Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

1

Nr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1936 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen om utlännings rätt att här i riket vistas m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft sju inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 32 och nr 33, båda av herr Bagge m. fl., samt nr 284
av herrar Branting och Fredrik Ström ävensom motionerna i andra kammaren
nr 114 och nr 115, båda av herr Skoglund m. fl., nr 603 av herr Jacobsson
m. fl. samt nr 604 av fru Gustafson.

I motionerna 1:32 och II: 114, vilka äro likalydande, bär hemställts, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsammaste åtgärder
i syfte att skärpa kontrollen över främlingsinvasionen i främsta rummet
avseende: 1) en centralisering av kontrollväsendet; 2) införande av ökat
passviseringstvång; samt 3) skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet
att fullgöra den i kungörelsen den 11 november 1927 (S. F. S. 333)
stadgade anmälningsplikten.

Motionerna I: 33 och II: 115, vilka äro likalydande, utmynna i en hemställan,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsam
utredning om genomgående revision i viss i motionerna antydd riktning av
alla gällande bestämmelser angående utlännings rätt att här i riket idka handel
och driva näring ävensom angående kontrollen över här arbetande utländska
handelsresande, ävensom att Kungl. Majit vid prövning av ansökningar
om svenskt medborgarskap måtte beakta vissa anmärkningar, som
framställts i motionerna.

I motionerna 1:284 och 11:604, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen, med beaktande av vissa i motionerna angivna önskemål och riktlinjer,
avseende lagbestämmelser rörande politiska flyktingar, måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa om revision av lagen den 2 augusti 1927 om
utlännings rätt att här i riket vistas jämte därmed sammanhängande författningar.

Beträffande innehållet i den svenska lagstiftning, som borde tillskapas i
ämnet, har i dessa motioner anförts, bland annat:

1) I lagen om utlännings rätt att här i riket vistas borde först och främst
begreppet »politisk flykting» erkännas och fixeras och i samband härmed
asylrättens princip bliva klart fastslagen. Till närmare klargörande av ifrågavarande
önskemål formuleras antydningsvis följande paragraftext:

»Utlänning, som är politisk flykting, varmed förstås person, som på grund
av politiska, konfessionella eller raspolitiska skäl tvingats till emigration från
sitt hemland, skall icke hindras inkomma i riket, även örn han saknar pass
eller annan legitimationshandling. Sådan utlänning skall genom polismyn Bihang

lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avil. Nr 53. 1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

dighets försorg beredas tillfälle erhålla uppehållstillstånd och särskild legitim
mationshandling.»

2) I utlänningslagens 2:a kapitel, som handlar »om utlännings uppehåll i
riket» borde finnas en bestämmelse av följande ungefärliga lydelse:

»Politisk flykting må beviljas uppehållstillstånd så länge emigrationsgrunden
består, eller till dess han av egen fri vilja vill avresa till annat land. Medellösa
politiska flyktingar skola beviljas sådant uppehållstillstånd kostnadsfritt.
»

3) Beträffande utlänningslagens 3:e kapitel, som avhandlar utlännings
rätt till arbetsanställning här i riket, hävdas, att politiska emigranter från diktaturens
länder icke såsom nu vanligen sker skola hindras och motas att söka
livnära sig genom eget hederligt och produktivt arbete, blott därför att inom
ifrågavarande arbetsområde eventuellt någon arbetslöshet råder. Ej heller
böra dylika utlänningar förhindras, örn de så önska, att vid härvarande högskolor
fortsätta sina avbrutna universitetsstudier.

4) I utlänningslagens sjätte kapitel, »Om utlännings utvisning från riket»,
stadgas bland annat att K. B. må förordna om utvisning av främmande lösdrivare.
Det synes önskvärt, att någon bestämmelse med följande innehåll
inflyter:

»Vad som i 31 § första stycket sägs om lösdriveri eller bettlande må icke
äga tillämpning på politisk flykting, som nödgas vända sig till enskilda eller
organisationer för erhållande av hjälp till försörjning.»

5) I utlänningslagens 24, 30 och 36 §§ stadgas, att utlänning, som skall avvisas
eller utvisas, icke må befordras till sitt hemland, där han gör sannolikt,
att han »skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott». En adekvatare och
mera verklighetsbetonad bestämmelse skulle vara den, att utlänning icke må
återsändas till sitt hemland i de fall, där »han sannolikt skulle tilltalas, straffas
eller på annat sätt förföljas av politiska skäl».

6) Slutligen fästes uppmärksamheten på nuvarande lagens bestämmelser
angående polismyndighets »föreläggande» för flykting att inom viss tid lämna
landet. Någon möjlighet att överklaga sådant föreläggande hos högre myndighet
föreligger icke. I stället har vederbörande utlänning, om han icke kan
resa, blott att avvakta Konungens befallningshavandes utvisningsbeslut, vilket
följer automatiskt, för det fall att föreläggandet icke efterkommes. Den
sålunda tillkomna utvisningen kan gå i verkställighet, oavsett att den icke
vunnit laga kraft, varför rätten att överklaga beslutet uppenbarligen kan
bliva illusorisk. Rätten att hos Konungen överklaga K. B:s utvisningsbeslut
är förvisso värdefull, men å andra sidan synes den rättegångsordning
knappast idealisk, där den egentliga utredningen i saken i praktiken kan
förebringas och beaktas först i högsta instans, och där denna högsta instans
icke kan bringa rättelse i saken utan att upphäva K. B:s redan fattade beslut.
1 ett icke ringa antal fall lia ju under dessa förhållanden de andragna synpunkterna
kunnat beaktas allenast på så sätt, att utvisningsbeslutet fått
stå fast, men att vederbörande utlänning icke desto mindre tillåtits kvarstanna.

Slutligen har i motionen II: 603 föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville begära skyndsam utredning om behovet av en reviderad
svensk invandringslag, vilken bland annat borde upptaga vissa skärpningar
av nu gällande kontrollbestämmelser för avhjälpande av brister i nu gällande
system, vilka i motionen påpekats, ävensom biologisk invandringskontroll,
varjämte statsmakterna skulle övervaka, att invandringskontrollen så handhades,
att endast med oss i nationalitetshänseende närstående invandrare tilllätes
inkomma i riket.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

3

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av socialstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelsen
i Malmöhus län och statspolisintendenten. Utskottet har därjämte lämnat
Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare och Sveriges köpmannaförbund
tillfälle att yttra sig över motionerna. Yttranden hava inkommit
från nämnda myndigheter och sammanslutningar. Vid länsstyrelsens
i Malmöhus län yttrande hava bilagts yttranden av poliskammaren i
Malmö, kriminalpolisen i samma stad samt poliskammaren i Hälsingborg.
Samtliga yttranden finnas såsom bilagor A—G fogade vid detta utlåtande.

Gällande bestämmelser.

Utlännings rätt att vistas i riket och här innehava arbetsanställning.

Lag om utlännings rätt att här i riket vistas, den s. k. invandringslagen,
antogs av 1927 års riksdag och utfärdades den 2 augusti 1927 (S. F. S. 333/
1927) att gälla från och med den 1 januari 1928 till och med den 31 december
1932. Enligt lag den 13 maj 1932 (S. F. S. 134/1932) skall 1927 års lag
äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1937.

Med stöd av vissa i invandringslagen givna bestämmelser har Kungl. Maj:t
den 11 november 1927 utfärdat en kungl, kungörelse med vissa föreskrifter i
anledning av lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas (S. F. S. 411/1927,
ändr. genom kungörelserna 53/1928, 107/1929, 379/1929, 72/1930, 140/1930,
193/1931, 299/1931, 551/1932 och 623/1934). Enligt kungörelse den 9 december
1932 skall 1927 års kungörelse äga fortsatt giltighet till och med den
31 december 1937.

Utlännings inresa.

Beträffande utlännings inresa stadgas i lagen (1 § första stycket), att utlänning,
som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller annan
legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom
pass. Enligt 10 § 1 mom. i kungörelsen är befrielse från skyldigheten att
innehava pass medgiven för, bl. a., norsk medborgare, tillhörande befolkningen
å norskt område nära gränsen till Sverige, under förutsättning av ömsesidighet,
för vistelse i motsvarande svenskt gränsområde under högst tre dagar,
därvid dock skall företes av vederbörande norsk myndighet utfärdat intyg
om nationalitet och hemvist, ävensom dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare,
som innehar nordiskt resekort, jämte hans hustru och barn under
femton år, därest de åtfölja honom och äro namngivna å kortet, för vistelse
här i riket under högst sex månader från dagen för kortets utfärdande och
med förbehåll av vederbörligt uppehållstillstånd, där sådant erfordras. Från
skyldigheten att vara försedda med pass eller annan legitimationshandling

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

äro enligt 10 § 2 moni. i kungörelsen befriade dels kvinna, som på grund av
födseln varit svensk medborgare men genom äktenskap med utländsk man
förlorat sitt svenska medborgarskap utan att bliva medborgare i annat land,
för vistelse här i riket under högst sex månader, där hon ej dessförinnan
återvunnit svenskt medborgarskap, dels ock dansk, finsk, isländsk eller norsk
medborgare, som ankommit till riket från Köpenhamn eller Helsingör över
hamn eller flyghamn vid Öresund (sträckan Malmö—Kullen och Ven) eller
från Bornholm över Ystad eller Simrishamn eller ock från Köpenhamn eller
Fredrikshamn över Göteborg, för vistelse här i riket under högst tre månader,
där ej vistelsen avser arbetsanställning.

Enligt 1 § andra stycket i lagen skall legitimationshandling vara försedd
med påteckning av svensk myndighet (visering), där Konungen det förordnar.
Härom stadgas i 12 § 1 mom. i kungörelsen, att hemlandspass skall
vara viserat, där ej innehavaren är dansk, norsk, isländsk, belgisk, brittisk,
finsk, fransk, italiensk, japansk, liechtensteinsk, luxemburgsk, nederländsk,
portugisisk, schweizisk, spansk, tjeckoslovakisk, tysk eller österrikisk undersåte
eller undersåte i Amerikas förenta stater. Visering skall meddelas för
viss tid (19 § i kungörelsen). Över beslut i ärende rörande visering får
klagan icke föras (25 § i kungörelsen).

I lagens 2 § gives den allmänna bestämmelsen, att, om utlänning här i
riket ämnar utöva verksamhet, varför jämlikt särskilda regler i lagen (13 och
14 §§) arbetstillstånd erfordras, bevis om sådant tillstånd skall finnas å legitimationshandlingen,
såframt denna icke är försedd med visering, som innefattar
sådant tillstånd.

Utlänning skall enligt lagens 3 § omedelbart vid sin ankomst till riket uppvisa
sin legitimationshandling för polismyndighet i den ort, dit han först anländer
från utlandet. Han skall jämväl meddela de upplysningar, som polismyndigheten
begär, och är vidare skyldig att på anfordran personligen inställa
sig hos polismyndigheten.

Enligt 36 § i kungörelsen skall utlänning vid ankomsten till riket för polismyndigheten
i ankomstorten meddela skriftlig uppgift enligt formulär, som
fastställes av chefen för justitiedepartementet. Denna föreskrift äger emellertid
icke tillämpning i fråga om den, som ej är skyldig att vara försedd
med pass eller annan legitimationshandling, som skall gälla såsom pass,
samt ej heller beträffande dansk, finsk, isländsk eller norsk undersåte. —
Enligt det av chefen för justitiedepartementet senast (den 17 december 1934)
fastställda formuläret jämlikt 36 § i kungörelsen skall uppgift av utlänning
lämnas om fullständigt namn (skrivet med stora bokstäver och tryckstil),
yrke, nationalitet, födelsetid och födelseort, tiden för vistelsen i Sverige samt
huruvida avsikten är att taga arbetsanställning i Sverige. Uppgiften skall
vidare förses med utlänningens egenhändiga namnteckning.

Då utlänning för polismyndighet i ankomstorten uppvisar sin legitimationshandling,
skall polismyndigheten jämlikt 37 § i kungörelsen förse handlingen
med anteckning om dagen för ankomsten samt örn numret å den i 36 § omförmälda
skriftliga uppgiften. Vid avresa till utlandet skall utlänning upp -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

5

visa sin legitimationshandling för polismyndighet i den ort, där han lämnar
riket (12 § i lagen). Då utlänning lämnar riket, skall polismyndighet (42 §
i kungörelsen) förse hans legitimationshandling med anteckning om dagen
för avresan, samt, där handlingen enligt 37 § försetts med nummer, göra
anteckning om numret och dagen för avresan ävensom om utlänningens
namn och födelsetid. Av utlänningar jämlikt 36 § lämnade skriftliga uppgifter
samt uppgift örn anteckning, varom 42 § stadgar, skola av polismyndigheten
varje onsdag och lördag insändas till polismästaren i Stockholm (45
och 47 §§). — Uppgifterna samlas för verkställande av kontroll å den s. k.
polisbyrån för övervakande av utlänningar i riket.

Utlännings uppehåll i riket.

Om utlännings uppehåll i riket stadgas i lagens 4—12 §§. Enligt 7 § äger
utlänning icke uppehålla sig här i riket över tre månader utan särskilt tillstånd
(uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfarande gäller.
Undantag härifrån är stadgat beträffande utlänning, som på grund av födseln
varit svensk medborgare, ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap
under tjuguett år, vilka utan sådant tillstånd få vistas härstädes intill
sex månader från ankomsten. Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen
(8 §). I ärende angående sådant tillstånd skall yttrande avgivas av
K. B. i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner sig utom riket,
av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering. Uppehållstillstånd
skall meddelas för viss tid. Vad i 8 § stadgas skall enligt 9 §
äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut rörande förlängning av tiden
för uppehållstillstånd. Enligt 10 § skall vid bedömande såväl huruvida
uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden därför förlängas som ock vilken
tid tillståndet eller förlängningen skall avse skälig hänsyn tagas, förutom till
omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av den tid utlänningen utan
längre avbrott vistats i riket. — Över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd
får klagan icke föras (11 §). Det åligger socialstyrelsen att omedelbart underrätta
polismästaren i Stockholm och polismyndighet å andra orter örn meddelade
eller vägrade uppehållstillstånd (46 § i kungörelsen).

I förevarande sammanhang må omnämnas, att enligt 27 § i lagen i beslut
om utlännings förpassning ur riket må förordnas, att utlänningen icke äger
återvända, med mindre han, där visering ej erfordras, före ankomsten till
riket erhållit uppehållstillstånd. — De bestämmelser angående anmälningsskyldighet,
som kunna finnas nödiga för utlänningars övervakande, äger
enligt 5 § i lagen Konungen meddela.

Beträffande ansökan örn uppehållstillstånd stadgas i den av Kungl. Maj:t
utfärdade 1927 års kungörelse (26 §) att sådan skall ingivas, om utlänningen
befinner sig utom riket, till svensk beskickning eller viseringsberättigat
svenskt konsulat och i annat fall till länsstyrelsen i det län eller polismyndigheten
i den ort, där utlänningen vistas. Ansökan får jämväl ingivas till
socialstyrelsen. -—- Ilar ansökan örn uppehållstillstånd inkommit till polismyndighet,
åligger det polismyndigheten att med eget yttrande översända

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

densamma till länsstyrelsen (27 §). Länsstyrelse skall översända till densamma
inkomna ansökningar — de direkt till länsstyrelsen ingivna sedan
polismyndighetens yttrande infordrats — till socialstyrelsen. Beträffande
ansökningar, som inkommit direkt till socialstyrelsen, skola länsstyrelses
och polismyndighets yttranden infordras (29 §). — Beträffande förlängning av
uppehållstillstånd skola samma regler gälla.

I fråga om anmälningsskyldighet beträffande utlännings vistelse i riket
stadgas i 1927 års kungörelse bl. a. (38 §), att en var som, utan att driva
gästgiverirörelse eller sådan rörelse, varom förmäles i stadgan angående
hotell- och pensionatrörelse, mot eller utan vederlag i sin bostad eller annan
lägenhet mottager utlänning till härbärgerande, är pliktig att omedelbart avfordra
honom uppgift om fullständigt namn, yrke eller titel, födelseort, födelsetid,
nationalitet och hemort ävensom örn den ort inom eller utom riket,
varest han senast uppehållit sig. Innan utlänning lämnar lägenheten, skall
tillika avfordras honom uppgift, huruvida han ämnar kvarstanna å vistelseorten,
ävensom, därest så ej är fallet, örn den ort, till vilken han närmast ämnar
begiva sig. Inom tolv timmar efter utlännings ankomst till sådan lägenhet,
som i 38 § omnämnts, skall den, som mottagit honom till härbärgerande,
därom till polismyndigheten i orten ingiva skriftlig anmälan, upptagande de
av utlänningen lämnade uppgifterna. Skriftlig anmälan om utlännings avresa
jämte uppgift örn utlänningens kvar stannande å vistelseorten eller den
ort, dit han förklarat sig ämna närmast avresa, skall av vederbörande ingivas
till polismyndigheten om möjligt så tidigt, att nämnda anmälan kommer
denna myndighet tillhanda inom tolv timmar efter det utlänningen lämnat
lägenheten (40 §). Anmälningarna skola göras å formulär (registerkort),
som utan avgift tillhandahållas av polismyndighet (41 §).

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, som i 1927 års lag
eller med stöd därav är föreskriven, straffes han med böter (38 § i lagen).
Detsamma gäller (enligt 39 §) örn utlänning i annat avseende (med visst undantag)
uraktlåter att ställa sig givna föreskrifter till efterrättelse samt om
någon mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller i ansökningsärende.

I kungl, stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse
föreskrives i avd. III en anmälningsskyldighet beträffande utlänningar, som
motsvarar den här ovan omförmälda för härbärgerare av utlänningar gällande.
Jämväl här stadgas bötesstraff för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet.

Anmälningar av ovan angivet slag, som inkommit till polismyndigheten,
skola varje onsdag och lördag av polismyndigheten i avskrift insändas till
polismästaren i Stockholm (45 §).

Enligt övergångsbestämmelserna till 1927 års lag skall beträffande utlänning,
som inkommit hit före utgången av februari månad 1927 och för vars
rätt att vistas härstädes enligt äldre författning icke erfordrades visering eller
uppehållsbok, vad i 1927 års lag stadgas om skyldighet att vara försedd med
uppehållstillstånd icke äga tillämpning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

7

I ett den 21 december 1934 utfärdat cirkulär till länsstyrelserna angående
vissa åtgärder avseende kontrollen över utlänningars vistelse i riket (S. F. S.
625/1934) har Kungl. Maj:t i ändamål att erhålla bättre kontroll över utlänningars
vistelse i riket anbefallt dels Överståthållarämbetet att genom särskilda
polisbyrån i Stockholm för övervakande av utlänningar noggrant övervaka
att tiden för den utlänning i 7 § invandringslagen medgivna tillståndsfria vistelse
i riket icke överskrides utan att ansökning om uppehållstillstånd dessförinnan
gjorts, därvid vid bedömande av skyldigheten att utverka dylikt
tillstånd beaktas, att, där ej särskilda förhållanden annat föranleda, såsom
avbrott i vistelsen icke bör anses uppehåll i utlandet av kortare varaktighet
än sex månader i följd, dels ock länsstyrelserna att förständiga underlydande
polismyndigheter att noggrant tillse, att gällande bestämmelser om anmälan
till polismyndighet beträffande utlännings ankomst och avresa iakttagas av
dem som härbärgera utlänningar. I samma cirkulär fäste Kungl. Maj:t vidare
länsstyrelsernas uppmärksamhet på den ovan återgivna bestämmelsen
i 27 § invandringlagen.

Beträffande spörsmålet örn den s. k. asylrätten kommer redogörelse att
lämnas under särskild rubrik här nedan (sid. 12—15).

Utlännings rätt till arbetsanställning.

13—18 §§ i 1927 års lag innehålla bestämmelser om utlännings rätt till
arbetsanställning. Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd — arbetstillstånd
— här i riket antaga eller innehava anställning i annans tjänst — arbetsanställning
— med mindre för honom gäller visering, som innefattar tillstånd
därtill (13 §). Utlänning äger ej heller att utan arbetstillstånd här i
riket utöva verksamhet, som föranledes av tjänsteanställning utomlands i
annan egenskap än såsom handelsresande, med mindre för honom gäller visering,
som i 13 § sägs (14 §). Vad i lagen stadgas om arbetsanställning gäller
även nyss nämnd verksamhet. Enligt 15 § första stycket meddelas arbetstillstånd
av socialstyrelsen. I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen
(enligt 15 § andra stycket), där ej ärendet är av synnerligen
brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, inhämta utlåtande
från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen
skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av arbetsgivare
eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd
skall meddelas för viss tid och skall avse visst slag av arbete. Bevis
om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen. Nu omförmälda
bestämmelser äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande förlängning
av tiden för arbetstillstånd (16 §). Socialstyrelsen äger återkalla
arbetstillstånd, när särskilda skäl därtill föreligga (17 §). Klagan får icke
föras över socialstyrelsens beslut i ärende rörande arbetstillstånd (18 §). Örn
utlänning överträder bestämmelserna i 13 och 14 §§ straffes han med böter
(38 §). Detsamma gäller i fråga örn den, som anställer utlänning i sin tjänst,
utan att denne jämlikt 13 § är berättigad att antaga anställningen.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

Ifall ansökan om visering jämväl avser rätt till arbetsanställning, som avses
i 13 och 14 §§ i lagen, skall viseringsmyndigheten enligt 17 § i 1927 års kungörelse
inhämta yttrande från socialstyrelsen. Bestämmelserna i 15 § andra
stycket i lagen skola äga tillämpning även i fråga om dylikt yttrande. Visering
medför ej rätt till arbetsanställning, med mindre viseringen innefattar
uttryckligt tillstånd därtill (20 § i kungörelsen).

Ansökan om arbetstillstånd skall (33 § i kungörelsen) ingivas till polismyndigheten
i den ort, där anställningen skall ske. Om utlänningen befinner
sig utom riket, får ansökan jämväl ingivas till svensk beskickning eller
viseringsberättigat svenskt konsulat. Ansökan skall av den myndighet, till
vilken den ingivits, översändas till socialstyrelsen. Ansökan får jämväl insändas
direkt till socialstyrelsen. I ansökan örn arbetstillstånd skola angivas
de grunder, varå ansökningen stödes, och den tid utlänningen uppehållit sig
här i riket. Vidare skola, där så kan ske, uppgifter lämnas örn anställningen
eller dess art, örn arbetsgivaren, huruvida och på vilka skäl ansökan stödes
av arbetsgivare, samt om erbjudna arbets- och lönevillkor. Utlänningens legitimationshandling
skall i allmänhet fogas vid ansökan (33 §). Samma regler,
som nu omnämnts, gälla även beträffande förlängning av tiden för arbetstillstånd
(35 §).

Då fråga är örn arbetsanställning för utlänning skall den, som anställer
honom i sin tjänst, inom tolv timmar lämna skriftlig uppgift till polismyndigheten
i orten örn anställningen eller dess art och tiden för anställningens början.
Även beträffande upphörande av utlännings anställning skall skriftlig
uppgift lämnas (40 §). Uppgifterna skola lämnas å formulär (registerkort),
som tillhandahållas av polismyndigheten. Uppgifter enligt 40 § skola ingivas
till polismyndigheten om möjligt inom tolv timmar efter det utlänningen
lämnat arbetsanställningen. Inkomna uppgifter skola i avskrift översändas
till polismästaren i Stockholm (45 §). Även dessa uppgifter samlas å polisbyrån.
Enligt 46 § åligger det socialstyrelsen att omedelbart underrätta polismästaren
i Stockholm och polismyndighet i andra orter om meddelade eller
vägrade arbetstillstånd samt örn återkallelser av arbetstillstånd. Underrättelse
om viseringar eller återkallelser därav skola också från utrikesdepartementet
varje onsdag och lördag insändas till polismästaren i Stockholm samt,
där viseringen jämväl innefattar rätt till arbetsanställning, till socialstyrelsen.

Slutligen må omnämnas, att i övergångsbestämmelserna till 1927 års lag
föreskrives, att, om utlänning vid lagens ikraftträdande (den 1 januari 1928)
innehade arbetsanställning utan att enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd
erfordrades, utlänningen skulle anses hava erhållit arbetstillstånd
gällande tills vidare.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att Konungen enligt 51 § i 1927
års lag i visst fall eller mera stadigvarande äger medgiva undantag från stadgandena
i 1—4, 7, 13 och 14 §§ för vissa grupper av utlänningar. Rätten att
i visst fall medgiva undantag från stadgandena i 2, 13 och 14 §§ kan efter
Konungens bemyndigande få utövas av socialstyrelsen. Med stöd av denna

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

9

bestämmelse i 51 § hava föreskrifter om vissa mindre omfattande undantag
för utlänningar från skyldigheten att vara försedda med arbetstillstånd av
Kungl. Majit meddelats i ett cirkulär till socialstyrelsen och länsstyrelserna
av den 30 augusti 1935. Sådant undantag gäller bl. a. för montör eller teknisk
instruktör, som styrker att han har att utföra brådskande arbete i samband
med uppsättning eller reparation av maskiner eller dylikt. Samma cirkulär
innehåller även bemyndigande för socialstyrelsen att i två olika fall
befria utlänningar från skyldighet att vara försedda med arbetstillstånd,
nämligen dels för en tid av högst en månad i fråga om konstnärlig yrkesutövare
ävensom professionell idrottsutövare, inkallade för gästspel eller idrottsutövning,
oda dels för en tid av högst 14 dagar beträffande person, som inreser
i riket i och för arbetsanställning, där av annan anledning än den, som
föreligger i fråga örn montörer m. fl., synnerlig brådska är för handen.

Avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

I fjärde kapitlet av 1927 års lag (19—24 §§) givas regler om att utlänning
under vissa förhållanden kan avvisas av polismyndighet. Detta kan ske bl. a.
beträffande utländska zigenare, bettlare samt för vissa brott dömda personer,
men vidare även i fråga om utlänning, som ankommer till riket för att söka
sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här
ärligen vinna sin försörjning (19 §). Vidare må utlänning vid ankomsten till
riket eller omedelbart därefter avvisas av polismyndighet, bl. a. örn han ej är
försedd med vederbörlig legitimationshandling (21 §). Klagan över avvisningsbeslut
får föras hos K. B. (22 §). Klagotiden är trettio dagar efter det
att besked angående avvisningen tillställts den avvisade. Över K. B:s beslut
rörande avvisning får klagan icke förås (23 §). Avvisning skall emellertid
gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär (24 §). Avvisad person
skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg föras ur riket.
Den avvisade bör befordras till det land, varifrån han ankommit hit, om ej
annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han
utvisats därifrån eller att han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för
politiskt brott.

Utlännings förpassning ur riket.

Om utlännings förpassning ur riket stadgas i femte kapitlet i lagen (25—■
30 §§). Förpassning kan äga rum, om utlänning (vilken saknar vederbörlig
legitimationshandling), som kvarbliver efter utgången av den tid, han äger
rätt att vistas här i riket, utan att hava sökt förlängning av nämnda tid eller
som ej lämnar riket, sedan sådan ansökning avslagits, underlåter att efterkomma
polismyndighets föreläggande att inom viss kortare tid avresa från
riket (25 §). Vidare kan förpassning ur riket ske i fråga örn utlänning, som
i annat avseende uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 1927 års lag
eller med stöd därav är föreskrivet, eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende av hithörande slag mot bättre vetande
lämnar oriktig uppgift (20 §). Såsom ovan nämnts kan i beslut örn
utlännings förpassning ur riket förordnas, att utlänningen icke äger åter -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

vända, med mindre han, där visering ej erfordras, före ankomsten till riket
erhållit uppehållstillstånd (27 §).

K. B:s beslut om förpassning får överklagas hos Kungl. Maj:t (i justitiedepartementet)
(29 §).

Ifall omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,
inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall beslutet
gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär (30 §). Utlänning
bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom
att landet är avlägset eller att han där sannolikt skulle tilltalas eller
straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland
eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han inkommit
i riket, såvitt ej sådana skäl föreligga däremot, som nyss nämnts,
eller han utvisats från det landet. I tvivelaktiga fall eller där svårigheter
möta för beslutets verkställande, skall K. B. i ärendet göra anmälan hos
Konungen.

Angående verkställighet av utvisning och förpassning ur riket m. m. hava
närmare bestämmelser meddelats i kungörelse den 11 november 1927.

Utlännings utvisning från riket.

I sjätte kapitlet (31—37 §§) givas bestämmelser om utlännings utvisning
från riket. K. B. äger (31 §) meddela förordnande om utvisning från riket
av zigenare, lösdrivare och bettlare ävensom personer, som gjort sig skyldiga
till vissa brott eller förseelser. Klagan över K. B:s beslut om utvisning får
föras hos högsta domstolen (35 §). Beträffande verkställighet av K. B:s
beslut om utvisning gälla samma regler som i fråga om förpassning. — Där
sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat,
äger Konungen förordna om utvisning av utlänning, som vistas i riket
(36 §). Beträffande verkställighet av sådant utvisningsbeslut äger Konungen
förordna efter omständigheterna. Utlänningen får dock icke befordras till
land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.

TJtlännings rätt att här i riket idka handel eller annat näringsyrke nu m.

Om den rätt till idkande av handel eller annat näringsyrke, som kan förvärvas
av utlänning, innehåller kungl, förordningen den 18 juni 1865 angående
utvidgad näringsfrihet bestämmelser i 25—31 §§. Huvudregeln är
den, att det skall bero på särskild prövning av Kungl. Majit, om utländsk
man eller kvinna i riket skall få idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk
eller annan hantering (26 § 1 morn.). Utlänning, som under kringresande
eller kringvandrande vill idka hantverk eller annan hantering, skall (enligt
26 § 3 mom.) söka tillstånd därtill i Stockholm hos Överståthållarämbetet och i
övriga orter hos Konungens befallningshavande i det län, där hanteringen är
avsedd att utövas. Den ämbetsmyndighet, hos vilken ansökningen göres, skall
pröva bl. a., huruvida behov av dylik hantering föreligger för den eller de orter,
som ansökningen avser. Meddelat tillstånd kan återkallas när helst skälig an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

11

ledning därtill förekommer. Besvär över överståthållarämbetets eller K. B:s beslut
i ärende av detta slag kan föras hos kommerskollegium. Över kommersltollegii
beslut får klagan icke föras. Även om utlänning erhållit tillstånd att
här i riket utöva handel eller annan näring, får han emellertid icke idka gårdfarihandel
eller verkställa realisation eller användas som biträde vid dylik
handel eller realisation, vare sig den sker för svensk eller utländsk mans
räkning (26 § 2 morn.). Med gårdfarihandel förstås det förfarande att en
person, själv eller genom annan, utom den ort, där han är bosatt, kringför
varor till salu annorledes än å marknad. Den, som söker tillstånd enligt
26 §, skall ställa vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till
staten och kommunen under tre år (28 §). Idkar utlänning handel eller
annat näringsyrke utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd, överskrider
han tillstånd, som meddelats honom, eller bryter han eljest mot näringsfrihetsförordningens
bestämmelser, straffes han med böter (31 §). Böterna skola
ådömas i dagsböter.

Enligt lag den 30 maj 1916 innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895
om handelsbolag och enkla bolag äger utlänning, även om han erhållit Konungens
medgivande att i riket idka näring, dock icke här sluta handelsbolag
eller ingå i handelsbolag, utan att han erhållit Konungens tillstånd.

I 57 § lagen den 12 augusti 1910 örn aktiebolag stadgas, att utlänning icke
utan särskilt tillstånd av Konungen får vara medlem i aktiebolags styrelse.

Jämlikt lag den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag får utländsk medborgare
ej utan Konungens för särskilt fall givna tillstånd här i riket förvärva fast
egendom eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka
gruvdrift, ej heller i något fall härstädes inmuta mineralfyndighet. Samma
regel gäller i fråga om svenskt handelsbolag, vari finnes utländsk bolagsman,
svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller
svensk ekonomisk förening. Detsamma gäller också i fråga örn svenskt
aktiebolag, vars aktiebrev skola vara ställda till viss man, om icke i bolagsordningen
intagits visst förbehåll (avseende i huvudsak att garantera att
högst en femtedel av aktierna komma i utländska intressenters ägo).

Bestämmelser angående utlännings rätt att idka handel finnas även i kungl,
förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter. Däri stadgas under avdelningen B örn bevillningsavgifter
av vissa handlande och handelsexpeditör. Utlänning eller sådan i
utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för det år, varför uppbörd av
kommunal inkomstskatt senast ägt runi, erlagt dylik skatt, skall, da han
reser omkring i landet och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning
till inledande av handel, med eller utan varuprov, bjuder ut eller slutar handel
örn utländska varor alt framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten lill
riket till närmaste kronouppbördsman i stad avlämna skriftlig uppgift, huru
länge han ämnar bär kvarstanna. För rättigheten att idka dylik handel skall
han därvid förskottsvis erlägga en avgift av etthundra kronor för den första

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

tidrymden av trettio på varandra följande dagar, räknade från och med den
dag avgiften erlägges, evad han vill under hela denna tidrymd eller blott en
del därav begagna sig av rättigheten. Om verksamheten utan avbrott fortsattes
utöver de första trettio dagarna, skall han erlägga femtio kronor för varje
i omedelbar anslutning därtill kommande tidrymd av femton dagar. Avgifterna
skola inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, där
utlänningen vid betalningstiden uppehåller sig. Beträdes någon, som antingen
ej erlagt avgift eller ock underlåtit att på visst föreskrivet sätt förete bevis örn
avgiftens erläggande, med att idka sådan handel, varom i förordningen talas,
straffas han med böter (dagsböter). Där i fråga om nu nämnd avgift andra
grunder än de ovan omnämnda finnas böra gälla i förhållande till viss främmande
stat, ankommer det på Kungl. Maj:t att utfärda i anledning därav
erforderliga föreskrifter. Sådana föreskrifter — avseende ett flertal stater —
hava utfärdats i kungörelse den 15 juni 1935.

Under avdelningen C i 1908 års förordning givas bestämmelser om bevillningsavgift
beträffande utlänning för vissa offentliga föreställningar. Angående
utlännings rätt att giva offentlig föreställning finnas stadganden i kungl,
kungörelsen den 31 december 1913 angående rått för utlänning och i utlandet
bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller
att därvid medverka.

Förvärvandet av svenskt medborgarskap.

Bestämmelser om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap återfinnas
i lag av den 23 maj 1924. Enligt 5 § i denna lag äger Konungen, på
ansökan, till svensk medborgare upptaga (naturalisera) utlänning, som 1. fyllt
tjuguett år; 2. sedan fem år har hemvist här i riket; 3. gjort sig känd för
hederlig vandel; samt 4. har möjlighet att försörja sig och sin familj. I vissa
särskilda fall kan svenskt medborgarskap beviljas utan hinder av de under
punkterna 1 och 2 stadgade villkor. Om utländsk man, på ansökan enligt
5 §, upptages till svensk medborgare, bestämmer Konungen, huruvida detta
skall medföra svenskt medborgarskap även för hans hustru och ogifta barn
i äktenskap under tjuguett år (6 §). Enligt 12 § äger Konungen utfärda närmare
bestämmelser angående ansökan, som i 5 § sägs, och den utredning,
som erfordras för prövningen av sådan ansökan, så ock de föreskrifter, som
eljest finnas erforderliga för lagens tillämpning.

Sådana bestämmelser och föreskrifter hava utfärdats i, bland annat, kungl,
kungörelsen den 19 december 1924 örn vad iakttagas skall vid ansökning
örn svenskt medborgarskap.

Asylrätten.

Med anledning av vad som anförts i de nu föreliggande motionerna får
utskottet lämna en kort redogörelse för den s. k. asylrätten.

Asylrätt betecknar särskilt rätten för en politisk flykting att inom annat
lands område vinna en fristad undan förföljelse. Det tillkommer varje sär -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

13

skild stat att avgöra i vilken utsträckning den vill medgiva asylrätt och alltså
bland annat vägra utlämning av politisk flykting, som dömts till straff i sitt
hemland. En sådan vägran kan icke tolkas såsom ovänlig handling mot den
stat, vilken begärt utlämningen, såvida icke utlämningskravet har stöd i en
gällande traktat. Även vid verkställande av avvisning, förpassning eller utvisning
av utlänning tages särskild hänsyn till politiska flyktingar, i det att
utlänning icke sändes till land, där han »sannolikt skulle tilltalas eller straffas
för politiskt brott» (1927 års lag 24, 30 och 36 §§).

I fråga om de bestämmelser och den praxis, som i vissa främmande länder
gälla i fråga om asylrätt för utlänningar, får utskottet i förevarande sammanhang
lämna följande uppgifter.

Schweiz.

»Asyl» är enligt schweizisk uppfattning en staten i förhållande till främmande
stater tillkommande rätt att lämna fristad åt politiska flyktingar.
Asylrätten innebär sålunda ej konstituerandet av någon förpliktelse vare sig
i förhållande till en annan stat eller i förhållande till flyktingen.

Den schweiziska förbundsförfattningen innehåller i artiklarna 69 och 70
vissa bestämmelser av intresse i förevarande hänseende. I artikeln 69 stadgas,
bland annat, att det tillkommer kantonerna att besluta om utlänningars
uppehåll och bosättning. De federala myndigheterna hava emellertid i sista
hand avgöranderätten i frågor om, bland annat, beslutad vägran av asyl.
Jämlikt denna artikel är det således möjligt för de federala myndigheterna
att erbjuda politiska flyktingar fristad i Schweiz i strid mot redan av kanton
meddelad vägran — vilken möjlighet däremot ej står nämnda myndigheter
till buds i fråga örn en främling, som icke är politisk flykting.

Jämlikt förbundsförfattningens artikel 70 hava de federala myndigheterna
befogenhet att från schweiziskt territorium utvisa utlänning, som sätter förbundets
inre eller yttre säkerhet i fara.

Av det ovanstående framgår att det är de federala myndigheterna, som
praktiskt taget avgöra spörsmålen örn asylrättens tillämpning i Schweiz.

Rörande den praxis, som utbildat sig i fråga om fristad i Schweiz åt politiska
flyktingar — i synnerhet sedan judeutvandringen från Tyskland begynt
— uppgives, att myndigheterna »i normala fall» pläga lämna ett kortfristigt
uppehållstillstånd (några månader). Statistik angående ifrågavarande
uppehållstillstånds antal och längd finnes icke tillgänglig.

Förbundsrådet har den 7 april 1933 utfärdat en förordning om behandlingen
av politiska flyktingar i Schweiz. Däri lbreskrives, bland annat, att
en utlänning, som vill göra gällande, att han är politisk flykting, har att
inom 48 timmar efter det att han överskridit gränsen anmäla sig hos polismyndigheten
på den ort, där han uppehåller sig, samt därvid uttryckligen
giva tillkänna att han är politisk flykting. Underlåter han detta, förverkar
han möjligheten att få åberopa nämnda egenskap. Utlänningen skall vidare
uppgiva, örn lian tänker kvastantia å anmälningsorten eller varest han eljest
har för avsikt alt uppehålla sig. Flyktingar äro förbjudna att utöva politisk

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

verksamhet i Schweiz. Föreskrift kan meddelas, att de få uppehålla sig endast
i viss bestämd del av landet. Politiska flyktingar, som icke ställa sig
meddelade föreskrifter till efterrättelse, ådömas straff samt utvisas.

England.

I Storbritannien finnas inga särskilda föreskrifter om rätt att invandra
för flyktingar, som av politisk eller annan grund lämnat sitt hemland. I
detta avseende gälla samma regler, som äro tillämpliga å invandrare i allmänhet.

Ur en inom det engelska utrikesdepartementet utarbetad promemoria angående
asylrätten, vilken lämnar närmare upplysningar om politiska flyktingars
ställning i Storbritannien, har emellertid inhämtats bl. a. följande:

Det nuvarande begreppet asylrätt för politiska flyktingar innebär icke en
rätt för främlingen att kräva tillträde till ett land av den anledningen, att
han är flykting av politiska eller religiösa grunder, utan asylrätten innebär
i stället en rätt för den stat, till vilken flyktingen söker sig, att med stöd
av sin suveränitet mottaga flyende främlingar och att visa dem den gästfrihet,
staten anser önskvärd.

Storbritannien har gamla traditioner som tillflyktsort för flyktingar, vilka
måst lämna sitt hemland på grund av politiska eller religiösa förföljelser,
och landet har vid åtskilliga tillfällen utövat sin rätt, trots att detta medfört
spänt förhållande till andra länder. Storbritannien har emellertid utan svårighet
kunnat möta kritik från främmande regeringar, enär landet visat gästfrihet
mot flyktingar, oberoende av från vilket land de kommit och av deras
politiska åsikter.

Det första ingripandet mot främlingar skedde år 1861 genom utfärdandet
av en lag, som riktade sig mot sådana flyktingar som vörö farliga för andras
personliga säkerhet.

I den lagstiftning om utlämning av förbrytare, som tillkom år 1870 (»The
Extradition Act of 1870»), angavs uttryckligen, att utlämning icke kunde
komma i fråga för politiska brott.

Först i början av detta århundrade erhöllo myndigheterna genom »The
Aliens Act» av år 1905 befogenhet att kontrollera främlingsinvandringen och
att utvisa icke önskvärda främlingar. Under förarbetena angavs, att främlingslagen
vore föranledd av (a) de svårigheter, som föranleddes av främlingarnas
tendens att samlas på ett fåtal centrala platser i landet (brist på
arbete, överbefolkning etc.); (b) den stora ökningen av antalet invandrare,
av vilka ett stort antal icke kunde anses utgöra ett gott folkmaterial; och
(c) stegringen av antalet brott begångna av främlingar. Den föreslagna lagstiftningen
mötte starkt motstånd av den anledningen, att förslaget icke hade
tagit tillräcklig hänsyn till betydelsen av att vidmakthålla principen om asylrätt
för främlingar, som fallit offer för förföljelser. »The Aliens Act» kom
till följd härav att innehålla uttryckliga bestämmelser till skydd för politiska
flyktingar både i fråga örn invandring och utvisning.

En särskild krislagstiftning, »The Aliens Restriction Act», infördes 1914.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53. 15

Denna lagstiftning innehöll dock icke några särskilda bestämmelser om politiska
flyktingar.

Efter kriget infördes, efter stora debatter i parlamentet, »The Aliens Restriction
(Amendment) Act» år 1919. Frågan om politiska flyktingars asylrätt
blev föremål för diskussion i underhuset, ehuru icke i samma utsträckning
som vid genomförandet av 1905 års främlingslag. Lagen innehöll icke några
särskilda bestämmelser örn politiska flyktingar, men den förutsatte, att
»The Aliens Act» av 1905 skulle upphävas vid den tidpunkt, som skulle bestämmas
i särskild kungörelse. Denna kungörelse skulle innehålla i oförändrat
skick eller med vissa förändringar en del av bestämmelserna i »The
Aliens Act» av 1905.

»The Aliens Order» (främlingskungörelsen) av år 1920 innehåller nu gällande
bestämmelser örn främlingars rätt att inkomma till eller uppehålla sig
i riket. Kungörelsen, i vilken dagen för upphävandet av »The Aliens Act»,
1905, angives, innehåller icke några särskilda föreskrifter örn politiska flyktingar.
Enligt denna kungörelse har emellertid »The Secretary of State»
rätt att utvisa en främling, som blivit dömd i ett främmande land för brott,
som avses i »The Extradition Acts», 1870 till 1906. »The Secretary of State»
har vidare rätt att förordna om utvisning av främmande undersåte, då han
anser detta vara påkallat av allmänna hänsyn.

Nederländerna.

Nederländsk lagstiftning innehåller icke några särskilda regler beträffande
asylrätt för utlänningar. I praxis hava de nederländska myndigheterna
brukat visa stor välvilja i fråga om medgivandet av fristad åt politiska flyktingar.
Föreliggande fall avgöras emellertid med hänsyn till de konkreta
omständigheterna. Ingångna utlämningstraktater innehålla i allmänhet
klausulen att utlämning icke medgives för brott av politisk natur. Utvisning
av en utlänning verkställes icke heller på sådant sätt, att den faktiskt
får karaktär av en utlämning.

I Nederländerna medgives emellertid asyl icke åt personer, vilka utgöra en
fara för allmän ordning eller säkerhet. Detta uttryck torde böra fattas så,
att den nederländska regeringen icke vill medgiva sådana politiska flyktingar,
som anses farliga, att fritt och obehindrat uppehålla sig å dess territorium.
Några dylika flyktingar hava, sedan de underlåtit att inom förelagd
frist lämna landet, blivit internerade i ett för sådant ändamål särskilt inrättat
läger.

Yrkanden angående lagändringar år 1934.

Vid 1,934 års riksdag väcktes sex motioner rörande ändringar i lagstiftningen
örn utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbetsanställning
med mera (1:63, 1:249, 1:250, 11:22, 11:129 och 11:459).

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 12 anförde,
bland annat:

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

Danska, finska, isländska och norska medborgare behöva som bekant icke
vara försedda med legitimationshandling, då de ankomma till vissa orter i
Skåne, i första hand Malmö och Hälsingborg, samt till Göteborg. I viss mån
har detta medfört, att de nordiska rikena — särskilt Sverige och Danmark —
nr inresesynpunkt erhållit gemensam gräns mot andra länder. Då antalet
inresande under helgdagar i Malmö kunna räknas i tiotusental, torde det vara
uppenbart, att polismyndigheten icke utan stor tidsutdräkt för de resande
skulle lia möjlighet att kontrollera, huruvida bland dem, som lia rätt att inkomma
i riket utan legitimationshandling, även förekomma personer, som på
otillåtet sätt vilja komma över svenska gränsen. Det är emellertid ur åtskilliga,
särskilt ekonomiska synpunkter, önskvärt, att de bestämmelser, som
avse att underlätta samfärdseln mellan medborgare i de nordiska rikena, ej
utan tvingande skäl underkastas ändringar, som äro ägnade att försvåra densamma.
Uppmärksamheten synes därför böra inriktas därpå, att man under
hänsyntagande till detta intresse åstadkommer en så vitt möjligt verksam
kontroll över utlänningar, som inresa på detta sätt.

Vissa mindre jämkningar i nu gällande administrativa författningar och
praxis rörande utlänningar av annan nationalitet torde vara gagneliga. Sålunda
skulle vissa ändringar i formuläret för de skriftliga uppgifter (inresekort),
som enligt 36 § i 1927 års kungörelse skola avlämnas till polismyndigheten
i ankomstorten, underlätta arbetet med främlingskontrollen. Enligt nu
använda formulär, fastställt av chefen för justitiedepartementet den 28 maj
1930, skall den inresande lämna uppgift örn fullständigt namn, nationalitet
och födelsetid. Det formulär för inresekort, som dessförinnan användes, var
mera utförligt. Enligt detsamma skulle den inresande å kortet lämna uppgift
om fullständigt namn, skrivet med stora bokstäver och med tryckstil,
yrke, nationalitet, födelsetid och födelseort; han skulle vidare meddela, om
det vore hans avsikt att taga arbetsanställning i Sverige, varjämte han skulle
förse kortet med sin namnteckning. Den förenkling av formuläret till inresekort,
som vidtogs 1930, motiverades endast därmed, att det befunnits onödigt
ålägga utlänning att vid ankomsten till riket lämna uppgift i samtliga de
hänseenden, som då i bruk varande blanketter angåve. Så som förhållandena
utvecklat sig, har emellertid erfarenheten givit vid handen, att en återgång
till användning av inresekort i huvudsak liknande dem, som användes
före 1930, skulle medföra ökade möjligheter att kontrollera inresande utlänningar
och bespara arbete för kontrollmyndigheten utan att ålägga den inresande
främlingen nämnvärt större besvär och utan att de svenska inresekorten
skulle bliva utförligare än i våra dagar i andra länder är vanligt.

Under alla förhållanden bör tillses, att de blanketter, som komma till användning,
ifyllas i vederbörlig ordning. Så är för närvarande icke fallet.
Mången gång skrivas utlänningarnas namn så otydligt, att de icke kunna
utläsas. Det förekommer till och med fall, då den avlämnade och mottagna
blanketten icke innehåller något namn alls utan blott en uppgift å den inresandes
nationalitet, t. ex. »deutsclie» eller »finsk dam».

En ändring av bestämmelsen i 42 § i 1927 års kungörelse skulle även vara
tili gagn för kontrollmyndigheternas arbete. Enligt detta stadgande skall, då
utlänning lämnar riket, anteckning göras örn numret å inresekortet, vilket
nummer enligt bestämmelse i 37 § vid inresan tecknats å utlänningens legitimationshandling.
Denna anteckning skall sedan översändas till polisbyrån.
Det har emellertid visat sig, särskilt vid utresa över Malmö och Hälsingborg,
då nämnda nummer efter överenskommelse med de danska myndigheterna
antecknas i Köpenhamn och Helsingör, att anteckningarna bliva
otydligt verkställda, varigenom identifiering å polisbyrån av den utresande
försvåras och ibland rent av omöjliggöres. Av detta skäl skulle det vara

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

17

till nytta, att även den utresandes namn och födelsetid antecknades och meddelades
polismästaren i Stockholm.

Inresekorten samlas, såsom förut nämnts, å polisbyrån i Stockholm, där de
utgöra underlag för polismyndighetens kontroll av att utlänning icke kvarstannar
längre tid i riket än som utan uppehållstillstånd är tillåtet, d. v. s. i
allmänhet tre månader. Försök hava i vissa fall gjorts att genom tillfälliga,
korta besök i utlandet undgå skyldighet att här söka uppehållstillstånd. Man
förmenar därvid, att för varje gång man reser in i landet ny tremånadersperiod
skulle börja löpa. Sådana försök att kringgå lagens bestämmelser om
uppehållstillstånd avvisas emellertid, enligt vad utskottet inhämtat, i praxis.

Ett ytterligare hjälpmedel för kontrollen över utlänningars vistelse i riket
utgöres av de uppgifter om utlänningars ankomst och avresa, som skola avlämnas
till polismyndighet av dem, som härbärgera utlänningar. Dessa uppgifter
skola vid ansvarspåföljd avlämnas i allmänhet inom tolv timmar efter
det att utlänningen ankommit eller avrest. För att kontrollen skall bliva
effektiv erfordras, att samtliga polismyndigheter låta sig angeläget vara att
tillse, att gällande bestämmelser härutinnan noggrant iakttagas.

Vad frågan om utlänningars arbetsanställning här i riket beträffar framgår
av den statistik, som lämnats i detta utlåtande, att socialstyrelsen själv
bifaller och beträffande viseringar tillstyrker ansökningar om arbetstillstånd
med tämligen få undantag. Med hänsyn till det nuvarande läget på arbetsmarknaden
riktas från skilda håll anmärkningar mot, att ansökningar om
arbetstillstånd icke avslås i större utsträckning än som för närvarande är fab
let. Ehuru dessa anmärkningar i vissa fall synas vara värda beaktande, må
emellertid erinras om, att anställande av utländsk arbetskraft stundom medfört,
att även svenska yrkesutövare erhållit anställning, t. ex. då utländska
arbetare kommit hit för att lära svenska arbetare skötseln av nya maskiner.
Vidare må ihågkommas, att Sverige icke kan helt stänga sina gränser för
utlänningar, enär det, om så sker, kunde befaras, att andra länder skulle genomföra
motsvarande hinder för svenskar. Vårt land har i åtskilliga fall intresse
av att svenska medborgare, särskilt i unga år, hava möjlighet att t. ex.
i utbildningssvfte resa ut och vistas i främmande länder.

Emellertid kan icke förnekas, att på senare tid en invandring till vårt land
förekommit, som icke kan tänkas komma att motsvaras av någon nämnvärd
utvandring. Utskottet avser närmast det antal tyska medborgare, som med
hänsyn till börd eller åskådning icke anse sig ha möjlighet att kvarbliva i
sitt hemland utan söka sig utomlands, bland annat till vårt land. Sådana
personer torde ha för avsikt att för framtiden slå sig ned här, och de komma
givetvis att konkurrera med den inhemska arbetskraften på skilda områden.
I sinom tid torde de komma att ingiva ansökningar om att bliva svenska medborgare.
Så torde med säkerhet vara fallet bland annat beträffande studerande.
vanligen av judisk börd, vilka ingiva ansökningar örn tillstånd att få
erlägga examina vid svenska universitet och högskolor. Hava de erhållit
tillstånd härtill samt avlagt examen, torde de med visst fog kunna räkna med
att få kvarstanna här i landet och arbeta i sitt yrke. Huru de svenska myndigheterna
skola ställa sig till det spörsmål, som senast berörts, torde tarva
ett allvarligt övervägande.

Enligt bestämmelse i 46 § i 1927 års kungörelse skall socialstyrelsen lämna
underrättelse till polismyndigheterna örn meddelade eller vägrade uppehållsoch
arbetstillstånd. Meddelandena härom översändas å blanketter, innefattande
jämväl åtskilliga andra uppgifter örn vederbörande utlänning. Samtliga
uppgifter delgivas emellertid polismyndigheten allenast »till kännedom».
Ur kontrolleringssynpunkt skulle det vara lämpligt, att blanketterna så änd Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 9 sand. 2 tind. Nr 53. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

rades, att polismyndigheterna genom dem erhölle en anmaning att verkställa
en granskning i anledning av de uppgifter, som därå förekomma, t. ex. om
den uppgivne arbetsgivaren verkligen existerade, om utlänningen påbörjat det
uppgivna arbetet o. s. v. Det har kommit till utskottets kännedom, att sådan
kontroll i vissa fall icke utövas.

I vissa förevarande motioner beröras spörsmålen, huruvida de bestämmelser,
som meddelas i näringsfrihetsförordningen om utlännings rätt att i riket idka
handel i olika avseenden och driva rörelse, efterlevas, samt om nämnda bestämmelser
kunna anses tillräckligt effektivt skydda svenska medborgare i
deras yrkesutövning. Enligt vad utskottet inhämtat torde fall förekomma,
då gällande författningar kringgås. Vissa ändringar i bestämmelserna torde
förtjäna att övervägas. Utskottet finner därför anledning föreligga att föreslå
riksdagen, att hos Kungl. Majit begära utredning i dessa avseenden.

Utskottet hemställde dels, [under B) i utskottets utlåtande], att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning på vad sätt de bestämmelser, som i 1927 års kungörelse samt
andra administrativt utfärdade förordnanden meddelats angående uppgiftsskyldighet
för utlänning och kontroll över utlänningar, som vistades i riket,
och deras verksamhet samt beträffande myndigheternas samverkan vid utövandet
av denna kontroll borde ändras i syfte att åstadkomma ökad effektivitet
och arbetsbesparing vid övervakningen, dels ock [under C) i utskottets
utlåtande] att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa, att
Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån näringsfrihetsförordningens
bestämmelser örn utlännings rätt att här i riket idka
handel eller annat näringsyrke kringginges, ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 102/1934).

1934 års riksdag beslöt vidare (i anledning av en motion, lii 378, andra
kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, första kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, skrivelse nr 357/1934) hemställa hos
Kungl. Majit, att vid den utredning, varom riksdagen i skrivelsen nr 102 hemställt,
i motionen lii 378 avsedda förhållanden och önskemål angående frärnlingskontrollens
rationella ordnande måtte erhålla vederbörligt beaktande.

Riksdagens skrivelser nr 102/1934, såvitt angick yrkandet under B) i utskottets
utlåtande, samt nr 357/1934 behandlades inom justitiedepartementet.
Yttranden i anledning av skrivelserna infordrades från socialstyrelsen (intaget
i sociala meddelanden nr 10 år 1934, sid. 656—670), Överståthållarämbetet
och elva länsstyrelser. I samband härmed behandlades en skrivelse den 15
mars 1934 från Överståthållarämbetet, vari uppmärksamheten fästs på vissa
med främlingskontrollen sammanhängande frågor, vilka synts ämbetet påkalla
vidtagandet av åtgärder, över denna skrivelse infordrades yttranden av socialstyrelsen
och samtliga länsstyrelser.

I anledning av vad som förekommit i ärendet utfärdades den 21 december
1934 dels kungörelse, nr 623, om ändrad lydelse av 36, 40 och 42 §§ kungörelsen
den 11 november 1927 (nr 411) med vissa föreskrifter i anledning av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

19

lagen om utlännings rätt att här i riket vistas — däri föreskrevs, bland annat,
att polismyndigheten vid utlännings avresa från riket skall göra anteckning
om numret å den skriftliga uppgift (inresekortet), som enligt 36 § i
1927 års kungörelse avgivits vid inresan, och om dagen för avresan ävensom
örn utlänningens namn och födelsetid — dels kungörelse, nr 624, om ändrad
lydelse av 7 § kungörelsen den 11 november 1927 (nr 412) angående verkställighet
av utvisning och förpassning ur riket m. m., vari föreskrivits att
underrättelse angående laga kraft ägande utslag, varigenom dömts till utvisning
eller till förpassning med förbud att återvända till riket med mindre
uppehållstillstånd före ankomsten erhållits, skall införas i polisunderrättelserna,
dels ock cirkulär, nr 625, till länsstyrelserna angående vissa åtgärder
avseende kontrollen över utlänningars vistelse i riket (se ovan sid. 7). Vidare
fastställde chefen för justitiedepartementet nytt formulär till blankett
för inresekort (se ovan sid. 4).

Riksdagens skrivelse nr 102/1934 överlämnades i vad den avsåg yrkandet
under C) i utskottets utlåtande, d. v. s. beträffande spörsmålet huruvida och
i vad mån näringsfrihetsförordningens bestämmelser om utlännings rätt att
här i riket idka handel eller annat näringsyrke kringgås, till handelsdepartementet.
Yttranden över riksdagens skrivelse hava infordrats från socialstyrelsen,
Överståthållarämbetet och tio länsstyrelser. Ärendet är, enligt vad
utskottet inhämtat, fortfarande beroende på Kungl. Majlis prövning.

Motionen II: 28 år 1936.

I en vid årets riksdag väckt motion, II: 28, har herr von Seth m. fl. hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa om att strängare
restriktioner införas vid vederbörande myndigheters behandling av
ärenden rörande vissa utländska studenters rätt att få studera och avlägga
examina vid svenska universitet och högskolor samt strängare praxis vid beviljande
av medborgarskap åt sådana även tillämpas.

Motionen bär behandlats av andra kammarens första tillfälliga utskott,
som i utlåtande nr 8 anfört, bland annat:

Föreliggande motion innefattar två skilda yrkanden. Dels önska motionärerna
strängare restriktioner i fråga om utländska studenters rätt att studera
och avlägga examina vid svenska universitet och högskolor, dels yrka de
på en åtstramning av möjligheterna för sådana studenter att erhålla svensk
medborgarrätt. Ehuru dessa båda yrkanden nära sammanhänga med varandra,
synes det utskottet riktigast att vid ställningstagandet till motionen
i dess helhet hålla dem åtskilda och behandla deni var för sig.

Vad då först angår frågan örn strängare restriktioner beträffande utländska
studenters rätt att studera och avlägga examina vid svenska universitet
och högskolor vill utskottet principiellt ansluta sig till och understryka vad
styrelsen för Sveriges förenade studentkårer givit uttryck åt, nämligen att
den vetenskapliga forskningens frihet och dess oberoende av nationella
skrankor icke bör få beskäras genom restriktioner av något slag. Utskottet
ställer sig därför avvisande mot varje åtgärd, som skulle kunna leda till
ett äventyrande av de kulturella värden, vilka äro frukten av en fri och
obunden forskning.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

Såväl av de yttranden, som avgivits av de akademiska myndigheterna, som
av den av Sveriges förenade studentkårer verkställda utredningen framgår
med all tydlighet, att antalet utländska studerande vid svenska universitet
och högskolor för närvarande är jämförelsevis obetydligt. Enligt nämnda
utredning uppgick antalet utländska studerande år 1935 till endast 65, därav
omkring 2/a från våra nordiska grannländer. Även antalet examina, avlagda
av utlänningar, är obetydligt och visar knappast någon tendens att
ökas. Det i motionen framförda yrkandet på strängare restriktioner i fråga
om utlänningars rätt att studera och avlägga examina i Sverige synes således
ej nu ha någon större aktualitet.

Beträffande därefter motionens yrkande på strängare praxis vid beviljande
av svensk medborgarrätt åt utlänningar, vilka här i landet bedrivit studier
och avlagt akademiska examina, vill utskottet erinra om, att motionärerna
därvid närmast avse, att den tid, varunder en utlänning vistats här i landet
för studier, icke bör få räknas honom till godo vid bedömandet av hans ansökan
om medborgarrätt. Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer har
i sitt yttrande anslutit sig till denna tanke. Utskottet finner önskemålet behjärtansvärt
och vill uttala sin anslutning till detsamma. Emellertid anser
utskottet, att förevarande problem lämpligast bör diskuteras som ett led i
det större sammanhang, som främlingslagstiftningen i sin helhet utgör. Utskottet
vill därvid erinra örn, att vid årets riksdag ett flertal motioner väckts,
berörande olika sidor av denna lagstiftning. Dessa motioner hava remitterats
till andra lagutskottet. Riksdagen får vid behandlingen av dessa motioner
tillfälle att ur olika synpunkter och på bredare front taga ställning
till hithörande spörsmål.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd.
Denna hemställan bifölls av andra kammaren.

Statistiska uppgifter.

I fråga om utlänningsklientelets storlek och sammansättning samt uppehålls-
och arbetstillståndsärenden hänvisas till de uppgifter, som lämnats i
socialstyrelsens till utskottet avgivna yttrande (sid. 25—31).

Beträffande antalet naturaliserade utlänningar må nämnas följande uppgifter.

År

Danskar

Norr-

män

Finnar

Balter

Polacker

Ryssar

Tyskar

Andra

1

Summa

1924 ......

33

36

93

16

9

13

107

67

374

1925 ......

28

28

88

15

9

21

65

53

307

1926 ......

34

40

63

18

18

10

93

67

343

1927 ......

29

31

88

10

13

22

87

79

359

1928 ......

24

26

65

10

13

28

55

89

310

1929 ......

18

27

48

9

8

19

63

65

257

1930 ......

26

24

59

13

11

181

81

79

474

1931 ......

20

32

62

14

11

49

120

101

409

1932 ......

29

33

55

17

4

39

99

103

379

1933 ......

29

29

56

15

13

33

158

129

462

1934 ......

47

32

77

18

19

31

113

lil

448

1935 ......

46

53

85

20

9

41

156

107

517

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

21

Beträffande frågan om ändringar i gällande invandringslag av år 1927 Utskottet.
samt i anslutning till densamma utfärdade bestämmelser vill utskottet till en
början erinra därom, att denna lag äger giltighet endast till och med den 31
december 1937. Då det enligt utskottets mening icke torde kunna ifrågakomma,
att författningsbestämmelser på det rättsområde, som nyssnämnda lag
med därtill hörande stadganden reglerat, för närvarande skulle kunna undvaras
i vårt land, måste statsmakterna senast under nästa år närmare överväga
omfattningen av och innehållet i de rättsregler, som på förevarande område
skola antagas.

I de nu föreliggande motionerna hava förslag framställts till ändringar i
olika hänseenden av gällande rätt. Utskottet har vid övervägande av de i
motionerna gjorda yrkandena, på sätt nedan närmare angives, i vissa hänseenden
funnit åtgärder från riksdagens sida icke böra vidtagas men däremot
i andra hänseenden kommit till den slutsatsen, att riksdagen bör göra
framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Denna framställning synes lämpligen
böra beaktas vid det övervägande av invandringslagstiftningen, som på
sätt ovan anförts torde förestå.

Beträffande kontrollen vid gränserna av de utlänningar, som önska inkomma
i riket, hava i motionerna berörts frågorna om ändrade bestämmelser angående
skyldigheten att innehava legitimationshandling, om beskaffenheten
av sådan handling samt rörande kontrollen vid in- och utresan.

Med anledning av vad riksdagen anfört år 1934 hava, såsom framgår av
den redogörelse, som lämnats ovan i utskottets utlåtande, vissa åtgärder vidtagits
i syfte att skärpa kontrollen över inresande utlänningar. Enligt utskottets
åsikt äro emellertid hittills vidtagna åtgärder icke tillfyllest, i det
att kontrollen fortfarande icke synes hava tillräcklig verkan. Utskottet anser
dock skäl icke föreligga att i ökad utsträckning tillgripa viseringstvång
med hänsyn till de olägenheter för svenska intressen, som en sådan åtgärd
med säkerhet skulle medföra. Kravet å införandet av sådant tvång synes
hava samband med ett framställt yrkande örn kontroll över att endast utlänningar,
som i nationalitetshänseende stå oss nära, skola tillåtas inkomma i
riket. Sådana omständigheter föreligga emellertid icke enligt utskottets mening,
att vårt land för närvarande har anledning föreskriva en sådan anordning.
Ett i sammanhang härmed framställt förslag om biologisk invandringskontroll
anser utskottet förenat med sådana vanskligheter, att det icke
kan tillstyrkas. För att ändra bestämmelserna rörande skyldighet överhuvud
att innehava legitimationshandlingar finner utskottet icke tillräckliga skäl
anförda. Så länge de särskilda regler, som innefatta vissa lättnader för
medborgare i de nordiska länderna, icke medföra alltför allvarliga olägenheter,
böra de i samfärdselns intresse bibehållas.

Däremot finnes enligt utskottets mening anledning att undersöka, huruvida
icke möjlighet föreligger att, utan att vidtaga åtgärder av ovan angivna
slag, genom tekniska förbättringar av kontrollen vinna tillfredsställande resultat.
Enligt utskottets åsikt skulle i sådant hänseende vara av värde, att
gränskontrollen ställdes under enhetlig ledning samt att i samband därmed

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

de svenska myndigheterna själva övertoge utresekontrollen i Malmö och Hälsingborg.
Denna kontroll ombesörjes nu av danska myndigheter. Vidare
synes det utskottet böra ifrågasättas, att staten skulle till väsentlig del åtaga
sig kostnaderna för gränskontrollen. Det måste nämligen anses vara ett
statsintresse av vikt, att densamma genom statens försorg anordnas på ett
tillfredsställande sätt, bland annat genom förstärkning i erforderlig utsträckning
av kontrollpersonalen. För närvarande synes kontrollen i vissa fall
icke kunna, bland annat av kostnadsskäl, bliva på lämpligaste sätt ombesörjd.
Förbättrade möjligheter till kontroll skulle måhända kunna ernås även på
det sätt, att utstyrseln å redan nu föreskrivna legitimationshandlingar ändrades.
I sådant hänseende har bland annat ifrågasatts, att de s. k. nordiska
resekorten skulle förses med färgade nationalitetsmärken. Vidare böra
myndigheterna tillhållas, att de skola låta sig angeläget vara att tillse, att nu
gällande bestämmelser rörande avlämnandet av uppgifter genom ifyllandet
av inresekort noggrant iakttagas. Ökad personal skulle säkerligen även i
det avseendet medföra avsevärd förbättring.

Beträffande frågan örn utlännings rätt att vistas i riket finner utskottet tillräckliga
skäl icke vara anförda för ändring av de nu gällande bestämmelserna
därom, att utlänning utan särskilt uppehållstillstånd äger vistas här i tre
månader. Ett till frågan om uppehållstillstånd hörande detaljspörsmål, som
berörts i socialstyrelsens till utskottet avgivna yttrande, synes böra i förevarande
sammanhang behandlas. Styrelsen har ifrågasatt, huruvida icke
styrelsen kunde tillerkännas behörighet att förbinda avslag å ansökning om
uppehållstillstånd med förordnande, att den utlänning, varom fråga vore,
icke skulle äga senare återkomma till riket med mindre han före ankomsten
hit erhållit uppehållstillstånd. Detta spörsmål synes utskottet vara av den
art, att det förtjänar tagas under övervägande.

I fråga om fullgörandet av föreskriven anmälningsskyldighet beträffande
utlänningar samt kontroll i övrigt angående deras vistelse i riket förefinnes,
enligt vad av yttrandena till utskottet framgår, fortfarande vissa brister. Enligt
utskottets mening äro dock gällande bestämmelser i förevarande avseende
sådana, att ändring av dem i skärpande riktning icke synes vara erforderlig.
Utskottet anser sig emellertid böra uttala den förväntan, att myndigheterna
sorgfälligt iakttaga vad på dem ankommer i fråga örn bestämmelsernas
tillämpning. Därjämte må framhållas, att förbättrad kontroll torde
stå att vinna även därigenom, att olika myndigheter i så stor utsträckning
som möjligt vidtaga åtgärder för ett gott samarbete med varandra.

I motionerna I: 284 och II: 604 har yrkats, att särskilda lagregler måtte införas
i vårt land beträffande politiska flyktingar. Enligt de förslag, som i
sådant hänseende framställts i motionerna, skulle åt sådana utlänningar beredas
en särskilt gynnad ställning. Utskottet anser för sin del, att, med tilllämpning
av de för utlänningars vistelse härstädes i allmänhet gällande bestämmelserna,
politiska flyktingar böra erhålla ett sådant bemötande, att under
iakttagande av vårt eget lands intressen berättigade humanitära hänsyn
bliva tillgodosedda. En oeftergivlig förutsättning härför måste emellertid vara

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

23

den, att utlänningen under sitt uppehåll här förhåller sig fullt neutral. Politisk
agitation bör icke få förekomma. Ej heller böra stämplingar av något
slag få bedrivas vare sig mot vårt eget eller annat land. Utlänning, som ej
ställer sig till efterrättelse denna regel, som allmänt tillämpas, bör anses
hava förverkat sin asylrätt.

Mot nuvarande tillämpning av gällande bestämmelser om utlännings rätt
att innehava arbetsanställning finner utskottet icke anledning att göra anmärkning.
På sätt kommerskollegium framhållit bör ihågkommas, att en
alltför restriktiv politik i detta hänseende från svensk sida lätteligen kan
leda till motåtgärder från utländsk sida, varvid det svenska näringslivets
intresse att svenskar kunna vinna sysselsättning i utlandet kan komma att
lida avbräck.

Vad angår frågan om utlännings rätt att här i riket idka handel eller annat
nåringsyrke får utskottet erinra om, att 1934 års riksdag i skrivelse till Kungl.
Majit hemställt, att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning, huruvida
och i vad mån näringsfrihetsförordningens bestämmelser härom kringginges,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan yttranden från vissa myndigheter infordrats till handelsdepartementet,
är detta ärende fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.
Med anledning härav finner utskottet skäl icke föreligga för riksdagen att
för närvarande vidtaga åtgärd beträffande denna fråga. Utskottet utgår
emellertid ifrån, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad å det sätt,
på vilket utlänningar uppträda vid idkande av handel i vårt land. Bland
annat bör iakttagas, att handelspass ej utfärdas för tid, under vilken utlänning
ej kan visa sig hava rätt att vistas i riket. För kontroll härutinnan kunde
månhända inrättandet av ett register över lösta handelspass vara av värde.
I samband härmed vill utskottet betona, att en samverkan mellan skilda
myndigheter bör äga rum såväl vid behandlingen av spörsmål rörande
utlännings rätt att idka handel och driva näring som — vilket utskottet jämväl
ovan i annat sammanhang framhållit — vid behandlingen av andra spörsmål
rörande utlännings rättigheter och skyldigheter mot vårt land.

I motionerna I: 33 och 11:115 har ifrågasatts skärpta bestämmelser för beviljandet
av svenskt medborgarskap. Samma spörsmål har, såsom framgår
av redogörelsen ovan i utskottets utlåtande, upptagits i motionen lii 28
och tidigare behandlats av andra kammaren. Utskottet finner för sin del
spörsmålet örn ändrade lagregler rörande naturalisation av utlänningar
vara av den invecklade beskaffenhet, att detsamma icke i nu förevarande
sammanhang bör upptagas till bedömande. Utskottet får därför avstyrka
riksdagen från att nu göra framställning härom till Kungl. Majit.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 32, lii 114
och lii 603, måtte i skrivelse till Kungl Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville verkställa utredning angående tekniska förbättringar
av kontrollen över inresande utlänningar, varvid

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

dock bör tillses, att kontrollen blir så anordnad, att den ej
försvårar samfärdseln mellan de nordiska länderna för deras
medborgare;

B. att motionerna 1:32, II: 114 och 11:603, i den mån de
icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna 1:33, 1:284, 11:115 och 11:604 icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 maj 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén*, Gustaf Tamm, Hagman*,
P. Sandström, Norman och Knut Petersson;

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Sandström i Sollefteå och Gardell
i Gahns*, fru Nordgren* samt herrar Hassler, Hermansson och Cruse*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

25

Socialstyrelsen.

Silag a A.

Stockholm den 10 mars 1936.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remisser den 7 februari 1936 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den 10 mars 1936
överlämna yttrande över inom riksdagen väckta motionerna

nr 32 i första kammaren och nr 114 i andra kammaren, likalydande, om
skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen i riket,

nr 33 i första kammaren och nr 115 i andra kammaren, likalydande, om
revision av bestämmelserna angående utlännings rätt att här i riket idka handel
och driva näring m. m.,

nr 284 i första kammaren och nr 604 i andra kammaren, likalydande, angående
revision av lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas m. m., samt
nr 603 i andra kammaren om revision av gällande invandringslag.

Genom remiss den 14 februari 1936 har Kungl. Majit vidare anbefallt socialstyrelsen
att avgiva och till riksdagens andra kammares första tillfälliga
utskott senast den 10 mars 1936 överlämna yttrande över inom riksdagens
andra kammare väckt motion, nr 28, angående strängare restriktioner i fråga
om utländska studenters rätt att studera och avlägga examina vid svenska
universitet och högskolor m. m.

Socialstyrelsen, som finner, att ifrågavarande motioner beröra spörsmål,
vilka av skilda anledningar icke böra eller kunna isoleras från varandra eller
över huvud taget från hela främlingslagstiftningen och dess tillämpning,
sedda i ett sammanhang, har ansett sig böra över motionerna avgiva ett
sammanfattande yttrande och får, med anmälan härom, anföra följande.

Lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att bär i riket vistas, som
gjordes temporärt giltig, nämligen till 1932 års utgång, och under nämnda
år — med vissa smärre ändringar — erhöll förlängd giltighet för fem år, utlöper
sålunda den 31 december 1937. Erinras må, att 1927 års temporära
lag bland annat omslöt innehållet i den icke temporära främlingslagstiftning,
som genomfördes år 1914. Det synes föga sannolikt, att de nya delar
— särskilt bestämmelserna örn arbets- och uppehållstillstånd — som
infördes i 1927 års lagstiftning, skulle kunna sättas ur kraft år 1937. I allt
fall lära dock bestämmelser av uppenbart stadigvarande natur ej kunna
undvaras, varför frågan om lagstiftningens giltighet och innehåll påkallar en
principiell omprövning år 1937.

Utlänningsklientelets storlek och sammansättning.

Enligt 1920 års folkräkning (Folkräkningen den 31 december 1920 av
Statistiska centralbyrån, del II) utgjorde antalet utländska medborgare i
Sverige vid nämnda års utgång 22,811. Av dessa personer voro 9,044 eller
två femtedelar födda i Sverige. Vad angår främlingsstockens fördelning på
olika nationaliteter må nämnas, att i runt tal 3,000 vörö norrmän, 2,700

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

danskar, 5,900 finnar, 4,500 tyskar, 1,900 ryssar, 750 polacker och 1,050
amerikanare. Återstående 3,100 utlänningar fördelade sig med smärre antal
på skilda andra nationaliteter.

Jämförbara data till belysning av utvecklingen efter nämnda tidpunkt
föreligga icke ännu. Emellertid synas vissa hittills framräknade preliminära
siffror från 1930 års folkräkning giva vid handen, att utlänningsklientelet
i Sverige minskat under det följande decenniet. Enligt föreliggande
förhandsberäkningar skulle nämligen under tiden 1921—1930 antalet utländska
medborgare ha nedgått i Stockholms stad från 5,972 till 4,846, å
Stockholms läns landsbygd från 926 till 580, å Södermanlands läns landsbygd
från lil till 91, å Östergötlands läns landsbygd från 103 till 96, å Jönköpings
läns landsbygd från 113 till 83, å Kronobergs läns landsbygd från
200 till 130, å Kalmar läns landsbygd från 109 till 85 samt å Örebro läns
landsbygd från 218 till 119. Endast för två framräknade områden giva
siffrorna vid handen, att utlänningsantalet undergått en ökning, nämligen i
fråga om Uppsala läns landsbygd — från 59 till 91 — och Gotlands läns
landsbygd — från 66 till 214. Anmärkas må, att dessa stegringar huvudsakligen
torde bero på i förra fallet invandring av finsk och i senare fallet
invandring av estlandssvensk, mestadels kvinnlig arbetskraft till jordbruket.
Möjligt är, att en liknande tendens kommer att framträda beträffande
Norrbottens läns landsbygd genom den fortgående finska invandringen
av särskilt kvinnlig arbetskraft till jordbruket.

Det är endast i samband med de allmänna folkräkningarna, som uttömmande
data angående hela utlänningsklientelets i Sverige storlek och sammansättning
kunna vinnas. Det material, å vilket dylika mera fullständiga
beräkningar kunde göras för tiden mellan två folkräkningar och som föreligger
hos skilda myndigheter, kan ej användas för sådant ändamål utan
mycket tidsödande och omfattande undersökningar. Däremot finnes uppgiftsmaterial,
ägnat att belysa de viktigaste förändringarna i utlänningsklientelet,
nämligen beträffande utlänningar, vilka för vistelse i riket behöva
visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. Medel för mera ingående
bearbetning av detta material ha emellertid icke stått till förfogande.

Beträffande viseringsårenden, vilka handläggas i utrikesdepartementet
och åsyfta medborgare i stater, gentemot vilka viseringstvång upprätthålles
— samtliga östeuropeiska stater utom Finland samt utomeuropeiska stater
med undantag av Amerikas förenta stater och Japan — samt statslösa
eller icke med vederbörlig legitimationshandling försedda utlänningar, föres
för närvarande ingen statistik. I nu förevarande sammanhang synas emellertid
till detta utlänningsklientel hänförliga data vara av mindre intresse.
Den ojämförligt större delen av viseringsärendena avser nämligen dels utlänningar,
som besöka landet blott för genomresa eller rent tillfälliga besök,
och dels utlänningar, vilka vistats här i riket under en lång följd av år
och därför näppeligen utom på synnerligen starka skäl torde förvägras fortsatt
visering. Restgruppen innefattar till mycket stor del estlandssvensk arbetskraft
inom jordbruket eller i husligt arbete. Vad angår det under de
senare åren inkomna flyktingsklientel — rent politiska eller judiska — som
uppehåller sig härstädes på visering, torde detta enligt uppgift näppeligen
överstiga tvåhundra personer, barn till dylika flyktingar inberäknade. Ifrågavarande
flyktingar stamma från skilda stater.

I fråga om uppehålls- och arbetstillståndsårenden — dessa handläggas i
socialstyrelsen — upprättas däremot vissa statistiska sammanställningar.
Dessa omfatta det härstädes befintliga icke-viseringspliktiga främlingsklientelet,
med tre undantag, för vilka redogörelse här skall lämnas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

27

1) Utlänningar, som, utan att uppehålls- eller arbetstillstånd erfordras,
äga vistas i riket.

Till denna grupp höra i främsta rummet utlänningar, som, utan att inneha
arbetsanställning, vistats här kortare tid än tre månader och till följd
härav jämlikt främlingslagen icke behöva något tillstånd. I den mån de
kvarstanna utöver nämnda tid och uppehållstillstånd blir erforderligt, komma
de efter hand att ingå i förevarande statistik, givetvis dock icke i den
mån de av skilda anledningar underlåta att söka tillstånd. Vidare höra hit
utlänningar, som med stöd av främlingslagen av Kungl. Maj:t för längre
eller kortare tid dispenserats från uppehålls- eller arbetstillstånd. Ifrågavarande
klientel utgöres av utländska montörer — dispenstiden är här begränsad
till allenast fjorton dagars arbetsutövning — av utlänningar som
till födseln varit svenska medborgare samt, under vissa villkor, sådan medborgares
make och barn under tjugoett år. Framhållas må, att beträffande
återinflyttande svensk-amerikan och dennes hustru och barn dispensen
gäller för två års vistelse och arbetsanställning, varefter vederbörande i
enlighet med konventionen den 26 maj 1869 mellan Sverige och Amerikas
förenta stater automatiskt återvinner eller erhåller svenskt medborgarskap.
Med medborgare i Förenta staterna, vilka av födseln varit svenska, samt
vissa dessas närmaste anhöriga, tillsammans utgörande ett ej ringa antal,
får socialstyrelsen alltså vid sin handläggning av ärenden rörande uppehålls-
och arbetstillstånd överhuvud taget icke någon befattning. Slutligen
äro jämlikt övergångsbestämmelserna i främlingslagen vissa främmande
länders medborgare, vilka sedan tiden före vissa data (resp. V3 1927 och
V10 1926) vistats i riket, befriade från skyldighet att inneha uppehållstillstånd
samt skola vanligen anses ha erhållit arbetstillstånd, gällande tillsvidare.
Antalet utlänningar, för vilka uppehålls- eller arbetstillstånd av denna
anledning icke erfordras, uppgår antagligen till flera tusen.

2) Utlänningar, som underlåta att till socialstyrelsen inkomma med ansökningar
örn uppehålls- eller arbetstillstånd, trots att dylika tillstånd rätteligen
äro erforderliga.

Denna grupp, vars storlek enligt sakens natur icke med större säkerhet
kan uppskattas, torde till stor del utgöras av utländska medborgare, som
vistats här i riket avsevärd tid, i många fall sedan födelsen, och sålunda av
allmänheten icke betraktas som främlingar samt ofta själva sväva i ovetskap
örn sitt utländska medborgarskap, samt vidare av utlänningar, vilka
vistas här för rent tillfälliga arbetsuppdrag, oftast av art, att vederbörande
förutsätter, att arbetstillstånd ej påkallas (t. ex. montage- eller instruktionsuppdrag,
beträffande vilka lön uppbäres från utländsk firma). Det förekommer
i övrigt icke så ofta, att ansökningar örn tillstånd ingivas mera avsevärd
tid efter det tillstånd skulle vara påkallat, och antalet har icke nämnvärt
ökats i samband med den under de senaste åren skärpta övervakningen.
Detta ger vid handen, att antalet utlänningar, som härstädes söka och
lyckas att helt och hållet undansticka sig, är förhållandevis obetydligt.

3) Hustrur och barn till utlänningar, som vistas i riket.

I de fall man och hustru inneha gemensamt pass eller minderåriga barn
äro inskrivna i någondera makens pass, torde ej alltid lokala polismyndigheter
tillse, att särskilda ansökningar om uppehållstillstånd avgivas för varje
person. Den felkälla, som härigenom uppstår i styrelsens främlingsstatistik,
torde beträffande hustrur vara relativt obetydlig, beträffande barn,
sorn åtfölja föräldrar, större, men å andra sidan näppeligen så stor, att statistiken
i sina huvuddrag blir missvisande. Å sedermera redovisade uppgifter
rörande arbetstillstånd inverkar felkällan överhuvud taget icke.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Med hänsyn till nu berörda ofullständigheter kan socialstyrelsens uppgiftsmaterial
icke läggas till grund för en allmän översikt av utlänningsklientelet.
Inskränkas emellertid anspråken till att avse en sammanställning
beträffande det klientel, d vilket gällande främlingslagstiftning i realiteten
främst syftar, blir förhållandet ett annat. Såsom av ovanstående torde ha
framgått, är materialet ur sådan synpunkt att betrakta såsom relativt fullständigt,
nämligen för så vitt man bortser från å ena sidan utlänningar, vilka
genom härstamning, giftermål med f. d. svensk medborgare, mångårig
vistelse i riket eller dylikt kunna betraktas såsom nära anknutna till vårt
land, å den andra utländska medborgare, som rent tillfälligt vistas härstädes
i och för besök eller dylikt. Materialet är alltså ägnat att tämligen väl
belysa storleken och sammansättningen av det klientel, som åsyftas i diskussioner
rörande främlingspolitiken, den utländska invandringen eller dylikt.

På grundval av ifrågavarande material ha sedan längre tid tillbaka vissa
översikter uppgjorts beträffande antalet inresande utlänningar. För de senare
åren ha härjämte beräkningar gjorts angående det härvarande främlingsbeståndet.

Enligt de senare, vilka redovisas i följande tablå, utgjorde antalet utlänningar,
som den 1 januari 1934 med vederbörligt tillstånd vistades här i riket,
5,570. Antalet steg under år 1934 med i runt tal 300 och fortsatte under
år 1935 att stiga, nu kraftigare, så att det den 1 januari 1936 uppgick till
7,036.

Nationalitet

1934

1935

1936

Tyskar..............

.................. 2,127

2,394

2,462

Finnar..............

.................. 1,387

1,284

1,937

Norrmän............

.................. 525

590

863

Danskar.............

.................. 458

501

557

Österrikare..........

.................. 261

239

255

Engelsmän........ . .

.................. 257

257

271

Amerikanare.........

.................. 201

190

174

Tjecker.............

.................. 136

128

150

Italienare............

.................. 61

77

100

Fransmän...........

.................. 47

54

71

Holländare..........

.................. 42

52

74

Schweizare..........

.................. 39

51

84

Övriga..............

.................. 29

41

38

Samtliga 5,570

5,858

7,036

Tablån ger vid handen, att stegringen på sista tiden i

främlingsantalet till

största delen hänför

sig till

finska och norska medborgare. Beträffande

övriga nationaliteter

äro antalshöjningarna, där sådana förekomma, obetyd-

liga och återspegla

närmast

en kurva, vilken torde

få anses typisk för

tider av stigande ekonomisk konjunktur.

Stegringen av antalet finnar och norrmän torde böra närmare förklaras.
I fråga om finska medborgare ha frenne faktorer verkat höjande på antalssiffrorna,
nämligen dels en fortsatt och förstärkt inströmning av finsk arbetskraft
till ladugårds skötseln i Norrbotten, dels en tillströmning av framför
allt åländskor till Stockholm och trakten däromkring till följd av där
rådande brist på hembiträden, dels slutligen — vilket innebär att stegringen
delvis är blott skenbar — en bättre övervakning av främlingsklientelet
i Norrbotten, som medfört, att ansökningar örn uppehålls- och arbetstillstånd
för detta klientel numera, i motsats till vad tidigare varit fallet, mera

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

29

regelbundet ingivas i behörig tid. Vad åter angår norska medborgare hänför
sig stegringen i icke ringa utsträckning dels till den mångenstädes i Sverige
rådande hembiträdesbristen och dels till det förhållandet, att en del
norska skogsarbetare erhållit kortare arbetstillstånd för avverkningar i fjälltrakterna
invid gränsen.

I fråga om främlingsklientelets närmare sammansättning torde det i förevarande
sammanhang icke erbjuda större intresse att göra jämförelser
mellan skilda år, då förändringarna endera äro relativt små eller ock bero
på en eller annan speciell omständighet av temporär beskaffenhet. Vad
sammansättningen den 1 januari 1936 beträffar, må följande anföras.

Av samtliga 7,036 utlänningar vistades 2,050, därav 808 män och 1,242
kvinnor, härstädes blott på uppehållstillstånd. Återstående 4,986 personer,
vilka innehade arbetstillstånd eller kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd,
fördelade sig på 2 580 män och 2 406 kvinnor. Av de senare
ägnade sig ej mindre än i runt tal 1,700 åt husligt arbete eller närliggande
sysselsättningar. Vad den utländska manliga arbetskraften be -

träffar var fördelningen följande.

Inom jordbruk och skogshushållning................................. 231

Inom industri och bergsbruk........................................ 1,363

därav: personal i chefsställning............................. 168

ingenjörer, ritare o. d....................................... 197

verkmästare, förmän o. d.................................... 334

montörer.................................................. 177

kontorspersonal............................................ 25

arbetarpersonal............................................ 462

Inom handel och samfärdsel........................................ 488

därav: personal i chefsställning............................. 95

handelsresande............................................. 94

affärs- och kontorspersonal.................................. 148

restaurangpersonal......................................... 74

övriga (transportarbetare o. d.).......................... 77

Inom fria yrken................................................... 179

därav: arkitekter, tecknare o. d............................. 31

musici.................................................... 56

gästuppträdande konstnärer................................. 11

cirkusartister.............................................. 6

varieté- o. d. artister....................................... 42

jockejer, tränare o. d....................................... 33

Inom övriga yrken................................................. 178

därav: fotografer .......................................... 10

frisörer.................................................... 13

utövare av intellektuella yrken (språklärare m. fl.)............ 107

övriga.................................................... 48

Volontären, praktikanter o. d........................................ 141

Tillhopa 2,580

Av ovanstående utlänningar äro vissa att betrakta såsom nära knutna till
riket genom långvarig vistelse. Enligt en företagen stickprovsundersökning
skulle nämligen omkring en tredjedel av klientelet lia vistats i riket över fem
års tid. En del andra utgöras av f. d. svenska medborgare, av utlänningar
gifta med svenska medborgare o. d. Å andra sidan förekomma bland utlänningarna
en hel del, som vistas härstädes allenast för fullgörande av kortfristiga
arbetsuppdrag. Hit höra så gott som samtliga 177 montörer, 11 gästuppträdande
konstnärer, 6 cirkusartister, 42 varieté- o. d. artister, 141 vo -

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

lontärer, praktikanter o. d. samt många personer även inom andra yrkesgrupper
(t. ex. skogsarbetare).

Man synes ganska allmänt ha riktat blicken mer mot antalet inresande utlänningar
än mot det i riket befintliga främlingsbeståndet. Man har härvidlag
ej sällan bortsett ifrån, att nämnda antal inresande icke utgör ett tillskott
till främlingsklientelet, utan att tillströmningen, såsom här tidigare anförda
siffror giva vid handen, balanseras av en betydande avgång. Under
åren 1934 och 1935 beviljades sålunda respektive 3 881 och 5 196 inresande
utlänningar vederbörliga uppehålls- eller arbetstillstånd; den vid årens utgång
kvarstående nettoökningen utgjorde emellertid endast resp. 288 och
1,178. Det kan för övrigt framhållas, att den ökning av främlingsbeståndet,
som här redovisas, i viss utsträckning balanseras därav och i den mån här
sedan längre tid tillbaka befintliga utlänningar, som icke beröras av förevarande
redovisning, avflytta ur landet eller avlida.

Ehuru inresesiffrorna beträffande utlänningar icke äga samma intresse som
beståndssiffrorna, torde dock vara befogat att meddela förstnämnda siffror
för åren 1931—1935, d. v. s. för den tidrymd i fråga örn vilken direkt jämförbara
årsantal låta sig framräkna.

Inresande utlänningar, vilka erhållit
uppehålls- el. arbetstillstånd

Danskar Finnar Norrmän Tyskar Övriga Samtliga

1931 ............... 406 622 485 1,926 1,065 4,504

1932 ............... 268 503 424 1,709 1,057 3,961

1933 ............... 334 476 415 1,486 851 3,562

1934 ............... 396 467 449 1,718 851 3,881

1935 ............... 839 820 771 1,715 1,051 5,196

Siffrorna visa icke så stora förändringar från år till år, låt vara att de
dock i viss mån återspegla växlingarna i vårt ekonomiska liv. Beträffande
stegringen från år 1934 till 1935 må nämnas, att antalet inresande cirkuso.
d. artister ökade från 1,048 till 1,151 och antalet montörer från 439 till
618. Praktiskt taget samtliga dessa personer äro tyska medborgare och ha
endast vistats här för kortvariga arbetsuppdrag eller för säsonganställning.
Under samma tid ökade antalet inresande utländska byggnadsarbetare från
30 till 433. Ökningen kan praktiskt taget helt hänföras till vissa byggnadsarbetare
från grannländerna, vilka på grund av temporär bristande tillgång
på inhemsk arbetskraft tillätos arbeta här kortare tid under sommaren och
hösten 1935. En annan ökning faller på gruppen husligt arbete o. d., beträffande
vilken inresorna stigit från 422 till 776. Hela ökningen kan alltså i
huvudsak hänföras till rent tillfälliga arbetsanställningar eller till invandring
av kvinnlig arbetskraft i husligt arbete, mestadels finsk.

Ej sällan åberopas siffror rörande skillnaden mellan antalet in- och avpoliserade
utländska medborgare. Denna skillnad, som ofta är avsevärd och
kan uppgå till tiotusentals personer, registrerar endast det förhållandet, att
uppgifterna rörande inresor äro avsevärt mera fullständiga än beträffande
utresor.^ Vidare anföras ej sällan invandringssiffror ur Statistiska centralbyråns
årspublikation »Ut- och invandring», utan att det tages i betraktande,
att nämnda siffror innefatta ej blott utländska medborgare utan jämväl återinvandrande
svenska medborgare. Det torde böra påpekas, att i motionen
I: 32 till årets riksdag anförda data angående invandringsöverskottet under
aren 1933 och 1934 pa sa sätt innefatta såväl utländska som svenska medborgare.

Socialstyrelsens främlingsstatistik är ej ägnad att belysa annat än antalet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor. 31

beviljade tillstånd. Till belysande av frågan, i vilken utsträckning ansökningar
faktiskt avslås, må meddelas, att styrelsen enligt numera allt oftare
tillämpad praxis bifaller ansökan för viss begränsad tid men därvid meddelar,
att förlängning av tillståndet ej kan påräknas (»sluttermin»). Vidare inträffar,
att utlänningen eller hans arbetsgivare får kännedom örn, att utsikt
ej finnes till bifall till ingiven ansökan, varvid denna då gärna återkallas.
Ofta händer det också, att utlänningen eller arbetsgivaren endast inkommer
med förhandsförfrågningar — muntliga eller skriftliga — och sedan låter vid
erhållna informationer bero. Statistiska uppgifter i sistnämnda hänseende
kunna ej lämnas. Ifråga örn de övriga omständigheterna må nämnas, att
under år 1935 529 sökta uppehålls- eller arbetstillstånd direkt vägrades,
81 »slutterminer» antecknades och att 116 ansökningar återkallades, de flesta
på grund av att sökt tillstånd kunde förväntas bli vägrat.

Lagtillämpningen inom socialstyrelsen.

Med 1927 års främlingslagstiftning lärer i främsta rummet ha åsyftats att
sätta spärr mot spontan massinvandring till Sverige av utländsk arbetskraft,
utgående från de stora arbetslöshetsarméer, som efter kriget uppstått ute i
Europa. Det nya i denna lagstiftning hade en klar arbetsmarknadspolitisk
inställning. Vidare åsyftade man — liksom med tidigare lagstiftningen i
ämnet, senast av ar 1914 — att fran riket utestänga moraliskt mindervärda
och för allmän ordning och säkerhet farliga personer, utlänningar, som
saknade för sin existens härstädes nödiga medel, samt ur ras- eller annan
synpunkt svårassimilerbara element. Av propositionen framgår tydligt,
att en svensk företagsamhet icke bör förhindras att använda utländsk
arbetskraft, där likvärdig inhemsk ej finnes att tillgå. Stöd saknas för den
här och var rådande uppfattningen, att utlänning icke bör erhålla arbetstillstånd,
där hans anställande skulle skärpa konkurrensen svenska företagare
emellan. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att lagen vill skydda den
svenska arbetsmarknaden fran intrång av obehövlig eller mindervärdig utländsk
arbetskraft och skydda vårt land från invandring av utlänningar, som
ur allmänna ordningssynpunkter icke äro önskvärda.

I sin befattning med främlingskontrollen har socialstyrelsen givetvis haft
att beakta främst dessa allmänna grundlinjer för lagstiftningen. En något
mera detaljerad redogörelse för de synpunkter, å vilka styrelsen stöder sitt
handlande i främlingsärenden, lärer emellertid här vara på sin plats.

Arbetstillståndsärenden. Sedan utlänning vistats i Sverige tre månader,
utgör erhållandet a\ uppehållstillstånd givetvis den primära förutsättningen
för att arbetstillstånd skall kunna meddelas. Av praktiska skäl torde emellertid
i en redogörelse för handläggningen av hithörande ärenden de synpunkter,
som äga tillämplighet å arbetstillstånd såsom sådant, böra beröras
forst. Härvid må att börja med upprepas, att beviljandet av arbetstillstånd
ar beroende av utlänningens kvalifikationer såsom arbetskraft i förhållande
till inhemsk tillgänglig arbetskraft inom vederbörande fackområde.

Till grund för den undersökning, som företages för fastställande av utlanmngens
kapacitet, ligger den motivering, som utlänningen, arbetsgivaren
eller bada förebragt antingen direkt i samband med den ingivna ansökningen
örn arbetstillstånd eller på socialstyrelsens särskilda anmodan — genom
kompletterande upplysningar. Framhållas må, att den omständigheten, att
handlingarna i främlingsärenden liksom andra handlingar äro offentliga, ej
sällan innebär hinder för erhållandet av uttömmande upplysningar beträffande
utlänningar, som sitta inne med yrkeshemligheter eller avses att sysselsättas
vid tillverkningar av speciell natur.

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Jämlikt främlingslagens 14 § har styrelsen i fortsättningen, där ej ärendet
är av brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, att
inhämta yttrande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt samt att bereda
sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet
tillfälle att uttala sig. I ärenden av större vikt eller berörande utpräglade
vrkesspecialiteter plägar socialstyrelsen härjämte ofta till komplettering inhämta
upplysningar från myndigheter eller organisationer, vilka intaga en
mera obunden ställning till arbetsgivare och arbetstagare.

Sedan socialstyrelsen sålunda erhållit ett fylligare material för arbetstillståndsfrågans
bedömande, kan styrelsen vanligen taga ärendet under närmare
övervägande; dock inträffar ej sällan, att inhämtade yttranden giva styrelsen
anledning att såsom ett nästa steg bereda arbetsgivaren eller utlänningen
tillfälle att inkomma med påminnelser. Nämnas må, att frågan örn ett enda
arbetstillstånd ej sällan är av sådan natur, att handläggningen av ärendet
binder en styrelsens tjänsteman för en eller till och med flera dagar framåt.

Det förekommer i flera fall dagligen, att arbetsgivare eller utlänning vid
personligt besök å styrelsen framlägger sina synpunkter. Det må ihågkommas,
att i många fall alldeles speciella, till utlänningen knutna personliga
egenskaper kunna göra hans förvärvande för svenskt näringsliv och i varje
fall för företaget i fråga till en betydelsefull angelägenhet. En utpräglad duglighet,
en konstnärlig läggning, en starkt utvecklad organisationsförmåga
kunna utgöra kvalifikationer, tillräckliga för att en utländsk medborgare,
framför en svensk med samma rent tekniska kunskaper, även på en relativt
obetydlig post skall kunna främja ett helt företags utveckling och därmed
bidraga till att skapa ökade arbetstillfällen för landets egna medborgare.
Särskilt inom småindustrien och hantverket göra sig dylika egenskaper starkt
gällande, och i styrelsens handlingar finnas många exempel på, hurusom utlänningar,
vilka med hänsyn till dylika rent personliga kvalifikationer erhållit
arbetstillstånd, kraftigt medverkat till verksamhetens främjande. Såsom
exempel kan nämnas, att en utländsk ingenjör, för vilken vederbörande
remissinstans på goda grunder avstyrkt arbetstillstånd med åberopande av
att tekniskt likvärdig inhemsk arbetskraft funnes tillgänglig, men som detta
till trots ansågs böra erhålla tillståndet, genom sina speciella insikter lade
den fasta grunden för att årsomsättningen inom en verksamhetsgren vid ett
industriföretag på få år växte ut från några tiotusental kronor till långt över
en halv miljon kronor; inom produktionsgrenen nyanställdes under samma
tid ett tiotal svenska ingenjörer och cirka 300 arbetare. I ett annat fall hade
protesterats mot, att en utlänning med stöd av arbetstillstånd tilläts arbeta
inom en mera hantverksmässig produktion. Socialstyrelsen fann emellertid
klart styrkt — ehuru den med hänsyn till handlingars i främlingsärenden
offentliga natur icke ansåg sig kunna infordra skriftliga belägg härför •— att
utlänningen i fråga i realiteten bar upp hela den produktion, varom här var
fråga, och att ett vägrat arbetstillstånd skulle innebära, att ett tiotal svenska
medborgare överfördes till de arbetslösas led. Såsom ytterligare exempel
må nämnas, att smärre eller större bygdeindustrier, vilka kunnat eliminera
betydande import, här och var växt upp, till följd av att utlänningar med
dylika personliga kvalifikationer tillåtits verka här i riket som instruktörer
under längre eller kortare tid.

Beträffande speciella synpunkter, som ligga till grund för avgörandet av
ärenden rörande arbetstillstånd, må vidare nämnas följande.

Socialstyrelsen, som är förhindrad att binda arbetstillstånd till viss arbetsgivare
— en inskränkning, som styrelsen anser välgrundad •— binder däremot
ofta, då lokala förhållanden tala härför eller utlänning kan anses kvalificerad
blott för anställning inom trakt med viss särprägel (t. ex. beträffande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

33

huvuddelen av den finska arbetskraften i Norrbotten), dylikt tillstånd till
särskild kommun eller annat administrativt område.

I regel beviljas icke arbetstillstånd för längre tid än ett halvt k ett år åt
gången. I sådana fall, där inhemsk arbetskraft förr eller senare bör kunna
erhållas för att fylla utlännings plats, plägar styrelsen, samtidigt med att
sökanden underrättas om ansökningsärendets utgång, meddela, att det medgivna
tillståndet icke får anses lia prejudicerande karaktär beträffande ansökning
om förlängning. I de fall, där inhemsk arbetskraft rimligen synes
kunna uppläras till den befattning, utlänning innehar, meddelas på samma
sätt arbetsgivaren, att tillstånd endast kan beräknas komma att medgivas för
den tid, dylikt upplärande tager i anspråk. I dylika fall antecknas till protokollet,
att den medgivna tillståndstiden är att betrakta såsom »sluttermin»;
meddelande härom lämnas sökanden.

I fråga om studievistelser här i riket, för vilka arbetstillstånd kan vara
påkallat, anser sig styrelsen böra taga största hänsyn till att det av ålder
förekommande, gagneliga utbytet i utbildningssyfte av lärlingar och dylika
skilda länder emellan icke försvåras. Där ett direkt eller indirekt utbyte
med utlandet av dylik arbetskraft kommer till stånd genom ömsesidigt tillmötesgående,
plägar sålunda arbetstillstånd regelbundet beviljas. Även beträffande
annan vistelse här i utbildningssyfte, t. ex. för volontärsanställning
inom handels-, rederi- och fabriksföretag, beaktar styrelsen internationell
kutym, detta jämväl i syfte att ej resa hinder för svenska medborgare att åtnjuta
förmånen av utbildning i utlandet. Emellertid finner styrelsen naturligt,
att utlänning icke här i riket, i konkurrens med därför lika väl lämpade
svenska medborgare, utbildas i och för erhållande av speciell kompetens för
framtida anställning eller verksamhet i Sverige. Styrelsen plägar alltså, vid
beviljande av hithörande tillstånd, meddela sökanden, att det sålunda erhållna
och eventuellt sedermera, på särskild ansökan, förlängda arbetstillståndet
uteslutande avser vistelse här för utbildning och att arbetstillstånd för anställning
i förvärvsarbete ej kan påräknas.

På i viss mån likartat sätt som beträffande praktikanter göra sig speciella
praktiska synpunkter gällande i fråga om mera kvalificerad personal vid
utländska företags filialer här i riket eller vid svenska företag, som i högre
grad arbeta med utländskt kapital eller äro beroende av utomlandsförbindelser.
Även här har man vid beslut angående arbetstillstånd för utländska
anställda att beakta, att internationell kutym icke trädes för när och att företagens
verksamhet och därmed även de svenska anställdas intressen icke
skadas genom schablonmässig prövning. Ej sällan göra också våra handelsförbindelser
påkallat, att visst tillmötesgående visas. Styrelsen har ock ansett
sig behörig, att vid handläggningen av dylika ärenden beakta dels legitima
intressen för företagen att få utvälja anställda i förtroendeställning och
dels de olägenheter för den svenska exportindustriens ändamålsenliga representation
i utlandet, som tillämpandet av alltför snäva arbetsmarknadssynpunkter
i dessa fall otvivelaktigt direkt eller indirekt skulle kunna föranleda.

Beträffande de synpunkter, som anläggas på ärenden rörande arbetstillstånd,
må tilläggas, att styrelsen — i överensstämmelse med vad i propositionen
till främlingslagen angives — ej anser sig vid sin prövning böra bortse
från den anknytning till Sverige, som en utlänning kan äga genom giftermål,
mångårig vistelse här i riket eller på annat liknande sätt. Det synes ej
heller skäligt att neka utländsk medborgare, som här under längre tid och
med synnerlig framgång — vare sig detta skett i en framskjuten eller mera
undangömd position — medverkat till vårt näringslivs främjande, fortsatt
arbetstillstånd blott på den grund, alt han fyllt sin ursprungliga uppgift. I
en del fall mcdgives arbetstillstånd, där utlännings vistelse i riket för all

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avil. Nr 53. .‘t

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

framtid av vissa skäl måste anses de facto avgjord eller där i övrigt rent humanitära
skäl starkt tala för bifall till ansökning. I detta sammanhang må
nämnas, att de intresserade arbetarorganisationerna själva i dylika fall visa
utvecklad känsla för vad billigheten bjuder, detta ingalunda endast beträffande
utlänningar, som av politiska förhållanden i hemlandet föranletts att
uppehålla sig i Sverige.

Uppehållstillstdndsärenden. I 1927 års, av riksdagen godkända proposition
(nr 198) till främlingslag anförde föredragande departementschefen beträffande
uppehållstillstånd bland annat följande (sid. 41):

»Vad vårt land beträffar lärer det med hänsyn till ordnings- och säkerhetsintresset
anses påkallat att stadga särskilt villkor för rätt för utlänning att under längre
tid uppehålla sig härstädes. Erfarenheten visar nämligen att många utlänningar,
vilkas vistelse här i landet ur nämnda synpunkt måste anses olämplig, dock icke
låta komma sig till last sådant förhållande, som lagligen kan föranleda deras utvisande.
Anledning finnes till antagande, att antalet utlänningar av denna typ i
framtiden kommer att avsevärt ökas. Dessa förhållanden giva vid handen, att myndigheterna
måste äga i sin makt att även i sådana fall, då utvisningsanledning ej
föreligger eller utvisningsförfarande lämpligen ej bör äga rum, förvägra utlänning
rätt att uppehålla sig här i riket.

Emellertid måste även hos oss den immigrationspolitiska karaktären av en dylik
bestämmelse i lika hög grad uppmärksammas. Otvivelaktigt kan en bosättning i
mer betydande omfattning här i landet av invandrare, tillhörande folkslag, som
äro oss till rasen mycket skilda, lända oss till skada. Härvid må särskilt beaktas,
att man med hänsyn till praxis vid behandling av ansökningar örn medborgarrätt
måste räkna med att utlänning, som under visst antal år stadigvarande uppehållit
sig härstädes, blir, därest han så önskar och anledning till anmärkning mot honom
ej föreligger, upptagen till svensk medborgare.

Vid prövning av ansökan om uppehållstillstånd skall tagas i övervägande, huruvida
med avseende å det uppgivna ändamålet med vistelsen i riket och övriga omständigheter
utlänningens härvaro må befinnas lämplig med hänsyn till landets
intressen. —• -— —- Avseende bör emellertid jämväl fästas å utlänningens familjeförhållanden
samt längden av den tid, han kan hava vistats härstädes.»

Dessa uttalanden angiva de riktlinjer, som styrelsen haft att följa vid handläggningen
av ärenden om uppehållstillstånd. Emellertid synes påkallat att
närmare redogöra för handläggningen beträffande uppehållsärenden av ett
pär speciella typer.

Först må då nämnas, att utländska studerande, vilka för sin utbildning
härstädes icke behöva arbetstillstånd —- vanligen studerande vid universitet
och högskolor eller fackskolor av ett eller annat slag — i så måtto jämställas
med praktikanter och dylika, att här i riket förvärvade specialkunskaper
ej anses böra berättiga till framtida verksamhet inom landet. Då icke sökanden
har speciell anknytning till riket eller erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd
att avlägga examen eller ock tydligen vistas här för rent vetenskapligt inriktade
specialstudier, plägar han underrättas, att meddelat uppehållstillstånd
avser allenast studievistelse. I vissa fall har även vederbörande läroanstalt
gjorts underrättad härom. Nämnas må, att beträffande särskilt universitet
och med dem jämförliga högskolor antalet studerande svenska medborgare
vid utländska läroanstalter vanligen torde vara större än antalet utländska
medborgare vid motsvarande svenska institutioner. Påpekas må vidare i
sammanhanget, att tillträde för utländska studerande till svenska tekniska
läroanstalter — liksom även i många fall till praktikantplatser vid industriella
och andra företag -— kan vara ägnat att främja vårt lands export.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

35

Vidare må nämnas några ord rörande uppehållstillstånd för utlänningar,
vilka bär ämna i en eller annan form idka affärsrörelse eller vistas såsom
handelsresande.

Beträffande de förra torde vara klart, att i sådana fall, där Kungl. Majit
beviljat vederbörande utlänning rätt att här i riket idka näringsyrke, avslag
å ansökning om uppehållstillstånd icke bör förekomma, med mindre det i avgivna
yttranden konstaterats, att utlänningen gjort sig skyldig till brott eller
grövre förseelse. Där utlänning icke ämnar ägna sig åt sådan verksamhet,
som erfordrar Kungl. Maj :ts tillstånd, men i lojal forin önskar investera kapital
i svenska företag och samtidigt önskar vistas här, synes näppeligen finnas
anledning att vägra uppehållstillstånd. Emellertid kunna gränsfall förekomma,
där utlänning vill ställa kapital till ett företags förfogande, detta
dock allenast i syfte att därigenom vinna arbetsanställning vid företaget.
Arbetstillståndet kan då knappast bedömas ur direkta arbetsmarknadssynpunkter;
tillståndet kan snarast förliknas vid ett vidgat uppehållstillstånd.
Socialstyrelsen söker i dylika tillståndsfrågor skaffa sig ingående informationer
örn motiven för ansökningen. Med hänsyn till ansökningshandlingars
offentliga natur kan styrelsen emellertid ofta icke påfordra ingående skriftlig
motivering, vilken kunde beröra för företagen interna ekonomiska förhållanden.

I fråga örn handelsresande för utländska firmor må erinras, att dessa för
sin verksamhet här i riket icke behöva arbetstillstånd och att de sålunda,
utan att socialstyrelsen har att därmed taga befattning, äga bedriva verksamhet
härstädes under uppehållstillståndsfri tid. I regel torde nämnda tid,
tre månader, vara tillräcklig. Där så ej är förhållandet, har styrelsen att
inhämta, huruvida i det enskilda fallet kan vara med hänsyn till verksamhetens
omfattning och art, internationell kutym och gällande traktater med
utländska makter påkallat att medgiva viss tids uppehållstillstånd.

Slutligen må beröras frågan om uppehållstillstånd för utlänningar tillhörande
två speciella, ofta in i varandra flytande kategorier, nämligen politiska
flyktingar och utländska medborgare av judisk börd.

I fråga örn egentliga politiska flyktingar, d. v. s. personer, som i sitt hemland
löpa risken av allvarlig påföljd för politiskt brott, demonstration av
politisk inställning eller arbete inom misshagliga organisationer o. s. v., synas
dessa ej böra förvägras rätt att uppehålla sig här i riket. Ett villkor för
detta tillmötesgående är dock i sådana fall — liksom eljest — att vederbörande
avhåller sig från politisk verksamhet i vårt land.

En utlännings egen uppgift, att han vore politisk flykting, accepteras icke
reservationslöst, utan ett så vitt möjligt pålitligt utredningsmaterial eftersträvas.
Ej alltid lyckas detta, vilket bland annat sammanhänger med handlingarnas
offentliga karaktär. En utlänning liesiterar helt naturligt att lämna
sådana för offentligheten tillgängliga upplysningar om sina politiska förehavanden
i hemlandet, som definitivt kunna avskära möjligheten för honom
att under rådande politiska regim återvända dit och som dessutom i många
fall kunna äventyra hemmavarandes säkerhet. Det kan även ofta ligga i
svenska myndigheters intresse att icke frampressa en offentlig utredning, som
— i och med att innehållet kan komma till utländsk myndighets kännedom —
de facto kan utgöra hinder för att i framtiden avveckla utlänningen från riket.

Utlänning, som åberopar känsla av vantrevnad med den politiska regimen
i hemlandet eller dylikt, godtages icke på enbart sådan grund sorn politisk
flykting. Samma betraktelsesätt lärer omfattas av mera betydande, politiskt
betonade svenska hjälporganisationer för flyktingar.

Redan av det sagda torde lia framgått, att i många fall det politiska flyktingskapet
och dess karaktär kan vara svår att fastställa och att därför tve -

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

kan kan råda, huruvida en föregiven flykting bör avvecklas eller ej. I andra
fall kan det i praktiken visa sig nära nog ogörligt eller i allt fall ytterst tidskrävande
att från riket avveckla en utlänning, som ej kan anses vara bona
fide-flykting. I vissa fall torde det till och med — då utlänningen av ett eller
annat skäl rimligen icke kan förpassas till sitt hemland — kunna anses mindre
lämpligt att sända en politisk flykting med tvivelaktiga föregåenden ur
riket; han måste merendels förpassas till något annat land, vilket eventuellt
skulle anse sig på grund härav oförhindrat att förfara på motsvarande sätt
gentemot Sverige beträffande icke önskvärda personer.

Särskilt dylika flyktingsfrågor synas giva anledning till omprövning, huruvida
icke under vissa betingelser uppehållstillstånd skulle kunna få bindas
till visst adminisfrativt område. Anordningen skulle kunna medge skärpt
kontroll över misstänkta agitatorer och spioner och säkerligen ofta tjäna att
direkt avhålla kringvandrartyper från att inresa i riket. Å andra sidan skulle
anordningen knappast vara till molest för bona fide-flyktingar.

Antalet egentliga politiska flyktingar, som här i riket för närvarande inneha
uppehållstillstånd, kan givetvis icke med full säkerhet konstateras. Ihågkommas
må nämligen, att ett flertal utländska medborgare, som här erhållit
uppehållstillstånd för visst annat angivet och plausibel ändamål, t. ex. för
besök hos släktingar, anställning vid svenska företag m. m., kunna vara politiska
flyktingar, ehuru de icke ansett sig böra åberopa sådant förhållande.
Antalet egentliga politiska flyktingar med uppehållstillstånd torde emellertid
ej överstiga ett eller annat hundratal.

Under de senaste åren har av kända skäl uppkommit fråga om en speciell
invandring, nämligen av utlänningar av judisk börd. Beträffande dessa bör
särskilt beaktas, att deras ansökningar om uppehållstillstånd i realiteten ofta
måste anses åsyfta bosättning för en längre tid eller all framtid. Detta innebär
i sin tur, att man — efter att ha beviljat uppehållstillstånd — de facto
näppeligen kan vägra utlänningen sådana tillstånd, att han blir i tillfälle att
här i riket försörja sig genom arbete. På grund härav böra dylika ansökningar
om uppehållstillstånd bedömas även ur arbetsmarknadssynpunkt. Framhållas
må, att vissa judar i realiteten böra jämställas med egentliga politiska
flyktingar.

Antalet »icke-ariska» invandrare från tiden efter år 1932, vilka för närvarande
vistas i riket med stöd av uppehållstillstånd, är ej lätt att fastställa.
Spörsmålet är ju icke enbart en religions- utan tillika en rasfråga,
och den å ansökningsformuläret förekommande frågan om religion ger alltså
ej ett uttömmande svar. Antalet inkomna och kvarvarande »icke-arier» torde
snarare under- än överstiga femhundra, detta särskilt om man borträknar
de icke få fall — mestadels barn och ungdomar — där vederbörande här endast
söka förvärva viss utbildning i tanke att sedan ansluta sig till sina i
andra länder boende föräldrar. Vissa av dem kunna redan vid ankomsten
hit påräkna framtida inresa i Palestina.

Vad här återgivits torde — om än långt ifrån på ett uttömmande sätt — belysa
den mångfald av faktorer, som påkalla beaktande och övervägande vid
handläggningen av ärenden rörande arbets- och uppehållstillstånd. Alltför
snäva eller schablonmässiga regler torde lätt komma i konflikt med praktiska
livets eller humanitetens krav. Jämväl bör här beaktas, att en snäv regel —
även där den i sig själv är lämplig — lätt kan föranleda slutsatser i en till
äventyrs icke åsyftad riktning; ett uttryckligt medgivande med avseende å
ett angivet specialfall kan lätt tolkas såsom ett förbud i ett annat specialfall,
som ej angivits.

Enligt socialstyrelsens uppfattning måste 1927 års främlingslag allt fortfarande
anses vara i det stora hela väl avvägd och genomtänkt.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

37

Övervakningen av utlänningar.

Vad angår den övervakning, som utövas över utlänningar i riket, brister
densamma otvivelaktigt i vissa hänseenden. Socialstyrelsen får härutinnan
hänvisa till utlåtande i ämnet den 8 september 1934, vilket finnes tryckt (Sociala
Meddelanden 1934, sid. 656 ff.). Utöver däri anförda allmänna synpunkter,
vilka fortfarande torde i stort sett äga giltighet, må emellertid följande
tillfogas.

Sedan ifrågavarande utlåtande avgavs, har återinförts tidigare gällande
skyldighet för utlänning att vid inresa i riket avgiva skriftlig uppgift om resans
ändamål; medborgare i våra nordiska grannländer äro dock befriade
från dessa skyldigheter.

Kungl. Majit har i cirkulärbrev till länsstyrelserna den 21 december 1934
(Sv. förf. sami. nr 625/1934) angående vissa åtgärder avseende kontrollen
över utlänningars vistelse i riket föreskrivit bland annat, att Överståthållarämbetet
har att genom särskilda polisbyrån i Stockholm för utlänningar i riket
(numera benämnd statens polisbyrå) noggrant övervaka, att tiden för den
utlänning i främlingslagen angivna tillståndsfria vistelsen i riket icke överskrides
utan att ansökning dessförinnan gjorts, skolande vid bedömande av
skyldigheten att utverka dylikt tillstånd beaktas, att, där ej särskilda förhållanden
annat föranleda, såsom avbrott i vistelsen icke bör anses uppehåll i
utlandet av kortare varaktighet än sex månader i följd. Nämnas må, att i
vad ankommer på socialstyrelsens befattning med ärenden om uppehållstillstånd
dylika grundsatser redan tidigare tillämpats i praktiken.

Numera lärer i s. k. handelspass finnas anteckning, att innehav av dylik
handling icke innefattar befrielse från skyldighet att beakta bestämmelser
rörande uppehålls- och arbetstillstånd.

Slutligen må nämnas, att vissa anordningar träffats till förstärkning av
kontrollen över den eljest ganska fria resandetrafiken över hamnarna vid
Öresund.

Genom här berörda anordningar har otvivelaktigt främlingskontrollen i
viss mån effektiviserats. Beträffande cirkulärbrevet till länsstyrelserna må
nämnas, att utländska handelsresande — enligt överenskommelser mellan
Sverige och utländska makter tillförsäkrade viss rörelsefrihet här i riket —
ej sällan uppge, att anordningen i fråga verkar hindersam för dem i deras
legitima affärsresor.

Beträffande den i utlåtandet berörda frågan örn kontrollen över utlänningarna
efter deras passerande genom inresekontrollen (Sociala Meddelanden
1934, sid. 664 ff.), må till komplettering av därstädes framförda’ synpunkter
anföras följande.

Av vad som i det föregående anförts torde framgå, att socialstyrelsen vid
sin handläggning av ärenden rörande uppehålls- och arbetstillstånd har att
taga en mångfald olika synpunkter under övervägande. Styrelsen handlägger
för närvarande omkring 15,000 ansökningar örn uppehålls- och arbetstillstånd
per år, och vederbörande tjänstemän -— som bland annat lia att
granska och föredraga nämnda ärenden, införskaffa kompletterande utredningar,
upprätthålla den alltmer påkallade kontakten med utrikesdepartementet
och med de departement, som handlägga ärenden rörande medborgarskap,
förpassning, rätt att idka näringsyrke m. m., överlägga med remissinstanserna,
mottaga besök av utlänningar och arbetsgivare, stå allmänheten
till tjänst med upplysningar etc. — kunna icke rimligen medhinna att beträffande
varje ärende, vilket är försett med allenast ett summariskt yttrande,
i önskvärd omfattning införskaffa kompletterande upplysningar. Det
ligger därför stor vikt på, att i yttranden över hithörande ärenden medtagas

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

såvitt möjligt alla uppgifter av betydelse för ärendenas bedömande ur ordnings-
och säkerhets- men också ur verkliga billighetssynpunkter; upplysningar
i sistnämnda hänseende förstå utlänningarna själva ofta ej att lämna.

De lokala myndigheterna äro ofta av brist på arbetskraft icke i tillfälle att
verkställa önskvärd utredning. Särskilt må härvid framhållas, att vid föreskriven
remiss av ansökningar om uppehållstillstånd yttrandena ofta begränsas
till att avse frågan, om utlänningen begått brott eller liknande. Däremot
omnämnas i många fall icke sådana andra omständigheter, som kunna
vara av stor betydelse för bedömande av frågan, huruvida arbets- eller
uppehållstillstånd bör beviljas, exempelvis att utlänningen ej före inresan
inhämtat arbetstillstånd och sedan — fortfarande utan sådant tillstånd —
redan tillträtt anställning och kanske avsevärd tid innehaft densamma.
Ofta vitsordas ej heller av utlänningen eller dennes arbetsgivare å ansökningshandlingen
lämnade upplysningar örn ändamålet med vistelsen härstädes,
örn arbetsanställnings art, löneförmåner m. m.

Såsom i det föregående omnämnts, är socialstyrelsen ej behörig att binda
arbetstillståndet till anställning hos viss arbetsgivare men kan däremot begränsa
tillståndets giltighet till visst område, t. ex. ett län. I upprepade fall
inträffar dock, att utlänningar icke iakttaga härutinnan gjorda förbehåll,
detta ehuru dylik begränsning särskilt tecknats i själva tillståndsbeviset samt
därjämte påpekats i särskilt till passet fogat meddelande. Det förekommer
knappast, att dylik överträdelse beivras eller omnämnes i yttranden. Styrelsen
har kunnat utröna, att utlänningar med sålunda bundet arbetstillstånd,
ofta lång tid innan ansökning om förändring av detsamma avgivits, innehaft
tjänst å annan ort än den, det gällande tillståndet avsett.

Det är sålunda tydligt, att styrelsen i många fall får pröva ärenden på
grundval av bristfälliga informationer. I vissa fall kan givetvis ur tidigare
ansökningshandlingar, utlänningens pass m. m. utläsas en hel del; i många
fall åter får man nära nog söka gissa sig till, huruvida särskilda omständigheter,
värda beaktande, äro till finnandes eller icke, och med ledning härav
anhålla om ytterligare upplysningar från myndigheter, utlänningen själv
eller från dennes arbetsgivare. Emellertid må kraftigt understrykas, att socialstyrelsen
i allmänhet har livligt intryck av, att det icke är viljan, som
brister, då det gäller att förebringa utredning; för övrigt förebringas i många
fall mönstergill sådan.

Det kunde måhända ifrågasättas, huruvida icke särskilda detaljerade
direktiv borde upprättas angående lokal polismyndighets yttranden över
främlingsärenden. Emellertid torde det bliva svårt att i desamma angiva
alla de skiftande synpunkter, vilka härvid kunna ifrågakomma. Vidare
torde å en del håll anslagen till ortspolisen vara otillräckliga för igångsättandet
av önskvärda utredningar beträffande främlingsärendena.

En föga kostnadskrävande anordning för åvägabringande av ökad effektivitet
i denna del av främlingskontrollen vore måhända, att gällande föreskrifter
i kungörelsen den 11 november 1927 örn utlännings rätt att här i
riket vistas ändrades därhän, att ansökning om uppehållstillstånd beträffande
utlänning, som redan vistades i riket, insändes direkt till socialstyrelsen.
Härigenom bleve styrelsen i tillfälle att vid ansöknings remitterande göra anteckningar
beträffande de punkter, i vilka särskild utredning syntes påkallad.
I fråga örn ansökningar örn förlängning av gällande tillstånd hade styrelsen
god ledning av upprättade persondossiéer och av sitt kortregister
över utlänningar och behövde sålunda ej betunga de lokala polismyndigheterna
med onödiga och alltför vidlyftiga förfrågningar. Beträffande förstagångsansökningar
kunde en efter det enskilda fallet lämpad frågepromemoria
upprättas. Vidare skulle styrelsen genom en dylik anordning bli i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor. 39

tillfälle att, innan ansökningarna remitterades för yttrande till de lokala
polismyndigheterna, från statens polisbyrå i Stockholm inhämta de upplysningar
om vederbörande utlänning, som byrån i egenskap av centralt övervakningsställe
erhåller. Sådana upplysningar, som nu i många fall icke äro
för de lokala polismyndigheterna kända, skulle därigenom kunna av dessa

beaktas. . „

Anordningen skulle dock ej kunna genomföras, med mindre saväl socialstyrelsens
som polisbyråns personal förstärktes, men det synes, som örn
denna utväg vore den billigaste för det allmänna och näppeligen behövde
medföra ökade kostnader beträffande lokala polismyndigheter å annan ort
än möjligen Stockholm.

I sammanhanget må påpekas, att fall da och da förekomma av natur att
böra föranleda specialutredning, för vilket ändamål särskild sakkunskap kan
vara påkallad, t. ex. språkkunskaper, viss kännedom om förhållanden i annat
land, förutsättningar att bedöma den reella innebörden av lämnade informationer
och så vidare. Särskilt är så ej sällan fallet, då utlänningar under
täckmanteln av politiskt flyktingskap söka skaffa sig rätt att vistas och
finna utkomst här i riket. I och för utredning i dylika fall vore det önskvärt,
att länsstyrelse kunde anordna utredning genom länsstyrelsetjänsteman,
landsfogde, kommunal förtroendeman eller annan för uppgiften skickad
person. I vissa dylika fall borde hänvändelse kunna göras även till

statspolisen. .

Understrykas må, att ett genomförande av dylika anordningar icke skulle
föranleda styrelsen frångå sin i utlåtandet den 8 september 1934 hävdade
mening örn önskvärdheten av en handbok nied råd och anvisningar till tjänst
vid handläggning av främlingsärenden i allmänhet. På senare tid har styrelsen
än mera ofta än tidigare haft tillfälle iakttaga^ svårigheterna, då det gäller
bedöma, huruvida för viss verksamhet tillstånd att idka näringsyrke,
arbetstillstånd eller intet tillstånd alls kan vara påkallat, om skäl för direkt
åtgärd mot utlänning för förhindrande av hans vidare vistelse i riket kunna
föreligga, och så vidare.

En överskådlig framställning av innehållet i hithörande olika författmngsföreskrifter,
försedd med praktiska råd och anvisningar, skulle utan tvivel
vara till hjälp och nytta. Framhållas må, att utarbetandet påkallade samråd
mellan utrikesdepartementet och flera andra departement, socialstyrelsen,
länsstyrelserna, statens polisbyrå samt eventuellt representanter för ortspolis
i stad och på landsbygd.

Remitterade motionerna.

Styrelsen övergår nu, efter denna allmänna orientering, till att — i den mån
så icke med det anförda redan skett — söka belysa innehållet i envar av de
remitterade motionerna.

Motionen nr 11: 603 örn revision av gällande invandringslag. I motionen
anföres, att förpassning icke innefattar förbud för utlänning att återkomma
till riket. Jämlikt 27 § lagen den 13 maj 1932 angående fortsatt tillämpning
av 1927 års främlingslag kan emellertid numera, i motsats till vad tidigare
varit förhållandet, länsstyrelse förordna, att utlänning, som ur riket förpassas,
icke äger återvända, med mindre han före ankomsten till riket erhållit
uppehållstillstånd.

Denna möjlighet har emellertid tillämpats i ringa — kanske alltför ringa
— utsträckning.

Vid eventuell prolongation av gällande främlingslag borde måhända tågås
under övervägande, huruvida icke socialstyrelsen kunde göras behörig att

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

förbinda avslag å ansökning om uppehållstillstånd med liknande förbehåll.
Härigenom bereddes styrelsen möjlighet att i vissa fall markera, att utlänning
—- närmast ur arbetsmarknadssynpunkt — vore mindre önskvärd här
i landet. Jhågkommas må nämligen, att avslag å en uppehållstillståndsansökan
i många fall endast är en konsekvens av ett avslag å arbetstillståndsansökan,
^ d. v. s. ett konstaterande av att utlänningen icke utan att ha arbetstillstånd
kan här i riket försörja sig. Styrelsen hade även möjlighet att
redan före inresa från fall till fall upptaga förnyad ansökan till prövning,
vilket kan vara av betydelse, då man ej finner anledning medgiva stadigvarande
bosättning i landet men däremot ej har anledning motsätta sig återkommande
tillfälliga resor inom riket.

I motionen anföres vidare, att ett flertal av de utlänningar, som här driva
affärsrörelse, aldrig torde söka arbets- eller uppehållstillstånd och att de besökte
landet såsom turister samt vistades här å vanliga turistpass. Vidare
skulle de var tredje månad göra ett kort besök i utlandet och därigenom förskaffa
sig rätt att utan särskild ansökan vistas tre månader i landet.

Med »turistpass» åsyfta motionärerna måhända s. k. nordiskt resekort. Sådan
legitimationshandling är giltig allenast för danska, norska, finska och
isländska medborgare; giltighetstiden är sex månader och kan ej förlängas.
Bevis om arbetstillstånd må ej tecknas i resekort.

Vad angår frågan, huruvida utlänning härstädes skulle kunna tillgodoräkna
sig tre nya uppehållstillståndsfria månader genom att avbryta vistelse
här genom tillfälliga utlandsbesök, må hänvisas till det föregående.

I vad rör inresekontrollen vid Öresund, må främst hänvisas till vad styrelsen
härom anfört i utlåtandet den 8 september 1934 angående övervakningen
av utlänningar i riket (Sociala Meddelanden 1934, sid. 660 ff.) och vilket
fortfarande i huvudsak torde äga giltighet. Emellertid må härtill tilläggas, att
polismyndigheterna med stöd av främlingslagens 21, 26, 38 och 39 §§ synas
berättigade vidtaga åtgärd mot utlänning, som icke följt anvisningarna beträffande
inresekontroll för icke-skandinaver. Framhållas må, att det även
i efterhand kan konstateras, huruvida dessa anvisningar följts; icke-skandinavisk
utlännings legitimationshandling skall nämligen vara försedd med inresestämpel.
I socialstyrelsen plägar på detta sätt alltid granskas, huruvida
tillståndssökande utlänning underlåtit att uppvisa pass vid inresekontrollen.

Beträffande slutligen de siffror, motionärerna anfört i fråga om antalet
beviljade och vägrade arbetstillstånd, må hänvisas till dels det föregående
och dels, vad särskilt angår förlängning av dylikt tillstånd, till de direktiv
angående^ främlingslagens tillämpning, riksdagen givit genom godkännandet
av 1927 års proposition till främlingslag.

I fråga om motionens allmänna syftning, nämligen mot en allmännare
skärpning av nu gällande kontrollbestämmelser beträffande utlännings inresa
och vistelse i riket, må hänvisas till meranämnda utlåtande den 8 september
1934, vari förordats, att åt särskilda sakkunniga skulle lämnas i uppdrag
att verkställa utredning i hithörande frågor. Nu gällande kontrollföreskrifter
torde emellertid befinnas relativt tillfredsställande, därest samlade
informationer om och tillräckliga medel för övervakningen av utlänningar
stöde skilda myndigheter till buds, och skärpta bestämmelser torde i och för
sig näppeligen vara ägnade att befordra en bättre ordning.

Vad angår frågan örn en biologisk invandringskontroll, förutsättes, att motionärerna
näppeligen åsyftat individuell, personlig undersökning av alla utlänningar,
som ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd, utan endast beträffande
sådana, som för längre tids vistelse eller fast bosättning önskade dylika
tillstånd. Införandet av dylik obligatorisk undersökning -— närmast väl
genom läkare — skulle uppenbarligen beträffande ett land som Sverige, med

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

41

dess livliga förbindelser med närliggande och tillgränsande länder, medföra
synnerliga vanskligheter, vilka knappast torde behöva närmare belysas.

Styrelsen vill med det sagda ingalunda bestrida, att synpunkten är av betydelse.
Det lärer emellertid böra ankomma på vederbörande myndigheter
att i misstänkta fall företaga diskret undersökning, huruvida psykisk eller
fysisk undermålighet kail anses föreligga, och därefter rätta sina avgöranden.
Det må understrykas, att socialstyrelsen vid sin befattning med ärenden rörande
uppehålls- och arbetstillstånd ej sällan redan av själva ansökningshandlingarna
och av uppgifter örn sökandens vandel m. m. kan draga vissa slutsatser
angående hans fysiska och psykiska konstitution och att styrelsen även
ägnat särskild uppmärksamhet åt sådana spörsmål.

Vad slutligen beträffar frågan, att endast med svenskar i nationalitetshänseende
närstående invandrare skulle tillåtas inkomma i riket, må framhållas,
att ifrågavarande problem lärer sakna nämnvärd praktisk betydelse annat än
i fråga om utlänningar av judisk ras. Vad judarna angår, torde Sverige genom
deltagande i det internationella samarbetet ha iklätt sig vissa, åtminstone moraliska
förpliktelser, vilka skulle upphävas genom en prohibitiv speciallagstiftning.
En sådan lagstiftning skulle innebära, att vårt land på en omväg sökte
fritaga sig från sin andel i ansvaret för lösningen av ett humanitärt problem.
Den andel av bördorna, som vårt land hittills burit, synes näppeligen vara
så stor, att tyngden därav skulle anses böra föranleda ett radikalt brytande
med hittills följda grundsatser.

Motionerna nr 1:32 och 11:114 om skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen
i riket. De i dessa —- likalydande — motioner framförda
synpunkterna ha till stor del redan behandlats i det föregående. I anledning
härav inskränker sig styrelsen nu till att yttra sig väsentligen i ett par spörsmål.

I fråga om den föreslagna centraliseringen av kontrollväsendet har socialstyrelsen
uttalat sig i meranämnda utlåtandet den 8 september 1934 (Sociala
Meddelanden 1934, sid. 656 ff.) och finner ej anledning frångå då uttalade
uppfattning.

Vad angår införande i ökad omfattning av passviseringstvång må understrykas,
att tillämpningen av viseringstvång gentemot utländsk makts medborgare
näppeligen lärer undgå medföra reciprok åtgärd mot Sverige. Stora
olägenheter, ej minst av ekonomisk natur, torde härav kunna föranledas.

Härjämte må framhållas, att viseringstvång i och för sig ej är ägnat att
tjäna eller särskilt väl lämpar sig för allmänrestriktiva syften; närmast siktar
viseringsinstitutet mot utsovring före inresa av personer, som med hänsyn
till ordning och säkerhet te sig mindre önskvärda.

Med det sålunda anförda må givetvis ej bestridas, att utomordentliga situationer
kunna inträffa, där ett återinförande av viseringstvång kan befinnas
ofrånkomligt.

Vad slutligen angår skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet
att fullgöra den i kungörelsen den 11 november 1927 (Sv. förf. sand. nr
411) stadgade anmälningsplikten finner styrelsen en strängare tillämpning
önskvärd. Med hänsyn till att här i riket finnas ej få utländska medborgare,
siirskilt från grannländerna, vilka vistats bär från födelsen eller den
tidigaste barndomen, och då beträffande dylika utlänningar en arbetsgivare
eller härbärgerare i många fall icke har anledning förutsätta utländskt medborgarskap,
synes det emellertid, som örn en eventuell skärpning av straffbestämmelserna
eller deras tillämpning borde kompletteras nied stadgande,
som innebure möjlighet till straffbefrielse i fall, där utlänning sedan sina
tidigaste år eller i övrigt under avsevärd tid uppehållit sig i riket.

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Motionerna nr I: 33 och II: 115 om revision av bestämmelserna angående
utlännings rätt att här i riket idka handel och driva näring m. m. Beträffande
dessa — likalydande — motioner må hänvisas till uttalanden här
ovan och till utlåtandet den 8 september 1934 (Sociala Meddelanden 1934,
sid. 656 ff.) samt, vad angår utlännings rätt att idka näringsyrke, till utlåtande
samma dag angående inom riksdagen väckt fråga rörande näringsfrihetsförordningens
bestämmelser örn utlännings rätt att här i riket idka
handel eller annat näringsyrke. Härutöver må anföras följande.

Motionärernas mening, att s. k. handelspass borde få utställas endast vid
de större inreseorterna och på vissa andra platser samt först efter kommunikation
med socialstyrelsen eller annan central myndighet, synes värd
övervägande. Det bör emellertid ej förbises, att den skisserade anordningen
i praktiken kunde visa sig medföra olägenheter för lojala utländska handelsresande
och därigenom kunde få ogynnsamma återverkningar för svenska
affärsintressen i utlandet, närmast i vad rör behandlingen av svenska
handelsresande. Med hänsyn till frågans ömtåliga natur torde en utredning
i ämnet göras grundlig och allsidig.

Beträffande frågan om utlännings förvärv av svenskt medborgarskap må
— under erinran, att dylika ärenden ej falla under socialstyrelsens prövning
-—- allenast till diskussion framkastas den synpunkten, huruvida icke praxis
på detta område så vitt möjligt borde utveckla sig under hänsynstagande
bland annat till frågan, huruvida och i vad mån svenska medborgare i annat
land få röna reciprok behandling.

Motionerna nr I: 284 och II: 60å angående revision av lagen örn utlännings
rätt att här i riket vistas m. m. En särlagstiftning beträffande »politiska
flyktingar» komme i realiteten sannolikt att lämna dörren öppen för
jämväl ett stort antal ur skilda synpunkter icke önskvärda utlänningar.
Med hänsyn till dylika ärendens i eminent grad personliga och individuella
natur, torde myndigheter, vilka ha att tillämpa främlingslagen, vare sig det
gäller visering, uppehålls- eller arbetstillstånd, förpassning eller utvisning,
ej kunna anlägga i författningsväg preciserade synpunkter utan behöva
nödig frihet att alltefter de individuella omständigheterna handla i det enskilda
fallet.

Det må ej bestridas, att ortspolis i sin befattning med främlingskontrollen
allt emellanåt kan ställas inför situationer, där det ankommer på densamma
att träffa snabba, kanske omedelbara avgöranden och där dessa avgöranden
kunna vara av synnerlig betydelse för enskildas välfärd. I allmänhet torde
i dylika fall, där tvekan kan råda om lämpligt förfarande, dock givas rådrum
att — åtminstone under hand, per telefon eller på annat sätt — bringa frågan
under överordnades bedömande. Jämväl förtjänar nämnas, att en handbok
med praktiska råd och anvisningar, sådan som ovan ifrågasatts, just i
dylika situationer skulle kunna tillgodose ett icke oviktigt behov.

Motionen nr 11:28 angående strängare restriktioner i fråga örn utländska
studenters rätt att studera och avlägga examina vid svenska universitet och
högskolor m. m. Remissen av denna motion lärer vara besvarad med vad i
det föregående anförts.

Kurt Bergström.

GUNNAR HUSS.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

43

Bilaga B.

Kom merskollegium.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 7 februari 1936 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två inom
riksdagens kamrar likalydande motioner, 1:32 och 11:114 samt 1:53 och
II: 115, den förstnämnda angående föreslagen skärpning av kontrollen över
främlingsinvasionen i riket samt den senare angående ifrågasatt revision av
bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket idka handel och driva
näring m. m.

I anledning härav har kollegium berett Stockholms handelskammare och
Sveriges industriförbund tillfälle att till kollegium inkomma med yttrande
över båda ifrågavarande motioner, varjämte kollegium lämnat övriga handelskamrar
i riket ävensom Sveriges köpmannaförbund tillfälle att yttra sig
över den senare motionen (I: 33). Yttranden i ärendet ha till kollegium inkommit
från Sveriges industriförbund samt handelskamrarna i Norrköping,
Jönköping, Göteborg, Borås, Karlstad, Örebro, Gävle, Sundsvall och Luleå.
Kollegium har inhämtat, att Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Malmö samt Sveriges köpmannaförbund jämväl erhållit direkt remiss i
ärendet från riksdagens andra lagutskott. Avskrifter av sistnämnda båda
handelskamrars yttranden i ärendet ha inkommit till kollegium.

Överlämnande till kollegium inkomna yttranden i ämnet ävensom en inom
kollegium utarbetad sammanfattning över innehållet i desamma får kollegium
anföra följande.

Avgivna yttranden angående motionen I: 32.

Vad motionärerna anfört rörande omarbetning och koncentration av författningsföreskrifterna
samt centralisering av kontrollväsendet har synts Sveriges
industriförbund förtjänt att tagas under närmare övervägande.

Beträffande införande av ökat passviseringstvång har industriförbundet
framhållit, att det syntes principiellt riktigare att anknyta en skärpt kontroll
icke till inresetillfället utan till utlänningens uppehåll här i riket.

I stället för skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet att fullgöra
stadgad anmälningsplikt beträffande utlänningar har industriförbundet
förordat skärpt tillsyn över ifrågavarande bestämmelsers efterlevnad, eventuellt
möjliggjord genom en förstärkning av nu tillgänglig arbetskraft för ändamålet.

Avgivna yttranden angående motionen I: 33.

Yrkandena i motionen ha tillstyrkts av handelskamrarna i Norrköping, Jönköping,
Karlstad och Sundsvall.

Handelskamrarna i Gävle och Luleå lia funnit önskvärt, att motionen
måtte av riksdagen bifallas.

Sveriges industriförbund liksom handelskamrarna i Borås och örebro ha
uttalat sig för ökad kontroll över ifrågavarande utlänningar såsom ett botemedel
mot påtalade olägenheter.

Handelskammaren i Göteborg har förordat en mera omfattande utredning
än den motionärerna ifrågasatt.

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Varningar mot alltför bryska åtgärder på ifrågavarande ömtåliga område
ha emellertid uttalats av handelskamrarna i Norrköping, Göteborg, Borås,
Karlstad, Örebro och Gävle samt Sveriges industriförbund.

Slutligen har handelskammaren i Karlstad förordat skärpta bestämmelser
i fråga om beviljande av arbets- och uppehållstillstånd för utlänningar.

Kommerskollegii yttrande.

För egen del får kollegium anföra följande.

De remitterade motionerna beröra områden, där man, även då det gäller
åtgärder, vilka ur vissa synpunkter i och för sig kunna te sig såsom befogade,
av hänsyn till våra ekonomiska förbindelser med utlandet måste framgå med
stor varsamhet.

När sålunda i motionen I: 32 bland åtgärder, vilka snarast möjligt böra
tagas under övervägande i syfte att hindra en ovälkommen invandring, särskilt
nämnes viseringstvång gentemot vissa länder, vill kollegium — i anslutning
till vad som anförts i vissa av de avgivna utlåtandena — framhålla angelägenheten
av att icke några speciella avstängningsåtgärder vidtagas mot
ett särskilt land eller särskilda länder utan mycket starka skäl och utan att
i samband därmed noga överväges, vilka olägenheter för svenska intressen
kunna uppstå genom eventuella motåtgärder från utländsk sida, med vilka
man för dylikt fall kan hava att räkna.

När vidare i motionen 1:33 förordas, att handelspass ej måtte utställas
utan föregående kommunikation med socialstyrelsen eller annan central myndighet,
må påpekas, att även örn en generell föreskrift härom ej skulle strida
mot några traktatmässigt från svensk sida ingångna förpliktelser, likväl den
omgång, som genom en sådan ordning skulle vållas, måste medföra olägenheter
ej blott för den utländske handelsresanden utan också för de inhemska
affärsmän, som måhända i brådskande fall ha intresse av att snabbt kunna
träda i förbindelse med vederbörande utlänning. Även i detta fall måste beaktas
risken av att i vårt förhållande till främmande länder, med vilka vi stå
i ekonomiska förbindelser, införa irritationsmoment, som möjligen kunna
komma att äventyra svenska intressen. Det bör härvid uppmärksammas, att
just frågor örn handelsresandes behandling i Sverige och önskemål örn underlättande
av handelsresandes verksamhet här i landet varit föremål för
starkt intresse från utländsk sida vid flera traktatförhandlingar.

Vidare är att märka, att vissa traktatpolitiska bindningar förefinnas på
förevarande område -—- såsom fallet för närvarande är gentemot Österrike
och tidigare var i förhållande till Tyskland. I art. 10 av 1934 års handelsavtal
med Österrike stadgas nämligen, att köpmän m. fl. från det ena landet,
som skaffat sig s. k. näringslegitimationsbevis, skola vara berättigade att personligen
eller genom i deras tjänst anställda resande, under iakttagande av
föreskrivna formaliteter inom den andra partens område göra varuinköp hos
köpmän m. fl. ävensom upptaga beställningar hos köpmän m. fl. Det är
givet, att på grund av en sådan bestämmelse någon möjlighet att från svensk
sida vägra utfärdande av handelspass icke är förhanden, där fråga är om näringsidkare,
som uppfylla den stadgade fordran på näringslegitimationsbevis,
vilket bevis utfärdas i vederbörandes hemland. Det vore sålunda enligt
kollegii förmenande ej mycket att vinna med den av motionärerna förordade
omgången vid utfärdande av handelspass. Däremot torde en föreskrift, som
innefattar förbud för utländska handelsresande att sälja eller till salu utbjuda
sina varor åt privatpersoner, ej strida mot gällande traktatförpliktelser
och även ur allmänna synpunkter kunna vara lämplig.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; bilagor.

45

Det torde med anledning av ett uttalande i motionen I: 33 måhända böra
särskilt påpekas, att lösande av handelspass icke frikallar handelsresanden
från skyldigheten att söka uppehållstillstånd i vanlig ordning. Efter tre månaders
vistelse här i landet måste således den utländske handelsresanden —
i likhet med vilken som helst annan utlänning — söka uppehållstillstånd.
Däremot är det självfallet, att sökandet av arbetstillstånd icke ifrågakommer
för de utländska handelsresandena.

I motionen I: 33 göras vissa uttalanden rörande den praxis, som under senare
tid tillämpats vid beviljande av arbetstillstånd. Kollegium saknar anledning
att närmare ingå på dessa spörsmål, men vill dock framhålla, att en
alltför restriktiv politik i detta hänseende från svensk sida lätteligen kan leda
till motåtgärder från utländsk sida, varvid det svenska näringslivets intresse
i att svenskar kunna vinna sysselsättning vid affärsföretag i utlandet kan
komma att lida avbräck.

I motionen I: 32 ifrågasättes en skärpning av främlingskontrollen vid de
s. k. skandinavingångarna, närmast Malmö och Hälsingborg. Skånes handelskammare
har för sin del avstyrkt att legitimationsfriheten för skandinaver
skulle upphävas, och kollegium vill med hänsyn till den betydelse denna
resandetrafik har för vårt land ansluta sig till handelskammarens uppfattning.

I samma motion framföras även vissa andra förslag, vilka dock knappast
beröra ämnen, som falla inom området för kollegii verksamhet — så är fallet
med önskemålet örn lagtekniskt sammanförande av det ifrågakommande
författningsmaterialet för vinnande av större överskådlighet och en centralisering
av utlänningskontrollen hos en för ändamålet tillskapad centralmyndighet.
Kravet i samma motion, att straffbestämmelserna i kungl, kungörelsen
den 11 november 1927 (nr 333) måtte skärpas föranleder ej annan erinran
från kollegii sida än ett påpekande, att straffbestämmelserna för uraktlåtenhet
att efterleva författningens bestämmelser om anmälningsskyldighet
äro meddelade i 38 § i lagen den 2 augusti 1927 om utlännings rätt att här
i riket vistas, vilken lagbestämmelse innefattar en straffskala av det omfång,
att dagsbötesbestämmelserna numera bli tillämpliga för förseelserna i fråga.

Vad slutligen angår det allmänna utredningsyrkande, vari motionen 1:33
utmynnar, har kollegium givetvis ingen anledning att motsätta sig, att en sådan
utredning i de hänseenden, som i motionen beröras, kommer till stånd,
men kollegium vill hemställa, att de av kollegium i det föregående framförda
erinringarna måtte vid meddelande av direktiv för en eventuell utredning
vinna beaktande.

HERMAN ERIKSSON.

Siegfried Matz.

Teofron Dahlman.

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Bilaga Cl.

Länsstyrelsen i Malmöhus län.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse från kungl, socialdepartementet den 7 februari 1936 har
länsstyrelsen anmodats avgiva yttrande över inom första kammaren väckta
motion nr 32 örn skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen i riket
och motion nr 33 örn revision av bestämmelserna angående utlännings rätt
att här i riket idka handel och driva näring m. m.; och får länsstyrelsen med
överlämnande av infordrade yttranden från poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg
anföra följande.

Poliskamrarnas yttranden i ärendet giva ett klart och tydligt intryck av
de svårigheter, som äro förenade med anordnande av en tillfredsställande
främlingskontroll. Vad särskilt angår kontrollen över inresande må framhållas
att eftergiften i passtvånget beträffande skandinaver skapat en situation,
som gör att frågan om passkontrollen blivit särdeles svårlöst. Ett återinförande
av passtvånget i förutvarande utsträckning torde emellertid möta
starkt motstånd från allmänhetens sida. Den inställning, allmänheten intager
till passtvånget, är sådan, att ett införande av skyldighet för resande
att vara försedd med en enklare legitimationshandling, exempelvis av postverket
utställt identitetskort, som betingar ett pris av 50 öre, helt visst ävenledes
skulle röna motstånd. Länsstyrelsen vill emellertid icke underlåta att
uttala den mening, att ett återinförande av legitimationstvång i denna omfattning,
vilket skulle möjliggöra uppställande av fordran på legitimation
för även andra skandinaver än svenskar, synes vara det enda medel att åstadkomma
en kontroll över främlingsinvasionen, som kan anses fullt tillfredsställande
inom möjligheternas gräns.

Men vid behandling av spörsmålet om bättre kontroll över främlingsinvasionen
bör räknas med att någon utsträckning av nu gällande legitimationstvång
icke låter sig genomföra. De brister, som nu vidlåda in- och utresekontrollen,
bestå huvudsakligen dels däri att antalet polismän som användes
för kontrollen är otillräckligt och dels däri att de lokala anordningarna
vid spärrställena äro otillfredsställande. Dessa brister framträda givetvis
särskilt när tillströmningen av resande är stor. En förbättring av de
lokala anordningarna möter stora svårigheter på grund av bristande utrymme.
Uppställes den fordran att även vid stor resandeström passkontrollen
skall försiggå i möjligaste mån friktionsfritt, skulle omfattande anordningar
bliva nödiga, avseende att möjliggöra att de resande kunde genomsläppas i
flera filer, men dylika anordningar torde ej vara möjliga att vidtaga vid de
nu använda pasställena. Vidkommande ökningen av för passkontroll avdelad
polis får länsstyrelsen i första rummet hänvisa till vad poliskamrarna
därutinnan anfört samt till ett till andra kammarens femte tillfälliga utskott
avgivet yttrande av länsstyrelsen i samma ämne den 13 mars 1934. Av skäl
som i detta yttrande anförts anser länsstyrelsen att kostnaden för såväl passpolisen
som de för åstadkommande av en bättre passkontroll nödiga lokala
anordningar bör påvila statsverket, såvitt angår städerna Malmö, Hälsingborg
och Trälleberg.

En sammanfattning av gällande föreskrifter rörande främlingskontrollen
är enligt länsstyrelsens mening önskvärd, och mot förslaget att hos en enda
central myndighet förlägga ledningen och beslutanderätten i fråga om dessa
ärenden har länsstyrelsen icke något att invända. Ävenledes synes det läns -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

47

styrelsen, som om en revidering i skärpande riktning av straffsatser i hithörande
författningar och föreskrifter är av förhållandena påkallad.

Även om en förbättrad kontroll över utlänningars in- och utresa åstadkommes
på sätt ovan omförmälts, komme dock en del betydande olägenheter
i detta avseende att kvarstå. Härvid får länsstyrelsen hänvisa till vad särskilt
poliskammaren i Malmö anfört beträffande politiska flyktingar, utländska
politiska agitatorer och invandringen av tyska judar. Politiska flyktingar,
som hitkommit direkt från sitt land, synas, med hänsyn till asylrätten,
ej kunna avvisas. Utlänningarna kunna inkomma till landet på annat sätt
än genom de vanliga samfärdsmedlen för persontrafik; Danmarks närbelägenhet
underlättar detta. Vad angår invandringen av tyska judar äro dessa
försedda med pass, vadan en skärpt inresekontroll beträffande dem saknar
betydelse. Ett återinförande av viseringstvång synes vara ett medel, som
bör övervägas. Såsom ett effektivt sådant kan det emellertid ej betraktas,
därest icke särdeles rigorösa bestämmelser örn visering meddelades, något
som helt visst stöter på svårigheter.

Beträffande motionen nr 33 får länsstyrelsen med åberopande av vad poliskamrarna
anfört meddela att länsstyrelsen icke har något att erinra mot
företagande av den i motionen föreslagna utredning.

Vid denna skrivelse fogas:

1) Poliskammarens i Malmö yttrande den 27 februari 1936 med därtill
hörande bilaga.

2) Poliskammarens i Hälsingborg yttrande den 29 februari 1936,

3) Avskrift av länsstyrelsens ovannämnda yttrande den 13 mars 1934.

4) Avskrift av länsstyrelsens underdåniga utlåtande den 11 oktober 1934.

Malmö i landskansliet den 9 mars 1936.

På länsstyrelsens vägnar:

HJ. KJÄLL.

T. THEGE.

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Bilaga C 2.

Poliskammaren 1 Malmö.

(Yttrande till länsstyrelsen i Malmöhus län.)

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Anmodad avgiva yttrande över två i riksdagens första kammare väckta
motioner i fråga om övervakningen av utlänningar m. m., får poliskammaren,
med överlämnande av en skrivelse i ärendet från härvarande kriminalpolis,
för egen del anföra följande.

Erfarenheten efter år 1930, då passfriheten mellan Sverige och Danmark
blev införd, har till fullo bestyrkt de farhågor, som redan då yppades, att
utlänningar skulle obehörigen kunna taga sig in i landet. Som ett korrektiv
häremot anfördes emellertid då från ledande håll, att sådana utlänningar
skulle dels bliva strängt bestraffade och dels utan alltför vidlyftiga formaliteter
kunna utvisas ur landet. Detta har emellertid icke kunnat ske delvis
på grund därav, att de politiska förhållandena särskilt i Tyskland under
de senaste åren avsevärt förändrats. Ett stort antal av de hitkomna utlänningarna
uppgiva sig nämligen vara politiska flyktingar, och dessa uppgifter
hava med mer eller mindre fog ofta tagits för goda.

Skall emellertid den passfria trafiken mellan Sverige och Danmark bibehållas,
bliver det en ofrånkomlig nödvändighet att man med mera eftertryck
och stränghet må kunna ingripa mot hit obehörigen inkomna utlänningar,
ävensom att polismyndigheten erhåller större resurser för att kunna på ett
mera effektivt sätt fullgöra övervakningen av hitresande utlänningar. Därvid
torde det tagas i övervägande, huruvida icke staten bör helt eller delvis
bekosta denna främlingskontroll.

I övrigt vill poliskammaren för närvarande inskränka sig att åberopa vad
i kriminalpolisens skrivelse anförts.

Malmö i poliskammaren den 27 februari 1936.

YNGVE SCHAAR.

D. Bergström.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

40

inlaga C 3.

Kriminalpolisen i Malmö.

(Yttrande till poliskammaren i Malmö.)

Till poliskammaren i Malmö.

Med anledning av från länsstyrelsen i Malmöhus län infordrat yttrande
rörande inom riksdagens första kammare vid innevarande års riksdag väckta
motioner om skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen i riket (nr
32) och om revision av bestämmelserna angående utlännings rätt att här i
riket idka handel och driva näring m. m. (nr 33) får undertecknad härmed
vördsamt anföra följande:

I. Ang. ifrågasatt skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen i riket.

a) Den nuvarande s. k. passfriheten vid Öresund m. m.

Vid införande av ifrågavarande passfrihet mellan Sverige och Danmark
år 1930 voro av passkontrollen berörda förhållanden helt annorlunda, än
vad som under det senaste året varit fallet. I de skandinaviska länderna var
den allmänna opinionen då allmänt inriktad på ett fullständigt upphävande
av allt vad passkontroll heter. De efter hand införda lättnaderna, särskilt
de s. k. passbiljetterna, vilka blevo föremål för allmänt missbruk, hade nämligen
till följd, att förhållandena slutligen blevo sådana, att antingen en skärpning
av passbestämmelserna, avseende skyldighet för varje inresande utlänning
att vara försedd med någon såsom legitimationsbevis antagbar officiell
handling, eller partiellt upphävande av passkontrollen för medborgare i de
skandinaviska länderna blev en tvingande nödvändighet. Rörande förhållandena
i passkontrollen härstädes vid nämnda tidpunkt anfördes av polismyndigheten
härstädes i en till länsstyrelsen i Malmöhus län avgiven, den
14 februari 1934 dagtecknad promemoria, bl. a. följande:

»Den nuvarande passfriheten för medborgare i de skandinaviska länderna vid
resor mellan Sverige och Danmark och vice versa infördes i slutet av maj månad är
1930 och avlöste det dittills tillämpade systemet med s. k. 3-dagarsbiljetters giltighet
såsom pass. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 december 1927 hade nämligen
föreskrivits, att resande av dansk nationalitet finge, utan hinder därav att de saknade
pass, i någon av städerna Hälsingborg, Landskrona, Malmö och Ystad inkomma
i riket för vistelse härstädes under högst tre dagar under villkor bl. a., att vederbörande
innehade tur- och returbiljett samt att å biljetten funnes angivet namnet
å den, för vilken biljetten utställts. Dessa biljetter vörö genom perforering
avdelade i 5 olika delar, nämligen den egentliga passkupongen, som upptog den
resandes namn, samt 4 mindre talonger, varav tvenne utgjorde de för framoch
återresan erforderliga biljetterna. De båda andra talongerna avskildes i passkontrollen
vid resp. inresa till och avresa från grannlandet, under det den egentliga
passkupongen avlämnades i passkontrollen vid återkomsten till hemlandet.
Samma system tillämpades för inresande till Danmark av svensk nationalitet.

På grund av den livliga gränstrafiken mellan de båda länderna blev emellertid
ovannämnda system alldeles för oformligt. Under vissa sön- och helgdagar kunde
nämligen passagerareantalet uppgå lill inemot 10,000 personer i vardera riktningen.
Passkontroll var då anordnad såväl vid in- som utresan håde från svensk och
dansk sida, varvid på grund av lokalförhållandena en ganska långvarig och besvärlig
köbildning icke kunde undvikas. Ett dagsbesök i grannlandet medförde sålunda,
att den resande skulle utstå de med passkontrollen förenade olägenheterna

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 saini. 2 avd. Nr 53. 4

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr ö3; bilagor.

icke mindre än 4 olika gånger samina dag. Till sint blevo förhållandena fullständigt
farsartade, enär resandena, som själva .skulle teckna sina namn på biljetten,
i en del fall roade sig med att förse biljetterna med namn på såväl bibliska som
historiska personer, vilket i den rådande brådskan ofta undgick passkontrollanternas
uppmärksamhet. På söndagskvällarna, då flera av de hemvändande danskarna
voro onyktra, sökte dessa bereda sig direkt tillträde till den avgående båten genom
att bryta avspärrningsanordningarna, varför förstärkt polisbevakning måste
anordnas vid nämnda tillfällen, men trots detta inträffade flera ganska allvarliga
intermezzon. Med anledning av nämnda missförhållanden uppstod i både danska
och svenska tidningar en kraftig presskampanj för passkontrollens fullständiga avskaffande.
I Sverige gjordes hos Kungl. Majit framställning om slopande av passkontrollen
mellan Sverige och Danmark dels av Kungl. Järnvägsstyrelsen, som åberopade
de genom köbildningen vid passkontrollen uppkomna förseningarna av tåg
och färjor, och dels av härvarande stadsfullmäktige i anledning av en inom fullmäktige
väckt motion, vari missförhållandena likaledes påpekades. Dessa framställningar
hade till följd, att dåvarande justitieministern, borgmästare Georg Bissmark,
sammankallade polischeferna i de svenska städerna vid Öresund till en konferens
å hotell Kramer härstädes söndagen den 11 maj 1930. Följande dag begav
sig justitieministern till Köpenhamn för att underhandla med de danska myndigheterna.
Resultatet härav blev det för närvarande tillämpade systemet med fullständig
passfrihet för medborgare i de skandinaviska länderna.»

Så sent som vid den i juni månad 1934 företagna undersökningen rörande
inom riksdagens båda kamrar vid den då avslutade riksdagen väckta motionerna
örn skärpning av vissa bestämmelser rörande utlännings rätt att här i
riket vistas och inneha arbetsanställning kunde av polismyndigheten härstädes
icke förebringas några bärande motiv för en skärpning av passkontrollen,
i det undertecknad i nämnda sak då bl. a. anförde följande:

»Med hänsyn till den stora resandetrafiken mellan Sverige och Danmark torde,
såsom utskottet i sitt ovannämnda utlåtande närmare framhållit, någon ändring för
närvarande icke böra vidtagas i den härstädes sedan år 1930 tillämpade passfriheten
för medborgare i de skandinaviska länderna. Under senaste tiden har det
visserligen, tydligen på grund av i andra länder inträffade utomordentliga politiska
förhållanden, förekommit, att utlänningar, som icke tillhört denna kategori, obehörigen
berett sig tillträde till riket, men det därmed förenade obehaget jämte kostnaderna
för dessa utlänningars förpassning ur riket, där sådant kunnat ske, torde
mer än väl uppvägas av den ökning i turisttrafiken, som dessa lättnader i passtvånget
otvivelaktigt medfört.»

Sedermera lia emellertid förhållandena av skäl, som i det sist citerade utlåtandet
antytts, blivit sådana, att de nuvarande förhållandena i passkontrollen
härstädes knappast längre kunna försvaras. Ett förhållandevis stort antal
utlänningar, huvudsakligen av tysk nationalitet, lia på sätt, varom tillfredsställande
utredning icke stått att vinna, berett sig tillträde till riket utan
att vara försedda med vederbörliga legitimationshandlingar och, med mer
eller mindre rätt, förebärande sig vara politiska flyktingar, varigenom de tilltvingat
sig att tillsvidare få kvarstanna här i landet. Det torde kunna antagas,
att flertalet av dessa s. k. politiska flyktingar inkommit hit direkt från
Danmark, varvid de på obehörigt sätt avsiktligt berett sig tillträde till riket
genom att på den svenska sidan passera genom de i tullvisitationslokalerna
uteslutande för medborgare i de skandinaviska länderna anordnade utgångarna.
Förhindrandet av dylikt missbruk torde endast kunna ske genom
återinförande av de före år 1927 gällande bestämmelserna om att envar, som
ankommer till riket, skall, där han ej genom legitimationshandling eller på

Andra lagutskottets utlåtande Nr J3; bilagor.

51

annat sätt styrker sig vara svensk medborgare, vara försedd med pass eller
annan såsom pass gällande, likvärdig legitimationshandling. För medborgare
i de skandinaviska länderna bör såsom med pass likvärdig legitimationshandling
kunna antagas av offentlig myndighet utfärdat och med fotografi
försett nationalitetsbevis, upptagande utlänningens namn, födelsetid
och nationalitet samt egenhändiga namnteckning. Giltighetstiden för dylikt
bevis bör vara minst fem år. Utställandet av dylika nationalitetsbevis torde
huvudsakligen komma alt bli förlagd till Malmö oell Hälsingborg. En å
varje bevis åsatt stämpelavgift av en krona torde täcka de kostnader, varmed
utställandet av bevisen, vilket åtminstone i de större gränsorterna bör
ske på statens bekostnad, komme att bli förenat genom anställande av erforderlig
extrapersonal. Vid eventuellt införande av skärpt passkontroll härstädes
torde det även bli nödvändigt att återinföra passkontroll även vid utresan,
enär beträffande vissa utlänningar, som vid inresan till riket äro skyldiga
att avgiva skriftlig uppgift, varom anteckning göres i passet, vissa andra
anteckningar skola verkställas även vid utresan ur riket. Dylika anteckningar,
vilka enligt hittills vunnen erfarenhet icke är till något nämnvärt gagn
för den lokala övervakningen, utan huvudsakligen torde tjäna till ledning
för den i Stockholm inrättade polisbvrån för övervakande av utlänningar i
riket vid uppgörande av statistik över in- och utresta utlänningar, har efter
det nuvarande systemets införande utförts av det danska statspolitiets passkontrollanter,
då från Sverige utresande utlänning landstigit i Danmark. Förhållandena
i passkontrollen på den danska sidan synas emellertid vara enahanda
som härstädes, nämligen att ett flertal utlänningar kunna misstänkas
lia inrest dit utan alt vid landstigningen ha uppvisat sina legitimationshandlingar,
varför den för polisbyrån avsedda anteckningen icke blivit utförd med
påföljd, att polisbyrån synes vara missnöjd med de hittills sålunda erhållna
ofullständiga uppgifterna. Beträffande ifrågavarande förhållanden anfördes
av undertecknad i ovannämnda år 1934 avgivna yttrande lil. a. följande:

»Stora svårigheter möta även för införandet av den i utskottets utlåtande föreslagna
utökningen av de anteckningar, som jämlikt ovannämnda paragraf skola
verkställas, då utlänning avreser från riket. Vid den i maj månad år 1930 mellan
svenska och danska myndigheter träffade överenskommelsen, enligt vilken den utgående
passkontrollen slopades å ömse sidor örn Öresund, bestämdes det, att de
danska passkontrollanterna tillsvidare skulle verkställa ifrågavarande anteckningar,
när de från Sverige utresta uppgiftsskyldiga utlänningarna landstego i Köpenhamn.

Skulle på grund av den föreslagna utökningen av anteckningar jämlikt § 42 k.
kung. 411/1927 passkontroll vid utresan ånyo bli erforderlig, måste den vid passkontrollen
härstädes direkt .sysselsatta personalen, som för närvarande uppgår till
4 polismän, utökas med ytterligare minst tvenne polismän, örn köbildning vid utresan
skulle kunna undvikas. Med inberäknande av de 2 å 3 kriminalkonstaplar,
som för närvarande äro sysselsatta med övriga i anledning av invandringslagen
med tillhörande författningar föranledda göromål, skulle främlingsövervakningen
i Malmö kräva över en tredjedel av kriminalpolisens ordinarie personal, som utgöres
av 24 kriminalkonstaplar, vilket icke står i rimlig proportion till övriga av
kriminalpolisens huvuduppgifter. Varje skärpning av passkontrollen, som eventuellt
kan medföra öka! arbete för polisen, sammanhänger därför intimt med kravet
pä att staten övertar kost naderna för denna verksamhet.»

Såsom av det citerade närmare framgår, kommer införandet av skärpt
passkontroll i förening med passkontroll jämväl vid utresan att även bli en
ekonomisk fråga, som statsmakterna av billigbetsskäl böra taga med i beräkningen
vid behandling av nämnda förhållanden. På grund av beslutad yt -

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

terligare utvidgning av flygförbindelserna med Malmö torde det redan inom
den närmaste framtiden bli nödvändigt att förstärka passkontrollen vid
härvarande flygstation med ytterligare en passkontrollant, varför det år 1934
beräknade personalbehovet måste betraktas som absolut minimum. Den
för passkontrollen direkt erforderliga personalen måste därför bestå av minst
6 passkontrollanter under sommarmånaderna och 4 under vintern, vartill
kommer ersättare vid semester och fridagar samt event, sjukdomsfall.

Bland de utlänningar, som ankommit hit utan att vara försedda med vederbörliga
legitimationshandlingar och som det, trots att de icke varit att
anse såsom politiska flyktingar, dock mött stora svårigheter att bli kvitt,
märkas särskilt de s. k. blindpassagerarna, vilka ofta äro statslösa. Liksom
dessa i någon utländsk hamn obemärkt berett sig tillträde till något hit avgående
fartyg, lämna de ofta fartyget under uppehåll här i riket på enahanda
sätt, varjämte fall kan misstänkas lia förekommit, då fartygsbefälhavaren,
särskilt om fartyget varit av utländsk nationalitet och endast tillfälligtvis
uppehållit sig i .svenskt farvatten, avsiktligt landsatt dem i någon svensk
hamn, då lämpligt tillfälle därtill givits. Då det är otänkbart, att polismyndigheten
till förekommande av att dylika utlänningar bereda sig tillträde till
riket skulle kunna anordna polisbevakning vid varje från utländsk hamn
ankommande fartyg, torde bestämmelser böra införas om skyldighet för tullbevakningspersonalen
att vid invisitering av till riket ankommande fartyg i
irreguljär trafik verkställa dylik visitation även med avseende å nämnda förhållanden
och med skyldighet att, därest person som icke tillhör fartygets
besättning, anträffas ombord, tillkalla polis, innan någon person tillåtes lämna
fartyget. Befälhavaren å varje till riket ankommande icke passagerareförande
fartyg skulle även, liksom förhållandena e. u. äro i de baltiska staterna,
vid anlöpande av svensk hamn avgiva en .skriftlig deklaration om att
fartyget icke medför någon »blindpassagerare», varvid medvetet oriktig deklaration
skulle vara belagd med strängt bötesstraff.

b) Sammanfattning av förefintliga bestämmelser rörande kontrollen av utländska
undersåtar, deras rättigheter och skyldigheter samt inrättandet av en
centralmyndighet för behandling av frågor rörande utlänningar.

En dylik sammanfattning vore givetvis till stor fördel för de övervakande
myndigheterna, särskilt i sådana städer och samhällen, där dylika ärenden
icke äro av sådan omfattning, att någon tjänsteman till större delen har sysselsättning
med desamma och därigenom kunnat utbilda sig till expert på
området, vilket i mer eller mindre utsträckning torde erfordras under nuvarande
förhållanden. Vid kontroll av utlänningar, som tillfälligtvis uppehålla
sig här i staden på genomresa till eller från utlandet, förekommer därför
ofta fall, då utlänningar uppgivit sig ha besökt myndigheterna på andra orter
och därvid erhållit felaktiga eller åtminstone delvis oriktiga och ofullständiga
besked i dylika frågor. Inrättandet av en centralmyndighet för behandling
av alla sådana ärenden skulle givetvis vara till stor fördel för såväl den
enskilde individen som alla de myndigheter, som hava att taga befattning med
ärendena.

c) Ang. avvisning av icke önskvärda utlänningar.

Såsom polismyndigheten härstädes i ett redan år 1931 infordrat yttrande
framhållit, äro nuvarande avvisningsbestämmelser »för vagt formulerade
för att vederbörande passkontrollanter mera allmänt skola våga taga risken
av ett avvisande». Även örn den vidsträckta tolkning, som kan givas andra

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

53

stycket i § 19 av Lag den 2 augusti 1927 om utlännings rätt alt bär i riket
vistas, bereder passkontrollanterna tillfälle att i ganska stor utsträckning vid
ankomsten till riket avvisa såsom icke önskvärda ansedda utlänningar, så
bar dock erfarenheten visat, att många sådana utlänningar lyckats taga sig
in i landet. Då dylika i vederbörlig ordning till riket inresta utlänningar,
d. v. s. sådana som fått sina pass stämplade vid inresan, anträffats härstädes
inom en tidrymd av 2 å högst 3 veckor efter ankomsten, ha de, om den
s. k. asylrätten icke lagt hinder i vägen, blivit avvisade ur riket. I varje
särskilt fall har rapport i föreskriven ordning avgivits, utan att avvisningen
föranlett någon anmärkning från de högre myndigheter, som författningsenligt
haft att granska ärendet. Det vill sålunda synas, som om bestämmelserna
i nämnda paragraf, att avvisning skall företagas vid »ankomsten
till riket eller omedelbart därefter», kunde tolkas så, att dylik avvisning kan
verkställas inom en tidrymd av högst en månad efter ankomsten, efter vilken
tid heller icke förpassning ur riket kan verkställas utan hinder av anförda
besvär (§ 30). Ofta lyckas det emellertid dylika utlänningar, vilka
på grund av medellöshet eller andra orsaker på goda grunder kunna misstänkas
försörja sig genom hettleri eller liknande levnadssätt, men mot vilka
för eventuell utvisning fällande bevis icke kan förebringas, att hålla sig kvar
här i riket över den för avvisning nu angivna tiden. Nuvarande bestämmelser
medgiva emellertid icke någon åtgärd mot sådan utlänning förrän vid
utgången av den fria 3-månadersperioden. Genom att i vederbörlig ordning
söka uppehållstillstånd och därefter överklaga Kungl. Socialstyrelsens avslag
härå, kan emellertid en sådan utlänning bereda sig en frist av ytterligare
ett par månader. Dylik utlänning bör därför utan hinder av anförda
besvär kunna avvisas från riket inom en tid av 3 månader från ankomsten.
För enhetlighets vinnande torde emellertid beslut om avvisning av sådan
utlänning, som anträffats efter en tid av över en månads vistelse i Sverige,
böra fattas av vederbörande länsstyrelse, till vilken polismyndigheten även
i andra tvivelaktiga fall bör vara hänvisad alt hänvända sig för definitivt
beslut örn tillämnad avvisning.

d) Äng. skärpning av vissa i främlingslagen meddelade straffsatser.

I den mån dessa straffsatser beröra bostadsupplåtaren och arbetsgivaren
torde en dylik skärpning icke erfordras. I stället hör återinföras skyldighet
för utlänning att inom viss tid efter ankomsten till varje ort göra personlig
anmälan hos polismyndigheten, varjämte försummelse av utlänning att göra
dylik anmälan bör beläggas med kännbar påföljd. Erfarenheten har nämligen
visat, att utlänningar, vilkas vistelse först efter avflyttningen blivit för
polismyndigheten härstädes känd, icke blivit i vederbörlig ordning anmälda
av bostadsupplåtaren av den anledningen, att utlänningen för bostadsupplåtaren
uppgivit sig själv ämna göra dylik anmälan men uraktlåtit detta, vilken
uraktlåtenhet, örn icke i alla, så dock i flera fall kunnat antagas lia
varit avsiktlig.

e) Ang. de politiska flyktingarna.

Att genom avvisning hindra verkliga politiska flyktingar från att inresa
i riket torde icke, utan åsidosättande av asylrätten, kunna komma i fråga
utom i de fall, då de söka bereda sig tillträde till Sverige från något ur politisk
synpunkt neutralt land, dit utlänningen ifråga tidigare tagit sig in efter
sin flykt från hemlandet. Såsom ovan antytts kan det misstänkas, alt flera
dylika utlänningar, trots alL de saknat vederbörliga legilimationshandlingar,
under den senaste tiden berett sig tillträde till riket från land, dit avvisning
kunnat ske, örn de ertappals vid själva inresan. Erfarenheten har

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53: bilagor.

dessutom visat, alt ett stort antal utlänningar, som varit i besittning av vederbörliga
legitimationshandlingar, gällande för något eller några år framåt,
men som vid förhör uppgivit sig ha lämnat hemlandet av politiska skäl,
under de senaste åren rest omkring från det ena landet till det andra, utan
att någonstädes lyckas finna någon fristad. Förhållandet är ingalunda att
förvåna sig över, då dessa utlänningar anses ovälkomna till vilket land de
än komma. Men då de förr eller senare komma att sakna vederbörliga
legitimationshandlingar, nämligen vid utgången av det innehavda passets
giltighetstid, enär förlängning av giltighetstiden i regel icke kan erhållas,
komma dessa utlänningar så småningom att definitivt hamna i något land,
som icke kan bliva dem kvitt. Ett land, som icke vidtagit någon betryggande
åtgärd för förhindrande av en överdriven dylik invasion, torde sålunda
få vara berett på att mottaga ett i förhållande till övriga grannländer oproportionellt
stort antal sådana utlänningar. Örn därför icke på diplomatisk
väg någon överenskommelse kan träffas med Sveriges grannländer, i detta
fall huvudsakligen Danmark, om att dylika utlänningar i första hand skola
beredas asylrätt i det land, dit de först ankommit vid sin flykt från hemlandet,
torde det vara av vikt, att en synnerligen effektiv passkontroll kommer
att upprätthållas vid rikets samtliga gränser och icke minst vid kusten
av Öresund.

f) Ang. politiska agitatorer.

Dessa torde icke endast utgöras av personer med nationalsocialistisk åskådning
utan även och sannolikt i ännu större omfattning av kommunistisk
riktning. Dylika utlänningar, som i regel alltid äro försedda med legitimationshandlingar,
som i enstaka fall visat sig vara förfalskade, torde vederbörande
passkontrollanter icke kunna förhindra att inresa i riket, varför övervakningen
av dessa helt faller på de lokala polismyndigheterna. Med nuvarande
bestämmelser rörande utlännings utvisning, avvisning och förpassning
ur riket torde endast § 36 i främlingslagen vara tillämplig å utlänningar,
som beträdas med dylik verksamhet. Tillämpning av ifrågavarande paragraf
synes emellertid vara en så omständig procedur, att myndigheterna
endast i synnerligen påtagliga fall torde vara benägna att tillämpa densamma.
Vederbörande länsstyrelse bör därför vara behörig att besluta örn förpassning
ur riket i sådana fall, då för dylik verksamhet misstänkt utlänning
anträffas inom en tidrymd av högst 3 månader efter ankomsten.

g) Ang. ifrågasatt begränsning au de judiska invandrarna genom skärpning

av visering stvånget.

Försök till dylik invandring äro under nuvarande förhållanden synnerligen
talrika, varvid nästan inga medel, som kunna tänkas tjäna såsom förevändning
för vinnande av fast fot här i riket, lämnas oförsökta. Erfarenheten
har nämligen visat, att sedan utlänningar av nämnda kategori väl lyckats
taga sig in i riket, det icke mött några svårigheter för dem att komma
i förbindelse med beskäftiga svenska medborgare, vilka av välvilja eller mot
större eller mindre ekonomiska förmåner förhjälpt utlänningarna till möjligheten
att få kvarstanna i riket. Sådan hjälp har bestått däri, att de icke
endast lämnat sitt biträde vid organiserandet av utlänningens tillämnade
verksamhet här i riket utan även med stor beredvillighet inför myndigheterna
intygat, huru nödvändig utlänningens fortsatta vistelse i riket är, varigenom
en opartisk undersökning försvårats. Återinförandet av viseringstvånget
för medborgare i vissa länder, som nu äro befriade därifrån, torde
därför vara det effektivaste medlet mot dylik icke önskvärd invandring, då
dessa utlänningar redan från början bleve förhindrade att även tillfälligtvis

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

55

inresa liit och knyta förbindelser härstädes. Under nuvarande förhållanden,
då vissa länder genom införande av valutabestämmelser hindra sina
medborgare att företaga turistresor bl. a. till Sverige, torde införandet av
viseringstvång för dessa länders medborgare icke heller vara till någon skada
för turisttrafiken.

II. Revision av bestämmelserna örn utlännings rätt att här i riket idka
handel och driva näring m. m.

a) Ang. utländska handelsagenter och deras skyldighet att erlägga i § 3
av Kungl, förordningen den 23 oktober 1908 föreskriven
bevillningsavgift.

Dessa frågor voro även föremål för undersökning i samband med det under
år 1934 infordrade yttrandet, varvid undertecknad anförde bl. a. följande: »För

övervakandet av att utlänningar icke bedriva olaga gårdfarihandel eller
uraktlåta att erlägga i § 3 av K. förordningen den 23 oktober 1908 ang. bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter föreskriven avgift (lösa s. k.
handelspass), ha under de senaste åren olika tillvägagångssätt prövats härstädes.
Ett försök att genom tvdlmyndigheten erhålla uppgift å de utlänningar, som vid
inresa till riket medfört varuprov, visade sig emellertid icke vara till någon nämnvärd
nytta. Uppgifterna inkommo nämligen så sent, att vederbörande utlänning
redan hunnit avresa från staden, innan någon undersökning kunde företagas i saken.
För övrigt torde det vara ytterst sällsynt, att en utlänning, som medför ett större
provlager, försummar att erlägga nämnda avgift. En mera allmän regelbunden kontroll
i sådant avseende av å hotell och logiställen boende utlänningar visade sig
även vara mindre lämplig. Det kunde nämligen därvid icke undvikas, att utlänningar,
som vistades här i fullt lojala syften, blevo föremål för kontroll, varvid
dessa, huru taktfullt undersökningen än företogs, kände sig illa berörda av att polisen
blandade sig i deras förehavande. Det har även visat sig, att flertalet av sådana
utlänningar, som gjort sig skyldiga till förseelser av detta slag, icke haft någon
bostad härstädes utan ankommit hit på morgonen från Köpenhamn, dit de
efter affärsbesök i Malmö med närliggande orter regelbundet återvänt på kvällen
samma dag. För att kunna beivra dylika förseelser har polismyndigheten härstädes
sedan någon tid sökt inleda ett visst samarbete med affärsmän, som de åsyftade
utlänningarna kunna tänkas uppsöka för inledande av affärsförbindelser. Ett
antal cirkulär med uppmaning till dylikt samarbete och innehållande närmare
förklaring om huru detta samarbete lämpligen borde tillgå ha därför utlämnats
till ledarna för olika affärsföretag härstädes. Resultatet härav kan anses ha motsvarat
förväntningarna, ty under de senaste tre månaderna ha med anledning av
det nämnda cirkuläret fyra utlänningar blivit åtalade för försummelse att lösa handelspass,
en av dessa hade dessutom bedrivit olaga handel och fyra andra utlänningar
ha blivit ställda under åtal för olaga gårdfarihandel. Dessa utlänningar,
som endast tillfälligtvis uppehållit sig på affärsbesök här i riket, lia samtliga blivit
fällda till ansvar, varvid böter utdömts till ett sammanlagt belopp av 1,525 kronor.
För åtal erforderlig bevisning har dessutom erhållits mot ett flertal andra
utlänningar, som gjort sig skyldiga till liknande förseelser, men som av olika anledningar
icke kunnat anträffas för att höras och delgivas stämning i saken, varför
dessa komma att bli åtalade, örn de vid event, återkomst hit till riket anträffas
inom de närmaste två åren.»

Såsom av ovanstående närmare framgår äro förhållandena sådana, att det
i första hand bör övervakas, att utlänningar tillhörande denna kategori vederbörligt
fullgöra sin skyldighet i fråga örn erläggande av föreskriven be -

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

villningsavgift, under det att deras kvarstannande i riket utöver den fria 3-månaders perioden utan att söka uppehållstillstånd är en fråga, som måste
komma i andra hand och som i jämförelse med den förra frågan inte torde
bereda de övervakande myndigheterna några större svårigheter. Det torde
därför kunna antagas, att varje begränsning vid utfärdandet av s. k. handelspass,
så att dessa i enlighet med motionärernas förslag endast finge utfärdas
i de större inreseorterna och efter särskild prövning, skulle bidraga till alt
öka antalet dylika förseelser. Såsom en följd av de vid 1934 års riksdag
väckta motionerna i samma sak blevo de till utlänning vid erläggandet av
nämnda bevillningsavgift utfärdade kvittona, de s. k. handelspassen, försedda
med följande anmärkning avfattad på olika språk: »Denna kvittens
innefattar icke tillstånd att vistas i riket.» En utlänning, som erlagt dylik
avgift utan att vara berättigad att uppehålla sig i riket under handelspassets
giltighetstid, får därför skylla sig själv, om hinder för hans fortsatta vistelse
skulle visa sig föreligga.

Inrättandet av ett centralregister över lösta handelspass vore däremot till
stor fördel, icke endast för övervakning av att vederbörande utlänningar icke
kvarstanna i riket utan att förskaffa sig föreskrivet uppehållstillstånd, då
skyldighet därtill inträtt, utan även och i ännu högre grad för underlättande
av kontrollen av att utlänning erlägger dylik avgift. För att den myndighet,
som utställt liandelspasset, vilket på grund av det ovan anförda med avseende
på utställande myndigheter bör tillhandahållas i samma omfattning
som hittills, icke skall glömma bort att underrätta centralregistret örn sålunda
löst handelspass, bör varje blankett till sådant vara försedd med en
perforerad talong, avsedd för uppgifter om passets giltighetstid och för vein
detsamma utställts, vilken talong, vederbörligen ifylld, omedelbart bör översändas
till centralregistret för att införas i detta.

Den av motionärerna föreslagna bestämmelsen örn att utländska handelsagenter
endast skulle få träda i affärsförbindelse med återförsäljare torde
även fylla ett länge känt behov. En dylik bestämmelse torde redan finnas
i åtskilliga andra länder, bland annat enligt uppgift i Danmark. Utländska
handelsagenter, som dels själva och dels genom anställda underagenter direkt
till allmänheten försälja t. ex. »hälsobringande underkläder» eller andra
för privatbruk avsedda artiklar, äro nämligen en känd företeelse, som under
inga förhållanden kan anses önskvärd.

b) Äng. utlännings rätt att här i riket idka handel m. m.

Beträffande nämnda förhållanden anförde undertecknad i det år 1934 avgivna
yttrandet bl. a. följande:

»Bestämmelserna i näringsfrihetsförordningen kringgås vanligen på så sätt, att
den utlänning, som önskar idka handels- och fabriksrörelse härstädes, genom förmedling
av någon advokat låter bilda ett aktiebolag, vari de enligt 4 § i bolagslagen
föreskrivna fem svenska aktieägarna, vilka endast tecknat sig för vardera en aktie,
som de tydligen sedermera fått till skänks, i regel utgöres av advokaten, som väljes
till bolagets styrelse, samt dennes biträden å advokatkontoret och till myndig
ålder komna familjemedlemmar. Tidigare stod utlänningen i regel själv som innehavare
av de övriga 95 % av aktiekapitalet, men sedan det genom härstädes väckta
åtal blivit mera allmänt känt, att nämnda förhållande medför ansvar för förseelse
mot näringsfrihetsförordningen, ha dessa aktier i regel genom skenköp blivit överlåtna
på någon svensk bulvan. Vid de härstädes företagna undersökningarna ha
därför påträffats dylika svenska ''aktieägare’, vilka icke haft någon annan kännedom
örn sitt innehav av aktiemajoriteten i det av undersökningen berörda aktiebolaget,
än att de vid något tillfälle varit uppe på ett advokatkontor och underskri -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

57

vit en handling. I flera misstänkta fall ha emellertid bulvanskapen varit så skickligt
arrangerade, att tillräcklig bevisning icke kunnat förebringas. Sedan i början
av februari månad innevarande år lia emellertid de härstädes sålunda företagna
undersökningarna i sex olika fall givit anledning till åtal, av vilka ett blivit ogillat
och ett är fortfarande föremål för prövning vid polisdomstolen, men i de fyra
övriga målen, som samtliga berört danska undersåtar, lia utslagen varit fällande,
varvid böter utdömts till ett sammanlagt belopp av 4,350 kronor.

Med hänsyn till det ovan anförda rörande kringgåendet av i näringsfrihetsförordningen
meddelade bestämmelser genom bildande av s. k. bulvanbolag hade det varit
önskvärt, att den under innevarande år beslutade men ännu icke i tryck tillgängliga
lagen rörande förbud för utlänning att genom bulvan innehava aktier i
vissa svenska aktiebolag bleve tillämplig även beträffande aktiebolag med sådan
verksamhet, som med avseende å utländska medborgare icke må utövas utan
Kungl. Maj:ts tillstånd.»

Vad som sålunda anförts rörande utsträckt tillämpning av den s. k. bulvanlagen
har blivit i ännu högre grad aktuellt i anledning av den av motionärerna
åberopade ökade invandringen av utlänningar, som på grund av de
politiska förhållandena i hemlandet tvingats att förlägga sin affärsverksamhet
till något annat land. I den händelse utlänning, som låtit grunda ett dylikt
s. k. bulvanbolag, själv ämnar taga aktiv del i bolagets affärsverksamhet,
kan denna i vissa fall hindras genom att för utlänningen i fråga sålunda erforderligt
arbets- och uppehållstillstånd förvägras honom. Ansökningen om
arbets- och uppehållstillstånd för arbetsanställning i bolag, som på goda
grunder kunna tänkas ha tillkommit på ovannämnt sätt, ha därför av polismyndigheten
härstädes alltid avstyrkts med resultat, att det sålunda sökta
tillståndet i regel förvägrats, varigenom den tillämnade affärsverksamheten
förhindrats. I vissa fall däremot, då utlänningen är medborgare i någon
stat, vars medborgare i fråga om meddelandet av arbets- och uppehållstillstånd
måste behandlas särskilt förmånligt med hänsyn till inom ifrågavarande
land bosatta svenska medborgare, är däremot ett sådant förfaringssätt
mot dylik ej önskvärd affärsverksamhet icke lämpligt. Ansökningar örn arbets-
och uppehållstillstånd ha därför vid sådana tillfällen endast blivit avstyrkta
och vägrade i de fall, då vederbörande utlänning genom fällande bevisning
kunnat dömas för förseelsen. Så länge utlänning enligt de i näringsfrihetsförordningen
meddelade bestämmelserna icke får idka handel här i
riket utan Kungl. Maj:ts tillstånd, torde det ligga i statsmakternas intresse
att genom utvidgad lagstiftning, t. ex. vidsträcktare tillämpning av den s. k.
bulvanlagen, hindra varje försök att på nyssnämnt sätt kringgå dessa bestämmelser.

c) Ang. naturalisering av utländska medborgare.

Då särskilt under den senaste tiden vissa utlänningar torde lia inflyttat till
riket med tanke på att inom kortast möjliga tid vinna svenskt medborgarskap,
torde det kunna ifrågasättas, örn icke den tid, under vilken utlänning
skall lia haft stadigvarande hemvist här i riket, bör höjas till 8 å 10 år, för
det fall att utlänningen icke genom giftermål med svenska eller av annan
grund blivit särskilt knuten till Sverige.

d) Ang. ifrågasatta strängare straffbestämmelser för utlänning, som beträdes
med förseelse mot närings/rihclsförordningen.

Bristerna i hithörande bestämmelser lia av undertecknad likaledes påpekats
i 1934 års yttrande, vari anfördes bl. a. följande:

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

»I fråga om olaga gårdfarihandel har det visat sig vara ganska svårt att erhålla
fällande bevisning, enär enligt nuvarande bestämmelser endast fullbordad försäljning
är belagd med straff. Det har sålunda ofta blivit för polismyndigheten härstädes
känt, att utlänning sökt avyttra av medfört varulager, men har därvid någon
laga åtgärd för förseelse mot näringsfrihetsförordningen icke kunnat vidtagas,
förrän det vid i saken företagen undersökning anträffats någon, som köpt eller bevittnat
att dylik försäljning ägt rum, vilket i många fall varit förenat med stora
svårigheter, örn icke alldeles omöjligt. Med avseende å utlänning borde därför
försök att inleda dylik handel, i likhet med föreskrifterna om skyldighet för utlänning
att vara försedd med handelspass, medföra laga ansvar.

Det nuvarande rättegångsförfarandet torde även lämna åtskilligt övrigt att önska
i fråga om lagförandet av här i riket icke bosatta utlänningar. För förseelser
mot näringsfrihetsförordningen kan visserligen beslag av det medförda varulagret
göras till ett värde av högst 700 kronor, men ofta medför utlänning icke dylikt
lager till ett värde motsvarande det för förseelsen utdömda beloppet. Dylik rätt
till beslag föreligger däremot icke med avseende på utlänning, som försummat att
lösa handelspass. En utlänning, som blivit instämd till domstol för någon av nämnda
förseelser utan att beslag kunnat göras till täckandet av i målet eventuellt framdeles
utdömda böter, avreser i regel omedelbart till utlandet utan att därefter ingå
i svaromål, när målet förekommer vid domstolen. Vitesföreläggande har ju i dylika
fall icke heller någon betydelse, enär utlänningen icke kan anträffas för delgivning
eller utkrävning av i målet eventuellt utdömt vite. I de flesta fall är emellertid
utlänningen villig att underteckna ett erkännande av förseelsen, innan han
lämnar polisstationen, men utlänningen kan sedermera i regel icke anträffas för
indrivning av det utdömda beloppet. Under nuvarande förhållanden kan utlänning,
som icke har hemvist här i riket, i de åberopade fallen till och med under
fortsatt vistelse här i riket undandraga sig laga påföljd blott genom att undvika besöka
de orter, där han låtit något komma sig till last.»

Då nya bestämmelser i nämnt avseende sedermera icke tillkommit, äger
det sålunda anförda fortfarande sin giltighet. Införandet av skärpta straffbestämmelser
för utlänning, som beträdes med förseelse mot näringsfrihetsförordningen,
böra därför kompletteras med bestämmelser, som möjliggöra
en effektiv tillämpning av desamma, varjämte nuvarande 31 §, 3 mom. i
lag den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas bör givas sådan
lydelse, att även den utlänning, som dömts för förseelse mot näringsfrihetsförordningen,
må kunna från riket utvisas.

Malmö den 21 februari 1936.

OLOF STEEN.

Ad. Johansson.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

59

Bilaga C 4.

Poliskammaren i Hälsingborg''.

(Yttrande till länsstyrelsen i Malmöhus län.)

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Genom länsstyrelsens skrivelse till poliskammaren av den 13 i denna månad
har poliskammaren anmodats avgiva och till länsstyrelsen inkomma
med yttrande över inom riksdagens första kammare vid innevarande års
riksdag väckta motioner om skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen
i riket (motion nr 32) och örn revision av bestämmelserna angående
utlännings rätt att här i riket idka handel och driva näring m. m. (motion
nr 33).

Beträffande motion nr 32 rörande kontrollen över främlingsinvasionen sa
anser sig poliskammaren böra lämna en redogörelse för huru därmed sammanhängande
förhållanden här i staden gestalta sig.

I fråga om de nuvarande anordningarna med dubbla inresepassager, den
ena för passfria skandinaver och den andra för passpliktiga övriga inresande,
så torde knappast någon ändring till det bättre här kunna genomföras. Den
ytterst livliga gränstrafiken här i staden kräver sådan anordning, som här
kommer till utförande. Tillbakagång till det övergivna kravet på legitimation
för skandinaver skulle väcka en storm av ovilja på båda sidor om
Öresund. En sådan legitimation behöver väl för övrigt knappast diskuteras,
förrän saken förelagts vederbörande danska myndigheter, ty i Danmark tilllämpas
här vid Öresund samma dubbelpassagesystem som här i staden. Om
restriktioner tillgripas beträffande »skandinavingångarna», där dock viss möjlighet
till ytterligare skärpt kontroll vid de tillfällen, då tillresandeströmmen
ej är så stor, yppa sig, så blir helt visst följden den, att såsom också ägt
rum enligt vad polismyndigheten har sig bekant icke önskvärda personer
här vid det smala Öresund i större utsträckning än tidigare taga sig in på
vårt kustland i småbåtar i allra största hemlighet. Intresserad och lämplig
passkontrollpersonal i tillräckligt antal kräves emellertid under alla förhållanden.
Härför borde staten helt naturligt också intressera sig och icke låta
Hälsingborgs stad bära hela kostnaden för anordnandet av passkontrollen
här med dess stora betydelse för riket i dess helhet. I detta sammanhang
kan poliskammaren ej underlåta framhålla, att för handhavande av passkontrollen
av poliskammaren avdelas under hela året tre samt under månaderna
maj—september ytterligare tre konstaplar.

Poliskammarens statistik visar, att följande antal utlänningar redan i
passpärrem hindrats inresa och frivilligt vänt tillbaka till sitt utreseland
i stället för att bliva underkastade förhör i avvisningssyfte, nämligen år 1933:
122. år 1934: 81 och år 1935: 67.

Givetvis är man ej främmande för den uppfattningen, att icke önskvärda
element ofta söka sig in här i riket genom »skandinavingången» även i vår
stad, men straffhotet härför vilar dock i allmänhet över sådan inresande.
Helt nyss hava vi dock här i staden sett ett par tendensfall hur detta straffhot
kan bortelimincras. Tysk-judisk man i ett och tysk nian i ett annat fall
har nämligen inkommit hit till riket, helt visst på illegitimt sätt, möjligen
genom »skandinavingång», och vänt sig eller från annat håll sänts till den
s. k. Röda Hjälpen här och genast blivit dess skyddsling. Man har då varit
ytterst angelägen från beskyddarehåll alt infinna sig med skyddslingen så
hastigt som möjligt hos kriminalpolisen och fullgöra dennes anmälningsplikt

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

enligt 3 § i nu ifrågavarande lag. Skyddslingen saknar godtagbart pass och
egna försörjningsmedel samt lämnar hos polisen uppgifter, som ej verifieras,
och som oftast icke kunna vederläggas och därför få godtagas, att han i
tysk motorbåt av landsmän hjälpts över från Tyskland och landstigit på
vår kust någon kort stund innan han anmält sig. Ilan har alltså fullgjort
sin anmälningsskyldighet och undgår straffhotet för försummelse härutinnan.
Men han är redan inne i landet, och han rör sig fritt. Samtidigt säger han
sig vara politisk flykting. Ibland bestyrkes detta från beskyddarhåll. Han
påyrkar därför asylrätt här i riket. Poliskammaren inleder avvisningsförfarande
mot honom och utlänningen delgives omedelbart avvisningsbeslut.
Detta kan emellertid ej verkställas. Poliskammaren underrättar länsstyrelsen
härom och ärendet överlämnas till Kungl. Majit för vidare prövning.
Medan ärendet hos Kungl. Majit handlägges, omhuldas han hos sina meningsfränder.
Straff drabbar ingen. Väl kan antagas, att oriktig uppgift
mot bättre vetande lämnats i dylikt fall, därför straff stadgas i 39 § i nämnda
lag, men då bevisning härom ej står att vinna, blir straffhotet av intet värde.
Trafiken i fråga, helt visst understödd från visst partihåll här i riket, måste
otvivelaktigt betraktas såsom landsskadlig. Därför bör också i lagen stadgas
straff och skadeståndsplikt icke allenast för den, som tagit sig in här i riket
utan att kunna genast vid polisförhör med myndighets anteckning i sitt pass
eller annorledes styrka, att han kommit in i riket på fullt lagligt sätt, utan
även för den, som med råd eller dåd bistår eller hyser sådan inresande, ändå
lian haft skäl misstänka dennes inresa i riket såsom lagstridig.

Här i Skåne får man nog i fortsättningen räkna med icke önskvärda utlänningars
landstigning på öppna kusten. Detta bör enligt poliskammarens
förmenande straffbeläggas. Sålunda bör straff drabba såväl den person,
som landsätter passpliktig utlänning å svensk kust annorledes än vid angöringskaj
inom hamn, som är ständigt tullbevakad, som ock den passpliktige
utlänningen, som landstiger på annat ställe än nu sagts.

Ävenledes bör finnas föreskrivet, att avvisad persons legitimationshandling
skall förses med anteckning eller påstämpling om avvisningen. Detta skulle
hindra dylik person att såsom hänt resa in i landet över annan hamnort
och passkontroll redan några timmar efter avvisningen.

Ett inresefall kan poliskammaren ej underlåta referera som bevis på några
av de besvärligheter, som passkontrollen här måste dragas med:

En 4(hårig tysk-judisk köpman lämnade Tyskland den 8 augusti 1933
såsom politisk flykting (pacifist, fredsivrare) och inreste i Danmark, men
förteg sin flyktingsegenskap. Han erhöll uppehållstillstånd under viss tid i
Danmark och fick anställning såsom lantbrukselev i Helsingörstrakten. lian
birde där känna en rik dansk dam, som ömmade för hans belägenhet. Det
danska uppehållstillståndet utgick och hans ansökan om förnyelse av sådant
tillstånd lämnades utan bifall. Föreläggande alt avresa delgavs honom av
vederbörande dansk polismyndighet. Han fick välja nytt inreseland och
detta blev Sverige. Ledsagad av den danska damen, som väl kände till inreseanordningarna
här, kom han den 23 november 1934 i dansk bil, förd
av dansk chaufför, med färja till Hälsingborg och åkte vidare utan att låtsa
om passpärren in i landet för att kvarbliva här. Han ertappades sedan på
hotell här i staden. Han förebar vid polisförhör, att han hållit sitt pass
i handen i bilen vid inresan. En tjänsteman i uniform (tulltjänsteman) hade
enligt hans uppgift öppnat bildörren och frågat honom örn någon sak. Denne
tjänsteman hade han tagit för passkontrollant. Enligt hans uppgift hade
han två gånger förut besökt Hälsingborg och passerat passpärren. Han ville
göra gällande, alt passkontrollanten dä ej brytt sig örn att stämpla hans pass
för inresa, varför han nu förmenade, att det ej var så noga med att gå

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

61

genom passpärren. Ifrågavarande utlänning avvisades av poliskammaren ur
riket och delgavs avvisningsbeslutet, över vilket han anförde besvär. Härvarande
rättshjälpsanstalt biträdde honom, varefter avvisningsbeslutet upphävdes.
Han ställdes därefter under åtal vid polisdomstolen för underlåten
anmälan vid inresan, men polisdomstolen ogillade åtalet.

Här i Öresundsfarleden inträffar ej så sällan att befälhavare å svenska
fartyg, kommande från Östersjöhåll, vid förbifarten bär påyrka, icke så
sällan understödda av sina redare, att bliva genom polisens hjälp befriade
från utländska s. k. blindpassagerare, som i utländsk loss- eller lastningshamn
smugit sig ombord och dolt sig samt givit sig tillkänna först sedan
fartyget kommit ut i öppen sjö. Sådan hjälp har bär lämnats åren 1932—
1935 rörande tillhopa 32 utlänningar. Dock har bistånd kunnat lämnas endast
när det antages, att dylik utlänning, som merendels saknar godtagbar
legitimationshandling, bomme att mottagas i annat land samt först efter det
befälhavaren förpliktigat sig och sitt rederi att betala alla omkostnader, som
föranleddes av omhändertagandet. Föreskrift saknas rörande förfarande i
dylika fall, men polismyndigheten här har ansett sig böra visa förståelse i
en dylik situation. Vid några tillfällen har redaren dock opponerat sig mot
att betala utlänningens hemtransport och framlagt saken inför redaresammanslutning.
Man har därifrån bil gjort förfrågan, på vilken grund betalning
fordrats hos enskild. Poliskammaren har då åberopat den upprättade
förbindelsen och den har måst infrias.

Ytterligare två rättsfall synas emellertid också värda att här i korthet omnämnas: 1)

På redden i Hälsingborg överlämnade befälhavaren å svenskt fartyg
två finska »blindpassagerare» till en tulltjänsteman, som hade tjänsteärende
ombord, med anmodan att avlämna dem till härvarande polismyndighet.
Fartyget fortsatte omedelbart sin resa. De hit överlämnade finländarna blevo
avvisade och genom poliskammarens försorg bringade ur riket. Denna
återtransport till hemlandet åsamkade staten en kostnad av 154 kronor. Allmänne
åklagaren ställde tulltjänstemannen, befälhavaren och en styrman å
fartyget under åtal för det de förhjälpt finländarna att inkomma i riket och
företrädde åklagaren Kronan såsom målsägare. Polisdomstolen ogillade ansvarstalan
och blev vid denna utgång av målet Kronans på 6 kap. strafflagen
grundade skadeståndstalan ogillad. Kungl, hovrätten över Skåne och Blekinge,
dit åklagaren fullföljt åtalet, gjorde ej ändring i ansvarsfrågan, men
skadeståndsfrågan kunde ej där till prövning upptagas på grund av underkännande
av en i målet åberopad fullmakt.

2) En befälhavare med sitt fartyg på härvarande redd infann sig å polisstationen
den 25 oktober 1935 med två utlänningar s. k. blindpassagerare.
Befälhavaren delgavs polismästarens besked, att dessa, vilkas nationalitet
var oviss, ej kunde på några som helst villkor mottagas bär. Befälhavaren
avlägsnade sig då omedelbart från polisstationen för att enligt givet löfte
återkomma och taga männen åter ombord, men han avseglade i stället vidare
med sitt fartyg. Männen avvisades oell bringades genom poliskammarens
försorg tillbaka över Östersjön. Omkostnaderna härför utgjorde kronor
150: 30. Fartygets rederi krävdes av poliskammaren gång på gång på
kostnadsbeloppet utan resultat, men när befälhavaren av allmänne åklagaren
delgivits stämning med yrkande örn ansvar för det han landsatt männen
här, lii isändes beloppet. Under tiden var ärendet föremål flir en klandrande
artikel i Nautisk Tidskrift mot Ilälsingborgspolisen för att densamma »tappat
huvudet». Befälhavaren dömdes av härvarande rådhusrätt jämlikt 40 §
i meromnämnda lag att böta tio dagsböter å tio kronor.

Dessa två senare fall torde visa, att besvärligheter liven möta lokala myn -

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

digheter att effektivt handhava främlingskontrollen. I synnerhet förefaller
det poliskammaren som örn lagens i fråga bestämmelser om skadeståndsplikt
i vissa fall äro oklara och böra bestämmelserna förtydligas till det allmännas
skydd.

Beträffande såsom önskvärda framhållna mera centrala kontrollanordningar
och skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet att fullgöra
den stadgade anmälningsplikten torde poliskammaren nu kunna inskränka
sig till ett instämmande i motionärernas mening härutinnan.

Beträffande motionen nr 33.

Poliskammaren, som i allo delar de av motionärerna framhållna synpunkterna
i hithörande avseende, anser sig obetingat kunna instämma i motionärernas
hemställan. En företeelse, som ej berörts, men som nog framskymtat
här och var, är den, att medborgarrättssökande, isynnerhet sådana
av judisk trosbekännelse eller härstamning, nästan undantagslöst referera till
tros- och meningsfränder och f. d. egna landsmän, ej sällan till dem, som
själva erhållit svensk medborgarrätt. Dessa å sin sida gå in för att bistå och
rekommendera dylika sökande, måhända anförvanter eller närstående. På
så sätt rullar hjulet ständigt. När de tyska emigranterna, som måst lämna
hemlandet på grund av nya statsskicket där, varit här fem år och sålunda
bliva berättigade att söka svensk medborgarrätt, så komma nog nu åsyftade
företeelser att än mer framträda. Kanske det vore skäl att sätta vistelsetiden
här i riket till längre tid än fem år, innan medborgarrätt här kunde vinnas.

Hälsingborg i poliskammaren den 29 februari 1936.

E. ULFSBERG.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

63

Utlaga I).

Statspolisintendeuten.

Till riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Majit anbefalld att till utskottet avgiva yttrande över de vid innevarande
års riksdag väckta motionerna nr 1:32 och 33 samt II: 114 och
115 får jag härmed anföra följande.

I: 32 och II: lii.

I dessa motioner hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsammaste åtgärder i syfte att skärpa kontrollen över främlingsinvasionen
i främsta rummet avseende

1) en centralisering av kontrollväsendet,

2) införande av ökat passviseringstvång samt

3) skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet att fullgöra den
i Kungl, kungörelsen den 11 november 1927 (nr 333) stadgade anmälningsplikten.

Vad först angår frågan örn centralisering av kontrollväsendet så kunna
härvidlag vissa åtgärder otvivelaktigt vidtagas för åstadkommande av en
mera effektiv tillsyn över utlänningarna. Något förslag härutinnan kan
jag emellertid icke framlägga, enär denna fråga såsom berörande ett flertal
myndigheter kräver en allsidig utredning under samtidig medverkan av
representanter från dessa myndigheter.

Införande av ökat passviseringstvång skulle givetvis ur vissa synpunkter
vara av stort värde, men jämväl denna fråga är av sådan beskaffenhet att
ett positivt förslag icke kan framläggas utan förutgången utredning.

Vad slutligen angår kravet å skärpning av ovan angivna straffbestämmelser,
som innefatta dagsböter, så torde missförhållandena härvidlag
mera bero på att förseelser beträffande anmälningsplikten icke alltid beivras
än att straffbestämmelserna skulle vara för milda. Någon ändring i
dessa bestämmelser synes därför icke, åtminstone för närvarande, vara påkallad.

Det torde i detta sammanhang vara av intresse att omnämna några synpunkter,
som framkommit under det löpande arbetet å statens polisbyrå
för övervakande av utlänningar i riket, nämligen följande.

Gällande bestämmelser angående utlänningar äro så splittrade och i
vissa fall så formulerade, att de ofta tydas på olika sätt av de myndigheter,
som handhava kontrollen. Sålunda inkomma ett stort antal arbetslösa
från de övriga skandinaviska länderna och även från Finland till Sverige
och taga arbetsanställning utan att innehava annan legitimationshandling
än nordiskt resekort. Det har även förekommit, att länsstyrelser tillstyrkt
ansökningar grundade å sådana handlingar trots det att nordiskt resekort
författningsenligt icke kan åberopas vid sökande eller beviljande av tillstånd
till arbetsanställning. Under senaste åren har det visat sig, att ett
stort antal finska arbetslösa mot uppvisande av nordiskt resekort inkommit
i Sverige och tagit arbetsanställning utan att innehava föreskriven legitimationshandling.
Detta förfaringssätt har åsamkat de kontrollerande myndigheterna
mycket arbete och stor tidsspillan, varjämte härigenom utländska
medborgare i flera månaders tid kunnat innehava arbetsanställning —
till förfång för svenska medborgare — utan tillstånd under uppgift, att de
begärt men ännu icke erhållit gällande pass. Antalet dylika inresor har

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

under år 1935 ökat avsevärt och finska tjänsteflickor hava sökt sig så långt
ned som till Malmöhus län.

För inresa och vistelse i Sverige utan arbetsanställning under högst tre
månader kan eventuellt fortfarande förordas nordiskt resekort, men mycket
skulle vinnas i kontrollhänseende, örn första sidan å resekortet utmärktes
med nationalitetsmärke, t. ex. för svenskar blå-gult band eller kors, för
danskar rött-vitt, för norrmän rött-vitt-blått och för finska medborgare
blått-vitt. Resekortet borde även i likhet med vad som tillämpas i Finland
icke få utfärdas av vilken posttjänsteman som helst utan av polismyndighet,
varjämte resekortet borde förses med fotografi. Det har nämligen visat
sig, att den nuvarande typen av resekort i stor utsträckning användes av
sådana personer, även av kriminell typ, som okända önska inkomma i riket.
Här bör måhända anmärkas, att de finska myndigheterna trots godkännande
av de nordiska resekorten fordra, att samtliga inresande skola
ifylla särskild blankett angående avsikten med besöket i landet, vilken blankett
skall avlämnas till passkontrollören vid den finska gränsorten. Såsom
ytterligare kontrollåtgärd beträffande båttrafiken till Finland förekommer
att styrmannen redan i utländsk hamn tager hand örn samtliga legitimationshandlingar
och jämför desamma med passagerarelistan. Ytterligare
tillkommer, att utlänning inom viss angiven tid efter ankomsten är skyldig
att till hotellportier eller härbärgerare avlämna sin legitimationshanuling. Av
sistnämnda personer överlämnas därefter legitimationshandlingen till polismyndigheten
å platsen för ytterligare kontroll.

Det s. k. fria vistelsetillståndet örn tre månader missförstås ofta och tolkas
att även gälla arbetstillstånd. Ur kontrollsynpunkt synes det fria vistelsetillståndet
vara för långt, enär en verklig turist sällan eller aldrig kvarstannar
så lång tid. Inkommer en icke önskvärd person såsom turist och
stannar här tre månader, kan han icke efter den tiden avvisas enligt nu gällande
bestämmelser. Det långa fria vistelsetillståndet använda dylika personer
för att lokalisera sig här och för att undgå kontroll, t. ex. gårdfarihandlare
och musikanter ävenså personer av kriminell typ.

Kontrollen över utlänningar, som innehava eller vägrats tillstånd, försvåras
därigenom, att ortsmyndigheterna icke utöva den tillsyn, som avses
med kungl, socialstyrelsens meddelanden till dem örn att utlänning erhållit
eller vägrats uppehålls- och arbetstillstånd hos viss arbetsgivare. Polisbyrån
får således i de flesta fall beträffande landsorten särskilt begära författningsenliga
kontrollåtgärder såsom införskaffande av härbärgerare- och
arbetsgivarekort samt av anmälningar. Det bör även anmärkas, att vissa
polismyndigheter i månadtal underlåta att vidarebefordra från utlänningar
inkomna ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd.

Vid avslag förekommer det mycket ofta, att utlänningar icke ställa sig
givet föreläggande till efterrättelse utan ingiva förnyade ansökningar om
uppehålls- och arbetstillstånd upprepade gånger och därigenom hålla sig
kvar i flera månader samt därunder innehava anställning utan tillstånd.

Beträffande kontrollen över utlänningar som utresa över Malmö och Hälsingborg
har det visat sig, att de från Danmark kommande uppgifterna örn
från Sverige anlända utlänningar äro i högsta grad missvisande och otillförlitliga,
varför det synes nödvändigt, att även denna kontroll i likhet med
vad tidigare skett utföres av de svenska passkontrollanterna vid utresan.
Det stora, under senaste åren ökade överskottet mellan in- och utresande
utlänningar får i huvudsak tillskrivas bristfälligheterna i den danska kontrollen.

Räckvidden av dispensen för svensk-amerikaner är omöjlig att bestämma

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor. 65

för de lokala myndigheterna. På grund härav har så gott som all kontroll
härutinnan omöjliggjorts.

/: 33 och II: 115.

I dessa^ motioner hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om bland annat genomgående revision av alla gällande bestämmelser
angående utlännings rätt att här i riket idka handel och driva
näring ävensom angående kontrollen över här arbetande utländska handelsresande.

Den sålunda ifrågasatta utredningen måste anses i hög grad behövlig.
Bland de olägenheter, som under nuvarande förhållanden mest framträtt
vid det löpande arbetet å polisbyrån, märkes frånvaron av meddelanden till
polisbyrån örn utfärdade handelspass.

Såsom exempel på omfattningen av det registreringsarbete som föranledes
av en enda utländsk handelsresande bifogas två förteckningar (bil. A och B).

Beträffande polisbyråns organisation får jag framhålla, att en ökning av
dess personal med 2 kvinnliga biträden under alla förhållanden och sålunda
oberoende av övriga ifrågasatta åtgärder beträffande främlingskontrollen
skulle vara till mycket stor nytta, enär polisbyrån då kunde åstadkomma
en betydligt effektivare kontroll över inresekorten, varigenom vederbörande
utlänningar skulle tvingas att söka uppehållstillstånd så snart det fria
vistelsetillståndet utgått. På grund av personalbrist kunna för närvarande
motsvarande åtgärder vidtagas först sedan åtskillig tid förflutit från utgången
av det fria vistelsetillståndet. De stämpelavgifter, som skulle inflyta
till statsverket för det ökade antalet tillståndbevis, skulle mer än väl
täcka årskostnaden för de 2 nya biträdena, vilken kostnad kan beräknas till
4,800 kronor.

Stockholm den 6 mars 1936.

ERIK ROS.

Statspolisintendent.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami,

avd. Nr 53.

5

Andru lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Bilaga E.

66

Stockholms handelskammare.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan riksdagens andra lagutskott genom en den 4 februari 1936 hit inkommen
skrivelse berett Stockholms handelskammare tillfälle att avgiva yttrande
över motionerna 1:32 och 33 samt II: 114 och 115 örn skärpning av
kontrollen över utlänningar m. m., får handelskammaren härmed anföra följande.

I de likalydande motionerna I: 32 och II: 114 föreslås, att behandlingen av
frågor angående utlännings rätt att här i riket vistas och därmed närbesläktade
spörsmål, vilka nu handläggas av vissa olika statsmyndigheter, skall
överflyttas till en för ändamålet särskilt skapad centralmyndighet. I anledning
härav önskar handelskammaren framhålla såsom en fördel med nu
gällande ordning, att enligt densamma de olika ärendena handläggas av den
myndighet, inom vars verksamhetsområde ärendena på grund av sin beskaffenhet
naturligen höra hemma. På grund härav anser handelskammaren
ändring i det nuvarande systemet icke vara påkallad. Däremot finner handelskammaren
det vara synnerligen önskligt, att alla de administrativa åtgärder
vidtagas, vilka kunna vara ägnade att befordra samarbetet mellan
myndigheterna för ernående av såväl erforderlig enhetlighet vid ärendenas
handläggning som bättre effektivitet i fråga om utlänningskontrollen.

Självfallet instämmer handelskammaren med motionärerna därutinnan,
att de restriktionsbestämmelser, som gälla, böra i möjligaste mån effektivt
upprätthållas. Även handelskammaren anser det således vara angeläget, att
lämpliga åtgärder vidtagas för ernående av skärpt kontroll över de genom
s. k. skandinavingångarna i Malmö och Hälsingborg inpasserande utlänningarna.
Därest dessutom erfarenheten visar, att ansvarsbestämmelserna för
den, som underlåter att göra föreskriven anmälan om mottagande av utlänning
till härbärgerande etc., behöva skärpas, synes det handelskammaren viktigt,
att nödiga åtgärder vidtagas härutinnan.

Beträffande de i motionerna I: 33 och II: 115 framförda yrkandena örn revision
av bestämmelserna angående utlännings rätt att här i riket idka handel
och driva näring m. m., må till en början erinras om, att enligt näringsfrihetsförordningen
främmande rättssubjekt icke må driva självständig näringsverksamhet
utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Även för utlännings rätt att
inneha tjänsteanställning hos annan kräves tillstånd, vartill kommer att utlänning
icke annat än i vissa undantagsfall äger att utan tillstånd uppehålla sig
här i riket mer än tre månader Det vill därför synas, som om de önskemål,
till vilka motionärerna torde syfta, borde kunna tillfredsställas inom ramen
för de bestämmelser, som redan finnas. Dessa torde lämna utrymme för
myndigheterna att vid tillståndsprövningen taga hänsyn till alla de synpunkter,
som böra ha betydelse för bedömandet av såväl sökandens egen som den
av honom avsedda verksamhetens önskvärdhet.

Handelskammaren vill i detta sammanhang understryka nödvändigheten
av att hithörande frågor handläggas på sådant sätt, att vår viktiga exportindustri
ej därigenom utsättes för olägenheter eller risker, vilka väga mångfaldigt
tyngre än de resultat, man vill vinna genom att yttermera inskränka
möjligheterna för utlänning att utöva näringsverksamhet här i landet. En
från utlandets synpunkt alltför sträng behandling av dess undersåtar kan lätt
nog föranleda svåra repressalier mot svenska medborgare i utlandet. I detta

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

67

sammanhang vill handelskammaren, ej minst med hänsyn till riskerna för
motåtgärder från utlandets sida, uttala sitt bestämda avrådande av ytterligare
inskränkningar av utlännings rätt att förvärva aktier i svenska bolag.

Ä andra sidan må framhållas att det — med den lockelse som Sverige genom
sin relativt glesa befolkning och höga standard utövar på utlänningar,
vilka av olika anledningar ha svårt att finna verksamhet inom sitt eget land
-— måste noga tillses, att dessa förhållanden icke leda till att vårt land får tjäna
som tillflyktsort för ur olika synpunkter mindre önskvärda utländska element.
Men till förhindrande av en dylik utveckling torde, enligt vad ovan sagts, icke
erfordras nya lagbestämmelser, utan denna fråga bör kunna regleras genom
en klok och efter förhållandena anpassad tillämpning av de föreskrifter på
området, som redan finnas. Vid prövningen av ansökningar om förnyat uppehållstillstånd
bör exempelvis icke lämnas utan beaktande, att dylika fortsatta
förnyanden kunna göra det svårt nog att senare avvisa de anspråk på
erhållande av svenskt medborgarskap, som i sinom tid må framställas.

Vad slutligen angår utlännings möjlighet att uppehålla sig här i riket på
s. k. handelspass må erinras, att lösandet av dylikt pass icke befriar från
skyldigheten att efter tre månaders vistelse i Sverige söka vederbörligt uppehållstillstånd.
Det föreligger sålunda redan nu en viss centraliserad övervakning
av de utländska handelsresande, som uppehålla sig här någon längre
tid.

Handelskammaren hemställer, att andra lagutskottet måtte vid ärendets behandling
skänka beaktande åt de av handelskammaren här ovan anförda
synpunkterna.

Stockholm den 24 februari 1936.

För Stockholms handelskammare:

JOHN JOSEPHSON.

Olof Leffler.

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

inlaga F.

Skånes handelskammare.

Till riksdagens Andra Lagutskott.

Skånes Handelskammare, som bereus tillfälle inkomma med yttrande över
vid årets riksdag väckta motioner, 1:32 och 33 samt II: 114 och 115, om
skärpning av kontrollen över utlänningar m. m., får i anledning härav anföra
följande.

Det torde under nuvarande tidsförhållanden få anses såsom en samhällsangelägenhet
av synnerlig vikt att effektivt övervaka utlänningars inresa och
vistelse här i landet. Emellertid bör det ävenledes tillses att de inskränkningar
i ett fritt folkutbyte, som i sådant syfte vidtagas, icke givas en sådan
form eller eljest så skärpas, att kommersiella och andra intressen onödigt
trädas för nära.

I likhet med motionärerna håller Handelskammaren före, att åtskilliga
brister i det nuvarande kontrollförfarandet skulle bortfalla, därest härför
lämnade bestämmelser sammanfördes i klar och överskådlig form. Handelskammaren
vill ävenledes instämma i förslaget om en centralisering av kontrollverksamheten,
varigenom ytterligare stadga i systemet borde kunna vinnas.

Däremot kan Handelskammaren icke dela motionärernas uppfattning att
legitimationsfriheten för skandinaver vid vissa inreseorter i Skåne är ägnad
att ingiva betänkligheter. Även örn på detta sätt en eller annan utlänning
utan legitimation skulle lyckas komma in i vårt land, anser Handelskammaren
likväl, att så betydande olägenheter av skilda slag skulle uppstå genom
ett återinförande av legitimationstvång för skandinaviska resande, att en
sådan åtgärd icke kan anses försvarlig. Redan omfattningen av den svenskdanska
resandetrafiken gör det utan vidare klart, att ett legitimationstvång
för denna trafik måsta vålla densamma irriterande svårigheter, och lika
tydligt är, att kontrollens upprätthållande måste draga betydande kostnader,
vilka givetvis böra bäras av staten och icke av de berörda kommunerna.
Med beaktande tillika därav, att Danmark å sin sida upprätthåller en främlingskontroll,
som i effektivitet ej torde vara den svenska underlägsen, måste
Handelskammaren nu såsom tidigare bestämt motsätta sig en sådan åtgärd.

Ej heller är Handelskammaren fullt övertygad om lämpligheten av att utsträcka
kravet på passvisering. Handelskammaren vill visserligen icke förneka,
att under nuvarande förhållanden situationen kan bliva sådan, att det
blir nödvändigt att för medborgare i något land föreskriva viseringstvång,
men detta bör i så fall ske med största varsamhet och först efter noggrann
prövning av behovet härav.

Huruvida Ökad effektivitet vid övervakningen av utlänningar, som vistas
i landet, står att vinna genom skärpt straff för underlåtenhet att fullgöra
anmälningsplikt rörande utlänning, är måhända ävenledes tveksamt. Emellertid
synes det ej böra resas någon invändning mot att även på detta sätt
söka ernå en mera betryggande ordning.

Till det förnyade kravet om utredning rörande revision av bestämmelserna
om utlännings rätt att här i landet idka handel och driva näring m. m. vill
Handelskammaren uttala sin fulla anslutning. Åtskilliga företeelser under
senare år giva otvivelaktigt vid handen, att förhållandena på detta område
icke äro nöjaktiga, och gällande bestämmelser torde, delvis beroende på att
de äro föråldrade, icke erbjuda tillräckliga garantier mot att utlänningar

Andrei lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor. (59

med kringgående av dem utöva en icke önskvärd näringsverksamhet här
i landet.

Emellertid får Handelskammaren starkt understryka vikten av att man
vid en revision av lagbestämmelserna på detta område går fram med den
allra största varsamhet, så att icke en legitim affärsutövning av utlänningar
här i landet otillbörligen försvåras eller förhindras. Det föreligger nämligen
eljest fara för att svenska exportföretag vid sin verksamhet i utlandet bliva
utsatta för repressalier, som för dem kunna medföra betydande olägenheter
av skilda slag. Erfarenheten på senaste tid har också givit vid handen, att
dessa farhågor icke äro överdrivna.

Några av motionärerna framförda synpunkter, bl. a. rörande de s. k. handelspassen,
kunde från Handelskammarens sida föranleda vissa uttalanden.
Då Handelskammaren emellertid förmodar, att den under utredningens gång
blir i tillfälle uttala sig i dessa frågor, finner sig Handelskammaren icke nu
böra ingå härpå.

Malmö den 5 mars 1936.

Skånes Handelskammare omfattande Skåne och södra Halland.

N. W. LUNDBLAD.

Malte Ström.

Bilaga G.

Sveriges köpmannaförbund.

Till riksdagens Andra Lagutskott.

Sedan riksdagens andra lagutskott berett Sveriges Köpmannaförbund tillfälle
att avgiva yttrande över motionerna I: 32 och 33 samt II: 114 och 115
om skärpning av kontrollen över utlänningar m. m. har förbundet äran anföra
följande.

I de likalydande motionerna I: 32 och II: 114 hemställes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsammaste åtgärder i
syfte att skärpa kontrollen över främlingsinvasionen i riket. I främsta rummet
skola dessa åtgärder avse en centralisering av kontrollväsendet, införande
av passviseringstvång samt skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet
att fullgöra den i kungl, kungörelsen av 11 november 1927 stadgade
anmälningsplikten. I de ävenledes likalydande motionerna I: 33 och II: 115
hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning örn genomgående revision i av motionärerna antydd riktning
av alla gällande bestämmelser angående utlännings rätt att här i riket idka
handel och driva näring samt angående kontrollen över här arbetande utländska
handelsresande, ävensom att Kungl. Maj:t vid prövning av ansökningar
om svenskt medborgarskap måtte beakta vissa av motionärerna framställda
anmärkningar.

Under åren närmast efter världskriget hyste man på många håll den förhoppningen,
att förbindelserna staterna emellan snabbt skulle bli normala,
och alt sålunda strängare invandringsbestäinmelser skulle bli överflödiga.

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Dessa förhoppningar skulle emellertid icke gå i uppfyllelse. I världskrigets
spår följde en allmän politisk, social och ekonomisk oro, vilket i sin tur i
många länder skapade en omfattande arbetslöshet. Detta gjorde det för flertalet
stater nödvändigt att för att i första rummet bevara arbetstillfällen åt
landets egna invånare vidtaga åtgärder, vilka allt djupare kommo att ingripa
i det fria folkutbytet länderna emellan. Samtidigt som allt högre tullmurar
hindrade varuutbytet försvårade sålunda stränga invandringslagar
folkutbytet. Särskilt den av Nordamerikas Förenta Stater förda invandringspolitiken
fick djupgående följder för Europa och även för vårt land. Tidigare
var Förenta Staterna invandringslandet framför andra. År 1914 uppgick
sålunda antalet till Förenta Staterna invandrade utlänningar till
1,200,000. Genom den s. k. kvotlagen begränsades emellertid invandringen
till en bråkdel av den nyss angivna siffran. Kvotlagen medförde en betydligt
ökad folkomflyttning inom Europa. Från länder med befolkningsöverskott
samt med relativt låg levnadsstandard sökte sig sålunda emigranter till
länder med mindre folktäthet och högre levnadsstandard. Uppenbarligen
har vårt land, som är glest befolkat, och där levnadsstandarden ligger på en
relativt hög nivå, kommit att bli ett eftersökt invandringsland.

Redan år 1927 stod det klart för regeringen och riksdagens majoritet, att
en effektivare invandringskontrol! måste skapas. I de motioner, som nu äro
föremål för behandling, ifrågasättes, huruvida de garantier, som 1927 års
främlingslag jämte följdförfattningar ge mot en alltför kraftig invandring,
äro tillräckliga. Motionärerna ifrågasätta även, örn de nuvarande bestämmelserna
för övervakning av de utlänningar, som inkommit i riket, möjliggöra
en effektiv kontroll. Enligt förbundets mening torde 1927 års invandringslag
jämte följdförfattningar böra revideras i vissa punkter. Av vikt är
emellertid även, att man tillser, att gällande bestämmelser verkligen tilllämpas.

Motionärerna förmena, att utlänningar, vilka av en eller annan anledning
önska undgå registrering vid inresa i riket, lia möjlighet att begagna sig av
de s. k. »skandinavingångarna» i Malmö och Hälsingborg. För närvarande
avfordras som bekant icke över dessa stationer inpasserande skandinaver
någon legitimation, och motionärerna göra gällande, att även icke-skandinaver
kunna passera genom dessa ingångar. Förbundet delar motionärernas
uppfattning om den bristfälliga kontrollen vid skandinavingångarna i
Malmö och Hälsingborg. Såsom i motionerna påpekas måste man emellertid
härvid taga hänsyn till den livliga trafiken mellan Skåne och Danmark
och det lärer icke vara möjligt eller önskvärt att införa sådana kontrollbestämmelser
för denna trafik att skandinaviska läsande utsättas för onödigt
besvär. En tänkbar anordning vore emellertid att varje resande vid spärren
tillfrågades, om han är skandinav. I tvivelaktiga fall kunde vederbörande
avfordras legitimation av något slag. En dylik kontroll synes vara praktiskt
genomförbar. Visserligen kan den icke sägas vara fullt effektiv, men den
skulle dock innebära en förbättring i jämförelse med de anordningar, som
för närvarande gälla. Någon större olägenhet för de skandinaviska resandena
torde en sådan bestämmelse icke innebära.

Motionärerna föreslå vidare, att alla bestämmelser angående kontrollen
av utländska undersåtar, deras rättigheter och skyldigheter skulle omarbetas
och koncentreras. Härvid borde även tagas under omprövning huruvida det
icke vöre möjligt överflytta handläggningen av alla ärenden rörande främlingskontroll
till en myndighet. Förbundet finner den föreslagna centraliseringen
önskvärd och vill tillstyrka motionärernas hemställan i denna
punkt.

Motionärerna anse även, att myndigheterna borde givas möjlighet avvisa

71

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

en utlänning, som är medellös. Även denna framställning torde vara värd
beaktande. Förbundet vill erinra om, att Frankrike nyligen infört liknande
bestämmelser för att skydda sig mot invandring av medellösa personer.

I syfte att vinna ytterligare effektivitet vid övervakningen av utlänningar,
som vistas här, hemställa motionärerna örn införande av vissa skärpta
straffsatser för förseelse mot i samband nied främlingslagen utfärdade föreskrifter.
Motionärerna framhålla särskilt, att underlåtenhet att fullgöra den
i främlingslagen föreskrivna anmälningsskyldigheten bolde bestraffas hårdare
än nu är fallet. Enligt förbundets mening torde ett höjt bötesstraff för
ifrågavarande förseelse knappast hindra en avsiktlig underlåtenhet att fullgöra
anmälningsskyldigheten. Man torde emellertid med skäl kunna ifrågasätta,
huruvida den förseelse, varom här är fråga, verkligen kan beläggas
med fängelsestraff. Under alla förhållanden synes det orimligt att straffa
den med fängelse, som av okunnighet eller oförstånd underlåter att anmäla,
att han hos sig hyser utlänning. Svårigheter komma emellertid säkerligen
att uppstå, örn man söker skilja mellan avsiktlig och oavsiktlig underlåtenhet
att fullgöra anmälningsplikten. Enligt förbundets mening når man bättre
det av motionärerna angivna syftet genom att skärpa tillsynen över att gällande
bestämmelser efterlevas. För att möjliggöra en effektivare kontroll,
torde det vara nödvändigt att särskilt i de större städerna förstärka den polispersonal,
som närmast har till uppgift att öva kontroll över inresta utlänningar.

Motionärerna erinra även om den allt kraftigare invandringen från Tyskland.
Att denna invandring på grund av de politiska förhållandena i Tyskland
på senare år alltmera ökat, är omvittnat. Enligt förbundets erfarenhet
är det särskilt tyska medborgare av judisk börd, som söka sig till Sverige.
Socialstyrelsen anhöll år 1934, att förbundet skulle yttra sig om sammanlagt
49 ansökningar örn arbets- och uppehållstillstånd. Av dessa ansökningar
härrörde 30 eller 61 % från tyska medborgare, vilka så gott som utan undantag
voro av mosaisk trosbekännelse. Under år 1935 handlade förbundet 52
ansökningar, av vilka ej mindre än 37 eller 72 °/o härrörde från tyska medborgare.
Enligt förbundets erfarenhet hade tysk-judiska affärsmän, som
sökt sig hit, icke utgjort någon elit inom tysk köpenskap. Den svenska detaljhandeln
liksom handelsresandekåren har direkt fått känna av följderna
av denna invandring. Illojala för svensk köpenskap främmande affärsmetoder
ha börjat bli allt vanligare och strävan efter att till varje pris sälja
billigt även på bekostnad av kvaliteten gör sig allt mera märkbar inom olika
branscher. Man spårar här ett olyckligt inflytande från de främmande
affärsmännens sida. Förbundet hyser sålunda elen meningen, att den tyskjudiska
invandringen uppnått en sådan omfattning, att särskilda åtgärder
böra vidtagas för att begränsa densamma. Icke minst av hänsyn till de
svenska medborgarna av judisk härkomst torde restriktioner vara önskvärda.
I likhet med motionärerna anser förbundet, att möjlighet bitr givas myndigheterna
att vägra inresetillstånd redan vid gränsen. Det torde nämligen möta
betydande svårigheter att utvisa invandrare, som redan inkommit i riket,
detta allra helst om de äro s. k. statslösa. Huruvida det av motionärerna
föreslagna viseringstvånget gentemot vissa länder är praktiskt genomförbart,
kan förbundet för närvarande icke bedöma. Vilka åtgärder, som skola vidtagas,
får bli beroende av den utredning, som skyndsammast bör företagas.

Ur detaljhandelskårens liksom ur handelsresandckårens synpunkt torde
det vara önskvärt att de av motionärerna föreslagna ändrade bestämmelserna
för utfärdande av handelspass genomföras. Visserligen skall utlänning,
som löst s. k. handelspass, efter tre* månaders vistelse ansöka örn uppehållstillstånd.
Genom att handelspassen såsom motionärerna föreslå blott utläm -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

nas vid de större inreseorterna och ett fåtal andra ställen torde emellertid
ökade garantier vinnas för, att denna bestämmelse verkligen iakttages.

Motionärerna hemställa vidare, att den bestämmelsen införes, att utländsk
handelsresande endast får träda i förbindelse med återförsäljare men däremot
icke med privatpersoner. Förbundet vill kraftigt tillstyrka denna hemställan.
Utländska s. k. handelsresande torde nämligen för närvarande ofta
söka förbindelser direkt med privatpersoner.

Motionärerna fäste även uppmärksamheten på, att den nuvarande lagstiftningen
i Tyskland, som inskränker de tyska judarnas rättigheter att innehava
affärsrörelse, fått den verkan, att tyskt-judiskt kapital i ökad utsträckning
insatts i svenska företag. Enligt förbundets erfarenhet har denna kapitalinvestering
tagit allt större omfattning. Ofta torde den utländske affärsmannen
som villkor för sin kapitalinsats ha uppställt den fordran, att han
i någon form måtte beredas anställning i företaget. Uppenbarligen kan anställning
av utländska medborgare enligt sådana villkor leda tili, att svensk
arbetskraft utestänges. Särskilt inom konfektionsbranschen har vidare förekommit,
att tysk-judiska företagare sökt föra sina varulager till Sverige. Resultatet
av sådana transaktioner blir sålunda, att vi icke blott begåvas med
affärsmän, som vi icke behöva, utan också att våra svenska varor utsättas
för en hård konkurrens från utländska varor, vilkas kvalitet ofta lämnar
mycket övrigt att önska. Det ökade tysk-judiska inflytandet inom svenskt
affärsliv har bland de svenska köpmännen väckt en betydande ovilja och
oro. I likhet med motionärerna anser förbundet det önskvärt, örn en sådan
anordning kunde träffas, att utländska företagare, vilkas verksamhet icke
runnit uppskattning i hemlandet, kunde hindras köpa in sig i svenska företag.
Hur^ bestämmelser i antydd riktning skola utformas torde böra göras
till föremål för särskild utredning.

Såväl när det gäller de föreslagna ändringarna beträffande utfärdande av
handelspass som nu senast berörda spörsmål, har förbundet låtit sitt ställningstagande
väsentligen dikteras av omtanke om den svenska enskilda detaljhandeln.
Emellertid är förbundet angeläget framhålla, att innan här
föreslagna restriktiva ingrepp företagas nödig hänsyn till den svenska exportindustriens
intresse tages.

I likhet med motionärerna hyser förbundet den meningen, att man vid
beviljande av svenskt medborgarskap icke alltid tagit hänsyn till, om den
sökande verkligen varit önskvärd såsom svensk medborgare. Det torde i
ett icke ringa antal fall ha förekommit, att utlänningar sökt ett relativt kortfristigt
arbetstillstånd, vilket de sedan undan för undan fått förnyat, hela
tiden med den avsikten att till sist vinna svenskt medborgarskap. Med hänsyn
till de rådande säregna invandringsförhållandena torde jämväl grunderna
för beviljande av svenskt medborgarskap böra närmare granskas.

Till sist vill förbundet uttala sin anslutning till motionärernas yrkande, att
utländsk medborgare, som bryter mot näringsfrihetsförordningen i uppenbar
avsikt att kringgå dess bestämmelser, bör kunna straffas med utvisning och
förbud att utan tillstånd återvända till Sverige.

Stockholm den 14 mars 1936.

SVERIGES KÖPMANNAFÖRBUND.

V. Strömberg.

Gustaf Borgström.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

361404