Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1936 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse från avgift till
folkpensioneringen för vissa tjänstemän och arbetare
i statens tjänst.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
154, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Brädefors och
Hagberg i Luleå hemställt, att riksdagen måtte besluta avgiftsbefrielse till
folkpensioneringen för alla tjänstemän och arbetare i statens tjänst, som
före 1935 års lag om folkpensionering voro befriade från erläggande av avgifter
till allmänna pensionsförsäkringen.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring stadgar i 5 § som
huvudregel, att pensionsavgift skall erläggas av envar från och med det år,
under vilket han fyller sexton år, till och med det år, under vilket han fyller
sextiosex år. Från avgiftsplikt äro (enligt 5 § andra stycket) undantagna
ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänsteinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juni 1920 angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk äger tillämpning,
delägare i arméns eller flottans pensionskassa samt ordinarie innehavare av
prästerlig tjänst ävensom hustru till sålunda undantagen person. I övrigt
ankommer det (enligt 5 § tredje stycket) på Konungens prövning, huruvida
och under vilka villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av
anställning i statens tjänst, må undantagas från avgiftsplikt enligt lagen.
I en kungörelse den 7 juni 1935 (nr 258) har föreskrivits undantag från
avgiftsplikt i fråga om ordinarie tjänsteman, å vilken civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442) äger tillämpning, samt hustru till dylik
tjänsteman ävensom i fråga örn beställningshavare, vilken avses i 1 § 1
mom. a), b) eller c) militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935
(nr 167), samt annan befattningshavare eller f. d. befattningshavare vid försvarsväsendet,
som omedelbart före militära tjänstepensionsreglementets
ikraftträdande varit delägare i arméns eller flottans pensionskassa, jämte
hustru till sålunda undantagen person.
1913 års lag om allmän pensionsförsäkring upphör att gälla den 1 januari
1937, då lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering träder i kraft. I sistnämnda
lag finnes icke föreskrivet undantag från avgiftsplikt för sådana
tjänstemän, vilka enligt 1913 års lag äro befriade från avgiftsskyldighet.
Bihang till riksdagens protokoll 19.10. 9 sand. 2 aud. Nr 14.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
I 1928 års pensions förscikringskommittés betänkande med förslag rörande
revision av den allmänna pensionsförsäkringen (statens offentliga utredningar
1934: 18) omnämndes, att bestämmelserna i 5 § andra och tredje
styckena i 1913 års lag saknade motsvarighet i kommitténs lagförslag. Då
frågan huruvida tjänsteanställning av viss beskaffenhet skulle medföra befrielse
eller icke från dylik avgiftsplikt varit synnerligen omstridd alltifrån
den allmänna pesionsförsäkringens tillkomst, hade kommittén ansett sig
böra lämna en mera ingående redogörelse för utvecklingen och det dåvarande
läget i denna fråga. Till denna redogörelse, som återfinnes å sid.
201 o. f. i kommitténs betänkande, anhåller utskottet att få hänvisa. Dock
torde böra omnämnas, att enligt en av kommittén verkställd undersökning
antalet på grund av bestämmelserna i 5 § andra och tredje styckena från
avgiftsplikt till pensionsförsäkringen undantagna tjänsteinnehavare uppginge
till mellan 75,000 och 80,000. Av dessa torde omkring 30,000 vara fritagna
jämlikt beslut av Kungl. Majit med stöd av 5 § tredje stycket. Antalet
från avgiftsplikt undantagna hustrur till sådana befattningshavare, varom
ovan nämnts, uppskattades av kommittén till 40,000 å 50,000.
Pensionsförsäkringskommittén föreslog för sin del på anförda skäl (sid.
213), att undantag från avgiftsplikt på grund av tjänsteanställning icke skulle
inrymmas i lagstiftningen.
En ledamot av kommittén (fru Nordgren) reserverade sig mot kommittéförslaget
i denna fråga (betänkandet sid. 325—326).
Genom proposition nr 217 framlades för 1935 års riksdag förslag till lag
om folkpensionering. Beträffande de allmänna grundsatser, å vilket nämnda
förslag vilade, må i förevarande sammanhang erinras allenast därom, att
det s. k. premiereservsystemet övergivits och ersatts med ett grundpensionssystem.
Vad angår frågan örn införande av avgiftsplikt för vissa tjänsteinnehavare
med flera följde propositionen kommitténs förslag.
Förevarande spörsmål behandlades i propositionen å sid. 154—166, vartill
utskottet anhåller att få hänvisa.
Kungl. Maj:ts förslag i denna del avstyrktes i motionerna I: 327 av herr
Forslund m. fl., II: 578 av herr Severin m. fl., II: 585 av herr Karlsson i
Grängesberg m. fl. samt II: 593 av herr Lundqvist m. fl. I motionerna
1: 329 av friherre Lagerfelt m. fl. och II: 592 av herr Magnusson i Skövde
m. fl. föreslogs, att gällande ordning tills vidare borde bibehållas.
Särskilda utskottet anförde i utlåtande nr 1 beträffande nu ifrågavarande
spörsmål:
Pensionsförsäkringslagens stadganden om undantag från avgiftsplikt för
vissa tjänsteinnehavare med flera ha, såsom framgår av redogörelse i propositionen
(sid. 154 ff.), varit föremål för mycken meningsskiljaktighet. Ä
ena sidan har den uppfattningen gjorts gällande, att undantaget borde upphävas,
då det vållade svårigheter vid folkpensioneringens administrering och
med fog kunde fordras, att tjänstepensioneringen avpassades så, att tjänste
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
3
pensionen för befattningshavarna bleve ett komplement till folkpensionen.
A andra sidan lia önskemål framställts om utsträckning av undantaget, därvid
uttryck givits åt den tanken, att undantag från avgiftsplikt borde medgivas
för alla dem, för vilka det vore så ordnat i försörjningshänseende att
folkpension vore obehövlig.
I de principfrågor, till vilka det nuvarande undantaget från avgiftsplikt
för vissa tjänsteinnehavare med flera sålunda givit upphov, synes utskottet
i allt fall så mycket vara tydligt, som att undantaget i sin nuvarande utformning
från principiell synpunkt kan betecknas såsom en halvmesyr. Den
princip, som ligger till grund för avgiftsbefrielsen för de med nu gällande
bestämmelser från avgiftsplikt undantagna persongrupperna, leder nämligen
uppenbarligen längre och ger stöd åt krav från andra persongruppers sida
att likaledes bliva undantagna från avgiftsplikt. Det vill synas utskottet,
som om ett konsekvent genomförande av principen skulle leda till att alla,
för vilka pensionsfrågan är ordnad utanför folkpensioneringen, borde uteslutas
från denna, och det kan till och med ifrågasättas, huruvida icke överhuvud
alla, för vilka invaliditets- och ålderdomsförsörjningen är på ett tillfredsställande
sätt tryggad — oavsett på vad sätt — följdriktigt borde vara
befriade från avgiftsplikt.
Att väsentligt utsträcka det nuvarande undantagets omfattning skulle
emellertid förändra pensionsförsäkringens nuvarande karaktär av en i princip
hela folket omfattande pensioneringsanordning. En sådan åtgärd skulle
ock uppenbarligen vålla betydande praktiska svårigheter. Icke minst skulle
det, om grundpensionssystemet genomföres, visa sig vanskligt att på ett
skäligt sätt tillgodose deras intressen, vilka väl erlagt vissa avgifter till folkpensioneringen
men under en del av den avgiftspliktiga åldern kommit att
tillhöra en från avgiftsplikt befriad kategori. Goda skäl tala därför enligt
utskottets mening för att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upphäva det
ifrågavarande undantaget och därmed likställa de nu från avgiftsplikt befriade
tjänsteinnehavarna med andra personer, vilka erlägga avgifter till
pensionering utanför folkpensioneringen.
Med den utformning, folkpensioneringen enligt Kungl. Maj:ts förslag erhåller,
lägges icke därigenom å de ifrågavarande befattningshavarna en börda,
för vilken de icke få valuta. Då grundpensionen kommer att innefatta
skälig valuta även för dem, som erlagt de högsta avgifterna under hela sin
avgiftspliktiga ålder, och då de ifrågavarande befattningshavarna under den
tid de icke innehaft sin tjänst i allmänhet betalat jämförelsevis låga avgifter,
måste folkpensioneringen för dem i stol t sett anses erbjuda en fördelaktig
pensioneringsform.
Häremot kan naturligtvis med visst fog invändas, att dessa befattningshavare
genom anslutningen till folkpensioneringen i allt fall skulle få avstå alltför
mycket av sin inkomst till pensioneringsändamål, i det att de skulle ha
att erlägga avgifter både till folkpensioneringen och till sin tjänstepensionering.
Invändningen är visserligen icke riktig, örn därmed avses att, sedan alla
pensionsavgifter erlagts, befattningshavarna för sitt uppehälle hava kvar
mindre av sina inkomster än andra personer, av vilka till folkpensioneringen
krävas lika stora avgifter. Det är ju nämligen att märka, att avgifterna till
folkpensioneringen beräknas å det taxerade beloppet och att detta framkommer
efter avdrag av tjänstc- (inklusive familje-) pensionsavgifter. Däremot
.skulle det kunna inträffa, att utgifterna för pensioneringsändamål i förhållande
till andra utgifter skulle bliva oproportionerligt stora för befattningshavare,
vilka skulle erlägga avgifter både till folkpensioneringen och
till tjänstepensionering. Utskottet anser sig emellertid kunna förutsätta, att
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
om skyldighet att erlägga avgift till folkpensioneringen införes för de ifrågavarande
befattningshavarna, det tages under övervägande, huruvida icke därav
bör föranledas någon modifikation i deras skyldighet att erlägga tjänstepensionsavgifter.
Då de genom anslutningen till folkpensioneringen förvärva
rätt till grundpension örn 70 kronor jämte 10 % av de erlagda avgifterna, att
utgå senast från 67 års ålder, synes det vara en naturlig åtgärd, att tjänstepensionen,
åtminstone för de kategorier befattningshavare för vilka grundpensionen
får antagas äga betydelse från försörj ningssynpunkt, vid pensionstagarens
inträde i 67-årsåldern reduceras med ett för alla inom den ifrågavarande
kategorien lika belopp, bestämt efter genomsnittlig uppskattning av
grundpensionernas storlek. Denna minskning av tjänstepensionen bör givetvis
avse den del av tjänstepensionen, som bekostas av befattningshavarnas egna
avgifter, och således komma befattningshavarna till godo i form av minskade
avgifter till tjänstepensioneringen. Någon sådan sammankoppling mellan
tjänstepensionering och folkpensioneringen som den beträffande statens pensionsanstalt
gällande bör dock icke enligt utskottets mening komma till stånd.
Erfarenheterna från den tid, under vilken denna anordning tillämpats, hava
ådagalagt, att anordningen ej är lämplig, och utskottet anser i likhet med pensionsförsäkringskommittén,
att densamma bör bringas att upphöra.
Utskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, vilket därefter godkändes av
riksdagen.
Utskottet. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att frågan örn undantag för
vissa tjänsteinnehavare och deras hustrur från avgiftsplikt till folkpensioneringen
under senare år ingående behandlats, samt att statsmakterna förra
året beslutat, att i lagen om folkpensionering icke medgiva sådant undantag.
Utskottet anser skäl icke föreligga för riksdagen att med frånträdande av
sin förra året intagna ståndpunkt bifalla motionärernas förslag till ändring
i lagen.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, II: 154, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 februari 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Sigfrid Hansson, Gustaf
Tamm, Sam Larsson, Hagman*, P. Sandström* och Olof Carlsson;
från andra kammaren: herrar Hage, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan*,
Sandström i Sollefteå, Gardell i Gahns, Hermansson, Thorell* och Johansson i Tväråselet.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
366424. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.