Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

1

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1936 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning ali dels Kungl. Majlis proposition
med förslag till lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 134,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan infört förslag
till lag örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft
två i anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner,
nämligen nr 650 av herr Österström m. fl. samt nr 654 av herrar Brädefors
och Hagberg i Luleå.

Motionen II: 650 utmynnar i den hemställan, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i det genom propositionen framlagda lagförslaget, att
punkterna e) och h) i 2 § erhålla viss i motionen angiven lydelse. Redogörelse
härför kommer att lämnas vid detaljbehandlingen av nämnda punkter
nedan i utskottets utlåtande.

I motionen II: 654 har föreslagits, att 1 § i lagen måtte erhålla följande
lydelse:

Har arbetsgivare hos myndighet eller skiljemän framställt yrkande örn
vräkning av arbetstagare från lägenhet, som äges av eller över vilken arbetsgivaren
förfogar, och upplyses att arbetstagaren tillhör organisation, som
vid tiden för vräkningsansökans ingivande ligger i avtalsförhandlingar med
arbetsgivaren, eller att arbetstagaren deltager i strejk vid arbetsgivarens
företag eller att han är föremål för lockout från arbetsgivarens sida, må
sådant yrkande ej. få upptagas till prövning. Ej heller må sådan ansökan
upptagas till prövning, därest ansökan blivit avgiven tidigare än tre månader,
efter det att uppgörelsen blivit träffad i konflikten. Denna lag skall jämväl
äga tillämpning, där företagen övergått till ny ägare.

I sammanhang därmed har föreslagits, att 2 och 3 §§ måtte helt utgå ur
lagförslaget.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

I fråga om de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 51.

119930 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Propositionen inledes med redogörelse för gällande lagbestämmelser beträffande
rättsförhållandena, då arbetsgivare upplåtit lägenhet till bostad åt
arbetare, som är i hans tjänst (sid. 4—6), ävensom för tidigare behandling
av frågan örn lagstiftning angående skydd för arbetare, åt vilken arbetsgivaren
upplåtit lägenhet till bostad, mot vräkning vid arbetskonflikt (sid.
6—9).

Därvid har omnämnts, bland annat, att i enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 6 februari 1931 dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Larsson, tillkallat utredningsmän för behandling av spörsmålet
örn utredning av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande
frågor. Utredningsmännen, som antagit benämningen »Bostadsutredningen
för landsbygden», hava utgjorts av ledamöterna av riksdagens
andra kammare redaktören Ivar Österström (ordförande), lantbrukarna Abel
Andersson i Löbbo och Harald Andersson i Dunker samt hemmansägaren
Martin Skoglund i Doverstorp, t. f. byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström
ävensom förste provinsialläkaren i Östergötlands län Nils Wranne
(den sistnämnde sedan den 2 mars 1931).

Bostadsutredningen har den 15 augusti 1935 till Kungl. Maj:t avlämnat
skrivelse med förslag till lag angående skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

I propositionen har återgivits resultatet av en av bostadsutredningen
verkställd undersökning angående reglering genom frivilliga överenskommelser
av lönearbetarnas bostadsförmåner (sid. 10—13). Vidare har redogörelse
lämnats för innehållet i bostadsutredningens lagförslag (sid. 13—14).
Lagtexten återfinnes såsom Bilaga B till propositionen (sid. 63—64).

Över bostadsutredningens förslag ha yttranden avgivits av kommittén
angående privatanställda samt av socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna — vissa efter hörande av överexekutor
och utmätningsman i till länet hörande stad samt av utmätningsman
å landsbygden i länet — styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler
ävensom av telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, svenska
arbetsgivareföreningen, styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening,
landsorganisationen, svenska lantarbetareförbundet och de anställdas
centralorganisation.

Bostadsutredningens förslag har med ledning av inkomna yttranden överarbetats
inom socialdepartementet.

Under huvudrubriken »Allmän motivering» (sid. 15—29 i propositionen)
har å sid. 15—17 återgivits vad bostadsutredningen anfört såsom allmän
motivering till sitt förslag.

Förslaget har i princip vunnit tillstyrkan eller lämnats utan erinran av
det ojämförligt största antalet myndigheter och sammanslutningar. Redo -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 3

görelse för huvudinnehållet i yttrandena har lämnats å sid. 17—27 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har förklarat, att bo- .
stadsutredningens förslag enligt hans mening vore ägnat att läggas till grund
för lagstiftning i ämnet, ehuru dock ändringar däri i vissa hänseenden enligt
hans mening vore erforderliga. Departementschefens anförande på nu
ifrågavarande punkt återfinnes å sid. 27—29 i propositionen.

Lagrådet har på anförda skäl ansett sig i första hand böra förorda, att
förevarande lagförslag icke borde göras till föremål för proposition i ämnet.
Lagrådets utlåtande härutinnan har återgivits å sid. 65—68 i propositionen.

I likhet med bostadsutredningen och departementschefen är utskottet av
den uppfattningen, att det ur skilda synpunkter är önskvärt, att åtgärder
vidtagas för att förhindra, att vräkning av arbetstagare från lägenhet, som
upplåtits åt honom på grund av hans arbetsanställning, tillgripes såsom
stridsmedel vid arbetskonflikt. Förefintliga bestämmelser örn vräkning erbjuda
enligt utskottets mening icke tillfredsställande skydd i detta hänseende.
Det kan visserligen göras gällande, att anledning icke föreligger
att i princip behandla skyddet för innehavare av arbetarbostad olika, allteftersom
arbetskonflikt råder vid arbetsplatsen eller ej. De vid arbetskonflikter
uppkommande förhållandena äro emellertid av sådan speciell natur,
att utskottet finner särbestämmelser för dessa vara befogade.

De fall, i vilka vräkningsåtgärder i sammanhang med arbetskonflikter
vidtagits i vårt land, hava under senare år utgjort allenast ett ringa antal,
och man synes hava skälig anledning antaga, att vidtagandet av sådana åtgärder,
även örn särskild lagstiftning i ämnet icke komme till stånd, för
framtiden skulle förekomma i än mildre utsträckning. Utskottet hyser
emellertid den uppfattningen, att intet bör underlåtas, som kan vara ägnat
att helt utesluta användandet av vräkningsåtgärder såsom stridsmedel i an
betskonflikter. För en sådan inställning talar enligt utskottets mening,
bland annat, att vräkningar i samband med arbetskonflikter drabba icke
enbart arbetstagaren själv utan även hans familj, att de äro ägnade att
skärpa motsättningarna mellan parterna i konflikten samt att de kränka
rättsmedvetandet hos vida kretsar av allmänheten.

Under åberopande av vad som ovan anförts får utskottet tillstyrka, att
en laglig reglering av ifrågavarande förhållanden nu kommer till stånd. Det
i förevarande proposition framlagda lagförslaget anser utskottet vara i stort
sett väl avvägt, varför utskottet i princip ansluter sig till detsamma.

Den allmänna inställning till förevarande ämne, som bostadsutredningen,
departementschefen och utskottet intagit, är enligt utskottets mening icke
förenlig med den syn på nu ifrågavarande spörsmål, som kommit till uttryck
i det uti motionen II: 654 framlagda förslaget till lagstiftning på området.
Utskottet får därför avstyrka sistnämnda förslag.

Utskottet.

Utskottet.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Detaljerna i den föreslagna lagstiftningen hava i propositionen behandlats
under huvudrubriken »Specialmotivering» å sid. 30—60. Redogörelse för
bostadsutredningens förslag och för innehållet i de över detsamma avgivna
yttrandena har därvid lämnats å sid. 30—50. Departementschefens anförande
vid remissen till lagrådet återfinnes därefter å sid. 50—60.

Lagrådets protokoll över verkställd granskning av lagförslaget har intagits
å sid. 65—72, varefter departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
i anledning av lagrådets utlåtande upptagits å sid. 73—76 i propositionen.

I fråga örn detaljerna i föreliggande lagförslag har utskottet icke funnit
anledning till erinran i andra avseenden än beträffande de i punkterna e)
och h) av 2 § upptagna bestämmelserna.

Med hänsyn härtill finner utskottet icke erforderligt att här till särskild
behandling upptaga andra spörsmål än dem, som berörts i nämnda två
punkter i 2 §.

Bestämmelserna i 2 § e).

JBostadsutredningen har i 2 § av sitt lagförslag intagit bestämmelser därom,
att huvudregeln i 1 § icke skall gälla, bland annat, »om arbetsgivaren visar
att lägenheten erfordras till bostad åt annan arbetstagare, med vilken överenskommelse
angående arbete vid arbetsgivarens av arbetskonflikten berörda
företag träffats för den tid, konflikten varar, eller för viss tid, som ej må
understiga tre månader».

Bostadsutredningen, som betecknat nämnda undantag såsom det mest
betydelsefulla av de utav utredningen förordade undantagen, har i fråga örn
detsamma anfört:

Undantaget har föranletts därav, att lagstiftaren måste begränsa sig till
att söka förhindra, att vräkning ur bostad uteslutande eller huvudsakligen
begagnas som stridsmedel i en arbetskonflikt. Med andra ord betyder
detta, att vräkning under en arbetskonflikt icke bör få företagas i sådana
fall, då arbetsgivaren för sitt företag ej har verkligt behov av bostaden.
Visar arbetsgivaren, att dylikt behov förefinnes, bör huvudregeln följaktligen
upphöra att gälla. o Av väsentlig betydelse är härvid, på vad sätt
behovet skall styrkas. A ena sidan kräves en för myndigheterna relativt
lättillämplig regel, å andra sidan måste garantier skapas mot att lagstiftningen
genom skenöverenskommelser göres illusorisk. Enligt bostadsutredningens
förslag skall arbetsgivaren visa, att lägenheten erfordras till
bostad åt annan arbetare, med vilken överenskommelse träffats angående
arbete vid arbetsgivarens av konflikten berörda företag för den tid, arbetskonflikten
varar, eller för viss tid, som ej må understiga tre månader. Ett
arbetsavtal, som ej avser allenast tillfälligt arbete, måste alltså ha ingåtts
mellan arbetsgivaren och viss arbetare. Att däremot medgiva vräkning från
bostad för att möjliggöra härbärgerande däruti av tillfällig arbetskraft har
icke ansetts nödvändigt. Så gott som undantagslöst torde möjligheter finnas
att på annat sätt inhysa dylik tillfällig hjälp.

Redogörelse för vad som i yttrandena över bostadsutredningens förslag
anförts angående förevarande undantag har lämnats å sid. 39—41 i propositionen.

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Departementschefen har vid remissen till lagrådet anfört:

I fråga om de undantag, som helt avse förhållandena efter arbetsinställelsen,
har bostadsutredningen först upptagit ett undantag för att tillgodose
arbetsgivarens behov av bostad för annan arbetskraft. Från några håll —
särskilt från arbetsgivar- och arbetarsammanslutningarnas sida — ha uttalats
betänkligheter mot en bestämmelse av det innehåll, bostadsutredningen föreslagit.
Från arbetsgivarhåll har sålunda påkallats en uppmjukning i den riktning,
att arbetsgivaren för att bestämmelsen skulle vara tillämplig blott behövde
påvisa ett mera allmänt behov av bostaden för annan arbetskraft. Från
arbetarhåll har däremot intagits en motsatt ståndpunkt. Vad härvid särskilt
framhållits är, att vräkningsskyddet genom denna undantagsbestämmelse
skulle i hög grad förlora i värde och att tillförlitlig garanti saknades mot
sådant missbruk av bestämmelsen, som kunde taga sig uttryck i anställandet
av ny arbetskraft genom skenöverenskommelser.

Kommittén angående privatanställda har påpekat, att i fall, där en arbetare
på grund av ifrågavarande undantagsbestämmelse skulle vara utan skydd mot
vräkning, han enligt kommitténs förslag skulle vara berättigad till viss respit
för förberedande av flyttning och anskaffande av annan bostad. Tillika har
kommittén såsom sin mening uttalat, att för den händelse kommitténs förslag
icke i sin helhet skulle upphöjas till lag den berörda delen av förslaget i allt
fall borde i en eller annan form göras till föremål för lagstiftning i samband
med vad bostadsutredningen föreslagit.

Det lärer icke kunna förnekas, att en undantagsbestämmelse av det innehåll,
bostadsutredningen föreslagit, i stor utsträckning skulle göra lagens
tillämpning illusorisk. Å andra sidan torde — i händelse arbetet är av beskaffenhet
att ej kunna inställas under konflikten — fall kunna förekomma,
där för arbetsgivaren får anses föreligga ett oundgängligt behov av att under
konflikten disponera över lägenheten för annan arbetskraft. Så synes vara
förhållandet, där arbetets utförande kräver, att den arbetande innehar lägenheten,
såsom i fråga örn flertalet portvaktsbostäder. Vidare torde sådant förhållande
vara för handen, där lägenheten är avsedd till bostad åt arbetare,
som har att utföra arbete, vilket nödvändigtvis kräver arbetarens bosättning
å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet, och annan lägenhet för ändamålet
ej står arbetsgivaren till buds. Dylika fall lära kunna inträffa beträffande
åt djurskötare upplåtna bostäder. Med hänsyn till det anförda synes
mig ifrågavarande undantagsbestämmelse böra begränsas till att omfatta de
fall, där lägenheten oundgängligen erfordras för utförande av det arbete, som
åvilat arbetaren, eller för beredande av bostad åt den, som utför nämnda
arbete, allt under förutsättning att arbetet är av beskaffenhet att ej kunna
inställas under konflikten. Vid en dylik begränsning av undantagsbestämmelsens
räckvidd torde den fråga, som i förevarande sammanhang väckts av kommittén
angående privatanställda, förfalla.

Lagrådet har efter granskning av departementsförslaget anfort:

Åt det under e) upptagna undantaget har givits ett innehåll som väsentligen
avviker från motsvarande stadgande i bostadsutredningens förslag. Detta undantag
har avseende å en intressemotsättning vars riktiga avvägande är av största
praktiska betydelse såsom berörande å ena sidan arbetsgivarens intresse att få
förfoga över bostäderna för annan arbetskraft och å andra sidan arbetarens intresse
att erhålla en så långt möjligt skyddad rätt till bostaden. Undantaget ger
arbetsgivaren riitt att komma i besittning av lägenheten endast då don oundgängligen
erfordras för beredande av bostad åt den som bär att utföra arbete
av beskaffenhet att ej kunna inställas under konflikten. Sistnämnda uttryck

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

är i och för sig synnerligen obestämt; inställandet av arbetet sättes icke i
någon som helst relation till den skada som genom inställandet kan tänkas
uppkomma. Att döma av föredragande departementschefens motivering åsyftas
att stadgandet skall erhålla en mycket snäv tolkning. Under det här avsedda
uttrycket synes man sålunda vilja inrymma endast sådant arbete, som
plägar betecknas såsom skyddsarbete, detta taget i så inskränkt betydelse,
att därunder icke skulle falla t. ex. bärgning av mogen gröda. Bostadsutredningens
förslag åter vilar på den uppfattningen, att avhysning må ske,
där annan arbetskraft måst anställas och bostaden erfordras för arbetets behöriga
uppehållande. Arbetets art tillmätes alltså av bostadsutredningen
ingen som helst betydelse. Enligt lagrådets mening måste lagstiftaren, om
han vill underlåta att taga parti för den ena eller andra sidan av de i
konflikten indragna, ansluta sig till bostadsutredningens grundsyn på frågan.
Bostadsutredningen har emellertid till sin bestämmelse i förevarande punkt
knutit en bevisregel, avsedd att till arbetarens förmån begränsa bestämmelsens
räckvidd, i det att den fordran uppställts att arbetsgivaren skall visa sig
hava med annan arbetare träffat arbetsavtal för den tid konflikten varar eller
för tid ej understigande tre månader. Mot denna regel hava från organisationerna
såväl å arbetsgivar- som arbetarsidan till synes befogade invändningar
framställts. Arbetsgivarna hava, uppenbarligen med utgångspunkt
från att inga skenavtal skola ifrågakomma, ansett det uppställda villkoret i
otillbörlig grad förringa arbetsgivarnas bevismöjligheter. Arbetarna hava å
andra sidan invänt, att den arbetsgivaren ålagda bevisskyldigheten knappast
utgör någon garanti mot missbruk genom skenavtal. Ingendera av dessa
invändningar lärer kunna frånkännas betydelse. Allteftersom skenavtal tillgripas
eller icke, verkar regeln till nackdel för arbetarna respektive arbetsgivarna.
I stället för att lita till en dylik till sina verkningar mer eller
mindre nyckfull bevisregel torde man kunna giva uttryck åt bostadsutredningens
tanke, nämligen att undantaget skall inträda endast då arbetsgivaren
för sitt företag har verkligt behov av bostaden, genom en regel av ungefärligen
det innehåll att vräkningsskyddet skall bortfalla örn annan arbetare
på grund av konflikten måste anställas för arbetets behöriga uppehållande
och erforderlig bostad annorstädes än i lägenheten icke utan avsevärd olägenhet
kan beredas denne. Det hemställes därför att förevarande stadgande
ändras i huvudsaklig överensstämmelse härmed.

I anledning av vad lagrådet anfört har departementschefen yttrat:

Jag kan väl icke finna, att en så snäv tolkning av stadgandet i remissförslaget,
som lagrådet synes lia förutsatt, är påkallad, men då tydligen
olika meningar kunna yppas örn stadgandets innebörd, anser jag det av lagrådet
berörda uttrycket i stadgandet böra förtydligas därhän, att arbetet skall
vara av beskaffenhet att ej utan synnerlig olägenhet kunna inställas under
konflikten. Jag hemställer alltså om ändring i lagförslaget i överensstämmelse
härmed.

I motionen II: 650 har på anförda skäl hemställts, att riksdagen måtte
besluta att 2 § e) skall erhålla följande lydelse:

»e) örn lägenheten erfordras till bostad åt annan arbetstagare, med vilken
överenskommelse angående arbete vid arbetsgivarens av konflikten berörda
företag träffats för den tid, konflikten varar, eller för bestämd tid, ej understigande
tre månader.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 7

Enighet torde — om man bortser från den ståndpunkt, som intagits i
motionen II: 654 — råda därom, att undantag från vräkningsskyddet enligt
huvudregeln i 1 § bör medgivas i sådana fall, då arbetsgivaren för sitt företag
har ett verkligt behov av den i konflikten indragne arbetstagarens bostad.
Beträffande spörsmålen huru starkt detta behov skall vara och huru detsamma
skall styrkas för att undantagsbestämmelsen skall bliva tillämplig
råda emellertid, såsom framgår av redogörelsen här ovan i utskottets utlåtande,
delade meningar.

I fråga örn förstnämnda spörsmål ansluter sig utskottet till den av lagrådet
uttalade åsikten att, örn man vill underlåta att taga parti för den ena
eller den andra sidan av de i konflikten indragna, ett stadgande bör införas
i lagen av det innehåll, som bostadsutredningen föreslagit. Ett antagande
av det i propositionen framlagda förslaget på denna punkt skulle enligt utskottets
mening i hög grad — framför allt vid konflikter inom jordbruket —
gynna arbetstagarna på arbetsgivarnas bekostnad.

För att styrka behovet av arbetskraft har av bostadsutredningen och i
motionen II: 650 föreslagits en relativt lättillämplig presumtionsregel av det
innehåll, att behov skall anses föreligga, örn överenskommelse angående
arbete vid arbetsgivarens av konflikten berörda företag träffats med annan
arbetstagare för den tid, konflikten varar, eller för bestämd tid, ej understigande
tre månader. Ehuru en sådan regel icke utesluter varje risk för
skenöverenskommelser, anser utskottet emellertid denna risk vara så pass
obetydlig, att ett stadgande, som innefattar nämnda regel, bör föredragas
framför såväl departementschefens som lagrådets förslag.

Utskottet får därför tillstyrka, att åt punkten e) i 2 § gives den avfattning,
som föreslagits i motionen II: 650.

Bestämmelserna i 2 § h).

bostadsutredningen har vidare föreslagit, att vad i 1 § av dess lagförslag
stadgats icke skall gälla, »örn arbetstagaren, sedan arbetet inställts i anledning
av konflikten, utnyttjar kvarboendet vid arbetsplatsen till sådan handling,
att han skäligen icke längre bör tillgodonjuta skydd mot vräkning enligt
denna lag».

Såsom exempel på dylik handling har bostadsutredningen nämnt trakassering
av arbetsvilliga, uppenbar vanvård av bostaden och skadegörelse å
annan arbetsgivarens egendom.

I fråga om denna undantagsbestämmelse har en av de sakkunniga, herr
Andersson i Löbbo, varit av skiljaktig mening. Då stadgandet syntes honom
onödigt, olämpligt och skadligt för det syfte, varom fråga vore, borde detsamma
utgå. De skäl, som reservanten anfört till stöd för sin ståndpunkt,
hava återgivits å sid. 42—43 i propositionen.

För innehållet i yttrandena över bostadsutredningens förslag, såvitt däri
förevarande undantagsbestämmelse behandlats, har redogörelse lämnats å
sid. 43—45.

Utskottet.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Vid remissen till lagrådet Ilar departementschefen anfört, bland annat:
Denna undantagsbestämmelse har visserligen av det övervägande antalet
myndigheter och sammanslutningar vunnit tillstyrkan eller lämnats utan
anmärkning, men från åtskilliga håll lia ■— jämväl från dem som ansett
sig kunna tillstyrka förslaget i förevarande del — framställts väsentliga
erinringar mot bestämmelsen. Sålunda har särskilt från länsstyrelsernas
sida framhållits, att icke obetydliga svårigheter kunde vara förknippade
med avgörandet örn en handling skulle tillmätas i förslaget avsedd verkan
eller ej, och till följd härav befarades ojämnheter vid tillämpningen.
Dessa erinringar synas mig icke kunna frånkännas betydelse. Härtill kommer,
att handlingar, som här kunna komma ifråga — bortsett från sådana, som äro
att hänföra till vanvård av lägenheten — torde, örn de äro av någon betydelse,
kunna föranleda straffansvar. För en arbetare, som begår en dylik handling,
bör den därmed förenade straffpåföljden vara tillfyllest. Han bör icke därjämte
drabbas av förlust av bostaden. Med hänsyn härtill anser jag, att åt
stadgandet bör givas en avfattning, som begränsar dess tillämpning till sådana
handlingar efter arbetsinställelsen, som kunna anses innefatta uppenbar vanvård
av lägenheten. Av ett stadgande med detta innehåll torde följa, att vräkningsskydd
ej må åtnjutas av arbetare, som har hyresavtal angående lägenheten
men förverkat sin hyresrätt på den grund, att han efter arbetsinställelsen
gjort sig skyldig till uppenbar vanvård av lägenheten. Till undvikande av
tvistigheter rörande mindre väsentliga försumligheter av arbetaren i fråga örn
vården av lägenheten har det synts mig nödigt fordra att vanvården för att
kunna tillmätas betydelse skall vara uppenbar.

Enligt det remitterade förslaget skulle förevarande undantagsbestämmelse
i enlighet med vad sålunda anförts hava följande lydelse:

»h) örn lägenheten efter konfliktens inträde uppenbarligen vanvårdats.»

Lagrådet har anfört:

Att, på sätt i det remitterade förslaget skett, inskränka förevarande
undantag till att avse allenast det fall att lägenheten efter konfliktens
inträde uppenbarligen vanvårdats kan lagrådet icke finna riktigt. Å andra
sidan torde icke kunna förnekas att stadgandet med den obestämda avfattning
bostadsutredningen förordat skulle i tilliimpningen vålla de exekutiva
myndigheterna svårigheter. Bostadsutredningen har såsom exempel
på sådan otillbörlig handling av arbetaren som med det av utredningen
föreslagna stadgandet avses angivit trakassering av arbetsvilliga, uppenbar
vanvård av lägenheten och skadegörelse å annan arbetsgivarens egendom.
Det synes lagrådet kunna ifrågasättas örn icke, i viss anslutning härtill,
stadgandet lämpligen kunde givas det innehåll, att arbetstagaren efter
konfliktens inträde genom uppenbar vanvård eller annorledes grovt åsidosatt
honom såsom innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser eller ock
stört ordningen på arbetsplatsen.

I anledning av vad lagrådet anfört har departementschefen yttrat:

Mot att utvidga undantagsbestämmelsen till att omfatta alla de fall,
arbetaren grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten åvilande
förpliktelser, synes mig intet vara att erinra. Däremot kan jag ej finna
tillrådligt att biträda den ytterligare utvidgning av bestämmelsen som lagrådet
ifrågasatt. Undantag torde därför böra stadgas endast för de fall,
arbetaren genom uppenbar vanvård eller annorledes grovt åsidosatt honom
såsom innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 9

I motionen II: 650 har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 2 § li)
skall erhålla följande lydelse:

»h) örn arbetstagaren efter konfliktens inträde genom uppenbar vanvård
eller annorledes grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten
åvilande förpliktelser eller ock stört ordningen på arbetsplatsen.»

I propositionen har föreslagits att undantag från tillämpningen av 1 §
bör stadgas för det fall, att arbetaren genom uppenbar vanvård eller annorledes
grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser.
Det synes emellertid utskottet klart, att även andra fall kunna
förekomma, då arbetstagarens uppträdande varit sådant, att han icke bör
äga rätt att kvarbo i lägenheten. Bostadsutredningen har i sitt lagförslag
givit uttryck åt sistnämnda uppfattning. Det stadgande i sådant hänseende,
som föreslagits av bostadsutredningen, synes emellertid, på sätt lagrådet
framhållit, vara alltför obestämt. En lämplig formulering har enligt utskottets
mening funnits av lagrådet och framförts i motionen II: 650. Utskottet tillstyrker
på grund härav, att punkten h) erhåller den i nämnda motion föreslagna
utformningen.

Rubrik och övergångsbestämmelser.

I fråga örn lagens rubrik samt övergångsbestämmelserna har utskottet intet
att erinra.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i förevarande
proposition framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte, med bifall till den i motionen II: 650
gjorda hemställan, för sin del antaga följande.

(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)

L ag oni

skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har arbetsgivare hos domstol, överexekutor eller skiljemän framställt
yrkande örn vräkning av arbetstagare från lägenhet som upplåtits åt honom
på grund av hans arbetsanställning, och upplyses att arbetstagaren deltager
i strejk vid arbetsgivarens företag eller att han är föremål för lockout från
arbetsgivarens sida, må yrkandet, ändå att arbetstagaren befinnes skyldig att
avflytta från lägenheten, i avbidan på konfliktens avveckling icke bifallas
förrän tre månader förflutit från det han i anledning av konflikten upphörde
med arbetet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 51.

Utskottet.

Utskottet.

1199 86 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr Öl.

(Kungl. Majlis förslag.)

(Utskottets förslag.)

2§-

Yad i 1 § sägs skall ej gälla,

a) om arbetstagaren är i arbetsgivarens kost;

b) örn arbetsavtalet ingåtts för bestämd tid utan att viss uppsägningstid
avtalats eller skall anses avtalad, samt den i arbetsavtalet stadgade tiden
gått till ända;

c) örn arbetsavtalet upphört på grund av uppsägning som verkställts före
konflikten och som uppenbarligen icke äger samband med denna;

d) örn arbetstagaren befunnits skyldig att avflytta från lägenheten på grund
av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar;

e) örn lägenheten oundgängligen er- e) örn lägenheten erfordras till bofordras
för utförande av det arbete som stad åt annan arbetstagare, med vilken

överenskommelse angående arbete vid arbetsgivarens
av konflikten berörda företag
träffats för den tid, konflikten varar,
eller för bestämd tid, ej understigande
tre månader;

åvilat arbetstagaren eller för beredande
av bostad åt den som utför* nämnda
arbete, allt under förutsättning att arbetet
är av beskaffenhet att ej utan
synnerlig olägenhet kunna inställas under
konflikten;

f) örn arbetstagaren, efter det hans rätt att nyttja lägenheten upphört,
vägrat avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor upplåten bostad i
orten, som beretts honom genom arbetsgivarens försorg;

g) örn arbetstagaren dröjt med erläggande av sådan ersättning som omförmäles
i 3 § utöver sju söckendagar efter förfallodagen, och vad sålunda
ligger honom till last icke finnes vara av ringa betydenhet; eller

h) örn arbetstagaren efter konflik- h) örn arbetstagaren efter konfliktens
inträde genom uppenbar vanvård tens inträde genom uppenbar vanvård

eller annorledes grovt åsidosatt honom
såsom innehavare av lägenheten åvilande
förpliktelser.

eller annorledes grovt åsidosatt honom
såsom innehavare av lägenheten åvilande
förpliktelser eller ock stört ordningen
på arbetsplatsen.

3§-

För den tid arbetstagaren nyttjar lägenheten, efter det hans rätt enligt
avtal upphört, är han pliktig att till arbetsgivaren utgiva ersättning. Sådan
ersättning skall, där förut hyra för lägenheten beräknats helt i penningar,
utgå med belopp och å tid som därutinnan kan hava varit bestämd och
eljest i efterskott var fjortonde dag med belopp motsvarande hyran för
liknande bostäder i orten. Kan utredning örn sådan hyra ej vinnas, bestämmes
ersättningen i händelse av tvist med ledning av det värde som i
orten åsatts bostadsförmån av motsvarande beskaffenhet vid senaste taxering
för inkomst eller förmögenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 11

B. att motionen II: 654 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 27 maj 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Frändén, Sigfrid Hansson, Gustaf Tamm, Sam
Larsson, Hagman, P. Sandström, Norman och Holstenson *;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Wallerius, Johanson i Hallagården,
Olovson i Västerås, Sandström i Sollefteå, Molander och Hermansson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman, Hage, Olovson i Västerås,
Molander och Hermansson, som ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
följande lydelse:

»Utskottet har funnit starka skäl tala för en lagstiftning till skydd mot
vräkning som påtryckningsmedel vid arbetskonflikter och ansluter sig därför
till den av departementschefen i propositionen uttalade uppfattningen, att
en sådan lagstiftning nu bör komma till stånd. Då lagförslagets utformning
ej heller givit anledning till någon erinran, har utskottet funnit sig böra
tillstyrka detsamma. Enligt utskottets mening kan en lagstiftning i överensstämmelse
med föreliggande förslag förväntas komma att bereda arbetstagare
erforderligt skydd för hemmet under pågående arbetskonflikt, utan att arbetsgivarens
rätt därför trädes för nära. Utskottet avstyrker därför de i ämnet
väckta motionerna.

Under åberopande av vad som sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;
samt

B. att motionerna II: 650 och II: 654 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»