Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1936 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående åstadkommande
av obligatorisk olycksfallsförsäkring för hela folket
inom viss åldersgräns.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 349,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Osberg föreslagit, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa, att Kungl. Majit måtte
utreda möjligheten till ändring av nu gällande lag om försäkring för olycksfall
i arbete i syfte att åstadkomma obligatorisk olycksfallsförsäkring för hela
folket inom viss åldersgräns, med beaktande av de synpunkter, som blivit
anförda i motionen, samt för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen
kunde föranledas.

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt förslag, får
utskottet hänvisa till motionen.

Lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete omfattar i
stort sett alla lönearbetare. Lagen har sålunda avseende å envar, som mot
avlöning användes till arbete för annans läkning utan att i förhållande till
honom vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande
av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Där Konungen
i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av sådan anstalt så
förordnar, skall den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning
anses såsom arbetare, ändock att han ej användes till arbete för annans
räkning (2 § första stycket).

Såsom arbetare i lagens bemärkelse anses emellertid ej den, som utför arbetet
i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller den,
som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder
arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares
räkning, dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn och föräldrar
eller adoptivföräldrar i förhållande till honom. Utföres arbetet för
makars gemensamma räkning, anses de i förevarande hänseende såsom allenast
en arbetsgivare (2 § andra stycket).

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet
bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro
arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället under vissa
villkor äga rum i detta bolag (4 §).

Arbetsgivare är berättigad alt i riksförsäkringsanstalten försäkra dels annan
arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels ock i anstalten försäkrad
arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring kan ock av ömsesidigt
bolag meddelas för delägares arbetare. Avta! örn annan försäkring eller
försäkring till högre ersättningsbelopp än i lagen stadgas må ej avslutas av

Bihang till riksdagens protokoll 19116. 9 sand. 2 ard. Nr 4—7. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag. Riksförsäkringsanstalten äger
dock enligt särskilda bestämmelser sluta avtal örn livränta åt barn utom
äktenskap och om livförsäkring i samband med egnahemslån samt meddela
olycksfallsförsäkring för fiskare, ävensom, enligt Konungens bestämmande,
övertaga utgivande av livränta, som på grund av olycksfall skall utgivas av
annan än anstalten (35 §).

En särskild för fiskare avsedd frivillig försäkring mot skada till följd av
olycksfall i arbete finnes anordnad enligt en förordning den 11 juni 1918.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,
genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. Avgift för
försäkring skall av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med
hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och lill de särskilda förhållanden,
under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt
för betäckande av den risk, som försäkringen avser, med tillägg i fråga
örn enskilda försäkringsbolag av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för
försäkringen (15 §). Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring
i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med
belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften. Enskilt försäkringsbolag,
som bedriver i förevarande lag avsedd försäkring, är även skyldigt
att till statsverket erlägga bidrag till bestridande av berörda omkostnader.
Detta bidrag skall utgå med ett belopp, motsvarande tre procent av försäkringsavgifternas
summa, övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel (16 §).

I motionen har framhållits att man — såsom fallet är beträffande pensionsförsäkringen
— kunde tänka sig erläggande av en viss grundavgift för varje
individ, som obligatoriskt skulle vara försäkrad enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete. Med anledning härav får utskottet redogöra för vissa
stadganden i lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering, som träder i kraft
den 1 januari 1937.

Envar svensk medborgare skall, med i lagen angivna undantag, erlägga pensionsavgifter
samt på grund av dem och med bidrag av allmänna medel erhålla
folkpension. Rätt till folkpension inträder vid varaktig oförmåga till
arbete och senast vid fyllda sextiosju år. även örn varaktig arbetsoförmåga
då ännu icke är för handen. Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före
det, under vilket han fyller aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt
sextiofem år, eller för år. för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift
erlägges ej heller av person, som åtnjuter folkpension eller invalidunderstöd
eller är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig
försörjning. Från avgiftsplikt undantages likaledes den, som ej tidigare fått
avgift sig påförd och som befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Reloppet av
den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen erläggas, utgör
sex kronor eller, om han enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för året har taxerat belopp överstigande 600 kronor, en
procent av det taxerade beloppet, dock högst 20 kronor.

Den fråga, som i nu föreliggande motion dragits under riksdagens prövning,
har senast behandlats av riksdagen år 1932. I en då väckt motion, II: 39,
föreslog herr Osberg, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hem -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

3

ställa, att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt verkställa utredning örn sådan ändring
av nu gällande lag örn försäkring för olycksfall i arbete, att varje person
över viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot skada till följd av olycksfall
i arbete, under förutsättning att behov förelåge, samt örn statens övertagande
av hela verksamheten, både beträffande förvaltningen och skadeersättningen,
och vidare pröva huruvida det vore lämpligt bestämma om grundavgifts erläggande
av den obligatoriskt försäkrade, efter samma grunder, som gälla
för allmänna folkpensioneringen, och för riksdagen framlägga det förslag
utredningen kunde föranleda.

Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 1
under huvudrubrikerna »Olycksfallsförsäkringslagens giltighetsområde» och
»Försäkringens handhavande och finansiering» lämnade en omfattande historik
i ämnet, till vilken utskottet nu anhåller att få hänvisa.

Utskottet anförde i anledning av motionen:

I det utlåtande, som utskottet avgav vid förra årets riksdag nied anledning
av väckt motion i förevarande fråga, erinrade utskottet därom, att 1928 års
riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande lämpligheten av sådan
utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, att denna komme att omfatta mindre arbetsgivare och
självständiga företagare. Den av riksdagen begärda utredningen påginge
alltjämt, och utskottet förväntade, att densamma komme att bedrivas med ali
den skyndsamhet, som förhållandena medgåve. Att riksdagen utan avvaktan
av de förslag till utvidgning av den frivilliga olycksfallsförsäkringen, vartill
berörda utredning kunde komma att giva anledning, skulle påkalla utredning
om möjligheten att genomföra obligatorisk olycksfallsförsäkring för
varje person över viss ålder, syntes utskottet icke vara lämpligt. Ej heller
kunde de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande örn ändring
i grunderna för den sociala olycksfallsförsäkringens finansiering, föranleda
utskottet att förorda en så genomgripande förändring i den sociala hjälpverksamheten.
Vid nu företaget övervägande av motionen i de delar, vari
den överensstämmer med den i fjol behandlade, finner utskottet ej anledning
att frångå vad utskottet sålunda anfört.

Vad därefter angår motionärens hemställan örn prövning av frågan, huruvida
det vöre lämpligt att bestämma örn grundavgifts erläggande av den obligatoriskt
försäkrade efter samma grunder, som gälla för allmänna folkpensioneringen,
finner utskottet denna hemställan stå i nära samband med övriga
yrkanden i motionen. Med hänsyn till vad utskottet anfört beträffande
dessa, anser utskottet icke av förhållandena påkallat, att riksdagen begär
prövning av berörda fråga.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den ovan omnämnda utredning, som 1928 års riksdag begärt, har numera
verkställts av riksförsäkringsanstalten, som den 31 maj 1935 avgivit förslag
lill, bland annat, lag angående en särskild, för självständiga företagare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottet.

Det må anmärkas, att riksförsäkringsanstalten omnämnt, att anstalten haft
under övervägande att förorda tillträde till den föreslagna försäkringen fölen
var svensk man eller kvinna, som icke omfattades av den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen. Därigenom skulle t. ex. alla hustrur, barn, pensionstagare
och i allmänhet personer utan yrkesverksamhet bliva försäkringsberättigade.
Riksförsäkringsanstalten hade emellertid ansett, att en sådan
utvidgning av den frivilliga försäkringen skulle föra avsevärt längre än vad
direktiven för dess utredning gåve anledning till.

över riksförsäkringsanstaltens förslag hava utlåtanden avgivits av vissa
myndigheter och organisationer.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln (sid. 44), har chefen för
socialdepartementet, statsrådet Möller, anfört att han vid en förberedande
granskning av ärendet med hänsyn till de erinringar mot riksförsäkringsanstaltens
förslag, som framkommit i utlåtandena, funnit detsamma icke
kunna föreläggas riksdagen utan en ingående överarbetning.

Den 28 september 1934 uppdrog Kungl. Maj:t åt numera landshövdingen
Bo Hammarskjöld att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda
med handläggningen av en undersökning i fråga om ändrad organisation av
den sociala olycksfallsförsäkringen. I april 1935 avgav landshövdingen Hammarskjöld
utlåtande angående de faktiska förutsättningarna för en centralisering
av olycksfallsförsäkringen till en anstalt av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens
typ. Såsom utgångspunkt för undersökningen hava tagits
vissa reformförslag, som i proposition nr 109 förelädes 1926 års riksdag.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln (sid. 59), har departementschefen
anfört, att den verkställda undersökningen givit vid handen, att
åtskilliga av de förhållanden, som 1926 talat för den sociala olycksfallsförsäkringens
centralisering, icke längre ägde samma giltighet. Med hänsyn
till de resultat, som undersökningen sålunda givit, torde tillräcklig anledning
icke föreligga att för närvarande vidtaga åtgärder för åvägabringande av en
centralisering av olycksfallsförsäkringen.

Av den ovan lämnade utredningen framgår, att riksförsäkringsanstalten
utarbetat förslag till utvidgning av den frivilliga olycksfallsförsäkringen till
att omfatta självständiga företagare. Sedan yttranden över detta förslag avgivits
till Kungl. Maj :t av myndigheter och sammanslutningar, kommer detsamma
att göras till föremål för överarbetning. Enligt utskottets mening bör resultatet
av utredningen angående utvidgning av den frivilliga försäkringen
avvaktas, innan riksdagen täger ställning till spörsmålet, huruvida utredning
bör verkställas rörande möjligheten att genomföra obligatorisk olycksfallsförsäkring
för varje person över viss ålder.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

5

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion, II: 349, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 februari 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Sigfrid Hansson*, Sam Larsson,
P. Sandström, Norman*, Karl Bodin och Carlström;

från andra kammaren: herrar Österström, Johanson i Hallagården, Olovson i

Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan, Sandström i Sollefteå, Molander
och Hassler*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.