6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1936 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande utvidgning av
den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 214 av herrar Sederholm och Johansson, Johan Bernhard,
samt motionerna i andra kammaren nr 477 av herrar Linnér och Skoglund
samt nr 599 av herrar Thorell och von Seth.

I motionerna I: 214 och II: 477, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte anhålla, att den år 1928 begärda utredningen angående utbyggande
av den frivilliga försäkringen mot olycksfall i arbete måtte i möjligaste
mån påskyndas.

I motionen II: 599 har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte till 1937 års riksdag framlägga förslag
till frivillig olycksfallsförsäkring för självständiga mindre företagare särskilt
i jordbruket och hantverket.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete omfattar i
stort sett alla lönearbetare. Lagen har sålunda avseende å envar, som mot avlöning
användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom
vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande
av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Där Konungen
i fråga örn anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av anstalt så förordnar,
skall den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning
anses såsom arbetare, ändock att han ej användes till arbete för annans räkning
(2 § första stycket).

Såsom arbetare i lagens bemärkelse anses emellertid ei den, som utför arbetet
i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller den,
som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder
arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares
räkning, dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn och föräldrar
eller adoptivföräldrar i förhållande till honom. Utföres arbetet för makars
gemensamma räkning, anses de i förevarande hänseende såsom allenast en
arbetsgivare (2 § andra stycket).

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet
bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

7

arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, försäkringen av delägares arbetare i stället under vissa
villkor äga runi i detta bolag (4 §).

Arbetsgivare är berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels annan
arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels ock i anstalten försäkrad
arbetare för olycksfall utom arbetet. Sådan försäkring kan ock av
ömsesidigt bolag meddelas för delägares arbetare. Avtal om annan försäkring
eller försäkring till högre ersättningsbelopp än lagen stadgar må ej avslutas
av riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag. Riksförsäkringsanstalten
äger dock enligt särskilda bestämmelser sluta avtal örn livränta åt
barn utom äktenskap och örn livförsäkring i samband med egnahemslån
samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare, ävensom, enligt Konungens
bestämmande, övertaga utgivande av livränta, som på grund av olycksfall
skall utgivas av annan än anstalten (35 §).

En särskild för fiskare avsedd frivillig försäkring mot skada till följd av
olycksfall i arbete finnes anordnad enligt en förordning den 11 juni 1918.

Spörsmålet rörande olycksfallsförsäkring för självständiga företagare i
samband med sådan försäkring för arbetare har sedan lång tid tillbaka varit
föremål för övervägande i vårt land. Det har behandlats av arbetarförsäkring
skommittén i ett den 28 juli 1888 avgivet betänkande med förslag till
bl. a. lag om försäkring för olycksfall i arbete, av riksförsäkringsanstalten i
ett den 10 januari 1908 avgivet utlåtande med förslag rörande ändring i vissa
delar av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete samt av ålderdomsförsäkringskommittén i ett den 19 oktober
1915 avgivet betänkande med förslag angående försäkring för olycksfall
i arbete.

En närmare redogörelse för vad sålunda förekommit ävensom för yttranden,
som avgivits av myndigheter över sistnämnda betänkande, bär lämnats
av andra lagutskottet i utlåtande nr 31 vid 1928 års riksdag, till vilket utlåtande
utskottet anhåller att få hänvisa.

I propositionen till 1916 års riksdag med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbete m. m. anförde föredragande departementschefen, statsrådet
von Sydow, att vissa kategorier av mindre yrkesidkare och andra självständiga
företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., komme
att uteslutas från den då föreslagna lagens tillämpning, vilken endast avsåge
att ordna arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Dylika
mindre yrkesidkare komme dock, därest de drabbades av olycksfall, ofta i en
synnerligen betryckt ställning. Frågan örn lagstiftning för tillgodoseende av
understöd i dylika fall borde därför vid lämplig tidpunkt bliva föremål för
särskild utredning.

Vid 1928 års riksdag hemställdes i Iva motioner (1:206 av herr Sjöblom
och II: 119 av herr Carlsson i Stockholm), att riksdagen i skrivelse till Kungl.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande
utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete samt sedermera för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.

Andra lagutskottet inhämtade yttrande i ärendet från försäkringsrådet och
riksförsäkringsanstalten samt anförde därefter i utlåtande nr 31:

Det torde icke kunna förnekas, att stora grupper av mindre arbetsgivare
och självständiga yrkesutövare äro i ekonomiskt och socialt hänseende likställda
med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd,
som delaktigheten av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medför.
Att dessa befolkningsgrupper icke medtagits vid utformande av den i ämnet
gällande lagstiftningen torde bero därpå, att ifrågavarande lagstiftning endast
avsetts skola reglera arbetsgivares ersättningsplikt i förhållande till deras
arbetare.

Av den utredning, som på utskottets hemställan verkställts av riksförsäkringsanstalten,
framgår, att de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt
införts på den sociala olycksfallslagstiftningens område, numera i sina olycksfallslagar
intagit bestämmelser rörande försäkring för arbetsgivare eller
andra självständiga företagare. Dylik försäkring är i allmänhet frivillig,
men i en del länder omfattar den obligatoriska försäkringen även självständiga
företagare.

Det motionsvis framställda yrkandet om utredning rörande utbyggande av
den frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
har tillstyrkts av såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten, och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ej haft något att erinra
mot en förutsättningslös utredning av frågan.

Utskottet anser för sin del det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,
att en utredning bör komma till stånd rörande lämpligheten av den
ifrågasatta utvidgningen av den frivilliga olycksfallsförsäkringen och sättet
för dess förverkligande.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten
av sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, att denna komme att omfatta mindre arbetsgivare och
självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Reservation anfördes av en ledamot.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den 22 juni 1928 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. I samband därmed skulle emellertid
även vissa andra spörsmål upptagas till behandling.

Sedan riksförsäkringsanstalten i skrivelse till chefen för socialdepartementet
den 29 november 1930 anmält, att ett fullgörande av uppdraget att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen sannolikt skulle komma att gripa
in på viss del av det uppdrag, som meddelats 1928 års pensions! örsäkringskommitté,
återkallade Kungl. Majit den 4 december 1930 uppdraget till riks -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5. 9

försäkringsanstalten saint anbefallde nämnda kommitté att i stället verkställa
utredningen.

Såväl år 1931 som år 1932 framhöll riksdagen i sammanhang med behandling
av motioner rörande vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen på förslag
av andra lagutskottet (utlåtanden nr 23/1931, 1/1932 och 36/1932) önskvärdheten
av att den av riksdagen år 1928 begärda utredningen snart måtte
slutföras.

Den 18 maj 1934 återkallade Kungl. Maj:t på framställning från 1928 års
pensionsförsäkringskommitté uppdraget till kommittén att verkställa ifrågavarande
utredning samt anbefallde riksför säkring sanstalten att i stället verkställa
densamma.

Riksförsäkringsanstalten avgav den 31 maj 1935 förslag till lag angående
en särskild, för självständiga företagare avsedd försäkring mot skada till följd
av olycksfall samt förslag till lag angående ändring av 35 § lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

Den 4 oktober 1935 anbefalldes socialstyrelsen att dels avgiva yttrande över
riksförsäkringsanstaltens förslag och dels verkställa utredning angående den
av anstalten föreslagna försäkringens förhållande till den enligt förordningen
om erkända sjukkassor bedrivna verksamheten samt inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Uppdraget fullgjordes genom skrivelse
den 9 november 1935.

Över riksförsäkringsanstaltens förslag avgåvos därefter utlåtanden av försäkringsinspektionen,
försäkringsrådet, sjukkassenämnden, landsorganisationen
i Sverige, riksförbundet landsbygdens folk, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska försäkringsföreningens sakkunnigenämnd, svenska sjukkasseförbundet,
Sveriges hantverksorganisation och Sveriges trafikbilägares riksförbund.

Ärendet har därefter behandlats inom socialdepartementet. Härom anför
departementschefen, statsrådet Möller, i årets statsverksproposition, femte huvudtiteln,
sid. 44:

Vid en förberedande granskning av detta ärende har jag med hänsyn till
de erinringar mot riksförsäkringsanstaltens förslag, som framkommit i utlåtandena,
funnit detsamma icke vara av beskaffenhet att kunna föreläggas
riksdagen utan en ingående överarbetning.

Efter det att riksförsäkringsanstalten den 18 maj 1934 ånyo erhållit uppdraget
att verkställa den av 1928 års riksdag begärda utredningen rörande
lämpligheten av sådan utvidgning av den frivilliga olycksfallsförsäkringen,
att denna komme att omfatta mindre företagare och självständiga utövare,
har anstalten den 31 maj 1935 avgivit förslag till lag angående särskild, för
självständiga företagare avsedd försäkring mot skada lill följd av olycksfall.
I anledning av detta förslag har socialstyrelsen verkställt viss utredning och
den 9 november 1935 avlämnat utlåtande, varjämte yttranden över anstaltens

Utskottet

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

förslag avgivits av myndigheter och sammanslutningar. Av vad statsrådet och
chefen för socialdepartementet anfört i årets statsverksproposition framgår,
att förslaget, innan detsamma kommer att föreläggas riksdagen, skall göras
till föremål för en ingående överarbetning.

Med hänsyn till den korta tid, som förflutit, sedan riksförsäkringsanstalten
och socialstyrelsen avgivit sina utlåtanden, finner utskottet icke anledning
föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställning i ämnet.

Utskottet får därför hemställa,

1) att motionerna 1:214 och 11:477 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 599 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 7 februari 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Sigfrid Hansson, Sam Larsson,
P. Sandström, Norman, Karl Bodin och Carlström;

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Johanson i Hallagården, Olovson i
Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan, Sandström i Sollefteå och
Hassler*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.