Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

1

Nr 56.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1936 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utarbetande av en
beredskapslagstiftning till förhindrande av arbetskonflikter
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 154 av herr Hamrin m. fl. och nr 269 av herr
Bagge m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 368 av herr Andersson
i Rasjön m. fl. och nr 584 av herr Anderson i Norrköping m. fl.

I motionerna I: 154 och II: 368, vilka äro likalydande, har hemställts,
alt riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit
måtte låta utarbeta samt skyndsamt, om möjligt under innevarande riksdag,
för riksdagens granskning och godkännande framlägga förslag till beredskapslagstiftning
av viss i motionerna angiven beskaffenhet.

I motionerna 1:269 och 11:584, vilka jämväl äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om omedelbart
igångsättande av utredning och framläggande så snart ske kunde för
riksdagen av förslag rörande dels lagstiftning om ideella föreningar, vilket
spörsmål emellertid behandlats av utskottet i dess denna dag avgivna utlåtande
nr 58, dels ock de åtgärder i övrigt, som kunde vidtagas i syfte att
främja arbetsfreden.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de yrkanden, vilka i förevarande
utlåtande äro föremål för behandling, får utskottet hänvisa till
motionerna.

Historik.

Tiden före Ar 1934.

Spörsmålet örn lämpliga åtgärder för att främja arbetsfreden har vid
upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar från
riksdagens sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda
av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga.

I utskottets utlåtande nr 22 vid 1924 års riksdag, vilket avgavs i anledning
av då väckta motioner i ämnet, har utskottet lämnat en utförlig historik,
till vilken utskottet såvitt angår tiden från och med 1887 till och med 1920
(sid. 2—8 i nämnda utlåtande) anhåller att få hänvisa.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 56.

1

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

I anledning av åtta inom riksdagen väckta motioner (1:5 av herr Ingeström
m. fl., I: 73 av herr Kvarnzelius m. fl., I: 131 av herr Karl Johansson
i Sölvedal m. fl., I: 132 av herr von Sydow, II: 53 av herr Nilsson i Landeryd
m. fl., II: 121 av herr Edén m. fl., II: 204 av herr Westman i Brobygård
m. fl. samt II: 206 av herr Björkman i Norrköping m. fl.) anhöll 1921 års
riksdag på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 34) i skrivelse
(nr 345) att Kungl. Majit, med beaktande av vad som anförts i utskottets
av riksdagen godkända utlåtande, måtte till prövning upptaga, huruvida
åtgärder till arbetsfredens bevarande, utöver vad redan vidtagits, ytterligare
kunde företagas, samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde
föranledas.

Med anledning av nämnda skrivelse tillkallade chefen för socialdepartementet,
statsrådet Elmquist, efter därtill den 7 juli 1921 erhållet bemyndigande,
såsom sakkunnig direktören A. Cederborg att inom departementet
biträda med utredning av, bland annat, frågan om vidtagande utöver vad
redan skett av åtgärder till arbetsfredens bevarande. Genom beslut den 24
november 1922 förklarade emellertid Kungl. Majit, att berörda utredningsarbete
skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke upptagas
utan särskilt medgivande.

Vid 1924 års riksdag hemställde andra lagutskottet (utlåtande nr 22) att
riksdagen med föranledande av en motion (I: 119 av herr Dahl) ville i skrivelse
till Kungl. Majit begära, att den påbörjade men avbrutna utredningen
angående ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast måtte
återupptagas samt att för riksdagen bleve framlagda de förslag, som av
utredningen kunde föranledas. På grund av skiljaktiga beslut i kamrarna
förföll frågan.

Den 27 september 1924 förordnade emellertid Kungl. Majit, att utredningsarbetet
skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa
utredningen och inkomma med de förslag, vartill densamma kunde giva
anledning.

Innan socialstyrelsens utredning avslutats, upptogs frågan örn ytterligare
åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden av Kungl. Majit den 29
januari 1926. På hemställan av chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, förordnade Kungl. Majit, att en undersökning i ämnet skulle verkställas,
därvid dock utarbetade förslag till bestämda åtgärder icke skulle
åstadkommas, utan olika grupper skulle klart fixera sina ståndpunkter, så
att därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett
fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till
arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. För att utföra
den föreslagna undersökningen skulle tillsättas en delegation av nio
personer, varjämte departementschefen bemyndigades dels att till ledamöter

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

3

av nämnda delegation utse tre personer samt uppdraga åt en av dem alt
vara delegationens ordförande, dels ock att anmoda landsorganisationen och
svenska arbetsgivareföreningen att vardera utse tre ledamöter av samma
delegation.

Till ledamöter i denna delegation (arbetsfredsdelegationen) utsågos: av
chefen för socialdepartementet advokaten E. Löfgren (ordförande), generaldirektören
G. Huss och professorn S. Wallengren, av svenska arbetsgivareföreningen
vice häradshövdingen Hj. von Sydow, direktören J. S. Edström
och f. d. disponenten A. I. Swartling, samt av landsorganisationen dess ordförande
A. Thorberg, dess sekreterare Edv. Johanson och dess kassör J. O.
Johansson.

Sedan Löfgren utnämnts och förordnats till minister för utrikes ärendena
utsågs den 14 juni 1926 till ordförande i Löfgrens ställe landshövdingen H.
Elmquist. Efter Swartling, som avlidit den 27 juni 1926, utsågs till ledamot
direktören I. O. Larson.

I anledning av tre vid 1926 års riksdag väckta motioner (I: 89 av herr Dahl,
I: 192 av herr C. G. Ekman m. fl. samt II: 283 av herr Löfgren i Stockholm
m. fl.) anhöll riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr
18) i skrivelse (nr 167), att Kungl. Majit så snart Kungl. Majit ansåge det
material föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan örn lagstiftningsåtgärder
till arbetsfredens bevarande, ville utan tidsutdräkt för
riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

På föranstaltande av chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson,
verkställdes därefter i anledning av riksdagens skrivelse vissa undersökningar
angående den tidpunkt, då delegationen kunde väntas hava avslutat sitt arbete.
I skrivelse den 22 december 1926 anmälde delegationens ordförande,
att delegationen icke kunde utfästa sig att tidigare än under loppet av mars
månad 1927 avlämna resultatet av sina utredningsarbeten. — Här må omnämnas,
att socialstyrelsen efter delegationens tillsättande ansett sig tillsvidare
befriad från att fullgöra det utredningsuppdrag, vilket styrelsen, såsom ovan
nämnts, erhållit den 27 september 1924.

Till statsrådsprotokollet den 30 december 1926 anförde statsrådet Pettersson,
bland annat, att det, från vissa synpunkter sett, givetvis varit önskvärt,
att frågan örn åtgärder för främjande av arbetsfred kunnat i hela dess vidd
på en gång upptagas till prövning och alla däri ingående spörsmål samtidigt
företagas till avgörande. Emellertid syntes detta icke för det dåvarande vara
möjligt. Vid sådant förhållande vore det lämpligt, att uppgiften begränsades
till det område, där ett ingripande från lagstiftningens sida framför allt påkallades,
nämligen det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare samt tvister i anledning diirav.

Jämlikt hemställan av departementschefen förordnade Kungl. Majit därefter
Elmquist och Huss samt ordföranden i centrala skiljenämnden, revi -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

sionssekreteraren Arthur Lindhagen att såsom sakkunniga inom socialdepartementet
biträda vid fortsatt behandling av frågan örn rättslig reglering
av det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare.

Den 21 januari 1927 avlämnade de sakkunniga utkast till lagar örn kollektivavtal
och om arbetsdomstolar jämte motivering.

Emellertid hade Wallengren den 12 januari 1927 på egen begäran entledigats
från uppdraget att vara ledamot av arbetsfredsdelegationen. I skrivelse
påföljande dag, den 13 januari 1927, till delegationens ordförande meddelade
landsorganisationens tre representanter i delegationen, att de på anförda
skäl vore förhindrade att taga vidare del i delegationens arbete.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t den 21 januari
1927 åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i delegationen
Elmquist och Huss, ävensom delegationens sekreterare, förlikningsmannen
O. Ekblom, att skyndsamt fullfölja och avsluta de av delegationen föranstaltade
specialutredningarna rörande vissa faktiska förhållanden av betydelse
för arbetsfredsfrågans belysande. Med skrivelse den 28 februari 1927 avlämnades
redogörelse för omförmälda utredningar (statens offentliga utredningar
1927: 4).

Sedan över nyss omförmälda utkast till lagar om kollektivavtal och örn
arbetsdomstolar yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar,
upptogs frågan örn ärendets fortsatta beredning i statsråd den
12 juli 1927. Därvid anförde statsrådet Pettersson, bland annat:

Det förelåge två i viss mån skilda uppgifter, nämligen å ena sidan åstadkommande
av lagstiftning rörande kollektivavtal och arbetsdomstolar samt
å andra sidan genomförandet av anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelse
i statens och kommunernas verksamhet. Vad förstberörda fråga
anginge borde en överarbetning av nyssnämnda lagutkast ske och förslag i
ämnet framläggas för 1928 års riksdag. Vidkommande åter det andra spörsmålet,
frågan om tryggande av arbetsfreden vid statens och kommunernas
arbeten, kunde olika utvägar tänkas för vinnande av berörda syfte; i första
hand syntes därvid böra eftersträvas slutande av sådana kollektivavtal med
arbetarna vid de olika företagen, att därigenom parternas mellanhavanden
på ett enhetligt sätt reglerades och former skapades för avgörande av uppkomna
tvister. Frågan härom borde göras till föremål för grundlig utredning,
därvid bland annat vissa närmare angivna synpunkter borde övervägas.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog chefen för socialdepartementet
verkställandet av den sålunda ifrågasatta utredningen åt tre sakkunniga,
nämligen Elmquist (ordförande), byråchefen i socialstyrelsen J. A. E.
Molin samt ovannämnde Ekblom — 1927 års arbetsfredssakkunniga.

I anslutning till departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
den 12 juli 1927 blevo därefter förenämnda utkast till lagar örn kollektivavtal
och örn arbetsdomstolar inom socialdepartementet föremål för omarbet -

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

ning. Sedan lagrådets yttrande inhämtats över förslagen och desamma därefter
ytterligare överarbetats, framlades lagförslagen genom proposition nr
39 för 1928 års riksdag. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr
36) antog riksdagen med vissa jämkningar de framlagda förslagen. Lagar
örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol utfärdades därefter den 22 juni 1928.

På inbjudan av chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck (jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1928), hölls den 30 november
och den 1 december 1928 i Stockholm en konferens för överläggningar angående
förefintliga möjligheter att på frivillighetens grund åvägabringa bättre
samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen.
Till konferensen inbjödos dels företrädare av arbetsgivar- och arbetarsynpunkter
och dels andra personer, som hade erfarenhet på området och intresse
för ifrågavarande spörsmål. Omkring 240 personer voro närvarande.
Tryckt redogörelse för förhandlingarna vid konferensen har utgivits av socialdepartementet
(Stockholm 1929). Av en tillsatt delegation (arbetsfredsdelegationen)
avgavs den 27 september 1929 en sammanfattande rapport rörande
konferensens resultat och de åtgärder i anledning därav, som syntes i
vissa hänseenden böra vidtagas.

En sedermera tillsatt arbets)redskommitté — med uppgift att så att säga
vårda tanken på samarbete å arbetsplatserna och följa utvecklingen på området
— har avgivit tryckta rapporter den 2 oktober 1930 och den 15
juli 1931.

1927 års arbetsfredssakkunnigas arbete har, enligt uppgift i riksdagsberättelserna,
väsentligen bestått i att följa en av socialstyrelsen, enligt uppdrag
av Kungl. Majit den 13 januari 1928, verkställd utredning rörande anställnings-
och avlöningsförhållanden för lägre personal i allmän tjänst.
Nämnda utredning avslutades under år 1931 och föreligger i tryck (Sveriges
officiella statistik, Socialstatistik, september 1931). I skrivelse den 12 december
1932 till chefen för socialdepartementet anförde sedermera de sakkunniga,
bland annat, att avtalsförhållandena vid statens och kommunernas
företag utvecklats i den riktning, som det givna utredningsuppdraget väsentligen
åsyftat, samt att en fortsatt utredning efter de linjer, vilka främst skulle
vara vägledande för de sakkunniga, icke syntes ägnad att medföra ytterligare
positiva resultat. De sakkunniga hemställde därför att bliva entledigade från
det dem meddelade uppdraget. Genom beslut den 17 december 1932 återkallade
chefen för socialdepartementet de sakkunnigas uppdrag.

Här må omnämnas, att bestämmelser rörande medling i tvister mellan arbetsgivare
oell arbetare återfinnas i lagen den 28 maj 1920 örn medling i
arbetstvister. I en annan lag av samma dag finnas stadgande!! örn särskilda
skiljedomare i arbetstvister.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

1934 års riksdag.

Vid 193b års riksdag väcktes tio motioner angående lagstiftning till arbetsfredens
bevarande med mera (I: 148 av herr Hamrin m. fl., I: 149 av
herr Nilsson, Petrus, m. fl., I: 154 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,
1:241 och 1:242, båda av herr Löfgren, 11:287 av herr Jeppsson m. fl.,
II: 289 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., II: 340 av herr Lindman m. fl.
samt 11:496 och 11:497, båda av herr Carleson under instämmande av tre
andra av andra kammarens ledamöter).

I nämnda motioner berördes en mängd till arbetsfredsfrågan hörande
spörsmål, främst rörande obligatorisk skiljedom och obligatorisk medling i
vissa fall, angående själva mealingsförfarandet, om regler angående varsel
och förfarandet i övrigt vid igångsättandet av arbetsinställelse, rörande rättslig
reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar,
om åtgärder för förebyggande av samhällsfarliga arbetskonflikter samt angående
en beredskapslagstiftning.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet. En sammanfattning av de
i motionerna framställda yrkandena lämnades i utskottets låtande nr 51,
sid. 6—8, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

I sitt nämnda utlåtande anförde utskottet:

Såsom av den föregående redogörelsen framgår hava i fråga örn intressetvister
på arbetsmarknadens område andra lagstiftningsåtgärder i vårt land
icke vidtagits än de, som innefattas i lagarna örn medling i arbetstvister och
om särskilda skiljedomare i arbetstvister. På sätt i flertalet av förevarande
motioner framhållits synas emellertid skäl tala för att den tidigare påbörjade
utredningen rörande ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande, vilken,
såvitt angår intressetvister, i stort sett icke fortsatts sedan år 1927, ånyo upptages.

En fråga, som vid återupptagande av nyssberörda utredningsarbete torde
påkalla särskild uppmärksamhet, rör den rättsliga regleringen av arbetsgivarnas
och arbetarnas fackliga sammanslutningar. Ehuru det icke kan förnekas,
att mellan arbetsgivare och arbetare finnas vissa ofrånkomliga intressemotsatser
i fråga om arbetslöner och andra arbetsvillkor, bör dock erinras,
att deras organisationer ofta vid inbördes förhandlingar ernått en utjämning
av motsättningar på fredlig väg. Att arbetsgivares och arbetares fackliga
föreningsväsen ej rättsligen utbildats har dock framstått som en kännbar
brist i vår lagstiftning. Med hänsyn till den starka utveckling, som under de
senare åren de fackliga sammanslutningarna undergått och den ökade betydelse
desamma i skilda avseenden erhållit, torde frågan örn deras reglerande
i lag böra upptagas till en allsidig utredning. Visserligen har ej en allmän
lagstiftning angående ideella föreningar kommit till stånd, men en utredning,
inskränkt till att avse de fackliga sammanslutningarna, torde ej med nödvändighet
föranleda en lagstiftning, som samtidigt utsträckes till det här
angivna området i dess helhet.

Vid en utredning rörande den rättsliga regleringen av de fackliga sammanslutningar,
varom här är fråga, torde böra upptagas, bland annat, frågorna
örn villkoren för inträde i eller utträde ur dylik förening, örn medlems rösträtt
och örn formerna för besluts fattande. I sistnämnda hänseende torde böra

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

7

övervägas på vad sätt gränser lämpligen må kunna uppdragas mellan de
befogenheter, som tillkomma å ena sidan föreningens styrelse och å andra
sidan dess medlemmar. Därutinnan torde ock böra undersökas, i vilken omfattning
föreningsmedlemmarnas beslutanderätt må kunna uppdragas åt
vissa särskilt utsedda medlemmar; det må här erinras örn den bestämmelse,
som i sådant syfte genom lag den 23 mars 1928 upptogs i lagen om ekonomiska
föreningar (39 a §).

I några av de förevarande motionerna ha, i syfte att förhindra mera omfattande
arbetskonflikter med därav för samhället i dess helhet menliga verkningar,
föreslagits lagstiftningsåtgärder av i vissa fall djupt ingripande art;
särskilt må nämnas förslaget örn obligatorisk skiljedom. Här skall allenast
framhållas, att — därest, på sätt förordats i motionerna 1:242 och 11:497,
en beredskapslagstiftning kommer till stånd — lagbestämmelser av nyssberörd
art allenast undantagsvis torde få tillämpning.

I fråga örn en sådan beredskapslagstiftning, för vars åvägabringande starka
skäl lära kunna anföras, synes det vara en oeftergivlig fordran, att densamma
kan bringas i tillämpning endast under tydligt avgränsade förutsättningar.
En lag i ämnet synes böra hava karaktär av s. k. fullmaktslag, med stöd
av vilken Konungen äger alt med avseende å viss arbetskonflikt av svårare
beskaffenhet meddela de bestämmelser, som i lagen angivas. Vid utredningen
rörande innehållet i en sådan lag synes böra övervägas, om och i vilken utsträckning
däri böra ingå föreskrifter om obligatoriskt skiljedomsförfarande.

Det torde ligga i sakens natur, att där obligatorisk skiljedom kan förekomma,
förhandlingar inledas mellan parterna i syfte att på sådan väg få
den uppkomna konflikten bilagd. För dylikt fall lärer det emellertid vara avvikt,
att förlikningsförhandlingarna försiggå under former, som äro ägnade
atti största utsträckning underlätta ett gynnsamt förlopp av förhandlingarna.
Ett stadgande örn obligatoriskt skiljedomsförfarande synes därför böra förutsätta
särskilda regler örn medling.

Vad angår föreskrift om varseltid och regler i övrigt för förfarandet vid
igångsättande av arbetsinställelse — i den mån dessa regler ej falla inom
den i det föregående förordade föreningslagstiftningen — får utskottet erinra
örn den utredning rörande frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
jämte därmed sammanhängande spörsmål, som ägt rum sedan
professorn Ragnar Bergendal framlagt resultatet av en av honom på offentligt
uppdrag verkställd utredning rörande nämnda ämne (se utskottets utlåtande
nr 47/1934). Vid sagda utredning har ifrågavarande spörsmål beaktats.
Att detsamma, som självfallet äger stor betydelse jämväl utanför området
för en lagstiftning örn skydd för tredje man, bör komma under övervägande
även i nu förevarande sammanhang, torde få anses ställt utom
tvivel.

Med avseende å hela det vittutseende lagstiftningsproblem, varom här är
fråga, tillåter sig utskottet slutligen upprepa vad riksdagen, på utskottets
hemställan, anförde i skrivelse till Konungen den 30 april 1926 (nr 167). i
vilken äskades åtgärder till främjande av arbetsfreden utöver vad då vidtagits.
Efter en antydan örn de skilda ståndpunkter, sorn kunde intagas å
arbetsgivar- och arbetarsidan, heter det i denna skrivelse: »Även örn en viss
hänsyn vid lagstiftningens utformande synes böra tågås till åskådningarna
inom de åsyftade grupperna, torde de meningsskiljaktigheter dem emellan,
som äro alt befara, icke- böra tillmätas sådan betydelse, alt de föranleda, att
lanken på ytterligare lagstiftning övergives. Man får nämligen icke förglömma,
alt den föreliggande lagstiftningsfrågan icke endast gäller regie -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

randet av förhållandet mellan två stridande parter ulan att den jämväl i sig
innesluter ett problem av stor samhällelig vikt.»

Med hänsyn till den stora betydelsen av den utredning, som utskottet
således förordar, lärer det kunna förväntas, att densamma bedrives med erforderlig
skyndsamhet.

Utskottet hemställde, bland annat, att riksdagen i anledning av de tio motionerna
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder
på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i
syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen
och att främja arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herrar Sigfrid Hansson och Magnusson i Kalmar avgåvo särskilt yttrande
till utskottets utlåtande. — Reservation anmäldes av herrar Norman, Forslund,
Olovson i Västerås, Hansson i Trollhättan och Lindberg i Stockholm,
vilka hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (första kammaren med 78 röster
mot 35, andra kammaren utan votering). — Riksdagens skrivelse till Kungl.
Majit (nr 373) avläts den 11 juni 1934.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att 1934 års riksdag på förslag
av andra lagutskottet (utlåtande nr 52) i anledning av fyra motioner (I: 148
av herr Hamrin m. fl., 1:243 av herr Gustafson, Fritiof, m. fl., 11:287 av
herr Jeppsson m. fl. samt 11:299 av herr Lundqvist m. fl.) i skrivelse (nr
410) till Kungl. Majit anhöll, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig
och förutsättningslös utredning angående fackliga eller andra yrkesorganisationers
kollektiva anslutning till politiska partier samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. — Enligt vad utskottet
inhämtat hava i anledning av denna skrivelse vissa förberedande utredningar
verkställts. Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

Statsministerns anförande till statsrådsprotokollet den SI december 1934.

Den 31 december 1934 anmälde chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, i statsrådet riksdagens ovannämnda skrivelse nr 373/1934. Statsministern,
excellensen Hansson, anförde därvid till statsrådsprotokollet:

Problemet om tryggande av arbetsfreden har under de sista årtiondena
ofta sysselsatt de svenska statsmakterna. Redan 1899 års riksdag avlät en
skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn utredning och eventuella förslag
angående inrättande av förliknings- och skiljenämnder i intressetvister mellan
arbetsgivare och arbetare, vilket initiativ sedermera ledde till 1906 års lag
angående medling i arbetstvister. Under den följande tiden inriktades utredningsarbetet
särskilt på frågan örn avtalslagstiftning och överhuvud på reglering
av rättstvister. Därjämte framträdde snart nog behovet av revision av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

9

medlingslagen, vilket spörsmål framför allt berörde intressetvisterna. Efter
1909 års stora arbetskonflikter underställde Kungl. Majit 1910 års riksdag ett
omfattande lagkomplex i dessa ämnen, men förslagen blevo ej av riksdagen
antagna. Samma öde rönte de i vissa hänseenden utvidgade förslag, som
framlades av regeringen vid 1911 års riksdag. Jämväl frågan om lagstiftning
angående ideella föreningar, till vilka de fackliga organisationerna höra,
bragtes under nämnda riksdagars prövning utan att leda till positivt resultat.
När sedermera på Kungl. Majits uppdrag socialstyrelsen verkställde förnyad
utredning rörande arbetsfredens problem, blev resultatet (1916) ett förslag
till »lag örn vissa åtgärder till främjande av arbetsfred», vilket var i stort sett
begränsat till å ena sidan regler örn avtal och handläggning av rättstvister, å
andra sidan reviderade bestämmelser om förlikningsväsendet. Förslaget blev
endast delvis och i ändrad form genomfört, då 1920 års riksdag antog Kungl.
Majits förslag örn ny medlingslag och örn lagar angående inrättandet av en
central skiljenämnd samt av lokala skiljedomare för vissa arbetstvister (rättstvister)
.

Under 1920-talet hava vid upprepade tillfällen arbetsfredens problem behandlats
i riksdagen och på regeringens föranstaltande gjorts till föremål för
utredningar. Angående rättstvister har lagstiftning kommit till stånd genom
1928 års lagar örn kollektivavtal och arbetsdomstol. Vidare har ett lagförslag
utarbetats angående förbud mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, och
mot vissa stridsåtgärder med speciellt syfte, riktade mot andra parten, vilket
förslag den 2 sistlidne november av Kungl. Majit remitterats till lagrådet för
granskning. I övrigt har riksdagens skrivelser och verkställda utredningar ej
lett till positiva resultat.

Riksdagens under det senaste årtiondet avlåtna skrivelser innehålla icke
något samlat program för arbetsfredsproblemets lösande. De positiva uppslag,
som framkommit i enskilda motioner, avse i huvudsak följande: förstärkning
av medlingsförfarandet genom påbud örn obligatorisk medling vid
s. k. samhällsfarliga konflikter och vid sådana konflikter, vari stat eller kommun
är part; förbud mot sistnämnda grupper av arbetskonflikter jämte obligatorisk
skiljedom; beredskapslagstiftning. innefattande fullmakt för Kungl.
Majit att under utomordentliga förhållanden utfärda förbud mot arbetsstrider;
legal reglering av vissa blockader; bestämmelser på föreningsrättslagstiftningens
område, avsedda bland annat att skapa ökade garantier för att
avgörandet angående arbetsstrider sker efter moget övervägande och under
betryggande former.

Riksdagen har vid olika tillfällen understrukit, att problemet örn arbetsfreden
icke endast har betydelse för de stridande parterna utan ock är av
stor samhällelig vikt. överhuvud måste samhällets ingripanden motiveras
icke blott av en önskan att hålla de ekonomiska striderna inom vissa legala
gränser, utan framför allt därav att överhuvud viktiga allmänna intressen
äventyras genom dessa konflikter. Därav följer också, att hänsynen till parterna
icke kan bli ensamt avgörande för de samhälleliga åtgärderna eller för
dessas art och omfattning.

Därest lagstiftningen på ett område som detta skall mottagas med tillit
och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av vårt folk. är det emellertid
av stor vikt. alt förberedandet oell genomförandet sker under medverkan av
de närmast berörda parterna. Vid behandlingen av frågor rörande arbetsfredens
trvggande lia städse starka motsättningar framträtt och även den begränsade
lagstiftning, som kommit till stånd, har kunnat genomföras endast
under allvarliga meningsbrytningar och strider. Av stora samhällsgrupper lia

10

Andra lagutskottets utlåtande Sr 56.

redan vidtagna och ännu mera ytterligare ifrågasatta åtgärder uppfattats
såsom ensidigt riktade mot dem i avsikt att försvåra och omintetgöra deras
strävanden att genom organisation tillvarataga sina intressen. Den irritation,
som uppkommit, står hindrande i vägen för en handläggning av berörda
frågor i den anda av samförstånd som hör en demokratisk samhällsordning
tili. Det är av största betydelse för strävandet efter bättre förhållanden, att
motsättningarna kunna mildras och grunderna för misstro och irritation undanröjas.
Resultatet kan eljest bliva, att lagstiftningen långt ifrån att främja
samhällsfreden i stället leder till skärpning av motsättningarna och till mera
ondartade stridsformer.

Det synes mig ur dessa synpunkter angeläget, att förevarande spörsmål
upptages i hela dess vidd och att man från början söker klargöra såväl de
allmänna utgångspunkterna för en lagstiftning som också de mål, man ytterst
syftar mot. Det är av vikt, att redan planläggningen av åtgärderna framstår
såsom fullkomligt opartisk och syftande till en rättvis avvägning mellan
olika berättigade intressen.

Väl har man från riksdagens sida icke ifrågasatt att åvägabringa arbetsfred
genom allmänt förbud i lag mot de talrikaste och ur ekonomisk synpunkt
viktigaste arbetsstriderna, nämligen de som lia karaktären av intressetvister
och som vanligen röra sig om innehållet i blivande avtal. Men det är
uppenbarligen icke fråga om ingripanden enbart på de rena rättstvisternas
område. Det ligger i själva sakens natur, att syftet måste vara icke blott att
skapa vissa legala former för parternas förhandlingar och strider. Hur viktigt
det än är, att oundvikliga strider hållas inom ramen för vad allmän rättskänsla
bjuder, är uppenbarligen det stora samhälleliga intresse, som här anmäler
sig, att motverka störningar i det ekonomiska livet samt att trygga
produktionens normala gång och en jämn folkförsörjning. Detta problem
kommer att kvarstå även efter ytterligare partiell lagstiftning till arbetsfredens
tryggande och måste angripas från vidare utgångspunkter än hittills.
Tidpunkten synes mig nu vara inne att göra detta.

Det är heller icke numera blott förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare,
som giver anledning till kollektiva intressemotsättningar. Det fackliga
organisationsväsendet har utbrett sig till andra samhällsgrupper. Jag erinrar
örn de sammanslutningar bland jordbrukarna, bland hyresgäster och fastighetsägare
och bland olika tjänstemannagrupper, vilka under senare år bildats
med uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen vid ekonomiska tvister.
Skall en reglering ske av de ekonomiska intressemotsättningarna, kan lagstiftningen
knappast begränsas till att avse endast förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare. Under behandlingen av frågan örn skydd för tredje
mans neutralitet i ekonomiska konflikter har ock vidsträckt anslutning vunnits
flir den uppfattningen, att samhällets reglering bör allsidigt och opartiskt
avse ekonomiska stridsåtgärder på alla områden.

Av vad jag anfört framgår, att enligt min mening frågan om arbetsfredens
tryggande icke längre kan behandlas såsom ett självständigt spörsmål, fristående
från andra problem angående ingripande från samhällets sida på vissa
områden av det ekonomiska livet.

Från de utgångspunkter jag här hävdat, synes det rimligt och riktigt, att
statsmakterna, örn de anse sig böra förhindra eller begränsa möjligheten för
vissa samhällsgrupper att genom samfällt uppträdande vid ekonomiska motsättningar
tillgodose sina intressen, också böra bereda dessa grupper nödigt
och rättmätigt stöd gentemot andra måhända övermäktiga intressen. Härmed
vidgar sig alltså problemet till att omfatta en råd av betydelsefulla spörsmål

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

11

rörande anställningsförhållanden och arbetsvillkor inom näringslivet saint
angående inskränkningar i den enskilde ägarens bestämmanderätt över sitt
företag oell de där anställdas öde. Då dessutom den enskilde ägaren ofta ser
sin handlingsfrihet i hög grad beskuren genom kreditgivande bankers inflytande,
bör uppmärksamhet även i detta sammanhang ägnas åt frågan örn begränsning
av detta inflytande, när det kommer i strid med viktiga samhällsintressen.

Arten och omfånget av de åtgärder från samhällets sida, som böra övervägas
i samband med spörsmålet örn begränsningar i vissa samhällsgruppers
organisatoriska rörelsefrihet, bör klargöras genom en objektiv undersökning.

Det är ingalunda helt nya frågor, som här anmäla sig. Såväl spörsmålet örn
fastställande under statens medverkan av vissa löner som frågan örn indu
strien demokrati ha varit föremål för allmänna undersökningar. Frågan örn
tryggare anställnings- och arbetsförhållanden för tjänstemän i enskild tjänst
är för närvarande under behandling av på officiell väg tillsatta sakkunniga.
klos samma sakkunniga vilar också ett förslag berörande frågan om åtgärder
från enskilda företagares sida för understödjande av bos dem anställda arbetare
på ålderdomen. I arbetarorganisationernas strävanden har från början
ingått att söka uppnå tryggare anställningsförhållanden, i första band garantier
mot godtyckliga avskedanden. De senaste årens starka rationaliseringssträvanden
lia aktualiserat frågan om de överflödiggjorda arbetarnas försörjning,
som är en fråga icke blott för dessa arbetare själva utan också i hög
grad för staten och de kommuner, vilka få på sig överflyttat ansvaret för de
utrationaliserade och deras familjer. I detta sammanhang böra också beaktas
de svårigheter för enskilda och samhällen, som uppkomma, örn vid igångsättande
av nya företag eller större utvidgningar av äldre sådana icke nödig
hänsyn tages till möjligheterna för verksamhetens fortbestånd och för de
anställdas mera varaktiga sysselsättning.

Även frågan örn statens och kommunernas ställning till i deras tjänst anställda
påkallar uppmärksamhet i detta sammanhang. På vissa områden lia
staten och kommunerna ordnat personalens anställningsförhållanden enligt
andra grundsatser än de för de enskilda företagen vanliga. Där tjänstemannaställning
tillkommer de anställda, äro arbetsinställelser förbjudna. Men
även då stat eller kommun uppträder såsom arbetsgivare, sker det för närvarande
ofta i sådana former och med sådana riktlinjer för verksamheten, att
arbetarnas ställning icke avsevärt avviker från deras ställning inom de privata
företagen. Beaktande bör skänkas även dessa områden vid den tilläm -nado undersökningen.

Redan inledningsvis har jag redovisat de positiva uppslag till arbetsfredslagstiftningens
utbyggande, som framkommit. Lika litet som i fråga örn de
spörsmål, vilka här ställts i sammanhang med arbetsfredslagstiftningen, anser
jag anledning föreligga att nu ingå på någon närmare granskning av
dessa uppslag. Rätta tidpunkten härför inträder, då direktiv skola givas för
de särskilda utredningar, vilka enligt mitt förmenande böra ingå såsom delar
av en undersökning av problemet i hela dess vidd. Denna undersökning måste
bli mycket omfattande. Det är emellertid önskvärt, alt den kan genomföras
med största möjliga skyndsamhet, vilket icke torde vara möjligt annat än
genom en fördelning av arbetsuppgifterna på mindre grupper av sakkunniga,
lämpligen sammanhållna genom en gemensam ordförande eller en mindre
delegation.

Ett förberedande arbete bör kunna anförtros åt en starkt begränsad kreis
av sakkunniga. Dessa torde böra på basis av redan föreliggande material och

12

Andra lagutskollets utlåtande Nr 56.

efter inhämtande av erfarenheter från utlandet av särskilt under senare år
gjorda försök studera problemet och framlägga ett betänkande med de allmänna
slutsatser, till vilka de vid sina överläggningar kommit, samt därjämte
förslag rörande undersökningarnas fortsatta rationella bedrivande. Då
det är önskvärt, att de sakkunniga erhålla tillfälle till överläggningar med på
olika områden verksamma enskilda personer och med representanter för de
viktigaste organisationer, vilkas intressen skulle beröras av ingripanden från
samhällets sida, torde de sakkunniga bemyndigas att i förekommande fall
utfärda inbjudan till sådana överläggningar. Likaledes torde de sakkunniga
bemyndigas att inhämta utlåtanden och påkalla utredningar från ämbetsverk
och myndigheter.

Till sakkunniga för verkställande av den av statsministern förordade förberedande
utredningen angående ingripanden från samhällets sida på vissa
områden av det ekonomiska livet utsåg Kungl. Majit därefter överståthållaren
T. Nothin, diponenten vid Åtvidabergs fabriker E. Ericsson samt ledamoten
av riksdagens andra kammare redaktören F. Severin. Nothin förordnades
att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

1935 rirs riksdag.

Vid 1935 års riksdag framställdes motionsvis yrkanden angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande.

I motionen I: 179 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., hemställdes,
att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla, att skyndsammast och för sig
utredning måtte företagas och förslag framläggas rörande frågan örn åtgärder
till arbetsfredens främjande. I de likalydande motionerna I: 253 av
herr Andersson, Elof, m. fl. samt 11:439 av herr Andersson i Rasjön m. fl.
yrkades, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utredning rörande dels vissa bestämmelser till arbetsfredens främjande
och dels beredskapslagstiftning till förhindrande av arbetskonflikter, varom
närmare uttalanden gjorts i motionerna, samt att riksdagen måtte hemställa,
att förslag i nämnda frågor måtte föreläggas 1936 års riksdag.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 36 anförde: I

anledning av vad statsministern framhållit i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 31 december 1934 vill utskottet icke bestrida, att det ur vissa
synpunkter kan anses lämpligt att undersöka, huruvida frågan örn arbetsfredens
tryggande står i sådant samband med åtskilliga andra problem angående
ingripande från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet,
att den icke helt kan lösas utan att nämnda samband blivit klarlagt.

På sätt framgår av statsministerns anförande har regeringen uppgjort ett
program för en mycket omfattande utredning i detta avseende. Regeringen
har därvid utgått ifrån, att, därest en lagstiftning på arbetsfredens område
skall mottagas med tillit och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av
vårt folk, det är av vikt, att förberedandet och genomförandet sker under
medverkan av de närmast berörda parterna. Vidare måste, såsom statsministern
framhållit, redan planläggningen av åtgärderna framstå såsom fullkorn -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56. lii

ligt opartisk och syftande till en rättvis avvägning mellan olika berättigade
intressen.

Mot en förutsättningslös utredning, varigenom möjlighet skulle beredas
att överblicka det komplex av olika spörsmål, som statsministern berört i sitt
anförande och vilka stå i ett närmare eller mera avlägset sammanhang med
varandra, finner utskottet ej anledning att i och för sig göra någon invändning.
Utskottet vill emellertid härvid framhålla, att en dylik utredning givetvis
bör anordnas på ett sådant sätt, att därvid icke anses, att de särskilda
spörsmålen böra var för sig i detalj utredas för att deras inbördes sammanhang
klart skall komma till synes, samt att lösningen av särskilda mera
trängande spörsmål icke fördröjes.

Flera till arbetsfredsfrågan hörande problem hava, sedan riksdagen förra
året hos Kungl. Majit anhöll örn utredning i ämnet, blivit föremål för behandling,
som givit bland annat det resultatet, att i samband med lagstiftning
om vissa ekonomiska stridsåtgärder av regeringen för riksdagen framlagts
förslag till bestämmelser av betydelse för arbetsfredsfrågan, bland annat
om s. k. skyddsarbete, örn varseltid vid igångsättandet av vissa stridsåtgärder
ävensom därom, att i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock
mellan parter i andra ekonomiska förhållanden föreningsrätten å ömse sidor
skall lämnas okränkt. Det förslag till lagstiftning rörande regler om behörighet
för vissa föreningar att vidtaga vissa kollektiva stridsåtgärder, som nu
är under riksdagens prövning, äger även betydelse för frågan om arbetsfreden.

Utskottet förväntar emellertid, att jämväl övriga spörsmål rörande arbetsfredens
tryggande, vilka utskottet i sitt förra året avgivna, av riksdagen godkända
utlåtande nr 51 upptog till behandling, utredas i sådan ordning, att
förslag till åtgärder kunna utan tidsutdräkt föreläggas i riksdagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
alt det pågående utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan bedrives
i sådan ordning, att förslag angående de spörsmål, om vilkas utredning
riksdagen år 1934 gjort framställning, måtte kunna föreläggas riksdagen
utan det dröjsmål, som skulle medföras av ett avvaktande av utredningens
slutförande i övriga med sistnämnda spörsmål sammanförda frågor

Reservationer anfördes dels av herr Sigfrid Hansson jämte sex andra ledamöter
(blank reservation), dels ock av herr Österström jämte fem andra
ledamöter, vilka biträdde utskottets hemställan men ansågo, att utskottet
därför bort anföra följande motivering:

På sätt framgår av statsministerns anförande till statsrådsprotokollet den
31 december 1934 har regeringen uppgjort ett program för en mycket omfattande
utredning, i vilken utredning innefattas jämväl det i förberörda motioner
avhandlade spörsmål. Örn en lagstiftning på arbetsfredens område
skall mottagas med tillit och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av
vårt folk, är det otvivelaktigt av vikt att, såsom statsministern också framhållit
i det ovan omnämnda anförandet, förberedandet och genomförandet
sker under medverkan av de närmast berörda parterna. Vidare måste redan
planläggningen av åtgärderna framstå såsom fullkomligt opartisk och syftande
till en rättvis avvägning mellan olika berättigade intressen.

Det sålunda igångsatta utredningsarbetet skall enligt statsministerns förklaring
emellertid omfatta ett stort antal synnerligen svårlösta och djupt

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

ingripande spörsmål. Redan av denna anledning måste utredningen komma
att kräva en avsevärd tid, under vilken de speciella arbetsfredsfrågorna skulle
få vänta på sin lösning. Ett sådant dröjsmål är ägnat att ingiva allvarliga
bekymmer. Utskottet förväntar därför, att spörsmålen rörande arbetsfredens
tryggande, vilka utskottet i sitt förra året avgivna, av riksdagen godkända
utlåtande nr 51 upptog till behandling, utredas i sådan ordning, att förslag
till åtgärder kunna utan tidsutdräkt föreläggas riksdagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan med uteslutande av motiveringen
för densamma.

Sakkunniga för verkställande av utredning angående ingripanden från
samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet.

De sakkunniga för verkställande av utredning angående ingripanden från
samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet avgåvo den 9
december 1935 betänkande om folkförsörjning och arbetsfred. De sakkunnigas
uttalanden och förslag hava upptagits i del I av betänkandet (statens
offentliga utredningar 1935:65). I del II (statens offentliga utredningar
1935: 66) hava sammanförts utarbetade redogörelser för nu gällande bestämmelser
på olika områden, för tidigare behandling av förekommande frågor,
för utländska förhållanden m. m. I förevarande sammanhang anhåller utskottet
att få särskilt hänvisa till bil. 22 i del II med rubrik »Lagstiftning
och lagförslag i Sverige till främjande av freden på arbetsmarknaden och
på det allmänt ekonomiska området m. m.» (sid 408—458).

I del I hava de sakkunniga i särskilda kapitel behandlat »Den svenska folkförsörjningen»
(sid. 15—90) samt »Arbetsfreden» (sid. 91—129).

I sistnämnda kapitel hava först behandlats frågorna om »Sociallagstiftningen»
(sid. 91—93) och »Inkomstfördelningen» (sid. 93—98). Därefter
har under huvudrubriken »Föreningsväsendet» upptagits, bland annat, en
redogörelse för »föreningarnas organisation» (sid. 103—lil) samt vidare
frågan örn »skydd för föreningsrätten och skydd mot organisationstvång»
(sid. lil—112). De sakkunniga hava föreslagit (sid. 112), att åt en eller
flera sakkunniga personer måtte uppdragas att med vederbörande större
organisationer samråda i syfte att för deras vidkommande söka åvägabringa
en sådan gestaltning av föreningsväsendet, som de sakkunniga närmare angivit
i betänkandet, samt att, örn det visat sig, att detta förfarande icke lett
till resultat, frågan örn föreningsväsendets normerande genom lagstiftning
måtte göras till föremål för utredning genom sakkunniga. —- Under huvudrubriken
»Förbud mot arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål»
(sid. 112—119) har efter en »Översikt» behandlats frågorna om »Förhud
mot s. k. samliällsfarliga konflikter» och »Förbud mot arbetskonflikter
i vissa fall». Beträffande den förstnämnda av dessa två frågor har föreslagits
(sid. 118), att genom särskilda sakkunniga måtte utredas, huruvida
och i vilken omfattning arbetskonflikter kunna förhindras i sådana fall, där

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56. 15

verksamheten icke avser att i främsta rummet tillgodose ett arbetsgivarens
ekonomiska intresse.

Å sid. 119—123 har därefter behandlats frågan örn »Förbud mot vissa
stridsåtgärder», därvid hemställts, att åt en eller flera sakkunniga måtte
uppdragas att söka genom förhandling med vederbörande organisationer
åvägabringa överenskommelser enligt vissa i betänkandet angivna riktlinjer
samt att därefter frågan om erforderlig lagstiftning i ämnet måtte upptagas
till utredning och omprövning. — Under rubriken »Beredskapslagstiftning»
(sid. 124—125) hava de sakkunniga förklarat sig tillstyrka utarbetandet och
framläggandet av förslag till en beredskapslagstiftning, varvid i första hand
vissa vägar, som angivits i betänkandet, borde undersökas. — Frågan örn
»Medlingsförfarandet» har behandlats å sid. 125—127, varefter kapitlet örn
arbetsfreden avslutas å sid. 127—129 under rubriken »Social etik».

Beträffande detaljer rörande innehållet i de sakkunnigas uttalanden får
utskottet hänvisa till betänkandet.

Efter vad sålunda förekommit i anledning av riksdagens skrivelse nr
373/1934 är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Överläggningar mellan landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen.

I förevarande sammanhang får utskottet omnämna, att landsorganisationen
i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen beslutat att gemensamt dryfta
vissa arbetsfredsproblem m. m. Det är därvid fråga om förutsättningslösa
överläggningar i syfte att inventera sådana arbetsmarknadsproblem, som
eventuellt kunna regleras eller justeras genom överenskommelse mellan de
båda organisationerna.

Då förslag i sådant hänseende framlades för landsorganisationens representantskapsmöte
den 16 mars 1936, anförde ordföranden, herr Albert Forslund,
bland annat:

Fackföreningsrörelsen har i vissa arbetsmarknadsfrågor under ett flertal
år varit föremål för en utomordentligt sträng observation, och de organiserade
arbetarnas åtgöranden ha ofta mötts med stort misstroende av representanter
för andra intressesammanslutningar. Vid årets riksdag föreligger
ett stort antal motioner, vari yrkas på lagstiftningsåtgärder i avsikt att begränsa
fackföreningsrörelsens rörelsefrihet. Tredjemans-frågan har genom
motioner från flera av de borgerliga partierna förts fram till ny aktualitet,
varjämte förslag föreligga örn lag örn arbetsavtal, beredskapslagstiftning samt
lörbud mot s. k. samhällsfarliga strejker. Från hcigerhåll har man dessutom
påyrkat en ändring av 16 §, il kap. i strafflagen, varigenom förbud skulle
stadgas för spridande av skrift, vakthållning eller annan dylik åtgärd i samband
med blockad eller bojkott.

Från den Nothinska utredningskommitténs sida har förslag framförts örn
en rad utredningar i syfte att trygga arbetsfreden. Det har därvid förutsatts
att parterna på arbetsmarknaden genom frivilliga överenskommelser skulle
göra samhällsingripanden lill arbetsfredens tryggande överflödiga. Kommittén

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

U tskottet.

bär uttalat, att utvecklingen medfört att alla grupper av samhällsmedlemmar
nu kunna uppvisa en högre ekonomisk insikt än tillförne, och att man därför
kan lia anledning att räkna med större förutsättningar för en samverkan, som
kan bli av betydelse för samhällsfreden.

I den offentliga diskussionen om hithörande angelägenheter har man
ofta förklarat, att man med glädje skulle hälsa ett initiativ från parterna
själva i avsikt att råda bot för vissa förmenta missförhållanden. Arbetsgivare
och arbetare ha ett gemensamt intresse av att samhällsingripanden i arbetsmarknadens
många problem begränsas.

Landssekretariatet har därför ansett sig böra förorda upptagandet av förutsättningslösa
överläggningar med Svenska arbetsgivareföreningen för utrönandet
av förutsättningarna för en ordning, ägnad att förebygga sådana
samhällsingripanden, som ur parternas synpunkt icke äro önskvärda.

Sedan delegerade från de båda sammanslutningarna blivit utsedda, hava
förhandlingarna påbörjats den 22 sistlidne maj.

I utlåtande nr 51 vid 1934 års riksdag anförde andra lagutskottet vid behandling
av motioner rörande skilda arbetsfredsspörsmål, bland annat, att
starka skäl kunde anföras för åvägabringande av en beredskapslagstiftning.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, som på utskottets förslag i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn en
allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på föreningsrättens
och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte alt rättsligen
utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att främja
arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Den 31 december 1934 utsågos tre sakkunniga för att verkställa förberedande
utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden
av det ekonomiska livet.

1935 års riksdag hemställde, likaledes på förslag av utskottet, i skrivelse
till Kungl. Maj:t, att det pågående utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan
måtte bedrivas i sådan ordning, att förslag angående de spörsmål,
örn vilkas utredning riksdagen år 1934 gjort framställning, måtte kunna
föreläggas riksdagen utan det dröjsmål, som skulle medföras av ett avvaktande
av utredningens slutförande i övriga med sistnämnda spörsmål sammanförda
frågor.

Den 9 december 1935 avgåvo de sakkunniga betänkande örn folkförsörjning
och arbetsfred. De förklarade sig däri, bland annat, tillstyrka utarbetandet
och framläggandet av förslag till en beredskapslagstiftning. De
sakkunnigas betänkande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet, som vidhåller sin förut uttalade uppfattning, att starka skäl
föreligga för tillskapandet av en beredskapslagstiftning, får med anledning
av vad som beträffande förevarande spörsmål förekommit föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta slutföra

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

17

erforderliga utredningar rörande frågan om att tillskapa en sådan lagstiftning
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill dessa utredningar
kunna föranleda.

Frågan örn åtgärder i övrigt till främjande av arbetsfreden har, såsom
framgår av utredningen här ovan, ingående behandlats av de förutnämnda
sakkunniga. Denna fråga torde jämväl komma alt i vissa delar göras till föremål
för behandling vid de överläggningar, som påbörjats mellan landsorganisationen
i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen rörande vissa arbetsfredsproblem
med mera. Utskottet vill i detta sammanhang uttala, att utskottet
skulle hälsa med tillfredsställelse, om dessa överläggningar leda till för samhället
gagneliga resultat på förevarande område. Då utskottet förutsätter,
att Kungl. Majit ägnar de spörsmål inom arbetsfredens område — utöver
frågan om tillskapandet av en beredskapslagstiftning — vilka utskottet förut
angivit, all den uppmärksamhet, som deras vikt påkallar, finner utskottet
skäl icke föreligga att för närvarande föreslå riksdagen att göra framställning
till Kungl. Majit om deras ytterligare utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av de föreliggande motionerna
I: 154, I: 269, lii 368 och lii 584, ville i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta slutföra
erforderliga utredningar rörande frågan örn att tillskapa
en beredskapslagstiftning samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill dessa utredningar kunna föranleda;

B. att motionerna I: 154 och lii 368, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 269 och lii 584, i den mån de varit
föremål för behandling i detta utlåtande samt i den mån
de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 56

2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén, Sigfrid Hansson,
Gustaf T amni, Sam Larsson*, Hagman och P. Sandström;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage*, Johanson i Hallagården,
Olovson i Västerås*, Skoglund, Sandström i Sollefteå, Molander* och Hermansson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Hage, Olovson i Västerås, Molander
och Hermansson, vilka ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
följande lydelse:

»Frågan om åtgärder till främjande av arbetsfreden har såsom i det föregående
nämnts ingående behandlats av de sakkunniga, som den 31 december
1934 utsågos för att verkställa förberedande utredning angående ingripanden
från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet. Denna fråga
torde jämväl komma att göras till föremål för behandling vid de överläggningar,
som påbörjats mellan landsorganisationen i Sverige och svenska
arbetsgivareföreningen rörande vissa arbetsfredsproblem med mera. Utskottet
vill uttala, alt utskottet skulle hälsa med tillfredsställelse, örn dessa överläggningar
leda till för samhället gagneliga resultat på förevarande område.
Då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t ägnar de spörsmål, varom här är
fråga, all den uppmärksamhet, som deras vikt påkallar, finner utskottet skäl
icke föreligga att för närvarande föreslå riksdagen att göra framställning
till Kungl. Majit örn deras ytterligare utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna I: 154 och 11:368 samt 1:269 och 11:584,
de två sistnämnda i den mån de varit föremål för behandling
i detta utlåtande, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.»

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1936

616996