Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1936 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av
norrländska arrendelagen med mera.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 159 i första
kammaren av herr Tjällgren, nr 366 i andra kammaren av herrar Strindlund
och Persson i Trången samt nr 481 i samma kammare av herr Nordström
i Torsby m. fl.

I motionerna I: 159 och II: 366, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag
till sådan ändring av lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet
i Norrland och vissa delar av Svealand, att denna lag och därmed även
lagen om uppsikt å vissa jordbruk måtte gälla för brukningsdel, som omfattar
högst tjugufem hektar odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord eller
ock odlad jord till en vidd av minst två hektar.

I motionen 11:481 har hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta,
att stadgandet i 45 § av lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom
och inledande stadgandet i ovannämnda lagen den 25 juni 1909 om en
minimiareal av fyra hektar odlad jord respektive inrösningsjord för lagarnas
tillämpning på vissa jordbruk skola utgå.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.

över motionerna bär utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av länsstyrelsen i Värmlands län. Utskottet har därjämte
lämnat Värmlands läns hushållningssällskap, Sveriges skogsägareförbund,
svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, riksförbundet landsbygdens
folk samt Upplands arrendatorförbund tillfälle att yttra sig över motionerna.
Yttranden hava inkommit från nämnda myndighet och sammanslutningar.
Vid länsstyrelsens i Värmlands län yttrande hava bilagts yttranden
av Värmlands läns hushållningssällskaps sekreterare och Uddeholms
aktiebolag. Samtliga yttranden finnas såsom bilagor A—F fogade vid detta
utlåtande.

Vidare har utskottet lämnat jordbrukskommissionerna inom giltighetsområdet
för 1909 års lag tillfälle att yttra sig över motionerna I: 159 och II: 366
samt alla jordbrukskommissioner i riket tillfälle att yttra sig över motionen
II: 481. En redogörelse för innehållet i de yttranden, som i anledning härav
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 46.

1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

kommit utskottet tillhanda, lämnas i den vid detta utlåtande fogade bilagan
G.

Utskottet tillåter sig att hänvisa till innehållet i bilagorna.

De särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under bolag och med
dem likställda jordägare i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom
hava (enligt 45 §) avseende å odlad jord till en vidd av minst fyra och högst
tjugufem hektar.

I ingressen till lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet i
Norrland och vissa delar av Svealand (norrländska arrendelagen) föreskrives,
att lagen har tillämpning å arrenden, som omfatta högst tjugufem hektar
odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord.

Undantag från tillämpningen av stadgandena i sociala arrendelagen och
norrländska arrendelagen kan under vissa omständigheter medgivas av Konungens
befallningshavande (dispens).

Enligt 11 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet räknas
såsom inrösningsjord duglig åker och äng ävensom därtill odlingsbar
mark av beskaffenhet, läge och omfång att med hänsyn till dessa och i övrigt
föreliggande förhållanden dess odlande anses kunna ske med fördel; all annan
mark räknas såsom avrösningsjord.

I kungörelse den 25 november 1927 (nr 417) hava lämnats närmare föreskrifter
om, bland annat, vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör
räknas. .

Härom anföres i kungörelsen:

Till inrösningsjord hänföres åker och äng (odlad jord) samt odlingsmark.

Till odlingsmark räknas sådan mark, som kan odlas till åker eller äng och
i övrigt är av beskaffenhet, läge och omfång, att med hänsyn till dessa och
i övrigt föreliggande förhållanden dess odlande anses kunna ske med fördel.

För bedömande av örn odlandet bör anses kunna ske med fördel, skall
verkställas undersökning i avseende å dels odlingskostnader, dels förekommande
hushållningsformer. Därvid bör i allmänhet till odlingsmark hänföras
sådan odlingsbar jord, som beräknas efter uppodlingen erhålla ett värde,
som minst motsvarar värdet i ouppodlat tillstånd med tillägg av odlingskostnaderna
och vars odlande därjämte ur hushållningssynpunkt kan anses
lämpligt. Emellertid bör anseende fästas vid, att den jord, som är eller avses
bliva odlad, erhåller för skötseln lämplig begränsning och omfattning.

I bilaga till lantmäteristyrelsens meddelanden 1928:9 (serien uppsatser
m. m. nr 1) anföres i en redogörelse för grunderna för 1927 års föreskrifter,
bland annat:

Beträffande den odlingsbara jorden och frågan om dennas upptagande såsom
inrösnings- eller avrösningsjord, måste en åtgärd härutinnan föregås av
en undersökning i avseende å dels odlingskostnader, dels förekommande hushållningsformer.
Huvudregeln bör sedermera bliva den, att där den odlingsbara
marken kan beräknas i odlat skick erhålla ett värde, som minst motsvarar
värdet i ouppodlat tillstånd med tillägg av odlingskostnaderna, sagda
mark bör hänföras till inrösningsjorden, såvida icke inom skifteslaget använda
hushållningsformer lägga hinder i vägen. Följden härav blir, att i trakter,

Andia lagutskottets utlåtande Nr 46.

3

där jordbruk är förhärskande, till inrösningsjorden kommer att hänföras
mark i betydligt större utsträckning än där skogsbruk företrädesvis bedrives,
Undantag från grundregeln för urskiljandet bör dock kunna förekomma. Sålunda
bör exempelvis en äga, vars odlande i och för sig icke kan betraktas
som ekonomiskt lönande, dock kunna hänföras till inrösningsjorden, om
nämligen dess belägenhet är sådan, att dess odlande kommer att underlätta
brukningen av intilliggande ägor och därigenom trots allt det ekonomiska
resultatet kan beräknas bliva förbättrat, eller om eljest lämplig skiftesläggning
omöjliggöres eller försvåras. Ägan kan exempelvis vara helt omgiven
av odlade ägor. Ett hänförande av en sådan äga till inrösningsjorden måste
dock alltid vara baserat på verklig möjlighet till odling. Under inga förhållanden
bör sålunda inom inrösningsjorden belägen mark, som varken har
eller kan tänkas få karaktären av inrösningsjord, sådan denna ovan definierats,
hänföras till nämnda huvudgrupp.

Lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk stadgar i 1 §,
att, om brukningsdel är av den beskaffenhet och omfattning och tillhör sådan
ägare, att med avseende å arrende därav gäller norrländska arrendelagen
eller vad i nyttjanderättslagen är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under
bolag och med dem likställda jordägare, uppsikt skall hållas däröver att
brukningsdelen ej vanhävdas vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes,
att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga byggnader
bortföras eller lämnas utan underhåll.

Till vanhävd är (3 §) dock ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga,
som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller annan omständighet måste
anses alldeles olämplig för jordbruk.

För uppsiktens utövande skall för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde
finnas en jordbrukskommission (4 §).

Norrlandskommitténs förslag till norrländsk arrendelag upptog ej någon
arealgräns såsom villkor för lagens tillämplighet. Det stadgades emellertid,
att det arrenderade området skulle vara sådant, att självständigt jordbruk
kunde idkas därpå.

I den proposition, som i anledning av kommitténs förslag förelädes 1907 års
riksdag, framhölls, att det kunde vara ovisst, huruvida en fastighet vore sådan,
att självständigt jordbruk kunde idkas därpå. Att sålunda lämna parterna
i ovisshet om, huruvida ett av dem slutet avtal om arrende vore underkastat
speciallagen eller allenast den allmänna arrendelagen, vore uppenbarligen
i hög grad vådligt för rättssäkerheten. Det var därför nödigt att uppställa
såsom huvudregel, att lagen vore tillämplig, om arrendet innefattade
viss minimiareal — vilket alltid vore lätt att konstatera — samt medgiva
dispens från lagen, om det arrenderade området, ehuru innehållande den
stadgade minimiarealen, likväl icke vore av den omfattning och beskaffenhet,
att självständigt jordbruk kunde idkas därå.

Även jordkommissionen föreslog viss minimiareal för den sociala arrendelagens
tillämplighet. I dess förslag bestämdes minimiarealen till fyra hektar

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

inrösningsjord eller två hektar odlad jord. Såsom dispensskäl upptogs, att
det arrenderade området till sin beskaffenhet vore sådant, att därå drivet
jordbruk icke lämnade huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj. Lagens
tillämplighet gjordes i berörda förslag jämväl beroende av en maximigräns,
vilken sattes till 25 hektar odlad jord. Större arrenden, s. k. affärsarrenden,
ansågos nämligen icke böra inbegripas under lagen. Vid dylika arrenden
kunde arrendatorn ej anses vara i den osjälvständiga ställning i förhållande
till jordägaren, att sådana särskilda bestämmelser till skyddande av hans
rätt som den sociala arrendelagen innehåller vore befogade.

Herr Lindhagen var skiljaktig och yrkade att lagen skulle äga tillämpning
å alla huvudgårdar, oavsett jordbrukets storlek, samt å torp och andra lägenheter,
därest den odlade jorden ej överstege tjugufem hektar samt jordbruket
omfattade odlad jord jämte ängs- eller hagmark till en vidd av minst två
hektar (del VI s. 186 o. 241).

I jordsakkunnigas förslag (herrar Nilsson i Tånga och Andersson i Rasjön)
sattes minimigränsen till två hektar odlad jord. Detta förslag upptog samma
maximigräns som jordkommissionens. Såsom dispensskäl angavs, att
det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke vore sådant,
att arrendatorn av därå drivet jordbruk kunde erhålla sin huvudsakliga
bärgning.

Herrar Pettersson i Bjälbo och Gabrielsson anförde i ett särskilt yttrande
(s. 240), att den förordade minimiarealen vore för låg. Lyckligast vore, om
paragrafen formulerades så, att däri gåves uttryck för den grundprincip, varpå
stadgandet vore byggt, genom att i lagtexten utsädes, att där arrendet uppenbart
vore att anse såsom ett arbetarboställe och arrendatorn utgjorde stadigvarande
arbetskraft hos jordägaren, arrendet ej skulle falla under bestämmelserna
i fråga.

I yttranden över jordsakkunnigas förslag (Bilaga D till propositionen 182/1927,
sid. 68—76) anslöto sig åtta länsstyrelser och elva hushållningssällskaps förvaltningsutskott
till reservationen. Att minimiarealgränsen vore för låg uttalades
därutöver av sex länsstyrelser och tre hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Frågan om minimiarealen för arrenden, som omfattades av den sociala
arrendelagstiftningen, behandlades därefter ingående vid 1927 års riksdag.

I propositionen nr 182 med förslag till ändring i vissa delar av 1907 års
nyttjanderättslag m. m. föreslogs såsom minimiareal beträffande de i allmänna
arrendelagen ingående arrenden under bolag m. fl. fyra hektar odlad
jord. Vidkommande den norrländska arrendelagens tillämplighet föreslogs
ingen ändring i gällande stadgande, att arrendet skulle omfatta inrösningsjord
till en vidd av minst fyra hektar.

Föredragande departementschefen, statsrådet Thyrén, anförde vid remiss
till lagrådet rörande förstnämnda förslag i huvudsak följande:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

5

Lika med de jordsakkunniga håller jag före, att de särskilda för bolagsarrenden
m. fl. avsedda bestämmelserna principiellt böra äga tillämpning
allenast beträffande sådana arrenden, vid vilka arrendatorn kan erhålla sin
huvudsakliga bärgning av jordbruket. Rena arbetarboställen böra följaktligen
icke innefattas under bestämmelserna. För undanröjande av tvekan hos
kontrahenterna, huruvida i förekommande fall de allmänna eller de särskilda
bestämmelserna äro tillämpliga å arrendet, och till förebyggande av misstag
i detta hänseende torde det emellertid vara nödvändigt att söka på ett
mera oomtvistligt sätt fastställa dessa stadgandens tillämpningsområde. Detta
lärer knappast kunna ske annorledes än att den arrenderade jorden förklaras
skola innehålla viss minimiareal. Den avfattning, som förordats av
två reservanter bland de sakkunniga, har synts mig allt för svävande för att
kunna lämna tillräcklig ledning vid avgörandet. Skulle ett arrende, som
sålunda faller under de särskilda bestämmelserna, likväl icke vara av den
beskaffenhet, att arrendatorn kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket,
bör dispens kunna erhållas. Av åtskilliga yttranden i ärendet synes
framgå, att den av jordsakkunniga föreslagna minimiarealen, två hektar odlad
jord, är för låg med hänsyn till förhållandena i mellersta och södra delarna
av landet. I enlighet med vad ett flertal av myndigheterna hemställt har därför
i departementsförslaget minimiarealen höjts till fyra hektar odlad jord.
Denna ändring bör så mycket mindre kunna möta gensaga som av de sakkunnigas
motivering framgår, att vid minimiarealens bestämmande huvudsakligen
varit avgörande hänsyn till rikets nordligare delar, där arrendena
förutom den odlade jorden merendels omfatta betydande areal ängs- och
hagmark; denna hänsyn kommer tydligen icke i betraktande, därest, på sätt
jag föreslår, norrländska arrendelagen behålles i gällande kraft.

Två ledamöter av lagrådet (justitierådet Alexanderson och regeringsrådet
Planting-Ggllenbåga) anförde (prop. sid. 84—85):

Det vill synas som om de (i yttrandena) framställda betänkligheterna (mot
jordsakkunnigas arealgräns) väsentligen gällt bestämmelser om viss minimitid
och förbudet att stadga arbetsskyldighet. Det har nämligen i huvudsak
framhållits, att just de mindre torpställena utarrenderades åt personer, på
vilka jordägaren måste kunna räkna såsom skogsarbetare och som han icke
borde vara för en avsevärd framtid tvingad att behålla vid arrendet, örn de
visade sig olämpliga för skogsarbetet. Då förbudet mot kombination av arrende-
och arbetsavtal bortfallit i departementsförslaget, synes det egentligen
vara den i 45 § föreskrivna minimitiden, som föranlett höjningen av arealgränsen
i förevarande paragraf.

Det kan nied hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i 45 §
ensamt bör till sill giltighet inskränkas till arrenden om minst fyra hektar,
men bestämmelserna i följande paragrafer omfatta jämväl mindre arrenden
ned till två hektar. Alldeles oavsett den bekanta svårigheten att vare sig genom
arealbestämning eller annorledes angiva vad som är att hänföra till
''självständigt jordbruk’, förefaller det icke klart, varför lagstiftaren i detta
sammanhang skall sträva alt begränsa sin sociala omvårdnad till idkare av
ett sådant. Örn än det må vara riktigt, att innehavarna av de små arrendena
örn två till fyra hektar ofta, kanske i regel icke kunna hämta ens sin huvudsakliga
bärgning av jordbruk, utgör dock detta ett mycket viktigt stöld flir
deras ekonomiska existens; och svårigheterna att sörja för tillfredsställande
nybyggnad och kostsammare reparationer äro uppenbarligen snarast mera
oöverkomliga för deni än för innehavare av större arrenden. Det synes också
kunna befaras, alt en jordägare med åtskilliga arrendeställen, av vilka
somliga falla under de särskilda bestämmelserna, andra däremot icke, vän -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

der sina byggnads- och underhållsomsorger så helt till de förra, att föga blir
för de senare till övers. Icke heller synas de i 51 § stadgade förbuden för
jordägaren att fritaga sig från skyldighet att ersätta förbättringar och deltaga
i synekostnader o. s. v. böra äga mindre tillämplighet på ifrågavarande
arrenden än på de större.

Inom riksdagen väcktes ett flertal motioner i syfte att minimiarealen måtte
sänkas (I: 291 och I: 292 av herr Sandén m. fl., I: 305 och I: 306 av herr
Lindhagen, II: 396 och II: 397 av herr Johansson i Uppmälby m. fl., II: 425
av herr Herou m. fl. samt II: 429 av herr Nilsson i Tånga).

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott biträdde Kungl. Maj:ts förslag
i avseende å minimiarealen vid arrenden enligt den allmänna arrendelagens
sociala del under uttalande, att någon sänkning av den areal, fyra
hektar odlad jord, vilken Kungl. Maj:t föreslagit, icke borde ifrågakomma.
Beträffande den norrländska arrendelagen ansåg utskottet, att en jämkning
av gällande minimiareal borde ske, samt förordade, att densamma skulle
bestämmas till fyra hektar inrösningsjord eller tre hektar odlad jord.

Åtskilliga reservationer avgåvos. Herr Linder jämte fyra andra ledamöter
yrkade såsom minimigräns två hektar odlad jord beträffande allmänna arrendelagens
sociala del samt fyra hektar inrösningsjord eller två hektar odlad
jord beträffande norrländska arrendelagen. Herr Lindhagen föreslog en
minimiareal av två hektar odlad jord, ängs- och hagmark. I reservation av
herr K. G. Westman och sju andra ledamöter förordades i avseende å norrländska
arrendelagen gällande arealgräns.

Riksdagen godkände utskottets förslag beträffande minimiarealen i den
allmänna arrendelagen. Den av utskottet förordade bestämmelsen örn sänkning
av minimiarealen i den norrländska arrendelagen vann andra kammarens
bifall men icke första kammarens samt uteslöts i det sammanjämkningsförslag,
som låg till grund för riksdagens beslut.

Vid 1928 års riksdag drogs frågan örn minimiarealen åter under riksdagens
prövning genom motionerna I: 201 av herr Lindhagen och II: 358 av herr
Hage.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 11 örn avslag å motionerna.

Reservationer anfördes dels av herr Linder jämte fem andra ledamöter,
vilka hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära
förslag i syfte att minimigränsen nedsattes till två hektar odlad jord, dels
ock av herr Lindhagen, som hemställde att minimiarealen skulle sättas till
två hektar odlad jord, ängs- och hagmark.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren
beslöt en skrivelse i motionens syfte till Kungl. Majit.

Spörsmålet var jämväl uppe vid 1929 års riksdag i anledning av motionerna
I: 185 av herr Lindhagen och II: 275 av herr Pettersson i Hällbacken
m. fl.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 17, att motionerna måtte avslås.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

7

Reservation anfördes av herr Lindhagen jämte fem andra ledamöter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Frågan om minimiarealen för arrenden, som omfattas av den sociala arrendelagstiftningen,
behandlades även vid 1930 års riksdag i anledning av
motionerna I: 208 av herr Lindhagen och II: 37 av herr Herou.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i utlåtande nr
1, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes av herr Lindhagen, varjämte särskilt yttrande avgavs
(sid. 168) av herr Eriksson i Ljusdal jämte fyra andra ledamöter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Utskottet får vidare omnämna, att vid 1931 års riksdag åtskilliga motioner
väcktes med yrkanden om ändringar i lagen om uppsikt å vissa jordbruk.

I motioner I: 134 av herr Möller m. fl. och II: 198 av herr Hansson i Stockholm
m. fl. hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till utsträckning av gällande uppsiktslag till att omfatta
andra slag av jordbruk än dem, för vilka den gällde, samt att i samband
därmed jämväl förslag måtte framläggas till sådana skärpningar av nämnda
lag, som kunde anses påkallade.

Andra lagutskottet lämnade i utlåtande nr 17 en ingående historik i ämnet
(sid. 1—14 samt 16—-18). På anförda skäl (sid. 14—15 och 18—19) hemställde
utskottet, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. — Reservationer anfördes dels av herr Linder och fyra andra ledamöter,
dels ock av herr Lindhagen. — Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motioner I: 53 av herr Tamm m. fl., och II: 86 av herr Sandström m. fl.
hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära omarbetning av
lagen örn uppsikt å vissa jordbruk på sådant sätt, att vanhävdsbegreppet
erhölle en mjukare utformning, exempelvis genom borttagande av ordet »alldeles»
i 3 § första stycket, att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar
av brukningsdelar ej förhindrades samt att användande av åkerjord
till bostads- eller industriella ändamål ej behövde vara beroende av
Konungens befallningshavandes prövning.

Andra lagutskottet, som i utlåtande nr 18 lämnade en historik i ämnet
(sid. 2—21), hemställde på anförda skäl (sid. 21—22 i utlåtandet) att motionerna
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. — Reservation anfördes
av herr von Geijer jämte fyra andra ledamöter. — Riksdagen biföll
utskottets hemställan.

Beträffande vanhävdslagcns samband med den sociala arrendelagstiftningen
må erinras, att norrlandslcommittén i sitt den 27 oktober 1904 avgivna
betänkande framlade förslag dels till särskild arrendelag, avseende
den i trävaruindustriens besittning varande jordbruksjorden i Norrland och

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

Dalarna, dels ock till lag i syfte att förhindra vanhävd av samma jord. Ändamålet
med vanliävdslagen var att förebygga de sociala och ekonomiska
olägenheter, som vore förbundna med att gammal jordbruksjord genom
ägarens försummelse, likgiltighet eller övervägande intresse för annan förvärvsverksamhet
råkade i sådan vanhävd, att dess avkastningsförmåga såsom
jordbruk för framtiden äventyrades. En särskild anledning att sammanställa
den föreslagna vanliävdslagen med genomförandet av arrendelagen
fann man däri, att jordägarna kunde befaras finna den senare för
sig så betungande, att de hellre nedlade jordbruket å sina fastigheter än
underkastade sig att avsluta arrendeavtal enligt den nya lagen.

År 1909 utfärdades den norrländska arrendelagen och samtidigt därmed
lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna. Uppsiktslagen
gällde fastigheter, å vilka åker och äng funnos i den omfattning, att
självständigt jordbruk kunde å dem idkas. I fråga örn den jord, varå uppsiktslagen
och norrländska arrendelagen ägde tillämpning, förelåg viss olikhet.
Sistnämnda lag gällde nämligen arrendegård med en inrösningsjord
av minst fyra hektar.

Jordkommissionen anförde i sitt den 28 februari 1923 avlämnade betänkande
(del VI), att av kommissionen förordade arrende- och friköpningslagar
såsom komplement tarvade en vanliävdslag, omfattande hela riket
och gällande all i enskild ägo varande jord av sådan storlek, att å fastigheten
funnes åker och äng av sådan omfattning, att därå drivet jordbruk
kunde lämna huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj. Några arealgränser
syntes icke kunna ifrågakomma, då förhållandena vore allt för
skiftande inom olika delar av landet. Reservationer mot kommissionens
förslag anfördes emellertid inom densamma.

I betänkande den 3 september 1926 anförde jordsakkunniga, bland annat:

En vanhävdslagstiftning syntes vara oundgängligen nödvändig såsom
komplement till ett av jordsakkunniga framlagt förslag med särskilda bestämmelser
rörande vissa arrenden. Även den norrländska vanliävdslagen
hade huvudsakligen tjänat ändamålet att utgöra ett komplement till den
norrländska arrendelagen. Det syntes ej vara anledning att frångå den sålunda
gällande grundsatsen, att en vanliävdslag endast skulle utgöra komplement
till den speciella arrendelagstiftningen. Därmed vore också omfattningen
av vanhävdslagstiftningen given med hänsyn såväl till skilda
grupper av jordägare som ock till vederbörande jordbruks storlek (beträffande
jordbruksarrenden under fideikommiss erfordras dock icke särskilda
vanhävdsbestämmelser).

I propositionen nr 191 till 1927 års riksdag nied förslag till lag angående
uppsikt å vissa jordbruk förklarade föredragande departementschefen, statsrådet
Thyrén, att han anslöte sig till jordsakkunnigas ståndpunkt. Departementschefens
mening biträddes härutinnan av riksdagen.

Beträffande lagbestämmelsernas rätta tillämpning må i förevarande sammanhang
omnämnas följande yttrande av norrlandskommittén:

Det är tänkbart, att en jordägare kan söka kringgå lagen genom att utarrendera
jorden i stycken, av vilka intet är så stort, som lagen förutsätter.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

9

Detta synes dock icke vara att befara i någon större utsträckning. Ty det
är väl icke alldeles så lätt att finna arrendatorer till dylika små jordbitar; och
att genom särskilda kontrakt arrendera ut jorden styckevis till samma person,
det är ett sådant påtagligt lagvrängningsförsök, att man väl i allmänhet
drager sig därför. Det kan för övrigt ifrågasättas, örn icke i sistnämnda
fall man är berättigad att fästa sig mera vid det faktiska arrenderandet av
fastigheten i sin helhet än vid de särskilda avtalen och alltså kan påfordra,
att lagens bestämmelser tillämpas på arrendet.

I Skarstedt-Ekbergs kommentar till nya jordabalken (supplement till andra
upplagan) har, efter det att norrlandskommitténs ovanintagna yttrande återgivits,
anförts följande (sid. 44):

Det anförda torde äga giltighet även i det fall, att jordägaren väl i kontraktet
angiver den upplåtna jorden innehålla en areal, som understiger den
lagstadgade minsta, t. ex. 3 har odlad jord, men faktiskt låter arrendatorn
bruka mera, t. ex. 5 har.

Även för det fall att av en fastighet, som på grund av sin areal fallit under
uppsiktslagen, utarrenderas areal, som understiger lagens arealminimigräns,
synas jordbrukskommissionerna anse fastigheten höra under deras uppsikt,
enär fastighetens faktiska areal, vartill hänsyn skall tagas, dock måste anses
överstiga nämnda gräns.

I skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1932 hade jordbrukskommissionen
för Västmanlands läns hushållningssällskaps verksamhetsområde anmält,
att kommissionen iakttagit, att uppsiktslagen kringginges sålunda, att
vid utarrendering av lägenheter, som tillhört eller bort tillhöra lagens tilllämpningsområde,
viss åkerareal fråntoges eller tillädes lägenheten.

Sedan länsstyrelsen i Västmanlands län — efter att hava hört hushållningssällskapets
i länet förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelsen och jordbrukskommissionen
—• avgivit yttrande i ärendet, uppdrog Kungl. Majit den 28
augusti 1933 åt sociala jordutredningen att till prövning upptaga frågan.

Sociala jordutredningen inhämtade upplysningar i ärendet från jordbrukskommissionerna
och länsstyrelserna i riket. Åtskilliga länsstyrelser fogade
vid sina yttranden utlåtanden av hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Ur yttrandena må här återgivas följande uttalande av länsstyrelsen i Värmlands
län:

Jordbrukskommissionen hade uppgivit, att inom länet förefunnes ett stort
antal vanhävdade fastigheter, vilkas areal understigit 4 hektar, och att kommissionen
— ehuru det icke med säkerhet kunde påvisas något fall, då fastighetsägare
i syfte att undgå den uppsikt, som vanhävdslagen medgåve, nedbringat
arealen för angivna fastigheter — hade »känslan av att så skett».
Länsstyrelsen saknade för sin del erfarenheter örn att fastighetsägare i angivet
syfte sökt kringgå bestämmelserna i den sociala arrendelagstiftningen
och åberopade lag. Om så skett, torde det i varje händelse hava förekommit
allenast i undantagsfall. Någon ändring i uppsiktslagen på grund därav
syntes länsstyrelsen icke för Värmlands län vara påkallad. Däremot torde
det, med avseende å vad såväl hushållningssällskapets förvaltningsutskott
som jordbrukskommissionen i länet anfört, kunna ifrågasättas, att arealgrän -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

sen för uppsiktslagens tillämplighetsområde nedsattes. Länsstyrelsen holle
dock före, att man därutinnan icke borde gå för långt och att i varje fall
nämnda gräns icke lämpligen borde bestämmas under tre hektar inrösningsjord.

Med anledning av uppgifterna från jordbrukskommissionen i Värmlands
län därom, att inom länet funnes ett stort antal vanhävdade fastigheter, med
vilka kommissionen icke kunnat taga någon befattning på grund av fastigheternas
ringa areal inrösningsjord, anmodade sociala jordutredningen i skrivelse
den 26 maj 1934 jordbrukskommissionen att inkomma med närmare
upplysningar rörande ifrågavarande fastigheters namn och läge samt anmärkningarna
rörande deras beskaffenhet. — I skrivelse den 2 juni 1934
meddelade kommissionen, att den under tiden från och med år 1930 av
nämnda anledning beslutat avskriva av kommissionen handlagda ärenden
rörande vanhävd å 21 angivna fastigheter.

Sociala jordutredningen anförde därefter i skrivelse till Kungl. Majit den
20 juni 1934 bland annat:

Trots den ingående utredning, som sociala jordutredningen verkställt i
ärendet, hava icke kunnat uppvisas andra fall än de av jordbrukskommissionen
i Västmanlands län anmärkta, då ändring i utarrenderade lägenheters
areal vidtagits för att kringgå den sociala arrendelagstiftningen och vanhävdslagen.

Givetvis skulle avsevärda sociala olägenheter kunna uppstå, därest ifrågavarande
lagstiftning i nämnvärd utsträckning kringginges genom ändringar
i de utarrenderade lägenheternas åkerareal. De missförhållanden i berörda
hänseende, som hittills förekommit, synas emellertid enligt sociala jordutredningens
mening icke hava nått den omfattning att de utgöra anledning
att vidtaga lagstiftningsåtgärder i föreslagen riktning.

Vad som i ärendet förekommit har emellertid synts sociala jordutredningen
böra föranleda, att uppmärksamheten för framtiden riktas på möjligheten
att försök i angiven riktning kunna göras. Det torde därför enligt sociala
jordutredningens mening lämpligen böra uppdragas åt jordbrukskommissionerna
i riket att för framtiden noggrant följa utvecklingen på området.

Den 21 december 1934 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär, i vilket jordbrukskommissionerna
anbefalldes att, envar för sitt verksamhetsområde, så snart
ske kunde göra anmälan till Kungl. Majit, därest till deras kännedom Lomme,
att jordägare med avseende å fastighet, varå uppsiktslagen ägde tillämpning,
vidtagit eller hade för avsikt vidtaga åtgärder, ägnade att genom minskning
eller utökning av fastighetens areal undandraga fastigheten tillämpning
av lagen.

Enligt vad utskottet erfarit har hitintills någon anmälan av angivet innehåll
icke inkommit till Kungl. Majit.

I skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1932 hade jordbrukskommissionen
för Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsområde vidare
omnämnt, att kommissionen under sina resor inom tjänstgöringsområdet
iakttagit, hurusom ett bolag verkställt skogsodling på odlad mark.

Sedan länsstyrelsen i Västmanlands län — efter att hava hört hushållnings -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

11

sällskapets i länet förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelscn och jordbrukskommissionen
— avgivit yttrande i ärendet, uppdrog Kungl. Maj:t den 28
augusti 1933 åt sociala jordutredningen att till prövning upptaga jämväl
denna fråga.

Sociala jordutredningen inhämtade upplysningar i ärendet från länsstyrelserna,
jordbrukskommissionerna och skogsvårdsstyrelserna i riket ävensom
från centralstyrelsen för skogsvårdsstyrelsernas förbund.

Sociala jordutredningen anförde bland annat:

Det torde icke kunna förnekas, att det är ett viktigt statsintresse, att befintlig
odlad jord bibehålies produktionsduglig för att kunna nyttiggöras i
den allmänna folkförsörjningens tjänst. Därest utläggning av god och välbelägen
åkerjord till skog förekomme i nämnvärd omfattning, kunde det
därför vara ur det allmännas synpunkt önskvärt, att möjlighet till kontroll
och lämplighetsprövning förefunnes. Samma torde vara förhållandet i sådana
fall då visserligen utläggning av åker till skog icke skett genom odlingsåtgärd
men marken får ligga obrukad tills självföryngring inträder. Otvivelaktigt
föreligger i senare fallet i än högre grad än i det förra sådan missskötsel
av produktionsduglig jord, som ur allmänna synpunkter bör förhindras
och beivras. I fråga om brukningsdel, å vilken vanhävdslagen äger
tillämpning, kan misskötsel, varom nu är fråga, lagligen beivras. Men i fråga
om annan jord saknas för närvarande möjligheter till ingripande från myndigheternas
sida. Innan lagstiftning för sådant ändamål tillgripes måste
självfallet ett verkligt behov av laglig reglering på området hava gjort sig
gällande. Den av sociala jordutredningen i ärendet verkställda utredningen
kan emellertid icke sägas hava givit vid handen, att sådant behov för närvarande
föreligger. Sociala jordutredningen kan därför icke förorda, att
lagstiftningsåtgärder i föreslagen riktning för närvarande vidtagas. Emellertid
anser sociala jordutredningen, att den föreliggande frågan är av så stor
betydelse för folkförsörjningen, att man i framtiden bör noggrant följa utvecklingen
på området. Detta torde också utan alltför stor omgång kunna
ske genom jordbrukskommissionerna i riket.

Den 7 juni 1934 utfärdade Kungl. Majit cirkulär, i vilket jordbrukskommissionerna
anbefalldes att, en var för sitt verksamhetsområde, därest till
kommissionens kännedom komme, antingen att skogsodling på åkerjord sålunda
företoges, att skada för det allmänna ur ekonomiska eller sociala synpunkter
uppstode, eller att dylik skada uppkomme genom att åkerjord överfördes
till skogsbruk genom underlåten odling, så snart ske kunde därom
göra anmälan hos Kungl. Maj:t, för den händelse ej kommissionen ägde möjlighet
till ingripande jämlikt vanhävdslagen.

Enligt vad utskottet inhämtat har hitintills någon anmälan av angivet innehåll
icke inkommit till Kungl. Majit.

linder år 1932 verkställdes en allmän jordbruksräkning i riket. De därvid
insamlade uppgifterna hava numera bearbetats av statistiska centralbyrån,
som i Sveriges officiella statistik (jordbruk med binäringar) lämnat en
redogörelse därför.

Antalet brukningsdelar i riket utgjorde 1932 tillhopa 669,751, därav 241,134
med en åkerareal upp till 0.25 hektar, 60,258 om 0.26—1 hektar, 60,980 om
1—2 hektar samt 116,515 örn 2—5 hektar.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

Beträffande utarrenderade brukningsdelars antal och åkerareal i procent
av samtliga brukningsdelar finnas i 1932 års jordbruksräkning uppgifter endast
i fråga om brukningsdelar med mera än 2 hektar åker. Hela antalet
sådana brukningsdelar utgjorde 307,379. Av sistnämnda antal voro 60,192
utarrenderade (19.6 %), under det att 247,187 (80.4 %) brukades av ägaren
själv. Till brukningsdelar med mera än 2 hektar åker hörde en sammanlagd
åkerareal av 3,575,389 hektar (all åker utgjorde 3,724,625 hektar), varav
2,620,504 hektar (73.3 °/o) brukades av ägaren själv och 954,885 hektar
(26.7 %>) av arrendator.

Utarrenderade brukningsdelar förekomma i den relativt sett minsta utsträckningen
vid småbruken, under det att arrendesystemet nått åtskilligt
större omfattning vid de större brukningsdelarna.

Beträffande arrendesystemets utbredning i olika delar av landet må nämnas,
att detsamma förekommer i stor utsträckning inom ett sammanhängande
område, som utgöres av Uppland, Södermanland, Östergötland och norra
kustlandet i Kalmar län, samt vidare på slättbygden i Malmöhus län och i
hela Bergslagen, där bruks- och trävarubolagens jordinnehav nått den största
omfattningen. Däremot har arrendesystemet sin minsta omfattning på Gotland,
i Blekinge läns skogsbygd, i Västernorrlands läns kustland samt i Västerbottens
och Norrbottens län, inom vilka områden åkerjorden till mera
än 90 °/o brukas av självägare.

I anledning av upplysningar från en av motionärerna, herr Nordström i
Torsby, att i Värmland skulle förefinnas åtskilliga fastigheter, beträffande
vilka uppsiktslagen kringginges genom särskilt vidtagna åtgärder av olika
slag eller i fråga om vilka vanhävd förelåge, har utskottet — sedan namn å
och ägare till 16 sådana fastigheter inom Nyskoga och Södra Finnskoga socknar
uppgivits — hos jordbrukskommissionen i Värmlands län anhållit om
upplysning beträffande kommissionens uppfattning angående nämnda fastigheter
[i fråga örn vilka anmälan skett till kommissionen].

Jordbrukskommissionen har i skrivelse till utskottet den 14 april 1936 anfört,
att beträffande tre fastigheter uppsiktslagen icke vore tillämplig, varför
ärendena avskrivits från kommissionens vidare handläggning, att i fråga om
fyra fastigheter vanhävd enligt kommissionens mening icke förelåge, varför
jämväl dessa ärenden avskrivits, att beträffande åtta fastigheter (arrendet
omfattade vid flertalet av dessa något under 4 hektar, ehuru hela inägojorden
å fastigheterna översteg nämnda arealgräns), i fråga om vilka kommissionen
funnit vanhävd föreligga, kommissionen beslutat att söka träffa skriftlig
överenskommelse med jordägarna om åtgärder för vanhävdens avhjälpande
i enlighet med upprättade syneprotokoll vid äventyr av stämning saint
att i fråga om en fastighet överenskommelse med ägaren örn vanhävdens avhjälpande
redan träffats.

Av det svar som justitieministern, statsrådet Schlyter, lämnat å en vid årets
riksdag inom första kammaren framställd interpellation angående det inom
lagberedningen pågående arbetet med revision av jordabalken framgår, bland
annat, att nämnda lagrevision ännu torde vara alltför avlägsen för att kunna

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

13

åberopas såsom avgörande skäl mot reformkrav — bland annat i fråga om
instituten arrende och hyra — vilka i och för sig äro befogade.

Av vad som anförts i utskottets utlåtande och de vid detsamma fogade Utskottet.
bilagorna framgår, att delade meningar tidigare rått och alltjämt råda rörande
spörsmålet, huru gränsen skall dragas mellan fastigheter, för vilka de
särskilda sociala arrendebestämmelser, vilka återfinnas i vissa delar av den
allmänna arrendelagen samt i norrländska arrendelagen, skola gälla, och
andra fastigheter. På grund av det nära samband, som förefinnes mellan
de sociala arrendelagarna och lagen om uppsikt å vissa jordbruk, är nämnda
gränsdragning av betydelse jämväl för frågan om de fastigheter, som
skola vara underkastade sistnämnda lags bestämmelser om uppsikt över att
vanhävd ej äger rum.

Anledning föreligger enligt utskottets mening att verkställa undersökning,
huruvida och på vad sätt ändring bör ske i fråga örn bestämmelserna angående
minimiarealen för de jordbruk, som falla under de sociala arrendelagarna,
ävensom huru nämnda bestämmelser lämpligen böra utformas med
hänsyn till olika ägoslag, som ingå i jordbruksenheten. Att på sätt som
yrkats i motionen II: 481 helt borttaga minimiarealbestämmelserna bör enligt
utskottets mening dock icke ifrågakomma. Utskottet anser nämligen den
principen böra fortfarande vidmakthållas, att de sociala arrendebestämmelserna
skola äga tillämpning allenast beträffande sådana arrenden, vid vilka
arrendatorn kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket. Dessa
bestämmelser i arrendelagarna äro icke så avfattade, att de äro tillämpliga
å rena arbetarboställen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 159, II: 366
och II: 481, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt
det är lämpligt att ändra bestämmelserna i de sociala arrendelagarna
örn minimiarealen för de jordbruk, som falla under
lagarna, i syfte att åstadkomma sådana arealbestämmelser, att
lagarna bliva tillämpliga å fastigheter, vid vilka arrendatorn av
jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, oavsett beskaffenheten
av de ägoslag, som ingå i jordbruksenheten,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan giva anledning; samt

II. alt motionerna I: 159, II: 366 och II: 481, i den mån de
icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1936.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén, Gustaf Tamm*, Sam
Larsson*, Hagman*, P. Sandström och Lindhagen;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,
Sandström i Sollefteå*, Hassler, Hermansson, Johanson i Huskvarna och Johansson i
Tväråselet.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Linder, Hagman, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken
och Hermansson, vilka ansett, att utskottets yttrande bort få följande
lydelse:

Av vad som anförts---(lika med utskottets lydelse)---dock

icke ifrågakomma. Däremot anser utskottet, att det kan ifrågasättas, huruvida
de sociala arrendebestämmelserna ej böra utsträckas så pass långt, att
därunder falla jämväl jordbruk, där arrendatorn — även örn den större delen
av inkomsten erhålles av annat arbete — likväl bekommer en avsevärd
del av sin bärgning från jordbruket.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 159, II: 366
och 11:481, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och
på vad sätt det är lämpligt att ändra bestämmelserna i de
sociala arrendelagarna om minimiarealen för de jordbruk,
som falla under lagarna, i syfte att åstadkomma sådana arealbestämmelser,
att lagarna bliva tillämpliga å fastigheter, vid
vilka arrendatorn av jordbruket kan erhålla en avsevärd del
av sin bärgning, oavsett beskaffenheten av de ägoslag, som
ingå i jordbruksenheten, samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kan giva anledning; samt

B. att motionerna I: 159, 11:366 och 11:481, i den mån
de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

2) av herr Lindhagen, som anfört:

Det förefaller som om utskottet ville begära en alldeles ny utredning. Utredning
om dessa saker föreligger i överflöd. Det är säkerligen fullt tillräckligt
att taga kännedom om dessa utredningar och de olika meningar, som
därvid gjort sig gällande.

För min del har jag tidigare i jordkommissionen ansett mig böra uttala
den uppfattningen, att jordbruk i hela landet, som förr utgjort en självständig
hemmansdels jordbrukskärna, skall, såsom ock norrlandskommittén an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46. 15

sett, falla under arrendelagen utan någon undersökning om ägornas areal
och dess beskaffenhet.

I norra Sverige och särskilt lappmarkerna kunna sådana ägor vara mycket
små, och man får därför icke fråntaga detta jordbruk sitt lagliga skydd genom
förmenanden att jordbrukaren icke har sin huvudsakliga bärgning
därav. Till dessa jordbruk bär ock i norra delarna av riket genom avvittringarna
tillagts stora skogsmarker »för landets uppodling och bebyggande».
Dessa skogar ha sedan i stället i stor utsträckning övergått till skogsbolag.
Sa mycket större skäl föreligger väl då, att särskilt dylika jordbruk i nämnda
landsdelar, där tvekan godtyckligt kan uppstå om den huvudsakliga bärgningen,
fortfarande få åtnjuta det stöd av skogen och dess nuvarande ägare,
som med skogstilldelningen varit avsedd.

I andra fall åter har av mig i jordkommissionen föreslagits, att minimiarealen
sättes till 2 hektar odlad jord, äng och hagmark. Därmed komma
de skiftande omfattningarna i olika landsdelar av dessa ägoslag till sin rätt
över hela landet oavsett nämnda skiljaktigheter.

Att emellertid, såsom utskottet gjort, i klämmen utsätta en bestämd föreskrift
hur saken skall ordnas och på samma gång begära en utredning, huruvida
saken bör ordnas på ena eller andra sättet, kan väl ej vara riktigt.
Ett förslag synes i sådant fall böra nöja sig med att bliva ifrågasatt i motiveringen
med anspråk allenast att få ingå i det begärda övervägandet. Samma
metod bör då också tillämpats i den under punkt B omnämnda frågan, i
vilken jag är ense med utskottet.

Vid detta ärendes beredning bär även övervägas en höjning av maximigränsen.
Därför har jag ock uttalat mig i jordkommissionen, och även Nils
Wohlin har varit inne därpå. Även Upplands arrendatorförbund har uttalat
sig därför (sid. 30). Vid arrendefrågans prövning böra jämväl detta
förbunds övriga krav, vilka de endast i detta ärende blivit i tillfälle att framföra,
komma under övervägande.

Mina förslag i jordkommissionen om minimi- och maximigränser återfinnas
med motiver i kommissionens del VI*sid. 186 och 241 samt beträffande
minimigränsen i min reservation till kommissionens skrivelse den 10 januari
1923 rörande en provisorisk arrendeförlängningslag.

Det hemställes således, med åberopande tillika av förenämnda angelägenhet
örn en höjning jämväl av maximigränsen,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner ville
anhålla, att Kungl. Majit med ledning av kända sakförhållanden,
det stora under tiderna samlade arbetsmaterialet och
eventuellt ytterligare utredning måtte överväga ändrade bestämmelser
i de sociala arrendelagarna örn minimiarealen för
de jordbruk, som falla under lagarna, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

3) av herrar Gustaf Tamm, Sandström i Sollefteå och Johanson i Huskvarna.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Bilaga A 1.

“ Länsstyrelsen i Värmlands län.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 13 mars 1936 har Kungl. Majit anbefallt Konungens
befallningshavande att till utskottet avgiva yttrande över en inom riksdagens
båda kamrar väckt motion om utsträckt tillämpning av lagen om arrende
av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand (motion
nr 159 i första kammaren och nr 366 i andra kammaren) samt över en inom
riksdagens andra kammare väckt motion, nr 481, om viss ändring av 45 §
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

Med anledning härav får Konungens befallningshavande med överlämnande
av i ärendet infordrade yttranden från sekreteraren i Värmlands läns
kungl, hushållningssällskap och från Uddeholms Aktiebolag anföra följande.

Såsom av förstnämnda yttrande framgår, torde här i länet förekomma utläggning
till skogsmark av i skogsområden belägna jordbruk. Uti ett den
13 mars dagtecknat, enligt uppgift till utskottet avgivet yttrande har jordbrukskommissionen
i länet vidare framhållit, att vanhävd förekommer å
fastigheter, vilka fastigheter emellertid i anledning av gällande arealbestämmelser
ligga utom kommissionens kompetensområde. Frågan huruvida omförmälda
förhållanden förekomma i sådan omfattning eller äro föranledda
av sådana omständigheter, att särskilda lagstiftnings- eller andra åtgärder
från statsmakterna äro erforderliga, synes enligt Konungens befallningshavandes
mening dock icke kunna tillförlitligen besvaras, förrän en fullständig
och allsidig utredning verkställts.

Karlstad i landskansliet den 1 april 1936.

På länsstyrelsens vägnar:

R. Sundelius. Axel Bergström.

Bilaga A 2.

Värmlands läns hushållningssällskaps sekreterare.

(Yttrande till länsstyrelsen i Värmlands län.)

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands

1 ä n.

Genom remiss den 14 dennes anmodad att avgiva yttrande över dels motion
nr 159 i första kammaren, om utsträckt tillämpning av lagen om arrende
av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, dels motion
nr 481 i andra kammaren, om viss ändring av 45 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom m. m., får undertecknad härmed efter samråd med hushållningssällskapets
jordbrukskonsulenter, som genom sin verksamhet inom
egnahemsnämnden förvärvat erfarenheter på berörda område, anföra följande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

17

Det torde icke kunna förnekas, att samtidigt med strävandena att nybilda
egnahem utläggning till skogsmark av vissa i skogsområdena belägna
mindre jordbruk förekommer. Orsakerna härtill äro givetvis olika men
torde i regel grunda sig på ekonomiska förhållanden. Om en jordbrukare
finner jordbruksdriften vid en gård oavbrutet förlustbringande, och köpare
till gården icke kan erhållas, har han i längden knappast annan möjlighet
än att låta gården förfalla. I de flesta fall, då jordbruk fått övergå till skogsmark,
torde det åtminstone i Värmland röra sig om avsides och ensamt belägna
ställen, till vilka brukare endast med stora svårigheter eller icke alls
kunnat erhållas. Även skogsarbetarna torde numera i större utsträckning
än tidigare hava börjat göra anspråk på de fördelar, närbelägenheten till tätare
bebyggda trakter kan erbjuda i olika avseenden, såsom ökad tillgång på
tillfälliga och bättre avlönade arbeten, bekvämare skolgång för barnen o. s. v.
Möjligen kunna också de drägligare bostads- och utspisningsförhållanden, som
på senare tid beretts skogsarbetarna och varigenom dels dessa blivit mindre
beroende av att hava sina hem i närheten av arbetsplatsen, dels skogsbornas
möjlighet att bereda sig extrainkomst genom mottagande av inackorderingar
avtagit, i sin mån hava bidragit att minska efterfrågan på avsides belägna
skogslägenheter.

Sannolikt äro de större skogsägarna, bolag och liknande såväl som enskilda,
angelägna att hava tillgång på arbetskraft inom sina skogsområden,
men i den mån skogsarbetarna finna det fördelaktigare att bosätta sig i
tätare bebyggda trakter, kan det givetvis uppstå oskäliga ekonomiska uppoffringar
att hålla skogslägenheterna i gott skick, örn arrendena på grund av
ringa efterfrågan bliva alltför låga. Det torde även vara tvivelaktigt, örn arrendatorer
överhuvudtaget alltid kunna erhållas, och det synes därför knappast
berättigat ålägga jordägarna att hålla lägenheterna i skick, därest icke
vissa garantier samtidigt kunna skapas för möjligheten av deras utarrendering
till skäliga priser.

Fullt övertygaride skäl för bibehållande av nu gällande arrendelagars bestämmelser
om minimiareal synas emellertid svårligen kunna förebringas,
då uppenbarligen andra omständigheter än ägovidden böra vara vägledande
vid avgörandet, huruvida fastighet av ifrågavarande slag är ekonomiskt berättigad
att bevaras eller icke. Det torde därför kunna ifrågasättas, örn icke
motionärernas syfte, som väl är att resa hinder mot omotiverat nedläggande
av redan förefintliga mindre jordbrukslägenheter, kunde vinnas därigenom,
att av jordbrukskommission enligt lag angående uppsikt å vissa jordbruk
den 27 juni 1927 (nr 287) tillsatta synemän finge —■ där vanhävd angives
föreligga eller jordägare sådant begär — efter av jordägaren förebragt utredning
och med beaktande jämväl av sociala synpunkter från fall till fall
avgöra, huruvida sådan fastighet må fritt disponeras av ägaren eller icke.
Synemännen kunde därvid även tänkas erhålla i uppdrag att fastställa det
lägsta försäljnings- eller arrendevärde, mot vilket ägaren skulle vara pliktig
utbjuda fastigheten till försäljning eller arrende, innan han berättigades
att fritt förfoga över densamma.

Karlstad den 21 mars 1936.

Albert Larsson.

(Värmlands läns hushållningssällskaps sekreterare.)

2

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avil. Nr 46.

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Bilaga A 3.

Uddeholms Aktiebolag.

(Yttrande till länsstyrelsen i Värmlands län.)

Till Konungens befallningshavande i Värmlands län.

Genom remiss i skrivelse av den 14 dennes har Uddeholms Aktiebolag
lämnats tillfälle att avgiva yttrande med anledning utav tvenne hos innevarande
riksdag väckta motioner, nämligen motionen nr 159 av herr Tjällgren
i första kammaren och motionen nr 481 av herr Nordström m. fl. i
andra kammaren.

Med anledning härav får aktiebolaget vördsamt anföra följande.

Båda motionerna rikta sig mot viss arealbestämmelse för den s. 1c. norrländska
arrendelagens tillämpning ävensom motsvarande lagrum i 1907
års lag om nyttjanderätt till fast egendom, sedan sistnämnda lag år 1927 utbyggts
med vissa sociala arrendeföreskrifter.

Herr Tjällgren yrkar sålunda, att nuvarande bestämmelse i den norrländska
arrendelagen örn att lagen skall gälla arealer mellan 25 hektar odlad
jord och 4 hektar inrösningsjord skall ändras att innefatta arealer, motsvarande
vad den s. k. jordkommissionen på sin tid föreslog, nämligen arealer
mellan 25 hektar och 4 hektar inrösningsjord eller ock odlad jord till en
vidd av 2 hektar. Som motiv härför anföres att genom nuvarande bestämmelse
ej mindre än 40 procent av arrendena i Norrland och Dalarna skulle
falla utom lagens tillämpningsområde. Herr Nordström m. fl. yrkar, att i
motsvarande lagrum minimigränsen skall helt bortfalla, sålunda att de
sociala arrendelagarna skulle komma att omfatta brukningsdelar ned till
minsta möjliga arealstorlek.

Det torde vara onödigt att här ånyo bringa i åtanke alla de skäl, varför
riksdagen på sin tid frånträdde den s. 1c. jordkommissionens förslag beträffande
minimiarealer och sedermera fastställde nu gällande sinsemellan något
olika minimiarealer, dels i den s. k. norrländska arrendelagen och dels
i de sociala tilläggsbestämmelserna i 1907 års lag. Yrkandet av herr Tjällgren
torde kunna belysas till sina konsekvenser genom ett upptagande till
bedömande av de motiv, som anföras i herr Nordströms motion. Emellertid
bör först några ord ägnas herr Nordströms speciella yrkande att tillämpningen
för lagen skulle ändras att gälla brukningsdelar utan någon minimibegränsning
av arealstorleken.

Det är uppenbart, att detta herr Nordströms yrkande måste falla på betydande
praktiska och ekonomiska skäl. Gränsdragningen mellan den nyttjanderätt
till fast egendom, som lagenligt bör lyda under arrrendelagen eller
hyreslagen, är i praktiken mången gång svår. Om även lagbestämmelserna,
objektets natur i ena fallet en hyra, i andra fallet ett jordarrende, synas vara
tydliga, måste konstateras att svårigheter finnas att avgöra örn nyttjanderätten
är att betrakta som hyra eller arrende. I ett stort antal nyttjanderättsavtal
utgör huvudändamålet med upplåtelsen rätten att nyttja viss bostad,
trots att till denna nyttjanderätt kan höra en viss liten areal jord, som
vederbörande nyttjanderättstagare äger utnyttja för sina behov. Denna jord
kan av honom utnyttjas till potatisland och till produktion av vissa grönsaker
men jämväl understundom till produktion av foder till födande av
t. ex. en ko. I sistnämnda fall låter exempelvis en nyttjanderättshavare
inhysa denna ko i ett tillfälligt uppsatt litet kostall eller hos någon jordbrukande
granne. En del av fodret till denna ko kan han understundom erhålla
från den lilla areal, som är tillagd hyreslägenheten, en annan del är
han nödsakad att årligen köpa. Detta förhållande är mycket vanligt å lands -

Andra lagutskottets utlåtande ATr 46; bilagor.

19

bygden, speciellt i vissa äldre brukstrakter, och har föranlett att hyresförfarandet
kommit till användning av rent praktiska skäl trots att av lärnplighetsskäl
en viss mindre jordlott ansetts böra medfölja hyreslägenheten.
Med herr Nordströms yrkande synes nian kunna riskera att en rigorös arrendelagstiftning
skulle kunna komma att göras gällande mot varje sådan
liten jordupplåtelse. Man skulle t. o. m. kunna befara, att varje sådan liten
jordareal skulle kunna åläggas byggnadsskyldighet, örn den s. k. vanhävdslagen
även skulle utsträckas till sitt giltighetsområde i motsvarande grad. Herr
Nordströms m. fl. yrkande måste för den skull av rent praktiska skäl anses
ogenomförbart.

Herr Nordström m. fl. motivera sitt yrkande om sänkning av minimiarealgränsen
med att bland jordägarna skulle finnas en strävan att utlägga
de minsta jordbruken och ett påstått behov av och att det är en allmän
angelägenhet att dessa minsta jordbruk vidmakthållas i vilket skick och av
vilken beskaffenhet de än förefinnas. Herr Nordström m. fl. framhålla, att
det måste anses vara naturligt, att då staten nu med all makt går in för att
nybilda och stärka småjordbruket, bör staten i första hand tillse, att nu
befintliga småjordbruk eller jordlotter hållas i full hävd. Det påpekas även
att en motsatt uppläggning av denna fråga vore en inkonsekvens av staten.

Frågan örn det allmännas uppsikt över småjordbruket har ju vid tidigare
tillfällen ingående diskuterats. Nog har det därvid med full klarhet ådagalagts,
att det finnes ett flertal sådana under äldre och helt andra ekonomiska
förhållanden startade småjordbruk, som äro ytterst svaga. Man kan närmast
bringa i åtanke viss finnbebyggelse i de mest oländiga och ogästvänliga
trakter, som efter nutida förhållanden varken från nationalekonomisk eller
privatekonomisk synpunkt under några förhållanden bör vidmakthållas. Då
motionärerna alltså utgå ifrån, att en äldre sådan anläggning, som vanligen
till följd av sina ringa möjlighefer att återgälda en brukares arbete och
till följd därav successive blivit utsatt för bristande underhåll och hävd, är
värdefullare än en nyanläggning, som tillkommer med nuvarande förutsättningar
och bedömande av det blivande jordbrukets möjlighet att vara till
nytta vid försörjningen av en skogs- och jordbrukets arbetare, måste detta
innebära en felsyn. Vid nybildandet av ett småbruk äger dock nu för tiden
en prövning rum innan det nya jordbruket etableras och bebygges. Denna
prövning sker med tillhjälp av statens organ. En sådan prövning ägde ej
rum då nu av herr Nordström m. fl. omhuldade småbruk startades. Det är,
enligt aktiebolagets mening, alltså att skjuta långt över målet att använda den
argumentering vid frågans belysning, som här gjorts av herr Nordström
m. fl.

Motionärerna påyrka sänkning av arealgränsen dessutom för att hindra
den möjlighet, som jordägarna förmenas utnyttja genom att viel arrendekontrakts
uppgörande avskilja jord, sålunda att lagens minimiarealgräns ej
överskrides. Det mannes därvid, att igenom direkt frånskiljande av odlad
jord, genom frånräknande av ängs- och hagmark eller annan till uppodling
tjänlig mark, genom uppdelning av lägenheterna hava många av dessa förut
små jordbruk bringats under fyra hektars omfattning». Med den rationalisering,
som under senaste lid uppkommit såsom en nödvändig grund
för var lanthushållning, har framstått såsom ett ovillkorligt behov att åstadkomma
boskillnad mellan bete och jordbruk. Lagstiftningen har även sökt
befrämja denna utveckling. Vid eli rationellt genomförande av dessa synpunkter,
vilka vunnit uppmärksamhet i Värmland långt tidigare än den .sociala
arrendelagstiftningen därstädes infördes, har man nödgats beskära de
betesarealer, som i mer eller mindre avtalsenlig form nyttjats av lägenheterna.
Ett behov föreligger att tillse, att för varje brukningsdel behövlig
areal ställes lill förfogande, varken mer eller mindre.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Knappast torde väl numera förekomma, åtminstone i Värmland, att i ett
arrendeavtal inkluderas mark för en eventuell men mycket oviss uppodling.
Framkommer ett odlingsintresse, och detta intresse är vederhäftigt, torde
inga hinder finnas för att denna odling kommer till stånd, men uppgörelse
härom bör väl ske för sig mellan jordägaren och hugad uppodlare.

Ett frånskiljande av odlad jord från brukningsdel av skäl att jordägaren
därigenom skulle kunna nedbringa brukningsdelen under den kritiska arealgränsen
har ej kommit till vår kännedom eller åtminstone icke skett under
Uddeholms Aktiebolag. Överhuvud taget vet aktiebolaget ej av något fall,
där odlad jord avskilts från en tidigare brukningsdel annat än där fullgoda
skid förelegat att genom nyarronderingar och utbyten av jordlotter förbättra
förutsättningarna för ett eller flera närliggande jordbruk. I åtskilliga fall
har en sådan nyarrondering inom bolaget ägt rum under senaste två årtiondena,
påbörjad dock långt tidigare än år 1927. I intet fall, som nu kan
erinras, beröra emellertid dessa omdispositioner av odlad jord under aktiebolaget
brukningsdelar av den storleksordning, som denna motion sysslar
med, annat än i samband med frilösning eller försäljning av arrendejord. En
sådan omgruppering måste under alla förhållanden anses synnerligen behjärtansvärd
och bör befrämjas, även örn åtgärden på något sätt kan sägas
komma i kontakt med den arealgräns, som motionärerna yrka få borttagen.

Vad beträffar frånskiljandet av tidigare delvis för betesmark nyttjad
skogsmark har sådan ägt rum under aktiebolaget, och kommer framdeles
denna fråga att ägnas fortsatt uppmärksamhet. Motiven måste anses vara
från allmän synpunkt godtagbara. Därvid bör endast bringas i åtanke att i
de trakter, där bolaget har sina huvudsakliga fastighetsarealer, utgöras de
små jordbrukslägenheterna i regel av små oskattlagda torp, liggande på skogen.
och vilka det är bolaget högst angeläget att på bästa sätt underhålla för
att erhålla en för skogsbruket fullgod arbetarestam, boende inom arbetsområdet.
Till dessa torp hava visserligen tidigare kanske utnyttjats stora arealer
skogsliden å de kalhyggen, som tillhörde en äldre skogsbruksmetod.
Stora arealer kunna också under tiderna hava blivit mer eller mindre effektivt
inhägnade av dessa lägenheters arrendatorer, men det har varit en angelägenhet
av första ordningen att ordna denna fråga och inskränka betesarealerna,
som nyss här sagts, varvid emellertid av kostnadsskäl ej ansetts
rimligt att omedelbart ålägga varken jordägare eller arrendatorer uppsättande
av nya hägnader för en förminskad och tillräcklig betesareal.

För bruksskogarnas intensiva skötsel behövs enligt vedertagen åsikt en
1 K) fa st arbetarstam. Enligt samma åsikt har även ansetts nödvändigt att
arrendeavtalen för dessa torpställen förses med arbetsskyldighet åt jordägaren.
Då man ej kan teckna arbetsskyldighet på ett arrendeavtal om 15 års
giltighetstid, ville riksdagen på sin tid begränsa de lagbestämmelser, som
skulle inskränka jordägarens friare förfogande över sådana lägenheter, till
en minimiareal av fyra hektar. Det finnes visserligen i den sociala arrendelagstiftningen
dispensmöjlighet, men det kan ej vara angeläget att få denna
lagstiftning sådan, att ett dispensförfarande måste i allt för stor omfattning
anlitas. De skäl, som på sin tid i detta avseende talade till förmån för riksdagens
beslut örn nuvarande arealgräns fastställande vid fyra hektar, gälla
allt fortfarande.

Med anledning av vad här ovan anförts kunna vi ej finna tillräckliga skäl
föreligga att redan nu vidtaga ändringar i de lagstadganden, som så sent
som år 1927 av Konung och riksdag antagits.

Uddeholm den 21 mars 1936.

Uddeholms Aktiebolag, Skogskontoret.

G. Wesslén.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

21

Bilaga B.

Värmlands läns hushållningssällskap.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan Värmlands läns hushållningssällskap genom remiss bereus tillfälle
att avgiva yttrande över trenne inom riksdagen väckta motioner, nämligen
nr 159 i första kammaren av herr Tjällgren, nr 366 i andra kammaren av
herrar Strindlund och Persson i Trången samt nr 481 i andra kammaren avherr
Nordström i Torsby m. fl., får hushållningssällskapet härmed anföra
följande.

Det torde icke kunna förnekas att, samtidigt med strävandena att nybilda
egnahem, utläggning till skogsmark av vissa i skogsområdena belägna mindre
jordbruk förekommer. Orsakerna härtill äro givetvis olika men torde i
regel grunda sig på ekonomiska förhållanden. Om en jordbrukare finner
jordbruksdriften vid en gård oavbrutet förlustbringande och köpare till gården
icke kan erhållas, har han i längden knappast annan möjlighet än att
låta gården förfalla. Sammaledes om en större markägare icke kan erhålla
en skötsam arrendator eller någon arrendator alls på en brukningsdel.
I de flesta fall, då jordbruk fått övergå till skogsmark, torde det — åtminstone
i Värmland — röra sig örn avsides och otjänligt belägna ställen, tillkomna
under tider då anspråken på närbelägenhet till grannar, tillfartsvägar,
lämplig arrondering av brukningsenheter m. m. voro synnerligen blygsamma.
Numera gör emellertid även skogsbefolkningen i större utsträckning
än tidigare anspråk på de fördelar, närbelägenheten till tätare bebyggda
trakter kan erbjuda i olika avseenden, såsom ökad tillgång på tillfälliga
och bättre avlönade arbeten, bekvämare skolgång för barnen o. s. v., och
begagna därför uppkommande tillfällen att draga sig ifrån sämre belägna
ställen. Den omflyttning från sämre till bättre belägenhet, som här beröres,
måste därför betraktas som en tidsföreleelse, analog med övriga befolkningsgruppers
strävanden mot bättre försörjningsvillkor, och bärande skäl att på
lagstiftningens väg söka hindra densamma synas icke föreligga.

Sannolikt låta icke de större skogsägarna, vilka närmast beröras av den
ifrågasatta lagändringen, skogsfastigheterna förfalla, därest de icke anse
giltiga skäl därtill föreligga. Ty skogsägarna hava ett erkänt behov av en
bofast arbetarstam i skogsbygden, varför kostnader inom rimliga gränser j
allmänhet av dem alltjämt nedläggas på vidmakthållandet av boställen på
sådana platser, där förutsättningar för ur jordbrukssynpunkt skälig lönsamhet
samt trivsel förefinnas.

En annan fråga är emellertid, huruvida nu gällande bestämmelser i arrende-
och uppsiktslagarna rörande minimiareal äro ändamålsenliga. Det
synes nämligen uppenbart, att även andra omständigheter än ägovidden böra
vara vägledande vid avgörandet, huruvida en fastighet av ifrågavarande
slag är ekonomiskt berättigad att bevaras eller icke. Det kan därför ifrågasättas,
örn icke motionärernas syfte, som torde vara att resa hinder mot
omotiverat nedläggande av redan förefintliga mindre jordbrukslägenheter,
kunde vinnas därigenom, alt av jordbrukskommission, enligt lag den 27
juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk, tillsatta synemän finge
-— där vanhävd angives föreligga eller jordägaren sådant begär — efter av
jordägaren förebragt utredning från fall till fall avgöra, huruvida sådan
fastighet må fritt disponeras av ägaren eller icke. Synemännen kunde därvid
även tänkas erhålla i uppdrag att fastställa det liigsta försäljnings- eller
arrendevärde, mot vilket ägaren skulle vara pliktig utbjuda fastigheten till

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

försäljning eller arrende, innan han berättigades alt fritt förfoga över densamma.

Karlstad den 31 mars 1936.

Å Värmlands läns hushållningssällskaps vägnar:

Nils Persson.

Vice ordförande.

Albert Larsson.

Sekreterare.

Utlaga C.

Sveriges skogsägareförbund.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss har utskottet berett Sveriges skogsägareförbund tillfälle avgiva
yttrande över vissa i riksdagen avgivna motioner angående ändring av
de sociala arrende- och vanhävdslagarna, nämligen motion nr 159 i I kammaren
av herr Tjällgren, den därmed lika lydande motion nr 366 i II kammaren
av herrar Strindlund och Persson i Trången, samt slutligen motion
nr 481 i II kammaren av herr Nordström i Torsby m. fl. I anledning därav
får förbundet vördsamt anföra:

Ehuru motionerna såväl till sina yrkanden som beträffande motiveringen
äro något skiljaktiga, hava de dock i stort sett samma syfte, nämligen att
under den s. k. uppsikts- eller vanhävdslagens kontroll bringa även de
mindre lägenheter å bolagsjord, som nu ligga under den nedre arealgränsen
för sagda lags tillämplighet. Båda motionerna rekommendera jämväl samma
metod att nå detta mål, nämligen att sänka eller borttaga de i ingressen till
norrländska arrendelagen samt i 45 § allmänna arrendelagen fastställda
undre arealgränserna för sagda lagars tillämplighet. Automatiskt skulle då
även uppsiktslagen få samma vidgade giltighetsområde. Emellertid gå motionärernas
yrkanden i nu berörda hänseende ej fullt lika långt. Herr Tjällgren
berör i sin motion endast den norrländska arrendelagen samt återupptar
beträffande denna jordkommissionens gamla yrkande, att den nedre
arealgränsen för lagens tillämplighet skulle sättas vid 4 hektar inrösningsjord
eller 2 hektar odlad jord. Herr Nordströms motion avser båda arrendelagarna,
och han vill helt borttaga de undre arealgränserna i dessa samt
alltså låta deras för bolag med flera gällande speciella bestämmeser träffa
alla arrenden, som falla nedom lagarnas nuvarande övre arealgräns eller 25
hektar odlad jord.

I motiven anför herr Tjällgren, att många smålägenheter, som äga två
hektar odlad jord, men icke nå upp till fyra hektar inrösningsjord, vore värda
det stöd beträffande byggnadernas underhåll genom tvingande bestämmelser
mot jordägaren, som uppsiktslagen skänker. Herr Nordström framhåller,
att det vore inkonsekvent av staten att tillåta nedläggande eller vanvård av
nu ifrågavarande smålägenheter, när staten samtidigt offrade tiotals miljoner
på att grunda helt nya jordbrukslägenheter av just motsvarande storleksordning.
Herr Nordström säger vidare, att det skulle förekomma, att
vissa jordägare i syfte att undandraga sig uppsiktslagens tillämplighet skulle
vid förnyade utarrenderingar av lägenheter, som tidigare lytt under lagen,
dela lägenheterna i mindre lotter eller ock undantaga ägor från utarrenderingen,
varigenom arrendena skulle bringas ned under ovanberörda areal -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

23

gränser och alltså falla utanför arrende- och uppsiktslagarnas tillämpningsområden.
I samband därmed skulle vanhävd jämväl lia kunnat påvisas
vid ett ej ringa antal lägenheter. För exemplifiering därav har motionären i
särskild promemoria meddelat ett antal fall, då jordbrukskommissionen i
Värmlands län funnit sig böra ingripa mot minskning eller vanhävd av lägenheter
inom sagda län.

I anledning av dessa motionärernas yrkanden och motivering får Sveriges
skogsägareförbund anföra:

Båda motionerna syfta till att även de mindre lägenheterna skola inbegripas
under de bestämmelser i arrendelagarna och uppsiktslagen, som^ med
tvingande kraft ålägga jordägarna att svara för byggande och underhåll av
lägenheternas husbestånd. Då motionärerna för nående av detta mål föreslå,
att den sociala arrendelagstiftningen i dess helhet skall tillämpas även för
dessa mindre lägenheter, så föra de emellertid nu förevarande lagstiftningsfråga
ut över ett avsevärt vidare plan samt giva den konsekvenser, som de,
av motionernas motivering att döma, ej synas själva hava förutsett. Den
sociala arrendelagstiftningen innehåller nämligen, såsom torde vara utskottet
väl bekant, en serie tvingande bestämmelser rörande arrendetidens längd,
sättet för legans bestämmande, arrendatorns rätt till uppsägning, syn m. m.,
vilka alla äro av djupgående betydelse i fråga örn arrendeavtalets karaktär
och ekonomiska verkningar både för jordägaren och arrendatorn. Motionärerna
lia tagit sikte på ett hävdeproblem, men för att kunna lösa detta rulla
de upp hela det stora problemkomplexet örn den sociala arrendelagstiftningens
tillämplighetsområde överhuvud taget.

Sveriges skogsägareförbund förmenar, att detta sammankopplande av en
detaljfråga, nämligen lägenheternas hävd, beträffande vilken motionärerna
ansett anmärkningar kunna göras, med en både ur skogsvårdsteknisk, industriell
och med hänsyn till egnahemsbildningen så svårlöst fråga som den
sociala arrendelagstiftningens nedre avgränsning, kan leda till att botemedel
tillgripas, som sedermera visa sig hava betydelsefulla men kanske icke
önskade eller i varje fall icke förutsedda verkningar på områden av statens
jordpolitiska verksamhet, som man nu icke avsett att beröra. Förbundet anser
därför, att man vid en diskussion av motionernas motiv och yrkanden
bör noga hålla isär två skilda spörsmål, nämligen dels kravet på förbättrad
hävd av smålägenheterna och dels frågan örn den sociala arrendelagstiftningens
utsträckande överhuvud taget. Förbundet skall här nedan behandla
dessa båda problem var för sig.

Händen vid arrenden under bolag.

I båda motionerna göres gällande, att bolagen såsom jordägare skulle använda
sig av den frihet, den nuvarande lagstiftningen skänker dem beträffande
lägenheter under fyrahektarsgränsen, att ifråga örn dessa försumma
hävden, så att byggnadsbeståndet bleve bristfälligt. Herr Nordström uttalar
därjämte, att bolagen skulle avsiktligt undandraga sig tvånget till byggnadsunderhåll
genom att ifråga örn lägenheter, som tidigare lytt under arrendeoch
vanhävdslagarna, vid förnyad utarrendering verkställa en uppdelning
av lägenheterna eller ett frånskiljande av ägor, varigenom lägenheterna skulle
bringas ned under 4 hektar inlösnings- resp. odlad jord och alltså bliva fria
från hävdetvånget.

Sveriges skogsägareförbund bestrider, att dessa uttalanden äga fog. Visserligen
lärer det, då här är fråga örn hundratals jordägare och tusentals lägenheter,
kunna påvisas strödda exempel, där anmärkningar kunna framställas
mot underhållet även i .sådana fall, då lägenheterna äro brukningsvärdiga,
men dessa exempel utgöra undantag och kunna icke motivera en lag -

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

stiftningsändring av så vittgående konsekvenser, som nu föreslagits. Förbundet
vill beträffande underhållet av nu ifrågavarande smålägenheter framhålla,
att flertalet bolag vid dem tillämpa samma regler och arrendebestämmelser,
som ifråga om de större arrendena, vilka lyda under den särskilda
lagstiftningen. Det är sålunda regel, att bolagen vid småställena frivilligt
själva åtaga sig och utföra husunderhållet i samma omfattning, som skulle
blivit fallet om arrendelagen där varit gällande. Det kan i detta sammanhang
framhållas, att det före den sociala arrendelagstiftningens utsträckande till
Mellansverige var allmän praxis å de större bolagsdomänerna därstädes, att
jordägaren i arrendeavtalen åtog sig själv husunderhållet just å småställena,
och bland dem även de under 4 hektar, medan vid de större eller allra största
arrendena underhållet genom kontraktsbestämmelse understundom ålades
arrendatorn. Den sociala arrendelagstiftningens tillkomst åstadkom sålunda
i berörda landsdelar en uniformering, så att de större gårdarna beträffande
underhållet bragtes i paritet med de mindre. Det är sålunda icke berättigat
att påstå, att bolagen använda sig av den frihet i lagstiftningshänseende, som
gäller i fråga om lägenheter under 4 hektar, att låta dessa falla i vanhävd.

I detta sammanhang måste förbundet emellertid till behandling upptaga
hävden vid en viss grupp lägenheter, som man stundom så att säga avsiktligt
underlåtit att vidmakthålla. Förbundet syftar på sådana lägenheter, som
på grund av jordens underhaltiga beskaffenhet, bristen på kommunikationer,
obefintligheten av förvärvsmöjligheter vid sidan av jordbruket eller av andra
skäl icke äro eller kunna förväntas bliva driftvärdiga. Då de exempel, som
anföras på bolagens bristande vilja att underhålla sina jordbrukslägenheter,
ej sällan eller kanske i regel avse just dylika mindrevärdiga objekt, torde
dessas ställning i lagstiftningshänseende böra diskuteras.

I Värmlands, Dalarnas och vissa delar av Norrlands inre skogsbygder har
under tidigare århundraden upptagits, vanligen i samband med svedjande,
ett ej ringa antal odlingar uppe på vattendelarnas platåland, avlägset från
annan bebyggelse. Platsen för dessa nybyggen valdes mer med hänsyn till
möjligheten till fortsatt svedjande samt förefintligheten av myrsätter, fisken
och god jakt än till jordmånens beskaffenhet. Eli stort antal av dessa gamla
finnbebyggelser Ira för länge sedan lagts ned och vuxit igen, men några upprätthållas
fortfarande. Givetvis har ett och annat av dessa kommit på en
förmånlig plats och med fördel kunnat hävdas, men beträffande flertalet
gäller, att jordmånen icke lämpar sig för jordbruk i vår tids bemärkelse.
Under den gamla naturahushållningens tid upprätthöllos dessa bebyggelser
genom skogsbete, slåtter, fiske, jakt och de svaga skördar, som kunde
utvinnas från de spridda och steniga tegarna vid boplatsen. Denna extensiv
form av jordbruk är emellertid numera ej lönande samt lockar knappast
några brukare. Det visar sig ofta vara svårt eller omöjligt att erhålla arrendatorer
vid berörda lägenheter, trots att synnerligen låga arrenden, ja stundom
fri upplåtelse erbjudes. Det är ekonomiskt omöjliga jordbruk av det/c
slag, som jordägarna någon gång se sig nödgade att lägga ned, varvid, da
jordägaren varit bolag, saken kommit visst buller åstad, enär man ansett,
att nedläggandet kränkt vanhävdslagen.

Ur nationalekonomisk synpunkt lärer det väl knappast vara riktigt, att dylika
jordbruk, vilkas skördar icke ersätta det nedlagda arbetets värde, fortfarande
drivas. I varje fall lärer det få anses försvarligt och lämpligt, att
en rationalisering av jordbruksdriften till mer nutidsmässiga former äger
rum vid desamma. Detta sker genom nedläggande av de sämsta och mer
avlägset belägna odlingarna eller slåttermarkerna samt driftens koncentrerande
till de bättre ägorna närmast gården. En dylik rationalisering och
koncentration kräves numera även med hänsyn till skogsbruket, som vill

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

2b

bli befriat från den extensiva betesdriften och få kreatursbetet samlat till
vårdade betesområden närmast inägorna.

De bolagens åtgöranden, vilka påtalats dels som nedläggande och vanhävd
av jordbruk och dels som arealminskning av jordbruk i påstått syfte
att komma undan uppsiktslagen, äro i flertalet fall icke något annat än dylika
rationaliseringssträvanden, framtvingade av nödvändigheten att bringa
dessa gamla, i sig själva mer eller mindre omöjliga jordbruk någotsånär i
kontakt med det nutida jordbrukets driftsformer. Att de sämsta odlingarna
därvid helt få läggas ned, kan och bör ej betecknas som vanliävd. Att
extensiva betesområden koncentreras till vårdade betesmarker är både med
hänsyn till skogsbruket och jordbruket ett direkt framsteg. Att märka är
även, att nyodlingar på bättre lokaler torde i areal väl uppväga, vad som på
detta sätt blivit nedlagt.

Förbundet vill med detta framhålla, att uppsiktslagen icke bör få tolkas
och tillämpas så, att alla sedan gammalt förefintliga bebyggelser ovillkorligen
och utan hänsyn till deras kvalitet skola upprätthållas. Omvänt få ej
heller jordägarnas åtgöranden att nedlägga de sämsta jordbruken eller att
minska vissa jordbruk genom att skära bort onödiga betesmarker eller nedlägga
avlägsna och lågvärdiga slåttermarker eller att omföra ej brukningsvärdiga
åkrar till betesvallar betecknas som vanhävd. Bolagens åtgöranden i berörda
hänseenden utgöra endast en anpassning till vår tids krav på jordbruksdrift
och jordbruksekonomi samt innebära i varje fall icke någon avsikt
att kringgå gällande lag. Några bärande skäl torde av denna anledning
ej heller föreligga att i anledning av enstaka åtgärder av ovan berört slag
skärpa eller utvidga uppsiktslagen och den sociala arrendelagstiftningen.

I detta sammanhang får förbundet inlägga en gensaga mot herr Nordströms
uttalande, att det är inkonsekvent av staten att nedlägga miljoner på
upptagandet av nya jordbruk, medan man samtidigt låter förefintliga lägenheter
av samma typ förfalla. Det vore sannerligen illa, om detta uttalande
vore riktigt, d. v. s. örn statsmakterna tilläte, att deras för grundande
av nya jordbruk anvisade anslag användes så planlöst och onyttigt, att med
hjälp av desamma upptoges nya jordbruk av lika hopplöst och till misslyckande
förutbestämt slag, som de lägenheter, vilkas nedläggande motionären
klandrar. Dessbättre tillgår det emellertid icke så. Vid egnahemsverksamheten
och grundandet av nya lägenheter med statligt bidrag ankommer det
på ansvariga statstjänstemän att tillse, att de penningar, staten lämnar de
jordsökande som lån eller bidrag, ej kastas bort på huvudlösa företag.
Någon berättigad jämförelse kan därför ej göras mellan nied statsbidrag nybildade
egnahem och de rester av äldre tiders extensiva jordbruk i ödebygderna,
som nu måste nedläggas. I varje fall utgör den omständigheten, att
staten idkar egnahemsverksamhet, icke något skäl vare sig av social eller
nationalekonomisk art, att redan förefintliga men på grund av sin beskaffenhet
odugliga jordbruk skola vidmakthållas för all framtid.

Till sist tillåter sig förbundet beröra även en annan omständighet, som i
l iss mån föranlett, att tal örn vanhävd av bolagsjordbruk fått spridning även i
fall, där sådan ej förelegat. Det förekommer, att politiska eller andra enskilda
organisationer av eget initiativ etablera sig som något slags underorgan
till länens jordbrukskommissioncr samt sända ut rese-ombud, vilka i tur
och ordning, jordägaren ovetande, inspektera bolagens arrendegårdar, hålla
något slags självgjord syn samt konstatera brister i byggnadsunderhållet,
varefter offentlig anmälan göres lill jordbrukskommissionen om vanhävd av
de och dc gårdarna. Saken kommer i pressen, och jordägaren står utpekad
för bristande vård örn sina jordbruk. Vid närmare undersökning visar det
sig sedan ofta, att de påtalade bristerna varit sådana, som det enligt 8 §

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

norrländska och 48 § allmänna arrendelagen åligger brukaren avhjälpa, eller,
i andra fall, att jordägaren redan upptagit de påtalade bristerna till avhjälpande
i den allmänna plan för nödiga byggnadsarbetens rationella genomförande,
som han följer. Det är givet, att ägaren av ett större antal jordbruk
icke kan, utan att kostnaderna oskäligt springa i höjden, lappa på alla gårdar
varje år, utan reparations- och nybyggnadsarbetena måste genomföras
efter viss plan, varvid alla arbeten å varje fastighet slutföras på en gång, varefter
det dröjer några år, innan man återkommer till samma ställe. Detta
inse i allmänhet även jordbrukskommissionerna och sanktionera berörda
planmässighet i underhållsarbetet. Den av utomstående bedrivna, självtagna
inspektionsverksamheten föranleder därför vanligen icke någon jordbrukskommissionens
åtgärd, men är ägnad att i bygderna sprida en föreställning
om att vanhävd är för handen. I detta sammanhang får förbundet framhålla
som ett önskemål, att jordbrukskommissionerna åläggas att vid syner
enligt uppsiktslagen kalla jordägaren att närvara. Det är nu mycket vanligt,
att så ej sker. Vore jordägaren eller hans ombud närvarande vid synetillfället,
skulle mycken onödig friktion kunna undgås samt hithörande ärenden
kunna avgöras utan så omständig skriftväxling, som nu ofta blir fallet.

Enligt vad förbundet i det föregående visat, är sålunda icke någon fara för
handen, att de bolagens arrenden, som nu icke lyda under den särskilda lagstiftningen,
skola nedläggas eller vanhävdas. Bolagen behandla såsom jordägare
alla sina gårdar och lägenheter efter fullt enhetliga principer, helt
oavsett om jordbruken lyda under den ena eller den andra lagstiftningen.
Något behov av utsträckt giltighet för arrende- och uppsiktslagarna i syfte
att skydda de mindre lägenheterna å bolagsjord kan därför icke sägas föreligga.

Däremot lia, såsom ovan påvisats, olika meningar ej sällan framkommit
rörande vanhävdsbegreppets tolkning och innebörd. Jordägarna anse, att
jordbruk, som på grund av dåliga naturliga förutsättningar icke under några
omständigheter kunna komma att lämna lön för nedlagt arbete, böra få nedläggas.
Från andra håll göres gällande, att varje bit odlad jord, den må
nu vara huru oduglig som helst, vilken under gången tid upptagits, ovillkorligen
skall bibehållas under plog. Uppsiktslagstiftningens syfte är enligt denna
uppfattning att få till stånd en konservering av icke bärkraftiga jordbruk.
Örn någon ändring av uppsiktslagen överhuvud taget skall anses behövlig,
bör denna, enligt förbundets mening, främst inriktas på att få till stånd ett
klarläggande av själva vanhävdsbegreppet, så att lagens tillämpning ej må
komma allt för mycket i konflikt med näringslivets enklaste ekonomiska
förutsättningar. Därjämte böra, enligt vad här nyss sagts, jordbrukskommissionerna
åläggas att till syner kalla jordägaren.

Bör arrendelagstiftningen ändras?

Såsom förbundet tidigare i detta yttrande framhållit, hava motionärerna
för tillgodoseende av ett förment behov att skydda hävden vid småställena å
bolagsjord föreslagit en utsträckning av den sociala arrendelagstiftningen
i dess helhet att gälla även för dessa mindre lägenheter. Den påyrkade lagändringen
skulle härigenom komma att få vittgående samt av motionärerna
på intet vis berörda eller diskuterade verkningar av ekonomisk och social
innebörd även på helt andra områden.

Den sociala arrendelagstiftningens viktigaste grundstadgande är den tvingande,
15-åriga arrendetiden. Denna avser att skänka arrendatorn större
trygghet, men den försvårar eller omöjliggör ett kombinerande av arrendeavtalen
med arbetsavtal avseende skogsarbete. Det torde hava varit huvudsakligen
av denna anledning, som man vid den sociala arrendelagstiftningens

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

27

revision 1927 fann det nr alla synpunkter lämpligt att låta de mindre lägenheterna,
vilka allmänt hava karaktär av skogsarbetareboställen, ligga kvar
under allmänna arrendelagens allmänna del. Man skulle då vid dessa
mindre lägenheter kunna bibehålla arrendenas förenande med arbetsavtal,
vilket sedermera även blivit fallet i verkligheten. Skulle man nu även för
dessa smålägenheter stadga femtonåriga arrenden, bleve följden, att tusentals
arrendatorer, i den mån kontrakten gå ut, bleve berövade den preferens
till lönearbete å jordägarens skog, som de nu tack vare arrendets förenande
med arbetsavtal faktiskt äga. Förbundet förmenar, att en sådan utveckling
vore mycket besvärande just för dessa arrendatorer, vilkas lägenheter
och jordbruk till karaktär påminna örn arbetarsmåbruken och vilka just
därför äro för sin försörjning beroende av löneinkomster vid sidan av jordbruket.
I varje fall kommer en lagändring av nu anlytt slag att upprulla
sociala försörjningsproblem av stor räckvidd. Sålunda får bl. a. med säkerhet
förutses att ett utsträckande av den sociala arrendelagstiftningen till
smålägenheterna kommer attt föranleda, att bolagen i mycket större omfattning
och hastigare tempo än nu skrida till försäljning av sagda lägenheter.
Befaras får även, att ett bortfallande av arbetsavtalen vid småarrendena
kommer att nödvändiggöra ett sammanslående av dylika småställen
till större jordbruk i syfte att skapa arrendatorn försörjningsmöjlighet vid
enbart jordbruket, sedan den tryggade tillgången till skogsarbete bortfallit.
Ett dylikt utsträckande av den sociala arrendelagen till skogsarbetarlägenheterna
lärer därför ofrånkomligt draga med sig en överarbetning av hela
problemkomplexet örn arbetsskyldigheten (allmänna arrendelagen § 7), örn
uppsägningstid, om legans bestämmande lii. m. Förbundet förutser med
full visshet att införande av femtonåriga arrendetider vid skogsarbetarboställena
kommer att så väsentligt rubba förutsättningarna för tillämpandet
av arrendelagarnas övriga bestämmelser, att kaotiska förhållanden skulle
uppstå, örn motionärernas yrkanden nu upptagas lösbrutna ur sitt sammanhang
med arrendelagstiftningen i övrigt.

Förbundet vill endast på ett detaljområde exemplifiera detta. Åtskilliga
eller kanske flertalet av nu ifrågavarande smålägenheter hava mer karaktär
av bostadslägenheter än av jordbruksarrenden. Av tegan belöper många
gånger kanske 90 % på bostadens hyresvärde och blott 10 °/o på jordens
arrendevärde. Skulle nu lagligen stadgas 15-åriga upplåtelsetider på även
de små bolagsarrendena, komma säkerligen ett mycket stort antal av dessa
att omföras till hyresavtal i syfte att åt arrendatorn rädda förmånen av arbetsavtalet.
Ständiga komplikationer komme att uppstå beträffande vilka
lägenheter, som lagligen borde anses som jordbruksupplåtelser och vilka
som vore liyresupplåtelser. Ett behov av gränsdragning mellan en mindre
jordbruksupplåtelse och en hyresupplåtelse komme att uppstå, vilken gränsdragning
säkerligen kommer att visa sig vansklig med hänsyn till arrendatorernas
numera synnerligen påtagliga önskan alt kunna bevara arbetsskyldigheten.

1 anslutning till det sagda får förbundet bestämt avstyrka, att ändringar
i den sociala arbetslagstiftningens tillämpningsområde nu verkställas.

I)e speciella, för Värmlands län angivna vanhävdsfallen.

Till sist får förbundet meddela, att detsamma beträffande de till utskottet
rapporterade speciella fall, då vanhävd av bolagsarrenden skulle förelegat
i Värmland, begärt upplysningar från de berörda bolagen, nämligen Billeruds
A. B. och A. B. Edsvalla Bruk. Av bolagens till förbundet avgivna förklaringar
framgår, att enligt bolagens förmenande de ägor, sorn i vissa
fall frånskilts arrendena, utgjorts av sådana sämre jordar, som knappast

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

vore brukningsvärdiga. A. B. Edsvalla Bruk har särskilt framhållit, att
hela de lägenheter, som vore ifråga, hade mycket ringa brukningsvärden.
För belysande av situationen har Billeruds A. B. översänt några här bifogade
fotografier, utvisande ägor till lägenheten Tysketorp, vilka bolaget velat
utlägga till bete, men jordbrukskommissionen ansett böra hävdas som åker.

Stockholm den 31 mars 1936.

Sveriges Skogsägareförbund.

Axel von Sneidern.

Nils Schager.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbnndet.

Bilaga D.

Riksdagens andra lagutskott.

Därtill av utskottet beredda tillfälle få vi härmed avgiva följande yttrande
över inom riksdagen väckta motioner örn utsträckt tillämpning av arrendelagen.

På i motionerna anförda skäl har den meningen ofta framkommit att lagen
borde ändras så som i dessa ifrågasättes. I yttranden som förbundet
tidigare haft tillfälle att avgiva har detta också kommit till synes. Förbundet
har tidigare sträckt sig ännu längre i yrkanden örn minimigränsens flyttning
nedåt än herr Tjällgren gör i sin motion. Det ligger onekligen logik i
vad i herr Nordströms motion framhålles om att de små stödjordbruken ur
samhällets synpunkt böra likställas med de s. k. självständiga jordbruken,
då de förstnämnda tillerkännas ett betydande värde med avseende på folkförsörjningen.
De betänkligheter man kan hysa bero närmast på de mindre
gynnsamma erfarenheterna från tidigare utsträckning av vissa lagbestämmelsers
tillämpning ifråga om arrende, då ändringarna stå i strid mot
mäktiga ägareintressen. Ägarna ha ju, så vitt vi kunna förstå, medel i sin
hand att, om en sådan lagändring kommer till stånd, skaffa sig »kompensation»
på ett sätt, som kunde skapa nya problem. Vi behöva endast antyda
detta. Lagstiftarna fingo ju vid ovan antydda tillfälle erinring örn att
»lagvägen» har sina vanskligheter när man vill hjälpa arrendatorerna till ett
större mått av socialt skydd. Och detta har, örn vi förstått saken rätt, aktualiserat
frågan örn att beträda nya vägar på detta område.

Förbundet tillstyrker en utredning och utgår ifrån att utförbarheten i den
i och för sig ur samhällets synpunkt logiska tankegången i herr Nordströms
motion prövas, så att det blir ådagalagt örn man kan gå så långt utan att
torparrendatorerna och innehavarna av huggartorp o. d. komma i svårigheter
av annat slag.

Gävle den 31 mars 1936.

Svenska skogs- och flotlningsarbetareförbundet.

H. Sten.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

29

Riksförbundet landsbygdens folk.

Bilaga E.

Till riksdagens andra lagutskott.

Då riksdagens andra lagutskott berett oss tillfälle att avgiva yttrande över
motionerna nr 366 och 481 i andra kammaren samt nr 159 i första kammaren,
vilja vi härmed anföra följande.

Arrende- och uppsiktslagarnas bestämmelse att endast de fall, där arrendet
omfattar högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar inrösningsjord,
komma under lagarnas tillämpning, har i stora delar av vårt land lämnat
mängder av smärre arrendejordbruk utanför den uppsikt, som är tillförsäkrad
övriga arrendejordbruk. Att detta medfört allvarliga olägenheter
ligger i öppen dag. Från olika håll klagas det sålunda över att bolag, som
äro ägare till dylika smärre arrendejordbruk, för vars fortsatta existens de
sakna allt intresse, låta den odlade jorden »skogas igen», varförutom byggnaderna
lämnas att förfalla. Från samhällets synpunkt förefaller det föga
rationellt att på detta sätt låta smärre jordbrukshem förfalla och förintas
samtidigt som statsmakterna göra betydande uppoffringar för att skapa nya
arbetaresmåbruk och arrendeegnahem. Enligt vår mening bör skyddet för
den odlade jorden utsträckas därhän, att även de små arrendegårdarna bevaras.
De jordbrukare, som besitta dessa gårdar, äro i regel skogsarbetare
och deltaga i huggnings- och körningsarbeten under avverkningssäsongerna.
Då detta arbete icke ger så stora inkomster, att de kunna helt trygga arbetarens
och hans familjs försörjning, är det en betydande hjälp för honom att
äga tillgång till ett litet jordbruk, vars avkastning kan tillföra honom och
familjen en hel del viktigare livsförnödenheter. Göres denna stora skogsarbetarekår
rotlös, torde betydande sociala olägenheter komma att bli följden.

Konsekvenserna av den lagändring, som föreslås i motionen nr 481, synes
oss svåra att överblicka, och en utredning torde vara nödvändig för att klargöra
verkningarna, men i avvaktan därpå torde den mildring i bestämmelserna,
som föreslås i de likalydande motionerna nr 159 och 366, vara lämplig
att tillgripa såsom en till sina konsekvenser överskådlig praktisk reform.
Denna sistnämnda lagändring — innebärande att arrende- och uppsiktslagarna
må gälla för brukningsdel, som omfattar högst 25 hektar odlad
jord och minst 4 hektar inrösningsjord eller ock odlad jord till en vidd av
minst 2 hektar — har ju för övrigt prövats och föreslagits av jordkommissionen.

Stockholm den 31 mars 1936.

Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).

C. G. Johansson.

G. Lundgren.

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Bilaga F.

Upplands arrendator förbund.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan undertecknade lämnats i tillfälle att avgiva yttrande över en del vid
årets riksdag framförda arrendemotioner, få vi vördsamt i sådant hänseende
framföra följande:

Uti motionerna nr 159 i första kammaren, nr 366 och 481 i andra kammaren
instämma vi i huvudsak där det gäller att sänka minimiarealen under
4 hektar. Det gives då möjlighet för brukningsdelar under 4 hektar att
komma under sociala arrendelagen, vilka nu falla utom densamma.

Härjämte vilja vi anföra våra motiv till varför vi önska utredning om en
ny arrendelag:

1. Vi anse att arealbegränsningen såväl under 4 hektar som över 25 hektar
borttages,

2. att arrendetiden å sådana arrenden där den personlige jordägaren ej
kan uppgöra arrendet sättes till minst 15 år,

3. att alla arrendegårdar oavsett art och karaktär faller under samma
arrendelag,

4. att samtliga arrenden under en jordägare sättes samtidigt,

5. att arrendenas storlek sättes så att även arrendatorgruppen får nytta
av det sjunkande diskontot,

6. att arrendena sättes av en nämnd där jordägare och arrendatorer äro
lika representerade,

7. byggnadsfrågan är ytterst viktig, där det kan diskuteras huruvida
jordägaren eller arrendatorn bör bygga,

8. torpareklassen bör avskaffas. Torpen böra i stället ombildas till arrendeegnahem
och utökas till fullständigt självförsörjande jordbruk om
minst 15 hektar öppen åker och äng jämte nödig stödskog,

9. vidare vilja vi fästa utskottets uppmärksamhet på den försäljning av
arrendegårdar som pågår från en del bolag. Försäljningsvillkoren bliva
många gånger sådana att arrendatorn-köparen hoppar direkt från askan i
elden.

I anledning av förestående hemställa vi att andra lagutskottet föreslår
riksdagen utredning örn en ny arrendelag.

Alunda den 27 mars 1936.

för Upplands arrendator förbund.

Lamb. Fredrikson.

Ordf.

Bilaga G.

J ordbrukskommissionernas yttranden i anledning av motionerna 1:159, 11:866 och
11:481.

Stockholms län.

Jordkommissionen i Stockholms län har ingen erfarenhet av åtgöranden
från jordägarnas sida att genom kringgående av uppsiktslagens bestämmelser
skapa uppsiktsfria småbruk. Redan med nuvarande bestämmelser synas
möjligheter finnas att förhindra sådant kringgående.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

31

Vid lagens ikraftträdande lades samtliga de fastigheter som här avses,
mellan 4—25 hektar inrösningsjord, under uppsiktslagen. Arrendatorn torde
icke under tiden för arrendeavtalet kunna frånhändas någon del av inrösnings
jorden.

Uppsiktslagens tillkomst torde hava varit motiverad av strävandet att säkerställa
sådana jordbruk som genom storleken kunde anses skapa möjligheter
att försörja en familj. Ett tillämpande av uppsiktslagens bestämmelser
även för småbruk på 1/2 till 4 hektar flyttar lagens bestämmelser över till de
områden som mera äro att anse som bostadslägenheter.

Det kan för dessa icke vara riktigt att pålägga jordägaren samma bestämmelser
som för jordbruksarrendena, att vara bunden av arrendetiden,
men rätt för brukaren att uppsäga, alt tillhandahålla byggnader med trädgård,
åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar och broar, brunnar,
vattenledning och andra inrättningar i synegillt skick, samt att ombygga och
utföra de större reparationerna, att ersätta arrendatorn för vidtagna förbättringar
samt att tillhandahålla arrendatorn erforderligt bränsle och virke
ävensom bete.

Det kan ju icke förnekas att även småbruket har sin plats att fylla, där
fordringarna i livsföringen äro minimala eller där den huvudsakliga inkomsten
tages från annat håll. Därest gällande bestämmelser kunna anses motverka
en önskvärd utveckling av härför erforderliga småbruk, synes dock
den föreslagna ändringen i uppsiktslagen icke böra genomföras med mindre
en omredigering av bestämmelserna göres som skiljer mellan vad som är
nödvändigt för det självständigt drivna jordbruket och den med en mindre
åkerareal förenade bostadslägenheten.

Skulle nuvarande bestämmelser icke kunna anses förhindra de nuvarande
under uppsiktslagen stående jordbrukens sönderstyckning, synes förtydligande
bestämmelser i detta avseende kunna införas i lagen.

Södermanlands län.

I vad Södermanlands län beträffar har ingen olägenhet av det slag, som
omnämnes i motionen II: 481, kunnat påvisas.

Vad andra delar av riket beträffar, saknar kommissionen anledning yttra
sig.

Gotlands län.

Jordbrukskommissionen har sig ej bekant något fall av det slag, som åsyftas
i motionen II: 481, och har sig således icke heller bekant något behov av
ändring i 45 § av lagen den 14 juni 1907 och lagen den 25 juni 1909 örn arrende
av viss jord å landet.

Kristianstads län.

Ehuru jordbrukskommissionen inom sitt verksamhetsområde saknar erfarhet
i de förhållanden, som beröras i motionen II: 481, har kommissionen
dock beslutat förorda bifall till ifrågavarande motion.

Göteborgs och Bolins län (kommissionens ordförande).

Det torde vara ur social synpunkt tvivelaktigt örn en mer eller mindre
rörlig skogs- och flottningsarbetarekår bör fastlåsas vid småbruk uppe i
skogsbygden under nuvarande osäkra förhållanden. Statsmakterna torde
måhända snart nog få vidtaga åtgärder för en radikal folkförflyttning från
trakter med permanent arbetslöshet — skogsbygden, stendistrikten — till

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

orter med bättre arbetsförhållanden. Motionärerna synas hava haft sin uppmärksamhet
fästad härvid, då de påpekade möjligheten att de arrenderade
jordbruket blir en källa till ökade svårigheter för brukaren. Det anförda
ger föga stöd åt motionen och dess syftemål.

Däremot vill jag kraftigt understryka det orimliga i att statsmakterna genom
olika organ för dryga kostnader söka få fram förhållanden, som en
otillräcklig lagstiftning lämnar fullkomligt utan skydd där de redan finnas.
Detta skäl anser jag så starkt att jag måste tillstyrka ett bifall till motionen,
samtidigt som jag, fastän ur helt andra utgångspunkter än motionärerna,
vill instämma i deras tanke att helt frigöra uppsiktslagen från arrendelagarna.
Jag förutsätter att en sådan åtgärd måste medföra en genomgripande
förändring av uppsiktslagen.

Älvsborgs län (södra hushållningssällskapets verksamhetsområde).

Någon anmälan av sådan beskaffenhet, som omförmäles i motionärernas
utredning (motionen 11:481), har icke till jordbrukskommissionen inkommit,
men kommissonen har intet att erinra emot den av motionärerna föreslagna
lagändringen.

Skaraborgs län.

I fråga örn motionen II: 481 får kommissionen som sin åsikt meddela, att
en lagändring i motionens anda beträffande Skaraborgs län är obehövlig.
Sådana missförhållanden, som enligt densamma skulle förefinnas i Norrland,
Dalarna och Värmland torde enligt vad kommissionen har sig bekant
icke förekomma inom länet. Visserligen hava här i ett fåtal fall vissa
mindre brukningslotter blivit nedlagda, men detta har i så fall varit beroende
på, att dessa lotter på grund av sitt läge, naturliga beskaffenhet eller utvecklingsmöjligheter
varit så vanlottade, att det vållat stora svårigheter, att
med nu rådande anspråk på livet, vinna brukare därav.

Kommissionen vill sålunda för sin del avstyrka, att en eventuell lagändring
i enlighet med motionen bliver tillämplig inom Skaraborgs län.

Örebro län.

Såsom av motionärerna (i motionerna I: 159 och II: 366) framliålles torde
viss oegentlighet beträffande tillämpningen av norrländska arrendelagen
därutinnan föreligga, att arrende av fastighet, vilken består till en ringa del
av åker och äng och till större delen av odlingsbar skogs- och betesmark, inbegripes
under lagen, medan en fastighet, som innehåller exempelvis 3 hektar
åker men ingen odlingsbar mark, vid utarrendering faller utanför lagen.
Då det dessutom kan föreligga fall, då viss tveksamhet kan råda beträffande
rätta sättet för angivandet av arealens beskaffenhet, synes den föreslagna
utredningen vara motiverad.

Med tanke speciellt på förhållandena inom Örebro län vill jordbrukskommissionen
framhålla som ett särskilt önskemål, att vid en eventuell utredning
i ämnet sådana lagändringar tagas under övervägande, att i lagen om
arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand och i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom likartade bestämmelser komma att
införas beträffande de ägoslag, på vilka ifrågavarande lagstiftning skall
äga tillämpning. I den förra lagen finnes nämligen för närvarande intagna
bestämmelser angående inrösningsjord, medan i den senare lagen talas om
odlad jord.

På grund av vad sålunda anförts får jordbrukskommissionen för sin del
tillstyrka en förutsättningslös utredning i föreliggande fråga.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

V

I motionen II: 481 föreslås, att ändring av 45 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom bör vidtagas av innevarande riksdag, alltså utan att frågan
blir föremål för närmare utredning. Enligt kommissionens uppfattning synes
det dock önskvärt, att en allsidig utredning först verkställes innan definitiv
ställning tages till den ifrågasatta lagändringen. Därvidlag synes det
särskilt önskvärt, att man genom utredningsresultatet kan överblicka omfattningen
av den ändrade tillämpning, som meranämnda lagändring skulle
innebära.

Jordbrukskommissionen får sålunda för sin del avstyrka ifrågavarande
motion.

Värmlands län.

Såsom jordbrukskommissionen i skrivelse till sociala jordutredningen den 14
april 1934 framhållit, förefinnes inom Värmlands län ett stort antal vanhävdade
fastigheter, varmed kommissionen emellertid — på grund därav,
att fastigheterna genom sin ringa areal inrösningsjord legat utom kommissionens
kompetensområde — beklagligtvis icke kunnat taga befattning; och
framhöll kommissionen såsom sin bestämda uppfattning önskvärdheten av
att arealminimigränsen för uppsiktslagens tillämplighetsområde helst helt
borttoges eller åtminstone nedsattes till 3 hektar inrösningsjord.

Uti annan skrivelse till sociala jordutredningen av likaledes den 14 april
1934 har jordbrukskommissionen vidare påpekat, att för sädesproduktion
lämplig åkerjord i betydande utsträckning utlagts till betesmark, samt därvid
framhållit, att då nämnda åtgärd i ett flertal fall iakttagits å fastigheter med
större åkerareal än 25 hektar och sålunda icke kunnat av kommissionen beivras,
jämväl arealmaximigränsen för uppsiktslagens tillämplighetsområde
borde vidgas eller helst helt borttagas.

Dessa jordbrukskommissionens erfarenheter rörande angivna missförhållanden
inom kommissionens verksamhetsområde hava bestyrkts under kommissionens
verksamhet de sistförflutna åren, och har vidare till kommissionens
kännedom kommit, att ett betydande antal bolags- och utarrenderade
fastigheter inom länet med en areal odlad jord överstigande 25 hektar jämväl
i andra avseenden äro utsatta för vanhävd.

Åberopande det nu anförda vill jordbrukskommissionen tillstyrka bifall
till i motionerna framställd hemställan om utredning, uti vilken utredning
jämväl synes böra tagas under övervägande huruvida icke även arealmaximigränsen
för norrländska arrendelagen och 45 § nyttjanderättslagen samt
därmed jämväl för uppsiktslagen bör vidgas eller borttagas.

Kopparbergs län.

De i motionerna I: 159, II: 366 och II: 481 framförda spörsmålen äro av
den genomgripande betydelse i vissa avseenden, att det med hänsyn till rådande
förhållanden i Kopparbergs län synes jordbrukskommissionen angeläget,
att innan utsträckt lagstiftning på detta område genomföres dessa angelägenheter
bliva föremål för en allsidig utredning. Kopparbergs län har
som bekant i de norra oell västra delarna synnerligen små arealer odlad jord
lill jordbrukslägenbeterna men däremot rätt stora skogsarealer. För de
södra och sydöstliga delarna råda däremot motsatta förhållanden med mera
odlad jord och mindre avrösningsjord till respektive jordlägenheter.

Vissa förhållanden som beröras i motionerna giva stöd för en lagstiftning
på detta område.

På grund av vad sålunda anförts får jordbrukskommissionen förklara sig
intet hava att erinra emot en skrivelse till Kungl. Maj:! med begäran örn utredning
oell framläggande av förslag lill utsträckt lagstiftning i ämnet.

lutning lill riksdagens protokoll !> sami. 2 aril AV 10. 3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

Västernorrlands län.

Efter tagen del av motionerna I: 159 och II: 366 beslöt jordbrukskommissionen
enhälligt att på de skäl, som i motionernas motivering finnas anförda, tillstyrka
bifall till motionerna.

Med stöd av vunnen erfarenhet på området ansåg sig kommissionen vidare
böra göra det uttalandet, att därest icke den i motionerna föreslagna
lagändringen genomföres, kommer lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt
å vissa jordbruk, åtminstone vad beträffar de norrländska länen, icke
att bliva fullt effektiv eller fylla det ändamål, som med densamma var avsett.

Ehuru kommissionen visserligen ville vitsorda riktigheten av det mesta,
som i motionen II: 481 anförts, ansåg sig kommissionen emellertid icke böra
tillstyrka bifall till motionen i enlighet med dess kläm. I stället ville kommissionen
förorda, att därest den i motionerna 159 i första kammaren och
366 i andra kammaren vid årets riksdag föreslagna utredningen beslutas och
kommer till stånd, därvid jämväl vad i förenämnda motion nr 481 i andra
kammaren föreslagits tages i övervägande.

Jämtlands lån.

Frågan örn ändring i arrendelagarnas och uppsiktslagens bestämmelser
om viss minimiareal för lagarnas tillämpning å däri avsedda jordbruk har
förut varit föremål för behandling i riksdagen men fått förfalla. Frågan
torde hava erhållit förnyad aktualitet genom tillkomsten av de s. k. arbetarsmåbruken,
vilka, ehuru i regel icke av sådan karaktär och storlek att innehavaren
kan från desamma hämta den väsentliga delen av sin bärgning,
äro avsedda att bereda innehavaren inkomst genom jordbruk drivet vid sidan
av annan verksamhet. Minimiarealen å till arbetarsmåbruk lämpliga
lägenheter beräknas så låg som till 2 hektar åker och odlingsmark. Genom
den nu gällande 4-hektarsgränsen bliva följaktligen såsom motionärerna
framhållit, jordbruk lämpliga som stödjordbruk ställda utanför lagarnas
tillämpning med full frihet för ägarna att låta dem förändras och förfalla
till såväl jord som åbyggnader, vilket måste anses vara i strid mot strävandena,
som särskilt tagit sig uttryck i arbetarsmåbruksverksamheten, att skapa
större bofasthet och försörjningsmöjligheter för skogsarbetare och dem
närstående arbetaregrupper. Men det finnes även ett stort antal vanliga
norrländska jordbruk, som utestängas från lagarnas tillämplighetsområde
genom nämnda arealbestämmelse. Jordbrukskommissionen har också i sin
verksamhet påträffat ett flertal självständigt drivna jordbruk — jordbruk,
som kunna bereda innehavaren huvudsaklig bärgning — beträffande vilka
eljest väl befogade tvångsåtgärder från kommissionens sida för avhjälpande
av befintlig vanhävd icke kunnat vidtagas på grund av att jordbruken
icke uppnått den fastställda minimiarealen. Kommissionen vill därför förorda
en sänkning av minimiarealen till 2 hektar odlad jord, såsom tillfredsställande
för härvarande förhållanden. Däremot kan kommissionen icke
tillstyrka vare sig ett fullständigt slopande av arealbegränsningen nedåt eller
att uppsiktslagen frigöres från sitt sammanhang med sociala arrendelagen
och göres tillämplig på all jord, som bör bibehållas såsom åkerjord, i vilkens
hand den än befinner sig.

Västerbottens län.

Nuvarande bestämmelse att 1927 års lag angående uppsikt å vissa jordbruk
endast skall tillämpas på brukningsdel av sådan storleksgrad, som avses
i norrländska arrendelagen, eller högst 25 har odlad jord och minst 4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 46; bilagor.

35

har inrösningsjord, har icke visat sig tillfredställande, i vad avser brukningsdels
minimistorlek.

I en del fall har vid äldre jorddelningar inrösningsjorden icke upptagits
till sin verkliga omfattning utan i väsentlig del hänförts till avrösningsjord.
I de officiella skifteshandlingar — som vid prövning av frågan örn uppsiktslagens
tillämpning måste tillmätas vitsord — är i sådana fall inrösningsjordens
areal icke i överensstämmelse med den verkliga.

Härigenom komma en del fastigheter av den storleksgrad, att de kunna
lämna avsevärd försörjningsmöjlighet för en brukare, att undgå jordbrukskommissions
ingripande vid en påtaglig vanhävd.

I motion I: 159 ifrågasättes som bot för det missförhållande motionären
påpekat en ändring av minimibestämmelsen om brukningsdels storlek till 4
har inrösningsjord eller ock odlad jord till en vidd av minst 2 har.

Ehuru med denna bestämmelse kommissionens befogenhet utvidgas, torde
dock icke därmed nås, vad som är önskvärt med hänsyn till de fastigheter
jordbrukskommissionen härovan relaterat.

I motion II: 481 föreslås, att arrendelagens bestämmelse om minimiareal
å brukningsdel för lagens tillämpning skall utgå.

Härigenom skulle givetvis största effekten uppnås i fråga örn möjlighet
lill ingripande vid vanhävd å små jordbruk. I § 3 av uppsiktslagen givna
bestämmelser torde lämna den garanti, som fordras för att vederbörande
jordbrukskommission ej vidtager åtgärd i fråga örn alltför obetydliga jordbruk.

Då emellertid den ändring, som motionärerna velat vinna, berör tre olika
lagar med eventuella konsekvenser på andra områden av dessa, bör någon
ändring icke vidtagas utan föregången utredning.

Ett riksdagsbeslut bör därför nu endast avse skrivelse med begäran om
utredning och förslag i ärendet.