Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1936 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändringar i arrendelagstiftningen,
expropriationsrätt för jordbruksändamål,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans
lagvägar med mera.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft sju inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 8 av herr Lindhagen och nr 285 av herr Andersson,
Verner, samt motionerna i andra kammaren nr 13 och nr 62, båda av herr
Herou m. fl., nr 187 av herr Falk, nr 362 av herr Elmroth samt nr 486 av
herr Pettersson i Dahl m. fl.

I motionen I: 8 har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte påkalla
ett återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar samt i
sådant syfte — i anslutning till dels de tre äldre jordkommissionernas betänkanden
i de delar som ännu ej varit föremål till bedömande, dels till de
socialdemokratiska partimotionerna vid 1924 års riksdag och dels myckenheten
enskilda motioner under årens lopp — kräva att för riksdagen måtte
framläggas förslag till lagar:

1) örn arrendatorklassens ytterligare säkerställande och slutliga frigörelse,
så vitt rör permanenta arrenden, vilka ej äro hänförliga till större s. k.
af färsarrenden;

2) om komplettering av ofullständiga jordbruk;

3) om förekommande av nya ofullständiga jordbruks uppkomst;

4) örn bildandet av nya självförsörjande jordbruk med tillitande av mark
från bolagsjord och större enskilda domäner;

5) om förbud jämväl för enskilda spekulanter att utan tillstånd förvärva
jordbruk med tillhörigheter, detta med ledning av jordkommissionens betänkande
den 15 december 1921, och norsk lagstiftning i ämnet;

6) om tryggandet av närbelägenhet och fruktbar samverkan mellan självförsörjande
jordbruk och arbetarejordbruk; samt

7) om tryggandet av arbetarejordbrukens tillgång till varaktig arbetsförtjänst.

I motiveringen till motionen har arrendatorsklassens aktuella problem
[jämför yrkandet under 1)] sammanfattats i elva punkter, nämligen:

1) en gemensam social arrendelag för hela riket;

2) frilösning av arrendejordbruk;

3) företrädesrätt (optionsrätt) till ny upplåtelse;

4) företrädesrätt till köp av jordbruket med laga tillbehör;

5) reglering av arrendcbelopp;

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 30. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

6) fastslående av jordägarens byggnadsskyldighet;

7) tvångsförlängning av korta arrendetider;

8) omedelbar ersättning till arrendatorn för verkställt botande av påsynade
brister;

9) beredande av nytta för arrendatorer och torpare av det sjunkande penningvärdet; 10)

kontroll över arrendelagens tillämpning från jordägarnas sida; samt

11) sanering av länsstyrelsernas godtycke i utövning av sin rätt att medgiva
dispens från sociala arrendelagens stadganden.

I motionerna I: 285 och II: 486, vilka äro i det väsentliga likalydande, har
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl.
Majit ville verkställa utredning beträffande vissa i motionerna ifrågasatta
ändringar i och tillägg till den allmänna arrendelagen samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I motionernas motivering har ifrågasatts, att i större utsträckning än vad
nu är fallet allmänna arrendelagens bestämmelser skulle givas tvingande natur,
att i uppräkningen av tvingande bestämmelser i 43 § skulle upptagas
även bestämmelserna om syn, att en minimitid för arrendeavtal av t. ex. 5
år skulle föreskrivas i sådana fall, då det vore fråga örn mera konstant arrendejord,
att optionsrätt i någon form skulle tillerkännas förutvarande arrendator
beträffande jord, som varit utarrenderad under längre tid, förslagsvis
20 år, samt att bestämmelser örn obligatorisk medling vid tvister mellan
jordägare och arrendator skulle införas.

I motionen II: 13 har föreslagits, att riksdagen måtte besluta hos regeringen
begära förslag till expropriationslagstiftning, som medförde att storgodsens
och bolagens jordbruksfastigheter kunde överlåtas för en jordreglering,
för underlättande av jord- och skogstilldelning åt sådana jordbruk, som
behövde kompletteringsareal för att deras ägare och brukare skulle bliva besuttna
och för större möjligheter till jordbruksnybildning och upplåtelse av
jordbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade jordsökande, företrädesvis
lant- och skogsarbetare.

Motionen II: 62 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta hos
regeringen begära utredning och förslag angående bestämmelser, som böra
utfärdas för att vid de arrendeavtal, där sociala arrendelagarna skola lända
till efterrättelse, viss maximitaxa må kunna fastställas för de arrendeavgifter,
som erläggas till jordägarna, så att icke betungande arrendeavgifter avkrävas
arrendatorn.

I motionen II: 187 har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla om förslag till ändring av gällande allmänna arrendelag i huvudsaklig
överensstämmelse med synpunkter, som framförts i motionen. Enligt
vad i motionen anförts skulle i arrendelagen föreskrivas, att samhället
genom sina organ i vissa fall skulle kunna bestämma arrendebeloppen, ävensom
införas tvingande bestämmelser av i huvudsak följande innehåll:

»I) att arrendeavtal skall upprättas skriftligt och omfatta en tid av minst
fem år samt godkännas av härtill behörig myndighet,

2) att jordägaren är skyldig hålla för fastigheten nödiga byggnader,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

3

3) att i fråga om syn påsynade belopp utbetalas till arrendatorn i den mån
bristerna av honom avhjälpas,

4) att arrendebeloppet fastställes i penningar,

5) att avträdande arrendator erhåller företrädesrätt till förnyat arrende,

6) att, om arrendator enligt arrendeavtal är skyldig utföra arbete eller erlägga
arrende in natura, ersättning härför skall utgå enligt i orten gängse
pris.»

Slutligen har i motionen II: 362, med åberopande av vad i motionen anförts
samt andra i den däri berörda frågan — införande av lag om en moderniserad
expropriationslagstiftning (för vissa jordbruksändamål) — väl
kända omständigheter och förhållanden, hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag i sådant
avseende vartill framställningen i motionen kunde giva anledning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i detta
utlåtande, hänvisa till motionerna.

Utskottet kommer härefter att behandla de föreliggande spörsmålen i olika
punkter enligt följande disposition.

I. Frågorna örn komplettering av ofullständiga jordbruk, bildandet av nya
jordbruk samt expropriationslagstiftning för jordbruksändamål [motionerna
1:8 yrk. 2) och 4) samt 11:13 och 11:362].

II. Frågor rörande arrendelagstiftningen.

A. Gemensam social arrendelag för hela riket [motionen 1:8 sid. 4 punkt 1;
yrk. 1)].

B. Frilösning av arrendejordbruk [motionen 1:8 sid. 5 punkt 2; yrk. 1)].

C. Företrädesrätt för arrendator vid köp; skydd mot salubjudande av utarrenderad
egendom i vissa fall [motionen 1:8 sid. 5 punkt 4; yrk 1)].

D. Minimitid beträffande arrenden [motionerna 1:285 och 11:486 samt
II: 187 yrk. 1)].

E. Optionsrätt till nytt arrende [motionerna I: 8 sid. 5 punkt 2; yrk. 1),
1:285 och 11:486 samt 11:187 yrk. 5)].

F. Tvångsförlängning av korta arrendetider [motionen 1:8 sid. 5 punkt 7;
yrk. 1)].

G. Maximitaxor vid arrenden [motionerna 11:62 och II: 187].

H. Länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrendelagarna [motionen
I: 8 sid. 6 punkt 11; yrk. 1)].

7. Jordägarens allmänna byggnadsskyldighet [motionerna 1:8 sid. 5 punkt
6; yrk. 1) och 11:187 yrk. 2)].

K. Tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna arrendelagen
[motionerna 1:285 och 11:486 samt 11:187].

L. Komplettering av bestämmelserna i 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen [motionerna
1:285 och 11:486].

M. Arrendeavtalets form [motionen 11:187 yrk. 1)].

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

N. Omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsynade brister
[motionerna 1:8 sid. 5 punkt 8; yrk. 1) samt 11:187 yrk. 3)].

O. Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhängande spörsmål
[motionerna 1:8 sid. 5 punkterna 5 och 9; yrk. 1) samt 11:187 yrk. 4) och 6)].

P. Kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad [motionerna 1:8 sid. 6
punkt 10; yrk. 1) samt 11:187 yrk. 1)].

Q. Obligatorisk medling mellan jordägare och arrendator i vissa fall [motionerna
1:285 och 11:486].

III. Förhindrande av uppkomsten av ofullständiga jordbruk [motionen 1:8
yrk. 3)].

IV. Förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom [motionen
1:8 yrk. 5)].

V. Samverkan mellan självförsörjande jordbruk och arbetarsmåbruk samt
arbetarsmåbruks möjligheter till arbetsförtjänst [motionen 1:8 yrk. 6) och 7)].

I. Frågorna om komplettering av ofullständiga jordbruk, bildandet
av nya jordbruk samt expropriationslagstiftning för
jordbruksändamål.

[Motionerna I: 8 yrk. 2) och 4) samt II: 13 och II: 362.]

Utskottet vill erinra därom, att fråga om frilösning av arrendejordbruk
med stöd av expropriationsrätt i detta utlåtande behandlats särskilt för sig (se
nedan under II B, sid. 18—23).

Frågorna om bildandet av nya jordbruk (rikets kolonisation) samt om
förbättring av ofullständiga jordbruk hava tidigare vid många tillfällen varit
föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen. Beträffande
tiden till och med år 1929 lämnades en redogörelse för vad i dessa
frågor förekommit uti sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 vid 1930 års riksdag, och får utskottet härutinnan hänvisa till
nämnda utlåtande sid. 51—-72 samt 96—112.

För samma frågors behandling vid 1930, 1931, 1932 och 1933 års riksdagar
redogjordes i andra lagutskottets utlåtande nr 40 vid 1934 års riksdag.
Utskottet anhåller att få hänvisa till nämnda utlåtande sid. 1—9.

Den 4 december 1930 uppdrog Kungl. Maj:t i anledning av skrivelse (nr
276) från 1930 års riksdag åt sociala jordutredningen att verkställa utredning
rörande, bland annat, de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade
att främja utökandet av ofullständiga jordbruk. Sociala jordutredningen
avlämnade den 27 oktober 1933 förslag till åtgärder i sådant hänseende
(statens offentliga utredningar 1933:33).

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30•

5

I nämnda utlåtande upplyste sociala jordutredningen, att den genom
rundskrivelser under åren 1931 och 1932 till egnaliemsombuden, egnahemsnämnderna
och kommunalnämndsordförandena sökt inhämta kännedom
om tillgången och efterfrågan på jord för komplettering av ofullständiga
jordbruk, såväl bolagsjord som jord i enskild ägo. En redogörelse för innehållet
i inkomna svar lämnades i utlåtandet å sid. 21—29.

Sociala jordutredningen anförde (sid. 45), att det icke kunnat fastställas,
i vad mån svårighet att erhålla lämpligt belägen jord till överkomligt pris
förelegat, samt hänvisade till de slutsatser därom, som kunde dragas ur de
uttalanden, som inkommit från orterna. Utredningen föreslog emellertid,
att, örn det i något fall funnes, att behov att komplettera ofullständigt jordbruk
yppades, men lämplig jord icke kunde erhållas på skäliga villkor,
organen för egnahemsrörelsen i orterna skulle lämna meddelande därom
till egnahemsnämnden, som jämte eget yttrande skulle överlämna detsamma
till statens egnahemsstyrelse.

I proposition nr 69 till 1934 års riksdag, vilken innefattade det väsentliga
i sociala jordutredningens förslag, föreslog Kungl. Majit riksdagen att godkänna
vissa ändringar i de av riksdagen förut antagna grunderna för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Beträffande frågan om expropriation av jord för utökning av små brukningsdelar
yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, i propositionen
följande:

Från åtskilliga delar av landet har ofta uttalats den meningen, att tillläggskolonisationens
ringa omfattning till väsentlig del berodde på svårigheterna
att på frivillighetens väg erhålla lämplig jord för de små brukningsdelarnas
utökning. För riktigheten av denna uppfattning gåvos åtskilliga
belägg i den proposition nr 236/1933, vari Kungl. Majit föreslog
utvidgning av rätten att påkalla expropriation av mark att jämväl avse
markanskaffning för tilläggskolonisation. Propositionen i fråga vann emellertid
ej riksdagens bifall. Ehuru enligt min mening starka skäl alltjämt
tala för behovet av rätt till dylik expropriation, synes hemställan hos Kungl.
Majit örn framläggande av berörda förslag jämväl för årets riksdag, med
hänsyn till riksdagens sålunda intagna ståndpunkt, ej böra göras. Såsom
sociala jordutredningen antyder, lärer införskaffandet av upplysningar rörande
svårigheter för anskaffande av jord för tilläggskolonisation möjligen
kunna säkrare än hittills klarlägga behovet av en expropriationslagstiftning
för ändamålet.

I en motion, lii 68, framställde herr Herou m. fl. samma yrkande som i
den nu föreliggande motionen lii 13.

På hemställan av jordbruksutskottet (utlåtande nr 49) beslöt riksdagen
bifalla propositionen. Motionen lii 68 föranledde icke någon riksdagens
åtgärd.

Den 4 maj 1934 utfärdades kungörelse (nr 124) örn ändring i vissa delar
av kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten. Enligt 10 § andra stycket bör,
därest behov att utveckla ofullständigt jordbruk yppas, men lämplig jord

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

icke kan erhållas på skäliga villkor, skriftligt meddelande därom av egnahemsombud,
egnahemskommitté eller nämnd, som omförmäles i 9 § 3 morn.,
insändas till egnahemsnämnden, vilken har att överlämna detsamma jämte
eget yttrande till egnahemsstyrelsen. — Kungörelsen den 4 maj 1934 trädde
i kraft den 1 juli samma år.

Enligt vad utskottet inhämtat har något meddelande av angivet slag hitintills
icke inkommit till egnahemsstyrelsen.

Vid 1934 års riksdag hemställde vidare herr Lindhagen (i motioner I: 276,
I: 277 och I: 279), att riksdagen måtte dels hos Kungl. Majit begära skyndsamma
förslag till lagar örn rikets kolonisation och om komplettering av
ofullständiga jordbruk i riket med stöd av expropriationsrätt, dels ock i avvaktan
på effektiva jordreformer provisoriskt antaga förslag till ändring av
vissa paragrafer i gällande expropriationslag.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 40) över motionerna:

Av vad här ovan anförts framgår, att statsmakterna vidtagit åtgärder av
skilda slag, innebärande stora uppoffringar från det allmännas sida, för
bildandet av nya jordbruk och förbättring av ofullständiga sådana. Förslag
till ytterligare åtgärder i denna riktning ligga under riksdagens prövning.
Riksdagen har, senast föregående år, vid tillgodoseendet av de syften, som
förevarande motioner avse att främja, intagit den ståndpunkten, att tillfredsställande
resultat kunna ernås, utan att expropriationsrätt för ifrågavarande
ändamål behöver anlitas. I år har ej heller från Kungl. Maj:ts sida
förslag om antagande av lag om expropriationsrätt på detta område framlagts.
I detta avseende har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
anfört, att enligt hans mening starka skäl talade för behovet av rätt till
dylik expropriation men att förslag härom med hänsyn till riksdagens förra
året intagna ståndpunkt dock icke borde framläggas.

Enligt utskottets mening äga de skäl, som riksdagen tidigare anfört mot
de framlagda förslagen att införa expropriationsrätt på förevarande område,
fortfarande giltighet. Utskottet finner därför ej anledning att tillstyrka
vare sig de i motionerna I: 276 och I: 277 gjorda yrkandena angående hemställan
till Kungl. Majit örn förslag till lagar om rikets kolonisation och
komplettering av ofullständiga jordbruk med stöd av expropriationsrätt eller
det i motionen I: 279 framlagda förslaget till provisorisk expropriationslagstiftning.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. — Reservation anmäldes av tre ledamöter. — Riksdagen
biföll utskottets hemställan.

Vid 1935 års riksdag hemställdes i motion I: 257 av herr Lindhagen, att
riksdagen ville hos regeringen begära skyndsamt förslag örn skapande av
självförsörjande jordbruk genom lag om ofullständiga jordbruks fullkomnande
med odlingsmark jämte husbehovsskog samt nyskapning av självförsörjande
jordbruk på oodlad jord med tillägg av husbehovsskog.

I en motion, lii 102, av herrar Eriksson i Sandby och Elmroth framfördes
samma yrkande som i den nu föreliggande motionen 11:362.

Det må anmärkas, att i sammanhang med dessa motioner behandlades

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 7

även en motion (1:258), i vilken framställts yrkanden rörande frilösning av
arrendejordbruk.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 15, bland annat:

Utskottet har tidigare vid olika tillfällen framhållit, att statsmakterna
redan vidtagit omfattande, för det allmänna med avsevärda kostnader förenade
åtgärder av skilda slag för att främja bildandet av nya jordbruk och
för att förbättra ofullständiga sådana. Förslag till ytterligare åtgärder härutinnan
föreligga, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, till behandling
i riksdagen. Vid upprepade tillfällen har utskottet vidare förklarat,
att enligt dess mening erfarenheten visat, att tillfredsställande resultat beträffande
nu avsedda verksamhet kunnat vinnas, utan att expropriationsrätt
behövt anlitas. Skäl hava icke förebragts, som kunna föranleda utskottet att
ändra ståndpunkt rörande frågan om expropriationsrättens behövlighet. Enligt
utskottets mening har icke heller i övrigt visats någon omständighet, som
bör giva riksdagen anledning att göra framställningar till Kungl. Maj:t i enlighet
med de förslag, som innefattas i motionerna I: 257 och II: 102.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 257 och II: 102 (samt även motionen
1: 258) icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes dels av herr Norman jämte fem andra ledamöter,
vilka hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning i syfte att få klarlagt i vad
mån frilösning av arrendejordbruk och utvidgning av ofullständiga jordbruk
skulle kunna underlättas genom expropriationsförfarande samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, dels ock av
herr Lindhagen, som yrkade, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa
om övervägande och förslag till en sammanfattande lagstiftning om komplettering
av ofullständiga jordbruk ävensom bildande av helt nya självförsörjande
jordbruk med stöd tillika av expropriationsbestämmelser för erforderligt
förvärv av odlingsmark jämte husbehovsskog från skogsbolags
samt enskilda spekulanters och större godsägares domäner.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1933 års riksdag (propositionen nr 181, riksdagens skrivelse nr 280)
beslöts inrättande av arbetarsmåbrukslånejonden, från vilken fond lån skulle
utlämnas i ändamål att giva skogsarbetare eller därmed likställd arbetare
tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst
genom jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet.

Propositionen var utarbetad på grundval av ett utav sociala jordutredningen
den 5 december 1932 avgivet betänkande med förslag till åtgärder för
beredande av ökade möjligheter för mindre bemedlade personer att erhålla
egna jordbruk (statens offentliga utredningar 1932:33). Sociala jordutredningen
redogjorde jämväl i nämnda betänkande för undersökningar angående
jordtillgången (sc sid. 39—52 samt 66—70; utredningens yttrande sid. 57
samt reservation sid. 83).

Arbetarsmåbruksvcrksamhetens tillämpningsområde begränsades ursprungligen
till Norrland samt norra delarna av Dalarna och Värmland med möjlighet
för Kungl. Majit att i särskilda fall utsträcka verksamheten till andra

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

delar av riket. I anslutning till riksdagens beslut utfärdades kungörelse den
14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
Sedan genom beslut av 1934 års riksdag låneverksamheten utsträckts
att omfatta hela landet, har därav föranledd ändring i sagda kungörelse verkställts
genom kungörelse den 7 juni 1934 (nr 234).

Beträffande verksamhetens omfattning må nämnas, att under år 1933 beviljats
394 lån å tillhopa 1,783,763 kronor, under år 1934 1,007 lån å 4,762,561
kronor samt under år 1935 1,379 lån å 7,139,735 kronor.

I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 7, punkt 11)
bär föreslagits, att riksdagen måtte medgiva, att statslån från arbetarsmåbrukslånefonden
för år 1937 skall av Kungl. Maj:t få beviljas intill ett belopp
av 12,000,000 kronor, ävensom såsom kapitalökning för fonden för budgetåret
1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 4,400,000 kronor.

Riksdagen har den 7 innevarande mars bifallit denna Kungl. Maj:ts framställning.

Vid 1934 års riksdag (propositionen nr 268, riksdagens skrivelse nr 349)
beslöts inrättande av arrendeegnahemsfonden. Fonden förvaltas av statskontoret.
I fonden skola ingå fastigheter, avsedda att upplåtas till obemedlade
eller mindre bemedlade i syfte att skapa stadigvarande arbetstillfällen
för självförsörjning. Till fonden får enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från
statens domäners fond överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas
för det med arrendeegnahemsfonden avsedda ändamålet. Därjämte kan,
likaledes efter beslut av Kungl. Maj:t, jord i enskild ägo inköpas av kronan
och tilläggas fonden. De i fonden ingående fastigheterna skola uppdelas i
lägenheter av sådan storlek, att brukaren därav kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. De skola genom
statens försorg bebyggas och iordningställas. Dessa lägenheter, vilka benämnas
arrendeegnahem, upplåtas på arrende med rätt för arrendatorn att i
sinom tid inlösa till honom upplåten lägenhet. Verksamheten handhaves av
en särskild nämnd, statens jordnämnd.

Närmare bestämmelser rörande den med fondens medel bedrivna arrendeegnahemsverksamheten
äro meddelade i kungörelsen den 15 juni 1934 (nr
279) örn arrendeegnahem samt i instruktionen den 30 juni 1934 (nr 435) för
statens jordnämnd.

Beträffande den hittills bedrivna verksamheten må nämnas, att 49 arrendeegnahem
upplåtits till brukande den 14 mars 1935. Den genomsnittliga
åkerarealen för upplåten lägenhet utgjorde 13.35 hektar. Till arrendet av
dessa 49 arrendeegnahem hade inkommit tillhopa 1,599 ansökningar. Statens
jordnämnd har beräknat, att ytterligare ungefär 80 arrendeegnahem skola
kunna utarrenderas från den 14 mars 1936. Av då färdigställda och utarrenderade
cirka 130 lägenheter komma i runt tal 85 att ligga å för ändamålet
särskilt inköpt mark och återstående cirka 45 å kronodomäner.

I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 7, punkt 9)
har chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anfört, bland annat,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

9

att arrendeegnahemsverksamheten ännu befunne sig på försöksstadiet. Att
densamma, om något resultat av verkligt social betydelse skulle vinnas, så
småningom måste erhålla helt andra proportioner än de nuvarande syntes
uppenbart. Departementschefen vore dock för närvarande icke beredd att
föreslå åtgärder i sådan riktning.

Kungl. Majit har föreslagit, att såsom kapitalökning för fonden för budgetåret
1936/1937 måtte anvisas ett reservationsanslag av 1,800,000 kronor.

I särskild proposition, nr 89, till innevarande års riksdag har vidare föreslagits,
att riksdagen måtte bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att tillhandahålla
statskontoret ett belopp av 900,000 kronor såsom kapitalökning
för arrendeegnahemsfonden under innevarande budgetår.

I samband med igångsättandet av arrendeegnahemsverksamheten beslöts
vid 1934 års riksdag (propositionen 268, riksdagens skrivelse nr 349) inrättande
av arrendelånefonden, från vilken fond s. k. arrendelån för anskaffande
av jordbruksinventarier m. m. skulle kunna utlämnas till de personer, som
antagas till arrendatorer av arrendeegnahem. Fonden förvaltas av statskontoret.
Låneverksamheten handhaves av statens jordnämnd. Närmare föreskrifter
om arrendelån återfinnas i kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 279) örn
arrendeegnahem.

I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 7, punkt 10)
har föreslagits, att riksdagen såsom kapitalökning för arrendelånefonden
måtte för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 175,000 kronor.

Till förbättring och ändamålsenlig utveckling av ofullständiga jordbruk
m. m. kunna lån och bidrag av allmänna medel — utöver vad redan förut
i utlåtandet omnämnts — i avsevärd utsträckning erhållas. Utskottet vill
härutinnan erinra om tilläggslån (kungörelsen den 8 juni 1928, nr 218, med
reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och
premielåneverksamheten; ändrad genom kungörelserna nr 249/1932 och
170/1933), premielån (kungörelserna den 8 juni 1928, nr 217, angående allmänna
grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten; ändrad genom
kungörelserna nr 249/1932, 169/1933 och 124/1934), lån från allmänna
nyodling sfonden (kungörelsen den 21 augusti 1925, nr 396; ändrad genom
kungörelsen nr 300/1930), lån från norrländska nyodlingsfonden (kungörelsen
den 11 juni 1926, nr 204; ändrad genom kungörelsen nr 301/1930), täckdikningslån
(kungörelsen den 22 juni 1920, nr 332; ändrad genom kungörelserna
nr 358/1921, 239/1922, 84/1930 och 306/1933), gödselvårdslån (kungörelsen
den 11 juli 1918, nr 576; ändrad genom kungörelserna nr 186/1925,
241/1927 och 132/1931) samt förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande
av byggnadsverksamhet på landet (kungörelsen den 30 juni 1933, nr
473, med tillägg enligt kungörelserna nr 545/1933 och 438/1935). Vidare
får utskottet omnämna statsbidrag till jordförbättring å ofullständiga jordbruk,
innefattande nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

(kungörelsen den 12 oktober 1934, nr 498), statsbidrag till täckdikning
(kungörelsen den 30 juni 1933, nr 434) och statsbidrag till gödselvårdsanlåggningar
(kungörelsen den 30 juni 1933, nr 435; ändrad genom kungörelsen nr
189/1934), statsbidrag till jorddelningsförrättningar m. m. (kungörelsen den
22 juni 1928, nr 295) ävensom bidrag av olika slag för kolonisationsverksamhet.

I skrivelse, nr 166, hemställde 1935 års riksdag, bland annat, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning angående vissa åtgärder till främjande
av egnahemsverksamheten. Den 28 juni 1935 uppdrogs åt statens egnahemsstyrelse
att i samråd med statens jordnämnd verkställa utredning och avgiva
förslag angående åtgärder till åstadkommande av förbättrad anskaffning av
jord för egnahemsändamål. Sedan egnahemsstyrelsen utlåtit sig den 11 december
1935, begärde chefen för jordbruksdepartementet den 30 december
1935 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande egnahemsverksamheten och andra
med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande frågor.
Till statsrådsprotokollet anförde därvid chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sköld, bland annat, att statsmakterna i olika former träffat anstalter
i avsikt att för mindre bemedlade och obemedlade skapa möjligheter att
erhålla egna jordbruk. En redogörelse lämnades för vad därutinnan åtgjorts.
Vidare omnämndes, att från åtskilliga håll framställningar gjorts om
ändringar i nuvarande regler för statens verksamhet på förevarande område,
nämligen — förutom i riksdagens ovannämnda skrivelse nr 166/1935 — i
riksdagens skrivelse nr 188/1934 örn utredning rörande frågan om anställande
av särskilda egnahemskonsulenter åt hushållningssällskapens egnahemsnämnder,
i yttrande den 11 december 1935 av egnahemsstyrelsen över två
framställningar från Västernorrlands läns egnahemslåntagareförbund och
Västerbottens bostads- och egnahemslåntagareförbund samt i skrivelser den
12 november 1934 från Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund, den 26
augusti 1935 från Malmöhus läns småbrukareförbund, den 14 december 1935
från herr Lindhagen samt den 20 december 1935 från Riksförbundet landsbygdens
folk.

Därefter anförde chefen för jordbruksdepartementet:

På sätt framgår av det anförda, hava statsmakterna i sina strävanden att
underlätta ekonomiskt mindre lyckligt lottade personers förvärv av egna jordbrukslägeheter
gått fram på i huvudsak tre vägar. Syftet nied arrendeegnahemsverksamheten
är att skapa jordbruk av sådan storlek, att brukaren därå
kan erhålla full försörjning. Arbetarsmåbruken åter avse att bereda innehavaren
utkomst genom jordbruk drivet vid sidan av annat arbete. Vad den
egentliga egnahemsverksamheten beträffar, har utvecklingen gått i den riktningen,
att någon ovillkorlig fordran på jordbrukens beskaffenhet ej upprätthållits
i vare sig det ena eller det andra av angivna hänseenden. Angelägenheten
av att för de fall, då möjligheter till extraförtjänster saknas, areal och
ägoslag äro så avpassade, att utsikter finnas till bärgning och sysselsättning
i jordbruket för brukaren och hans familj, ligger emellertid i öppen dag. Frågan
om komplettering av s. k. ofullständiga jordbruk är därför också sedan

Andra lagutskottets utlåtande Nr do -

ll

gammalt föremål för intresse. Särskilt är spörsmålet aktuellt under förhållanden
sådana som de nu rådande, då genom stegrade priser å fodermedel
försörjningsmöjligheterna för en del småbrukare, vilkas jordinnehav ej medgiver
dem att själva producera sitt foder, försämrats. Det är en social angelägenhet,
att dylika småbruk utvecklas antingen genom tillägg av jord från
angränsande större fastighet eller genom sammanläggning med annat mindre
jordbruk. De problem, som härvid yppa sig, äro många och svårlösta. Såsom
egnahemsstyrelsen framhållit, torde en jordanskaffnings- och jordförmedlingsverksamhet
av det slag, varom det här rör sig, ej kunna handhavas
av de nuvarande lokala egnahemsorganen. Ifrågasättas kan, huruvida ej de
organ, vilka böra anförtros förevarande uppgifter, borde, med hänsyn till
arten av de spörsmål som möta dem, givas karaktär av statsorgan. Vid en
dylik anordning torde böra tillika övervägas, huruvida ej åt sålunda nytillskapade
organ borde överlämnas även den låneförmedlande verksamhet, som
nu ankomme på egnahemsnämnderna. En fördelning å olika organ av varandra
så närliggande uppgifter, som de nu berörda, förefaller nämligen vara
mindre ändamålsenlig. Däremot kunde måhända vara lämpligt att uppdela
det nya lokalorganet å exempelvis två avdelningar, av vilka den ena finge
ombestyra företrädesvis jordanskaffnings- och jordförmedlingsärenden och
den andra svara för den låneförmedlande verksamheten. En sådan uppdelning
kunde kanske jämväl övervägas i fråga örn den centrala tillsynsmyndigheten,
statens egnahemsstyrelse. Överflyttning enligt angivna riktlinjer av
egnahemslåneförmedlingen å statliga organ torde medföra, att hushållningssällskapens
befattning med egnahemsverksamheten konnne att upphöra. Med
hänsyn till den genomgripande förändring av sagda verksamhet, som detta
skulle innebära, torde åtgärder i angivet syfte icke kunna vidtagas utan allsidig
utredning. Jag förordar, att en dylik utredning kommer till stånd.

Vad arrendeegnahemsverksamheten angår, befinner sig denna ännu på försökets
stadium. Tydligt är, att örn ifrågavarande verksamhet skall fylla en
social uppgift, fordras en högst väsentlig utvidgning av densamma. Lika
tydligt torde vara, att en sålunda utökad arrendeegnahemsverksamhet icke
kan, på sätt fallet är med den nuvarande, skötas allenast genom en central
myndighet. Rörelsen måste decentraliseras. Örn, såsom ifrågasatts i det föregående,
de lokala egnahemsorganen ombildas och förstatligas, synes den tanken
ligga nära att anförtro även handhavandet av den lokala arrendeegnahemsverksamheten
åt dessa organ. I samband nied att förutsättningarna fölen
dylik anordning utredas, torde böra övervägas att låta det nuvarande centralorganet,
statens jordnämnd, uppgå i egnahemsstyrelsen och sålunda skapa
en gemensam förvaltning för statens båda ifrågavarande rörelsegrenar. Erinras
må. att arbetarsmåbruksverksamheten redan står under egnahemsstyrelsens
tillsyn. Sistnämnda verksamhet synes utveckla sig i stort sett tillfredsställande.
Såsom denna rörelse är lagd, faller det sig naturligt, att den
ute i orterna handhaves av kommunala organ. Någon omläggning av detta
system ifrågasättes sålunda ej. Även denna rörelse torde emellertid kunna
draga nytta av sådana för egnahems- och arrendeegnahemsverksamheten nytillskapade
lokalorgan, varom förut förmälts. Ett samarbete mellan de kommunala
och de andra organen synes kunna bliva till gagn. Måhända kan å
sistnämnda organ jämväl överflyttas något av det kontrollarbete med avseende
å arbetarsmåbruken, som nu åvilar egnahemsstyrelsen. Vid den utredning,
jag förordat, torde angivna synpunkter böra tågås under omprövning.

Egnahemsverksamhetens omorganisation enligt de linjer, vilka i det föregående
skisserats, bleve såsom nämnts av genomgripande natur. Det torde
därför vara lämpligt, att i samband med utredning i berörda hänseende jämväl
överväges, huruvida behov kan förefinnas av andra ändringar i gällande

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

bestämmelser än de nu ifrågasatta. Nuvarande grunder för egnahemsrörelsen
torde sålunda böra i sin helhet bliva föremål för översyn. Frågan om anställande
av särskilda egnahemskonsulenter bör härvid inpassas i sitt sammanhang.
Vid berörda översyn bör särskilt beaktas angelägenheten av att
så klara gränser som möjligt dragas mellan å ena sidan de fall, där hjälp hör
lämnas i form av egnahemslån, och å andra sidan arrendeegnahems- och arbetarsmåbruksverksamheten.
Vidare torde övervägas sådana anordningar
beträffande egnahemslån för inköp av jordbrukslägenhet, att dylik lägenhet,
där ej fråga är örn ställe av arbetarsmåbrukets typ, göres ekonomiskt bärkraftig,
då möjligheter därtill överhuvud taget föreligga. Även en i det föregående
ej nämnd sida av egnahemsrörelsen, nämligen den vilken avser främjande
av tillkomsten av bostadsegnahem, bör upptagas till granskning, och
detta jämväl ur andra synpunkter än de som kunna föranledas av ändringar
beträffande verksamheten i övrigt. Likaledes bör, vad angår arrendeegnahems-
och arbetarsmåbruksverksamheten, utredningen i den omfattning så
må visa sig påkallat få avse också andra frågor än de i det föregående uttryckligen
nämnda.

Vid den genomgång av gällande bestämmelser rörande ifrågavarande olika
former av statens sociala jordverksamhet, som sålunda torde äga ruin, bör
vad förut sagts angående vikten av att ofullständiga jordbruk må kunna utökas
till full bärighet särskilt beaktas ej blott ur de tidigare berörda synpunkterna
om jordanskaffning och jordförmedling utan även med hänsyn till angelägenheten
av att vederbörande jordbrukare må kunna erhålla den ekonomiska
hjälp, som för ändamålet kan vara behövlig. Möjlighet föreligger för
närvarande att erhålla egnahemslån för inköp av tilläggsjord. Vid utredningen
bör tagas under övervägande, huruvida vad härutinnan gäller är till fyllest
för ifrågavarande syfte eller örn ändringar i eller tillägg till nuvarande
bestämmelser på området kunna vara erforderliga. Den av riksförbundet
landsbygdens folk berörda frågan om jordanskaffning i syfte att komplettera
ofullständiga jordbruk i de gamla bruksbygderna bör härvid bland annat
uppmärksammas. Tillika bör övervägas, örn icke det allmänna å detta liksom
övriga områden för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning
med socialt syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation
av erforderlig mark. Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas
genom frivilliga avtal. Men erfarenheten torde visa, att understundom ett
önskvärt resultat icke står att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik
lagstiftning bör helt naturligt utformas under hänsynstagande även till
jordägarens berättigade intressen.

Härefter berördes vissa ekonomiska spörsmål samt frågan om kolonisationsverksamheten
i Norrland och Dalarna. Slutligen anmärktes, att, om
Kungl. Maj:t bifölle vad departementschefen förordat, beslutet torde få innebära,
att tidigare åt sociala jordutredningen lämnade, ännu ej slutförda uppdrag
angående utredning av åtgärder för förbättring av ofullständiga jordbruk
och tillskapande av bostadsegnahem ansåges återkallade.

Departementschefens framställning bifölls, och i enlighet med Kungl.
Maj:ts bemyndigande tillkallades såsom utredningsmän generaldirektören

O. H. Malmberg (ordförande), ledamoten av riksdagens andra kammare,
småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta, verkställande tjänstemannen i
statens jordnämnd, direktören N. Collin, ledamoten av riksdagens första
kammare, lantbrukaren N. G. Gabrielsson i leg, lantbrukaren A. Mårtensson
i Rynge, jordbrukskonsulenten B. A. Nilsson i Borås samt agronomen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

13

W. Svensson i Ljungskile. Utredningsmännen hava antagit benämningen
»1936 års egnahemsutredning».

I förevarande sammanhang må omnämnas, att vid innevarande års riksdag
väckts en motion, II: 66 av herrar De Geer och Andersson i Södergård,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville framhålla
det önskvärda däri, att nyssnämnda utredningsmän finge sina direktiv utvidgade
med uppdrag att beträffande egnahemsväsendets organisationsformer
icke huvudsakligen endast undersöka möjligheten av ett förstatligande
utan även grundligt utreda alternativet att bibehålla hittillsvarande system
kompletterat med utökat anlitande av landskommunernas och deras organs
medverkan.

Motionen II: 66 har hänvisats till jordbruksutskottets behandling.

I proposition nr 46 till årets riksdag har Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens län
för budgetåret 1936/1937 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 800,000 kronor.

I anledning av propositionen har väckts en motion, I: 303, vari herr Lindhgen
hemställt,

1) att riksdagen ville möjliggöra propositionens avsikter att skapa en
effektiv jordanskaffning genom att — i viss anslutning till Kungl. Majits
expropriationsproposition år 1933 för hela riket — nu för Västerbottens
och Norrbottens län antaga en provisorisk expropriationslag av i motionen
angiven lydelse;

2) att riksdagen — med förklarande att propositionens uppfattning, att
jordbruksnybildning på oodlad mark i princip icke bör ske annat än i
Västerbottens och Norrbottens län, icke kan av riksdagen godtagas — ville
tillika hemställa, att direktiv i propositionens nämnda syfte ej måtte föreläggas
de enligt Kungl. Majits uppdrag den 30 december 1935 tillsatta utredningsmän
i den sociala jordfrågan; samt

3) att riksdagen måtte jämväl anhålla eller uttala, att Kungl. Majit —
för vinnande av sammanhang och besparingar i förening med en ledande
tanke och ordnande hand över den sociala jordfrågan — täcktes tillse eller
förordna, att vid fortsatta överväganden av den sociala jordfrågan foges
hänsyn jämväl till tidigare officiella förslag med utredningar i ämnet.

Propositionen nr 46 och motionen I: 303 hava behandlats av sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott, som i utlåtande nr 1 hemställt, att det begärda
anslaget måtte beviljas av riksdagen.

Slutligen må omnämnas, att statens egnahemsstyrelse den 14 februari
1936 till jordbruksdepartementet överlämnat 46 till styrelsen under år 1935
inkomna skrivelser från vissa kommuner med uppgift om bristande tillgång
på jord för bildande av arbetarsmåbruk m. m. för den åtgärd, vartill
skrivelserna kunde anses böra föranleda.

Skrivelserna hava — enligt vad utskottet inhämtat — utgjort de svar,
som inkommit lill egnahemsstyrelsen å förfrågningar, som ställts till kom -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottet.

munalnämnderna i rikets landskommuner, huruvida bristande tillgång på
jord för arbetarsmåbruk förelåge inom kommunerna.

Egnahemsstyrelsens skrivelse har överlämnats till 1936 års egnahemsutredning.

I fråga örn yrkandena i de motioner, som ha avseende å förevarande
punkt [1:8 yrk. 2) och 4) samt II: 13 och 11:362], hänvisas till den redogörelse
därför, som lämnats i ingressen till detta utlåtande (sid. 1—3).

Utskottet har tidigare vid olika tillfällen erinrat därom, att statsmakterna
vidtagit omfattande åtgärder av skilda slag, som medföra avsevärda kostnader
för det allmänna, för att främja bildandet av nya jordbruk och för att
förbättra ofullständiga sådana. Vidare har utskottet, då fråga örn expropriationsrätt
för nu ifrågavarande ändamål tidigare varit föremål för behandling,
upprepade gånger förklarat, att det enligt utskottets mening icke visats, att
lagstiftning örn sådan rätt kunde anses erforderlig. Jord till nya jordbruk
och till förbättring av ofullständiga jordbruk funnes nämligen enligt utskottets
åsikt tillgänglig till skäliga priser.

I fråga om det behov, som för närvarande kan föreligga beträffande jord
för nyssnämnda ändamål, bör uppmärksammas, att åtskilliga jordbruk, vilka
tidigare lämnat sina brukare bärgning, numera på grund av ökade priser
å bland annat fodermedel kunna anses vara för små och därför tarva ökning
av den odlade jordens areal. Olika möjligheter att anskaffa sådan jord böra
givetvis tagas under övervägande. Bland annat torde böra undersökas, om icke
i vissa fall, då en mera avsevärd ökning av arealen erfordras, den utvägen
borde tillgripas att förvärva och uppdela ett jordbruk på ett antal av de i
närheten av detsamma liggande, så att de återstående därefter skulle omfatta
jord av tillräcklig vidd.

Såsom framgår av den i utskottets utlåtande lämnade redogörelsen kommer
frågan om att anskaffa jord till nya jordbruk och till komplettering av ofullständiga
jordbruk att upptagas till övervägande av nyligen tillsatta sakkunniga
— 1936 års egnahemsutredning. I de sakkunnigas uppdrag ingår jämväl
att överväga, örn icke på olika områden för statens understödjande verksamhet
för jordanskaffning med socialt syfte det allmänna behöver hava till sitt
förfogande en rätt till expropriation av erforderlig mark.

Enär utredning angående de i motionerna berörda spörsmålen blivit igångsatt,
finner utskottet, i avvaktan på resultatet av densamma, skäl icke föreligga
för riksdagen att i anledning av motionerna göra framställning till
Kungl. Maj:t.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15

II. Frågor rörande arrendelagstiftningen.

A. Gemensam social arrendelag för hela riket.

[Motionen 1:8 sid. 4 punkt 1; yrk. 1).]

I de förslag till social arrendelagstiftning, som på sin tid avgåvos av
jordkommissionen och jordsakkunniga, åsyftades en för hela riket enhetlig
lagstiftning. De båda förslagen skilde sig emellertid så tillvida från varandra,
att medan jordkommissionen förordade en särskild social arrendelag,
jordsakkunniga ansågo, att de bestämmelser av social natur, som för
vissa grupper av arrenden erfordrades utöver de för jordbruksarrende i allmänhet
gällande bestämmelserna, borde fogas såsom ett tillägg till den
allmänna arrendelagen (jordkommissionens betänkande del VI sid. 31 och
jordsakkunnigas betänkande sid. 38 och 41).

I proposition nr 182 framlades för 1927 års riksdag, bland annat, förslag
till sociala arrendebestämmelser, intagna i 1907 års ny teander ättslag, samt
förslag till vissa ändringar i norrländska arrendelagen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Thyrén, anförde i propositionen
(sid. 32), bland annat:

Jordsakkunnigas förslag att genomföra en enhetlig lagstiftning för hela
riket rörande arrende av enskild jord är utan tvivel beaktansvärt. Vid ett närmare
övervägande härav har jag dock icke kunnat undgå att finna ett försök
i denna riktning vara förbundet med vansklighet. Närmast gäller frågan upptagande
i den allmänna arrendelagen av bestämmelser, svarande mot den
nuvarande norrländska arrendelagen. Förhållandena i landets olika delar äro
med hänsyn till jordbrukets naturliga förutsättningar så skiftande, att en
dylik gemensam lagstiftning näppeligen skulle vara ägnad att befordra en
sund utveckling av jordbruksnäringen, i den mån denna är byggd på arrendesystem
i en eller annan form. I en sådan lag måste komma att inrymmas
ett flertal bestämmelser, vilka väl kunna motsvara en landsändas behov men
för en annan äro till föga eller intet gagn. Tydligen måste dylika bestämmelser
för att erbjuda anpassning efter de olikartade förhållandena i ej
ringa mån komma att kännetecknas av en så allmänt hållen formulering,
att de vid den praktiska tillämpningen i stället för att utjämna meningsskiljaktigheter
lätteligen kunna giva rum för olika tolkningar och därmed
skapa tvister och missämja i arrendeförhållandet. Åtskilliga av de i ärendet
senast avgivna yttrandena innefatta ock varningar för ett schematiskt
överflyttande till den allmänna arrendelagstiftningen av vissa för närvarande
blott i den norrländska arrendelagen upptagna stadganden, vilka hänföra
sig till särskilda förhållanden i fråga om trävaruindustriens arrendehemman
i Norrland och Dalarna. Jämväl har från några håll gjorts gällande
att speciallagstiftningens uppgående i den allmänna lagstiftningen, sådan
denna föreslagits av jordsakkunniga, icke kan för sistnämnda
landsdelar anses innebära en tillfredsställande lösning, då därigenom komme
att uppoffras vissa bestämmelser, som visat sig ändamålsenliga.

För min del har jag alltså funnit mig böra tillstyrka, att den norrländska
arrendelagen bibehålies i gällande kraft med allenast de ändringar, som

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

bliva påkallade för att bringa denna lag till överensstämmelse med en i
vissa avseenden reviderad och utvidgad allmän arrendelagstiftning. De
lagstadganden i övrigt, vilka erfordras för att tillgodose behovet av vad
i allmänhet betecknats såsom en social arrendelagstiftning i mera speciell
bemärkelse, har jag ansett böra införas i 1907 års allmänna arrendelag.

Åtskilliga motioner väcktes.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i utlåtande nr
1, bland annat:

Med hänsyn till de skiftande förhållandena i rikets olika delar kan utskottet
giva sin anslutning till Kungl. Maj:ts förslag, att för de nordligare
delarna av landet den norrländska arrendelagen alltjämt bör gälla med den
utsträckning av dess giltighetsområde och med de modifikationer, som
kunna vara av behovet påkallade, ävensom att de bestämmelser, som erfordras
för övriga delar av riket, inarbetas i den allmänna arrendelagen.

Reservation anfördes, dels av herr Lindhagen, som hemställde, bland annat,
att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit ville eventuellt i samband
med andra kompletteringar och ändringar i lagstiftningen överväga och för
riksdagen framlägga förslag, varigenom samtliga arrendestadganden av
social natur sammanföras till en speciallag för hela riket, dels ock av herr
Hage, som i väsentliga delar instämde i herr Lindhagens reservation.

Riksdagen biträdde utskottets ståndpunkt.

De viktigaste skiljaktigheterna mellan norrländska arrendelagen, å ena,
samt de sociala arrendebestämmelserna i 1907 års nyttjanderättslag, å
andra sidan, äro följande:

Norrländska arrendelagen har avseende å arrenden, som omfatta minst
fyra hektar inrösningsjord, under det att de sociala arrendebestämmelserna
i nyttjanderättslagen hava avseende å arrenden om minst fyra hektar odlad
jord.

Enligt norrländska arrendelagen är arrendatorn berättigad att på lämpligt
ställe å den arrenderade jorden eller, om denna utgör allenast visst område
av en jordägaren tillhörig fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten,
efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn
åliggande reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning
samt nödiga redskap. Utanför norrlandslagens tillämplighetsområde
finnes däremot icke någon dylik tvingande regel rörande virkesfånget,
utan frågan härom får ordnas genom avtal mellan jordägaren och arrendatorn.

I norrländska arrendelagen stadgas vidare, att, om det å den arrenderade
jorden ej finnes erforderligt bete för de hästar och nötkreatur, som kunna
vinterfödas därå, och om denna jord allenast utgör visst område av en jordägaren
tillhörig fastighet, arrendatorn efter ortens sed är berättigad till
nödigt bete jämväl å övrig skog eller utmark, som hör till fastigheten. Jordägaren
äger emellertid därvid undantaga mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits
anordningar, som skulle lida märkligt intrång av betesrätten. Utanför
norrlandslagens tillämplighetsområde finnas icke sådana bestämmelser,
utan om betesrätten få jordägaren och arrendatorn själva komma överens.

I motionen I: 8 har anförts (sid. 4 punkt 1), att en gemensam social arrendelag
för hela riket är ett av arrendatorsklassens aktuella problem.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30• 17

Motiveringen under denna punkt innehåller bland annat följande uttalande: De

stora godsen höllos utanför lagen så gott som fullständigt. Endast arrenden
under fideikommiss beskuros med en till 10 år förminskad och okontrollerad
arrendetid i stället för den femtonåriga norrländska arrendetiden.
Däremot drabbades arrenden av bolagsdomäner av samma skyddsbestämmelser
som i Norrland men förflyttades av anfört skäl i alla fall lagtekniskt
under den allmänna arrendelagen. En sådan lagstiftning på kryckor bör
icke vidare få godtagas.

Med anledning av vad sålunda anförts i motionen erinras därom, att i det
uti propositionen nr 182 till 1927 års riksdag framlagda förslaget till lag örn
ändring i vissa delar av 1907 års nyttjanderättslag efter de paragrafer, som
behandlade jordbruksarrenden under fideikommiss, under rubriken »Örn
vissa andra jordbruksarrenden» intagit en 56 § av följande lydelse:

Upplåter någon i annat fall än i 45 eller 54 § sägs på arrende torp eller
annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder
under huvudgård, och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst
fyra och högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i 46 och 53 §§ äga
motsvarande tillämpning.

Vad nu stadgats gäde ej upplåtelse av jord, som tillhör ecklesiastikt boställe.

I motioner framställdes yrkanden i olika hänseenden, bland annat därom,
att nämnda 56 § måtte utgå ur lagen.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet yttrade i utlåtande nr 1:

Beträffande den grupp av arrenden, varom i denna paragraf är fråga, finner
utskottet det vara varken behövligt eller lämpligt att införa tvingande bestämmelser
om minimitid. Utskottet har icke av den förebragta utredningen
kunnat finna, att vid dessa arrenden sådana missförhållanden i fråga om upplåtelsetidens
längd föreligga, att ett ingripande på lagstiftningens väg kan
vara befogat. Arrendeupplåtelser under enskilda jordägare i allmänhet sakna
också den varaktiga beskaffenhet, som i fråga om arrenden under bolag
och fideikommiss talar för lagstadgandet av en längre minimitid. Som regel
upphör utarrenderingen av nu ifrågavarande ställen förr eller senare i
följd av ägarens dödsfall eller fastighetens försäljning. Härtill kominer, att
många av de större enskilda egendomarna, särskilt i södra Sverige, äro för
sin drift väsentligen beroende av den arbetskraft, som erhålles från jordbrukstorpen.
En lagstadgad minimitid, särskilt så lång som femton år, skulle
utan tvivel komma att inverka störande på driften av huvudgårdarnas jordbruk.
Ej heller i andra avseenden finner utskottet särskilda tvingande bestämmelser
vid dessa arrenden vara påkallade. På grund härav hemställer
utskottet, att förevarande paragraf måtte utgå ur lagen ävensom att de
motionsvis framställda yrkandena, i den mån de avvika från denna utskottets
hemställan, måtte av riksdagen lämnas utan bifall.

Reservation anfördes dels av herr Linder jämte fyra andra ledamöter, som
ansågo, att ett stadgande av det innehåll Kungl. Maj:t föreslagit borde införas
i lagen, dels ock av herr Lindhagen, som yrkade att i ett sådant stadgande
minimiarcalen måtte bestämmas till 2 har odlad jord, ängs- och hagmark.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Bihang till riksdagens protokoll 19.16. 9 staal. 2 tind. Ar 30. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

Förslag örn minimitid vid arrenden av nu avhandlade slag framfördes vid
såväl 1928 som 1929 års riksdagar utan att vinna bifall.

Jämväl vid 1930 års riksdag framställdes i motion I: 185 av herr Lindhagen
yrkande i sådant hänseende.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet yttrade i utlåtande nr 1:

Utskottet kan inskränka sig till att, under åberopande av de skäl, som anförts
för den ståndpunkt, som riksdagen intagit dels vid lagstiftningens genomförande
1927, dels så nyligen som 1928 och 1929, förorda, att yrkandet i
motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes av herr Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

uuicottet. De skiftande förhållandena i fråga örn jordbrukets naturliga förutsättningar
i landets olika delar göra det enligt utskottets mening nödvändigt
att bibehålla den år 1927 genomförda anordningen, enligt vilken för Norrland
och nordvästra Svealand gälla särskilda sociala arrendebestämmelser, i
några hänseenden olika dem, som tillämpas i övriga delar av landet. Med
hänsyn härtill finner sig utskottet sakna anledning tillstyrka motionen I: 8,
såvitt densamma innehåller yrkande rörande gemensam social arrendelag
för hela riket.

Frågan om särskilda bestämmelser för arrenden under större gods har
tidigare varit föremål för riksdagens prövning, men det har icke varit möjligt
att uppdraga någon lämplig gräns mellan större och mindre gods. Utskottet,
som erinrar därom, att frågan om fideikommissens upphörande är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning, finner sig ej böra tillstyrka en lagstiftning
angående särskilda bestämmelser beträffande arrenden under större
gods.

B. Frilösning av arrendejordbruk.

[Motionen I: 8 sid. 5 punkt 2; yrk. 1).]

En omfattande historik beträffande frågan örn frilösning av arrendejordbruk
återfinnes i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 vid 1930 års riksdag, sid. 75—96, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

På hemställan av det sammansatta utskottet beslöt 1930 års riksdag i skrivelse
(nr 276) anhålla, att Kungl. Maj:t — i anslutning till samtidigt begärd
utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre
jordbruk och rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare,

Amira lagutskottets utlåtande Nr 30.

19

hemmansägare-, arrendators- oell småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade
härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk — ville verkställa
utredning rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att
ekonomiskt underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Denna utredning uppdrogs åt sociala jordutredningen, som enligt vad utskottet
inhämtat torde komma att slutföra behandlingen av detta utredningsspörsmål
under våren innevarande år.

Ur ett av sociala jordutredningen den 5 december 1931 avgivet betänkande
med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen (statens
offentliga utredningar 1932: l) må i detta sammanhang anföras följande uttalande
av utredningen (sid. 70):

Den skärpta arrendelagstiftningen, icke minst skadeståndsbestämmelserna
i 7 §, har i sin mån föranlett, att skogsbolagen, som tidigare ogärna velat avhända
sig sina arrendeställen, numera i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet
och försälja arrendegårdarna.

Under det att det tidigare från arrendatorshåll med styrka framträtt en
strävan att få friköpa arrendejordbruken, har med nuvarande ekonomiska
förhållanden hos arrendatorerna ett motsatt intresse gjort sig märkbart. De
flesta arrendatorer, varom här är fråga, äro för sitt uppehälle till stor del beroende
av det arbete med kolning, skogskörning, huggning o. dyl., vartill bolaget
kan bereda tillgång. I egenskap av arrendator känner skogsarbetaren sig
tryggare för den nödvändiga arbetstillgången än om han med äganderätt förvärvade
sitt ställe. Ett annat skäl, som under nuvarande ekonomiska förhållanden
ur arrendatorns synpunkt talar mot frilösning, är, att räntorna på
köpeskillingen och övriga med äganderätten förenade årliga utgifter ofta betydligt
överstiga den arrendeavgäld, som för närvarande utgår. Arrendatorerna
se därför i många fall numera med bekymmer på bolagens stora utbud
av arrendeställen.

Vid 1932, 1933 och 1931 års riksdagar behandlades motioner innefattande
yrkanden örn, bland annat, lagstiftning rörande frilösning av arrendejordbruk
(I: 213 år 1932, I: 323 och II: 520 år 1933 samt I: 278 och I: 279 år
1934). På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden 24/1932 och 32/1933
samt 40/1934 och 41/1934) beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda
till någon åtgärd.

Beträffande speciellt förevarande spörsmål anförde utskottet i utlåtandet
nr 41 vid 1934 års riksdag:

De skäl, som tidigare vid upprepade tillfällen anförts, när riksdagen avstyrkt
att införa rätt för arrendator att genom expropriation frilösa arrende,
anser utskottet alltjämt äga giltighet. Riksdagen har, såsom av det föregående
framgår, i stället uttalat sig för, att ett övervägande borde ske rörande
ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning
av mindre arrendejordbruk, samt hemställt att, sedan utredning verkställts,
de förslag, vartill densamma kunde föranleda, måtte framläggas för
riksdagen. Utredningen ifråga har av Kungl. Maj.t uppdragits åt sociala
jordutredningen, som hittills icke avslutat densamma.

I förevarande sammanhang får utskottet omnämna, vad chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Schlyter, anfört till statsrådsprotokollet den 1 feb -

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

mari 1935, då frågan om lagberedningens närmaste arbetsuppgifter behandlades.
Därvid anförde statsrådet Schlyter, bland annat:

Jag håller för min del före, att den för närvarande mest trängande lagstiftningsuppgiften
är en reform av jordabalken. Under de tjugufem år som förflutit,
sedan lagberedningen avgav sitt slutliga förslag till ny jordabalk, har
behovet av en allmän lagrevision på detta område blivit alltmera kännbart,
ett förhållande som bland annat vid skilda tillfällen framhållits av lagrådet.
Då de vidlyftiga förberedelserna för inrättande av nya fastighetsböcker numera
blivit slutförda och själva uppläggandet av dessa böcker kommit i full
gång, synes tidpunkten vara inne att lagberedningen skrider till erforderlig
överarbetning av nyssnämnda jordabalksförslag. Härav följer dock icke med
nödvändighet att lagberedningens arbetskrafter böra från början helt ägna
sig åt berörda uppgift. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum under
senare år och de nya erfarenheter som kunna hämtas från modem lagstiftning
i främmande länder torde vissa specialundersökningar lämpligen böra
utföras såsom ett förberedande arbete. Dessa undersökningar synas -— under
ordförandens ledning — böra utföras av en eller möjligen två av beredningens
ledamöter. Med tillgång till de rön som inhämtats vid det förberedande
arbetet lärer ett av lagberedningen i dess helhet sedermera påbörjat,
mera koncentrerat arbete på utformning av lagtext och motiv kunna väsentligen
underlättas.

Lagberedningens huvudsakliga arbete borde emellertid enligt justitieministerns
åsikt lämpligen under någon tid framåt ägnas åt frågan om en reform
av aktiebolagslagstiftningen.

Sedan justitieministern utverkat de Kungl. Maj:ts beslut, som voro erforderliga
för sistnämnda arbete, erhöll han Kungl. Maj:ts bifall även till en
hemställan, att en eller, efter chefens för justitiedepartementet bestämmande,
två av lagberedningens ledamöter skulle, så snart omständigheterna det medgåve,
hava att under ordförandens ledning utföra erforderliga förberedande
arbeten för revision av jordabalken, samt att lagberedningen, sedan revision
av aktiebolagslagstiftningen slutförts, skulle övergå till behandling av frågan
örn en reform av jordabalken.

Vid 1935 års riksdag yrkades i motionen I: 258 av herr Lindhagen, att riksdagen
måtte hos regeringen begära skyndsamt förslag rörande tillgodoseende
genom lag av arrendatorsklassens berättigade krav i vissa i motionen angivna
avseenden, bland annat i fråga om rätt för arrendator att få lösa till sig
jordbruket. I en motion, II: 343 av herr Falk, framställdes förslag om ändringar
i olika hänseenden i arrendelagstiftningen, för vilka förslag redogörelse
lämnas under andra rubriker i förevarande utlåtande.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 15 — jämte det utskottet på sätt
ovan (sid. 7) omnämnts uttalade sig mot ett införande av expropriationslagstiftning
för jordbruksändamål — beträffande motionsvis väckta frågor
örn ändringar i arrendelagstiftningen följande:

Enligt den plan, som för någon tid sedan offentliggjordes rörande lagberedningens
närmaste arbetsuppgifter, skall en allmän revision av jordabalken
inom kort igångsättas. Samtliga de spörsmål, som berörts i de förevarande
motionerna I: 258 och II: 343, torde i sammanhang därmed bliva föremål för

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

21

omprövning. Med hänsyn härtill anser utskottet, som ej finner anledning att
nu i detalj yttra sig om de olika frågor, som omförmälts i dessa motioner, att
skäl icke föreligga för riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit göra de framställningar
örn utredning, som påyrkats i motionerna. Utskottet vill emellertid
i detta sammanhang uttala den förhoppningen, att utredningsarbetet på
förevarande område så bedrives, att ett slutligt resultat därav kan vinnas inom
skälig tid.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation avgavs av herr Norman jämte fem andra ledamöter, vilka hemställde,
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.
Majt ville låta verkställa utredning i syfte att få klarlagt, bland annat, i vad
mån frilösning av arrendejordbruk skulle kunna underlättas genom expropriationsförfarande
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning, dels ock att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i syfte
att få klarlagt i vad mån det kunde vara möjligt att genom ändringar i gällande
arrendelagstiftning tillförsäkra arrendatorerna en säkrare ställning samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Reservation anfördes vidare av herr Lindhagen, som yrkade, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit hemställa örn övervägande och förslag dels till komplettering
av den sociala arrendelagstiftningen till ytterligare tryggande av arrendatorernas
rätt till ett hem, till besittningen av jordbruket och till möjligheter
för dess eventuella övertagande med äganderätt, det senare med stöd av expropriationsbestämmelser,
dels ock till erforderliga förbättringar även i den
allmänna arrendelagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Av vad chefen för justitiedepartementet anfört i andra huvudtiteln av årets
statsverksproposition i sammanhang med hemställan om anslag till lagberedningen
samt av lagberedningens därvid fogade redogörelse för dess verksamhet
framgår, att lagberedningens ledamöter under senare delen av år 1935
varit och alltjämt äro upptagna av arbetet med en ny lagstiftning örn aktiebolag
med undantag för en av dem, vilken erhållit i uppdrag att utföra erforderliga
förberedande arbeten för revision av jordabalken. Denne ledamot
har i samråd med lagberedningens ordförande påbörjat nämnda arbeten men
har dock icke ägnat sig helt åt denna uppgift, ity att han därjämte omhänderhaft
vissa uppgifter inom Kungl. Majits kansli samt uppdrag inom jordbruksdepartementet
såsom utredningsman beträffande åtgärder till reglering av
jordbrukets skuldsättning.

I förevarande sammanhang torde böra omnämnas spörsmålet örn avveckling
av bestående fideikommiss. En avveckling av jordbruksfideikommissen
skulle nämligen med säkerhet medföra avsevärd förändring i arrendatorernas
av fideikommissjord ställning.

Den 14 oktober 1935 har tillkallad sakkunnig avlämnat promemoria angå -

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

ende avveckling av bestående fideikommiss (statens offentliga utredningar
1935: 50). Beträffande den ekonomiska organisationen å jordfideikommissen
har däri omnämnts (sid. 6), bland annat följande:

Å de större egendomarna brukade en jämförelsevis stor areal, utgörande
huvudgården, ligga under eget bruk, under det att inägojorden i övrigt vore
utarrenderad. Enligt en av jordkommissionen sammanställd statistik, avseende
åren 1919 och 1920, brukades 18,778 hektar åker av ägarna och funnos
7,060 arrendatorer, vilka brukade 112,512 hektar åkerjord. Även senare
hade lämnats uppgifter angående antalet brukare, men dessa uppgifter vore
för ofullständiga för att kunna tjäna till jämförelse med de av jordkommissionen
meddelade.

Över den sakkunniges betänkande hava yttranden inhämtats från vissa
myndigheter m. fl. Ärendet är föremål för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

Under år 1932 verkställdes en allmän jordbruksräkning i riket. De därvid
insamlade uppgifterna hava numera bearbetats av statistiska centralbyrån,
som i Sveriges officiella statistik (jordbruk med binäringar) lämnat en
redogörelse därför.

Beträffande utarrenderade brukningsdelars antal och åkerareal i procent
av samtliga brukningsdelar framgår av 1932 års jordbruksräkning, att hela
antalet brukningsdelar i riket utgjorde 669,751, därav 307,379 brukningsdelar
med mer än 2 hektar åker. Av sistnämnda antal voro 60,192 utarrenderade
(19.6 %), under det att 247,187 (80.4 %) brukades av ägaren själv. Till brukningsdelar
med mera än 2 hektar åker hörde en sammanlagd åkerareal av
3,575,389 hektar (all åker utgjorde 3,724,625 hektar), varav 2,620,504 hektar
(73.3 %) brukades av ägaren själv och 954,885 hektar (26.7 %) av arrendator.

Utarrenderade brukningsdelar förekomma i den relativt sett minsta utsträckningen
vid småbruken, under det att arrendesystemet nått åtskilligt
större omfattning vid de större brukningsdelarna.

Beträffande arrendesystemets utbredning i olika delar av landet må nämnas,
att detsamma förekommer i stor utsträckning inom ett sammanhängande
område, som utgöres av Uppland, Södermanland, Östergötland och norra
kustlandet i Kalmar län, samt vidare på slättbygden i Malmöhus län och i
hela Bergslagen, där bruks- och trävarubolagens jordinnehav nått den största
omfattningen. Däremot har arrendesystemet sin minsta omfattning på Gotland,
i Blekinge läns skogsbygd, i Västernorrlands läns kustland samt i Västerbottens
och Norrbottens län, inom vilka områden åkerjorden till mera
än 90 °/o brukas av självägare.

Utskottet får slutligen omnämna, att i interpellation (den 18 februari) av
herr K. G. Westman vid årets riksdag vissa frågor framställts till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet rörande lagberedningens arbete med
revision av jordabalken.

Interpellationen har besvarats av justitieministern den 18 innevarande
mars, i samband varmed chefen för jordbruksdepartementet lämnat vissa
upplysningar angående spörsmål rörande arrendelagstiftningen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

23

Av justitieministerns svar framgick, att lagberedningens arbete icke behöver
lägga hinder i vägen för vidtagandet av de ändringar i arrendelagstiftningen,
som kunna befinnas vara önskvärda.

I motionen I: 8 har (sid. 5 punkt 2) anförts, att frilösning av arrendejordbruk
är ett av arrendatorsklassens aktuella problem.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen tidigare vid
upprepade tillfällen avstyrkt förslag om rätt för arrendator att tvångsvis frilösa
det arrenderade jordbruket. Riksdagen har förklarat, att ett övervägande
i stället borde ske rörande andra åtgärder, som kunde anses ägnade
att ekonomiskt underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt hemställt
till Kungl. Majit örn utredning och förslag därutinnan. Uppdrag att
verkställa sådan utredning har av Kungl. Majit lämnats åt sociala jordutredningen,
som kan förväntas komma att inom den närmaste tiden slutföra
densamma. Med hänsyn härtill finner utskottet icke skäl föreligga för riksdagen
att beträffande förevarande spörsmål göra någon framställning till
Kungl. Majit.

C. Företrädesrätt för arrendator vid köp; skydd mot salubjudande av
utarrenderad egendom i vissa fall.

[Motionen 1:8 sid. 5 punkt 4; vrk. 1).]

Vid 1932 års riksdag väcktes en motion, lii 266, av herr Spångberg m. fl.,
vari yrkades, att i den sociala arrendelagen måtte införas förbud för bolag
att inom de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen utsträcktes
år 1927 (Värmlands län och vissa delar av Örebro län), försälja jordområden,
som upplåtits på arrende, i de fall att vederbörande brukare önskade
att få kvarbo som arrendator.

Andra lagutskottet lämnade i utlåtande (nr 21) över motionen en historik
över tidigare behandling av frågan om förbud mot försäljning av arrendejordbruk,
vartill utskottet nu anhåller att få hänvisa.

Utskottet anförde i utlåtandet 21/1932, att det icke ansåg sådana skäl föreligga,
att de kunde motivera den föreslagna, ur principiell synpunkt betänkliga
åtgärden att för Värmland och vissa delar Örebro län stadga förbud
för bolag alt försälja utarrenderad jord. Motionen avstyrktes.

Särskilt yttrande avgavs av herr Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motionen I: 8 har såsom ett av arrendatorsklassens aktuella problem anförts
företrädesrätt till köp av jordbruket med laga tillbehör samt skydd i
övrigt mot besittningens utbjudande till salu vid en för arrendatorn oläglig
tidpunkt eller eljest i oträngt mål.

Bestämmelser i lag örn företrädesrätt för arrendator att inköpa den arrenderade
fastigheten skulle givetvis vara utan praktisk betydelse, örn det

Utskottet.

Utskottst.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

stöde jordägaren fritt att själv bestämma priset å fastigheten. Å andra sidan
vore det icke med rättvisa förenligt, att arrendatorn, örn han ägde företrädesrätt
till köp, skulle få bestämma köpeskillingen. En uppskattning av
fastighetens skäliga värde genom något officialförfarande skulle därför vara
nödvändig vid tillämpning av en lagstiftning örn sådan företrädesrätt. Utskottet
anser, att skäl icke anförts, som kunna motivera införandet av en
dylik rätt för arrendatorn att, låt vara till ett såsom skäligt ansett pris, mot
jordägarens vilja få förvärva hans egendom, å vilken jordägaren måhända
från annat håll hade högre köpeanbud.

Utskottet finner ej heller skäl föreligga för en lagstiftning, enligt vilken
arrendatorn å en fastighet skulle kunna förhindra dess ägare att sälja densamma,
oaktat att tidpunkten för försäljning för den sistnämnde av en eller
annan orsak vore lämplig.

D. Minimitid beträffande arrenden.

[Motionerna 1:285 och 11:486 samt II: 187 yrk. 1).]

Bestämmelserna örn arrendetid återfinnas i allmänna arrendelagen (2 kap.
av 1907 års lag) i 2 §, där det stadgas, att upplåtelse på arrende (som huvudregel)
skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid. Om arrendetiden
icke är bestämd på i lagen angivet sätt, skall avtalet anses ingånget
för en tid av fem år. Örn vid arrende, som gäller för viss tid, arrendatorn
fortfarit med brukandet efter arrendetidens utgång, och jordägaren icke
inom två månader därefter anmanat honom att avflytta, skall avtalet anses
förlängt på fem år.

Någon minimitid för arrendeupplåtelser är sålunda icke stadgad i arrendelagen
för arrenden i allmänhet. Däremot finnas beträffande vissa arrenden
sådana minimitider bestämda, i fråga örn bolagsarrenden 15 år (46 §), beträffande
jordbruksarrenden under fideikommiss 10 år (55 §) och i fråga
om arrenden enligt norrländska arrendelagen 15 år (2 §). Från föreskrifterna
i sist omförmälda stadganden kan emellertid under vissa omständigheter
dispens erhållas (54 och 55 §§ allmänna arrendelagen, 31 § norrländska
arrendelagen). Avtal för viss tid, som varit gällande femton (resp. tio)
år, må emellertid förlängas för kortare tid.

I lagberedningens förslag till jordabalk, I, avgivet den 4 februari 1905, anfördes
i motiveringen till 2 § i 2 kap., bland annat (sid. 95):

De grunder, vilka överhuvud kunna åberopas för arrendetidens fixering,
föranleda jämväl att arrendetiden icke bör sättas alltför kort; och det kunde

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

25

därför ifrågasättas, huruvida icke lagen borde tillika stadga en viss minimitid
för arrende. Också har man sett det förslag framställt, att arrendetiden
aldrig borde få sättas kortare än att den fullt motsvarade den vanliga omloppstiden
vid ett ordnat skiftesbruk. Beredningen har emellertid funnit en
föreskrift i sådant syfte icke kunna upptagas i förslaget. Det får icke förbises,
att fall kunna förekomma, då det för upplåtaren är omöjligt att binda
sig för en längre tid — t. ex. när han själv skall inom en viss kortare tid
lämna ifrån sig fastigheten — eller där det för honom är angeläget att icke
göra det — t. ex. när han önskar försälja fastigheten. I betraktande av
dessa omständigheter och då det ju icke lämnas jordägaren öppet att genom
förbehåll bereda sig en dylik handlingsfrihet, låter det sig icke göra att införa
en lagstadgad minimitid.

Beträffande minimitid för arrenden i allmänhet anförde jordsakkunniga i
sitt betänkande år 1926 (sid. 86):

Vid övervägande av de lagstiftningsåtgärder, som av förefintliga missförhållanden
påkallas, synes det de sakkunniga uppenbart, att en bestämmelse
om viss minimitid icke kan givas en generell tillämpning å arrendeupplåtelser.
Dessa äro ej sällan beroende av rent tillfälliga omständigheter såsom
ägarens omyndighet, sjukdom, tillfälliga verksamhet å annan ort m. m. Då
den omständighet, som föranlett utarrenderingen, ej längre förefinnes, önskar
ägaren i regel själv övertaga brukandet av fastigheten. Att det i dylika fall
bör vara jordägaren obetaget att själv bestämma tiden för arrendeupplåtelsen
torde vara uppenbart. Skall en bestämmelse om minimitid lagfästas,
måste den därför begränsas till de upplåtelser, vilka enligt erfarenheten äro
av mera stadigvarande beskaffenhet.

I motionerna 1:285 och 11:486 har hemställts, alt riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning, örn icke en minimitid av t. ex. 5 år
lämpligen kunde föreskrivas i allmänna arrendelagen i sådana fall, då det är
fråga örn mera konstant arrendejord.

I motionen II: 187 har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte
anhålla om förslag till tvingande bestämmelse i allmänna arrendelagen av
innehåll att arrendeavtal skall omfatta en tid av minst fem år.

Utskottet finner sig visserligen kunna vitsorda, att en icke alltför kort arrendetid
ur jordbrukets synpunkt kan anses vara fördelaktig. En längre
arrendetid föranleder nämligen i allmänhet arrendatorn att vårda sig örn jordbruket
på ett helt annat och bättre sätt, än örn arrendetiden är kort. Ett
flertal omständigheter av skilda slag — såsom jordägarens omyndighet, sjukdom,
tillfällig vistelse å annan ort, önskan att försälja fastigheten m. m. —
föranleda emellertid enligt utskottets mening, att det i fråga örn arrenden
enligt allmänna arrendelagen bör vara jordägaren obetaget att själv bestämma
arrendetidens längd. Det förekommer för övrigt även fall, då det jämväl
ur arrendatorns synpunkt skulle vara olämpligt med en lagbestämd minimitid
för arrendet. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet
icke kunna förorda framställda förslag rörande fastställandet av en generell
minimitid för arrenden enligt allmänna arrendelagen.

Utskottet.

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

De förslag, som framställts i motionerna I: 285 och II: 486 om att bestämmelser
om minimitid skulle utfärdas i fråga om mera konstant arrendejord,
torde i första hand hava framkallats av förhållandena på våra större jordkomplex.
De viktigaste av dessa äro de, som sammanhållas av fideikommissrätt.
Vid arrende av mindre gårdar under fideikommiss skall ju det
första avtalet ingås på tio år. Förlängning av sådant avtal kan däremot ske
utan tidsgräns nedåt. Minimitid är ej föreskriven vid utarrendering av fastighet
under fideikommiss, som har mindre eller större areal än den i de särskilda
bestämmelserna örn fideikommissarrenden angivna. Frågan om fideikommissens
avskaffande är emellertid för närvarande föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Ett avskaffande av jordfideikommissen skulle tydligen
föranleda ett sönderfallande av dessa godskomplex och därmed undanröja
en av de viktigaste anledningarna till de yrkanden, som framförts i motionerna
I: 285 och II: 486.

Utskottet anser däremot skäl föreligga för ett övervägande, huruvida icke
bestämmelserna om minimitid för arrenden enligt de sociala arrendelagarna
böra fullständigas. Utskottet åsyftar härmed ändring av de regler, som gälla
beträffande förlängning av sådana arrenden. Gällande rätt medgiver, att förlängning
får ske på hur kort tid som helst. Enligt utskottets mening bör
undersökas, hurvida det icke vore lämpligt, att, därest avtal örn förlängning
ingås, detta avtal skall gälla för minst fem år. Undantag från en sådan regel
skulle dock kunna medgivas genom dispens. Vidare torde arrendatorn böra
förbehållas rätt att verkställa uppsägning av avtalet efter kortare tid, t. ex.
två år.

E. Optionsrätt till nytt arrende.

[Motionerna I: 8 sid. 5 punkt 2; ylle. 1), I: 285 och II: 486 samt II: 187

yrk. 5).]

Enligt gällande allmänna arrendelagstiftning föreligger icke någon rätt för
arrendator att, då hans arrendetid utlöper, mot jordägarens vilja få arrendetiden
förlängd (optionsrätt).

Frågan om optionsrätt vid arrenden har tidigare vid åtskilliga tillfällen
behandlats. För vad därutinnan förekommit till och med år 1924 har redogörelse
lämnats i jordsakkunnigas den 20 juni 1926 avgivna betänkande med
förslag till lag örn ändrad lydelse av 1907 års nyttjanderättslag [statens offentliga
utredningar 1926: 8]. Beträffande innehållet i nämnda redogörelse
samt i fråga om vad jordsakkunniga anfört i ämnet hänvisas till betänkandet
sid. 62—88.

I den proposition, nr 182, varigenom vid 1927 års riksdag förslag fram -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

27

lades till ändringar i 1907 års nyttjanderättslag m. m., funnos icke bestämmelser
om optionsrätt medtagna.

Förslag om införande av optionsrätt såvitt angick den sociala arrendelagstiftningen
framfördes emellertid motionsvis (I: 304, II: 425, II: 429 och II:
434) vid samma riksdag utan att då vinna bifall.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade i sitt utlåtande
(nr 1) rörande förevarande spörsmål, att utskottet, när det för vissa arrenden
förordade så lång minimitid som femton år, ej fann anledning föreligga att
stadga optionsrätt. Såsom skäl härför hänvisade utskottet till vad de jordsakkunniga
anfört i frågan i nyssnämnda betänkande. Av de sakkunnigas
betänkande framgår (sid. 87), att deras ståndpunkt härutinnan vore, att sedan
arrendatorn innehaft fastigheten i femton år, optionsrätt näppeligen
kunde tillerkännas honom, utan att jordägarens rätt att förfoga över sin jord
alltför mycket beskures. Dessutom kunde man förutse, att arrendeförhållandet
under den föregående långa arrendetiden vunnit sådan stadga, att,
därest fastigheten fortfarande skulle vara utarrenderad, någon risk knappast
förefunnes för en skötsam arrendator att icke erhålla förnyat arrende. —
Reservation anmäldes av sex ledamöter. ■—■ Riksdagen beslöt i enlighet med
vad utskottet föreslagit.

Yrkanden om införande av optionsrätt framställdes i motioner vid 1928,
1929 och 1930 års riksdagar (I: 200 och II: 359 år 1928, I: 185 och II: 275
år 1929 samt I: 208 och II: 69 år 1930). På hemställan av andra lagutskottet
i utlåtanden 10/1928 och 17/1929 samt sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
i utlåtande 1/1930 beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle
föranleda till någon åtgärd.

Vid 1935 års riksdag yrkades i motionen I: 258 av herr Lindhagen, att
riksdagen måtte hos regeringen begära skyndsamt förslag, bland annat i fråga
om rätt för arrendator att erhålla optionsrätt till nytt arrende. I motionen
II: 343 av herr Falk yrkades, bland annat, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla örn förslag rörande införande i arrendelagen av
tvingande bestämmelser angående företrädesrätt för avträdande arrendator
till att erhålla förnyat arrende.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 15).

Beträffande utskottets utlåtande och riksdagens beslut rörande nu ifrågavarande
spörsmål hänvisas till den redogörelse för arrendefrågornas behandling
vid 1935 års riksdag, som lämnats ovan under II B (sid. 20—21).

Yrkanden rörande optionsrätt till nytt arrende hava, som ovan nämnts, nu
framställts i motionerna I: 8 och II: 187.

I motionerna I: 285 och II: 486 har anförts, bland annat, att, örn jord
varit utarrenderad under längre tid —■ förslagsvis 20 år — undersökning borde
ske, örn icke optionsrätt i någon form kunde tillerkännas den förutvarande
arrendatorn. Vid införandet av bestämmelser av detta slag i avsikt att
skydda arrendatorerna måste dock tillses, att icke jordägarens berättigade intressen
träddes för nära. Fall, som i regel hade karaktären av rent affärsmässiga
uppgörelser mellan jämställda parter, borde därför undantagas.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utikottel.

Det må anmärkas, att i bestämmelser, som gälla beträffande arrende av
kronojord och prästerskapets löneboställen, vissa regler rörande optionsrätt
finnas.

I förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom stadgas, bland annat, att, sedan arrendevillkoren
blivit i viss ordning fastställda av domänstyrelsen, arrendet skall, innan
detsamma utbjudes åt annan, på de fastställda arrendevillkoren hembjudas
förre arrendatorn eller, örn han avlidit, hans änka och barn. Ett
sådant hembjudande skall ske under förutsättning, dels att arrendatorn enligt
äldre kontrakt är berättigad till optionsrätt eller innehaft arrendet så
lång tid, att denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår
till fem år, dels ock att arrendatorn väl brukat egendomen.

Bestämmelser av liknande innehåll återfinnas även i ecklesiastika arrendeförordningen
den 21 november 1925 (nr 452) och kungörelsen den 16
september 1932 (nr 436) örn förfarande i vissa fall vid utarrendering av
ecklesiastikt löneboställe.

För att en optionsrätt till nytt arrende av enskild jord skulle hava något
reelt värde för arrendatorn, vore det nödvändigt, att det icke stöde jordägaren
fritt att bestämma arrendesummans storlek under den förlängda arrendetiden.
Ett fastställande av arrendets storlek genom offentlig myndighets
medverkan skulle därför vara erforderligt. En sådan anordning skulle
emellertid enligt utskottets mening särskilt under kristider med hastigt växlande
värden ålägga samhället en synnerligen vansklig uppgift och alltför
mycket inskränka på jordägarens rätt.

Vad särskilt de sociala arrendena angår synes det utskottet, att optionsrätt
näppeligen kan tillerkännas en arrendator, som innehaft fastigheten i femton
(tio) år, utan att jordägarens rätt att förfoga över sin jord alltför mycket
beskures.

Om en jordägare vid utarrendering av jordbruk, som faller under de sociala
arrendelagarna, har att välja mellan förutvarande eller ny arrendator, är att
märka, att det för en jordägare, som vill binda sig för så kort tid som möjligt,
är fördelaktigast att förlänga kontraktet med den förutvarande arrendatorn.
Enligt gällande lag kan förlängning ske på hur kort tid som helst
och enligt sådana bestämmelser, som utskottet i detta utlåtande ifrågasatt, på
fem år. Nytt avtal måste däremot slutas på femton (tio) år. Utskottet vill
vidare framhålla, att arrendeförhållandet under så lång arrendetid, som i de
sociala arrendebestämmelserna föreskrives, kan förutsättas hava vunnit sådan
stadga, att, därest fastigheten fortfarande skall vara utarrenderad, stor
utsikt förefinnes för en skötsam arrendator att erhålla förnyat arrende. Vad
sist anförts torde äga tillämpning även i fråga om sådan sedan lång tid tillbaka
utarrenderad jord, som omnämnts i motionerna I: 285 och II: 486.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

29

F. Tvångsförlängning av korta arrendetider.

[Motionen 1:8 sid. 5 punkt 7; yrk. 1).]

I allmänna arrendelagen finnes ej föreskrift om minimitid för arrendeavtal
och i överensstämmelse härmed ej heller om tvångsförlängning av arrendeavtal.
I de sociala arrendelagarna däremot finnes som huvudregel minimitid
föreskriven, nämligen femton år i norrländska arrendelagen och i de
särskilda stadgandena om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda
jordägare samt tio år i bestämmelserna rörande jordbruksarrenden
under fideikommiss. Emellertid kunna även beträffande arrenden, å vilka
de sociala arrendelagarnas bestämmelser äga tillämpning, kortare arrendetider
förekomma, i det att Konungens befallningshavande kan meddela dispens
från lagarnas regler.

Spörsmålet om antagande av lag rörande förlängning av vissa arrendeavtal
var under samtliga åren 1920—1924 föremål för riksdagens prövning i anledning
av propositioner och motioner. Frågan föll emellertid varje år och
någon lagstiftning i ämnet kom icke till stånd. För vad i denna fråga förekommit
lämnas redogörelse i andra lagutskottets utlåtande nr 38 till 1924 års
riksdag, till vilket utskottet anhåller att få hänvisa.

I betänkande den 5 december 1931 med förslag till vissa ändringar i den
sociala arrendelagstiftningen (statens offentliga utredningar 1932: 1) anförde
sociala jordutredningen, bland annat, att jordägarna (bolag) i många fall
sökte ernå kortare arrendetid, antingen genom införande i kontrakten av
villkor, som föranledde arrendatorerna att uppsäga avtalen efter kortare tid,
eller också genom dispens. Ofta slötos avtal med arrendetid av endast ett
år, varvid samtidigt överenskoms, att dispens skulle sökas. I regel biföllos
dylika dispensansökningar av länsstyrelserna.

I de lagförslag, som utarbetats av sociala jordutredningen (vilkas antagande
påyrkats i motionen I: 109 av herrar Tamm, Gustaf, och Andersson,
Elof, vid årets riksdag, jämför nedan sid. 33), finnas intagna ändrade dispensbestämmelser,
därvid sociala jordutredningen med ledning av gjorda erfarenheter
sökt utforma de dispensgrunder, som skäligen böra bibehållas, och utesluta
deni, som visat sig mindre motsvara berättigade intressen.

Vid 1934 års riksdag yrkades i en motion, I: 278 av herr Lindhagen, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t påkalla en verksam reform av arrendesystemet
genom lagar — tillgängliga vid behov — örn, bland annat, (under
punkt 4) tvångsförlängning av för korta arrendetider.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 41:

För den i punkten 4 av motionen I: 278 gjorda hemställan angående framställning
till Kungl. Majit, att en lag rörande tvångsförlängning av korta
arrendetider måtte utarbetas, hava icke anförts skäl, som kunna föranleda
utskottet att därtill giva sitt tillstyrkande.

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

VttkoUet.

Motionen I: 278 avstyrktes.

Reservation anfördes av herrar Lindhagen och Pettersson i Hällbacken.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motionen I: 8 till årets riksdag har tvångsförlängning av korta arrendetider
i avvaktan på lagar örn en tryggare besittning och slutlig frilösning
omnämnts såsom ett av arrendatorsklassens aktuella problem.

Utskottet finner skäl icke föreligga för riksdagen att ändra den ståndpunkt,
som riksdagen enligt vad ovan anförts tidigare intagit till spörsmålet
angående lagstiftning om tvångsförlängning av korta arrendetider. Utskottet
får därför avstyrka motionen I: 8 såvitt däri framställts yrkande rörande sådan
lagstiftning.

G. Maximitaxor vid arrenden.
[Motionerna II: 62 och 11:187.]

I motionen II: 62 har, som ovan (sid. 2) nämnts, yrkats utredning örn
bestämmelser rörande maximitaxa vid arrendeavtal, där de sociala arrendelagarna
lända till efterrättelse. I motionen II: 187 har ifrågasatts en betydligt
mera omfattande lagbestämmelse, innefattande möjlighet för samhället
att i vissa fall genom sina organ bestämma arrendebeloppen.

Vid 1930 års riksdag framställdes i en motion, II: 70, av herr Herou samma
yrkande som i den nu föreliggande motionen II: 62.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i utlåtande nr 1:

Mot ett förfarande sådant som det i motionen ifrågasatta måste enligt utskottets
mening resas starka betänkligheter ur principiell synpunkt. Utskottet
bär sig icke heller bekant, att sådana missförhållanden i fråga om arrendeavgifternas
höjd förekomma, att den mycket vanskliga åtgärden med maximiprissättning
genom offentlig myndighet skulle vara av behovet påkallad.
Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka ifrågavarande motion.

Reservation anfördes av herr Lindhagen.

Riksdagen avslog motionen.

Enahanda yrkande framställdes av herr Herou m. fl. jämväl i en motion,
II: 143, vid 1932 års riksdag.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 22, bland annat:

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott uttalade sig redan år 1930
mot ett fastställande av maximitaxor för arrendeavgifter. Att en dylik åtgärd
är ägnad att ingiva starka betänkligheter torde ock vara tydligt. Såsom
framgår av sociala jordutredningens betänkande den 5 december 1931 med

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

31

förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen har den gällande
skärpta arrendelagstiftningen i sin mån föranlett, att skogsbolag numera
i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet och försälja arrendegårdarna.
En dylik utveckling är — såsom motionärerna ock uppmärksammat
— under nu rådande ekonomiska förhållanden förenad med olägenheter.
Den ytterligare skärpning i arrendelagstiftningen, varom hemställes
i förevarande motion, kunde emellertid befaras ytterligare pådriva den nämnda
utvecklingen. Med hänsyn till jordbrukets nuvarande osäkra och vanskliga
ekonomiska förhållanden samt de ovissa framtidsutsikterna för denna
näring möter det också stora svårigheter att finna skäliga grunder för fastställande
av maximitaxor för arrendeavgifter.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Särskilt yttrande avgavs av herr Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motionen II: 343 vid 1935 års riksdag anfördes, bland annat, att i arrendelagen
skulle föreskrivas, att samhället genom sina organ i vissa fall skulle
fastställa arrendebelopp.

Motionen behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 15).

Beträffande utskottets utlåtande och riksdagens beslut rörande nu ifrågavarande
spörsmål hänvisas till den redogörelse för arrendefrågornas behandling
vid 1935 års riksdag, som lämnats ovan under II B (sid. 20—21).

Såväl år 1930 som år 1932 har riksdagen på framställning av sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott uttalat starka betänkligheter mot förslag
rörande bestämmelser om maximitaxor för arrendeavgifter. Skäl hava enligt
andra lagutskottets mening icke anförts, som böra föranleda riksdagen att
nu ifrågasätta utredning angående spörsmålet örn att i lagstiftningen införa
regler i sådant hänseende. Utskottet får därför avstyrka de förslag, som
härutinnan framställts i motionerna II: 62 och II: 187.

H. Länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrendelagarna.

[Motionen I: 8 sid. 6 punkt 11; yrk. 1).]

Särskilda bestämmelser finnas i allmänna arrendelagen §§ 45—54 örn jordbruksarrenden
under bolag och med dem likställda jordägare. Av dessa bestämmelser
må omnämnas dels det allmänna stadgandet i 46 §, att upplåtelse
som regel skall ske för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns
livstid, dels ock dispensbestämmelserna i 54 §. Örn särskilda
omständigheter visas böra föranleda därtill, att arrendeavtal, som skriftligen
upprättats, undantages från tillämpning av något av stadgandena i 46—50 §§
eller 52 eller 53 §, och örn avtalet innehåller förbehåll, att medgivande därtill
må sökas, så ankommer det på K. B. i det län, där fastigheten är belägen, att

Utskottet.

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

medgiva sådant undantag. Såsom sådan omständighet skall särskilt anses,
att arrendatorn på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning
icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att
med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig
vikt att över området äga friare bestämmanderätt än som följer av
ovan nämnda stadganden.

I allmänna arrendelagen finnas även särskilda bestämmelser (55 och
56 §§) örn jordbruksarrenden under fideikommiss. Upplåtelse skall (enligt
55 §) ske för viss tid, ej understigande tio år, eller för arrendatorns livstid
eller fideikommissinnehavarens besittningstid. Å sådan upplåtelse, som omförmäles
i 55 §, skall stadgandet i 54 § äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelse om femtonårig arrendetid såsom regel återfinnes i norrländska
arrendelagen i 2 §. Jämväl enligt denna lag kunna särskilda omständigheter
föranleda dispens från lagens tillämpning (31 §). Såsom sådan
omständighet skall särskilt anses, att det arrenderade området till beskaffenhet
och omfattning icke är sådant, att självständigt jordbruk kan idkas
därå, eller att med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren
är av synnerlig vikt att över området äga friare bestämmanderätt än
som följer av lagens bestämmelser.

1930 års riksdag anhöll (på hemställan av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott
i utlåtande nr 1) i skrivelse (nr 276) till Kungl. Majit, att
Kungl. Majit måtte verkställa utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen
av gällande arrendelag i vad avsåge arrenden, som folie under den
sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn till de delar av riket, till
vilka den norrländska arrendelagen utsträcktes genom lag den 27 juni 1927
(d. v. s. Värmland och vissa socknar i Örebro län), ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utredning verkställdes av sociala jordutredningen, som den 5 december
1931 avlämnade betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala
arrendelagstiftningen (statens offentliga utredningar 1932:1).

I betänkandet omnämndes, att sociala jordutredningen genom att utsända
frågeformulär till landssekreterare i riket införskaffat utredning rörande
den omfattning, i vilken dispens sedan den 1 augusti 1927 meddelats jämlikt
2 kap. 54 § nyttjanderättslagen och 31 § norrländska arrendelagen (redogörelse
för inkomna svar lämnades å sid. 45—51 i betänkandet).

Sociala jordutredningen, som i betänkandet i första hand verkställt utredning
beträffande frågan om kombinering av arrendeavtal med arbetsavtal,
anförde, att på många håll betänkligheter uppstått mot sådan kombinering
med anledning därav att lagen vid bolagsarrenden och därmed jämställda
medger, att endast arrendeavtal om 15-årig arrendetid förenas med ett i arrendeavtalet
ingående arbetsavtal. Från bolagens sida hade framträtt en
tendens att möjliggöra en förening av dylika avtal genom att antingen trots
lagens tvingande bestämmelser om 15-årig arrendetid få till stånd kortare
arrendetid eller nå detta mål genom dispens.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

33

I fråga om sistnämnda utväg, som i ett stort antal fall använts av vissa
bolag, hade bolaget och arrendatorn slutit avtal på kortare tid än 15 år —
oftast på allenast 1 år — varvid överenskommits, att parterna skulle begära
dispens. Dylika ansökningar hade i regel bifallits av vederbörande länsstyrelse.

Jämte det sociala jordutredningen föreslog viss ändring av 7 § allmänna
arrendelagen, ansåg den lämpligt att upptaga frågan örn omformulering av
gällande dispensbestämmelser och därvid med ledning av erfarenheten utforma
de dispensgrunder, som skäligen borde bibehållas, och utesluta de,
som visat sig mindre motsvara berättigade hänsyn.

Utredningen redogjorde under 19 punkter för de huvudgrupper, i vilka de
motiv, som åberopats för ansökningar om dispens, fördelade sig (sid. 73—
74).

Sociala jordutredningen framlade därefter förslag till ändringar av dispensbestämmelserna
i 54 § allmänna arrendelagen och 31 § norrländska
arrendelagen.

över betänkandet avgåvos under år 1932 yttranden till Kungl. Maj:t av
åtskilliga myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer.

I en motion, I: 140, av herrar Gustaf Tamm och Elof Andersson vid 1934
års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte antaga de lagförslag, som framlagts
i sociala jordutredningens ifrågavarande betänkande.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 41) anhöll riksdagen i
skrivelse (nr 311) till Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte slutföra utredningen
om det förslag till ändringar i vissa delar av nyttjanderättslagen och norrländska
arrendelagen, som framlagts av sociala jordutredningen, samt förelägga
riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

Vid årets riksdag hava herrar Gustaf Tamm-och Elof Andersson i motionen
Ii 109 hemställt, att riksdagen måtte antaga förutnämnda, av sociala jordutredningen
utarbetade lagförslag. Denna motion kommer utskottet senare
att behandla i särskilt utlåtande.

I motionen I: 8 har (sid. 6, punkt 11) såsom ett av arrendatorsklassens aktuella
problem angivits sanering av länsstyrelsernas godtycke i utövning av sin
rätt att medgiva dispens från sociala arrendelagens stadganden helt eller delvis.

Utskottet finner skäl icke anförda, som böra föranleda riksdagen att göra
framställning till Kungl. Majit rörande den i motionen angivna åtgärden med
avseende å länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrendelagarna.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 saini. 2 avd. Nr 30.

3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

I. Jordägarens allmänna byggnadsskyldighet.

[Motionerna I: 8 sid. 5 punkt 6; yrk. 1) och II: 187 yrk. 2).]

Enligt den allmänna arrendelagen medför utarrendering icke i och för sig
skyldighet för jordägaren att vid tillträdet överlämna fastigheten försedd
med åbyggnad av sådan beskaffenhet, som för jordbrukets behöriga bedrivande
är erforderlig. Sådan fastigheten är bebyggd vid tiden för arrendeavtalet,
är arrendatorn skyldig att mottaga densamma (10 §). Endast därest jordägaren
särskilt utfäst sig att verkställa nybyggnad eller reparation, eller nybyggnad
eller ombyggnad erfordras i följd av en efter arrendeavtalets avslutande
inträffad olyckshändelse, åligger honom någon laglig skyldighet att
besörja därom (14 och 15 §§). Uppstår under arrendetiden behov av nybyggnad
eller ombyggnad, är jordägaren icke enligt lagen skyldig att verkställa
den i annat fall än då genom vådeld eller annorledes utan arrendatorns
vållande byggnad, som icke utan olägenhet kan undvaras, blivit förstörd
eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras. Å andra sidan
ålägger lagen ej heller arrendatorn någon skyldighet att utföra nybyggnad,
utan så är att han själv genom vårdslöshet eller försummelse av sin underhållsplikt
varit vållande därtill. Den ståndpunkt, allmänna arrendelagen sålunda
iakttager till frågan örn nybyggnadsskyldigheten, torde företrädesvis vara
motiverad därav att, om jordägaren ålades sådan skyldighet, arrendatorns
intresse av att åbyggnaden omsorgsfullt underhölles skulle komma att i väsentlig
mån förringas och han skulle eftersätta vad i sådant hänseende åligger
honom rent av i syfte att framtvinga en nybyggnad, som ej kostar honom
något. — Beträffande de sociala arrendena gäller däremot, att det åligger
jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbruket
nödiga byggnader. Jordägaren skall dessutom bekosta erforderliga större
reparationer.

Jordsakkunniga framhöllo i sitt betänkande år 1926 (sid. 131), att det finge
anses till fullo ådagalagt, att åbyggnaderna på arrendeställen här och var i
landet vore i ett mycket bristfälligt skick. Ville man förbättra arrendatorsklassens
ställning och såmedelst befordra jordbrukets utveckling, vore det
ofrånkomligt, att jordägarna måste i första hand svara för iståndsättande av
byggnaderna på sina arrendegårdar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
det sålunda åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn
för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt
skick. Saknades sådan byggnad eller erfordrades å dylikt hus större reparation,
skulle jordägaren vara skyldig att besörja därom.

I det genom proposition nr 182 till 1927 års riksdag framlagda förslaget
till ändring av nyttjanderättslagen hade Kungl. Maj:t icke ansett sig böra
följa jordsakkunnigas nyssnämnda förslag. Emellertid hemställdes i en motion,
II: 429, av herr Nilsson i Tånga om bifall till detsamma.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

35

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde härom, bland annat,
i utlåtande nr 1:

En allmän bestämmelse om skyldighet för jordägarna att iståndsätta åbyggnaderna
å arrendegårdarna synes utskottet ej vara tillrådlig. Utskottet är
ej heller övertygat om att en sådan bestämmelse skulle komma att i mera
avsevärd mån medföra ett förbättrande av byggnaderna å arrendeställena.
Då bestämmelserna icke skulle kunna göras tvingande, komme tydligen jordägaren
i flertalet fall att genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från den
honom åliggande skyldigheten. Bestämmelserna skulle således huvudsakligen
komma att vinna tillämpning gentemot sådana jordägare, vilka icke varit
tillräckligt förutseende att skydda sig genom förbehåll i avtalet För dessa
jordägare torde de ej sällan komma att verka i hög grad betungande, ja kanske
mången gång ruinerande. Av skäl, som sålunda anförts, hemställer utskottet,
att motionärens yrkande icke måtte vinna riksdagens bifall.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1935 års riksdag yrkades i motionen II: 343 av herr Falk, att förslag
måtte begäras örn att i allmänna arrendelagen införa tvingande bestämmelse
att jordägaren skulle vara skyldig att hålla för fastigheten nödvändiga
byggnader.

Motionen behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 15).

Beträffande utskottets utlåtande och riksdagens beslut rörande nu ifrågavarande
spörsmål hänvisas till den redogörelse för arrendefrågans behandling
vid 1935 års riksdag, som lämnats ovan under II B (sid. 20—21).

I den nu föreliggande motionen I: 8 har framhållits såsom ett av arrén -datorsklassens aktuella problem att »jordägarens byggnadsskyldighet fastslås».

I motionen II: 187 har under 2) framställts samma yrkande som det ovan
under denna rubrik återgivna yrkandet i motionen II: 343 vid 1935 års
riksdag. Motionen synes åsyfta ett införande i den allmänna arrendelagen
av bestämmelserna i de sociala arrendelagarna örn skyldighet för jordägaren
att hålla byggnader å fastigheten.

Bestämmelser, som innefatta skyldighet för jordägare i allmänhet att hålla
byggnader å arrendegård i visst skick, skulle enligt utskottets mening icke
kunna göras tvingande. För mången jordägare i trånga ekonomiska villkor
skulle utkrävandet av en dylik skyldighet medföra oöverkomliga svårigheter.
Att åter föreskriva en dylik byggnadsskyldighet i stadganden, som icke gjordes
tvingande, skulle medföra föga verkan. Det torde nämligen kunna antagas,
att jordägarna i stor utsträckning genom förbehåll i kontrakten skulle
fritaga sig från densamma. Utskottet finner fördenskull icke skäl tillstyrka
de förslag, som rörande detta spörsmål framställts i motionerna I: 8 och
II: 187.

Utskottet.

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

K. Tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna

arrendelagen.

[Motionerna 1:285 och 11:486 samt 11:187.]

I sitt den 4 februari 1905 avgivna betänkande med förslag till lag om nyttjanderätt
till fast egendom m. m. anförde lagberedningen under rubriken
»Lagstiftningens uppgift: Tvingande lagbud eller fritt avtal?» följande (sid.
85—87):

Vid ett legislativ^ ordnande av arrendeinstitutionen måste naturligtvis alltid
tagas till yttersta ögonmärke att åt denna institution i dess båda huvudformer
beredas de efter dess natur bäst avpassade utvecklingsmöjligheter. Men
om sättet att uppnå detta syfte kunna meningarna vara delade. Ofta nog
framhålles, att den bästa normering av detta rättsförhållande är den, som
kontrahenterna själva giva det. Det fria avtalet bör, menar man, på detta
område oinskränkt härska. De faktiska förhållandena äro så växlande, att
de icke kunna utan olägenhet inordnas under samma former, kontrahenterna
äro själva bäst i tillfälle att avgöra, huru deras inbördes förhållande bör
ordnas för att motsvara vad som för båda är bäst och tjänligast. I själva
verket sammanfalla jordägarens och arrendatorns intressen; det är endast
skenbart de äro mot varandra stridande. Lagstiftarens uppgift skulle alltså
väsentligen vara inskränkt till att lämna föreskrifter, som komme till användning
endast i händelse kontrahenterna själva icke träffat bestämmelse i
ett eller annat hänseende.

Även med ett strängt fasthållande av denna utgångspunkt komme en ny
lagstiftning i ämnet icke att sakna betydelse. Åt avtal mellan enskilde kan
aldrig givas den fullständighet och skärpa i avfattning, att icke i många fall
lämnas utrymme för en tvekan, som endast med ledning av bestämmelser i
lag kan hävas; och särskilt i dessa förhållanden, där man ofta nog måste
räkna med synnerligt enkla förutsättningar, kommer detta ej sällan att inträffa.
Men att nu gällande lagbud icke äro ägnade att i sådant hänseende
göra den tjänst, som påkallas, lärer av ingen bestridas; de förhållanden, efter
vilka de äro avpassade, finnas icke längre, tillämpningen av lagbuden är därför
alltid vansklig och osäker. Införande av klara och otvetydiga bestämmelser
i de föråldrades ställe är därför i och för sig en uppgift av vikt. Förbises
bör icke heller att, även om lagens bud i varje fall kunna sättas ur tilllämpning
genom kontrahenternas avtal, dessa likväl icke gärna avvika därifrån,
om bestämmelserna äro lämpade efter bestående förhållanden och i
övrigt grundade på rättvisa och billighet. Den ordning, lagen gör till sin,
varder sålunda, oaktat den icke är tvingande, i flertalet fall iakttagen och
gällande; lagbestämmelserna få därigenom en större betydelse än att endast
så att säga nödfallsvis komma till användning.

Obetingat synes emellertid icke heller på detta område grundsatsen örn avtalets
frihet böra vinna tillämpning. Vikten av de intressen, vilka här äro i
fråga, jämväl för det allmänna, är så betydande, att staten icke synes böra
uteslutande lita till de enskildes goda vilja. Väl ligger en viss grad av sanning
i påståendet att jordägarens och arrendatorns intressen i grunden sammanfalla
och att därför något statens förmynderskap vid deras uppgörelser
icke i och för sig borde vara påkallat. Men denna intressenas harmoni gör

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

37

sig icke gällande utan den djupare och omfattande syn på tingen, som för
visso icke är den alldagliga; för den kortsynta eller trånga uppfattningen
framstår varje fördel, man kan avvinna sin medkontrahent, såsom eftersträvansvärd,
även om den för denne medför en tunga, som icke står i rimligt
förhållande till fördelen för den andre. Med en sådan uppfattning måste
lagstiftaren städse räkna. Icke alltid befinna sig kontrahenterna i det läge i
förhållande till varandra att, även örn de förmå rätt uppfatta och bedöma
vad deras intresse verkligen kräver, de kunna fullt begagna den avtalsfrihet,
lagen giver dem. Det är därför berättigat och påkallat att staten träder emellan
och för avtalsfriheten sätter en viss gräns. Ett sådant ingripande måste
emellertid alltid på privaträttens område bliva undantag, avtalsfriheten regel;
endast där ett allmänt intresse fordrar en viss ordning, får en tvingande lagstiftning
användas, och det får ske endast i den mån det för tillvaratagande
av ett sådant intresse är nödvändigt. I fråga om de bestämmelser av privaträttslig
natur, vilka avsetts att vara tvingande, är sådant i förslaget uttryckligen
angivet. Beträffande alla övriga privaträttsliga bestämmelser gäller, att
de kunna genom avtal sättas ur tillämpning.

I 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen återfinnas bestämmelser om, i vilka fall
lagens regler äro av tvingande natur. Där stadgas, att, om det i fråga om
jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter avtalats annorlunda
än som tidigare sagts i samma kapitel, så skall det avtalet gälla med
undantag för de fall, som avses i 1 §, 2 § första stycket, 3 och 7 §§. I 1 §
givas bestämmelser om arrendeavtalets form, 2 § första stycket innehåller
vissa stadganden om arrendetid, 3 § reglerar rätten att frånträda arrendeavtal
före arrendetidens slut, med vilket stadgande bör jämföras innehållet i 9, 27,
28, 33—37 och 39 §§, och 7 § slutligen innehåller regler rörande arbetsskyldighet,
som föreskrivits i arrendeavtal.

Ehuru icke omnämnd i 43 § är den processuella bestämmelsen i 40 § (angående
rätt för domstol att förordna örn omedelbar exekution) undandragen
kontrahenternas disposition. Vidare märkes, att i fråga örn syn å den arrenderade
fastigheten kontrahenterna icke kunna ersätta lagens bestämmelser
(10—13 §§) med andra.

De i fråga örn de s. k. sociala arrendena gällande bestämmelserna äro till
största delen tvingande [53 § i 2 kap. av 1907 års lag samt 29 § i norrländska
arrendelagen].

I motionerna 1:285 och 11:486 har hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t begära utredning huruvida icke allmänna arrendelagens bestämmelser
skulle kunna givas tvingande natur i större utsträckning än vad nu
är fallet. I motionerna har särskilt erinrats örn bestämmelserna i 2 kap.
14—18 §§ — rörande jordägarens skyldighet att uppföra byggnader, arrendatorns
rätt att verkställa nyodling m. m. — i fråga örn vilka den rådande
avtalsfriheten enligt motionärernas mening kan leda till mycket otillfredsställande
resultat för arrendatorn.

I motionen II: 187 har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maji måtte anhålla
örn förslag till ändring av allmänna arrendelagen bland annat i sådant

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

hänseende, att tvingande bestämmelser införas i åtskilliga avseenden, förtecknade
— såsom ovan (sid. 2—3) nämnts — i 6 punkter.

De i motionerna I: 285 och II: 486 särskilt omnämnda 14—48 §§ i 2 kap.
hava följande lydelse:

14 §. Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra
byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han
det, åge arrendatorn, sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens avhjälpande,
verkställa arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande
undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre
uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa
betydelse. För den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet är
i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften;
åge ock rätt till skadestånd.

Har frågan örn kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må
hållas särskild syn. Beträffande sådan särskild syn gälle i tillämpliga delar
vad i 11—13 §§ stadgas om syn vid tillträde eller avträde; dock att kostnaden
för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång stadgade grunder.

15 §. Varder genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande,
byggnad förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras,
åligge jordägaren, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att utan
oskäligt dröjsmål verkställa byggnaden; underlåter han det, vare lag som i
14 § sägs. Var skadan ringare än nyss sagts, ligge å arrendatorn att ombesörja
dess botande; njute dock vid brandskada skälig gottgörelse av jordägaren
för kostnaden.

16 §. Vill arrendatorn i annat fall än 15 § avser i stället för byggnad, som
han mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej
överenskommelse med jordägaren kan träffas; åge dock, där byggnaden uppföres
efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för
sitt ändamål lämplig, vid avträdet räkna sig till godo husrötebelopp, som vid
tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden
finnes behäftad med brist, av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 §. Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej
utan jordägarens medgivande å mark, varå finnes ståndskog eller växtligt
ungskogsbestånd eller varå jordägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder
för återväxtens betryggande. Ej heller må utan sådant medgivande nyodling
ske å mark, därå särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk.

Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatorn genom nyodling
eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på ett varaktigt
sätt förökat, njute arrendatorn av jordägaren ersättning motsvarande
det ökade värde, fastigheten i följd av förbättringen då kan anses äga, dock
ej med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad, han nedlagt å
förbättringen. Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring, som
nu sagts, må ej utgå högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper
å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats, är av större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd
eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap
anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med
användande av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva
ersättning dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av
kostnaden, som motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

39

för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt.
Vid avträdet skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver
kostnaden för rören, avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt
år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen,
än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §. Har arrendatorn å fastigheten uppfört annan byggnad än i 14, 15
eller 16 § avses, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering
av fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt
kostnad, hembjude det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.

Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning
eller drivkraft; har den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd,
eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande,
omformande eller ackumulering av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till
fastighetens storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren
skyldig lösa anläggningen med undantag av vad som icke är fast förlagt
eller är att anse såsom tillbehör till sådan i första stycket avsedd byggnad,
som icke är nödig för anläggningen. Lösen skall utgå efter det ökade
värde, fastigheten i följd av anläggningen kan anses äga när den avträdes,
men må ej överstiga den nödiga kostnad, arrendatorn nedlagt å anläggningen.
Äro till anläggningen ämnen hämtade från fastigheten, skall skäligt avdrag
därför göras.

Sker hembud i annat fall än då lösningsskyldighet enligt andra stycket
föreligger, men vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter
det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad
han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog
den. Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom
tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav
slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller
annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen
ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit
jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,
eller kan överenskommelse ej träffas om vad han enligt denna paragraf
bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan avgöras i den ordning,
8 § bestämmer.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att bestämmelser av tvingande
natur endast i ringa utsträckning förekomma i den allmänna arrendelagen,
medan däremot förhållandet är det motsatta i den sociala arrendelagstiftningen.
Vid utformandet av de stadganden i allmänna arrendelagen, som
icke äro tvingande, har emellertid lagstiftaren utgått från den uppfattningen,
att rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator i allmänhet bör vara
reglerat på det sätt, sorn dessa stadganden föreskriva. Med åtskilliga av dem
Ilar lagstiftaren avsett att bereda skydd åt arrendatorn, som vid avslutandet
av arrendeavtal i allmänhet torde hava den svagare ställningen av de två
parterna.

Erfarenheten har emellertid visat, att allmänna arrendelagens till arrendatorns
förmån givna regler i betydande utsträckning sättas ur verkan genom
förbehåll i arrendekontrakten. Med hänsyn till de missbruk av den vid -

Utakottel.

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

sträckta avtalsfriheten på förevarande område, som otvivelaktigt i stor utsträckning
förekomma, anser utskottet anledning förefinnas att verkställa
undersökning, huruvida icke skäl kunna anses föreligga att inom detta område
göra undantag från avtalsfrihetens regel och i något ökad omfattning
meddela tvingande bestämmelser. Att tillskapa tvingande regler i sådan utsträckning,
som föreslås i motionen II: 187, kan utskottet dock icke tillstyrka.
Utskottet vill för sin del förorda, att utredning verkställes rörande lämpligheten
av att förläna tvingande karaktär, helt eller delvis, åt de bestämmelser,
som meddelats i 14 § om arrendators rätt att utföra arbete, som jordägaren trots
utfästelse ej fullgjort, i 15 § om arrendators rätt att verkställa byggnad i fall,
då genom vådeld eller annorledes, utan arrendators vållande, byggnad blivit
förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, i 16 § örn
rätt för arrendator att vid uppförande av ny byggnad i stället för byggnad, som
han mottagit, i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp, som vid tillträdet
åsatts den mottagna byggnaden, i 17 § om arrendators rätt att verkställa
förbättringar och erhålla ersättning för dem ävensom i 18 § första, tredje och
fjärde styckena om arrendators skyldighet att hembjuda byggnader och anläggningar
samt örn jordägares lösningsskyldighet. Utskottet utgår emellertid
därifrån, att vid den föreslagna utredningen beaktas, att det för jordägare
i svag ekonomisk ställning kan medföra vida större ekonomiska bördor, därest
bestämmelserna i 17 och 18 §§ i full utsträckning göras tvingande, än vad
som skulle följa av en motsvarande åtgärd beträffande 14—16 §§.

L. Komplettering av bestämmelserna i 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen.

[Motionerna I: 285 och II: 486.]

Under punkten K här ovan har anmärkts (sid. 37), att jordägaren och arrendatorn
i fråga örn syn å den arrenderade fastigheten icke kunna ersätta
lagens bestämmelser (2 kap. 10—13 §§ nyttjanderättslagen) med andra.

Att märka är, att, om bevisning erfordras för att konstatera en fastighets
skick vid tillträdet eller avträdet, ingen annan bevisning gäller än syn i den
ordning lagen bestämmer. Bevisning får sålunda icke föras genom vittnen,
även örn parterna skulle hava träffat överenskommelse därom. Ej heller
äga parterna att genom avtal bereda laga verkan åt syn i annan än den
lagstadgade ordningen. Däremot kunna parterna på ett bindande sätt överenskomma
örn, att fastighetens skick skall anses utan bevisning konstaterat.
Dylik överenskommelse kan hava nämnda skick till omedelbart föremål,
t. ex. innefatta att fastigheten vid tillträdet skall anses befinna sig i fullständigt
gott skick eller hava brister till visst angivet belopp eller befinna sig
i det skick, vari den befanns vid en förut mellan andra personer hållen syn;
men överenskommelsen kan också gå ut på att parterna överlämna åt skil -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

41

jemän att på ett för parterna bindande sätt bestämma fastighetens skick
(jämför N. J. A. 1925: 29).

I motionerna I: 285 och II: 486 har anförts, att — enär bestämmelserna
om syn icke i 43 § angivits vara av tvingande natur — mången gång andra
regler än lagens synebestämmelser föreskrivits i upprättade avtal. Arrendatorn
hade därvid på grund av okunnighet örn lagens rätta innebörd funnit
sig i vad sålunda upptagits i kontraktet. Undersökning torde därför
verkställas, huruvida icke till parternas upplysning bestämmelserna örn
syn borde upptagas i uppräkningen i 43 §.

•

I 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen stadgas, att vissa där uppräknade paragrafer
äro av tvingande karaktär. Bland de sålunda angivna lagrummen
återfinnas icke de, som innehålla bestämmelser rörande syn. Lagstiftningen
anses emellertid hava sådant innehåll, att det icke står de parter, som sluta
arrendeavtal, fritt att ersätta sistnämnda bestämmelser med andra. Såsom
framhållits i motionerna I: 285 och II: 486 torde det förhållandet, att syneparagraferna
icke återfinnas uti den i 43 § gjorda uppräkningen, i vissa
fall hava medverkat därtill, att andra bestämmelser än de i lagen föreskrivna
synebestämmelserna kommit att intagas i upprättade avtal. Åtgärder
för att undanröja sådana missförhållanden böra enligt utskottets mening
vidtagas. Utskottet förordar i anledning härav, att en omprövning verkställes
rörande lämpligheten att i allmänna arrendelagen uttryckligen angles,
att däri intagna synebestämmelser äro av tvingande natur.

M. Arrendeavtalets form.

[Motionen II: 187 yrk. 1).]

I 1 § allmänna arrendelagen stadgas, att avtal, varigenom jord upplåtes
till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen. I avhandlingen skola
upptagas samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej avfattas
skriftligen, skall vara utan verkan. Om fastighet på grund av avtal,
som ej upprättats skriftligen, övertagits till brukande, är avtalet dock gällande.
För sådant fall skall, även om annat avtalats, skriftlig avhandling
upprättas, örn jordägaren eller arrendatorn fordrar detta. —- Bestämmelserna
i 1 § äro av tvingande natur (43 §).

Lagregler, som motsvara de nu angivna, återfinnas i 1 § norrländska
arrendelagen.

Nu gällande bestämmelser i allmänna arrendelagen infördes 1927. Dess -

Utskoltet.

Utskottet.

42 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

förinnan var skriftlig form icke obligatorisk men förutsattes vara det normala.

I motionen II: 187 har yrkats, att i den allmänna arrendelagen måtte införas
tvingande bestämmelse »att arrendeavtal skall upprättas skriftligt».

I 2 kap. 1 § av gällande nyttjanderättslag finnes tvingande bestämmelse,
som föreskriver, att arrendeavtal skall upprättas skriftligen. Om fastighet
övertagits till brukande på grund av avtal, som icke är skriftligt, skall emellertid
det oaktat avtalet vara gällande. I sistnämnda fall står det såväl jordägaren
som arrendatorn fritt att påfordra, att skriftligt avtal skall upprättas.
En frånsägelse från endera partens sida av denna rätt att få avtalet
klätt i skriftlig form är icke bindande.

Ett bifall till det i motionen II: 187 framställda förslaget skulle medföra,
att avtal, som icke vore skriftligt, under alla förhållanden vore ogiltigt.
Detta skulle icke vara till förmån för arrendatorn. Enligt utskottets
mening förefinnes icke skäl att tillstyrka en lagändring i föreslagen riktning.

N. Omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsynade

brister.

[Motionerna 1:8 sid. 5 punkt 8; yrk. 1) samt II: 187 yrk. 3).]

Enligt 10 § allmänna arrendelagen åligger det arrendatorn att väl hävda
jorden samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,
så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter han
vad sålunda åligger honom, är han pliktig att utgiva ersättning till jordägaren,
när fastigheten avträdes. Örn arrendatorn då befinnes hava avhjälpt
brist, som befanns vid tillträdet, skall han få gottgörelse därför av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas till- och
avträdessyner.

Har jordägaren i arrendeavtalet utfäst att uppföra byggnad å fastigheten
eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter sin skyldighet
härutinnan, så äger arrendatorn, sedan vid syn kostnaden för bristens
avhjälpande blivit beräknad, verkställa arbetet i jordägarens ställe och i
mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda
beloppet. Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen,
får särskild syn hållas (14 §). Samma regler gälla enligt 15 § för
det fall att jordägaren underlåter att utan oskäligt dröjsmål ny- eller örn -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

43

bygga, sedan byggnad genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns
vållande, blivit förstörd eller skadad.

Lagberedningen anförde i förslag till jordabalk, I, bland annat (s. 115—
116, 122 och 124):

Enligt den i 10 § första stycket uttalade grundsats åligger det arrendatorn
att vid arrendetidens slut lämna fastigheten från sig i lika gott skick
som det, vari den befanns när han mottog den; har den försämrats, åligger
honom ersättningsskyldighet, under det han å sin sida, om fastigheten finnes
i bättre skick, äger en viss rätt till ersättning. Huruvida och till vad
mått ersättning skall från ena eller andra sidan gäldas, skall alltså framgå
ur en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet.

Det konstaterande av fastighetens skick, som sker genom syn, måste avse
fastighetens skick i det hela. Möjligheten av en tillförlitlig jämförelse mellan
förhållandena vid tillträdet och vid avträdet vore eljest utesluten.

Verkställer arrendator arbete enligt 14 § vöre det obilligt att hänvisa
honom till att med tillämpning av den allmänna grundsatsen i 10 § för utfående
av gottgörelse för vad han fått påkosta avvakta tidpunkten för arrendets
upphörande och den allmänna uppgörelse, som då skall äga rum. Han
måste i detta fall vara berättigad att omedelbart efter det arbetet utförts
bliva därför ersatt.

Fullgör icke jordägaren sin skyldighet enligt 15 §, äger arrendatorn själv
gå i författning om det nödiga byggnadsarbetets utförande på jordägarens
bekostnad. Då han även i detta fall fullgör något, som jordägaren obehörigen
underlåtit, fordrar billigheten, att jordägaren, så snart arbetet utförts,
skall gottgöra arrendatorn kostnaden härför.

Vid 1935 års riksdag yrkades i motionen II: 343 av herr Falk, att förslag
måtte begäras om att i allmänna arrendelagen införa tvingande bestämmelse
att belopp, som påsynats vid syn, skulle utbetalas till arrendatorn i den
mån påsynade brister av honom avhjälptes.

Motionen behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 15).

Beträffande utskottets utlåtande och riksdagens beslut rörande nu ifrågavarande
spörsmål hänvisas till den redogörelse för arrendefrågans behandling
vid 1935 års riksdag, som lämnats ovan under II B (sid. 20—21).

Beträffande frågan örn omedelbar ersättning till arrendatorn för verkställt
botande av påsynade brister hava nu yrkanden framställts dels i motionen
I: 8, där denna fråga i punkt 8 å sid. 5 angivits såsom ett av arrendatorsklassens
aktuella problem, och dels i motionen II: 187, vari hemställts
att förslag måtte begäras örn att i allmänna arrendelagen införa tvingande
bestämmelse i sådant hänseende.

Enligt gällande lag är huvudregeln den, att vid en arrendators avträdande av
fastigheten genom syn konstateras, i vilket skick fastigheten befinner sig.
Summan av uppskattade brister i avträdessynen jämföres därefter med motsvarande
summa i tillträdessynen, varvid ett saldo uppstår arrendatorn till
godo eller till skuld. Endast beträffande några undantagsfall har i 14 och

Utskottet.

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15 §§ stadgats, att arrendatorn äger rätt att utfå ersättning av jordägaren
omedelbart efter det att visst arbete utförts.

De förslag, som framlagts i motionerna i nu förevarande hänseende, innebära,
att arrendatorn skulle äga rätt att omedelbart erhålla ersättning av
jordägaren, så snart arrendatorn botat någon brist, som påsynats fastigheten
vid tillträdet. En rätt för jordägaren att omedelbart erhålla ersättning om
och i den mån fastigheten i något avseende försämrats under arrendetiden
har däremot icke ifrågasatts. Det skulle sålunda kunna förekomma fall, då
jordägaren skulle bliva skyldig att under arrendetiden utbetala ersättning
för förbättring å fastigheten i ett eller annat avseende, under det att fastigheten
i andra avseenden måhända i högre grad försämrats. Ett fastställande
av försämringens storlek kan emellertid icke ske förrän vid avträdessynen.

Med hänsyn till de betänkliga följder ur ekonomisk synpunkt, som ett bifall
till motionärernas förslag skulle medföra, finner utskottet icke skäl förorda
ändring av gällande huvudregel, att till grund för uppgörelsen mellan
jordägare och arrendator skall ligga en uppskattning av den arrenderade
fastighetens skick i det hela.

O. Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhängande spörsmål.

[Motionerna I: 8 sid. 5 punkterna 5 och 9; yrk. 1) samt II: 187 yrk. 4)

och 6).]

Rörande frågan om arrendevederlagets fixering må erinras örn följande
stadganden i gällande arrendelagstiftning. För jordbruksarrenden under
bolag och med dem likställda jordägare gäller, enligt 47 § allmänna arrendelagen,
att lega, som utsättes i penningar eller naturaalster, skall vara till
beloppet bestämd ävensom att arrendatorn vid allmän svårare missväxt i
orten äger åtnjuta skälig nedsättning i legan, där den utsatts i penningar
eller naturaalster. I norrländska arrendelagen 5 § finnas intagna bestämmelser
av i allt väsentligt samma innebörd. Vidare må erinras örn bestämmelserna
i 7 § allmänna arrendelagen, som närmare reglerar arbetsskyldighetens
uttagande och dylikt för fall, då legan utsatts att utgå i dagsverken
eller annat arbete. Då något stadgande icke givits örn, att tvistefråga angående
legonedsättning på grund av missväxt skall avgöras i särskild ordning,
lärer dylik tvists avgörande ankomma på domstol.

Fråga om reglering av arrendebelopp behandlades bland annat av jordkommissionen
i det uti del VI av dess betänkanden (statens offentliga utredningar
1923: 40) framlagda förslaget till social arrendelag. Jordkommissio -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

45

nen förklarade, att den i sitt förslag till sådan lag icke ansåg sig böra förorda
någon jämkning av den mellan kontrahenterna avtalade legan för annat fall
än vid allmän svårare missväxt i orten.

I reservation till jordkommissionens betänkande anförde herr Lindhagen,
att det syntes honom som örn tillfälle borde beredas till en prövning av
arrendevillkoren under pågående arrendetid även vid andra katastrofer än
missväxt såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar.

I sitt betänkande år 1926 med förslag till lag örn ändrad lydelse av
vissa delar av nyttjanderättslagen yttrade jordsakkunniga i samband med
att de förklarade sig icke kunna förorda tvingande bestämmelser örn nedsättning
i legan vid svårare missväxt i orten beträffande arrenden under
andra jordägare än bolag och därmed jämställda, bland annat, att de ännu
mindre kunde biträda herr Lindhagens ovan omförmälda i jordkommissionen
reservationsvis framförda hemställan.

I förevarande sammanhang må erinras örn de från tiden omkring världskrigets
slut gällande lagarna med särskilda bestämmelser om arrendeavgifters
storlek.

Lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
avsåg det fall, att, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober
1917, vöre pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande
av mjölk, smör, fisk eller annat naturaalster, å dylikt vederlag efter
sistnämnda dag inträtt sådan prisstegring, som vid avtalets ingående icke lät
sig beräkna, och den utfästa legan i följd därav funnes uppenbart oskälig.
I sådant fall skulle arrendatorn äga rätt att, såvitt anginge vederlag förfallet
under tiden fr. o. m. den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1919, påfordra, att
skälig andel i prisstegringen komme honom till godo. Där ej annorlunda
åsämjades, finge denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen. Om
jordägaren och arrendatorn icke kunde enas om storleken av den andel i
prisstegringen, som skulle tillkomma arrendatorn, eller örn sättet för dess
tillgodonjutande, skulle saken avgöras av en nämnd, bestående av tre personer,
av vilka parterna skulle utse var sin och Kungl. Maj:ts befallningshavande
den tredje. Denna lag trädde i kraft den 6 juli 1918 och gällde till
den 1 juni 1919. Regleringen förlängdes sedermera genom flera varandra
avlösande lagar intill den 1 mars 1923.

Den 2 juni 1921 utfärdades jämväl en lag örn jämkning i vissa fall av
arrendator åliggande dagsverksskyldighet på grund av oberäknelig prisstegring
efter avtalets ingående. Denna lag trädde i kraft den 24 juni 1921 och
reglerna örn jämkning gällde till följd av förlängning genom senare lag till
den 1 mars 1923.

I proposition nr 182 till 1927 års riksdag med förslag till lag om ändring
i vissa delar av 1907 års nyttjanderättslag föreslogs, att 7 § i andra kapitlet
skulle inledas med en bestämmelse av följande innehåll:

Åligger arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra dagsverken eller
annat bestämt arbete, och är ej ersättningen härför i avtalet så bestämd att
den uppgår till det pris, som vid arbetets utförande är under jämförliga
förhållanden i orten gängse, vare jordägaren, där detta tiris efter avtalets in -

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

gående ökats, pliktig att till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet må
hava betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde beträffande denna
fråga bland annat (utlåtande nr 1):

Föreliggande förslag [jordsakkunnigas och propositionens] tillgodose enbart
arrendatorns intresse. Skall man överhuvud taget medgiva en jämkning
av vad parterna avtalet, synes den icke böra begränsas till de fall, då arbetslönerna
äro stadda i uppgång, utan jämväl tillämpas när konjunkturerna å
arbetsmarknaden äro sjunkande. En dylik lagbestämmelse synes utskottet
dock mindre tillrådlig. Tydligt är att man måste ställa sig betänksam mot
att i detta fall genom att medgiva rubbning av en ersättning, varom parterna
vid avtalets avslutande enats, avvika från den grundsats, som gäller
på andra delar av arbetsmarknaden. Dessutom vill utskottet framhålla, att
en sådan lagstiftning skulle leda till konsekvenser, vilka ej minst ur arrendatorns
synpunkt äro föga tilltalande. Den hittills tillämpade ordningen
har för arrendatorn medfört den fördelen, att han vid avslutandet av ett
arrendeavtal med arbetsskyldighet merendels kunnat med visshet bedöma
innebörden och omfånget av de förpliktelser, han genom avtalet ikläder sig.
Är legan utsatt i arbete, har han sålunda vetat, att han, när det avtalade
arbetet fullgjorts, icke vidare häftar i någon skuld till jordägaren för arrendet.
Och om legan bestämmes till visst penningbelopp men arrendatorn
därjämte tillförbindes att utgöra vissa dagsverken mot en i avtalet bestämd
ersättning, har han som regel kunnat räkna med att betala arrendet med
den arbetsförtjänst, som i avtalet tillförsäkrades honom. Denna förmån,
vilken i synnerhet vid små arrenden, där jordbruket ej giver något nämnvärt
till avsalu, varit särskilt skattad av arrendatorn, skulle genom en lagbestämmelse
av ovan antydd innebörd betagas honom. Ingendera av kontrahenterna
skulle vid avslutandet av ett arrendeavtal kunna överblicka de ekonomiska
förpliktelser, han därmed ikläder sig. — Då de förslag, som framkommit,
sålunda enligt utskottets mening icke innebära en tillfredsställande
lösning av förevarande spörsmål, får utskottet hemställa, att nu ifrågavarande
punkt måtte utgå ur paragrafen. Ett ytterligare skäl för denna hemställan
ser utskottet däri, att enligt utskottets förmenande under normala tider
knappast något större behov av reglerande lagbestämmelser uti ifrågavarande
hänseende torde föreligga.

Reservation anfördes dels av herr Linder jämte tre andra ledamöter, vilka
tillstyrkte propositionens förslag, dels ock av herr Lindhagen jämte två
andra ledamöter, vilka bland annat anförde, att tillfälle till ändring av arrendevillkoren
under pågående arrendetid borde beredas även vid andra
katastrofer än missväxt såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar. Då
emellertid väckande av motion i denna fråga försummats, måste reservanterna
inskränka sig till denna erinran.

Riksdagen biföll (efter sammanjämkning av skiljaktiga beslut i kamrarna)
utskottets hemställan.

Vid 1934 års riksdag hemställde herr Lindhagen i motionen I: 278, bland
annat, att riksdagen ville hos Kungl. Majit påkalla en verksam reform av
arrendesystemet genom lag — tillgänglig vid behov —— om reglering av arrendebelopp.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

47

Andra lagutskottet framhöll i utlåtande nr 41, att utskottet ansåge vad
som i motionen anförts rörande behovet och lämpligheten av en lag med
bestämmelser angående reglering av arrendebelopp icke böra giva anledning
till en framställning till Kungl. Maj:t i syfte att få en sådan lagstiftning till
stånd, samt hemställde att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation anfördes dels av herr Lindhagen, dels ock av herr Pettersson
i Hällbacken.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1935 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motionen I: 258, bland annat,
lagstiftning om rätt för arrendator att kunna framtvinga reglering av
arrende. I motionen II: 343 av herr Falk begärdes förslag till ändring av
allmänna arrendelagen bland annat därutinnan, att föreskrift skulle givas,
att samhället genom sina organ i vissa fall skulle fastställa arrendebelopp,
ävensom att tvingande bestämmelser skulle införas att arrendebeloppet skulle
fastställas i penningar, att, i den mån arrendebeloppet utgjordes genom arbete
eller utginge in natura, ersättning därför skulle utgå efter i orten gängse
pris, samt att, om arrendator enligt arrendeavtal vore skyldig att utöver
arrendet utföra arbete, ersättning därför skulle utgå lika med den i orten
för liknande arbete utgående lönen.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet (utlåtande nr 15).

Beträffande utskottets utlåtande och riksdagens beslut rörande nu ifrågavarande
spörsmål hänvisas till den redogörelse för arrendefrågans behandling
vid 1935 års riksdag, som lämnats ovan under II B (sid. 20—21).

I fråga om arrenden av kronan tillhöriga jordbruksegendomar samt av
ecklesiastika boställen finnas i åtskilliga författningar bestämmelser, som
medgiva viss reglering av arrendebelopp. (Svensk förf. sami. nr 186, 187,
376, 465 och 466 år 1932, 79 och 100 år 1933 samt 280 år 1934.)

I motionen I: 8 har såsom aktuella problem för arrendatorsklassen angivits,
dels under punkt 5 reglering av arrendebelopp, dels ock under punkt 9
följande:

Det sjunkande penningvärdet har varit till nytta för dem, som äga jord.
För arrendatorerna och torparklassen ställer det sig annorlunda. Statens
prisreglering i spannmål har ytterligare missgynnat klassen. I denna punkt
hänvisas till interpellationen den 7 maj 1935 i första kammaren.

I den interpellation, vartill hänvisats, vilken var riktad till jordbruksministern,
åberopades följande uttalande av Upplands arrendatorsförbund:

Det sjunkande penningevärdet har varit till nytta för alla, som äga sin
jord. Räntan på lånat kapital, som placerats i jorden, har minskats med 30—
40 %. En var förstår, vilken båtnad detta betyder för det belånade jordvärdet.
Men för arrendators- och torpareklassen ställer det sig annorlunda.
En stor del arrendatorer lia fasta arrendeavgifter för 15—20 år, som i många
fall gå till 25—30 kronor per tunnland eller 50—60 kronor per hektar. En
del arrendatorer erlägga sina arrenden efter ett visst antal hektoliter säd,

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottet.

hälften råg och hälften korn, efter tioårig medelmarkegång. Då nu riksdagen
åsatt rågen ett ganska högt inlösningspris, blir följden för dessa arrendatorer
ett högre arrende. Sådana arrenden hava Uppsala universitets arrendatorer.
För torparna, som fullgöra sina arrendeavgifter i form av dagsverken,
blir orättvisan ännu mer skriande. Detta visar, att jordägaren på grund
av den låga räntan vinner ut oskäligt av arrendetarorerna samt torparna.
Nu börjar ock köpas in stora gårdar, som sedan utarrenderas av ägaren med
mycket god vinst för denne på placerat kapital.

I motionen II: 187 har hemställts om förslag till tvingande bestämmelser
i allmänna arrendelagen bland annat därom, att arrendebeloppet skall fastställas
i penningar samt att, om arrendator enligt arrendeavtal är skyldig
att utföra arbete eller erlägga arrende in natura, ersättning därför skall utgå
enligt i orten gängse pris.

De förslag, som framförts i de föreliggande motionerna rörande bestämmelser
utöver nu förefintliga angående reglering av arrendebelopp till arrendatorns
förmån och därmed sammanhörande spörsmål, finner utskottet
icke vara av beskaffenhet att böra föranleda riksdagen att därutinnan göra
någon framställning till Kungl. Maj:t.

P. Kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad.

[Motionerna I: 8 sid. 6 punkt 10; yrk. 1) samt II: 187 yrk. 1).]

Frågan om kontroll å den sociala arrendelagstiftningens tillämpning har
tidigare varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.
För vad därutinnan tidigare förekommit lämnas redogörelse i sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets förut omförmälda utlåtande nr
1 till 1930 års riksdag, och får utskottet beträffande tiden till och med år
1929 hänvisa till nämnda utlåtande sid. 38—41.

Vid 1930 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motionen I: 208, att riksdagen
måtte besluta sådana ändringar och tillägg till gällande sociala arrendebestämmelser,
att, bland annat, kontroll vunnes på lagens tillämpning. Eventuellt
yrkades framställning till Kungl. Maj:t i nämnda syfte.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i anledning av
motionen i sitt utlåtande nr 1, att länsstyrelserna efter remiss under slutet
av 1929 avgivit utlåtanden till Kungl. Majt över en av 1929 års riksdag i skrivelse
nr 80 gjord anhållan örn förslag till åtgärder från det allmännas sida
för att åt sådana arrendatorer under bolag och med dem likställda, för vilka
särskilda sociala lagbestämmelser gällde, bereda möjlighet att kostnadsfritt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

49

erhålla rättshjälp med avseende å frågor rörande arrendeförhållanden. Utskottet
uttalade för sin del önskvärdheten av att förslag i det på Kungl. Maj:ts
prövning beroende ärendet så snart som möjligt utarbetades och framlades.
Utskottet erinrade vidare, om att utskottet i anledning av andra väckta motioner
förordade anhållan hos Kungl. Majit om utredning rörande erfarenheterna
vid tillämpningen av gällande arrendelagar i vad avsåge arrenden,
som folie under den sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn till
de delar av riket, till vilka den s. k. norrländska arrendelagen utsträcktes genom
lag den 27 juni 1927, samt örn framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Utskottet fann icke skäl föreligga
att med anledning av yrkandet i motionen då ifrågasätta någon ytterligare
åtgärds vidtagande. Reservation anfördes av herr Lindhagen.

Utskottets hemställan om sådan undersökning rörande den sociala arrendelagstiftningens
tillämpning och verkningar, som nyss nämnts, samt örn avslag
å det i motionen framställda yrkandet godkändes av riksdagen.

Nämnda utredning verkställdes av sociala jordutredningen och framlades
i dess betänkande den 5 december 1931 med förslag till vissa ändringar i den
sociala arrendelagstiftningen (statens offentliga utredningar 1932: 1). I betänkandet
anfördes, bland annat (sid. 75), att arrendatorerna ofta tillhörde
de mindre bemedlade samhällsklasserna. De vore därför säkerligen ofta i
behov att kostnadsfritt erhålla råd och upplysningar eller annat biträde i
ärenden angående arrendeavtalet och därmed sammanhängande frågor. Genom
en sådan anordning skulle även kunna vinnas en viss garanti för att den
sociala arrendelagstiftningens bestämmelser komme att noga följas. Utredningsmännen
ville därför bringa i erinran riksdagens skrivelse nr 80 år 1929.

Vid 1932 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motionen I: 213, att riksdagen
måtte antaga, bland annat, lag om effektivitet i den sociala arrendelagstiftningen.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 24 om avslag å motionen.

Reservation anfördes av herrar Linder och Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Sedan riksdagens ovannämnda skrivelse nr 80/1929 tidigare handlagts
inom justitiedepartementet, därvid länsstyrelserna efter remiss avgivit yttranden
över densamma, anmäldes skrivelsen inför Kungl. Maj :t den 28 augusti
1933 å jordbruksdepartementets föredragning. Då uppdrogs åt sociala jordutredningen
att verkställa i ärendet erforderlig ytterligare utredning. Sådan
avgavs i betänkande den 13 oktober 1933, vilket innehöll förslag till kungörelse
i ämnet.

I överensstämmelse med sociala jordutredningens förslag hemställde Kungl.
Majit till 1934 års riksdag, att ett anslag å 10,000 kronor måtte beviljas för
budgetåret 1934/1935 lill bestridande av kostnaderna för arrenderådgivning
åt arrendatorer under bolag eller med dem likställda jordägare, för vilka särskilda
sociala lagbestämmelser gälla. Riksdagen biföll nämnda hemställan.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 30.

4

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Bestämmelser rörande användande av anslag för ifrågavarande ändamål
äro meddelade i kungörelse den 18 maj 1934 (nr 150).

Enligt 1 § i kungörelsen skall på de villkor och i den omfattning, som stadgas
i kungörelsen, av allmänna medel bestridas kostnader för biträde i frågor
rörande arrendeförhållanden åt den, som innehar eller ämnar tillträda
jordbruksarrende, beträffande vilket gälla bestämmelserna i norrländska arrendelagen
eller de i lagen om nyttjanderätt till fast egendom meddelade särskilda
bestämmelserna om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda
ägare. Vad sålunda sagts skall jämväl äga tillämpning i fråga örn
kostnader för biträde åt arrendator eller den, vilken avser att tillträda arrende,
för utredning av, huruvida nämnda bestämmelser äro tillämpliga å arrendet.

Biträde skall innefatta meddelande av råd och upplysningar, uppsättande
av skrifter och kontrakt med mera dylikt, men ej utförande av rättegång eller
förhandling inför skiljemän.

För varje län skall av länsstyrelsen förordnas lämpligt antal socialt intresserade,
i arrendeförhållanden insatta personer, vilka skola hava till åliggande
att lämna sökande, som kan vara i behov därav, sådant biträde, som omförmäles
i 1 § (2 §).

Rätt att få kostnad för biträde enligt kungörelsen bestridd av allmänna medel
må tillerkännas sökande, som prövas vara i behov därav.

Anslag å 10,000 kronor beviljades för innevarande budgetår och har, efter
framställning från Kungl. Majit i årets statsverksproposition nionde huvudtiteln,
punkt 136, beviljats av riksdagen (jordbruksutskottets utlåtande nr 1)
även för budgetåret 1936—1937.

Vid 1934 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motionen I: 281, att riksdagen
måtte besluta eller hos Kungl. Majit begära kontroll medelst lag på
den sociala arrendelagstiftningen genom de i uppsiktslagen nämnda jordbrukskommissionerna
eller annorledes.

I detta sammanhang må erinras därom, att i 1 § lagen den 27 juni 1927
angående uppsikt å vissa jordbruk stadgas, att om brukningsdel är av den
beskaffenhet och omfattning samt tillhör sådan ägare, att med avseende å
arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller vad i lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under bolag
och med dem likställda jordägare, så skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen
ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att
dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga byggnader bortföras
eller lämnas utan underhåll. För uppsiktens utövande skall enligt 4 §
för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde finnas en jordbrukskommission,
bestående av tre ledamöter, nämligen en ordförande, utsedd av
Konungen, och två andra ledamöter, valda den ena av landstinget och den
andra av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Reglemente för jordbrukskommissionerna har utfärdats av Kungl. Majit
den 13 december 1929 (nr 390).

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 41 beträffande motionen I: 281
följande:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

51

Av vad ovan anförts framgår, att riksdagen innevarande år beviljat anslag
för arrenderådgivning åt arrendatorer under bolag eller med dem likställda
jordägare, för vilka särskilda sociala lagbestämmelser gälla. Härigenom torde
även ernås en viss kontroll över att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser
efterföljas. Skäl för att tillskapa lagstiftning rörande ytterligare
sådan kontroll hava enligt utskottets mening icke anförts. Utskottet finner
sig med anledning härav icke kunna tillstyrka den i motionen I: 281 gjorda
hemställan.

Reservationer anfördes av herrar Linder och Lindhagen. — Riksdagen biföll
utskottets hemställan om avslag å motionen.

I skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1932 hade jordbrukskommissionen
för Västmanlands läns hushållningssällskaps verksamhetsområde anmält,
att kommissionen iakttagit, att uppsiktslagen kringginges sålunda, att
vid utarrendering av lägenheter, som tillhört eller bort tillhöra lagens tillämpningsområde,
viss åkerareal fråntoges eller tillädes lägenheten.

I ärendet avgåvos åtskilliga yttranden, bland annat av sociala jordutredningen,
som erhållit särskilt uppdrag att upptaga frågan till prövning.

Den 21 december 1934 utfärdade Kungl. Majit cirkulär, i vilket jordbrukskommissionema
anbefalldes att, envar för sitt verksamhetsområde, så snart
ske kunde göra anmälan till Kungl. Majit, därest till deras kännedom komme,
att jordägare med avseende å fastighet, varå uppsiktslagen ägde tillämpning,
vidtagit eller hade för avsikt vidtaga åtgärder, ägnade att genom minskning
eller utökning av fastighetens areal undandraga fastigheten tillämpning
av lagen.

Enligt vad utskottet erfarit har hitintills någon anmälan av angivet innehåll
icke inkommit till Kungl. Majit.

I den nu föreliggande motionen I: 8 har såsom ett aktuellt problem för arrendatorsklassen
omförmälts kontroll över arrendelagens tillämpning från
jordägarnas sida åtminstone genom stickprov.

1 motionen lii 187 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla om förslag till, bland annat, sådan bestämmelse, att arrendeavtal
för att äga juridisk giltighet skall hava blivit godkänt av därtill behörig
myndighet, antingen landsfiskal eller häradsrätt.

En viss kontroll över att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser
efterföljas torde enligt gällande lagstiftning vinnas genom den arrenderådgivning
för vissa arrendatorer, som införts genom kungörelse av den 18 maj
1934. Enligt denna kungörelse står emellertid kostnadsfri rådfrågning —
under förutsättning av behov därav — endast den till buds, som innebar eller
ämnar tillträda arrende, beträffande vilket gälla bestämmelserna i norrländska
arrendelagen eller de i nyttjanderättslagen meddelade särskilda bestämmelserna
örn jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda
jordägare. Enligt utskottets mening kan ifrågasättas, örn det icke kunde anses
lämpligt att nu utvidga kungörelsens tillämplighetsområde till att omfatta

Utskottet.

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

även sådana arrendatorer, vilka arrendera jord av den omfattning, som för
närvarande avses i kungörelsen, tillhörig andra jordägare än sådana, för vilkas
fastigheter de sociala arrendebestämmelserna gälla. Utskottet finner sig
icke kunna i vidare mån än sålunda angivits tillstyrka de förslag rörande
kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad, som framställts i motionerna.

Därest motionen I: 8 skulle innebära, att sådan kontroll skulle utövas genom
jordbrukskommissionerna, vill utskottet framhålla, att dessa kommissioners
uppgift är att bedöma praktiska jordbruksfrågor samt att deras sammansättning
ej gör dem lämpade att uppträda såsom bedömare av rent juridiska
spörsmål.

För tillskapandet av förbättrade arrendeförhållanden överhuvud skulle det
enligt utskottets mening vara av värde, därest ökad kännedom om den gällande
arrendelagstiftningens innehåll spredes bland dem, som äro berörda
av densamma. Med hänsyn härtill finner utskottet det önskvärt, att genom
det allmännas försorg en kort skrift utarbetas, innehållande en redogörelse
för författningar av betydelse för arrendatorsklassens rättsställning och avsedd
att tillhandahållas rikets arrendatorer.

I motionerna och detta utlåtande har flerstädes omnämnts, att arrendekontrakt
mången gång givas sådan avfattning, att arrendatorns rätt blir
åsidosatt. Ett förhindrande härav skulle enligt utskottets åsikt främjas, örn
tillgång funnes till normalkontrakt, vilka i allmänhet skulle kunna ligga
till grund för arrendeuppgörelser. Utskottet vill därför ifrågasätta, huruvida
icke lämpliga, opartiskt hållna formulär till arrendekontrakt kunde utarbetas
genom det allmännas försorg.

Q. Obligatorisk medling mellan jordägare och arrendator i vissa fall.

[Motionerna I: 285 och II: 486.]

I motionerna I: 285 och II: 486 har påyrkats utredning av spörsmålet örn
införande av bestämmelser angående obligatorisk medling vid tvister mellan
jordägare och arrendator.

Bestämmelser om medling finnas i svensk lagstiftning införda (förutom i
giftermålsbalken) beträffande tvister mellan arbetsgivare och arbetare i lagen
den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister. Denna lag förutsätter emellertid
frivillig medverkan från parternas sida.

I motioner till 1934 års riksdag örn åtgärder till arbetsfredens främjande
föreslogs, bland annat, undersökning, huruvida icke obligatorisk medling
skulle kunna föreskrivas, åtminstone i fråga om vissa slags arbetstvister (tvis -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

53

ter vid verksamhet, som bedreves av staten eller kommun, m. m.). Riksdagen
anhöll (på förslag av andra lagutskottet, utlåtande nr 51), att Kungl.
Majit måtte föranstalta örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas
i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen
och att främja arbetsfreden.

De utredningsmän, som den 31 december 1934 av Kungl. Majit tillsattes
för att verkställa en förberedande utredning angående ingripanden från samhällets
sida på vissa områden av det ekonomiska livet, hava i betänkande den
9 december 1935 om folkförsörjning och arbetsfred (statens offentliga utredningar
1935: 65, del I, sid. 127) anfört, bland annat, att tvingande regler om
medling i arbetstvister, vilka näppeligen skulle stå i överensstämmelse med
medlingsförfarandets karaktär av förlikning, i kritiska situationer skulle bliva
överträdda, något som skulle kunna menligt återverka på hela förlikningsväsendets
anseende.

Slutligen må omnämnas, att kommittén angående privatanställda i betänkande
med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt (statens offentliga
utredningar 1935: 59) föreslagit vissa regler örn förhandling inför en av
socialstyrelsen utsedd opartisk ordförande (eventuellt en kommission).

I det föregående har utskottet ställt sig avvisande mot föreslagna lagbestämmelser
örn optionsrätt för arrendator till nytt arrende. Såsom en ersättning
i viss mån för en optionsrätt vill utskottet emellertid ifrågasätta införandet
av vissa bestämmelser om medling mellan jordägare och arrendator.
Örn meningsskiljaktighet uppstår mellan jordägare och arrendator, som
önska ingå förnyat arrendekontrakt, rörande skäliga villkor för nytt arrendeavtal,
kan det ifrågasättas, huruvida det ej skulle vara till gagn, att ett medlingsinstitut
stöde till förfogande för part, som ville påkalla ingripande från
detsamma. Ett uttalande av betrodda män i egenskap av medlare i en dylik
fråga skulle säkerligen, även om detsamma ej hade förbindande verkan
för parterna, äga avsevärd betydelse för bestämmandet av arrendevillkoren
i ett avtal dem emellan. Utskottet vill med hänsyn till vad sålunda anförts
föreslå, att en förutsättningslös utredning verkställes om införande av sådan
medling. Vid utredningen torde framgå, huruvida det kan anses vara erforderligt
att giva medlingen obligatorisk karaktär eller icke.

Utshottet.

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

III. Förhindrande av uppkomsten av ofullständiga jordbruk.

[Motionen 1:8 yrk. 3).]

I motionen I: 8 Ilai- hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte kräva,
att för riksdagen framlägges förslag till lag örn förekommande av nya ofullständiga
jordbruks uppkomst. Motiveringen till detta yrkande återfinnes å
sid. 6 i motionen.

19 kapitlet i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet, vilket
kapitel handlar om avstyckning, stadgar i sin 3 § följande:

»Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på
varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamål eller ock,
där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt
med denna.

Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå
såsom särskild fastighet.

Ej må avstyckning från jordbruksfastighet äga rum med mindre det kan
antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, där avstyckningen
äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och sammanläggningen
skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den
jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i
orten.

Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, må avstyckningen
ej ske på sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som avstyckad
del, envar så framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den
omfattning, att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller
för dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog; skolande, då
fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,
vid béräkningen av behovet av skog tagas hänsyn även till skogstillgången
å den fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas.
I ort med ringa skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd prövas
angeläget eller eljest skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken
i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet.

Vad i tredje och fjärde styckena stadgas skall ej utgöra hinder för avstyckning
av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller
för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt
ändamål.»

Vid 1933 års riksdag yrkades i en motion, I: 197, av herr Lindhagen, »att
riksdagen ville hos regeringen begära förslag helst redan till denna riksdag
till sådan ändring i § 3 av 19 kap. lagen om delning av jord å landet, att
mindre jordbruk skola även på skifteslagstiftningens väg fullständigas och
utvidgas i möjligaste mån med odlingsmark och även erhålla en tilldelning
av husbehovsskog, som svarar mot jordbrukets sålunda ökade utvecklingsmöjligheter».

I en annan motion vid samma riksdag, 11:355 av herr Johansson i Eds -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

55

byn, hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla,
att Kungl. Majit ville låta utreda, om gällande bestämmelser i jorddelningsiagen
vore betryggande för att jordbrukslott vid avstyckning erhölle så mycket
skog, att jordbrukets framtida existens icke äventyrades på grund av
ägarens oförmåga att bygga oell underhålla gården utan tillskott av s. k. stödskog,
åtminstone i Norrland med riklig skogstillgång, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 18. Utskottet
lämnade däri en redogörelse (sid. 10—12) för vissa anvisningar rörande
tillämpningen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen, som lantmäteristyrelsen
utfärdat den 19 maj 1930 (bilaga till lantmäteristyrelsens meddelanden
1930:6, cirkulärserien nr 18).

Utskottet redogjorde vidare för den behandling vissa hithörande spörsmål
tidigare rönt i riksdagen samt återgav vissa delar av ett utav sociala jordutredningen
den 5 december 1932 avgivet betänkande (statens offentliga utredningar
1932: 33) med förslag till åtgärder för beredande av ökade möjligheter
för mindre bemedlade personer att erhålla egna jordbruk, i vilket betänkande
bestämmelserna i 19 kap. 3 § jorddelningslagen jämväl behandlats,

Utskottet anförde bland annat:

Jorddelningslagen har nu varit i kraft under mera än fem år. Olika uppfattningar
hava härunder uttalats om dess verkningar. Då^ de lagbestämmelser,
varom här är fråga, äro av synnerlig betydelse ur både sociala och
nationalekonomiska synpunkter, anser utskottet skäl föreligga att förorda en
utredning, huruvida dessa lagbestämmelser under sin giltighetstid visat sig
gynnsamma för bildandet av bärkraftiga mindre jordbruksfastigheter, i
lämplig omfattning efter ortens förhållanden försedda med erforderliga ägoslag.
Vid denna utredning synes särskild uppmärksamhet böra ^ ägnas åt
verkningarna såväl ur det mindre jordbrukets som ur skogshushållningens
synpunkt av den tillämpning, som ägt rum av lagens bestämmelser örn tilldelning
av skog.

Utskottet föreslog riksdagen att i anledning av motionerna i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning,
huruvida och i vad mån tillämpningen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen
jämte därmed sammanhängande lagrum varit gynnsam för bildande av bärkraftiga
jordbruksfastigheter, vid vilken utredning särskilt avseende borde
fästas å verkningarna av gällande praxis i fråga om tilldelning av erforderliga
ägoslag.

Herr Lindhagen fogade vid utskottets utlåtande ett »Program för utskottets
hemställan» (sid. 18—36).

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Uppdraget att verkställa den begärda utredningen bär lämnats åt sociala
jordutredningen. Sedan ett omfattande arbetsmaterial införskaffats, är frågan,
enligt vad utskottet inhämtat, för närvarande föremål för övervägande
inom sociala jordutredningen. Förslag i ämnet torde komma att lramläggas
senast omkring mitten av innevarande år.

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottet. Det i motionen berörda spörsmålet är — såsom framgår av utredningen
här ovan — föremål för övervägande inom sociala jordutredningen, som torde
komma att avgiva förslag i ämnet senast omkring mitten av innevarande
år. Vid sådant förhållande finner utskottet icke skäl att med anledning av
motionen i förevarande hänseende göra någon framställning till Kungl. Maj:t.

IV. Förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom.

[Motionen I: 8 yrk. 5).]

Spörsmålet om förbud för enskilda spekulanter att förvärva fast egendom
har vid skilda tillfällen ingående behandlats, senast inom riksdagen år 1930
i anledning av då väckta motioner (I: 205 och I: 208, båda av herr Lindhagen)
.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet lämnade i utlåtandet nr 1
(sid. 6—16) en historik i ämnet, vartill andra lagutskottet nu anhåller att
få hänvisa.

Det sammansatta utskottet anförde bland annat:

Såvitt utskottet kunnat finna, har det ej påvisats vara en mera allmänt förekommande
företeelse, att enskilda spekulanter — varmed i detta sammanhang
närmast avses enskild person, som ej bebor och brukar fastigheten och
uppenbarligen besitter den huvudsakligen i ändamål att därav bexeda sig inkomst
annorledes än genom jordbruket — lägga under sig jord. Annorlunda
var förhållandet med bolagens jordförvärv, som i regel skedde för att
jorden alltfort skulle besittas av bolag och som var en tidsföreteelse av stora
mått. För enskilda spekulanter torde med hänsyn till de stegrade kostnaderna
för skogsavverkning och virkesförädling samt de i övrigt begränsade
möjligheterna för enskild person att av jordbruks- och skogsfastigheter uttaga
större vinster lockelsen att i spekulationssyfte inköpa fast egendom numera
icke vara synnerligen stor. Där så emellertid sker, torde innehavet
ofta bliva av övergående natur. Under förutsättning av tillbörlig vaksamhet
från myndigheternas sida torde för övrigt de av dylika förvärv härflytande
olägenheterna ur det allmännas synpunkt numera kunna begränsas tack vare
vissa vidtagna lagstiftningsåtgärder såsom genom 1923 års skogslagstiftning,
som bland annat avser att bereda skydd mot ödeläggelse av växande skog,
genom 1927 års vanhävdslag, som har tillämpning jämväl å sådana enskilda
spekulanter tillhöriga fastigheter, vilka äro underkastade sociala arrendebestämmelser,
samt genom 1926 års jorddelningslagstiftning, som avser att
lämna garantier mot olämplig jordstyckning.

För övrigt må erinras, att riksdagen viel uppx-epade tillfällen och senast
förra året, på förslag av andra lagutskottet, avslagit i nu förevarande ämne
väckta motioner. Utskottet har icke funnit, att något inträffat som giver
anledning till frånträdande av den sålunda intagna ståndpunkten.

Det sammansatta utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

57

Reservationer anfördes dels av herr Eriksson i Ljusdal och fyra andra ledamöter,
dels ock av herr Lindhagen, som hemställde, bland annat, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit begära övervägande och förslag till förbud i
vissa fall för s. k. enskilda spekulanter att utan särskilt tillstånd (koncession)
med äganderätt besitta fast egendom.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I Norge förefinnes lagstiftning på förevarande rättsområde, innehållande
bestämmelser örn nödvändigheten av tillstånd i stor utsträckning, även beträffande
enskilda personer, för rätt att förvärva odlad jord. Bestämmelserna
återfinnas i Lov örn erhvervelse av dyrket mark av den 10 december 1920,
nr 3 (norsk lovtidende, l:ste avdeling, sid. 905 o. f.), [ändrad genom lag
den 22 juni 1928 nr 3 (norsk lovtidende, l:ste avdeling, sid. 232—233)].

I motionen I: 8 har hemställts [yrk. 5)], att riksdagen hos Kungl. Majit
måtte kräva, att för riksdagen framlägges lag om förbud jämväl för enskilda
spekulanter att utan tillstånd förvärva jordbruk med tillhörigheter.

I gällande arrendelagstiftning hava särskilda rättsregler i vissa hänseenden
utformats beträffande skogsspekulanter. Detta har varit möjligt av det skäl,
att deras åtgärder med avseende å skogen otvetydigt ådagalägga, att de innehava
fastigheten uteslutande i spekulationssyfte. Däremot synes det vara
ytterligt svårt att avgöra, huruvida ett förvärv av en jordbruksfastighet
kan hava skett i syfte att spekulera i dess jordbruksvärde eller ej. Att låta
den tidrymd, under vilken en fastighet besittes, vara avgörande härutinnan,
torde icke vara möjligt. Sådana omständigheter som t. ex. styckning av
egendomen, avsevärda förändringar beträffande fastighetens byggnader eller
dylikt synas icke heller kunna tagas till säker intäkt för att antaga ett
hos fastighetens köpare förefintligt spekulationssyfte. Med hänsyn till vad
sålunda anförts och under hänvisning till vad riksdagen tidigare och senast
år 1930 framhållit beträffande frågan om förbud för enskilda spekulanter
att besitta fast egendom finner sig utskottet icke böra tillstyrka det i motionen
I: 8 härutinnan framlagda förslaget.

V. Samverkan mellan självförsörjande jordbruk och arbetarsmåbruk
samt arbetarsmåbruks möjligheter till arbetsförtjänst.

[Motionen I: 8 sid. 8—9 yrk. 6) och 7).]

Utskottet.

I motionen I: 8 har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte kräva,
att för riksdagen måtte framläggas förslag till lagar om tryggandet av närbelägenhet
och fruktbar samverkan mellan självförsörjande jordbruk och ar -

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

betarejordbruk samt om tryggandet av arbetarejordbrukens tillgång till varaktig
arbetsförtjänst.

I skrivelse till Kungl. Majit den 7 mars 1933 har sociala jordutredningen
framlagt resultatet av en verkställd undersökning av frågan, huruvida det
vore möjligt och lämpligt dels ur ekonomiska synpunkter och dels ur synpunkten
av arbetslöshetens bekämpande att stycka ett antal större kronoegendomar
till mindre jordbruk, vilka skulle utarrenderas i avvaktan på
lämplig tidpunkt för försäljning. Vidare hade undersökts huruvida även enskild
jord kunde förvärvas för samma ändamål, d. v. s. inrättandet av s. k.
arrendeegnahem.

Av intresse i förevarande sammanhang synes vara följande uttalande i
skrivelsen:

Vid uppgörande av styckningsplaner bör man utgå från att det är önskvärt,
att nya jordbrukslägenheter skapas i så stort antal, som kan förenas
med kravet på deras bärighet. I allmänhet torde jordbruk, avsedda att bereda
ägaren full sysselsättning och bärgning, böra tilldelas en åkerareal av
10—20 hektar. Vid bestämmande av storleken måste emellertid tydligen tagas
hänsyn till de naturliga förhållandena såsom jordmånens beskaffenhet,
tillgången på olika ägoslag, möjligheten att erhålla utfartsvägar utan alltför
stor kostnad och de tillfällen till avsättning av olika alster och till erhållande
av arbetsförtjänst vid sidan av eget jordbruk, som erbjudas i orten. Måhända
kan det ur sistnämnda synpunkt vara lämpligt att bland självständiga
jordbruk, som avse att berecia innehavaren full sysselsättning och bärgning,
förlägga även ett eller annat arbetarsmåbruk.

En verksamhet i huvudsak överensstämmande med den i sociala jordutredningens
nyssnämnda skrivelse föreslagna bedrives enligt kungörelsen
den 15 juni 1934 (nr 279) om arrendeegnahem (se ovan sid. 8—9).

Utskottet får vidare redogöra för innehållet i ett av sociala jordutredningen
den 12 december 1935 avlämnat betänkande, vilket angivits vara utarbetat
i anledning av dels ett vid kommitténs tillsättande den 3 december
1930 meddelat uppdrag att verkställa utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna
för bärighet av mindre jordbruk och rörande ökade möjligheter
för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner
samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer att
erhålla egna jordbruk, dels ock ett den 3 maj 1935 meddelat uppdrag att
verkställa utredning av frågan örn åtgärder för beredande av försörjningsmöjligheter
på landsbygden för vissa till städer och samhällen inflyttade
yrkeskunniga personer.

Betänkandet innehåller »förslag till åtgärder för att bereda ökade möjligheter
för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden att förena
småbruk med hemindustri, hantverk, hemslöjd, pälsdjuruppfödning m. m.»

I betänkandet redogöres i olika huvudavdelningar för nuvarande statliga
åtgärder för undervisning i och understödjande av hantverk och hemslöjd,
för vissa tidigare verkställda utredningar samt för upplysningar, som socia -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

59

la jordutredningen inhämtat från svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund,
föreningen svensk hemslöjd u. p. a., hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och Sveriges hantverksorganisation.

Sociala jordutredningen har därefter såsom eget yttrande anfört bland
annat:

Av de yttranden, som sociala jordutredningen fått mottaga i ärendet,
framgår nödvändigheten av att i första hand vidtaga kraftiga åtgärder för
utveckling av landsbygdens näringsliv, om man vill förebygga en alltför
stark inflyttning därifrån till städer och stadsliknande samhällen och främja
en återflyttning från dessa till landsbygden.

Sedan sociala jordutredningen uttalat starka betänkligheter mot en isolerad
lösning av återflyttningsproblemet, har vidare anförts:

Enligt sociala jordutredningens mening torde det föreliggande spörsmålet
bäst finna sin lösning i sammanhang med ett större och mera betydelsefullt
problem, nämligen frågan om förbättrande överhuvud taget av utkomstmöjligheterna
på landsbygden, ett problem, som i dessa tider är i
trängande behov av sin lösning. Genom klokt avvägda åtgärder för att leda
och understödja sådana vid sidan av mindre jordbruk bedrivna binäringar
som handaslöjd, hantverk, småindustri, kaninskötsel, pälsdjursuppfödning,
fruktodling m. m., skulle ej blott en icke önskvärd flyttning till städer och
stadsliknande samhällen av landsbygdens ungdom kunna förhindras utan
även hjälp lämnas ett stort antal yrkeskunniga småbrukare att erhålla drägligare
levnadsförhållanden. De små jordbrukens bärighet skulle genom
dylika åtgärder kunna höjas i icke ringa mån, och man skulle även öka
möjligheterna för uppkomsten av ett större antal småbruk. Därest utkomstmöjligheterna
på landsbygden överhuvud taget förbättras, skapas även uppenbart
förutsättningar för att i många fall till landsbygden återföra sådana
till städer och stadsliknande samhällen inflyttade personer, som önska
återvända till landet och hava förutsättningar för att där finna sin bärgning.

Av största betydelse för höjandet av intresset för utvecklingen av landsbygdens
binäringar vore örn en förbättrad organisation och en ökad praktisk
upplysningsverksamhet kunde åstadkommas. En ökad praktisk upplysningsverksamhet
kan i hög grad komma att bibringa de befolkningsgrupper,
varom här är fråga, insikt örn, att de själva kunna förbättra sina
utkomstmöjligheter. Det ligger nog i allmänhet i befolkningens kynne att
förbise de små inkomstkällornas betydelse för försörjningen. Icke minst
för försäljningen av de alster, som kunna åstadkommas av småbrukare och
hantverkare på landet, skulle åtgärder i dessa syften vara av stor betydelse.
Utan tillräckliga statsbidrag för ändamålet torde en dylik verksamhet svårligen
kunna nå den omfattning och intensitet, att den blir verkligt effektiv.
Upplysning erfordras rörande hantverkets och hemslöjdens rätta anpassning
efter tidens krav både med hänsyn till arbetsmetoderna och i fråga
örn själva arbetsprodukten. Av vikt är att intresset höjes för specialisering
och koncentration i fråga örn småindustri, hantverk oell hemslöjd, dels för
att åstadkomma samlad erfarenhet och kunskap inom respektive fack, dels
för att underlätta anskaffande av redskap och råvaror samt produkternas
avsättning. En dylik specialisering har redan framträtt i vissa län och visat
sig medföra stora fördelar.

Det synes sociala jordutredningen vara lämpligt att propaganda drives

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

för undersökning av möjligheterna att förlägga småindustrien till landsbygden
i större utsträckning än vad för närvarande är fallet. Många skäl tala
härför, såsom billigare tomtpriser och levnadskostnader samt i fråga örn
t. ex. trä- och järnvaror närheten till råmaterialets produktionsort.

Genom utgivande av broschyrer, läroböcker, mönsterböcker samt anordnande
av föreläsningar och propagandautställningar ute i orterna bör en
resultatgivande verksamhet för hantverkets och hemslöjdens vidmakthållande
och utvecklande kunna åstadkommas.

I fråga om hantverk och småindustri bör den ovan skisserade verksamheten
lämpligen anförtros åt hushållningssällskapen, vilka därvid böra söka
samarbeta med landstingen. Såsom framgår av de i ärendet inkomna yttrandena
finnas inom många län goda traditioner att tillvarataga och utveckla.
Intresse synes redan nu förefinnas inom många hushållningssällskap
för en dylik verksamhet, såsom framgått av deras yttranden till sociala
jordutredningen, och det är att hoppas, att dessas föredöme skall
medföra att även övriga hushållningssällskap arbeta livligare för det ändamål,
varom här är fråga, om blott anslag ställas till förfogande. För att
erhålla en handlingskraftig organisation inom sitt område bör varje hushållningssällskap
tillsätta en särskild kommitté för att arbeta för de uppgifter,
som här angivits. Det kan nämligen icke vara lämpligt, att verksamheten
överlämnas till ett förvaltningsorgan, som redan är upptaget av
andra huvuduppgifter.

Förefintligheten av en dylik för nu ifrågavarande ändamål tillsatt särskild
kommitté bör icke verka hindrande på den verksamhet för samma ändamål,
som redan nu bedrives av föreningar och andra sammanslutningar.
Snarare är det lämpligt, att ett intimt samarbete bedrives mellan dem och
kommittén.

Om verksamheten skall kunna få den av sociala jordutredningen avsedda
omfattningen, torde det vara ofrånkomligt att lämna statsbidrag för densamma.
Sociala jordutredningen hyser för sin del den uppfattningen, att
högre statsbidrag än 5,000 kronor årligen till varje hushållningssällskap icke
behöver ifrågakomma. Statsverkets kostnad för den verksamhet, som skulle
komma att utövas av hushållningssällskapen, skulle således icke överstiga
ett årligt anslag å 130,000 kronor.

I fråga örn handaslöjden, såväl den manliga som den kvinnliga, bör den
här angivna verksamheten handhavas av Hemslöjdsföreningarnas riksförbund
samt de särskilda hemslöjdsföreningarna, vilka senare ju i regel äro
inordnade i hushållningssällskapens förvaltningsorganisation.

För höjande av effektiviteten av upplysnings- och propagandaverksamhet
har riksförbundet ifrågasatt vissa nya respektive ökade anslag till förbundet
och föreningarna. Sålunda föreslås såsom understöd till riksförbundets allmänna
verksamhet ett till 10,000 kronor förhöjt årligt anslag. Till understöd
åt hemslöjdsföreningarna för dessas organisationsarbete bland slöjdarna
ute i bygderna föreslås ett årligt anslag å 6,000 kronor. Till stipendier
åt hemslöjdsföreningarnas personal för deltagande i särskilt anordnade fortbildningskurser
i modern försäljningsteknik. materialkännedom m. m. föreslås
ett årligt anslag av 2,000 kronor. Slutligen föreslås ett årligt anslag
av 5,000 kronor för utgivande av mönsterböcker, läroböcker och
broschyrer ävensom för uppläggande av mönster och modeller m. m.
Det årliga anslag av statsmedel, som riksförbundet anser erforderligt
för att förbundet och föreningarna skola kunna upprätthålla och vidare
utveckla sin verksamhet, utgör sålunda 23,000 kronor.

Med hänsyn till den stora betydelse för folkförsörjningen som en ökad

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

61

verksamhet på hemslöjdens område otvivelaktigt måste anses innebära, synes
det sociala jordutredningen att det föreslagna beloppet, 23,000 kronor,
måste anses mycket rimligt.

Ifråga om undervisning och utbildning i hantverk och hemslöjd ligger
det i sakens natur, att de kommunala och enskilda undervisningsanstalterna
i städer och stadsliknande samhällen till huvudsaklig del komma att besökas
av dessa orters befolkning. Den fattiga befolkningen på landsbygden
torde däremot endast i undantagsfall komma i tillfälle att åtnjuta undervisning
i dessa anstalter. Något annorlunda ställer sig förhållandet beträffande
den under kommerskollegiums inseende stående praktiska lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare ävensom vid den ambulerande undervisningen
i hemslöjd.

Ifråga om den nyssnämnda praktiska lärlingsutbildningen föreligger för
närvarande förslag om ökning av det understöd, som från statens sida lämnas
hantverksmästare. Sveriges hantverksorganisation har nämligen föreslagit
höjning av anslaget från 300 till 600 kronor för varje lärling.

Med hänsyn till den stora betydelse, som denna undervisningsform har,
särskilt för landsbygdens befolkning, anser sociala jordutredningen, att
hantverksorganisationens hemställan så långt möjligt är bör tillmötesgås.

Att göra yrkesundervisningen i de kommunala anstalter, som inrättats i
städer och samhällen, mera tillgänglig för landsbygdens befolkning torde
möta stora svårigheter. Anstalterna upprätthållas till stor del med kommunala
anslag, varav följer, att vederbörande städer och samhällen vilja reservera
skolorna och kurserna i största möjligt utsträckning för kommunernas
egna inbyggare. Under innevarande år har i åtminstone tre landstingsområden
(Skaraborgs, Örebro och Västernorrlands län) uppkommit fråga om
anordnande av yrkesutbildning direkt genom landstingets försorg. Sociala
jordutredningen vill giva sin livliga anslutning till en sådan anordning, då
denna undervisningsform i lika hög grad kan komma landsbygdens som
städernas befolkning till godo. Sociala jordutredningen vill härjämte ifrågasätta,
örn icke dessutom statliga anstalter borde inrättas, exempelvis en i
Götaland, en i Svealand och en i Norrland, vilka anstalter skulle utgöra
ett välbehövligt komplement till de kommunala anstalterna. Dessa anstalter
kunde i främsta rummet inrättas för sådana yrkesgrenar, som icke lämpligen
kunna erhålla specialutbildning i de kommunala anstalterna.

Det stora sociala och ekonomiska värde, som undervisning i hemslöjd
i förening med organiserad hemslöjdsutövning otvivelaktigt har, framgick
på ett övertygande sätt under den senaste kristiden. I de delar av landet,
där hemslöjden, utvecklad genom en rätt lagd undervisning, bedrivits såsom
saluslöjd, var försäljningen av hemslöjdsalster en värdefull extra inkomstkälla.
Även för avhjälpande av ungdomsarbetslösheten har hemslöjden
visat sig vara en framkomlig väg. — I sitt till sociala jordutredningen
avgivna yttrande har svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund föreslagit
alt av statsmedel måtte utgå ett årligt anslag av 60,000 kronor till understöd
at hemslöjdsföreningarna för dessas undervisande och konsulterande
verksamhet.

Man torde utan överdrilt kunna säga, alt ingen undervisningsgren numera
äi- i så hög grad hänvisad lill det enskilda initiativet och till understöd
från enskilt håll som undervisningen i hemslöjd och praktiska yrken.
Denna undervisning är dock en både kulturellt och ekonomiskt betydelsefull
faktor, brån de synpunkter, som närmast böra läggas på frågan från sociala
jordutredningens sida, måste framhållas, alt hemslöjden, denna för
Sveriges jordbrukande befolkning viktiga binäring, på många håll icke kan

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

nå önskvärt uppsving, då tillräcklig insikt och handaskicklighet saknas på
grund av bristande undervisningsmöjligheter. Att avhjälpa dessa brister
måste vara såväl socialt som ekonomiskt av stor betydelse. Det årliga anslag,
60,000 kronor, som begäres för ändamålet, anser sociala jordutredningen
i betraktande av storleken av de anslag, som utgå för andra under -visningsändamål, icke vara för högt tilltaget.

Ett viktigt led i åtgärderna att förhjälpa landsbygdens småindustriidkare,
hantverkare och hemslöjdare till en bättre levnadsstandard är enligt sociala
jordutredningens mening organiserandet av materialanskaffningen och försäljningsverksamheten.

Därest den av sociala jordutredningen föreslagna anordningen för förbättrad
organisation och ökad praktisk upplysningsverksamhet kommer till
stånd, kan, såsom nämnts, förväntas att inom denna verksamhetsgren även
inordnas arbetet för upplysning åt hantverkare och slöjdare om lämpliga
sättet för inköp av maskiner och råmaterial ävensom lämpliga avsättningsorter.
Med hänsyn till den svaga ekonomiska ställning, som dessa personer
oftast hava, torde jämväl vara erforderligt att bereda dem ekonomiskt stöd
genom tillhandahållande av billiga lån för inköp av maskiner och råmaterial
m. m.

För hantverkets vidkommande har denna fråga bragts under Kungl.
Maj:ts prövning genom en framställning den 31 oktober 1935 från Sveriges
hantverksorganisation. Styrelsen för denna organisation har i sin nämnda
framställning föreslagit, att lånefonden för ackordslån och förlagslån åt
hantverkare, vilken inrättats såsom en tillfällig stödåtgärd för hantverksutövare
och varå enligt uppgift finnes disponibelt ett belopp av 759,000 kronor,
skulle sedan krisen numera lättat kunna tagas i anspråk för tillgodoseende
av hantverkets normala kreditbehov.

Sociala jordutredningen vill giva sin anslutning till förslaget att taga
ifrågavarande medel i anspråk för att tillgodose småindustriens och hantverkets
normala lånebehov. Enligt sociala jordutredningens mening böra
emellertid lån såsom regel utgå jämväl för igångsättande av ny rörelse och
såsom hjälp för utvecklande av nystartade företag. Om sociala jordutredningens
förslag beträffande ökning av landsbygdens försörjningsmöjligheter
skola kunna genomföras, erfordras givetvis lånemöjligheter framför allt till
nya småföretagare.

Lånen böra tillhandahållas ej blott hantverkare utan även småindustriföretagare.
Till de senare böra räknas jämväl de, som vilja yrkesmässigt
driva kaninuppfödning, pälsdjursavel o. d.

I fråga om hemslöjden har svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund i
sitt till sociala jordutredningen avgivna yttrande föreslagit bestämmelser för
hemslöjdslånefonden i syfte att bereda möjligheter för hemslöjdsföreningarna
att erhålla förlagslån ur fonden mot förmånlig ränta och utan att behöva
ställa säkerhet utöver sina tillgångar för lånets återbetalning. Samtidigt har
föreslagits en ökning av fonden, som för närvarande uppgår till cirka 120,000
kronor, upp till 350,000 kronor.

Enligt sociala jordutredningens mening är det av riksförbundet framställda
förslaget av sådan beskaffenhet, att detsamma i huvudsak borde
kunna vinna statsmakternas bifall.

Ett icke oviktigt led i strävandet att förbättra försörjningsmöjligheterna
för hantverkare och hemslöjdare utgör anordnandet av utställningar.

För landsbygdens befolkning skulle mycket vara att vinna, om staten kun -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

63

de träda hjälpande emellan för att i fråga om hemslöjdsalstren bidraga till
tillkomsten av en ordentlig utställnings- och försäljningslokal i huvudstaden.
Detta torde kunna ske för en relativt ringa kostnad. Riksförbundet har för
ifrågavarande ändamål föreslagit ett årligt anslag av 10,000 kronor. Sociala
jordutredningen finner framställningen behjärtansvärd och föreslår, att
lämpligt statsbidrag utgår för ändamålet.

De hjälpåtgärder, som sociala jordutredningen föreslagit för att öka försörjningsmöjligheterna
på landsbygden, skulle tydligen komma till godo ej
blott dem, som redan nu innehava en mindre jordbruks- eller bostadslägenhet
och vilja öka sina utkomstmöjligheter genom sysslande med hemindustri,
hantverk, hemslöjd, kaninskötsel eller pälsdjursavel m. m., utan även mindre
bemedlade eller obemedlade personer, vilka äro utbildade eller genomgå
utbildning i nyssnämnda förvärvsgrenar och vilja slå sig ner i sin hemort
eller å annat ställe på landet för att där vid sidan av någon av nämnda förvärvsgrenar
sköta ett mindre jordbruk. Den stödverksamhet, som finansieras
genom arbetarsmåbrukslånefonden, står för närvarande endast öppen för
den skogs- och lantarbetande befolkningen, till vilka kategorier enligt direktiv
vid 1934 års riksdag skola räknas jämväl stenhuggare och fiskare.
Däremot kan arbetarsmåbrukslån enligt nu gällande bestämmelser icke komma
i fråga beträffande sådana personer, som vilja förena brukandet av ett
litet jordbruk med sådan verksamhet som hemindustri, hantverk eller hemslöjd
m. m. Enligt sociala jordutredningens mening vore det en lycklig utveckling
av arbetarsmåbrukslånerörelsen, om denna låneform öppnades jämväl
för nu ifrågavarande slag av hjälpbehövande.

Sociala jordutredningens betänkande har från jordbruksdepartementet överlämnats
dels till handelsdepartementet, dels till ecklesiastikdepartementet och
dels till 1936 års egnahemsutredning. Yttranden över betänkandet hava infordrats
av handelsdepartementet från kommerskollegium och av ecklesiastikdepartementet
från skolöverstyrelsen.

Spörsmålet om tryggandet av närbelägenhet och fruktbar samverkan mellan
självförsörjande jordbruk och arbetarejordbruk har redan framförts inför
Kungl. Majit genom sociala jordutredningens ovannämnda skrivelse den
7 mars 1933.

1 sociala jordutredningens betänkande den 12 december 1935, för vars huvudsakliga
innehåll redogörelse lämnats här ovan, hava framställts åtskilliga
förslag rörande förbättring överhuvud taget av utkomstmöjligheterna på
landsbygden. Dessa förslag, vilka enligt utskottets mening äro värda allt
beaktande, beröra nära de spörsmål, som äro föremål för yrkanden i motionen
1:8. Betänkandet har remitterats för yttrande till kommerskollegium,
skolöverstyrelsen och 1936 års egnahemsutredning. Utskottet anser
för sin del, att i avvaktan på de åtgärder från Kungl. Majits sida, vartill
sociala jordutredningens betänkande kan föranleda, riksdagen icke bör göra
någon framställning till Kungl. Majit rörande de i motionen 1:8 berörda
spörsmål, varom nu är fråga.

Utskottet.

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört hemställer utskottet:

Sid. 14.1

I. beträffande frågorna om komplettering av ofullstän-diga jordbruk, bildandet av nya jordbruk samt expropria-tionslagstiftning för jordbruksändamål:

att motionerna

I: 8 yrkandet 2),

I: 8 yrkandet 4),

II: 13 samt

II: 362

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

Sid. 18.

II. beträffande frågor rörande arrendelagstiftningen:

A. att motionen I: 8 yrkandet 1), i vad angår frågan örn ge-mensam social arrendelag för hela riket, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd;

Sid. 23.

B. att motionen 1:8 yrkandet 1), i vad angår frågan om
frilösning av arrendejordbruk, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;

Sid. 23.

C. att motionen I: 8 yrkandet 1), i vad angår frågorna örn
företrädesrätt för arrendator vid köp samt om skydd mot
salubjudande av utarrenderad egendom i vissa fall, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

Sid. 25.

D. 1) att riksdagen, i anledning av motionerna 1:285 och
II: 486 samt II: 187 yrkandet 1), måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa örn en förutsättningslös utredning rörande
lämpligheten att införa den bestämmelsen, att, därest jord
enligt sociala arrendelagstiftningens stadganden utarrenderats
av bolag och med dem likställda jordägare under femton år
eller av fideikommissinnehavare under tio år, avtal örn för-längning skall ingås på minst fem år, därest ej undantag ge-nom dispens meddelas, med förbehåll örn uppsägningsrätt
för arrendatorn, samt

Hänvisning till den sida i detta utlåtande, där utskottets motivering återfinnes.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

65

2) att motionerna
I: 285 och II: 486 samt
II: 187 yrkandet 1),

i vad de angå frågan om minimitid beträffande arrenden,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna Sid. 28.

I: 8 yrkandet 1),

I: 285 och II: 486 samt
II: 187 yrkandet 5),

i vad de angå frågan örn optionsrätt till nytt arrende, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

F. att motionen I: 8 yrkandet 1), i vad angår frågan om Sid. 30.
tvångsförlängning av korta arrendetider, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna Sid. 31.

II: 62 och

II: 187, i vad den angår frågan om maximitaxor vid arrenden,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

H. att motionen I: 8 yrkandet 1), i vad angår frågan om Sid. 33.
länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrendelagarna,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

I. att motionerna Sid. 35.

I: 8 yrkandet 1) och

II: 187 yrkandet 2),

i vad de angå frågan om jordägarens allmänna byggnadsskyldighet,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

K. 1) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 285 och Sid. 39.
II: 486 samt II: 187, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en förutsättningslös utredning i vad mån de regler böra
göras tvingande, vilka meddelas i nyttjanderättslagens 2 kapitel
14 § om arrendators rätt att utföra arbete, som jordägaren
trots utfästelse ej fullgjort, i 15 § om arrendators rätt att verkställa
byggnad i fall, då genom vådeld eller annorledes, utan
arrendatorns vållande, byggnad blivit förstörd eller så skadad,
att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, i 16 § örn rätt
för arrendator att vid uppförande av ny byggnad i stället
för byggnad, som han mottagit, i vissa fall få tillgodoräkna
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 30. 5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

sig husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna
byggnaden, i 17 § om arrendators rätt att verkställa förbättringar
och erhålla ersättning för dem ävensom i 18 § första,
tredje och fjärde styckena om arrendators skyldighet att hembjuda
byggnader och anläggningar samt om jordägares lösningsskyldighet,
samt

2) att motionerna
I: 285 och II: 486 samt
II: 187,

såvitt de allmänt angå frågan örn tvingande bestämmelser i
ökad utsträckning i allmänna arrendelagen, i den mån de härutinnan
icke blivit besvarade genom utskottets hemställan
under Kl), icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

L. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att en omprövning verkställes rörande lämpligheten att i allmänna
arrendelagen uttryckligen angives, att synebestämmelserna
i 10—13 §§ äro av tvingande natur;

M. att motionen II: 187 yrkandet 1), i vad angår frågan om
arrendeavtalets form, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

N. att motionerna
I: 8 yrkandet 1) och
II: 187 yrkandet 3),

i vad de angå frågan om omedelbar ersättning till arrendator
för botandet av påsynade brister, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd;

O. att motionerna
I: 8 yrkandet 1) och

II: 187 yrkandena 4) och 6),

i vad de angå frågan örn reglering av arrendebelopp och därmed
sammanhängande spörsmål, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;

P. 1) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 8 och
II: 187, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn en
förutsättningslös utredning angående utvidgning av den kostnadsfria
arrenderådgivningen enligt kungörelsen den 18 maj
1934 om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kost -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

67

nåder för biträde i frågor rörande arrendeförhållanden till
att avse även innehavare av arrenden av den omfattning, som
angives i kungörelsen, under andra än i kungörelsen omförmälda
jordägare; samt

2) att motionerna
I: 8 yrkandet 1) och
II: 187 yrkandet 1),

såvitt de angå kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad,
i den mån de härutinnan icke blivit besvarade genom utskottets
hemställan under P 1), icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;

Q. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:285 och Sid. 53.
II: 486, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning angående införande av medling, därest
så erfordras av obligatorisk karaktär, mellan jordägare
och arrendator, som önska ingå förnyat arrendekontrakt, vid
meningsskiljaktigheter dem emellan örn skäliga villkor för
nytt arrendeavtal;

III. beträffande frågan om förhindrande av uppkomsten sid. 56.
av ofullständiga jordbruk:

att motionen 1:8 yrkandet 3) icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;

IV. beträffande frågan örn förbud i vissa fall för enskild gjd. 57.
person att besitta fast egendom:

att motionen 1:8 yrkandet 5) icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; V.

V. beträffande frågorna om samverkan mellan självförsör- gi<j. 63.
jande jordbruk och arbetarsmåbruk samt arbetarsmåbruks
möjligheter till arbetsförtjänst:

att motionen I: 8 yrkandena 6) och 7) icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder1*, Frändén**, Gustaf lamm, P. Sandströms,
Lindhagen, Norman**, Karl Bodin6*, Knut Petersson och Olof Carlsson6;

från andra kammaren: herrar Hage*, Wallerius6*, Johansoni Hallagården9*, Olovson i
Västerås10, Skoglund1’, Pettersson i Hällbacken1**, Sandström i Sollefteå13, Molander1* och Gardel
i Gahns15, fru Nordgren16 samt herrar Hermansson1**, Cruse16*, Thorell16*, Johansson i Tväråselet*0*
och Sandberg.

1 Ej närvarande

* » »

vid behandlingen av ärendena under I samt II C, E, F, P och Q.
> > > > » II B, lil, IV och V.

ärendet

»

II B.
II F.

5 Närvarande endast

6 > »

7 Ej närvarande

10 Närvarande endast

11 Ej närvarande

“ » »

15 Närvarande endast

10 » »

16 » »

16 Ej närvarande

17 » »

18 Närvarande endast
16 > »
so

ärendena

ärendet

>

ärendena

ärendet

III, IV, och V.

I samt II B, C, E, P och Q.

II B och P.

II F, I, K, L, P och Q.

II D, I, K, L, M och P.

II A, G och N.

I samt II B, C, E, F, P och Q
ävensom III och IV.

II C, E och Q.

I samt II B, C, E, F, P och Q
ävensom III och IV.

II C. E, P och Q.

II D, I, K, L och M.

II A, G, N och Q.

II P.

II Q.

II F, I, K, L, P och Q.

II P.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

69

Reservationer:

Beträffande utlåtandet i dess helhet:

av hen- Lindhagen, som anfört:

»Lagvägarna i den sociala jordfrågan.

Från landskapslagarna ha efterföljande tider övertagit den klargörande
vägledningen, att ''land skall med lag hyggås’. Därmed fastslås att medborgarna
och hemmen ha rätt att slå rot i den svenska jorden. Det är ett livsvillkor.
Därav beror friheten, uppehället, laglydnaden, fosterlandskärleken,
karaktärsdaningen. Att vårdslösa livets rötter och ändå ordna dess grenar
är som bekant omöjligt.

Inre strider och mellanfolkliga krig ha sin upprinnelse i försummelsen av
denna jordens grundlag. Enskildas jordmonopol, även kallade latifundier,
och staters annexioner äro hyenden till ofreden i världen och kulturens undergång.

Gustav Vasa exproprierade utan ersättning eller som det kallas reducerade
till kronan kronoförläningar till prästerskapet av statens gods. Karl XI grep
in på enahanda sätt med reduktioner från adeln. I professor Odhners lärobok
i historia för skolorna yttras om dessa tilldragelser: ’Därigenom blev egendomen
jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet och allmogen återvann
sin forna självständighet.’

Med de tekniska upptäckterna följde skogsbolagens jordmonopol, hotande
till en början bondeklassen i Norrland och Dalarna med undergång. Det är
den senaste monopolfrågan som sysselsatt vår tids statsmakter sedan sekelskiftet,
och den har dragit med sig en granskning även av bolagsförvärven
och av de större godsens jordmonopol i mellersta och södra Sverige.

Det låg då klart i början, att här gällde det en ny i verklig mening social
jordfråga. Uti själva ordet social ligger enligt språkbruket och sakens natur
ett genom lag påbjudet ingrepp i dessa stora jorddomäners äganderätt. Men
det har dock icke varit fråga örn reduktion, som ibland i bygderna påkallats,
och icke heller något avsevärdare brytande av dessa monopolbildningar. Det
har endast gällt att åtminstone jämka något på dem till gagn för det menige
jordfolket i skilda beställningar. De lagvägar, som då erbjödo sig och delvis
kommit i tillämpning, ha varit: lag om förbud för bolagsförvärv, social
arrendelag, vanhävdslag, ägostyckningslag, bulvanlag, lag örn komplettering
av ofullständiga jordbruk, ensittarlagens frilösningsrätt in. m. Ingripandet
har sålunda skett och än mer ifrågasatts med förvärvsförbud, expropriationsrätt
eller andra lagformer för jämkning i jordäganderätten och jämnare jord -

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

fördelning. En statskonst således, som löpte parallell med statens egnahemslånerörelse
och utgjorde ryggraden i statens jordpolitik.

För att få en överblick över denna sociala jordlagstiftnings nedsjunkande
till sin nuvarande vanmakt är det nödvändigt att här nedan lämna en översikt
av utvecklingen från sekelskiftet och namngivande av de realiteter, med
vilka statsmakten tidigare sysselsatt sig, och vilka, ehuru lika aktuella fortfarande,
nu fallit i glömska hos den levande generationen och dess delegationer
i riksdag och regering. Detta är så mycket angelägnare som nu tillsattes
utan sammanhang och målmedvetna instruktioner den ena nya beredningen
efter den andra, såsom om den ställdes inför en alldeles ny fråga,
och hur den må ''förutsättningslöst’ lösligen famla och stappla sig fram utan
kännedom om det ofantliga arbetsmaterial, som ligger bakom statens tidigare
strävanden. Till och med övriga reservanter vid detta utskottsbetänkande
gå i sina hänvisningar ej längre tillbaka än till jordkommissionen, vilken
dock liksom kommande jordreformer har sina rötter i de ifrågavarande jordmonopolens
uppkomst och enligt naturens ordning ej kunna tillrättaläggas
annat än på lagvägarna sådana som de från början självfallet erbjudit sig.

Jag övergår därför till en överblick av det historiska materialet och dess
bearbetande på skilda händer från sekelskiftet fram till det »sociala lagutskottets»
avståndstagande just från lagvägarna i följd av omvandlingarna i riksdagens
ansikte i en världsepok, då allting flyter. Den ''heliga äganderätten’
träder åter fram, uppburen av omedvetna intoleranta klassintressen. Den
tillåter ej ens några skäliga jämkningar i monopolbildningar i jordegendom.
I strid sålunda även mot historiens lärdomar sedan uråldriga tider. Knappast
något år har saknat tillfälle till en sådan upplevelse. Situationen belyses strålande
verkningsfullt av de matsedlar med hopade avstyrkanden av allt väsentligt
i lagvägen, som förelågo i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande i ämnet 1930 samt nu föreligga i det sociala lagutskottets ifrågavarande
betänkande.

Det bör erinras, att det största ingreppet i den heliga äganderätten dock
skedde omedelbart och med en naturlags makt redan vid sekelskiftet genom
förbudet för bolag att förvärva jordbruk med dess skogstillhörigheter samt
således också förbud för bönderna och andra jordbrukare att sälja sin jord
till trävaruindustrien. Ingen har, ännu åtminstone, vågat föreslå ett upphävande
av berörda lagstiftning. Den sociala jordfrågans sedan fullföljda lagvägar
ha endast avsett att i detaljer draga ut konsekvenserna av denna revolution.
Snart sökte emellertid härskande klassinstinkter i början tämligen
förgäves men efter den allmänna rösträttens införande med växande framgång
underminera den riktningsgivande förbudslagen genom att omintetgöra
lagvägarnas framfärd även till det grundläggande stegets konsekvenser.

Industrialismens viktiga sociala problem fick överskugga utvecklingen.
En manstark lönarbetarrepresentation kunde med effekt göra sina synnerligen
berättigade legala krav gällande, ja även i det sociala lagutskottet. Det
lilla jordfolkets representation åter uttunnades och förflyktigades tämligen
fullständigt. Den allmänna rösträtten gav däremot fortfarande en stark

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer. <1

representation även för skogsindustriens företagare och dess vederlikar
bland de större jordägarna och städernas intellektualister. Därför har som
sagt lönarbetarnas frammarsch med sina lagvägar i spetsen med makt kunnat
göra sig gällande även inom riksdagen och dess andra lagutskott, till
vilket senare dock alla de ''sociala’ lagfrågorna hänvisas.

Efter dessa allmänna påminnelser övergår jag nu till den historiska överblicken.

Norrlandskommittén.

På riksdagens initiativ 1901 övervägdes, ''huruledes genom lagstiftning
eller andra särskilda åtgärder den självägande jordbrukarbefolkningens ställning
i Norrland och Dalarna kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas’. Norrlandskommittén kom
till.1 Lagvägarna stodo främst i instruktionen. På kommitténs förslag
ha sedan genomförts norrlandslagar örn förbud för bolag och ekonomiska
föreningar att förvärva fast egendom, örn provisorisk inskränkning i rätten
att ägostycka, örn förbättrade grunder för ägostyckning, örn socialt arrende,
om ändrade bestämmelser för jordavsöndring, örn förekommande av jordbrukets
vanhävdande å trävaruindustriens fastigheter och om förbud jämväl
för enskilda bolagsbulvaner att förvärva jordbruksfastigheter. Vidare framlades
ett ännu oprövat förslag till lag om återvinning med stöd av expropriationsrätt
åt allmogen av de å trävaruindustriens skogar befintliga odlingslägenheter.

Kommittén förordade ock lagar örn bildandet av skogsallmänningar och
skogsmedelsfonder, ändringar i flottningsstadgan, nya grunder för skogsbeskattningen,
lättnader i väghållningsbesväret, vissa ändringar i skiftesväsendet
i allmänhet genom skifteskostnadernas nedbringande, självständigare
ställning för lantmätarna och förekommande av oformliga skiften.

Dessutom begärdes upplåtelser av odlingslägenheter å kronomark, låneunderstöd
för dikning å nyodling genom inrättandet av en dikningsfond för
norra Sverige och en nyodlingsfond, undervisning i jordbruk genom kringresande
konsulenter, förbättrade kommunikationer särskilt genom anläggande
av den ifrågasatta inlandsbanan, fraktlindringar och främjande av
kooperation mellan jordbrukare.

En reservant, Lindhagen, förordade, med ett och annat instämmande, uthållig
skogshushållning på bolagsskogar av större omfattning, upptagande
av lapparnas jordbruksfråga och förhållandena ovan odlingsgränsen, inskränkning
i bolagens kommunala rösträtt, rättshjälp åt lantbefolkningen
samt lindringar i spannmålstullarna.

1 Dess åttamannamajoritet av fyra konservativa och fyra liberaler utgjordes, de »konservativa»
av landshövdingen greve L. W. A. Douglas, ordförande, sekreteraren i Överståthållarämbetet
J. Berlin, överdirektören för lantmäteristyrelsen C. M. von Feilitzen och byråchefen i domänstyrelsen
E. G. Kinberg samt de »liberala» av häradsdomaren Jöns Bromée i Billsta, häradshövdingen
G. A. E. Kronlund, revisionssekreteraren Carl Lindhagen och hemmansägaren A.
Wiklund i Brattfors. De tre så kallade bolagsreservanterna voro häradshövdingen O. H. L.
Claeson, grosshandlaren Frans Kempe och generaldirektören Arvid Lindman.

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Under rubrik ''historiken’ lämnade reservanten tillika en skildring av kronans
jorddonationer till industrien och till jordbruket jämte en utsikt över
kronans befogenheter till ingripande för att åtminstone i någon mån återupprätta
de förfelade ändamålen med dessa donationer. Senare har denna
framställning kompletterats med en överblick av kronans jorddonationer till
städerna. Dessa tre erinringar föranledde på sin tid framställningar inom
riksdagen från skilda håll och likaledes utlåtanden över dem från kammarkollegium.
Någon rättelse i stort har ej vunnits. Men de omnämnda förhållandena
giva fortfarande ett naturligt stöd för ett ingripande till stöd
icke minst för jordbruket pa de två förstnämnda donationsjordarna.

Kommitténs majoritet enades under början av sina förhandlingar om att
föreslå expropriation

dels för utbrytning av ’de redan färdiga bondelägenheterna d. v. s. den
redan uppbrutna inägojorden jämte åbyggnader, vartill borde läggas husbehovsskog,
odlingsmark och bete’ (Frilösning av arrendejordbruk),

dels för att ''i erforderlig mån med inägor, husbehovsskog, odlingsmark
och bete komplettera jordbrukslägenheter, som i följd av 1896 års ägostyckningslag
i stor utsträckning börjat avstyckas på ett ur jordbrukssynpunkt
mycket otillfredsställande sätt och som det vore fara värt att man skulle
skynda sig att så förfara med de flesta lägenheterna, innan kommitténs förslag
till ny ägostyckningslag vunne tillämpning’ (Komplettering av ofullständiga
jordbruk); och

dels för ’utbrytning från den myckna odlingsmarken å bolagshemmanen
av självständiga jordbruk’ (Bildandet av nya jordbruk).

Kommitténs majoritet ägnade mycken tid åt arbetet med att giva form åt
dessa tre förslag. I sistone avstod emellertid majoriteten av kommitténs
majoritet från att redan då framlägga de två förstnämnda förslagen utan
ansåg sig böra lämna dem tills vidare åt framtiden.1

Kommitténs majoritet gjorde ock ett särskilt uttalande örn expropriationsrättens
principiella berättigande. Därvid yttrades bl. a.:

*1 de flesta länder har visserligen expropriationsrätten ännu icke utsträckts
till fall av ifrågavarande beskaffenhet. Men inom den statsvetenskapliga
doktrinen är tämligen allmänt erkänt, att det område, varöver expropriationsrätten
närmast kan tänkas komma att utbreda sig, just är såsom i de
föreliggande fallen jordfördelningens, och att inga oövervinnerliga inkast
kunna göras mot tanken att genom expropriation spränga en allt för långt
driven monopolisering av jorden för att därigenom åstadkomma den från
social synpunkt önskliga uppdelningen av landets jord. Denna tanke har
också under senare tider kommit till uttryck i den engelska, den skotska
och den irländska lagstiftningen.»

Efter världskriget blev denna tanke genomförd i åtskilliga europeiska länder,
i vilka jordmonopolet för stora godsägare utgjorde det främsta hindret
för att läka såren efter kriget samt skapa uppehälle och kultur för småarrendatorer
och lantarbetare. Dessa agrarreformer genomfördes huvudsakligast
genom reduktion av de stora godsen eller således mot ingen eller ringa -

1 Norrlandskommitténs betänkande del I, sid. 420.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer. 73

re ersättning. Så skedde exempelvis inom våra grannstater på andra sidan
Östersjön, Estland, Lettland och Litauen. Där hade de baltiska baronerna
med sina omfattande jordagods utövat månghundraårigt förtryck över den
infödda lantbefolkningen. Reduceringen av dessa gods blev en nödvändighet
för att kunna bilda fria stater samt giva uppehälle och kultur åt dess
befolkning.

Även till Estland och vissa delar av Lettland hade tidigare såsom en förebild
sträckt sig även Carl XI:s reduktioner. En omfattande doktorsavhandling
därom har nyligen utgivits vid Tartus’ (Dorpats) universitet i Estland.

Jordundersökningen, även kallad Värmlandsutredningen.

Emellertid gjorde sig påmind frågan om norrlandslagstiftningens utsträckning
även till det övriga riket samt bedömande av speciella jordfrågor för
dessa senare landsändar. För ändamålet tillsattes slutligen år 1912 den s. k.
jordundersökningen1 på initiativ av justitieministern Sandström. Sedan den
slutfört sitt arbete beträffande Värmlands län, upplöstes kommittén tillsvidare,
därför att pengar behövdes för den Hammarskjöldska regeringens härordningsförslag.
Jordundersökningen avgav ett betänkande i tre band. Den
första delen omfattade jordfördelningen i Värmlands län, den andra delen
en allmän utredning samt förslag och framställningar och den tredje en
ingående enquéte.

Inom första delen förekommo två yrkanden. Det ena avsåg en provisorisk
förbudslag för bolag och förening att förvärva fast egendom i Värmlands
län. Denna kom aldrig till utförande. En definitiv lag antogs därefter
1917.

Vidare upptogs i nämnda del en omfattande utredning om kronans gamla
skogar i Värmland och den uteblivna avvittringen därstädes. Kommitterade
yttrade:

»Av framställningen syntes uppenbart framgå, att kronan haft äganderätt
till stora skogstrakter i Värmland, att dessa genom en myckenhet författningar
och förordnanden skolat avvittras från angränsande hemman, att denna
avvittring, senast påbjuden uti'' 1805 års skogsordning, Kungl. Maj:ts brev
1814 och riksdagsskrivelsen 1818, väl påbörjats men sedan aldrig kommit
till utförande på grund av oförklarliga hinder, som rests däremot, samt att
frågan sedan blivit bortglömd. Vidare är det tydligt, att något frånträdande
av sin rätt har kronan aldrig gjort, och den antydan örn att en sådan uppgivet
skulle skett redan 1535 är ovan bemött. Man kan till och med säga,
att 1805 års skogsordning, i vad den innefattar påbud om kronoskogarnas i
Värmland avvittring, fortfarande är gällande, såsom varit fallet med många
av denna omfattande författnings föreskrifter, vilka ej uttryckligen blivit ersatta
med nya.

Det rättsanspråk kronan här äger torde icke vara preskriberat genom lagen
om tjuguårig hävd. Denna avser endast förvärvet av en viss i jordeboken
upptagen fastighet såsom sådan men icke den mark, varmed fastig -

1 Ledamöter voro borgmästaren C. Lindhagen, ordförande, och landshövdingen Gustaf Roos.
Sedan kompletterades kommissionen med godsägaren Åke Ingeström, varjämte landshövdingen
Roos avlöstes av godsägaren Carl Ros.

74 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

hetens innehavare obehörigen utökat dess område genom egenmäktigt besittningstagande.
Lagberedningens nya förslag till jordabalk förutsätter
emellertid, att lagfart i regel skall hänföra sig till visst till gränserna bestämt
område å marken, till skillnad från vad nu på landet gemenligen äger rum.
Förslaget innebär därför, jämte hävdetidens förkortande till tio år, att lagen
framdeles skall värna även om sådant olaga besittningstagande, som
nyss sagts. Det gäller således för kronan att i tid överväga de förhållanden,
som i detta kapitel framlagts.»

Denna angelägenhet, på vilken jordundersökningens uppmärksamhet riktades
från framlidne kammarrådet Klockhoff, väckte stort uppseende bland
de Värmländska skogsbolagen. De publicerade en motskrift. Statens administration
synes fortfarande lia föredragit att glömma bort den besvärliga
saken. Här föreligger emellertid en allvarlig historia, hur genom ämbetsmäns
försummelse eller skuld kronan berövats sin äganderätt till stora kronoskogar
av dunkla anledningar. De innehavas nu i stället företrädesvis av
enskilda bolag, som kommit i besittning av dem utan laga fång. En bortglömd
social jordfråga således av stora mått. En privat konfiskation av
kronans jord. I de norrländska länen åter fullföljdes avvittringarna i laga
ordning. Jag har därför i detta sammanhang velat åter erinra om saken.
Riksdagen borde rätteligen söka utverka ett klart besked från regeringsmakten,
vilket ännu uteblivit.

I jordundersökningens del II återfinnes en sammanfattning av den ingående
enquéte, som socken vis fyller den tredje delen på 651 med fin stil
tryckta sidor. Sannolikt den utförligaste enquéte som i en social jordfråga
hitintills verkställts. Dessutom förordades de norrländska förbuds-, arrende-
och vanhävdslagarnas utsträckning till Värmland, vilket ock skedde 1917.
Tillika föreslogs förbudslagens utsträckning till enskilda skogsspekulanters
jordförvärv samt förbud mot utlänningars aktieförvärv, vilket senare ock
blev lag.

Jordundersökningen påkallade ock expropriation för jordbruks- och
bostadsändamål med godsägaren Ros som reservant. Detta förslag väntar
fortfarande på sin lösning. Vidare påkallades i skogsvårdsfrågan uthållningsbruk
å större skogskomplex, skärpt skogslagstiftning i allmänhet, förbud för
köpare av skogsegendomar att före utgången av viss tid efter köpet utan utsyning
avverka skog utöver husbehovet, reglering av skogsbeskattningen och
lagstiftning om bildande av kommunalskogar med stöd även av expropriationsrätt.
Vidare utlät sig kommittén örn andra frågor såsom krediten, kommunikationerna,
flottningsförhållandena, undervisning och understöd i jordbruk
och skogsvård, fraktlindringar, kontroll även på förvaltningen av statens
egendomar och andra allmänna skogar, formen för allmän jords upplåtelse,
bondefideikommiss, jordreformen m. in. samt »den egna kraften». Slutligen
yttrade sig Lindhagen örn bl. a. emigrationsutredningen, jordvärdereformen
samt ämbetsmännens inställning till den sociala frågan i allmänhet och
den sociala jordfrågan i synnerhet.

Undersökningen hade jämväl under ett kapitel örn intressenas harmoni

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

75

utvecklat samförståndstankens genombrott såsom den oundgängligaste revolutionen
även i den sociala jordfrågan.

År 1918 biföll riksdagen en proposition framlagd av justitieministern Löfgren
rörande den så kallade ensittarlagen eller husägares rätt att tillösa sig
tomtmark till huset. Förut hade antagits en lag om rätt att tillösa sig tomtmark
för uppförande av samlingslokaler för folkliga kulturella ändamål.
Båda dessa författningar innefattade således ett ingripande i jordbesittningen
med stöd av expropriationsrätt.

Jordkommissionen.

Den 29 november 1918 tillsattes på initiativ av justitieministern Löfgren den
s. k. jordkommissionen1 för att fullfölja jordundersökningens avbrutna uppdrag
att föreslå ingripande på lagvägarna för brytande av skogsbolags och
stora godsägares jordmonopol samt överhuvud taget taga initiativ till ett fullkomnande
över hela riket av de redan tillkomna lagstiftningarna i den sociala
jordfrågan. I instruktionen betonades också expropriationsrätten såsom ett
oundgängligt övervägande för vissa av lagvägarnas områden. Vid alla tre
jordkommissionernas tillsättning var således av sakens natur och regeringarnas
instruktion uttryckligen fastslaget, att lagvägarna var ryggraden samt
att organisationen i övrigt var ett komplement för utförande i enlighet av vad
lagarna gåvo. Vid sidan av denna frammarsch verkade egnahemsrörelsen
huvudsakligen såsom en statens lånerörelse med överlämnande åt den enskilde
och numera även med stöd av egnahemsrörelsens organisationer av markanskaffning
på frivillighetens väg. De två första kommissionerna tangerade i
viss mån egnahemsrörelsens näruppgifter och gingo dessutom även bortom
denna rörelses råmärken med erinringar om ytterligare initiativ till främjande
av den sociala jordfrågans lösning utöver lagvägarnas och lånerörelsens insatser
för ändamålet. Jordkommissionen åter var en ren lagkommission inrättad
för att syssla med lagvägarnas huvudsak.

En första åtgärd från jordkommissionens sida var att föreslå revision av
ensittarelagen, som visat sig i praktiken overksam. Kommissionen inkom
med upprepade förslag, vilka i väsentliga delar ledde till en efterföljd.

Likaledes utarbetades förslag till norrländska förbudslagens utsträckning
till mellersta och södra Sverige samt till dess utvidgning jämväl med förvärvsförbud
även för enskilda spekulanter och åtminstone för b olag sb alvaner.
Hela ämnet sammanfattades i ett omfattande betänkande (del I om rätt att
förvärva och besitta fast egendom, 422 sidor). Statistiska utredningar angå *,

Ledamöter i kommissionen vörö ursprungligen landshövdingen A. R. Hagen, disponenten
A. H. Brundin, förtroendemannen A. Hansson, hemmansägarna C. P. Jansson i Edsbäcken och
C. J. Johansson i Uppmälby, borgmästaren C. A. Lindhagen, lantbrukaren O. Olsson i Kullenbergstorp,
häradshövdingen N. Wihlborg och professorn N. R. Wohlin. 1 stället för avgångna
ledamöter inträdde sedermera i kommissionen godsägaren Å. Ingeström, hovrättsrådet T. B.
Wieselgren, häradshövdingen J. Hansson, hovrättsrådet E. M. C. Ehrenborg och landstingsmannen
G. Pettersson i Hällbacken. Herrar Jansson, Johansson, Lindhagen, Olsson och Wohlin stodo
kvar som ledamöter i kommissionen under hela dess tillvaro.

Kommissionens ordförande voro i ordning efter varandra herrar Hagen, Wihlborg, J. Hansson
och Lindhagen.

76 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

ende den svenska jordens fördelning på olika slag av ägare och brukare, verkställd
på uppdrag av Kungl. Maj :t av statistiska centralbyrån (del II, 496 sidor)
bifogades. Vid betänkandet var jämväl fogad en av Sven Odén och
Fredrik Sandberg med biträden verkställd utredning örn dels jordbruksfastigheters
försäljning under de senaste årtiondena till bolag och enskilda
personer icke tillhörande den jordbruksidkande befolkningen och dels minimiarealen
för bondgårdar samt ägostvcknings- och jordavsöndringslagarnas
tillämpning (del III, 470 sidor).

Vid förslaget var ock fogat ett utlåtande av Lindhagen, omfattande: en
motiverad promemoria angående jordfrågan och kommissionens uppdrag;
utläggning av »lidandets väg, bilder ur lagförslagets förhistoria»; kommittéväsendet
och jordkommissionens utredning; jordfördelningen och sifferstatistiken;
industriella önskemål; fastighetskrediten och vissa lagförslagets dedaljer
(sid. 311—369).

Detta lagförslag blev aldrig framlagt för riksdagen, ehuru det i huvudsak
var enhälligt. Endast avvikelser i detaljer förekommo. Det var särskilt
förvärv sförbudet för enskilda spekulanter som väckte betänklighet trots
det stora behovet och förebild från Norge, där lagstiftningen lärer verkat på
avsett sätt. Emellertid föranledde förslaget framläggande för riksdagen 1925
av förbudslagens utsträckning för hela riket, varom provisorisk lag redan
antagits, ävensom förslag till en bulvanlag. Det definitiva förslaget innehöll
emellertid vissa uppmjukningar i hela lagen med ytterligare undantag från
lagen. En av dessa uppmjukningar avslogs emellertid av riksdagen på lagutskottets
tillskyndan.

Sedermera avgav kommissionen ett betänkande örn bildande av nya jordbruk
m. m. (del IV, 358 sid.). Detta innehöll tre förslag. Ledamoten Ingeström
(»liberal») blev förhindrad deltaga i detta ärende.

Förslaget I (»socialdemokraterna» Lindhagen, Johansson i Uppmälby och
Pettersson i Hällbacken) kom med förslag örn en allmän nybyggnadsverksamhet
i riket. I lagförslaget, omfattande 67 §§, redogjordes under särskilda
kapitel för: Jordkommissionens uppgift och arbetsordning, Huvudgrunderna
för statens nybyggesverksamhet, Undantag tills vidare, Tillgången på
odlingsbar jord, Nybygges omfattning, Nybygges utbrytning, Expropriationsinstitutets
utveckling i Sverige till att omfatta även social expropriation av
enskild mark, Behovet av bestämmelser om tvångsavlösning av enskild mark,
Skyldighet att avstå mark, Jordlösen vid tvångsavlösning, Förfarandet vid
tvångsavlösning, Finansiella frågor, Nybyggarens personliga förhållanden,
Nybygges överlåtelse, Provisoriska stadganden.

Vidare innehöll förslaget lagstiftning om en statsorganisation för sociala
jordfrågor. Förutom själva lagförslaget, omfattande 21 §§, redogjordes under
särskilda kapitel för: Den enskilda skogsvårdens organisation, Den tekniska
jordbruksvärden, Organisationen av statens domäner, Den ecklesiastika jordens
organisation, Den sociala jordfrågans organisation, Motivering till lagförslaget.

I kapitlet om den sociala jordfrågans organisation lämnades en fullständig

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer. 77

redogörelse för egnahemsrörelsens oell lagvägarnas samspel i skilda kommittéer
och i riksdagen alltifrån jordlag enhet skommittén 1892. Slutligen övervägdes
i förslaget statens omkostnader, ensittarlagens organisation, kolonisation
genom emigration och kommissionens yttrande över kolonisationskommitténs
betänkande m. m.

I förslaget II (»liberalerna» Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken) framlades
förslag till lag angående anskaffande av jord för bildande av nya jordbruk
å enskild mark jämte motiv. Även detta förslag förordade expropriationsrätt.

Förslaget III (»riksförbundarna» Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin) innefattade
ett allmänt yttrande. I detta avstyrktes sociala expropriationslagar.
Åtminstone borde först efterhöras bolagens intresse för medverkan, innan staten
skred till tvångsåtgärder. I varje fall borde den sociala expropriationslagens
giltighetsområde begränsas till odlingsbar mark, tillhörig bolag eller
föreningar för ekonomisk verksamhet samt s. k. skogsspekulanter. Juridiska
personers innehav av jordbruksjord vore i regel icke önsklig som social
företeelse.

Slutligen redogjordes för tolv utländska länders lagstiftning.

Detta betänkande (del IV) avlämnades till Kungl. Maj:t den 11 november
1922. Det var åtföljt av en redogörelse för resultatet av vissa av jordkommissionen
företagna enquéter i jordfrågan, verkställd av nuvarande chefen
för riksgäldskontoret Fredrik Sandberg (del V, 239 sidor).

Därefter nödgades jordkommissionen arbeta på skilda avdelningar till följd
av regeringens föreskrift den 24 november 1922, att kommissionens arbete,
vilket — utan rådgörande med kommissionen eller dess ordförande — »beräknat
kunna slutföras» till den 28 februari 1923, skulle upphöra nämnda
dag. Anledning till detta påskyndande var närmast den av statsrådet Thorsson
på statsrevisorernas initiativ tillämnade stora kommittédöden. I kommissionens
skrivelse, med vilken dess betänkande del VI inledes, refereras
tilldragelsen närmare. Däremot bibehölls den företrädesvis industriella socialiseringsnämnden.

Kommissionens huvudförslag (Lindhagen, Ingeström, liberal, Johansson
i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken) innefattades i ett betänkande (433
sidor) omfattande social arrendelag (208 sidor), avlösning av arrendejordbruk
och förbättring av ofullständiga jordbruk genom tvångsbestämmelser,
vanhävdslag, upphävande av fideikommiss i fast egendom, anskaffande av
tomtmark till bostäder ytterst med stöd av expropriationsrätt, utsträckning
av de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna till hela riket,
utlåtande över åbokommittéens betänkande och rationell skogshushållning på
bolags och enskildas skogar av större omfattning.

Särskilt yttrande av Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken förelåg örn jordbruksarrenden,
örn uppsikt å vissa jordbruk, örn rätt för arrendator att inlösa
arrenderat område och örn fideikommissfrågan.

Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin avgåvo särskilt yttrande. De ville
icke förorda en social jordlagstiftning, som underläte att taga vederbörlig

78

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

hänsyn till de ekonomiska faktorer, vilka måste beaktas vid all social jordlagstiftning.
Vad beträffade osäker besittningsrätt till jorden vore vissa
ganska ingripande skyddsåtgärder av tidsomständigheterna och med hänsyn
till önskemålen att utvidga den självägande jordbrukareklassen inom landet
av behovet påkallade. En sådan lagstiftning vore emellertid synnerligen ömtålig
och krävde varsamhet.

Betänkandets sista del avslutades med en framställning av herr Lindhagen
rörande beredningen av sociala jordfrågor m. m. ävensom återgivande av
justitieministern Löfgrens instruktion för jordkommissionen.

Jordkommissionen har härutöver avgivit tre förberedande betänkande^
som ock utgivits av trycket, ävensom åtskilliga infordrade yttranden över
fideikommissariers ansökningar hos Kungl. Majit om tillstånd att få försälja
arrendegårdar.

Jordsakkunniga och kolonisationssakkunniga.

Emellertid ordnades så, att jordkommissionens förslag år 1924 framfördes
i riksdagens båda kamrar såsom socialdemokratiska partimotioner, vilka av
herr Lindhagen kompletterades med två ytterligare motioner. Dessa motioner
biföllos till vissa delar men vunno ej erforderlig majoritet, när det var fråga
örn expropriation.

Det tillsattes därefter två kommittéer. En, kallad jordsakkunnige,1 som
tillsattes den 20 juni 1924, skulle granska arrende- och vanhävdslagarna samt
fick även ett kort uppdrag att yttra sig örn regeringens förslag till förbudslagars
utsträckande till hela riket. Jordsakkunniges mest uppmärksammade
förslag blev att sänka arrendetiden från 15 till 5 år nied optionsrätt dock för
ny upplåtelse två gånger på 5 år. Det erkändes att dessa förnyelser voro
krångliga att få till stånd. Den liberale ledamoten Andersson i Rasjön avstyrkte
förslaget. Justitieministern Thyrén följde reservanten i sin proposition
till 1927 års riksdag, och i riksdagen upptog ingen nämnda beskärning
av den sociala arrendelagen.

Jordsakkunnige åter hade bl. a. i sitt förslag även infört en föreskrift,
som gav arrendator rätt till skadestånd om utfästelse i kontraktet om arbetsförtjänst
ej uppfylldes. Därom fick då arrendatorn instämma jordägaren
till domstol, eller ock erhöll han rätt till uppsägning. Någon tillämpning
av en sådan reform kunde väl knappast förväntas. Men den nya paragrafen
skrämde emellertid så bolagen i Värmland och örebro bergslag, att de under
åberopande även av den faran under varjehanda hot mot arrendatorerna
lyckades få medgivande till dispens inom länsstyrelserna och arrendetiden
i stället i allmänhet nedsatt till ett år.

Den andra kommittén, kallad kolonisationssakkunniga,2 utsågs den 6 juni
1925. Vid dennas tillkallande hade betonats angelägenheten att till odling

* Ledamöter vore riksdagsmännen O. Nilsson i Tånga, D. H. Pettersson i Bjälbo, N. G.
Gabrielsson i Teg och G. H. Andersson i Rasjön.

« Medlemmar voro chefen för vattenfallsstyrelsen G. Malm, ordförande, riksdagsmannen lantbrukaren
Nils Gabrielsson i Teg och nuvarande landshövdingen Carl Mannerfelt.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer. 79

ägnad och odlad mark tillgodogjordes för jordbruksnybildning (»kolonisation»),
En annan var uppdelning av odlade områden eller äldre egendomar
(jordstyckningsverksamheten). Vidare underlättande av arrendefrilösningen.
Därjämte »den viktiga angelägenheten att befrämja förbättring och
utveckling av ofullständiga jordbruk, varå brukaren hittills ej erhållit nöjaktig
utkomst» (»tilläggskolonisationen») samt slutligen annan egnahemsverksamhet
till förmån för dem, som saknade jord eller besutto mindre
jordbruk under otillfredsställande omständigheter. Sakkunniga använde ordet
»egnahemsverksamhet» såsom kollektivbenämning på all denna verksamhet.
I instruktionen undantags uttryckligen expropriationsrätt såsom
föremål för omprövningen.

De sakkunniga framlade föreslag till kungörelse om allmänna grunder för
den statsunderstödda egnahemsverksamheten, förslag till reglemente för den
statsunderstödda jordanskaffningsverksamheten, förslag till reglemente för
den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten. Därvid
fogades redogörelse över tillgången på odlingsmark, statistik örn egnahemslåne-
och premielånerörelsen, utredning om hushållningssällskapens utgifter
för egnahemsverksamheten samt skildring av egnahemsverksamheten i
Danmark och Finland.

Dessa förslag blevo efter riksdagens hörande i huvudsak utfärdade.

Sociala jordutredningen.

Den 4 december 1930 uppdrogs på jordbruksministerns initiativ åt en
kommitté på fem personer — sociala jordutredningen1 — att verkställa utredningar,
som av 1930 års riksdag ifrågasatts i anslutning till ett av andra
lagutskottet och jordbruksutskottet avgivet omfattande betänkande i egnahemsfrågan
och vissa den sociala jordfrågans lagvägar.

Jordutredningen har härefter avgivit:

Förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen (5/i2 1931
— statens offentliga utredningar 1932: 1).

Förslag till bestämmelser angående egnahemslån åt samfällda jordbruk
(17/n 1932).

Förslag till åtgärder för beredande av ökade möjligheter för mindre bemedlade
personer att erhålla egna jordbruk (5/i2 1932 — statens offentliga
utredningar 1932:33).

Förslag till kungörelse angående bestämmelser örn beviljande av uppskov
för egnahemslåntagare att erlägga ränta och amortering å egnahemslån
(27/i2 1932 — statens offentliga utredningar 1932:39).

Utlåtande över 1931 års skogssakkunnigas förslag den 4 januari 1933 angående
åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar, i vad
avsåge frågan om uppmjukning av bestämmelserna örn bolags jordförvärv
(3% 1933).

* Ledamöter voro professorn K. G. Westman (ordförandei, lantbrukaren E. B. Andersson i
Fältenborg, jägmästaren C. G. L. H:son Tamm, bankofullmäktigen P. E. Sköld och ombudsmannen
H. Molander. Bankofullmäktigen Sköld, som utnämnts till statsråd, har efterträtts av
redaktören H. Sten. Att deltaga i behandlingen av vissa ärenden har sedermera tilllkallats
generaldirektören O. H. Malmberg.

80 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Förslag till styckning av vissa kronoegendomar m. m. till arrendejordbruk
(7/3 1933).

Förslag till bestämmelser örn kostnadsfri rådgivning med avseende å frågor
rörande arrendeförhållanden (13/io 1933).

Förslag till åtgärder för att främja komplettering av ofullständiga jordbruk
(27/io 1933 — statens offentliga utredningar 1933:33).

Utlåtande örn de sakliga synpunkter, som böra beaktas vid den fortsatta
handläggningen av frågan om ändringar i gällande inteckningslagstiftning,
avseende att, utan minskning av inteckningshavares säkerhet, bereda ökade
tillfällen till utbyte av jord (2/2 1934).

Förslag till åtgärder för att hindra skogsodling på åkerjord (25/s 1934).

Förslag till åtgärder för att förhindra kringgående av arrende- och uppsiktlagarna
genom ändring i de utarrenderade fastigheternas areal (20/6
1934).

Betänkande örn åtgärder för att bereda ökade möjligheter för den mindre
bemedlade befolkningen på landsbygden att förena småbruk med hemindustri,
hantverk, hemslöjd, pälsdjursuppfödning m. m. (12/i2 1935).

Yttrande över en promemoria örn avveckling av fideikommiss, i den mån
det ingick i jordutredningens uppdrag (21/i2 1935).

Utlåtande i ett ärende angående fiskeribefolkningen.

Dessutom sysslas för närvarande med utlåtanden över förtydliganden av
19 kap. 3 § i jorddelningslagen och frågan örn frilösning av arrendejordbruk,
med vilka utredningen skall vara färdig den 1 juli 1936, då enligt
regeringens förordnande den 30 december 1935 uppdraget skall upphöra.

Av förestående redogörelse framgår, i vilken omfattning utredningen även
sysslat med lagvägarna. Utredningens majoritet (herrar Westman, Tamm,
Andersson i Fältenborg) lia dock tagit avstånd från expropriationslagstiftning.
Det ej återtagna förbudet för kolonisationssakkunniga svävade ock
över övervägandena. Ledamöterna Molander och Steen ha dock erinrat om
en expropriationsrätts ofrånkomlighet, och även Andersson har en gång i
annan befattning uttalat sig till förmån för densamma.

1936 års egnahemsutredning och lagvägarnas fortsatta misär.

Emellertid började det levande livet få svårt att finna sig tillrätta i denna
laglöshet. Regeringen såg sig nödsakad att 1933 på justitieministerns föredragning
framlägga proposition till riksdagen örn införande i allmänna expropriationslagen
av rätt till expropriation »för att främja bildandet av egna
hem» — d. v. s. självförsörjande jordbruk — »eller mindre jordbruk eller
för stärkande av ofullständiga jordbruk». Propositionen blev ej bifallen av
riksdagens majoritet. År 1934 sade jordbruksministern i regeringens proposition
nr 69 till riksdagen, att »starka skäl alltjämt tala för behovet av rätt
till expropriation, men med hänsyn till riksdagens ståndpunkt förra året
synes hemställan därom ej böra göras». Under riksdagen 1935 betonade regeringen
i någon proposition att »stort behov» förelåge.

Den 10 december 1935 förklarade regeringen på jordbruksministerns föredragning
att sociala jordutredningen, som sagt, skulle upphöra den 1 juli 1936.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

81

I stället tillsattes åter en ny kommission av »utredningsmän1 för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande egnahemsverksamheten och andra
med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande frågor».
Någon avsikt att uppmärksamma lagvägarna framgår ej av nämnda
utnämning. Ingen av medlemmarne är jurist eller beprövad lagskrivare.
Jordbruksdepartementet är för övrigt obehörigt ett giva direktiv för lagstiftning.

I instruktionen för de nya utredningsmännen, vilka kallat sig 1936 års
egnahemsutredning, yttrar jordbruksministern emellertid:

»Tillika bör övervägas, om icke det allmänna å detta liksom övriga områden
för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning med socialt
syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation av erforderlig
mark. Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas genom frivilliga avtal.
Men erfarenheten torde visa, att understundom ett önskvärt resultat icke
står att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik lagstiftning bör helt
naturligt utformas under hänsynstagande även till jordägarens berättigade
intressen.»

Nu var således det starka behovet från åren 1933—1935 åter tämligen försvunnet.
Det är icke sant, att jord i regel frivilligt kan anskaffas. Det strider
redan mot de mäktigaste av alla lagar nämligen naturlagarna. Inom
varje människas barm bor dels en kapitalist, som gärna vill behålla vad han
har, och dels en kommunist, som gärna vill dela med andra vad han icke
har. Det bestyrkes också av folket i orterna och de tre lagkommissionernas
enquéter. Norrlandskommitténs förslag till ny ägostyckningslag, som ock
ledde till lagstiftning, var byggd på erfarenheter från 1896 års ägostyckningslag.
Ända till 1905 gav sistnämnda lag bolagen en eftersträvad möjlighet att
utstycka av de förvärvade bondehemmans små fattiga ofullständiga jordbruk,
vilket ock var tillåtet i Värmland ända till 1917 och utvägen användes även
där flitigt liksom ock förmodligen i andra delar av riket.

Bolagen ha ingen anledning att vara välgörare, och det kräves icke heller
av dem. Det är egendomligt att det finns lagstiftare, som frivilligt föreställa
sig, att bolagen i regel äro villiga att släppa till odlingsmark, på vilken kan
växa skog samt växtlig skog till husbehovsvirke för att sålunda gagna sina
tidigare jordbruk, som just utstyckats så magert som möjligt för att bolagen
skulle få behålla hela skogen jämte odlingsmark. Detta endast som ett
exempel.

Det hade varit önskligt, synes mig, att regeringen genom sin justitieminister
formulerat saken mera som en order för kommittén att överväga expropriation
såsom yttersta medel i anslutning till vad justitieminister Löfgren
gjorde i sin instruktion den 29 november 1918 för jordkommissionen. Emellertid
har, såsom ock av mig i en petition den 14 december 1935 till regeringen
påkallats, regeringens förbud i instruktionen den 6 juni 1925 för kolo 1

Till ledamöter lia utsetts generaldirektören i lantmäteristyrelsen O. H. Malmberg som ordförande
samt såsom övriga ledamöter riksdagsmannen i första kammaren lantbrukaren N. G.
Gabrielsson i Teg, riksdagsmannen i andra kammaren J. A. Andersson i Tungelsta, direktör N.
Collin, verkställande tjänsteman i statens jordnämnd, lantbrukaren A. Mårtensson i Rynge,
jordbrukskonsulenten 15. A. Nilsson i Rörås och agronomen W. Svensson i Ljungskile.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 saini 2 avd. Nr 30.

6

82 Andia lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

nisationssakkunniga att syssla med expropriationsfrågan omsider avförts från
dagordningen, och detta är ju alltid en liten vinst i princip.

I proposition nr 46 till 1936 års riksdag har på förslag av jordbruksministern
äskats anslag för jordanskaffningsverksamliet inom Västerbottens och
Norrbottens län. Denna anskaffning har stött på svårigheter, och därför
måste den nu göras »effektiv på alla sätt». Men icke ett ord i propositionen
eller ens i jordbruksministerns yttrande förekommer örn expropriation
och således ännu mindre förslag om åtminstone en provisorisk expropriationslag
för de båda länen, som är lätt att formulera. Däremot yttrar jordbruksministern,
överraskande säkerligen för hela landet, »att jordbruksnybildning
på oodlad mark inom riket i princip icke bör ske annat än i Västerbottens
och Norrbottens län». Därmed blir ju bekymret för expropriationsfrågan
i viktigare delar än mer undanröjt.

Dessa ständiga nya utredninger om egnahemsfrågan och dess jordanskaffning
på frivillighetens väg, under det att tystnaden breder sig över lagvägarna,
ådagalägger ett fruktlöst famlande fram och tillbaka. Olämplig organisation
eller otillräckligt med pengar äro möjligen en bidragande orsak. Men
svårigheterna bottna uppenbarligen främst i det ängsliga undvikandet av
det väsentligaste, som uppnås endast med stöd av lagvägarna i deras skilda
utformningar. Utan lagarnas rättvisa och sökande efter lika rättvisa för
alla ingen fullkomning och utan fullkomning ingen tillräcklig effektivitet.

Det är emellertid ej farligare ställt i riksdagen exempelvis med en av lagvägarna,
expropriationsvägen, än att, när en avsevärd minoritet inom andra
lagutskottet år 1935 gick i selen för expropriationslagstiftning i vissa fall, så
avslogs denna sak i andra kammaren med allenast 71 röster mot 69 och i
första kammaren med 62 mot 40.

De svenska jordmonopolens äganderättsfråga.

Ur min reservation till norrlandskommitténs betänkande år 1904 återgives
här följande avslöjande beträffande kronans avvittringsverk »för landets
uppodling och bebyggande» genom nya nybyggen och gamla hemmans utvidgning.

»Hemmanet Grubban nr 1 om 2 öresland i Ytter Hogdals socken i Jämtlands
län såldes 16 december 1781 av Olof Jonsson till sonen Jon Olsson
för 66 R:dr 32 sk. banko, 22 december 1811 av Jon Olsson till sonen Per
Jonsson för 400 r. g. d. och 29 maj 1840 av Per Jonsson till sonen Jon Persson
för 1,100 r. g. d.

Under 1840- och 1850-talen ägde avvittringen rum i socknen. Grubban
nr 1 fick därvid en ökeskatt av 3 öresland med därå belöpande skog. Men då
intill hemmanet gränsade en skogstrakt om 2,500 tunnland, som ej lämpade
sig till nybygge, övertalade avvittringsstyresmannen (då särskilt
tillförordnade kaptenen Sven Petter Bergman) ägaren av hemmanet att
emot en ökeskatt av 3 öresland låta även denna trakt skrivas på hemmanet.
Detta blev härigenom inalles 8 öresland med en skogsareal av 5,500 tunnland.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

83

Den 10 febmari 1864 lyckades det en för förfalskningsbrott straffad person
och två andra personer att köpa hemmanet av Jon Persson för 40,000
kronor. Två år därefter sålde dessa hemmanet för 70,000 kronor till A.
Forssell i Sundsvall. Den 25 april 1872 sålde denne hemmanet för 105,000
kronor till C. P. Sundvallsson i Ljusdal, vilken samma år överlät det till
Woxna-Ljusne bolag för 300,000 kronor.

År 1874 blevo alla träd å Grubban, som voro 11 tum i genomskärning 21
fot från marken, uppräknade av en Woxna skogsförvaltare v. Greyertz, vilken
först fick antalet till 377,394, men då bolagets styresman ej trodde detta,
verkställdes omräkning med det resultat, att det fanns 407,954 sådana träd.
Då dylika timmerträd betalas med 6 å 8 — ja å skogsauktioner med ända
till 9 kronor —t pr träd å rot, så representera ensamt dessa träd ett värde
av minst 2,500,000 kronor.

Meddelaren av dessa uppgifter tillägger, att detta blott är ett exempel
bland tusenden; och detta kan den, som reser omkring i orterna, lätt övertyga
sig om.»

Den förenämnda reservationen innehåller ock med siffror verifierade berättelser,
lika förundransvärda, över de obeskrivliga vinningar, som den industriella
jordäganderätten skördat av kronans skogsdonationer i rekognitionsskogar,
stockfångsprivilegier och annorledes till industrien utan förutseende,
som på den tiden visserligen var mera förklarligt. Med dylika förläningar
donerades också människorna, som på grund av gamla kronoupplåtelser
bodde där och odlade sina tegar. På enahanda sätt står det till med
kronoskogarna och deras jordfolk, som i Värmland tillföllo industriella företagare
till och med utan laga fång.

Även de gamla jordbruken, som utvidgades genom avvittringen, voro i
landets skogsbygder och nästan uteslutande i de nordliga delarna av landet
uppkomna genom kronans nybyggesväsende med stöd av jord, penningar
och skattelindringar.

Rätta propositionerna för det nu så fruktade ingreppet i jordmonopolens
enskilda äganderätt, som i strid mot all världshistoria betraktas som oangriplig,
det vill säga helig, belysas bjärt av dessa talande siffror. När sådana
hemman i tusental genom avvittringarna i Norrland och Dalarna i
strid mot kronans avsikter avkastat så mycket åt skogsindustrien, så kail
man fråga sig, vilken orätt som begås mot den nutida »jordägaren», örn de
från sådana hemman av industrien i mängd avstyckade fattiga inägorna
med åbyggnader förstärkas och kompletteras med närliggande odlingsmark
och hushållsskog och de som ännu ej avstyckats tillförsäkras tillräckligt
med odlingsmark och husbehovsskog.

Rätteligen borde sådana småsaker reduceras och upplåtas till jordbrukaren
på betryggande villkor utan att den betryckte lilla jordbrukaren behövde
betala något därför. Jordkommissionens majoritet tillät sig av nämnda anledning
åtminstone förorda en förkortning i frilösningspriset. En upplyst
diktator skulle nog övervägt även den förra utvägen. Man kan ju kalla den
för beskattning, ty något annat skulle den ej vara. I beskattningsväg genom
arvskatt och annorledes tillåter sig staten redan nu våldsamma konfiskationer
av större penningekapital. Varför skall då det stora jordkapitalet, sär -

84 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

skilt när det tillhör juridiska personer och således ej går i arv, gå alldeles
fritt till och med från detta bidrag till folkförsörjningen?

Det är då, synes mig, oerhört att statsmaktens representanter för närvarande
skola till sin stora majoritet vara till den grad klassbetonat inställda,
att de, efter en sådan ofantlig plundring av kronans jordegendom, icke ens
tillåta, att dessa smulor mot penningersättning återgå till dem, för vilka
kronans donation var avsedd.

Detta blev således i denna punkt resultatet av den allmänna rösträtten,
vilken vi i seklets början ägnade så mycken hänförelse. Min egen första
rösträttsmotion inleddes intuitivt med de anspråksfulla orden: »Statsmaktens
växande obenägenhet och oförmåga att taga hand om en stor fråga,
som ej kan avvisas, utgör vanligen ett symtom på att frågan nalkas mot sin
lösning.» Så skedde ock då. Skall en sådan förväntan även kunna ställas
i utsikt även när nu den sociala jordfrågan allt starkare klappar igen på
de tillstängda partidörrarna mot intressen, som i vår tid fortfarande genom
sina jordmonopol och deras befryndade förankringar förvägra till och med
mot betalning barmhärtighetens gåva åt de ringaste av modernäringens utkomstsökare? Vem

täljer vidare de hårda öden, som samlat menige odlares spadtag till
stora gods »med underlydande» i Svealand, Götaland och Skåne? Är icke
även denna allmoge, såsom skedde för trehundra år sedan, förtjänt av att
»återvinna sin forna självständighet»?

Erfarenheterna under kristidens arbetslöshet visade ju, att småbrukare
krävde de minsta understöd. I dessa hem fingo även de arbetslösa barnen
från städerna, industri, handel och sjöfart tak över huvudet och ett nödtorftigt
bröd. I de gamla odalhem, som i ofantlig utsträckning utstyckats till
ofullständiga jordbruk, skulle dessas fullkomnande giva särskilt i nedgångstider
arbetstillfällen för det egna hemmets förvandling åter till ett självförsörjande
jordbruk.

. Partierna.

Högern kan förmodligen knappast vinnas, sedan den patriarkaliska konservatism,
som var med oss 1901, nu av tiden härjats. Det liberala partiet,
nu kallat folkpartiet, har glömt, att det var icke minst på de liberala småbrukarnas
axlar, som fördämningarna brötos vid sekelskiftet genom förvärvsförbudets
revolution, utsträckt till hela riket. Bondeförbundet, som
väl omfattar företrädesvis medelstora självägande bönder, storbönder och
godsägare, har hitintills ej funnit tid till större intresse till övers för sina
ringare anförvanter, som på modernäringens utkanter kämpa om rätten till
jord.

Det socialdemokratiska lönearbetarepartiet har haft och har tillräckligt
att syssla med i sin egen närkamp för förbättrade villkor och skydd av sociala
lagar. Bakom det ligger dock nu stor makt. Och därför står även and -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

85

ra lagutskottet i givakt inför deras tidsbetonade krav. För det lilla jordfolket,
som slogs ut ur riksdagen av den allmänna rösträttens proportionella
val, är maktställning i rikets styrelse förlorad. Med dem sympatiserar nu
endast lönearbetarepartiet, i den mån det från egna bekymmer får tid och
utvägar därtill.

Staaff och Branting buro icke den sociala jordfrågan i blodet. Men de förstodo
intuitivt dess betydelse och stödde därför det lilla jordfolkets krav.
Särskilt gällde det Branting. Men realpolitiker som han var yttrade han
ibland, att arbetarna och småbrukarna måste organisera sig var för sig och
gå skilda var och en för sitt intresse med visshet att finna varandra i de väsentliga
avgörandena. Så länge han stod kvar i sin kraft hade ock jordens
lagvägar och i all synnerhet de i honom ett beskydd.

För min del har jag alltid gjort gällande, att dessa två grupper böra sammansvetsa
sig till ett, om humanitet åt alla skall någorlunda slå igenom redan
i vår tid.

Detta har också börjat nu gå upp för lönearbetarpartiets och bondeförbundets
ledningar. Begreppet »arbetare och bönder» ligger även hos oss på
tungan och därifrån har det börjat föras ut i praktiken. Med denna nya
uppmarsch har vunnits ett samarbete mellan socialdemokrater och bondeförbundare
med överenskommelser om skäliga priser för de senares jordbruksprodukter
mot vederlag till lönearbetarna i utvägar ur arbetslösheten
och hemlösheten. Och det är vackert så.

Nu måste dock ett nytt steg tagas. Begreppet arbetare och bönder betyder
hos oss för tillfället »arbetare och storbönder» eller åtminstone »arbetare
och besuttna bönder». Även jordfolket på svältgränsen och de alldeles
jordlösa eller med andra ord arbetslösa som jordbrukare måste vid sidan av
lönearbetarna komma med i samförståndet. Jordbruksministerns uttalande
i årets proposition om social jordanskaffning i Västerbottens och Norrbottens
län att odling av odlingsbar jord bör i princip ej förekomma annat
än i nämnda två län kan knappast förklaras. Måhända vill det vara en
liten samförståndstrevare i flörtstadiet med de besuttna böndernas bondeförbund.
Denna lockelse är dock ej inriktad på vidgandet av samförståndet
till förmån för jordfolkets på svältgränsen verkligt »heliga äganderätt» till
sin andel i fäderneslandets jord.

Förutsättningslös utredning.

Ingenting är så hopplöst, som när en stor fråga, som är gammal, känd
och utredd i oändlighet sk jutes åt sidan av en ny så kallad »förutsättningslös
utredning» såsom om ingenting vore hänt och känt förut. Det är dödsmärket
icke minst för den sociala jordfrågan. Och man far säkerligen vilse,
örn man tror sig med sådana formuleringar kunna locka röster till denna
heliga sak från dess vedersakare.

För en viktig och följaktligen alltid svår frågas lösning kräves en egen
vilja och ett fattat mål. Vi måste gå frågan in på livet. Endast där dessa

86

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

förutsättningar äro för handen finnes också en väg. Inom norrlandskommitténs
åttamannamajoritet med skilda riktningar dessutom bland de fyra
konservativa och de fyra liberala fanns blott en vilja och en själ inför den
stora uppgiften. Mina erfarenheter äro omfattande, men aldrig har jag
vare sig förr eller senare varit med örn en från partisinne så frigjord realpolitik.

Hur kan man då vilja förorda »löslighet» i »förutsättningarna». Förutsättningarna
bli först vad de skola vara med inre besjälenhet hos dem, som
utdela befogenheterna, och dem, som sättas till arbetet. Därpå hänger det.
Och vad är det särskilt för mening i att begära en konturlös, ny utredning
om sådant, som ligger i sakens natur, örn sådant som är känt, om sådant,
som liksom i detta fall är med stora omkostnader för staten ända till leda
»utrett».

Yrkanden.

Det blir för vidlyftigt att bemöta utskottets skäl för sina avslagsyrkanden
i allt som berör något väsentligt. De bemöta, synes mig, sig själva och
äro för övrigt gamla bekanta, som blivit tidigare många gånger granskade.

Från övriga reservanter är jag skiljaktig så hilvida, att jag vill främst
förorda, att på grund av samtliga motioner ett samlat övervägande omsider
företages örn återupptagande av den sociala jordfrågans lagvägar.

Vidare kan jag, som sagt, ej förena mig med dem i deras uppfattning, att
vi böra slå oss till ro med tomma .yrkanden om »förutsättningslösa utredningar»
och ännu mindre om hänvisning till att sådana utredningar blivit
anbefallda åt sociala jordutredningen eller 1936 års egnahemsutredning. De
äro varken till sin sammansättning eller instruktion av regeringen utskickade
för ett beträdande av lagvägarna. De måste lätt även få det intrycket, att
denna frånvaro av förutsättningar i uppdraget icke är ägnat att göra en prövning
av lagvägarna till en allvarlig nödvändighet.

Under sådana förhållanden är det väl så mycket mera erforderligt att även
nämnda »utredningar» åtminstone genom riksdagens uttalande nu erinras
örn vikten att omsider gå effektivt till handling. Det är ock nyttigt för saken
och fördelaktigt för regeringen, att påminnelser göras örn folkets och ej
blott om »vederbörandes ämbetsverks» uppfattningar i angelägenheter, som
iner eller mindre behandlas däruppe.

Slutligen är jag ej sinnad att i likhet med övriga reservanter förorda en
samlad utredning bara om arrendelagstiftningen.

I sitt slag är enligt min erfarenhet och mening kompletteringen av
de ofullständiga jordbruken lika viktig. Här möter den andra försummade
jordbrukarldasen. Dess sociala jordfråga har stått på dagordningen
alltsedan den upptogs i norrlandskommittén. Den har även av regeringsmakten
vid flera tillfällen förklarats vara en stor fråga för landet, som måste
skyndsamt lösas. Olika »utredningar» ha ock fått i uppdrag att syssla där -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

87

med, men det blir aldrig någon handling, som betyder något, och detta av
samma begripliga skäl varom ovan talats.

Det måste väl således nu anses vara ett känt faktum, att det finns ofullständiga
gamla bondejordbruk, som utbrutits ofullständigt och därför åter
måste beredas möjligheter till utvidgning med odlingsmark och husbehovsskog
från de fastigheter, varifrån de blivit oriktigt utbrutna. Kapitlet ovan
om de svenska jordmonopolens äganderättsfråga lämnar tillräckligt med
exempel.

Sociala jordutredningens majoritet synes numera vara den enda instans,
som ej känner till örn ofullständiga jordbruk finnas, som berövats sina möjligheter
till självförsörjning genom oriktiga utbrytningar. Utredningen har
skrivit till myndigheterna och frågat, om någon hos dem anmält sig till att
erhålla tilldelning av jord eller skog eller båda delarna. Så liten erfarenhet
har utredningen örn människans natur. Innehavarna av dessa ofullständiga
jordbruk ha aldrig tänkt på några utvidgningar, därför att de med rätta trott
och tro det fortfarande vara omöjligt. Allra minst gå de till sina närmaste
myndigheter, som de väl veta icke kunna skaffa dem någon jord.

Under egnahemsrörelsens historia har anskaffandet av nya egna hem nästan
alltid förtäckt eller öppet flankerats av en rörelse att avskaffa befintliga egna
hem och att med skiftesväsendets hjälp tillåta tillkomsten av ofullständiga
jordbruk.1 När skall detta dubbelspel upphöra? I alla tider har därför en
jordreform tagits upp av staten. När den ställt utvägar till hands, då först
få vederbörande jordbrukare kännedom örn att omöjligheten blivit förbytt
i möjlighet. Och då först anmäla de sig men icke hos myndigheter, som ej
ha med saken att göra, utan hos den institution, som staten skapat enkom
för att göra de ifrågavarande omöjligheterna möjliga. Så enkelt är det.

Beträffande frilösning av arrendejord så sammanhänger den nära med
optionsrätten. Den är endast en fulländning av densamma. Således böra de
båda sakerna ej skiljas från varandra. Av intresse är den i mitt särskilda
yttrande till norrlandskommitténs betänkande (sid. 409—410) framlagda
specifikationen av svar från sockenombud, länsmän, lantmätare och jägmästare
på kommitténs fråga (nr 23) »Kan arrendesystemet överhuvud taget
anses lämpa sig för ortens förhållanden?» Svaren från de 5 länen äro överväldigande
nekande.

Förbudslagens utsträckande till enskilda spekulanter, liksom från början
skett i de sociala arrende- och vanhävdslagarna, upptogs av mig redan i norrlandskommittén.
Frågan har sedan i alla instanser följt förbudslagens överläggningar
och förslag i hälarna. Jordkommissionen anslöt sig enhälligt
till tanken och dess förslag bör en gång genomföras såsom på visst sätt skett
även i Norge. Det är en påkallad konsekvens av förvärvsförbudet för bolag.
Därigenom komma vi ock ifrån de många besvärligheterna med bulvanlagen,
som sökte drabba endast ett visst svårbestämligt och svårhanterligt
slag av enskilda spekulanter.

Från motståndarna till en avsevärd jämkning av skogsbolagcns, enskilda

1 Se reservationen till andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 11)33.

88 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

spekulanters och stora godsägares jordmonopol till förmån för och även frigörande
till sist av »underlydande småbrukare» och tillhandahållande av
ny odlingsmark med husbehovsskog erinras lösligt och i strid mot människans
natur och kända förhållanden oavlåtligt — som ock presentationen ovan
av kommittéväsendet i ärendet visar — att endast »frivillighet» kan komma i
fråga, helst jord i regel står till buds. Detta är då från fall till fall visat
vara ett lösligt tal i strid mot människans natur och kända förhållanden. Det
garanteras icke heller något om jordens rätta belägenhet, omfattning, beskaffenhet,
pris m. m. i alla förekommande fall.

Men om så vore, som det alltid invändes, då är det väl ingen risk att
stifta lagar för undantagen. Ingen regel nämligen utan undantag. Man
borde väl tvärtom ogilla, att det kan finnas jordägare, som spränga den
stora fronten av ovanlig välvilja på alla sätt just i denna punkt från det
enskilda jordmonopolet. Så sker dock icke alls.

Detta är väl det bästa beviset för att man känner med sig, att lagvägarna
få ett rikt verksamhetsfält för möjlighet att framtvinga skäliga överenskommelser.
De gudomliga lagarna ha ännu ganska litet att säga till om i fråga
örn besittningen av jorden, det kostbaraste av allt. Det förenämnda talet är
därför ingenting annat än partipolitik, vilket visserligen också är en mänsklig
företeelse.

Jordmonopolens insats i människornas liv har alltid för dem varit det
stora bekymret om monopolen varit för mycket enarådande, ett mindre allmänt
bekymmer, så länge de varit mera spridda, men alltid ett bekymmer.
Vetenskapen har därför ansett sig exempelvis om antiken kunna
fastslå: »I alla antikens stater har jordägarens allt större frihet gentemot

statsmakten småningom lett till jordens centralisering och monopolisering.
I och med denna monopolisering har den gamla världen gått under.»

Jag inskränker mig således till en början till den hemställan,

att riksdagen — i anledning av samtliga förevarande motioner
berörande den sociala jordfrågans lagvägar — ville anhålla,
att Kungl. Maj:t, med ledning av kända sakförhållanden,
det ofantliga under tiderna samlade arbetsmaterialet
och eventuellt ytterligare utredning ville på lagvägarna föreslå
riksdagen skäliga jämkningar i bolags, spekulanters och
större godsägares jordmonopol till gagn för det menige jordfolket
i betryckta omständigheter.

Skulle detta ej bifallas, nödgas jag påkalla riksdagens bifall
till nedan under särskilda punkter angivna avvikelser från
det av utskottet under en mängd punkter uppdelade ämnet,
allt under de ovan i det allmänna yrkandet formulerade förutsättningarna.
»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

89

Beträffande punkten I (frågorna om komplettering av ofullständiga jordbruk,
bildandet av nya jordbruk samt expropriationslagstiftning för jordbruksändamål)
:

av herr Lindhagen, som hemställt,

att yrkandena i motionerna I: 8 under 2 och II: 13 om ett
övervägande av en effektiv komplettering även på lagvägar
av ofullständiga jordbruk måtte av riksdagen bifallas,

att yrkandena i motionerna 1:8 under 4) och 11:13 om
ett övervägande av nya självförsörjande jordbruks nybildning
även på lagvägar måtte av riksdagen bifallas, samt

att yrkandet i motionen II: 362 örn övervägande av en moderniserad
expropriationslagstiftning för vissa jordbruksändamål
måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande punkten II (frågor rörande arrendelagstiftningen) i dess helhet: 1)

av herrar Linder, Norman, Olof Carlsson, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson
i Hällbacken och Molander, fru Nordgren samt herrar Hermansson
och Cruse, vilka, i den mån de deliagit i behandlingen av de under II upptagna
punkterna A—Q, anfört:

Samtliga de motioner, som av utskottet behandlats under denna avdelning,
beröra arrendelagstiftningen och syfta till ändringar på ett flertal punkter
av nämnda lagstiftning.

Då reservanterna gå att taga ståndpunkt till nämnda motionsyrkanden, är
det nödvändigt att som utgångspunkt för ställningstagandet fatta position till
en viktig principfråga, nämligen den, om en lagstiftning av detta slag, berörande
tvenne parter, bör i stort sett vila på avtalsfrihetens princip, eller om
lagstiftningen i betydande utsträckning bör utformas efter principen, att
lagen skall i form av tvingande bestämmelser — eventuellt med dispensmöjligheter
i vissa fall — särskilt slå vakt om den ena partens intresse, med
hänsyn därtill att denna part måste anses ha mindre förutsättningar att bevaka
sina intressen i förhållande till den andra och starkare parten.

Reservanterna ha i detta avseende den uppfattningen, att en arrendelagstiftning,
som skall reglera förhållandet mellan jordägare och arrendator, i
betydande utsträckning måste — särskilt då jordägarparten är en ekonomisk
sammanslutning eller en enskild jordägare med större jordinnehav —
utformas efter det senare alternativet, ur sociala utgångspunkter samt till
skydd för arrendatorsparten, vilken, om icke undantagslöst så dock generellt
sett, måste, då det icke är fråga örn rena affärsarrenden, betecknas som varande
den svagare vid förhandlingar och uppgörelser med motparten.

Denna uppfattning har också i större eller mindre utsträckning omfattats
av lagstiftarna och tagit sig uttryck i gällande arrendelagar. Främst fram -

90

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

träder detta sakförhållande i den norrländska arrendelagen samt den sociala
delen av den allmänna arrendelagen.

Emellertid existerar det, framför allt i de delar av landet, där bolag och
andra större jordägare besitta en avsevärd del av jorden, en betydande och
enligt reservanternas mening välgrundad opinion, som kräver en ytterligare
reformering av lagstiftningen i här nämnd riktning, d. v. s. till skydd för
arrendatorssidan, varvid särskilt framhålles, att arrendatorer å jordegendomar,
ägda av enskilda personer, endast i undantagsfall omfattas av den nuvarande
arrendelagstiftningens sociala bestämmelser. Sedan flera år tillbaka
ha också varje år i riksdagen framförts upprepade motioner, vari sådana
krav framförts. Vid innevarande riksdag har denna opinion tagit sig
uttryck i ett flertal motionsyrkanden dels från representanter från arbetarpartihåll,
dels även från bondeförbundet. I övrigt torde man kunna med avseende
på dessa motioners ursprung påstå, att flera av motionsunderskrivarna
äro personer, som leva arrendatorns liv eller ha en liknande livsföring
och alltså ha en på erfarenhet grundad uppfattning örn de frågor, som beröras
i motionerna. Ett flertal av motionsyrkandena torde också vara ett direkt
uttryck för de önskemål, som omfattas av den organiserade arrendatorsklassen
i sin helhet.

Utskottets majoritet har, som framgår av dess utlåtande, ansett sig böra
begära en utredning rörande ett mindre antal av de i motionerna berörda
frågorna. Reservanterna ha däremot den uppfattningen, att — då nu en sådan
utredning synbarligen kommer till stånd — den bör få omfatta en större
del av de problem, som beröra arrendatorerna, och att den bör bli förutsättningslös
och taga upp till diskussion frågan om ett bättre utformat och
till arrendatorer under vissa enskilda jordägare utsträckt lagskydd för arrendatorsklassen
— givetvis under ett behörigt hänsynstagande även till jordägarnas
intresse. Utredningen bör alltså få i stort sett omfatta arrendelagstiftningsfrågan
i sin helhet främst på de punkter, som beröras i de väckta motionerna.
Här böra dock eventuellt undantagas vissa spörsmål, där det kan
påvisas, att utredning redan pågår eller där bärande motiv möjligen kunna
anföras mot en utredning. Sådana punkter äro exempelvis punkterna i utskottets
utlåtande II B, II G, II H, II M och II N. Rörande skälen för att
dessa spörsmål ej torde behöva upptagas till omprövning hänvisa reservanterna
till utskottets utlåtande.

Ävenså vilja reservanterna i detta sammanhang betona, att, då de med avseende
på punkten II P »Kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad»
inskränkt sig till att yrka bifall till utskottets förslag, så förutsätta reservanterna,
att Kungl. Majit kommer att söka åstadkomma största möjliga effektivitet
över lagstiftningens efterlevnad med användande av de möjligheter,
som redan existera.

Den av reservanterna framförda meningen, att utredningen bör få en vidare
omfattning än vad utskottet förordar, grunda reservanterna bl. a. på
den uppfattningen, att de olika problemen inom detta lagstiftningsområde ha
ett sådant sammanhang och gripa så in i varandra, att man —• då det gäller

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

91

en förutsättningslös utredning — icke bör förbjuda, att en utredning, som
sysslar med vissa punkter av nämnda lagstiftningsgebit, tager upp till undersökning
och diskussion även andra punkter, fallande inom samma område.
Så har ej heller i allmänhet skett vid föregående utredningar inom detta område,
vilka utredningar fått i stort sett röra sig kring större delen av det förevarande
problemet.

Ännu ett skäl, som talar för en sådan mera omfattande översyn av detta
lagstiftningsgebit, är enligt reservanternas mening den omständigheten, att
det nu skulle vara önskligt att få till stånd ett slutligt övervägande av samtliga
de förslag, som föreligga från olika beredningar — jordkommissionen,
jordsakkunnige och sociala jordutredningen — vilka icke ännu på ett flertal
avsnitt lett till en lagstiftning. Slutligen torde man kunna säga, att tillblivelsen
av vår arrendelagstiftning, åtminstone evad det gäller huvudgrunderna
till densamma, nu ligger så långt tillbaka i tiden — en reformering i viss
utsträckning genomfördes som bekant år 1927 — att det även från denna
utgångspunkt torde kunna anses rimligt, att lagstiftningen nu gjordes till
föremål för en översyn. Såsom ett bärande skäl mot en sådan översyn torde
knappast kunna anföras den omständigheten, att jordabalken redan är eller
kommer att bli föremål för utredning. Åtminstone lia reservanterna kommit
till den uppfattningen på grund av innehållet i ett interpellationssvar,
som nyligen avgivits i första kammaren av justitieministern.

Det är icke reservanternas avsikt att här, då det gäller de olika detaljspörsmålen,
gå in på specialmotiveringar på de särskilda punkterna. Reservanternas
uppfattning rörande dessa återfinnes i ett flertal reservationer från
socialdemokratiskt håll samt anföranden i riksdagen vid behandlingen av
väckta motioner om arrendelagstiftningen under ett tiotal år tillbaka, varför
reservanterna hänvisa till dessa. Endast då det gäller ett visst och enligt reservanternas
mening synnerligen betydelsefullt avsnitt av arrendelagstiftningen,
som här nedan skall beröras, anse sig reservanterna lia anledning att,
utöver vad som förut anförts, framföra några synpunkter.

Reservanterna syfta här på de föreliggande motionsyrkandena örn optionsrätt,
längre arrendetid för arrendator, företrädesrätt för honom till köp vid
försäljning av den arrenderade egendomen m. m. —- allt yrkanden som speciellt
syfta till att genom lagstiftning om ett fortsatt innehav av den brukade
jorden åstadkomma en tryggare ställning för de många arrendatorshemmen
runt örn i landet, vilka torde utgöra 20 å 25 procent av landets jordbrukarehem.

Reservanterna anse sig kunna —- som utgångspunkt för sin uppfattning,
att utredningen bör främst syfta till en tillfredsställande lagstiftning på detta
område — framhålla, att det mål, som reservanterna här sikta till, står i god
överensstämmelse med en i bästa mening samhällsbevarande uppfattning.

Det är visserligen riktigt, som anförts av utskottsmajoriteten, att dessa
problems lösande drager med sig ett ställningstagande till ett flertal andra
svårbedömliga spörsmål, exempelvis nödvändigheten att genom offentligt förfarande
fastställa vissa arrendepris samt vissa pris vid försäljning av arrén -

92 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

liegård ni. m., eftersom en företrädesrätt för arrendatorn i här förut berörda
hänseenden ej skulle lia någon större betydelse, om jordägaren kunde bestämma
vilket pris som helst att erläggas av arrendatorn. Men reservanterna
finna icke sådana konsekvensåtgärder så otänkbara att realisera och
så avskräckande, att detta skulle nödvändiggöra, att man avstode från hela
tanken på en förutsättningslös utredning av dessa spörsmål. Då även utskottets
majoritet på en annan punkt, II Q, ansett sig kunna gå med på en
utredning örn medling i vissa fall mellan jordägare och arrendator, finna reservanterna
häri en antydan om den väg, som kan tillgripas för lösande även
av här nämnda spörsmål.

Slutligen vilja reservanterna starkt understryka den synpunkt, som under
diskussionen rörande dessa frågor ofta framförts, nämligen att i ett mycket
stort antal fall arrendegårdarna utgöras av jordbruk, som sedan långa tider
tillbaka varit utarrenderade, varför de så småningom kommit att betraktas
som från huvudgården avskilda jordbruk. Främst där detta är fallet, torde
ett hänsynstagande till arrendatorns krav på fortsatt och tryggad besittningsrätt
under rimliga villkor samt företrädesrätt vid försäljning av egendomen
kunna anses vara väl motiverat, både då jordägaren är en ekonomisk sammanslutning
och då han är en enskild jordinnehavare.

Det finnes nämligen enligt reservanternas mening ingen anledning att —
som utskottets majoritet deklarerat under punkt II A — i allmänhet ställa
arrendatorer under enskilda jordägare i en sämre ställning än arrendatorer
under bolag m. fl. jordägare, genom att låta vissa socialt utformade bestämmelser
gälla för de senare men ej för de förra.

Reservanterna lia ej heller den uppfattningen, som omfattats av utskottets
majoritet, att det skulle vara lagtekniskt omöjligt att genom en utredning
få fram lämpliga och användbara bestämmelser för fastställandet av
gränsen mellan jordegendomar, för vilka sociala arrendebestämmelser lämpligen
borde gälla, och sådana, som eventuellt icke skulle omfattas av nämnda
lagstadganden. Reservanterna ha i nämnda hänseende förslagsvis utgått
ifrån, att lagen skulle omfatta arrendejordbruk, som normalt pläga vara
utarrenderade.

Under alla förhållanden anse reservanterna, att samtliga här nämnda synnerligen
betydelsefulla spörsmål böra upptagas till en förutsättningslös utredning.
Härvid måste givetvis även andra synpunkter beaktas och övervägas,
exempelvis den i en bondeförbundsmotion framförda uppfattningen,
att kravet på fortsatt utarrenderande till den förutvarande arrendatorn i
vissa fall kan få vika inför det faktum, att jordägaren har en son eller annan
nära anhörig, som han önskar placera vid jordbruket. Reservanterna äro
ej heller främmande för den uppfattningen, att en förutsättningslös utredning
även på en del andra punkter kan giva till resultat, att de framförda
reformförslagen måste lösas efter andra linjer än dem, som framförts i de här
behandlade motionerna.

Givetvis kan det också inträffa, att lagstiftningen kan bli tvungen att i
viss mån taga hänsyn även till sådana omständigheter som den, att en långt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

93

driven lagreformering till fördel för arrendatorerna möjligen kan leda till
motåtgärder från jordägaresidan, som kunna medföra nackdelar för arrendatorerna.
Men samtliga dessa skäl och motskäl för en reformerad lagstiftning
torde under en förutsättningslös och grundlig utredning bli föremål för
ett övervägande. Och ett sådant övervägande bör, enligt reservanternas mening,
även ske örn behovet av lämpligt utformade bestämmelser örn rätt för
jordägaren att söka och erhålla dispens från gällande bestämmelser, då verkligt
bärande skäl kunna av honom anföras.

Men även med de reservationer, som här gjorts, ha dock reservanterna den
bestämda uppfattningen, att en opartisk och grundlig samt från sociala utgångspunkter
verkställd utredning — som även tager som utgångspunkt
för utredningsarbetet det obestridliga förhållandet, att det är brukaren, ej
ägaren av ett arrendejordbruk, som frambringar nyttigheterna — kommer
att starkt motivera en reformering av arrendelagstiftningen i här antydd
riktning, då det gäller, om icke alla de här nämnda punkterna, så dock väsentliga
och betydande delar av nämnda lagstiftningsgebit.

Under hänvisning till denna motivering och under uttalande, att en utredning
rörande arrendelagarna alltså bör få en vidare omfattning än den av
utskottet föreslagna samt eventuellt bör utsträckas till en allmän översyn av
lagstiftningen i sin helhet, komma vi att under skilda punkter här nedan
framställa särskilda yrkanden.

2) av herr Lindhagen, som hemställt: att, därest hans allmänna yrkande
under denna punkt (sid. 88) ej bifalles, riksdagen måtte anhålla, att Kungl.
Majit — med ledning av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna
samlade arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning — ville överväga
den i väckta motioner påkallade revisionen av arrendelagstiftningen
samt för riksdagen skyndsamt framlägga de förslag, vartill detta övervägande
kan föranleda.

Bifalles ej detta nödgas jag såsom övriga reservanter enligt utskottets anvisning
splittra mig i detaljyrkanden på sätt nedan sägs.

I förevarande sammanhang får jag därjämte anföra:

Det må framhållas, att enligt min mening motionerna I: 159 och II: 366
samt II: 481 — vilka behandla frågor om ändringar av bestämmelserna rörande
minimiarealen för de jordbruk, å vilka norrländska arrendelagen och
allmänna arrendelagens sociala bestämmelser samt i anslutning därtill även
uppsiktslagen skola äga tillämpning — bort komma till avgörande i kamrarna
i ett sammanhang med övriga motioner rörande arrendelagstiftningen.

94 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Beträffande punkten II A (gemensam social arrendelag för hela riket):

1) av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i
Hällbacken och Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn
en förutsättningslös utredning rörande den i motionen 1:8
framförda frågan örn gemensam social arrendelag för hela
riket (utsträckandet av vissa sociala bestämmelser till fördel
för arrendatorer till att gälla även arrendatorer av andra
jordbruk, som normalt pläga vara utarrenderade);

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t med ledning
av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning
måtte överväga frågan örn en gemensam social arrendelag för
för hela riket samt för riksdagen framlägga lagförslag i
ämnet.

Beträffande punkten II B (frilösning av arrendejordbruk):

av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i motionen I: 8 örn övervägande
av frågan om frilösning av arrendejordbruk måtte av riksdagen
bifallas.

Beträffande punkten II C (företrädesrätt för arrendator vid köp; skydd
mot salubjudande av utarrenderad egendom i vissa fall):

1) av herrar Norman, Olof Carlsson, Hage och Molander, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn
en förutsättningslös utredning rörande den i motionen 1:8
framförda frågan om företrädesrätt under vissa omständigheter
för arrendator vid köp av arrenderad egendom;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer. 95

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t med ledning
av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning
måtte överväga frågorna om företrädesrätt för arrenda«
tor vid köp samt om skydd mot salubjudande av utarrenderad
egendom i vissa fall ävensom för riksdagen framlägga
lagförslag i ämnet.

Beträffande punkten II D (minimitid beträffande arrenden):

1 fråga om utskottets hemställan under 1):
av herrar Frändén, Tamm, P. Sandström, Skoglund och Sandberg;

I fråga örn utskottets hemställan under 2):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru
Nordgren samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn
en förutsättningslös utredning rörande det i motionerna
I: 285 och II: 486 samt II: 187 framförda spörsmålet örn lagstadgande
av minimitid beträffande arrenden, i vad det gäller
jordbruk, som normalt pläga vara utarrenderade och som ej
äro behandlade under II D 1), för att förhindra att jordägarna
mot arrendatorernas vilja genomdriva kontrakt med kortvarig,
exempelvis ettårig, giltighet;

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t nied ledning
av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning
måtte överväga frågan örn minimitid beträffande arrenden
samt för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

96

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Beträffande punkten II E (optionsrätt till nytt arrende):

1) av herrar Norman, Olof Carlsson, Hage och Molander, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn
en förutsättningslös utredning rörande den i motionerna I: 8,
I: 285 och II: 486 samt II: 187 framförda frågan om optionsrätt
(företrädesrätt) till nytt arrende;

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen villa anhålla, att Kungl. Majit med ledning
av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning
måtte överväga frågan om optionsrätt till nytt arrende samt
för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Beträffande punkten II F (tvångsförlängning av korta arrendetider):

1) av herrar Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren samt herr
Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
en förutsättningslös utredning rörande den i motionen 1:8
framförda frågan örn tvångsförlängning av korta arrendetider; 2)

av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Majit med ledning
av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte
överväga frågan om tvångsförläggning av korta arrendetider
samt för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Beträffande punkten II G (maximitaxor vid arrenden):

av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandena i motionerna II: 62 och
II: 187 örn övervägande av frågan örn maximitaxor vid arrenden måtte av
riksdagen bifallas.

97

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Beträffande punkten II H (länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala
arrendelagarna):

av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i motionen 1:8 om sanering
av länsstyrelsernas godtycke i utövning av sin rätt att medgiva dispens
från sociala arrendelagarna måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande punkten II I (jordägarens allmänna byggnadsskyldighet):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
en förutsättningslös utredning rörandet det i motionerna I: 8
och II: 187 framförda spörsmålet örn jordägarens allmänna
byggnadsskyldighet;

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj :t med ledning av
kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte
överväga frågan örn jordägarens allmänna byggnadsskyldighet
samt för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Beträffande punkten II K (tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i
allmänna arrendelagen):

I fråga örn utskottets hemställan under 1):

av herr Knut Petersson;

I fråga örn utskottets hemställan under 2):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse ill Kungl. Maj:t måtte anhålla örn
en förutsättningslös utredning rörande den i motionerna I: 285
och 11:486 samt II: 187 framförda frågan örn tvingande bestämmelser
i ökad utsträckning i allmänna arrendelagen, i
den mån motionerna icke blivit besvarade genom utskottets
hemställan under II K 1);

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 samt. 2 avd. Nr 30.

7

98 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t med ledning av
kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning måtte
överväga den i motionerna 1:285 och 11:486 samt 11:187
framförda frågan om tvingande bestämmelser i ökad utsträckning
i allmänna arrendelagen, i den mån motionerna icke
blivit besvarade genom utskottets hemställan under II K 1),
samt för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Beträffande punkten II M (arrendeavtalets form):

av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i motionen II: 187 att i
den allmänna arrendelagen måtte införas tvingande bestämmelse att arrendeavtal
skall upprättas skriftligt, måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande punkten II N (omedelbar ersättning till arrendator för botandet
av påsynade brister):

av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandena i motionerna 1:8 och
II: 187 om övervägande av frågan örn omedelbar ersättning till arrendator för
botandet av påsynade brister måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande punkten II O (reglering av arrendebelopp och därmed sammanhängande
spörsmål):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn
en förutsättningslös utredning rörande den i motionerna I: 8
och II: 187 framförda frågan örn reglering av arrendebelopp
och därmed sammanhängande spörsmål;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

99

2) av herr Lindhagen, som hemställt,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t med ledning
av kända sakförhållanden, det ofantliga under tiderna samlade
arbetsmaterialet och eventuellt ytterligare utredning
måtte överväga frågorna om arrendebeloppets fastställande i
penningar och ersättning enligt ortens pris för arbete och arrende
in natura samt för riksdagen framlägga lagförslag i
ämnet.

Beträffande punkten II P (kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad)
:

7 fråga om utskottets hemställan under 2):

1) av herr Lindhagen, som hemställt, att i anledning av yrkandena i motionerna
I: 8 och II: 187 beträffande kontrollen över arrendelagstiftningens
efterlevnad måtte övervägas framförallt stickprov genom jordbrukskommissionen
under deras resor eller ock skyldighet för jordägaren att underställa
kontraktet länsstyrelsen vid äventyr att det i saknad av länsstyrelsens
godkännande ej blir giltigt;

2) av herr Knut Petersson.

Beträffande punkten III (frågan om förhindrande av uppkomsten av
ofullständiga jordbruk):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka anfört:

Reservanterna, som på denna punkt icke framföra något yrkande, anse, att
yrkandet i motionen I: 8 bör bliva föremål för uppmärksamhet i den mån
det ej redan i annat sammanhang är eller kan bliva föremål för utredning;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, alt yrkandet i motionen I: 8 örn
övervägande av förekommande av nya ofullständiga jordbruks uppkomst
måtte av riksdagen bifallas.

100

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30; reservationer.

Beträffande punkten IV (frågan om förbud i vissa fall för enskild person
att besitta fast egendom):

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka anfört:

Reservanterna, som---lika med anförandet under punkt III---

för utredning;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandet i motionen I: 8 örn
övervägande av jordbrukskommissionens tidigare utredningar och yrkanden
om förbud jämväl för enskilda spekulanter att utan tillstånd förvärva jordbruk
med tillhörigheter måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande punkten V (frågorna örn samverkan mellan självförsörjande
jordbruk och arbetaresmåbruk samt arbetaresmåbruks möjligheter till arbetsförtjänst)
:

1) av herrar Linder, Norman, Hage och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Hermansson, vilka anfört:

Reservanterna, som på denna punkt icke framföra något yrkande, anse, att
yrkandena i motionen 1:8 böra bliva föremål för uppmärksamhet i den mån
de ej redan i annat sammanhang äro eller kunna bliva föremål för utredning;

2) av herr Lindhagen, som hemställt, att yrkandena i motionen I: 8 rörande
närbelägenhet mellan självförsörjande jordbruk och arbetarejordbruk
samt tryggande av arbetarejordbrukens tillgång till varaktig arbetsförtjänst
måtte av riksdagen bifallas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30-

101

Register.

Sid.

Utskottets utlåtande.

Motionerna .......................................................... 1

Disposition rörande föreliggande spörsmål .............................. 3

I. Frågorna om komplettering av ofullständiga jordbruk, bildandet
av nya jordbruk samt expropriationslagstiftning för jordbruksändamål
................................... 4

II. Frågor rörande arrendelagstiftningen............................ 15

A. Gemensam social arrendelag för hela riket ................ 15

B. Frilösning av arrendejordbruk............................. 18

C. Företrädesrätt för arrendator vid köp; skydd mot salubju dande

av utarrenderad egendom i vissa fall.............. 23

D. Minimitid beträffande arrenden............................ 24

E. Optionsrätt till nytt arrende ...............,.............. 26

F. Tvångsförlängning av korta arrendetider.................... 29

G. Maximitaxor vid arrenden.....i.......................... 30

H. Länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrende lagarna.

................................ 31

I. Jordägarens allmänna byggnadsskyldighet.................. 34

K. Tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna

arrendelagen .......................................... 36

L. Komplettering av bestämmelserna i 2 kap. 43 § nyttjande rättslagen.

....................... 40

M. Arrendeavtalets form .................................... 41

N. Omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsy nade

brister............................................ 42

O. Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhängande

spörsmål.............................................. 44

P. Kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad ...... 48

Q. Obligatorisk medling mellan jordägare och arrendator i vissa

fall........................... 52

lil. Förhindrande av uppkomsten av ofullständiga jordbruk.......... 54

IV. Förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom.. 56

V. Samverkan mellan självförsörjande jordbruk och arbetarsmåbruk

samt arbetarsmåbruks möjligheter till arbetsförtjänst.......... 57

Utskottets hemställan ................................................ 64

Förteckning å ledamöter, som närvarit vid ärendets behandling .......... 68

Reservationer .................................................................... 69

Beträffande utlåtandet i dess helhet:

av herr Lindhagen:........................................................ 69

Lagvägarna i den sociala jordfrågan ........................................ 69

Norrlandskommittén........................................................ 71

Jordundersökningen, även kallad Värmlandsutredningen...................... 73

Jordkommissionen.......................................................... 75

Jordsakkunniga och kolonisationssakkunniga ................................ 78

Sociala jordutredningen .................................................... 79

1936 års egnaliemsutredning och lagvägarnas fortsatta misär.................. 80

De svenska jordmonopolens äganderättsfråga ................................ 82

Partierna .................................................................. 84

Förutsättningslös utredning ................................................ 85

Yrkanden.................................................................. 86

102

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Sid.

Beträffande punkten I:

av herr Lindhagen ...................................................... 89

Beträffande punkten II i dess helhet:

av herr Linder m. fl..................................................... 89

av herr Lindhagen ...................................................... 93

Beträffande punkten II A:

av herr Linder m. fl..................................................... 94

av herr Lindhagen ...................................................... 94

Beträffande punkten II B:

av herr Lindhagen ...................................................... 94

Beträffande punkten II C:

av herr Norman m. fl................................................... 94

av herr Lindhagen ...................................................... 95

Beträffande punkten II D:

I fråga om utskottets hemställan under 1)

av herr Frändén m. fl................................................... 95

I fråga örn utskottets hemställan under 2)

av herr Linder m. fl..................................................... 95

av herr Lindhagen ..... 95

Beträffande punkten II Es

av herr Norman m. fl................................................... 96

av herr Lindhagen ...................................................... 96

Beträffande punkten II F:

av herr Hage m. fl..................................................... 96

av herr Lindhagen ...................................................... 96

Beträffande punkten II G:

av herr Lindhagen ...................................................... 96

Beträffande punkten II H:

av herr Lindhagen ...................................................... 97

Beträffande punkten II I:

av herr Linder m. fl..................................................... 97

av herr Lindhagen ...................................................... 97

Beträffande punkten II K:

I fråga om utskottets hemställan under 1)

av herr Knut Petersson.................................................. 97

I fråga örn utskottets hemställan under 2)

av herr Linder m. fl..................................................... 97

av herr Lindhagen ...................................................... 98

Beträffande punkten II M:

av herr Lindhagen ...................................................... 98

Beträffande punkten II N:

av herr Lindhagen ...................................................... 98

Beträffande punkten II 0:

av herr Linder m. fl..................................................... 98

av herr Lindhagen ...................................................... 99

Beträffande punkten II P:

I fråga örn utskottets hemställan under 2)

av herr Lindhagen ...................................................... 99

av herr Knut Petersson.................................................. 99

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 103

Sid.

Beträffande punkten III:

av herr Linder m. fl..................................................... 99

av herr Lindhagen ...................................................... 99

Beträffande punkten IV:

av herr Linder m. fl..................................................... 100

av herr Lindhagen ...................................................... 100

Beträffande punkten V:

av herr Linder m. fl..................................................... 100

av herr Lindhagen ...................................................... 100