Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1936 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändring i vissa
delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erlända arbetslöshetskassor.

Genom en den 22 februari 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 84,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat,
här nedan infört förslag till förordning angående ändring i vissa delar av föi''-ordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 december 1935 har socialstyrelsen framlagt
förslag till ändringar i lagstiftningen örn arbetslöshetsförsäkringen. Styrelsen
har därvid erinrat örn, att nämnda lagstiftning trätt i kraft den 1 januari
1935. Under den tid, som därefter förflutit, hade ändringar i en del avseenden
visat sig vara önskvärda. Dessa ändringar berörde dock icke några av de
bärande, principiella bestämmelserna rörande försäkringen.

De olika ändringsförslagen behandlas nedan, liksom i propositionen, under
särskilda rubriker.

I. Konstruktionen av avgiftsvillkoret för medlemmar, som ännu icke

uppburit understöd.

Enligt 21 § 1 mom. första stycket i förordningen den 15 juni 1934 örn
erkända arbetslöshetskassor skall medlem, som ännu icke uppburit understöd
från kassan, för att bliva berättigad till understöd hava under de vid
arbetslöshetens början senast förflutna 24 månaderna erlagt minst 52 veckoavgifter,
vilka därjämte skola hava erlagts under sådana omständigheter, att
de jämlikt 5 mom. i samma paragraf kunna räknas honom tillgodo. Detta
innebär, att avgifterna måste belöpa å tid, då medlem för annans räkning
mot avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 23—24. esa 36 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr ''23.

hem. För medlem, som någon gång erhållit understöd från kassan, gäller
enligt andra stycket i samma moment, att han kan bliva understödsberättigad
ondast därest han under de vid arbetslöshetens början senast förflutna 12
månaderna erlagt minst 26 veckoavgifter, vilka i enlighet med vad nyss anförts
kunna tillgodoräknas honom.

Beträffande gällande bestämmelser har socialstyrelsen anfört:

Orsaken till att avgiftsvillkoret fått en särskild utformning för de medlemmar,
som ännu icke erhållit understöd, vore, att man därigenom velat
knyta medlemmarna fastare till kassan. Yid återinträde i kassan efter avbrott
i medlemskapet betraktades en försäkrad nämligen i alla avseenden såsom
ny medlem, vilket medförde, att det bomme att ligga i den försäkrades intresse
att undvika avbrott i medlemskapet. Man hade därjämte velat skydda
kassorna från understödsanspråk från personer, som kunde tänkas anhålla
örn medlemskap först då på grund av försämrade konjunkturer större och
mera aktuell risk för arbetslöshet förelåge. Vidare tvingades varje medlem
genom ifrågavarande villkor att kraftigare bidraga till fondbildningen i kassan,
innan understödsrätt kunde uppkomma för honom.

Socialstyrelsen har förordat en ändring av avgiftsvillkoret för de medlemmar,
som icke tidigare uppburit understöd från kassan. Styrelsens förslag till
ändring innebar, att det för medlemmar, som tidigare uppburit understöd
från kassan, gällande villkoret örn 26 erlagda avgifter under de vid arbetslöshetens
början senast förflutna 12 månaderna skulle utsträckas att gälla
för samtliga medlemmar och alltså även för dem som icke tidigare uppburit
understöd från kassan. För sistnämnda slag av medlemmar skulle emellertid
därjämte krävas, att de, innan understödsrätt uppkomme, till kassan erlagt
sammanlagt minst 52 veckoavgifter, vilka avgifter finge vara erlagda under
huru lång tid som helst före arbetslöslietsfallens inträdande.

Vad socialstyrelsen anfört till stöd för den föreslagna ändringen har i propositionen
i huvudsak återgivits å sid. 5—6. Därav må anföras följande:

Som skäl för ändring hade från kassornas sida bland annat anförts, att svårigheter
i flera fall kunde tänkas uppkomma för de lokala redogörarna att kontrollera
lämnade uppgifter örn understöd, som uppburits flera år tillbaka i
tiden. Av större betydelse vore emellertid de besvär och svårigheter, som
städse uppkomme vid tillämpningen av bestämmelser, som icke vore enhetliga
för samtliga medlemmar. Härtill komme, att de nuvarande bestämmelserna
kunde medföra skiljaktigheter i understödsrätt, som icke syntes vara sakligt
motiverade och som för medlemmarna måste te sig svårförståeliga samt uppfattas
såsom orättvisa.

Med den föreslagna ändringen av avgiftsvillkoret för de medlemmar, som
icke tidigare uppburit understöd, uppnåddes samtliga de fördelar, som förut
angivits såsom orsak till den nu gällande konstruktionen av villkoret. Genom
att kravet på 52 erlagda avgifter bibehölles erfordrades sålunda fortfarande
minst ett års medlemskap, innan understödsrätt kunde uppkomma,
och nyinträdande medlemmar måste principiellt sett i samma utsträckning
som för närvarande bidraga till kassans fondbildning.

För de lokala redogörarnas del torde den föreslagna ändringen komma att
medföra en betydande lättnad vid prövningen av frågan örn understödsrätt.

Den föreslagna ändringen komme icke att hava någon försämrande inverkan
på kassornas ekonomi.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Samtliga av socialstyrelsen föreslagna ändringar hava varit föremål för behandling
av sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
(närvarande voro generaldirektören Sam Larsson, kassören A. Bergvall,
kassören K. Andrée, förtroendemannen I. Larsson, redaktören S. Hansson
och direktören E. Brodén).

Nu ifrågavarande ändring har tillstyrkts av ledamöterna i sektionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
anfört:

Mot socialstyrelsens ifrågavarande förslag till ändring av avgiftsvillkoret
för de medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd från kassan, finner
jag icke anledning till erinran. Jag vill särskilt framhålla, att förslaget
syftar att för samtliga medlemmar skapa enhetliga regler för understödsrätten,
samtidigt som avkall icke göres på den enligt min mening riktiga principen,
att nyinskrivna medlemmar måste hava erlagt ett visst större antal avgifter
till kassan, innan understödsrätt överhuvud må uppkomma.

II. Avgiftsvillkorets prövning samt karensberäkning efter
kortvarigt arbete.

Enligt bestämmelserna i 21 § 1 mom. i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
skall avgiftsvillkoret prövas med hänsyn till förhållandena
under viss tidsperiod före arbetslöshetens början. Någon förändring i denna
princip sker icke genom bifall till det förslag örn ändring i avgiftsvillkoret,
som behandlats under föregående rubrik. För vissa bestämda fall givas i tredje
och fjärde styckena av samma moment föreskrifter örn undantag från huvudregeln.
Detta gäller vid sådana omständigheter som sjukdom, värnplikt och
avstängning från understöd jämlikt bestämmelserna i 15 §. Däremot finnes
intet i förordningen utsagt angående vad som skall betraktas såsom ett
arbetslöshetsfall eller, med andra ord, örn ett nytt arbetslöshetsfall skall anses
föreligga efter avbrott av olika slag. Någon motsvarighet till de bestämmelser,
som givits i 22 § tredje stycket angående undantag från den allmänna skyldigheten
att genomgå ny karenstid efter avbrott i understödstiden finnes sålunda
icke stadgad.

De tre första styckena i 22 § hava i gällande förordning följande lydelse:

Daghjälp må icke utgå till medlem för någon dag, med mindre han under
nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar och för dessa
dagar företett intyg, som i 19 § sägs. Vid tillämpning härav må hänsyn ej
tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd ej kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa må i sina stadgar föreskriva viss längre karenstid
än i första stycket sägs, därvid tiden dock ej må bestämmas längre än till
tre månader samt den tid, inom vilken karenstiden må beräknas, ej må bestämmas
längre än till sex månader. Vad i första stycket sägs skall jämväl
ilga giltighet.

Vad sålunda föreskrivits örn iakttagande av karenstid skall icke äga tillämpning,
då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller tillfälligt
arbete för högst aderton dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring
eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

denna paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart
efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp.

Med hänsyn till att i 21 § motsvarighet saknats till bestämmelserna i 22 §
tredje stycket har socialstyrelsen ansett sig böra tillämpa bestämmelserna örn
avgiftsvillkoret på sådant sätt, att prövning av villkoret ägt rum, så snart ny
arbetslöshet inträtt efter erhållet arbete; detta även för den händelse det
mellanliggande arbetet endast varat någon dag liksom även vid varje arbetslöshetsperiod
vid organiserat korttidsarbete. Avgiftsvillkoret har alltså nyprövats
även i de fall, då någon ny karenstid ej behövt beräknas.

Socialstyrelsen har beträffande denna tillämpning av gällande bestämmelser
anfört:

Verkningarna av den angivna prövningsregeln med avseende å avgiftsvillkoret
måste i åtskilliga fall medföra en obenägenhet hos de försäkrade
att antaga erbjudna kortvariga arbetsanställningar. Detta gällde framför allt
för sådana medlemmar, vilkas avgifter vore så förlagda i tiden, att de, efter
det att arbetslösheten varat någon tid, icke längre vid nyprövning kunde
fylla villkoret om att 26 avgifter skulle vara erlagda inom de senast förflutna
12 månaderna. Bestämmelser, som kunde medföra sådan verkan som nu
nämnts, torde icke vara lämpliga vare sig ur försäkringens eller den försäkrades
synpunkt..

Socialstyrelsen har med hänsyn till det anförda föreslagit, att bestämmelser
måtte införas i förordningen örn att avgiftsvillkoret icke behövde nyprövas,
för den händelse ett arbetslöshetsfall avbrötes av en kortare tids arbetsanställning,
vare sig denna vore att betrakta som tillfällig eller som period i organiserat
korttidsarbete. Gränsen för nyprövning har i båda fallen föreslagits
till 18 dagar eller samma gräns, som gäller i fråga örn karenstidsberäkningen.

Beträffande frågan örn den föreslagna undantagsbestämmelsens utsträckning
jämväl till organiserat korttidsarbete har socialstyrelsen anfört, bland
annat:

De i förordningen intagna bestämmelserna örn understödsrätt innebure,
att understöd icke kunde utgå i de fall, då förkortning i ai-betstiden skedde
genom att antalet arbetstimmar per dag minskades. Arbetarna kunde nämligen
i dylikt fall icke anses vara »oförhindrade att åtaga sig arbete». Däremot
kunde understödsrätt, ehuru med viss begränsning, uppkomma i de
fall, då minskningen i arbetstiden genomfördes på så sätt, att de försäkrade
vissa dagar bleve helt arbetslösa. Bestämmelser härom hade givits i 20 §
3 mom.

Nämnda författningsrum har följande lydelse:

Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att daghjälp icke
må utgå till medlem, som på grund av driftsinskränkning vid det företag, där
han är anställd, under varje period örn fjorton dagar har arbete ett mindre
antal dagar än vid full drift är vanligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall dock det antal dagar under
varje period om fjorton dagar, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,
minskas med två.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

i)

Socialstyrelsen har vidare anfört:

Förutsättningen för dessa bestämmelsers tillämpning vore, att arbetsgivaren
i förväg kungjort plan för arbetets bedrivande eller, med andra
ord, att organiserat korttidsarbete förelåge. De i 22 § tredje stycket föreskrivna
undantagsbestämmelserna beträffande befrielse från ny karenstidsberäkning
efter en kortare arbetsanställning avsåge emellertid icke organiserat
korttidsarbete utan gällde enligt ordalagen endast vid avbrott i arbetslöshetstiden
genom tillfälligt arbete.

De skäl, som talade för att nyprövning av avgiftsvillkoret icke skulle behöva
ske efter en tillfällig arbetsanställning av kortare varaktighet, gjorde
sig icke med samma styrka gällande, då fråga vore örn organiserat korttidsarbete.
Med hänsyn till de i kassornas stadgar intagna bestämmelserna
örn skyldighet att erlägga avgift för varje vecka, varunder medlem arbetat
visst antal timmar, bomme nämligen de vid organiserat korttidsarbete sysselsatta
medlemmarna i allmänhet att i viss utsträckning erlägga avgifter till
kassan. Risken för att understödsrätt icke längre skulle föreligga på grund
av att avgiftsvillkorets bestämmelser icke vore fyllda, då ny arbetslöshetsperiod
inträffade, torde därför icke vara så stor. Örn avgiftsvillkoret vore
uppfyllt vid det organiserade korttidsarbetets början, torde detta, med andra
ord, kunna i de flesta fall antagas vara fallet vid varje återkommande arbetslöshetsperiod
under den tid, korttidsarbetet varade. Rent pricipiellt måste
emellertid varje arbetslöshetsperiod vid organiserat korttidsarbete anses utgöra
fortsättning av ett och samma arbetslöslietsfall. På grund härav måste
det sägas vara otillfredställande, örn understödsrätt vid en påföljande arbetslöshetsperiod
under organiserat korttidsarbete skulle förvägras med hänsyn
till att avgiftsvillkoret icke längre vore fyllt.

De nu anförda synpunkterna måste enligt styrelsens uppfattning tillmätas
så stor betydelse, att den föreslagna undantagsbestämmelsen beträffande avgiftsvillkorets
nyprövning efter en kortare arbetsanställning borde utsträckas
att gälla jämväl vid organiserat korttidsarbete. Samma gräns för längden
av arbetsperioden som vid avbrott på grund av tillfällig arbetsanställning
eller sålunda högst 18 dagar torde böra föreskrivas.

Av vad styrelsen förut anfört därom, att avgifter i tämligen stor utsträckning
av de försäkrade erlades vid organiserat korttidsarbete, framginge, att
tillämpningen av den föreslagna undantagsbestämmelsen vid organiserat korttidsarbete
icke kunde befaras medföra någon starkare påfrestning på kassornas
ekonomi. För enskilda medlemmar kunde emellertid ändringen komma att
erhålla betydelse, då särskilt vid större kriser på arbetsmarknaden organiserat
korttidsarbete med arbetsperioder örn en ä två veckors längd i ganska
stor utsträckning tillämpades inom industrien.

Angående frågan om undantagsbestämmelserna i 22 § beträffande karenstiden
borde utsträckas till att gälla jämväl vid organiserat korttidsarbete hav
socialstyrelsen därefter yttrat följande:

‘Jk.

Därest avgiftsvillkoret icke behövde nyprövas vid varje arbetslöshetsperiod
under organiserat korttidsarbete, uppkomme den skillnaden gentemot
bestämmelserna i 22 § angående karenstidsberäkning, att avgiftsvillkoret icke
behövde nyprövas men att ny karenstid alltid måste tillämpas, så snart
arbetsperiodens längd överstege en vecka. Detta kunde dock knappast anses utgöra
ett vägande skid flir en utsträckning av undantagsbestämmelserna i
22 § beträffande karenstiden till att gälla jämväl vid organiserat korttidsarbete.
Orsaken till att man ansett sig böra kräva ny karenstid vid det
organiserade korttidsarbetet, då arbetsperiodernas Längd överstege en vecka,

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

vöre nämligen, att de medlemmar, vilkas arbetstid ordnats på sådant sätt,
dock genom det regelbundet återkommande arbetet oftast hade så pass goda
inkomster, att de skäligen borde själva svara för sitt uppehälle under någon
del av varje arbetslöshetsperiod.

I fråga örn viss inverkan, som förevarande ändringsförslag komme att medföra
å bestämmelserna i 23 §, har socialstyrelsen anfört:

Vid en ändring av avgiftsvillkoret på sådant sätt, att nyprövning av detsamma
ej behövde ske efter en arbetsanställning om högst 18 dagars längd,
måste särskilt observeras den inverkan, som ett sålunda utformat villkor
komme att få på bestämmelserna i 23 § sista stycket. Där föreskreves nämligen,
att den, som blivit avstängd från vidare understöd på grund av att
han uppburit understöd under den i kassans stadgar medgivna längsta tiden,
icke kunde bliva berättigad till nytt understöd, förrän han erlagt minst två
veckoavgifter, vilka kunde tillgodoräknas honom. Härutöver gällde enligt
nuvarande bestämmelser, att villkoret örn 26 erlagda avgifter jämväl måste
vara fyllt vid det nya arbetslöshetsfallets början. Inga skäl talade för att
någon lättnad i detta avseende borde medgivas från vad som för närvarande
gällde. Tvärtom skulle en ändring i avseende å skyldigheten att i detta fall
nypröva avgiftsvillkoret komma att i skilda hänseenden medföra stora olägenheter.
Särskilt undantag i nu nämnt hänseende torde sålunda böra stadgas
från de bestämmelser örn lättnader i avseende å avgiftsvillkorets nyprövning,
som föresloges till införande. Detta hade skett i det av styrelsen framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 21 §, genom att förevarande bestämmelser
gjorts tillämpliga allenast å sådana medlemmar, som vid avbrottet i arbetslöshetsperioden
vore berättigade till daglijälp.

Ledamöterna i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
hava tillstyrkt socialstyrelsens förevarande ändringsförslag.
De ledamöter, som representera arbetslöshetskassorna (herrar I. Larsson och
Bergvall), hava emellertid hemställt, att — i enlighet med den av socialstyrelsen
förordade principen att undantaget från avgiftsvillkorets prövning
utsträckes att gälla även efter arbetsperiod vid organiserat korttidsarbete -—
en ändring jämväl måtte vidtagas beträffande undantagsbestämmelserna i
22 § tredje stycket angående karenstidsberäkning, så att ny karenstid ej behöver
genomgås efter arbetsperiod örn högst 18 dagar vid organiserat korttidsarbete.

Departementschefen har i propositionen anfört:

Starka skäl tala uppenbarligen för ett bifall till socialstyrelsens förslag,
att avgiftsvillkoret icke skall behöva nyprövas vid avbrott i arbetslöslietstiden
genom tillfälligt arbete av kortare varaktighet eller av en arbetsperiod
vid organiserat korttidsarbete. I fråga örn den föreslagna begränsningen
till arbetsperioder örn högst 18 dagar har jag icke någon erinran att göra.
Jag ansluter mig vidare till styrelsens förslag, att det nu gällande kravet
på nyprövning av avgiftsvillkoret i det fall, som avses i 23 § sista stycket,
skall bibehållas.

Däremot kan jag icke finna, att de av socialstyrelsen anförda skälen emot
att en jämkning i detta sammanhang vidtages i fråga örn skyldigheten att
beräkna ny karenstid efter varje arbetsperiod vid organiserat korttidsarbete
äro bärande. Jag erinrar örn att den av styrelsen åberopade synpunkten,

Andra lagiUskottets utlåtande Nr 23. 7

att korttidsarbetare med hänsyn till arbetsinkomsten själva borde svara för
sitt uppehälle under någon del av varje arbetslöshetsperiod, föranlett införandet
av särskilda bestämmelser i 20 § 3 mom. om minskning av de eljest
understödsberättigade dagarna vid organiserat korttidsarbete med två för
varje fjortondagarsperiod. Det synes mig icke vara berättigat att låta denna
beliovssynpunkt vara avgörande jämväl vid utformningen av bestämmelserna
om skyldighet att beräkna karenstid vid organiserat korttidsarbete.
Till min uppfattning örn lämpligheten av att utsträcka de nuvarande undantagsbestämmelserna
från skyldigheten att beräkna ny karens att gälla jämväl
efter arbetsperiod örn högst 18 dagar vid organiserat korttidsarbete bidrager
dessutom, att de nuvarande bestämmelserna verka mycket ojämnt i
olika fall. Med hänsyn till karenstidsbestämmelsernas allmänna utformning
behöver nämligen ny karenstid icke beräknas i det fall, då arbetsperiodens
längd vid organiserat korttidsarbete icke överstiger en vecka. Ivy karenstid
behöver alltså icke beräknas i det vanliga fallet, att arbetet pågår varannan
vecka, medan varannan vecka är fri. Örn korttidsarbetet däremot organiserats
på sådant sätt, att arbetet pågår i två veckor, varefter två veckor liro
fria, vilket i realiteten icke innebär någon skillnad i fråga örn den effektiva
arbetstiden gentemot det nyss nämnda exemjdet, skall ny karenstid beräknas
för varje arbetslöshetsperiod. Då därjämte två dagar skola borträknas från
de eljest understödsberättigade dagarna, blir resultatet, att understöd för
varje arbetslöshetsperiod örn 14 dagar kommer att uppbäras för allenast 4
dagar. I det först nämnda exemplet, då varannan vecka var arbetslös, kommer
understöd likaledes att utgå för 4 dagar under varje arbetslöshetsperiod.
Detta innebär emellertid, att antalet understödda dagar blir dubbelt så stort,
då arbetarna arbeta varannan vecka, som då perioderna skifta örn två veckor,
och detta trots att den sammanlagda arbetslöshetstiden i båda fallen är lika.
Dylika ojämnheter i understödsrätten kunna icke vara lämpliga. Såsom socialstyrelsen
anfört, måste vidare varje arbetslöshetsperiod vid organiserat korttidsarbete
anses utgöra fortsättning av ett och samma arbetslöshetsfall.
Därtill kommer fördelen av att enhetliga bestämmelser bliva gällande med
avseende å undantagen från skyldigheten att nypröva avgiftsvillkoret och att
genomgå ny karenstid.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, tillstyrker jag, att undantagsbestämmelserna
i 22 § tredje stycket i fråga örn karenstidsberäkning utsträckas
att gälla vid organiserat korttidsarbete i de fall, då arbetsperiodens längd
icke överstiger 18 dagar. Detta torde enklast kunna ske genom att ur styckets
nuvarande lydelse borttaga ordet »tillfälligt»;.

lil. Understödsrätt efter övergång från klass med lägre daghjälp
Ltill klass med högre daghjälp.

I samband med de bestämmelser i 21 § 1 morn., som reglera avgiftsvillkoret,
lämnas särskilda föreskrifter angående understödsrätten efter övergång
från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp. Särskilda bestämmelser
lämnas för medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd
från kassan, och för övriga medlemmar. I 21 § 1 mom. första stycket
stadgas sålunda, att medlem, som icke tidigare uppburit understöd från
kassan, efter övergång från klass med lägre daghjälp till klass med högre
daghjälp icke må uppbära don högre daghjälpen, med mindre summan av
hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna 24

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av 52 veckoavgifter i den
högre klassen, dock att avgifter måste Lava efter övergången erlagts för
minst 26 veckor i den högre klassen. Motsvarande bestämmelser lämnas i
andra stycket beträffande medlemmar, vilka tidigare uppburit understöd från
kassan, varvid dock den angivna summaregeln avser, att summan av de
under de senast förflutna 12 månaderna erlagda avgifterna minst skall motsvara
summan av 26 veckoavgifter i den högre klassen, samt antalet efter
övergången i den högre klassen erlagda avgifter bestämts till minst 13.

Beträffande gällande stadganden har socialstyrelsen anfört, bland annat
(sid. 11 i propositionen):

Motiveringen till ifrågavarande bestämmelser vore uppenbarligen en önskan
att förhindra missbruk av klassindelningen. En arbetare torde ofta
ganska lång tid i förväg vara medveten örn när ökad risk för arbetslöshet
förelåge. Då avgifterna vore väsentligt lägre vid lägre daghjälp än vid
högre, bleve det för den försäkrade av stort intresse att kunna stå i klass
med låg daghjälp under tider av god arbetstillgång för att därefter i lagom
tid före arbetslöshetens inträdande övergå till klass med sådana förmåner,
som han i själva verket önskade erhålla vid försäkringsfallets inträffande.
Bestämmelserna på hithörande område måste därför utformas så, att en
av dylika skäl betingad övergång från klass till annan i möjligaste mån
förhindrades.

De nuvarande bestämmelserna i detta avseende kunde icke anses vara
tillfredsställande. Detta gällde i varje fall de bestämmelser, som ägde tilllämpning
å huvudparten av de försäkrade eller, med andra ord, de bestämmelser,
som angåves i 21 § 1 mom. andra stycket för sådana medlemmar,
som tidigare uppburit understöd från kassan. För alla dem, som före en
väntad arbetslöshetsperiod haft regelbundet arbete under en längre tid,
torde det vara förhållandevis lätt att uppfylla såväl regeln örn minimum för
avgiftssumman som regeln örn erläggandet av 13 veckoavgifter i den högre
klassen. Det torde nämligen ingalunda vara ovanligt, att en arbetare omkring
tre månader i förväg kunde förutse arbetslöshetsrisken, exempelvis
genom att han erhölle kännedom om att ordertillgången minskats vid den
arbetsplats, där han vore sysselsatt. Med nuvarande bestämmelser kunde
han i sådant fall lätt bedöma, när en övergång till klass med högre daghjälp
borde ske.

Socialstyrelsen har framhållit, att det ovan (sid. 2) behandlade ändringsförslaget
rörande avgiftsvillkorets konstruktion nödvändiggjorde vissa ändringar
jämväl i bestämmelserna örn understödsrätt efter övergång till klass
med högre daghjälp.

Styrelsen har föreslagit, att enhetliga bestämmelser i förevarande avseende
måtte införas för samtliga medlemmar, innebärande att summaregeln skulle
slopas och att antalet avgifter efter övergång till högre klass skulle bestämmas
till 20.

Styrelsen har vidare anfört, bland annat (sid. 12—13 i propositionen):

För nyinträdda medlemmar vore visserligen den nuvarande spärren örn
26 veckoavgifter, som skulle hava erlagts efter övergången, fullt tillräcklig.
Därest emellertid styrelsens förslag till ändring av avgiftsvillkoret för dessa
medlemmar vunne bifall och de således bomme att falla under samma villkor
som övriga medlemmar och bliva berättigade till understöd, örn 26 vecko -

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

avgifter erlagts under de sist förflutna 12 månaderna, torde det icke kunna
anses vara rimligt att för dem bibehålla nu gällande regler örn understödsrätt
efter övergång till klass med högre daghjälp. Närmast till hands läge naturligtvis
att även för dessa medlemmar tillämpa samma bestämmelser i förevarande
avseende, som nyss föreslagits beträffande medlemmar, vilka tidigare
uppburit understöd från kassan.---Med hänsyn till vissa eljest uppkom mande

olägenheter talade visserligen starka skäl för att man bibehölle summaregeln
i någon form för sådana medlemmar, som ännu icke uppburit understöd
från kassan. Å andra sidan vore fördelen med enhetliga bestämmelser

på området uppenbar.---Då styrelsen ansett sig kunna förorda, att den

föreslagna regeln örn understödsrätt efter övergång till klass med högre daghjälp
tillämpades för samtliga medlemmar och alltså jämväl för dem, som
ännu icke uppburit understöd från kassan, hade styrelsen särskilt beaktat, att
avgifter efter övergången dock måste hava erlagts för minst 20 veckor i klassen
med högre daghjälp. Detta antal avgifter läge tämligen nära det antal, som
måste hava erlagts för förnyad understödsrätt, eller 26 avgifter. Då härtill
komme, att ytterligare minst 32 avgifter måste hava erlagts till kassan före
övergången till annan klass, hade flock medlemmen i relativt stor utsträckning
fått bidraga till kassans ekonomi, innan understödsrätt kunde uppkomma.

Socialstyrelsen har vidare (sid. 13—14 i propositionen) framhållit, att i
författningen borde uttalas, att bestämmelserna om understödsrätt efter övergång
från klass till annan, vilka bestämmelser enligt ordalagen gällde endast
då övergång skedde från klass med lägre till klass med högre daghjälp, skulle
tillämpas även vid övergång från klass med vissa säsonginskränkande bestämmelser
till klass utan eller med mindre långt gående säsonginskränkande bestämmelser.
Vidare borde bestämmelser införas, som direkt uttalade, att
medlem efter övergång till klass med lägre daghjälp omedelbart skulle vara
underkastad de bestämmelser, som gällde i den klass, till vilken övergången
skett.

Bestämmelserna om understödsrätt efter övergång från klass till annan
voro icke föremål för närmare diskussion vid det förut omnämnda sammanträdet
med sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsför
säkringen.

Departementschefen har i propositionen anfört:

Av vad socialstyrelsen anfört angående bestämmelserna örn understödsrätt
efter övergång från klass med lägre till klass med högre daghjälp framgår
enligt min mening klart, att en omredigering av dessa bestämmelser är
av behovet påkallad. Detta gäller även örn man bortser från nödvändigheten
att efter en lindring av avgiftsvillkorets konstruktion beträffande de
medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd från kassan, vidtaga en
därav betingad justering av bestämmelserna om understödsrätt efter övergång
till annan klass.

Jag finner icke anledning till erinran emot socialstyrelsens förslag, i vad
detsamma avser sådana medlemmar som tidigare uppburit understöd från
kassan, att den nu gällande summaregeln borttages och att kravet på de
efter övergången erlagda avgifterna liöjes från 13 till 20. Genom att understöd
efter övergång till klass med högre daghjälp icke må utgivas med det
högre beloppet, förrän minst 20 veckoavgifter erlagts till kassan, synas mig
nämligen tillräckliga garantier emot missbruk hava skapats, så att den nu -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

varande summaregeln, som tydligen verkat ganska ojämnt i olika fall, icke
längre behöver bibehållas.

Något mera tveksamt är det uppenbarligen, huru förevarande bestämmelser,
vid bifall till förslaget örn ändring av avgiftsvillkoret, böra utformas för
de medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd från kassan. Av vad
socialstyrelsen på denna punkt anfört, har jag emellertid känt mig övertygad
örn lämpligheten av styrelsens förslag härutinnan. Jämväl för dessa
medlemmar skola enligt detta tillämpas de bestämmelser, som jag nyss förordat
beträffande de medlemmar, vilka förut uppburit understöd från kassan.
Detta torde visserligen innebära en mildring i förhållande till de nu
gällande bestämmelserna. Den föreslagna ändringen av avgiftsvillkoret lärer
dock få anses motivera, att för samtliga medlemmar så långt som möjligt
föreskrivas enhetliga bestämmelser. Fördelarna härav för kassorna ligga
i öppen dag. Denna synpunkt måste, såsom socialstyrelsen även ansett,
väga tyngre än de farhågor för ett systematiskt utnyttjande av bestämmelserna,
som styrelsen förklarat sig hysa. Styrelsen synes emellertid böra
med uppmärksamhet följa den framtida utvecklingen på detta område.

Jag har icke funnit anledning till erinran emot vad socialstyrelsen anfört
angående understödsrätten efter övergång från klass med begränsade försäkringsförmåner
till klass med större sådana förmåner eller från klass med
högre till klass med lägre daghjälp.

IY. Värnplikts- och sjukdomstids inverkan på a vgifts vill korets

konstruktion.

Avgiftsvillkoret skall enligt bestämmelserna i 21 § 1 mom. första och
andra styckena prövas med hänsyn till tidpunkten för arbetslöslietsfallets
början. Någon ändring härutinnan skulle, som tidigare nämnts, icke inträda
genom bifall till ändringsförslaget med avseende å avgiftsvillkoret. I tredje
stycket av ifrågavarande moment givas vissa föreskrifter angående bestämmandet
av ett arbetslöshetsfalls början, då detsamma står i nära sammanhang
med värnpliktstjänstgöring eller sjukdom. Där stadgas sålunda, att
tidpunkten för arbetslöslietsfallets början i de fall, då sjukdom eller värnpliktstjänstgöring
omedelbart föregår arbetslöshetsfallet, skall anses sammanfalla
med sjukdomsfallets eller värnpliktens början. Har däremot en försäkrad
innehaft arbete efter sjukdomens eller värnpliktens upphörande, skall
sjukdoms- eller värnpliktstiden icke borträknas från den tid, inom vilken
föreskrivet antal avgifter skall vara erlagt. Detta gäller även örn efter sjukdomens
eller värnpliktstjänstgöringens slut arbetsanställning innehafts allenast
någon dag.

Socialstyrelsen har beträffande förevarande spörsmål anfört, bland annat
(sid. 15—16 i propositionen):

Orsaken till att arbetslösheten skulle anses hava tagit sin början vid
sjukdomens eller värnpliktstjänstgöringens begynnelse i de fall, då något
arbete icke erhållits efter hindrets upphörande, hade under förarbetena till
lagstiftningen angivits vara billighetsskäl. Från de erkända arbetslöshetskassornas
sida hade till styrelsen anförts, att de ansåge, att samma skäl
borde beaktas även i de fall, då vederbörande medlem haft arbete efter
sjukdomens eller värnpliktens upphörande. Det vore orättvist, att omstän -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

11

digheter, på vilka en medlem icke kunde inverka, skulle kunna vara av avgörande
betydelse för understödsrätten. En arbetsgivare, som av ren välvilja
beredde en försäkrad arbete under en eller annan vecka efter ett sjukdomsfall
eller värnpliktstjänstgöring, kunde därigenom vara orsak till att
rätten till understöd bortfölle för medlemmen. — — — —

Styrelsen ville ingalunda bestrida, att samma skäl, som medfört, att sjukdoms-
och värnpliktstid borträknades i de fall, då sådan tid läge efter den sista
arbetsanställningen, jämväl kunde anföras såsom motiv för att man ständigt
skulle bortse från sjukdoms- och värnpliktstid vid prövningen av avgiftsvillkoret.
Styrelsen skulle därför icke heller hava något att erinra emot en ändring
av gällande bestämmelser på området, örn blott styrelsen kunde känna sig övertygad
örn att bestämmelserna efter en sådan ändring alltid skulle tillämpas på
föreskrivet sätt.

Yad särskilt beträffade värnpliktstjänstgöringen och dess förläggning i
tiden, vore denna synnerligen lätt att bevisligen konstatera genom en granskning
av medlemmens inskrivningsbok som värnpliktig. Härtill komme, att
värnpliktstjänstgöringen endast fullgjordes i 20-årsåldern. Något missbruk
av en bestämmelse örn rätt att borträkna värnpliktstid behövde med hänsyn
härtill icke befaras. —---—

Då det gällde att avgöra, örn sjukdom i nu nämnt avseende skulle likställas
med värnpliktstjänstgöring, inställde sig emellertid starka betänkligheter.
Möjligheterna till missbruk läge här så nära, att man ej gärna kunde
bortse från dem. Det medförde nämligen icke någon omedelbar verkan på
en kassas ekonomi, därest avgiftsbefrielse meddelades under angivande av
sjukdom såsom orsak i de fall, då arbetslöshet förelåge men understödsrätt
icke vore för handen. Ett dylikt förfarande kunde däremot vid ett förnyat
arbetslöshetsfall medföra, att understödsrätt ansåges föreligga, vilket ej skulle
hava varit fallet, därest den förra arbetslöshetstideu icke markerats såsom sjukdomstid.
Risken för missbruk i detta hänseende vore vidare på grund av
kassornas konstruktion såsom rikskassor ganska avsevärd. Kontrollen å de
särskilda avdelningarna kunde nämligen icke härutinnan tänkas bliva så
stark, att möjligheterna till missbruk helt kunde elimineras. Styrelsen kunde
därför icke heller anse, att tillräcklig kontroll vunnes med en föreskrift, att
sjukdomstid skulle borträknas vid prövning av avgiftsvillkoret endast i de
fall, då sjukdomen styrkts genom läkarintyg. An mindre skulle en bestämmelse
örn att intyg från tvenne personer skulle godtagas såsom bevis, för
att sjukdom förelegat, kunna anses vara tillfredsställande. 1 varje fall skulle
genom en dylik kontrollapparat ett betydande merarbete åsamkas försäkringsorganen.
Inom sjukkasserörelsen hade man ej heller ansett sig kunna åtnöjas
enbart med intyg örn ett sjukdomsfall utan hade därjämte ansett sig
förpliktad att införa den ytterligare kontrollmöjlighet, som läge i systemet
med sjukbesökare.

Behovet av en ändring i bestämmelserna kunde för övrigt icke längre anses
vara på samma sätt trängande som tidigare, därest styrelsens förslag örn borttagande
av skyldigheten att nypröva avgiftsvillkoret efter en kortare arbetsanställning
bifölles.

Socialstyrelsen har, i enlighet med vad sålunda anförts, föreslagit, att bestämmelserna
om avgiftsvillkorets prövning ändrades på sådant sätt, att tid,
Tinder vilken medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, icke i något fall skulle
inräknas i den tid, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skulle vara
erlagt. Detta betydde, att 12-månaders perioden närmast för arbetslöshets
fallets början skulle förlängas bakåt i tiden med så lång tid som värnpliktstjänstgöringen
varat.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Däremot har styrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka, att sjukdomstid
jämställdes med tid för värnpliktstjänstgöring i de fall, då sjukdomen läge i
tiden före den senaste arbetsanställningen.

Socialstyrelsen har vidare föreslagit en av dess förslag örn borträknande
av tid för värnpliktstjänstgöring betingad justering av den i 23 § angivna
tiden av 52 veckor, inom vilken den längsta medgivna understödstiden utmätes.
Justeringen innebär, att sistnämnda tid skulle förlängas med den tid,
under vilken medlemmen fullgjort värnpliktstjänstgöring.

Styrelsen har härom anfört, bland annat (propositionen sid. 17):

Örn ej föreslagen ändring av 23 § vidtoges, skulle det i åtskilliga fall kunna
inträffa, att samma avgifter, som grundläde rätt till understöd under i kassans
stadgar medgiven längsta tid, skulle kunna åberopas som stöd för understödsrätt
vid ett senare arbetslöslietsfall. Detta skulle kunna inträffa, då en
understödsperiod efterföljdes av en längre tids värnpliktstjänstgöring och
medlemmen därefter erhölle arbete under någon kortare tid. Inträffade
sedan ett nytt arbetslöslietsfall, skulle vid prövningen av avgiftsvillkoret den
tid, under vilken värnpliktstjänstgöringen fullgjorts, borträknas. De 12 månader,
inom vilka 26 avgifter skulle vara erlagda, komme alltså att förlängas
bakåt i tiden. Beroende på värnpliktstjänstgöringens längd kunde vid sådant
förhållande åtskilliga veckoavgifter, som erlagts före den förra understödsperioden,
tillgodoräknas medlemmen. Därest längre tid än 52 veckor
förflutit från den förra understödsperiodens början och bestämmelserna örn
understödstidens maximering alltså icke lade hinder i vägen, bleve medlemmen
följaktligen understödsberättigad under det nya arbetslöslietsfallet.
En sådan verkan av de föreslagna bestämmelserna skulle naturligtvis än mer
framträda, därest sjukdom i förevarande avseende jämställdes med värnpliktstjänstgöring.

Ledamöterna i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
hava enhälligt tillstyrkt socialstyrelsens ändringsförslag, i
vad det avsåge värnplikts tid. Fyra medlemmar (herrar I. Larsson, Bergvall,
Andrée och Hansson) hava dessutom tillstyrkt, att motsvarande ändring vidtoges
jämväl med avseende å sjukdomstid, som vore styrkt genom intyg av
läkare eller tvenne trovärdiga män. Herr I. Larsson har därvid ifrågasatt, huruvida
icke den sjukdomstid, som skulle få borträknas, borde begränsas till
exempelvis 12 månader. En ledamot (herr Sam Larsson) har uttalat, att
tvekan kunde råda, huruvida ett så effektivt kontrollsystem kunde åstadkommas,
att den ifrågasatta ändringen även borde avse sjukdom. En ledamot
(herr Brodén) har avstyrkt ändring i sistnämnda hänseende.

Departementschefen har anfört i propositionen:

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att starka skäl tala för att den nu
gällande undantagsbestämmelsen beträffande viirnpliktstid utsträckes, så att
dylik tid vid prövningen av avgiftsvillkoret ständigt borträknas; alltså även
i de fall då medlem efter värnpliktstjänstgöringens slut innehaft arbetsanställning.
Jag är likaledes av den uppfattning, att bestämmelserna i 23 §
vid bifall härtill måste undergå en justering i enlighet med vad socialstyrelsen
härutinnan föreslagit. Jag tillstyrker alltså bifall till styrelsens
förslag i dessa delar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

13

Däremot kail jag icke dela de av socialstyrelsen uttalade farhågorna, att
det med hänsyn till faran för missbruk ej skulle vara tillrådligt att meddela
motsvarande undantagsbestämmelser för sjukdomstid som för värn pliktstid.
Uppenbart är, att i och för sig motiven för en undantagsbestämmelse beträffande
sjukdomstid äro lika starka som för en dylik bestämmelse beträffande
värnpliktstid. Detta har icke heller bestritts av socialstyrelsen.

Visserligen medgiver jag, att en viss fara för missbruk förefinnes vid en
utsträckning av undantagsbestämmelsen till sjukdomstid, därest tillräckligt
bindande föreskrifter icke lämnas angående sättet för styrkande av att medlem
verkligen varit sjuk under uppgiven tid. På grund härav anser jag det icke
vara tillrådligt att godtaga intyg örn sjukdomen från tvenne trovärdiga
män. I stället lärer krav böra uppställas på att sjukdomstid icke må borträknas
i andra fall än då sjukdomen styrkts genom intyg av legitimerad
läkare. Därigenom sjönas mig alla mera väsentliga möjligheter till missbruk
vara undanröjda.

Det torde icke vara berättigat att härvidlag söka en jämförelse med sjukkassorna
och hänvisa till att man i dessa kassor icke kunnat åtnöja sig
med ett krav på läkarintyg utan nödgats anlita särskilda sjukbesökare.
Det bör nämligen observeras, att ett sjukdomsfall i sjukkassan omedelbart
inverkar på understödsrätten, medan sjukdomsfallet i arbetslöshetskassan
endast kan tänkas utöva inflytande vid prövningen av understödsrätten
under ett senare inträffande arbetslöshetsfall. Genom att krav
uppställas på företeende av läkarintyg, nödgas medlemmen åsamka sig en
utgift, innan han uppnår, att sjukdomstiden vid framtida beräkning av understödsrätt
skall anses såsom obefintlig. Aven bortsett från svårigheten för
en frisk person att erhålla ett intyg av legitimerad läkare örn sjukdom, lärer
en arbetslös medlem icke vara hågad att påtaga sig utgiften för ett dylikt
intyg enbart nied tanke på den eventuella möjligheten att framdeles efter
ytterligare arbetsanställning därigenom kunna bliva understödsberättigad.

Å andra sidan kan jag icke finna, att kravet på läkarintyg är för strängt.
Tidigare har jag anfört, att faran för missbruk eljest icke kan anses vara
undanröjd. Jag vill här tillägga, att det endast torde vara de längre sjukdomsfallen,
vilka i förevarande avseende äro av större betydelse för medlemmarna.
I dylika fall torde en medlem ändock ofta vara föremål för läkarbehandling,
vadan kravet på läkarintyg i allmänhet icke lärer föranleda vare
sig extra besvär eller kostnader. Kortvarigare sjukdomsfall kunna vid beräkningen
av understödsrätt icke erhålla betydelse annat än för de relativt
fåtaliga medlemmar, vilka under de vid arbetslöslietsfallets inträdande senast
förflutna 12 månaderna i det närmaste men icke fullt erlagt 26 veckoavgifter.
Det synes vid sådant förhållande icke kunna anses såsom oskäligt, att kravet
på läkarintyg upprätthålles oberoende av sjukdomsfallets längd. Härigenom
vinnes även fördelen av enhetliga bestämmelser.

Till förebyggande av misstag vill jag framhålla, att jag med kravet på
läkarintyg självfallet endast avser den av mig förordade bestämmelsen, att
sjukdomstid skall borträknas vid prövningen av avgiftsvillkoret. Kravet på
läkarintyg bör därvid upprätthållas, vare sig sjukdomsfallet ligger i tiden
före eller efter den senaste arbetsanställningen. Däremot har jag icke härigenom
tagit ställning till frågan, vilka krav kassorna i allmänhet böra ställa,
innan fristämpling från avgift beviljas medlem, sorn åberopar sjukdom.

Enligt nuvarande bestämmelser borträknas sjukdomstid, som ligger efter
den senaste arbetsanställningen, oberoende av längden på sjukdomsfallet.
Detta synes mig även vara naturligt, då behovet av ett sådant borträknande
är som störst vid långvarigare sjukdomsfall. Samma bestämmelse synes mig
böra gälla, även örn sjukdomsfallet efterföljts av arbetsanställning. Med

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

hänsyn till den kontroll, som här förutsättes, torde den begränsning till
sjukdomsfall om högst 12 månader, som angivits i ett uttalande av en kassarepresentant
i sociala rådet, icke vara erforderlig.

Av enahanda skäl som beträffande värnpliktstid erfordras, vid bifall till
förslaget örn rätt att borträkna sjukdomstid, en jämkning av bestämmelserna
i 23 § örn den tid, inom vilken den längsta understödstiden skall utmätas.

Y. Hänsynstagande till tid, under vilken kvinnlig medlem på grund av
barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete.

Angående kvinnors användande i arbete under viss tid före och efter
barnsbörd finnas bestämmelser meddelade i 17 § i lagen den 29 juni 1912
örn arbetarskydd. Där stadgas sålunda, att kvinna, som fött barn, icke må användas
till vissa i 10 § i lagen uppräknade slag av arbeten under de sex
första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att
hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbete. Vidare föreskrives,
att ledighet ej må förvägras kvinna, som genom intyg av läkare
eller barnmorska styrker, att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom
två veckor eller att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor
och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet.

I förordningen örn erkända arbetslöshetskassor hava några bestämmelser
icke meddelats örn den inverkan på understödsrätten, som föranledes av att
kvinnlig medlem i samband med barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete.
Uppenbart är emellertid, att det i 14 § föreskrivna allmänna villkoret örn att
understöd icke må utgivas till annan medlem än den, som är arbetsför och
i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, skall tillämpas jämväl i förevarande
fall. Kvinnlig medlem, som på grund av lagbestämmelse icke får eller eljest
icke önskar hava förvärvsarbete, kan med hänsyn härtill icke bliva berättigad
till understöd från erkänd arbetslöshetskassa. Detta gäller givetvis, oberoende
av huru lång tid före och efter barnsbörden som kvinnan avhåller sig från
arbete.

Socialstyrelsen har förordat, att bestämmelser måtte intagas i förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor örn den inverkan på understödsvillkorens
tillämpning, som havandeskap och tid efter barnsbörd borde hava.
Styrelsen har i sådant avseende föreslagit, dels att tidsperiod, omfattande
högst sex veckor före och sex veckor efter barnsbörd, varunder kvinnlig medlem
avhölle sig från förvärvsarbete, icke skulle inräknas i den tid, inom vilken
det föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, dels att därav betingad jämkning
av bestämmelserna i 23 § örn den tid, inom vilken den längsta understödstiden
skall utmätas, måtte vidtagas, dels ock att en undantagsbestämmelse
måtte införas i fråga örn skyldigheten att beräkna ny karenstid efter
barnsbörd.

De skäl, som socialstyrelsen anfört till stöd för berörda förslag, hava återgivits
å sid. 20—21 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

Socialstyrelsens förevarande förslag har tillstyrkts av ledamöterna i
sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Departementschefen har anfört i propositionen:

Emot socialstyrelsens ifrågavarande förslag om införande i förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor av bestämmelser i skilda avseenden örn den
inverkan på understödsvillkoren, som havandeskap och tid efter barnsbörd
böra hava, har jag icke något att erinra. Den föreslagna tidsbegränsningen
i fråga örn rätten att vid avgiftsvillkorets prövning bortse från viss tid före
och efter barnsbörd finner jag vara väl avvägd. Lika med styrelsen anser
jag vidare, att någon tidsbegränsning icke bör göras i fråga örn undantaget
från skyldigheten att genomgå ny karenstid efter barnsbörd.

TI. Kätt till medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa för s. k.

statslösa personer.

Socialstyrelsen har föreslagit, att rätt måtte beredas personer, vilka icke
äro medborgare i något land eller s. k. statslösa personer, att ingå såsom medlemmar
i erkänd arbetslöshetskassa.

Styrelsen hade hittills tolkat bestämmelserna i 7 § punkt 5 — som från
lätt till medlemskap uteslöte utländsk medborgare, såvida han icke tillhörde
stat, med vilken sådan överenskommelse, som avses i 13 §, träffats —
på sådant sätt, att medlemskap i de erkända arbetslöshetskassorna förbehållits
svenska medborgare, samt medborgare i de stater, med vilka överenskommelse
enligt 13 § träffats. Ordalagen i 7 § punkt 5 lade emellertid icke
hinder i vägen för att statslösa personer beviljades medlemskap. Det torde
vid sådant förhållande för ändringens vidtagande icke erfordras annat än
ett uttalande, att hinder icke förelåge för statslösa personer att ingå såsom
medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. Ett dylikt uttalande torde dock
icke böra avse andra statslösa personer än sådana, som innehade av ministern
för utrikes ärendena utfärdat främlingspass eller identitetscertifikat.

De skäl, som socialstyrelsen anfört för sin framställning i nu förevarande
hänseende, återfinnas å sid. 21—23 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

Beträffande antalet statslösa personer i riket har socialstyrelsen uppgivit,
att detsamma icke torde vara synnerligen stort.

Vid sociala rådets sektionssammanträde har socialstyrelsens förslag i nu
berörda avseende tillstyrkts. En av ledamöterna (herr Brodén) har dock förklarat
sig anse, att frågan borde närmare utredas.

Departementschefen har i propositionen anfört:

De av socialstyrelsen anförda skälen för att statslösa personer skola berättigas
ingå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa synas mig vara bärande.
Då jag icke finner någon närmare utredning i frågan erforderlig, tillstyrker
jag alltså bifall till styrelsens förslag. I likhet med styrelsen anser jag, att
rätten till medlemskap bör förbehållas sådana statslösa personer, som innehava
av ministern för utrikes ärendena utfärdat främlingspass eller identitetscertifikat.

Såsom socialstyrelsen påpekat lärer för iindamålet icke erfordras någon
ändring i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Utskottet.

VII. Bestämmelser örn ikraftträdande.

I fråga om de i propositionens författningsförslag intagna bestämmelserna
rörande ikraftträdandet har departementschefen anfört:

De föreslagna ändringarna i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
torde böra träda i kraft den 1 juli 1936. De nya bestämmelserna skola alltså
tillämpas vid framställningar örn rätt till understöd, som göras efter nämnda
dag. För underlättande av arbetet i kassorna torde bestämmelserna örn
understödsrätt efter övergång från klass till annan böra efter den 1 juli 1936
tillämpas i den nya lydelsen, även örn övergången skett före sagda dag och
vare sig de nya bestämmelserna i det särskilda fallet äro för medlemmen
strängare eller mildare än vad som tidigare gällt.

*

De förslag till ändringar i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor,
vilka framläggas i förevarande proposition, äro grundade på innehållet i en
framställning till Kungl. Majit från socialstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet
över sådana kassor. Socialstyrelsens förslag hava samtliga
godtagits av Kungl. Majit och förelagts riksdagen. I två hänseenden hava
emellertid ändringar, som gå utöver vad socialstyrelsen hemställt, föreslagits
i propositionen.

Till den del som Kungl. Majit i propositionen godtagit socialstyrelsens
framställning finner utskottet icke anledning till erinran.

Det ena av de två hänseenden, beträffande vilka Kungl. Majits förslag skiljer
sig från socialstyrelsens, har avseende å en utsträckning av undantagsbestämmelserna
i 22 § beträffande karenstiden till att gälla jämväl vid organiserat
korttidsarbete. Socialstyrelsen har ansett sig icke böra tillstyrka sådan utsträckning
av nämnda undantagsbestämmelsers giltighetsområde. Utskottet
finner emellertid de skäl, som departementschefen anfört i förevarande hänseende,
bärande och ansluter sig därför härutinnan till departementschefens
ståndpunkt.

Propositionens och socialstyrelsens förslag skilja sig vidare fran varandra
beträffande spörsmålet, huruvida vid prövning av avgiftsvillkoret sjukdomstid
skall borträknas från den tid, inom vilken föreskrivet antal avgifter skall
vara erlagt, i sådana fall, då en försäkrad innehaft arbete efter sjukdomens
upphörande. Departementschefen har för sin del föreslagit, att sjukdomstid
under sådana förhållanden skall få borträknas, då sjukdomen styrkts genom
intyg av legitimerad läkare. Utskottet anser, att en bestämmelse av föreslaget
innehåll icke erbjuder tillräckligt skydd mot missbruk. Försiktigheten bjuder
att i fråga örn en så ny försäkringsform som den förevarande icke efter så
kort tid i detta avseende avvika från den ståndpunkt, som Kungl. Majit och
riksdagen intogo vid försäkringens införande. Med hänsyn till vad sålunda
anförts finner utskottet sig böra avstyrka Kungl. Majits förslag i nu förevarande
hänseende. Härav föranledes viss ändring av den i propositionen
föreslagna lagtexten beträffande delar av 21 och 23 §§.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23, If

Mot propositionsförslagets lagtext i övrigt samt mot ingress, övergångsbestämmelser
och rubrik bar utskottet i sak intet att erinra.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förordning

angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1931 (nr 261)
om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 21 § 1 mom. samt 22 och 23 §§ förordningen
den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor skola i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem utgiva understöd
endast därest han till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå
veckoavgifter, och under villkor tillika att avgifter, motsvarande minst tjugusex
veckoavgifter, erlagts för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande
föi-flutna tolv månaderna.

Sistnämnda villkor skall icke gälla, då medlem, som är berättigad till
daghjälp, erhåller arbete för högst aderton dagar samt omedelbart efter
arbetets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp.

Med avseende å berörda villkor Där sjukdom varit orsaken till den
skall vidare iakttagas, dels att i den sista arbetsanställningens avbrytande
tid, inom vilken det föreskrivna an- eller inträffat under tiden efter dennas
talet avgifter skall vara erlagt, icke upphörande, skall vid tillämpning av
skall inräknas tid, då medlem full- nämnda villkor bortses från den tid,
gjort värnpliktstjänstgöring eller en- medlemmen av sådan anledning varit
ligt av legitimerad läkare utfärdat in- förhindrad åtaga sig arbete,
tyg varit på grund av sjukdom för- Med avseende å berörda villkor
hindrad att utföra förvärvsarbete skall vidare iakttagas, dels att i den
eller intill högst sex veckor före och tid, inom vilken det föreskrivna anhögst
sex veckor efter barnsbörd av- talet avgifter skall vara erlagt, icke
hållit sig från sådant arbete, dels ock skall inräknas tid, då medlem fullatt
arbetslösheten, då medlem på gjort värnpliktstjänstgöring eller inglund
av bestämmelserna i 15 § första till högst sex veckor före och högst
stycket varit avstängd från understöd, sex veckor efter barnsbörd avhållit
skall anses hava inträtt först vid av- sig från förvärvsarbete, dels ock att

stängningstidens slut

arbetslösheten, då medlem på grund

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 23—24.

682 86 2

18

jfndra lagutskottets utlåtande AV 23.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av bestämmelserna i 15 § första
stycket varit avstängd från understöd,
skall anses hava inträtt först vid avstängningstidens
slut.

Där medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre
daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med
större sådana förmåner, må daghjälp enligt bestämmelserna i den klass,
till vilken medlemmen övergår, ej utgivas till honom, förrän han efter övergången
erlagt avgifter, motsvarande minst tjugu veckoavgifter. Övergår
medlem däremot till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringförmåner,
skola bestämmelserna i denna klass omedelbart tillämpas
å honom.

22 §.

Daghjälp må —--kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa---äga giltighet.

Yad sålunda föreskrivits örn iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpning,
då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för
högst aderton dagar eller på grund av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring
eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i
denna paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart
efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp.

Innesluter understödsförening,--- — regelbundet förekommer.

23 §.

Daghjälp må---karenstiden förlängts.

Ej må---nittio dagar.

Har medlem---tillgodoräknas honom.

Vid tillämpning av bestämmelserna Vid tillämpning av bestämmelserna
i denna paragraf må i den tid, inom i denna paragraf må i den tid, inom
vilken den längsta understödstiden vilken den längsta understödstiden
skall beräknas, icke inräknas tid, då skall beräknas, icke inräknas tid, dä
medlem fullgjort värnpliktstjänstgö- medlem fullgjort värnpliktstjänstring
eller enligt av legitimerad läkare göring eller intill högst sex veckor
utfärdat intyg varit på grund av sjuk- före och högst sex veckor efter barnsdom
förhindrad att utföra förvärvs- börd avhållit sig från förvärvsarbete,
arbete eller intill högst sex veckor
före och högst sex veckor efter barnsbörd
avhållit sig från sådant arbete.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

19

(Kungl. Maj:ts förslag.)

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1936. Bestämmelserna i 21 §
1 mom. fjärde stycket skola efter
sagda dag tillämpas, även örn övergången
från klass till annan skett
tidigare.

(Utskottets förslag.)

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1936. Bestämmelserna i 21 §
1 mom. femte stycket skola efter
sagda dag tillämpas, även örn övergången
från klass till annan skett
tidigare.

Stockholm den 20 mars 1936.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson, Sam Larsson,
Hagman, P. Sandström, Norman, Karl Bodin och Carlström* ;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Johanson i Hallagården,
Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Sollefteå, Molander och
Thorell.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Sigfrid Hansson, Norman, Hage, Olovson i Västerås, Pettersson
i Hällbacken och Molander, vilka ansett,

a) att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn lydelsen
av 21 § 1 mom. i förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor;
samt

b) att utskottets motivering bort hava följande lydelse:

»De förslag--- — (lika med utskottet)--- — departementschefens

ståndpunkt.

Propositionens och socialstyrelsens förslag skilja sig vidare från varandra
beträffande spörsmålet, huruvida vid prövning av avgiftsvillkoret sjukdomstid
skall borträknas från den tid, inom vilken föreskrivet antal avgifter skall
vara erlagt, i sådana fall, då en försäkrad innehaft arbete efter sjukdomens
upphörande. Departementschefen har för sin del föreslagit, att sjukdomstid

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

under sådana förhållanden skall få borträknas, då sjukdomen styrkts genom
intyg av legitimerad läkare. Till stöd härför har departementschefen anfört
bland annat, att ett sjukdomsfall i en arbetslöshetskassa kan tänkas utöva
inflytande endast vid prövningen av understödsrätten under ett senare inträffande
arbetslöshetsfall samt att det endast torde vara de längre sjukdomsfallen,
vilka i förevarande avseende vore av större betydelse för medlemmarna.

Utskottet finner de av departementschefen sålunda och i övrigt anförda
skälen vara bärande. Genom att krav uppställts på företeende av läkarintyg
anser jämväl utskottet, att faran för missbruk måste anses vara undanröjd.
Utskottet vill vidare påpeka olämpligheten av att sjukdomstid behandlas på
olika sätt i det fall, att en medlem blir arbetslös omedelbart efter sjukdomsfallets
upphörande, och i det fall, att han lyckats efter sjukdomen erhålla en
eller annan dags arbete, innan arbetslösheten inträffar. Utskottet erinrar
vidare om att den av departementschefen föreslagna bestämmelsen innefattar
en skärpning i förhållande till vad som för närvarande gäller, nämligen i så
måtto, att sjukdomstid för att kunna borträknas måste styrkas med läkarintyg
jämväl i det fall, att en medlem blivit arbetslös omedelbart efter sjukdomens
upphörande. Utskottet vill slutligen påpeka olämpligheten av att
värnpliktstjänstgöring och sjukdomsfall, vilka båda omständigheter oberoende
av något vållande från medlemmens sida förhindra honom att erlägga avgifter
till kassan, icke i fortsättningen liksom hittills skulle komma att behandlas
enligt enhetliga bestämmelser. Härtill kommer, att socialstyrelsen ansett
starka skäl i och för sig tala för en utsträckning av ifrågavarande undantagsbestämmelse
att gälla jämväl beträffande sjukdomstid.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört vill utskottet tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn borträknande jämväl av sjukdomstid
från den tid, inom vilken föreskrivet antal avgifter skall vara erlagt.

Mot propositionsförslagets---(lika med utskottet)---att erinra.»

2) av herr Hagman.