Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
1
Nr 52.
Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1936 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
titl lantarbetstidslag, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 30 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 230,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan infört förslag
till lantarbetstidslag.
I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
sju med anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 418 av herr Löfvander m. fl. och nr 419 av herr Henriksson
m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 797 av herr Jeppsson
m. fl., nr 798 av herr Magnusson i Skövde, nr 799 av herrar Hansson i Rubbestad
och Andersson i Grimbo, nr 800 av herr Wallén m. fl. samt nr 801 av
herr Lundell m. fl.
I motionerna 1:418 och 11:797, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lantarbetstidslag att 1, 3, 4, 5, 6 och 7 §§ erhålla följande lydelse:
»§ 1.
Denna lag äger tillämpning:
1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess
binäring, som nu nämnts, allt för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas flera än fyra, häri icke inräknat arbetare som
användes till arbete vilket avses under a)—d) här nedan, varemot hänsyn i
här berört hänseende skall tagas till arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen
användes till arbete med djurskötsel,
2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i
rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra
enligt samma beräkning.
Från lagens tillämpning undantages:
a) arbete som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över dess anordnande;
b) arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter, dikning samt skogsarbete,
i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning;
c) husligt arbete;
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 52.
1
o
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
d) arbete som bedrives av staten;
e) arbete som innefattar djurskötsel.
§ 3.
På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vilkens
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete
är att hänföra till sådant arbete, varå denna lag äger tillämpning, huruvida
viss arbetstagare är att enligt lagen räknas såsom arbetare eller huruvida
arbetare, som sysselsättes med djurskötsel, skall, jämlikt 1 § första stycket
inräknas i det antal arbetare, som i nämnda stycke sägs.
Är mål som handla gges vid domstol beroende av fråga varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.
I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör
eller den vars rätt av frågan beröres avgiva utlåtande.
§ 4.
1 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för vecka,
om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,
46 timmar,
örn första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,
51 timmar och
örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september,
56 timmar,
dock må beträffande högst tolv sådana veckor, som sist nämnts, veckoarbetstiden
utsträckas till 58 timmar.
2 mom. I arbete som avses i 1 § under 2) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för två veckor i följd 106 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas
första söckendag infaller under tiden april—september, 112 timmar, därest
arbetstiden under året i övrigt begränsas till höst 100 timmar för två veckor
i följd.
§ 5.
1 morn. Därest den längsta arbetstid, som jämlikt 4 § 1 mom. eller endera
bestämmelsen i 2 mom. av samma paragraf må uttagas under veckor, vilkas
första söckendag infaller i februari eller mars, å någon ort eller i något
företag skulle finnas icke vara tillfyllest, må arbetsgivare under högst tre
perioder, vardera perioden omfattande två veckor, förlänga denna arbetstid
med 21\2 eller 5 timmar i veckan under förutsättning att motsvarande förkortning
av arbetstiden ägt rum under de veckor, vilkas första söckendag
infallit i november eller december året förut.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall av synnerliga skäl påkallat, att
den ordinarie arbetstiden anordnas på annat sätt eller utsträckes längre än
i 4 § sägs, må arbetsrådet bevilja erforderliga eftergifter.
Lag samma vare, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller
sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
3
arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och
arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
§ 6.
Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare,
i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till
arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning och
varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess
början göra anmälan till arbetsrådet.
Arbete må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att
ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan varom här är sagt må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till allmänna posten.
§ 7.
1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-
eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden
eller, såvitt angår trädgårdsskötsel, att vakt, vattnings- eller andra
underhållsarbeten eljest utföras utom den allmänna arbetstiden, må nödigt
antal arbetare därtill användas å övertid under högst 7 timmar i veckan.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 1 mom. av denna
paragraf eller i § 6, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda
arbetare till arbete utöver den allmänna arbetstiden enligt § 4 eller förändrad
ordinarie arbetstid enligt § 5, vare därtill berättigad för högst 48 timmar
under loppet av fyra veckor och 200 timmar under en tidrymd av tolv
månader i följd.
3 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete som avses i
denna paragraf gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren att tillse att icke arbetaren genom
användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.» I
I motionerna 1:419 och 11:799, vilka äro likalydande, har yrkats, att
riksdagen måtte avslå förevarande proposition.
Motionen II: 798 utmynnar i den hemställan, »att § 1 mom. 2 första stycket
ändras att omfatta minst två arbetare; att § 4 mom. 2 gives den avfattning
att arbetstiden under april—september utsträckes till 112 timmar under
två veckor och att utskottet i sin motivering tydligt angiver, att från lagens
tillämpning äro undantagna förmän (trädgårdsmästare).»
I motionen II: 800 har hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta,
att lagförslagets § 1 2) skall erhålla sådan lydelse, att bestämningen ''självständigt
företag’ ersättes med ''affärsbetonad rörelse’, samt att lagförslagets
§ 4 mom. 2 ändras därhän, att 106 timmars arbetstid för två veckor i följd
tillätes för arbete inom trädgårdsskötsel i stället för föreslagna 96 timmar.»
Slutligen har i iftotionen 11:801 yrkats, att riksdagen måtte avslå förevarande
proposition.
4
Amira lagutskottets utlåtande Nr 52.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna andragit
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
De huvudsakliga och generella bestämmelserna rörande arbetstid, som nu
gälla i vårt land, återfinnas i lagen den 16 maj 1930 angående arbetstidens
begränsning, den s. k. 8-timmarslagen, vars 4 § innehåller huvudstadgandet:
»Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster
oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan.»
Med den allmänna inskränkningen, att lagen icke äger tillämpning å rörelser
eller företag, i vilka till arbete för arbetsgivarens räkning i regel icke
användas flera än fyra arbetare, gäller lagen i allmänhet inom industri,
byggnadsverksamhet och transportväsen, för lager- och distributionspersonal
inom handeln samt för hotell-, restaurant- och kafépersonal, som icke direkt
betjänar allmänheten. Åtskilliga slags arbeten äro emellertid undantagna
från lagens tillämpning, bland annat jordbruk jämte binäringar, byggnadsarbete
för jordbruk eller dess binäringar samt trädgårdsskötsel och djurskötsel.
Huruvida visst arbete är sådant, att lagen skall tillämpas å detsamma,
avgöres av särskild myndighet, arbetsrådet. Vidare tillkommer det
arbetsrådet att i tveksamma fall avgöra, örn viss arbetstagare är att enligt
lagen räkna som arbetare.
Redogörelse för innehållet i övrigt i 1930 års lag har lämnats å sid. 8—10
i propositionen. Densamma innehåller jämväl redogörelse för andra i svensk
lagstiftning förekommande regler rörande arbetstid (sid. 7—8 samt 10).
I propositionen ha vidare lämnats vissa statistiska uppgifter rörande arbetstiden
inom jordbruket i vårt land (sid. 10—13) ävensom upplysningar
om reglering i utlandet av jordbrukets arbetstid genom lagstiftning och kollektivavtal
(sid. 15—16).
För avtalsförhållanden inom jordbruk, trädgårdsskötsel, torvindustri och
djurskötsel i vårt land med särskild hänsyn till arbetstiden har redogörelse
lämnats å sid. 13—15 i propositionen.
Frågan om lagstadgad reglering av arbetstiden även inom jordbruket har
tidigare varit föremål för behandling, bland annat inom riksdagen vid olika
tillfällen. En sammanfattning av vad som därutinnan förekommit har lämnats
å sid. 16—19 i propositionen.
Sedan chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, den 30 juni 1933
begärt och erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla fem sakkunniga
att inom departementet biträda med utredning rörande frågan örn laglig
reglering av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar,
hava den 17 juli 1933 såsom sakkunniga tillkallats ledamöterna av riksdagens
andra kammare hemmansägaren O. Jeppsson (ordförande) och små
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
o
brukaren J. A. Andersson i Tungelsta, verkställande direktören i svenska
lantarbetsgivarnes centralförening A. H. Carell, förtroendemannen hos svenska
lantarbetareförbundet C. A. Falk samt ledamoten av riksdagens första
kammare, lantbrukaren A. Löfvander i Kvarnby. Sedan Falk avlidit, har till
ledamot i hans ställe den 13 april 1935 utsetts ledamoten av riksdagens andra
kammare, lantarbetaren K. E. Johansson i Hälleforsnäs.
De sakkunniga, som antagit benämningen lantarbetstidsutredningen, hava
den 30 september 1935 avlämnat betänkande med förslag till lag om arbetstiden
i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag) m. m. (statens
offentliga utredningar 1935:48).
De sakkunnigas förslag till lantarbetstidslag innehåller i huvudsak följande:
Lagen
skall i princip äga tillämpning (1 §) å jordbruk och dess icke
självständigt bedrivna binäringar, å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan
binäring samt å trädgårdsskötsel. Dess tillämpning föreslås begränsad till
företag med i regel minst 3 arbetare. Viktiga begränsningar stadgas vidare
med hänsyn till arbetets art; undantagna äro framför allt arbete med djurskötsel
(djurskötare skola dock inräknas i nyssnämnda minimiantal arbetare)
, vidare husligt arbete, arbete som i regel betalas efter ackord samt arbete
åt staten. Ytterligare en begränsning (2 §) ligger däri, att lagen icke gäller
för arbetsgivares familjemedlemmar, ej heller för arbetsledare och kontorspersonal.
Arbetstiden inom lagens tillämpningsområde föreslås begränsad genom
ett system av tre maxima (5 §); ett maximum för dygn, 10 timmar, vidare
veckomaxima, växlande efter årstiderna, samt slutligen ett årsmaximum,
2 600 timmar. Veckomaxima utgöra för jordbruk och byggnadsarbete 46 timmar
under vintern (december—februari), 51 timmar under förvåren och senhösten
(mars, oktober och november) och 56 timmar i övrigt samt för trädgårdsskötsel
antingen 50 timmar under vinterhalvåret och 56 timmar under
sommarhalvåret eller ock 53 timmar hela året. Avsikten är, att därest angivna
veckomaxima iakttagas samt vissa sedvanliga ledigheter förekomma,
årsmaximum icke skall överskridas i vidare mån än som möjliggöres av förslagets
regler örn övertidsarbete.
I denna reglering äro åtskilliga modifikationer föreslagna, dels innebärande
rättighet för arbetsgivare att utan särskilt tillstånd utsträcka arbetstiden
utöver angivna maxima och dels bestående i befogenhet för arbetsrådet —
vilket föreslås skola taga befattning jämväl med lantarbetstidslagen — att
bevilja erforderliga eftergifter. I förstnämnda hänseende äger arbetsgivare
(5 § 2 mom.) för sådd, skörd m. fl. arbeten under 12 veckor av sommarhalvåret
utsträcka veckoarbetstiden till 59 timmar och kan vidare (6 § 1
mom.) beträffande 3 perioder örn högst 2 veckor vardera överflytta upp till
5 timmar i veckan från tiden november—december till tiden februari—mars.
I likhet med vad fallet är enligt allmänna arbetstidslagen får arbetsgivare
därjämte (7 §) uttaga övertidsarbete, nämligen till förberedelse- eller avslutningsarbeten
och liknande 7 timmar i veckan och i övrigt, där särskilt förhållande
påkallar, 48 timmar under 4 veckor och 200 timmar under ett år,
vartill kommer särskilt undantag (8 §) för oförutsedda händelser.
0
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Lagen föreslås provisorisk med 3 års giltighetstid.
Reservationer hava avgivits, dels av herrar Jeppsson och Löfvander, vilka
i anslutning till vad som gäller enligt allmänna arbetstidslagen föreslå lagens
tillämpande endast på företag med minst 5 arbetare, och dels av herrar
Andersson och Johansson, vilka framlagt ett eget lagförslag, väsentligen avvikande
från majoritetens förslag.
Sistnämnda reservation innehåller, jämfört med majoritetsförslaget, i
huvudsak följande:
Lagen föreslås äga tillämpning i princip jämväl å arbete med djurskötsel.
Merendels andra maximiarbetstider föreslås, därav för arbetare i jordbruk,
utom kreatursskötare, samt byggnadsarbete veckomaxima resp. 41, 46
och 54 timmar samt årsmaximum 2 400 timmar. För kreatursskötare föreslås
en särskild reglering, nämligen maxima för dygn 8 timmar, för vecka
56 timmar och för år 2 640 timmar. Beträffande trädgårdsarbete slutligen
föreslås för dygn 10 timmar, för vecka 48 (eventuellt 43 resp. 53) timmar
och för år 2 400 timmar.
Av förut berörda möjligheter enligt majoritetsförslaget för arbetsgivaren
att modifiera regleringen utesluter reservationen de två förstnämnda, d. v. s.
angående utsträckt tid under sådd, skörd m. fl. arbeten samt angående överflyttning
av arbetstid från tiden november—december till tiden februari—
mars.
Slutligen föreslå reservanterna, att lagen göres definitiv, icke endast giltig
för viss tid.
De sakkunniga hava i betänkandet framlagt ännu ett lagförslag, nämligen
förslag till lag med vissa bestämmelser angående arbetsrådet. Enär lantarbetstidslagen
föreslås allenast provisorisk, förorda de sakkunniga, att bestämmelserna
örn arbetsrådet bibehållas i allmänna arbetstidslagen och endast
kompletteras genom en särskild lag med föreskrift, att en arbetsgivar- och
en arbetarrepresentant i rådet skola vara särskilt utsedda jordbrukssakkunniga.
I konsekvens med sin ståndpunkt att föreslå lantarbetstidslagen definitiv
förorda reservanterna herrar Andersson och Johansson däremot, att bestämmelserna
örn arbetsrådet utbrytas ur allmänna arbetstidslagen och införas i
en särskild lag om arbetsråd.
Över de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,
arbetsrådet, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser,
svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,
svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,
landsorganisationen i Sverige och svenska lantarbetareförbundet.
Svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och de svenska
arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd hava lämnats tillfälle att avgiva
yttrande men avstått därifrån.
Efter anmodan av lantbruksstyrelsen hava därjämte yttranden avgivits av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52. 7
samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Vid yttrandet irån Stockholms
läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har fogats ett
yttrande från Stockholms läns och stads trädgardsrad. Länsstyrelsen i
Blekinge län har inhämtat och bilagt yttrande av lantmännens arbetsgivareförening
i länet samt lämnat länets distrikt av svenska lantarbetareförbundet
tillfälle att avgiva yttrande utan att distriktet därav begagnat sig.
Allmänna synpunkter beträffande lagförslaget.
Den allmänna motiveringen för det i propositionen framlagda lagförslaget,
vilket utgör en överarbetning av de sakkunnigas förslag med ledning av de
däröver avgivna yttrandena, har i propositionen lämnats under tre huvudrubriker,
nämligen »Frågan om arbetstidsreglering för jordbruket och närliggande
arbetsområden», »Lantarhetstidslagens tillämpningsområde» samt
»Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket».
Utskottet kommer att vid behandlingen av förevarande spörsmål ur allmänna
synpunkter följa propositionens indelning av ämnet, varefter detaljgranskning
av lagförslaget kommer att göras under de särskilda paragraferna.
Frågan om arbetstidsreglering för jordbruket och närliggande arbetsområden.
I propositionen har (sid. 23—26) redogörelse lämnats för vad de sakkunniga
anfört rörande orsakerna till att jordbruksnäringen hittills ställts
utanför arbetstidslagstiftningen, behovet av lagstadgad arbetstidsreglering
inom jordbruket samt arbetstidsregleringens inverkan på produktionen.
Vidare har under förevarande huvudrubrik återgivits vad yttrandena innehålla
i huvudfrågan örn möjligheten och lämpligheten att för närvarande
genomföra en arbetstidsreglering för jordbruket och närliggande arbetsområden
(sid. 27—35).
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har härutinnan anfört:
I
de sakkunnigas direktiv angåvos såsom huvudskäl för upptagandet av
frågan om en arbetstidsreglering för jordbruket å ena sidan, att jordbruksarbetarnas
undantagsställning gentemot de under allmänna arbetstidslagen
hänförliga arbetargrupperna i längden vore ohållbar och till skada även för
jordbruksnäringen såsom sådan, samt å andra sidan, att inträffade förändringar
i arbetsförhållanden och arbetsformer åtminstone vad anginge storbruket
ganska väsentligt minskat skillnaden mellan industriens och jordbrukets
driftsformer.
Mot vad sålunda anförts synas i huvudsak inga invändningar hava gjorts,
varemot givetvis skilda meningar kommit till synes angående motsatsförhållandets
vidd och betydelse samt den antydda tekniska utvecklingens omfattning
och värde. Vad angår jordbruksarbetarnas undantagsställning hava
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
de olika meningar, som i övrigt yppat sig, avsett frågan huruvida en ut jain
ning borde och kunde ske på kollektivavtalens väg eller genom lagstiftning,
samt — om den senare vägen valdes — därjämte frågorna örn den lämpliga
omfattningen av och tidpunkten för en sådan lagstiftning.
Från några håll har sålunda anförts, att enär gällande kollektivavtal för
jordbruket innehölle bestämmelser örn arbetstid och alltså denna väg till utjämning
i ifrågavarande hänseende redan beträtts, man icke borde med lagstiftning
gripa in i den naturliga utvecklingen på delta område utan avvakta
dess resultat. Detta skäl kan jag icke finna bärande och detsamma har ej
vunnit statsmakternas gillande beträffande de arbetargrupper, vilkas arbetstid
regleras i allmänna arbetstidslagen. Utan tvivel utgör den förhållandevis
ringa utbredningen och styrkan hos lantarbetarnas fackorganisationer en
huvudorsak till lantarbetarnas berörda undantagsställning och en utjämning
av motsatsförhållandet kan icke väntas komma till stånd inom rimlig tiel
genom organisations- och avtalsförhållandenas utveckling. De förut åberopade
.statistiska uppgifterna rörande arbetstiden inom jordbruket tala härutinnan
sitt tydliga språk. Det bör ej heller förbises, att den utveckling som i
vissa yttranden förordats framför lagstiftning ofta kommer till stånd först
efter långvariga konflikter, innebärande icke blott stora offer för arbetarna
utan även ekonomiska förluster för arbetsgivarna och samhället, samt att
den irritation konflikterna inom jordbruket utlösa bland allmänheten ofta
föranleder krav på tvångsingripande från samhällets sida.
Vad angår spörsmålet om lagstiftningens ekonomiska konsekvenser har
från åtskilliga håll anförts att arbetstidsregleringen skulle medföra en ökning
av produktionskostnaderna, som jordbruket icke alls eller icke utan ytterligare
stödåtgärder eller eljest förbättrade produktionsvillkor kunde bära. Det
har även antytts, att en lagstiftning, som pålade jordbruket nya ekonomiska
bördor, stöde i strid med det system av stödåtgärder, som efter hand genomförts
till jordbrukets hjälp. Vad sistnämnda motsättning angår är densamma
endast skenbar. Då ett statligt stöd för jordbruksnäringen genomföres av den
omfattning, som i vårt land skett, är det en angelägenhet av största vikt i
enlighet med stödåtgärdernas eget syfte, att förmånerna av desamma komma
olika grupper inom jordbruksbefolkningen till godo. Lika visst sorn dessa
stödåtgärder innebära ett försök att utjämna ett allmänt ekonomiskt motsatsförhållande
mellan jordbruksbefolkningen och befolkningen i övrigt, lika
naturligt bör det vara, att i denna utjämningssträvan ingår ett försök att
minska motsatsförhållandet mellan jordbrukets och industriens arbetare i
fråga om arbetstidens längd.
Med det nu sagda är även till en del besvarad frågan om jordbrukets förmåga
att ekonomiskt bära bördan av regleringens genomförande. Då jordbrukets
ekonomiska villkor sedan lång tid tillbaka äro föremål för statsmakternas
uppmärksamhet och omsorgen örn jordbruksnäringens ekonomi varit
bestämmande för stödåtgärdernas omfattning och varaktighet, lärer det icke
behöva befaras att icke statsmakterna även i framtiden skola taga erforderlig
hänsyn till jordbruksnäringens ekonomiska möjligheter. Av väsentlig betydelse
i detta sammanhang är emellertid frågan örn den utsträckning, i
vilken den befarade ökningen av produktionskostnaderna kan utjämnas genom
förbättrad arbetsorganisation och ordinär teknisk rationalisering. De
sakkunnigas åsikt att på denna väg de olägenheter för produktionen, som
kunde bliva en följd av deras förslag, skulle kunna helt elimineras, har visserligen
blivit motsagd, men de endast allmänt hållna motskäl som framlagts,
hänvisande till jordbrukets svårigheter under de sist förflutna åren. torde i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
9
allt väsentligt sakna bärkraft i och med stödåtgärdernas tilltagande effektivitet
och den allmänna konjunkturåterhämtningens framsteg. Som av det
följande framgår kommer jag att föreslå en för lantarbetarna förmånligare
och enligt min mening rättvisare reglering av arbetstiden än vad sakkunnigmajoriteten
tillstyrkt. Ehuru dessa jämkningar i sakkunnigmajoritetens förslag
äro av synnerlig vikt för lantarbetarna, torde de dock icke vara av den
betydelse för jordbrukets ekonomi, att de föranleda någon väsentlig förändring
i de uttalanden, som ovan gjorts. I detta sammanhang önskar jag
särskilt understryka de fördelar för jordbruksnäringen själv som en ur arbetstagarsynpunkt
ej alltför otillfredsställande arbetstidsreglering innebär.
Sålunda torde den brist på arbetskraft som i vissa fall förefunnits inom jordbruket
just varit föranledd av frånvaron av en dylik reglering. Kommer en
sådan till stånd blir därav en ytterligare följd att jordbrukets möjligheter att
undfå och behålla dugliga arbetskrafter ökas, en omständighet som för jordbruket
torde vara av synnerlig vikt. Såväl härigenom som genom det av
erfarenheten bekräftade faktum att, där arbetstiden varit oskäligt lång, dess
förkortande medfört ökade arbetsprestationer per tidsenhet, torde möjligheter
finnas för en mera effektivt utnyttjad arbetstid.
Såsom av det föregående framgår, torde någon nämnvärd ökning av jordbrukets
behov av arbetskraft icke bliva en följd av den arbetstidsreglering
jag kommer att förorda. Jag saknar därför anledning närmare ingå på vad i
yttrandena anförts om att reformen skulle föranleda ökat bostadsbehov för
jordbruket. Jag vill endast framhålla en omständighet, som torde vara av
vikt i detta sammanhang, nämligen att vissa undersökningar beträffande
jordbruket, till vilka jag i det följande återkommer, tyda på en åtminstone
hittills fortgående minskning av dess arbetargrupper.
Vad jag ovan anfört torde i huvudsak äga tillämpning jämväl å de arbetsområden,
som omfattas av regleringen, men som ej kunna räknas till jordbruk
eller dess binäringar.
I något yttrande har uttalats tvekan om lämpligheten av att nu genomföra
en laglig reglering av jordbrukets arbetstid. Enligt min mening utgör den
förbättring i jordbrukets ekonomi, som redan inträtt till följd av stödåtgärderna
och den allmänna konjunkturåterhämtningen, ett skäl att skrida till
lagstiftning redan nu. Härtill kommer att, såsom jag redan antytt, det måste
framstå som förenligt med billighet och rättvisa att lantarbetarna erhålla del
av den till stor del genom statliga åtgärder föranledda återhämtningen inom
jordbruket.
I mångt och mycket torde den föreslagna lagstiftningen bliva ett försök.
Med hänsyn härtill föreslår jag att lagstiftningen, tills närmare erfarenhet örn
dess verkningar i olika hänseenden vunnits, allenast genomföres för viss
begränsad tid.
Vad beträffar de i ämnet väckta motionerna må i förevarande sammanhang
erinras örn, att yrkanden framställts i motionerna 1:419, 11:799 och
II: 801 att propositionen måtte avslås av riksdagen.
I motionerna 1:418 och 11:797, däri propositionens lagförslag tillstyrkts
med ändringar i vissa i motionerna angivna hänseenden, har anförts, bland
annat:
Det ina framhållas, afl införandet av en arbetstidslag för jordbruket måste
medföra vissa konsekvenser ifråga örn prisnivån för jordbruksprodukter.
Även med de modifikationer av propositionens förslag, som här förordats,
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Utskottet.
torde en genomsnittlig ökning av produktionskostnaderna icke kunna undvikas,
och det är icke blott rimligt med hänsyn till jordbrukets arbetsgivare
utan även önskvärt med hänsyn till jordbrukets arbetare, att denna kostnadsökning
kompenseras genom motsvarande höjning av prisnivån för jordbrukets
produkter. I motsatt fall torde det vara ofrånkomligt, att lagstiftningen
kommer att verka tryckande på lantarbetarnas lönestandard. Vi förutsätta
därför, att riksdagen beaktar denna synpunkt vid behandlingen av stödåtgärderna
för jordbruket.
Arbetstidsbegränsningen har föreslagits att gälla i tre år. En gång införd,
torde den emellertid knappast komma att avskaffas. Till formen kan den
kanske i framtiden komma att ändras, men begränsningen såsom sådan kommer
sannolikt att bliva bestående. Denna förutsedda permanens måste beaktas,
när stödet till jordbruket skall lämnas. Samhället måste vidtaga erforderliga
åtgärder för åstadkommande av en varaktig bärighet av jordbruket.
Stödåtgärderna få ej givas allenast en tillfällig karaktär utan måste
läggas på lång sikt.
Utskottet anser i likhet med de sakkunniga och departementschefen tiden
nu vara inne att i vårt land göra ett försök med laglig reglering av arbetstiden
inom jordbruket med binäringar samt trädgårdsskötseln. För en sådan reglering
tala åtskilliga skäl, främst sådana av social natur. De särskilda förhållanden,
som äro rådande i främsta rummet vid jordbruket men i viss mån
även vid trädgårdsskötseln, göra det emellertid nödvändigt, att den reglering,
som skall gälla på nämnda arbetsområden, avväges i åtskilliga hänseenden
annorlunda än den, som gäller enligt 1930 års allmänna arbetstidslag. Den
arbetstidsreglering, som skall fastställas för nu ifrågavarande yrkesgrenar,
bör enligt utskottets mening vara sådan, att å ena sidan bestämmelser givas
i fråga örn arbetstiden, vilka med hänsyn till de olika arbetenas art och beskaffenhet
äro jämförbara med de stadganden därutinnan, som gälla för
arbetare, vilkas arbetsförhållanden äro reglerade av 1930 års lag, samt att å
andra sidan jordbruket och trädgårdsskötseln beredas möjlighet att ekonomiskt
bära den förändring av arbetsförhållandena, som genomföres.
Samtidigt som utskottet sålunda tillstyrker, att en reglering av arbetstiden
på förevarande arbetsområden nu bringas till stånd, kommer utskottet emellertid
att föreslå vissa avvikelser från det förslag till lag i ämnet, som framlagts
i propositionen. Dessa avvikelser äro enligt utskottets åsikt nödvändiga
för att den lagstiftning, varom nu är fråga, skall under skäligt
hänsynstagande till jordbrukets och trädgårdsskötselns särskilda förhållanden
innefatta en rättvis avvägning i jämförelse med gällande arbetstidslagstiftning
på andra arbetsområden samt icke verka över hövan ekonomiskt
betungande.
Emellertid torde, även om i propositionens lagförslag de förändringar genomföras,
vilka utskottet föreslår, en ökning av jordbrukets och trädgårdsskötselns
produktionskostnader komma att äga rum. När det vid årets riksdag
var fråga om att minska arbetstiden för industriens arbetare från 48 till
40 timmar i veckan anfördes i internationella arbetsorganisationens förslag
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
11
till konvention i ämnet, att principen om fyrtiotimmarsveclcan skulle tilllämpas
på sådant sätt, att den icke medförde sänkning av arbetarnas levnadsnivå.
Föredragande departementschefen gav då sin anslutning till denna
ståndpunkt. Det bör icke heller beträffande de arbetare, som nu förevarande
lagstiftning avser, få ifrågakomma, att en förkortning av arbetstiden förorsakar
en sänkning av arbetarnas levnadsstandard, och det är därför nödvändigt,
att statsmakterna tillse, att en mot höjningen av produktionskostnaderna
någorlunda svarande höjning av prisnivån för jordbrukets produkter kommer
till stånd.
I detta sammanhang vill utskottet erinra därom, att vid innevarande års
riksdag väckts motioner (I: 35 av herr Nilsson, Petrus, m. fl. och II: 106 av
herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.) med hemställan, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsam utredning rörande möjligheten
att låta en höjning av prisnivån för jordbruksprodukter komma jordbrukets
arbetskraft till godo. Vidare har, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 22 februari 1936, av chefen för jordbruksdepartementet tillkallats en särskild
utredningsman för alt verkställa utredning och avgiva förslag rörande
åtgärder till förbättring av lantarbetarnas löneställning ävensom sex sakkunniga
att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.
I anledning av det sålunda anförda finner sig utskottet böra inskränka
sig till att göra det uttalandet, att den höjning av prisnivån för jordbrukets
produkter, som utskottet här ovan förordat, bör komma lantarbetarna til!
godo på det sätt, som ovan angivits, varav följer att även småbrukarna erhålla
motsvarande fördel av sitt arbete.
Då den föreslagna lagstiftningen, såsom ovan framhållits, utgör ett försök
till reglering å ett nytt arbetsområde, tillstyrker utskottet, att lagstiftningen,
tills närmare erfarenhet vunnits om dess verkningar i olika hänseenden, genomföres
allenast för viss begränsad tid. Utskottet återkommer till detta
spörsmål vid behandlingen av bestämmelserna rörande lagens ikraftträdande
och giltighetstid å sid. 40 här nedan.
jMntavb et st utslag ens tillämpningsområde.
Efter redogörelse för de allmänna synpunkter, som anförts av de sakkunniga,
har i propositionen återgivits, vad de sakkunniga yttrat rörande spörsmålen
örn vilka arbetsområden, som böra hänföras till jordbruk eller till
jordbrukets binäringar, om lagens tillämpning på djurskötsel samt om lagens
tillämpning å smärre företag (sid. 38—46). I vad mån reservationer mot sakkunnigebetänkandet
anförts framgår å sid. 6 här ovan i utskottets utlåtande.
Vad som anförts i yttrandena angående ovannämnda spörsmål har återgivits
i propositionen å sid. 46—55.
Departementschefen har i nu förevarande hänseende anfört:
Frågan örn lagens tillämpningsområde inbegriper dels en grupp av frågor
angående vilka arbetsområden, som böra ingå därunder, och dels spörsmålet,
i vad mån lagens tillämpning bör begränsas till företag av viss storlek.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Förstnämnda del av problemet har av sakkunnigmajoriteten lösts så alt
inom tillämpningsområdet förts, utom jordbruket, de arbetsområden med
undantag för djurskötsel, vilka sammanförts till en grupp i allmänna arbetstidslagens
undantagsbestämmelser. Herrar Anderssons och Johanssons reservation
medtager jämväl djurskötsel som ingår i jordbruk eller dess binäring.
Beträffande den sålunda valda utgångspunkten för de sakkunnigas förslag
har socialstyrelsen anmärkt, att den omständigheten i och för sig, att lörenämnda
arbetsområden upptagits i en och samma undantagsbestämmelse, icke
utgjorde skäl nog att innefatta dem i en gemensam positiv arbetslagstiftning
samt att beträffande en del vanliga binäringar till jordbruk såsom mejeri-,
sågverks- och kvarndrift samt legokörslor ävensom byggnadsarbete för jordbruk
arbetsförhållandena knappast gåve anledning att följa den för jordbruksarbetet
påkallade varierande arbetstidsfördelningen. Enligt min mening
kan ock, med hänsyn till de av socialstyrelsen nämnda arbetenas art, tveksamhet
råda, huruvida icke åtminstone vissa av dem lämpligen borde inordnas
under allmänna arbetstidslagens regler. Då emellertid utredning för
ett slutligt ståndpunktstagande till denna fråga icke för närvarande föreligger
samt den föreslagna lantarbetstidslagen, på sätt jag förut antytt,
allenast kommer att erhålla provisorisk karaktär, har jag icke funnit tillräckliga
skäl att av nyssnämnda anledning utesluta de nu angivna arbetsområdena
eller vissa av dem ur lagförslaget.
I övrigt har av ole arbetsområden, som inbegripas i såväl majoritetsförslaget
som reservationen — nämligen jordbruk med binäringar frånsett djurskötsel,
byggnadsarbete för jordbruk eller dess binäringar samt självständig
trädgårdsskötsel — endast frågan örn trädgårdsskötselns medtagande i lagförslaget
upptagits till behandling i yttrandena.
Därvid har närmast från svenska trädgårdsarbetsgivareföreningens sida
anförts, att i de sakkunnigas utredning trädgårdsskötseln och dess särskilda
förhållanden icke syntes hava ägnats erforderlig uppmärksamhet vid sidan
av utredningens huvudföremål, jordbruket. Föreningen har emellertid förklarat
sig principiellt icke hava något emot en arbetstidsreglering för trädgårdsnäringen
under förutsättning att tillbörlig hänsyn toges till näringens
ekonomiska bärkraft. Å andra sidan har av svenska arbetsgivareföreningen
framhållits, att inom trädgårdsskötseln arbetstiden i stor utsträckning vöre
reglerad genom kollektivavtal, varför en laglig reglering därav icke vore behövlig
eller önskvärd.
Vad angår trädgårdsskötselns särskilda förhållanden hava, såsom framgår
av det följande, åtskilliga i yttrandena framförda synpunkter därpå med
avseende å särskilda delfrågor beaktats vid departementsförslagets utformning.
Därutöver torde icke hava kommit till synes några för trädgårdsnäringen
säregna förhållanden av den vikt, att de borde föranleda denna
närings undantagande från förslaget.
Vad härefter angår det arbetsområde, beträffande vilket reservationen
skiljer sig från majoritetsförslaget, nämligen djurskötsel som ingår i jordbruk
eller dess binäring, har mot lagens tillämpning å detta område anförts
i huvudsak, att djurskötares arbetstid av naturliga skäl vore så lång och på
sådant sätt förlagd att en arbetstidsbegränsning för deras del icke vore möjlig
att genomföra utan en ökning av arbetsstyrkan. I varje fall kunde en arbetstidsreglering
icke ske på sådant sätt att därmed åsyftade fördelar uppnåddes.
Häremot har framhållits, att djurskötarna utgjorde en mycket betydande
grupp av jordbrukets arbetare med en arbetstid, som vore bland de längsta
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
13
i landet förekommande, och att deras ställande helt utanför regleringen
måste för dem te sig som en obillighet och innebära ett vidgande av den
redan bestående klyftan i arbetstidshänseende mellan deni och egentliga
jordbruksarbetare. Denna för djurskötseln oförmånliga motsats hade, framhålles
det, redan påverkat tillgången på god arbetskraft inom detta område.
Därtill komme att örn övriga jordbruksarbetare, vilka delvis sysslade med
vård av dragare eller annan djurskötsel, icke berättigades att inräkna tiden
härför i den arbetstid, som vore underkastad lagens regler, arbetstidsregleringen
för deras vidkommande bleve illusorisk eller åtminstone av ringa
värde.
Vad sålunda anförts till stöd för reservationen finner jag ovedersägligt.
Även örn en arbetstidsreglering för djurskötare är förenad med vissa svårigheter
torde desamma emellertid icke vara omöjliga att övervinna. Jag vill i
detta sammanhang endast erinra om att djurskötselns inordnande under
lagen i princip enhälligt tillstyrkts av bland andra socialstyrelsen och arbetsrådet.
Enligt min mening är en reglering av djurskötarnas arbetstid samtidigt
med regleringen av övriga lantarbetares arbetstid nödvändig för att
jordbruket skall kunna erhålla tillgång till kvalificerad arbetskraft för den
för jordbruket så betydelsefulla kreatursvården. Med hänsyn härtill och vid
övervägande av de övriga skäl som anförts för och emot djurskötselns inbegripande
under lagen, har jag funnit mig böra förorda reservationens ståndpunkt
att lagen göres tillämplig å djurskötsel, som ingår i jordbruk eller dess
binäring.
.Tåg övergår härefter till sista delen av frågan om lagens tillämpningsområde,
alltså spörsmålet örn dettas begränsning med hänsyn till företagets
storlek. I detta avseende föreligga dels sakkunnigmajoritetens förslag att
företag med i regel minst 3 arbetare skola gå in under lagen, dels herrar
Jeppssons och Löfvanders reservation enligt vilken tillämpningen begränsas
till företag med i regel minst 5 arbetare, dels ock de yrkanden som i vissa
yttranden framställts örn utsträckning av lagens tillämplighet, utöver sakkunnigmajoritetens
förslag, beträffande såväl lagen i dess helhet som ock
särskilt såvitt angår trädgårdsskötsel.
Vad först beträffar det egentliga jordbruket har till stöd för den längre
gående begränsningen enligt reservationen anförts dels den mera formella
omständigheten, ait densamma överensstämmer med allmänna arbetstidslagens
ståndpunkt, och dels vissa förhållanden, förknippade med området
för den nu ifrågavarande lagstiftningen. Främst har anförts vikten av att vid
denna lagstiftning gå fram med försiktighet och att, i den mån så kunde ske,
undvika en tvingande reglering för mellangruppen av företag, vilkas anpassningssvårigheter
i detta hänseende ansetts vara stora, och avvakta den inverkan
på dess arbetstidsförhållanden som kunde förväntas av regleringens
lagliga genomförande för de större företagen. Inom mellangruppen deltoge
i arbetet i stor utsträckning även arbetsgivarens familjemedlemmar, gentemot
vilka en privilegiering av de lejda arbetarna inom gruppen komme att
framstå som omotiverad. I något yttrande har reservationens begränsning
ansetts icke i och för sig önskvärd men nödvändig örn djurskötseln hänfördes
under lagen. För majoritetsförslaget däremot har åberopats framförallt, afl
det vöre oegentligt ali inom en näring genomföra en arbetstidsreglering,
som berörde blott en mindre del av dennas arbetare. Vad anginge motsvarande
gränsdragning i allmänna arbetstidslagen förelåge, Ilar det vidare
framhållits, mellan hantverk och småindustri å ena samt större industriföretag
å andra sidan en skillnad i arbetsvillkor i allmänhet, som motiverade en
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
olikhet i fråga om arbetstidsreglering, men som saknade motsvarighet med
avseende å lönearbetare i mindre och större jordbruk.
Jag har i det hänseende, varom nu är fråga, icke funnit skäl frångå sakkunnigmajoritetens
förslag. Mot en i och för sig önskvärd, formell överensstämmelse
med motsvarande regel i allmänna arbetstidslagen kunna givetvis
tala faktiska olikheter inom de båda lagarnas tillämpningsområde. I detta
fall synes så vara förhållandet i såväl den nyss berörda sociala likställigheten
mellan arbetare i små och stora jordbruksföretag som den omständigheten,
att gränsen inom jordbruket måste sättas relativt lågt för att icke
huvudparten av dess arbetarstam skulle ställas utanför regleringen. Från
åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland lantbruksstyrelsen,
har ock framhållits att lagen skulle förfela sitt syfte, därest den endast
komme ali avse företag med mer än fyra arbetare. Jämväl för jordbrukets
arbetsgivare torde det ur konkurrenssynpunkt vara av vikt att en reglering
av arbetstiden såvitt möjligt sker enhetligt. Att emellertid i detta hänseende
gå så långt som från visst arbetsgivarhåll ifrågasatts nämligen att lagen
skulle i princip omfatta alla företag inom jordbruket torde å andra sidan
åtminstone för närvarande icke vara tillrådligt. Vad beträffar intresset av
en försiktig tillämpning av lagen, vilket framhållits som ett skäl mot att utsträcka
den till företag med mer än fyra arbetare, kan detta utan att äventyra
lagens syfte tillgodoses på mångahanda sätt: genom dispensbestämmelser,
vid anordnandet av tillsynen å lagens efterlevnad, genom att försöksvis
giva lagen temporär giltighet o. s. v., spörsmål vartill jag återkommer i det
följande. Beträffande särskilt det skäl för reservationens ståndpunkt, som
skulle ligga däri, att i jordbruk av den ifrågavarande mellanstorleken arbets
givarens familjemedlemmar i stor utsträckning deltoge i arbetet och skulle
komma i motsättning lill de lejda arbetarna, må framhållas, att denna
olägenhet oundvikligt följer med varje gränsdragning av detta slag. Det förefaller
för övrigt sannolikt, att familjemedlemmarnas deltagande i arbetet är
i högre grad kännetecknande för företag med 1 ä 2 arbetare än för dem med
3 å 4 arbetare, om vilka sistnämnda här vore fråga. Att, som i något yttrande
ifrågasatts, i anledning av djurskötselns medtagande göra en snävare begränsning
av lagens tillämpningsområde än som eljest skulle vara påkallat
av sakliga skäl, torde icke vara lämpligt.
Beträffande trädgårdsskötseln har från arbetsgivarföreningarna inom
denna näring särskilt påyrkats att lagen gjordes tillämplig å alla företag,
oberoende av arbetarantalet, och från arbetarorganisationerna att lagen utsträcktes
även till företag med endast två arbetare. Som skäl härför har framför
allt anförts att med hänsyn till de inom trädgårdsnäringen särskilt
rådande förhållandena eljest en mycket ringa del av densamma skulle falla
inom lagen och dess tillämpning medföra risker för de större företagen. De
sålunda anförda skälen finner jag bärande. Var gränsen rätteligen bör
dragas synes tveksamt. Jag har emellertid funnit övervägande skäl tala för
att såsom påyrkats från arbetsgivarhåll lagen i princip göres tillämplig a
samtliga trädgårdsföretag, sålunda jämväl å företag med endast en eller två
lejda arbetare.
De sakkunniga lia haft vissa uttalanden rörande vilka arbetsområden som
böra hänföras till jordbruk m. m. samt huruvida flera av samma person
ägda företag borde ifråga örn lagens tillämpning betraktas som en enhet. Avgörandet
av dessa spörsmål torde böra ankomma på rättstillämpningen.
Utöver de sifferuppgifter angående de inom jordbruket anställda lönearbetarna
och deras fördelning på olika storleksgrupper av jordbruk, som
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
15
lämnats av de sakkunniga och vilka återgivits å sid. 43—45 i propositionen,
får utskottet ur 1931 års företagsräkning (Statistiska meddelanden,
ser. A, band IV: 10) återgiva följande uppgifter rörande verksamhetsgrenen
»Trädgårdsodling o. d.»:
Företag nied nedanstående antal sysselsatta personer |
||||||||||
0 |
1 |
2—3 |
4-5 |
6—10 |
11—50 |
51—200 |
201—500 |
över 500 |
Summa |
|
Antal företag |
99 |
953 |
1 942 |
780 |
329 |
107 |
9 |
1 |
4 220 |
|
Sysselsatta |
_ |
953 |
4 724 |
3 380 |
2 397 |
1797 |
734 |
420 |
— |
1 4405 |
Beträffande de i företagen sysselsatta personer lämnas följande närmare
uppgifter:
Egna företagare ............................................. 3 900
Anställda företagsledare ...................................... 219
Förvaltnings- och kommersiell personal ........................ 94
Tekniskt och vetenskapligt utbildad personal.................... 98
Butiks-, serverings- och kökspersonal .......................... 335
Arbetare vid produktionen .................................... 9 356
Maskinister, eldare, transport-, lager-, handels- och diversearbetare . . 403
Summa 14 405 I
I motionerna hava uti nu ifrågavarande hänseenden åtskilliga yrkanden
framställts.
Beträffande de arbetsområden, å vilka lagen skall äga tillämpning, har
i motionerna I: 418 och II: 797 anförts, att med hänsyn till de tekniska
svårigheterna vid och de ekonomiska konsekvenserna av kreatursskötselns
indragande under lagens tillämplighetsområde tanken på en laglig reglering
av kreatursskötarnas arbetstid måste övergivas. I överensstämmelse härmed
har i det förslag till lagtext beträffande 1 §, som framlagts i motionerna,
angivits, att från lagens tillämpning undantages, bland annat, arbete som
innefattar djurskötsel.
I fråga örn lagens begränsning lill företag av viss storlek har i motionerna
1:418 och 11:797 föreslagits, att lagen icke skall vara tillämplig å
andra företag — beträffande såväl jordbruk med binäringar som trädgårdsskötsel
— än sådana, i vilka för arbetsgivarens räkning i regel användas
flera än fyra arbetare.
I motionen 11:798 har yrkats, att lagen icke skall äga tillämpning å
trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt icke i
rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användas minst två
arbetare.
16
Amira lagutskottets utlåtande Nr 52.
Utskottet.
Slutligen må i förevarande sammanhang omnämnas att i motionen II: 800
hemställts, att i 1 § första stycket 2) bestämningen »självständigt företag»
måtte ersättas med »affärsbetonad rörelse». Till stöd för nämnda
hemställan har anförts, att, då trädgårdsodlingen dreves dels såsom självständig
näring och dels såsom binäring till jordbruket, i båda fallen av
olika omfattning, rättvisan torde kräva, att all affärsbetonad trädgårdsodling
sammanfördes under samma lag.
I fråga om de arbetsområden, som böra falla under lagens tillämpning,
giver utskottet sin anslutning till den uppfattning härutinnan, åt vilken
departementschefen givit uttryck, utom såvitt angår djurskötseln.
För en arbetstidsreglering beträffande djurskötsel i enlighet med förslaget
i propositionen möta enligt utskottets åsikt svårigheter av sådan art, att
lagstiftning därutinnan icke bör genomföras. En förkortning av någon betydelse
av kreatursskötarnas nuvarande arbetstid synes nämligen i många
fall knappast vara möjlig utan ökning av arbetsstyrkan, en åtgärd som
för många jordbrukare torde vara ekonomiskt oöverkomlig. Även om arbetstiden
i viss mån skulle nedbringas, torde vidare värdet därav för arbetarna
bliva tämligen ringa. Arbetstiden komme nämligen genom att under dagens
lopp avbrytas av ett flertal jämförelsevis korta tider av ledighet bliva
utspridd över större delen av dygnet. Sådana uppehåll under den del av dagen,
då de flesta andra människor äro i arbete, äro svåra att utnyttja som
fritid på samma sätt som en sammanhängande längre fritid efter arbetets slut.
I den mån det är möjligt att på ett för djurskötarna fördelaktigt sätt inskränka
deras arbetstid torde delta redan nu främjas av utvecklingen, i
det att densamma för närvarande, åtminstone vad de större ladugårdarna
beträffar, synes peka mot en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet i
arbetstidsförkortande syfte.
Beträffande frågan i vad mån lagens tillämpningsområde bör begränsas
med hänsyn till företagets storlek finner utskottet anledning föreligga att
gå fram med varsamhet och icke för nu ifrågavarande arbetsområden stadga
bestämmelser, vilka avvika från dem, som gälla enligt den allmänna arbetstidslagen.
Tillräckliga skäl för att beträffande trädgårdsskötsel föreskriva
annan reglering än den, som skall gälla för jordbruk med binäringar, hava
enligt utskottets mening icke förebragts. Utskottet föreslår med hänsyn
till vad sålunda anförts, att lagen skall äga tillämpning ej blott å jordbruk
jämte därtill hörande binäringar, vilka icke drivas såsom självständiga
företag, ävensom byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring,
som nyss angivits, utan även å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt
företag, för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i
regel användas flera än fyra arbetare. I vad angår jordbruket torde lagen
på grund härav kunna beräknas komma att gälla vid gårdar om 50 hektar
och därutöver, d. v. s. å det större jordbruket, och direkt omfatta omkring
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
17
35 procent av samtliga i jordbruket varaktigt anställda lönearbetare. 1
fråga om trädgårdsskötseln torde lagen bliva tillämplig å majoriteten av
antalet lönearbetare, som äro varaktigt anställda.
Lagens tillkomst torde för övrigt beträffande mindre och medelstora företag
i viss omfattning verka till förkortning av arbetstiden, utan att lagen utsträckes
till att direkt gälla dessa företag. Enligt utskottets åsikt förefinnes
nämligen anledning antaga, att införandet av en laglig arbetstidsreglering
inom de större företagen kommer att indirekt hava sådan verkan på avtalen
vid de mindre företagen, att arbetstiden även vid dessa i viss utsträckning
kommer att anpassas efter lagens bestämmelser.
Såvitt angår lagens tillämpning å företag av viss storlek, innefattar utskottets
ovan angivna förslag bifall till yrkandena i motionerna 1:418 oell
11:799 men däremot avslag å yrkandena i motionerna 11:798 och 11:800.
De skäl, som torde lia föranlett yrkandet i sistnämnda motion, synas sakna
aktualitet vid det förhållandet, att förutsättningarna för lagens tillämplighet
å trädgårdsskötsel föreslås skola bliva desamma som beträffande jordbruk
med binäringar.
Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket.
Under denna rubrik har i propositionen (sid. 58—63) återgivits vad de
sakkunniga anfört rörande principen örn 8 timmars arbetsdag, om särskilda
skäl för 8-timmarsprincipens modifiering beträffande jordbruket,
angående raster, semester och annan fritid, rörande arbetstidens förläggning
samt i fråga om övertid och övertidsersättning.
För vad yttrandena härutinnan innehålla har redogörelse lämnats å sid.
63—65 i propositionen.
Departementschefen Ilar anfört:
Såsom förut framhållits utgör det föreliggande lagförslaget ett försök till
utjämnande av den olikhet i avseende å arbetsvillkor som består mellan
jordbruksbefolkningen oell övriga folkgrupper. Det har för mig vid ståndpunktstagande
till förslaget stått klart, alt örn reformens nämnda huvudsyfte
verkligen skulle uppnås, principiell likställighet i fråga örn arbetstiden mellan
jordbrukets och industriens arbetare måste genomföras. Denna ståndpunkt
överensstämmer med de sakkunnigas såtillvida som dessa enligt sin motivering
eftersträvat en i möjligaste mån reell likställighet av detta slag. Då emellertid
de sakkunniga till förverkligande av detta syfte föreslagit en genomsnittlig
arbetstid för jordbruket, som betydligt överstiger industriens, lärer berörda
syfte i varje fall knappast framstå klart för de arbetare, vilka genom reformen
skulle beredas social rättvisa, eller för de arbetare och arbetssökande,
vilkas uppskattning av jordbruksarbetet det gällde att påverka i gynnsam
riktning. Även frånsett dessa ingalunda oviktiga psykologiska faktorer kan
jag emellertid icke dela de sakkunnigas åsikt, att deras förslag skulle innebära
reell likställighet på den grund att jordbruksarbetet till följd av ringare
hälsofarlighet, mindre pressande beskaffenhet och lägre procent effektivt
arbete under en viss tid praktiskt motsvarade industriellt arbete under
Kilning till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. Nr 52.
o
18
Andra lagutskottets utlåtande AV 52.
Utskottet.
en något kortare tid. Vad särskilt angår principen, att arbetstidsregleringens
mått borde bestämmas med hänsyn till arbetets olika grad av intensitet och
effektivitet, kan till en början vad de sakkunniga anfört icke anses giva vid
handen, att denna princip godtagits i eller ens vore väl förenlig med hittillsvarande
svensk arbetstidslagstiftning. Framförallt måste emellertid mot densamma
anmärkas, att därmed arbeststidsregleringens syften endast ofullständigt
och otillfredsställande fullföljas. De psykologiska faktorerna hava
redan berörts. Ett annat viktigt ändamål med regleringen, som likaledes
med tillämpning av denna princip bortskymmes, är syftet att garantera och
reglera en ur sociala och kulturella synpunkter önskvärd fritid; värdet av
fritiden röner tydligen endast i mindre mån inverkan av arbetets större eller
mindre intensitet och effektivitet. Slutligen bör i detta sammanhang framhållas,
att en princip av dylikt innehåll konsekvent tillämpad skulle föra
mycket långt inom arbetstidslagstiftningens område. För dess genomförande,
örn också blott i form av en differentiering mellan nu ifrågavarande
arbetsområden å ena och allmänna arbetstidslagens i detta hänseende skiftande
tillämpningsområde å andra sidan, torde i varje fall erfordras en
betydligt fullständigare utredning i detta särskilda hänseende än de sakkunniga
förebragt.
En godtagbar likställighet synes däremot kunna genomföras på grundval
av herrar Anderssons och Johanssons reservation, till vilken jag därför i
princip vill ansluta mig. Till frågorna örn likställighetens genomförande i
detalj återkommer jag i specialmotiveringen.
Vidkommande principerna för lagförslagets uppställning och avfattning
ansluter jag mig till vad arbetsrådet anfört örn anknytning i möjligaste mån
till allmänna arbetstidslagens lydelse.
I motionerna 1:418 och 11:797 har anslutning i huvudsak givits lill de
av sakkunnigas majoritet föreslagna dygns- och veckoarbetstiderna, d. v. s.
beträffande jordbruk med binäringar ävensom byggnadsarbete för jordbruk
med binäringar högst 10 timmar för dygn samt 46, 51 och 56 timmar
för vecka under de olika i överensstämmelse med propositionens förslag
angivna tidsperioderna ävensom beträffande trädgårdsskötsel, bedriven såsom
självständigt företag, högst 10 timmar för dygn samt 106 timmar för
två veckor i följd, eventuellt 112 timmar under tiden april—september och
100 timmar under året i övrigt.
I motionen II: 798 har yrkats, att arbetstiden beträffande trädgårdsskötsel
under april—september måtte utsträckas till 112 timmar under två veckor,
samt i motionen 11:800 att 106 timmars arbetstid för två veckor måtte
tillåtas för arbete inom trädgårdsskötsel.
Såväl de sakkunnigas majoritet som minoriteten inom de sakkunniga
och departementschefen hava gjort gällande, att av dem framlagda förslag
beträffande arbetstidens längd utgöra försök till utjämning av den olikhet
med avseende å arbetsvillkoren, som består mellan jordbruksbefolkningen
och övriga folkgrupper. Enligt det i propositionen framlagda förslaget, som
utformats i huvudsaklig överensstämmelse med minoritetens bland de sakkunniga
uppfattning, uppnås en sådan utjämning därigenom, att en arbets
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
19
lid föreskrives i lagen, som i stort sett överensstämmer med den arbetstid,
som gäller inom industrien.
Utskottet anser däremot, att för ernående av en reell likställighet mellan
industrien, å ena, samt jordbruket och därmed jämställda arbetsområden,
å andra sidan, erfordras, att för arbetet inom sistnämnda arbetsområden
med dess mindre hälsofarlighet och mindre del effektivt arbete i jämförelse
med industriarbetet bestämmes en något längre arbetstid än den, som föreskrivits
inom industrien. En lämplig avvägning härutinnan finner utskottet
hava verkställts av de sakkunnigas majoritet, vilkas förslag framlagts i motionerna
1:418 och II: 797. Till de yrkanden beträffande förevarande spörsmål,
som framställts i nämnda motioner, får utskottet därför ansluta sig.
Utskottet övergår härefter till att under de särskilda paragraferna verkställa -
Detaljgranskning av lagförslaget.
Rubrik och underrubriker.
Beträffande lagens rubrik samt de i lagtexten införda underrubrikerna har
utskottet intet att erinra.
1 §•
Under rubriken »Allmänna synpunkter beträffande lagförslaget» här ovan
hava (sid. 11—17) behandlats huvudreglerna rörande lagens tillämpningsområde,
vilka innehållas i första stycket av förevarande paragraf. Enligt den
ståndpunkt utskottet intagit skall lagen äga tillämpning å rörelse, i vilken
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.
Ett stadgande av enahanda innehåll återfinnes som ovan nämnts i 1 § av
1930 års lag örn arbetstidens begränsning.
Tolkningen av uttrycket »i regel» har icke diskuterats i lantarbetstidsutredningens
betänkande. I yttrande (iver detsamma har socialstyrelsen anfört:
Bestämningen »i regel», som förorsakat åtskillig osäkerhet vid den allmänna
arbetstidslagens tillämpning, måste otvivelaktigt komma att göra så
i ännu större utsträckning vid tillämpning av den föreslagna lagen. Dels
torde nämligen tvistefrågor om lagens tillämplighet med hänsyn till arbetarantalet
kunna förväntas oftare förekomma inom jordbruket med dess relativt
små företag, och dels har ju jordbruket på grund av sin starkt säsongbetonade
karaktär mycket växlande behov av arbetskraft under olika årstider.
I vad mån torpare med dagsverksskyldighet och statares familjemedlemmar,
som anlitas för vissa göromål, skola beaktas vid beräknandet av
arbetarantalet, lär väl även komma att i mångj} fall påkalla arbetsrådets
prövning.
Utskottet.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Jämväl svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen har ifrågasatt tolkningen
av uttrycket »i regel» och funnit det icke nied önskvärd tydlighet framgå, örn
exempelvis en arbetsgivare, som något år under 8 månader använder 3 arbetare
men under flera föregående år mestadels använt endast 2 arbetare, bleve
skyldig tillämpa lagen under förstnämnda år (exemplet hänför sig till bestämmelsen
i propositionens lagförslag att lagen skulle vara tillämplig på
rörelse, i vilken i regel användes minst tre arbetare).
Departementschefen har icke närmare yttrat sig angående tolkningen av
uttrycket.
Förevarande spörsmål har emellertid upptagits i motionerna I: 418 och
II: 797, vari anförts:
Bestämningen »i regel» bör icke tolkas så, att t. ex. torpare med skyldighet
att utgöra ett eller annat dagsverke i veckan eller kvinnliga tjänare, som
huvudsakligen äro sysselsatta med husligt arbete men dessutom deltaga i
exempelvis mjölkningsgöromål, hänföras under lantarbetstidslagen eller inräknas
i arbetarantalet.
I den proposition, nr 4, vari förslag till lag örn arbetstidens begränsning
framlades för 1919 års urtima riksdag, föreslogs i 1 §, att lagen skulle äga
tillämpning å, bland annat, arbetsföretag, vari i regel flera än tre arbetare
användes. Enligt 3 § i förslaget skulle det åligga arbetsrådet att avgöra, huruvidare
visst arbete vore att hänföra till sådant, varå lagen ägde tillämpning.
Tolkning av uttrycket »i regel» gjordes ej i propositionen.
Andra särskilda utskottet föreslog i utlåtande nr 1 höjning av nyssnämnda
antal från tre till fyra men uttalade sig icke beträffande tolkningen av orden
»i regel».
I en av chefen för arbetsrådet John Nordin författad kommentar till allmänna
arbetstidslagen (»8-timmarslagen, redogörelse för tillämpningen av
bestämmelserna i lagen örn arbetstidens begränsning under åren 1919—
1932») har under 1 § behandlats bland annat spörsmålet om tolkningen av
uttrycket »i regel flera än fyra arbetare».
I nämnda kommentar har anförts, bland annat:
Frågan om tolkningen av uttrycket »i regel flera än fyra arbetare» har
blivit aktuell i åtskilliga fall, då det gällt att avgöra, huruvida lagen vore
tillämplig å rörelser eller arbetsföretag, som bedrevos endast under vissa månader
av året eller vilkas arbetarantal växlade i närheten av den föreskrivna
gränsen.
I fall, då arbetarantalet växlat, har arbetsrådet i allmänhet sökt fastställa,
vilket arbetarantal som kunde anses vara det normala eller för företaget
typiska, samt förklarat lagen tillämplig eller icke tillämpig, allt eftersom berörda
antal överstigit eller icke överstigit fyra. Om under mer än hälften av
året flera än fyra arbetare använts, har lagen ansetts tillämplig. Om arbetarantalet
endast under mindre än hälften av året överstigit fyra, har företaget
oftast förklarats undantaget från lagens tillämpning; stundom bär arbetsrådet
emellertid även i dylika fall ansett lagen tillämplig. I ett fall har arbets
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52. 21
rådet ansett, att ett företag under viss del av året vore underkastat lagens
bestämmelser men under återstoden av året vore undantaget fran lagens tilllämpning.
I ett fall har lagen förklarats äga tillämpning å en rörelse, vari
fem arbetare användes till arbete för arbetsgivarens räkning men aldrig melån
fyra personer samtidigt voro i arbete.
Enligt utskottets förslag skall lagen bliva tillämplig för såvitt i den rörelse,
varom fråga är, »i regel användas flera än fyra arbetare». Samma bestämmelse
återfinnes i 1 § av gällande allmänna arbetstidslag. Av redogörelsen
här ovan framgår, att innebörden av nämnda uttryck i fall, då tvekan
därom uppstår, tolkas av arbetsrådet. 1 sådant hänseende har inom arbetsrådet
utbildat sig en praxis, som på ett lämpligt sätt fullständigar lagens
regler på detta område.
Jämväl enligt det nu föreliggande lagförslaget skall det tillkomma arbetsrådet
att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen
äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna
såsom arbetare. Under ärendets beredning har framhållits, att tvekan rörande
tolkningen av lagens bestämmelse om visst arbetarantal kan förväntas
oftare uppstå vid jordbruket än inom industrien. Därvid har bland annat det
spörsmålet tilldragit sig uppmärksamhet, i vad mån ett antal torpare, som
utgöra allenast ett eller ett par dagsverken i veckan, skola anses motsvara en
eller flera i rörelsen helt använda arbetare. Beträffande detta spörsmål synes
arbetsrådet böra tillämpa en sådan beräkning, att å ena sidan användandet av
arbetskraft av nyss angiven beskaffenhet icke försvåras men att å andra
sidan jordägarna icke uppmuntras att för att komma utanför lagens tilllämpning
i stället för arbetare med daglig tjänstgöring använda arbetare,
som arbeta endast ett par dagar i veckan.
*
I andra stycket av 1 § hava angivits vissa slag av arbeten, vilka skola
undantagas från lagens tillämpning, nämligen a) arbete, som utföres under
sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över dess anordnande; b) arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter,
dikning samt skogsarbete, i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning
av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen; c) husligt arbete; samt
d) arbete som bedrives av staten.
Beträffande undantaget under a) må hänvisas lill vad departementschefen
därom yttrat i nedanintagna anförande till statsrådsprotokollet i samband
med uttalande angående undantaget under b).
1 fråga örn undantaget under b) må erinras, att de sakkunniga föreslagit
undantag för »arbete som i regel utföres mot ackordsersättning». De sakkunnigas
motivering härtill har återgivits å sid. 66—67 i propositionen. Vad
yttrandena över sakkunnigbetänkandet innehålla härom återfinnes å sid.
68 69 i propositionen.
Utskottet.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Socialstyrelsen har anfört:
För undantaget beträffande ackordsarbete funnes endast ett bärande skäl,
nämligen omöjligheten i vissa fall för arbetsgivaren att kontrollera arbetstiden.
Det därav föranledda undantaget borde emellertid, efter mönster av
arbetarskyddslagen och allmänna arbetstidslagen, inskränkas till arbete, som
utfördes under sådana förhållanden, att det ej kunde anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande. Från arbetarskyddssynpunkt
vore arbetstidsbegränsning för ackordsarbete särskilt välmotiverad, då sådant
arbete vanligen forcerades mer eller mindre. Därjämte vore undantagsbestämmelsen
icke tillfredsställande preciserad och kunde befaras giva anledning
till missbruk.
Arbetsrådet har yttrat:
Arbetsrådet funne det principiellt betänkligt att låta avlöningsformen vara
avgörande för frågan örn lagens tillämplighet. Dessutom komme bestämmelsen
med sin vaga avfattning att inbjuda till missbruk och försvåra kontrollen
av lagens efterlevnad. Lämpligast vore måhända att i princip lägga ackordsarbeten
under lagen men låta arbetsrådet meddela dispens i särskilda fall. I
varje fall borde det övervägas, örn skäl verkligen förelåge att låta undantaget
omfatta även statare och andra fast anställda arbetare. Därest det skulle befinnas,
att behovet av undantag endast gällde arbete, som utfördes under
kortare tid av tillfälligt anställd personal och mot ackordsersättning, borde
stadgandet avfattas i enlighet därmed.
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har däremot betecknat
det som en förutsättning bland andra för genomförandet av sakkunnigförslagets
arbetstidsbestämmelser, att ackordsarbete folie utanför regleringen.
Yttrandet har biträtts av länsstyrelsen i Uppsala län.
Departementschefen har anfört:
Undantaget beträffande arbete, som i regel utföres mot ackordsersättning,
saknar direkt motsvarighet i allmänna arbetstidslagen. Mot förslaget i
denna del har från vissa myndigheters sida anförts, att det vore principiellt
betänkligt att — i motsats till vad som gällde enligt allmänna arbetstidslagen
-— låta avlöningsformen avgöra frågan om lagens tillämpning, ävensom att
för förslaget talade ett enda skäl, nämligen svårigheten för arbetsgivaren att
beträffande dylika arbeten kontrollera arbetstiden, vilket skäl emellertid icke
borde föranleda annat undantag än beträffande sådant arbete som arbetsgivaren
icke kunde åläggas att kontrollera. Det har vidare framhållits, att
missbruk kunde befaras, örn undantagsbestämmelsen gåves den föreslagna
formen, samt att undantaget i varje fall icke kunde få omfatta statare och
andra fast anställda arbetare. —- Vad sålunda anförts synes mig utgöra vägande
skäl för att icke upptaga bestämmelsen i oförändrad form. Däremot
torde risk för missbruk knappast föreligga, därest ifrågavarande undantag
utbytes mot dels ett undantag, efter mönster av allmänna arbetstidslagen,
för arbete, som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över dess utförande, och dels ett undantag för
sådant ackordsarbete av vissa oftare förekommande slag, som utföres av
andra än företagets fast anställda arbetare. I den senare undantagsbestämmelsen
torde därvid böra innefattas arbete med skötsel och upptagning av
Andru lagutskottets utlåtande Nr 52.
23
rotfrukter, dikning och skogsarbete. Möjligen andra förekommande fall, vilka
böra därmed jämställas, torde kunna vinna beaktande dispensvägen.
I motionerna I: 418 och II: 797 har yrkats, att orden »av arbetare som icke
är fast anställd i rörelsen» måtte utgå ur lagtexten.
Till stöd härför har andragits:
Det synes vara olämpligt att göra lagen tillämplig på arbeten, som utföras
mot ackordsersättning av fast anställda arbetare. Härigenom skulle nämligen
lagen komma att gälla för skogsarbetarna vid de skogsbruk, som drivas i
samband med jordbruk, vilka arbetare i stor utsträckning kunna betrakta sig
såsom fast anställda. En sådan utvidgning av lagen skulle ofelbart föranleda
att de nämnda skogsarbetarnas anställningsform ändrades, vilket givetvis
icke skulle vara till deras förmån. Om lagen genomfördes med den föreslagna
bestämmelsen, som här påtalats, i oförändrad form, skulle ett stort antal
skogsarbetare tillfogas en direkt skada.
Med hänsyn därtill att det stöter på särskilda svårigheter och under- utskottet.
stundom även praktiska omöjligheter att inordna ackordsarbete, som regelmässigt
förekommer inom jordbruket —• avseende skötsel och upptagning
av rotfrukter, dikning samt skogsarbete — under fasta arbetstidsregler, finner
utskottet i likhet med departementschefen, att undantag från tillämpningen
av förevarande lag bör göras för sådant arbete. Skäl hava emellertid
icke anförts, som enligt utskottets åsikt motivera den i departementschefens
förslag gjorda inskränkningen, vilken innefattas däri, att undantaget föreslagits
tillämpligt allenast beträffande arbetare, som icke är fast anställd i
rörelsen. Med hänsyn härtill får utskottet tillstyrka den lydelse av undantaget
under b), som föreslagits i motionerna 1:418 och II: 797.
Beträffande undantaget under a) har utskottet intet att erinra.
*
Beträffande undantaget under c) (husligt arbete) hava de sakkunniga anfört:
Undantaget
syftar närmast på sådana i lantbrukshushåll sysselsatta tjänare,
i regel kvinnliga, vilka, ehuru de uteslutande eller huvudsakligen utföra
husligt arbete, likväl äro anställda i och för jordbruksdriften och alltså i
rörelsen. Tjänare, sorn äro anställda i lantbrukarens och hans familjs personliga
hushåll, falla utanför lagen, enär de icke hava sin verksamhet i själva
jordbruksrörelsen, någon dess binäring etc. De falla jämväl utanför allmänna
arbetstidslagen, enär privata hem och hushåll icke äro rörelse eller
särskilda arbetsföretag i sistnämnda lags mening.
Socialstyrelsen har framhållit, att undantaget för husligt arbete icke av
de sakkunniga motiverats och syntes tämligen opåkallat.
Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att det
tydligare borde angivas vilka arbetare som vore undantagna från lagens tilllämpning,
exempelvis örn och när en kvinnlig tjänare, som utförde mjölk -ningsarbete och särskilt under sommarhalvåret i stor utsträckning deltoge i
jordbruksarbetet, folie under lagens bestämmelser. Länsstyrelsen i Gotlands
län har biträtt detta yttrande.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Utskottet.
Utskottet.
Utskottet.
Departementschefen har anfört:
^Undantaget^ för husligt arbete syftar enligt de sakkunnigas motivering
närmast pa sådana i lantbrukshushall sysselsatta tjänare, i regel kvinnliga,
vilka, ehuru de uteslutande eller huvudsakligen utföra husligt arbete, likväl
aro anställda i och för jordbruksdriften. Med hänsyn till svårigheten att,
åtminstone^ i flertalet fall, i arbetstidshänseende skilja nu ifrågavarande
kategori från tjänare, som äro anställda i lantbrukarens och hans familjs
personliga hushåll — vilka falla utanför den föreslagna lagen, enär de icke
äro anställda i rörelsen — har undantaget, mot vilket erinran allenast framställts
av socialstyrelsen, synts böra upptagas i departemenlsförslaget.
I förevarande sammanhang må erinras om det i motionerna 1:418 och
II: 797 gjorda uttalandet (se ovan sid. 20) att kvinnliga tjänare, som huvudsakligen
vore sysselsatta med husligt arbete men dessutom deltoge i exempelvis
mjölkningsgöromål, icke borde hänföras under lantarbetstidslagen.
Mot förslaget att från lagens tillämpning undantaga husligt arbete har
utskottet intet att erinra.
Spörsmålet huruvida och i vad mån tjänare, vilka vid sidan av det husliga
arbetet i viss utsträckning deltaga jämväl i sådant arbete, som hör under
lagen, skola vara underkastade lagens regler synes icke kunna lösas
genom direkt föreskrift i densamma. Avgörandet härutinnan torde böra
överlämnas till arbetsrådets praxis. Härvid bör enligt utskottets mening
tillses, att svårigheter icke komma att förorsakas jordbrukare att använda
tjänare, som huvudsakligen är anställd för och jämväl utför husligt
arbete, i viss utsträckning även i jordbruksarbetet. I
I fråga örn det under d) upptagna undantaget (arbete som bedrives av
staten) återfinnas i propositionen uttalanden av de sakkunniga å sid. 60. i
yttrande av lantbruksstyrelsen å sid. 68 samt av departementschefen å
sid. 70.
Utskottet finner på denna punkt icke anledning till erinran.
*
Under rubriken allmänna synpunkter beträffande lagförslaget har ovan
(sid. 11—17) behandlats spörsmålet huruvida djurskötseln skulle inbegripas
under lagens tillämpning.
I motionerna 1:418 och II: 797, vari yrkats, att så icke skall bliva fallet,
har föreslagits, att vid andra stycket av 1 § enligt propositionens förslag måtte
fogas en punkt e), upptagande »arbete som innefattar djurskötsel».
I detta utlåtande har utskottet tidigare (sid. 16) utvecklat de skäl, som föranlett
utskottet att tillstyrka, att djurskötsel icke måtte inbegripas under
lagens tillämpning. I överensstämmelse med denna ståndpunkt föreslår utskottet,
att bland de undantag från lagens tillämpning, som skola angivas i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
25
1 § andra stycket, måtte upptagas en punkt e) av det innehåll, som föreslagits
i motionerna 1:418 och II: 797.
2 §•
2 § motsvarar i huvudsak samma paragraf i allmänna arbetstidslagen och
angiver de undantag från lagens tillämpning, som vad angår vissa i arbetet
deltagande föranledas av deras personliga ställning eller arten av deras
anställning.
Innehållet i de sakkunnigas förslag har återgivits å sid. 71—73 i propositionen.
I fråga om överordnade befattningshavare hava de sakkunniga föreslagit,
att som arbetare ej skall räknas »lantbruksinspektor eller annan befattningshavare
med uppgift att leda och fördela arbetet».
I yttrandena har socialstyrelsen i stället för uttrycket »befattningshavare
med uppgift att leda och fördela arbetet» förordat allmänna arbetstidslagens
formulering »befattningshavare i överordnad ställning». Sistnämnda uttryck
hade av arbetsrådet i enlighet med arbetstidskommitténs motivering tolkats
så, att från lagens tillämpning uteslutits endast sådana överordnade befattningshavare,
som icke alls eller endast undantagsvis deltoge i arbetet.
Jämväl arbetsrådet har förordat allmänna arbetstidslagens formulering,
vilken enligt rådets mening bättre återgåve vad som enligt de sakkunnigas
motivering åsyftats med bestämmelsen.
Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet hava uttalat, att
formuleringen »befattningshavare med uppgift att leda och fördela arbetet»
vore alltför vid och obestämd. Med »uppgift» borde här icke förstås ett endast
tillfälligt uppdrag utan en anställning såsom arbetsledare. I stället har
föreslagits formuleringen »befattningshavare, som är anställd att såsom arbetsgivarens
ställföreträdare leda och fördela arbete, vilket utföres av honom
underställd personal, och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager».
Befattningshavare, som regelbundet deltager i arbetet, borde däremot
icke undantagas från lagens tillämpning, ehuru så skett i enstaka fall
i arbetsrådets praxis.
Departementschefen har anfört:
Med hänsyn till vad i yttrandena anförts har stadgandet i departementsförslaget
jämkats till närmare överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen.
Härigenom synas i huvudsak de synpunkter hava blivit beaktade, som
av landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet anförts på frågan
örn undantaget för överordnad personal.
I motionen II: 798 har hemställts, att utskottet matie i sin motivering tydligt
angiva, att från lagens tillämpning äro undantagna förmän (trädgårdsmästare)
.
Till stöd för denna hemställan har anförts, bland annat:
Utskottet.
26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Enligt § 2 undantages från lagens tillämpning befattningshavare i överordnad
ställning. Beträffande i handelsträdgårdar anställda förmän (trädgårdsmästare)
torde det emellertid vara nödvändigt, att i motiveringen (örn
ej i lagtexten) preciseras att den omständigheten att denne deltager i arbete
ej för honom in under lagens bestämmelser. Han har obestridligen uppgiften
att leda och fördela arbetet, men detta är av den art, att han bland
annat som instruktör nödgas själv deltaga, varjämte han som försäljare ofta
måste på övertid utföra försäljningsarbete.
Beträffande den tolkning arbetsrådet givit åt motsvarande bestämmelse
i 2 § av allmänna arbetstidslagen — enligt vilken såsom arbetare ej räknas
»verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning» — har
i den förut omnämnda kommentaren till 8-timinarslagen anförts, bland
annat:
Till befattningshavare i överordnad ställning hava av arbetsrådet hänförts
föreståndare, verkmästare och förmän inom olika verksamhetsområden, allt
under förutsättning att de icke eller endast undantagsvis deltaga i det av
dem ledda arbetet. I enstaka fall hava hit även räknats befattningshavare,
vilka på ett mera regelbundet sätt deltagit i arbetet men vilkas huvudsakliga
uppgift varit att leda arbetet för ett större antal arbetare. Såsom exempel
må nämnas vissa verkstadsföreståndare hos en större skrädderifirma,
vilka under sammanlagt omkring en tredjedel av sin arbetstid utförde sömnadsarbete
i likhet med övriga arbetare å firmans verkstäder men i övrigt
verkställde inriktning samt ombesörjde inköp av material o. d.
Däremot har arbetsrådet i ett stort antal fall förklarat, att vissa befattningshavare,
vilka uppgivits intaga en överordnad .ställning, äro att enligt
lagen räkna såsom arbetare. I de flesta hithörande fall hava framställningarna
avsett förmän (maskinmästare, förste maskinister, övermontörer
m. fl.), som regelbundet deltaga i arbetet, eller tillskärare hos mindre skrädderifirmor,
vilka under större delen av veckan utföra sömnadsarbete i likhet
med övriga arbetare.
Förevarande paragraf i propositionens lagförslag överensstämmer nära
med motsvarande stadgande i allmänna arbetstidslagen. Utskottet har icke
funnit anledning till erinran mot förslaget i denna del.
Med anledning av yrkandet i motionen II: 798 att det tydligt måtte uttalas,
ali förmän (trädgårdsmästare) skola vara undantagna från lagens tillämpning,
vill utskottet framhålla, att det liksom beträffande allmänna arbetstidslagen
enligt utskottets mening måste anförtros åt arbetsrådet att träffa
avgörande, huruvida en person på grund av bestämmelserna i paragrafen
skall anses såsom arbetare eller icke. Arbetsrådet kommer därvid att pröva,
huruvida den person, varom fråga är, verkligen har till sin huvudsakliga
uppgift att leda arbetet, oavsett örn han i någon utsträckning själv deltager
i arbetet.
3 §•
3 § i sakkunnigmajoriletens förslag överensstämmer i huvudsak med
samma paragraf i allmänna arbetstidslagen och innehåller föreskrifter där
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
27
om. alt arbetsrådet på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör
eller den. vilkens rätt beröres av arbetet, hade att dels i vissa fall med rättsligt
bindande verkan avgöra frågor rörande lagens tillämpning och dels i
andra fall avgiva utlåtanden i sådana frågor.
Avgöranden av förstnämnda slag skulle tillkomma arbetsrådet — utöver
vad som gäller enligt allmänna arbetstidslagen — beträffande spörsmålet,
huruvida arbetare, som sysselsattes med djurskötsel, borde inräknas bland
ett företags arbetare vid avgörande, örn lagen ägde tillämpning å företaget.
I konsekvens med den ståndpunkt beträffande lagens tillämpning å djurskötsel,
som intagits i herrar Anderssons och Johanssons reservation, upptager
denna reservation i 3 § icke såsom föremål för arbetsrådets avgörande
frågor huruvida djurskötare borde inräknas i arbetarantalet.
Departementschefen har anfört:
Då departementsförslaget inbegriper djurskötsel under lagens tillämpning,
har däri icke upptagits majoritetsförslagets stadgande örn skyldighet för
arbetsrådet att avgöra, örn djurskötare skulle inräknas i arbetarantalet. I
majoritetslörslaget hava därjämte ändringar vidtagits varigenom detsamma i
formellt hänseende bringas till närmare överensstämmelse med allmänna
arbetstidslagen.
I motionerna 1:418 och 11:797 har föreslagits, att i paragrafens första
slycke måtte införas majoritetsförslagets stadgande örn skyldighet för arbetsrådet
att avgöra, örn djurskötare skall inräknas i arbetarantalet.
Enligt utskottets förslag skall arbete med djurskötsel undantagas från lagens
tillämpning. Vid beräkning enligt 1 § första stycket av det antal arbetare,
som användes i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning, skall
emellertid inräknas även arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen användes
till arbete med djurskötsel. Utskottets ståndpunkt härutinnan föranleder
därtill, att i 3 § bör införas ett stadgande av det innehåll, som föreslagits
i motionerna 1:418 och 11:797.
4 §•
Förevarande paragraf samt 5 § i propositionens lagförslag innehålla bestämmelser
örn ordinarie arbetstid, varmed förstås den längsta tid, under
vilken arbetare i allmänhet får användas till arbete antingen enligt huvudreglerna
eller med stöd av dispens.
För de förslag till arbetstidsreglering, som framlagts av de sakkunnigas
majoritet (herrar Jeppsson, Carell och Löfvander), samt för de avvikelser
därifrån, som förordats av reservanterna (herrar Andersson och Johansson)
har redogörelse lämnats å sid. 75—80 samt 81—82 i propositionen. En sammanfattning
härav har gjorts i departementschefens nedan intagna yttrande
Utskottet.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
beträffande 4 §. Vad remissyttrandena innehålla i fråga om förevarande
spörsmål har återgivits å sid. 82—86.
Departementschefen har anfört bland annat:
1 de sakkunnigas förslag till arbetstidsregleringens utformning ligger tyngdpunkten
i begränsningen av årsarbetstiden, varmed här avses sammanlagda
antalet arbetstimmar för en period av tolv månader, godtyckligt förlagd under
året, sålunda icke avseende endast kalenderår eller på visst sätt bestämt
arbetsår. Med hänsyn till här ifrågavarande näringars behov av olika lång
arbetstid under olika årstider har den kortaste tidrymd, för vilken en och
samma arbetstid alltid kunde iakttagas, ansetts utgöra ett år. Årsarbetstiden
föreslås i majoritetsförslaget till 2 600 timmar och i reservationen till 2 400
timmar; för kreatursskötare — vilka majoritetsförslaget lämnar helt utanför
regleringen — föreslås dock i reservationen 2 640 timmar. — Årsarbetstiden
finge emellertid icke fördelas under året efter gollfinnande utan med ett
högsta timantal på varje vecka, vilket timantal varierade efter årstiderna på
så sätt, att: ett visst högsta timantal bestämts för värjo vecka, vars första
söckendag infölle i en viss angiven kalendermånad. Denna reglering innebure
ett s. k. kalenderbundet system i motsats till det s. k. rörliga systemet
för arbetstidsreglering, vid vilket arbetsgivaren hade större frihet att avgöra,
hur årsarbetstiden skulle fördelas under året. Veckoarbetstidernas differentiering
efter årstider går enligt förslaget längst beträffande jordbruk, dess
binäringar och byggnadsarbete; majoritetsförslaget föreslår 46 timmar för
vintern (december—februari), 51 timmar för övergångstiderna (mars, oktober,
november) och 56 timmar för sommarhalvåret (april—september), och
reservationen föreslår efter samma indelning respektive 41. 46 och 54 timmar.
Beträffande trädgårdsskötsel är differentieringen dels valfri och dels mindre
långt gående. Majoritetsförslaget upptager för trädgårdsskötsel 53 timmars
veckoarbetstid, alternativt 50 timmar under vinterhalvåret och 56 timmar
under sommarhalvåret, varemot reservationen föreslår respektive 48, 43 och
53 timmar. Reservationens förslag beträffande kreatursskötare upplager ingen
differentiering av delta slag utan en veckoarbetstid av 56 timmar för hela
året. — Icke heller veckoarbetstiden får fördelas alltför ojämnt mellan veckodagarna;
regleringens yttersta gräns gäller arbetstiden per dygn, vilken enligt
.samtliga här berörda förslag utom vad angår kreatursskötare må uppgå till
10 timmar och enligt reservationens arbetstidsreglering för kreatursskötare
icke må överstiga 8 timmar.
Majoritetsförslaget innehåller i två avseenden modifikationer av den nu
angivna regleringen. Det föreslås nämligen rätt för arbetsgivaren att dels
under 12 veckor av sommarhalvåret, vilka han själv äger välja, för vissa
sådd- och skördearbeten uttaga ytterligare 3 timmar i veckan och dels att
överflytta högst 30 timmar arbetstid, fördelad på visst föreskrivet sätt, från
november eller december till februari eller mars följande år.
.Tåg kommer i det följande att var för sig upptaga frågorna om årsarbetstid
i allmänhet, örn veckoarbetstiden för jordbruk m. m. och trädgårdsskötsel, örn
arbetstid för djurskötsel, om dygnsarbetstid i allmänhet samt örn den särskilda
regeln angående rätt till överflyttning av arbetstid.
Vad först angår årsarbetstiden motiverar sakkunnigmajoriteten sitt förslag
därutinnan endast med att åberopa, alt detsamma något understiger årsarbetstiderna
för olika landsdelar enligt 1935 års riksavtal (2 625—2 660 timmar).
Reservationens förslag åter dikteras av en strävan att åstadkomma
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
29
största möjliga likställighet med arbetstiden inom industrien. Beträffande
det praktiska genomförandet av bestämmelsen örn årsarbetstid förmena de
sakkunniga, att härför icke erfordrades någon fortlöpande kontroll genom
journalföring eller dylikt utan endast iakttagande av veckoarbetstidens begränsning,
arbetsfrihet å helgdagar samt riksavtalets bestämmelser örn vissa
årliga ledigheter. Skedde så skulle enligt vad de sakkunniga beräknat den
föreslagna årsarbetstiden icke överskridas eller överskridas så obetydligt, att
den överskjutande tiden borde kunna redovisas såsom övertid enligt de bestämmelser
därom, som av de sakunniga föreslagits. I yttrandena har framhållits,
att journalföring eller annan fortlöpande kontroll likväl icke kunde
undvaras därest en föreskrift örn årsarbetstid infördes. Detta skäl har föranlett
arbetsrådet att helt avstyrka förslaget örn sådan föreskrift samt socialstyrelsen
att föreslå bestämmelsens anknytning till ett från viss dag löpande
arbetsår. — Vad sålunda anförts mot förslaget om årsarbetstid torde vara
ofrånkomligt. Tillförlitlig och lättillgänglig uppgift om den under det förflutna
året uttagna arbetstiden är uppenbarligen erforderlig icke blott ur
kontrollsynpunkt utan även såsom ledning för arbetsgivaren vid tillämpningen
av de uppställda reglerna. Utan en sådan uppgift kan arbetsgivaren
nämligen icke avgöra, örn han vid en viss tidpunkt äger uttaga all den arbetstid
som faller inom ramen för veckoarbetstiderna, med iakttagande
jämväl av nämnda ledigheter, eller örn ett utnyttjande av hela denna arbetstid
innebär ett överskridande av den ordinarie arbetstiden för år och
sålunda är medgivet endast i den mån outtagen övertid därtill förslår. Enär
en föreskrift örn journalföring av den omfattning, som därvidlag skulle
erfordras, torde vara svårgenomförbar, bör det övervägas, huruvida icke bestämmelsen
örn årsmaximum kan undvaras och förslagets regler örn veckooch
dygnsarbetstid vara tillfyllest. Då för veckoarbetstidens reglering valts
det kalenderbundna systemet, har därmed i själva verket fastslagits ett årsmaximum,
låt vara något varierande år från år, nämligen summan av den
längsta tillåtna arbetstiden för envar av årets veckor. Det synes icke föreligga
något hinder för att genom avvägning av de olika veckoarbetstiderna nå den
arbetstidsstandard, som för varje fall anses önskvärd. Under sådana förhållanden
finner jag icke skäl föreslå särskilda bestämmelser angående årsarbetstid.
Veckoarbetstiderna enligt såväl majoritetsförslaget som reservationen hava
icke motiverats på annat sätt än som grund för lämplig fördelning mellan
årstiderna av de årsarbetstider de båda förslagen från sina olika utgångspunkter
förordat. 1 yttrandena har socialstyrelsen uttalat tvivel örn att den
därvidlag eftersträvade anpassningen efter de olika årstidernas behov vore
tillräckligt smidig och för sin del i stället förordat en form av det rörliga
systemet, byggt på ett av arbetsgivaren uppgjort arbetstidsschema för ett år i
sänder. I frågan huru långt arbetstidsbegränsningen beträffande jordbruket
borde och kunde gå har i yttrandena — närmast med anknytning till förslagen
örn årsarbetstider — från arbetsgivarhåll hävdats, att en minskning
under de i riksavtalet fastställda tiderna icke vore ekonomiskt genomförbar,
samt av socialstyrelsen och (med visst förbehåll) lantbruksstyrelsen majoritetsförslaget
förordats. Från arbetarhåll har reservationen biträtts. — Socialstyrelsens
förslag örn regleringens ersättande i denna del med ett förfarande
med arbetstidsschema drabbas väl icke direkt av huvudskälet mot ett rörligt
system, nämligen behovet av journalföring, enär denna kan ersättas av
schemat, men örn dettas upprättande gäller på det hela taget detsamma som
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
om journalföringen, nämligen att ett åläggande därom skulle te sig främmande
och alltför maktpåliggande för en stor del av de företagare, varom
här vore fråga. Tillvägagångssättet med schema förefaller emellertid praktiskt
lämpligt för många företag och bör kunna komma till användning i dispensfall.
Vad härefter angår arbetstidsminskningens omfattning har, såsom framhållits
i den allmänna motiveringen, för mig en huvudsynpunkt på det föreliggande
förslaget varit önskemålet att så långt möjligt ernå likställighet i
arbetstidshänseende mellan jordbrukets och industriens arbetare. Ur denna
synpunkt har jag ansett mig böra i princip tillstyrka reservanternas förslag
vad angår maximitidernas utmätande. I enlighet med vad här anförts angående
uteslutandet av bestämmelser örn årsarbetstid bör den sålunda valda
principen bli vägledande vid fastställandet av veckoarbetstider. Då vad
reservanterna därutinnan föreslagit genomsnittligt i stort sett motsvarar regleringen
enligt allmänna arbetstidslagen och då samma veckoarbetstiders
inbördes avvägning i huvudsak synes vara lämplig, hava reservationens
veckoarbetstider för jordbruk, dess binäringar och byggnadsarbete upptagits
i departementsförslaget. I den mån en sådan med årstiderna växlande arbetstid
i särskilda lall icke erfordras inom vissa binäringar lill jordbruk
eller för byggnadsarbete, som faller under denna lag, torde härav påkallade
avvikelser böra medgivas genom dispens av arbetsrådet.
Beträffande regleringen för trädgårdsskötsel har från företagare inom
näringen framkommit önskemål att arbetstiden fastställdes för tvåveckorsperioder
och icke för perioder örn endast en vecka, varigenom skulle möjliggöras,
att arbetarna lagvis varannan vecka utförde arbeten med vattning
samt eldning och luftning av växthus på lördagar och söndagar. Då denna
anordning förefaller lämplig, anser jag mig kunna biträda vad sålunda föreslagits.
Med utgångspunkt från reservationens veckoarbetstider även vad
avser trädgårdsskötsel upptager departementsförslaget därför för denna näring
en begränsning av arbetstiden för tvåveckorsperioder till 96 timmar,
alternativt 86 timmar under vinterhalvåret och 106 timmar under sommarhalvåret.
Ett från arbetsgivarhåll framhållet behov av en mera långt driven
differentiering av arbetstiden med hänsyn till olika företags specialiteter och
därmed på skilda tider infallande högsäsong torde däremot böra tillgodoses
genom dispens. Vad slutligen Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anfört
därom, att arbetstidsregleringen för självständig trädgårdsskötsel borde
gälla även trädgårdsskötsel i samband med jordbruk, torde icke böra föranleda
ändring i den vid denna lagstiftning i övrigt följda grundsatsen att
binäring bör följa reglerna för huvudnäringen.
Även i reservationens arbetstidsreglering för djurskötsel ligger tyngdpunkten
i bestämmelsen örn årsmaximum. Då reservanterna anse sig icke
kunna undgå att föreslå detta något högre än för andra arbetare, hava arbetarna
inom djurskötseln enligt deras förslag kompenserats med en kortare
arbetstid för dygn, 8 timmar mot 10 timmar för övriga arbetarkategorier.
Den i detta sammanhang föreslagna veckoarbetstiden, 56 timmar, innebär
däremot ingen begränsning utöver den som ligger i föreskriften örn längsta
dygnsarbetstid och .saknar självständig betydelse. Socialstyrelsen har i sitt
yttrande skisserat ett förslag, baserat på 10 timmars dygnsarbetstid samt en
något längre årsarbetstid än reservationens, 2 800 timmar. Det antvdes. att
för kontrollens skidl årsarbetstiden möjligen kunde uppdelas på kortare
perioder, exempelvis 4-veckorsperioder å 216 timmar. Från arbetarhåll har
föreslagits ändring i reservanternas förslag såtillvida, att de 240 limmar, var
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
:n
med kreatur sskötarnas årsarbetstid överstege övriga arbetares, skulle anses
som övertid att uttagas å sön- och helgdagar; av sistnämnda dagar skulle
var tredje vara fri. — Samtliga dessa förslag torde i huvudsak drabbas av
vad förut sagts örn svårigheten alt genomföra bestämmelser om årsmaxima.
Arbetstidsregleringen torde jämväl för djurskötare böra anknytas till kortare
perioder, varvid, av liknande skäl som de vilka förut anförts i fråga örn
arbetstiden inom trädgårdsskötseln, torde kunna väljas tvåveckorsperioder.
Vid övervägande av å ena sidan behovet av en längre genomsnittsarbetstid
för djurskötseln än för annat jordbruksarbete och å andra sidan betydelsen
av en utjämning av skillnaden i arbetsförhållanden mellan nu ifrågavarande
och övriga arbetargrupper inom jordbruket bär jag ansett mig kunna förorda
en arbetstid för djurskötare å 108 timmar för en tid av två veckor, vilken
arbetstid motsvarar den i socialstyrelsens nyssnämnda förslag beräknade
arbetstiden för 4-veckorsperioder samt för övrigt överensstämmer med den
av mig för övriga jordbruksarbetare föreslagna arbetstiden under sommarhalvåret.
Vad angår djurskötares arbetstid för dygn, torde med hänsyn till
under utredningen yppade svårigheter att nedbringa densamma begränsningen
därvidlag icke sättas lägre än till 9 timmar. — Skulle en vanlig lantarbetare
tillfälligtvis användas uteslutande till djurskötsel kortare tid än två
veckor, torde det utan att särskilda bestämmelser härom meddelas framgå,
att veckoarbetstiden i sådant fall icke må överstiga hälften av den för två
veckor föreskrivna, d. v. s. 54 timmar. Även i ett dylikt fall får enligt förslaget
dygnsarbetstiden icke överstiga 9 timmar.
Arbetstidsbegränsningen för dygn har med undanlag för djurskötsel genomgående
föreslagits till 10 timmar. Mot förslagen i denna del har i allmänhet
ingen särskild invändning framställts; dock har gjorts gällande av
hushållningssällskapet i Jämtlands län, att tiden under sådd och skörd vore
otillräcklig, särskilt i Norrland, samt av länsstyrelsen och hushållningssällskapet
i Norrbottens län, att så vore fallet under jordbrukets korta arbetssäsong
i övre Norrland. Här berörda förhållanden torde dock icke böra föranleda
ändring i den generella regeln men hava i departementsförslaget
vunnit beaktande på det sätt, att i 10 § 2 mom. föreslagits befogenhet för
Konungen att meddela dispens beträffande viss del av landet, där lagens till -lämpning skulle medföra särskilda svårigheter.
Beträffande frågan örn överflyttning av arbetstid hänvisas till vad som
därom anförts under 5 §.
Vid förevarande paragraf hava åtskilliga yrkanden framställts i motionerna.
Beträffande arbete, sorn avses i 1 § under 1) har i motionerna 1:418
och II: 797 yrkats ändring i propositionens lagförslag i fråga örn arbetstidssummorna
per vecka till överensstämmelse med sakkunnigmajoritetens
förslag, d. v. s. respektive 46, 51 och 56 timmar. Vidare har med hänsyn
till det obestridliga behovet av längre arbetstid särskilt under tiden för
sådd och skörd föreslagits rätt för arbetsgivaren att under tolv veckor under
tiden april—september förlänga den ordinarie veckoarbetstiden med
högst 2 timmar eller således till 58 timmar. Det förslag till 4 §, som framlagts
i motionerna, upptager — med hänsyn till ali djurskötsel enligt mo
-
Utskottet.
32 Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
tionärernas mening icke bör underkastas lagens tillämpning — icke, såsom
fallet är med propositionens lagförslag, bestämmelser örn arbetstid för djurskötare.
Vidkommande trädgårdsskötsel har i motionerna 1:418 och 11:797 förordats
sakkunnigmajoritetens förslag, anpassat efter tvåveckorsperioder,
d. v. s. 106 timmar för två veckor i följd eller ock vad angår veckor, vilkas
första söckendag infaller under tiden april—september, 112 timmar, därest
arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 100 timmar för tva veckor
i följd.
I motionen 11:798 har yrkats, att 4 § 2 mom. måtte givas den avfattning,
att arbetstiden under april—september utsträckes till 112 timmar under
två veckor.
I motionen II: 800 har hemställts, att 4 § 2 mom. måtte ändras därhän, att
106 timmars arbetstid för två veckor i följd tillåtes i stället för 96 timmar,
som upptagits i propositionens förslag.
I fråga örn principerna för den tekniska anordningen av en arbetstidsreglering
för jordbruk och trädgårdsskötsel tillstyrker utskottet det förslag,
som framlagts i propositionen. Beträffande arbetstidens längd har utskottet,
på sätt ovan anförts, givit sin anslutning till de förslag, som föreligga
i motionerna 1:418 och 11:797. Veckoarbetstiden föreslås sålunda beträffande
jordbruk, dess binäringar och byggnadsarbete till respektive 46,
51 och 56 timmar under de olika tidsperioderna samt i fråga om trädgårdsskötsel
till 106 timmar för två veckor i följd eller ock vad angår veckor, vilkas
första söckendag infaller under tiden april—september, 112 timmar,
därest arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 100 timmar för
två veckor i följd. Dygnsarbetstiden föreslås liksom i propositionens förslag
till högst 10 timmar.
Med hänsyn till det obestridliga behovet av längre arbetstid särskilt under
tiden för sådd och skörd föreslår utskottet, i enlighet med yrkanden i
motionerna 1:418 och 11:797, rätt för arbetsgivaren att under högst tolv
veckor under tiden april—september utsträcka den ordinarie veckoarbetstiden
med 2 timmar eller således till 58 timmar.
Då utskottet avstyrkt, att djurskötsel inbegripes under lagen, följer härav,
att de bestämmelser örn arbetstid beträffande djurskötsel, som intagits i
propositionen, böra utgå ur lagen.
5 §•
I majoritetsförslagets 6 § 1 mom. har föreslagits en modifikation av veckoarbetstidens
angivna reglering såtillvida att arbetsgivare för veckor, vilkas
första söckendag infaller i februari eller mars, må under högst 3 perioder,
vardera omfattande 2 veckor, uttaga ytterligare 2V2 eller 5 timmar i veckan,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
33
under förutsättning att motsvarande förkortning av arbetstiden ägt rum under
de veckor, vilkas första söckendag infallit i november eller december
året förut. Det har föreslagits skyldighet för arbetsgivare, som ville begagna
den sålunda medgivna rätten, att senast den 1 november det år förkortningen
skulle äga rum på arbetsstället anslå ett arbetstidsschema, angivande tiden för
och omfattningen av arbetstidens förkortning respektive förlängning. — De
sakkunnigas skäl för nämnda förslag hava återgivits å sid. 80—81 i propositionen.
I reservation av herrar Andersson och Johansson har anförts, att en sådan
rätt till överflyttning av arbetstid icke vöre av behovet påkallad.
Vad som anförts i remissyttrandena beträffande nu ifrågavarande spörsmål
återfinnes å sid. 86—87 i propositionen.
I majoritetsförslagets 6 § 2 mom. och reservationens 9 § har föreslagits
befogenhet i två fall för arbetsrådet att meddela dispens från huvudreglernas
tillämpning; så skulle kunna ske i allmänhet, när det funnes av synnerliga
skäl påkallat, och eljest om det av uttalanden från arbetarorganisationer
eller annorledes framginge, att det stora flertalet arbetare, som skulle
beröras av undantaget, funne detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom
bomme att oskäligt utsträckas.
Förslaget motsvarar två av de fem dispensreglerna i allmänna arbetstidslagen
(5 §), beträffande det förstnämnda, allmänna fallet dock med den olikheten,
att därför enligt nämnda lag erfordras, att eftergiften påkallas till
undvikande av allvarligt missförhållande. Allmänna arbetstidslagens tre övriga
dispensfall sakna direkta motsvarigheter i förslaget, nämligen eftergifterna
för arbete, som är beroende av årstid eller väderlek eller eljest av växlande
längd, för visst skiftarbete på söndagar samt för arbete, som fortgår under
kortare tid eller medför ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen
stort allmänt intresse.
De sakkunniga hava framhållit, att i förslaget den allmänna dispensregeln
givits större räckvidd än i allmänna arbetstidslagen av det skälet, att förslaget
icke upptoge några direkta motsvarigheter till allmänna arbetstidslagens
sistnämnda tre dispensfall. De sakkunniga holle före, att det numera
borde kunna överlämnas åt arbetsrådet att utan närmare anvisningar i lagtexten
bedöma, när sådant fall kunde anses föreligga, att eftergifter från
huvudreglerna borde komma i fråga, ävensom på vad sätt eftergifterna borde
gestaltas. Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen syntes det
icke finnas anledning antaga annat, än att bestämmelsen skulle komma till
varsam användning.
Arbetsrådet bar anmärkt, att dess möjlighet att meddela eftergift alltför
snävt begränsats genom föreskriften, att densamma skulle vara av synnerliga
skäl påkallad. Rådets motsvarande befogenhet enligt allmänna arbetstidslagen
vore betydligt mera vidsträckt. Eftergift borde kunna med
Bihang
lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 aud. Nr 52.
3
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
delas »av särskilda skäl» eller »med hänsyn till särskilt förhållande», möjligen
därjämte, i likhet med vad i allmänna arbetstidslagen medgåves. i vissa
särskilda, närmare angivna fall.
Departementschefen har anfört:
Bestämmelsen om möjlighet att överflytta arbetstid har i yttrandena föreslagits
utvidgad att avse vissa andra årstider, inom vilka för olika trakter
eller arbetsområden liknande förskjutningar vore önskvärda. Arbetsrådets
majoritet avstyrker däremot bestämmelsen såsom alltför invecklad och svårtillämpad;
det behov, som därmed avsåges, borde enligt arbetsrådets mening
tillgodoses i form av dispens. — Till vad arbetsrådet sålunda anfört vill jag
ansluta mig, så mycket hellre som dispensförfarandet i allt fall torde böra tilllämpas
för tillgodoseende av andra önskemål örn förskjutning av arbetstid.
I det föregående har jag i åtskilliga fall med anledning av befarade tilllämpningssvårigheter
hänvisat till möjligheten att erhålla dispens. Sådan
hänvisning har skett vid behandling av spörsmålen om lagens tillämpning
med hänsyn till företagets storlek, om dess tillämpning å ackordsarbete, örn
modifikation av huvudreglerna med stöd av arbetstidsschema, örn arbetstiden
inom vissa binäringar till jordbruk eller byggnadsarbete, om särskilda säsongbestämmelser
för trädgårdsföretag, om dygnsarbetstiden i landsdelar
med kort jordbrukssäsong samt om rätt till överflyttning av arbetstid mellan
olika årstider. Redan härav framgår, att utformningen av den föreslagna
lagens dispensbestämmelser måste tillmätas en synnerligen stor betydelse. T
detta hänseende torde det få anses, att den dispensbeviljande myndigheten,
arbetsrådet, givits en vittgående befogenhet redan i de sakkunnigas förslag,
enligt vilket arbetstiden finge anordnas på annat sätt eller utsträckas längre
än enligt huvudregeln, då »synnerliga skäl» så påkallade. Emellertid har
arbetsrådet funnit den föreslagna befogenheten alltför begränsad och förordat,
att för dylik dispens borde krävas allenast »särskilda skäl» eller liknande.
I fråga örn dispens torde böra särskiljas å ena sidan de fall. där den
genomsnittliga arbetstiden enligt huvudregeln icke behöver överskridas utan
endast fördelas på annat sätt mellan årstider, veckor, dygn eller andra
perioder, och å andra sidan de fall, där ett överskridande av den genomsnittliga
arbetstiden påkallas. Vad förstnämnda fall angår, torde en mycket
vittgående regel kunna uppställas, varemot för sistnämnda fall sakkunnigförslagets
strängare krav synas böra upprätthållas. Det lärer nämligen stå i
god överensstämmelse med departementsförslagets förutnämnda huvudsyfte
om likställighet med industrien vad avser den genomsnittliga arbetstiden, att
strängare villkor för dispens uppställas först då fråga är örn överskridande
av denna lid, medan en annan fördelning av arbetstiden mellan olika perioder
må kunna tillåtas så snart skäl därtill förebringas. I enlighet härmed
hava i 1 och 2 mom. av departementsförslagets 5 § införts särskilda regler
för dessa fall. Då den fördelning av den ordinarie arbetstiden, som stadgas
i 4 §:s huvudregel, sker inom ramen av kalenderåret, har det förstnämnda
dispensfallet angivits så, att den ordinarie arbetstiden utan att förlängas,
för år räknat, fördelas på annat sätt än enligt huvudregeln. Tydligen kan
en sådan ändrad fördelning ske även inom en kortare tidrymd än ett år,
exempelvis under en anställning endast för sommarmånaderna, därest nämligen
de varandra kompenserande förändringarna alla infalla under den
ifrågavarande kortare tiden; genom en sådan åtgärd förlänges icke arbetstiden.
för år räknat. Det senare dispensfallet har följaktligen angivits som
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52. 35
det fall, då den ordinarie arbetstiden utsträckes längre, för år räknat, än
enligt huvudregeln.
I 3 mom. har upptagits i huvudsak oförändrad regeln örn undantag jämlikt
arbetarmajoritetens samtycke, mot vilken bestämmelse ingen erinran framställts
i yttrandena.
I motionerna 1:418 och 11:797 har föreslagits, att den av sakkunnigmajoriteten
tillstyrkta bestämmelsen örn rätt för arbetsgivare att under högst
tre perioder, vardera perioden omfattande två veckor, förlänga arbetstiden
under veckor, vilkas första söckendag infaller i februari eller mars, med
21/2 eller 5 timmar i veckan under förutsättning att motsvarande förkortning
av arbetstiden ägt rum under de veckor, vilkas första söckendag infallit
i november eller december året förut. (Skyldighet för arbetsgivare att i
viss ordning anslå arbetstidsschema med uppgifter örn nämnda överflyttning
av arbetstiden har däremot icke föreslagits i motionerna.) Bestämmelser
härom skulle införas som mom. 1 i 5 §.
I motionen har vidare föreslagits, att i 5 § måtte upptagas de bestämmelser,
som framlagts i 6 § 2 mom. av sakkunnigmajoritetens förslag.
Den av de sakkunnigas majoritet föreslagna rätten att överflytta arbetstid
från november—december till februari—mars har icke upptagits i
propositionen. Enligt utskottets mening föreligger emellertid med hänsyn
till de olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas
art, som förekomma mellan olika delar av landet, på flera håll ett särskilt
behov att vid vissa tider på året tillämpa en längre arbetstid än
den, som med fördel kan praktiseras på andra orter. Utskottet tillstyrker
därför, att i lagen införas bestämmelser örn rätt till sådan arbetstidsöverflytlning.
Beträffande möjligheterna till dispens i fråga örn ordinarie arbetstid, har.
såsom framgår av departementschefens anförande, i propositionen framlagts
förslag till en reglering, som skiljer sig från den av de sakkunniga föreslagna.
Enligt propositionens lagförslag äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden
utan att förlängas, för år räknat, må fördelas på annat sätt än i 4 §
angives »när skäl därtill äro», under det att medgivande till utsträckning
av den ordinarie arbetstiden längre, för år räknat, än i 4 § sägs, får medgivas
av arbetsrådet endast då sådant finnes vara »av synnerliga skäl
påkallat».
De sakkunnigas förslag samt motionerna 1:418 och 11:797 innehålla
den allmänna dispensregeln, att arbetstiden får anordnas på annat sätt
eller utsträckas längre, för år räknat, än i 4 § sägs, endast där det befinnes
vara »av synnerliga skäl påkallat».
Utskottet finner ej skäl förebragta, som böra föranleda till ett frånträdande
av de sakkunnigas förslag. Utskottet får därför tillstyrka, att den i
Utskottet.
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Utskottet.
motionen 1:418 och 11:797 föreslagna lagtexten måtte, dock med viss
mindre fonnell jämkning, antagas av riksdagen.
Beträffande 3 mom. i propositionens lagförslag har utskottet intet att
erinra.
6 §•
6 § 1 mom. i propositionens förslag innehåller bestämmelser örn s. k.
nödfallsarbete. Stadgandet har avfattats i nära överensstämmelse med allmänna
arbetstidslagen.
I 6 § 2 mom. i samma förslag givas särskilda regler örn nödfallsarbete vid
djurskötsel. Bestämmelser härom hava föreslagits i herrar Anderssons och
Johanssons reservation.
Departementschefen har anfört:
Arbete som utom den ordinarie arbetstiden vållas av födelser eller sjukdomsfall
bland boskapen torde icke, på sätt i reservationen föreslagits, böra
betraktas som ett arbete, vilket i princip är undantaget från lagens tillämpningsområde.
Det syfte reservanterna velat vinna synes kunna uppnås på
det sätt att arbetet anses som nödfallsarbete, varmed det närmast torde
kunna jämföras. Enär arbetet ifråga enligt sin natur i regel torde vara av
kortare varaktighet synes någon särskild bestämmelse i detta hänseende icke
vara erforderlig. Däremot bör stadgandet avse utom födelser och sjukdomsfall
även olycksfall. Vidare har uttrycket »bland boskapen» ersatts med
»bland djuren».
Såsom arbetsrådet anmärkt bör givetvis anmälan eller ansökan till rådet
icke erfordras i detta fall. Vid sådant förhållande och då ifrågavarande övertid
icke skall inräknas i någon viss mängd tillåten övertid eller dylikt, torde
med hänsyn till önskemålet att journalföringen inskränkes till vad som är
oundgängligen nödvändigt anteckning i journal om sådant övertidsarbete
icke heller böra föreskrivas.
I motionerna I: 418 och II: 797 har — med hänsyn därtill att djurskötsel
icke enligt motionärernas förslag skall falla under lagens tillämpning —
yrkats att mom. 2 i propositionens förslag måtte utgå.
Dä enligt utskottets förslag lagen icke skall äga tillämpning beträffande
djurskötsel, får utskottet föreslå, att 2 mom. i det uti propositionen framlagda
lagförslaget måtte utgå.
7 §■
I 7 § hava bestämmelser meddelats rörande annat övertidsarbete än
nödfallsarbete, därav i 1 mom örn förberedelse- och avslutningsarbeten
och liknande, i 2 mom. örn övertidsarbete i allmänhet samt i 3 mom. örn
arbetsgivares och arbetstagares inbördes förpliktelser i avseende å övertidsarbete.
Bedogörelse för de sakkunnigas förslag i nu förevarande hänseende samt
för innehållet i remissyttrandena på denna punkt har lämnats å sid. 95—97
i propositionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
37
I allmänna arbetstidslagens 7 § 1 mom. återfinnas bestämmelser rörande
förberedelse och avslutningsarbeten, som i huvudsak motsvara de i 1 mom.
av 7 g i förevarande lagförslag upptagna.
Såsom hänförliga till sådana arbeten har arbetsrådet vid tillämpningen av
allmänna arbetstidslagen ansett åtskilliga periodiskt — i allmänhet varje
dag eller varje vecka — återkommande arbeten, som föregå eller efterfölja
det egentliga driftsarbetet, och som utföras av arbetare, tillhörande den i
driftsarbetet deltagande personalen.
Frågan huruvida ett visst arbete är av den art, att den avsedda övertiden
— för vars utnyttjande något särskilt tillstånd icke erfordras — får tagas
i anspråk, är mången gång svår att avgöra. Arbetsrådets utlåtande rörande
dylika frågor har därför påkallats i ett stort antal fall.
Beträffande 2 mom. må omnämnas, att arbetsrådet förordat, att den
period av 12 månader, under vilken 200 timmar övertid finge uttagas, fixerades
att börja å viss bestämd dag, exempelvis den 1 november. I annat
fall måste tillses, att denna gräns icke överskredes under någon tolvmånadersperiod
(januari—december, februari—januari o. s. v.).
Departementschefen har anfört:
Mot de sakkunnigas förslag hava i yttrandena riktats anmärkningar i
de två hänseenden, där förslaget avviker från allmänna arbetstidslagen,
nämligen dels beträffande vakt-, vattnings- eller andra underhållsarbeten
vid trädgårdsskötsel, som måste utföras utom den vanliga arbetstiden, och
dels under vilken period medgiven övertid örn 200 timmar finge uttagas.
Därjämte hava i yttrandena förekommit vissa uttalanden om förslagets
tredje moment.
Beträffande de nämnda arbetena inom trädgårdsskötseln har i yttrandena
framhållits, att desamma i stor utsträckning hörde till det ordinarie arbetet
inom näringen och icke kunde jämföras med förberedelse- eller avslutningsarbeten.
Vad sålunda anförts torde emellertid hava övervägande formell
innebörd. Arbeten av dessa slag kunna otvivelaktigt »för driftens oliindrade
gång» behöva utföras under avbrott i den sedvanliga arbetstiden —
framförallt längre sådana, såsom över söndagar — och därvid hava en
betydelse, jämförlig med förberedelsearbetens. Icke heller den omständigheten
att samina slags arbeten förekomma jämväl under vanlig arbetstid
utgör i och för sig något skäl mot att desamma inbegripas under övertidsfall.
Då eljest ingen erinran riktats mot bestämmelsen, har densamma upptagits
i departementsförslaget.
Den i de sakkunnigas motivering samt i arbetsrådets yttrande berörda
frågan huruvida vissa till djurskötsel hörande arbeten borde hänföras till
förberedelsearbeten i lagens mening torde böra överlämnas till rättstilllämpningen.
I anledning av den anmärkning, som riktats mot förslagets utformning av
bestämmelserna örn 200 timmars övertid, lia desamma jämkats till nära
överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen, enlig! vilken rätten att
uttaga denna mängd övertid knutits till kalenderår. Därmed är visserligen
förknippad den olägenheten, att ifrågavarande period icke i princip allsinius
till arbetarens anställningstid, men en tillfredsställande anordning av
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Utskottet.
dylikt slag synes vara svår att åstadkomma. Då emellertid olikformigheten
i detta hänseende i stort sett torde bestå dari, att anställningsåret oftast tager
sin början redan omkring den 1 november, men det å andra sidan icke är
sannolikt, att övertid i allmänhet kommer att uttagas i större omfattning
under kalenderårets sista månader, torde det vara berättigat antaga, att
denna oöverensstämmelse icke kommer att medföra några olägenheter.
Beträffande vad i yttrandena förekommit i anslutning till den i förslagets
tredje moment intagna, jämväl i allmänna arbetstidslagen förekommande bestämmelsen,
att för arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete gällde vad
därom kunde anses vara överenskommet med arbetsgivaren, må här endast
framhållas, att detta stadgande närmast har karaktären av ett förtydligande
och en erinran. Genom detsamma erinras om att arbetaren icke genom lagens
regler om övertidsarbete förpliktats att prestera sådant arbete, utan att det
på andra grunder måste avgöras, i vad mån skyldighet därtill föreligger. Då
vad sålunda utsagts lärer gälla oavsett stadgandets förekomst i lagen, torde
dess upplagande i lantarbetstidslagen lika väl som i allmänna arbetstidslagen
knappast böra giva anledning till särskilda olägenheter.
I motionerna I: 418 och II: 797 har föreslagits en lydelse av 7 §, som
beträffande 1 och 3 mom. överensstämmer med propositionsförslagets. Beträffande
2 mom. har föreslagits följande, från propositionsförslaget i viss
mån avvikande lydelse:
Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 1 mom. av denna paragraf
eller i 6 §, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda
arbetare till arbete utöver den allmänna arbetstiden enligt § 4 eller förändrad
ordinarie arbetstid enligt § 5, vare därtill berättigad för högst 48
timmar under loppet av fyra veckor och 200 timmar under en tidrymd av
tolv månader i följd.
Beträffande den föreslagna lydelsen av 1 mom. har utskottet intet att
erinra.
Under ärendets beredning hava olika meningar gjort sig gällande angående
spörsmålet, huruvida sådana vid jordbruksarbetet förekommande göromål
som dels rykt av hästar, rengöring av spiltor och boxar, inhämtande av
hästar från betesgång och dylikt, dels ock rengöring eller annat iordningställande
av maskiner och liknande arbeten skola antingen inräknas i den
ordinarie arbetstiden eller falla helt utanför lagen eller vara att hänföra till
sådant övertidsarbete, varom bestämmelser givas i 7 § 1 mom. Utskottet
håller för sin del före, att sådana arbeten, i den mån de icke äro hänförliga
till djurskötsel och till följd därav komma utanför lagens tillämpningsområde,
skola anses utgöra förberedelse- eller avslutningsarbeten, beträffande
vilka 7 § 1 mom. skall äga tillämpning.
I fråga om 2 mom. tillstyrker utskottet i huvudsak den i propositionen
föreslagna lagtexten. Med hänsyn därtill att anställningsåret vid jordbruket
oftast tager sin början redan omkring den 1 november, anser sig utskottet
emellertid icke böra förorda den av departementschefen företagna ändringen
av de sakkunnigas förslag, som består däri, att de 200 övertidstimmarna an
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
39
givits skola uttagas under loppet av ett kalenderår i stället för, såsom de
sakkunniga föreslagit, under en tidrymd av tolv månader i följd. På sätt
arbetsrådet anfört blir det, med den lydelse stadgandet enligt utskottets för
slag erhåller, nödvändigt för arbetsgivaren att tillse, att den uttagna över
tiden icke under någon tolvmånadersperiod (januari—december, februarijanuari
o. s. v.) överstiger den föreskrivna gränsen av 200 timmar.
Beträffande den lydelse av 3 mom. som föreslagits i propositionen, har
utskottet intet att erinra.
8 §•
8 § innehåller bestämmelser om övertidsjournal.
Redogörelse för innehållet i sakkunnigförslaget härutinnan samt i de däröver
avgivna yttrandena har lämnats å sid. 98—99 i propositionen.
Bestämmelserna hava i propositionens förslag utformats i huvudsaklig
överensstämmelse med allmänna arbetstidslagens motsvarande stadgande.
Endast på en punkt har avvikelse gjorts, nämligen härutinnan, att det föreskrivits,
att arbetarna skola tillerkännas rätt att på anfordran erhålla del av
övertidsjournalen såvitt envar av dem rörer icke blott genom utsedd representant
utan även envar personligen.
Förslag till ändring beträffande förevarande paragraf har icke framställts
i motionerna.
Med hänsyn därtill att arbetsförhållandena vid jordbruket äro i viss mån
olika de, som råda vid industrien, anser utskottet det lämpligt, att envar arbetare
äger rätt att själv erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.
Utskottet tillstyrker med hänsyn härtill det i propositionen framlagda förslaget
till lydelse av förevarande paragraf med allenast den formella jämkning,
som betingas av ändring i 6 §.
9 och 10 §§.
Dessa paragrafer hava i propositionen behandlats å sid. 100—103. 117—
118 samt 119.
Motionerna innehålla icke ändringsförslag härutinnan.
Utskottet finner ej anledning till erinran i fråga om dessa paragrafer.
11 §■
1 sakkunnigförslagets 10 § har i överensstämmelse med vad allmänna arbetstidslagen
därom innehåller (11 § 1 mom.) föreslagits, att tillsynen å lantarbetstidslagens
efterlevnad skulle utövas av yrkesinspektionens befattningshavare,
därvid i tillämpliga delar skulle gälla vad som finnes stadgat rörande
tillsyn å efterlevnaden av lagen örn arbetarskydd.
Vad remissyttrandena innehålla rörande nu ifrågavarande spörsmål har
återgivits å sid. 103—104 i propositionen.
Utskottet.
Utskottet.
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Utskottet.
Utskottet.
Departementschefen Ilar anfört, bland annat:
Socialstyrelsen har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget vissa uttalanden
rörande inspektionsverksamhetens anordning. Det synes som örn styrelsen
därmed avser, att tillsynen å lantarbetstidslagen principiellt skall åvila yrkesinspektionen
men att det å andra sidan vore ofrånkomligt, att när yrkesinspektionen
såsom här föresloges tillfördes nya arbetsuppgifter vid sidan av sin
mest maktpåliggande uppgift, arbetarskyddet, genomförandet av de nytillkomna
åliggandena måste anpassas efter den planläggning, som i 25 § arbetarskyddslagen
stadgas för inspektionens nyssnämnda huvuduppgift. Med
den gemensamma organisation vi äga för övervakande av gällande regler för
arbetarskydd och arbetstid, lärer det icke kunna undvikas, att de företag,
som i fråga om risk för olycksfall eller ohälsa påkalla ringare intresse från
inspektionens sida, komma i efterhand även vad angår kontrollerandet av arbetstidsreglers
iakttagande. Då socialstyrelsens förutnämnda uttalande allenast
torde avse ett fullföljande även under en blivande lantarbetstidslags
giltighetstid av en sådan planläggning av yrkesinspektionens arbete med stöd
av 25 § arbetarskyddslagen, som här angivits, torde för närvarande intet vara
att invända däremot.
Med hänsyn till den här berörda differentieringen av yrkesinspektionens
arbetsfält ävensom till omfattningen av den föreslagna lagens tillämpningsområde
torde emellertid böra för tillsynen anlitas jämväl de i arbetarskyddslagen
omförmälda kommunala tillsvnsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna.
På sätt socialstyrelsen föreslagit och i analogi med vad som skett i instruktionen
för yrkesinspektionen den 18 december 1931 (nr 423) synes som gemensam
beteckning för de olika tillsvnsorganen kunna användas termen ?> yrkesinspektionen».
I enlighet härmed har departementsförslaget utformats på
denna punkt.
Ändringsförslag hava icke framställts i motionerna.
Enär lantarbetstidslagens tillämpningsområde genom de ändringar i lagen,
som föreslagits av utskottet, skulle komma att inskränkas till att omfatta endast
de större företagen, synes det utskottet icke erforderligt, att för tillsynen
å lagens efterlevnad anlitas jämväl de i arbetarskyddslagen omförmälda kommunala
tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna. Utskottet får därför
tillstyrka, att i bestämmelserna angående tillsyn å efterlevnaden av lagen
föreskrives, att tillsynen skall utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.
12-16 §§.
12—16 §§ hava i propositionen behandlats å sid. 106—108. Ändringsförslag
beträffande desamma hava icke framställts i motionerna.
Vid granskning av 12—16 §§ har utskottet icke funnit anledning till
erinran. En formell ändring erfordras dock i 13 §.
Lagens ikraftträdande och giltighetstid.
Dessa spörsmål hava behandlats i propositionen å sid. 108- 110.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
41
Utskottet tinner det lämpligt att lantarbetstidslagen, på sätt i propositionen utskottet.
föreslagits, gives provisorisk karaktär med en giltighetstid av tre år. Mot utformningen
av bestämmelserna rörande lagens ikraftträdande och giltighetstid
har utskottet intet att erinra.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, i anledning av förevarande proposition
samt motionerna I: 418, II: 797, II: 798 och II: 800, med förklarande
att det i propositionen framlagda förslaget till lantarbetstidslag
icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga följande
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Lanta r betstidslag.
Härigenom förordnas som följer:
Om lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning:
1) å jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt å
byggnadsarbete för jordbruk eller sådan
dess binäring som nu nämnts,
allt för såvitt i rörelsen till arbete för
arbetsgivares räkning i regel användas
minst tre arbetare, häri icke inräknad
arbetare som användes till
arbete vilket avses under a)—d) här
nedan,
2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom
självständigt företag, för såvitt i
rörelsen till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användes minst en
arbetare enligt samma beräkning.
Från lagens tillämpning undantagas: -
1 §•
Denna lag äger tillämpning:
1) å jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag, samt å
byggnadsarbete för jordbruk eller sådan
dess binäring som nu nämnts,
allt för såvitt i rörelsen till arbete för
arbetsgivares räkning i regel användas
flera än fyra arbetare, häri icke
inräknad arbetare som användes till
arbete vilket avses under a)—d) här
nedan, varemot hänsyn i här berört
hänseende skall tagas till arbetare,
som uteslutande eller huvudsakligen
användes till arbete med djurskötsel,
2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom
självständigt företag, för såvitt i
rörelsen till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas flera än fyra
arbetare enligt samma beräkning.
Från lagens tillämpning undantagas: -
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
(Kungl. Maj.ts förslag.)
a) arbete som utföres under sådana
förhållanden att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka
över dess anordnande;
b) arbete med skötsel och upptagning
av rotfrukter, dikning samt
skogsarbete, i den mån dessa arbeten
utföras mot ackordsersättning av arbetare
som icke är fast anställd i rörelsen;
c)
husligt arbete;
d) arbete som bedrives av staten.
(Utskottets förslag.)
a) arbete som utföres under sådana
förhållanden att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka
över dess anordnande;
b) arbete med skötsel och upptagning
av rotfrukter, dikning samt
skogsarbete, i den mån dessa arbeten
utföras mot ackordsersättning;
c) husligt arbete;
d) arbete som bedrives av staten;
e) arbete som innefattar djurskötsel.
2 §■
Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av
arbetsgivarens familj; samt ej heller
lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning,
bokhållare eller annat kontorsbiträde.
3 §•
3 §•
På begäran av domstol, allmän
åklagare, yrkesinspektör eller den
vars rätt därav beröres åligger det
arbetsrådet att avgöra, huruvida visst
arbete är att hänföra till sådant varå
denna lag äger tillämpning, huruvida
viss arbetstagare är att enligt lagen
räkna såsom arbetare eller huruvida
arbetare, som sgsselsättes med djurskötsel,
skall, jämlikt vad i 1 § under
1) stadgas, inräknas i det antal arbetare,
som där sägs.
Är mål som handlägges vid domstol beroende av fråga varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.
I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har
arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller
den vars rätt av frågan beröres avgiva utlåtande.
På begäran av domstol, allmän
åklagare, yrkesinspektör eller den
vars rätt därav beröres åligger det arbetsrådet
att avgöra, huruvida visst
arbete är att hänföra till sådant varå
denna lag äger tillämpning eller huruvida
viss arbetstagare är att enligt
lagen räkna såsom arbetare.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
43
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Om ordinarie arbetstid.
4 §•
1 mom. I arbete som avses i 1 §
under 1) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre
tid, raster oräknade, än för dygn
10 timmar samt för vecka,
örn första söckendagen i veckan infaller
i januari, februari eller december,
41 timmar,
örn första söckendagen i veckan
infaller i mars, oktober eller november,
46 timmar och
om första söckendagen i veckan infaller
under tiden april—september,
54 timmar ;
dock må, när arbetare användes
uteslutande till djurskötsel, arbetstiden
icke överstiga för dygn 9 timmar
samt för två veckor i följd 108
timmar.
2 mom. I arbete som avses i 1 §
under 2) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre
tid, raster oräknade, än för dygn 10
timmar samt för två veckor i följd
96 timmar eller ock vad angår veckor,
vilkas första söckendag infaller
under tiden april—september, 106
timmar, därest arbetstiden under året
i övrigt begränsas till högst 86 timmar
för två veckor i följd.
5 §•
1 mom. Arbetsrådet må, når skäl
därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna
arbetstiden utan att förlängas,
för år räknat, fördelas pä annat sätt
än i nämnda paragraf sägs.
4 §•
1 mom. I arbete som avses i 1 §
under 1) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre
tid, raster oräknade, än för dygn
10 timmar samt för vecka,
om första söckendagen i veckan
infaller i januari, februari eller december,
46 timmar,
örn första söckendagen i veckan
infaller i mars, oktober eller november,
51 timmar och
örn första söckendagen i veckan
infaller under tiden april—september,
56 timmar;
dock må beträffande högst tolv sådana
veckor, som sist nämnts, veckoarbetstiden
utsträckas till 58 timmar.
2 mom. I arbete som avses i 1 §
under 2) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre
tid, raster oräknade, än för dygn
10 timmar samt för två veckor i följd
106 timmar eller ock vad angår veckor,
vilkas första söckendag infaller
under tiden april—september, 112
timmar, därest arbetstiden under året
i övrigt begränsas till högst 100 timmar
för två veckor i följd.
5 §•
1 mom. Därest den längsta arbetstid,
som jämlikt 4 §1 mom. eller endera
bestämmelsen i 2 mom. av samma paragraf
må uttagas under veckor, vilkas
första söckendag infaller i februari eller
mars, å någon ort eller i något före
-
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
2 mom. Finnes i visst fall av synnerliga
skäl påkallat att arbetstiden
utsträckes längre, för år räknat, än i
4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande
därtill.
3 mom. Undantag från de i 4 §
angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande
av arbetarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes
framgår att det stora flertalet
av de arbetare som skulle beröras
av undantaget finner detsamma
önskvärt och arbetstiden ej därigenom
kommer att oskäligt utsträckas.
(Utskottets förslag.)
tag skulle finnas icke vara tillfyllest,
må arbetsgivare under högst tre perioder,
vardera perioden omfattande
två veckor, förlänga denna arbetstid
med 21/2 eller 5 timmar i vecken under
förutsättning att motsvarande
förkortning av arbetstiden ägt rum
under de veckor, vilkas första söckendag
infallit i november eller december
året förut.
2 mom. Finnes i annat fall av synnerliga
skäl påkallat att arbetstiden
anordnas på annat sätt eller utsträckes
längre, för år räknat, än i 4 §
sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande
därtill.
3 mom. Undantag från de i 4 §
angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande
av arbetarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes
framgår att det stora flertalet
av de arbetare som .skulle beröras
av undantaget finner detsamma
önskvärt och arbetstiden ej därigenom
kommer att oskäligt utsträckas.
Om arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete å övertid).
6 §•
1 mom. Har natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet
som ej kunnat förutses vållat avbrott
i ett företags drift eller ock medfört
överhängande fara för sådant avbrott
eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är
nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid.
Örn sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet
6 §•
Har natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i ett
företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott
eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är
nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid.
Om sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet
Andru lagutskottets utlåtande Nr 52.
45
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
åligger det arbetsgivaren att senast åligger det arbetsgivaren att senast
inom två dygn från dess början göra inom två dygn från dess början göra
anmälan till arbetsrådet. anmälan till arbetsrådet.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att
ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan varom här är sagt må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till allmänna posten.
2 mom. Arbetare må utan sådan
anmälan eller ansökan som i 1 mom.
sägs användas till arbete å Övertid,
som föranledes av födelser, sjukdomsfall
eller olycksfall bland djuren.
7 §•
1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-
eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden
eller såvitt angår trädgårdsskötsel att vakt-, vattnings- eller andra
underhållsarbeten eljest utföras utom den allmänna arbetstiden, må nödigt
antal arbetare därtill användas å övertid under högst 7 timmar i veckan.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
av använda arbetare till arbete å
övertid, vare därtill berättigad för
högst 48 timmar under loppet av
fyra veckor och 200 timmar under
loppet av ett kalenderår.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete å
övertid, vare därtill berättigad för
högst 48 timmar under loppet av
fyra veckor och 200 timmar under
en tidrymd av tolv månader i följd.
3 mom. I fråga örn arbetares skyldighet att utföra arbete som avses i
denna paragraf gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren att tillse att icke arbetaren genom
användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.
8
Rörande arbetares användande till
arbete å övertid enligt 6 § 1 mom.
eller 7 § åligger det arbetsgivaren att
senast den första söckendagen i näst
därpå följande kalendervecka eller,
§•
Rörande arbetares användande till
arbete å övertid enligt 0 eller 7 § åligger
det arbetsgivaren att senast den
första söckendagen i näst därpå följande
kalendervecka eller, därest då
46
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
därest då icke kan avgöras huruvida
arbetstiden är att hänföra till sådan
som avses i nämnda lagrum, så snart
sådant kan bedömas, göra anteckning
i särskild journal, upprättad enligt
formulär som fastställes av arbetsrådet.
Nämnda myndighet äger
dock föreskriva att anteckning örn
arbete å övertid får verkställas å annan
tid och på annat sätt än nu an-.
givits. I fråga om sådant arbete å
övertid som avses i 7 § 1 mom. är
arbetsgivaren icke pliktig att göra
dylik anteckning, där övertiden finnes
behörigen upptagen å arbetstidsschema,
anslaget å arbetsstället och
angivande tiden för det dagliga arbetets
början och slut.
(Utskottets förslag.)
icke kan avgöras huruvida arbetstiden
är att hänföra till sådan som avses i
nämnda lagrum, så snart sådant kan
bedömas, göra anteckning i särskild
journal, upprättad enligt formulär
som fastställes av arbetsrådet. Nämnda
myndighet äger dock föreskriva
att anteckning om arbete å övertid
får verkställas å annan tid och på
annat sätt än nu angivits. I fråga om
sådant arbete å övertid som avses i
7 § 1 mom. är arbetsgivaren icke
pliktig att göra dylik anteckning, där
övertiden finnes behörigen upptagen
å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället
och angivande tiden för det
dagliga arbetets början och slut.
Arbetare åge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran
erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.
Beslut av arbetsrådet enligt 6 §
1 mom. skall biläggas journal eller
annan handling, däri anteckning enligt
första stycket skall göras, och
skall journalen eller handlingen jämte
bilagda beslut förvaras å arbetsstället
under minst tre år, räknat beträffande
journalen eller handlingen
från den tid då sista anteckningen
gjordes däri och beträffande beslutet
från detsammas datum.
Beslut av arbetsrådet enligt 6 §
skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt första
stycket skall göras, och skall
journalen eller handlingen jämte bilagda
beslut förvaras å arbetsstället
under minst tre år, räknat beträffande
journalen eller handlingen från
den tid då sista anteckningen gjordes
däri och beträffande beslutet från
detsammas datum.
Allmänna bestämmelser.
9 §•
För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende som avses i
denna lag skola med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter utses av
Konungen för viss tid. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av
de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i
arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter som utsetts efter förslag av arbets
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
47
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
givarsammanslutningar; en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av
landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en
av dess ledamöter som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För
var och en av de sålunda utsedda ledamöterna skola i enahanda ordning utses
minst två suppleanter av vilka en bör vara förtrogen med förhållandena
inom trädgårdsskötseln. Vid arbetsrådets behandling av ärende som avses i
denna lag skola, med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930
om arbetstidens begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter vilka utsetts
i här nämnd ordning eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna
i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.
10 §.
1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde som i denna lag avses, ense örn viss eftergift som i 5 §
sägs, må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande
förordna att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.
2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller
företag att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på
framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.
11 §•
Tillsyn å efterlevnaden av denna
lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar lända till
efterrättelse vad som finnes stadgat
rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen
den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.
11 §•
Tillsyn å efterlevnaden av denna
lag utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.
Därvid skall i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat rörande tillsyn
å efterlevnaden av lagen den 29
juni 1912 örn arbetarskydd.
12 §.
Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med
dagsböter. Var arbetaren under aderton år och har användandet skett med
faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen
till böter från och med fem till och med femtio kronor.
Den som under tid då han är ställd under åtal för förseelse varom i denna
paragraf förmäles fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits
fällas till det ansvar som är bestämt för sådan förseelse.
13 §.
Försummar arbetsgivare att fullgöra
anmälningsskyldighet som föreskrives
i 6 § 1 mom. eller att iakttaga
vad enligt 8 § åligger honom,
straffes med dagsböter.
Försummar arbetsgivare att fullgöra
anmälningsskyldighet som föreskrives
i 6 § eller att iakttaga vad
enligt 8 § åligger honom, straffes
med dagsböter.
Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning
som avses i 8 §, straffes med dagsböter ej under fem.
14 §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol där särskild sådan är inrättad
men eljest hos poliskammare eller där sådan ej finnes vid allmän
domstol.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
15 §.
Beträffande verksamhet som bedrives av kommun eller hushållningssällskap
skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare.
Lag samma vare där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.
16 §.
Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande
av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet
den 1 juli 1936 och i övrigt den 1 november 1936 samt gäller till och
med den 31 oktober 1939. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet
begången förseelse som avses i 12 eller 13 § skall dock vad i lagen är stadgat
fortfara att gälla efter sistnämnda dag.
B. att motionerna I: 418, II: 797, II: 798 och II: 800, i den
mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A.
hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
49
C. att motionerna 1:419, 11:799 och 11:801 icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
''Stockholm den 27 maj 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Sigfrid Hansson, Gustaf
Tamm, Sam Larsson, P. Sandström, Norman och Karl Bodin*;
från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson i Västerås, Sandström
i Sollefteå, Molander, Gardell i Gahns, Hermansson och Thorell*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) beträffande utlåtandet i dess helhet:
av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Norman, Hage, Olovson i Västerås,
Molander och Hermansson, vilka anfört:
De ändringar i Kungl. Maj:ts förslag till lantarbetstidslag, som utskottet
funnit sig böra företaga, kunna vi icke godtaga. Om en lagstiftning på ifrågavarande
område skall fylla den för lagstiftningen angivna uppgiften, bör
densamma äga tillämpning på en väsentlig del av de arbetare, som äro
sysselsatta inom jordbruket och trädgårdsskötseln. Här föreliggande förslag
till lantarbetstidslag har emellertid av utskottet i vissa betydelsefulla delar
givits ett sådant innehåll, att flertalet arbetare inom jordbruket och trädgårdsskötseln
skulle komma att ställas utanför lagens tillämpningsområde,
varigenom syftet med lagen endast i ringa mån skulle komma att uppnås.
De skäl, som utskottet anfört för ifrågavarande avvikelser från Kungl. Maj:ts
förslag, kunna vi icke finna övertygande. Enligt vår mening är Kungl.
Maj:ts förslag till lag väl avvägt och tar nödig hänsyn till de under olika
tider skiftande arbetsförhållandena inom jordbruket och trädgårdsskötseln.
Beträffande lagens tillämpningsområde innebär Kungl. Maj:ts förslag, att
lagen skall äga tillämpning å jordbruk, vid vilka i regel användas minst
tre arbetare, samt å trädgårdsskötsel för såvitt i rörelsen användes minst
en arbetare. Enligt utskottets förslag skall lagen äga tillämpning beträffande
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 52. 4
50
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
jordbruket endast om i regel flera än fyra (minst fem) arbetare användas,
varjämte från lagens tillämpning skall undantagas arbete som innefattar
djurskötsel, och beträffande trädgårdsskötsel endast för såvitt i rörelsen i
regel användas flera än fyra (minst fem) arbetare.
Med den av utskottet sålunda föreslagna begränsningen av lagens tilllämpningsområde
skulle lagen sannolikt icke komma att omfatta ens en
fjärdedel av samtliga vid jordbruket varaktigt anställda lönearbetare. Det
förhåller sig nämligen icke så, att gårdar örn 50 hektar i regel sysselsätta
flera än fyra arbetare. Säkert torde vara, att flertalet gårdar av denna storleksordning
och till och med väsentligt större sysselsätta mindre antal
arbetare än fem och följaktligen skulle komma att falla utanför lagens tilllämpningsområde.
Beaklar man jordegendomarnas storlek i olika delar
av landet, så finner man, att en lag i överensstämmelse med utskottets förslag
skulle bliva en lag endast för storgods, vissa bruksegendomar i mellersta
delarna av landet och ett begränsat antal större gårdar här och där. Det
kan enligt vår mening icke vara rimligt eller rättvist, att vid lagstiftning
örn lantarbetstiden utestänga från lagens tillämpningsområde drygt tre
fjärdedelar av landets lantarbetare, vilka ju alla äro i lika behov av arbetstidens
reglering. Vad som här blivit sagt beträffande tillämpningsområdet
i fråga om jordbruket gäller i stort sett även beträffande trädgårdsskötseln.
På flertalet trädgårdsarbetare skulle lagen icke komma att äga tillämpning.
Då vi finna en sådan begränsning av lagens tillämpningsområde, som utskottet
föreslagit, ägnad att i hög grad förringa värdet av lagstiftningen,
tillstyrka vi Kungl. Majlis förslag i denna del.
Utskottet har beträffande såväl jordbruket som trädgårdsskötseln föreslagit
väsentligt längre ordinarie arbetstid än vad Kungl. Maj:ts förslag upptager.
Härutinnan hänvisa vi till den jämförande lagtexten i utskottets utlåtande.
Det lärer icke med fog kunna sägas, att en arbetstid av sådan omfattning,
som utskottet föreslagit, skulle innebära att jordbrukets arbetare bleve likställda
med de arbetaregrupper, på vilka den allmänna arbetstidslagen äger
tillämpning. Visst torde det väl beträffande vissa slag av arbeten under
gynnsamma väderleksförhållanden kunna sägas, att kompensation för den
längre arbetstiden i någon mån vinnes därigenom att arbetet får utföras
ute i det fria. Men det kan med lika stor styrka sägas, att vissa slag av
arbeten vid jordbruket under ogynnsamma väderleksförhållanden äro minst
lika pressande som arbetet inom industriella företag. Det ena torde här
kunna uppväga det andra, varför det icke finns någon anledning att fast*
ställa väsentligt längre genomsnittlig arbetstid för lantarbetare än för andra
arbetare utanför de mera hälsofarliga yrkena. Under hänvisning till vad
departementschefen anfört med avseende på den ordinarie arbetstidens längd
tillstyrka vi även i denna del bifall till Kungl. Majlis förslag.
Då vi sålunda icke kunnat godtaga de av utskottet föreslagna ändringarna
51
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
i Kungl. Majits förslag i här berörda delar, följer därav att vi icke heller
godtagit utskottets motivering. Enär vi ansluta oss till Kungl. Maj:ts förslag
beträffande tillämpningsområde (1—3 §§) och den ordinarie arbetstiden
(4 och 5 §§), tillstyrka vi också bifall till 6 och 7 §§ i detta förslag. Av
samma skäl finna vi, att tillsynen å efterlevnaden av lagen bör utövas av
yrkesinspektionen och tillstyrka därför bifall till 11 § i Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottets förslag till lag sammanfaller i övriga delar helt nied Kungl.
Majits förslag. Mot förslaget i dessa delar ha vi ingenting att erinra.
Vi finna alltså, att Kungl. Majits förslag till lantarbetstidslag bör antagas
i oförändrat skick och få för den skull hemställa,
A. att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;
samt
B. att motionerna 1:418, 1:419, 11:797, 11:798, 11:799,
11:800 och 11:801 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
2) beträffande utskottets yttrande i fråga om 1 §, undantaget under c)
[sid. 24]:
av herr Gardell i Gahns.
3) beträffande 8 §:
av herr Gardell i Calms, som yrkat:
A. att utskottets yttrande i fråga örn 8 § [sid. 39] bort hava följande
lydelse:
»Med hänsyn därtill att arbetsförhållandena vid jordbruket äro i viss mån
olika de, som råda vid industrien, anser utskottet det lämpligt, att envar
arbetare äger rätt alt själv erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom
rörer.
I paragrafen föreskrives, att denna journal skall förvaras minst tre år.
Däremot finnes ej föreskrivet, inom vilken tid anmärkning mot journalens
förande får göras.
Att efter tre år få göra anmälan mot en felaktig anteckning, då händelsen
kanske är bortglömd, kan ej vara riktigt. Det bör därför föreskrivas i lagen
en viss kortare tid, inom vilken anmärkning mot journalen får göras av
arbetaren, t. ex. tre månader.
52
Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.
Utskottet får alltså föreslå ett härav föranlett tillägg till paragrafen.*
B. att 8 § i utskottets lagförslag bort erhålla följande lydelse:
»Rörande arbetares----(lika med utskottets förslag)-----
och slut.
Arbetare åge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran
erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer i vad densamma avser
de senast förflutna tre månaderna.
Beslut av -— —- — (lika med utskottets förslag)---detsammas
datum.» ■■■■''■■
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1936
616930