten av en lagstiftning
angående arbetsavtal och att, för den händelse dylik lagstiftning
funnes möjlig och lämplig, avgiva förslag till sådan lag ävensom att taga i
övervägande andra i samband därmed stående frågor och avgiva de förslag,
som kunde föranledas därav. Då nämnda kommitté, vilken utarbetat men
ej slutgiltigt antagit åtskilliga lagförslag, förklarade sig ur stånd att inkomma
med sitt betänkande eller någon del därav i sådan tid, att avlåtande av proposition
till 1910 års riksdag kunde medhinnas, fann Kungl. Majit den 12
september 1909 för gott att upplösa kommittén och åt justitiedepartementet
överlämna det vidare bearbetandet av berörda förslag. I anslutning till kommitténs
förslag utarbetades därefter inom justitiedepartementet bland annat
ett förslag till lag örn vissa arbetsavtal. Detta blev genom proposition (nr 96)
framlagt för 1910 års riksdag. Med anledning av propositionen väcktes åtskilliga
motioner, åsyftande dels avslag å förslaget, dels ock ändring i de särskilda
bestämmelserna. Det av riksdagen för behandling av propositionen
tillsatta särskilda utskottet tillstyrkte antagande av förslaget med åtskilliga
ändringar. Detsamma antogs av första kammaren i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet tillstyrkt men avslogs i sin helhet av andra
kammaren.

Utlåtanden infordrades sedermera från åtskilliga myndigheter bland annat
över förslaget till lag om vissa arbetsavtal, varjämte tillfälle bereddes ett
stort antal enskilda sammanslutningar att yttra sig i frågan. Sedan förslaget
därefter med ledning av riksdagsbehandlingen och de inkomna utlåtandena
överarbetats inom justitiedepartementet, avlämnade Kungl. Majit genom

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

proposition (nr 43) till 1911 års riksdag bland annat förslag till lag om vissa
arbetsavtal. Propositionen jämte åtskilliga i anledning därav väckta motioner
hänvisades till ett särskilt utskott, som hemställde örn bifall till förslaget
med vissa ändringar. Vid kammarbehandlingen godkände första kammaren
utskottets förslag, medan detsamma blev avslaget av andra kammaren.
Genom kamrarnas skiljaktiga beslut i frågan hade densamma ånyo
förfallit.

Vid 1931 års riksdag hemställde herr Järte m. fl. i en motion, II: 189, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om igångsättande av utredning
angående åvägabringande av en lagstiftning rörande personliga tjänsteavtal.

I skrivelse den 3 februari 1931 till chefen för socialdepartementet hemställde
den s. k. Daco-kommittén om en förutsättningslös utredning såväl
angående behörigheten för de organisationer, som bildats av de anställda,
som ock beträffande möjligheten och lämpligheten av en lagstiftning rörande
de anställdas anställningsfrågor.

Liberala föreningen i Stockholm anhöll uti en den 6 februari 1931 till
Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, att Kungl. Majit måtte snarast föranstalta
om en förutsättningslös och allsidig utredning av frågan om anställningsvillkoren
och därmed sammanhängande spörsmål rörande förhållandet mellan
arbetsgivare och anställda. Vid liberala föreningens skrivelse var fogad en
av föreningen ombesörjd utredning med utkast till lag om anställningsvillkor.

Sedan andra lagutskottet, som behandlade motionen II: 189, inhämtat
yttrande i ärendet från socialstyrelsen, avstyrkte utskottet motionen (utlåtande
nr 27) under anförande att det torde kunna förväntas, att frågan örn utredning
rörande en lagstadgad reglering av arbetsavtalet och vad därmed
sammanhörde i sin helhet skulle bliva föremål för ett allsidigt övervägande
från Kungl. Majits sida. — I en av fyra ledamöter avgiven reservation tillstyrktes
skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om igångsättande av utredning
i motionens syfte. Utskottets hemställan godkändes av riksdagen.

Spörsmålet om en mer allmän arbetsavtalslagstiftning upptogs därefter
av Kungl. Maj.t, som den 19 juni 1931 bemyndigade chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst åtta personer att inom departementet biträda med
verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande frågan om
rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed
ägde samband.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen, statsrådet
Larsson, den 4 juli 1931 såsom utredningsmän rektorn vid handelshögskolan
i Stockholm, professorn Martin Fehr, ombudsmannen i Sveriges arbetsledareförbund
Ernst Ahlberg, redaktören Sigfrid Hansson, byråchefen i
socialstyrelsen Otto Järte, sekreteraren i svenska kontoristföreningarnas förbund
Edith Lindblom, vice verkställande direktören i försäkringsaktiebolaget
Skandia Iwar Sjögren, ordföranden i svenska arbetsgivareföreningen, vice
häradshövdingen Hjalmar von Sydow och ombudsmannen i svenska bank -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57. •

mannaföreningen V. von Zeipel, varjämte departementschefen uppdrog åt
Fehr att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete. Sedan von Sydow
avlidit, tillkallades den 6 april 1932 såsom utredningsman i hans ställe
verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen Gustaf Söderlund.
Utredningsmännen antogo benämningen kommittén angående privatanställda.

Den 9 mars 1935 avgav kommittén betänkande med förslag till lag om
arbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935: 18).

Betänkandet innefattar förslag till lag om arbetsavtal, lag angående ändrad
lydelse av 192 § utsökningslagen samt lag angående ändrad lydelse av
10 § lagen den 14 juni 1907 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

Vid förslagen funnos fogade motiv till desamma samt särskilda yttranden
av åtskilliga av de sakkunniga.

Beträffande lydelsen av de utav kommittén framlagda lagförslagen får utskottet
hänvisa till betänkandet.

Över kommitténs förslag infordrades därefter yttranden av kommerskollegium,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, arbetsrådet,
arbetsdomstolen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna och befolkningskommissionen,
varjämte tillfälle att avgiva yttrande bereddes ett 70-tal sammanslutningar,
representerande olika berörda intressen.

Sedan yttranden inkommit är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Frågan om pension åt personer, anställda i enskild tjänst.

Den 8 september 1928 avgåvo inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
»betänkande och förslag angående tryggande av hos enskild arbetsgivare
anställd personals rätt till utfäst pension» (statens offentliga utredningar
1929: 3). Den större tryggheten att utfå av arbetsgivaren utfäst tjänstepension
åstadkoms enligt förslaget därigenom, att det ålades arbetsgivaren
att försäkra sin utfästelse.

I den förutnämnda motionen 11: 189 av herr Järte m. fl. vid 1931 års riksdag
anfördes, bland annat:

Vid sidan av spörsmålet om en lagstiftning örn personliga tjänsteavtal faller
frågan om säkerställande av den anställdes försörjning i fall av invaliditet
eller ålderdom. Ett betydande antal arbetsgivare har redan nu i detta hänseende
sörjt för sin personal genom att tillförsäkra den pension från någon
enskild pensionsanstalt eller på annat betryggande sätt. Det synes emellertid
böra övervägas, huruvida och på vad sätt åtgärder från det allmännas
sida kunna vidtagas för att befordra en utveckling i denna riktning.

I Daco-kommitténs skrivelse den 3 februari 1931, vari begärdes utredning
beträffande, bland annat, möjligheten och lämpligheten av en lagstiftning
rörande de anställdas anställningsfrågor, anfördes, att de anställningsfrågor,
sorn kunde beröras av en lagstiftning, vore mångskiftande. Såsom exempel
nämndes, bland annat, invaliditets- och ålderspensionering.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

Liberala föreningen i Stockholm uttalade i sin skrivelse till Kungl. Majit
den 6 februari 1931. bland annat, att i privat tjänst anställda inriktat sina
strävanden på att vinna ökad trygghet i fråga om, bland annat, pensionsförhållanden.

Därom anfördes:

I fråga om pensionsförhållandena saknades lagbestämmelser, som tryggade
den pensionsrätt som tillförsäkrats anställda. Pensionsfrågans lösning
ankomme helt på de frivilliga åtgärder, vilka kunde vidtagas av arbetsgivare
och anställda, på grund varav blott en skäligen ringa del av de anställda torde
hava utsikt till pension. Det vöre emellertid tveksamt, örn man i nuvarande
läge genom lagbestämmelser örn arbetsgivares skyldighet att sörja för
de anställdas pensionering kunde lösa frågan. I vart fall borde de anställdas
pensionsrätt bliva ekonomiskt tryggad och pensionsrätten följa den anställde
vid ombyte av plats.

I yttrande till andra lagutskottet över motionen II: 189 år 1931 anförde
socialstyrelsen, bland annat:

I såväl Daco-kommitténs som Liberala föreningens i Stockholm framställning
beröres bland annat frågan om arbetstagarnas pensionering. Nämnda
förening tvekar emellertid, örn man för närvarande kan lösa frågan genom
lagbestämmelser om skyldighet för arbetsgivarna att sörja för pensionering
av sina arbetstagare. Socialstyrelsen, som erkänner frågans stora betydelse,
delar denna tvekan. Behovet eller önskvärdheten av pension och förmågan
eller beredvilligheten att för dess åvägabringande göra uppoffringar torde
ställa sig ganska olika inom skilda kretsar, jämväl bland arbetstagarna. Härtill
kommer, att den allmänna folkpensioneringen, som nu är föremål för revision,
ytterligare komplicerar frågan. Sjöfolkets pensionering, som man
för en 10 å 12 år sedan tänkte sig skola genomföras genom statsmakternas
försorg, har, oaktat mycket därpå nedlagt arbete, ej heller ännu kommit till
stånd. Den utländska lagstiftningen angående arbetsavtalet berör också endast
undantagsvis och i något särskilt avseende pensioneringsfrågan.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 27/1931) beslöt 1931 års riksdag,
under hänvisning till att det kunde förväntas att frågan örn utredning
rörande en lagstadgad reglering av arbetsavtalet och vad därmed sammanhörde
i sin helhet bleve föremål för ett allsidigt övervägande från Kungl.
Maj:ts sida, att motionen II: 189 icke skulle föranleda till någon åtgärd.

Som ovan nämnts tillsattes i enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 19 juni 1931 kommittén angående privatanställda för att verkställa utredning
och utarbeta förslag rörande frågan om rättslig reglering av de i enskild
tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed ägde samband.

I anförande till statsrådsprotokollet då bemyndigandet begärdes anförde
chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson, bland annat:

Frågan örn beredande av tryggad rätt till pension är givetvis värd synnerlig
uppmärksamhet. Jag tillåter mig emellertid erinra örn den år 1928 verkställda
utredningen angående tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd
personals rätt till utfäst pension (statens offentliga utredningar 1929:3).
Nämnda betänkande, som utarbetats av särskilda inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga, torde böra upptagas till slutlig behandling inom
omförmälda departement.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

9

Genom beslut den 18 december 1931 förordnade emellertid Kungl. Majit,
att 1928 års betänkande skulle överlämnas till kommittén angående privatanställda,
därvid Kungl. Majit tillika uppdrog åt de sakkunniga att till vidare
behandling och för avgivande av förslag upptaga i betänkandet avhandlade
spörsmål.

Vid 1935 års riksdag yrkades i fyra motioner (I: 12 av herr Bagge m. fl.
och I: 98 och herrar Björck, John, och Larson, Edward, lii 29 av herr von
Seth m. fl. och lii 78 av herr Åqvist) utredning och förslag angående beredande
av skydd för pensionsfonder och liknande institutioner inom enskilda
företag.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 19
omnämnde, bland annat, att kommittén angående privatanställda ämnade
upptaga till behandling det spörsmål, som vore föremål för yrkanden
i motionerna, i samband med därmed närstående, till kommittén remitterade
frågor, samt att lagberedningen vid behandling av frågan om aktiebolags balansräkning
komme att upptaga till prövning spörsmål rörande olika avsatta
fonder.

Utskottet anförde, bland annat:

Av de till utskottet inkomna yttrandena oell i övrigt inhämtade upplysningar
framgår visserligen, att anledning finnes att förvänta, att de i förevarande
motioner omförmälda spörsmålen komma att till vissa delar beröras
vid de utredningar, som verkställas inom lagberedningen vid dess revision av
aktiebolagslagstiftningen samt inom kommittén angående privatanställda.
Frågan om att bereda betryggande former för de privatanställdas pensionering
bör emellertid enligt utskottets mening lösas ur enhetlig synpunkt och
under beaktande av förhållandena å hela det område, som därav beröres.
Med hänsyn härtill anser utskottet skäl föreligga för riksdagen att hos Kungl.
Majit begära en allsidig och skyndsam utredning i ämnet.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla,
att Kungl. Majit ville till allsidig och skyndsam utredning upptaga frågan
om lagstiftning i syfte att få till stånd betryggande former för pensionering
av anställda hos enskilda företag och sammanslutningar.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 141).

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, till statsrådsprotokollet
den 23 maj 1935, bland annat:

Kommittén angående privatanställda har den 9 mars 1935 avgivit betänkande
med förslag till lag örn arbetsavtal. Sedan denna del av kommitténs
uppdrag fullgjorts, har kommittén enligt det föreliggande arbetsprogrammet
att framlägga förslag rörande, bland annat, de privatanställdas rätt till
pension.

Sedan chefen för socialdepartementet återgivit vad riksdagen i skrivelse nr
141 anfört och yrkat, yttrade departementschefen:

Den framställning, som sålunda från riksdagens sida gjorts, synes mig böra
vinna beaktande. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet anser
jag mig böra uttala, att berörda lagstiftningsfråga omedelbart bör upptagas
till skyndsam behandling i ett sammanhang, vadan kommittén angående

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. Nr 57. 1

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

privatanställda torde böra befrias från uppdraget att utreda de delar av spörsmålet
i fråga, som varit föremål för dess behandling.

Under dessa omständigheter skulle för kommittén återstå att avgiva förslag
angående arbetstid och övertidsersättning samt förenings- och förhandlingsrätt
för de åsyftade personalgrupperna.

Departementschefen hemställde, att kommittén angående privatanställda
måtte befrias från den åt kommittén anförtrodda utredningen rörande frågan
om tryggad rätt till pension för de i enskild tjänst anställda.

Departementschefens hemställan bifölls av Kungl. Maj:t.

I ett den 20 november 1935 avgivet betänkande med förslag till lag om förenings-
och förhandlingsrätt har kommittén angående privatanställda anfört,
att den med avgivande av nämnda förslag ansåge sig hava slutfört sitt
uppdrag.

Frågan örn tryggad rätt till pension för de i enskild tjänst anställda upptogs
till övervägande inom justitiedepartementet. Från lagberedningen infordrades
den 15 november 1935 yttrande i ärendet i vad det berörde området
för beredningens uppdrag eller därmed kunde äga omedelbart sammanhang.

Utan att avvakta lagberedningens yttrande uppdrog Kungl. Majit den 31
januari 1936 åt byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet A. C. T.
Homberg att, efter samråd med lagberedningen, i erforderliga avseenden,
verkställa utredning angående frågan om lagstiftning i syfte att få till stånd
betryggande former för pensionering av privatanställda samt framlägga förslag
till lagstiftning i ämnet. Samtidigt erhöll chefen för justitiedepartementet
bemyndigande att utse sakkunniga för att deltaga i överläggningen med
utredningsmannen. — Sakkunniga äro ännu icke utsedda.

I anledning av interpellation i riksdagens andra kammare av herr Jacobsson
anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, den 28 mars
1936, efter att ha redogjort för det till byråchefen Romberg lämnade uppdraget,
bland annat:

Med hänsyn till den mångfald av invecklade, delvis nya, juridiska spörsmål
som omfattas av utredningen samt, ej minst, de stridiga intressen som
därunder kunna väntas komma till uttryck från olika håll, är det uppenbarligen
icke möjligt att för närvarande göra något bestämt uttalande angående
den tidpunkt då utredningen kan beräknas föreligga färdig. Av vad jag
anfört lärer emellertid framgå, att utredningen inriktats på att snarast möjligt
resultera i ett förslag som kan läggas till grund för lagstiftning.

Frågan om arbetar semester,

5 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd innehåller bestämmelser örn
vad av arbetsgivare särskilt skall iakttagas till förekommande av ohälsa i
följd av arbetet. Punkten m) i denna paragraf lyder:

»Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt
och varit anställd hos arbetsgivaren eller företagaren någon längre tid, bör,
i allmänhet under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

11

minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande
och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.»

Frågan örn arbetarsemester bär sedan lång tid tillbaka varit föremål för
utredning och behandling i riksdagen. Upplysningar örn vad därutinnan
förekommit till och med år 1934 hava lämnats i andra lagutskottets utlåtande
nr 6/1935, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

I en vid 1935 års riksdag av herr Karlsson i Grängesberg väckt motion,

11:338, framställdes samma yrkande som i den nu föreliggande motionen
II: 16.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 6:

Att semesterledighet under en icke alltför kort tid beredes arbetare inom
olika slag av rörelse finner utskottet vara ett samhällsintresse av vikt. Inom
många arbetsområden åtnjutes för närvarande semester under längre tid än
det antal dagar, som semesterledigheten enligt arbetarskyddslagen icke bör
underskrida. Dock finnes ännu ett stort antal industrier, hos vilka arbetarnas
semestertid icke överstiger fyra söckendagar. Utskottet finner det vara
önskvärt, att arbetare, tillhörande sist omförmälda grupp, i den mån det
låter sig göra erhålla en utsträckt semestertid. Utskottet anser emellertid
med hänsyn till den osäkerhet, som råder i fråga om läget på arbetsmarknaden
och de handelspolitiska förhållandena, att en lagändring, innefattande
höjning av det antal dagar, som semestertiden icke bör underskrida, icke
för närvarande bör komma till stånd. Ej heller finner utskottet under nuvarande
omständigheter skäl föreligga att tillstyrka riksdagen att i lag fastställa
en bestämd minimitid för semesterledigheten.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd.

Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Enligt vad utskottet inhämtat har i nu gällande kollektivavtal beträffande
ett flertal industrier antalet semesterdagar höjts från fyra till fem.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att i det av kommittén angående
privatanställda framlagda förslaget till lag örn arbetsavtal frågan örn
semester behandlats under .särskild rubrik »Örn semester», omfattande 21—-25 §§. I 21 § föreskrives, att arbetstagare, sedan ett år förflutit från det
han tillträtt anställning hos arbetsgivaren eller företaget, skall äga rätt till
årlig semester, olika lång för olika arbetstagare, men dock minst en vecka.

Av den i utskottets utlåtande lämnade historiken framgår, att spörsmålet utskotta.
örn lagstiftning rörande arbetsavtal sedan åtskillig tid tillbaka varit föremål
för uppmärksamhet i vårt land. Detta ledde därhän att år 1931 kommittén
angående privatanställda tillsattes med uppdrag att verkställa utredning och
utarbeta förslag rörande frågan örn rättslig reglering av de i enskild tjänst
anställdas arbetsavtal och vad därmed ägde samband. Kommittén avgav den
9 mars 1935 betänkande med förslag i ämnet, över kommitténs förslag
avgåvos under hösten 1935 yttranden av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet iir därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Enligt utskottets mening är det lagstiftningsspörsmål, som behandlats i
nvssnämnda betänkande, av stor samhällelig vikt och betydelse. I den lag

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

om arbetsavtal, som utarbetats av kommittén, hava nämligen regler givits
i fråga om sådana för de anställda så viktiga spörsmål som, bland annat,
rätt till uppsägningstid, sjuklön och semester.

Utskottet hyser den åsikten, att överarbetning av det utredningsmaterial,
som hitintills sammanbragts, bör verkställas med all den skyndsamhet, som
är möjlig, så att förslag i ämnet utan dröjsmål kunna föreläggas riksdagen.
Med anledning härav får utskottet föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta fortsätta och avsluta utredningen
rörande frågan om lagstifning om arbetsavtal samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Då utskottet alltså avstyrker de i motionerna I: 212 och I: 256 samt 11:474
och II: 588 framställda yrkandena rörande antagande av arbetsavtalslag föranleder
detta, att utskottet icke finner skäl tillstyrka riksdagen att bifalla de
yrkanden, som framställts i de till nämnda motioner beträffande berörda
fråga fogade följdmotionerna.

I motionerna I: 212 och II: 474 har begärts förnyad utredning av frågan
om pensionering av vissa grupper i enskild tjänst anställda, och i motionerna
I: 257 och II: 589 har hemställts om utredning rörande de åtgärder, som
genom samhällets försorg lämpligen kunna vidtagas till främjande av de
privatanställdas pensionering samt örn framläggande av de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda. Utskottet har funnit, att olika uppfattningar
råda beträffande innebörden av uttrycket »privatanställda». I vissa
fall synes detsamma hava ansetts innefatta alla i enskild tjänst anställda
personer, under det att i andra fall uttrycket förklarats skola innesluta allenast
i enskild tjänst anställda, vilka icke äro kroppsarbetare. Utskottet har
för sin del i tidigare sammanhang använt uttrycket i den vidare bemärkelsen.
För att undvika varje missförstånd kommer utskottet emellertid nedan att i
stället för uttrycket »privatanställda» använda uttrycket »i enskild tjänst
anställda», varmed utskottet då avser alla arbetstagare utan undantag.

Såsom framgår av utredningen här ovan i utskottets utlåtande har frågan
örn pensionering av personer, anställda i enskild tjänst, i sin helhet eller
till vissa delar under senare år varit föremål för överväganden. Ett särskilt
spörsmål, nämligen frågan örn betryggande former för pensioneringen, har
därvid trätt i förgrunden. I januari i år har åt särskild sakkunnig uppdragits
att verkställa utredning därutinnan samt att framlägga förslag i ämnet. Till
den del pensioneringsspörsmålet är föremål för sistnämnda utredningsarbete
finner utskottet anledning ej föreligga för riksdagen att vidtaga någon åtgärd.

Frågan om åtgärder i övrigt för att främja pensionering av personer, anställda
i enskild tjänst, har enligt utskottets åsikt stor social betydelse. Åtgärder
i sådant syfte böra därför vidtagas, t. ex. för utveckling av den frivilliga
folkpensioneringen, för ökad anslutning till pensionskassor med mera.
Härvid bör emellertid iakttagas, att den obligatoriska folkpensioneringens
grundvalar icke rubbas. Utskottet får därför föreslå riksdagen att i skrivelse

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

13

till Kungl. Majit anhålla, att utredning måtte verkställas rörande de åtgärder,
som genom samhällets försorg lämpligen kunna, under beaktande av vad
utskottet sålunda anfört, vidtagas för att främja pensionering av personer,
anställda i enskild tjänst, samt att de förslag, vartill denna utredning kan föranleda,
måtte framläggas för riksdagen.

Vad slutligen angår det i motionen II: 16 framställda yrkandet rörande
ändring av bestämmelsen om semester i lagen om arbetarskydd får utskottet,
under erinran därom, att i ett flertal under de senaste åren ingångna kollektivavtal,
gällande betydande arbetargrupper, antalet semesterdagar bestämts
till fem i stället för tidigare fyra, samt under åberopande i tillämpliga delar
av vad utskottet anfört i utlåtandet nr 6 vid 1935 års riksdag, hemställa, att
motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 212, I: 256,
II: 14, II: 15, II: 474 och II: 588, måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta fortsätta och avsluta
utredningen rörande frågan om lagstiftning om arbetsavtal
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda;

B. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:212, 1:257,
II: 474 och II: 589, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att utredning måtte verkställas rörande de åtgärder, som genom
samhällets försorg lämpligen kunna vidtagas för att
främja pensionering av personer, anställda i enskild tjänst,
samt att de förslag, vartill utredningen kan föranleda, måtte
framläggas för riksdagen;

C. att motionerna I: 212, I: 256, I: 257, II: 14, II: 15, II:
474, 11:588 och 11:589, i den mån de icke blivit beaktade
genom vad utskottet valder A. och B. hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

1). att motionerna I: 258—266, II: 16 och II: 590—598 icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 57.

3

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson, Gustaf Tamm, Hagman,
P. Sandström, Knut Petersson, Carlström* och Gustaf Björkman*;

från andra kammaren: herrar Osterström, Olovson i Västerås*, Skoglund, Sandström i
Sollefteå och Gardell i Gahns*, fru Nordgren samt herrar Hermansson och Cruse*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sigfrid Hansson, Hagman och Olovson i Västerås, fru Nordgren
samt herrar Hermansson och Cruse i fråga om motiveringen till yrkandet beträffande
motionen II: 16.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

382511