Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
21
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1936 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa
ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor
och förordningen om statsbidrag till sådana
kassor.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 156 i första
kammaren av herr Wahlmark och nr 361 i andra kammaren av herr Lundstedt.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn verkställande av en utredning rörande
sådana ändringar i förordningarna örn erkända arbetslöshetskassor och örn
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, att i motionerna berörda missförhållanden
undanröjas.
I motionerna har omnämnts, att endast ett fåtal erkända arbetslöshetskassor
hittills bildats. Vidare har anförts, bland annat:
De bestämmelser, som i diskussionerna framhållits som mest hindrande
för bildande av erkända arbetslöshetskassor och därför synas i första hand
behöva underkastas nödiga ändringar, äro följande.
Bestämmelsen rörande skyldighet för medlem, som tidigare uppburit understöd,
att vid på nytt inträdande arbetslöshet ha erlagt minst 26 veckoavgifter
till kassan under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna 12 månaderna
för att kunna erhålla arbetslöshetsunderstöd, medför, att många medlemmar
under åratal icke bli berättigade till understöd, då de icke ha möjlighet
att erhålla arbete 26 veckor under en 12-månadersperiod. De måste
dock erlägga sina avgifter, då de ha arbete, och bli därför, i den mån de
under flera år i följd icke kunna komma upp till 26 veckors arbete under 12
månader, endast understödjande medlemmar i kassan i stället för understödstagande,
ehuru deras arbetslöshet är större än flertalet övriga medlemmars.
Ett sådant förhållande är ohållbart och arbetarna, vilkas solidaritetskänsla
bjuder att den mest behövande skall ha understöd i första hand, vilja icke
mdverka till, att de mest behövande skola bli huvudsakligen avgiftsbetalande
men icke understödsberättigade medlemmar.
En sänkning av de föreskrivna 26 veckoavgifterna till av regeringen tidigare
föreslagna 20 veckoavgifter under 12 månader, för att medlem skall vara
understödsberattigad, är därför av behovet påkallad. Antalet medlemmar, som
trots erlagda avgifter under flera år icke skulle vara understödsberättigade,
skulle genom en sådan sänkning minskas avsevärt.
Men även efter en sådan ändring skulle alltjämt finnas ett mindretal som
icke uppnå ens 20 veckors arbete under 12 månader i flera år å rad och orättvisan
mot dessa kvarstode alltjämt. Dessa böra beredas möjlighet att efter
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
viss tid kunna få understöd åtminstone till så stort belopp, som motsvarar av
dem erlagda avgifter. Lämpligen skulle detta kunna ske på så sätt, att sedan
52 veckors avgifter betalats, utan att understödsrätt inträtt, understöd skulle
kunna erhållas motsvarande de avgifter, som erlagts före de 12 sistförflutna
månaderna före arbetslöshetens inträdande. Förnyad understödsrätt under
samma former bör föreligga så snart 52 veckoavgifter under enahanda förhållanden
på nytt äro betalade. Härigenom skulle kunna undanröjas det missförhållandet,
att ett antal medlemmar med stor, mångårig arbetslöshet skulle bli
endast betalande medlemmar, utan möjlighet till något som helst understöd.
För säsongfackens vidkommande ställas särskilt de, som ha en hög genomsnittsarbetslöshet
varje år, i en missgynnad ställning beträffande statsunderstödet.
Enligt förordningen om statsunderstöd till arbetslöshetskassor skall
understöd från staten utgå med procentuellt högre belopp till de kassor, som
redovisa högre genomsnittligt antal understödda dagar per medlem. Statsunderstödet
upphör dock vid 21 understödsdagar i genomsnitt per medlem
och år och överskjutande understödsbehov får i sin helhet bäras av vederbörande
arbetslöshetskassa själv.
I vissa fack torde den årliga arbetslösheten i genomsnitt vara så stor, att
mer än 21 dagars understöd per medlem beräknas vara erforderligt så gott
som varje år. Vid lågkonjunktur på arbetslöshetsmarknaden stiger genomsnittsunderstödet
för sådana kassor till väsentligen mera än 21 dagar per
medlem. Ehuruväl högsta möjliga statsbidrag erhålles, blir i sådana fall resultatet
dock, att statens bidrag blir procentuellt betydligt lägre i förhållande
till det utbetalade årsunderstödet, än då understödsdagarna uppgå till 21
per år och medlem, och det kan även bli procentuellt lägre, än det som samtidigt
utgår till kassor med väsentligt mindre än 21 genomsnittliga understödsdagar
per år och medlem. Detta innebär ju en kraftig och orättvis extra belastning
på de erkända arbetslöshetskassor, som ofta drabbas av lågkonjunkturverkningar.
Särskilt säsongfackens arbetslöshetskassor, vilka på grund av säsongarbetets
natur nödgas fastställa särskilt höga veckoavgifter, få på grund av
statsunderstödets begränsning till högst 21 dagar per medlem en särskilt
missgynnad ställning gent emot andra fack, vars genomsnittliga understödsbehov
sällan eller aldrig uppgår till 21 dagar per medlem och år, och medlemsavgifterna
pressas i anledning härav ytterligare i höjden för dessa kassor.
Detta missförhållande torde kunna undanröjas genom borttagande av
maximigränsen för statsunderstödet. Rättvisligen bör vid större arbetslöshet
statens bidrag till arbetslöshetskassorna kunna utgå även för de understödsdagar,
som överstiga 21 dagar per medlem och år, och statens bidrag för dessa
överskjutande understödsdagar bör kunna utgå med samma procent av daghjälpen,
som utgår för 21 dagars genomsnittsunderstöd per år och medlem.
Kravet på hel avstängning från understöd under lång tid, då arbetslösheten
är störst, torde måhända ha blivit allt för kraftigt betonad av tillsynsmyndigheten
vid förslagen till stadgar för säsongfackens arbetslöshetskassor. Detta
i förbindelse med den i och för sig betydande karenstiden har säkerligen medverkat
till, att förslag om bildande av arbetslöshetskassor inom säsongfacken
avvisats. Arbetarna ha svårt att förstå nödvändigheten av, att understöd icke
skall utgå under tid, då arbetslösheten är störst och understöd mest påkallat.
Säkerligen skulle en på lämpligt sätt begränsad understödsverksamhet under
den kraftigaste arbetslöshetsperioden ha större sympati bland arbetarna än
flera månaders fullständig avstängning från understöd under den värsta arbetslöshetstiden.
En smidig tillämpning av riksdagens direktiv i detta hänseende
är önskvärd.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2d. 23
Beträffande de skäl i övrigt, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
Hitintills hava sju erkända arbetslöshetskassor bildats, nämligen beklädnadsarbetarnas;
sadelmakarnas, tapetserarnas och reseffektarbetarnas; stenindustriarbetarnas;
handelsanställda m. fl. gruppers; sko- och läderarbetarnas,
träindustriarbetarnas; samt yrkesmusikernas.
Det första stadgande, i fråga örn vilket ändring ifrågasättes i motionerna,
avser av giftsvillkoret för medlem, som någon gång erhållit understöd från
hassan, och återfinnes i 21 § 1 mom. andra stycket av förordningen den 15 juni
1934 örn erkända arbetslöshetskassor. Enligt detta stadgande får som huvudregel
understöd utgivas till medlem, vilken tidigare uppburit understöd från
kassan, endast därest han för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande
förflutna tolv månaderna till kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst tjugusex veckoavgifter.
Enligt det förslag till ändring av 21 §, som framlagts i propositionen nr 84
och behandlats av utskottet i utlåtande nr 23, göres i nu förevarande hänseende
icke någon saklig ändring.
Enligt det av 1932 års sakkunniga (tillkallade jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 15 oktober 1932 för att inom socialdepartementet biträda med
fortsatt behandling av frågan örn arbetslöshetsförsäkring) framlagda förslaget
(»P M rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.», vilken fogats såsom
bilaga till propositionen nr 209 till 1933 års riksdag) krävdes för att medlem,
som tidigare uppburit understöd från kassan, skulle bliva understödsberättigad,
att han under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna
tolv månaderna till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst tjugusex veckoavgifter.
I propositionen nr 209 till 1933 års riksdag föreslogs sådan ändring i nu
nämnda villkor, att det skulle krävas tjugusex avgifter under aderton månader.
I motiveringen för ändringen framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna (såval
för medlemmar, som tidigare uppburit understöd från kassan, som for dem,
vilka icke gjort detta) på ett synnerligen restriktivt sätt komme att avskara
stora grupper av de försäkrade från att komma i åtnjutande av försäkringens
förmåner. Departementschefen ansåg det vara lyckligt, örn bestämmelserna
något uppmjukades. I fråga örn det sätt, varpå ökningen i försäkringens
effektivitet borde ernås, övervägde departementschefen lämpligheten av att i
stället för att utsträcka avgiftstiden, bibehålla densamma vid ett år och i stallet
sänka antalet avgifter till tjugu. På anförda skäl förordade departementschefen
emellertid en utökning av avgiftstiden.
Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag hemställde (i utlåtande nr 18), att
riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts förslag måtte godkänna de bestämmelser,
sorn i ämnet föreslagits av 1932 års sakkunniga. Utskottet uttalade
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
därvid, bland annat, att, om en uppmjukning av de utav 1932 års sakkunniga
föreslagna avgiftsbestämmelserna över huvud ansåges böra ske, vilket utskottet
avstyrkte, en sådan uppmjukning borde verkställas genom att antalet avgifter,
som skulle vara erlagda under ett års tid, minskades.
Reservation anfördes av herr Sigfrid Hansson jämte tio andra ledamöter,
vilka tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag.
Till följd av skiljaktiga beslut i kamrarna förföll det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget örn införande av arbetslöshetsförsäkring.
I proposition nr 38 till 1934 års riksdag anförde departementschefen i fråga
örn bestämmelserna rörande avgiftsbetalningen, bland annat:
Yad angår övervägandet av vilket alternativ beträffande avgiftsbetalningen,
som man bör bestämma sig för, bör ihågkommas, att gränsdragningen för försäkringens
verksamhetsområde i viss mån måste utgöra en bedömningsfråga.
Man kan icke sänka kravet på visst antal under en begränsad tidsperiod erlagda
avgifter för långt, ty då kan man riskera, att försäkringen förlorar sin
karaktär av socialförsäkring och kommer att nalkas ett understödssystem. Å
andra sidan bör man icke ställa kravet på avgiftsbetalning för högt; det är då
fara värt, att anslutningen till försäkringen blir så ringa, att försäkringen ej
längre försvarar sin plats i det allmännas hjälpsystem för bekämpande av
arbetslösheten. Jag vill därjämte betona, att de genom en effektivitetsökning
förhöjda kostnaderna ingalunda komma att helt läggas på statsverket. De
försäkrade måste även bära sin andel därav. Då antalet understödda dagar
per medlem och år överstiger 21, måste de försäkrade helt bära den kostnadsökning,
som därav föranledes. Ar arbetslösheten mindre, kommer kostnadsökningen
bland olika grupper av försäkrade att fördela sig så, att de bättre
ställda grupperna själva få bekosta större delen av kostnadsökningen, medan
de i inkomsthänseende sämre ställda grupperna få en större andel av kostnaderna
ersatt genom statsbidraget. Dessa dåligt ställda arbetargrupper skulle
ändock ha kommit att tungt belasta det allmännas arbetslöshetshjälp. Det
torde komma att visa sig, att försäkringen för det allmänna är en jämförelsevis
billig form av arbetslöshetshjälp.
Enligt verkställda kostnadsberäkningar skulle kostnaderna för daghjälpen
vid alternativet 26 avgifter under 12 månader uppgå till 29.8 miljoner kronor.
Av dessa kostnader skulle på statsverket falla 14.3 miljoner kronor och på de
försäkrade stanna 15.5 miljoner kronor. Vid alternativet 20 avgifter under 12
månader, vilket i effektivitetshänseende är nära jämställt med alternativet 26
avgifter under 18 månader, skulle kostnaderna för daghjälpen uppgå till 37.0
miljoner kronor, varav på statsverket skulle falla 15.7 miljoner kronor och på
de försäkrade stanna 21. r> miljoner kronor. Jag erinrar örn att beräkningarna
avse en fullt utbyggd försäkring med omkring 700,000 kassemedlemmar.
För min del anser jag mig efter ett förnyat övervägande av frågan böra förorda,
att bestämmelserna örn avgiftsbetalning utformas så, att den högre effektiviteten
ernås. Detta är — som redan antytts — fallet med både alternativet
26 avgifter under 18 månader och alternativet 20 avgifter under 12 månader.
Med hänsyn till vad särskilda utskottet vid 1933 års riksdag anfört ansåg
sig departementschefen i fråga örn valet mellan dessa båda alternativ icke böra
vidhålla sin vid 1933 års riksdag intagna ståndpunkt utan förordade i stället
alternativet 20 avgifter under 12 månader.
I motion I: 299 av herr Sam Larsson förordades alternativet 26 avgifter
under 12 månader.
Avdra lagutskottets utlåtande Nr 24.
25
Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 37:
Utskottet kan i förevarande fråga ansluta sig till vad särskilda utskottet
vid 1933 års riksdag anfört till stöd för sin tillstyrkan av de avgiftsbestämmelser,
som föreslagits av 1932 års sakkunniga. Utskottet anser det sålunda
för försäkringens bestånd vara synnerligen viktigt, att försäkringen från början
erhåller tillräcklig stadga. De uppmjukade avgiftsbestämmelserna kunna
medföra allt för stora medlemsavgifter för de försäkrade samt ekonomiska påfrestningar
på kassorna. Att den genom uppmjukningen uppkommande kostnadsökningen
till större delen torde falla på de försäkrade kan därför icke
sägas utgöra tillräckligt skäl för ett godtagande av de av departementschefen
föreslagna avgiftsbestämmelserna.
Utskottet tillstyrker förty, att riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts förslag
måtte godkänna de bestämmelser örn avgiftsbetalning såsom villkor för
understödsrätt, som föreslagits av 1932 års sakkunniga och tillstyrkts av särskilda
utskottet vid 1933 års riksdag.
Utskottets förslag bifölls av riksdagen.
Det andra avseende, i fråga örn vilket ändring i gällande bestämmelser ifrågasattes,
gäller stadgandena örn statsunderstöd till arbetslöshetskassorna.
Enligt förordningen den 15 juni 1934 örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
utgår statsbidrag dels såsom daghjälpsbidrag, dels såsom förvaltningsbidrag
(1 §). Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell
andel av kassans sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet
under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit
gällande. Procenttalet bestämmes i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet
samt antalet understödda dagar per medlem i överensstämmelse
med en vid förordningen som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda
bestämmelser (2 §). Genomsnittliga daghjälpsbeloppet under visst år
motsvarar sammanlagda beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividera!
med hela antalet understödda dagar under samma år (6 §).
Högsta antalet understödda dagar per medlem utgör enligt bilagan 21.
I 1932 års utredning anfördes i fråga örn daghjälpsbidragets avvägande
med hänsyn till antalet understödda dagar per medlem, bland annat, att i
första hand inställde sig spörsmålet, huruvida dylikt bidrag från staten till
finansiering av arbetslöshetshjälpen borde utgå under alla förhållanden, sålunda
även för det fall, att arbetslösheten vore obetydlig och till följd därav
antalet understödsdagar per medlem ringa. Då det under dylika omständigheter
icke kunde anses innebära några svårigheter för de försäkrade att själva
finansiera hela arbetslöshetshjälpen, hade de sakkunniga utgått ifrån, att
daghjälpsbidrag icke skulle behöva ifrågakomma, så länge antalet understödda
dagar per medlem understege en viss gräns.
Sedan uttalanden därefter gjorts om var denna gräns lämpligen borde
dragas anfördes:
överstiger antalet understödda dagar per medlem den fixerade gränsen,
skall daghjälpsbidrag börja utgå, till en början med en relativt liten del av
hela kostnaden för arbetslöshetshjälpen men därefter med en allt större del
av kostnaden, intill ett visst antal understödda dagar per medlem. Detta an
Bihang
till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 23—24. 682 86 .‘i
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
tal har ansetts kunna bestämmas till 21. Skulle även denna gräns överskridas,
skall bidraget visserligen alltjämt utgå, men begränsat till det belopp i kronor,
som skulle hava utgått vid 21 understödda dagar eller 3V2 veckor per medlem.
Beträffande nu ifrågavarande gräns må nämnas, att den motsvarar en ganska
betydande arbetslöshet. Såsom senare skall visas kommer, beträffande det
nu föreliggande förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, ett visst antal
understödda dagar per medlem att motsvara lika många arbetslöshetsprocent.
Den fastställda gränsen kommer alltså att motsvara en arbetslöshet av 21
procent. Skulle arbetslösheten bliva ännu större, torde den alltmera få karaktären
av krisarbetslöshet, som mindre lämpar sig att omhändertagas genom
en försäkring. Under sådana förhållanden har det ansetts, att statsbidraget
icke ytterligare bör ökas, sedan förevarande arbetslöshetsnivå uppnåtts. Då
de sammanlagda kostnaderna för försäkringen alltjämt komma att växa, även
sedan arbetslösheten och därmed också antalet understödda dagar per medlem
överskridit nämnda gräns, kommer statsbidraget, som icke undergår
någon motsvarande ökning, att i detta fall utgöra en allt mindre procentuell
andel av hela kostnaden, såvida icke kassan begagnar sig av sin rätt att då
sänka daghjälpen eller förkorta understödstiden.
Ändring i lagstiftningen ifrågasattes slutligen beträffande bestämmelserna
i fråga om säsongarbetslöshet örn hel avstängning från understöd under
viss tid.
I 22 § fjärde stycket av förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
stadgas, att, om understödsförening, som antages eller antagits till erkänd
arbetslöshetskassa, innesluter medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet
årligen regelbundet förekommer, eller örn eljest särskilda omständigheter
föreligga, så äger tillsynsmyndigheten (socialstyrelsen) föreskriva,
bland annat, att för viss bestämd tid av året daghjälp över huvud icke får utgå.
I en av socialstyrelsen utgiven »Handbok för erkända arbetslöshetskassor»
har beträffande säsongarbetslösheten anförts, bland annat:
Yid genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring har man att taga ställning
till frågan, huruvida den arbetslöshet, som är en följd av vissa yrkens karaktär
av säsongyrken och som alltså med säkerhet kan väntas drabba de i yrket
anställda, är en risk, som skall täckas av försäkringen, samt i så fall huruvida
icke särskilda bestämmelser äro erforderliga med avseende å denna särskilda
art av arbetslöshet.
Under förarbetena till lagstiftningen har det i sådant hänseende uttalats,
att det icke lärer kunna komma i fråga att principiellt vägra arbetare inom
yrken med säsongkaraktär att ingå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa
Yäl må erkännas, att arbetslöshet, som regelbundet återkommer viel
samma tid på året, ej särskilt väl lämpar sig för försäkring, då det i stor utsträckning
kan förutses både att och när den omständighet inträffar, som
grundlägger ersättningsanspråket. Frånses bör ej heller, att åtskilliga grupper
av säsongarbetare erhålla en lön, som åtminstone i viss omfattning kan sägas
innefatta ersättning även för den döda säsongen. Understöd från försäkringen
bör då icke få ifrågakomma såsom ett normalt återkommande tillskott till
lönen. Det är emellertid icke inom alla yrken med utpräglad säsongkaraktär,
som lönerna äro så avpassade, att de skäligen kunna förslå till livsuppehället
under den döda säsongen. Exempel därå erbjuda sockerfabrikernas kampanjarbetare.
Beträffande dessa arbetare förutsättes, att de, sedan kampanjen är
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 27
avslutad, finna sysselsättning inom andra verksamhetsområden; därest de
misslyckas däri, böra de vara berättigade till daghjälp. Inom byggnadsindustrien
åter är lönenivån, i varje fall i de större städerna, så hög, att den
uppenbarligen varit avsedd att bereda uppehälle under en säsongarbetslöshet
av normal längd. Det kan då icke vara rimligt, att försäkringsmässigt understöd
med statsbidrag utgår till dessa arbetare under den tid, då de normalt
äro arbetslösa. Säsongarbetslösheten kan sålunda icke skäras över en kam
utan måste för varje särskilt yrkesområde bliva föremål för ingående undersökningar
och överväganden.
Man har därför icke ansett sig kunna i själva författningen i detalj föreskriva
särskilda regler rörande säsongarbetarnas rätt till understöd. Man har
i stället valt den vägen, att åt tillsynsmyndigheten lämnats vidsträckt befogenhet
att för varje särskilt yrke meddela inskränkande bestämmelser angående
understödsrätten. Detta har ansetts komma att medföra rättvisast
möjliga resultat.
Tillsynsmyndigheten äger som inskränkande föreskrift bestämma, bland
annat, att daghjälp överhuvud icke får utgivas för viss bestämd tid av året.
Denna tid skall naturligtvis avse just den tid, då arbetslöshet regelbundet
förekommer.
Utskottet får slutligen omnämna, att svenska målareförbundet i skrivelse
till Kungl. Majit (inkom till socialdepartementet den 2 januari 1936) på
anförda skäl hemställt, att sådana bestämmelser måtte införas i förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor att säsongarbetarna icke skola kunna avstängas
under viss tid av året, att nuvarande bestämmelser örn 26 erlagda
veckoavgifter måtte ändras till 20 veckoavgifter samt att begränsningen till
21 dagars statsbidrag per medlem och år måtte borttagas ur förordningen örn
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Socialstyrelsen har av Kungl. Majit anbefallts att senast den 1 juli 1936
avgiva utlåtande över skrivelsen.
I den av svenska målareförbundet till Kungl. Majit ingivna, ovan omnämnda
skrivelsen har yrkats, att gällande lagstiftning om erkända arbetslöshetskassor
och örn statsbidrag till sådana kassor skulle ändras huvudsakligen
i samma hänseenden, beträffande vilka utredning begärts av motionärerna.
Målareförbundets skrivelse har av Kungl. Majit remitterats för yttrande
till socialstyrelsen. Enär de i motionerna berörda spörsmålen sålunda
redan äro föremål för Kungl. Majits prövning, finner utskottet skäl icke föreligga
för riksdagen att i anledning av motionerna göra någon framställning
i ämnet till Kungl. Majit.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, I: 156 och lii 361, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 mars 1936.
Utskottet.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2é.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. O. Westman, Sigfrid Hansson, Sam Larsson,
Hagman, P. Sandström, Norman, Karl Bodin och Carlström*;
från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson
i Hällbacken, Sandström i Sollefteå, Molander, Gardell i Gahns och Thorell.*
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.