10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Är 28.

Ankom till riksdagens kansli den 2 april 1936 kl. 5 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 286 i första
kammaren av herr Sanne m. fl. samt nr 471 i andra kammaren av herr Olsson
i Staxäng m. fl. och nr 473 i samma kammare av herrar Jeppsson och
Nilsson i Steneberg.

I motionerna I: 286 och II: 471, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
rörande lagbestämmelser, varigenom mark, som vid laga skifte avsatts till
väg men som ej längre är för detta ändamål behövlig, måtte kunna läggas till
fastighet, inom vars ägogränser marken är belägen.

I motionen II: 473 bär föreslagits, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och förslag rörande åtgärder till underlättande av att
mark till nedlagda allmänna vägar eller vid skifte för delägarnas gemensamma
behov avsatta vägar, som ej längre användas såsom sådana, måtte kunna
förvärvas av ägarna till kringliggande fastigheter och införlivas med dessa
fastigheter.

Beträffande de skäl, som anförts för de i motionerna framställda yrkandena,
får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av lantmåteristyrelsen, som anfört:

De ifrågavarande motionerna åsyfta tillskapande av ett enkelt och billigt
rättsmedel, varigenom, då enskild eller allmän väg anlagts i annan sträckning,
än den förut haft, eller blivit överflödig genom tillkomsten av nya kommunikationsleder,
den för vägändamål ej vidare behövliga marken skulle
kunna tillföras fastighet, inom vars gränser samma mark är belägen. Vad
angår de allmänna vägarna har, såsom i den senare motionen anförts, det
ifrågavarande spörsmålet på grund av en motion varit föremål för övervägande
redan vid 1912 års riksdag, varefter frågan remitterades till vägkommissionen,
som i sitt år 1916 avgivna betänkande behandlat saken under avdelningen
om »Ägande- och dispositionsrätt till väg (''vågrätt’)» sid. 352—
374. Att i detta sammanhang närmare ingå på de äganderättsliga spörsmålen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

11

anser styrelsen icke nödigt i vidare nian än att styrelsen anser sig böra understryka,
att det ofta är synnerligen vanskligt att avgöra, vem som äger i
allmän väg ingående mark. Att genom något allmänt lagstadgande undanröja
rådande ovisshet i berörda avseende torde icke vara möjligt, utan lärer
såsom hittills i händelse av tvist saken få prövas av allmän domstol eller, om
tvisten uppkommer i samband med jorddelningsförrättning och tvistens avgörande
är av betydelse för förrättningens behöriga verkställande, av skiftesdomstol.
Normerande för rättstillämpningen äro vissa prejudikat (N. J. A.
1910 sid. 7, 1916 sid. 630, 1926 sid. 119, 1929 sid. 121 och 561 samt 1933
sid. 409). Det vanligast förekommande fallet torde vara, att vägmärken blivit
vid skifte eller annan jorddelningsförrättning undantagen för delägarnas gemensamma
behov. Det därnäst vanliga torde vara, att vägen tillhör den fastighet,
inom vars gränser den är belägen. Endast mera sällan förekommer,
att väghållningsdistriktet förvärvat eller kan styrka sig hava förvärvat vägmärken
med äganderätt.

Varken 1912 års riksdag eller vägkommissionen voro böjda för införande
av något slags ockupationsförfarande beträffande mark, som ingått i nedlagd
allmän väg. För sin del pekade kommissionen på den möjligheten att i skifteslagstiftningen
införa förändrade bestämmelser örn ägoutbyten till underlättande
av att den vid ett vägföretag erforderliga nya marken skulle kunna
tagas i byte mot mark, som ingått i den äldre vägen. Vidare framhöll vägkommissionen,
hurusom den av kommissionen förordade bestämmelsen rörande
vågrätt syntes kunna erhålla en viss betydelse jämväl för åstadkommande
framdeles av mera tillfredsställande rättsförhållanden beträffande
mark, som ingått i nedlagd väg, enär i och med nedläggandet vägrätten automatiskt
upphörde och därmed jämväl den inskränkning i ägares eller brukares
fria dispositionsrätt till marken, som föranletts genom vågrättens befintlighet.

I sitt yttrande den 28 april 1924 över jordstyckningskommissionens förslag
till jorddelningslag framhöll lantmäteristyrelsen, att det vore av särskild betydelse
att möjliggöra utbyte av mark, som använts till äldre väg, mot mark,
som tagits i anspråk för nyanlagd sådan. Med föranledande härav tillkom
stadgandet i 20 kap. 1 § andra stycket, enligt vilket ägoutbyte såsom särskild
förrättning må äga rum för utbyte av äga, som inom skifteslag undantagits
för delägares gemensamma behov, mot annan jord inom skifteslaget, där sådant
av delägare yrkas, samt det prövas medföra övervägande nytta och kunna
ske utan någon delägares förfång. Enligt skiftesstadgan kunde sådant
ägoutbyte ske endast på grund av förening därom mellan delägarna, och sådan
kunde oftast icke åstadkommas. En annan nyhet i jorddelningslagen,
som är särskilt ägnad att möjliggöra sådan ägoreglering beträffande nedlagda
vägar, som i motionerna avses, är möjligheten att vid såväl laga skifte (1
kap. 18 §) som ägoutbyte (8 kap. 2 §) i viss omfattning ersätta jord med penningar.
Det är sålunda i allmänhet möjligt, att då en för gemensamt behov
undantagen allmän eller enskild väg helt eller delvis nedlagts, verkställa laga
skifte å vägmärken på sådant sätt, att en var av de i marken delägande fastigheterna,
över vilka vägen sträcker sig, tilldelas vägmärken inom sitt område,
och att därigenom eventuellt uppkommande överskott eller brist i ägotilldelningen
regleras genom likvid i penningar. Emellertid äro vanligen icke alla
fastigheter, över vilkas ägor vägen går, eller intill vilka vägen gränsar, delägare
i vägmärken. Så förhåller sig oftast med exempelvis lägenheter, som
tillkommit genom avstyckning eller avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd.
Att genom laga skifte tillföra sådan lägenhet vägmärken inom dess
område är icke möjligt. Skiftet kan emellertid verksamt underlätta förvärv
av vägmärken genom att denna tilldelas exempelvis stamfastigheten, med

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

vars ägare uppgörelse om försäljning sedan lättare kan träffas än med skifteslagets
alla delägare. Vidare må framhållas att enligt den tolkning av stadgandena
i 8 kap. 2 §, som givits genom Högsta domstolens utslag den 22 december
1934 (N. J. A. 1934 sid. 626), det. då särskilda omständigheter därtill
föranleda, kan ifrågakomma, att vid ägoutbyte vederlag för äga helt utgår
i penningar, givetvis dock med iakttagande av den i åberopade lagrum stadgade
värdebegränsningen. Enligt styrelsens mening skulle fullgiltig! skäl för
ett sådant förfarande föreligga i det fall, att en fastighet genomskäres av en
nedlagd väg och vederlag i jord för vägmärken icke lämpligen kan lämnas.
Örn denna styrelsens åsikt är riktig, skulle alltså med ovan angiven begränsning
föreligga möjlighet att genom ägoutbyte överföra vägmärken till fastighet,
värmora den är belägen. Om sådant ägoutbvte kan genomföras mot
sakägares bestridande torde dock vara ovisst.

Stadgandet i 8 kap. 2 § andra stycket rörande värdebegränsningen har följande
lydelse: »Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll emellan ägor, som
finnas lämpligen böra utbytas mot varandra, till högst två procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån
ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas,
må ägorna dock utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister
lämnas i penningar, där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.
» Vare sig vägen (eller vägdelen) utgör särskild fastighet — i sådant
fall förvärvad av vägstyrelsen — eller samfällighet för skifteslaget, får alltså
värdet av den vägmark, som genom ägoutbyte tillföres fastigheten, icke uppgå
till mer än 2 procent av vägfastighetens eller vägsamfällighetens uppskattningsinnehåll.
Detta är onekligen en mycket snäv begränsning, som högst
väsentligt inskränker användningen av berörda enligt styrelsens mening synnerligen
praktiska ägoutbytesförfarande. I det fall att vägen utgör en samfällighet
synes begränsningen till och med vara alldeles omotiverat snäv, och
är det styrelsens förhoppning att vid en blivande revision av jorddelningslagen
en ändring på denna punkt skall kunna åvägabringas. Mest överensstämmande
med grunderna för lagens övriga stadganden i berörda ämne
vore, att i fråga om samfälld mark gränsen sattes till 2 procent av de i marken
delägande fastigheternas uppskattningsinnehåll. Med en sådan ändring
i fråga om värdebegränsningen skulle knappast i något fall hinder i nu berörda
avseende möta mot att till en fastighet genom ägoutbvte överföra den
inom densammas gränser belägna delen av en samfälld väg. I fråga om väg
eller vägdel, som utgör fastighet, torde däremot ägobytesförfarandet knappast
kunna genom lagstiftningsåtgärder göras nämnvärt mera användbart än
det för närvarande är. Man kan ju exempelvis ej gärna låta vägfastigheten
helt eller till större delen försvinna genom att därtill hörande mark överföres
till andra fastigheter mot ersättning i penningar. Emellertid föreligger
i detta fall knappast något behov av ägoutbyte, emedan man torde kunna
förutsätta att vägstyrelsen i regel skall befinnas villig att till vederbörande
fastighetsägare mot skälig ersättning överlåta den förutvarande vägmärken,
vilken sedan kan avstyckas för sammanläggning med den fastighet, inom
eller intill vilken den är belägen. Beträffande vägmark, som exproprierats,
föreligger för övrigt enligt expropriationslagen lösningsrätt för stamfastighetens
ägare.

Genom jorddelningslagen hava alltså redan öppnats ganska stora möjligheter
att uti fall, som i motionerna avses, åstadkomma nödig ägoreglering.
Dessa möjligheter hava emellertid tyvärr hittills i ganska liten omfattning utnyttjats.
Anledningen härtill torde vara att söka huvudsakligen däri, att vederbörande
fastighetsägare vanligen redan disponerar den nedlagda vägen
utan särskild ersättning och därför är obenägen att väcka en fråga, som för

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

13

honom skulle medföra e.j obetydliga kostnader för markens förvärvande samt
för lantmäteriförrättning och sammanläggning. Där fråga är om allmän väg,
beträffande vilken äganderätten är oviss, kommer därtill risken för långvarig
och dyrbar rättegång. Det är alltså ganska förklarligt att något initiativ
från fastighetsägares sida till frågans ordnande sällan tages. Vanligen
saknas hos denne insikt om den risk, som kan vara förenad nied att exempelvis
uppföra byggnader å sådan icke till fastigheten hörande vägmark, varom
här är fråga. Har längre tid förflutit, sedan vägen nedlades, utplånas för
övrigt vägen ofta på marken, och därmed försvinner vanligen också minnet
av eller vetskapen örn vägens existens. Ej ovanligt är också att en vid jorddelningsförrättning
för delägarnas gemensamma behov undantagen väg av
någon anledning aldrig blivit byggd eller tagits i anspråk för vägändamål,
och i sådant fall är det ännu lättare förklarligt, om ägaren till fastighet, varöver
vägen sträcker sig, saknar kännedom örn vägen och därför i god tro disponerar
den undantagna vägmärken, som örn han vore ägare till densamma.
Synnerligen vanligt är i dylikt fall, att vägmärken inräknats i skedda upplåtelser
från fastigheten av avsöndrade lägenheter, vilkas ägare sedan fått
göra den obehagliga upptäckten att de uppfört byggnader eller gjort andra
anläggningar å mark, som icke tillhör dem. Att dylika förhållanden medföra
ej obetydliga risker för fastighetskrediten ligger i öppen dag, då byggnaderna
ofta representera huvuddelen av en intecknad fastighets värde.

Vanligen aktualiseras de här exemplifierade spörsmålen först i samband
med lantmäteriförrättning, som berör fastigheten, och rikets lantmätare torde
därför hava förvärvat god erfarenhet om de olägenheter, som äro förknippade
med det nuvarande låtgåsystemet. Flera överlantmätare och distriktslantmätare
hava också vid skilda tillfällen i skrivelser till lantmäteristyrelsen uttryckt
bekymmer över det nuvarande tillståndet på berörda område samt föreslagit
utvägar till åstadkommande av en bättre ordning, vilka framställningar
styrelsen har för avsikt att, i den mån de beröra jorddelningslagen,
taga under övervägande i samband med det inom styrelsen pågående arbetet
med en framställning rörande revision av samma lag. Uti flera av lantmätarnas
framställningar har saken setts i ett större sammanhang eller såsom
en detalj av spörsmålet om de olägenheter av mångahanda slag, som ur lantmäterisynpunkt
äro förbundna med det sätt, varpå för närvarande gamla vägar
ombyggas och nya vägar anläggas. Sålunda har överlantmätaren i Uppsala
län i samband med avgivande den 23 oktober 1933 av infordrat yttrande
över en framställning från föreningen Sveriges överlantmätare rörande
frågor örn upprättande av karta över mark, som tages i anspråk på grund avlagen
om vågrätt, samt om erforderliga åtgärder till förekommande av olägenheter,
som uppstå genom befintliga gränsmärkens och stödpunkters förstöring
vid vägbyggen, anfört bland annat följande:

A detta län liksom i hela landet är vägbyggandet som bekant för närvarande
synnerligen livligt. Nya allmänna vägar anläggas och gamla rätas. Den fastighetsindelning,
som av ålder varit bestående eller tillkommit genom lantmäteriförrättningar
blir därvid, särskilt vid vägrätningar, ofta rubbad såtillvida som kilar oell
remsor genom den nya vägen avskäras från fastigheternas övriga ägor. Dessa
markbitar bliva i regel olämpliga att bruka tillsammans med de fastigheter, vartill
de höra. Ofta kunna de däremot lämpligen brukas tillsammans med angränsande
fastigheter. Så småningom komma sannolikt också sådana bitar att förenas med
de angränsande fastigheterna. De gamla vägarna komma säkerligen även, i den
män de icke fortfarande komma att tjäna vägändamål såsom utfartsvägar, att framdeles
på ett eller annat sätt förenas med angränsande fastigheter.

För att få mark- och vägbitars förening med angränsande fastighet lagligen genomförd
fordras medverkan av lantmätare flir utförande av ägoutbytes- eller av -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

styckningsförrättning. Någon gång kommer kanske lagaskiftesinstitutet att anlitas.
Härvid kommer även frågan örn äganderätten till den gamla vägen, vilken fråga
ofta är oklar, att utredas.

Dessa lantmäteriförrättningar böra emellertid helst utföras i sammanhang med
eller omedelbart efter vägbyggandet. Gränserna för de gamla vägarna äro nämligen
i regel ej utmärkta med råmärken och utplånas därför snart nog, varför vid
senare utförda förrättningar, då kartorna över vägarna ofta äro gamla och otillförlitliga
samt upprättade i liten skala eller helt saknas, osäkerhet kommer att
råda angående gränserna för de gamla vägområdena.

Kostnaderna för de framtida lantmäteriförrättningarna komma att helt drabba
jordägarna. Örn förrättningarna utföras i sammanhang med vägbyggandet och innan
uppgörelse träffats emellan väghållningsdistriktet och jordägarna angående ersättning
för avstådd mark eller vågrätt och intrång, torde kostnaderna, såsom föranledda
av vägbyggandet, skäligen böra betalas av väghållningsdistriktet. Detta
torde i regel kunna erhålla vederlag härför genom minskade utgifter för marklösen
eller vågrätt och intrång, vilket i synnerhet vid vägrätningar torde kunna ske,
örn den gamla vägen genom ägoutbyte flyttas in i den nya. I bägge parternas intresse
torde alltså ligga att icke uppskjuta ifrågavarande lantmäteriförrättningars
utförande. Såsom exempel på risken av uppskov härmed torde endast behöva
erinras örn, att sådana förlagda och till gränserna å marken utplånade allmänna
vägar, som äro bysamfälligheter, i framtiden säkerligen ofta nog komma att bebyggas
av ägare till omkringliggande mark med därav följande tvister.

För åstadkommande av ordning och reda i berörda förhållanden synes det mig
nödvändigt, att bestämmelser utfärdades gående ut därpå, att lantmätarna i sammanhang
med vägmätningarna borde vara skyldiga att på väghållningsdistriktets
bekostnad ex officio verkställa ifrågavarande ägoutbyten och avstyckningar i den
omfattning, som prövas nödig. Kontroll härå borde utövas av överlantmätaren
innan vägarbetena finge avsynas såsom slutförda.

Det finnes nog jordägare, och det är de större, som redan insett olägenheterna
och riskerna för framtida kostnader av vägrättsinstitutet och de av väganläggningar
föranledda rubbningar i fastighetsindelningen å marken. Sålunda är det mig bekant,
hurusom ett av länets största jordägande aktiebolag i sina avtal med vägstyrelserna
angående ersättningar i samband med nya väganläggningar alltid inrymmer
den bestämmelsen, att vägstyrelsen skall vara skyldig att bekosta erforderliga
lantmäteriförrättningar. Men de små jordägarna, som icke hava ett stort
bolags tillgång till erfarenhet och insikter i juridiskt och ekonomiskt avseende, lära
däremot sällan vara så förtänksamma.»

Tvivelsutan skulle det vara mycket förmånligt med en sådan omedelbar
reglering på en gång av den oreda i arronderingen, som uppkommit genom
vägbyggnaden, och särskilt må framhållas, att förrättningskostnaderna därigenom
skulle bli ofantligt mycket lägre samt möjligheterna till en lämplig
ägoanordning i många fall betydligt större än om regleringen sker successivt
vid ett stort antal förrättningar. Den förnämsta vinsten vore dock, att
en genomgående ägoreglering verkligen komme till stånd, vilket otvivelaktigt
icke kan förväntas, om saken, såsom för närvarande är fallet, göres beroende
av enskilt initiativ. En dylik förrättning skulle också åtminstone i viss omfattning
möjliggöra förverkligandet av det från lantmäterisynpunkt mycket
viktiga önskemålet om åtgärder för säkerställande av gränsmärken och andra
markeringar, som till följd av vägbyggnad måste borlflyttas. Styrelsen anser
därför det av överlantmätaren framställda förslaget vara väl förtjänt av att
tagas under allvarligt övervägande. Framhållas må emellertid att en liknande
procedur vore i än högre grad erforderlig vid framdragande av ny järnväg.
Av den oreda i jordförhållandena, som flerstädes åstadkommits genom

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

15

i samband med järnvägsexpropriationer verkställda privata markbyten samt
icke i laga ordning skedda marköverlåtelser, har lantmäteristyrelsen en ganska
nedslående erfarenhet. Även vid byggandet av enskild väg kunna förhållandena
stundom vara sådana, att det skulle vara förmånligt att kunna på en
gång verkställa sådana ägoregleringar, som föranledas av att vägen skurit sönder
fastigheterna, så att svårigheter vid brukningen uppstått.

Genom införande av ett obligatoriskt regleringsförfarande av antytt slag
skulle man väl kunna för framtiden förebygga uppkomsten av missförhållanden,
som här avses, men de redan existerande missförhållandena, vilka i
de till styrelsen remitterade motionerna närmast avses, kunna icke på denna
väg avhjälpas.

Slutligen anser sig lantmäteristyrelsen icke böra underlåta att framhålla,
att väganläggningar säkerligen icke skulle åstadkomma så stor skada i de
avseenden, som ovan berörts, om vid vägbyggnaders planläggning toges mera
hänsyn till den bestående fastighetsindelningen än nu understundom sker.
Angående denna sak har styrelsen i sitt den 31 oktober 1934 avgivna underdåniga
utlåtande över 1931 års väg- och brosakkunnigas betänkande anfört:

»I avseende på vägars förläggande i plan är det uppenbart, att trafiktekniska,
byggnadstekniska och ekonomiska synpunkter i första hand måste bliva avgörande,
men i den mån dessa synpunkter tillåta, borde hänsyn även tagas till att den
planerade vägen icke mera än nödvändigt kommer att försvåra brukningen eller
nyttiggörandet av intill vägen liggande områden. Förutsättningen härför är emellertid
kännedom örn den berörda markens indelning i fastigheter och brukningsdelar
samt jämväl om planerad jorddelning. Det saknas icke fall, där det förefaller
som om vägar framdragits utan tillbörlig hänsyn till berörda förhållanden,
vilket gjort en naturligt framvuxen fastighetsindelning mer eller mindre olämplig
och därigenom medfört att markägarna fått lida ekonomisk skada eller att vägföretaget
fått utgiva utöver marklösen även ersättning för skada och intrång. Det
torde ingalunda vara uteslutet, att dessa olägenheter i ej få fall kunnat åtminstone
i någon mån undvikas genom större hänsyn till bestående fastighetsförhållanden
vid planläggning av vägföretag. I fall, där fastighetsförhållandena kunna tänkas
påverka vägens planläggning, torde, vad angår rikets landsbygd, en medverkan
från lantmäteriväsendets sida vara påkallad och kunna vinnas genom anlitande av
vederbörande distriktslantmätare, utredning å länets lantmäterikontor eller inhämtande
av överlantmätarens yttrande.»

Av den ovan lämnade översikten över sakläget på förevarande område
torde omedelbart framgå, att de ifrågavarande motionerna beröra ett mycket
aktuellt problem, som kräver en mera radikal lösning än som är möjlig genom
anlitande av laga skiftes- eller ägoutbytesinstituten, även om genom
ändring av stadgandet i 8 kap. 2 § andra stycket jorddelningslagen möjligheterna
att vid ägoutbyte ersätta jord med penningar vidgas på sätt ovan
antytts. I motionen nr 473 i andra kammaren har såsom en utväg antytts
tillskapande av en lösningsrätt, som finge utövas i enkla former exempelvis
liknande dem, som komma till användning enligt ensittarlagen, och onekligen
talar mycket härför. Härigenom skulle utom annat vinnas, att den inlösta
vägmärken alltid bleve gravationsfri, och att alltså i detta hänseende
hinder mot sammanläggning av vägmärken med vederbörande fastighet icke
förefunnes. Sammanläggningsförfarandet kunde då göras obligatoriskt. Förrättningsproceduren
borde vidare i görligaste mån förenklas och därigenom
förbilligas. Detta kunde mycket effektivt ske bland annat genom ett stadgande
att biträde av gode män icke vore erforderligt i annat fall än då sådant
av sakägare påyrkades. Erfarenheten visar nämligen att vid dylika
småförrättningar kostnaderna för gode männens biträde och resor stundom

16

Andia lagutskottets utlåtande Nr 28.

Utskottet.

uppgå till mer än hälften av den totala förrättningskostnaden. Då enligt 6
kap. 6 § fastighetsbildningslagen laga skifte å stadsjord kan ske utan biträde
av gode män, torde knappast några betänkligheter kunna resas mot att de
vanligen synnerligen enkla värderingar, om vilka det vid inlösen av förutvarande
vägmark kan bliva fråga, såsom regel verkställas av lantmätaren
ensam.

Av vad som anförts i motionerna samt i det av lantmäteristyrelsen över
desamma avgivna yttrandet finner utskottet framgå, att starka skäl tala
för, att åtgärder vidtagas för att underlätta att mark, som använts till vägar,
vilka blivit nedlagda, emedan de ej längre varit behövliga som allmänna
vägar eller som enskilda utfartsvägar, på ett enkelt och billigt sätt skulle
kunna förvärvas av ägarna till de fastigheter, som gränsa intill vägmärken.
Enligt utskottets mening bör frågan om de åtgärder, som i sådant hänseende
kunna tillgripas, göras till föremål för en förutsättningslös utredning.

Utskottet får på grund härav hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 286, II: 471 och
II: 473, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa en förutsättningslös utredning rörande
frågan om åtgärder för att möjliggöra att mark, som
använts till vägar, vilka blivit nedlagda, emedan de ej längre
varit behövliga som allmänna vägar eller som enskilda utfartsvägar,
må kunna på enklare och billigare sätt än för
närvarande förvärvas av ägarna till de fastigheter, som
gränsa intill vägmärken, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 31 mars 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén, Sigfrid Hansson*,
Sam Larsson, P. Sandström, Norman och Carlström;

från andra kammaren: herrar Hage, Sandström i Sollefteå, Molander* och Gardell
i Gahns, fru Nordgren samt herrar Hassler, Hermansson och Johanson i Huskvarna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

361220