Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
1
Nr 54.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1936 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående yrkesmässig trafik med
automobil, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 11 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 161,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande
över följande förslag till
förordning angående yrkesmässig trafik med automobil.
Härigenom förordnas som följer:
Begreppet yrkesmässig trafik.
§ I
Med
yrkesmässig trafik förstås i denna förordning trafik, i vilken automobil
jämte förare mot ersättning tillhandahålles åt allmänheten. För sådan
trafik gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna om annan automobiltrafik,
vad i denna förordning nedan stadgas.
Om uppsikt över den yrkesmässiga trafiken.
§2.
Länsstyrelserna hava att var för sitt län tillse, att den yrkesmässiga trafiken
med hänsyn till det samlade trafikbehovet i länet ändamålsenligt inordnas
i det trafiksystem, som bildas av övriga trafikföretag, och i övrigt på
lämpligt sätt handhaves.
§3.
Jämte den tillsyn över den yrkesmässiga trafiken, som enligt § 2 åligger
länsstyrelserna, ankommer det på en därför särskilt inrättad central myndighet
— vägtrafikmyndigheten — att verka för ett ändamålsenligt ordnande av
den yrkesmässiga trafiken och främja en sund utveckling därav. I fråga
örn vägtrafikmyndighetens verksamhet meddelar Konungen närmare föreskrifter.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 54.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Beteckningar för olika slag av yrkesmässig trafik m. m.
§4.
Yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss sträckning eller mellan vissa
orter benämnes i denna förordning linjetrafik.
Till linjetrafik är även att hänföra det fall, att utövare av yrkesmässig trafik
plägar oberoende av beställning å olika platser upptaga och samtidigt
befordra passagerare eller gods för mera än en avsändare.
Linjetrafik, ombesörjd genom omnibus, kallas nedan omnibustrafik.
Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra under linjetrafik, sammanfattas
under uttrycket beställningstrafik.
Beställningstrafik för godsbefordran benämnes närgodstrafik, där utsträckningen
av densamma är begränsad på sätt i § 25 är stadgat, samt i övriga fall
fjärrgodstrafik.
Linjetrafik för godsbefordran benämnes nårgodslinjetrafik, där utsträckningen
därav är begränsad jämlikt § 25, samt eljest fjärrgodslinjetrafik.
Trafik, som uteslutande avser befordran av mjölk eller slaktdjur, skall,
oavsett transportens längd, vara att hänföra under närgods- eller närgodslinjetrafik.
§ 5.
Mom. 1. Rätt till utövande av linje- eller beställningstrafik för personbefordran
innebär, på sätt tillståndsbeviljande myndigheten äger närmare
bestämma, rätt till befordran även av passagerares resgods samt, därest och
i den omfattning samma myndighet må finna skäl sådant medgiva, jämväl
av paketgods.
Mom. 2. Lastautomobil i yrkesmässig trafik må, i den mån tillståndsbeviljande
myndighet ej jämlikt § 32 medgivit tillstånd att därmed befordra personer,
icke tagas i anspråk för sådan befordran annat än för så vitt fråga är
om personer, som erfordras för automobilens framförande eller skötsel eller
för dess på- eller avlastning eller för utförande av arbete, vid vilket automobilen
användes. '' '' -
§ 6.
Mom. 1. Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd
(trafiktillstånd).
Mom. 2. Trafiktillstånd meddelas beträffande fjärrgodstrafik eller fjärrgodslinjetrafik
av vägtrafikmyndigheten.
Till beställningstrafik med stationsort i stad, vars invånarantal uppgår till
minst 50,000, meddelas, med undantag för fjärrgodstrafik, tillstånd av polismyndigheten
i staden.
I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelse.
Mom. 3. Där trafik, till vars bedrivande tillstånd av länsstyrelse erfordras,
kan komma att utsträckas över mera än ett län, ankommer prövningen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
3
av ansökan om trafiktillstånd, så vitt linjetrafik angår, å länsstyrelserna i
de län, där trafiken skall äga rum, samt i fråga örn beställningstrafik å
länsstyrelsen i det län, varest stationsorten är avsedd att förläggas.
Om ansökningsförfarandet.
§ 7.
Mom. 1. Vid ansökan örn trafiktillstånd skola fogas handlingar, som äro
ägnade att bestyrka sökandens lämplighet såsom utövare av det slag av yrkesmässig
trafik, ansökningen avser, ävensom, så vitt ej avses fjärrgodstrafik,
bedriven med andra än sökanden tillhöriga automobiler, uppgift om typ
och antal av de automobiler, som äro avsedda att användas för trafiken, med
angivande av den största last eller det högsta antal personer, som skall kunna
med varje automobil befordras.
Mom. 2. Ansökan örn tillstånd till linjetrafik skall, utöver vad i mom. 1
angives, innehålla uppgifter örn linjesträckning eller örn de orter, mellan
vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik
eller godstrafik eller bådadera, ävensom uppgifter om den taxa samt,
i förekommande fall, den tidtabell för befordringen, som önskas fastställd,
och om huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas.
Mom. 3. Ansökan om tillstånd till fjärrgodstrafik skall innehålla organisationsplan
för trafikens bedrivande; åliggande det i övrigt sökanden att
tillhandagå med de uppgifter, som vägtrafikmyndigheten för ärendets prövning
finner skäl infordra. Där ansökningen eljest avser rätt till beställningstrafik,
skall tillämnad stationsort uppgivas.
§8.
Ansökan om tillstånd till linjetrafik inom mer än ett län skall, örn prövningen
därav ankommer på länsstyrelse, inlämnas till länsstyrelsen i det län,
varest längsta delen av vägsträckan är belägen.
§9.
Över ansökan om tillstånd till sådan linjetrafik, som det tillkommer länsstyrelse
att bevilja, skall denna myndighet ej mindre höra vederbörande
polismyndighet samt trafikföretag, som beröras av den ifrågasatta trafiken,
än även, örn förhållandena därtill föranleda, på lämpligt sätt lämna vederbörande
vägstyrelse, kommuner och andra, som ärendet kan angå, tillfälle
att yttra sig. Avser ansökningen rätt till omnibustrafik uteslutande inom viss
stad eller inom stad med dess närmaste omgivning, skall, örn ansökningen
icke sker å stadens vägnar, dylikt tillfälle alltid beredas vederbörande kommunala
förvaltningsmyndighet i staden. Beträffande ansökan, avseende
ridt till befordran i linjetrafik uteslutande av gods, som omförmäles i § 4
sista stycket, eller av skolbarn till eller från skolan, må infordrandet av yttranden
efter länsstyrelsens beprövande inskränkas eller underlåtas.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
över ansökan om tillstånd till sådan linjetrafik, för vars bedrivande vägtrafikmyndighetens
tillstånd erfordras, skall nämnda myndighet infordra yttrande
av vederbörande länsstyrelse eller länsstyrelser, vilka verkställa den
utredning, som för ändamålet erfordras.
§ 10.
över ansökan örn tillstånd till beställningstrafik, som icke är att hänföra
till fjärrgodstrafik, skall myndighet, som har att meddela dylikt tillstånd,
genom tillkännagivande i tidning, som på förhand bestämts, bereda trafikföretag,
vilka beröras av den ifrågasatta trafiken, så ock andra, som ärendet
kan angå, tillfälle att yttra sig ävensom, där så anses lämpligt, infordra yttrande
från sammanslutningar av utövare av sådan beställningstrafik, som avses
i ansökningen. Kostnaderna för nämnda tillkännagivande skola gäldas
av sökanden. Tillkommer ärendets avgörande länsstyrelse, skall nämnda
myndighet jämväl över ansökningen höra polismyndigheten i den ort, varest
automobil, som kommer att användas i trafiken, avses skola hava sin stationsort.
Utan hinder av vad nu är stadgat må ansökan, som allenast avser tillstånd
att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personautomobil tillfälligt
ombesörja beställningstrafik inom visst begränsat område eller å viss
vägsträcka, eller befordran i beställningstrafik uteslutande av gods, som avses
i § 4 sista stycket, omedelbart upptagas till prövning, om skäl därtill äro.
§ 11.
över ansökan om tillstånd till fjärrgodstrafik skall vägtrafikmyndigheten
infordra yttrande av länsstyrelserna i samtliga län inom det uppgivna
fjärrtrafikdistriktet. Före yttrandes avgivande skall länsstyrelse verkställa
erforderlig utredning.
§ 12.
Polismyndighet, som äger meddela tillstånd till beställningstrafik, har
att före den 1 december varje år meddela länsstyrelsen uppgift om tidning,
i vilken tillkännagivanden angående sådana ansökningar om tillstånd
till dylik trafik, över vilka polismyndigheten har att meddela beslut, komma
att under nästföljande år införas. Dylik uppgift ävensom motsvarande
uppgift å tidning, i vilken ansökningar om sådant tillstånd till beställningstrafik,
som det tillkommer länsstyrelse att meddela, komma att tillkännagivas,
skola intagas i länskungörelserna under senare hälften av sagda
månad.
§ 13.
Utan hinder av vad i §§ 9—11 föreskrivits, må ansökan om trafiktillstånd
genast avslås, därest det synes uppenbart, att densamma ej bör
beviljas.
5
Andra laffutskottets utlåtande Nr 54.
§ 14.
Vad angående behandling av ansökan om trafiktillstånd är i §§ 9—13
stadgat skall, utom för så vitt angår omnibustrafik, i tillämpliga delar gälla
jämväl beträffande behandling av ansökan örn ökning i det antal automobiler,
med vilket yrkesmässig trafik må av utövare av sådan trafik bedrivas,
eller om insättande av släpfordon i sådan trafik eller örn sådant utbyte av
automobil eller släpfordon, som medför ökning med mera än tjugu procent
av den största last eller det högsta antal personer, som må befordras med
fordon, vilket användes för trafikens bedrivande.
Angående trafiktillstånds beviljande.
§ 15.
Mom. 1. Ej må trafiktillstånd meddelas, därest ej den ifrågasatta trafiken
finnes behövlig med hänsyn till redan befintliga trafikföretag samt
i övrigt lämplig.
Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet
och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter
befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande
finnas, må tidpunkten för ansökningens ingivande icke vara avgörande
för företräde dem emellan. Avser ansökning tillstånd till linjetrafik
i anslutning till eller under konkurrens med trafik, bedriven av järnvägs-,
ångbåts- eller förut bestående linjetrafikföretag, skall, därest tillstånd meddelas,
sådant i första hand lämnas innehavare av dylikt företag, därest
denne ansökt därom och i övrigt befinnes lämplig såsom trafikutövare;
dock att beträffande rätt att erhålla tillstånd till fjärrgodslinjetrafik skall
gälla vad i § 17 är därom stadgat.
Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga
de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Så vitt ej angår fjärrgodstrafik,
i vad den är avsedd att bedrivas med andra än sökanden tillhöriga
automobiler, eller omnibustrafik, skall tillståndet innefatta föreskrifter om
det antal automobiler, med vilka trafiken må bedrivas, med angivande av den
största last eller det högsta antal personer, som skall kunna med varje automobil
befordras. Där så lämpligen kan ske, bör tillståndet begränsas att
omfatta vissa slag av transporter eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik
skall, såvida ej särskilda skäl till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken
skall framgå å viss vägsträcka. I fråga om beställningstrafik, som icke är
att hänföra till fjärrgodstrafik, skall bestämmas ort, å vilken automobil, som
brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).
Mom. 2. Vad örn trafiktillstånd ovan är stadgat skall i tillämpliga delar
gälla jämväl om beslut innefattande tillstånd i sådant ärende, som i §
14 sägs.
§ 16.
Tillstånd till bedrivande av fjärrgodstrafik innebär för vederbörande tillståndshavare
(fjärrtrafikutövare) rätt i förening med skyldighet att inom
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
av vägtrafikmyndigheten bestämt område (fjärrtrafikdistrikt) upptaga beställningar
å samt ombesörja utförandet av till fjärrgodstrafik hänförliga
transporter, utgående från ort inom fjärrtrafikdistriktet. Dylikt tillstånd bör
inom varje fjärrtrafikdistrikt meddelas allenast en eller eljest ett begränsat
antal företagare, som äga förutsättningar för organiserande och bedrivande
av fjärrgodstrafik. Under i övrigt lika förhållanden bör tillstånd företrädesvis
lämnas organisation av närtrafikutövare.
Såsom villkor utöver vad i denna förordning är stadgat eller eljest av
vägtrafikmyndigheten föreskrives skall för rätt till bedrivande av trafik av
nu ifrågavarande slag, därest och i den mån ej samma myndighet på grund
av särskilda förhållanden annorlunda förordnat, gälla:
1) att fjärrtrafikutövare skall, i vad på honom ankommer, vara skyldig
tillgodose behovet av fjärrgodstrafik med lastautomobiler inom fjärrtrafikdistriktet
samt för detta ändamål sörja för att lämpliga, för yrkesmässig trafik
i vederbörlig ordning godkända lastautomobiler jämte förare äro till erforderligt
antal tillgängliga på lämpliga orter inom distriktet;
2) att fjärrtrafikutövare skall, så vitt lämpligen kan ske och vägtrafikmyndigheten
ej annat medgivit, för omförmälda ändamål i första hand anlita utövare
av närgodstrafik och företrädesvis dem, som före denna förordnings
ikraftträdande yrkesmässigt ombesörjt godstransporter på långa avstånd,
ävensom taga i anspråk nämnda trafikutövares för yrkesmässig trafik i vederbörlig
ordning godkända och brukade automobiler;
3) att fjärrtrafikutövare skall vara underkastad kontroll av vägtrafikmyndigheten
eller dess ombud såväl i avseende på anordningarna för trafiken
som i fråga om dess bedrivande samt pliktig att verkställa de ändringar
däri, som av nämnda myndighet eller dess ombud i vederbörlig ordning föreskrivas
för bättre tillgodoseende av trafikbehovet eller för vinnande av ökad
trafiksäkerhet, ävensom att för samma ändamål samarbeta med andra trafikföretag
i enlighet med av vägtrafikmyndigheten meddelade bestämmelser;
4)
att beställningar å transporter, som äro avsedda att genom fjärrtrafikutövares
försorg verkställas, skola registreras vid av denne å lämpliga
platser upprättade beställningskontor, där jämväl i enlighet med av trafikutövaren
meddelade anvisningar transporterna skola fördelas mellan vederbörande
närtrafikutövare under iakttagande att före denna förordnings ikraftträdande
bestående kundförhållanden mellan trafikant och närtrafikutövare
i största möjliga utsträckning respekteras;
5) att för rörelsens bedrivande anlitad förare icke må vid körning i fjärrgodstrafik
för egen eller andras räkning medföra gods utöver vad av fjärrtrafikutövaren
eller behörigt ombud för denne medgivits samt ej heller, därest
och i den män han ej därtill i behörig ordning bemyndigats, uppbära trafikutövaren
i anledning av verkställd transport tillkommande betalning;
6) att ersättning för av närtrafikutövare på uppdrag av fjärrtrafikutövaren
utförda transporter i fjärrgodstrafik skall utgå enligt grunder, som för
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54. 7
samtliga av honom anlitade närtrafikutövare under lika förhållanden medföra
samma rätt;
7) att fjärrtrafikutövare beträffande ansvarighet för skada å gods, som
befordras i av honom bedriven trafik, samt skyldighet att till täckande av
nämnda ansvar ombesörja försäkring utöver vad eljest är beträffande försäkringsplikt
stadgat skall vara underkastad de bestämmelser, som av vägtrafikmyndigheten
meddelas; samt
8) att det skall åligga fjärrtrafikutövare att för behörigt utövande av trafiken
ställa ekonomisk garanti, därest och i den omfattning vägtrafikmyndigheten
därom förordnat.
§ 17-
Tillstånd till bedrivande av fjärrgodslinjetrafik må meddelas allenast den,
som uppfyller de i § 16 stadgade villkor för erhållande av tillstånd till fjärrgodstrafik,
och företrädesvis utövare av fjärrgodstrafik, inom vars fjärrtrafikdistrikt
den ifrågasatta linjetrafiken är avsedd att framgå.
I fråga om fjärrgodslinjetrafik skall i tillämpliga delar gälla vad angående
fjärrgodstrafik är i nyssnämnda § stadgat.
§ 18.
Till efterrättelse för bedrivande av omnibustrafik samt, där så finnes
lämpligt, jämväl för annan linjetrafiks bedrivande bör av tillståndsbeviljande
myndighet i erforderlig omfattning fastställas tidtabell. Över av trafikutövaren
ingivet förslag därtill böra, innan tabellen fastställes, representanter
för övriga trafikföretag lämnas tillfälle att yttra sig i den utsträckning, som
prövas lämplig.
Tillfälliga avvikelser från fastställd tidtabell må äga rum efter vederbörande
polismyndighets medgivande; skolande i dylikt fall polismyndighetens
beslut eller avskrift därav medföras å automobilen.
§ 19.
Därest och i den mån det för underlättande av varutransporter finnes
behövligt och lämpligt, må innehavare av rätt till linjetrafik åläggas skyldighet
att i samtrafik med annat trafikföretag ombesörja linjetrafik för
godsbefordran mot ersättning enligt överenskommen eller i vederbörlig ordning
fastställd taxa. Där anledning till meddelande av dylikt beslut förekommer,
bör, efter det representanter för därav berörda trafikföretag lämnats
tillfälle att yttra sig i ärendet, trafikutövaren åläggas att inom viss tid inkomma
med bevis, att överenskommelse om samtrafik träffats vid äventyr
att, där så icke skett, trafikutövaren skall vara underkastad beslut, som vederbörande
myndighet må finna skäl i ämnet meddela.
Beslut, varom nu är fråga, meddelas, så vitt transporter i närgodslinjetrafik
angår, av länsstyrelse samt beträffande transporter i fjärrgodslinjetrafik
av vägtrafikmyndigheten.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
§ 20.
Beslut, innefattande beviljande av trafiktillstånd eller ändring i eller indragning
på viss tid eller återkallande av förut beviljat sådant tillstånd,
ävensom beslut om bifall till sådan ansökan, varom i § 14 är fråga, skall, då
beslutet
meddelats av
vägtrafikmyndigheten
länsstyrelse
polismyndighet i stad
Underrättelse om beslutet skall ti
försorg intagas i länskungörelserna.
delgivas
länsstyrelse, som örn beslutet underrättar
vederbörande polismyndighet,
statspolisavdelnings föreståndare och
besiktningsman för motorfordon;
vägtrafikmyndigheten, polismyndighet,
statspolisavdelnings föreståndare
och besiktningsman för motorfordon
samt, så vitt angår sådan linjeeller
närgodstrafik, som kan komma
att utsträckas till angränsande län,
jämväl länsstyrelse inom detta län,
vilken om beslutet underrättar vederbörande;
vägtrafikmyndigheten,
länsstyrelse,
statspolisavdelnings föreståndare och
besiktningsman för motorfordon.
ka genom vederbörande länsstyrelses
Angående trafikregister.
§ 21.
Länsstyrelse skall föra förteckning dels över innehavare av tillstånd till
yrkesmässig trafik inom länet dels ock över de automobiler, som av dessa användas
i dylik trafik; dock, så vitt beställningstrafik angår, allenast över automobiler,
stationerade i länet. Förteckning skall förås särskilt för linje- och
särskilt för beställningstrafik samt med uppdelning i vartdera fallet på trafik
för person- och för godsbefordran.
Då trafiktillstånd eller medgivande att för yrkesmässig trafik använda
automobil återkallats eller på viss tid indragits, skall detta i vederbörande
förteckning anmärkas.
Närmare bestämmelser angående förtecknings förande meddelas av Konungen.
Ett sammandrag av förteckningarna skall, på sätt Konungen bestämmer,
årligen intagas i länskungörelserna.
Hos vägtrafikmyndigheten skall, på sätt Konungen närmare bestämmer, på
grundval av från länsstyrelserna årligen överlämnade uppgifter föras sammanfattande
register dels över samtliga i yrkesmässig trafik använda automobiler
i riket dels ock angående trafik, som bedrives jämlikt trafiktillstånd,
meddelade av förstnämnda myndighet.
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Angående trafiktillstånds giltighetstid.
§ 22.
Mom. 1. Där trafiktillstånd icke, på sätt i § 15 sägs, begränsas till viss
kortare tid, skall detsamma, så vitt ej särskilda omständigheter till annat
föranleda, meddelas att gälla tills vidare.
Mom. 2. Avlider den, som efter vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig
trafik, må rörelsen för dödsboets räkning fortsättas under tid av högst
sex månader efter dödsfallet; dock att dödsboet i sådant fall har att inom
en månad efter dödsfallet hos den myndighet, som meddelat trafiktillståndet,
anmäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan
inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke
vara därtill lämplig, och har i senare fall dödsboet icke inom viss av myndigheten
fastställd kort tid anmält annan person, som av myndigheten kan
för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden
för anmälningsskyldigheten gick till ända eller beslut i frågan meddelades.
§ 23.
När med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest anledning
därtill förekommer, kan trafiktillstånd återkallas eller för viss tid
indragas av myndighet, som meddelat tillståndet. Vägtrafikmyndigheten
må ock, på framställning av vederbörande eller därest skäl därtill eljest äro,
hos tillståndsbeviljande myndighet påkalla beslut om återkallelse eller indragning
på viss tid av trafiktillstånd ävensom under Kungl. Maj:ts prövning
draga beslut, som i anledning härav meddelats.
Om delgivning av beslut, varom nu är fråga, är stadgat i § 20.
Angående med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter.
§ 24.
Mom. 1. Beställningstrafik för personbefordran må bedrivas inom stationsorten
samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställning,
som mottagits av eller delgivits automobilens förare å stationsorten, utsträckas
jämväl utom denna. Har i anledning av sådan beställning körning avslutats
utom stationsorten, skall automobilen utan omväg omedelbart återföras
direkt till denna ort. Under återfärden må automobilen även utan föregående,
å stationsorten mottagen beställning tagas i bruk för personbefordran
till stationsorten eller till ort, som under färden passeras, samt, där det av
trängande skäl påfordras, jämväl till annan ort.
Är tillståndshavare ansluten till beställningskontor, upprättat av förening,
som i § 31 sägs, gäller om den plats, vilken av beställningskontoret anvisats
såsom automobilens uppställningsplats, vad ovan sagts örn stationsort.
Mom. 2. Där det för tillgodoseende av tillfälligt behov av persontrafik inom
visst område erfordras, må länsstyrelse medgiva, att automobil må under
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
viss tid användas inom sådant område utan att, på sätt i mom. 1 av denna §
är stadgat, återföras till stationsorten.
Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest
automobilens stationsort är belägen, eller, om automobilen är avsedd att för
nämnda ändamål användas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen
gemensamt.
§ 25.
Mom. 1. Gods må i närgodstrafik icke befordras utöver en viss transportlängd
(närtrajikavstånd) inom ett för ändamålet fastställt område (närtrafikområde).
Närtrafikområde skall på lämpligt sätt avgränsas under iakttagande av att
det i regel bör utgöra det handels- och transportområde inom ett län eller
sammanhängande delar av olika län, till vilket stationsorten närmast är att
hänföra. Det ankommer på vägtrafikmyndigheten att efter förslag av vederbörande
länsstyrelse närmare bestämma storleken av närtrafikavstånd och
närtrafikområde. Ej må utom i de delar av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands
och Jämtlands län, som äro belägna norr och väster om järnvägslinjerna
Bräcke—Storlien och Bräcke—Karungi, närtrafikavstånd eller
avstånd från stationsort till närtrafikområdes gräns överstiga 100 kilometer.
Mom. 2. Varje utövare av närgodstrafik skall genom försorg av den myndighet,
som för honom meddelat trafiktillstånd, i samband med tillståndets
beviljande eller när anledning därtill eljest förekommer, underrättas om för
honom fastställt närtrafikområde och närtrafikavstånd samt för detta ändamål
mot ersättning tillhandahållas erforderligt antal kartor, angivande
nämnda område och avstånd. Av dylika kartor skall ett exemplar städse av
förare medföras å automobil, som användes i närgodstrafik, och på tillsägelse
uppvisas för besiktningsman eller polisman.
Mom. 3. Närgodslinjetrafik må icke utsträckas längre än vad för närgodstrafik
med stationsort å linjens ändpunkt högst är medgivet.
§ 26.
Mom. 1. I närgodstrafik må, där ej med trafiktillstånd förenade villkor
och bestämmelser annat föranleda, transport av gods under iakttagande av
vad i § 25 är stadgat verkställas för utförande av beställning, som mottagits
av eller delgivits automobilens förare å stationsorten. Efter det av sådan beställning
föranledda transporter verkställts, skall automobilen utan omväg
omedelbart återföras direkt till stationsorten. Under återfärden må automöbilen
tagas i bruk för transport av gods till stationsorten eller till ort, som
under återfärden passeras, ändå att beställning å transporten icke mottagits
å stationsorten.
Är utövare av närgodstrafik ansluten till beställningskontor, upprättat av
förening, som i § 31 sägs, skall vad i § 24 mom. 1 andra stycket är stadgat,
äga motsvarande tillämpning.
Mom. 2. För närgodstransport uteslutande inom viss stad må icke använ -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54. 11
das automobil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelsen sådant medgivit.
Länsstyrelse må ock, där skäl därtill äro, förordna, att inskränkning, som
sålunda gäller i fråga om rätt till godsbefordran inom stad, även skall tilllämpas
inom annat samhälle eller beträffande visst område inom länet.
Länsstyrelses beslut om sådan inskränkning skall intagas i länskungörelserna.
Mom. 3. Där det för tillgodoseende av tillfälligt behov av godstransporter
inom visst område erfordras, må länsstyrelse medgiva, att automobil må under
viss tid användas inom sådant område utan att, på sätt i mom. 1 av denna
§ är stadgat, återföras till stationsorten.
Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest automobilens
stationsort är belägen, eller, om bilen är avsedd att för nämnda ändamål
användas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen gemensamt.
§ 27.
Till befordran i närgodstrafik eller närgodslinjetrafik må icke mottagas
gods, därest av omständigheterna framgår, att detsamma genom två eller
flera till varandra anslutande transporter i närgods- eller närgodslinjetrafik
är avsett att befordras på längre avstånd än vad i sådan trafik är medgivet.
§ 28.
Fjärrgodstrafik må av fjärrtrafikutövare utsträckas såväl till orter, belägna
inom det för honom fastställda fjärrtrafikdistriktet, som till orter utom detsamma,
dock under iakttagande att gods icke må inom annat fjärrtrafikdistrikt
upptagas för befordran annat än efter uppdrag av fjärrtrafikutövare
i sistnämnda distrikt eller den, som med laga verkan äger företräda honom
vid meddelande av sådant uppdrag.
§ 29.
Utövare av närgodstrafik må, därest och i den mån han därom anmodas
av fjärrtrafikutövare eller den, som med laga verkan äger i sådant avseende
företräda denne, ombesörja transporter för fjärrtrafikutövarens räkning under
iakttagande av för sådan trafik gällande bestämmelser.
§ 30.
Innehavare av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik är skyldig att mot
ersättning enligt fastställd taxa samt under de villkor och enligt de bestämmelser
i övrigt, som innehållas i denna förordning eller jämlikt densamma
blivit fastställda i trafiktillstånd, ombesörja befordran av personer eller gods
å för sådan trafik upplåtna vägar, allt under förutsättning:
a) att bcfordringen icke är enligt gällande författningar förbjuden,
b) att befordringen kan ske med automobil, som trafikutövaren erhållit
tillstånd att använda i yrkesmässig trafik, eller, vad fjärrgodstrafik angår,
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
antingen med sådan automobil eller med automobil, vilken fjärrtrafikutövare
eljest äger anlita,
c) att befor dringen i övrigt icke må anses utesluten till följd av förhållande,
som tillståndsinnehavare ej föranlett eller förmått avvärja,
d) att i beställningstrafik för godsbefordran avgift erlägges för hel lastbilssändning;
ägande
myndighet, som fastställer trafiktillstånd, att i detta närmare angiva
befordringspliktens omfattning och härvid, där så av särskilda omständigheter
påkallas, helt eller delvis medgiva befrielse från enligt denna §
stadgad befordringsplikt.
Innehavare av tillstånd till närgodstrafik vare för tid, varunder han åtagit
sig att ombesörja transporter för fjärrtrafikutövares räkning, icke skyldig
att på anfordran av annan än denne ombesörja trafik.
Har i beställningstrafik ersättning för hel automobillast erlagts, må icke
utan samtycke av den, som erlagt ersättningen, gods för annans räkning
transporteras å automobilen samtidigt med hans eget.
§31.
Innehavare av tillstånd till beställningstrafik skall, därest den tillståndsbeviljande
myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till viss
av nämnda myndighet godkänd förening av utövare av yrkesmässig trafik
för upprättande av beställningskontor eller för handhavande av de gemensamma
uppgifter, som myndigheten finner eljest böra för trafikens ordnande
åläggas en sådan sammanslutning.
Angående automobiler i yrkesmässig trafik.
§ 32.
Mom. 1. Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara
för sådan trafik godkänd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller,
ifråga om trafik, vartill tillstånd medgivits av vägtrafikmyndigheten, av
länsstyrelse. Då godkännande sökes, skall företes vederbörligt utdrag ur
automobilregistret eller, där automobil icke är registrerad, meddelas sådana
uppgifter om automobilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat
skola införas i automobilregistret, ävensom intyg av besiktningsman, att
automobilen är för trafiken lämplig. Ej heller må yrkesmässig trafik med
tillkopplat släpfordon bedrivas, utan att släpfordonet blivit i angiven ordning
för trafiken godkänt. Vid godkännande, som ovan sägs, skall bestämmas
det högsta antal passagerare eller den största last, som må befordras med
automobilen eller släpfordonet.
Rätt att utöver vad enligt § 5 mom. 2 är stadgat för befordran av personer
i yrkesmässig trafik använda lastautomobil må endast undantagsvis på
särskilda skäl medgivas; och skola, där tillstånd därtill lämnas, för trafiken
påkallade anordningar å lastautomobilen godkännas av länsstyrelse eller,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
13
om tillståndet lämnats av polismyndighet, av denna. Därvid skall bestämmas
det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet.
Ej må godkännande av automobil meddelas, med mindre det visas, att
försäkringsplikten fullgjorts.
Godkännande eller medgivande, varom ovan sägs, kan, när anledning
därtill föreligger, av vederbörande myndighet återkallas eller på viss tid indragas.
Mom. 2. För utrönande av huruvida automobil, som användes i yrkesmässig
trafik för personbefordran, är i föreskrivet och lämpligt skick, skall
densamma sist inom ett år efter närmast föregående besiktning uppvisas för
besiktningsman inom det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket automobilen har
sin hemort, för undergående av efterbesiktning. Därvid skall företes för automobilen
senast utfärdat besiktningsinstrument eller, i förekommande fall,
typintyg.
Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens avslutande
utfärda och tillhandahålla automobilens ägare bevis om att besiktningen
verkställts.
Befinnes vid besiktningen automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt
skick, skall besiktningsmannen, därest den påtalade bristfälligheten ej
inom av besiktningsmannen föreskriven tid blivit avhjälpt, göra skriftlig anmälan
därom hos länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort.
Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda efterbesiktningen
är stadgat i motorfordonsförordningen.
Har trafiktillståndet meddelats av annan myndighet än länsstyrelsen i
det län, där automobilen har sin hemort, skall automobilens ägare så snart
ske kan och sist inom fjorton dagar från det besiktningen avslutats till dylik
myndighet insända bevis om att besiktningen verkställts.
De befogenheter, som jämlikt motorfordonsförordningen tillkomma länsstyrelse
att förordna om besiktning av automobil och att meddela förbud mot
automobilens användande, tillkomma med avseende å automobil, som användes
i yrkesmässig trafik, jämväl myndighet, som meddelat trafiktillstånd.
Mom. 3. Om den eller de automobiler, som äro godkända för yrkesmässig
trafik för personbefordran, så ock om härutinnan beslutade ändringar
skall länsstyrelse eller annan myndighet, som i dylikt ärende meddelat beslut,
lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.
Mom. 4. Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse föreskriva, att omnibus,
vilken brukas i linjetrafik, skall vara försedd med förbandslåda av modell,
som fastställts av medicinalstyrelsen.
Mom. 5. Automobil, som med stationsort i stad användes i beställningstrafik
för befordran av personer, skall, där ej myndighet, som meddelat trafiktillståndet,
annorlunda föreskrivit, vara försedd med av myndigheten
godkänd, väl synlig taxameter.
På personautomobil, som eljest användes i beställningstrafik, skall, i den
mån ej tillståndsbeviljande myndighet därifrån medgivit undantag, finnas
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
anbragt väl synlig taxameter eller väglängdmätare, båda av modell som godkänts
av myndigheten.
Vad i detta mom. är stadgat skall icke, där ej vederbörande myndighet
annorlunda förordnat, tillämpas på omnibus, som med vederbörligt tillstånd
användes för beställningstrafik.
§ 33.
Angående särskild beteckning å automobil, som användes i yrkesmässig
trafik, ävensom angående tillhandahållande och återkallande av eller kontroll
över för ändamålet använda beteckningsmärken äger Konungen meddela
närmare bestämmelser.
Angående förare av automobil i yrkesmässig trafik.
§ 34.
Mom. 1. Ej må någon tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig
trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).
Trafikkort berättigar icke till förande av omnibus i yrkesmässig trafik, där
ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.
Mom. 2. Trafikkort må ej utfärdas för annan än den, som innehar gällande
körkort för automobil och uppnått 21 års ålder samt i övrigt efter
prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig
trafik.
Mom. 3. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse,
som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga
de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill
i ärendet åberopa.
Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik
inom hela riket.
Vad i motorfordonsförordningen stadgas örn utfärdande av duplettkörkort
skall äga motsvarande tillämpning beträffande utfärdande av dupletttrafikkort.
Morn. 4. över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse antingen föra särskild
förteckning eller göra anteckning i den liggare eller det kortregister,
som, enligt vad särskilt är stadgat, skall förås över utfärdade körkort; och
skall därvid för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag
för dess utlämnande.
Mom. 5. Innehavare av trafiktillstånd vare skyldig att till myndighet,
som meddelat tillståndet, göra anmälan om varje förare, som tjänstgör i
trafiken; dock att beträffande fjärrtrafikutövares skyldighet skall gälla vad
vägtrafikmyndigheten i sådant avseende förordnar. Sådan anmälan, innehållande
uppgift om numret å förarens trafikkort, skall ske inom fyra dagar
efter det tjänstgöringen tagit sin början.
I enahanda ordning skall, då tjänstgöringen upphört, anmälan härom
göras.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
15
Anmälan, varom nu sägs, vare avgiftsfri.
Mom. 6. Länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, må, när anledning därtill
förekommer, återkalla detsamma eller, örn det kan antagas, att förare skall
utan sådan åtgärd låta sig rättas, meddela varning. Sådan varning må ej
överklagas. Beslut om återkallelse skall, där ej länsstyrelsen annorlunda
förordnat, gå i omedelbar verkställighet. Beslutet skall tillkännagivas i tidning
i orten och kungöras rikets polismyndigheter.
Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna
trafikkortet till länsstyrelsen.
Varder, efter anförda besvär, beslut om återkallelsen upphävt, skall trafikkortet
återställas till föraren.
Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning,
liggare eller kortregister, som i mom. 4 sägs.
Mom. 7. Om skyldighet att under trafik medföra och på tillsägelse uppvisa
trafikkort för besiktningsman eller polisman ävensom angående påföljd
för uraktlåtenhet härav skall vad angående körkort är i sådant avseende
stadgat äga motsvarande tillämpning.
§ 35.
I företag för yrkesmässig trafik, på vilka lagen om arbetstidens begränsning
icke är att tillämpa, må i yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid
under tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej särskilt förhållande
annat påkallar, överskrida tio timmar. I arbetstiden skall inräknas all den
tid, föraren till följd av sin tjänst tillbringar å automobil, som brukas i trafiken,
så ock tid, som åtgår för automobilens skötsel eller för på- eller avlastning
av gods, vilket med automobilen befordras, ävensom rast, som understiger
trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna
sig från automobilen. Utan uppehåll om minst trettio minuter i följd må ej
här omförmäld förare framföra automobil under längre tid än sex timmar,
såvida icke särskilda omständigheter därtill föranleda.
Myndighet, som har att meddela trafiktillstånd, ävensom vägtrafikmyndigheten
äger föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden. Sådan föreskrift
skall intagas i trafiktillståndet.
Angående taxa i yrkesmässig trafik.
§ 36.
Mom. i. Utövare av yrkesmässig trafik skall vara underkastad de bestämmelser
rörande taxa, som fastställas:
beträffande fjärrgodstrafik och fjärrgodslinjetrafik av Konungen,
beträffande annan linjetrafik än fjärrgodslinjetrafik av länsstyrelse i det
län, varest längsta delen av vägsträckan är belägen, samt
beträffande yrkesmässig trafik i övrigt av länsstyrelse i det län, där stationsorten
är belägen.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Morn. 2. Taxa för yrkesmässig trafik skall angiva avgifter, som trafikutövaren
må äga rätt att för person- eller godsbefordran fordra (maximiavgifter).
I linjetrafik för godsbefordran skola särskilda avgifter fastställas för paket
om högst 20 kilogram, för styckegodssändningar och för hela lastbilssänd
ningar med den ytterligare uppdelning, som av behovet kan påkallas.
Mom. 3. Myndighet, som äger fastställa taxa, må, så vitt linje- eller tjärrgodstrafik
angår, antingen jämte maximiavgifter fastställa även sådana avgifter,
under vilka trafikutövare ej må äga rätt verkställa befordran (minimiavgifter),
eller i stället för maximi- och minimiavgifter fastställa avgifter,
som skola av trafikutövare oförändrade tillämpas (fasta avgifter).
Mom. 4. Allmänna grunder för uppställning av taxor för annan yrkesmässig
trafik än fjärrgods- eller fjärrgodslinjetrafik fastställas av Konungen.
Förslag därtill ävensom till taxor för fjärrgods- eller fjärrgodslinjetrafik äger
vägtrafikmyndigheten avgiva.
Mom. 5. över förslag till sådan taxa för linjetrafik, som det tillkommer
länsstyrelse att fastställa, eller till ändring i dylik taxa bör, när så finnes
lämpligt, länsstyrelse lämna representanter för övriga trafikföretag, på vilkas
rörelse den ifrågasatta taxan kan komma att inverka, tillfälle att yttra sig.
Mom. 6. Är taxa för yrkesmässig trafik inom visst område fastställd, skall,
om resan börjat inom detta område men utsträckes även till annat område,
den i förstnämnda område gällande taxan fortfarande tillämpas, där ej
annorlunda avtalas.
Mom. 7. Förare av automobil, som begagnas i yrkesmässig trafik, för
vilken taxa är fastställd, skall under färd medhava taxan för att på begäran
av trafikant uppvisas.
Angående statistiska uppgifter m. m.
§ 37.
Om skyldighet att i beställningstrafik för godsbefordran föra anteckningar
angående transporter och förares arbetstid ävensom angående skyldighet att
för offentlig myndighet uppvisa och under viss tid förvara dylika anteckningar
meddelas bestämmelser av Konungen.
§ 38.
Utövare av yrkesmässig trafik skall vara skyldig att föra driftsstatistik i enlighet
med bestämmelser, som vägtrafikmyndigheten eller myndighet, som
meddelat trafiktillstånd, må finna skäl meddela, ävensom att till nämnda
myndigheter insända sådant sammandrag av driftsstatistiken eller de uppgifter
angående trafiken i övrigt, som av dem infordras.
I övrigt skall driftsstatistiken jämte över rörelsen förda handelsböcker hållas
tillgänglig för granskning av vägtrafikmyndigheten eller dess ombud när
helst så påfordras.
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Angående uthyrningsrörelse.
§ 39.
Mom. 1. Den, som vill yrkesmässigt uthyra automobil utan att förare
ställes till förfogande (uthyrningsrörelse), skall därtill söka tillstånd av länsstyrelsen
i det län, varest rörelsen skall bedrivas.
Ansökan om dylikt tillstånd skall innehålla uppgift om ort, å vilken rörelsen
skall bedrivas, ävensom om typ och antal av de automobiler, som äro
avsedda att användas i rörelsen; och skola i övrigt föreskrifterna i § 7 mom.
1 i tillämpliga delar gälla.
Mom. 2. Över ansökan skall länsstyrelse ej mindre höra vederbörande
polismyndighet än även, om förhållandena därtill föranleda, lämna vederbörande
utövare av yrkesmässig trafik i orten tillfälle att yttra sig.
Mom. 3. Tillstånd må beviljas allenast om rörelsen finnes behövlig och
lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma.
Mom. 4. Automobil må icke i uthyrningsrörelse tillhandahållas annan
person såsom förare än den, som styrker sig vara innehavare av körkort.
Automobil må icke i rörelsen användas utan att vara därför godkänd av
länsstyrelsen. Då godkännande sökes, skall företes intyg av besiktningsman,
att automobilen är lämplig för uthyrningsrörelse, varjämte skall visas, att
försäkringsplikten fullgjorts.
örn meddelat tillstånd till uthyrningsrörelse innefattande jämväl uppgift
örn den eller de automobiler, som godkänts för rörelsen, så ock om härutinnan
beslutade ändringar skall länsstyrelse lämna vederbörande besiktningsman
underrättelse.
Morn. 5. Tillstånd eller godkännande, varom i mom. 1 och 4 sägs, kan,
när anledning därtill förekommer, återkallas av länsstyrelsen.
Mom. 6. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ändamål,
varom i § 32 mom. 2 första stycket förmäles, sist inom sex månader
efter närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktningsman.
Därvid skall företes för automobilen senast utfärdat besiktningsinstrument
eller, i förekommande fall, typintyg.
Vad i övrigt är i § 32 mom. 2 stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga örn automobil, som användes i uthyrningsrörelse.
Där automobil, som nyss nämnts, tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall
vad i denna § är stadgat om efterbesiktning icke gälla.
Angående rörelse för förmedling av godstransporter med automobil.
§ 40.
Morn. 1. Rörelse, varigenom någon yrkesmässigt åt allmänheten ombesörjer
hopsamlande eller mottagande av gods till en eller flera upplagsplatser
för transport med automobil eller förmedling av anbud örn utförande
av godstransporter med automobil eller örn tillhandahållande av gods för
sådan transport, benämnes i denna förordning transportförmedling. Dylik rö
Bihang
lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 31.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
reise må, med undantag som nedan under mom. 2 angives, drivas endast efter
tillstånd av vägtrafikmyndigheten eller, om rörelsen avser förmedlande av
transporter uteslutande å avstånd, som är medgivet för närgodstrafik från ort,
varest rörelsen skall bedrivas, av länsstyrelse.
Mom. 2. Vad om skyldighet att söka tillstånd är i mom. 1 stadgat skall
icke gälla beträffande
1) transportförmedling, som utövare av yrkesmässig trafik bedriver allenast
i den utsträckning, som erfordras för trafik med automobiler, som han
äger att använda i trafik;
2) anordnande av uppsamlingsplatser vid hamnar eller järnvägsstationer
för gods, som efter befordran med järnväg eller fartyg är avsett att vidarebefordras
med automobil, eller beträffande förmedling av anbud om utförande
av dylika godstransporter eller om tillhandahållande av gods därför;
3)
transportförmedling, vilken drives allenast såsom underordnad del
av handels- eller därmed jämförlig rörelse och genom vilken icke förmedlas
transporter, som i genomsnitt för kalendervecka omfatta mer än 1 000 kilogram
gods eller befraktning av mer än en automobil.
Mom. 3. Ansökan om tillstånd, som i mom. 1 säga, skall innehålla uppgift
örn
1) ort, varest rörelsen är avsedd att bedrivas,
2) de orter, till vilka eller det område inom vilket transporter, utgående
från förstnämnda ort, skola äga rum, med angivande av de särskilda orter,
till vilka regelbundna transporter äro avsedda att anordnas.
Regelbunden anses i fall, varom i denna § är fråga, transport vara, därest
den vanligen äger rum en gång för kalendervecka eller oftare.
Örn behandling av ansökan, som i mom. 1 förmäles, skall i tillämpliga
delar gälla vad i §§ 10 och 11 är stadgat eller, därest och i den mån ansökningen
avser tillstånd till förmedling av regelbundna transporter, vad i § 9
är stadgat.
Mom. A. Tillstånd till rörelse, varom i denna § är fråga, skall ställas å
viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de villkor och bestämmelser,
som prövas nödiga; skolande vad i § 15 mom. 1 första och andra styckena
ävensom vad i §§ 22 och 23 är stadgat äga motsvarande tillämpning. Avser
ansökningen tillstånd att förmedla regelbundna transporter på avstånd,
som överstiger det, på vilket närgodslinjetrafik må utsträckas från den plats,
där rörelsen bedrives, eller att förmedla andra transporter på längre avstånd
än vad för närgodstrafik med stationsort på nämnda plats är medgivet,
må tillstånd medgivas endast sådan företagare, som jämlikt § 16 erhållit
tillstånd till fjärrgodstrafik, såframt sådan finnes och ansökt därom, eller
ombud för sådan företagare.
I samband med beviljande av tillstånd skola angivas de orter till eller
från vilka regelbundna transporter från eller till den ort, där rörelsen bedrives,
må äga rum. Där tillstånd beviljas av länsstyrelse, skall tillika angivas
det område, inom vilket i rörelsen anordnade transporter med utgångspunkt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
19
från den ort, där rörelsen bedrives, må utsträckas; skolande härvid i tillämpliga
delar gälla vad angående fastställande av närtrafikområde och närtrafikavstånd
eller linjesträckning för närgodslinjetrafik är stadgat.
Mom. 5. Angående skyldighet för tillståndsbeviljande myndighet att till
annan myndighet lämna underrättelse om tillstånd, som i mom. 4 sägs,
samt angående skyldighet att föra förteckning över dylika tillstånd skall
vad angående trafiktillstånd är i sådant avseende stadgat lända till efterrättelse.
Mom. 6. I sådan rörelse, för vars bedrivande tillstånd enligt denna § erfordras,
må gods för befordran utlämnas endast till automobil, som godkänts
för yrkesmässig trafik, samt, om fråga är om transport i fjärrgods- eller
fjärrgodslinjetrafik, endast till automobil, som enligt vad särskilt är stadgat
må efter uppdrag av fjärrtrafikutövare användas i sådan trafik.
Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.
§ 41.
Mom. 1. Utövar någon utan erforderligt tillstånd yrkesmässig trafik eller
uthyrningsrörelse eller transportförmedling,
eller utsträckes linje- eller närgodstrafik utöver det område, inom vilket
sådan trafik må bedrivas,
eller bedriver någon yrkesmässig trafik, uthyrningsrörelse eller transportförmedling
utan att vara berättigad till sådan trafik eller rörelse, varom
fråga är,
eller åsidosättas av vederbörande myndighet vid meddelande av trafiktillstånd
eller tillstånd till bedrivande av uthyrningsrörelse eller transportförmedling
eller eljest enligt denna förordning lämnade föreskrifter,
eller fordras vid yrkesmässig trafik betalning i strid mot fastställd taxa,
eller brytes mot föreskrifterna i §§ 16, 24, 26—29, 32 mom. 2 första stycket
eller mom. 5 första eller andra stycket eller § 39 mom. 6 första punkten,
eller uraktlåter någon, som innehar tillstånd till yrkesmässig trafik, att
fullgöra skyldighet, som enligt § 30 åligger honom,
eller bryter innehavare av trafiktillstånd mot vad i § 35 är stadgat eller mot
föreskrift, som meddelats med stöd av samma §, eller använder han förare
till arbete i strid mot vad i samma § eller i dylik föreskrift är stadgat,
eller uraktlåter utövare av yrkesmässig trafik honom jämlikt § 38 åliggande
skyldighet,
eller åsidosättes fastställd tidtabell utan att i sistnämnda fall möjligheten
att iakttaga densamma kan anses utesluten lill följd av förhållande, som vederbörande
ej föranlett eller förmått avvärja,
eller förer någon automobil eller motorcykel, varå denna förordning är
tillämplig, i yrkesmässig trafik utan att vara berättigad till förande av fordonet
i den trafik, varom fråga är,
straffes den felande med dagsböter.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Är på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av
drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestämmelse
tillämpas i samband med ådömande av ansvar för motsvarande förseelse
enligt detta moment.
Mom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, motorcykel eller släpfordon
utan att hava godkänts för sådan trafik,
eller brukas i uthyrningsrörelse automobil, motorcykel eller släpfordon
utan att hava godkänts för sådan rörelse,
eller brytes i transportförmedling mot föreskriften i § 40 mom. 6,
straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen, med dagsböter.
Ägde förare vetskap därom att godkännande eller medgivande, varom ovan
sägs, icke lämnats, vare jämväl han förfallen till ansvar, som nyss sagts. Samma
lag vare, därest förare i fall, varom i § 40 mom. 6 förmärs, med vetskap
om att automobil är av beskaffenhet att gods eller visst slag av gods icke
må utlämnas för befordran med densamma, det oaktat mottagit sadant gods
till befordran.
§ 42.
Mom. 1. Underlåter någon, som enligt denna förordning är pliktig göra
anmälan till automobilregistret eller hos myndighet, som meddelat trafiktillstånd
eller tillstånd till uthyrningsrörelse eller transportförmedling, sådan anmälan
inom den härför i varje fall stadgade tid, straffes den, vilken registrerings-
eller anmälningsskyldigheten åligger, där han ej tillika gjort sig förfallen
till ansvar för olovligt bedrivande av yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse
eller transportförmedling eller för olovligt brukande eller förande
av automobil eller motorcykel, varå denna förordning är tillämplig, eller
släpvagn, med böter, högst 300 kronor.
Underlåter någon, som genom laga kraftvunnet utslag dömts till ansvar
för förseelse, varom ovan sägs, att därefter fullgöra honom åliggande registrerings-
eller anmälningsskyldighet, eller underlåter någon att fullgöra föreläggande,
som med stöd av denna förordning meddelats honom, äger vederbörande
myndighet att vid vitén, som tillika må utdömas, ålägga den försumlige
att fullgöra sin skyldighet; dock att, så vitt angår av landsfiskal meddelat
föreläggande, beslut om åläggande eller utdömande av vite, varom nu
är fråga, skall ankomma på länsstyrelse.
Mom. 2. Envar, som i anmälan, varom i mom. 1 förmäles, mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.
§ 43.
Med böter från och med 10 till och med 200 kronor straffes den, som åsidosätter
föreskrifterna i § 25 morn. 2 sista punkten, § 34 mom. 6 andra stycket,
§ 36 mom. 7 och § 39 mom. 4 första punkten.
Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti de i § 36
mom. 7 och § 39 mom. 4 första punkten angivna hänseenden gäller beträffande
motorcykel.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54. ^
§ 44.
De för ägare av motorfordon och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna
skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under
förmyndare eller annan laga målsman, å denne, samt, där fordonet äges av
oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund
eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga
företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om motorfordon eller
släpfordon, som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser
gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av
förseelse mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd
av överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade
drabbad av ansvar, som här avses.
Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga örn ansvar, som enligt
§§ 41—43 skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig
trafik eller till uthyrningsrörelse eller till transportförmedling.
§ 45.
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt
denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav
undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.
§ 46.
Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes
rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse
därom ej skett.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare, eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; dock att mål, däri talan om skadestånd föres, må prövas allenast
av allmän domstol.
§ 47.
Finner polismyndighet eller vägtrafikmyndighet eller dess ombud anledning
förekomma till återkallelse av trafikkort eller tillstånd, varom i denna
förordning förmäles, skall vederbörande därom göra framställning hos den
myndighet, som har att meddela sådan återkallelse.
§ 48.
Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Särskilda föreskrifter.
§ 49.
Uttrycken automobil, motorcykel, omnibus, slåpfordon och hemort användas
i denna förordning i samma bemärkelse som enligt motorfordonsförordningen.
Vad om automobil är i denna förordning stadgat skall i tillämpliga delar
gälla jämväl i avseende å motorcykel.
Med polismyndighet förstås i denna förordning: för Stockholm Överståthållarämbetet,
för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga
städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej
finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.
§ 50.
För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,
skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.
§ 51.
Tjänsteman, som har att avgiva utlåtande angående frågor om trafiktillstånd
eller örn tillstånd till bedrivande av sådan rörelse, varom i § 39
eller 40 förmäles, eller att föredraga eller till föredragning bereda eller besluta
i sådana ärenden, må ej driva handel med automobiler eller automobiltillbehör
eller med bränsle för automobiler eller vara kommissionär eller
agent för annan, som bedriver handel med omförmälda slag av varor, eller
för försäkringsföretag, i vad detsamma meddelar försäkringar i samband
med automobiltrafik, eller vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot
i aktiebolag eller ekonomisk förening, som bedriver verksamhet av nu nämnt
slag. Ej heller må dylik tjänsteman, där han ej är hos myndigheten anställd
kommissionär, mot ersättning uppsätta ansökningar i ärenden av omförmälda
beskaffenhet eller biträda vid uppsättande av sådan ansökning eller vid anskaffande
av till densamma hörande handlingar.
§ 52.
Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av vägtrafikmyndighet,
länsstyrelse eller polismyndighet, må besvär anföras inom tid,
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut
är bestämd; dock gäde beslutet, där det ej innefattar trafiktillstånd eller
tillstånd till bedrivande av rörelse, varom i §§ 39 eller 40 förmäles, eller tillstånd
till åtgärd, som i § 14 sägs, utan hinder av besvär till efterrättelse, intill
dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat. Beslut om tillstånd,
som nyss sagts, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda
förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där
besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt. Dylikt beslut skall
anses hava kommit klagande till del den dag, då beslutet tillkännagivits ge
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
23
nom anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådant tillkännagivande bör
ske inom åtta dagar från beslutets dag.
§ 53.
Därest beträffande viss yrkesmässig trafik undantag i särskilt hänseende
från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser härom
av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.
För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Konungen.
§ 54.
Förfaranden, som uppenbart åsyfta kringgående av bestämmelserna i
denna förordning, skola anses utan verkan vid uppkommande frågor om tilllämpligheten
av förordningen.
Övergångsbestämmelser.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1938, från och med
vilken dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), i vad densamma
ej dessförinnan satts ur kraft, skall upphöra att gälla. På vägtrafikmyndigheten,
länsstyrelser eller polismyndigheter ankommande åtgärder för
förordningens tillämpning från nämnda tidpunkt skola i god tid dessförinnan
vidtagas. Mot beslut, som i anledning därav meddelats, äger vederbörande
att föra talan enligt bestämmelserna i denna förordning. Vid
ikraftträdandet skall förordningen, under iakttagande av vad nedan är stadgat,
tillämpas jämväl på yrkesmässig trafik, vartill tillstånd dessförinnan
meddelats.
Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd för personbefordran i
linje-, stads- eller länstrafik skola efter samma tidpunkt fortfarande äga
giltighet. Vid samma tidpunkt gällande tillstånd till stads- eller länstrafik
för godsbefordran skola efter förordningens ikraftträdande gälla såsom tillstånd
till närgodstrafik med stationsort på plats, som för detta ändamål tidigare
anvisats; åliggande det emellertid vederbörande trafikutövare att, därest
han efter förordningens ikraftträdande önskar fortsätta sin rörelse, senast den
1 juli 1937 anmäla detta till vederbörande länsstyrelse för erhållande av uppgift
om närtrafikavstånd och närtrafikområde. Tillstånd till linjetrafik för
godsbefordran, som enligt äldre bestämmelser meddelats, skola jämväl efter
förordningens ikraftträdande fortfarande gälla, dock att, därest dylikt tillstånd
avser trafik, som enligt de nya bestämmelserna är att hänföra till fjärrgodslinjetrafik,
detsamma skall anmälas till myndighet, som meddelat detsamma,
för bestämmande av den jämkning i fråga örn linjeris längd, som må
befinnas erforderlig.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen
framlagda förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.
I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 290 av herr Löfvander m. fl.,
nr 325 av herr Johan Bernhard Johansson,
nr 337 av herr Hamrin m. fl.,
nr 338, 339 och 340 av herrar Lindley och Robert Berg och
nr 362 av herr Bagge m. fl. samt
inom andra kammaren:
nr 581 av herr Nilsson i Steneberg m. fl.,
nr 679, 680 och 681 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,
nr 682 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,
nr 697 av herr Skoglund m. fl.,
nr 707 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.,
nr 708 av herr Lindmark,
nr 709 av herrar Gustafsson i Välsnäs och Meyerhöffer,
nr 724 av herr Hagberg i Malmö och
nr 728 av herr Llindqvist m. fl.
I motionerna I: 337 och II: 682, vilka äro likalydande, hemställes, att
riksdagen i yttrande över det i propositionen framlagda förslaget måtte uttala,
att förslaget enligt riksdagens mening icke är av beskaffenhet att böra
läggas till grund för en förändrad lagstiftning på ifrågavarande område.
I motionerna I: 362 och II: 697, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela, att förslaget icke kunnat
av riksdagen godtagas.
I motionen II: 707 hemställes, att riksdagen måtte avstyrka det gjorda förslaget
samt att riksdagen i sitt yttrande till Kungl. Maj:t måtte uttala, att
nytt förslag bör framläggas till riksdagens antagande i enlighet med § 87
regeringsformen.
I motionen II: 709 hemställes, att riksdagen måtte förklara, att propositionen
ej må läggas till grund för en förändrad lagstiftning på området.
I motionen II: 724 hemställes, att riksdagen ville avslå propositionen.
I motionen II: 728 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit meddela, att förslaget icke kunnat av riksdagen godkännas, samt anhålla,
att Kungl. Majit måtte verkställa förnyad utredning av den föreliggande
frågan med beaktande jämväl av de synpunkter, som framförts i
motionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
25
I följande motioner nämligen likalydande I: 325 och II: 708, likalydande
I: 338 och II: 679, likalydande 1:339 och 11:680 samt likalydande I: 340
och II: 681 hemställes om eller ifrågasättas vissa ändringar i eller tillägg till
det i propositionen framlagda förslaget.
I motionerna I: 290 och II: 581, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn sådan ändring
i gällande motorfordonsförordning, att för transporter av mjölk till mejeri
och konsumtionsort samt slaktdjur och slakteriprodukler ej skall erfordras
särskilt tillstånd.
Beträffande i motionerna ifrågasatta ändringar i eller tillägg till Kungl.
Maj:ts förslag liksom i fråga om vad som anförts i de i anledning av propositionen
väckta motionerna till stöd för däri framställda yrkanden får utskottet
hänvisa till motionerna. För de skäl, som anföras i motionerna I: 290
och II: 581, redogöres nedan.
Inledning.
Den under senaste årtiondet alltmer växande automobiltrafiken har medfört
en hel del svårlösta trafikproblem, som varit och äro föremål för en fortlöpande
uppmärksamhet i de flesta stater. 1932 års riksdag anhöll, närmast
under intryck av de svårigheter, som syntes hava genom den av biltrafiken
bedrivna konkurrensen uppkommit för de äldre trafikmedlen, i skrivelse
(nr 364), att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning av frågan
örn åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter sund reglering av förhållandet
mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte därmed sammanhängande
spörsmål. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 30 juni 1932 lämnade bemyndigande
tillkallade i anledning härav dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Jeppsson, tre personer, nämligen landshövdingen
A. W. T. von Sneidern, ordförande, samt ledamoten av riksdagens första
kammare, lantbruken J. B. Johansson och numera framlidne ledamoten av
riksdagens andra kammaren, redaktören A. Wikström, att såsom sakkunniga
inom nämnda departement biträda med verkställande av en dylik utredning.
Såsom resultat av sitt numera slutförda arbete hava de sakkunniga, vilka
antagit benämningen 1932 års trafikutredning, avlämnat fyra betänkanden,
däribland ett den 28 februari 1935 med förslag till reglering av den yrkesmässiga
automobiltrafiken (S. O. U. 1935: 12).
Nämnda förslag, som från de sakkunnigas sida var enhälligt, lämnade i
stort sett principerna för nu gällande bestämmelser i fråga örn yrkesmässig
automobiltrafik för personbefordran orubbade, men åsyftade däremot att, så
vitt godstransporter angår, åstadkomma en på nya principer byggd organisation
av den yrkesmässiga automobiltrafiken genom en uppdelning av den
-
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
samma i två huvudgrupper, närtrafik och fjärrtrafik, på sätt i det följande
kommer att närmare angivas.
Sedan utlåtanden avgivits över förslaget av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,
tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Leo, efter av Kungl. Majit den 6 december 1935 lämnat bemyndigande
sju sakkunniga för att inom departementet biträda vid en granskning av det
av 1932 års trafikutredning avgivna betänkandet. De sakkunniga voro landshövdingen
S. E. J. Lubeck, ordförande, ävensom t. f. kanslirådet H. Berglund,
sekreterare, förste aktuarien i kommerskollegium, fil. lic. H. G. E. Eneborg,
ordföranden i Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, lasttrafikbilägaren
C. A. Eriksson, Gävle, förste sekreteraren i järnvägsstyrelsen, fil. lic.
E. V. Malmkvist, direktören Å. N. J. Nerell, Stockholm, och ordföranden i
lastbilägaravdelningen av Sveriges trafikbilägares riksförbund, ombudsmannen
G. Svanlund, Göteborg.
Resultatet av den av sistnämnda sakkunniga, vilka antagit benämningen
1936 års trafiksakkunniga, verkställda granskningen hava dessa framlagt i
ett den 20 februari 1936 dagtecknat, i vad huvudpunkterna angår, enhälligt
utlåtande (S. O. U. 1936: 20).
I viktiga delar råder mellan de båda kommittéernas förslag principiell
överensstämmelse örn grunderna för den såsom erforderlig och önskvärd ansedda
regleringen av den yrkesmässiga automobiltrafiken. Båda kommittéerna
förorda för detta ändamål en uppdelning av den yrkesmässiga lastbilstrafiken
i när- och fjärrtrafik, uppdragandet av administrationen och
kontrollen över fjärrtrafiken åt särskilda fjärrtrafikföretag, inrättandet av en
vägtrafikmyndighet, viss centralisering av tillståndsgivningen beträffande den
yrkesmässiga trafiken m. m. I den närmare utformningen av de olika delarna
av den sålunda föreslagna organisationen föreligga däremot ej oväsentliga
skiljaktigheter mellan de båda förslagen.
Utskottet vill till en början redogöra för det huvudsakliga innehållet av gällande
lagstiftning om yrkesmässig trafik.
I 23 § motorfordonsförordningen definieras begreppet yrkesmässig trafik
såsom tillhandahållande åt allmänheten av automobil mot ersättning. Uttrycket
»allmänheten» har i rättstillämpningen givits en mycket vidsträckt
innebörd. Enligt ett utslag av Högsta domstolen från år 1926 (N. J. A. 1926:
494) ha sålunda till allmänheten hänförts medlemmar av en ekonomisk förening,
vilken med en föreningen tillhörig omnibus låtit mot ersättning transportera
medlemmarna tillhörigt gods. Enligt ett annat utslag av samma
domstol från år 1931 (N. J. A. 1931: 117) har s. k. firmakörning med automobil
(körning åt endast ett företag) hänförts till yrkesmässig trafik.
I 24 § motorfordonsförordningen skiljes på tre slag av yrkesmässig trafik:
linjetrafik, varunder inbegripes yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss
vägsträcka eller mellan vissa orter; stadstrafik, varmed avses annan, inom
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
27
stad bedriven, yrkesmässig trafik än linjetrafik; samt länstrafik, vilken angles
såsom inom visst län eller del därav bedriven yrkesmässig trafik, som
icke är att hänföra till linje- eller stadstrafik. Tillstånd till yrkesmässig trafik
meddelas, i fråga om linjetrafik av länsstyrelsen i det eller de län, där
trafiken skall äga rum, i fråga om stadstrafik av polismyndigheten i staden
samt i fråga om länstrafik av länsstyrelsen. Trafiktillstånd får ej meddelas,
därest ej den ifrågasatta trafiken finnes behövlig med hänsyn till redan
förefintliga trafikföretag samt i övrigt lämplig. Trafiktillstånd skall upptaga
de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.
Vid meddelande av tillstånd till länstrafik skall bestämmas, å vilken ort
automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort). För
automobil, som användes i stadstrafik inom viss stad, är staden stationsort.
Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att i anledning av
beställning, som emottagits å ort inom trafikområdet, utföra körning från
sådan ort jämväl till ort utom detsamma. Vid godstrafik må dock gods icke
avhämtas utom trafikområdet annat än för befordran till ort inom detsamma.
Vid sådan körning får gods ej heller avhämtas å mera än en utom trafikområdet
belägen ort. Har automobil tagits i bruk för körning utom stationsorten,
skall automobilen, sedan körningen avslutats, utan onödigt dröjsmål
föras tillbaka till stationsorten. Om körning avslutats utom trafikområdet,
får automobilen tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet.
Vid godstrafik får automobilen dock endast å den ort utom trafikområdet,
där körningen avslutats, tagas i bruk för dylik körning.
Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik är, såvida icke naturhinder
föreligger eller eljest giltigt skäl för vägran är för handen, skyldig att på
anfordran utföra körning inom det område, trafiktillståndet avser (trafikområde)
. Om så av särskilda omständigheter påkallas, äger emellertid myndighet,
som meddelat tillståndet, helt eller delvis medgiva befrielse från dylik
skyldighet.
Vid linjetrafik eller stadstrafik må skjutslegan icke utgå med högre belopp
än fastställd taxa medgiver. Sådan taxa, för såväl person- som godsbefordran,
skall fastställas av länsstyrelse, som meddelat trafiktillståndet, eller, om
sådant tillstånd meddelats av flera länsstyrelser, av länsstyrelsen i det län, där
trafiken huvudsakligen skall äga rum. För stadstrafik skall taxan fastställas
i den ordning, 23 § ordningsstadgan för rikets städer angiver, d. v. s. i
Stockholm av Överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten, vars
beslut dock skall underställas vederbörande länsstyrelses prövning.
Ej heller vid länstrafik må skjutslegan utgå med högre belopp än som medgives
i taxa, vilken det åligger länsstyrelse att, särskilt för personbefordran
och särskilt för godsbefordran, utfärda för länet.
Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan
trafik godkänd av den myndighet, som har att meddela trafiktillståndet. Ingen
får tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig trafik utan att därtill
lia erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).
Hehovet och omfattningen av en trafikreglering.
Innan utskottet går närmare in på förevarande spörsmål vill utskottet
lämna följande statistiska uppgifter.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Antalet registrerade motorfordon m. in.
År |
Person- bilar |
Omni- busar |
Last- bilar |
Summa bilar |
Motor- cyklar |
Släp- vagnar |
1925........... |
.......... 59,122 |
1,283 |
19,203 |
79,608 |
23,649 |
|
1926........... |
.......... 70,485 |
1,569 |
22,496 |
94,848 |
26,312 |
|
1927........... |
.......... 81,465 |
1.827 |
26,230 |
109,898 |
35,340 |
|
1928........... |
.......... 94,301 |
2,192 |
30,677 |
127,660 |
49,603 |
|
1929....: .... |
.......... 99,144 |
2,511 |
34,591 |
136,827 |
54,846 |
|
1930........... |
.......... 103,664 |
2,837 |
38,071 |
145,258 |
56,678 |
|
1931........... |
.......... 105,283 |
3,246 |
40,626 |
149,378 |
55,189 |
|
1932........... |
.......... 101,817 |
3,404 |
39,871 |
146,947 |
52,164 |
2,134 |
1933.......... |
.......... 98,889 |
3,504 |
38,564 |
143,912 |
47,757 |
5,087 |
1934.......... |
.......... 102,145 |
3,625 |
41,054 |
149,800 |
46,721 |
5,980 |
1935.......... |
.......... 109,096 |
3,914 |
41,803 |
159,083 |
45,950 |
6,231 |
Lastbilars och släpvagnars lastkapacitet.
L |
astautomobile |
r |
S |
läp^ |
a g n a |
r |
|||
Last |
ande |
Summa |
Maximilast |
Summa |
|||||
under 1,200 kg |
1,200— 1,800 kg |
1,801— |
över 3000 kg |
under 500 kg |
500— 800 kg |
över 800 kg |
|||
1935 ........ |
10,063 |
8,449 |
19,589 |
3,702 |
41,803 |
2,033 |
614 |
3,584 |
6,231 |
1934 ........ |
10,897 |
9,971 |
17,865 |
2,321 |
41,054 |
1,807 |
646 |
3,527 |
5.980 |
1933 ........ |
10,472 |
11,607 |
14,922 |
1.563 |
38,564 |
1,498 |
596 |
2,993 |
5,087 |
1932 ........ |
9,980 |
14,169 |
14,256 |
1,466 |
39,871 |
573 |
255 |
1,306 |
2,134 |
1931 ........ |
11,814 |
16,144 |
11,584 |
1,084 |
40 626 |
I trafikutredningens år 1934 avlämnade jämförande översikt rörande
järnvägs- och automobiltrafik (S. O. U. 1934: 33) återfinnes en tabell, upptagande,
bland annat, antalet i de särskilda länen i början av år 1933 i
yrkesmässig trafik använda lastautomobiler. Tabellen är nu i nämnda delar
av följande innehåll:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
29
L a s t a u t o m o b i 1 e r i yrkesmässig trafik |
|||||
Län |
Linjetrafik |
Stadstrafik |
Länstrafik |
Efter avdrag |
utgör antalet |
1 |
2 |
3 |
4 |
6 |
6 |
Stockholms stad .......... |
8 |
2,156 |
_ |
_ |
2,164 |
Stockholms län............ |
62 |
69 |
717 |
62 |
786 |
Uppsala.................. |
7 |
96 |
318 |
22 |
399 |
Södermanlands............ |
23 |
122 |
448 |
122 |
471 |
Östergötlands............. |
4 |
234 |
731 |
229 |
740 |
Jönköpings................ |
54 |
78 |
564 |
^3 CO |
628 |
Kronobergs............... |
— |
10 |
372 |
10 |
372 |
Kalmar .................. |
8 |
71 |
472 |
65 |
486 |
Gotlands.................. |
1 |
31 |
60 |
23 |
69 |
Blekinge.................. |
2 |
83 |
274 |
78 |
281 |
Kristianstads.............. |
2 |
54 |
568 |
54 |
570 |
Malmöhus................ |
" |
575 + 12 motorcyklar |
1,039 |
515 |
1,111 |
Hallands.................. |
19 |
54 |
412 |
54 |
431 |
Göteborgs o. Bohus........ |
9 |
891 |
760 |
421 |
1,239 |
Älvsborgs................. |
6 |
188 |
627 |
82 |
706 |
Skaraborgs................ |
5 |
87 |
500 |
79 |
513 |
Värmlands................ |
43 |
113 |
661 |
113 |
704 |
Örebro................... |
47 |
140 |
487 |
96 |
578 |
Västmanlands............. |
2 |
109 |
347 |
109 |
349 |
Kopparbergs.............. |
10 |
54 |
389 |
48 |
405 |
Gävleborgs................ |
9 |
110 |
617 |
110 |
626 |
Västernorrlands........... |
46 |
121 |
442 |
95 |
514 |
Jämtlands................ |
29 |
29 |
280 |
29 |
309 |
Västerbottens............. |
51 |
40 |
451 |
22 |
520 |
Norrbottens............... |
29 |
58 |
436 |
58 |
465 |
Hela riket: S:a 1 I brist på exakta uppgif |
476 | 5,570 er är siffran uppskattad. |
11,972 |
2,574 |
15,436 |
1932 års riksdag anförde i sin ovannämnda skrivelse bland annat:
Det är helt naturligt, att bilismens snabba genombrott i vårt land icke kunnat
ske utan friktioner med de äldre trafikmedlen till lands och sjöss samt
att brytningen mellan nytt och gammalt å samfärdselns område måst aktualisera
en mängd olika problem av ingripande betydelse icke blott för de därav
närmast berörda trafikföretagen utan även för samhället i dess helhet.
Den starka konkurrensen från biltrafiken har också medfört, att betydande,
i äldre samfärdsmedel nedlagda värden redan gått förlorade och att ytterligare
värden stå på spel. Med hänsyn till de alltmer framträdande svårighe
-
Statens järnvägars trafikvolym och ekonomiska resultat 1924—1935.
(Uppgifterna hämtade ur Statistisk årsbok för Sverige och Statens järnvägars årsberättelser
1924 |
1925 |
1926 |
1927 |
1928 |
1929 |
1930 |
1931 |
1932 |
1933 |
1934 |
1935 |
||
Trafiken. |
|||||||||||||
Personkm........................ |
1,187 |
1,219 |
1,263 |
1,317 |
1,356 |
1,405 |
1,534 |
1,467 |
1,457 |
1,496 |
1,700 |
1,871 |
|
Godstonkm ...................... |
............ » |
2,060 |
2,257 |
2,355 |
2,515 |
1,979 |
2,959 |
2,828 |
2,380 |
1,583 |
1,577 |
2,005 |
2,433 |
Ekonomiskt resultat. |
|||||||||||||
Inkomster av: persontrafik................... |
62 |
61 |
62 |
63 |
64 |
66 |
70 |
66 |
61 |
60 |
66 |
71 |
|
...... > > |
123 |
119 |
CO CM H |
125 |
115 |
140 |
129 |
112 |
91 |
92 |
107 |
110 |
|
övriga inkomster............... |
........ T> » |
7 |
7 |
6 |
7 |
7 |
2 |
2 |
3 |
14 |
14 |
10 |
15 |
Summa inkomster |
192 |
187 |
191 |
195 |
186 |
208 |
201 |
181 |
166 |
166 |
183 |
196 |
|
Utgifter1 milj. kr. |
156 |
156 |
158 |
159 |
158 |
159 |
157 |
156 |
153 |
150 |
155 |
161 |
|
|* |
Nettoinkomst > > |
36 |
31 |
33 |
36 |
28 |
49 |
44 |
25 |
13 |
16 |
28 |
35 |
1 Häri ingå icke räntor å lånekapital, som skall förräntas med trafikmedel. Räntebeloppet utgjorde 1924 1929 omkring 40 milj. kr. årligen
och därefter omkring 30 milj. kr årligen.
Översikt av det samlade enskilda järnvägsnätet åren 1924—1935, förstatligade järnvägar fråuräknade.
(Uppgifterna lämnade av Svenska järnvägsföreningen).
Trafiken. Personkm................................. |
1924 |
1925 |
1926 |
1927 |
1928 |
1929 |
1930 |
1931 |
1932 |
1933 |
1934 |
1955 |
||
milj |
770.0 |
766.5 |
768.8 |
771.1 |
770.9 |
794.4 |
803.7 |
772.9 |
738.2 |
738.0 |
778.8 |
(prel.) |
||
Godstonkm ................................ |
1,095.6 |
1,158.7 |
1,184.6 |
1,383.9 |
1,109.4 |
1,572.3 |
1,381.0 |
1,039.6 |
881.5 |
920.1 |
1,339.0 |
|||
Utdrag ur vinst- och förlusträkning. |
||||||||||||||
Summa inkomster av egen järnvägsrörelse... |
.. milj. kr. |
144.4 |
136.3 |
133.5 |
136.8 |
128.8 |
139.9 |
128.9 |
112.0 |
99.4 |
98.9 |
112.0 |
116.9 |
|
Härav: Persontrafik....................... |
» |
> |
44.7 |
42.1 |
41.1 |
40.3 |
39.6 |
40.3 |
40.0 |
38.1 |
34.9 |
33.8 |
34.6 |
35.7 |
Godstrafik......................... |
) |
» |
92.0 |
86.3 |
84.4 |
88.7 |
81.8 |
91.6 |
81.1 |
66.5 |
57.4 |
58.1 |
70.0 |
73.2 |
Summa utgifter för egen järn vägsrörelse..... |
113.1 |
104.9 |
103.0 |
103.0 |
100.0 |
105.7 |
101.6 |
94.6 |
85.5 |
82.0 |
85.9 |
90.8 |
||
Driftöverskott av egen järnvägsrörelse....... |
> |
31.3 |
31.4 |
30.5 |
33.8 |
28.8 |
34.2 |
27.3 |
17.4 |
13.9 |
16.9 |
26.1 |
26.1 |
|
Härifrån avgår: Avsättn. till förnyelsefond ............... |
. . > |
> |
7.7 |
8.3 |
8.2 |
8.8 |
8.6 |
9.4 |
7.7 |
7.7 |
7.9 |
7.1 |
7.9 |
|
Ränteutgifter ........................... |
> |
> |
12.9 |
13.1 |
12.9 |
13.3 |
12.9 |
12.5 |
12.0 |
12.6 |
12.8 |
11.4 |
11.1 |
|
övriga utgifter (saldo)................... |
. . » |
> |
1.7 |
0.9 |
1.5 |
1.3 |
0.7 |
1.5 |
0.3 |
* — 2.8 |
4.3 |
''—3.2 |
^ — 1.7 |
|
Vinst resp. förlust för året................. |
> |
> |
+ 9.0 |
+ 9.1 |
+ 7.9 |
+ 10.4 |
+ 6.6 |
+ 10.8 |
+ 7.3 |
-0.1 |
— 2.5 |
+ 1.6 |
+ 8.8 |
1 Inkomstsaldo.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
31
terna hava starka krav från de äldre trafikföretagens sida blivit framförda
På ingripande av statsmakterna i syfte att få till stånd en reglering av förhållandet
mellan olika kommunikationsföretag. I själva verket torde det icke
vara möjligt att ernå en fullständig överblick över hela det komplex av mycket
invecklade problem, som här föreligger, utan att en allsidig utredning i
ämnet ägt rum. Ehuru några bestämda direktiv för den ifrågasatta utredningen
icke kunna eller böra angivas, vill riksdagen icke underlåta att i detta
sammanhang giva uttryck åt vissa allmänna synpunkter av huvudsakligen
principiell innebörd.
Då kommunikationsmedlen äro avsedda att tjäna samhället i dess helhet
och icke få anses vara självändamål, bör enligt riksdagens mening statens
kommunikationspolitik syfta till att främja utvecklingen av sunda och för
samhällslivet gagneliga kommunikationsorgan. I den mån ett kommunikationsmedel
på grund av teknikens utveckling förlorat sin betydelse, så att
dess uppgift bättre tillgodoses genom ett annat kommunikationsmedel, böra
åtgärder icke tillgripas för att på konstlad väg öka dess livslängd. Härvid
bör likväl ej förbises, att i särskilda fall samhällsintressen eller andra skäl
kunna motivera ett stöd från det allmänna åt kommunikationsföretag, som
eljest icke kunna ekonomiskt bestå.
I anslutning härtill vill riksdagen för sin del uttala, att — lika litet som
hinder böra uppställas för en fri utveckling av biltrafiken, i den mån den bedrives
under sunda ekonomiska förhållanden — lika litet böra järnvägsföretag,
vilka icke längre fylla en verklig samhällsuppgift, uppehållas genom bistånd
från det allmänna eller genom undertryckande av konkurrerande samfärdsmedel.
De fördelar i fråga om billiga taxor samt snabbare och bättre
tillgodosedd trafik, som motorfordonen i vissa avseenden medfört för den
trafikerande alknänheten och näringslivet, böra enligt riksdagens mening bevaras,
i den män så är möjligt utan risk för sönderbrytande av ett ordnat
kommunikationsväsende. I och för sig bör det förhållandet, att det allmänna
är ekonomiskt engagerat i järnvägsföretag, alltså icke utgöra tillräckligt skäl
för att sådana företag skulle främjas genom restriktiva åtgärder mot biltrafiken.
Med den principiella inställning, riksdagen intager till den nu föreliggande
frågan, måste riksdagen för sin del hysa starka betänkligheter mot en allmän,
tvångsvis ordnad uppdelning av transportmängden på olika slag av
transportföretag. Samhällets intressen torde i regel, och i den mån allmänna
samhällsekonomiska skäl ej betinga undantag, vara bäst betjänta med en sådan
fri tävlan mellan de olika transportmedlen, att desamma erhålla den användning,
för vilken deras naturliga förutsättningar och företräden göra dem
mest ändamålsenliga.
Överhuvud taget är det önskvärt, att konkurrensen mellan de olika trafikmedlen
sker under förhallanden, som lämna samma möjlighet för samtliga
parter till fri tävlan. Vad särskilt beträffar biltrafiken, synes det böra
undersökas, huruvida denna trafik bär alla de kostnader för vägväsendet
m. m., som rätteligen böra avila densamma. Å andra sidan bör övervägas,
huruvida icke järnvägarna genom lämpliga jämkningar i nu gällande författningsbestämmelser
och andra föreskrifter kunna beredas möjlighet till en
mera smidig anpassning efter det förändrade läge, som inträtt genom uppkomsten
av bilkonkurrensen. Åtgärder i sist angivna riktning skulle bland
annat underlätta genomförandet av förenkling i järnvägarnas organisationsformer
och rationalisering av deras drift.
Både i 1935 och 1936 års betänkanden har det grundläggande spörsmålet
örn behovet och omfattningen av en sådan trafikreglering, varom nu är fråga,
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
upptagits till ingående prövning, och båda kommittéerna hava i denna del
kommit till samstämmande uppfattning.
1936 års trafiksakkunniga anföra härom bland annat:
Det är omöjligt att, så länge järnvägarna äro underkastade bestämda
taxor, transportplikt och övriga i samhällsekonomiens intressen ålagda förpliktelser,
under det att den med dem konkurrerande lastbilstrafiken är
obunden i dessa hänseenden, hänvisa de förra till att ekonomiskt reda sig
själva efter den fria konkurrensens lagar. Först efter ett långt skede av
överkapitalisering med förluster för det allmänna och enskilda jämte andra
felgrepp skulle i dylikt fall måhända — om ock till ökade kostnader — ett
visst jämviktsläge kunna uppnås i konkurrensen örn trafiken inom sådana
områden, där denna vore lönande, medan samtidigt upprätthållandet av erforderliga
kommunikationer inom övriga delar av riket försvårades.
Om behovet av en reglering överhuvud taget numera relativt sällan sättes
i fråga, så är däremot frågan, huru långt en dylik reglering bör sträcka sig,
naturligt nog föremål för skiftande meningar. Icke sällan framhålles, att
man i detta avseende icke bär gå längre än vad som överensstämmer med
grunderna för nu gällande bestämmelser i ämnet. I samband därmed göres
stundom gällande, att det huvudargument för en reglering av trafikförhållandena,
som anfördes vid 1932 års riksdag, nämligen den konstaterade förintelsen
av mycket stora belopp järnvägskapital och hotet mot åtskilliga enskilda
järnvägars existens, numera visat sig vila på en felbedömning av läget.
Sedan 1932 har nämligen järnvägarnas räntabilitet åter förbättrats, och detta
visar, säger man, att de tidigare svårigheterna vållats icke av bilkonkurrensen
utan av den ekonomiska krisen.
Beträffande denna invändning må först erinras, att den av 1932 års riksdag
påtalade förlusten av järnvägskapital icke tagit sin början under krisåret
1931 utan fortgått under åtskilliga år och bland annat under de ur konjunktursynpunkt
gynnsamma åren 1929 och 1930. Vidare hava de ogynnsamma
resultaten för krisåren och särskilt år 1932 väckt oro icke så mycket
såsom enstaka företeelser, utan mera därför att de visade, huru långt
försvagandet av järnvägarnas affärsställning -— trots det tillskott i trafik,
som bilarna också medfört — under mer än ett årtionde fortskridit, ett förhållande,
som förut delvis undanskymts av konjunkturförbättringen.
Vad angår järnvägarnas affärsvärde på lång sikt, torde de senaste åren
icke kunna sägas hava i stort sett medfört någon förändring till det bättre.
Visserligen hava trafikinkomsterna betydligt ökats, dock sällan så att förlusterna
under de närmast föregående åren kunnat närmelsevis täckas, trots
att den industriella produktionen enligt inom kommerskollegium verkställd
undersökning redan år 1934 icke obetydligt översteg 1929 och 1930 års storlek.
Medan för samtliga svenska järnvägar inkomsterna av godstrafik år
1929 uppgingo till 228 milj. kronor, var nämligen motsvarande siffra för år
1934 blott 169 milj. kronor. Av inkomstminskningen, c:a 60 milj. kronor,
torde ungefärligen 20 milj. kronor vara hänförliga till den från och med år
1931 huvudsakligen av näringspolitiska skäl genomförda taxesänkningen.
Av återstånde 40 milj. kronor är en svårbestämbar del hänförlig till viss
minskning i varuexporten, men den övervägande delen torde stå i samband
med bilväsendets expansion. Till belysande av denna må nämnas, att enligt
den officiella statistiken från år 1929 till 1934 antalet lastbilar med över
3 tons lastförmåga, vilka bilar äro av särskilt stor betydelse ur konkurrenssynpunkt,
ökats från 300 till 2.300, och år 1935 har därvidlag medfört en
ytterligare betydande ökning. Inverkan av dessa bilar inskränker sig icke
till trafikavledningen: lika menlig för järnvägarna är nog den pressning av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54. 33
taxeläget för vid järnvägarna kvarblivande transporter, som desamma
utöva.
Örn behörig hänsyn tages till berörda förhållanden, torde det kunna anses
tveksamt, huruvida icke åren 1934 och 1935 från järnvägssynpunkt relativt
varit väl så ogynnsamma som åren 1931 och 1932. Det kan i varje fall, såsom
också riksgäldsfullmäktige framhållit, vara förhastat att tillmäta de under
de senaste åren inträdda förbättrade ekonomiska förhållandena för flertalet
järnvägar i landet alltför stor betydelse vid bedömande av järnvägarnas
framtidsutsikter, enär dessa förhållanden i huvudsak torde hava berott på
de förbättrade allmänna konjunkturerna, vilkas varaktighet givetvis är oviss,
samt på särskilt goda skördar.
1936 års sakkunniga anse icke uteslutet att, örn ingen ändring åstadkommes,
nästa kris kan medföra en betydande och definitiv förlust av järnvägskapital
med därav föranledda konsekvenser även för stora grupper av trafikanter
och för det allmänna. Sakkunniga framhålla vidare, att det nu föreliggande
förslaget icke avser enbart att reglera konkurrensförhållandet mellan
transportväsendets olika grenar. Betänkandet innehåller förslag till bestämmelser,
syftande till att avhjälpa en del sociala missförhållanden inom den
yrkesmässiga biltrafiken, till ordnande av konkurrensförhållanden mellan
olika biltrafikutövare, samverkan mellan järnvägs- och biltrafiken för godsoch
personbefordran, effektivare organisation av biltrafiken till fromma
för allmänheten och biltrafikutövare m. m.
1932 års trafikutredning, som, sedan den avgivit sitt betänkande med förslag
till reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken, varit sysselsatt
med utredning rörande förhållandet mellan land- och sjötrafikmedel, därvid
även sjöfarten varit representerad, bär i ett den 29 februari 1936 avgivit betänkande
(S. O. U. 1936: 16) ingått på behovet av en reglering med hänsyn
till sjöfartens intressen och framhåller därvid bland annat följande:
En reglering av fjärrtrafiken i syfte att avspänna konkurrensen mellan
landtrafikmedlen kommer att såväl direkt som indirekt utöva betydande inflytande
i mildrande riktning även på konkurrensen mellan landtrafikmedel
och sjöfart, men då konkurrensen mellan järnvägar och sjöfart starkast framträder
å sådana långa avstånd, å vilka bilkonkurrensen endast i mindre grad
gör sig gällande, kan tydligen konkurrensfrågan för sjöfartens del icke bliva
löst enbart genom fjärrbiltrafikens reglering, utan även en omprövning av
statens järnvägars godstaxa bör äga rum. Vid en dylik omprövning måste
hänsyn tagas till den taxenivå i yrkesmässig lastbilstrafik, som får väntas
inträda efter en reglering av denna. Ifrågavarande reglering synes sålunda
böra äga rum före eller i jämbredd med berörda revision av statens järnvägars
taxa.
Trafikutredningen anser, att fara ligger i dröjsmål. Ju längre nuvarande
allas strid emot alla fortgår på kommunikationsväsendets område, desto
svårare blir det att återgå till sundare förhållanden.
1932 års trafikutredning har i sitt sistnämnda betänkande hemställt, att
Kungl. Maj:t i syfte att åvägabringa en sund reglering av förhållandet mellan
olika för allmän trafik upplåtna kommunikationsmedel, utöver i 1935 års
betänkande avhandlade åtgärder för reglering av den yrkesmässiga lastbils
B
i hang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. Nr 54. 3
34
Andru lagutskottets utlåtande Nr 54.
trafiken, måtte vidtaga erforderliga åtgärder för dels sådan skyndsam revidering
av statens järnvägars godstaxa, som med hänsyn ej mindre till näringslivets
behov än till statsfinansiella och järnvägsekonomiska synpunkter
numera kail visa sig önskvärd och möjlig, under beaktande jämväl av beräkningsbar
lastbilskonkurrens samt av statsbanetaxans i mångt och mycket
normerande betydelse för taxor och fraktavgifter vid landets övriga kommunikationsföretag
och härav härflytande betydelse för upprätthållandet av
ett välordnat och allsidigt kommunikationssystem, dels ock inrättande av ett
allmänt kommunikationsråd.
Enligt betänkandet borde uppgifterna för kommunikationsrådet omfatta
såväl frågor av principiell innebörd, berörande landets planmässiga utrustning
med kommunikationsmedel av olika slag och vissa kommunikationsväsendet
berörande författningar, i vad dessa äro av kommunikationsekonomisk
innebörd, som ock administrativa åtgärder av större betydelse för flera
samfärdselgrenar, icke blott beträffande järnvägstaxorna utan även beträffande
sådana taxor vid befordran med post, flyg eller automobil ävensom
hamntaxor, vilka stå under statlig kontroll, allt i syfte att bringa kommunikationsväsendets
olika grenar till möjligast harmoniska samverkan. Under
det att järnvägsrådet, sedermera lämpligen ersatt av ett av kommunikationsrådet
utsett arbetsutskott, förmedlar samförstånd och samarbete mellan statens
järnvägar och näringslivet, skulle sålunda kommunikationsrådet representera
näringslivet i förhållande till kommunikationsväsendets olika grenar
och rådgivande stå till Kungl. Maj:ts förfogande.
Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, anför bland annat:
Med sin i olika avseenden större rörelsefrihet har den yrkesmässiga biltrafiken
riktat kännbara angrepp mot järnvägarnas tidigare ställning. I den
mån detta lett till att järnvägarna tvingats — och med fortsättande av sin
verksamhet även förmått — att mera ändamålsenligt anpassa sig efter irafikens
och allmänhetens krav, kan den sålunda inledda konkurrensen sägas
ha haft övervägande goda verkningar. Men järnvägarna ha drivits än längre,
och i sin strävan att bevara eller återförvärva kundkretsen föranletts till taxenedsättningar,
som i många fall ekonomiskt underminerat företagets bestånd.
För att behålla och örn möjligt utöka sina vunna områden har biltrafiken
och dess företagare likalades pressat sina taxor allt längre ned, med påföljd
att, som också i utredningarna framhållits, det ekonomiska och sociala läget
för de inom denna transportverksamhet sysselsatta måste anses vara allt annat
än tillfredsställande. Det lider intet tvivel om, att detta tillstånd, örn
det får obehindrat fortsätta, kommer att leda till ökade svårigheter för flera
av de enskilda järnvägsföretagens bestånd och till fortsatt försämring av de
ekonomiska och andra villkor, som erbjudas de i biltrafiken sysselsatta. En
dylik fortsatt utveckling kan icke tjäna något berättigat intresse.
Om med hänsyn till det nu anförda det kan anses påkallat, att staten vidtager
de reglerande åtgärder, som ett allmänt intresse påfordrar, men å andra
sidan sådana ingrepp böra undvikas, som syfta till en konstlad uppdelning
av transportmängden eller till ett ensidigt gynnande av det ena trafikmedlet
på det andras bekostnad, så återstår utvägen, att såvitt möjligt åstadkomma
sådana förhållanden, att de olika trafikmedlen lämnas samma möjligheter
till fri tävlan. Detta kan åter huvudsakligen ske på två olika vägar: antingen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
35
genom att i allt väsentligt likställa järnvägarna med bilarna eller genom att
underkasta bilarna i huvudsak samma förpliktelser som järnvägarna. Det
förra skulle för järnvägstrafikens del betyda eftergift helt eller delvis från
skyldigheten att ombesörja regelbunden trafik, att hålla fasta taxor och att
iitföra även sådana transporter, som icke vore för järnvägen särskilt förmånliga.
En sådan lösning skulle emellertid komma att medföra så genomgripande
och oberäkneliga verkningar för vårt lands näringsliv, att den icke på
något ansvarigt håll ifrågasatts. Det återstår då blott det andra alternativet,
som innebär, att det även för bitrafikens del föreskrives tillämpning av en
skälig, av offentlig myndighet fastställd taxa och en transportskyldighet av
mera reell innebörd, än den, som för närvarande föreligger.
Det nu föreliggande förslaget bygger på sistnämnda alternativ, men avser
likväl icke att genomföra detsamma till dess yttersta konsekvenser genom
att låta nyss nämnda förpliktelser gälla för hela den yrkesmässiga trafiken
nied lastbilar. Tvärtom avses att genom uppdelning av denna trafik i
när- och fjärrtrafik möjliggöra att ställa den del av lastbilstrafiken, nämligen
närtrafiken, som, i det den rör sig på automobilens primära och mest betydande
verksamhetsfält, fyller en uppgift, som icke kan ombesörjas med samma
fördel av något annat trafikmedel, utanför nyssnämnda förpliktelser. Allenast
till den del den yrkesmässiga lastbilstrafiken bedrives på längre avstånd
och därvid så gott som undantagslöst under konkurrens med de övriga
trafikmedlen, äro nyssnämnda förpliktelser avsedda att bliva gällande.
Ett genomförande av detta förslag kommer helt visst icke att nämnvärt
inverka på den bestående transportfördelningen mellan de olika trafikmedlen.
Däremot hyser jag för min del förhoppningen, att förslagets genomförande
skulle komma att bidraga till att avlägsna den oro och osäkerhet, som
nu råder inom olika grenar av kommunikationsväsendet, och hejda eller åtminstone
mildra den kris, som, örn icke förr, så vid en eventuell konjunkturförsämring
nied säkerhet kommer att drabba de olika trafikmedlen, örn det
nuvarande tillståndet får obehindrat vidare utveckla sig.
Ur nu angivna synpunkter synes det mig angeläget, att frågan förelägges
redan årets riksdag. Något skäl till uppskov därutinnan har jag ej funnit.
Även om förslaget utarbetats och framlagts närmast med hänsyn till förhållandena
mellan järnvägs- och biltrafik, lia dock målsmän även för sjöfarten,
i den mån denna varit representerad såväl i 1932 års trafikutredning
sorn hos 1936 års trafiksakkunniga, livligt förordat, att förslag örn reglering
omedelbart framlägges. Även med hänsyn till den tid, som förflutit sedan
riksdagen anhöll örn utredning av frågan, torde riksdagens yttrande, sedan
utredningen nu slutförts, böra inhämtas över det förslag, vartill utredningen
föranlett.
Utskottet övergår härefter till att redogöra för det huvudsakliga innehållet
av vissa yttranden över trafikutredningens förslag till reglering av den
yrkesmässiga automobiltrafiken.
Fullmäktige i riksgäldskontoret yttra:
Frågan örn en statlig reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch
automobiltrafik har så till vida ett direkt intresse för riksgäldskontoret,
som kontoret handhar förvaltningen av ett stort antal lån, som av statsmedel
utlämnas till enskilda järnvägsföretag och av vilka lån ett flertal blivit
nödlidande väsentligen på grund av den under de senare åren alltmer
skärpta automobilkonkurrensen. Från riksgäldskontorets synpunkt är det
av vikt, att åtgärder vidtagas för den avvägning enligt rimliga grunder av
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
denna konkurrens, vars eljest sannolika ytterligare skärpande torde komma
att medföra, att ännu ett antal enskilda järnvägsföretag efter hand komma
att bliva urståndsätta att fullgöra sina förbindelser såsom statens gäldenärer.
De under de två senaste åren inträdda förbättrade ekonomiska förhållandena
för flertalet järnvägar i landet kunna ej tillmätas alltför stor betydelse
vid bedömande av järnvägarnas framtidsutsikter, då dessa förhållanden i
huvudsak berott på de förbättrade allmänna konjunkturerna, vilkas varaktighet
givetvis är oviss, samt på särskilt goda skördar.
Beträffande det föreliggande betänkandet synes detta fullmäktige hava
på ett förtjänstfullt sätt utrett de mångskiftande och svårlösta befraktningsproblem,
som genom automobiltrafikens och vägväsendets snabba utveckling
under de senare åren uppkommit. De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna
för åstadkommande av en ur samhällsekonomisk synpunkt riktig
fördelning av transportuppgifterna synas jämväl omsorgsfullt avvägda. Emellertid
anse sig fullmäktige sakna tillräcklig kännedom örn de föreliggande
trafikproblemen för att kunna ingå i någon mer omfattande prövning av
det föreliggande förslaget, åt vars allmänna syftning fullmäktige i stort sett
vilja skänka sin anslutning.
Kommerskollegium anför:
Det uppdrag, som lämnats trafikutredningen, var att verkställa en allsidig
utredning av frågan om åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter
sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte
därmed sammanhängande spörsmål.
Det är med uppriktigt beklagande som kollegium i likhet med flera av
de organisationer, vilkas yttrande kollegium inhämtat, konstaterar, att planen
till en samtidig och allsidig överblick över de tre trafikmedlens ställning
i konkurrensavseende genom utredningens åtgärd att i nu föreliggande
betänkandet endast behandla konkurrensproblemet bilar—järnvägar brutits
sönder. Genom det söndersplittrande av utredningen, som nu skett, har möjligheten
att bedöma värdet av utredningsförslaget väsentligen minskats; detta
sagt utan att i någon mån vilja förringa betydelsen i och för sig av de uppslag,
som betänkandet innehåller och de ur ekonomisk synpunkt riktiga
grundlinjer, som i betänkandets allmänna del utvecklas. Kollegium hemställer
på grund härav, att betänkandet ej för närvarande måtte föranleda
någon åtgärd, men att sedan trafikutredningens undersökning fullföljts och
avslutats, frågan i sin helhet måtte göras till föremål för remiss till myndigheterna.
Generalpoststyrelsen yttrar:
Det ber knappast råda tvivel om att den av motortrafiken föranledda
förbättringen av vårt lands kommunikationer varit en bidragande orsak till
att den senaste ekonomiska krisens verkningar relativt hastigt övervunnits.
Härvidlag bör icke förbises, att motortrafiken direkt och indirekt berett och
allt fortfarande bereder ett synnerligen stort antal arbetstillfällen.
Angeläget är därför att undvika sådana reglerande ingripanden, som kunna
lägga hinder i vägen för motortrafikens sunda utveckling. Ej heller bolihan
verkligt tvingande skäl arbetslöshet förorsakas inom de områden, där
motortrafiken nu bereder arbetstillfällen.
Motortrafikens kraftiga utveckling har givetvis icke kunnat försiggå utan
att viss trafik kommit att avledas från de tidigare existerande trafikföretagen,
i främsta rummet järnvägarna.
Den jämförelsevis hastiga återhämtning efter krisen, som avspeglar sig i
järnvägarnas trafikresultat under 1934 och 1935, synes emellertid giva grun
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
37
dad anledning till antagandet, att farhågorna för, att biltrafiken skulle allvarligt
hota järnvägarnas existens, åtminstone i fråga om de viktigare bland
dem, varit betydligt överdrivna. Uppenbarligen har det uppsving i näringslivet,
som de av motortrafiken skapade förbättringarna av kommunikationerna
i de av järnvägarna icke direkt betjänade delarna av landet åstadkommit,
även kommit järnvägarna tillgodo i form av ökad trafik. Någon sådan
minskning av de med järnvägsdriften förenade arbetstillfällena, som icke
flerdubbelt uppvägts av de arbetstillfällen, som av motortrafiken tillskapats,
torde näppeligen hava uppkommit.
Det kapital, som av det allmänna vid viss tidpunkt nedlagts för åstadkommande
av då nödvändiga kommunikationer, måste givetvis vara underkastat
samma ekonomiska värdeväxlingar som annat kapital och kan sålunda icke
ständigt behålla sitt ursprungliga värde. Det i järnvägarna nedlagda kapitalet
torde dock, i jämförelse med statens och landets samlade tillgångar, icke
vara av sådan storleksordning att ens en rätt avsevärd nedskrivning av detsamma
-—- om en sådan nedskrivning verkligen skulle behöva ifrågakomma
— skulle medföra några katastrofala verkningar.
Det förefaller därför som örn trafikutredningen anlade en väl pessimistisk
syn på hithörande förhållanden, då den förutser, att förlusterna för det allmänna,
som redan för närvarande antagas vara stora, skulle komma att
alltjämt ökas, därest icke en fullständig brytning sker med det nuvarande
systemet.
Med allt beaktande av den goda avsikten med trafikutredningens förslag,
måste alltså enligt generalpoststyrelsens mening lämpligheten och möjligheten
av dettas genomförande i praktiken starkt ifrågasättas.
Järnvägsstyrelsen har avgivit ett utförligt utlåtande, som utmynnar dels i
avstyrkande, att det remitterade förslaget till förordning angående allmän
automobiltrafik i förevarande skick lägges till grund för en blivande författning
i ämnet, dels ock i hemställan, att Kungl. Maj:t måtte vid den av
styrelsen som erforderlig ansedd vidare utredningen rörande regleringen av
förhållandet mellan sjöfart, biltrafik och järnvägar upptaga till undersökning
innebörden av och möjligheterna för en såsom en för regleringen grundläggande
åtgärd företagen allmän sänkning av statens järnvägars taxor. Till
stöd för dessa yrkanden anföres i huvudsak följande:
Att förekommande osund konkurrens medför allvarliga skador för kommunikationsväsendet
i dess helhet och därmed för samhällsekonomien, torde
vara allmänt erkänt, och ingen meningsskiljaktighet synes heller råda
därom, att en viss ny ordning av lastbilstrafiken vore från samhällsekonomisk
synpunkt i hög grad önskvärd.
Otvivelaktigt är också, att en lämplig kombination av åtgärder fallande inom
automobilbeskattningens, järnvägstaxans och motorfordonsförordningens
områden .skulle lämna största möjlighet att inom rimlig tid åvägabringa en
samhällsekonomiskt tillfredsställande trafikfördelning.
För sin del finner järnvägsstyrelsen det ondas rot ligga i den skillnad, som
alltjämt består mellan de olika trafikmedlen beträffande kravet på avkastning
å kapital i fasta anläggningar. I detta avseende förefinnes nämligen
alltsedan järnvägarnas tillkomst en utpräglad dualism inom transportväsendet;
järnvägarna lia själva fått bygga, förvalta och underhålla alla för driften
erforderliga fasta anläggningar, under det att övriga transportmedel
städse haft ali tillgå på det allmännas bekostnad iordningställda färdleder
m. m. En följd härav är bl. a., att järnvägsbyggnaderna finansierats med
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr J4.
medel, varå ränta kräves, på grund varav denna ränta liksom kostnaderna
för anläggningarnas underhåll kommit att belasta järnvägstrafikanterna. I
motsats därtill ha landsvägarna nära noa genomgående byggts på allmän bekostnad
och såsom följd därav ställts till trafikens förfogande utan anspråk
på avkastning och i det längsta också utan krav på underhållsbidrag.
Att trafikanternas nuvarande valfrihet mellan olika transportmedel i huvudsak
skall bestå, därom torde alla vara ense — 1932 års riksdag har ju
redan i förväg tagit bestämt avstånd från tanken på en tvångsvis genomförd
uppdelning. För att ett sådant val skall leda till en transportekonomiskt sett
för samhället fördelaktig uppdelning av trafiken fordras emellertid en radikal
omläggning av statsmakternas ingripanden i prisbildningen på transportmarknaden.
I en sådan reglering, vad de ekonomiska förhållandena beträffar, synes en
utjämning i fråga örn statens anspråk å bidrag till de fasta kostnaderna för
de i allmän ägo varande, för samfärdseln använda anläggningar och anordningar
logiskt böra ingå såsom ett första led. Denna utjämning kan ernås
antingen genom en höjning av anspråken gentemot landsvägstrafiken, eller
genom en sänkning av anspråken å järnvägstrafiken, eller slutligen genom
en kombination av båda åtgärderna.
Styrelsen har, med beklagande av nödvändigheten, drivits över på tanken,
att den erforderliga utjämningen i fråga örn det allmännas anspråk på landsvägarnas
och järnvägarnas trafikanter finge sökas i en genomgripande sänkning
av de avgifter för järnvägstransport, vilkas även ur näringslivets intressesynpunkter
sett mindre lämpliga höjd föranlett överflyttningen av trafik
till landsvägarna i sådana förbindelser och på sådana avstånd, där fölen
god allmän transporthushållning kräves järn vägsbefordran.
Om än bilkonkurrensen är det primära motivet för en godstaxesänkning,
så borde densammas omfattning dock icke göras helt och ensamt beroende
av denna konkurrens räckvidd. Att beakta är nämligen allt fortfarande, att
statens järnvägars godstaxa — liksom för övrigt också persontaxan — alltsedan
världskrigstidens höjningar kommit att ligga på ett plan, som måste
erkännas vara väl högt, ställt i förhållande till det allmänna prisläget i landet.
Gives tariffhöjden 1914 index 100, ligga sålunda enligt verkställd beräkning
godstaxans tariffer 4—6 vid index 141, tarifferna 7—9 vid index 185
och tarifferna 10—14 vid index 173, därvid dock bortsetts från inverkan av
de många taxenedsättningarna fia- särskilda godsslag och i individuella fall.
Socialstyrelsens levnadskostnadsindex åter ligger sedan länge tämligen fast
vid något över 150 och kommerskollegii index för grosshandelspriser håller
sig för närvarande vid 115, dock med långsamt stigande tendens.
Genom ifrågavarande taxesänkning — som bör paras med en omsorgsfull
och för likformig utövning starkt centraliserad behovsprövning vid tillståndsgivning
—- skulle alltså transportekonomien förbättras å båda flankerna,
i det att samtidigt skulle erhållas väsentligt ökade transportvärden
och avsevärd minskning av samhällets kostnader för transporterna.
Den av järnvägsstyrelsen sålunda till vinnande av en bättre allmän transporthushållning
tänkta anpassningen av järnvägstaxan till landets övriga allmänna
prisnivåer gäller i första hand statens järnvägars taxa. Eftersom
statens järnvägars taxa även är grundvalen för den allmänna samtrafiktaxan,
drager emellertid en sänkning av statsbanetaxan automatiskt med sig
en minskning av vissa de enskilda järnvägarnas godstrafikinkomster.
Det av järnvägsstyrelsen framförda förslaget skulle enligt styrelsens mening
bringa ur världen den olikhet i konkurrensvillkoren, som enligt styrelsens
uppfattning är viktigast, nämligen den, vilken hänför sig till den förut
Andru layutskotlets utlåtande Nr 5i.
39
påpekade skillnaden i krav på avkastning å kapital i fasta anläggningar.
Blott genom en utjämning i detta hänseende kan enligt styrelsens mening
trafikmassans glidning från järnvägslinjer till landsvägsleder hejdas.
Trafikutredningen åter har fört fram organisationsfrågan och vad därmed
sammanhänger i första linjen, men skjutit övriga åtgärder på framtiden.
Järnvägsstyrelsen vill icke förneka denna frågas stora betydelse. Emellertid
gäller densamma dock blott en mindre del av biltrafiken, låt vara den
sorn är mest i behov av en nyordning.
Man torde icke heller böra blunda för faran, att en mer eller mindre omfattande
monopolisering av den yrkesmässiga fjärrgodstrafiken kan leda till
att åtskilliga trafikanter öka den egna bilparken.
Vad trafikutredningen föreslagit i fråga örn den yrkesmässiga fjärrgodstrafiken
kan sägas innebära densammas omvandling från nära nog oreglerad
enskild näring till offentlig verksamhet.
Det ligger i sakens natur, att en sådan omvandling skulle vara det allra
säkraste medlet att göra en konkurrenshindrande taxesättning för biltrafiken
effektiv. Med hänsyn till de statsbaneföretagets egna ekonomiska intressen,
som järnvägsstyrelsen har att bevaka, skulle densamma väl också kunna anses
vara för företaget förmånlig, men styrelsen måste dock, med anläggande
av en i styrelsens ställning naturlig mera allmän samhällelig syn på saken,
taga avstånd från tanken att lägga stora och betydelsefulla delar av
vägtrafikväsendet under järnvägarnas kontroll och till bundenhet vid järnvägarnas
taxeplan, åtminstone så länge som läget för detta taxeplan icke är
invändningsfritt från näringslivets sida, d. v. s. så länge ej järnvägstaxeplanet
kunnat nedbringas till ungefärlig jämnhöjd med övriga allmänna prisnivåer
i landet.
Hade en sådan överensstämmelse mellan järnvägstaxenivå och allmänna
prisnivåer förelegat, skulle styrelsen möjligen ha kunnat i princip tillstyrka
den av trafikutredningen tänkta ordningen, men styrelsen hade samtidigt
måst fråga sig, örn praktiska och politiska möjligheter för den i sin anda
monopolistiska ordningens genomförande verkligen kunnat förefinnas. Styrelsen
lär då lia varit nödsakad anmäla starka tvivel i varje fall beträffande
den tänkta organisationsformen. Det måste bland annat förefalla som en
paradox att med det splittrade järnvägsväsendet som organ söka uppbygga
en enhetligt ordnad fjärrtrafik å landsvägarna.
Med allt erkännande av den föreliggande utredningens förtjänster, icke
blott vad gäller själva betänkandet utan även beträffande förslaget till förordning
angående allmän automobiltrafik, kan järnvägsstyrelsen alltså icke
förorda, att ansträngningarna nu inriktas på detsammas genomförande. Enligt
styrelsens mening skulle nämligen den närmaste följden av en sådan inriktning
kunna bliva ett oberäkneligt uppskov med åtgärder, vilka på samma
gång skulle lia mer omfattande verkningar och erbjuda mindre vanskligheter.
De betänkligheter, åt vilka styrelsen här givit uttryck, gälla närmast grundvalen
för den avsedda organisationen av fjärrgodstrafiken. Även i fråga örn
bestämmelserna för övrig beställningstrafik för godsbefordran kan styrelsen
ej i allo dela trafikutredningens mening. — Det synes nämligen styrelsen
lämpligt, att ej göra ändringarna gentemot nuvarande ordning större än vad
som kan visas vara starkt av behovet påkallat.
I anslutning till vad järnvägsstyrelsen anfört vill utskottet erinra, att vid
1933 års riksdag hemställdes i motioner (1:261 och 11:438), att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse lill Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag
till förstatligande av hela det svenska järnvägsnätet.
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr lil, hemställde statsutskottet,
att riksdagen i anledning av motionerna måtte hos Kungl. Majit anhålla örn
utredning rörande förvaltnings- och driftkostnaderna för ett sammanslaget
svenskt bredspårsnät under enhetlig ledning i jämförelse med motsvarande
kostnader vid järnvägssystemets nuvarande uppdelning på statens järnvägar
och ett flertal andra enheter.
I sin motivering till denna hemställan har statsutskottet framhållit, att
genom den förordade utredningen kunde skapas ett värdefullt förhandsmaterial
för ett bedömande av ett förstatligandes konsekvenser ur driftsynpunkt
och i varje fall erhållas ett fastare underlag för att avgöra i vad mån undersökningarna
härom böra fullföljas.
Riksdagen biföll statsutskottets hemställan.
Den av riksdagen begärda utredningen har verkställts av en kommission
inom järnvägsstyrelsen, vilken avgivit slutligt betänkande i ärendet den 17
februari 1936. Kommissionen har beräknat, att en inkorporering av ett fyrtiotal
angivna, enskilda, normalspåriga järnvägar skulle medföra en minskning
av personalbehovet med omkring 2,000 man och av de årliga driftskostnaderna
med omkring 4.7 miljoner kronor.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
Vid utverkandet av bemyndigandet att tillkalla 1936 års trafiksakkunniga
anförde chefen för kommunikationsdepartementet bland annat, att ett spörsmål,
som 1932 års trafikutredning funnit ligga utom sitt befogenhetsområde
och därför förbigått, men som berörts i flera av yttrandena över de sakkunnigas
betänkande, vore, huruvida och i vad mån en måttlig höjning av bilskatten,
särskilt för större lastbilar, vore i det av departementschefen berörda
sammanhanget motiverad. Även om detta spörsmål närmast borde
ses i samband med frågor av annan natur än de föreliggande, borde detsamma
dock kunna, i den mån anledning därtill gåves, göras till föremål för
yttrande vid den granskning och bearbetning av trafikutredningens förslag,
som enligt departementschefen funnes böra vidtagas.
I sitt utlåtande över 1932 års trafikutrednings betänkande hava 1936 års
trafiksakkunniga anfört beträffande frågan om automobilskatten, att de sakkunniga
på grund av detta ämnes stora omfattning och räckvidd samt den
begränsade tid, som stått dem till buds, icke funnit möjligt att för närvarande
närmare ingå på detta spörsmål. De sakkunniga ämnade i ett senare
yttrande återkomma till denna fråga.
I anledning av ett flertal motioner har innevarande års riksdag på förslag
av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 24 i skrivelse (nr 154) till Kungl.
Majit anhållit, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning angående automobilbeskattningen
och därvid beakta vad i betänkandet anförts. I betänkandet
har framhållits, bland annat, att de tyngre motorfordonen, det vill
säga lastautomobilerna och omnibussarna, vilkas lastkapacitet alltjämt syntes
öka, torde åstadkomma större slitning å vägarna samt i varje fall kräva en
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
41
större hållfasthet i vägarnas underlag än de lättare motorfordonen. Det kunde
ifrågasättas, huruvida sålunda förorsakade merkostnader för vägväsendet
täcktes genom den nuvarande beskattningen av de tyngre fordonen. Bevillningsutskottet
funne sig böra förorda, att en utredning komme till stånd
angående skattesatserna de olika slagen av motorfordon emellan samt att
man därvid sökte erhålla bättre avvägning av skattesatserna än enligt nu gällande
bestämmelser.
Utskottet övergår härefter till att behandla huvuddragen av den i propositionen
föreslagna organisationen av automobiltrafiken.
Uppdelning i när- och fjärrtrafik.
Gemensamt för de båda förslagen är, att en förutsättning för en ändamålsenlig
reglering av den yrkesmässiga lastbilstrafiken anses vara en uppdelning
av trafiken i två huvudgrupper, närgodstrafik och fjärrgodstrafik (eller beträffande
linjetrafiken resp. närgodslinje- och fjärrgodslinjetrafik).
Rätt till närgodstrafik skulle enligt trafikutredningens förslag tillkomma
dels nuvarande utövare av stads- eller länstrafik, som anmält sig vilja begagna
nämnda rätt, dels ock de yrkesutövare, som efter det nya systemets införande
erhålla tillstånd till bedrivande av sådan trafik. Innehavare av tillstånd
till närgodstrafik skulle äga att ombesörja godstransporter inom ett i
samband med beviljande av trafiktillstånd fastställt begränsat område — närtrafikområde
— vars gränser icke skulle få i närtrafik överskridas. Beträffande
fastställandet av detta områdes storlek innehöll förslaget ingen annan
bestämmelse, än att storleken icke finge understiga ett linjerätt avstånd av
30 km från stationsorten räknat. En dylik bestämmelse skulle sålunda icke
komma att innebära något hinder för att göra närtrafikområdena så stora,
som det med hänsyn till praktiska erfarenheter under tillämpningen befunnes
vara lämpligt. I motiveringen till förslaget har emellertid trafikutredningen
förklarat sig anse, att närtrafikområdenas storlek inom särskilt tätt
bebyggda trakter med synnerligen god tillgång på järnvägsförbindelser borde
lägst bestämmas till en cirkel med en radie av 30 km från trafikutövarens
stationsort räknat. I övriga delar av södra och mellersta Sverige borde radien
av samma cirkel uppgå till 50—60 km, medgivande en längsta körning av
100—120 lern från trafikområdets ena gräns till den andra; i återstående delar
av landet borde med hänsyn till de större avstånd, som här förekomme,
och en i stort sett något glesare befolkningsfördelning närtrafiken beredas ett
något större normalt trafikområde, och vad särskilt det inre Norrland anginge,
borde storleken av närtrafikområdena kunna avsevärt utsträckas. Storleken
av närtrafikområdena skulle bestämmas av länsstyrelse i det län, varest
stationsorten vore belägen, dock med ledning av allmänna grunder, som
Kungl. Maj:t efter vägtrafikmyndighetens hörande skulle fastställa.
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Prisbildningen skulle inom närgodstrafiken vara fri nedåt, men uppåt begränsas
av maximitaxa. Däremot skulle en fastare prisbildning, än vad nu
vanligen förekommer, stödjas genom att i lämplig omfattning gemensamma
beställningskontor och andra för yrkesutövarna gemensamma anordningar
till trafikens ordnande legaliserades.
1936 års trafiksakkunniga framhålla, att en uppdelning i när- och fjärrtrafik
skulle komma att möjliggöra tillgodoseendet av flera viktiga ändamål.
I första hand åsyftas möjlighet att för fjärrtrafiken föreskriva och upprätthålla
en bestämd taxa, fastställd, liksom järnvägstaxan, av Kungl. Majit, vilket
skulle i denna trafik liksom för trafikmedel, med vilka fjärrtrafiken konkurrerar,
skapa en större fasthet i priserna. Vidare skulle åt fjärrtrafiken
kunna givas en organisation, som för allmänheten garanterar tillgång på
transporter i sådan trafik icke allenast, såsom nu merendels är fallet, huvudsakligen
till orter, som redan tidigare hava goda transportlägenheter, utan
jämväl till andra orter mot skälig taxa. Genom att bygga taxan på en korrekt
självkostnadsberäkning skulle dessutom beredas möjlighet att täcka såväl
en rättvis andel av det allmännas väg- och trafikkostnader som skälig ersättning
åt de i fjärrtrafiken verksamma yrkesutövarna. Vad närtrafiken
angår skulle genom uppdelning möjliggöras att på detta automobilens viktigaste
och mest betydande arbetsfält i vissa avseenden bereda yrkesutövarna
en friare ställning, än vad som skulle vara möjligt, om enhetliga bestämmelser
måste gälla för såväl när- som fjärrtrafik.
1936 års sakkunniga hava i princip anslutit sig till tanken att som norm
för gränsdragningen lägga ett visst av handelsförhållanden m. m. betingat
avstånd från stationsorten. De förorda emellertid, att gränsen för närtrafikområdet
vidgas samt att en dubbel bestämning införes, nämligen så, att en
transport i närgodstrafik karakteriseras därav, att den dels icke överstiger en
viss transportlängd (närtrafikavstånd), dels ock faller inom ett visst, för närtrafikutövaren
anvisat nårtrafikområde. Närtrafikavstånd och närtrafikområde
böra för närtrafikutövare med stationsort inom visst län eller
del av län generellt fastställas av vägtrafikmyndigheten på förslag av
länsstyrelsen samt efter samråd med länsstyrelser i de län, till vilka närtrafikområde
kan komma att sträcka sig. Storleken av närtrafikavståndet förutsättes
därvid komma att tillmätas så, att trafikutövaren städse beredes tillfälle
att utöva närgodstrafik inom det naturliga handels- och omsättningsområde,
i vilket hans stationsort är belägen. För varje fall bör dock icke —
utom i det inre Norrland — närtrafikavstånd eller avstånd från stationsort
till närtrafikområdes gräns överstiga 100 km.
Föredragande departementschefen anför, bland annat:
Nuvarande bestämmelser beträffande yrkesmässig lastbilstrafik innebära
icke någon begränsning i fråga örn det avstånd, på vilket transporter i sådan
trafik må utsträckas. En utövare av stads- eller länstrafik kan därför för
närvarande, i den mån det erfordras för utförande av mottagna beställningar,
utsträcka sin trafik över hela riket. Med bestämdhet torde kunna sägas,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
43
att en så vidsträckt rörelsefrihet icke varit åsyftad vid tillkomsten av i ämnet
gällande bestämmelser. I förening med splittringen av tillståndsgivningen
på omkring 140 myndigheter, nämligen de 24 länsstyrelserna .jämte
Överståthållarämbetet samt polismyndigheterna i samtliga städer i riket, har
detta förorsakat, atl de tillståndsgivande myndigheterna delvis förlorat det
grepp över möjligheten att inrikta beviljandet av trafiktillstånd på tillgodoseende
av bestämda och konstaterade trafikbehov, vilket annars lagstiftningen
i ämnet ursprungligen torde hava avsett. Därigenom har även försvårats
den anpassning av tillgången på bilar i yrkesmässig trafik, som det ligger
i biltrafikutövarnas men även i trafikanternas intresse att söka upprätthålla.
En uppdelning av biltrafiken i när- och fjärrtrafik kan därför sägas ligga
i allas intresse, och kan — under försättning att gränsen för närtrafiken
dragés så, att en skälig rörelsefrihet bibehålies för närtrafikutövarna — i
varje fall icke anses kränka något för dem vitalt intresse. Vad angår storleken
av de avstånd, som normalt böra avses för närtrafiken, och metoden
för utformning av närtrafikområdena, har jag i princip intet att erinra mot
1936 års förslag. Normerande för detta avstånd bör i första hand vara storleken
av det handels- och transportområde, inom vilket den stationsort, från
vilken trafiken skall utgå, är belägen. Givetvis är begreppet handels- och
transportområde härvid närmast att förstå icke i betydelse av det längsta
avstånd, på vilket en viss specialprodukt för nämnda ort distribueras — detta
område sträcker sig ofta över hela landet eller stora delar därav — utan såsom
det område, på vilket den gemensamma lokala hushållningen i trakten
i form av distribution av vanliga produkter från ett handelscentrum och tillförsel
av matvaror m. m. till samma centrum är grundad. Utformade efter
de principer, som i det föregående angivits, skulle reglerna örn närtrafikområdets
storlek komma att erhålla den lydelse, som framgår av författningsförslaget
§ 25.
Av intresse i detta sammanhang torde vara resultatet av en undersökning
av varutrafiken till och från Stockholm, som under viss del av 1932
utförts av docenten vid handelshögskolan i Stockholm, fil. dr Olof Jonasson.
Vid undersökningen räknades varutransporterna med lastbil under veckan
1—7 juni 1932 samt varutransporterna med järnvägar, båtar eller genom
postpaket under hela maj 1932, varefter, för att få jämförande tal, siffrorna
för biltrafiken multiplicerades med visst tal. Genom undersökningen framgick
tydligt biltrafikens karaktär av i huvudsak närtrafik. Omkring 80 %
av trafiken kom på Stockholms län och 15 % på närmast liggande län intill
ett avstånd av 20 mil från huvudstaden. Det visade sig också, att den varuproduktion,
som rönte det största inflytandet av och därför så gott som helt
och hållet för sin avsättning vöre beroende av Stockholm, i största utsträckning
betjänade sig av bilar vid transporten. Sådana varor voro: frö, växter
m. m. (huvudsakligen blommor, 83 °/o per bil av inrikes tillförseln), rotfrukter
och grönsaker (75 °/o), sill och strömming (69 %), mjölk och grädde
(64 %), hö och halm (50 °/o), levande djur (34 %), kött och fläsk (12 °/o),
smör (29 %) och ost (65 %), jord, sand m. m. (21 °/o), drycker (26 %),
oarbetad sten (49 %), cementarbeten (40 %), oarbetat trä såsom ved (20 %),
rundvirke av lövträ (100 %>) och annat rundvirke (42 %>).
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Organisationen av närtrafiken.
I motsats till fjärrtrafiken, tills vars bedrivande tillstånd är avsett att lämnas
endast ett begränsat antal för ändamålet bildade, relativt stora företag
(fjärrtrafikutövare), vilka i sin ordning äro hänvisade till att i första
hand anlita de särskilda närtrafikutövarna, är närtrafiken avsedd att bedrivas
på grundval av individuella tillstånd och under frihet för varje närtrafikutövare
att inom gränserna för det givna trafiktillståndet organisera
sin trafik så ändamålsenligt som möjligt. Även på detta område bör emellertid
enligt utredningsmännens och departementschefens mening lagstiftningen
söka bidraga till att det skapas sådana förhållanden, som möjliggöra
en god betjäning av den trafikerande allmänheten och en skälig bärgning
för yrkesutövarna.
Trafikutredningen har i § 31 av sitt förslag upptagit en bestämmelse, att
innehavare av tillstånd till beställningstrafik skall, därest tillståndsbeviljande
myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till viss av
nämnda myndighet godkänd förening av utövare av allmän trafik med uppgift
att handhava de gemensamma angelägenheter (exempelvis i fråga om
inrättande och vidmakthållande av gemensamt beställningskontor eller gemensamt
telefonväsen eller om anskaffande och tillhandahållande av reservmateriel
eller om fördelning av inkommande uppdrag å körning eller om
företrädande av trafikutövarna i gemensamma angelägenheter inför myndigheter
och andra), som myndigheten i fråga finner böra tillkomma en
sådan sammanslutning.
1936 års trafiksakkunniga framhålla, att de anse inrättandet av de i trafikutredningens
förslag upptagna lastbilscentralerna (ordercentralerna) av
stor framtida betydelse; dessa böra snarast organiseras i alla trafikcentra
och handelsområden — trafikområden. Dessa centraler komma att underlätta
bilbeståndets effektiva utnyttjande i såväl när- som fjärrtrafik, till
gagn både för bilägare och trafikanter, och bereda myndigheterna ökad möjlighet
att bedöma tillståndsgivningen. Samtidigt vinnes en organisation, som
kan representativt företräda biltrafiken i förhållande till såväl myndigheterna
som alla slag av trafikanter och som efter hand bör kunna auktoritativt
hävda biltrafiken såsom självständig faktor vid sidan av och i god samverkan
med andra trafikmedel. Därmed skapas också bättre förutsättningar
för ökad lojalitet i konkurrensen, skälig ersättning för biltransporterna och
skälig lön till personalen. För de tillståndsgivande myndigheterna är det
påtagligen en stor fördel att genom dessa centraler och den där redovisade
utnyttjningen av fordonen kunna erhålla en god översikt av bilbeståndets tillräcklighet,
till ledning för tillståndsgivningen i fråga om såväl helt nya tillstånd
som de för närvarande betydligt övervägande utbytena av mindre fordon
mot avsevärt större, med eller utan släpvagnar.
De sakkunniga anse det icke blott för det allmänna utan även för alla
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
45
parter vara av intresse, att åtminstone i eller invid alla mera betydande trafikcentra
anslutningen till lastbilcentralerna kan göras obligatorisk vid tillståndsgivningen.
Bilcentralerna synas vara både önskvärda och nödvändiga
led i en ekonomisk trafikorganisation, angelägen ej minst med tanke på
den nuvarande splittringen av trafikbilrättigheterna (1.2 å 1.3 lastbilar per
tillståndsinnehavare). Efter band som en sådan utveckling systematiskt
fullföljes, kunna centralerna distriktsvis direkt och indirekt betjäna även
fjärrtrafiken, varigenom godstransporterna på vägarna synas kunna vederbörligen
tillgodoses.
Föredragande departementschefen har anslutit sig till det av trafikutredningen
framlagda förslaget i denna del. I § 31 i propositionens författningsförslag
ha upptagits stadganden i förevarande ämne.
Organisationen av fjärrtrafiken.
Det av trafikutredningen i 1935 års betänkande framlagda förslaget till
organisation av fjärrtrafiken är byggt på huvudsakligen följande grunder.
Enär fjärrtrafiken i regel utövades i konkurrens med andra trafikföretag,
företrädesvis järnvägarna, vilka för samhället vore av minst samma betydelse
som automobiltrafiken, borde fjärrtrafiken underkastas samma skyldighet
som järnvägarna att verkställa transporter enligt en fast taxa, fastställd
av samma myndighet, som fastställer taxan för järnvägarna, nämligen
Kungl. Maj:t. För att denna taxa skulle kunna upprätthållas, vore det, då
densamma skulle gälla för ett stort antal eljest konkurrerande trafikutövare,
icke nog med att föreskriva taxan till efterrättelse; särskilda organ med
uppgift att övervaka och ansvara för taxans tillämpning måste införas. På
dessa organ —- i trafikutredningens förslag benämnda fjärrtrafikutövare —
skulle samtidigt läggas skyldighet att gentemot allmänheten ansvara för att
automobiler i fjärrtrafik städse funnes att tillgå mot den bestämda
taxan så att fjärrtrafiken icke, med åsidosättande av allmänhetens intressen,
inriktades allenast på de transportuppgifter, som med hänsyn till vederbörande
fjärrlrafikulövares egna intressen vore att föredraga. Fjärrtrafiken borde,
till främjande av ett rationellt utnyttjande av redan meddelade trafiktillstånd,
utföras av befintliga närtrafikutövare, och fjärrtrafikutövare förutsättes
för detta ändamål träffa avtal antingen med erforderligt antal närtrafikutövare
eller, mera sannolikt, med närtrafikutövarnas gemensamma
beställningskon tor (§ 31) eller med en större organisation av när traf ikutövare,
varigenom dessa åtaga sig att mot en bestämd ersättning, på rekvisition
av fjärrtrafikutövaren, ställa automobiler till förfogande för utförande
av fjärrgodstransporter. Allenast därest automobiler icke genom sådant avtal
kunde erhållas, skulle fjärrtrafikutövare äga att, efter särskilt medgivande
av vägtrafikmyndigheten, med egna automobiler ombesörja fjärrtrafiken.
För att så mycket som möjligt garantera, att fjärrtrafikföretagen
46
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
icke genom inbördes konkurrens tvingades att frångå taxan och för att i övrigt
framskapa en fast organisation av fjärrtrafiken, borde landet enligt utredningens
förslag indelas i under vissa förutsättningar endast två och i varje
fall blott ett fåtal fjärrtrafikområden, och rätten till fjärrtrafik borde lämnas
allenast ett företag inom varje område, vilket företag alltså skulle hava uteslutande
rätt att ombesörja därifrån utgående transporter i fjärrtrafik. Tillstånd
borde lämnas allenast företagare, vilka såsom utövare av järnvägs-,
ångbåts- eller automobiltrafik eller på grund av andra särskilda förhållanden
kunde anses äga erforderliga förutsättningar för organiserande och bedrivande
av fjärrtrafik. Fjärrtrafiken skulle icke vara bunden vid några begränsningar
i fråga om avståndet. Fjärrtrafikutövare skulle tvärtom vara
icke allenast berättigad utan även skyldig att, mot ersättning enligt den
fastställda taxan, ombesörja till fjärrgodstrafik hänförliga, från ort inom
fjärrtrafikområdet utgående transporter såväl inom fjärrtrafikområdet som
utom detsamma (§§ 16 och 30), dock under iakttagande i sistnämnda fall
att gods icke finge inom ett för annan utövare av fjärrgodstrafik fastställt
fjärrtrafikområde upptagas för befordran annat än efter uppdrag av sistnämnde
trafikutövare eller den, som med laga verkan ägde företräda honom
vid meddelande av sådant uppdrag (§ 28).
Beträffande den av trafikutredningen sålunda föreslagna organisationen
av fjärrtrafiken har kritiken i huvudsak anfört, att denna organisation innebure
en monopolisering av fjärrtrafiken och kunde befaras medföra olägenheter
i form av höjda priser och bristande anpassning efter näringslivets
krav. Med hänsyn till att trafikutredningen räknade med att ledningen av
fjärrtrafikföretagen kunde anförtros åt järnvägar eller sjöfart eller organisationer,
vari nämnda äldre trafikmedel ägde ett väsentligt inflytande, har i
kritiken även framhållits, att det kunde befaras, att särskilt järnvägarna
komme att begagna sig av ett eventuellt inflytande på fjärrtrafiken för att
söka tillintetgöra eller åtminstone allvarligt försvåra densamma.
Av 1936 års trafiksakkunniga framhålles i nu ifrågavarande del, att enligt
deras mening väsentliga med trafikutredningens förslag förenade nackdelar
vöre, dels att detsamma vore byggt på förutsättning, att inom stora fjärrtrafikområden
allenast skulle finnas ett fjärrtrafikföretag, dels också att detsamma
icke i tillräcklig grad anvisade utövarna av yrkesmässig automobiltrafik
eller av dem bildade organisationer såsom de, vilka i första hand
borde ifrågakomma såsom fjärrtrafikutövare, utan tvärtom räknade med möjligheten
och måhända syntes vilja befrämja, att även andra organisationer
eller med biltrafiken i viss mån konkurrerande trafikföretag i detta avseende
bleve ledande.
Den organisationsform, som borde främst ifrågakomma, skulle enligt trafiksakkunnigas
förslag bestå däri, att tillstånd till bedrivande eller, rättare sagt,
organiserande av fjärrtrafik företrädesvis lämnades till organisationer av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
47
trafikutövare, därest de syntes erbjuda tillräckliga garantier för att tillfredsställande
besörja trafiken.
Beträffande fjärrtrafikföretagens uppgift och organisation anföra trafiksakkunniga
i samband härmed:
Den, som antagits till fjärrtrafikutövare, skulle äga och vara skyldig att
inom ett för honom fastställt fjärrtrafikdistrikt (av trafikutredningen benämnt
fjärrtrafikområde) upprätta kontor eller antaga ombud för mottagande
av transportbeställningar ävensom till vederbörande närtrafikutövare förmedla
de inkomna beställningarna.
Fjärrtrafikdistrikts omfattning bör angivas i samband med tillståndet. För
tillgodoseende av även landsbygdens behov av fjärrtrafiktransporter bör ett
fjärrtrafikdistrikt icke omfatta allenast en enstaka stad eller annat område,
som från fjärrtrafikföretagets ståndpunkt är mest begärligt, utan detsamma
bör utgöra en sammanhängande bygd; lämpligen torde fjärr trafikdistriktets
storlek i regel icke böra understiga ett län. Kontrollen bör förenklas så
mycket som möjligt. Ett industriföretag på landsbygden bör exempelvis
kunna betros med att utställa erforderliga frakthandlingar, om det förbinder
sig att omedelbart insända kopior därav till fjärrtrafikföretaget. Ej heller
bör hinder möta, att närtrafikutövare själv mottager beställning å en transport
i fjärrtrafik och sedan efter anmälan till vederbörande fjärrtrafikutövares
beställningskontor erhåller dess uppdrag att ombesörja transporten. Därest
det icke finnes anledning att ifrågasätta annat än ett iojalt förfarande
från såväl trafikkundens som närtrafikutövarens sida, bör beställningskontoret
i dylikt fall icke vägra närtrafikutövaren ett sådant uppdrag. I enlighet
härmed bör även den enskilde fjärrtrafikutövaren kunna upparbeta en
egen kundkrets även i fjärrgodstrafik samt själv skörda fördel därav utan
annat förbehåll än att han hos fjärrtrafikföretaget registrerar sina beställningar
samt hos detta underkastar sig den kontroll, som kan befinnas nödvändig
för att övervaka, att transporterna ske enligt fastställd taxa och med
tillämpning av övriga för fjärrtrafiken gällande bestämmelser. Huvudsaken
är därvid, att taxan efterföljes, utan att i övrigt några hinder läggas för att
fjärrtrafiken bedrives på det sätt, som bäst tillgodoser allmänhetens och
trafikutövarnas intressen.
För från fjärrtrafikdistriktet utgående transporter i fjärrtrafik bör någon
viss avståndsbegränsning icke föreskrivas, utan bör även i detta fall gälla
den i § 28 intagna föreskriften, att dylika transporter må utsträckas till orter,
belägna såväl inom som utom distriktet. För att icke genom returtransporter
anledningar till illojal konkurrens skola skapas, bör likaledes gälla den i samma
§ uttryckta principen, att gods icke må inom ett för annan utövare av
fjärrgodstrafik fastställt fjärrtrafikdistrikt upptagas för befordran annat än
efter överenskommelse med sistnämnda trafikutövare eller den, som med laga
verkan äger företräda honom.
Föredragande departementschefen anför, bland annat:
Fjärrtrafikföretagens uppgift förutsättes såväl av 1932 års trafikutredning
som av 1936 års trafiksakkunniga huvudsakligen bliva att administrera, övervaka
och kontrollera det företrädesvis genom närtrafikutövare utförda transportarbetet
i fjärrtrafik under ansvar dels gentemot allmänheten för ali
transporter i fjärrtrafik liro att tillgå mot bestämd taxa, dels ock i förhållande
till det allmänna för att vid verkställande av fjärrgodstransporter taxan
och övriga för denna trafik gällande bestämmelser lända till efterrättelse.
Från denna utgångspunkt måste de framkomna förslagen till organisation
av fjärrtrafiken liksom också kritiken däremot bedömas. Båda kommitté
-
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
erna hava tydligen velat uppbygga denna organisation med tanke på att
fjärrtrafikföretagen skola sättas i stånd att så effektivt som möjligt fylla
den uppgift, man avsett att anförtro åt dem. Trafikutredningen har ansett
detta säkrast kunna ske genom att allenast ett fjärrtrafikföretag upprättas
inom varje fjärrtrafikdistrikt. Man har mot detta förslag riktat den invändningen,
att dess förverkligande skulle komma att medföra en monopolisering
av fjärrtrafiken. De olägenheter och risker, som man vanligen befarar
av ett affärsmonopol, synas emellertid icke kunna sägas vara för handen
under en sådan organisationsform, varom nu är fråga. Fjärrtrafikföretagen
skulle nämligen icke äga någon rätt att själva ensidigt avgöra, huruvida
och i vilken omfattning de ville mottaga transporter i fjärrtrafik. De skulle
tvärtom hava att ställa sig trafikanternas önskemål i detta avseende till
efterrättelse på grund av dem åliggande skyldighet att mot ersättning enligt
den fasta taxan ombesörja alla från fjärrtrafikområdet utgående transporter
i fj ärr godstrafik liksom att över huvud ansvara för tillgång på erforderligt
antal för sådan trafik lämpliga lastautomobiler jämte förare inom
fjärrtrafikområdet. Ej heller skulle fjärrtrafikföretagen kunna ensidigt bestämma
fraktprisen, eftersom betalningen för av dem verkställda transporter
skulle utgå allenast i enlighet med den av Kungl. Majit fastställda taxan,
före vars fastställande representanter för näringslivet torde få antagas komma
att, liksom vad fallet är beträffande järnvägstaxan, lämnas tillfälle att
yttra sig.
Ett utmärkande drag för fjärrtrafiken med lastautomobiler är, att den
företrädesvis bedrives icke i sådana trakter eller på sådana förbindelser, där
andra trafikmedel saknas eller äro bristfälligt utvecklade och där den alltså
genom att komplettera det befintliga trafiksystemet fyller en lucka i samhällets
utrustning av trafikmedel, utan tvärtom på sådana sträckor, där en
av andra trafikmedel redan upparbetad stark trafik finnes, av vilken den kan
utvälja de fördelaktigaste transporterna. Detta har åter lett till, att automobiltransporter
äro jämförelsevis billiga i de förbindelser, där riklig tillgång
på gods och transportlägenheter finnes, under det att däremot automobiltransporter
till orter, som äro dåligt utrustade med andra kommunikationsmedel,
betinga ett vida högre pris.
Detta skulle kunna utjämnas till mera likformiga och ur allmänhetens
synpunkt sett mera rättvisa förhållanden, om ett fjärrtrafikföretag, såsom ersättning
för rätten att till fastställt taxepris utföra transporter å gynnsamma
transportsträckor, ålades skyldighet att till motsvarande pris tillhandahålla
automobiler även i sådana fall, då transporter, från företagets synpunkt sett,
icke äro lönande, eller med andra ord genom en effektiv körskyldighet. Visserligen
finnes även i gällande författning körskyldighet stadgad för den enskilde
trafikutövaren, men då det är praktiskt taget omöjligt att göra densamma
gällande, för den händelse trafikutövaren förklarar sig upptagen eller av
annan orsak förhindrad att utföra en beställd körning, har föreskriften örn
körskyldighet kommit att sakna praktisk betydelse. Effektivt kan ett dylikt
stadgande bliva allenast, om körskyldigheten lägges på ett relativt stort företag,
som i princip är oförhindrat att, mot överenskommen ersättning, begagna
sig av samtliga i yrkesmässig trafik använda lastbilar inom fjärrtrafikdistriktet
och som därför icke kan, liksom den enskilde företagaren, undandraga sig
dess fullgörande.
Jag är med 1936 års trafiksakkunniga ense därom att organisationen av
fjärrtrafiken icke ovillkorligen bör bindas till förutsättningen att allenast ett
fjärrtrafikföretag skall få finnas inom varje fjärrtrafikdistrikt. Beträffande
frågan åt vem tillstånd såsom fjärrtrafikutövare bör meddelas, föreligger
mellan de båda kommittéförslagen en väsentlig skillnad. Trafiksakkunnigas
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54,
49
förslag innehåller en uttrycklig bestämmelse örn att företräde till erhållande
av tillstånd till bedrivande av fjärrtrafik bör, under i övrigt lika förhållanden,
lämnas organisation av närtrafikutövare. Mot vad trafiksakkunniga i denna
del föreslagit är från min sida intet att erinra. Ej heller har jag eljest funnit
anledning till ändring i sak av ifrågavarande del av de sakkunnigas förslag.
Tillståndsgivande myndigheter.
Enligt det av trafikutredningen framlagda förslaget skulle tillståndsgivningen
för fjärrgods- och fjärrgodslinjetrafik centraliseras till vägtrafikmyndigheten
samt prövningen av tillstånd till övriga slag av yrkesmässig
trafik överflyttas till länsstyrelserna, dock med undantag för beställningstrafik
(utom fjärrgodstrafik) i våra största städer. Såsom förutsättning för
att beviljandet av tillstånd till närgodstrafik eller beställningstrafik för personbefordran
må tillkomma polismyndighet i stad ansåg trafikutredningen
lämpligen böra stadgas, att stadens invånarantal uppginge till minst 50,000.
Utredningen erinrade i samband därmed, att samma invånarantal även ur
annan synpunkt utgjorde grund för avskiljande av stad från länet i övrigt,
i det att enligt landstingslagen stad, som uppnått nämnda folkmängd, ägde
utträda ur landsting.
1936 års trafiksakkunniga uttala i denna del, att den av trafikutredningen
föreslagna centraliseringen av tillståndsgivningen enligt deras mening måste
betecknas såsom ändamålsenlig och ägnad att befrämja översikt och planmässighet
i fråga om meddelandet av trafiktillstånd. Till grund för det av
trafikutredningen förordade undantaget beträffande städer med invånarantal
av minst 50,000 hade åberopats lämplighetsskäl och huvudsakligen det förhållande,
att överflyttandet av tillståndsgivningen för nämnda städer till
länsstyrelserna skulle komma att innebära en alltför stor ökning av dessas
arbetsbörda. Sakkunnigas majoritet hemställer, att nämnda undantag måtte
utgå, eller, därest det anses böra i begränsad omfattning bibehållas, förklaras
gälla allenast beträffande beställningstrafik för personbefordran med stationsort
i stad, om vars undantagande Konungen förordnat. I samband härmed
förorda de sakkunniga, att även frågor om tillstånd till sådan linjetrafik,
som är avsedd att sträcka sig över mer än två län, handläggas hos vägtrafikmyndigheten
till undvikande av de svårigheter, som äro förenade med gemensam
handläggning av tre eller flera länsstyrelser.
Mot vad de sakkunnigas majoritet i denna del föreslagit har en utförlig
reservation anförts av två ledamöter. Reservanterna anse, att de av majoriteten
föreslagna författningsändringarna icke äro tillräckliga. Enda möjligheten
att inom överskådlig tid nå en tillfredsställande jämvikt mellan tillgång
på trafiklastbilar och efterfrågan av dessas tjänster anse reservanterna vara
att till vägtrafikmyndigheten förlägga hela tillståndsgivningen beträffande
trafik för godsbefordran. Även anse de, att linjetrafikföretagen för personbefordran
(omnibustrafik) numera äro företag av sådan betydelse, att tillståndsgivningen
därtill, i den mån fråga icke är örn utpräglade förortslinjer
om högst 20 km, bör ankomma på vägtrafikmyndigheten.
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 54.
4
50
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Föredragande departementschefen anför:
Behovet av en centralisering av tillståndsgivningen har understrukits av
så gott som alla myndigheter, vilka yttrat sig beträffande denna del av trafikutredningens
förslag. Den meningsskiljaktighet, som därefter gjort sig gällande
genom de förslag, vilka framlagts dels av trafiksakkunnigas majoritet,
dels ock av reservanter bland nämnda sakkunniga, beror därpå, att dessa
velat driva centraliseringen längre än vad trafikutredningen förordat.
Mellan de olika mot varandra stående intressena i denna fråga är enligt min
mening trafikutredningens förslag en lämplig avvägning.
Att, på sätt reservanterna föreslagit, förlägga tillståndsgivningen i fråga om
all trafik för godsbefordran till vägtrafikmyndigheten skulle säkerligen till
denna myndighet överföra en så stor arbetsbörda, att jag icke åtminstone
för närvarande kan förorda en dylik lösning. Vad åter angår det av trafiksakkunnigas
majoritet förordade förslaget, att till länsstyrelserna måtte
centraliseras även frågor om tillstånd till beställningstrafik med stationsort
i stad, vars invånarantal uppgår till minst 50,000, är jag med majoriteten
ense örn att ur principiell synpunkt en dylik bestämmelse är att förorda.
Praktiska förhållanden — framför allt svårigheten för länsstyrelserna att
utan personalförstärkning kunna mottaga en så omfattande arbetsbörda —
tala dock enligt min mening för att åtminstone tills vidare icke driva centraliseringen
längre än vad trafikutredningen förordat.
Även mot det av trafiksakkunniga framlagda förslaget att till vägtrafikmyndigheten
överflytta frågor om tillstånd till sådan linjetrafik, som är avsedd
att sträcka sig över mer än två län, resa sig enligt min mening praktiska
betänkligheter. Trafiksakkunnigas förslag synes i denna del medföra
konsekvenser, som icke utan ytterligare utredning kunna tillräckligt överskådas,
och jag anser mig därför icke kunna biträda detsamma.
Yägtrafikmyndighet.
1932 års trafikutredning anför, att liksom en centralisering av tillståndsgivningen
beträffande närtrafiken borde ske genom överflyttandet av densamma
till länsstyrelserna, beviljandet av tillstånd till fjärrtrafik borde sammanföras
till en enhetlig central myndighet. Först under denna förutsättning
kunde nämligen fjärrtrafiken planmässigt utvecklas och erforderlig
kontroll över densamma upprätthållas. Trafikutredningen föreslår därför
inrättandet av en dylik central myndighet, benämnd vägtrafikmyndigheten.
På denna myndighet skulle ankomma att dels verka för den
yrkesmässiga automobiltrafikens ändamålsenliga ordnande och främja en
sund utveckling därav, dels ock handhava ärenden angående särskilt fjärrgodstrafiken
och fjärrgodslinjetrafiken samt i sistnämnda hänseenden meddela
tillstånd till dylik trafik. Härtill skulle komma vissa ytterligare uppgifter,
såsom förande av centralregister över samtliga i yrkesmässig trafik använda
automobiler i riket, upprättande av förslag till taxor för fjärrtrafiken,
vilka skulle fastställas av Kungl. Maj:t, ävensom till allmänna grunder för
taxor för annan automobiltrafik, meddelande av bestämmelser örn driftsstatistik
m. m.
I fråga örn vägtrafikmyndighetens organisatoriska ställning i statsförvaltningen
har trafikutredningen föreslagit, att vägtrafikmyndigheten borde ingå
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
51
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och organiseras som en särskild byrå med
en byråchef som chef. Kostnaderna, vilka syntes böra bestridas av automobilskattemedel,
beräknades uppgå till sammanlagt 150,000 kronor årligen
jämte dyrorts- och dyrtidstillägg samt utgifter för resor och expenser.
1936 års trafiksakkunniga ha kommit till den slutsatsen, att vägtrafikmyndigheten
bör utgöra en av Kungl. Maj :t utsedd nämnd med tillhörande, å vägnell
vattenbyggnadsstyrelsens stat upptagen förvaltningspersonal. Nämnden
skulle bestå av en ordförande, vartill torde böra utses en högt kvalificerad
ämbetsman, samt högst fyra ledamöter, representerande sakkunskap och erfarenhet
i trafikekonomiska frågor med hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt
näringslivets, som automobiltrafikens, järnvägarnas och sjöfartens intressen.
Arvode syntes böra beräknas för ordförande till 6,000 kronor och
för ledamot till 4,000 kronor eller tillhopa 22,000 kronor. För förvaltningspersonal
torde böra beräknas, för personalen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
52,000 kronor samt för erforderlig extra arbetskraft hos länsstyrelserna,
med hänsyn till att under första året huvudsakligen komme att upprättas
förslag till erforderliga tillämpningsbestämmelser och taxor m. m., 30,000
kronor. Sammanlagt skulle kostnaderna för vägtrafikmyndigheten under
första verksamhetsåret bliva 104,000 kronor förutom dyrorts- och dyrtidstillägg
samt utgifter för resor och expenser. Då vägtrafikmyndigheten tillkomme
enbart för reglerande av de problem, som föranleddes av den yrkesmässiga
automobiltrafiken, syntes utgifterna för dess verksamhet skäligen
kunna bestridas med automobilskattemedel.
Föredragande departementschefen anför bland annat:
Därest den i många avseenden ingripande nyordning inom den yrkesmässiga
automobiltrafiken, som mina förslag innebära, kommer till genomförande,
lärer med inrättandet av ett centralt statsorgan icke längre utan avsevärd
olägenhet kunna anstå. Jag anser mig därför böra förorda, att för ändamålet
inrättas en central statlig myndighet, vilken lämpligen torde böra benämnas
vägtrafikmyndigheten.
Den frågan uppställer sig då, på vilket sätt detta centrala organ lämpligen
bör organisatoriskt inpassas i statsförvaltningen. Den mest ändamålsenliga
organisationen synes, då i varje fall åtminstone för närvarande en så stor
administrativ apparat som ett särskilt ämbetsverk icke lärer böra ifrågakomma,
vara att inrätta en särskild nämnd. Därest denna nämnd erhåller sammansättning
och arbetsbiträde i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1936
års trafiksakkunniga föreslagit, torde, så vitt nu kan bedömas, grundad anledning
föreligga alt antaga, att den blivande vägtrafikmyndighetens viktiga
verksamhet kommer att fullgöras på bästa möjliga sätt ur synpunkten av
såväl effektivitet som erforderlig auktoritet. Jag finner mig därför böra
tillstyrka, att vägtrafikmyndigheten tills vidare på nyss angivna sätt organiseras
såsom en dylik nämnd.
I proposition nr 162 till innevarande riksdag har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att av de automobilskattemedel, som inflyta under budgetåret
1936/1937, må användas erforderligt belopp, dock högst 75,000 kro
-
52
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
TJtskottet.
nor, för bestridande under nämnda budgetår av kostnaderna för vägtrafikmyndighetens
verksamhet.
Automobilismens genombrott har medfört omfattande förändringar inom
näringslivet. Såväl tillverknings- som avsättningsproblemen ha härigenom
kommit i ett delvis nytt läge. Tillgången till snabba och överallt framkomliga
transportmedel har i betydelsefulla hänseenden förändrat förut tillämpade
regler för förläggning av industriell verksamhet och otvivelaktigt befordrat
näringslivets utveckling.
Teknikens fortsatta framsteg komma med all sannolikhet att ytterligare
höja bilarnas användbarhet. Det måste anses vara ett samhällsintresse, att
ett effektivt utnyttjande av den tekniska utvecklingen icke genom statliga
åtgärder omöjliggöres eller väsentligt försvåras. Vad som i samhällets intresse
synes önskvärt är en ökad och ej en minskad rörlighet i varudistributionen.
Särskilt under en lågkonjunktur är näringslivet i hög grad beroende av
tillgången på billiga och smidiga transporter. Såsom generalpoststyrelsen
framhållit i sitt yttrande över trafikutredningens förslag till förordning angående
allmän automobiltrafik torde det knappast råda något tvivel om att
den av motortrafiken föranledda förbättringen av vårt lands kommunikationer
varit en bidragande orsak till att den senaste ekonomiska krisens
verkningar relativt hastigt övervunnits.
Då 1932 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhöll om en allsidig utredning
av frågan örn åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter sund
reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart, befann sig
landets järnvägsväsen i en allvarlig ekonomisk kris, som man var benägen
att i främsta rummet tillskriva konkurrensen från motortrafikens sida. Det
har emellertid visat sig, att med det förbättrade allmänna konjunkturläget
följt en stegring även av järnvägarnas trafik och inkomster, trots att motortrafiken
samtidigt starkt utvecklats. För åren 1934 och 1935 lämnade sålunda
såväl statens järnvägar som privatbanorna, de senare betraktade som
enhet, ett ej oansenligt driftsöverskott. Den jämförelsevis hastiga återhämtningen
efter krisen, som avspeglar sig i järnvägarnas driftsresultat för nämnda
år, synes, såsom bland andra generalpoststyrelsen framhållit, giva anledning
till antagande, att farhågorna för att automobiltrafiken skulle äventyra
järnvägarnas existens, åtminstone i fråga om de viktigare bland dem,
varit betydligt överdrivna.
Utskottet övergår härefter till en granskning av vissa principer för den föreslagna
regleringen.
I propositionen bibehålies den uppdelning av den yrkesmässiga godstrafiken
i närtrafik och fjärrtrafik med väsentligt skilda villkor, vilken, såsom
framgår av utskottets redogörelse, utgjorde en av kärnpunkterna i trafikutredningens
förslag och i något förändrad form upptogs av 1936 års sakkunniga.
Mot en sådan klyvning av transporter på olika avstånd ha mycket
starka invändningar gjorts i ett flertal utlåtanden över trafikutredningens för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
53
slag. Enligt § 25 i Kungl. Maj:ts förslag skall närtrafikområde i regel utgöra
det handels- och transportområde, till vilket stationsorten närmast är att hänföra.
Närtrafikavstånd eller avstånd från stationsort till närtrafiksområdes
gräns må utom i vissa delar av Norrland icke överstiga 10 mil. Utskottet vill
till en början erinra, att de på en plats eller inom ett visst område befintliga
industri-, hantverks- eller handelsföretagen i stort sett torde ha väsentligt
skiftande handelsområden, varför några enhetliga handelsområden
endast i ringa utsträckning torde finnas. Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten
på att några minimimått för närtrafikområden och närtrafikavstånd
ej angivas i förslaget, vilket måste väcka betänkligheter. Därest
en lagstiftning i enlighet med propositionens förslag komme till stånd, skulle,
på grund av närtrafikområdenas snäva begränsning, som fjärrtrafik i betydande
utsträckning betecknas och behandlas en mängd transporter, vilka
äro av tämligen lokal karaktär. Härigenom skapas i själva verket två former
av fjärrtrafik, nämligen dels de egentliga långfärderna, för vilka för närvarande
särskilt kraftiga vagnar huvudsakligen komma till användning, dels
sådan mera lokalt betonad trafik, i vilken med fördel torde kunna användas
samma vagnar som i närtrafik. Någon tillfredsställande utredning angående
trafikvolymen i närtrafik och i fjärrtrafik föreligger ej, varför följderna
av den ifrågasatta regleringen redan av detta skäl synas svåra att överblicka.
Enligt utskottets mening torde det med hänsyn till förslagets syfte att reglera
konkurrensförhållandet mellan järnvägstrafik och yrkesmässig automobiltrafik
finnas anledning befara, att vid bestämmandet av taxorna för
fjärrtrafiken större hänsyn kommer att tagas till motsvarande järnvägstaxor
än till lastbilstrafikens självkostnader. En sådan taxesättning komme sannolikt
att försvåra automobilens fortsatta utveckling som ett självständigt
transportmedel med säregna företräden och medföra ökade bördor för allmänheten
och näringslivet.
Det synes kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna regleringen av den
yrkesmässiga trafiken verkligen är ägnad att i avsedd omfattning befordra
den åsyftade utjämningen i konkurrensen mellan järnväg och automobil.
Den sannolika utvecklingen torde bliva, att en mycket betydande del av den
trafikavledning från den yrkesmässiga lastbilstrafiken, som vore att förvänta,
icke komme järnvägarna till godo utan övertoges av bilar, vilka ägas
av trafikanterna. En skärpt lagstiftning om den yrkesmässiga biltrafiken
måste följas av en ansvällning av den enskilda bilparken. Utskottet vill erinra,
att redan för närvarande omkring 60 procent av lastbilsbeståndet står
utanför den yrkesmässiga trafiken. Den utveckling, som sålunda kan väntas
följa av den föreslagna regleringen, skulle i olika hänseenden medföra
mindre önskvärda konsekvenser. Det har från olika håll uttalats, att samhällets
samlade trafikapparat är för vidlyftig i förhållande till sina arbetsuppgifter
och att därför en sund samhällsekonomi fordrar en minskning av
denna apparat. Detta missförhållande skulle sannolikt ökas i stället för
minskas, örn transportuppgifter, vilka för närvarande ombesörjas av den
54
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
yrkesmässiga automobiltrafiken, övertoges av trafikanternas egna lastbilar,
vilka som regel icke utnyttjas i samma grad som lastbilar i yrkesmässig
trafik.
Följderna på arbetsmarknaden av den föreslagna trafikregleringens genomförande
torde vara svåra att överblicka. Den yrkesmässiga trafiken bereder
direkt eller indirekt ett synnerligen stort antal arbetstillfällen. Departementschefen
har gjort gällande, att föreliggande förslag bland annat åsyftar
att förbättra det ekonomiska läget för dem, som sysselsättas inom den yrkesmässiga
trafiken. Då åtskilliga av dessa säkerligen leva under besvärande
ekonomiska förhållanden, skulle enligt utskottets mening en förbättring av de
ekonomiska villkoren för ifrågavarande yrkesgrupper vara önskvärd. Det
torde emellertid kunna dragas i tvivelsmål, att en sådan utveckling skulle
främjas av den ifrågasatta regleringen, vilken torde komma att nedsätta den
yrkesmässiga trafikens konkurrenskraft samt därigenom synnerligen menligt
inverka på uppdragsfrekvensen. En minskad sysselsättning inom den yrkesmässiga
trafiken och närstående yrkesgrenar skulle vara att befara. Den
ökning av den enskilda lastbilstrafiken på den yrkesmässiga trafikens bekostnad,
som vore att emotse, torde vidare föra med sig, att självständiga
företagare förvisas från marknaden för att i viss utsträckning ersättas med
anställda. Detta måste ur social synpunkt anses föga lyckligt.
Bland den yrkesmässiga trafikens utövare hysas starka farhågor beträffande
följderna av den ifrågasatta lagstiftningen. Såsom ett uttryck härför
kan nämnas, att Lastbilsägareförbundet av Sveriges Trafikbilägares Riksförbund
samt Sveriges Lasttrafikbilägares Riksförbund i skrivelse den
6 mars 1936 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
anhållit, att förslag rörande den yrkesmässiga trafiken icke
måtte framläggas för innevarande riksdag. Nämnda båda riksförbund
och ett flertal andra sammanslutningar av utövare av yrkesmässig automobiltrafik
hava i inlagor till utskottet med skärpa framhållit, att det föreliggande
förslaget icke är av beskaffenhet att böra läggas till grund för lagstiftning
i ämnet.
Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande över det av 1932 års trafikutredning
framlagda förslaget angående den yrkesmässiga automobiltrafiken avstyrkt
detsamma samt hemställt, att Kungl. Majit måtte vid den av styrelsen som
erforderlig ansedd vidare utredningen rörande regleringen av förhållandet
mellan sjöfart, biltrafik och järnvägar upptaga till undersökning inneborden
av och möjligheterna för en såsom en för regleringen grundläggande åtgärd
företagen allmän sänkning av statens järnvägars taxor. Enligt styrelsen
skulle genom en sådan taxesänkning, som beträffande den yrkesmässiga
automobiltrafiken bör paras med en omsorgsfull och för likformig utövning
starkt centraliserad behovsprövning vid tillståndsgivning, transportekonomien
förbättras å båda sidorna. Enligt järnvägsstyrelsens mening skulle
den närmaste följden av genomförandet av trafikutredningens förslag kunna
bliva ett oberäkneligt uppskov med åtgärder, vilka på samma gång skulle
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
55
hava mera omfattande verkningar och erbjuda mindre vanskligheter. Styrelsen
anser det otvivelaktigt, att en lämplig kombination av åtgärder fallande
inom järnvägstaxans, motorfordonsförordningens och jämväl automobilbeskattningens
områden skulle lämna största möjlighet att inom rimlig tid åvägabringa
en samhällsekonomiskt tillfredsställande trafikfördelning.
Utskottet vill vidare erinra om att 1932 års trafikutredning i sin den 29
februari 1936 avgivna utredning rörande förhållandet mellan land- och sjötrafikmedel
hemställt, att Kungl. Maj:t i syfte att åvägabringa en sund reglering
av förhållandet mellan olika för allmän trafik upplåtna kommunikationsmedel,
utöver i 1935 års betänkande avhandlade åtgärder för reglering av
den yrkesmässiga lastbilstrafiken, måtte vidtaga erforderliga åtgärder för
dels sådan skyndsam revidering av statens järnvägars godstaxa, som med
hänsyn ej mindre till näringslivets behov än även till statsfinansiella och
järnvägsekonomiska synpunkter numera kan visa sig önskvärd och möjlig,
under beaktande jämväl av beräkningsbar lastbilskonkurrens samt av statsbanetaxans
i mångt och mycket normerande betydelse för taxor och fraktavgifter
vid landets övriga kommunikationsföretag och härav härflytande betydelse
för upprätthållandet av ett välordnat och allsidigt kommunikationssystem,
dels ock inrättande av ett allmänt kommunikationsråd med uppgifter
och sammansättning enligt av trafikutredningen angivna riktlinjer.
Vad järnvägsstyrelsen och trafikutredningen sålunda uttalat och hemställt
synes utskottet vara förtjänt av uppmärksamhet.
Det förefaller utskottet angeläget, att, innan man eventuellt går att vidtaga
en mera genomgripande reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken, en
ingående prövning sker, om icke åsyftat resultat kan vinnas genom en lösning
i nära anslutning till det förslag, järnvägsstyrelsen framlagt. Enligt utskottets
mening tala starka skäl för att åtgärder vidtagas i syfte att söka rationalisera
landets splittrade järnvägsväsen och därigenom skänka järnvägarna
ökad konkurrenskraft. Efter en allmän taxerevision och eventuella andra
åtgärder inom järnvägsväsendet torde den yrkesmässiga automobiltrafiken
utan otillbörligt men för järnvägarna kunna lämnas större rörelsefrihet än vad
Kungl. Majit i förevarande proposition ansett möjligt.
Vid den kritik, som utskottet riktat mot Kungl. Maj :ts förslag, har utskottet
givetvis ingalunda förbisett, att den yrkesmässiga automobiltrafiken kräver
reglerande åtgärder. Utskottet ser i ett klokt handhavande av tillståndsgivningen
ett av de främsta medlen för att nå sunda förhållanden på transportmarknaden.
Enligt utskottets mening bör en verklig behovsprövning
äga rum i varje särskilt fall och tillstånd icke lämnas till yrkesmässig trafik
i andra fall eller för längre tid än som kan anses sakligt motiverat. En viss
centralisering av tillståndsgivningen synes med hänsyn lill vikten av enhetlighet
vara önskvärd. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida man i sådant
hänseende bör gå längre än lill att låta länsstyrelserna samt möjligen i
fråga örn städer med minst 50,000 invånare polismyndigheterna bliva tillståndsgivande
myndigheter.
56
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Enligt utskottets mening är frågan, huruvida de tyngre lastbilarna för närvarande
erlägga en skatt, som med hänsyn till vägpåfrestning kan anses skälig,
även i förevarande sammanhang förtjänt av stor uppmärksamhet. Såsom
framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse har innevarande års riksdag
på förslag av bevillningsutskottet (betänkande nr 24) i skrivelse (nr 154)
till Kungl. Majit hemställt, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
angående automobilbeskattningen och därvid beakta vad i betänkandet anförts.
I betänkandet har framhållits, bland annat, att de tyngre motorfordonen,
vilkas lastkapacitet alltjämt synes öka, torde åstadkomma större
slitning å vägarna samt i varje fall kräva en större hållfasthet i vägarnas
underlag än de lättare motorfordonen. Enligt bevillningsutskottets mening
kan det ifrågasättas, huruvida sålunda orsakade merkostnader för vägväsendet
täckas genom den nuvarande beskattningen av de tyngre fordonen. Det
torde sålunda finnas anledning antaga, att vid den utredning rörande automobilbeskattning,
som kan förväntas, spörsmålet om ökad beskattning av tyngre
lastbilar göres till föremål för övervägande.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet ej kunnat finna Kungl. Maj :ts
förslag utgöra en lycklig utgångspunkt för en lösning av de föreliggande trafikproblemen,
som kan tillgodose allmänhetens bästa och på ett rättvist sätt
avväga de olika trafikmedlens inbördes intressen. Med denna allmänna uppfattning
har utskottet ansett en på detaljer ingående kritik vara överflödig.
Utskottet vill föreslå riksdagen att uttala, att Kungl. Majits ifrågavarande
förslag icke bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet samt att förevarande
spörsmål böra göras till föremål för fortsatt beredning i det sammanhang och
i anslutning till de synpunkter, utskottet ovan angivit.
I motionen lii 707, vari yrkas avstyrkande av propositionen, har hemställts,
att riksdagen i sitt yttrande till Kungl. Majit måtte uttala, att nytt förslag i
ämnet bör framläggas till riksdagens antagande i enlighet med § 87 regeringsformen.
Enligt utskottets mening innehåller det av Kungl. Majit framlagda
förslaget bestämmelser av sådan betydelse för transportmarknaden och därmed
för hela näringslivet, att riksdagen, om den skulle anse den ifrågasatta lagstiftningen
böra komma till stånd, icke borde inskränka sig att avgiva yttrande
över dessa bestämmelser utan borde för sin del fatta beslut rörande desamma.
Utskottet vill föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
därest ett nytt förslag rörande den yrkesmässiga trafiken kommer att innehålla
bestämmelser, innefattande mera betydande ingrepp i näringsfriheten,
en sådan lagstiftning måtte framläggas för riksdagens beslut jämlikt § 87
regeringsformen. Utskottet tänker därvid, bland annat, på bestämmelser om
vissa förutsättningar för trafiktillstånds beviljande, trafiktillstånds giltighetstid
samt med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter. Utskottet
vill i detta sammmanhang erinra, att riksdagens medverkan jämlikt
§ 87 regeringsformen ansetts erforderlig vid mera betydande inskränkningar
i näringsfriheten.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
57
Ifrågasatt undantag från gällande bestämmelser örn yrkesmässig trafik.
I de ovan omförmälda likalydande motionerna I: 290 av herr Löfvander
m. fl. och II: 581 av herr Nilsson i Steneberg m. fl. hemställes, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om sådan ändring i gällande
motorfordonsförordning, att för transporter av mjölk till mejeri och
konsumtionsort samt slaktdjur och slakteriprodukter ej skall erfordras särskilt
tillstånd. Motionärerna hava tillika hemställt, att utskottet måtte utarbeta
förslag till erforderliga författningsändringar.
I motionerna anföres, bland annat;
Frågan angående ordnandet av transporterna av jordbruksprodukter, särskilt
av mjölk och slaktdjur, har på senare tid aktualiserats; beträffande
mjölktransporterna dels därför, att de skärpta kvalitetskraven göra det nödvändigt
att så kort tid som möjligt förflyter från mjölkningen i ladugården
till dess mjölken tages örn hand vid mejeriet och konsumtionsorten, för att
inte mjölkens kvalitet och därmed produkterna av densamma skola undergå
försämring, dels ock därför att man å många orter i vårt land företagit centraliseringar
av mejeriföretagen på så sätt att flera småmejerier sammanslagits
till ett större. På grund av de längre avstånden mjölken härigenom
kommer att transporteras har det blivit nödvändigt att i stor utsträckning
övergå från hästfordonstransport till automobiltransport. Ungefär samma
förhållande gör sig gällande beträffande transporterna av slaktdjur. Genom
att slaktdjurshandeln i största utsträckning numera omhändertagits av slakteriföreningarna
i landet bli transporterna av slaktdjur både flera och längre,
än då slakten skedde i hemorten. Det har i vissa län yppat sig svårigheter
att erhålla tillstånd för ovan berörda transporter. Många ansökningar om
trafiktillstånd av detta slag ha av länsstyrelserna avslagits med motiveringar,
som ur praktisk synpunkt ej kunna godtagas. Det synes oss därför synnerligen
nödvändigt att, för att kunna på ett tillfredsställande sätt och utan onödig
tidsutdräkt och kostnad få dessa transporter ordnade, det lämnas vederbörande
större rörelsefrihet än vad nu gällande förordning medgiver.
I proposition nr 193 till 1933 års riksdag anhöll Kungl. Majit om riksdagens
yttrande över ett förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen,
däri föreslogs bland annat sådan avfattning av 24 § i
nämnda förordning, att under begreppet linjetrafik folie ej endast trafik i
regelbunden fart å viss vägsträcka utan jämväl trafik, som regelbundet bedrives
mellan vissa orter, även om densamma framgår å olika vägsträckor.
Andra lagutskottet, som till behandling förehade nyssnämnda proposition,
yttrade i utlåtande, nr 31, i fråga om förslaget om ändrad definition av begreppet
linjetrafik:
Den ändrade innebörd av begreppet linjetrafik, som i propositionen föreslagits,
synes icke komma att få nämnvärd betydelse för den lojala trafiken.
Däremot synes den lämna ökad möjlighet att beivra den maskerade linjetrafik,
som nu flerstädes utövas. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet den
föreslagna förändringen av definitionen å linjetrafik.
I detta sammanhang har inom utskottet diskuterats ett linjetrafiken berörande
särskilt spörsmål. Flerstädes förekommer det, att ett antal lantbrukare
58
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
eller en mejeriförening utbjuder körning av mjölk från de olika producenterna
till mejeriet på ackord, därvid körning kan erhållas till billigare pris
än det, som begäres enligt den taxa, vilken tillämpas av trafikutövare, som
innehar tillstånd till linjetrafik å den vägsträcka, där mjölkkörningen skall
äga rum. Därest omständigheterna äro sådana, att dylik ackordskörning anses
skola falla under begreppet linjetrafik enligt den föreslagna definitionen,
vill utskottet framhålla, att med hänsyn till nödvändigheten av att förbilliga
lantbrukets omkostnader ett verkligt behov av sådan körning kan anses föreligga.
Enligt utskottets mening synes därför denna ackordskörning i allmänhet
ej böra förhindras enbart av den anledningen, att någon trafikutövare
redan innehar allmänt tillstånd till linjetrafik å vägen förbi de platser, där
mjölkkörningen är avsedd att äga rum. Genom att i förekommande fall giva
trafiktillståndet för mjölkköraren sådan inskränkt omfattning, att detsamma
kommer att avse allenast körning av mjölk och möjligen andra lantbruksprodukter,
synes vederbörande länsstyrelse hava möjlighet att förhindra obehörig
konkurrens med redan förefintliga trafikföretag utan att därigenom
billigare körning av mjölk och andra lantbruksprodukter förhindras.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Genom en kungl, förordning den 14 juni 1933, vilken trätt i kraft den 1 januari
1934, verkställdes, bland annat, den av Kungl. Majit föreslagna ändringen
i 24 § motorfordonsförordningen.
1932 års trafikutredning har i anslutning till den i detta utlåtande å sid. 29
återgivna tabellen, upptagande, bland annat, antalet i de särskilda länen i
början av år 1933 i yrkesmässig trafik använda lastautomobiler, fäst uppmärksamheten
på huru ojämnt antalet lastautomobiler i linjetrafik vore fördelat
mellan länen. Ett flertal län med talrik befolkning och stort automobilbestånd
i övrigt företedde sålunda anmärkningsvärt låga siffror. Enligt trafikutredningens
uppfattning torde detta förhållande knappast kunna förklaras
på annat sätt än att skiljaktig tillämpning i olika län gjort sig gällande
beträffande frågan, huruvida vissa slag av godstransporter, särskilt transporter
av mjölk eller andra livsmedelsprodukter för en i ett eller annat avseende
begränsad grupp av beställares räkning, vore att hänföra till linjetrafik.
Utskottet vill i detta sammanhang omnämna, att, enligt vad utskottet erfarit,
åtminstone under senare år åtskilliga personer, vilka innehaft tillstånd
till länstrafik för godsbefordran, ställts under åtal för olaga linjetrafik för godsbefordran.
Transporterna ha i ett flertal fall gällt mjölk, smör och andra
lantbruksprodukter. Då domstolarna haft att taga ställning till dessa åtal,
har stor tvekan yppats i fråga om den grad av regelbundenhet, som bör krävas
för att linjetrafik skall anses föreligga (se t. ex. "NJA 1935:471 och 1933
not. B 516—518 samt Svea hovrätts utslag 1932 nr 1,040 och 1,096, 1933 nr
152 och 927 samt 1934 nr 1,275).
Vid förra årets riksdag hemställdes i likalydande motionerna I: 53 av herr
Löfvander m. fl. och lii 135 av herr Nilsson i Steneberg m. fl., att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om sådan ändring i motorfordons
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
59
förordningen, att för transport av mjölk till mejeri och konsumtionsort samt
slaktdjur och slakteriprodukter ej skulle erfordras särskilt tillstånd.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 11, hemställde andra lagutskottet,
att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd,
varvid utskottet till stöd för denna hemställan yttrade:
Det i motionerna berörda spörsmålet är av sådan betydelse, att det enligt
utskottets mening förtjänar att tagas under statsmakternas omprövning. Av
vad utskottet anfört framgår emellertid, att detta spörsmål för närvarande är
under övervägande av 1932 års trafikutredning samt att trafikutredningens
arbete torde komma att avslutas tämligen snart. Under sådana förhållanden
finner utskottet sig icke böra hemställa till riksdagen att i anledning av
motionerna göra någon framställning hos Kungl. Majit.
Reservation avgavs av herr K. G. Westman och ytterligare sju av utskottets
ledamöter, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla följande
lydelse:
Vid 1933 års riksdag har utskottet i sitt ovan omtalade utlåtande nr 31,
vilket godkänts av riksdagen, erinrat om de svårigheter, som föreligga i det
fall, att ett antal lantbrukare eller en mejeriförening utbjuder körning av
mjölk från de olika producenterna till mejeriet på ackord, varvid körning
kan erhållas till billigare pris än det, som begäres enligt den taxa, vilken
tillämpas av trafikutövare, som innehar tillstånd till linjetrafik å den vägsträcka,
där mjölkkörningen skall äga rum. Genom vad som anförts i motionerna
och genom den utredning, som utskottet verkställt, har styrkts, att
olägenheterna av den lagtillämpning, som i detta avseende äger rum särskilt
i vissa delar av landet, blivit så kännbara, att en rättelse för den jordbrukande
befolkningen framstår som ett betydelsefullt önskemål, vilket kräver
ett snart beaktande. Med anledning härav anser utskottet skäl föreligga att
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på angelägenheten, att den transportfråga,
som behandlas i motionerna, utan dröjsmål vinner en ur praktiska
synpunkter tillfredsställande lösning.
Utskottet får för den skull hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta, att riksdagen utan
dröjsmål måtte beredas tillfälle att fatta ståndpunkt rörande lagstiftning i
det spörsmål, som framförts i motionerna I: 53 och lii 135.
Reservationen bifölls av båda kamrarna, varefter riksdagen avlät skrivelse,
nr 70, i ämnet till Kungl. Majit.
1932 års trafikutredning har i sitt betänkande med förslag till förordning
angående allmän automobiltrafik behandlat frågan, huruvida transporter av
vissa slags varor borde helt eller delvis undantagas från bestämmelserna örn
allmän automobiltrafik. Trafikutredningen har därvid erinrat om vissa bestämmelser
i utländsk rätt och härutinnan anfört:
Icke sällan förekommer, att vissa slag av transporter helt eller delvis förklarats
icke vara underkastade vanliga regler om yrkesmässig trafik. Sålunda
gäller exempelvis enligt den engelska Road and Rail Traffic Act av
1933 att densamma icke är att tillämpa på, bland annat, vissa transporter
leir jordbruks- och därmed jämförliga ändamål eller på begravningstransporler
eller transporter för polis, brandkår eller ambulans eller för vissa
transporter för kommunala myndigheters räkning exempelvis för gaturenhållning
in. m.
60
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Enligt i Österrike gällande bestämmelser får befordran av ett tämligen
stort antal varor, såsom öl, is, mjölk, bröd, levande djur, mineraloljor, kemikalier
och konditorivaror äga rum med specialvagnar utan särskilt tillstånd,
varjämte handels- och trafikministern kan i särskilda fall medgiva
ytterligare undantag.
Enligt i Ungern gällande bestämmelser är likaledes transport av ett avsevärt
antal varor, företrädesvis livsmedelsprodukter, icke underkastad de
inskränkningar, som i övrigt gälla för godstransporter med automobil.
Trafikutredningen anför vidare:
Ett aktuellt spörsmål är frågan, huruvida, i motsvarighet till vissa bestämmelser
i utländsk rätt, transporter av vissa slags varor, såsom t. ex. av mjölk,
trädgårds-, lantbruks- eller mejeriprodukter, timmer och skogsprodukter,
flyttsaker m. m., böra helt och hållet eller i vissa avseenden undantagas från
tillämpningen av de för den allmänna automobiltrafiken i övrigt gällande bestämmelser.
De förslag, som vid olika tillfällen framkommit i sådant syfte,
särskilt så vitt transporter av mjölk angår, äro huvudsakligen föranledda
av intresset av att dylika transporter må kunna anordnas utan hinder av
så vittgående inskränkningar, som kunna anses motiverade för varuforslingen
med lastbilar i övrigt.
Med avseende å detta spörsmål torde till en början böra erinras, att vi
avsett att genom individualisering av trafiktillstånden möjliggöra för de tillståndsbeviljande
myndigheterna att tillgodose särskilda trafikbehov utan att
samtidigt tillgången på transportlägenheter för andra ändamål behöver ökas
utöver vad som motsvarar behovet. Ju mera en dylik individualiserad tillståndsgivning
kommer till användning, desto mera torde också möjligheten
att erhålla erforderligt trafiktillstånd för dylika begränsade ändamål ökas.
Det synes oss därför icke vara anledning att befara, att behovet av transporter
för nämnda ändamål icke skulle kunna tillgodoses, även om tillstånd till
dylika körningar alltjämt kräves. Då tillika icke allenast närtrafikutövarna
ålagts körskyldighet envar inom sitt trafikområde utan även fjärrtrafikutövare
ålagts förpliktelse att mot bestämd taxa utföra körning på vilket
avstånd som helst, synas trafikanternas intressen i nu ifrågavarande avseende
vara tillräckligt tillgodosedda; och vi hava på grund därav icke funnit
anledning att helt undantaga dylika transporter från tillämpningen av de
bestämmelser, som eljest gälla för den allmänna automobiltrafiken för godsbefordran.
Däremot hava vi ansett lättnader böra beredas vissa slag av
dylika transporter, nämligen då fråga är om trafik uteslutande för befordran
av mjölk eller av slaktdjur eller av skogsprodukter från avverkningsplatsen,
såväl vid behandlingen av ansökningar om tillstånd därtill som i fråga om
trafikens bedrivande. Bestämmelser i sådant syfte hava influtit under §§ 4,
9 och 10.
Trafikutredningen har i § 4 sista stycket i sitt förslag upptagit följande
bestämmelse:
Trafik, som uteslutande är avsedd för befordran av mjölk eller slaktdjur
eller skogsprodukter från avverkningsplatsen, skall, oavsett transportens
längd, vara att hänföra under närgods- eller närgodslinjetrafik.
Denna bestämmelse, som närmare motiverats i betänkandet sid. 152—154,
är, såsom av motiveringen framgår, avsedd att medföra följande verkningar,
nämligen att tillståndsgivningen, även där fråga är örn sådana transporter,
som på grund av sin längd eljest skulle vara att hänföra till fjärrtrafik, kom
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
61
mer att förläggas till länsstyrelserna i stället för till vägtrafikmyndigheten,
att trafiktillstånd kan beviljas under de enklare former, som angivas i § 9
och § 10 andra stycket, att taxan för transporterna kommer att likaledes
fastställas av länsstyrelserna i stället för av Kungl. Maj:t, att taxan icke, på
sätt beträffande fjärrtrafiken kan vara fallet, kommer att upptaga fasta
avgifter utan allenast maximiavgifter, att valet av trafikutövare icke, på sätt
beträffande fjärrtrafiken är stadgat, begränsas till vissa slag av trafikutövare,
utan att vilken trafikutövare som helst, som i övrigt fyller allmänna
förutsättningar för erhållande av trafiktillstånd i närtrafik, kan meddelas
tillstånd till bedrivande av ifrågavarande slag av trafik, samt att sådana
transporthandlingar, som eljest skola åtfölja transporter i fjärrtrafik, icke
behöva förekomma vid transport av nu ifrågavarande slag av produkter.
En redogörelse för de yttranden, som avgivits över dels trafikutredningens
förslag i denna del, dels ock ovannämnda skrivelse nr 70 av 1935 års riksdag,
återfinnes å sid. 68 och 69 i propositionen.
1936 års trafiksakkunniga uttala i denna del, att de, som utgå från att undantag
från de bestämmelser, som äro avsedda att gälla för den yrkesmässiga
trafiken i allmänhet, böra beviljas allenast därest och i den mån det
erfordras för åstadkommande av en ändamålsenlig transportorganisation,
icke anse de föreslagna undantagsbestämmelserna ur denna synpunkt tillräckligt
motiverade; de hemställa därför, att dessa måtte utgå. Statliga åtgärder
till skydd för jordbruket eller andra näringsgrenar, anse de sakkunniga
icke böra vidtagas i sådant sammanhang som det nu förevarande.
Skulle likväl bestämmelser av den innebörd, som framgår av trafikutredningens
förslag, anses böra meddelas, anse de, att bland de transporter, som
böra i detta sammanhang undantagas, även böra upptagas transporter av
färsk fisk, för vilka i huvudsak samma skäl till undantag som beträffande
övriga i stadgandet omförmälda produkter kunna anföras.
Föredragande departementschefen anför under § 4 i propositionen nr 161:
Vad 1936 års trafiksakkunniga anfört synes visserligen principiellt icke
sakna fog, men med hänsyn till vad i ärendet förekommit torde dock de
ifrågasatta undantagsbestämmelserna lämpligen böra komma till stånd i den
omfattning, att trafik, som uteslutande avser befordran av mjölk eller slaktdjur
skall, oavsett transportens längd, vara att hänföra under närgods- eller
närgodslinjetrafik. Bestämmelse i detta syfte har influtit under sista stycket
av § 4. Av denna bestämmelse, jämförd med §§ 9 och 10, följer också, att
tillstånd till trafik av nu ifrågavarande slag kan beviljas under mycket enkla
former och, där så anses lämpligt, utan föregående remiss.
Utskottet vill slutligen erinra, att i åtskilliga motioner, som väckts i anledning
av propositionen nr 161, frågan örn undantagsbestämmelser för
vissa slag av transporter blivit föremål för uttalanden.
I motionen II: 707 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. yttras bland annat:
I propositionen har Kungl. Maj:t icke efterkommit tidigare framkomna
önskemål att transporter av mjölk, slaktdjur m. m. skulle få ske utan sär
-
62
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Utskottet.
skilda reglerande bestämmelser. Kungl, lantbruksstyrelsen har ifrågasatt att
»transport av mjölk och slaktdjur, som ordnas av mejeri- eller slakteriförening,
undantages från förordningens bestämmelser. Dessa slag av transporter
äro av så speciell natur, att det allmännas inflytande på deras ordnande
och därvid tillämpade taxor torde sakna fog». Icke heller detta lantbruksstyrelsens
mycket rimliga förslag har i propositionen beaktats.
Vi anse det vara för jordbruket nödvändigt att få sina transporter av
mjölk, slaktdjur m. m. ordnade utan fördyring genom reglerande bestämmelser
och anse, att vid reglering av den yrkesmässiga biltrafiken sådana
varor, som av jordbrukets utövare och av jordbrukets föreningar transporteras
från och till mejerier, slakthus o. s. v., lämnas utom regleringen. Vi
hänvisa för övrigt på denna punkt till motionerna I: 290 och II: 581 vid
årets riksdag.
I likalydande motionerna I: 325 av herr Johan Bernhard Johansson och
II: 708 av herr Lindmark har hemställts, att riksdagen i anledning av propositionen
måtte uttala, att den i § 4 sista stycket i propositionen föreslagna
undantagsbestämmelsen bör gälla även i fråga örn transporter från
avverkningsplatserna av skogsprodukter samt beträffande transporter av
färsk fisk.
I motionen II: 709 av herrar Gustafsson i Välsnäs och Meyerhöffer har
uttalats, att de lättnader, som enligt propositionen anses böra komma transport
av mjölk och slaktdjur till del, med lika stort fog böra medgivas även
transport av skogsprodukter från avverkningsplatsen samt färsk fisk.
Under de senaste åren har inom jordbrukets område utförts ett omfattande
organisationsarbete, vilket i vissa hänseenden skapat ändrade förutsättningar
för såväl förädling som avsättning av jordbrukets produkter. Mejerirörelsen
har sålunda erhållit allt större betydelse samtidigt som rörelsens centralisering
till färre företag föranlett längre transportvägar. De höjda kvalitetskraven
på mjölk och mjölkprodukter ha ökat behovet av att dessa varuslag
snabbt forslas till mejeri eller konsument. Slakt av djur sker numera
mindre ofta på den egna gården utan slaktdjuren transporteras till slakteri.
Dessa förändringar ha väsentligt underlättats av de genom automobiltrafikens
snabba utveckling förbättrade kommunikationerna. Tillgången till
automobiler för transport av skogsprodukter från avverkningsplats ha vidare
ökat möjligheterna för ett effektivt skogsbruk, och även fisket har erhållit
förbättrade avsättningsmöjligheter, enär den färska fisken numera kan med
bil snabbt föras till städer och andra konsumtionsorter.
Den nuvarande regleringen av den yrkesmässiga trafiken hindrar ett fullt
utnyttjande av lastbilstransporternas fördelar. Den mindre näringsutövaren,
vars rörelse icke är så stor att anskaffandet av en egen lastbil kan vara ekonomiskt
lönande, är hänvisad till att för sina transporter anlita utövare av
yrkesmässig trafik. Detta ställer sig i många fall kostsamt och obekvämt.
Med den stränga tolkning av begreppet yrkesmässig trafik, som kommit till
uttryck i åtskilliga uppmärksammade avgöranden av domstolarna, kräves
tillstånd till sådan trafik även för det fall, att en förening av lantbrukare med
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
63
föreningen tillhöriga bilar utför transporter mot ersättning för föreningsmedlemmarnas
räkning, samt jämväl för det fall, att en lantbrukare med sin
bil transporterar varor mot ersättning åt någon eller några närboende lantbrukare.
Det har visat sig svårt att erhålla tillstånd till transporter för lantbrukets
räkning, och det vill synas, som örn vissa länsstyrelser icke tagit tillräcklig
hänsyn till jordbrukets säregna förhållanden utan ofta ogillat ansökningar
av denna art under hänvisning till att det föreliggande trafikbehovet
redan vore täckt.
1935 års riksdag anhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Majit måtte
låta riksdagen utan dröjsmål taga ställning till det spörsmål, som berörts i de
vid nämnda riksdag väckta motionerna I: 53 och II: 135. Kungl. Majit har i
sitt förslag till förordning om yrkesmässig trafik med automobil upptagit
vissa undantagsbestämmelser från det i propositionen föreslagna systemet
om sådan trafik, som uteslutande avser befordran av mjölk eller slaktdjur,
i syfte att medgiva större frihet för dylika transporter.
Enligt utskottets mening är det av stor vikt, att ifrågavarande spörsmål
snarast erhåller en tillfredsställande lösning. Utskottet anser starka skäl tala
för att transporter uteslutande av mjölk eller produkter därav eller av slaktdjur
eller av färsk fisk eller av skogsprodukter från avverkningsplats undantagas
från de bestämmelser, som gälla den yrkesmässiga trafiken i allmänhet.
Utskottet vill därför föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla, att sådan
ändring snarast vidtages i gällande motorfordonsförordning, att dylika
transporter undantagas från tillämpningen av stadgandena i 24—29 §§ i förordningen.
En dylik ändring kan enligt utskottets mening lämpligen verkställas
i form av ett tillägg till 23 § av förslagsvis följande lydelse:
Till yrkesmässig trafik äro dock icke att hänföra transporter uteslutande
av mjölk eller produkter därav eller av slaktdjur eller av färsk fisk eller
av skogsprodukter från avverkningsplats, vilka automobils ägare eller förare
eller den som eljest har rätt att förfoga över automobilen åtagit sig att mot
ersättning under viss tidsperiod utföra för en eller flera uppdragsgivares
räkning.
Hemställan.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit an-Sid.52—56.
mäla, att riksdagen vid granskning av det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående yrkesmässig trafik
med automobil, i anslutning till vad i motionerna I: 337,
1:362, 11:682, 11:697, 11:707, 11:709, 11:724 och 11:728
hemställts, funnit förslaget icke böra liiggas till grund för
lagstiftning i ämnet.
B) att riksdagen, i anledning av motionerna II: 707 och Sid. 52—56.
II: 728, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. 1
1 Hänvisning till den sida i detta utlåtande, där utskottets motivering återfinnes.
Sid. 62 och
63.
64 Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
Majit under beaktande av vad i utskottets utlåtande anförts
ville upptaga ärendet till fortsatt beredning samt, därest nytt
förslag i ämnet komme att innehålla bestämmelser, innefattande
mera betydande ingrepp i näringsfriheten, framlägga
en sådan lagstiftning för riksdagen i enlighet med § 87 regeringsformen;
C)
att riksdagen, i anledning av motionerna I: 290 och
II: 581, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte vidtaga sådan ändring i gällande motorfordonsförordning,
att transporter uteslutande av mjölk eller produkter
därav eller av slaktdjur eller av färsk fisk eller av
skogsprodukter från avverkningsplats måtte undantagas från
tillämpningen av de särskilda bestämmelser, som gälla för
den yrkesmässiga trafiken;
D) att motionerna lii 707 och lii 728, i den mån de icke
blivit beaktade genom vad utskottet ovan under A) och B)
hemställt, icke måtte föranleda till någon riskdagens åtgärd;
E) att motionerna I: 325, I: 338, I: 339, I: 340, lii 679,
lii 680, lii 681 och lii 708 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt
F) att motionerna I: 290 och lii 581, i den mån de icke
blivit beaktade genom vad utskottet ovan under G) hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 juni 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder*, Frändén*, Gustaf Tamm,
Sam Larsson*, Hagman, Karl Bodin* och Forslund*;
från andra kammaren: herrar Hage*, Wallerius*, Johanson* i Hallagården, Olovson i
Västerås, Skoglund1, Pettersson* i Hällbacken1, Molander*, Hassler1 2, Hermansson2 och
Sandberg.
1 Närvarande endast vid behandlingen av motionerna I: 290 och II: 581.
2 Ej närvarande vid behandlingen av motionerna 1:290 och II: 581.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
65
Res er vationer:
1) av herrai Linder, Hagman, L Örslund, Hage, Olovson i Västerås och
Hermansson, vilka ansett, att utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse:
Föreliggande
förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med auto
mobil, över vilket Kungl. Majit anhållit örn riksdagens yttrande, utgör ett
svar på riksdagens i skrivelse (nr 364) år 1932 gjorda hemställan, att Kungl.
Maj.t ville lata verkställa en allsidig utredning av frågan örn åtgärder för
ernående av en ur olika synpunkter sund reglering av förhållandet mellan
biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte därmed sammanhängande spörsmål.
Ln redogörelse för gången av denna numera slutförda utredning är tidigare
lämnad i utskottets utlåtande.
Då 1932 års riksdag gjorde sin förenämnda hemställan, befann sig landets
järnvägsväsen sedan någon tid i en allvarlig ekonomisk kris, som i främsta
rummet torde vara att tillskriva konkurrensen från den snabbt växande
motortrafikens sida. Den sedan dess inträdande allmänna förbättringen av
konjunktui läget i vart land har visserligen medfört även en förbättring i
järnvägarnas ställning, men denna är alltjämt för en betydande del av vårt
lands enskilda järnvägar att betrakta såsom mycket svag och osäker. Det
torde icke råda något tvivel därom, alt en förr eller senare inträdande ny
försämring av konjunkturerna kommer att allvarligt hota flera av dessa järn%
ägars fortsatta existens. Därtill kommer, att den skarpa konkurrensen på
transportväsendets område mer och mer gjort sig kännbar även för vår inrikes
sjöfart, som, enligt vad de gjorda utredningarna ådagalagt, av den anledningen
arbetar under avsevärda svårigheter, vilka även de helt naturligt
komma att förvärras, när en sänkning av konjunkturkurvan inträder. Att
den yrkesmässiga lastbilstrafiken — som här närmast är ifrågasatt till reglering
— samtidigt i stor utsträckning nödgas bedrivas under pressade ekonomiska
och andra sociala förhållanden har likaledes framgått av de verkställda
utredningarna och är i övrigt från många håll omvittnat.
Vid sådant förhållande finner utskottet starka skäl tala för, att den av
1932 års riksdag åsyftade regleringen inom transportväsendet icke uppskjules
enbart av den anledningen, att vi för tillfället befinna oss i ett jämfört
med år 1932 förbättrat konjunkturläge. För en lugn och måttfull lösning av
löreliggande problem torde den nuvarande tidpunkten vara mera lämpad
■in den, da en ny kris inträtt och krav pa mera långtgående åtgärder kunna
förväntas bliva framställda.
Problemet örn en reglering inom transportväsendet står på dagordningen
i alla länder, där motortrafiken nått en mera nämnvärd utveckling. Orsaken
härtill liggei givetvis icke i någon önskan eller strävan att hindra motorismen
eller försvåra dess fortsatta utveckling. Automobilen Ilar blivit ett ytterst
värdefullt och numera oumbärligt redskap i samfärdselns tjänst, och
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avil. Nr 54. 5
66
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
dess betydelse som ett snabbt och smidigt kommunikationsmedel torde komma
att ytterligare växa. Att motorismen överhuvud taget medfört ett allvarligt
trafikproblem ligger emellertid däri, att den genom sin konkurrens i
många fall undergrävt betingelserna för de äldre trafikmedlens existens utan
att den förmår helt övertaga dessas uppgifter. Den därigenom uppstående
faran för förlust av samhälleligt sett nödvändiga transportmedel har föranlett
statsmakterna i skilda länder att vidtaga eller överväga åtgärder, ägnade
att trygga samhället dess behov av nödiga kommunikationer.
De åtgärder, som i nämnda syfte genomförts eller planerats, ha på vissa
håll varit av genomgripande natur, gående ut på bland annat en mer eller
mindre omfattande tvångsuppdelning av fraktmarknaden mellan de olika
kommunikationsmedlen. Utskottet delar föredragande departementschefens
mening därom, att ingrepp av denna art icke böra, eller i varje fall icke utan
nödtvång böra tillgripas, och utskottet finner det vara en grundläggande förtjänst
hos det framlagda förslaget, att det på intet sätt åsyftar att bestämma
vilka trafikmedel som för olika fall skola användas, utan lämnar avgörandet
därav åt den trafikerande allmänheten.
Förslagets huvudprincip innebär, som av utskottets lämnade redogörelse
framgår, en organisatorisk och författningsmässig tudelning av den yrkesmässiga
bilgodstrafiken i närtrafik och fjärrtrafik. Avsikten därmed är att
söka åstadkomma en med hänsyn till läget inom hela transportväsendet önskvärd
fastare taxebildning inom motortrafiken, särskilt fjärrtrafiken. Ett förverkligande
av denna princip skulle utan tvivel bidraga till en stabilisering
av fraktnivån, ägnad att lättare än vad nu är fallet möjliggöra för de olika
kommunikationsmedlen att lägga en säkrare basis för sina inkomst- och utgiftsberäkningar.
För allmänheten skulle den föreslagna organisationen garantera
en lätt och säker tillgång till biltransporter och dessa transporters
utförande på vederhäftigt sätt. Vad utövarna av den yrkesmässiga biltrafiken
beträffar är det att märka, att förslaget förutsätter att dessa själva skola
bilda och omhänderhava för bedrivande av trafiken, även fjärrtrafiken, nödiga
organisationer m. m., varigenom de tillförsäkras det avgörande inflytandet
över alla med trafikens praktiska ordnande sammanhängande spörsmål.
Som av den tidigare i utlåtandet givna redogörelsen framgår, är det föreliggande
förslaget ett resultat av ett nära fyraårigt utredningsarbete, fullgjort
under medverkan även av målsmän för den yrkesmässiga biltrafiken och från
övriga kommunikationsgrenar. Samtliga utredningsmän hava enhälligt förordat
de principer, varpå förslaget vilar. Att detta ändå från vissa håll mötts
med gensagor är, med hänsyn till att det delvis gäller ett nytt lagstiftningsområde,
i och för sig knappast ägnat att förvåna. Emellertid synes det utskottet
såsom om den tvekan, som yppats inför förslaget, i allt väsentligt härleder
sig från en felbedömning av de konsekvenser, som ett genomförande av
förslaget skulle medföra.
Sålunda lia farhågor uttalats för, att den föreslagna regleringen med dess
för fjärrtrafiken fastställda, bestämda taxor skulle medföra, att den yrkes
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.
67
mässiga biltrafikens kunder i betydande utsträckning komme att övergå till
att forsla gods med egna bilar. Därigenom skulle ävenledes en icke behövlig
eller önskvärd ansvällning av godsbilparken komma att äga rum. Utskottet,
som förutsätter att taxorna för fjärrtrafiken icke komma att sättas
högre än biltrafikens egna självkostnader kräva, finner för sin del de sålunda
uttalade farhågorna ogrundade. Ett genomförande av den föreslagna organisationen
skulle skänka ökad styrka och stadga åt biltrafiken, medföra
ett närmare samarbete mellan dess olika utövare och därigenom leda till ett
jämnare och mera fullständigt utnyttjande av den tillgängliga vagnparken
med lägre driftkostnader och förbättrade inkomster som följd. Att ett bättre
och mera rationellt utnyttjande av det använda bilbeståndet icke komme att
medföra en ökning utan snarare verka återhållande i fråga örn godsbilarnas
antal ligger i öppen dag. Förslaget synes också rönt häftigt motstånd från
bilhandelshåll, vilket rimligtvis knappast varit fallet, om dess genomförande
kunnat antagas komma att leda till en ansvällning av bilparken.
Från den yrkesmässiga lastbilstrafikens sida har uttalats, att de avsedda
närtrafikområdena kunna befaras i vissa fall bli för små och icke medgiva nödig
rörelsefrihet. Ehuru utskottet anser, att den i förslaget givna formuleringen
för bestämmande av närtrafikområdenas storlek och gränser är väl
funnen med tanke på de skiftande förhållanden, som kunna rada i olika delar
av vårt land, vill utskottet dock ifrågasätta, huruvida icke, med hänsyn
till de önskemål som uttalats, en viss minimistorlek för närtrafikområdena
bör i författningen angivas. Vad övriga från samma håll till utskottet framförda
önskemål beträffar lära de, i den mån de kunna anses sakligt grundade
och icke äventyra huvudsyftet med den föreslagna regleringen, böra upptagas
till prövning vid förslagets slutgiltiga fastställande.
I detta sammanhang vill utskottet jämväl erinra örn följande uttalande avdepartementschefen
till statsrådsprotokollet vid tillsättandet av 1936 års trafiksakkunniga.
''Ytterligare en fråga, som synes förtjänt att i detta sammanhang tagas
under närmare övervägande, är spörsmålet örn behövligheten av åtgärder för
en sanering av mängden nu befintliga trafiktillstånd i syfte att, där skäl därtill
föreligga, vinna bättre anpassning efter det verkliga trafikbehovet. Det
får nämligen anses vara av socialt icke ringa betydelse, att de trafikutövare,
som helt ägna sig åt den yrkesmässiga automobiltrafiken, så vitt möjligt
vinna sysselsättning stor nog för att tillförsäkra dem en rimlig bärgning.’
Utskottet som delar den sålunda uttalade uppfattningen finner med denna
knappast väl förenligt att tillmötesgå de krav på vittgående undantag från
förordningen örn yrkesmässig trafik, som i vissa motioner framställts, enär
de skulle leda till ett förvärrande i stället för ett förbättrande av tillståndet
inom den yrkesmässiga lastbilstrafiken.
Slutligen finner sig utskottet höra uttala sig örn det förslag till andra än
organisatoriska åtgärder för trafikens reglerande som framförts av järnvägsstyrelsen
och av vissa motionärer. Nämnda förslag syftar bland annat till
att stärka järnvägarnas ställning i konkurrensen genom dels en allmän sänk
-
w Andra lagutskottets utlåt ände Nr 54.
ning av järnvägarnas taxor, dels en höjd beskattning av de tyngre motorfordonen.
Vad den senare frågan beträffar vill utskottet erinra därom, att denna
redan bragts under Kungl. Maj:ts prövning genom innevarande års riksdag
gjorda hemställan (skrivelse nr 154) till Kungl. Majrt örn verkställande
av utredning angående bilbeskattningen. Vad åter beträffar spörsmålet om
en allmän sänkning av järnvägstaxorna hyser även utskottet den meningen,
att en sådan bör komma till stånd i den omfattning ett förändrat prisläge och
rimlig hänsyn till näringslivet kräver. Men den synes icke böra ensidigt givas
karaktär av en mot övriga trafikmedel, lastbilar och sjöfart, riktad konkurrensåtgärd.
Tveksamt torde också vara i vad mån de enskilda järnvägarna,
som icke äga samma ekonomiska grundval som statsbanorna, förmå
bära en mera avsevärd taxesänkning. Önskvärt vore, om i samband med
den kommande behandlingen av förenämnda spörsmål den lika viktiga som
svårlösta frågan örn en rationalisering av det splittrade enskilda järnvägsnätet,
eventuellt genom detsammas införlivande med statens järnvägar, kunde
bliva ur olika synpunkter ingående prövad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen matte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att
riksdagen vid granskning av det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil
funnit förslaget böra, med de jämkningar som kunna
föranledas av vad i utskottets utlåtande anförts, läggas till
grund för lagstiftning i ämnet,
samt att de i ärendet väckta motionerna, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet ovan hemställt, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»;
2) av herr Molander.
Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
362370