Andra lagutskottets utlåtande Kr 40.

1

Nr 40.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1936 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande
av möjlighet till uppdelning av avdikningslån vid
jorddelning.

Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen
nr 213 i första kammaren av herr Gabrielsson m. fl. samt motionen nr 482 i
andra kammaren av herr Hagman m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn utredning och förslag till lagbestämmelser,
varigenom möjlighet bereddes till uppdelning av avdikningslån å de
fastigheter, som uppkommit genom delning av fastighet, vilken besvärades av
sådant lån.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen och statskontoret.
För innehållet i de yttranden, som avgivits av nämnda myndigheter,
lämnas redogörelse nedan i detta utlåtande.

Lantmäteristyrelsen, som i sitt yttrande ingående redogjort för gällande
bestämmelser på förevarande område, har anfört följande:

I motionerna avses närmast möjliggörande av en uppdelning av återbetalningsskyldigheten
i sådant fall, då fastighet delats efter det beslut meddelats
örn ordningen för avdikningslåns återbetalning. Såsom nedan skall visas,
torde emellertid anledning föreligga att i detta sammanhang till behandling
* upptaga jämväl frågan örn grunderna för den ursprungliga fördelningen.

Vid syneförrättning rörande företag enligt 7 kap. vattenlagen skola jämlikt
stadgande i 10 kap. 67 § samma lag, sedan erforderliga sammanträden
hållits och alla vid syneförrättningen förefallande frågor blivit utredda, syneinännen
upprätta utlåtande angående företaget. Skola två eller flera med
skilda andelar deltaga i företaget, skall utlåtandet innehålla särskild längd,
vilken beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning, skall innehålla
uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget.
Enligt 7 kap. 23 och 37 §§ vattenlagen gäller såsom huvudregel, att delägare i
företaget skall deltaga i kostnaderna därför i mån av värdet av den båtnad
lians mark därigenom beredes. I don ovanberörda till utlåtandet hörande
längden skola enligt 10 kap. 67 § upptagas såväl den å »varje fastighet» be Dihang

till riksdagens protokoll 1936, 9 sami. 2 avd. Nr 40.

891 3G

Andra lagutskottets utlåtande Xr 40.

löpande anpart en i kostnaden för företaget med noggrant angivande av »egendom»,
som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden
för företaget beräknats. Sedan sakägarna därefter beretts tillfälle att framställa
erinringar, skall enligt 10 kap. 70 § slutligt utlåtande avgivas, förrättningen
avslutas samt besvärshänvisning lämnas. Lämnas syneförrättningen
oklandrad, går enligt 10 kap. 75 § utlåtandet i verkställighet i den ordning,
som för laga kraft ägande dom är stadgad.

Gällande bestämmelser angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond
äro meddelade i kungl, kungörelsen den 11 juni 1926, (nr 258),
vilken i samband med tillkomsten av lagen den 14 juni 1929 (nr 164) örn
kronans förmånsrätt för avdikningslån i vissa delar ändrades genom kungörelsen
den 14 juni 1929 (nr 166). Gången är i huvudsak följande. Förslag
till utförande av företag, vartill lån sökes, skall vara upprättat vid syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen. Till Kungl. Majit ställd ansökning örn
statslån skall vara åtföljd av bland annat nämnda förslag samt insändas till
lantbruksstyrelsen, som med eget yttrande överlämnar ärendet till Kungl.
Majit för prövning samt för fastställelse av arbetsplanen. Med den, som mot
åtnjutande av lån från statens avdikningslånefond åtager sig ett torrläggningsarbete,
skall lantbruksstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt, som av styrelsen
å Kungl. Majlis och kronans vägnar antages, och varigenom låntagaren
förbinder sig bland annat att inom bestämd tid fullgöra arbetet i enlighet med
arbetsplanen, samt att bestrida vad till företagets fullbordande må erfordras
utöver beviljat lån och det statsbidrag, som må utgå av statens avdikningsanslag.
Låntagare har vidare att till statskontoret överlämna bland annat med
borgen eller annan säkerhet försedd skuldförbindelse, innehållande vederbörandes
åtagande att, intill dess beslut enligt 2 § i lagen den 14 juni 1929
örn kronans förmånsrätt före avdikningslån eller motsvarande äldre stadganden
meddelats och vunnit laga kraft, ansvara för lånets återbetalning. Sedan
kontraktet, för vars fullgörande skall ställas av lantbruksstyrelsen godkänd
säkerhet, avslutats, har lantbruksstyrelsen att därom underrätta statskontoret
samt lämna statskontoret uppgift å den eller de fastigheter, för vilka lånet
beviljats. Lånet utbetalas av statskontoret efter lantbruksstyrelsens bestämmande,
en första del då arbetet påbörjats och återstoden i den mån arbetets
fortgång styrkes. Då lånet eller första delen därav utbetalats, skall statskontoret
därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och därvid överlämna uppgift
om lånet samt å den eller de fastigheter, för vilka lånet beviljats. Länsstyrelsen
åligger att omedelbart översända uppgiften till inskrivningsdomaren.
Blir sedermera fastighet, som upptagits i uppgiften, utesluten från
delaktighet i företaget, eller meddelas beslut örn indragning av lånet eller örn
återfordrande av lånet eller utbetald del därav, skall även härom lämnas upp
gift till inskrivningsdomaren. Sedan torrläggningsarbetet blivit slutligen avsynat
och av lantbruksstyrelsen godkänt, åligger det nämnda styrelse att
därom underrätta statskontoret, varefter länsstyrelsen har att efter fram- •
ställning från statskontoret meddela beslut örn ordningen för lånets
återbetalning samt, där flera fastigheter skola ansvara för återbetalningen,
örn lånets fördelning å dessa fastigheter. I samband med beslutets
meddelande åligger länsstyrelsen att lämna inskrivningsdomaren
besked örn den eller de i den förberörda vid lånets utbetalande meddelade
uppgiften .upptagna fastigheter, vilka av annan anledning än att de
uteslutits från delaktighet i företaget befunnits icke böra svara för lånets
återbetalning. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen underrätta
inskrivningsdomaren om de årliga avbetalnings- och räntebeloppen
ävensom översända avskrift av beslutet till magistraten eller häradsskrivaren
för debiterings verkställande. De årliga avbetalnings- och räntebeloppen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 3

skola därefter, i den mån de förfalla till betalning, under särskild rubrik
uppbäias och redovisas i samband med den allmänna kronouppbörden.

Enligt den ovanberörda lagen om kronans förmånsrätt för avdikningslån
ager kronan, sedan beslut meddelats om ordningen för lånets återbetalning
samt, där flera fastigheter skola ansvara för återbetalningen, örn lånets fördelning
å dessa fastigheter, för de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som
sålunda bestämts, lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit påfört, som för
avgald av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs. De upp?1g''.
er’ v. ,a enligt vad ovan sagts inkomma till inskrivningsdomaren, skola
inforas i mteckningsprotokollet och anmärkas i fastighetsboken Visar hos
inskrivningsdomaren ägare av fastighet, beträffande vilken anteckning om
Ian sålunda gjorts i fastighetsbok, att ändring skett i förhållande, som framgå1,
av boken, eller att han vunnit befrielse från delaktighet i företaget i därför
tidigare stadgad ordning, eller att han till fullo betalt på fastigheten belöpande
andel i lånet, skall anteckning därom göras i inteckningsprotokollet
och fastighetsboken.

Fastighet angående förhållanden, som nyss sagts, skola anmärkas i gravationsbevis,
som utfärdas rörande fastigheten.

Ordet »fastighet» användes i vattenlagen liksom i ett stort antal andra
lagar och förordningar, som icke direkt gälla fastighetsregistreringen och inskrivningsväsendet,
utan att närmare definieras. Innebörden är också i olika
författningar växlande. Endast i en lag, nämligen lagen den 25 april 1930 örn
delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m., har ordet definierats.
Enligt lagens 1 § sista stycket förstås med fastighet, »vad som enligt
gällande bestämmelser skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister».
Utan tvivel är det även vid syneförrättning enligt vattenlagen av
behovet påkallat, att anslutning vinnes till den i jordregister och fastighetsregister
för stad redovisade, för fastighetsbokföringen grundläggande fastighetsindelningen,
enär eljest föreskriven anteckning i fastighetsbok örn
fastighet ålagd återbetalningsskyldighet för avdikningslån icke kan med
säkerhet verkställas. Före tillkomsten av 1929 års lag örn kronans förmånsrätt.
för avdikningslån var behovet av anslutning till fastighetsregistrens
fastighetsredovisning icke så framträdande, emedan enligt då gällande bestämmelser
(kungl, kungörelserna den 13 juni 1845 [nr 20 sid. 1] och den
3 november 1848 [nr 49 sid. 2)) anteckning om »hemman» åliggande återbetalningsskyldighet
för beviljat odlingslån skulle göras i jordeboken, till
vilken också den i lagen den 20 juni 1879 örn dikning och annan avledning
av vatten använda terminologien anslöt sig. Enligt 49 § nämnda lag skulle
sålunda den till förrättningsmännens utlåtande hörande särskilda längden för
varje i företaget deltagande »hemman, hemmansdel eller annan lägenhet»
upptaga dess »namn, nummer, eller annan beteckning och ägare» m. m. Med
lägenhet avsågs i jordeboken under särskilt nummer upptagen, för sig bestående
lägenhet, således ej lägenhet tillkommen genom jordavsöndring.
Detta föranledde svårigheter, då jord hörande till avsöndrad lägenhet förbättrades,
emedan vissa länsstyrelser ansågo att återbetalningsskyldighet för
beviljat odlingslån ej kunde åläggas sådan lägenhet utan borde åvila stamfastigheten.
Med föranledande härav utfärdades den 9 oktober 1914 en kungl,
kungörelse (nr 280), val i föreskrevs att vad i kungörelserna den 13 juni 1845
och den 3 november 1848 stadgades om odlingslåns fördelning mellan hemman
skulle utsträckas att gälla »varje medelst det av lånet understödda företaget
förbättrad fastighet — vare sig hemman, hemmansdel, i jordeboken upptagen
självständig lägenhet (Iler flir alltid avsöndrad lägenhet — för vilken
grunden för delaktigheten i företaget och därmed förenade kostnader blivit
i vederbörlig ordning bestämd».

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

Från början synes i allmänhet hava rått ganska orediga begrepp örn vad
som i vattenlagen menades med »fastighet» och i 1914 års kungörelse med
»hemmansdel». Endast undantagsvis torde man hava varit så sträng i sin
uppfattning, att såsom hemmansdel räknats endast sådan del av hemman, som
i laga ordning utbrutits genom skifte, liemmansklyvning eller ägostyckning.
Även sådan kvotdel av hemman, som utbrutits genom sämjedelning, ävensom
sådan upplåtelse av viss till läge och gränser bestämd ägovidd, varvid visst
mantal eller skattetal beräknats å det försålda området, torde ganska allmänt
vid såväl syneförrättningar som fördelning av betalningsskyldighet för beviljade
odlingslån hava behandlats på samma sätt som i laga ordning utbrutna
hemmansdelar. För övrigt skedde ofta vid syneförrättningarna fastighetsredovisningen
på sådant sätt, att det icke var möjligt att utreda sambandet mellan
denna och den genom laga delningar åstadkomna fastighetsindelningen. Allteftersom
jordregisterarbetet framskred, framstodo olägenheterna härav i tydligare
dager, särskilt sedan det blivit allt vanligare att även lantmätarnas
medverkan i en eller annan form påkallades för utredning av fastiglietsförliållandena,
innan beslut örn fördelning av odlingslån av länsstyrelserna meddelades.
Sedan en överlantmätare hos lantmäteristyrelsen anmält, att lantbruksingenjören
i länet upprättade fördelningslängder rörande delaktighet i
torrläggningsföretag utan föregången fastighetsutredning, och att till följd
härav, då länsstyrelsen infordrade överlantmätarens yttrande i frågor rörande
fördelning av återbetalningsskyldigheten för beviljade odlingslån, hans arbete
försvårades, anmodade styrelsen genom cirkulärskrivelse den 7 april 1924
övriga överlantmätare i riket att till styrelsen inkomma med upplysningar
örn deras erfarenhet på området. De inkomna svaren visade, att förhållandena
i de olika länen voro väsentligen olika, men att på det hela taget föreskrifter
rörande fastighetsutredningen voro erforderliga. Den 17 april 1924 utfärdade
också lantbruksstyrelsen ett cirkulär till statens lantbruksingenjörer, vari
föreskrevs, att sådan fastighetsbeteckning, varom stadgas i kungl, förordningen
den 13 juni 1908 angående jordregister och i lagen den 12 juni 1917
örn fastighetsbildning i stad, därefter skulle, där jordregister eller fastighetsregister
funnes upplagt, införas i de av lantbruksingenjör vid syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen upprättade handlingar och därtill hörande
plankartor. Härigenom åstadkoms en avsevärd förbättring, men någon enhetlig
praxis i fråga örn grunderna för länsstyrelsernas beslut rörande avdikningslåns
fördelning åvägabragtes icke härigenom.

Upplysande härutinnan äro de skrivelser, som från länsstyrelserna inkommit
till lantbruksstyrelsen såsom svar på en nämnda styrelses rundskrivelse
den 6 maj 1927, vari hemställdes att länsstyrelserna ville dels lämna
upplysning örn det förfaringssätt, som inom respektive län tillämpades vid
fördelning av odlingslån, dels ock avgiva uttalande om behovet av enhetliga
bestämmelser beträffande verkställandet av sådan fördelning samt eventuellt
avgiva förslag angående det närmare innehållet av sålunda ifrågasatta bestämmelser.
I fråga örn tillämpad praxis hänvisa många länsstyrelser till bifogade
yttranden av vederbörande lantbruksingenjörer, som i regel varit länsj
styrelserna behjälpliga med uppgörande av förslag till fördelning. Endast i
ett fåtal län har förekommit, att sådant förslag uppgjorts av andra personer,
exempelvis överlantmätare, landsfiskaler, nämndemän, skiftesgodemän, kronofogdar,
häradsskrivare eller sakägarna själva. Flera länsstyrelser hava framhållit,
att det mest bekymmersamma varit att kunna åstadkomma en tillförlitlig
fastighetsutredning till grund för fördelningen, och för detta ändamål
har på sina håll påfordrats medverkan av överlantmätare och inskrivningsdomare.
Särskilt vid äldre syneförrättningar hade den till grund för förrätt -

5

Andra Jagutskottets utlåtande Nr 40.

ningsmännens utlåtande liggande fastighetsutredningen ofta visat sig vara
bristfällig och i behov av rättelse och komplettering, innan något beslut om
låns fördelning kunde grundas därpå.

Flera lantbruksingenjörer hava särskilt berört spörsmålet om rätta förfarandet,
då fastighet delats under tiden mellan lånets beviljande och dess
Sålunda framgår att inom Stockholms, Uppsala och Kristianstads
län i dylikt fall de nya fastighetsgränserna inlagts på den till syneförrättningen
hörande kartan, varefter de på den odelade fastigheten beräknade
båtnadsvärdena och de med ledning därav beräknade andelarna av kostnaderna
för företaget fördelats på de nya jordregisternumren enligt de fastställda
grunderna för fördelningen, varefter lånet fördelats på samtliga i lånet delaktiga
fastigheter enligt de grunder, som tillämpats vid lånets beviljande.
Lantbruksingenjören i Gävleborgs län har ställt sig tveksam, men ansett att
örn exempelvis en låntagare försålt vissa områden, vari ej inginge någon del
av den förbättrade jorden, och därvid förutsatts, att de frånsälja delarna ej
skulle hava del i odlingslåneskulden, hinder icke mötte att hela skulden lades
på låntagarens kvarvarande fastighet. Frånvaron av klara bestämmelser syntes
emellertid i händelse av olika meningar mellan köpare och säljare kunna leda
till rättsliga komplikationer. En generell regel, att låntagarens ursprungliga
genom lånet förbättrade egendom i sin helhet skulle svara för lånets återbetalande,
syntes vara den naturligaste och, sedan den inarbetats i allmänna
medvetandet, mest ägnad att förebygga missförstånd.

Sistnämnde lantbruksingenjör har även berört de svårigheter, som uppkomma
genom att fastighet sämjevis delats. Han hade i sådant fall brukat i
fördelningslängden införa låntagarens skattetal med uppgift, att detsamma
utgjorde del av visst registernummer. Detta förfaringssätt hade emellertid
icke godkänts av landskontoret, som ansett att andra fastigheter än sådana,
som kunnat identifieras i jordregistret, icke borde redovisas i fördelningslängden,
och i följd härav hade i stället i längden införts registernumrets hela
skattetal. Lantbruksingenjören hade föreslagit att i sådant fall en anteckning
skulle göras i fördelningslängden om att lånet berörde endast viss del av
hemmanet, men vore likväl icke fullt viss örn att icke framtida olägenheter
kunde uppkomma genom detta förfaringssätt. — Här berörda svårigheter
hänföra sig uppenbarligen även till sådana sämjedelningar, som skett före
svneförrättningen.

Enligt vad lantmäteristyrelsen inhämtat föranledde lantbruksstyrelsens
förberörda enquéte vid ärendets föredragning den 6 mars 1930 ej någon styrelsens
vidare åtgärd, enär genom 1929 års lagstiftning tillräcklig säkerhet
ansågs vara åstadkommen för en tillförlitlig identifiering av fastigheter, som
beröras av torrläggningsföretag.

Den praxis, som sålunda enligt ovannämnda lantbruksingenjörers vitsordande
tillämpats vid fördelningen av odlings- eller avdikningslån, står
emellertid i strid mot rättspraxis, enligt vilken lånet skall, utan avseende å
under mellantiden skedda lagliga fastighetsuppdelningar, fördelas endast
mellan de fastigheter, för vilka delaktighet i företaget fastställts vid syneförrättningen.
(Se rättsfall i regeringsrättens årsbok, beträffande delning genom
laga skifte eller hemmansklvvning: 1929 not. Jo 45, 1932 not. Jo 11, 1933
not. Jo 43: genom ägostyckning: 1931 not. Jo 20, 1933 not. Jo 5; genom avsöndring
eller avstyckning: 1910 ref.-nr 37, 1929 ref.-nr 40, 1931 not. Jo 50. Se
även N. J. A. 1928 sid. 300.) Vidare bär fastslagits, att ett ecklesiastikt boställshemmans
indelning i prästgård och löneboställe icke föranleder att återbetalningsskyldigheten
skall fördelas mellan dessa (Regeringsrättens årsbok
1930 ref.-nr 58, 1931 not. Jo 74).

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

Sedan fastighet genom länsstyrelsens beslut påförts viss återbetalningsskyldighet
för erhållet avdikningslån, kan, om fastigheten därefter delas, länsstyrelsen
icke på jordägarnas begäran verkställa någon fördelning av återbetalningsskyldigheten
mellan delfastigheterna, utan deras ansvar är reglerad
i annan ordning (Regeringsrättens årsbok 1929 not. Jo 24, 1934 not. Jo 28).

Yad angår påföljden av att fastighet, som utgör pant för odlingslån, delas,
finnas särskilda bestämmelser därom meddelade endast för vissa fall, nämligen
beträffande avstyckning enligt jorddelningslagen i denna lags 19 kap.
24 §, beträffande avstyckning enligt fastighetsbildningslagen i denna lags
5 kap. 16 § samt beträffande avstyckning enligt lagen den 25 april 1930 orri,
delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. i denna lags 18 §.
Enligt förstnämnda lagrum skall, örn det avstyckade området ensamt eller
tillsammans med vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat
utgör mer än en femtedel av fastighetens ärovidd, i fråga om det
avstyckade områdets ansvar vad i 37 § 3 mom. av förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom är stadgat om avsöndrad lägenhets
ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning. I detta fall är det
avstyckade området sålunda subsidiärt ansvarigt. Under femtedelen är avstyckat
område fritt från ansvar för lånet. Enligt 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen
i dess nuvarande lydelse svarar ett enligt nämnda lag avstyckat
område primärt gemensamt med stamfastigheten, så länge denna och det
avstyckade området äro i samma ägares hand, meli i och med det att fastigheterna
komma i olika ägares händer nedsättes beträffande det avstyckade
området ansvaret till att bliva endast subsidiärt. Enligt samma paragraf i
dess ursprungliga lydelse —- den ändrades genom lag den 13 maj 1921 (nr 199)
— svarade avstyckat område alltid subsidiärt för sådant åliggande varom här
är fråga. Enligt 18 § i 1930 års lag skola beträffande område, som avstyckas
med tillämpning av denna lag, gälla jorddelningslagens eller fastighetsbildningslagen
ovanberörda bestämmelser, beroende på styckningsfastighetens
belägenhet inom den ena eller andra lagens tillämpningsområde före meddelandet
av förordnande eller beslut, som avses i lagens 1 §.

Yad angår område, som avsönclrats enligt lagen den 27 juni 1896 örn
hemmansklyviling, ägostyckning och jordavsöndring, är sådan lägenhet med
nedan angivet undantag fri från ansvar för avdikningslån, som vid tiden för
upplåtelsen belastade stamfastigheten. Genom lag den 12 maj 1917 (nr 273)
infördes i 27 § av 1896 års lag ett stadgande, enligt vilket avsöndring för
genomförande av tomtindelning medgavs i obegränsad utsträckning och utan
föregående upplåtelse, och i samband därmed föreskrevs beträffande sådan
avsöndrings ansvar för odlingslån samma regler, som enligt vad ovan sagts
numera gälla i fråga om område, som avstyckas enligt jorddelningslagen.
Detta stadgande blev dock av föga betydelse, enär det upphävdes redan genom
lag den 13 maj 1921 (nr 204) i samband med att i 29 § av 1896 års lag förbud
stadgades mot avsöndring inom tomtindelat område.

I fråga örn andra slag av fastighetsdelning än de ovan nämnda finnas ej
några bestämmelser meddelade i förevarande ämne, utan för utrönande avansvaret
har man endast att hålla sig till grunderna för de ovan angivna
undantagsbestämmelserna. Vad då först angår laga skifte (hemmanskly wing)
kan ej råda någon tvekan därom, att genom sådan förrättning utbrutna kvotdelar
av en fastighet äro gemensamt primärt ansvariga, vare sig skiftet sker
enligt jorddelningslagen eller enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen. Detsamma
gäller, då fastighet å landet delats genom ägostyckning. Mera ovisst
är vilket ansvar, som åvilar område, som avstyckats genom tomtindelning.
Enligt huvudregeln beträffande stad borde stadstomt svara primärt gemen -

Andra lagzitskottets utlåtande Nr 40.

i

samt med stamfastigheten, och detta synes rimligt. Å landet däremot skulle
enligt den där gällande huvudregeln tomt, som bildas av del av en i mantal
satt fastighet, vara fri från ansvar, men konsekvenserna härav synas med
hänsyn till den obegränsade rätten att från fastighet avskilja mark genom
tomtindelning högst betänkliga. Örn exempelvis inom ett byggnadsplaneområde
en mindre hemmansdel i dess helhet konsumerades av tomter och
gator, skulle, sedan tomterna rättsligen bildats, ansvaret för återbetalningen
av dikningslånet komma att vila endast på den relativt värdelösa gatumarken.
Uppenbart är i alla händelser att ett så ordnat ansvarsförhållande icke överensstämmer
med den tankegång, som låg till grund för de ovanberörda genom
lagen den 12 maj 1917 (nr 273) i 27 § av 1896 års lag införda bestämmelserna.
För sin del vågar lantmäteristyrelsen icke uttala någon bestämd mening angående
tomters ansvar för avdikningslån, utan anser sig endast böra framhålla,
att i saknad av föreskrift i ämnet allmän och enskild rätt synes kunna
äventyras.

Av det nu anförda torde framgå, att det ofta kan vara besvärligt att utreda,
vilket ansvar för återbetalning av avdikningslån, som åvilar fastighet, tillkommen
genom delning efter det lånet beviljats eller fördelats. I de flesta
fall sakna både säljare och köpare förutsättningar för att kunna komma till
någon klarhet härutinnan även med ledning av gravationsbevis. Huru vanskligt
är det exempelvis icke att avgöra, örn ett avstyckat område på grund av
stadgandet i 19 kap. 24 § är subsidiärt ansvarigt för dikningslånet eller fritt
från ansvar. Och örn också områdets subsidiära ansvar kunnat konstateras,
så gäller det att även bedöma hur stor risk, som kan vara därmed förenad.
Det må i detta avseende framhållas, att vid långt framskriden uppdelning av
en fastighet genom avsöndring eller avstyckning — återstoden av stamfastigheten
utgöres kanske endast av till nödiga vägar använd mark —- de sist avstyckade
fastigheternas risk är avsevärd, oaktat ansvaret endast är subsidiärt.
Det är, såsom i de förevarande motionerna framhålles, påtagligt, att den ovisshet
på ifrågavarande område, som sålunda råder, föranleder olägenheter
bland annat vid styckning av större egendomar till småbruk. Särskilt olägligt
är att för närvarande intet annat sätt att göra en delfastighet fri från gravation,
varom här är fråga, finnes än att helt inlösa det på fastigheten vilande
avdikningslånet.

Såsom bevis för att på sakkunnigt håll det nuvarande tillståndet anses
otillfredsställande förtjänar även nämnas, att Föreningen statens lantbruksingenjörer
den 7 oktober 1930 gjort underdånig framställning rörande komplettering
i visst avseende av gällande bestämmelser rörande avdikningslån,
vari uttalas det önskemålet, att föreskrifter måtte meddelas dels örn de
grunder, efter vilka fördelningen skall ske, då fastighet, för vilken odlingslån
medgivits, delats, innan fördelningsbeslutet kommer till stånd, dels oell,
därest fastighet delas efter beslutet, örn det ansvar, vari delfastigheterna därefter
stå för lånets återbetalande. Såvitt för lantmäteristyrelsen är känt har
denna framställning ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ett spörsmål, som synes vara av alldeles särskild vikt att taga under övervägande,
är, huru vid fördelning av återbetalningsskyldigheten för avdikningslån
rätteligen bör förfaras med fastigheter, som utbrutits allenast genom
sämjedelning. Till belysande härav må först i korthet redogöras för vissa
omständigheter beträffande följande rättsfall från Stockholms län.

N- J. A. 1908 ref. 92: Vid syneförrättningen liksom vid lånets fördelning
förelåg den situationen, att inom en i laga ordning utbruten hemmansdel delägarna
på grund av sämjedelning hävdade var sina områden av den genom
torrläggningsföretaget förbättrade marken, och vid fördelningen påfördes

® Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

envar av dem så stor del av länet, som svarade mot den båtnad hans sålunda
navdade mark haft av företaget. Några år därefter verkställdes på ansökan
av en delägare klyvning å hemmansdelen, varvid marken graderades i sitt
genom torrläggningen förbättrade skick och fördelades med användande av
mantalet såsom delmngsgrund. Vid förrättningen avhandlades den frågan,
huruvida med hänsyn till den använda delningsgrunden de andelar av länet''

1a J30löpte å alla sämjedelningslotterna, borde sammanräknas samt ägarna,
därefter deltaga ; lånets gäldande i förhållande till sitt mantal. Detta bestreds
av vissa delägare men ansågs av förrättningsmännen vara rättvist. Något
feslut 1 denna ej till skiftet hörande fråga meddelades icke. Emellertid
trallade delagarna förening därom, att några ersättningar för odling eller
hävd ej skulle utgå. Sedan klyvningen fastställts, instämde ägaren till en
klyvningslott, som i enlighet med fördelningsbeslntet fått betala mer än som
eitel mantalet belöpte på hans lott, ägarna till övriga klyvningslotter med
yrkande, att de måtte förpliktas till honom utgiva vad han sålunda under två
år fått betala för mycket. Till stöd härför åberopade klagandena ett ut*
låtande av lantbruksingenjören i länet, vari anfördes bland annat: Ett fel
forefunnes i den av länsstyrelsen gjorda fördelningen. När ett hemman icke
vöre lagligen delat, skulle rätteligen annuiteten uppföras som en gemensam
inbetalning för det odelade hemmanet, och betalningen ske efter den delningsgrund,
som vid blivande skifte skulle tillämpas. En sämjedelning av
oskiftad mark kunde icke anses utgöra laglig grund för fördelningen, emedan
»äganderätten» _ (delningsgrunden?) i ett oskiftat hemman vore i Stockholms
län öretalet, ej innehavet. Sedan hemmanet blivit skiftat, kunde därefter
varje hemmansdel betalningsskyldighet uträknas efter dess andel av den förbättrade
jorden. Den gjorda fördelningen borde anses vara endast av tillfällig
natur, avsedd att gälla endast till dess sådana förhållanden genom skifte
inträtt, att en verklig och rättvis fördelning kunde äga rum. Svarandena
mvände att genom länsstyrelsens utslag annuiteterna blivit oupplösligt
knutna vid vederbörande hemmansdelar, så att de utginge därifrån oberoende
av var eller hur varje särskild hemmansdel kunde bliva utlagd på marken
samt vad enskilda jordägare därom beslutade. Häradsrätten yttrade i sin dom
att, enär länsstyrelsens utslag rörande lånets fördelning vunnit laga kraft, ty
och som den av käranden åberopade omständigheten att genom hemmansklyvningen
delägarna kommit i lika åtnjutande av den genom företaget vunna,
förbättringen icke kunde, på sätt käranden yrkat, medföra förändring i den
genom förenämnda utslag föreskrivna återbetalningsskyldigheten samt
käranden ej heller i övrigt ådagalagt något förhållande, som kunde föranleda
bifall till käromålet, bleve detsamma ogillat. Svea hovrätt fann ej skäl göra
ändring i häradsrättens dom, och hovrättens dom blev av högsta domstolen
fastställd.

Någon fast rättspraxis på området har, såvitt lantmäteristyrelsen kunnat
finna, icke utbildats sedan regeringsrättens tillkomst.

Vid ett närmare ingående på det förevarande spörsmålet må till en början
framhållas att man varken vid syneförrättningen eller vid lånets fördelning
kan veta, om vid ett blivande skifte innehavet enligt sämjedelningen eller
skattetalet kommer att bliva delningsgrund (9 kap. 3 § jorddelningslagen).
Redan detta förhållande synes utgöra skäl för att låta varje sämjedelningslott
svara för så stor del av lånet, som svarar mot den båtnad, som den till
lotten hävdade marken vunnit genom torrläggningsföretaget, enär man därigenom
åtminstone åstadkommer rättvisa, så länge sämjedelningen länder till
efterrättelse. Vidare bör beaktas den omständigheten att om innehavaren av
en sämjedelningslott vid laga skifte mister mark, varå han verkställt odlings*

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

arbete — och härtill äro åtgärder för markens torrläggning att räkna — han
enligt 14 kap. 6 § jorddelningslagen är berättigad att bekomma ersättning för
odlingsarbetets värde. Detta förhållande synes alldeles avgjort tala för att
man för ernående av en även för framtiden rättvis lösning bör förfara på nyss
angivet sätt. Att, då fastighet sämjevis delats, fördela avdikningslånet på
samma sätt som örn fastigheten vore oskiftad, skulle uppenbarligen icke
stämma väl överens med ovanberörda stadgande i jorddelningslagen. Även i
öviigt tillerkänner jorddelningslagen sämjedelning sådana rättsverkningar, att
det synes fullt motiverat att binda återbetalningsskyldigheten för lån, varom
här är fråga, endast vid den lott, vars mark förbättrats genom torrläggningen.
Sålunda kan, örn sämjedelningen skett före jorddelningslagens ikraftträdande,
innehavaren av en sämjedelningslott utan övriga delägares i fastigheten
hörande upplåta och avstycka intill en femtedel av sämjedelningslottens ägovidd,
och något hinder möter icke att i sådan avstyckning ingår all den genom
företaget torrlagda, till lotten hörande marken. För övrigt må framhållas att
å vissa orter särskilt i Dalarna, Skåne och Hälsingland — genom upprepade
sämjedelningar hela det nuvarande fastighetsbeståndet är så genomgående
grundat på sämjedelning, att det enligt lantmäteristyrelsens mening skulle
vara fullkomligt omöjligt eller åtminstone orimligt att vid fördelning av
avdikningslån bortse från sämjedelningarna. Även må nämnas, att det under
de senare årtiondena blivit allt vanligare, att, då sämjedelning föreligger, delägarna
vid skifte förena sig örn att antaga innehavet såsom delningsgrund.

Vidare förtjänar framhållas att beträffande sämjedelning olika regler gälla
vid registrering i jordregister och i fastighetsregister för stad. I jordregistret
bortses alldeles från sämjedelning. I fastighetsregister för stad däremot upptages
varje före den 1 januari 1928 genom sämjedelning utbruten lott såsom
särskild stadsäga. Med hänsyn till nuvarande livliga samhällsbildning och omfattande
inkorporeringar med städer och samhällen synes det önskvärt, att vid
fördelning av avdikningslån samma regel, som tydligen måste tillämpas i stad,
kunde tillämpas även på landet. Huru skulle för övrigt eljest lämpligen förfaras,
örn en torrläggningsförrättning berör mark fallande delvis inom jordregisterförordningens
och delvis inom 7 kap. fastighetsbildningslagens tilllämpningsområden,
och en sämjedelad fastighet sträcker sig över båda områdena,
samt fastighetsdelning enligt lagen den 25 april 1930 ännu icke skett?
(Se 7 § nämnda lag angående legalisering av sämjedelning.)

Slutligen må med avseende å kronans säkerhet för avdikningslån framhållas,
att kronan knappast kan hava berättigade anspråk på att erhålla säkerhet
i mer än den särskilt lagfarna, genom sämjedelning utbrutna fastighet, vars
mark förbättrats genom företaget och vars ägare gjort ansökan om lånet. Då
fång till andel av fastighet kan, utan hinder av att andelen icke lagligen utbrutits,
lagfaras och sådan fastighet därefter kan särskilt intecknas för fordran,
synes därav böra bliva en konsekvens, att fastigheten även kan gentemot
kronan för sig göras ansvarig för lån, varom här är fråga. Såvitt lantmäteristyrelsen
kunnat finna skulle kronan beträffande lån till sådan fastighet icke
löpa större risk än i fråga om vilken annan fastighet som helst i annat avseende
än att, örn vid ett blivande skifte innehavet icke bleve delningsgrund,
fastigheten skulle så avsevärt minskas i värde, att trots kronans förmånsrätt
risk skulle uppstå för kronans säkerhet. Såvitt lantmäteristyrelsens erfarenhet
ger vid handen är dock i realiteten någon risk i detta avseende ej att
räkna med. Det torde även förtjäna beaktas, att örn ansvaret lägges gemensamt
på alla sämjedelningslotterna, säkerheten minskas för innehavare av inteckningar
i sådana sämjedelningslotter, som icke beretts någon båtnad genom
företaget, vilket knappast kan anses överensstämmande med rättvisa och
billighet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

Att märka är emellertid att icke alla ej genom laga delning tillkomna ägoinnehav
med lagfarna skattetal tillkommit genom sämjedelning. Minst lika
vanligt i de nyssnämnda orterna och även annorstädes —- särskilt på Gotland
-—- är det förhållandet, att ägaren av en hemmansdel till annan person
upplåtit visst område, och att därå mera slumpvis beräknats visst skattetal,
som utsatts i köpebrevet, och varå köparen sedan erhållit lagfart. En sålunda
tillkommen fastighet är icke att anse såsom andelsfastighet utan såsom
arealfastighet. Ägare till sådan fastighet äger sålunda icke påkalla laga
skifte för utbrytning därav, och örn på ansökan av annan intressent laga
skifte kommer till stånd, skall fastigheten utbrytas såsom lägenhet och erhålla
vad efter uppskattning svarar mot vad den förut enligt upplåtelsehandlingen
innehaft (9 kap. 2 § tredje stycket jorddelningslagen). Utbrytning
av området kan också ske separat genom avstyckning eller — örn upplåtelsen
skett för jorddelningslagens ikraftträdande -—- genom ägostyckning.
Tyvärr kan dock jordägaren sällan förmås att slutgiltigt ordna saken på
detta sätt, emedan han på grund av den en gång vunna lagfarten är oförhindrad
att separat lagfara och inteckna dylik fastighet utan laglig utbrytning.
Därest område, jämte det dess storlek, läge och gränser angivits, tilllika
vid upplåtelsen betecknats med visst mantal och det ej veterligen genom
laga kraft ägande dom bestämts, att området skulle betraktas såsom hemmansdel,
eller detsamma blivit vid ägoskiften så ansett, ansågs vid jordregistrets
uppläggande presumtion föreligga för att området vore att anse
såsom lägenhet, och örn dylik lägenhet skulle domhavanden lämna överlantmätaren
uppgift enligt formulär F, varifrån den sedan skulle införas i jordregistret.
(Se anvisningen till formulär F.) Till följd av att många domhavande
underlåtit att lämna uppgift örn dylika lägenheter torde kunna antagas,
att ett mycket stort antal befintliga lägenheter av detta slag ej upptagits
i jordregistret, men i den mån de upptäckas komma de att förr eller
senare inflyta däri. I fastighetsregister för stad skall område, varom här är
fråga, alltid upptagas såsom särskild stadsäga. Av det anförda torde inses,
att det skulle vara principiellt felaktigt att göra en dylik med skattetal betecknad
arealfastighet efter mantalet gemensamt med stamfastigheten ansvarig
för återbetalningen av avdikningslån, vare sig den förbättrade jorden
befinner sig inom lägenheten eller inom stamfastigheten. Att avgöra om ett
upplåtet område är att betrakta såsom andelsfastighet eller såsom arealfastighet
är ofta mycket svårt, och det är vid jorddelningsförrättningar vanligt
att tvister härom måste jämlikt 3 kap. 12 § underställas ägodelningsrättens
prövning. Att vid en syneförrättning eller i samband med fördelning
av avdikningslån ingå i prövning av dylika ganska subtila frågor ställer
sig givetvis besvärligt och kan också undvikas genom att beträffande såväl
dylika lägenheter som verkliga sämjedelningslotter tillämpas den fördelningsprincip,
lantmäteristyrelsen ovan ansett lämplig.

Över huvud taget synes således anledning ej föreligga att såsom villkor
för att fastighet, varom här är fråga, må påföras särskilt ansvar för återbetalning
av avdikningslån uppställa fordran på att fastigheten blivit i laga ordning
utbruten. Av vikt är däremot, att fastigheten blivit i inskrivningshänseende
så behandlad, att den kan för sig intecknas.

Av vad lantmäteristyrelsen ovan anfört torde framgå, att behov måste
anses föreligga ej mindre av ett klarläggande av vad som är att anse såsom
gällande rätt dels i fråga örn principerna för fördelningen av återbetalningsskyklighet
för avdikningslån, dels ock beträffande vilket ansvar som efter
delning av fastighet, varå återbetalningsskyldighet för viss andel av sådant
lån lagts, åvilar envar av delfastigheterna, än även av lagbestämmelser, en -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

11

ligt vilka det i sistnämnda fall bleve möjligt för länsstyrelsen att på ansökan
av sakägare verkställa en fördelning sålunda, att envar av delfastigheterna
bleve ansvarig för endast viss del av den på den odelade fastigheten
vilande låneandelen. Härigenom skulle undanröjas ett fastighetskrediten
nu besvärande osäkerhetsmoment, och de svårigheter, som möta vid såväl
indrivandet av låneannuiteter som exekution å delfastighet, skulle åtminstone
i huvudsak försvinna. Med den förmånsrätt, som i lag är tillagd kronan
för avdikningslån synes genom en sådan fördelning knappast kunna uppstå
någon risk för förlust från kronans sida. Det kan dock icke frånkommas,
att en sådan anordning skulle innebära stora avvikelser från de analogier
till inteckningsförhållandena som föreligga. Särskild uppmärksamhet måste
ägnas däråt, att fördelningen ej verkställes på sådant sätt, att efterföljande
förmånsrättshavares rätt försämras. En framträdande svårighet ligger vidare
däri, att, såsom ovan antytts, enligt gällande rätt delfastighet i vissa fall icke
alls eller endast subsidiärt ansvarar för lånet. Den föreslagna lagstiftningen
kan därför antagas bliva av ganska ömtålig art.

En annan lämplig anordning i motionens syfte, som sannolikt skulle
ställa sig betydligt enklare och därtill vara utan någon som helst risk för
kronan, vore att tillåta delfastighets avlösning från densamma åvilande ansvar
för avdikningslån genom inbetalning av så stor del av låneandelen,
som minst motsvarar delfastighetens värde i förhållande till värdet av hela
den fastighet, varå det särskilda ansvaret vid lånets fördelning lagts.

Slutligen förefinnes ett påtagligt behov av en enkel metod för konstaterande
och avgörande av, om en avsöndrad eller avstyckad fastighet på grund
av de ovanberörda stadgandena i 27 § hemmansklyvningslagen och 19 kap.
24 § jorddelningslagen är subsidiärt ansvarig eller fri från ansvar för gravation
av ifrågavarande slag, som belastar stamfastigheten. Ifrågasättas kan
även örn icke en sådan anordning skulle kunna vara lämplig att, där fråga
är örn avstyckning från fastighet, som besväras av i nämnda lagrum åsyftade
gravationer, det skulle åligga förrättningsmannen att på sakägares begäran
ex officio verkställa utredning för konstaterande av, om det avstyckade området
ensamt eller tillsammans med vad redan vore från fastigheten avsöndrat
eller avstyckat utgjorde mer än en femtedel av fastighetens ägovidd,
och att genom fastställelsen å förrättningen ett bindande avgörande där
utinnan finge anses träffat. Med stöd av förrättningshandlingarna skulle
sedan kunna göras anteckning om förhållandet i fastighetsboken.

Lantbruksstyrelsen har vitsordat, att svårigheter i fråga örn återbetalningen
av avdikningslån i många fall uppstått till följd av förhållanden, för vilka
redogörelse lämnats i motionerna. Lantbruksstyrelsen har därför tillstyrkt,
att frågan om att bereda möjlighet till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning
gjordes till föremål för närmare utredning.

Statskontoret har i sitt yttrande till utskottet anfört:

Enligt mom. 10 av kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 258) angående villkoren
för lån från statens avdikningslånefond sådan denna kungörelse lyder
enligt kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 166) har vederbörande länsstyrelse
att, sedan med lån från fonden understött torrläggningsarbete blivit slutligen
avsynat och av lantbruksstyrelsen godkänt, efter framställning från statskontoret
meddela beslut örn ordningen för lånets återbetalning samt, där flera
fastigheter skola ansvara för återbetalningen, om lånets fördelning å dessa
fastigheter. Vid fördelning av lån på flera fastigheter sker fördelningen efter

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

den båtnad varje fastighet har av företaget i förhållande till övriga av lånet
delaktiga fastigheter. Denna båtnad har redan vid företagets planläggning
blivit bestämd genom sådan syneförrättning, som omförmäles i 10 kap. vattenlagen,
och genom särskild föreskrift i nyss åberopade moment av kungörelsen
den 11 juni 1926 enligt dess förändrade lydelse är sörjt för att lagakraftägande
beslut i fråga örn båtnadsfördelningen städse föreligger, då heluf meddelas
i fråga om lånets fördelning. På grund av att båtnaden redan vid syneförrättningen
fördelas mellan de i företaget ingående fastigheterna samt lånefördelningen
såsom nu angivits är helt beroende av denna båtnadsfördelning,
kan lånet av vederbörande länsstyrelse icke fördelas mellan andra fastigheter
än dem, för vilka delaktighet i företaget blivit fastställd vid syneförrättningen.
Detta framgår jämväl av rättsfall i regeringsrättens årsbok ref.
1916 nr 67 och 1929 nr 40 samt 1912 not. Jo 124 ävensom Nytt juridiskt arkiv,
avd. I 1908 sid. 204.

Emellertid finnas vissa föreskrifter, varigenom ansvaret för lån av ifrågavarande
beskaffenhet fördelas mellan stamfastighet och avstyckad lägenhet.
1 19 kap. 24 § av lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet, som
trädde i kraft den 1 januari 1928, föreskrives sålunda, bland annat, att, därest
fastighet, varifrån avstyckning ägt rum, häftar för lån, som av allmänna medel
lämnats för beredande av odlingsföretag (avdikningslån), och det avstyckade
området ensamt eller tillsammans med vad redan må vara från fastigheten
avsöndrat eller avstyckat utgör mera än en femtedel av fastighetens ägovidd,
skall i fråga örn det avstyckade områdets ansvar för sådant åliggande vad i
37 § 3 mom. av förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom är stadgat örn avsöndrad lägenhets ansvar för intecknad gäld äga
motsvarande tillämpning.

Av dessa föreskrifter i jorddelningslagen framgår, att avstyckat område,
som icke jämte tidigare avstyckning eller avsöndring uppgår till mera än en
femtedel av den odelade fastighetens ägovidd, är fri från ansvar för lånet.
Att så är förhållandet synes dock icke av gravationsbevis å avstyckningen.
Tvärtom kommer sådant bevis att utvisa, att avstyckningen ansvarar för
lånet med hela de annuiteter, som åvila stamfastigheten. Beträffande avstyckning,
som ensam eller jämte tidigare avstyckning eller avsöndring uppgår
till mera än en femtedel av den odelade fastighetens ägovidd, framgår av
gravationsbevis allenast, att avstyckningen ansvarar för samma annuiteter
som stamfastigheten, men icke ansvarets subsidiära karaktär.

Avstyckade lägenheter äro ofta avsedda för bildande av egna hem, och
vederbörande köpare äro hänvisade till att inteckna lägenheten för beredande
av medel till dess bebyggande. På grund härav torde ovan angivna svårigheter
att styrka i vad män lägenhet ansvarar för avdikningslån stundom
kunna medföra betydande olägenheter. Sparbanker och andra långivare
uppställa nämligen i regel för lån mot fastighetsinteckning villkoret, att den
belånade inteckningen gäller med bästa rätt, och godkänna därför icke inteckning
i fastighet, som, enligt vad gravationsbevis utvisar, häftar för avdikningslån.
Där stamfastighetens ägare sålt avsöndringen såsom gravationsfri,
kan han därför nödgas att för befriande av lägenheten från ansvar för
lånet inbetala hela den del av lånet, för vilken stamfastigheten svarar. Enligt
statskontorets erfarenhet förekommer detta i ett avsevärt antal fall.

Onekligen tala sålunda vissa skäl för ett tillmötesgående av motionärernas
hemställan. Statskontoret vill emellertid framhålla, att möjlighet till uppdelning
av avdikningslån å sådana fastigheter, som uppkommit genom delning
av viss fastighet, vilken besväras av dylikt lån, förutsätter ett ganska
komplicerat förfarande, som kan förorsaka betydande kostnader för sak -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 13

ägarna och måste för vissa myndigheter — exempelvis statskontoret, lantbruksstyrelsen
och länsstyrelserna -— medföra väsentligen ökat arbete. Även
örn på grund härav tveksamhet kan råda, vill statskontoret med hänsyn till
den vikt och betydelse frågan otvivelaktigt har för den enskilde icke motsätta
sig, att en undersökning i det av motionärerna avsedda syftet kommer till
stånd.

I yttrande till utskottet har lantmäteristyrelsen framhållit, bland annat, att
behov måste anses föreligga att få klarlagt vad som i vissa fall är att anse
såsom gällande rätt i fråga örn principerna för fördelning av återbetalningsskyldighet
för avdikningslån. Lantmäteristyrelsen har vidare framhållit, att
det bör för alla fall klarläggas, vilket ansvar som efter delning av fastighet,
varå återbetalningsskyldighet för sådant lån blivit lagd, åvilar envar av delfastigheterna.
Därjämte har lantmäteristyrelsen betonat, att lagbestämmelser
erfordras, enligt vilka länsstyrelse skulle äga möjlighet att, sedan delning
skett av fastighet, som häftar för avdikningslån, på ansökan av sakägare verkställa
en fördelning av återbetalningsskyldigheten sålunda, att envar av delfastigheterna
bleve ansvarig för endast viss del av det lån, som åvilade den
odelade fastigheten. Statskontoret har förklarat, att -— ehuru viss tveksamhet
kunde råda statskontoret icke ville motsätta sig, att en undersökning i det
av motionärerna avsedda syftet komme till stånd. Lantbruksstyrelsen har för
sin del tillstyrkt, att utredning verkställes rörande spörsmålet om att bereda
möjlighet till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning.

Med hänsyn till vad de sakkunniga myndigheterna sålunda anfört finner
utskottet skäl föreligga att föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit begära utredning
i förevarande ämne. Vid en sådan utredning måste, såsom lantmäteristyrelsen
framhållit, i första hand klarläggas, vad som är gällande rätt för alla
fall beträffande fördelning av återbetalningsskyldighet för avdikningslån
ävensom vilket ansvar, som efter delning av fastighet, vilken ansvarar för
avdikningslån, åvilar delfastigheterna.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 213 och II: 482,
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
låta verkställa utredning angående möjligheterna att, sedan
fastighet, varå återbetalningsskyldighet för avdikningslån vilar,
blivit delad, åstadkomma uppdelning å delfastigheterna av
ansvarigheten för lånet samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 28 april 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Utskottet.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén, Gustaf

Tamm*, Lindhagen*, Earl Bodin och Elof Andersson, samt

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken*.
Sandström i Sollefteå, Hassler*, Hermansson, Johanson i Huskvarna* och
Johansson i Tväråselet*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.