Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

5

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 31 januari 1936 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud mot värnpliktigas
skiljande från av dem vid inkallande till värnpliktstjänstgöring
innehaft arbete med mera.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 150,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Henrikson m. fl. hemställt,
»att riksdagen måtte besluta att i lag fastställa förbud i visst fall mot värnpliktigas
skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallande till värnpliktstjänstgöring
inneha och att fullgod gottgörelse genom statens försorg
lämnas i de fall värnpliktig vållas förluster genom mistad eller försämrad
arbetsanställning på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Redan i den numera upphävda legostadgan den 23 november 1833 fanns intagen
en bestämmelse örn förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från
anställning. I 51 § stadgades nämligen beträffande lågslätt tjänstehjon av
allmänna beväringsmanskapet, att örn en sådan person inkallats till tjänstgöring
eller vapenövning, som endast varat högst en månad, han skulle vara
berättigad att återgå i sin förra tjänst. I 30 § av kungörelsen den 13 november
1860 angående den allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon
eller lärling vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i
högst åtta veckor återgå i tjänsten. För ett särskilt tillfälle meddelas ett
allmänt stadgande i ämnet. Med hänsyn till 1912 års försöksmobilisering
föreskrevs nämligen genom en den 10 juni 1912 utfärdad lag, att örn en värnpliktig,
som var lagstadd eller annorledes anställd i annans tjänst eller arbete,
var borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som
ålågo honom enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen, husbonden
eller arbetsgivaren icke finge av sådan anledning skilja den värnpliktige från
anställningen.

Vid 191U års riksdag framlades i proposition nr 81 förslag till lag örn förljud
i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Till motivering av förslaget hade föredragande departementschefen, statsrådet
Hasselrot, vid remiss av detsamma till lagrådet anfört bland annat
följande:

»Redan i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden
stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att örn en i
annans arbete anställd person nödgades någon tid vara borta från arbetet för
fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse alt utbildas för rikets försvar, arbetsgivaren
icke får i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

från anställningen. Arbetstagaren anses i sådan händelse hava haft laga
förfall av ett slag, som kräver särskild hänsyn. Att vapenövas är en av samhället
ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortavaro
har påkallats av det viktigaste allmänna intresse. Vid sidan av det gagn,
han även själv har av vapenövningens fullgörande, måste mer eller mindre
väsentliga uppoffringar i personligt och ekonomiskt avseende vara förenade
därmed, men givetvis är det önskvärt, att dessa icke bliva mera betungande
än nödigt är. Avsevärda ekonomiska svårigheter kunna föranledas för den
värnpliktige, örn han icke efter vapenövningens slut äger att återvända till
en anställning, som han vid dess början innehade. Det är därför av stor betydelse
för honom, att rätt härtill inom skäliga gränser beredes, och med
hänsyn till det allmänna ändamål, för vilket hans verksamhet hos arbetsgivaren
avbrytes, synes det vara berättigat att, utöver vad som kan följa av
allmänna regler, för dylika fall något inskränka arbetsgivarens befogenhet
att entlediga arbetstagaren.»

Riksdagen antog med vissa formella jämkningar det i propositionen framlagda
förslaget. Lag i ämnet utfärdades den 16 oktober 1914. Enligt denna
lag må värnpliktig, som är anställd »i annans tjänst eller arbete», ej skiljas
från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagen
stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning, som
kan bliva föreskriven i särskild lag. Detta stadgande skall dock ej gälla, där
den värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt husbonden eller arbetsgivaren
en oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden. I lagen är
ytterligare föreskrivet, att om värnpliktig lider skada därigenom att, i strid
mot de nu återgivna bestämmelserna, husbonde eller arbetsgivare ej fullgör
vad honom till följd av den värnpliktiges anställning i hans tjänst eller arbete
åligger, husbonden eller arbetsgivaren skall utgiva ersättning. Avtal, som
strider mot lagens bestämmelser, är ogild.

Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,
som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen
i dess helhet förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår
än dittills varit förhållandet. De värnpliktiga hade att fullgöra dels
en första och huvudsaklig tjänstgöring, den s. k. rekrytskolan, dels ock repetitions-,
reservtrupp- och landstormsövningar. På grund av respektive
övningars längd medförde icke den första tjänstgöringen, men däremot i regel
repetitions-, reservtrupp- och landstormsövningarna, rättighet enligt den
ifrågavarande lagen till återinträde i förut innehavd anställning.

Enligt den nu gällande värnpliktslagen den 12 juni 1925 är värnpliktstjänstgöringen
väsentligt kortare än enligt 1914 års härordning. Alltjämt
gäller dock, att den första tjänstgöringen är längre än sextio dagar och alltså
ej faller under lagen den 16 oktober 1914. Huvudmassan av de värnpliktiga,
nämligen de som tillhöra infanteriet, har i allmänhet att fullgöra en
första tjänstgöring örn nittio dagar. För värnpliktiga tillhörande specialvapnen
ävensom för studenter och likställda samt dem, som uttagits till underbefäl
eller fackmän, är den första tjänstgöringen längre. Att märka är
för övrigt, att det är vanligt, att de värnpliktiga i omedelbar följd med den i
värnpliktslagen föreskrivna första tjänstgöringen fullgöra en repetitionsöv -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

7

ning, som vid infanteriet varar tjugufem dagar oell vid vissa andra vapenslag
något längre. Som några reservtrupp- eller landstormsövningar ej äro
föreskrivna i värnpliktslagen, kan den praktiska betydelsen av 1914 års lag
numera sägas vara inskränkt till repetitionsövningarna.

Vid åtskilliga tillfällen hava därefter förslag till ändring av 1914 års lag
blivit framlagda.

I anledning av väckta motioner hemställde 1916 års riksdag, att Kungl.
Majit måtte taga under övervägande, under vilka förutsättningar sådan ändring
skulle kunna vidtagas i § 1 av 1914 års lag, att dels värnpliktiga tillkommande
rätt att efter fullgjord vapenövning återfå sin anställning utsträcktes
att gälla även för det fall, att vapenövningens längd överstege sextio
dagar, och dels i lagtexten tydligt angåves, att nied »annans tjänst» jämväl
finge förstås anställning i statens eller kommunens tjänst, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, som av denna utredning kunde föranledas.

Riksdagens skrivelse remitterades den 23 november 1916 till socialstyrelsen,
sorn den 30 december 1922 avgav utlåtande i ärendet. Den 12 juni 1925
beslöt Kungl. Majit, att 1916 års riksdagsskrivelse icke skulle föranleda någon
vidare Kungl. Majits åtgärd.

Vid 1924, 1925, 1929 och 1930 års riksdagar väcktes motioner med yrkanden
om ändring i 1914 års lag. På hemställan av vederbörande utskott (särskilda
utskottet vid 1924 års riksdag, utlåtande nr 2; första särskilda utskottet
vid 1925 års riksdag, utlåtande nr 1; första lagutskottet vid 1929 och 1930
års riksdagar, utlåtanden nr 26 resp. 7) blevo motionerna av riksdagen avslagna.

Vid 1933 års riksdag hemställdes i motionen 11:104 av herrar Hagberg i
Luleå och Brädefors, att riksdagen måtte besluta införande av en lagbestämmelse,
som förpliktade alla företag och enskilda personer, som hade arbetare
i sin tjänst, att vid militärtjänstgöringens slut återtaga dessa sina anställda
i arbete, samt ålade företag eller enskild person, som ej efterföljde denna
bestämmelse, att utbetala full månadslön under tre månader åt personal, som
efter slutad militärtjänstgöring icke återfinge sitt tidigare innehavda arbete.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 20) över motionen:

Utskottet hyser den uppfattningen, att de olägenheter, som fullgörandet av
värnpliktstjänstgöring kan medföra för de enskilda, böra såvitt möjligt är
minskas. En lagstiftning av det innehåll, som föreslås i motionen, skulle emellertid
knappast verka i sådan riktning. Örn en arbetsgivare icke vore villig
att .ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som lagen i förevarande hänseende
skulle giva, vore hans möjligheter att kringgå lagen synnerligen stora,
såsom också socialstyrelsen och första lagutskottet tidigare framhållit. Det
skulle även antagligen visa sig, att arbetsgivarnas benägenhet att vid anställning
av platssökande giva företräde åt dem, som fullgjort värnpliktstjänstgöring
eller äro frikallade därifrån, skulle ökas. En sådan utvidgning, som
i motionen föreslås, av tidsbestämmelsen i 1914 års lag skulle sålunda bereda
de arbetssökande ynglingar, vilka ännu icke fullgjort dem åliggande värnpliktstjänstgöring,
större svårigheter alt erhålla arbete, än som redan nu före -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Utskottet.

finnas. Ett antagande av motionärernas förslag om oinskränkt rätt att återinträda
i arbete efter värnpliktstjänstgöring skulle alltså kunna medföra en
verkan, som alls icke av deni är avsedd.

Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda sakna anledning att förorda
motionärernas hemställan om ändring i de bestämmelser, som stadgats i 1914
års lag. Härav följer, att utskottet ej heller kan tillstyrka det i anslutning
till denna hemställan i motionen framställda förslaget angående ersättning
åt arbetare, som icke skulle återfå sin anställning efter värnpliktstjänstgöring.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Enligt vad utskottet inhämtat saknas i allmänhet bestämmelser i gällande
kollektivavtal örn skyldighet för arbetsgivare att återtaga arbetare i av dem
förut innehavd tjänst efter fullgjord värnpliktstjänstgöring. Beträffande uppsägningstid
gäller, att sådan i flertalet fall ej finnes stipulerad i kollektivavtalen.
Är uppsägningstiden bestämd i avtalen, utgör den i allmänhet en relativt
kort tid örn högst ett par veckor.

Utskottet finner ej heller nu skäl anförda, som visa, att en ändring av 1914
års lag om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete
på det sätt, som motionärerna föreslå, skulle medföra det gagn, som av
deni avses. Utskottet anser sig med hänsyn härtill icke kunna förorda motionärernas
hemställan härutinnan. Utskottet kan ej heller tillstyrka det i
motionen i anslutning till förutnämnda hemställan framställda förslaget angående
gottgörelse genom statens försorg åt värnpliktig, som vållas förluster
genom mistad eller försämrad arbetsanställning på grund av fullgörande av
värnpliktstjänstgöring.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 150, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 januari 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Sigfrid Hansson, Gustaf
Tamm*, Sam Larsson*, P. Sandström, Norman och Karl Bodin;

från andra kammaren: herrar Österström, Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås,
Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan, Sandström i Sollefteå, Molander oc
Hassler*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

360587