Andra lagutskottets utlåtande Nr 58■

Nr 58.

Ankom till riksdagens kansli den 10 juni 1936 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt samt
i samband därmed väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder
m. m.

Genom en den 18 april 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 240,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade, här nedan intagna förslag till 1) lag örn förenings- och förhandlingsrätt;
2) lag örn ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr
245) om medling i arbetstvister; samt 3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 22 juni 1928 (nr 254) örn arbetsdomstol.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tolv i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna

inom första kammaren

nr 421 av herr Hansson, Sigfrid,

nr 428 av herr Hamrin m. fl., och

nr 429—432, samtliga av herr Bagge m. fl, samt

inom andra kammaren

nr 820 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,
nr 823—826, samtliga av herr Skoglund m. fl., samt
nr 827 av herr Jacobsson m. fl.

I förevarande sammanhang har utskottet jämväl till behandling upptagit
.sexton andra inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna

inom första kammaren

nr 210 och 211, båda av herr Hamrin m. fl.,
nr 266—269, alla av herr Bagge m. fl., och
nr 270 av herr K. G. Westman, samt
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

inom andra kammaren
nr 10 av herr Ström m. fl.,

nr 152 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå,

nr 475 och 476, båda av herr Andersson i Rasjön m. fl.,

nr 583 av herr Johanson i Hallagården, samt

nr 584—586 och 598, alla av herr Anderson i Norrköping m. fl.

I. Yrkanden i motionerna.

A. I fråga om lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt.

a) I motionen I: 421 har hemställts, att riksdagen måtte besluta följande
ändrade lydelse av 4 § i förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt: Föreningsrätten---ogin.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av föreskrift
i kollektivavtal, att arbetsledare ej må vara medlem av förening, som
avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.
Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas
på sådan föreskrift.

Med arbetsledare förstås den, som är anställd att såsom arbetsgivarens ställföreträdare
leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres av honom
underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager.

b) I motionerna I: 428 och II: 820, vilka äro likalydande, har hemställts,

I. att i Kungl. Maj:ts förslag i propositionen nr 240 måtte vidtagas nedan

angivna ändringar och tillägg:

1) Förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt.

1 §■

Denna lag äger tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
dock icke beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Lagen äger jämväl
tillämpning å vissa föreningar av däri avsedda arbetsgivare eller arbetstagare.

3§.

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt att tillhöra eller icke tillhöra sådan
förening, som i 2 § sägs.

4 §.

Föreningsrätten skall av envar lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten
föreligger, örn mot någon vidtages åtgärd i syfte att förmå eller hindra
honom eller annan att inträda i eller utträda ur förening, eller i anledning av
verksamhet för förening eller för åstadkommande av förening. Sker kränkningen
av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling
eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal eller i
föreningsstadgar, vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder mot föreskrift att arbetstagare,
vilken har till huvudsaklig uppgift att såsom arbetsgivarens ställföreträdare
leda, fördela och kontrollera arbete, i vilket han icke regelbun -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

det deltager, ej må vara medlem av förening, som avser tillvaratagandet av
honom sålunda underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej
heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas å föreskrift,
varom nu sagts, eller avser att åstadkomma avtal örn sådan föreskrift.

5 §.

Har enskild person eller förening gjort sig skyldig till kränkning av föreningsrätten,
på sätt i 4 § sägs, gälde därav uppkommen skada.

Angående skadeståndsskyldigheten--— motsvarande tillämpning.

8 §.

Med förhandlingsrätt förstås i denna lag rätt att påkalla förhandling
rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i
övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å
ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem,
samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna
äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för —--förhandling påkallats.

2) Förslag till ändrad lydelse av 1 och 10 §§ lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

om arbetsdomstol.

10 §.

Arbetsdomstolen vare i mål rörande kollektivavtal domför med ordförande
och fyra ledamöter. Av ledamöter, som avses i 4 §, skola lika många närvara
för vardera sidan. Besiktning å arbetsplats eller annan dylik förrättning må
kunna verkställas av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivaresidan
och en för arbetaresidan.

I mål, som ej röra kollektivavtal, vare domstolen domför med ordföranden
och två ledamöter. Ej må ledamot, som avses i 4 §, deltaga i handläggning
av sådant mål.

Ledamot, som avses — — — (nuvarande lydelse) — ---tjänstgöra i

domstolen.

II. att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning och
förslag angående ändring av arbetsdomstolens sammansättning vid handläggning
av mål rörande privatanställda och andra utanför landsorganisationen
stående arbetstagare;

lil. att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning angående en
särskild med fredsplikt förenad förhandlingsordning angående anställningsvillkor
för privatanställda och med dem jämförliga arbetstagare.

c) Motionerna I: 429 och II: 823, vilka äro likalydande, utmynna i den
hemställan, att riksdagen för sin del ville antaga följande förslag till

Lag om förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
i enskild tjänst.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

2 §.

Med förening av arbetstagare förstås i denna lag förening, som består av
arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas
intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren.

Med förening av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å
arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare
eller arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund
av flera sådana föreningar (huvudorganisation); och skall, då fråga är
om huvudorganisation, vad i denna lag sägs örn medlem i förening gälla om
de anslutna föreningarna, så ock om deras medlemmar.

2 kapitlet. Om föreningsrätten.

3 §•

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt att tillhöra eller icke tillhöra sådan
förening, som i 2 § sägs.

4 §•

Föreningsrätten skall lämnas okränkt.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall anses:

a) arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig stridsåtgärd, som vidtages i syfte att förmå eller hindra någon
att inträda i eller utträda ur förening eller i anledning av verksamhet för
förening eller för åstadkommande av förening; samt

b) avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller bestämmelse i
1''öreningsstadgar eller i kollektivavtal eller annat avtal, där rättshandlingen
eller bestämmelsen tillkommit i sådant syfte eller av sådan anledning, som
under a) sagts; och vare i ty fall rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

Såsom kränkning av föreningsrätten anses dock icke förbud för arbetsledare
att inträda i förening, som avser tillvaratagande av honom underställda
arbetares intressen; ej heller förbud för annan arbetstagare i överordnad
ställning att inträda i organisation av underlydande, därest han genom
sådant inträde försvårar sin möjlighet att såsom arbetsgivarens förtroendeman
på tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden.

För skada, som åstadkommes genom kränkning av föreningsrätten, skall
ersättning gäldas enligt bestämmelserna i 5 kapitlet.

5—7 §§.

Utgå.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätten.

8 §.

Med förhandlingsrätt förstås i denna lag rätt att påkalla förhandling rörande
reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å ena
sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt
å anda sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågvarande arbetstagarna
äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda
i förhandling. Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller genom

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58•

ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras,
med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling
påkallats.

9 §•

Vill part påkalla förhandling, som avses i 8 §, gore framställning därom
hos andra parten. Om denne så begär, skall framställningen ske skriftligen
med angivande av den eller de frågor, om vilka förhandling påkallas. Sammanträde
för förhandling skall hållas snarast möjligt; och ankommer det på
parterna att utan dröjsmål överenskomma om tid och plats för sammanträdet.
Örn endera parten det begär, skall över förhandlingen föras protokoll, som
justeras av båda parterna.

De i denna paragraf givna stadgandena skola icke lända till efterrättelse,
i den mån annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

10 §.

Utgår.

11 §■

Arbetsgivare må ej vägra arbetstagare skälig ledighet för deltagande i förhandling
om fråga, vari han är utsedd att vara representant för sin förening.

4 kapitlet. Om förhandlingsrättens ntövande i visst fall.

12 § (9 §).*

Huvudorganisation av arbetstagare äger genom anmälan hos socialstyrelsen
påkalla detta kapitels tillämpning. Dylik anmälan skall göras av
organisationens styrelse och innefatta förklaring, att organisationen underkastar
sig i 22 § angiven fredsförpliktelse.

Vid anmälan skola fogas:

1) organisationens stadgar;

2) uppgift å de personer, som hava säte i organisationens styrelse eller
som eljest äga företräda organisationen, ävensom å deras adresser; samt

3) bestyrkt avskrift av protokoll vid sammanträde med organisationen,
utvisande, att stadgarna blivit antagna, ävensom av dylikt protokoll eller
annan handling, varav framgår, att styrelse blivit utsedd.

Sker ändring i organisationens stadgar eller i förhållande, som under 2)
sägs, vare organisationen pliktig att omedelbart göra anmälan härom hos
socialstyrelsen.

13 § (10 §).

Å huvudorganisation, som gjort anmälan enligt 12 §, jämte till sådan
organisation anslutna underföreningar skola bestämmelserna i detta kapitel
äga tillämpning från och med ingången av fjärde kalendermånaden efter
den, då anmälan gjordes, och intill dess ett år förflutit efter det huvudorganisationen
hos socialstyrelsen förklarat sig återtaga sin anmälan; dock att
förklaring örn återtagande icke får ske förrän två år efter anmälan.

Äro bestämmelserna i detta kapitel tillämpliga å förening av arbetstagare
och har dessas arbetsgivare erhållit kännedom därom, skola samma bestämmelser
gälla för arbetsgivarparten i förhållande till föreningen och dess medlemmar.

1 Paragraferingen inom parentes i 4 och 5 kapitlen hänför sig till motsvarande paragrafer
i kommitténs angående privatanställda förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

14 § (11 §).

Kan enighet i viss förhandlingsfråga icke uppnås vid förhandling enligt
3 kapitlet, skall socialstyrelsen utse opartisk ordförande att leda förhandlingen
på begäran av huvudorganisation för part, å vilken bestämmelserna
i detta kapitel jämlikt 13 § äga tillämpning, så ock under enahanda förutsättning
på begäran av oorganiserad arbetsgivarpart.

Styrelsen må dock vägra att utse sådan ordförande:

1) därest sökanden icke gjort vad på honom ankommer för frågans lösning
vid förhandling enligt 3 kapitlet;

2) därest sökanden är förening av arbetstagare och icke omfattar mer än
hälften av de av frågan berörda arbetstagarna;

3) därest sökanden är förening, som icke står öppen för alla inom den
eller de grupper, vilkas intressen föreningen åsyftar att tillvarataga; samt

4) därest sökanden är förening av arbetstagare och icke äger minst trehundra
medlemmar.

över socialstyrelsens beslut i fråga, som avses i denna §, må klagan ej
föras.

15 § (16 §).

Finner socialstyrelsen fråga, för vars behandling utseende av opartisk
ordförande påkallas, vara av synnerlig vikt eller särskilt invecklad beskaffenhet,
må styrelsen i stället för en ordförande utse en kommission av tre
personer; och skall i sådant fall vad här nedan stadgas om opartisk ordförande
gälla kommissionen.

16 § (12 §).

Ledes förhandling av opartisk ordförande, åligger det parterna att sammankomma
på hans kallelse. Part, som visar sig ha instämt förhandlingsfrågan
till domstol, vare dock fritagen från skyldighet att deltaga i förhandlingen.

På ordförandens anmaning skall vardera parten med angivande av skäl
framlägga förslag till förhandlingsfrågans lösning.

Det bör vara parterna angeläget att, i den mån sådant erfordras för att
bereda ordföranden tillförlitlig grund för förhandlingsfrågans bedömande,
på anhållan av ordföranden giva honom del av räkenskaper och andra handlingar
samt meddela statistiska och andra uppgifter, varöver parterna förfoga,
ävensom hålla vederbörande arbetsplatser för ordföranden tillgängliga;
part likväl obetaget att, i den omfattning han finner nödigt, göra förbehåll,
att vad ordföranden på sådant sätt erfar ej må av denne yppas.

Över förhandlingen skall föras protokoll, som justeras av båda parterna.

17 § (13 §).

Försummar part att hörsamma kallelse eller anmaning enligt 16 8 första
och andra styckena, må ordföranden på hemställan av andra parten anmäla
försummelsen hos arbetsdomstolen; och äge arbetsdomstolen att genom vite
tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande ävensom på anmälan av ordföranden
utdöma vitet. Sådant vite skall tillfalla kronan och, om tillgång till
dess gäldande saknas, förvandlas enligt allmän strafflag.

18 8 (14 8).

Kunna parternas vid förhandling inför opartisk ordförande avgivna förslag
icke sammanjämkas, må ordföranden uppmana parterna att lämna en

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5S•

eller flera personer uppdrag att såsom skiljemän avgöra förhandlingsfrågan
med utfästelse, att parterna skola ställa sig avgörandet till efterrättelse.

I händelse ordförandens uppmaning i sistnämnda syfte icke efterkommes
av parterna, skall ordföranden, därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet
att höra under domstol, på begäran av endera parten hos socialstyrelsen
hemställa om utseende av skiljenämnd för avgivande av förslag till
förhandlingsfrågans lösning.

Ej må ordföranden själv åtaga sig skiljemannauppdrag i förliandlingsfråga
rörande arbetsförhållande.

19 §.

Har socialstyrelsen mottagit sådan hemställan om utseende av skiljenämnd,
som i 18 § sägs, skall styrelsen till ledamöter av nämnden utse minst fre
opartiska personer, över styrelsens val av ledamöter må klagan ej föras.

Den jämlikt 14 § utsedde opartiske ordföranden eller, där jämlikt 15 §
en kommission utsetts, dess ordförande vare föredragande inför nämnden.

Nämnden skall på grundval av det protokoll, som i 16 § omnämnes, och
de upplysningar, som föredraganden kunnat inhämta, avgiva förslag till förhandlingsfrågans
lösning. Finner sig nämnden för frågans bedömande vara
i behov av ytterligare upplysningar må nämnden infordra sådana från parterna.

Har part under förhandlingen gjort förbehåll, som i 16 § sågs, gälle detta
förbehåll även för nämnden; part vare ock obetaget att göra sådant förbehåll
i fråga om upplysningar, som nämnden enligt denna §:s tredje stycke
äger infordra.

Vid avgivandet av förslag till förhandlingsfrågans lösning skall nämnden
tillika förelägga parterna att senast å viss dag avgiva svar på förslaget.
Vägrar någondera parten att antaga nämndens förslag, åge nämnden avgöra,
huruvida förslaget må offentliggöras; dock att nämnden icke utan särskilda
skäl må förvägra part, som godkänt förslaget, att offentliggöra detsamma.

20 §.

Försummar part att lämna sådana upplysningar, som skiljenämnd enligt
19 § tredje stycket infordrat, må nämnden anmäla försummelse hos arbetsdomstolen.
Vid sådan anmälan äge vad som i 17 § stadgas om föreläggande
och utdömande av vite motsvarande tillämpning.

21 § (15 §).

Sedan av socialstyrelsen utsedd opartisk ordförande slutfört sitt uppdrag,
skall han inom en månad därefter insända berättelse över förhandlingen till
styrelsen. Har skiljenämnd utsetts enligt 19 § skall berättelsen jämväl innehålla
nämndens förslag till förhandlingsfrågans lösning samt parternas
svar på förslaget.

22 § (18 §).

Under tid och förutsättningar, som angivas i 13 §, må arbetsinställelse,
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd icke vidtagas från
någondera sidan. Denna fredsförpliktelse skall dock, så vitt viss förhandlingsfråga
rörer, upphöra att gälla, örn enligt 19 § tredje stycket avgivet förslag
till frågans lösning icke blivit antaget av båda parterna inom den av
skiljenämnden för besvarande av förslaget fastställda tiden samt endera parten
inom en månad därefter underrättat såväl andra parten som socialstyrelsen,
att han ämnar anlita stridsåtgärder.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Innan arbetsinställelse vidtages skall, därest giltigt hinder icke möter,
underrättelse om åtgärden lämnas motsidan ävensom socialstyrelsen sist å
sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin början. Underrättelsen
skall innehålla redogörelse för anledningen till åtgärden.

23 §.

Har part efter ty i 22 § sägs tillkännagivit sin avsikt att anlita stridsåtgärder,
må socialstyrelsen uppdraga åt den jämlikt 14 § utsedde opartiske
ordföranden att med uppmärksamhet följa tvisten samt, om ändrade förhållanden
därtill föranleda, inbjuda parterna till nya förhandlingar.

24 § (17 §).

Angående ersättning till opartisk ordförande, ledamot av sådan kommission,
som i 15 § sågs, och ledamot av sådan skiljenämnd, som i 19 § sägs,
gäde vad Konungen därom stadgar.

25 § (19 §).

Hos socialstyrelsen skall föras register för inskrivning av de uppgifter,
vilka enligt 12, 13 och 22 8§ lämnas styrelsen. I registret skola jämväl införas
styrelsens beslut i frågor, som avses i detta kapitel.

Hava vid anmälan icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt
fall meddelade, eller prövas förenings stadgar eller beslut, som anmälas,
icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning
eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydliga eller vilseledande,
skall styrelsen vägra att mottaga anmälan. Om beslut, varigenom
anmälans mottagande vägras, skall skriftlig underrättelse ofördröjligen överlämnas
eller med allmänna posten försändas till någon, vilken äger företräda
den anmälande.

5. kapitlet. Om påföljd för överträdelse av denna lag.

26 § (20 §).

Envar, som vidtagit eller biträtt beslut om anordnande av stridsåtgärd eller
annan åtgärd, vilken enligt 4 8 eller 22 § första stycket ej må äga rum,
vare skyldig ersätta skada, som av förfarandet kommit.

27 § (21 §).

Där de, som äga företräda förening, varom i 2 8 sågs, å föreningens
vägnar behörigen besluta stridsåtgärd, eller annan åtgärd, vilken enligt 4 8
eller 22 8 första stycket ej må äga rum, vare föreningen pliktig ersätta
skada, som kommer av åtgärden.

28 8 (22 8)-

Har medlem i förening, varom i 2 8 sägs, gjort sig skyldig till sådant
förfarande, som avses i 26 8, och faller åtgärden inom föreningens verksamhetsområde,
vare föreningen, när den erhåller kännedom örn medlemmens
handlingssätt, pliktig att, där så ske kan, hindra honom från fortsättande
av det olovliga förfarandet och förebygga skada av detsamma. För sådant
ändamål åge föreningen mot medlem tillämpa varje påföljd, vilken enligt
stadgarna kan inträda på grund av åsidosättande av förpliktelse, som åligger
medlem. Föreningen må jämväl, oavsett vad stadgarna innehålla, utesluta
medlem för en tid av intill ett år.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen skyldig
ersätta därav uppkommen skada.

29 § (23 §).

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande
samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den
skadevållandes tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt,
må skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
må ock äga rum.

30 § (24 §).

Älägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Föres, sedan
skadeståndsskyldighet ålagts någon, av den skadelidande talan mot annan,
må i den mån det finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt med den
förre, en för båda oell båda för en, gälda skadestånd.

Där förening är jämte medlemmar skadeståndsskyldig, må föreningen förpliktas
att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet belöper
på medlemmarna, men åge föreningen i sådant fall att av dem söka
åter vad föreningen sålunda utgivit.

31 § (25 §).

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall dels inom två
månader från det han erhållit kännedom om skadan samt om den, mot
vilken talan skall förås, underrätta honom örn sitt anspråk, dels ock inom
två år från avslutande av den åtgärd, varå ersättningsskyldigheten grundas,
anhängiggöra sin talan. Försummas det, vare talan förlorad.

32 §.

Förseelse mot bestämmelserna i 22 § andra stycket straffes med böter,
högst 300 kronor. Ädömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras
gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

6 kapitlet. Om rättegång.

33 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen;
dock att åtal för förseelse mot bestämmelserna i 22 § andra
stycket anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

För behandling av sådana mål, som enligt vad i första stycket sagts skola
upptagas och avgöras av arbetsdomstolen, skola utöver de ledamöter jämte
ersättare som förordnas enligt lagen örn arbetsdomstol av Konungen för en
tid av två år i sänder utses två ledamöter mod särskild insikt i industri
och handel, två ledamöter med särskild insikt i jordbruk samt fyra ledamöter,
som kunna anses företräda olika grupper av arbetstagare, jämte ersättare
för dem.

I mål som avse tillämpningen av denna lag vare domstolen domför med
ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare som företräda
särskilda intressen lidkälle ordföranden dem som i det särskilda fallet
äga största sakkunskap, därvid dock iakttages att motsatta intressen örn
möjligt bliva i lika mån företrädda.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

34 §.

Med avseende å mål angående tillämpningen av denna lag skall i övrigt
i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i 7—9 samt 15—28 §§
lagen om arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt 16 §§ lagen örn fri
rättegång.

Genom denna lag upphävas §§ 15, 17, 21 och 22 i förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1937.

d) I motionerna 1:430 och 11:824, vilka äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen ville avslå i propositionen nr 240 föreslagna ändringar i 3,
6 och 11 §§ lagen om medling i arbetstvister, samt att riksdagen i stället ville
antaga följande förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister
skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §.

För vart och ett... mellan arbetsgivare och arbetare; dock att bestämmelserna
i denna lag icke avse arbetsgivare och arbetare, å vilka bestämmelserna
i 4 kapitlet av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt äga tilllämpning.

Därest så ... särskild förlikningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

e) Motionerna I: 431 och II: 825, vilka jämväl äro likalydande, innefatta
det yrkandet, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i
frågan örn lagfästande av förenings- och förhandlingsrätten för sådana kategorier
av arbetstagare, vilka anställas i allmän tjänst genom rent privaträttsliga
arbetsavtal.

f) De likalydande motionerna I: 432 och II: 826 innehålla hemställan, att
riksdagen måtte avslå i propositionen nr 240 framlagt förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen om arbetsdomstol, samt att riksdagen i stället
måtte antaga följande förslag till

Lag örn ändring i lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol.

i §.

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal samt mål
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt skall finnas en domstol med
säte i Stockholm, kallad arbetsdomstol.

Angående arbetsdomstolens sammansättning och rättegången vid arbetsdomstolen
i mål enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt gäde vad
i nämnda lag är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

g) I motionen II: 827 har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av propositionen nr 240, att i motionen närmare angivna synpunkter
förverkligades, samt att vederbörande utskott måtte verkställa därför
erforderlig förändring av lagtexten.

B. Beträffande lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed

sammanhörande spörsmål.

a) I motionerna I: 210 och därmed likalydande 11:475, I: 267 och därmed
likalydande II: 585 samt I: 270 och därmed likalydande II: 583 har yrkats,
att riksdagen måtte antaga i motionerna framlagda texter till lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder.

Lagförslagen äro utformade i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet
i reservationer, som avgivits till andra lagutskottets utlåtande nr 29
1935 (se nedan sid. 20—21). Det i motionerna I: 210 och II: 475 framlagda förslaget
överensstämmer sålunda med en av herrar Österström och Sam Larsson
avgiven reservation, det i motionerna I: 267 och II: 585 framlagda förslaget
med en av herr Frändén m. fl. avgiven reservation samt det i motionerna
I: 270 och II: 583 framlagda förslaget med reservation av herrar
K. G. Westman och Johanson i Hallagården (beträffande sistnämnda förslag
dock med viss ändring beträffande en paragraf).

Utskottet har icke funnit nödigt intaga ovannämnda tre lagförslag i förevarande
utlåtande utan får beträffande deras lydelse hänvisa till motionerna.

b) I motionerna 1:211 och 11:476, vilka äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag om ändring av 1 § i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol
skall erhålla följande ändrade lydelse:

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal och mål
enligt lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder skall finnas en domstol med
säte i Stockholm, kallad arbetsdomstol.

Angående arbetsdomstolens sammansättning och rättegången vid arbetsdomstolen
i mål enligt lagen om vissa ekonomiska stridsåtgärder gäller vad i
nämnda lag är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1936 och gälla till och med den
30 september 1940, dock att lagen skall jämväl efter sistnämnda dag äga tilllämpning
såvitt angår påföljd av förfarande, vilket under tiden för giltigheten
av lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder ägt rum i strid mot densamma.

c) I motionerna I: 266 och II: 598, vilka äro likalydande, bär hemställts,
att riksdagen för sin del ville antaga följande förslag till

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Lag orri ändring i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol.

1 §■

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal, mål enligt
lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder samt mål enligt lagen om arbetsavtal
skall finnas en domstol med säte i Stockholm, kallad arbetsdomstol.

Angående arbetsdomstolens sammansättning och rättegången vid arbetsdomstolen
i mål enligt lagen om vissa ekonomiska stridsåtgärder samt i mål
enligt lagen örn arbetsavtal gäde vad i nämnda lagar är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1936 och gälla till och med den
31 december 1940, dock att lagen skall jämväl efter sistnämnda dag äga tilllämpning
såvitt angår påföljd av förfarande, vilket under tiden för giltigheten
av lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder ägt rum i strid mot densamma.

Utskottet behandlar i förevarande sammanhang detta lagförslag såvitt detsamma
skall hava avseende å mål enligt lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder.
I övrigt behandlas förslaget i utskottets utlåtande nr 57, som omfattar
motioner rörande spörsmålet angående antagande av lag örn arbetsavtal
m. m.

d) Motionerna I: 268 och II: 586, vilka äro likalydande, innefatta den hemställan,
att riksdagen måtte besluta att i 11 kapitlet strafflagen upptaga en
ny paragraf, betecknad 16 §, av följande lydelse:

Den, som å ställe, varom i 15 § förmäles, genom personligt tilltal, utspridande
av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten
till deltagande i blockad eller bojkott, straffes med böter, högst etthundra
riksdaler, i de fall där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd
är.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1936.

e) Motionen II: 10 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta
att hos regeringen anhålla om förslag till sådan ändring av sjömanslagen, att
sjöfolket icke behöver utföra strejkbryteriarbete i hamnar, där konflikt råder.

f) Slutligen har i motionen I: 152 föreslagits, att riksdagen måtte avskaffa
lagen örn varsel i arbetskonflikter. [Härmed torde avses det tillägg (3 a §)
till lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister, som i anledning av
förslag i propositionen 32/1935 beslöts av 1935 års riksdag (se nedan sid. 21).]

C. Beträffande lagstiftning om ideella föreningar.

I motionerna 1:269 och 11:584, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn omedelbart igångsättande
av utredning och framläggande så snart ske kunde för riksdagen av
förslag rörande lagstiftning om ideella föreningar, varvid borde beaktas frågan
huruvida särskilda regler i vissa avseenden borde meddelas för några
slag av dylika föreningar, sådana som yrkesföreningar och andra föreningar
med särskilda syften.

I motionerna har jämväl hemställts örn utredning och förslag rörande åtgärder
i övrigt, som kunde vidtagas i syfte att främja arbetsfreden. I den
delen behandlas motionerna i utskottets denna dag avgivna utlåtande nr 56.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58•

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till motionerna.

Utskottet övergår härefter till att lämna en kort historik beträffande de
spörsmål, som behandlas i förevarande utlåtande, därvid utskottet indelar
ämnet i samma underavdelningar, som ovan kommit till användning vid
redogörelsen för innehållet i motionerna.

II. Historik.

A. I fråga om lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt.

Varken förenings- eller förhandlingsrätten är för närvarande uttryckligen
lagfäst i Sverige. Frågan härom har emellertid sedan länge varit aktuell.

Vad föreningsrätten angår, har denna såtillvida av ålder varit erkänd, att
det icke mött några lagliga hinder för enskilda att sammansluta sig i föreningar
för tillvaratagande av gemensamma intressen. Till stöd härför har
åberopats det allmänna fastslåendet av de medborgerliga fri- och rättigheterna
i 16 § regeringsformen. Härigenom kan emellertid ej anses fastslaget, i vad
mån åtgärder från utomstående böra betraktas som föreningsrättskränkningar.

Frågan om lagstiftning till tryggande av föreningsrätten har vid upprepade
tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. En redogörelse för vad därutinnan
förekommit har lämnats å sid. 7—9 i propositionen.

Vad förhandlingsrätten beträffar, kan den sägas vara indirekt erkänd i
svensk lagstiftning genom lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i
arbetstvister. Enligt denna lag erbjuder nämligen det allmänna sin medverkan
för att sammanföra parterna på arbetsmarknaden till förhandlingar
genom att till deras förfogande ställa förlikningsorgan. Medlingslagen har
dock icke tillkommit i syfte att fastslå parternas förhandlingsrätt utan för
tillgodoseende av det allmännas intresse av arbetsfredens bevarande. Förlikningsmannen
skall i regel icke ingripa, förrän en arbetstvist medfört eller
synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet. I rena förhandlingsfrågor
kan förlikningsmannen lämna sin medverkan endast på båda
parternas begäran. Kan förlikningsmans medverkan till förhandling icke
lämnas eller anses den icke böra påkallas, må på framställning av parterna
socialstyrelsen, där den finner omständigheterna därtill föranleda, utse lämplig
person att leda förhandlingarna. Genom lagen den 12 juni 1931 (nr 202)
gjordes till 3 § i medlingslagen ett tillägg, delvis ägnat att lagfästa förhandlingsrättens
princip. Enligt detta tillägg skall förlikningsmannen, även örn
uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse
av större betydenhet, kalla de tvistande till förhandlingar, därest
begäran därom framställes av arbetsgivare eller organisation, omfattande
minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna. Medlingslagens bestämmelser
äro i stort selt endast instruktioner till det organ, förlikningsmannen, som

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

inrättats för att tillgodose lagens syfte, arbetsfredens bevarande. I motsats
till den äldre medlingslagen av år 1906 innehåller dock 1920 års lag en
uttrycklig bestämmelse örn parternas skyldighet att efterkomma förlikningsmannens
kallelse till sammanträde. Någon påföljd för parts utevaro är icke
stadgad.

Frågor, avseende tryggande av förhandlingsrätten, ha i olika sammanhang
bragts under statsmakternas övervägande. I allmänhet har frågan därvid
framförts i ett större och vidare sammanhang. När frågan örn lagstiftning
till skydd för förhandlingsrätten upptagits såsom ett självständigt problem,
har densamma i regel begränsats till att avse viss arbetstagargrupp, företrädesvis
tjänstemannagrupper, för vilka den genom medlingslagen erkända
förhandlingsrätten varit av föga praktisk betydelse. En historik på denna
punkt återfinnes å sid. 10—11 i propositionen.

Den 19 juni 1931 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst åtta personer — kommittén angående pr inåt anställd a
— för att inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning
och utarbetande av förslag rörande frågan örn rättslig reglering av de i enskild
tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed ägde samband.

I direktiven för kommittén omnämnde föredragande departementschefen,
statsrådet Larsson, bland annat, att frågan huruvida förenings- och förhandlingsrätten
skulle lagfästas borde bliva föremål för närmare övervägande.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 4 juli 1931 rektorn
vid handelshögskolan i Stockholm, professorn Martin Fehr, ombudsmannen
i Sveriges arbetsledareförbund Ernst Ahlberg, redaktören Sigfrid Hansson,
byråchefen i socialstyrelsen Otto Järte, sekreteraren i svenska kontoristföreningarnas
förbund Edith Lindblom, vice verkställande direktören i försäkringsaktiebolaget
Skandia Iwar Sjögren, ordföranden i svenska arbetsgivareföreningen,
vice häradhövdingen Hjalmar von Sydow och ombudsmannen i
svenska bankmannaföreningen V. von Zeipel, varjämte det uppdrogs åt Fehr
att såsom ordförande leda utredningsmännen arbete. Sedan von Sydow
avlidit, tillkallades den 6 april 1932 såsom utredningsman i hans ställe verkställande
direktören i svenska arbetsgivareföreningen Gustaf Söderlund. Den
14 juni 1935 erhöll Hansson begärt entledigande från sitt uppdrag och tillkallades
i hans ställe advokaten A. Sölvén.

Kommittén angående privatanställda avgav först — den 9 mars 1935 —
ett betänkande med förslag till lag om arbetsavtal (statens offentliga utredningar
1935: 18) samt därefter, den 20 november 1935, ett betänkande med
förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt (statens offentliga utredningar
1935:59).

En redogörelse för huvuddragen i det förslag, som innefattas i sistnämnda
betänkande, har lämnats å sid. 13—15 i propositionen.

Av kommitténs åtta ledamöter hava fyra, nämligen herrar Sjögren, Söderlund,
Sölvén och von Zeipel reserverat sig mot förslaget i olika avseenden.

över kommitténs förslag hava yttranden avgivits av ett flertal myndigheter
och sammanslutningar (se sid. 15—16) i propositionen. Förslaget har därefter
gjorts till föremål för överarbetning inom socialdepartementet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

B. Beträffande lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed

sammanhörande spörsmål.

1929 års riksdag.

Spörsmålet om lagstiftningsåtgärder till tryggande av tredje mans rätt till
neutralitet i ekonomiska konflikter upptogs såsom ett fristående problem första
gången vid 1929 års riksdag. I tvenne likalydande motioner i båda kamrarna
(I: 12 av herr Frändén m. fl. och II: 21 av herr Nygren m. fl.) hemställdes
nämnda år, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder för tryggande av
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt, varvid frågan om skadestånd
till näringsidkare, som drabbades av övergrepp, måtte särskilt beaktas.

I yttrande över motionerna avstyrkte socialstyrelsen den ifrågasatta lagstiftningen.

Jämväl andra lagutskottet avstyrkte (i utlåtande nr 42) motionerna.

I en avgiven reservation (av herrar Westman, von Sydow, Frändén, Magnusson
i Skövde, Johanson i Hallagården och Petersson i Lerbäcksbyn) hemställdes
emellertid om skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas syfte. Från
denna reservation, som blev utgångspunkten för den senare verkställda utredningen
i ämnet, må följande återgivas (reservanterna angiva den lydelse utskottets
utlåtande enligt deras mening borde ha):

Utskottet förbiser ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga svårigheter
att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans neutralitet
vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning
bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot vare
sig arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller att giva den karaktären
av strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler
om skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde
böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning
av föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i
eller utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik
stridsåtgärd tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska
uppoffringar för att understödja endera parten eller då maning i en
eller annan form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan än den stridande
organisationens medlemmar.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
örn utredning, huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder må vidtagas
för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet står utanför
arbetskonflikt, men likväl oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott
eller andra stridsåtgärder, som riktas mot honom.

Det må här anmärkas, att fyra reservanter i utskottet (herrar Almkvist,
Granström, Jeppsson och Andersson i Rasjön) instämde i utskottets kläm men
voro skiljaktiga beträffande motiveringen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren (genom
lottning) herrar Westmans m. fl. reservation, medan andra kammaren biföll
utskottets hemställan med uteslutande av dess motivering.

Kungl. Majit deli 22 november 1929.

Frågan upptogs därefter genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 november
1929, då professorn Ragnar Bergendal erhöll uppdrag att inom socialdepartementet
biträda med utredning i ämnet. I yttrande till statsrådsprotokollet
uttalade därvid föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, följande
angående föremålet för utredningen.

Den offentliga diskussion, som förekommit i frågan örn tredje mans rätt
till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt i särskilda
fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper
reagerat. Härav har följt, att man för det mesta rört sig med mera allmänt
formulerade önskemål och begrepp. Vad man velat hindra med en önskad
lagstiftning synes i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder för
att tvinga den, som står och vill stå utanför en konflikt, antingen att träda in
i eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller arbetsgivare
eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande av endera
parten eller att överhuvud på ett eller annat sätt deltaga i striden. En
fredlig medborgare, vilken vill vara neutral i en arbetskonflikt, borde icke
behöva utsättas för förluster, ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång från
andra medborgares sida. Till förhindrande härav synes man emellertid i allmänhet
icke vilja förorda straffansvar utan snarare stadgande av skyldighet
att ersätta genom neutralitetskränkningen vållad skada. Anspråken på dylik
lagstiftning uppställas icke ensidigt, utan de rikta sig mot tvångsåtgärder
från båda parternas sida, låt vara att arbetarpartens åtgöranden varit de i
praktiken och diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans
rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för antydda
missförhållanden, möter man emellertid omedelbart svårigheter med
hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det därför i första hand
angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art och omfattning.
Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning
bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen till att sådant
ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen
bör noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som äro
ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten därav.

Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda
sig en uppfattning om de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna
och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet
som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer
skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder
sådana som de, vilka här äro i fråga.

1931 och 1932 års riksdagar.

Vid 1931 och 1932 års riksdagar väcktes motioner om utvidgningar av den
åt professorn Bergendal uppdragna utredningen örn tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter samt om påskyndande av berörda utredning, nämligen
vid 1931 års riksdag motionerna I: 129 av herr Trygger m. fl., I: 131 av

Andru lagutskottets utlåtande Nr 58-

herr Nilsson, Petrus, m. fl., II: 186 av herr Lindman m. fl. och II: 193 av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl. samt vid 1932 års riksdag motionerna I: 187
av herr Trygger m. fl. och II: 264 av herr Lindman m. fl. Motionerna behandlades
av andra lagutskottet i utlåtande nr 31 vid 1931 års riksdag och i
utlåtande nr 12 vid 1932 års riksdag.

Riksdagen beslöt, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Professorn liergendals utredning.

Professorn Bergendal avlämnade den 30 november 1933 utredning angående
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande
spörsmål (statens offentliga utredningar 1933:36). Vid utredningen
voro såsom bilagor fogade dels ett utkast till lag med vissa bestämmelser
mot ekonomiska stridsåtgärder, dels ett utkast till lag örn ändring av
11 kap. strafflagen, dels ock ett utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Dessa utkast voro enligt vad i betänkandet framhölls av preliminär
natur och den sakkunnige förutsatte, att definitiva lagstiftningsåtgärder föreginges
av fortsatt utredning.

Rörande det närmare innehållet i lagutkasten hänvisar utskottet till betänkandet.
Utskottet vill allenast här anmärka att enligt de framlagda lagutkasten
skulle lagstiftningen i ämnet så till vida bygga på den grundval, som
angivits av utskottsreservanterna vid 1929 års riksdag, att tredje mans rätt
till neutralitet i konflikter skulle vara den bärande huvudtanken i lagstiftningen.

Ehuru sålunda den sakkunnige förordade en lagstiftning, byggd på tanken
om tredje mans neutralitet i konflikter, innebar hans förslag till utformning
av lagbestämmelser i skilda hänseenden utvidgningar av eller eljest avvikelser
från den tidigare angivna ramen för lagstiftningen.

Den sakkunnige föreslog sålunda en utvidgning av den ifrågasatta lagstiftningen
till att gälla neutralitetsskydd för tredje man även vid andra konflikter
än arbetskonflikter.

Den sakkunnige föreslog vidare, att lagstiftningen skulle omfatta även
spörsmålet örn strejkbrytare och deras behandling.

En avvikelse från den tidigare angivna utgångspunkten för en lagstiftning
innefattades jämväl i den sakkunniges förslag att utforma lagen såsom en
strafflag.

Enligt den sakkunniges lagutkast skulle mål, som avsåge tillämpningen av
den ifrågasatta lagstiftningen, handläggas vid de allmänna domstolarna.

över den sakkunniges utredning lia yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar.

Yttrandena ha tryckts (statens offentliga utredningar 1934: 10). Beträffande
yttrandenas innehåll hänvisar utskottet till nämnda publikation.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avel. Nr 5.S.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Kungl. Maj:t den !) mars 1934.

Den 9 mars 1934 tog Kungl. Majit ställning till spörsmålet om ärendets vidare
behandling. Vid sin anmälan av ärendet för Kungl. Majit nämnda dag
hemställde föredragande departementschefen, statsrådet Möller, om bemyndigande
att tillkalla en kommission för ytterligare prövning av det föreliggande
lagstiftningsproblemet. Det egentliga utredningsarbetet borde enligt departementschefens
mening anförtros åt tre personer. Härutöver borde kommissionen
bestå av högst tio representanter för olika meningsriktningar.

Som direktiv för kommissionens arbete anförde departementschefen i huvudsak
följande.

Vid den ytterligare utredning av det föreliggande lagstiftningsproblemet,
som sålunda nu bör komma till stånd, torde utredningsmännen böra ingående
pröva de erinringar, som i de avgivna utlåtandena framställts mot det
föreliggande utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder.
De böra därvid överväga en sådan läggning av en eventuell lag i
ämnet, att densamma icke får karaktären av strafflag.

Bland övriga viktigare frågor, som kräva ytterligare prövning och som ej
omnämnts i det föregående, vill jag fästa uppmärksamheten på lagutkastets
ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits från förbudet
mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hava karaktären
av arbetsnedläggelse, synes stundom kunna leda till att den lovliga totala arbetsnedläggelsen
tillgripes i stället för den mindre omfattande och ur arbetsfredens
synpunkt mindre störande partiella blockaden. Vidare erfordras en
förnyad prövning av lagutkastets bestämning av neutralitetsbegreppet, särskilt
i vad avser strejkbrytare som under pågående konflikt fortsätta arbetet.
Lagutkastets ståndpunkt, att uppsägning av skriftligt avtal i vedergällningssyfte
eller såsom en akt av föreningstvång eller föreningsrättskränkning förbjudes,
medan uppsägning av muntligt avtal i samma syfte icke drabbas av
samma förbud och påföljd, har från flera håll kritiserats och synes på nytt
böra övervägas. Möjligheten att mera effektivt än i lagutkastet skett skydda
kontorspersonals, arbetsledares och andra anställdas neutralitet under arbetskonflikt
bör ytterligare prövas, såsom ock påyrkats i yttranden från Sveriges
kontoristförening och Sveriges arbetsledareförbund. Härvid torde särskilt
övervägas ogiltigförklarande av avtalsbestämelser, genom vilka den anställde
frånhänder sig sin neutralitet.

Uppgiften för en lagstiftning bör huvudsakligen vara att utmönstra vissa
slags stridsåtgärder på den grund att de verka obilligt och irriterande genom
att indraga utomstående neutrala i dem ovidkommande konflikter. Att i en
lagtext noggrant definiera vilka stridsåtgärder böra ur angivna synpunkter
förbjudas är, enligt vad det föreliggande lagutkastet och avgivna remissyttranden
giva vid handen, synnerligen vanskligt. Om emellertid kriminalisering
undvikes, torde dessa svårigheter minskas. I händelse av en sådan omläggning
av lagstiftningen skulle dessutom tanken på en central specialdomstol
eller skiljenämnd för prövning av hithörande frågor kunna upptagas till
prövning. Med hänsyn till att man rör sig på ett nytt och svåröverskådligt
område, där en lagstiftning skulle innebära brytning med vissa hittills tillämpade
bruk såväl på arbetsmarknaden som inom affärslivet, torde vidare böra
övervägas en sådan anordning, att den centrala domstolen eller nämnden
äger meddela förbud mot stridsåtgärder av viss i lagen angiven art, och alt
särskild påföljd inträder först vid vägran att efterkomma sådant förbud.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Till ledamöter av kommissionen att handhava det egentliga utredningsarbetet
förordnade departementschefen ordföranden i arbetsdomstolen, f. d. justitierådet
A. Lindhagen, professorn Bergendal och häradshövdingen, förutvarande
justitieombudsmannen S. E. Ekberg. Till ledamöter av kommissionen
utsågos därjämte verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen
G. Söderlund, ledamoten av landssekretariatet J. A. Forslund, redaktören för
tidskriften Kooperatören A. Gjöres, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund
V. O. L. Strömberg, ordföranden i riksförbundet landsbygdens
folk, hemmansägaren C. G. Johansson i Stora Skedvi, ombudsmannen
hos Sveriges arbetsledareförbund E. Ahlberg, ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren P. Gustafsson i Benestad, ledamoten av riksdagens
första kammare, redaktören S. Hansson, ledamoten av riksdagens
första kammare, numera generaldirektören A. S. E. Larsson och professorn
N. H. Å. Hassler. Åt Lindhagen uppdrogs tillika att vara kommissionens
ordförande.

t Trott

ouni annakom rn issionens förslag.

Den 4 maj 1934 avlämnade kommissionen betänkande med förslag dels till
lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock till lag om ändring i
11 kap. strafflagen. Betänkandet har tryckts (statens offentliga utredningar
1934:16).

Kommissionen förutsatte, att de framlagda lagförslagen skulle kompletteras
med vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen, ehuru kommissionen ej framlade
förslag i sådant hänseende.

Beträffande lydelsen av kommissionens lagförslag och motiven till desamma
får utskottet hänvisa till betänkandet.

Över kommissionens förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar. Yttrandena hava tryckts (statens offentliga
utredningar 1934: 30). Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa
till nämnda publikation.

1934 års riksdag.

I åtta motioner (I: 150 av herr Nilsson, Petrus, m. fl., I: 151, I: 152 och
I: 153 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., I: 290 av herr Pehrsson i
Bramstorp m. fl. samt 11:337, 11:338 och 11:339 av herr Lindman m. fl.)
framställdes yrkanden rörande lagstiftning angående tredje mans rätt till
neutralitet i arbetskonflikter och rörande därmed sammanhörande spörsmål.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 47 hemställde,
bland annat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
alt Kungl. Maj:t, med beaktande av vad utskottet anfört i utlåtandet, ville
för riksdagen framlägga förslag till lag örn tredje mans rätt till neutralitet i
arbetskonflikter samt vid ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och
inom näringslivet i övrigt.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Reservationer anfördes dels av herr Magnusson i Skövde och fyra andra
ledamöter, dels ock av herr Linder och sex andra ledamöter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 370/1934).

1935 års riksdag.

I proposition nr 31 framlade Kungl. Majit förslag till lag om vissa ekonomiska
stridsåtgärder. Reträffande lydelsen av nämnda lag samt motiven för
densamma får utskottet hänvisa till propositionen 31/1935. I anledning av
propositionen väcktes inom riksdagen 25 motioner (I: 276 och I: 277, båda
av herr Hansson, Sigfrid, I: 278 av herrar YVangson, Otto, och Ström, Fredrik,
, I: 279 av herr Hagman, I: 280 av herr Hamrin m. fl., I: 281 av herr
Lindley m. fl., I: 282 av herr Hansson, Sigfrid, I: 283 av herr Johansson,
Johan Rernhard, m. fl., I: 286 av herrar Anderson, Erik, och Henriksson, I: 287
av herr Nilsson, Petrus, m. fl., I: 288 av herr Branting, I: 289 av herr Reuterskiöld,
II: 127 av herr Ström m. fl., II: 482 av herrar Hagberg i Luleå och
Brädefors, II: 483 av herr Lindberg i Stockholm, II: 486 av herr Frankenberg
m. fl., II: 487 av herr Olsson i Stockholm m. fl., II: 489 av herr Lindman
m. fl., II: 494 av herrar Loveén och Lindberg i Stockholm, II: 495 avherr
Sandberg, II: 496 av herrar Lithander och Olsson i Staxäng, II: 497 avherr
Danielsson m. fl., II: 498 av herr Björck i Kristianstad m. fl., II: 499 avherr
Andersson i Rasjön m. fl. och II: 500 av herr Olsson i Närlinge m. fl.),
innefattande yrkanden om mer eller mindre vittgående ändringar i lagförslaget.
Jämväl yrkande om avslag å propositionen framställdes.

Ärendet behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 29 hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att propositionen ej kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga ett av utskottet framlagt förslag till
lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder (sid. 147—161 i utlåtandet 29/1935);

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa en skyndsam utredning angående möjligheterna
att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat
skydd för lönefordringar;

C) att vissa uppräknade motioner, i den mån de icke blivit beaktade genom
vad utskottet under A) hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

D) att övriga motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer anfördes:

1) av herrar K. G. Westman och Johanson i Hallagården, vilka med biträdande
av utskottets förslag i övrigt yrkade ändringar i tre paragrafer i lagförslaget
(sid. 162—163 i utlåtandet 29/1935);

2) av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Magnusson i Kalmar, Hage och
Olovson i Västerås, vilka hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att propositionen ej kunnat i oför -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

ändrat skick antagas, måtte för sin del antaga ett vid reservationen fogat
förslag till lag (sid. 165—172);

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om den utredning,
varom utskottet hemställt; samt

C) att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

3) av herrar Österström och Sam Larsson, vilka yrkade ändringar i åtskilliga
hänseenden i utskottets lagförslag (sid. 173—176);

4) av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Linnér och Sandström
i Sollefteå, vilka i första rummet hemställde örn avslag å propositionen
och utskottets lagförslag. För den händelse denna hemställan icke skulle
vinna bifall, yrkades mera avsevärda ändringar i lagförslaget (sid. 177—191);

5) av herrar Forslund och Johanson i Stockholm (blank reservation); samt

6) av herr Hagman, som yrkade bifall till den av honom väckta motionen
I: 279.

Riksdagen avslog utskottets lagförslag [hemställan under A)] men biföll
vad utskottet hemställt under B), C) och D) [skrivelse nr 287].

I samband med frågan angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder
behandlades vissa andra spörsmål.

I proposition nr 32 framlades förslag till lag angående tillägg till lagen den
28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister, innefattande föreskrifter
örn s. k. varseltid vid arbetsinställelse.

Med anledning av propositionen väcktes en motion, 11:491 av herr Lindman
m. fl.

Propositionen och motionen behandlades av andra lagutskottet i utlåtande
nr 30, däri jämväl vissa yrkanden i de ovannämnda motionerna 1:280,
11:495 och 11:499 upptogos till prövning.

Utskottet hemställde, att det i propositionen framlagda lagförslaget måtte
bifallas med ändring allenast i fråga om dagen för lagens ikraftträdande,
samt att yrkandena i motionerna därmed måtte anses besvarade.

Reservationer anfördes dels av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström,
Linnér och Sandström i Sollefteå, dels ock av herrar Österström och
Sam Larsson. I reservationerna hemställdes, att propositionen icke måtte
bifallas av riksdagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse- nr 288).

I proposition nr 33 framlades förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap.
8 § strafflagen, innefattande en utvidgning av där stadgat rättsskydd för part
och vittne.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 31
upptog till prövning dels en i anledning av propositionen väckt motion, II: 492
av herr Lindman m. fl., vari yrkades avslag å propositionen, dels ock vissa
hithörande .spörsmål, som behandlats i de förutnämnda motionerna 1:283,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

11:489 och 11:495, avseende skydd för ämbets- och tjänstemän eller innehavare
av offentligt uppdrag mot repressalier genom ekonomiska stridsåtgärder.

Utskottet hemställde, att propositionen måtte bifaflas av riksdagen, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t ville
skyndsamt verkställa utredning angående lagstiftning örn ökat skydd för ämbets-
och tjänstemän samt innehavare av offentligt uppdrag ävensom för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, att motionen
11:492 måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan hemställt
samt att övriga motioner, i den mån de icke kunde anses besvarade, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer anfördes dels av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström,
Linnér och Sandström i Sollefteå, dels ock av herrar Österström och
Sam Larsson. I reservationerna yrkades avslag å viss del av den föreliggande
lagtexten.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 289).

I sammanhang med frågan angående lagstiftning örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder behandlades slutligen även i motioner (I: 285 av herr Johansson,
Johan Bernhard, m. fl., II: 490 av herr Lindman m. fl. samt förutnämnda
II: 495 av herr Sandberg) framställda yrkanden örn tillägg till 11 kapitlet
strafflagen, avseende förbud mot utställande av blockadvakter och utdelande
av blockadlappar m. m. även vid lovliga blockader och bojkotter.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtande nr 32, däri hemställdes,
att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation till förmån för yrkandet i motionerna 1:285 och 11:490 avgavs
av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Linnér och Sandström
i Sollefteå.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Sakkunnig förslag 1935.

I förevarande sammanhang må hänvisas till det av de den 31 december
1934 tillsatta sakkunniga för verkställande av en förberedande utredning angående
ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska
livet avgivna betänkandet om folkförsörjning och arbetsfred. Detta betänkande,
som överlämnats till Kungl. Maj:t den 9 december 1935, innehåller i
del I, bland annat, ett kapitel med rubrik »Förbud mot vissa stridsåtgärder»
(sid. 119—123).

C. Beträffande lagstiftning om ideella föreningar.

I vårt land är föreningsväsendet endast i vissa avseenden underkastat rättslig
reglering. Av den lagstiftning på detta område, som förefinnes, må nämnas
lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar, lagen den 29 juni

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

1912 örn understödsföreningar, lagen den 18 juni 1915 innefattande vissa
bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit, förordningen den 3 juli
1930 örn jordbrukets kreditkassor, lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar,
förordningen den 3 augusti 1929 om Svenska bostadskreditkassan
och örn bostadskreditföreningar, förordningen den 16 maj 1890 angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända, förordningen den 5 juni 1909 angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet,
lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom, lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag samt förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

De mångfaldiga grupper av föreningar, som verka för andra syften än
medlemmarnas ekonomiska intresse (såsom för uppbyggelse, välgörenhet,
forskning, sällskaplig underhållning m. m.) eller vilkas verksamhet, om ock
ytterst riktad på ekonomiska intressen, dock icke omedelbart är av ekonomisk
natur (fackföreningar m. fl.) — samtliga benämnda »ideella föreningar»
— sakna reglering i lag. Emellertid hava de i rättspraxis tillerkänts
rättssubjektivitet, d. v. s. förmåga att förvärva rättigheter och ikläda sig
förpliktelser ävensom kära och svara inför domstol, under förutsättning att
de lia stadgar, som innefatta bestämmelser om, bland annat, huru beslut
skall åstadkommas, samt att styrelse finnes utsedd.

Frågan örn reglering av de ideella föreningarnas rättsliga ställning har vid
olika tillfällen varit föremål för överväganden.

I skrivelse till Kungl. Majit anhöll 1899 års riksdag, att Kungl. Majit måtte
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, varigenom
den rättsliga ställning, som kunde prövas böra tillerkännas annan
förening än sådan, som hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift, måtte
lämpligen regleras.

Sedan Kungl. Majit den 29 november 1901 uppdragit åt särskilda kommitterade
— 1901 års föreningskommitté — att utarbeta förslag till, bland
annat, lagbestämmelser i det av riksdagen i nyssnämnda skrivelse angivna hänseendet,
avgav föreningskommittén den 21 december 1903 betänkande med
förslag till lag örn registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet.
Förslaget var i huvudsak byggt på då gällande lag den 28 juni 1895
om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.

över 1903 års förslag inhämtades yttranden från Överståthållarämbetet
och samtliga Konungens befallningshavande, varefter detsamma överarbetades
inom justitiedepartementet.

Sedan högsta domstolen den 28 november 1907 avgivit utlåtande över 1903
års förslag samt kort därefter — den 5 februari 1908 -— 1905 ars aktiebolagskommitté
avgivit betänkande med däri jämväl upptaget förslag till lag örn
föreningar för ekonomisk verksamhet, utarbetades inom justitiedepartemen -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

tet ett förslag till lag om föreningar, omfattande båda de olika slagen av
föreningar, vilka särskildes med de benämningar, som syntes ha vunnit
burskap i allmänna språkbruket, nämligen »ekonomiska föreningar» och
»ideella föreningar».

Över sistnämnda förslag avgav lagrådet utlåtande den 31 december 1909,
varefter förslaget i delvis omarbetat skick förelädes 1910 års riksdag (propositionen
nr 83). Förslaget, som tillstyrktes av lagutskottets majoritet
(utlåtande nr 50), antogs med några mindre ändringar av första kammaren
men avslogs av andra kammaren, som emellertid för sin del beslöt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla om utarbetande och framläggande
för riksdagen av förslag till lagstiftning särskilt för ekonomiska
och särskilt för ideella föreningar.

Inom justitiedepartementet utarbetades därefter förslag till lag örn ideella
föreningar, vilket, sedan lagrådet yttrat sig över detsamma, framlades (i propositionen
nr 35) för 1911 års riksdag. Förslaget tillstyrktes med vissa
ändringar av lagutskottet (utlåtande nr 46) och antogs därefter av första
kammaren men avslogs av andra kammaren samt hade sålunda förfallit.
Andra kammaren beslöt emellertid för sin del, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit skulle anhålla om utarbetande av nytt förslag till lag om
ideella föreningar.

Den 15 december 1916 tillkallades särskild sakkunnig för att inom justitiedepartementet
biträda vid utarbetandet av förslag i ämnet. Den sakkunnige
överlämnade den 30 november 1919 betänkande, innefattande utkast
till lag örn ideella föreningar med tillhörande motivering.

Frågan örn legislativ reglering av de ideella föreningarna har jämväl efter
1919 varit föremål för intresse i olika sammanhang. Till nämnda fråga hörande
spörsmål hava sålunda berörts, bland annat, i ett av kommittén för behandling
av den industriella demokratiens problem år 1923 avgivet betänkande
med förslag till lag örn driftsnämnder (statens offentliga utredningar
1923:29) och vid de utredningar, som verkställts av år 1926 tillsatta särskilda
sakkunniga — den s. k. arbetsfredsdelegationen — för frågan örn ytterligare
åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden.

Föreningsrättsliga spörsmål hava vidare även i andra sammanhang varit
föremål för uppmärksamhet, dels i samband med arbetsfredsfrågans behandling
under senare år (se redogörelsen därför i utskottets denna dag avgivna
utlåtande nr 56), dels ock i samband med frågorna rörande lagstiftning om
vissa ekonomiska stridsåtgärder samt örn förenings- och förhandlingsrätt.

Slutligen må omnämnas, att vid 1935 års riksdag i likalydande motionerna
I: 254 av herr Nylander m. fl. samt II: 438 av herr Sandström i Sollefteå m. fl.
föreslagits, att riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av motionärerna
utvecklade synpunkter måtte hos Kungl. Majit anhålla örn skyndsam
utredning och framläggande av förslag angående lagstiftning om yrkesföreningar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58• 25

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 37 anförde: I

gällande svensk rätt förefinnes icke någon positiv reglering av de s. k.
ideella föreningarnas ställning. Med hänsyn särskilt till den stora betydelse
i det nuvarande samhällslivet, som ideella föreningar av olika slag äga, synes
det utskottet vara av vikt, att grundläggande regler på förevarande område
icke saknas i lagstiftningen. Det måste nämligen, såsom socialstyrelsen
i sitt över nu förevarande motioner till utskottet avgivna yttrande anfört,
anses vara föga tillfredsställande, att så rent primära förhållanden med avseende
å föreningarna som, bland annat, rätten till inträde och utträde, formerna
för besluts fattande och disposition över en förenings tillgångar sakna
stödet av en lagstadgad rättsordning. Såsom framgår av den utredning, som
utskottet här ovan lämnat, och de yttranden, som avgivits till utskottet, hava
också tidigare vid skilda tillfällen uttryck givits åt den uppfattningen, att ett
behov av lagstiftning om ideella föreningar föreligger.

Uti de nu förevarande motionerna har emellertid hemställts örn utredning
allenast rörande spörsmålet angående lagstiftning örn yrkesföreningar. Det
gäller sålunda endast en del av det lagstiftningskomplex, varom ovan i utskottets
yttrande varit fråga. Vissa sidor av frågan angående en lagstiftning
örn yrkesföreningar torde visserligen ur olika synpunkter komma att beröras
på grund av redan meddelade utredningsuppdrag, men frågan härom torde
icke i nämnda ordning bliva föremål för enhetlig behandling. Innan åtgärder
kunna vidtagas för att tillgodose behovet av lagstiftning för ett visst
slag av ideella föreningar, torde för övrigt de allmänna grunderna för lagstiftning
på förevarande område höra vara utredda.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes den särskilda frågan angående
lagstiftning om yrkesföreningar lämpligen böra ingå som ett led i en allmän
lagstiftning örn ideella föreningar. Utskottet föreslår därför, att sistnämnda
omfattande problem göres till föremål för utredning. Vid denna utredning
torde höra upptagas till prövning, huruvida speciella regler i vissa avseenden
kunna visa sig vara erforderliga för vissa ideella föreningar med särskilda
syften, t. ex. yrkesföreningar.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla,
att Kungl. Majit ville verkställa utredning och för riksdagen framlägga
förslag angående lagstiftning örn ideella föreningar, vid vilken utredning
bör beaktas frågan, huruvida särskilda regler i vissa avseenden böra
meddelas för några slag av dylika föreningar, sådana som yrkesföreningar
och andra föreningar med särskilda syften.

Reservation med yrkande örn avslag å motionerna anfördes av herr Sigfrid
Hansson jämte sex andra ledamöter.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren
avslog såväl nämnda hemställan som motionerna.

De den 31 december 1934 tillsatta sakkunniga för verkställande av en förberedande
utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden
av ekonomiska livet hava behandlat åtskilliga föreningsrättsliga problem.
Utskottet tillåter sig hänvisa till de sakkunnigas betänkande örn folkförsörjning
och arbetsfred, del I, kapitlet »Föreningsväsendet» (sid. 98—112).
De sakkunniga hava föreslagit, att åt en eller flera sakkunniga personer

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

måtte uppdragas att med vederbörande större organisationer samråda i syfte
att för deras vidkommande söka åvägabringa en gestaltning av föreningsväsendet
i enlighet med principer, som angivits av de sakkunniga, samt att,
om det visat sig, att detta förfarande icke lett till resultat, frågan örn föreningsväsendets
normerande genom lagstiftning måtte göras till föremål för
utredning genom sakkunniga.

Utskottet övergår härefter till behandlingen av frågan örn

III. Lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt.

A. Allmänna synpunkter.

Den allmänna motiveringen för departementsförslaget har i propositionen
lämnats under fyra huvudrubriker, nämligen »Bör förenings- och förhandlingsrätten
lagfästas?», »I vad mån bör föreningsrätten lagfästas i förevarande
sammanhang?», »Böra lagens bestämmelser kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal?»
samt »Bör ett särskilt förhandlingsförfarande under opartisk
ledning upptagas i lagstiftningen?»

Jior förenings- och förhandlingsrätten lagfästas?

För besvarande av denna fråga har kommittén verkställt utredning rörande
de nuvarande förhållandena med avseende å förenings- och förhandlingsrätt
å den svenska arbetsmarknaden. Utredningen omfattar kollektivavtalsstatisliken,
förlikningsmännens berättelser samt en av socialstyrelsen i samråd
med kommittén verkställd undersökning rörande hithörande förhållanden
för i enskild tjänst anställda med undantag för kroppsarbetare och därmed
jämställda.

Kommittén har kommit till det resultatet, att den ansett sig böra föreslå
en lag örn förenings- och förhandlingsrätt med principiell tillämplighet på all
enskild tjänst. Reservation har avgivits av herr Söderlund (sid. 18—19 i
propositionen).

Vad yttrandena över kommitténs förslag innehålla beträffande nu ifrågavarande
spörsmål återgives å sid. 19—26 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har anfört:

I likhet med kommittén anser jag arbetstagarnas anspråk på att genom sina
organisationer få medverka vid fastställande av löne- och arbetsvillkoren vara
berättigat. Endast vid kollektiva förhandlingar kan arbetstagarparten erhålla
en med arbetsgivarparten jämförbar ställning. I och för sig synes det
därför rättvist och billigt, att arbetstagarnas rätt att genom sina organisationer
förhandla med sina arbetsgivare eller deras organisationer vinner uttryckligt
erkännande i svensk lagstiftning.

Av de över kommitténs förslag hörda myndigheterna har också flertalet
tillstyrkt en lagstiftning av nu angiven innebörd. Från arbetstagarhåll har
önskvärdheten av en sådan praktiskt taget enstämmigt vitsordats. Vad beträffar
de arbetsgivarorganisationer, som yttrat sig i frågan, ha visserligen de

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

flesta ställt sig avvisande, men några, framför allt Sveriges köpmannaförbund,
lia anslutit sig till tanken på en lagstiftning i ämnet.

De skäl, som anförts emot den föreslagna lagstiftningen, synas mig icke
vara bärande.

Några myndigheter, bland dem kommerskollegium, ha ifrågasatt, örn icke
frågan borde göras till föremål för ytterligare utredning och upptagas till avgörande
i ett större sammanhang tillsammans med andra arbetsfreden berörande
spörsmål. För min del anser jag tiden sedan länge lia varit mogen
för en lagstiftning i ämnet. En sådan lagstiftning skulle bliva av stor både
principiell och praktisk betydelse, innebärande ett betydande steg i riktning
mot arbetsfredens främjande. Efter densammas genomförande skulle svensk
rätt i stort sett kunna sägas intaga den ståndpunkten, att arbetsstrider, som
icke röra det materiella innehållet i blivande avtal utan principen örn förenings-
och förhandlingsrätt, förklaras otillbörliga.

Mot den föreslagna lagstiftningen har i övrigt huvudsakligen anförts, att
förenings- och förhandlingsrätten redan i tillbörlig omfattning vore eller snart
kunde väntas bliva frivilligt erkänd på arbetsmarknaden samt att ett statligt
ingripande därför vore opåkallat och olämpligt. Denna invändning är i varje
fall ej riktig, när det gäller förhandlingsrätten. Av kommitténs utredning
framgår nämligen, att denna rätt i åtskilliga fall vägrats arbetstagare av skilda
kategorier.

Jag tillstyrker alltså ett lagfästande av arbetstagarnas förhandlingsrätt.
Visserligen synes den ståndpunkten lia fog för sig, att föreningsrätten lämpligen
borde regleras i ett större sammanhang än i förhållandet mellan arbetstagare
och arbetsgivare. Då förhandlingsrätten emellertid som grundval förutsätter
föreningsrätten, lärer det icke kunna undgås, att sistnämnda rättighet
göres till föremål för lagstiftning såvitt nu är i fråga. Ehuru lagstiftningen
har sin egentliga betydelse för arbetstagarna, bör den givetvis icke begränsas
till att avse allenast dessa utan i princip läggas så att samma rätt jämväl
tillerkännes motsidan.

Jag delar socialstyrelsens åsikt, att den föreslagna lagen äger ett speciellt
berättigande såsom en skyddslag för tjänstemän och med dem jämförliga anställda,
vilkas organisationer hittills icke i större omfattning vunnit erkännande
som förhandlingsparter å arbetsmarknaden. A andra sidan framgår
det emellertid av kommitténs utredning, att i vissa fall motstånd rests mot
ett erkännande av förhandlingsrätten jämväl såvitt angår de egentliga kroppsarbetarna.
Det synes mig därför av vikt. att lagstiftningen utformas så att
den skapar ett effektivt skydd för förhandlingsrätten till förmån för samtliga
arbetstagargrupper.

1 vad mån bör föreningsrätten lagfästas i förevarande sammanhang?

Kommittén har intagit den ståndpunkten, att i den föreslagna lagstiftningen
borde upptagas ett stadgande örn föreningsrätt, innefattande skydd såväl mot
kränkningar av föreningsrätten i egentlig mening som mot organisationstvång.
Som skäl för ett förbud mot organisationstvång har kommittén anfört, att på arbetstagarsidan
kunna finnas flera föreningar med skilda uppfattningar örn mål
och medel samt att utanför arbetsförhållandet liggande åskådningar av politisk,
religiös och annan art kunde öva inflytande på föreningsverksamheten.
För att arbetstagarnas föreningar skulle giva ett riktigt uttryck åt arbetstagarnas
gemensamma intressen i förhållande till arbetsgivaren borde det därför
enligt kommitténs mening stå envar fritt alt icke ingå i en förening eller alt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

när som helst utträda ur en sådan. Kommittén har tillagt, att de betänkligheter
mot förbjudande av organisationstvång, som yppats i samband med förslaget
till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, den s. k. tredjemanslagen.
i väsentlig mån torde ha hänfört sig till organisationsförhållandena inom jordbruket
och följaktligen såtillvida saknade betydelse för kommitténs förslag,
vilket icke avsåge andra ekonomiska förhållanden än det mellan arbetsgivare
och arbetstagare. I sistnämnda avseende har kommittén anmärkt, att
den form av organisationstvång, som innefattades i de s. k. organisationsklausulerna
icke rönte inverkan av den föreslagna lagstiftningen nied hänsyn till
att denna icke ägde tillämpning, i den mån annat följde av kollektivavtal.

Inom kommittén har herr Sölvén reserverat sig mot att frågan örn organisationstvång
upptoges till reglering i detta sammanhang. Nämnda frågas
upptagande funne reservanten oriktigt redan ur den formella synpunkten,
att i den föreslagna lagen, som reglerade förenings- och förhandlingsrätten i
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, rättsskyddet i avseende å
föreningsrätten borde begränsas till att avse föreningsrättskränkningar från
ena partens sida mot andra parten. Ett sakligt starkare skäl mot att upptaga
problemet örn organisationstvång till behandling i den föreslagna lagstiftningen,
som ju endast hänförde sig till förhållandena på arbetsmarknaden,
vore, att detta skulle betyda ett partiellt föregripande av problemets allmängiltiga
lösning.

I förevarande sammanhang får utskottet erinra örn, att propositionen nr
31 till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder
icke innehöll bestämmelser örn skydd mot organisationstvång.

Andra lagutskottet yttrade i sitt betänkande (nr 29/1935) vid 9 § (sid. 76),
bland annat:

Ill§ av kommissionens ftrettonmannakommissionensl förslag upptogos bestämmelser
till skydd för såväl rätten att stå utanför en förening (skydd mot
organisationstvång) som för rätten att tillhöra en förening (skydd för föreningsrätten
i egentlig mening). Detta skydd gjordes emellertid icke av kommissionen
allsidigt och fullständigt. Enligt kommissionens förslag förbjöds
nämligen varken organisationstvång eller kränkning av föreningsrätten, när
detta skedde genom det slag av stridsåtgärder som i kommissionens förslag
rubricerades som avbrytande av ekonomisk förbindelse av två eller flera i
samverkan. Orsaken härtill angavs av kommissionen, utan att någon utredning
härom förebragts, vara dels att erfarenheten icke visat att missbruk i
detta hänseende förekommit, dels ock att på det rent ekonomiska området
kunde förekomma fall, då ett villkor om parts inträde i en viss förening inginge
som ett naturligt led i en affärsförbindelse. Slutligen avsåg kommissionens
förslag icke att lägga hinder i vägen för att i kollektivavtal, eventuellt
genom stridsåtgärder, få inryckta bestämmelser örn att alla arbetare
vid de företag, som avtalet berörde, skulle tillhöra viss organisation eller att
företräde till anställning skulle tillkomma organisationens medlemmar (s. k.
generella organisationsklausuler).

Vid sitt ståndpunktstagande till de föreliggande spörsmålen framhöll föredragande
departementschefen att kommissionen i sitt förslag icke upptagit
det vidlyftiga problemet om organisationstvång till fullständig utredning och

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

lösning samt att han för egen del icke kunde förorda en partiell reglering avhithörande
spörsmål i förevarande lagstiftning. Frågan örn organisationstvång
borde därför enligt hans mening icke regleras i lagförslaget. Däremot
ansåg departementschefen att i detsamma borde upptagas en generell regel
om skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Slutligen föreslogs i propositionen
en särskild reglering av föreningsrätten för arbetsledare och annan
i förtroendeställning.

I motionerna föreligga yrkanden om såväl utvidgningar av propositionens
förslag som inskränkningar i detsamma. Ingen av de väckta motionerna
intager emellertid den ståndpunkten att skyddet mot organisationstvång skall
avse alla stridsåtgärder, som vidtagas i detta syfte. I motionerna I: 283 favherr
Johansson, Johan Bernhard, m. fl.] och II: 489 fav herr Lindman m. f 1.1
yrkas en ytterligare inskränkning i det av kommissionen föreslagna skyddet,
i det att uppsägning av arbets- och hyresavtal i syfte att utöva organisationstvång
eller kränka föreningsfriheten —- åtgärder vilka enligt sakens
natur framför allt kunna få användning på arbetsgivarsidan — icke skola
vara förbjudna under annan förutsättning än att åtgärden ensam eller i förening
med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet är ägnad att
medföra synnerligt men för den mot vilken åtgärden riktas.

Därest det föreslagna skyddet mot organisationstvång icke göres fullständigt
och allsidigt, skulle lagstiftningen för vissa samhällsgrupper kunna
framstå som riktad allenast mot dem. Med hänsyn härtill och då arton och
omfånget av de åtgärder från samhällets sida som böra övervägas i samband
med spörsmålet örn begränsningar i vissa samhällsgruppers organisatoriska
rörelsefrihet är föremål för övervägande av de sakkunniga, som av
Kungl. Maj:! genom beslut den 31 december 1934 tillkallats i anledning avriksdagens
skrivelse den 11 juni 1934, har utskottet icke ansett sig böra,
utan att avvakta nämnda utrednings resultat, förorda en partiell lösning avfrågan
i det föreliggande provisoriska lagförslaget. Utskottet utgår emellertid
ifrån att senast vid utgången av den nu föreslagna lagstiftningens giltighetstid
skall föreligga utredning örn och på vad sätt organisationstvång
i dess skilda former bör regleras på olika områden av det ekonomiska livet.

Reservationer med yrkanden att jämväl skydd mot organisationstvång
måtte införas i lagen anfördes av dels herrar Österström och Sam Larsson,
dels ock av herr Frändén och fyra andra ledamöter.

I förevarande sammanhang må vidare erinras om, att de av utskottets omnämnda
den 31 december 1934 tillsatta sakkunniga den 9 december 1935 avgivit
betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred i två delar (statens
offentliga utredningar 1935: 65 oell 66). I del I har under rubriken »Skydd
för föreningsrätten och skydd mot organisationstvång» anförts, bland annat:

Samhällsmedlemmarna hava i vårt land icke behövt föra någon kamp
mot statsmakterna för att få föreningsrätten erkänd. Annorlunda har förhållandet
varit mellan de enskilda inbördes, framför allt mellan arbetsgivare
och arbetstagare, i det att arbetsgivarna icke sällan motsatt sig arbetstagarnas
organisationssträvanden. Inom de arbetsområden, där organisationsväsendet
vunnit större utbredning, lära numera kränkningar av föreningsrätten
av denna art vara sällsynta. På områden, där organisationsväsendet
befinner sig på etl relativt outvecklat stadium, torde eli lagstadga t skydd för
föreningsrätten vara av behovet påkallat. Då frågan härom dels nyligen

Andra lagutskottets utlåtande Nr os -

var it föremål för utredning samt ståndpunktstagande från Kungl. Maj:ts sida
i samband med förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock
behandlats av kommittén angående privatanställda i dess betänkande med
förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt, lärer det e.j ankomma
på oss att framlägga något förslag i ämnet. I samband med föreningsrätten
bör förhandlingsrätten i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
tryggas. Frågan angående de närmare grunder, efter vilka en reglering av
förhandlingsrätten bör ske, har behandlats av kommittén angående privatanställda
i dess nyssnämnda betänkande.

I olika sammanhang har i samband med föreningsrätten behandlats ett
därifrån i viss mån fristående problem, nämligen frågan om organisationstvång.
Enligt gällande lagstiftning beredes ett visst skydd däremot. Detta
torde emellertid icke vara tillräckligt. En undersökning av spörsmålet i fråga
har, såvitt angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i enskild
tjänst, verkställts av kommittén angående privatanställda i dess nyssnämnda
betänkande. Enligt vår mening bör en reglering av frågan, om eller i vad mån
organisationstvång skall tillåtas eller ej, icke blott avse förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare utan även mellan parter på andra områden av
det ekonomiska livet. Denna synpunkt torde böra beaktas vid ärendets fortsatta
behandling.

Avdelningen örn »Föreningsväsendet», av vilken frågan om »Skydd för
föreningsrätten och skydd mot organisationstvång» utgör en del, avslutas
med det förslaget, att åt en eller flera sakkunniga personer måtte uppdragas
att med vederbörande större organisationer samråda i syfte att för deras
vidkommande söka åvägabringa en gestaltning av föreningsväsendet i enlighet
med principer, som av de sakkunniga angivits, samt att, om det visat
sig, att detta förfarande icke lett till resultat, frågan om föreningsväsendets
normerande genom lagstiftning måtte göras till föremål för utredning genom
sakkunniga.

Redogörelse för vad yttrandena över kommitténs angående privatanställda
förslag innehålla rörande frågan i vad mån föreningsrätten bör lagfästas i
förevarande sammanhang återfinnes å sid. 28—30 i propositionen.

Föredragande departementschefen har anfört:

Jag har redan framhållit, att förhandlingsrätten som grundval förutsätter
föreningsrätten samt att frågan örn lagstadgat skydd för föreningsrätten såvitt
angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare därför måste
upptagas i förevarande sammanhang. Vad sålunda anförts gäller emellertid
endast föreningsrätten i egentlig mening.

Vad angår frågan örn organisationstvång, vilken av kommittén jämväl behandlats
i förevarande sammanhang, må till en början erinras om att propositionen
till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska
stridsåtgärder icke reglerade detta spörsmål. Som motiv därför anförde jag
vid ärendets anmälan i statsrådet, att det omfattande och invecklade problemet
örn organisationstvång i dess skilda former ej upptagits till allmängiltig
lösning i trettonmannakommissionens till grund för propositionen
liggande förslag samt att en partiell reglering av hithörande spörsmål icke
kunde förordas. I sitt utlåtande i anledning av propositionen tillstyrkte
andra lagutskottet propositionens förslag i detta hänseende under framhållande
av, bland annat, att lagstiftningen, därest det föreslagna skyddet mot

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58■

organisationstvång icke gjordes fullständigt och allsidigt, skulle för vissa samhällsgrupper
kunna framstå såsom riktad allenast mot dem.

De skäl, som sålunda anförts mot att upptaga frågan om organisationstvång
i lagförslaget angående ekonomiska stridsåtgärder, äga än större giltighet
beträffande nu förevarande lagförslag. Detta hänför sig nämligen endast
till förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, under det att
förenämnda förslag även avsåg andra ekonomiska förhållanden. Härtill
kommer, att en reglering av frågan örn organisationstvång knappast kan anses
systematiskt höra hemma i en lag rörande förenings- och förhandlingsrätt
i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Organisationstvång
hänför sig nämligen, såsom i äx-endet jämväl framhållits, icke till förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare utan till förhållandet mellan arbetstagare
inbördes, respektive arbetsgivare inbördes. Daco har i sitt yttrande
hävdat den ståndpunkten, att organisationstvång i vissa fall kan förekomma
från arbetsgivarpartens sida mot arbetstagarparten och vice versa. De fall,
som härvid åsyftas, torde emellertid vara att betrakta som kränkningar av
föreningsrätten i egentlig mening. En dylik kränkning föreligger sålunda,
om —- såsom Daco befarat kunna inträffa —- en arbetsgivare övar press på
sina arbetstagare att tillhöra en sammanslutning, som står under arbetsgivarens
inflytande, i stället för arbetstagarnas egna organisationer.

Av det anförda framgår, att föreningsrätten enligt min mening bör regleras
i förevarande sammanhang endast i den mån det är nödvändigt för
ti-yggande av förhandlingsrätten. Frågan om organisationstvång bör sålunda
ej upptagas i lagförslaget.

Sedan å sid. 31—36 i propositionen behandlats spörsmålet, om lagens bestämmelser
böra kunna sättas ur ki-aft genom kollektivavtal, har såsom det
fjärde av de allmänna problemen behandlats frågan:

lior ett särskilt förhandling sförfarande linder opartisk ledning upptagas

i lagstiftningen?

I 4 kapitlet av kommitténs lagförslag ha upptagits regler om ett särskilt
förhandlingsförfarande under opartisk ledning. Dessa regler ha dock av
kommittén förlänats en särställning. De ha gjorts tillämpliga endast beträffande
sådana föreningar av arbetstagare, som anmält sig hos socialstyrelsen.
Anmälan skall göras av föreningens styrelse och innefatta åtagande
av föreningen att icke vidtaga stridsåtgärder. Anmälan medför, att bestämmelserna
i 4 kapitlet bliva tillämpliga såväl å den anmälande arbetstagarföreningen
som å arbetsgivaren och dennes organisation. Att 4 kapitlets
bestämmelser äro tillämpliga innebär dels att vardera parten kan under vissa
förutsättningar påkalla, att socialstyrelsen utser en opartisk ordförande (eventuellt
en kommission av tre personer) att leda förhandlingar mellan parterna,
dels ock att båda parterna äro underkastade en fredsförpliktelse, vars
innehåll omtalas i 18 §.

Det av kommittén föreslagna förfarandet under opartisk ledning skiljer
sig i vissa avseenden från det nuvarande medlingsförfarandet. Parterna ha
iilagts uttrycklig skyldighet ej blott alt sammankomna på ordförandens
kallelse utan även att på hans anmaning med angivande av skäl framlägga

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

förslag till förhandlingsfrågans lösning samt att lämna ordföranden nödiga
uppgifter för förhandlingsfrågans bedömande (12 §). Försummar part att
hörsamma kallelse eller anmaning enligt 12 §, kan ordföranden anmäla försummelsen
hos arbetsdomstolen, som äger genom vite tillhålla parten att
fullgöra sitt åliggande (13 §). Kunna parternas vid förhandling inför opartisk
ordförande avgivna förslag icke sammanjämkas, må ordföranden uppmana
parterna att lämna ordföranden själv eller en eller flera andra personer
uppdrag att avgöra förhandlingsfrågan med utfästelse, att parterna
skola ställa sig avgörandet till efterrättelse (14 § första stycket). I händelse
ordförandens uppmaning i sistnämnda syfte icke efterkommes av parterna,
skall ordföranden, därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet att
höra under arbetsdomstolen, på begäran av endera parten avgiva förslag till
förhandlingsfrågans lösning (14 § andra stycket). Därvid skall ordföranden
tillika förelägga parterna att senast å viss dag avgiva svar på förslaget.
Vägrar någondera parten att antaga ordföi-andens förslag, äger ordföranden
förordna, att vad vid förhandlingen förekommit jämte ordförandens förslag
må offentliggöras.

Den i 18 § angivna fredsplikten innebär, att, så snart 4 kapitlet är tilllämpligt,
ingendera parten får vidtaga arbetsinställelse, blockad, bojkott eller
annan stridsåtgärd. Denna fredsförpliktelse skall dock, såvitt viss förhandlingsfråga
rörer, upphöra att gälla, örn enligt 14 § andra stycket avgivet förslag
till frågans lösning icke blivit antaget av båda parterna inom den av
ordföranden för besvarande av förslaget fastställda tiden samt endera parten
inom en månad därefter underrättat såväl andra parten som socialstyrelsen,
att han vill anlita stridsåtgärder.

I fråga om 4 kapitlet i kommitténs förslag ha samtliga fyra reservanter
tillkännagivit avvikande mening, ehuru i olika avseenden (se sid. 39—45 i
propositionen).

För innehållet i yttrandena över kommitténs förslag på denna punkt har
redogörelse lämnats å sid. 45—63 i propositionen.

Departementschefen har anfört:

Kommittén har i sitt lagförslag upptagit dels i tredje kapitlet en allmän
regel om förhandlingsrätt utan uppställande av någon påföljd vid överträdelse
av densamma, dels ock i fjärde kapitlet ett särskilt förfarande för förhandlingsrättens
realiserande tvångsvis i sådana fall, då något resultat icke
kunnat nås på annat sätt. Förfarandet i fjärde kapitlet är emellertid tilllämpligt
endast under speciella förutsättningar: en anmälan till socialstyrelsen
från arbetstagarsidan, förenad med fredsplikt för båda parterna under
viss tid.

Denna uppläggning av kommitténs förslag är redan ur rent principiella
synpunkter ägnad att väcka betänkligheter. Därigenom skulle nämligen
förhandlingsrätt till formen lagfästas för samtliga arbetstagare i enskild
tjänst, men reglerna örn rättens realiserande bliva tillämpliga endast å ett
fåtal bland dem. Kommittén har själv utgått ifrån, att den i fjärde kapitlet
föreslagna anordningen företrädesvis skulle anlitas av de grupper av anställda,
vilkas förhandlingsrätt icke blivit faktiskt erkänd från arbetsgivarsidan,
medan de stora arbetargrupper, som på egen hand förmått skaffa sig

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

faktiskt erkännande av sin rätt, i regel icke skulle känna något behov av lagliga
tvångsmedel tili förhandlingsrättens realiserande, eftersom de ansåge sig
äga ett tillräckligt medel därtill i möjligheten att anlita stridsåtgärder. Innebörden
av kommitténs förslag skulle alltså, såvitt jag kan finna, bliva, att
förhandlingsrätten i realiteten lagfästes endast för de områden, där den hittills
icke förekommit i praktiken, under det att de områden, där i stort sett
en faktiskt erkänd förhandlingsrätt nu finnes, lämnades utanför regleringen.

Som skäl för sitt förslag har kommittén i första hand anfört, att reglerna
i fjärde kapitlet icke lämpade sig för användning på sådana organisationer,
som hävdade sin rätt genom stridsåtgärder eller hot därom, samt att det
skulle stå varje förening av arbetstagare fritt att efter eget bedömande antingen
ställa sig utanför de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde
med bibehållen möjlighet att tillgripa stridsåtgärder eller genom en anmälan
till socialstyrelsen förskaffa sig de förmåner, lagen avsåge att skänka, mot
det att den underkastade sig en viss förpliktelse till fred. Att fredstillstånd
råder är emellertid ingen nödvändig förutsättning för användbarheten av ett
sådant förhandlingsförfarande som det föreslagna. Kommitténs tankegång
får väl därför antagas vara den, att samhället, för att ställa lagliga tvångsmedel
för realiserande av förhandlingsrätten till arbetstagarnas förfogande,
skäligen som kompensation kunde betinga sig en utfästelse om arbetsfred.
Denna tankegång synes — från kommitténs egna utgångspunkter — vara
berättigad endast under förutsättning, att samhället garanterade lösandet av
alla förekommande arbetstvister, vilket i sin tur skulle förutsätta införande
av ett system med obligatorisk skiljedom. Kommittén har emellertid ansett
institutet obligatorisk skiljedom falla utanför förhandlingsrätten i inskränkt
mening och därför icke upptagit detsamma lill behandling. Visserligen ha
Daco och några andra organisationer av anställda uttalat sitt beklagande
av detta kommitténs ståndpunktstagande, varjämte socialstyrelsen framhållit
skiljedomssystemet som ett tänkbart alternativ, men något positivt förslag
i ämnet föreligger icke. Frågan om införande av obligatorisk skiljedom torde
sålunda i detta sammanhang kunna lämnas å sido. Vid sådant förhållande
föreligger icke heller någon särskild anledning att kombinera reglerna
om förhandlingsrätten med en fredslagstiftning. Härtill kommer, att arbetsfreden
icke i någon större utsträckning skyddas genom den av kommittén
föreslagna fredsplikten, eftersom densamma upphör efter genomförandet aven
förhandling utan tvistens lösning. Att den föreslagna fredsplikten icke
äger något större värde, har framhållits såväl från arbetsgivar- och arbetstagarhåll
— bland annat av svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
— som från myndigheters sida, t. ex. av socialstyrelsen. Då det
icke gärna kan vara något självändamål att genom uppställandet av en
fredsplikt utestänga vissa arbetstagarkategorier från lagens tillämpningsområde.
anser jag, att någon fredsförpliktelse icke bör upptagas som förutsättning
för tillämpligheten av reglerna örn förhandlingsrättens realiserande.

Eftersom det av kommittén föreslagna anmälningsinstitutet näppeligen
har något berättigande annat än som grundval leir fredsplikten, bör även
detta institut, mot vars utformning i och för sig för övrigt riktats grava
a milli rkn ingar, bortfalla.

.lag bar icke förbisett, att kommittén för att uppställa en fredsplikt som
förutsättning för det nya förhandlingsförfarandets tillämplighet anfört ytterligare
ett skäl, nämligen att, då strid rådde eller syntes hota, förutsättningarna
vore givna för ett förlikningsförfarande enligt medlingslagen och utrymme
saknades för ett därmed sidoordnat förhandlingsförfarande. Givetvis
är det av vikt, att lorlikningsväscndet icke rubbas genom tillkomsten av ett

Bihang till riksdagens protokoll 1986. 9 saini. 2 and. Nr 58. ‘i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

nytt, därmed sidoordnat institut, men jag kan icke finna, att kommittén lyckats
undvika denna olägenhet.

Det i fjärde kapitlet av kommitténs förslag upptagna förhandlingsförfarandet
skiljer sig från det nuvarande förlikningsförfarandet väsentligen
därigenom, att förhandlingsledaren dels genom vitesbestämmelser
erhållit möjlighet att förmå parterna till att träda i förhandling med
varandra, dels ock ålagts att, då uppgörelse mellan parterna icke
kunnat åstadkommas annorledes, själv framlägga ett på objektiv rättvisa
grundat förslag till tvistens lösning med befogenhet att publicera
förslaget som påtryckningsmedel å parterna att antaga detsamma. Vägrar
endera partén att antaga förslaget, står det emellertid parterna fritt att tillgripa
stridsåtgärder. Då äro förutsättningar för medlingslagens tillämpning
givna; och det kan knappast undvikas, att de båda förfarandena, såsom ock
i yttrandena påpekats, komma i en mindre önskvärd kollision. Jag vill i
sådant hänseende endast framhålla svårigheten för en förlikningsman att
komma till rätta med en tvist, till vars lösning en annan opartisk person
tidigare framlagt ett förslag, som angivits vara det objektivt rättvisa.

Örn alltså kommittén icke kan anses ha åstadkommit önskvärd avgränsning
av det föreslagna förfarandet under opartisk ledning i förhållande till
förlikningsväsendet, så bliva svårigheterna härutinnan icke mindre genom
att fredsplikten borttages. Det synes mig därför icke återstå annan utväg
än att — såsom också från flera håll, bland annat av arbetsdomstolens ordförande,
förordats — utesluta hela det särskilda förliandlingsförfarandet under
opartisk ledning och tillgodose de intressen, som skola tillvaratagas, genom
ändringar i medlingslagen.

På nu anförda skäl föreslår jag, att i en lag örn förenings- och förhandlingsrätt
i fråga örn förhandlingsrätten blott upptagas de regler, som erfordras
för fastslående av principen örn rätt och skyldighet för parterna å arbetsmarknaden
att träda i förhandling med varandra. I den mån ingripande
från samhällets sida påkallas, bör detta läggas i förlikningsmännens
händer och medlingslagen därför kompletteras med bestämmelser örn förlikningsmans
medverkan i tvister av förevarande slag med befogenhet för
förlikningsmannen att, där så erfordras, genom vitesbestämmelser förmå
parterna att träda i förhandling med varandra. Däremot kan jag icke förorda,
att en förlikningsman, som för närvarande är förbjuden att åtaga sig
skiljemannauppdrag, skulle åläggas framlägga ett på eget omdöme örn vad
rättvisa och billighet kräva grundat förslag till tvistens lösning. De skäl
mot bestämmelserna i 14 § av kommitténs förslag, som anförts i ett mycket
stort antal av de avgivna yttrandena, synas mig härutinnan vara avgörande.

Lagrådet har anfört:

I ett den 9 mars 1935 dagtecknat betänkande framlade kommittén angående
privatanställda förslag till lag örn arbetsavtal. Från behandling i
omedelbart samband med huvudfrågan hade undantagits vissa delar av
ämnet, bland annat lagbestämmelser örn förenings- och förhandlingsrätt,
men redan den 20 november samma år avgav kommittén särskilt betänkande
med förslag i sistnämnda hänseende.

En ledande synpunkt vid utarbetandet av kommittéförslagen har varit att
under en gemensam rättslig reglering av tjänsteavtalet inrymma snart sagt
alla grupper av arbetstagare utan någon åtskillnad med hänsyn till det
åtagna arbetets art. Härvid har stått klart, att den enhetliga karaktär, som
därmed gives åt denna lagstiftning, kan väl uppnås i form, men icke i allo
eller ens i väsentliga stycken upprätthållas i sak. De arbetstagare, som inbegripas
under lagstiftningen, äro i verkligheten delade i två stora huvud -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5S -

grupper efter den skiljelinje, som betecknas av kollektivavtalet. 1
den mån rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är eller blir
reglerat i denna form komma de föreslagna lagarna i själva verket icke att
bryta en sådan ordning eller att överhuvud ingripa på detta område, som
för övrigt även genom särskild lagstiftning erhållit sin självständiga plats i
rättssystemet. Inom industrien och det egentliga kroppsarbetet är denna
avtalsform numera den avgjort förhärskande. För de talrika och sinsemellan
ofta olikartade grupper av arbetstagare, vilka pläga sammanfattas under beteckningen
p r i v a t a n s t ä 11 d a, har däremot kollektivavtalet knappast ännu
kommit till någon större användning. Med hänsyn till anställnings- och
arbetsförhållandenas skiftande natur kan det — såsom den föreliggande utredningen
nogsamt bestyrker — ej heller förväntas, att inom ett så föga
ensartat område kollektivavtalet framdeles skall erhålla samma betydelse
som det redan äger för kroppsarbetarna och med dem närmast likställda
arbetstagare. Härav följer, att förutsättningarna för afl lämpligen kunna
genomföra en lagstiftning av det innehåll som här föreslås måste bedömas
främst ur synpunkten av dess inverkan på de privatanställdas ställning till
arbetsgivarna. I detta avseende beträder lagstiftningen hittills oprövade
vägar; för det område, som behärskas av kollektivavtalet, bjuder den, praktiskt
sett, föga nytt.

Det nu sagda äger sin fulla tillämpning å den del av lagstiftningsproblemet,
vilken avses i det lagrådets granskning underställda förslaget till
lag om förenings- och förhandlingsrätt. Enligt departementschefens uttalande
har för de genom kollektivavtal reglerade arbetsförhållandena föreningsrättens
formliga lagfästande betydelse endast ur principiell synpunkt och
såsom nödvändig grundval för en lagstiftning örn förhandlingsrätt. Men då
även denna senare rätt är på kollektivavtalets väg erkänd och genomförd,
erbjuder ej heller i detta avseende den föreslagna lagstiftningen väsentligen
annan nyhet än vissa bestämmelser örn förhandlingsordning och örn maktmedel
för framtvingande av förhandling. För de privatanställdas del är
läget ett annat. Där saknas — i varje fall i närvarande tid — i betydande
mån redan de yttre förutsättningarna för att dessa rättigheter skola kunna
göras gällande på det sätt förslaget avser. Varken med fackföreningarna
jämförliga organisationer eller för större enhetliga grupper likformiga lönesystem
äro i motsvarande utsträckning för handen, och framför allt måste
med hänsyn till arbetets oell tjänstgöringens art städse finnas ett långt större
utrymme för individuella avtal och uppgörelser.

Från allmän lagstiftningssynpunkt lärer det näppeligen kunna bestridas,
att med hänsyn till ämnets natur det skulle varit till betydande fördel, om
kommitténs båda förslag kunnat upptagas till slutlig behandling samtidigt
eller i annat fall med företräde för förslaget till lag örn arbetsavtal. Arbetet
för en lösning av denna lagstiftningsuppgift har redan hunnit långt, och
anledning synes ej föreligga till antagande, att icke detta arbete kommer att
vidare fullföljas. Enligt lagrådets uppfattning bör icke utan tvingande skäl
en lag örn förenings- och förhandlingsrätt av här åsyftad räckvidd genomföras,
innan frågan örn en avtalslagstiftning, som allsidigt behandlar de
privatanställdas rättsställning, kunnat prövas.

Bland omstridda spörsmål inom lagstiftningen rörande föreningsrätten
träder ovillkorligt i förgrunden den viktiga fråga, sorn korteligen betecknas
såsom skydd mot organisationstvång. Det remitterade förslaget har i detta
avseende intagit en ståndpunkt, som är motsatt kommitténs och sorn innebär,
att bestämmelser i detta ämne icke böra ingå i lagen. Utan alt upprepa
eller närmare utveckla skälen åberopar lagrådet de uttalanden, som härutinnan
gjordes av lagrådet vid behandling av förslag till lag örn vissa eko -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

nomiska stridsåtgärder (jfr Kungl. Maj:ts proposition 1935 nr 31 sid. 161 och
169). Allenast må här tilläggas, att särskilt i en lagstiftning om förhandlingsrätt
— vilken bör förutsätta att en förhandlande organisation, så långt
möjligt är, utgör en verklig representation för dem vilkas intressen den
bevakar — det näppeligen kan anses befogat att lämna åsido frågan, huruvida
någon skall kunna tvingas att tillhöra organisationen. Med denna uppfattning
finner sig lagrådet icke kunna tillstyrka att, därest föreningsrätten
i inskränkt mening nu upptages till behandling, frågan örn skydd mot organisationstvång
lämnas utanför lagstiftningen.

Ett genomförande i den nu föreslagna ordningen av en lagstiftning örn
föreningsrätt är ägnat att föregripa den mer omfattande frågan om en enhetlig
lagstiftning angående ekonomiska stridsåtgärder. Kärnpunkten i de
nu ifrågasatta reglerna örn föreningsrätt ligger i det förbud de innefatta mot
att med dylika stridsåtgärder kränka föreningsrätten samt i de till överträdande
av detta förbud knutna påföljderna. Även örn den lösning dessa frågor
sålunda erhållit må förefalla enkel och ur sådan synpunkt tilltalande, blir
dock intrycket ett annat vid en närmare jämförelse med de olika förslag
som framlagts i syfte att genomföra en mer allmän reglering av de ekonomiska
stridsåtgärderna. Dessa förslag utvisa att härvid framträda många
och svårlösta spörsmål, vilka med hänsyn till deras egenartade natup och
inbördes gemenskap torde böra lösas i ett sammanhang. Enligt lagrådets
mening kan det därför icke vara lämpligt att, på sätt här föreslagits, ur
detta sammanhang utbryta frågan om de ekonomiska stridsåtgärderna såvitt
de riktas mot föreningsrätten.

Med avseende å den rättsliga regleringen av frågan örn förhandlingsrätt
kommer otvivelaktigt i främsta rummet det spörsmål, under vilka förutsättningar
och i vilka former denna rätt må kunna tvångsvis realiseras. I detta
hänseende hade kommittén i sitt förslag upptagit ingående regler örn ett
särskilt förliandlingsförfarande under opartisk ledning, vilken utrustats med
speciella befogenheter i syfte att få till stånd uppgörelse mellan parterna.
Med hänsyn till den kritik kommittéförslaget rönte i denna del — vilken
kritik dock vände sig mer mot den utformning förhandlingsförfarandet fått
än mot den tanke som låg till grund för detsamma — hava bestämmelserna
härom icke upptagits i det remitterade förslaget. Lagen om medling i
arbetstvister har i stället kompletterats med stadganden örn förlikningsmans
medverkan i tvister av hithörande slag och befogenhet för förlikningsmannen
att, där så erfordras, genom utverkande av vitesföreläggande förmå parterna
att träda i förhandling med varandra. Det synes lagrådet knappast kunna
antagas, att en utbyggnad av förlikningsmannaförfarandet på sätt som föreslagits
— måhända önskvärd i och för sig — tillgodoser behovet av en närmast
för de anställda avpassad förhandlingsordning. De spörsmål av skilda
slag som här möta sammanhänga i viss mån med den ifrågaställda lagstiftningen
till främjande av arbetsfreden. Någon verklig lösning av frågan om
förhandlingsrätt för de anställda erbjuder den nu föreslagna lagstiftningen
tydligen icke.

Av synnerlig betydelse är frågan om den ordning, som skall gälla för
prövning av mål rörande tillämpningen av den lagstiftning, som nu föreslås.
Till den under utredningen ganska enstämmigt uttalade uppfattningen att
denna prövning åtminstone i allmänhet lämpligen bör anförtros åt arbetsdomstolen
vill lagrådet ansluta sig. Ett ändamålsenligt ordnande av denna angelägenhet
erbjuder dock organisatoriska svårigheter. Departementschefen har
ansett hinder ej möta för att arbetsdomstolen nied nuvarande sammansättning
handlägger jämväl mål örn föreningsrätt enligt den nu föreslagna lagen, och
han bär icke berört samma spörsmål i avseende å den befogenhet att avgöra

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5S.

även vissa frågor rörande förhandlingsrätten, vilken jämlikt föreliggande förslag
till ändring i lagen om medling i arbetstvister skall tillkomma arbetsdomstolen.
Denna ståndpunkt, som torde överensstämma med förevarande
förslags allmänna tendens att även i fråga örn de privatanställda låta lagstiftningens
innehåll följa de för kollektivavtal gällande reglerna, kan lagrådet
icke biträda. Såväl från principiella som från praktiska utgångspunkter
synes det vara uteslutet, att den representation för intressegrupper,
vilken tillkommit för arbetsdomstolens handläggning av nuvarande mål örn
kollektivavtal, kan i allt få vara densamma vid behandling av frågor, vilka
i och med att de avse de privatanställdas rättsställning uppenbarligen beröra
intressen av ofta väsentligen annat slag. I detta viktiga avseende föreligger
icke något förslag eller ens någon utredning, och även i denna omständighet
finner lagrådet ett hinder för att till genomförande förorda de remitterade
förslagen.

Av sålunda anförda skäl avstyrker lagrådet, att de remitterade förslagen
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Anses denna lagstiftningsfråga
likväl böra nu framläggas, finner lagrådet en omarbetning av förslagen vara
av nöden.

I anledning av vad lagrådet anförl har departementschefen yttrat:

Lagrådet har i sitt utlåtande i första hand avstyrkt att de remitterade förslagen
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Härvid har lagrådet framhållit
att för de privatanställdas del redan de yttre förutsättningarna i betydande
mån saknas för att förenings- och förhandlingsrättigheterna skulle kunna
göras gällande på det sätt förslaget acser, enär med fackföreningarna jämförliga
organisationer eller för större grupper likformiga lönesystem icke äro
för handen inom deras arbetsområden i motsvarande utsträckning som inom
arbetsområden vilka äro reglerade genom kollektivavtal; med hänsyn till
arbetets och tjänstgöringens art måste dessutom vad de privatanställda angår
städse finnas ett större utrymme för individuella uppgörelser. 1 detta sammanhang
har lagrådet erinrat örn det av kommittén angående privatanställda
framlagda förslaget till lag om arbetsavtal samt uttalat den uppfattningen, att
en lag om förenings- och förhandlingsrätt av här åsyftad räckvidd icke utan
tvingande skäl borde genomföras, innan frågan örn en avtalslagstiftning, som
allsidigt behandlade de privatanställdas rättsställning, kunnat prövas. Vad
föreningsrätten angår, har lagrådet ansett sig icke kunna tillstyrka, att denna
nu upptoges till behandling utan samband med frågorna om skydd mot organisationstvång
och örn en enhetlig lagstiftning angående ekonomiska stridsåtgärder.
Vidkommande förhandlingsrätten har lagrådet funnit en utbyggnad
av förlikningsmannaförfarandet på sätt som föreslagits knappast kunna antagas
tillgodose behovet av en närmast för de anställda avpassad förhandlingsordning.
Slutligen har lagrådet i fråga örn ordningen för prövning av
mål rörande tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen anfört, att den
representation för intressegrupper, vilken tillkommit för arbetsdomstolens
handläggning av nuvarande mål örn kollektivavtal, icke kunde i allt få vara
densamma vid behandling av hithörande frågor.

Då lagrådet till stöd för sitt avstyrkande av lagförslagen hänvisar till att
de privatanställda i betydande utsträckning sakna möjligheter att göra gällande
en dem i lag tillerkänd förenings- och förhandlingsrätt, må häremot
anmärkas att den praktiska betydelsen av en lagstiftning i ämnet vitsordas såväl
i kommittébetänkandet sorn i ett stort antal avgivna yttranden, .lag hänvisar
härutinnan till redogörelsen i remissprotokollet.

Vad angår lagrådets uppfattning att det ur allmän lagstiltningssynpunkt
vore lill fördel örn lagförslaget örn arbetsavtal kunde komma lill slutlig be -

Andra lagutskottets utlåtande Nr ÖS -

handling samtidigt med eller före de remitterade lagförslagen, framgår det
icke av utlåtandet vilka praktiska olägenheter enligt lagrådets mening skulle
vållas därav att förenings- och förhandlingsrätten upptages såsom fristående
lagstiftningsfråga. Det kommittéförslag angående lag örn arbetsavtal, som lagrådet
omnämner, innehåller huvudsakligen dispositiva bestämmelser, vilka
vika för individuella eller kollektiva avtal med annat innehåll än lagens regier,
och förslagets enstaka bestämmelser av tvingande natur äro avsedda att
vika för kollektivavtal med annat innehåll. Den ifrågasatta lagstiftningen örn
arbetsavtal skulle, örn den genomfördes, ingalunda föranleda att behovet av
lagstadgat skydd för de privatanställdas förhandlingsrätt bleve mindre
kännbart, e.j heller såsom regel att frågor som i en dylik lag örn
arbetsavtal behandlats kunde med trygghet för de anställda undandragas
kollektiv förhandling. Det torde sålunda icke kunna med fog hävdas
att de båda lagstiftningsfrågorna måste sammankopplas eller att företräde bör
givas åt behandlingen av lagförslaget örn arbetsavtal. Det förtjänar ock till
jämförelse erinras örn att gällande lag örn kollektivavtal, som bland annat
åsyftat att giva rättslig fasthet och presicion åt dessa avtal och att reglera
förhållandet mellan kollektiva och individuella avtal, tillkommit utan föregående
eller samtidig lagstiftning örn individuella arbetsavtal.

Den av lagrådet nu liksom tidigare i annat sammanhang hävdade meningen
alt ett lagstadgat skydd för föreningsrätten icke borde genomföras utan samtidigt
skydd mot organisationstvång har jag redan i remissprotokollet tagit
ställning till. Beträffande särskilt den synpunkten att en lag örn förhandlingsrätt
bör förutsätta att en förhandlande organisation såvitt möjligt utgör
en verklig representation för dem, vilkas intressen den bevakar, synes lagrådet
därmed lia velat antyda att. därest bestämmelser mot organisationstvång
ej infördes, de anställdas organisationer icke skulle för arbetsgivarna framstå
såsom tillräckligt representativa för sina medlemmar på den grund att anslutningen
kunde befaras ej vara frivillig. Liknande farhågor ha ofta under
tidigare skeden uttalats i fråga örn industriarbetarnas fackorganisationer.
Frånvaron av lagbestämmelser mot organisationstvång har dock ej hindrat att
dessa organisationer i praktiken och i lagstiftningen erkänts såsom sina medlemmars
representativa organ. Det synes icke finnas anledning att betrakta
de privatanställdas organisationer med större misstro.

Lagrådet finner det icke lämpligt att utbryta frågan örn de ekonomiska
stridsåtgärderna, såvitt de riktas mot föreningsrätten, ur sitt sammanhang
med en mer allmän reglering av sådana stridsåtgärder. Jag har för egen del
tidigare förordat införandet av bestämmelser i detta ämne i det förslag till
lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, som Kungl. Majit föreläde
föregående års riksdag. Emellertid blev nämnda lagförslag icke av riksdagen
antaget. I likhet med den kommitté, som haft att utreda frågan om
förhandlingsrättens lagfästande, finner jag starka skäl tala för att bestämmelser
till skydd för föreningsrätten i stället upptagas i förevarande lagförslag,
icke minst med hänsyn till det ovissa läge, vari lagstiftningen rörande
ekonomiska stridsåtgärder befinner sig. Lagrådets anmärkning på denna
punkt föranleder mig sålunda icke att frångå den ståndpunkt som intagits i
det remitterade förslaget.

Vad angår den närmare utformningen av reglerna örn förhandlingsrätten,
måste jag anse den av kommittén förordade utvägen att inrätta ett särskilt
förhandlingsförfarande under opartisk ledning vid sidan om förlikningsmannaförfarandet
svårligen kunna förordas med hänsyn till de vägande invändningar,
som framställts mot kommitténs förslag härutinnan. Lagrådets uppfattning
att en utbyggnad av förlikningsmannaförfarandet ej vore signad att
tillgodose behovet av en för de privatanställda avpassad förhandlingsordning

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Ilar icke närmare motiverats. Vid utformandet av hithörande bestämmelser
har jag under hand samrått med erfarna förlikningsmän.

Den av lagrådet berörda frågan örn ändring i arbetsdomstolens sammansättning
synes i och för sig värd beaktande. Emellertid har arbetsdomstolen
redan för närvarande att handlägga mål berörande intressegrupper, som icke
äro representerade i arbetsdomstolen, och de nya mål, som nu skulle förläggas
dit, torde åtminstone till en början knappast kunna förväntas bliva
särskilt talrika eller krävande till sin beskaffenhet. Det synes mig därför
icke erforderligt att uppskjuta den nu föreslagna lagstiftningen i avbidan
på lösningen av frågan om arbetsdomstolens sammansättning, vilken givetvis
kräver en närmare utredning. Snarare torde det vara en fördel att vid
en sådan utredning kunna taga hänsyn till någon tids erfarenhet rörande
tillämpningen av bestämmelserna örn förenings- och förhandlingsrätt.

I motionerna I: 428 och I: 429 samt II: 820, II: 823 och II: 827 har yrkats,
att bestämmelser angående skydd mot organisationstvång måtte införas i
lagen. I motionerna I: 429 samt II: 823 och II: 827 har jämväl föreslagits
införande däri av stadganden, motsvarande de i 4 kapitlet av kommitténs
förslag upptagna. Sistnämnda stadganden hava efter överarbetning,
verkställd med ledning av innehållet i avgivna yttranden, införts i det lagförslag,
som finnes fogat vid motionerna I: 429 och II: 823. I motionerna
I: 428 och II: 820 har framhållits, att 4 kapitlet i kommitténs förslag med anledning
av den starkt motiverade kritik, som riktats mot detsamma, icke
borde läggas till grund för lagstiftning. Emellertid har föreslagits, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning angående en särskild med
fredsplikt förenad förhandlingsordning angående anställningsvillkor för privatanställda
och med dem jämförliga arbetstagare..

Såväl föreningsrätt som förhandlingsrätt äro för närvarande i princip erkända
i vårt land. Vad föreningsrätten beträffar förefinnes intet lagligt hinder
för enskilda att sammansluta sig i föreningar för att tillvarataga gemensamma
intressen. Bestämmelser saknas emellertid, som reglera å ena sidan
rätten att tillhöra en förening samt å andra sidan rätten att stå utanför en förening.
Skydd mot s. k. organisationstvång finnes sålunda icke lagfäst.

Vad förhandlingsrätten angår föreligger enligt vår rätt intet hinder för
arbetstagare att förhandla med sina arbetsgivare. Men skyldighet för arbetsgivaren
att ingå i förhandlingar är icke föreskriven. Säkerhet för att arbetstagare
kunna utöva ett medinflytande av någon betydelse på löne- och arbetsförhållanden
torde emellertid föreligga endast då förhandlingsrätt av sist angivna
innehåll tillkommer dem. En förutsättning för att jämställdhet i parternas
ställning vid uppgörelse örn löne- och arbetsvillkor skall uppnås är
därjämte, att arbetstagarna icke uppträda en och en utan samfällt genom en
organisation. I fråga örn kroppsarbetarna har i allmänhet förhandlingsrätt
redan vunnit insteg. Annat är emellertid förhållandet beträffande övriga
grupper av anställda, vilka åtminstone hitintills icke i någon avsevärd utsträckning
förmått att på organisationsvägen hävda sina intressen.

I sitt yttrande över den föreliggande propositionens lagförslag har lagrådet

U tskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

framhållit, bland annat, att enligt dess uppfattning en lag om förenings- och
förhandlingsrätt av den räckvidd, som åsyftats i propositionen, icke borde
genomföras, innan frågan örn en avtalslagstiftning, som allsidigt behandlade
de s. k. privatanställdas rättsställning, kunnat prövas. Lagrådet synes med
privatanställda hava avsett i enskild tjänst anställda, som icke äro kroppsarbetare.
Utskottet har i sitt denna dag avgivna utlåtande m 57 behandlat
motioner, i vilka yrkats antagande av lag om arbetsavtal. Utskottet har emellertid
med avstyrkande av motionerna hemställt örn fortsatt utredning i ärendet.

Vid övervägande av de olika synpunkter som föreligga beträffande spörsmålet
om lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt har utskottet
liksom kommittén angående privatanställda och departementschefen kommit
till den övertygelsen, att — utan avvaktande av lagstiftning örn arbetsavtal -—-tiden nu måste anses vara inne att i vårt land lagfästa vissa regler på förevarande
område. Utskottet har emellertid av skäl, som nedan anföra*, icke
lunnit en närmare reglering av föreningsrätten nu böra genomföras, utan
inskränker sig till att föreslå en lag om förhandlingsrätt. Genom denna lag
skall ett allmänt erkännande givas åt arbetstagares förhandlingsrätt. Härvid
ansluter sig utskottet sålunda till den uppfattningen, att de grupper av arbetstagare,
vilka redan på egen hand förmått hävda sin rätt, och för vilka en
lagstiftning alltså kan anses vara av mindre betydelse, icke böra lämnas utanför
lagen.

Såväl kommittén som departementschefen hava framhållit, att en sådan
förhandlingsrätt såsom grundval förutsätter en föreningsrätt, varför i samband
med en reglering av förhandlingsrätten även föreningsrätten borde erhålla
en viss utformning i lag. Då det gäller att angiva innebörden av den
föreningsrätt, som bör tillskapas, hava emellertid skilda uppfattningar kommit
till uttryck. Kommittén har för sin del föreslagit, att bestämmelser böra
införas i lagen, vilka innefatta skydd såväl mot kränkningar av föreningsrätten
i egentlig mening, d. v. s. rätten att tillhöra en förening, som också
mot organisationstvång. Departementschefen bär däremot förklarat, alt enligt
hans mening föreningsrätten borde regleras i nu förevarande sammanhang
endast i den mån det vore nödvändigt för att trygga förhandlingsrätten.
I enlighet härmed har departementschefen uttalat, att frågan om organisationstvång
ej borde beröras i lagen.

Frågan örn laglig reglering av föreningsrätten var i olika sammanhang
föremål för statsmakternas uppmärksamhet förra året vid behandlingen av
spörsmålet angående lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder. .Jämväl
då gjorde sig olika meningar gällande, huruvida i den lag, varom då var
fråga, allenast föreningsrätten i egentlig mening skulle lagfästas eller om även
lagligt skydd mot organisationstvång skulle genomföras. Departementschefen
hade i den då till behandling föreliggande propositionen, nr 31/1935, framhållit,
att problemet om organisationstvång icke ditintills blivit upptaget till
fullständig utredning och lösning. Då han för sin del icke kunde förorda
en partiell reglering av nämnda spörsmål, borde man i lagstiftningen icke

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

ingå på frågan om organisationstväng utan allenast upptaga en regel om
skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Motionsvis väcktes yrkanden
om annan reglering av dessa spörsmål än den, som departementschefen föreslagit,
men i intet fall yrkades, att skyddet mot organisationstväng skulle erhålla
en sådan omfattning, att det skulle innebära förbud mot alla slag av
stridsåtgärder, vidtagna av medlemmar i en förening för att förmå någon att
inträda i föreningen. Utskottet uttalade för sin del, att, därest det föreslagna
skyddet mot organisationstväng icke gjordes fullständigt och allsidigt, lagstiftningen
för vissa samhällsgrupper skulle kunna framstå som riktad allenast
mot dem. Utskottet lämnade för den skull frågan om skydd mot organisationstvång
åsido och inskränkte sig till en reglering av de delar av föreningsrättsproblemen,
som icke ansågos kunna uteslutas ur den då föreslagna
lagen, nämligen föreningsrätten i egentlig mening.

Av kända skäl kom lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder icke
lill stånd vid 1935 års riksdag.

Beträffande frågan om laglig reglering av föreningsrättsspörsmålen har sedermera
tillkommit, att desamma delvis upptagits till behandling i den nu föreliggande
propositionen, i den mån dessa problem röra det rättsomx’åde, som
propositionen behandlar. Samma spörsmål hava vidare upptagits till övervägande
i det betänkande om folkförsörjning och arbetsfred, som i slutet av
förra året avlämnades av de sakunniga för utredning angående ingripanden
från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet ur de synpunkter,
som i detta sammanhang varit av betydelse.

Då sålunda skilda delar av de stora och betydelsefulla föreningsrättsproblemen
framträda till övervägande på olika rättsområden, har det för utskottet
framstått såsom den lämpligaste utvägen att komma till rätta med dessa
problem, att en enhetlig plan för deras behandling uppgöres. Utskottet föreslår
därför en utredning härom.

Vad utskottet sålunda anfört behöver emellertid icke föranleda därtill, att
alla de lagstiftningsspörsmål inom skilda rättsområden, i vilka föreningsrättsproblemen
beröras, böra bringas till avgörande i ett sammanhang. Utskottet
anser det i stället vara möjligt, att, sedan en plan blivit uppgjord
huru problemen lämpligen böra bearbetas och lösas, det kan visa sig, att
olika delar av desamma kunna behandlas i viss ordning efter varandra samt
sedermera, allteftersom utredningen på olika punkter blivit slutförd, föreläggas
riksdagen.

Utskottet vill emellertid icke underlåta att i förevarande sammanhang
framhålla, att det är av den största vikt att föreningsrättsproblemen bringas
till en lösning, som innebär samhällelig rättvisa. I den mån partiella lösningar
företagas, ligger det vikt uppå, att lagstiftning i ämnet genomföres
på sådant sätt, att den kan anses vara socialt rättvis och icke riktad mot
visst håll.

Då utskottet sålunda föreslår, all en laglig reglering av föreningsrätten nu
bör upptagas till ytterligare utredning, förefinnes i utskottets lagförslag icke
motsvarighet till 2 kapitlet i propositionen. Enligt utskottets mening är det

Andra lagutskottets utlåtande Nr

emellertid av värde, att den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser
redan nu förefinnes, kommer till uttryck i lagen. Utskottet föreslår
därför, att till förhandlingsrättens tryggande bland allmänna bestämmelser
i det lagförslag, som utskottet framlägger, införes det stadgandet, att föreningsrätten
skall lämnas okränkt.

I förevarande sammanhang vill utskottet till behandling upptaga även
spörsmålet, huruvida i den lag örn förhandlingsrätt, som enligt utskottets
mening nu bör komma till stånd, skola upptagas regler om ett särskilt förhandlingsförlarande
under opartisk ledning för vissa fall. Regler av sådant
innehåll hade framlagts av kommittén i 4 kapitlet av dess lagförslag.

Departementschefen har, på sätt framgår av hans här ovan (sid. 32—34)
återgivna anförande till statsrådsprotokollet, kommit till den slutsatsen, att
kommitténs förslag på denna punkt icke vore sådant, att det kunde läggas
till grund för lagstiftning. Departementschefen har med anledning härav
uteslutit det av kommittén föreslagna särskilda förhandlingsförfarandet och
sökt tillgodose de intressen, som skola tillvaratagas, genom ändringar i medlingslagen.

I motionerna I: 429 och II: 823 har framlagts förslag till lagregler om ett
särskilt förhandlingsförfarande för vissa fall, utarbetat på grundval av
kommitténs förslag och under hänsynstagande till erinringar mot detsamma,
som framställts i de över kommittébetänkandet avgivna yttrandena.

Då enligt utskottets mening åtgärder böra vidtagas för att i möjligste mån
undvika stridsåtgärder på arbetsmarknaden och för att söka åstadkomma
uppgörelse mellan parter med olika intressen, och då det särskilda förhandlingsförfarande,
som nu föreslagits, synes kunna vara till gagn för vissa arbetstagargrupper,
får utskottet föreslå, att i lagen om förhandlingsrätt införas
regler örn en särskild förhandlingsordning i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag härutinnan, som framlagts i motionerna 1:429 och
11:823. Till detaljerna i detta förslag återkommer utskottet nedan vid behandlingen
av lagens olika paragrafer.

B. Specialmotivering.

1 §■

Enligt 1 § i kommitténs förslag skulle lagen äga tillämpning å förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare i enskild tjänst. Lagen skulle icke
vara tillämplig beträffande arbetstagare, som anställdes av riksdagen eller aven
till statsförvaltningen hörande eller under riksdagen lydande myndighet
eller av kommunal myndighet i kraft av särskild författning.

Kommitténs motivering har återgivits å sid. 67 samt innehållet i yttrandena
beträffande denna paragraf å sid. 67—70 i propositionen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

I samband härmed må omnämnas, att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 10 maj 1935 sakkunniga blivit tillsatta för att inom kommunikationsdepartementet
biträda med verkställande av en utredning rörande frågan
huruvida och i vad mån en förhandlingsordning för statstjänstemän borde
komma till stånd ävensom att uppgöra förslag till de bestämmelser i ämnet,
vartill utredningen kunde komma att föranleda.

Föredragande departementschefen har anfört, bland annat:

I de avgivna yttrandena ha anmärkningar framställts mot kommitténs förslag
såväl i form som i sak.

Vad först angår statens tjänst, är det givet, att en lag örn förenings- och
förhandlingsrätt, med därtill sig anslutande regler i medlingslagen örn rätt
för förlikningsman att ingripa i arbetstvist som medfört eller synes hota att
medföra arbetsinställelse m. m., icke bör gälla för de statsanställda, som sakna
strejkrätt, d. v. s. statens ämbets- och tjänstemän. Frågan örn en förhandlingsordning
för statstjänstemän ligger på ett helt annat plan än de privatanställdas
och är, såsom kommittén påpekat, för närvarande föremål för utredning
av särskilda sakkunniga. Annorlunda ställer sig saken beträffande de
kategorier av arbetstagare, särskilt hos de affärsdrivande verken, som anställas
genom rent privaträttsliga arbetsavtal och i stort sett äro fullt jämförliga
med arbetare å den enskilda arbetsmarknaden. De torde icke bliva hänförliga
under den ifrågasatta lagstiftningen örn förhandlingsordning för statstjänstemän;
och det vore givetvis otillfredsställande, om de icke skulle komma
inom någondera lagens tillämpningsområde. För egen del kan jag icke
finna något avgörande skäl, varför icke lagen om förenings- och förhandlingsrätt
skulle bliva tillämplig å dem.

Vidkommande kommunernas tjänst har den av kommittén föreslagna uppdelningen
i samtliga de yttranden, vari frågan berörts, betecknats som alltför
oklar till sin innebörd. Flertalet har också ansett bestämmelsen otillfredsställande
i sak. Daco, svenska kommunaltjänstemannaförbundet och Stockholms
stads befattningshavares samarbetsnämnd ha föreslagit, att från lagens
tillämpningsområde skulle undantagas icke arbetstagare, som anställas i kraft
av särskild författning, utan blott sådana, för vilka arbetsvillkoren äro fastställda
i lag eller författning. Svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet
ha ansett, att lagen icke alls borde vara tillämplig å kommunala
arbetstagare, varvid framhållits, att dessa i regel intoge en helt annan och
bättre ställning i anställningshänseende än i enskild tjänst anställda. Landstingsförbundet
bar därjämte framhållit, att landstingens befattningshavare i
mångt och mycket vore att jämföra med statens tjänstemän. Enligt min mening
böra de i kommunal tjänst anställda arbetstagarna i nu förevarande hänseende
underkastas samma reglering som de statsanställda. Förhandlingsrätten
för de kommunalanställda, som icke ha strejkrätt, bör sålunda icke
regleras i förevarande sammanhang, utan bör frågan örn deras förhandlingsrätt
upptagas i samband med spörsmålet örn förhandlingsrätt för statens
tjänstemän.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att från lagens tillämpningsområde
blott undantagas sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Beträffande den
närmare innebörden av denna avgränsning får jag hänvisa till reglerna i 25
kapitlet strafflagen och de särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tilllämpning
utbildad praxis.

Under arbetstagare i statens tjänst torde innefattas jämväl arbetstagare

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

anställda av riksdagen eller av myndighet lydande under riksdagen. Någon
särskild bestämmelse om arbetstagare i riksdagens tjänst synes därför icke
vara erforderlig.

Tre ledamöter av lagrådet hava yttrat:

Huruvida eller i vad mån arbetare i statens eller i kommuns tjänst skola
med avseende å tillämpningen av denna lag vara likställda med arbetstagare
i enskild tjänst har under den förberedande behandlingen av detta lagstiftnigsärende
varit föremål för skilda uppfattningar. Så till vida råder dock
enighet, att under alla förhållanden vissa grupper av dessa arbetstagare
måste undantagas. Att avgöra hur denna gränsdragning lämpligen bör ske
bär visat sig vara förbundet med svårighet. Under utredningen har påvisats,
att skiljelinjen icke kan, såsom i kommittéförslaget skett beträffande
kommunalt anställda, på ett sakligt tillfredsställande sätt angivas med en
hänvisning till anställning »i kraft av särskild författning». Även den utväg,
som valts i det remitterade förslaget, eller att låta lagens tillämplighet
bero av reglerna för »ämbetsmannaansvar», torde lämna rum för anmärkningar.
Departementschefen har beträffande den närmare innebörden
av denna avgränsning hänvisat till reglerna i 25 kap. strafflagen »och de
särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tillämpning utbildad praxis».
Vad som i detta sammanhang åsyftas med de särskilda lagarna är oklart,
och ej heller i övrigt lärer den till stadgandet sålunda givna utläggningen
erbjuda parterna den säkra ledning, som är önskvärd. 1 vad mån bestämmelserna
i 25 kap. strafflagen äga tillämpning inom sådana arbetsområden,
vilka skulle kunna betecknas såsom stats- och kommunaltjänstens utmärker,
framgår i allmänhet icke omedelbart av lagen utan blir en tolkningsfråga.
Med den utveckling statens och kommunernas verksamhet numera
undergår kunna säkerligen alltjämt uppkomma spörsmål av detta slag, vilka
icke tidigare varit föremål för domstols prövning. Då de framträda i samband
med tillämpning av nu förevarande lag, ankommer deras avgörande
icke på allmän domstol, och det måste betraktas såsom en oegentlighet att,
på sätt som här skulle ske, möjlighet öppnas för motsatta tolkningar.

I ärendet är upplyst, att frågan om förhandlingsordning för statstjänstemän
för närvarande är föremål för utredning. Från olika håll bär framhållits,
att en lösning av denna angelägenhet måste hava återverkan på spörsmålet
örn de stats- och kommunalanställdas ställning i en allmän lagstiftning
om förenings- och förhandlingsrätt. Det må ock erinras, att kommitténs
förslag innebar helt undantagande av statstjänarna och att från representativa
sammanslutningar inom kommunalväsendet med styrka gjorts
gällande, att kommunernas tjänstemän och arbetare borde, i allt fall i frågans
närvarande skede, ställas utanför denna lagstiftning. Ej heller kan det antagas,
att ett uppskov med avgörandet kan för dessa grupper av anställda
medföra några praktiska olägenheter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrkes, att tillämpligheten av
förevarande lag för närvarande begränsas till att avse enskild tjänst.

I anledning av vad lagrådet yttrat har departementschefen anfört, bland
annat:

Då sakliga skäl att från lagens tillämpningsområde undantaga sådana
arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, vilkas ställning är fullt jämförbar
med arbetarnas å den enskilda arbetsmarknaden, icke synas föreligga,
är det föga tilltalande att av enbart lagtekniska grunder, nämligen svårigheten
att draga gränsen mellan dessa och övriga arbetstagare i offentlig tjänst, tills -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

vidare lämna arbetstagare i statens och kommunernas tjänst helt utanför lagstiftningen.
Den i det remitterade förslaget förordade gränslinjen, som har
ansetts vara tillfyllestgörande för bedömandet av en så viktig fråga som
ådömande av straff för tjänstefel, torde kunna användas även i nu förevarande
fall. Vad beträffar de i detta sammanhang uttalade farhågorna för
att arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna skulle komma till olika
tolkningar, är väl möjligheten härav icke utesluten. Men det är svårt att inse
varför olägenheterna av en bristande enhetlighet i lagtillämpningen skulle
visa sig särskilt framträdande såvitt angår nu ifrågavarande spörsmål.

I motionerna hava beträffande denna paragraf olika yrkanden framställts.

Motionerna I: 428 och II: 820 innehålla förslag till en redaktionell ändring
(se ovan sid. 2).

I motionerna 1:429 och 11:823 föreslås sådan lydelse av paragrafen, som
lagrådet förordat, d. v. s. att lagen skulle gälla endast i fråga om dem, som
äro anställda i enskild tjänst. Härom har anförts:

Någon större olägenhet för de arbetstagare, som genom privaträttsliga avtal
äro anställda hos statliga eller kommunala organ, torde icke härav behöva
uppkomma. För att jämväl dessa arbetstagare snarast möjligt skola få sin
förenings- och förhandlingsrätt reglerad ha vi dock i särskild motion hemställt
om utredning angående genomförandet av dylik reglering.

Yrkande härom har framställts i motionerna I: 431 och II: 825 (se ovan
sid. 10).

I motionen II: 827 har anförts, att även i offentlig tjänst anställda borde
tillförsäkras lagens stöd, såvitt icke deras anställningsförhållanden bestämdes
i lag eller författning. För anställda med på sådant sätt reglerade villkor borde
förenings- och förhandlingsrättsfrågorna vila i avvaktan på sakkunnigas
utredning rörande förhandlingsordning för statstjänstemän.

Tre ledamöter av lagrådet ha vid granskning av Kungl. Maj:ts förslag Utskottet.
framhållit, att 1 §:ns bestämning av lagens omfattningsområde icke erbjöde .
parterna den säkra ledning, som vore önskvärd. För vissa arbetsområden
framginge det icke omedelbart av bestämmelserna i 25 kap. strafflagen, huruvida
en arbetstagare vore underkastad ämbetsmannaansvar eller ej. Det skulle
därför säkerligen uppkomma svårlösta tolkningsfrågor. Ovannämnda ledamöter
av lagrådet hava bland annat av denna anledning förordat, att tilllämpligheten
av förevarande lag för närvarande borde begränsas till att avse
enskild tjänst. Yrkande att paragrafen måtte givas sådant innehåll har
framställts i motionerna I: 429 och II: 823. Utskottet anser en dylik begränsning
av lagens tillämplighetsområde tills vidare önskvärd. Det är likväl ett
allmänt intresse, att de i propositionen åsyftade i offentlig tjänst anställda arbetstagarna
erhålla en lagligen skyddad förhandlingsrätt. Utskottet får därför
förorda att, i den mån spörsmålet icke redan är föremål för prövning av särskilt
tillsatta sakkunniga, en utredning företages i frågan om lagfästande av
förhandlingsrätten för sådana kategorier av arbetstagare, vilka anställas i
allmän tjänst genom privaträttsliga avtal.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

2 §•

Förevarande paragraf motsvarar 3 § i kommitténs förslag som lyder:

Med förening av arbetstagare förstås i denna lag en av arbetstagare, tillhörande
viss eller vissa arbetstagargrupper, bestående förening, vars uppgift
enligt vad av stadgarna framgår, är att tillvarataga ifrågavarande grupps eller
gruppers intressen rörande anställningsvilkor och förhållandet i övrigt till
arbetsgivaren samt i vars verksamhet ingår att sluta för sina medlemmar bindande
avtal i detta avseende.

Med förening av arbetsgivare förstås i lagen en motsvarande sammanslutning
å arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare
eller arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund
av flera sådana föreningar (huvudorganisation); och skall, då fråga är om
huvudorganisation, vad i denna lag sägs om medlem i förening gälla om de
anslutna föreningarna, så ock örn deras medlemmar.

Kommitténs motivering till denna paragraf återfinnes å sid. 72—74 samt
en redogörelse för innehållet i yttrandena på denna punkt å sid. 74—75 i propositionen.

I fråga om tolkningen av ordet huvudorganisation må hänvisas till vad utskottet
anfört vid behandlingen av 2 § i lagen om vissa ekonomiska stridsåtgärder
i utlåtandet 29/1935, sid 49.

Departementschefen har anfört, bland annat:

I likhet med kommittén anser jag det uteslutet att i en lag av förevarande
art upptaga detaljerade bestämmelser om organisationsväsendet på arbetsmarknaden.

Man torde få nöja sig med att kräva, att de sammanslutningar, pa vilka
lagen skall bliva tillämplig, äga en viss organisatorisk fasthet, motsvarande
den, som enligt praxis kräves för ideell förenings rättssubjektivitet, ävensom
att föreningens karaktär av facklig organisation direkt eller indirekt framgår

av stadgarna. o ..

För detta ändamål synes, såvitt arbetstagarsidan angar, annan loreskritt
icke vara erforderlig än att sammanslutningen skall vara en förening, som
består av arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvarataga
arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrig
till arbetsgivaren. I vad mån förekomsten i en arbetstagareförening av jämväl
arbetsgivare såsom medlemmar skall anses ändra föreningens kai aktar,
torde få bedömas i varje särskilt fall. ,

Den av kommittén upptagna särskilda bestämningen, att föreningens medlemmar
skola tillhöra viss eller vissa arbetstagargrupper, har jag ansett kunna
utgå. Med densamma har kommittén icke velat utsäga annat än att det område,
som föreningen avser att organisera, skall vara fixerat, men något uttryckligt
stadgande därom torde näppeligen vara erforderligt

Jag anser mig även böra biträda framställt yrkande örn uteslutande av
stadgandet, att i föreningens verksamhet skall ingå att sluta for sina medlemmar
bindande avtal rörande förhållandet till arbetsgivaren.

Ur det av kommittén föreslagna stadgandet örn huvudorganisation har jag
uteslutit själva ordet huvudorganisation, vars ratta innebord torde kunna
föranleda till tvekan. Vidare har föreskriften att vad i lagen sågs örn medlem
i förening då fråga är om huvudorganisation, skall galla örn de anslutna
föreningarna^såock örn deras medlemmar kunnat bortfalla, enar departe -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58• 47

mentsförslaget icke upptager några särskilda bestämmleser om medlem i
förening.

I motionerna I: 429 och II: 823 yrkas, att tredje stycket i paragrafen måtte
erhålla den lydelse, som föreslagits av kommittén. Motionärerna lia anfört,
att det synts dem nödvändigt att i 2 § medtaga begreppet huvudorganisation,
enär de föreslagit, att endast huvudorganisation av arbetstagare skall äga
rätt att hos socialstyrelsen påkalla tillämpning av de särskilda reglerna i 3
kapitlet (4 kapitlet i motionärernas lagförslag) om förhandlingsrättens utövande
i visst fall.

Enligt vad utskottet föreslagit skola i 3 kapitlet införas bestämmelser om
ett särskilt förhandlingsförfarande inför opartisk ledning. Enligt 8 § i utskottets
förslag skall rätt att påkalla detta kapitels tillämpning endast tillkomma
huvudorganisation. Det har därför synts lämpligt att i förevarande
paragraf införa begreppet huvudorganisation.

3§-

3 § i utskottets förslag motsvaras av första punkten av 4 § i propositionens
lagförslag.

I den allmänna motiveringen har redogörelse lämnats för de skäl, som föranlett
utskottet att ur sitt förslag utesluta bestämmelser rörande en närmare
reglering av föreningsrätten. Utskottet har emellertid funnit sig böra i lagen
uppaga ett stadgande, som fastslår den på allmänna rättsgrundsatser vilande
principen, att föreningsrätten skall lämnas okränkt. Detta stadgande har
som en särskild 3 § infogats i 1 kapitlet.

Bestämmelser om påföljd för överträdelse av vad som stadgats i paragrafen
hava icke införts i förevarande lag. Beträffande avgörandet av frågan,
huruvida och i vilken ordning sådana påföljder skola inträda, bliva allmänna
rättsgrundsatser att tillämpa.

Då utskottet ur sitt förslag till lag uteslutit samtliga i propositionen under
2 kapitlet upptagna bestämmelser med allenast det nyss berörda undantaget,
anser utskottet skäl icke föreligga att här närmare redogöra för detaljerna i
2 kapitlet av Kungl. Maj:ts förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i kommitténs förslag, som lyder:

Med förhandling avses i denna lag förhandling med syfte att rörande förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare åstadkomma enighet mellan
parterna samt därav föranledda avtal.

Kätt att i frågor beträffande vissa arbetstagare och deras arbetsgivare
förhandla enligt denna lag (förhandlingsrätt) tillkommer å ena sidan arbetsgivaren
eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra
sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna liro medlemmar.

Utskottet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

För kommitténs motivering, avgivna reservationer samt innehållet i yttranden
har redogörelse lämnats å sid. 95—99 i propositionen.

4 § i utskottets förslag motsvaras av 8 § i propositionens lagförslag.

Departementschefen har anfört:

I analogi med vad som skett beträffande föreningsrätten torde lagförslaget
böra innehålla en bestämning av begreppet förhandlingsrätt. Någon anledning
att, som kommittén föreslagit, särskilt angiva vad som förstås med förhandling
synes icke föreligga.

Enligt min mening ligger det i sakens natur, att i denna lag med förhandlingsrätt
icke kan förstås annat än rätten till kollektiva, organisationsmässiga
förhandlingar. Jag kan icke finna att, såsom från vissa håll befarats, den omständigheten,
att lagen endast reglerar rätten till kollektiva förhandlingar,
skulle kunna tolkas som något förbud mot individuella förhandlingar. Dylika
kunna och måste naturligtvis alltid förekomma men böra lämnas helt utanför
den nu ifrågavarande lagstiftningen.

Kommittén har angivit, att syftet med förhandlingar enligt lagen skall vara
åstadkommande av enighet mellan parterna samt därav föranledda avtal. 1
flera yttranden har påyrkats, att orden »samt därav föranledda avtal» måtte
utgå. Det måste medges, att, såsom i yttrandena framhållits, de citerade orden
äro något oklara till sin innebörd och kunna föranleda den uppfattningen,
att varje förhandling enligt lagen skall syfta till slutande av ett kollektivavtal.
Så är givetvis icke förhållandet. Frågor kunna förekomma, som icke kunna
lösas i kollektivavtalets form, t. ex. en fråga, huruvida ett avskedande innefattar
föreningsrättskränkning. Även sådana frågor böra kunna göras till
föremål för förhandlingar enligt lagen. Emellertid torde bakom de av kommittén
använda ordalagen ligga en riktig tankegång. Vid upprepade tillfällen
ha konflikter på arbetsmarknaden uppkommit av den anledningen, att arbetsgivarparten,
då en kollektiv reglering av anställningsvillkoren påkallats från
arbetstagarsidan, förklarat sig över huvud icke vilja förhandla örn en reglering
i dylik form. Sådana konflikter, som icke röra saken utan formen, äro
enligt min åsikt förkastliga ur det allmännas synpunkt. Det må stå parterna
fritt att utan inblandning från samhällets sida komma överens respektive icke
komma överens i själva sakfrågan, men de yttre formerna för förhandlingsväsendet
böra fastslås i lagen och icke få bliva föremål för stridigheter parterna
emellan. Påkallar ena parten förhandling om kollektiv reglering av
anställningsvillkoren, skall alltså andra parten vara skyldig att träda i förhandling
örn en sådan reglering. Däremot torde det icke låta sig göra att i
lagen angiva något om formen för uppgörelser i sådana förhandlingar, som
röra förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

På nu anförda skäl föreslår jag, att förhandlingsrätt enligt denna lag definieras
som rätt att påkalla förhandling rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och
arbetstagare.

Vad därefter angår frågan örn särskilda behörighetsregler som villkor för
rätten att förhandla, intager jag, i likhet med kommittén, den ståndpunkten,
att förhandlingsrätt skall tillkomma varje organisation, som uppfyller kvalifikationerna
för att anses vara en förening av arbetsgivare, respektive arbetstagare.
En förening äger givetvis förhandlingsrätt endast i den mån föreningen
enligt sina stadgar är behörig att förhandla å sina medlemmars vägnar.
Tillkommer det exempelvis inom ett organisationskomplex enligt stadgarna
överordnad organisation att besluta beträffande vissa frågor^ ligger det
i sakens natur, att blott den sistnämnda äger förhandlingsrätt i dessa frågor.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58■ 49

Några särskilda bestämmelser med anledning härav torde emellertid icke
vara erforderliga.

Det lärer, såsom kommittén framhållit, icke vara lämpligt att som villkor
för en förenings förhandlingsrätt uppställa regler örn att föreningen skall
vara representativ för den grupp, som föreningen vill företräda. Då reglerna
skulle tillämpas av parterna själva, torde de näppeligen kunna föranleda till
annat än onyttiga och vid diskussioner parterna emellan måhända svårlösta
tvistigheter. Det kan icke heller sägas innebära någon obillighet mot arbetsgivaren,
att han är skyldig att träda i förhandling med en förening, som
företräder hos honom anställda arbetstagare. Bestämmelserna om förhandlingsrätten,
som icke i och för sig äro förbundna med några påföljder, innefatta
ju ej mer än att arbetsgivaren icke får utan saklig diskussion avvisa en
framställning om förhandling av en arbetstagarorganisation. Vill sedan organisationen
sätta makt bakom orden genom att vädja till förlikningsman,
får denne bedöma, i vad mån vidare förhandlingar äro påkallade.

Att förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att
träda i förhandling, framgår i kommitténs förslag, förutom av motiven,
endast av reglerna om formerna för förhandlingens gång. Jag anser emellertid
en bestämmelse om denna skyldighet böra knytas direkt till det grundläggande
stadgandet om föreningsrätten. Det bör härvid utsägas, att skyldigheten
innebär åliggande för part att, själv eller genom ombud, inställa
sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras, med angivande
av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.
Skyldigheten att framlägga förslag till frågans lösning innebär icke mer än
att parten skall klart angiva och motivera sin ståndpunkt i sak. Rör frågan
kollektiv reglering av anställningsvillkoren, behöver parten alltså icke nödvändigt
själv framlägga ett fullständigt förslag i sådant hänseende utan kan
givetvis ange sin ståndpunkt genom att kritisera ett av motparten framlagt
förslag.

Tre ledamöter av lagrådet hava anfört:

Med bestämmelserna i denna paragraf åsyftas icke att från förhandlingsrätt
utesluta frågor som ej kunna lösas i kollektivavtalets form. Tvärtom
angives uttryckligen, att förhandling kan påkallas, förutom rörande kollektiv
reglering av anställningsvillkoren, jämväl angående förhållandet i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Huruvida härigenom erforderlig begränsning
givits åt stadgandets räckvidd måste ifrågasättas. Det torde icke
kunna bestridas, att då rätten att påkalla förhandling utsträckes till att
gälla även arbetstagarens individuella förhållanden till arbetsgivaren, oberoende
av dessa förhållandens samband med någon på kollektivavtal grundad
rätt, möjlighet öppnas till att låta förhandlingsrätten avse ett alltför vidsträckt
område. Rent bagatellartade meningsskiljaktigheter kunna således
bliva föremål för tvångsförhandling enligt lagen. Och även örn arbetsgivarens
skyldighet alt träda i förhandling i dylikt fall icke blir alltför betungande,
ställer sig saken annorlunda, örn — såsom ej kan anses uteslutet •—• den
föreliggande tvistefrågan, efter det förhandling ej lett lill resultat, tilläventyrs
av bevekelsegrunder, vilka kanske icke kunna betraktas såsom rent sakliga,
tages upp pä nytt och arbetsgivaren, vilken icke synes kunna vägra att ingå
i upprepade förhandlingar om en och samma sak, måste ånyo inställa sig
till förhandling.

Även i ett annat avseende synas de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna
kunna leda för vill. Härmed åsyftas det förhållandet, att
enligt förslaget arbetsgivares plikt att förhandla i princip kan utkrävas
av vilken sammanslutning som helst, blott den uppfyller de allmänna,

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 timi. Nr ÖS. 4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Utskottet.

tämligen obestämda kvalifikationerna för att anses vara en förening av
arbetstagare anställda i arbetsgivarens tjänst. Då alltså icke uppställts särskilda
behörighetsregler för rätten att förhandla, föreligger tydligen intet
hinder att krav på förhandling rörande en viss fråga framställes av en sammanslutning,
vilken tilläventyrs omfattar endast en mindre del av de därav
berörda arbetstagarna. Lämpligheten härav måste starkt betvivlas. Såsom
i vissa yttranden framhållits, torde åtminstone sådan inskränkning i arbetsgivarens
skyldighet att träda i förhandling böra stadgas, att den begränsas
till fall, då den organisation som begär förhandling representerar flertalet
av arbetstagarna i fråga.

En ledamot av lagrådet har anfört, bland annat:

Att i lag uppdraga vissa gränser för utövandet av förhandlingsrätten i
syfte att icke rent bagatellartade frågor dragas under förhandling eller att
sådan påkallas av en organisation, som företräder allenast ett jämförelsevis
obetydligt antal av de utav frågan berörda arbetstagarna, möter betydande
vanskligheter. Klart torde vara att förhandlingsrätten i dess praktiska tilllämpning
bör förbehållas frågor som äro av någon avsevärdare betydelse
antingen ur principiell synpunkt eller med hänsyn till det antal arbetstagare
frågan gäller, likaväl som en mera ingående förhandling icke rimligen kan
fordras, med mindre vederbörande organisation är något så när representativ
för den grupp arbetstagare frågan avser. Att härutinnan giva fasta men på
samma gång för de skiftande förhållandena lämpade regler låter sig emellertid
knappast göra.

Departementschefen, som förklarat sig anse, att i lagen icke kunde uppdragas
vissa gränser för utövandet av förhandlingsrätten i syfte att förebygga
sådana — dock säkerligen sällsynt förekommande — missbruk därav, som
tre av lagrådets ledamöter befarat, har icke i anledning av lagrådsremissen
i sak gjort ändring i paragrafen.

I motionerna 1:428 och 11:820 har framhållits, bland annat, att det vore
angeläget, att lagtexten icke gåve anledning till missuppfattning. Då de
olika uppgörelseformerna måste från lagens ståndpunkt anses likvärdiga,
borde ordet »kollektiv» uteslutas och alltså såsom föremål för förhandlingen
i första hand angivas endast »reglering av anställningsvillkor». Härigenom
vunnes även, att lagtexten icke kunde utnyttjas till förmån för en obehörig
suggestion angående något slags rättsligt företräde för den kollektiva avtalsformen.

Jämväl i motionerna I: 429 och II: 823 yrkas, att ordet »kollektiv» skall
utgå.

I motionen 11:827 Ilar anförts, att vissa behörighetskrav borde krävas av
arbetstagarnas organisationer, för att de skulle tillerkännas förhandlingsrätt.
Organisationen borde vara representativ.

Den av utskottet föreslagna lydelsen innebär i förhållande till 8 § i Kungl.
Maj:ts förslag endast den ändringen, att ordet »kollektiv», i enlighet med
vad som yrkats i motionerna I: 428 och II: 820 samt I: 429 och II: 823,
uteslutits. De skäl, som anförts i motionerna till stöd för nämnda yrkande,
finner utskottet bärande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 68-

5 §•

Paragrafen innehåller formella stadganden om förhandlingsordningen.

I förevarande sammanhang må nämnas, att kommittén i sitt lagförslag föreskrivit,
att lagens stadganden icke skulle lända till efterrättelse, i den mån
annat följde av sådant kollektivavtal, som avses i lagen den 22 juni 1928
örn kollektivavtal. Nämnda stadgande har uteslutits i propositionen.

Denna paragraf motsvaras av 9 § i propositionens lagförslag.

Departementschefen har anfört, bland annat:

Med hänsyn till att bestämmelserna i departementsförslaget, i motsats till
vad som gällde enligt kommitténs förslag, icke generellt kunna sättas ur
kraft genom kollektivavtal, har i denna paragraf upptagits ett stadgande, att
reglerna om förhandlingsordningen icke skola lända till efterrättelse, i den
mån annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

I motionen 11:827 har andragits, att bestämmelserna i förevarande paragraf
vore så allmänna, att de icke borde hava en i förhållande till kollektivavtal
dispositiv karaktär.

Utskottets förslag överensstämmer i sak helt med 9 § i propositionens lagförslag.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 10 § i propositionen.

Departementschefen har anfört:

Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Enligt detta skulle
en förhandlingsfråga, i vilken enighet icke uppnåddes vid förhandling enligt
3 kapitlet, kunna bliva föremål för det i 4 kapitlet omtalade särskilda förhandlingsförfarandet
under opartisk ledning. Detta förfarande har i departementsförslaget
ersatts med möjlighet för förlikningsman att ingripa. Reglerna
härom ha inarbetats i medlingslagen, till vilken därför en hänvisning
upptagits i förevarande paragraf.

I motionerna I: 429, II: 823 och II: 827 har yrkats, att någon motsvarighet
till 10 § i propositionen icke måtte upptagas i lagen.

Som tidigare angivits har utskottet föreslagit, att i 3 kapitlet föreskrifter
skola införas om ett särskilt förhandlingsförfarande inför opartisk ledning.
Detta förfarande skall komma till användning, då huvudorganisation av arbetstagare
påkalla detta kapitels tillämpning. I övriga fall, d. v. s. då 3
kapitlet icke äger tillämpning, skola bestämmelserna i medlingslagen gälla.
En erinran härom har upptagits i denna paragraf.

7 §■

I stadgandet föreskrives, att arbetsgivare ej må vägra arbetstagare skälig
ledighet för deltagande i förhandling örn fråga, vari han är utsedd att vara
representant för sin förening.

Denna paragraf motsvaras av 11 § i propositionens lagförslag.

Utskottet.

52 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Utskottet har intet att erinra mot förevarande stadgande. Detsamma äger
givetvis tillämpning även å förhandlingar enligt 3 kapitlet.

3 kapitlet.

Under »allmänna synpunkter» här ovan (sid. 31 o. f.) har behandlats
spörsmålet, örn ett särskilt förhandlingsförfarande under opartisk ledning
bör upptagas i lagstiftningen.

Ovan (sid. 42) i detta utlåtande har utskottet förklarat sig anse, att bestämmelser
om ett särskilt förhandlingsförfarande för vissa fall skola, i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, som framlagts i motionerna
I: 429 och II: 823, införas i lagen. Bestämmelser om detta förfarande synas
lämpligen böra upptagas såsom ett kapitel 3 i lagen.

Utskottet fortsätter härefter med behandling av den föreslagna lagstiftningen
i detalj.

8 §•

8 § i utskottets förslag motsvaras av 9 § i kommitténs förslag och 12 §
i förslaget i motionerna I: 429 och II: 823 (se ovan sid. 5).

Det i nämnda motioner framlagda förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt
har nedan i utskottets utlåtande benämnts »motionsförslaget».

Reglerna i förevarande kapitel äro enligt kommitténs förslag tillämpliga
endast beträffande sådana föreningar av arbetstagare, som anmält sig hos socialstyrelsen.
Anmälan skall göras av föreningens styrelse och innefatta
åtagande av föreningen att icke vidtaga stridsåtgärder.

Genom den föreskrivna anmälningsskyldigheten dragés en skarp gräns
mellan medlingslagens och den nya lagens tillämpningsområden. Det skulle
ur flera synpunkter vara mindre lyckligt, örn både en förlikningsman och
en opartisk ordförande kunde komma att taga befattning med en och samma
förhandlingsfråga. Eftersom förlikningsmannen endast har att ingripa då
arbetskonflikt utbrutit eller hotar, men stridsåtgärder är förbjudna i förevarande
kapitel, kan i där avsedda fall något ingripande av förlikningsman
aldrig ifrågakomma.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts, bland annat:

Det har ansetts vara en betydande olägenhet, att anmälan kan göras av
en primärförening av arbetstagare samtidigt som andra primärföreningar
tillhörande samma huvudorganisation förbliva oanmälda. Detta kan för''arbetsgivarna
medföra, att de inom samma fack behöva räkna med dels
föreningar, som äro underkastade fredsförpliktelse, och dels föreningar, som
anlita stridsåtgärder. Anmälan enligt förevarande paragraf borde i stället
endast få ske under förutsättning att garantier vunnes för att anordningen
bleve gemensam för hela yrkesskikt. Det vore därför rimligt och riktigt, att
initiativet till anmälan lades i huvudorganisations hand.

Ändring i sådant hänseende har vidtagits. Därjämte hava vissa jämkningar
av formell natur företagits i kommittéförslaget.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

I motionen II: 827 Ilar föreslagits, att bestämmelser måtte införas (såväl i
denna som i nästa paragraf) örn skyldighet för den anmälande föreningen
att meddela beträffande vilka arbetsgivare och arbetsgivareorganisationer förhandlingsordningens
tillämpning påkallades. Socialstyrelsen borde efter sådan
anmälan vara skyldig underrätta de uppgivna arbetsgivarna och arbetsgivarorganisationerna.

Principen att rätten att anmälan enligt denna paragraf bör tillkomma vederbörande
huvudorganisation av arbetstagare finner utskottet riktig och får
därför tillstyrka, att paragrafen avfattas i enlighet med det i motionerna
I: 429 och II: 823 framlagda förslaget.

Vad i motionen II: 827 anförts finner utskottet icke utgöra skäl för ändring
i den lagtext, som utskottet förordat. Underrättelse som förutsättes i
9 § sista stycket, bör lämnas arbetsgivarna av arbetstagarna själva.

9§-

9 § motsvaras av 10 § i kommitténs förslag och 13 § i motionsförslaget
(se ovan sid 5).

Kommittén har anfört, bland annat:

Eftersom kommitténs förslag framför allt avser att skapa möjlighet för en
arbetsorganisation att komma till tals med en förhandlingsovillig motpart,
har arbetstagarparten ensam tillerkänts initiativet till att göra förevarande
kapitel tillämpligt. Såsom garanti mot missbruk av arbetstagarpartens valfrihet
föreslår kommittén, att anmälans verkningar icke skola inträda omedelbart
utan först efter en karenstid av tre hela kalendermånader. Arbetstagarparten
kan alltså icke utnyttja ett särskilt gynnsamt tidsläge till att först göra
en anmälan och omedelbart därefter inleda förhandling under opartisk ledning.
Icke heller kan en från arbetsgivarsidan väntad stridsåtgärd förekommas
genom en i all hast gjord anmälan.

För att bereda arbetsgivaren, som själv icke har möjlighet att taga initiativ,
nödig trygghet och fasthet i förhållandena föreslår kommittén vidare, att
verkningarna av en anmälan, som en gång gjorts, skola sträcka sig över en
lång tid framåt. Sedan kapitlets bestämmelser en gång blivit tillämpliga,
kunna de icke — annat än efter genomförande av hel förhandling i visst
ärende -— upphöra att gälla tidigare än tre år efter anmälan. Även i fråga
örn upphörandet har initiativet tillagts arbetstagarparten, men härvid har
föreskrivits en så lång uppsägningstid som ett år och någon uppsägning får
överhuvud icke ske under de två första åren.

I motionerna I: 429 och II: 823 ha vissa formella ändringar föreslagits.
Vidare har framhållits att, i och med att huvudorganisation gjort anmälan
enligt 8 §, 3 kapitlet automatiskt blir tillämpligt även å organisationens samtliga
underföreningar.

I motionen II: 827 har beträffande förevarande paragraf framställts samma
förslag som i fråga örn 8 §.

Utskottet tillstyrker i sak den lydelse av paragrafen, som föreslagits i motionerna
I: 429 och II: 823.

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

10 §.

Denna paragraf motsvaras av 11 § i kommitténs förslag och 14 § i motionsförslaget
(se ovan, sid 6):

Kommittén har anfört, bland annat:

Utöver de allmänna förutsättningarna för 4 kapitlets tillämplighet tillkomma
vissa särskilda förutsättningar för utseende av opartisk ordförande. Dessa
angivas i 11 § och hava fått den formen, att socialstyrelsen må vägra att
utse opartisk ordförande i de angivna fallen. Styrelsen är alltså skyldig att
utse ordförande, om de angivna förutsättningarna äro uppfyllda, men kan i
annat fall efter diskretionär prövning utse eller icke utse. Kommittén har
valt denna utformning med hänsyn till den svårighet, det ofta måste möta
att avgöra, huruvida förutsättningarna äro uppfyllda eller ej. Styrelsen bör i
största möjliga utsträckning söka undvika att ingå på en diskretionär prövning.
Är det uppenbart, att någon av de i 11 § angivna förutsättningarna icke
föreligger, bör framställningen om opartisk ordförande regelmässigt avslås.
Undantagsvis kan väl dock även under sådana förhållanden tänkas, att en
framställning med hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet
förtjänar bifall.

Förutsättningarna för utseende av opartisk ordförande hava av kommittén
upptagits under fem moment i paragrafen. Motiven härtill återfinnas å sid.
133—138 i betänkandet.

Beträffande de olika momenten förekomma olikheter i sak mellan kommitténs
förslag och det i motionerna 1:429 och 11:823 framlagda förslaget
allenast därutinnan, a) att kommittén föreslagit ett moment 4, enligt vilket
styrelsen kunde vägra utse ordförande, därest sökanden vore förening, som
tillhörde huvudorganisation, och hinder mot åtgärden mötte från huvudorganisationens
sida, vilket moment borttagits i motionsförslaget, samt b) att
kommittén föreslagit minimiantalet medlemmar i föreningen till minst femtio,
vilket i motionsförslaget ökats till minst trehundra.

I motionerna I: 429 och 11:823 har anförts, bland annat:

Då endast huvudorganisation för part (varmed jämställes oorganiserad
arbetsgivarpart) äger rätt att påkalla tillsättandet av opartisk förhandlingsledare,
bortfaller den under punkt 4 i kommittéförslagets 11 § angivna anledningen
för socialstyrelsen att vägra utse dylik förhandlingsledare. Av samma
skäl ha vi även ansett det motiverat att föreslå, att förening av arbetstagare
för att kunna begära utseende av opartisk ordförande skall hava minst trehundra
medlemmar mot minst femtio i kommitténs förslag. Denna ändring
anse vi för övrigt i och för sig önskvärd, då det icke kan vara något intresse
att arbetstagarna skola dela upp sig på alltför små formationer.

I motionen II: 827 har anförts:

Vi instämma i Dacos erinran mot kommitténs motivering till denna paragraf.
Daco framhåller att kommittén angående privatanställda i motiveringen
yttrar bland annat: »Finnas flera konkurrerande föreningar på samma
område, kan det understundom inträffa, att en och samma arbetstagare
är medlem i flera av föreningarna. En sådan person bör icke inräknas i
medlemsantalet för någondera föreningen.» Daco tillägger: »Denna tolkning
kan indirekt leda till föreningsrättskränkningar. Om t. ex. en arbets -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

givare påtvingar sin personal en föreningsform, vilket mycket väl kan tänkas,
så skulle denna omständighet göra det omöjligt för den verkliga yrkesorganisationen,
vilken personalen anser sig samtidigt böra tillhöra, att begära
opartisk ordförande. Måhända kan tolkningen rent av medföra att ifrågavarande
organisation överhuvud taget icke erhåller förhandlingsrätt».

Då i enlighet med det förslag, som framställts i motionerna I: 429 och
II: 823, utskottet förordat, att endast huvudorganisation skall äga rätt att
påkalla tillämpning av förevarande kapitel, bör såsom i nämnda motioner
föreslagits moment 4 i kommitténs förslag utgå. Utskottet anser vidare
lämpligt, att icke alltför obetydliga organisationer skola äga att få opartisk
ordförande utsedd. Utskottet tillstyrker därför, vad i angivna motioner föreslagits,
att socialstyrelsen skall äga rätt att vägra utse opartisk ordförande,
därest sökande är förening av arbetstagare, vars medlemsantal icke utgör
minst trehundra.

De i motionen II: 827 uttalade farhågorna finner utskottet icke vara grundade,
då med förening i lagens mening endast avses förening, som har till
uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor
och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren.

Utskottet tillstyrker i sak det förslag, som framlagts i motionerna I: 429
och II: 823.

11 §•

Paragrafen motsvarar 16 § i kommitténs förslag och 15 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 6).

Kommittén har anfört, bland annat:

För behandling av mycket omfattande eller invecklade förhandlingsfrågor
kan det någon gång tänkas bliva nödvändigt att anlita flera opartiska personers
auktoritet och sakkunskap. Kommittén har därför som alternativ till
utseende av en opartisk ordförande uppställt möjligheten att utse en kommission
av tre personer. Det skall ankomma på socialstyrelsen att, då framställning
örn opartisk ledning göres, efter eget bedömande utse antingen en ensam
ordförande eller en kommission. Styrelsen skall härvid sålunda icke vara
bunden av parternas önskemål.

Utseende av en kommission måste tänkas bliva ett ganska sällsynt undantagsfall.

Bestämmelserna i 16 § avse icke det fallet, att en förhandling under ledning
av en ensam opartisk ordförande ägt rum men icke lett till förhandlingsfrågans
lösning.

Utskottet förordar det i motionerna föreslagna stadgandet.

Rätt att överklaga beslut örn utseende av en kommission i stället för en
ordförande föreligger icke.

12 §.

Detta stadgande motsvarar 12 § i kommissionens förslag och 16 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 6).

Kommitténs motivering till stadgandet återfinnes å sid. 139—140 i betänkandet.

Utskottet.

Andrei lagutskottets utlåtande Nr 58-

Därav må återgivas följande:

Beträffande förfarandet vid förhandling inför opartisk ordförande kan i
de flesta avseenden tillämpas detsamma som i fråga om ett vanligt medlingsförfarande.

Då den opartiske ordföranden bör hava största möjliga frihet att handla
efter eget omdöme, föreslås inga regler om skyldighet för honom att leda förhandlingen
på visst sätt eller att slutföra den inom viss tid. Givetvis bör han
dock sträva efter att få förhandlingen slutförd snarast möjligt. Genom sin
auktoritet torde han även kunna påverka parterna att i sin mån bidraga härtill.

I medlingslagens 7 § framhålles mera såsom ett önskemål angelägenheten
av att parterna bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för tvistens bedömande.
Ett stadgande av motsvarande innehåll men i form av uttrycklig
skyldighet för parterna har ansetts böra upptagas i nya lagen. Enligt 12 §
andra stycket skall, därest det är nödvändigt för att bereda ordföranden tillförlitlig
grund för förhandlingsfrågans bedömande, vardera parten på anmaning
av ordföranden giva honom del av räkenskaper och andra handlingar
samt meddela statistiska och andra uppgifter, varöver parten förfogar,
ävensom hålla vederbörande arbetsplatser för honom tillgängliga, varvid
parten dock må göra förbehåll om hemlighållande av detta material. Det
lärer knappast vara möjligt för en part att bibringa ordföranden en felaktig
uppfattning av frågan genom att lämna honom oriktiga uppgifter under förbehåll
om hemlighållande. Ordföranden bör emellertid låta sig angeläget
vara att icke mottaga hemligt material under sådana omständigheter, att det
kan väcka misstankar hos motparten i detta avseende.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts, bland annat:

Den opartiske ordföranden har enligt våra motioner endast tillagts uppgiften
att fungera som förlikningsman. Kunna icke parterna vid förhandling
inför ordföranden sammanjämka sina ståndpunkter, skall han -—• i likhet
med vad kommittén förordat — i första hand uppmana parterna att frivilligt
låta förhandlingsfrågan avgöras genom skiljedom. Skulle denna uppmaning
icke efterkommas, skall ordföranden icke själv, som kommittén tänkt sig,
framlägga något förslag till förhandlingsfrågans lösning. Möjligheten för
part att i sista hand få frågan objektivt prövad, vilket givetvis utgör en kardinalpunkt
i kommittébetänkandet, ha vi öppnat i annan ordning. Ordföranden
skall nämligen på begäran av endera parten hos socialstyrelsen hemställa
om utseende av skiljenämd för avgivande av förslag till frågans biläggning.

Då vi måste anse det olämpligt, att part, som instämt förhandlingsfråga
till domstol — oavsett om det är arbetsdomstol eller allmän domstol — skall
behöva ingå på förhandling rörande sådan fråga, ha vi i denna paragraf intagit
en bestämmelse, vilken under angivna förutsättning befriar honom
från skyldigheten att deltaga i förhandlingen.

Då den opartiske ordförandens uppgift begränsats till att fungera som förlikningsman,
bör han icke hava någon ovillkorlig rätt att infordra upplysningar
från parterna. I överensstämmelse med denna uppfattning lia vi
vidtagit en mindre jämkning i kommittéförslagets 12 § andra stycke, vilket
motsvarar tredje stycket i 16 § enligt vårt förslag. Å andra sidan bär ju
part med den konstruktion, vi givit förhandlingsreglerna i detta kapitel,
ett uppenbart intresse av att giva ordföranden del av alla fakta, som äro av
väsentlig vikt för förhandlingsfrågans bedömande. Eljest kan ett för parten
oförmånligt läge uppkomma vid ett eventuellt skiljenämndsförfarande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

I motionen 11:827 har andragits:

Part äger att göra förbehållet, att vad ordföranden erfar genom att taga
del av räkenskaper och andra handlingar samt statistiska och andra uppgifter
ej får av honom yppas. Detta stadgande medför att motparten berövas
möjlighet att i största möjliga utsträckning få bemöta, verifiera eller vederlägga
av andra parten framlagda argument. I vissa fall kan det naturligtvis
vara nödvändigt att hemlighålla någon för förhandlingarna viktig
faktor, men det bör tillkomma ordföranden att bedöma, om så är nödvändigt.

Utskottet anser den reglering av de i förevarande paragraf berörda spörsmålen
lämplig, vilken föreslagits i motionerna I: 429 och II: 823. Det i motionen
11:827 framförda ändringsförslaget anser utskottet icke tillrådligt.

13 §.

Paragrafen motsvarar 14 § i kommittéförslaget och 18 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 6).

14 § i kommitténs förslag hade följande lydelse:

Kunna parternas vid förhandling inför opartisk ordförande avgivna förslag
icke sammanjämkas, må ordföranden uppmana parterna att lämna
ordföranden själv eller en eller flera andra personer uppdrag att avgöra förliandlingsfrågan
med utfästelse, att parterna skola ställa sig avgörandet till
efterrättelse.

I händelse ordförandens uppmaning i sistnämnda syfte icke efterkommes
av parterna, skall ordföranden, därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet
att höra under arbetsdomstolen, på begäran av endera parten
avgiva förslag till förhandlingsfrågans lösning. Därvid skall ordföranden
tillika förelägga parterna att senast å viss dag avgiva svar på förslaget.
Vägrar någondera parten att antaga ordförandens förslag, åge ordföranden
förordna, att vad vid förhandlingen förekommit jämte ordförandens förslag
må offentliggöras. Dock må offentliggörandet icke omfatta yrkeshemlighet
eller sådant, som ordföranden enligt 12 § icke får yppa.

Kommitténs motivering till förslaget återfinnes å sid. 140—143 i betänkandet.

Mot de i förevarande paragraf föreslagna anordningarna hava i yttrandena
åtskilliga erinringar framställts.

I motionerna 1:429 och 11:823 har anförts, bland annat:

Den opartiske ordföranden har enligt vår motion endast tillagts uppgiften
att fungera som förlikningsman. Kunna icke parterna vid förhandling
inför ordföranden sammanjämka sina ståndpunkter, skall han —- i likhet
med vad kommittén förordat — i första hand uppmana parterna att frivilligt
låta förhandlingsfrågan avgöras genom skiljedom. Skulle denna uppmaning
icke efterkommas, skall ordföranden icke själv, som kommittén
tänkt sig, framlägga något förslag till förhandlingsfrågans lösning. Möjligheten
för part att i sista hand få frågan objektivt prövad, vilket givetvis
utgör en kardinalpunkt i kommittébetänkandet, lia vi öppnat i annan ordning.
Ordföranden skall nämligen på begäran av endera parten hos social -

t/f skottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Utskottet.

styrelsen hemställa om utseende av skiljenämnd för avgivande av förslag
till frågans biläggning. Ordföranden har icke rätt att åtaga sig skiljemannauppdrag.
Däremot skall han fungera som föredragande inför nämnden
(14 §).

Lika väl som vi funnit det olämpligt att part, som instämt förhandlingsfråga
till domstol, skulle behöva deltaga i förhandling örn denna fråga, måste
vi anse det oriktigt, att den opartiske ordföranden, därest förliandlingsfrågan
är av beskaffenhet att höra under domstol, skulle, sedan förhandlingarnas
misslyckande konstaterats, vara pliktig hos socialstyrelsen hemställa
örn utseende av skiljenämnd. I ty fall bör ordföranden uppmana
parterna att hänskjuta frågan till domstolens avgörande.

Om den opartiske ordförandens uppmaning till parterna att utse skiljemän
att avgöra förhandlingsfrågan icke efterkommes, hava olika lösningar
beträffande det fortsatta förfarandet föreslagits. Enligt kommitténs åsikt
skall då ordföranden själv framlägga förslag i ämnet. Enligt motionsförslaget
däremot skall ordföranden på begäran av endera parten hemställa hos
socialstyrelsen att en skiljenämnd skall utses för att avgiva förslag till frågans
lösning.

Utskottet förordar för sin del sistnämnda anordning. Jämväl beträffande
utformningen av paragrafen i övrigt tillstyrker utskottet motionsförslaget.

14 §.

Denna paragraf motsvaras av 19 § i motionsförslaget. Den saknar motsvarighet
i kommitténs förslag.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts, bland annat:

Socialstyrelsen har icke tillerkänts någon prövningsrätt vid hemställan
från opartisk ordförande om utseende av skiljenämnd. En sådan prövningsrätt
synes nämligen lätt kunna försvaga den auktoritativa ställning, som
ordföranden bör äga. Man måste utgå ifrån, att han b.edömt situationen
riktigt, när han fastslagit, att parternas ståndpunkter icke kunde sammanjämkas.

Liksom vi ansett, att parterna icke böra ha rätt att tillkalla opartisk ordförande
genom socialstyrelsens försorg, förrän de gjort vad i deras egen
förmåga stått för att bringa tvistefrågan ur världen, så förmena vi, att parterna
icke heller böra kunna påräkna tillsättandet av skiljenämnd, förrän
den statsledda förhandlingsprocedurens resurser äro förbrukade. Vi föreslå
därför, att skiljenämnden skall avgiva sitt förslag på grundval av, förutom
de upplysningar den opartiske ordföranden-föredraganden kunnat inhämta,
det protokoll, som obligatoriskt skall föras vid förhandling inför opartisk
ordförande. Inför skiljenämnden skall sålunda icke någon förhandling äga
rum. Härigenom tvingas parterna att redan vid förhandlingen inför den
opartiske ordföranden framlägga alla sina skäl för förslag och yrkanden,
vid risk att eljest få sin sak ofördelaktigt bedömd av nämnden. Den invändning,
som tidigare ofta framkommit mot skiljenämndsförfarande, att
parterna, örn de räkna med sådant förfarande, spara sina bästa argument
till detta förfarande och att därigenom de förberedande förhandlingarna bliva
skäligen värdelösa, synes oss med den här föreslagna anordningen förfalla.
Dock ha vi ansett, att skiljenämnden själv bör kunna infordra komp -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

letterande upplysningar av parterna. Då den opartiske ordföranden från
de föregående förhandlingarna emellertid står till nämndens förfogande,
utgå vi från, att sådana upplysningar endast undantagsvis skola behöva begäras.

I fråga om det av kommittén föreslagna publiceringsförfarandet såsom
påtryckningsmedel mot part dela vi betänkligheterna mot, att publiceringen
skulle omfatta icke blott det framlagda förslaget till förhandlingsfrågans avveckling
utan även svad vid förhandlingen förekommit». [14 § i kommitténs
förslag, införd under 13 § i utskottets förslag.] Den stora allmänheten
torde i regel sakna förutsättningar att objektivt bedöma vad som tilldragit
sig under förhandlingen. Har en part godtagit avgivet förslag till lösning
av frågan men den andra avslagit detsamma, måste det väsentliga för den
förra parten vara att äga möjlighet att bekantgöra själva det faktum att motparten
avvisat förslaget. Rätten härtill ha vi ansett vara utan vidare given.
Någon föreskrift härom synes oss alltså icke erforderlig. Därutöver
kan det understundom tänkas vara av intresse särskilt för part, som godkänt
det opartiska förslaget, att få offentliggöra detta förslag. En regel härom
ha vi även intagit i den av oss förordade lagtexten. Rätten för skiljenämnd
att pröva, huruvida något offentliggörande överhuvud må äga rum,
synes likväl alltid böra bibehållas. Däremot förefaller det oss inte lämpligt,
att skiljenämnden själv föranstaltar om publicering av sitt utlåtande för det
fall, att någondera parten vägrat antaga detsamma. Sådan publicering må
ankomma på den part, som har intresse därav.

Denna paragraf innehåller närmare bestämmelser örn skiljenämnden och
dess verksamhet. Mot vad därutinnan föreslagits av motionärerna har utskottet
intet att erinra. Utskottet tillstyrker därför, att den i motionsförslaget
framlagda lagtexten måtte antagas med allenast det förtydligandet, att i
texten utsäges, att initiativet till ett offentliggörande av nämndens förslag
skall tagas av part.

15 §.

Paragrafen motsvaras av 15 § i kommitténs förslag och 21 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 7).

Kommittén har föreslagit, att av socialstyrelsen utsedd opartisk ordförande
skall, sedan han slutfört sitt uppdrag, inom en månad därefter insända
berättelse över förhandlingarna till styrelsen.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts, att det synts lämpligt att ålägga
den opartiske ordföranden att hos socialstyrelsen lämna rapport jämväl
över resultatet av skiljenämndens arbete. Ordföranden vore ju tillika föredragande
i nämnden.

Beträffande denna paragraf tillstyrker utskottet i sak lagtexten i motionsförslaget.

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-16 §.

Denna paragraf motsvaras av 18 § i kommitténs förslag och 22 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 7).

18 § i kommitténs förslag överensstämmer — med vissa rent formella avvikelser
— med första stycket i 22 § av motionsförslaget.

Kommitténs motivering återfinnes å sid. 144—145 i betänkandet. Däri
har anförts, bland annat:

Under den tid bestämmelserna i förevarande kapitel äga tillämpning,
äro parterna å ömse sidor underkastade fredsplikt. Fredsplikten innebär,
att parterna, när anledning till tvist yppar sig, icke få tillgripa stridsåtgärder
utan skola söka lösa tvistefrågan genom ett förhandlingsförfarande enligt
lagen. Fred skall sedan råda ända tills förhandlingsförfarandet blivit slutfört.
Härutöver innebär fredsplikten, att s. k. sympatiaktioner icke få förekomma.
Att strid råder på andra områden är intet skäl för brytande av den
stadigvarande freden på de områden, där lagen äger tillämpning. En annan
sak är, att en sådan strid kan få vissa återverkningar på dem, som äro underkastade
lagen. Om t. ex. ett fåtal arbetstagare bildat en förening och gjort
anmälan enligt 9 § men övriga arbetstagare vid samma företag utan något
arbetsgivarens förvållande börja strejk, kan det icke betraktas som en stridsåtgärd
från arbetsgivarens sida, om han vid en därigenom uppkommen omöjlighet
att fortsätta driften inställer arbetet för den tid, strejken varar, och
vidtager därav föranledda åtgärder.

Har en part, sedan förhandling strandat, förklarat sig vilja anlita stridsåtgärder,
blir medlingslagen tillämplig. Part, som vill vidtaga arbetsinställelse,
måste alltså iakttaga, vad i 3 a § medlingslagen stadgas om varsel. Den
skyldighet att underrätta förlikningsman, som där stadgas, måste emellertid
anses fullgjord i och med att socialstyrelsen erhållit meddelande. Kommittén
förutsätter, att förlikningsman i regel icke kommer att ingripa efter en
förhandling enligt 4 kapitlet. En dylik förhandling skulle då lätt kunna uppfattas
såsom en försöks- eller underinstans i förhållande till det vanliga medlingsförfarandet.
Socialstyrelsen, som ju skall underrättas, får med uppmärksamhet
följa frågan och se till, vad som är att göra. En vid tvister av
större räckvidd nära till hands liggande utväg kan givetvis vara, att frågans
vidare behandling omhändertages av en av Kungl. Majit tillsatt förlikningskommission.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts, bland annat:

Frågan vad som är att göra, om öppna konflikter utbryta trots att det
särskilda förfarande, som i förevarande kapitel behandlats, måste givetvis
besvaras.

Av ett flertal yttranden över kommittébetänkandet framgår, att det knappast
kan anses lämpligt, att därvid göra medlingslagens regler tillämpliga.
Tvärtom måste det vara av stort intresse, att en bestämd boskillnad sker
mellan förlikningsmannens ingripande enligt medlingslagen och det särskilda
förhandlingsförfarandet jämlikt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Vi föreslå därför i särskild motion ett tillägg till 1 § i lagen om medling
i arbetstvister, enligt vilket denna lag icke skall hava avseende på arbetsgivare
och arbetare, å vilka bestämmelserna i 4 kapitlet av lagen om
förenings- och förhandlingsrätt äga tillämpning.

Då medlingslagen enligt vår motion icke gjorts tillämplig å arbetsgivare

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

och arbetstagare, vilka äro underkastade förhandlingsreglerna i 4 kapitlet,
har konsekvensen fordrat, att bestämmelsen i medlingslagen om varselplikt
vid arbetsinställelse även upptagits i lagen om förenings- och förhandlingsrätt,
ehuru denna bestämmelse här knappast har samma uppgift att fylla
som i medlingslagen. Stadgandet om varselpliktens uppfyllande gentemot
oorganiserad arbetstagare lia vi emellertid funnit obehövligt i denna lag.

I motionen II: 827 har anförts (hänvisningarna till kommitténs lagförslag)
:

En olägenhet vid genomförandet av förhandlingarna enligt 4 kapitlet kan
uppstå därigenom att arbetstagarna äro organiserade i flera skilda organisationer.
Detta är som bekant ofta fallet bland exempelvis vissa grupper av
affärsanställda. Det föreligger då en viss risk för att vissa av dessa organisationer
föredraga att göra sina anspråk gällande på annat sätt än kapitel 4
anvisar, under det att andra följa samma kapitels bestämmelser. Likaledes
kan det inträffa att den ena organisationen befinner sig i öppen konflikt
med arbetsgivaren samtidigt som andra organisationer underhandla. Då
detta skulle skapa en olycklig motsättning mellan olika arbetstagargrupper
och försvåra en fredlig uppgörelse bör i § 18 göras det tillägget, att om
förening anmäld enligt § 9 sökt förhandling enligt i lagen fastställda normer
samt uppfyller fordringarna enligt § 11 mom. 2—5, äger ingen annan
förening inom samma fack och arbetsplats att tillgripa stridsåtgärder före
den tidpunkt, sådan rätt tillkommer enligt § 9 anmäld förening.

Denna paragraf innehåller närmare bestämmelser om innebörden av fredsförpliktelsen.
Enligt utskottets åsikt bör någon inskränkning däri icke göras.
Med hänsyn härtill föreslår utskottet, att stridsåtgärd överhuvud icke får
vidtagas. Mot det förslag rörande den tid, under vilken fredsförpliktelsen
skall gälla, som framlagts i motionsförslaget, har utskottet icke någon erinran.

Då medlingslagen icke skall äga tillämpning i fråga om arbetsgivare och
arbetstagare, beträffande vilka de speciella förhandlingsreglerna gälla, böra,
på sätt i motionsförslaget yrkats, bestämmelser örn varselplikt intagas i föreliggande
lagförslag.

17 §•

Paragrafen, som motsvaras av 23 § i motionsförslaget, saknar motsvarighet
i kommitténs förslag.

Angående lydelsen av nämnda 23 § se ovan sid. 8.

I motionerna 1:429 och 11:823 har anförts, bland annat:

Om lagen om medling i arbetstvister icke blir tillämplig å arbetsgivare
och arbetstagare, som äro underkastade stadgandena i 4 kapitlet av lagen
om förenings- och förhandlingsrätt, måste någon annan utväg sökas i syfte
alt underlätta biläggning av strider mellan sådana arbetsgivare och arbetstagare.
Såvitt vi kunna finna synes det därvid lämpligast att uppdraga åt
den av socialstyrelsen utsedde opartiske ordföranden, vilken från början lett
förhandlingarna mellan parterna, att med uppmärksamhet följa utbruten
konflikt och, när ändrade förhållanden därtill föranleda, inbjuda parterna
till nya förhandlingar. Det måste erkännas, att man härigenom icke helt
undgår olägenheten av ett statligt ingripande i konflikt, där en annan opar -

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

tisk instans tidigare avgivit ett förslag till dess lösande, men denna olägenhet
torde överhuvud icke kunna undgås annat än efter genomförandet av ett
system med obligatorisk skiljedom. Det vill under alla förhållanden förefalla
troligt, att den av socialstyrelsen utsedde opartiske ordföranden, med
den kännedom han har om förhandlingsfrågans förhistoria, besitter större
möjligheter att fullgöra den ömtåliga och grannlaga medlingsuppgift, som
här väntar, än en förlikningsman, som saknar motsvarande kännedom.

Bestämmelsen i berörda paragraf har ingen ovillkorlig karaktär. Anser
socialstyrelsen att något offentligt ingripande överhuvud ännu icke bör ske
i utbruten konflikt eller finner styrelsen någon bättre utväg till främjande
av konfliktens biläggning än att uppdraga åt den opartiske ordföranden
att med uppmärksamhet följa konfliktens gång samt, om ändrade förhållanden
därtill föranleda, inbjuda parterna till nya förhandlingar, så kan
styrelsen handla som den finner för gott.

Tilläggas må, att, om konflikten även berör oorganiserade arbetstagare,
den naturligen likväl icke bör anses partiellt falla under förlikningsmannens
kompetens.

Utskottet. En bestämmelse av i motionen angivet innehåll vill utskottet tillstyrka.

Stadgandet bör emellertid angiva, att skyldighet för den opartiske ordföranden
att följa tvistens gång endast föreligger, så länge parterna jämlikt 9 §
äro underkastade bestämmelserna i 3 kapitlet.

18 §.

Paragrafen motsvaras av 17 § i kommitténs förslag och 24 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 8).

Kommittén har anfört:

Beträffande arvode åt opartisk ordförande, respektive ledamot av kommission
enligt 16 §, kunde det ifrågasättas att införa samma regel som för
skiljedomare i arbetstvister, nämligen att ersättning i viss utsträckning skall
betalas av parterna med rätt för socialstyrelsen att vid oenighet bestämma
beloppet och med möjlighet för part att under särskilda förutsättningar få
sin andel gulden av statsmedel. Tanken på kostnaden skulle då kunna avskräcka
parterna från att begära opartisk ledning i alltför bagatellartade
saker. Emellertid har det i Sverige tagits till allmän regel att icke söka
minska antalet processer genom dyra rättegångskostnader. Härtill kommer,
att statens förlikningsman utan kostnad biträder parter, som anlita stridsåtgärder.
Då det föreslagna nya institutet icke bör vara mindre lättillgängligt
för parter, som avstått från möjlighet till stridsåtgärder, har kommittén
stannat vid, att ersättning till opartisk ordförande och ledamot av kommission
bör helt utgå av statsmedel.

I det uti motionerna I: 429 och II: 823 framlagda förslaget har i 24 § tilllagts
den bestämmelsen, att beträffande ersättning till ledamot av skiljenämnd
skall gälla vad Konungen därom stadgar.

Utskottet. Utskottet tillstyrker i sak det i motionerna 1:429 och 11:823 framlagda
förslaget till lydelse av förevarande paragraf.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 63

19 §.

Denna paragraf motsvarar 19 § i kommitténs förslag och 25 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 8).

Kommitténs motivering återfinnes å sid. 145 i betänkandet.

Utskottet har intet att i sak erinra mot den lydelse, som givits åt paragrafen
i motionsförslaget.

20 §.

Paragrafen motsvaras av 20 § i kommitténs förslag och 26 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 8).

20—28 §§ utgöra i utskottets förslag tillsammans 4 kapitlet med rubriken
»Om påföljd för överträdelse av denna lag».

Vissa motsvarande bestämmelser återfinnas i 20—25 §§ i kommitténs förslag
under 5 kapitlet med rubriken »Om skadestånd».

Kommitténs förslag till 20 § var av följande lydelse:

Envar, som vidtagit stridsåtgärd eller annan åtgärd, vilken enligt 5 eller
18 § ej må äga rum, vare skyldig ersätta skada, som av förfarandet kommit.

Kommittén har beträffande 20 § i sitt förslag anfört:

5 kapitlet innehåller bestämmelser om sanktioner dels för föreningsrättskränkningar
enligt 2 kapitlet och dels för stridsåtgärder under den i 4 kapitlet
angivna fredsperioden. Föreningsrättskränkningarna, vilka kunna vara antingen
stridsåtgärder eller andra åtgärder, omtalas i 5 §. Fredsplikten enligt
4 kapitlet angives i 18 §.

Som sanktion stadgas icke straff utan endast skadestånd. Enligt 20 § är
den, som vidtagit den otillåtna åtgärden, skyldig ersätta skada, som av förfarandet
kommit.

Bestämmelserna i 5 kapitlet äro till största delen ordagrant hämtade från
det vid 1935 års riksdag framlagda förslaget till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder (proposition nr 31; andra lagutskottets utlåtande nr 29) eller
dess förarbeten. Såsom motivering kan kommittén därför huvudsakligen
inskränka sig till att hänvisa till nämnda förslag. (Se särskilt andra lagutskottets
nyss angivna utlåtande sid. 109 och följande med där gjorda hänvisningar.
)

20 § i kommitténs förslag motsvarar första stycket av 18 § i nyssnämnda
utskottsutlåtande och 13 § i propositionen.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts:

Skadeståndsreglerna i 26—31 §§ äro i väsentligen oförändrat skick hämtade
från kommitténs betänkande. I anslutning till den ståndpunkt vi intagit
till motsvarande skadeståndsregler i det av oss framlagda förslaget till
lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, ha vi emellertid i 26 § utsträckt
skadeståndsskyldigheten till att omfatta jämväl den, som biträtt beslut örn
anordnande av stridsåtgärd eller annan åtgärd, som lagen förbjuder.

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Utskottet.

Frågan om skadeståndsskyldighet för den som biträtt beslut om stridsåtgärd
behandlades av utskottet förra året i sammanhang med 18 § i förslaget
till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. I trettonmannakommissionens
förslag förefanns sådan skadeståndsskyldighet men däremot icke i propositionen.

Utskottet anförde härom (uti. 29/1935, sid. 112):

Enligt utskottets mening torde det i allmänhet erbjuda oöverkomliga svårigheter
att utreda, vilka personer som exempelvis å ett föreningssammanträde
varit närvarande, deltagit i en omröstning och röstat för den stridsåtgärd,
varom beslut fattats. Även om en dylik utredning skulle kunna förebringas
torde det ofta förhålla sig så att de personer, som biträtt beslut, ej
tagit en sådan aktiv del i beslutets åstadkommande att de böra åläggas skadeståndsskyldighet.
I likhet med departementschefen anser därför utskottet
att skadeståndsskyldighet bör drabba den som vidtagit åtgärden eller som,
efter det förbud mot en kollektiv stridsåtgärd meddelats, uppmanat eller eljest
sökt förmå annan att deltaga däri.

Reservation till utskottets utlåtande beträffande nu ifrågavarande spörsmål
anfördes av herr Frändén och fyra andra ledamöter.

Då det i allmänhet torde erbjuda oöverkomliga svårigheter att utreda, vilka
personer som biträtt ett beslut om anordnande av stridsåtgärd, finner sig
utskottet icke böra tillstyrka, att skadeståndsskyldighet skall föreskrivas för
sådan person.

Enär kapitlet om föreningsrätten icke medtagits i utskottets förslag, erfordras
vidare viss formell jämkning av paragrafen.

21 §.

Paragrafen motsvaras av 21 § i kommitténs förslag och 27 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 8).

Kommitténs förslag var av följande lydelse:

Där de, som äga företräda förening, varom i 3 § sägs, å föreningens vägnar
behörigen besluta stridsåtgärd eller annan åtgärd, vilken enligt 5 eller
18 § ej må äga rum, vare föreningen pliktig ersätta skada, som kommer av
åtgärden.

Till motivering för detsamma har kommittén anfört:

21 § i kommitténs förslag motsvarar 19 § i andra lagutskottets utlåtande
nr 29 till 1935 års riksdag. (Se sid. 113 i utskottsutlåtandet.)

Med bestämmelsen avses att utsäga, att örn en stridsåtgärd behörigen beslutits
å en förenings vägnar och därefter vidtagits, föreningen skall anses
hava vidtagit åtgärder och alltså i tillämpliga fall blir skadeståndsskyldig.
Detta torde väl följa redan av allmänna rättsgrundsatser, men då andra lagutskottet
ansett en dylik bestämmelse i tydlighetens intresse önskvärd i tredjemanslagstiftningen,
har kommittén upptagit den i sitt förslag. Klart är, att
skadeståndsskyldighet även kan åläggas enskilda medlemmar, som kunna
anses hava organiserat åtgärden.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Skiljaktighet i sak föreligger icke mellan de olika lydelser av förevarande
paragraf, som föreslagits av kommissionen, motionärerna och utskottet. Formell
jämkning har vidtagits, betingad därav att kapitlet om föreningsrätten
utgått ur lagen.

22 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i kommitténs förslag och 28 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 8).

Kommittén har i sin motivering anfört, bland annat:

Förutom den, som vidtagit en otillåten åtgärd drabbar skadeståndsskyldighet
även förening, som underlåter att hindra fortsättande av det olovliga
förfarandet och förebygga skada av detsamma. 22 § i kommitténs förslag,
som upptager bestämmelser härom, motsvarar 20 § i andra lagutskottets
meromnämnda utlåtande nr 29, 14 § i propositionen nr 31. (Se sid.
114 i utskottsutlåtandet.) I kommitténs förslag bär emellertid från 32 § trettonmannakommissionens
förslag upptagits mera detaljerade föreskrifter angående
de åtgärder, som en förening har att vidtaga för att freda sig från ansvar
för medlems otillåtna förfarande.

Bestämmelserna i 22 § skola, på grund av stadgandet i 3 § sista stycket,
även gälla huvudorganisation, i vilket fall såsom medlem skall anses såväl
ansluten förening som medlem därav.

Motionsförslaget, som i sak är fullständigt överensstämmande med kommitténs
förslag, bör upptagas i lagen med allenast erforderliga ändringar i fråga
om hänvisningarna till andra paragrafer i densamma.

23 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i kommitténs förslag och 29 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 9).

Kommittén har härom anfört:

23 § i kommitténs förslag, som upptager bestämmelser om ideellt skadestånd
samt örn nedsättning av eller befrielse från skadeståndsskyldighet, motsvarar
21 § i andra lagutskottets utlåtande nr 29, 15 § i propositionen nr
31. (Se sid. 116 i utskottsutlåtandet.) Med 8 § i kollektivavtalslagen överensstämmer
stadgandet utom såtillvida, att enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet
icke begränsats till visst belopp.

Kommitténs förslag och motionsförslaget äro av samma lydelse. Utskottet
saknar anledning att föreslå ändring därav.

24 §.

Paragrafen motsvarar 24 § i kommitténs förslag och 30 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 9). Nämnda båda förslag äro på denna punkt av samma
lydelse.

Utskotta.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

Andrei lagutskottets utlåtande Nr 58-

Utskottet.

Kommittén har såsom motivering anfört:

24 § fastslår principen örn skadeståndsskyldighetens fördelning efter skuld,
vilken princip redan finnes i 9 § kollektivavtalslagen.

Första stycket i kommitténs förslag motsvarar andra stycket av 18 § i
andra lagutskottets utlåtande nr 29, 13 § i propositionen nr 31. (Se sid. 109
i utskottsutlåtandet.)

I andra stycket av 24 § har kommittén från 34 § i trettonmannakommissionens
förslag upptagit ett stadgande örn skyldighet för förening att i första
hand ansvara för medlems fullgörande av sin skadeståndsplikt. I denna §
— liksom i 22 § — har kommittén sålunda valt en i viss mån strängare linje
i fråga om förenings ansvar än Kungl. Majit och andra lagutskottet gjort i
lagförslaget örn ekonomiska stridsåtgärder. I kommitténs förslag framstår
emellertid detta skärpta ansvar som en naturlig och skälig kompensation för
de fördelar, förslaget tillförsäkrat de olika organisationerna.

Av 24 § andra stycket, jämfört med 3 § sista stycket, framgår, att en huvudorganisation
blir i första hand ansvarig för såväl sina primärföreningars som
deras medlemmars skadeståndsplikt.

Andra stycket i kommitténs förslag saknade motsvarighet i 18 § i utskottets
förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. Motionsvis hade
emellertid yrkats, att ett stadgande med sådant innehåll borde upptagas i
tr ed jemanslagen.

Utskottet anförde härom i utlåtandet 29/1935 (sid. 113):

Utskottet anser att en dylik regel icke bör inflyta i förevarande lagstiftning.
Som skäl härför får utskottet åberopa följande uttalande från utskottets
sida vid behandlingen av motsvarande bestämmelse i 1928 års proposition
angående kollektivavtalslagen (se utskottets utlåtande 36/1928 sid. 24): »En

dylik regel örn solidarisk ansvarighet anser utskottet för sin del mindre lämplig.
Åtminstone för en arbetarförening torde det i många fall vara mycket
svårt att av sina medlemmar utkräva deras andel av ett utdömt skadestånd,
och föreningen torde därför ofta komma att få slutligt svara för hela beloppet.
Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra föreslå, att omförmälda
stadgande uteslutes.» Den ståndpunkt, som utskottet då intog, vålm riksdagens
bifall.

Reservation avgavs på denna punkt av herr Frändén jämte fyra andra ledamöter.

Första stycket av 24 § i kommittéförslaget bör enligt utskottets mening
oförändrat upptagas i den nu föreliggande lagstiftningen.

En bestämmelse av det innehåll, som upptagits i andra stycket av kommittéförslaget,
anser utskottet icke lämplig i en lagstiftning sådan som den,
varom nu är fråga, då det åtminstone för en arbetstagarförening i många
fall torde vara mycket svårt att av sina medlemmar utkräva deras andel av
ett utdömt skadestånd och föreningen därför ofta torde komma att få slutligt
svara för hela beloppet.

25 §.

Motsvarighet till denna paragraf återfinnes i 25 § i kommitténs förslag och
31 § i motionsförslaget (se ovan sid. 9). Nämnda båda förslag äro härutinnan
likalydande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Kommittén har som motivering andragit:

I 25 § föreslås en preskriptionstid av två år för anhängiggörande av talan
om skadestånd. Enahanda preskriptionsbestämmelse finnes i 22 § i andra
lagutskottets utlåtande nr 29, 16 § i propositionen nr 31. (Se sid. 116 i utskottsutlåtandet.
)

För ett stadigvarande fredligt förhållande mellan parterna är det av stor
betydelse, att inga gamla skadeståndsanspråk skola kunna rivas upp vid
lägligt tillfälle och användas som påtryckningsmedel på motparten. Kommittén
föreslår därför — utöver tvåårstiden för talans anhängiggörande — även
en tvåmånadersfrist för skadeståndsanspråks framställande hos motparten.
Liknande tidsbestämmelser finnas i flera gällande lagar ävensom i kommitténs
förslag till lag om arbetsavtal §§ 39 och 40. (Se statens offentliga utredningar
1935: 18 sid. 195.)

I 6 § av propositionen finnes en preskriptionstid av två år föreslagen för
anhängiggörande av skadeståndstalan enligt kapitlet om föreningsrätten. En
tvåmånadersfrist för skadeståndsanspråks framställande finnes däremot icke
föreskriven.

Departementschefen har härom anfört:

I likhet med kommittén anser jag en preskriptionstid av två år för skadeståndstalans
anhängiggörande böra föreskrivas. Den av kommittén föreslagna
tvåmånadersfristen för skadeståndsanspråks framställande, vilken
väsentligen torde ha tillkommit med tanke på den särskilda fredsförpliktelsen
enligt 4 kapitlet i kommitténs förslag, synes kunna undvaras, när dessa regler
bortfalla.

En preskriptionstid av två år för anhängiggörande av skadeståndstalan
enligt lagen om förhandlingsrätt anser utskottet lämplig. Då det, såsom
kommittén framhållit, är av betydelse för ett stadigvarande fredligt förhållande
mellan parterna, att inga gamla skadeståndsanspråk skola kunna grävas
upp vid lägligt tillfälle och användas som påtryckningsmedel på motparten,
anser utskottet, att utöver den förutnämnda tvååriga preskriptionstiden
därjämte en tvåmånadersfrist för skadeståndsanspråks framställande hos motparten
bör föreskrivas.

26 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i kommitténs förslag och 17 § i motionsförslaget
(se ovan sid. 6).

Kommitténs förslag beträffande 13 § har följande lydelse:

Försummar part att hörsamma kallelse eller anmaning enligt 12 §, må
ordföranden anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen; och äge arbetsdomstolen
att genom vile tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande.

I sin motivering till detta stadgande har kommittén anfört, bland annat:

Parternas skyldigheter vid förhandling inför opartisk ordförande böra
kunna framtvingas genom särskilda sanktioner. Om part icke hörsammar
ordförandens kallelse till sammanträde eller trots anmaning försummar att
framlägga förslag lill uppgörelse eller att lämna material för förhandlingsfrågans
bedömande, skall arbetsdomstolen på anmälan av ordföranden ge -

Utskottei.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

nom vite tillhålla parten att fullgöra sina åligganden. Domstolens prövning
blir icke rent formell utan får exempelvis i fall, som avses i 12 § andra stycket,
anses omfatta även frågan, huruvida ordförandens anmaning varit påkallad
till vinnande av tillförlitlig grund för förhandlingsfrågans prövning.

Eftersom förfarandet enligt 4 kapitlet är byggt på ömsesidigt förtroende
och fredsvilja hos parterna, bör ett sådant tvångsmoment som ett vitesföreläggande
endast i sällsynta undantagsfall införas däri. Ordföranden bör i
det längsta undvika att tillgripa en begäran om vite, enär en sådan åtgärd
från hans sida i viss mån markerar ett ståndpunktstagande emot ena parten
och ordförandens opartiskhet därigenom kan komma att förefalla tvivelaktig.
För att parterna i det stora flertalet fall skola frivilligt underkasta
sig ordförandens förliandlingsledning är det emellertid nödvändigt, att ordföranden
har till sitt förfogande något tvångsmedel, med vilket han i nödfall
skall kunna övervinna en verkligt hårdnackad förhandlingsovilja från
en parts sida. Då de påtryckningsmedel, som omnämnas i 14 §, knappast
kunna tänkas få åsyftad verkan på ett så tidigt stadium av förfarandet, har
något lämpligare tvångsmedel än vite icke synts stå till buds.

I motionerna 1:429 och 11:823 har anförts, att vitesbestämmelserna i
denna paragraf (17 §) redigerats i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag
till formulering av en liknande vitesbestämmelse i 6 § av medlingslagen.

Departementschefen har beträffande sistnämnda bestämmelse anfört bland
annat:

Jag föreslår införande i 6 § medlingslagen av vitesbestämmelser i huvudsak
motsvarande de i 13 § av kommitténs förslag upptagna. För tydlighetens
skull har i lagtexten angivits, att det tillkommer arbetsdomstolen ej
blott att förelägga utan även att utdöma vitet, samt att sådant vite tillfaller
kronan och, örn tillgång till dess gäldande saknas, förvandlas enligt allmän
strafflag.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att i 21 § lagen om arbetsdomstol
föreskrifter finnas beträffande föreläggande och utdömande av vite.
Paragrafen lyder:

Arbetsdomstolen äger, där den finner det påkallat, förelägga och utdöma
vite, så ock besluta kvarstad eller skingringsförbud.

Utdömt vite tillfaller kronan. Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet
att fullgöra domstolens dom, må i händelse av bristande tillgång till
dess gäldande ej förvandlas till fängelse.

Vid tillkomsten av detta stadgande anförde andra lagutskottet (uti. 36/
1928, sid. 27):

Av allmänna regler torde följa, att utdömda vitén i händelse av bristande
tillgång till deras gäldande kunna förvandlas till frihetsstraff. Enligt utskottets
mening tala emellertid visa skäl för att denna regel icke bör tillämpas
beträffande vite, som ådömts för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens
dom. Med hänsyn härtill anser sig utskottet böra föreslå, att till paragrafen
fogas ett tillägg av innehåll, att förvandling av sådana vitén ej må äga rum.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Utskottet tillstyrker, att med erforderlig rent formell jämkning i lagen införes
ett stadgande av den lydelse, som föreslagits i 17 § av motionsförslaget.
Paragrafen har ansetts böra upptagas i kapitlet om påföljd för överträdelse
av lagen. Vissa processuella regler hava upptagits i denna och följande
paragraf, oavsett att allmänna bestämmelser härom givits i 29 §.

27 §.

Denna paragraf har i sak samma lydelse som 20 § i motionsförslaget (se
ovan sid. 7).

Däri behandlas påföljd för försummelse att lämna av skiljenämnd infordrad
upplysning. Motsvarighet till paragrafen saknades i kommitténs förslag,
som ju icke innehöll bestämmelser om skiljenämnd.

Utskottet tillstyrker, att bland de paragrafer, som behandla påföljder för
överträdelse av lagen, upptages ett stadgande av det innehåll i sak, som föreslagits
i 20 § av motionsförslaget.

28 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommitténs förslag, återfinnes såsom
32 § i motionsförslaget (se ovan sid. 9).

I paragrafen stadgas bötesstraff för förseelse mot föreskrifterna om varselplikt
i 16 § andra stycket. Bestämmelsen är hämtad från andra stycket i
3 a § av lagen örn medling i arbetstvister.

Då bestämmelser örn varselplikt införts i lagen, bör också därtill hörande
straffstadgande där intagas.

29 §.

Denna paragraf motsvaras av 33 § i motionsförslaget (se ovan sid. 9).

Det må erinras att enligt propositionen mål, som avse tillämpningen av bestämmelserna
i kapitlet örn föreningsrätten, skola upptagas av arbetsdomstolen.
En sådan utvidgning av arbetsdomstolens kompetensområde har icke
synts departementschefen nödvändiggöra några ändringar i domstolens sammansättning.

I motionerna I: 429 och II: 823 har beträffande rättegången anförts:

I likhet med Kungl. Maj:t anse vi, att arbetsdomstolen bör vara forum
för mål, som avse tillämpning av bestämmelserna i denna lag. Men vi
finna det otillfredsställande redan att propositionen icke innehåller några
regler om ändrad sammansättning av arbetsdomstolen vid sådana mål. Ännu
större skäl föreligger enligt vårt förslag att tillse att arbetsdomstolens sammansättning
blir verkligt representativ för de olika intressen — icke minst
de anställdas — som kunna beröras av bestämmelserna i föreliggande lag.
I anslutning till dessa synpunkter hava reglerna örn rättegång utformats i
33 och 34 §§ av vår motion. Genomförandet av ifrågavarande regler kräver
en motsvarande ändring av I § i lagen om arbetsdomstol. I särskild motion
hemställa vi om denna ändring.

Undan tagsklausulen i 33 § första stycke rörande förseelse mot varselplikten
vid arbetsinställelse är betingad av stadgandet i 3 a § andra stycket
i lagen örn medling i arbetstvister.

Utskottet.

Utskottets

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Utskottet.

I motionerna I: 428 och II: 820 har föreslagits, att arbetsdomstolen vid behandling
av mål, som ej röra kollektivavtal, skall bestå av de tre »opartiska»
ledamöterna. Vidare har föreslagits att riksdagen hos Kungl. Majit måtte
begära skyndsam utredning och förslag angående ändring av arbetsdomstolens
sammansättning vid handläggning av mål rörande privatanställda och
andra utanför landsorganisationen stående arbetstagare.

Utskottet ansluter sig till den uppfattningen, att mål, som avse tillämpningen
av lagen örn förhandlingsrätt, böra upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.
Utskottet anser emellertid, att tillräcklig utredning icke föreligger
för att utskottet skulle kunna föreslå någon ändring av denna domstols sammansättning
för behandlingen av sådana mål. Motsvarighet till andra och
tredje styckena i 33 § av motionsförslaget bör därför icke inflyta i lagen. De
förslag, som framställts i motionerna 1:428 och 11:820, anser utskottet ej
heller böra antagas. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t med
uppmärksamhet följer arbetsdomstolens verksamhet samt, om anledning
därtill visar sig föreligga, tager under övervägande, huruvida domstolen genom
ändrad sammansättning vid behandling av mål på förevarande rättsområde
bör göras mera representativ för de intressen, som i fråga om dessa
mål göra sig särskilt gällande.

För att vinna överensstämmelse med de regler, som i allmänhet gälla för
förseelser mot varselplikt, bör stadgas att åtal därutinnan skall anhängiggöras
vid allmän domstol och utföras av allmän åklagare.

Förslag angående erforderlig ändring av lagen om arbetsdomstol behandlas
nedan sid. 73—74.

De i motionsförslagets 34 § (se ovan sid. 10) upptagna bestämmelserna
överensstämma nära med stadganden i 32 § av utskottets förslag till lag örn
ekonomiska stridsåtgärder (uti. 29/1935 sid. 160). Att märka är att stadganden
av angiven beskaffenhet där voro erforderliga, enär de skulle tillämpas
av en särskild specialdomstol. Mål som avse tillämpningen av förevarande
lag skola emellertid upptagas av arbetsdomstolen. I den män särskilda processuella
regler skola tillämpas beträffande sådana mål, synas de hava sin
plats i lagen om arbetsdomstol. Utskottet anser på grund härav, att motsvarighet
till motionsförslagets 34 § icke bör upptagas i den nu föreliggande
lagen. Till det nu behandlade spörsmålet återkommer utskottet nedan (sid.
74).

Ikraftträdelsebestä m melserna.

I propositionen förslås, att lagen örn förenings- och förhandlingsrätt skall
träda i kraft den 1 januari 1937.

Motionsförslagets övergångsbestämmelser finnas återgivna ovan sid. 10.

Enligt utskottets åsikt bör den nu föreslagna lagen om förhandlingsrätt
träda i kraft den 1 januari 1937.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 711

För ett upphävande av vissa bestämmelser i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet, vilket påyrkats i motionerna 1:429 och 11:823, synes anledning
i förevarande sammanhang icke föreligga.

Lagens rubriker och ingress.

Då utskottet föreslagit, att i lagen icke skall upptagas något kapitel örn
föreningsrätten, föranleder detta, att lagens rubrik bör ändras till »Lag örn
förhandlingsrätt» samt att beträffande underrubrikerna, som upptagas med
i huvudsak den lydelse, som föreslagits i motionerna I: 429 och II: 823, vissa
formella jämkningar böra vidtagas. Mot den i propositionen föreslagna ingressen
har utskottet intet att erinra.

Förslag till ändringar i medlingslagen.

I propositionen har föreslagits ändring av 3, 6 och 11 §§ i lagen om medling
i arbetstvister.

I motionerna 1:430 och 11:824 har hemställts att riksdagen måtte avslå
propositionen i denna del men i stället antaga ett i motionerna framlagt förslag
till ändring av 1 §.

1 §•

I motiveringen till motionerna I: 429 och II: 823, vartill motionerna I: 430
och 11:824 hänvisa, har framhållits, att om konflikt trots allt utbryter mellan
parter, å vilka de speciella förhandlingsreglerna i 4 kapitlet av förslaget
till lag om förenings- och förhandlingsrätt (3 kap. i förslaget till lag om förhandlingsrätt)
äro tillämpliga, det icke kan anses lämpligt, att medling kan
ifrågakomma enligt lagen om medling i arbetstvister. Därför föresloges tilllägg
till 1 § i medlingslagen av innehåll, att densamma icke skulle hava avseende
å arbetsgivare och arbetare, å vilka de förutnämnda speciella förhandlingsreglerna
vore tillämpliga.

Utskottet delar den av motionärerna uttalade uppfattningen att medlingslagen
icke bör äga tillämpning beträffande parter, för vilka de speciella förhandlingsreglerna
i 3 kapitlet lagen om förhandlingsrätt gälla. Utskottet
tillstyrker därför ändring av 1 § i medlingslagen i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som framlagts i motionerna 1:430 och 11:824.

3 §•

Kommittén har föreslagit, att sista stycket i 3 § medlingslagen skall upphävas.
Det speciella förhandlingsförfarandet enligt 4 kapitlet i kommitténs
förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt avsåge nämligen att ersätta
den ovillkorliga skyldighet för förlikningsman att ingripa, som genom
lagändring år 1931 infördes i 3 § sista stycket.

Beträffande lydelsen av 3 § i medlingslagen hänvisas till sid. 109 i propositionen.

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Departementschefen har anfört:

Enligt det år 1931 införda tillägget till 3 § medlingslagen skall förlikningsman
kalla till förhandlingar, därest begäran därom 1 ramställes av arbetsgivare
eller organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda
arbetarna. I kommitténs förslag har detta stadgande ersatts med bestämmelser
örn utseende av opartisk förhandlingsledning efter ansökan hos socialstyrelsen.
Kommittén har uppställt en hel rad förutsättningar för bifall till
en sådan ansökan. Emellertid torde de över kommitténs förslag avgivna
yttrandena giva vid handen, att de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna
— trots sin detaljerade beskaffenhet — icke giva ett klart och tillfredsställande
svar på frågan, när ett opartiskt ingripande bör ske.

En styrka hos det svenska medlingsförlarandet har varit, att det i stor
utsträckning överlåtit at förlikningsmännen att efter eget bedömande avgöra,
n?r ett ingripande skall ske. Enligt min mening bör denna princip bibehållas
även i de fall, varom nu är fråga. Efter det år 1931 införda tillägget
till 3 § medlingslagen föreligger emellertid det något egendomliga förhållandet,
att det överlåtes åt förlikningsmannens egen prövning att avgöra, örn
lian skall ingripa med hänsyn till att arbetsinställelse av större betydenhet
inträffat eller synes hota, medan förlikningsmannen vid arbetsinställelse av
mindre betydenhet under viss förutsättning är skyldig att ingripa. Det torde
vara lämpligt att denna motsättning nu undanröjes.

Jag föreslår därför, att bestämmelserna i 3 § andra stycket medlingslagen
utgå och ersättas med ett stadgande av innehåll, att förlikningsman, även
om arbetstvisten icke är av beskaffenhet som i första stycket sågs, bör ingripa
i en arbetshäst, örn framställning göres av part, som äger förhandlingsrätt
enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Huruvida förlikningsmannen
skall ingripa eller ej, blir en omdömesfråga, som förlikningsmannen
liksom nu beträffande första styckets fall har att själv pröva.

Enligt min mening bör, om båda parterna framställa begäran örn förlikningsmans
medverkan, dylik medverkan i regel icke förvägras. Har åter ena
parten framställt en begäran, som andra parten motsatt sig, bliva flera omständigheter
att beakta. Jag har tidigare nämnt, att en förening icke kan
anses äga förhandlingsrätt, i den mån föreningen enligt sina stadgar icke är
behörig att förhandla å sina medlemmars vägnar, exempelvis på grund av
att det tillkommer en överordnad organisation att förhandla. I sådana fall
bör förlikningsmannen undandraga sig att medverka. Likaså bör ett ingripande
från förlikningsmannens sida vara uteslutet, örn ena parten visar,
att förhandlingsfrågan enligt kollektivavtal mellan parterna skall behandlas
i annan ordning. Fall kunna också tänkas, då förlikningsman vägrar sin
medverkan åt en part, som visas ha uppträtt direkt olämpligt under föregående
förhandling i frågan parterna emellan.

I övrigt torde den för förlikningsmannen vägledande synpunkten böra
vara, örn med hänsyn till tvistefrågans betydelse och övriga omständigheter
i saken ett ingripande av statens förlikningsman materiellt sett är påkallat
och befogat. Hittills lära förlikningsmännen i stort sett ha följt den principen,
att dd ingripit i sådana fall, där de trott sig kunna uträtta något.

Denna princip bör även framdeles följas, varvid det förtjänar beaktas, att
möjligheterna för förlikningsmännen att åvägabringa förhandling i sak torde
avsevärt ökas genom de föreslagna nya vitesbestämmelserna.

Ett visst beaktande torde även de av kommittén utförligt berörda frågorna
om förenings absoluta och relativa medlemsanslutning förtjäna i detta
sammanhang. Däremot kan jag icke finna, att frågan, huruvida en förening
är att betrakta som öppen eller sluten, har något samband med det spörsmål,
som här avses.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Slutligen må anmärkas, att en förlikningsman givetvis icke får avslå en
begäran örn förhandling därför, att han är upptagen av andra uppgifter. I
dylikt fall har förlikningsmannen, enligt de särskilda bestämmelser jag föreslår
skola införas i 11 § medlingslagen, att hos socialstvrelsen göra framställning
örn utseende av särskild person att leda förhandlingen i fråga.

Utskottet anser för sin del tillräckliga skäl icke föreligga för en ändring
av den lydelse, som 3 § i medlingslagen erhöll år 1931.

6 och 11 §§.

I fråga örn dessa paragrafer finner utskottet i sak icke anledning till erinran.
Den föreslagna ändringen i 11 § tillstyrkes, oaktat utskottet icke
funnit sig böra godtaga den i propositionen ifrågasatta ändringen av 3 §.

Förslag till ändring av lagen örn arbetsdomstol.

Enligt 1 plågen om arbetsdomstol i dess nuvarande lydelse
skall för upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal finnas en
arbetsdomstol med säte i Stockholm.

I 11 § angives, vilka mål som äro att hänföra till mål rörande kollektivavtal.

Enligt kommitténs förslag skulle i sistnämnda paragraf införas
ett stadgande av innehåll, att arbetsdomstolen jämväl skulle upptaga och
avgöra sådana ärenden, som avsåges i 13 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

I sitt yttrande över kommitténs förslag har arbetsdomstolens ordförande
funnit sig icke kunna tillstyrka, att den erforderliga ändringen i lagen
om arbetsdomstol finge det innehåll, som kommittén föreslagit. Till utveckling
av sin mening har arbetsdomstolens ordförande anfört:

I 1 § av nämnda lag stadgas, att för upptagande och avgörande av mål
rörande kollektivavtal skall finnas en arbetsdomstol med säte i Stockholm.
Därmed är omfånget av domstolens verksamhet angivet. Ilig lämnas därefter
närmare föreskrifter om vad som är att hänföra under mål örn kollektivavtal.
Då det här gäller att under arbetsdomstolen lägga vissa frågor,
som icke äro hänförliga till mal om kollektivavtal, bör alltså bestämmelsen
därom införas i 1 § och icke i 11 §. Möjligen skulle man kunna nöja sig
med att i paragrafen intaga allenast en allmän erinran att arbetsdomstolen
har att jämte mål örn kollektivavtal behandla jämväl andra frågor enligt
vad därom är särskilt stadgat. Ehuru lagtekniskt kanske ej fullt korrekt,
skulle detta — förutom en mindre tung lagtext — giva den fördelen, att man
framdeles skulle kunna utan ändring i lagen örn arbetsdomstol tillägga domstolen
också andra uppgifter.

Departementschefen har anfört i propositionen:

Enligt departementsförslaget skall det ankomma på arbetsdomstolen att
upptaga ej blott ärenden om föreläggande och utdömande av vitén för part,
som försummar fullgöra sin skyldighet att träda i förhandling, utan även
mål, som avse tillämpning av bestämmelserna om föreningsrätten. I enlighet
med vad arbetsdomstolens ordförande föreslagit har i 1 § lagen om arbetsdomstol
blott införts en hänvisning till att arbetsdomstolen i vissa fall

Utskottet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

har att upptaga och avgöra mål, som ej röra kollektivavtal, enligt vad därom
särskilt är stadgat. Denna hänvisning syftar på bestämmelserna i 7 §
lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt 6 § andra stycket medlingslagen.

I motionerna hava förslag framställts rörande ändringar i lagen om arbetsdomstol,
nämligen i motionerna 1:432 och 11:826 beträffande 1 § samt
i motionerna I: 428 och II: 820 i fråga om 10 §.

Utskottet. I fråga örn ändring av 1 § i lagen örn arbetsdomstol ansluter sig utskottet till
departementschefens förslag. Då utskottet på sätt som ovan (sid. 70) anförts
icke anser tillräckliga skäl föreligga att nu vidtaga någon ändring av
arbetsdomstolens sammansättning, finner sig utskottet böra avstyrka det i
motionerna I: 428 och II: 820 framställda förslaget till ändring i lagens 10 §.

Beträffande rubrik, ingress och ikraftträdelsebestämmelser har utskottet
intet att erinra.

I annat sammanhang (sid. 70) har anförts, att i den mån särskilda processuella
regler ansåges böra tillämpas vid arbetsdomstolen i fråga om mål, som
avsåge tillämpningen av lagen om förhandlingsrätt, regler därom syntes
hava sin plats i lagen om arbetsdomstol. Utskottet anser emellertid sådana
särskilda regler icke vara erforderliga. I den mån bestämmelserna i lagen
om arbetsdomstol överhuvud kunna tillämpas beträffande mål enligt lagen
om förhandlingsrätt, torde de utan vidare komma att gälla. Detta uttalande
omfattar även 15 § (»Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas»),
trots det att rubriken över 11—15 §§ i lagen avser allenast mål rörande kollektivavtal.
Det må vidare erinras därom, att i 7 § i propositionen föreskrivits,
att mål, som avsåge tillämpningen av kapitlet örn föreningsrätten, skulle
upptagas av arbetsdomstolen utan att i samband därmed några regler,
motsvarande de i 34 § i motionsförslaget upptagna, blivit ifrågasatta. Häremot
framställdes icke anmärkning av lagrådet.

I motionerna 1:429 och 11:823 har föreslagits (34 §), att lagen örn fri
rättegång skulle i viss utsträckning vara tillämplig i mål, som avsåge tilllämpningen
av lagen om förhandlingsrätt. Behov av fri rättegång har hitintills
icke ansetts föreligga beträffande de mål, som handläggas av arbetsdomstolen.
Utskottet anser, att någon tids erfarenhet bör avvaktas, innan
man bedömer, huruvida lagbestämmelser böra genomföras, som medgiva fri
rättegång i allenast här angivna bland de mål, som arbetsdomstolen har att
upptaga till behandling.

IV. Lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed
sammanhörande spörsmål ävensom lagstiftning örn ideella

föreningar.

Redogörelse för yrkandena i föreliggande motioner såvitt de angå i nu
ifrågavarande rubrik omförmälda spörsmål har lämnats å sid. 11—13 i detta
utlåtande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

En översiktlig historik beträffande samma spörsmål återfinnes å sid. 15—26
här ovan.

Utöver vad i denna historik anförts vill utskottet närmare beröra allenast
det i motionen II: 10 behandlade spörsmålet.

1 motionen yrkas, såsom förut (sid. 12) omnämnts, att riksdagen måtte
besluta att hos regeringen anhålla örn förslag till sådan ändring av sjömanslagen,
att sjöfolket icke behöver utföra strejkbryteriarhete i hamnar, där
konflikt råder.

En motion, II: 127, vari samma yrkande framställts, behandlades vid 1935
års riksdag av andra lagutskottet (utlåtande nr 29) vid 15 § andra stycket
i förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder (omfattningen av begreppet
skyddsarbete).

Utskottet anförde därvid, bland annat:

Det får ej förbises, att, om begreppet skyddsarbete får ett vidsträckt omfång,
det kain, särskilt i de fall att stridsåtgärden utgått från arbetsgivarsidan,
framstå som ett obehörigt ingripande från samhället på den ena partens
sida i konflikterna på arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill anser sig utskottet
icke kunna förorda en sådan utvidgning av begreppet skyddsarbete
att detsamma även skall omfatta lossning av fartygslast.

Vid utformningen av bestämmelserna om skyddsarbete i propositionen har
hänsyn tagits till den intressekollision, vari sjömän kunna komma genom
dem''enligt bestämmelser i annan lag, i detta fall sjömanslagen, åliggande
skyldighet att i vissa fall utföra lossningsarbete. Bestämmelserna i lagstiftningen
om de ekonomiska stridsåtgärderna ha således ej i detta hänseende
något självständigt innehåll utan det blir i sjömanslagen som en ändring skall
göras örn motionärens önskemål skola tillgodoses. En dylik ändring förutsättes
ock i motionen II: 127, där det yrkas att riksdagen måtte besluta att hos
regeringen anhålla örn förslag till sådan ändring i sjömanslagen, att sjöfolket
icke behöver utföra strejkbryteriarhete i hamnar, där konflikt pågår. Innan
utskottet angiver sin ställning till det i nämnda motion framställda förslaget,
vill utskottet redogöra för den tolkning som i rättspraxis kommit ifrågavarande
bestämmelser i sjömanslagen till del. Spörsmålet är behandlat i två av
högsta domstolen den 8 februari 1932 avgjorda mål. Vid ett° svenskt fartyg
»Benares» ankomst till Colombo på Ceylon i februari 1927 rådde^ strejk där
bland hamnarbetarna. På grund härav var det icke möjligt att få lossa fartygets
last med anlitande av sedvanlig arbetskraft. Befälhavaren beordrade
då samtliga besättningsmän, däribland en smörjare och en steward, att deltaga
i lossningsarbete!. De vägrade alla, dock förklarade sig däckspersonalen villig
att tjänstgöra som vinschmän. övrigt arbete utfördes sedan av fartygsbefälet.
Befälhavaren bestraffade de vägrande, under åberopande av 62 § punkterna
3 och 8 i sjömanslagen, för underlåtenhet att efterkomma order med mistning
av hyra under sex dagar.

De två förutnämnda besättningsmännen instämde sedermera rederiet till
rådstuvurätten i Göteborg med yrkande att utfå den hyra varom de gått miste.
Bådstuvurätten, vars utslag av högsta domstolen fastställdes, ogillade yrkandet
med den motiveringen att besättningsmännen i fråga varken på grund
av lag, särskilt avtal eller annan av dem åberopad omständighet kunde anses
hava varit intagna från skyldighet att utföra lossningsarbete! eller att
på befälhavarens order tillfälligtvis biträda vid lossningsarbetets utförande.

I målet infordrades av högsta domstolen ett utlåtande från kommerskollegium.
Utlåtandet, som är synnerligen vidlyftigt, innehåller bland annat utred -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Utskottet.

ning i vilken utsträckning under tiden efter år 1926 manskap och befäl deltagit
i lastnings- och lossningsarbete samt i vilken utsträckning bestraffning
skett för underlåtenhet härutinnan. Rörande utlåtandets närmare innehåll
hänvisar utskottet till den redogörelse härför som intagits i nytt .juridiskt
arkiv för år 1932 avdelning I sid. 6 ff.

Utskottet anser att man vid bedömandet av det föreliggande spörsmålet icke
kan bortse ifrån den synnerligen svåra ställning i vilken ett fartyg befinner
sig, som kommer till en hamn där konflikt pågår mellan hamnarbetarna å ena
sidan samt det eller de stuveriföretag, som utgöra deras arbetsgivare, å den
andra. Även om rederiet skulle vilja betala de löner hamnarbetarna fordra,
torde det oftast icke vara möjligt att få hamnarbetarna att, så länge konflikten
pågår, utföra arbetet i fråga. Att i ett dylikt fall genom en tvingande lagbestämmelse
befria sjömännen från en skyldighet, som enligt gällande lag
ansetts åligga dem, har icke synts utskottet lämpligt. Utskottet önskar i detta
sammanhang framhålla att av högsta domstolens förenämnda domar synes
framgå, att intet hinder föreligger för sjömännen själva att träffa avtal med
sina arbetsgivare om befrielse från skyldighet att utföra lossnings- och lastningsarbete
i hamnar, där konflikt pågår. Utskottet kan på grund av de skäl
som nu anförts icke biträda det i motionen II: 127 påyrkade skrivelseförslaget.
I övriga motioner framställda förslag örn ändringar i inskränkande
riktning av begreppet skyddsarbete har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka.

Utskottet hemställde, att motionen II: 127 icke måtte föranleda till någon
riksdagen åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den omständigheten att en allmän laglig reglering av föreningsrätten
icke föreligger i vårt land föranledde, att åtskilliga bestämmelser av föreningsrättslig
natur måste införas i det förra året framlagda förslaget till
lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, ehuru dessa bestämmelser egentligen
bort upptagas till lösning i annat sammanhang. Föreningsrättsliga problem
behandlades även i annan ordning vid förra årets riksdag. I anledning
av motionsvis framställda yrkanden om utredning av spörsmålet angående
lagstiftning om yrkesföreningar föreslog nämligen utskottet utredning
angående lagstiftning örn ideella föreningar. Utskottet ansåg, att de allmänna
grunderna för lagstiftning på föreningsrättens område i första hand borde
vara utredda, innan ställning intoges till spörsmålet, om särskilda regler i
vissa avseenden borde meddelas för några slag av ideella föreningar med
särskilda syften. De föreningsrättsliga problemen hava vidare delvis kommit
upp till behandling i det i år föreliggande förslaget till lag om förenings- och
förhandlingsrätt, nämligen såvitt angår föreningar av arbetsgivare eller arbetstagare.
Slutligen hava hithörande spörsmål även behandlats av de sakkunniga,
som tillsatts för att verkställa en förberedande utredning angående ingripanden
från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet.

Utskottet fann sig förra året kunna förorda antagandet av en lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder trots svårigheterna att kunna lösa vissa föreningsrättsliga
problem inom den begränsade ram, varom då var fråga. Det förefaller
emellertid utskottet att tillskapandet av en lagstiftning rörande tredje

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

mans rätt skulle underlättas, därest frågan härom behandlades i sammanhang
med de föreningsrättsliga spörsmålen. Om grunderna för en lagstiftning
beträffande såväl föreningar av arbetsgivare och arbetstagare som andra
ideella föreningar med olika syften bleve klarlagda, skulle därmed en fast
utgångspunkt för en slutlig lösning av frågan örn de ekonomiska stridsåtgärdernas
reglering vara vunnen.

Utskottet får därför, under hänvisning jämväl till vad utskottet anfört å
sid. 39—42, föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Majit måtte, med beaktande av riksdagens skrivelser och föreliggande
förslag av sakkunniga, låta verkställa utredning av frågan om föreningsväsendets
normering genom lagstiftning samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.

Genom vad utskottet sålunda anfört, har utskottet tagit ställning jämväl
till det i motionerna I: 269 och II: 584 framställda särskilda yrkandet örn
utredning rörande lagstiftning om ideella föreningar.

Utskottet vill vidare föreslå riksdagen, att, med anledning av de yrkanden,
som framställts i motionerna I: 210, I: 267, I: 270, II: 475, II: 583 och
II: 585, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om fortsatt utredning av frågan angående lagstiftning om vissa ekonomiska
stridsåtgärder med beaktande därav att en sådan lagstiftning bör
vara rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt
samhälles rättsordning ävensom av det sammanhang, vari denna utredning
bör ställas till den av utskottet föreslagna utredningen av frågan örn
föreningsväsendets normering genom lagstiftning, samt att de förslag, vartill
nu ifrågavarande utredning kan föranleda, måtte framläggas för riksdagen.

Då utskottet således avstyrker de i sistnämnda sex motioner framställda
yrkandena rörande antagande av lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder,
följer härav, att utskottet icke kan tillstyrka de yrkanden, som framställts i
de till nyssnämnda motioner hörande följdmotionerna I: 211, I: 266, II: 476
och 11:598.

En förutsättning för att de i motionerna I: 268 och II: 586 föreslagna bestämmelserna
om tillägg till 11 kap. strafflagen, avseende förbud mot utställande
av blockadvakter och utdelande av blockadlappar m. m., skulle
erhålla full effektivitet synes vara en komplettering av tryckfrihetsförordningen.
Utskottet finner sig emellertid icke böra i förevarande sammanhang
tillstyrka en grundlagsändring, och får därför avstyrka motionerna.

Vad angår yrkandet i motionen II: 10 örn sådan ändring av sjömanslagen,
att sjöfolket icke behöver utföra strejkbryteriarbete i hamnar, där konflikt
råder, finner utskottet skäl icke anförda, som böra föranleda riksdagen att
intaga annan ståndpunkt än den riksdagen på utskottets förslag förra året
intog till detta spörsmål. Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet får slutligen jämväl avstyrka det i motionen II: 152 framställda
förslaget, att riksdagen nu skulle upphäva de förra året beslutade bestämmelserna
örn varsel vid arbetsinställelse.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

V. Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande proposition
samt motionerna I: 428 yrkandet I, I: 429, I: 430, II: 820 yrkandet
I, II: 823, II: 824 och II: 827, med förklarande att
de i propositionen framlagda lagförslagen icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

1) Lag

om förenings- och förhandlingsrätt.

1) Lag

örn förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

1 §• 1 §■

Denna lag äger tillämpning å för- Denna lag äger tillämpning å förhållandet
mellan arbetsgivare och ar- hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
dock icke beträffande så- betstagare i enskild tjänst,
dana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som åro underkastade
ämbetsmannaansvar.

2 §•

Med förening av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å
arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava
avseende å förening av arbetsgivare
eller arbetstagare, skola äga motsvarande
tillämpning å förening eller
förbund av flera sådana föreningar.

Bestämmelser i denna lag, som hava
avseende å förening av arbetsgivare
eller arbetstagare, skola äga motsvarande
tillämpning å förening eller
förbund av flera sådana föreningar
(huvudorganisation); och skall, då
fråga år örn huvudorganisation, vad
i denna lag sågs örn medlem i förening
gälla örn de anslutna föreningarna,
så ock örn deras medlemmar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag.)

2 kapitlet. Örn föreningsrätten.

3 §■

Med föreningsrätt förstås i denna
lag rätt att tillhöra sådan förening,
som i 2 § sågs.

4 §• 3%.

Föreningsrätten skall lämnas Föreningsrätten skall
okränkt. Kränkning av föreningsråt- okränkt.
ten föreligger, om från arbetsgivareller
arbetstagarsidan åtgärd vidtages
mot någon å andra sidan i syfte att
hindra honom att inträda i eller förmå
honom att utträda ur förening,
så ock örn åtgärd vidtages från ena
sidan mot någon å andra sidan i anledning
av hans verksamhet för förening
eller för åstadkommande av
förening. Sker kränkningen av föreningsrätten
genom avtalsuppsågning
eller annan dylik rättshandling eller
genom bestämmelse i kollektivavtal
eller annat avtal, vare rättshandlingen
eller bestämmelsen ogill.

Vad i första stycket stadgas skall
icke utgöra hinder för intagande av
föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare
eller annan i förtroendeställning
ej må vara medlem av förening,
som avser tillvaratagande av honom
underställd personals intressen gentemot
arbetsgivaren. Ej heller skall
stadgandet äga tillämpning å åtgärd,
som avser att åstadkomma föreskrift,
varom nu sagts, eller grundas på
sådan föreskrift.

5 §•

Har arbetsgivare, arbetstagare eller
förening gjort sig skyldig till
kränkning av föreningsrätten, på
sätt i 5 § sägs, gähle därav uppkommen
skada.

lämnas

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Angående skadeständsskyldigheten
skall vad i 8 och 9 §§ lagen om kollektivavtal
stadgas öga motsvarande
tillämpning.

6 §•

Var, som vill fordra skadestånd
enligt detta kapitel, skall anhängiggöra
sin talan inom två år från avslutande
av den åtgärd, varå ersättningsskyldigheten
grundas. Försummas
det, vare talan förlorad.

7 §■

Mål, som avse tillämpning av bestämmelserna
i detta kapitel, upptagas
av arbetsdomstolen.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätten. 2 kapitlet. Om förhandlingsrätt.

8 §•

Med förhandlingsrätt förstås i denna
lag rätt att påkalla förhandling
rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande
förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Förhandlingsrätt
tillkommer å ena sidan arbetsgivaren
eller förening av arbetsgivare,
vari han är medlem, samt å
andra sidan förening av arbetstagare,
vari de ifrågavarande arbetstagarna
äro medlemmar.

* §•

Med förhandlingsrätt förstås i denna
lag rätt att påkalla förhandling
rörande reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande förhållandet
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Förhandlingsrätt tillkommer
å ena sidan arbetsgivaren eller
förening av arbetsgivare, vari han är
medlem, samt å andra sidan förening
av arbetstagare, vari de ifrågavarande
arbetstagarna äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda
i förhandling, Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller genom
ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras,
med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling
påkallats.

9 §■

Vill part påkalla förhandling, som
avses i 8 §, gore framställning därom
hos andra parten. Örn denne så
begär, skall framställningen ske

5 §•

Vill part påkalla förhandling, som
avses i 4 §, gore framställning därom
hos andra parten. Om denne så
begär, skall framställningen ske

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
skriftligen med angivande av den
eller de frågor, om vilka förhandling
påkallas. Sammanträde för förhandling
skall hållas snarast möjligt;
och ankommer det på parterna
att utan dröjsmål överenskomma om
tid och plats för sammanträdet. Örn
endera parten det begär, skall över
förhandlingen föras protokoll, som
justeras av båda parterna.

(Utskottets förslag.)
skriftligen med angivande av den
eller de frågor, om vilka förhandling
påkallas. Sammanträde för förhandling
skall hållas snarast möjligt;
och ankommer det på parterna
att utan dröjsmål överenskomma örn
tid och plats för sammanträdet. Om
endera parten det begär, skall över
förhandlingen föras protokoll, som
justeras av båda parterna.

De i denna paragraf givna stadgandena skola icke lända till efterrättelse,
i den mån annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

10 §.

Om befogenhet för part, som äger
förhandlingsrätt, att påkalla förlikningsmans
medverkan stadgas i lagen
om medling i arbetstvister.

6 §•

Om befogenhet för part, som äger
förhandlingsrätt men å vilken bestämmelserna
i 3 kapitlet icke äga
tillämpning, att påkalla förlikningsmans
medverkan stadgas i lagen örn
medling i arbetstvister.

11 §• 7 §.

Arbetsgivare må ej vägra arbetstagare skälig ledighet för deltagande i förhandling
om fråga, vari han är utsedd att vara representant för sin förening.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätts utövande
i visst fall.

« §■

Huvudorganisation av arbetstagare
äger genom anmälan hos socialstyrelsen
påkalla detta kapitels tillämpning.
Dylik anmälan skall göras av
organisationens styrelse och innefatta
förklaring, att organisationen underkastar
sig i 16 § angiven freds förpliktelse.

Vid anmälan skola fogas:

1) organisationens stadgar;

2) uppgift ä de personer, som hava
säte i organisationens styrelse eller
som eljest äga företräda organisationen,
ävensom å deras adresser; samt

3) bestyrkt avskrift av protokoll
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

vid sammanträde med organisationen,
utvisande, att stadgarna blivit antagna,
ävensom av dylikt protokoll eller
annan handling, varav framgår, att
styrelse blivit utsedd.

Sker ändring i organisationens
stadgar eller i förhållande, som under
2) sägs, vare organisationen pliktig
att omedelbart göra anmälan härom
hos socialstyrelsen.

9 §■

Å huvudorganisation, som gjort anmälan
enligt 8 §, jämte till sådan organisation
anslutna underföreningar
skola bestämmelserna i detta kapitel
äga tillämpning från och med ingången
av fjärde kalendermånaden
efter den, då anmälan gjordes, och
intill dess ett år förflutit efter det
huvudorganisationen hos socialstyrelsen
förklarat sig återtaga sin anmälan;
dock att förklaring örn återtagande
icke får ske förrän två år efter
anmälan.

Äro bestämmelserna i detta kapitel
tillämpliga å förening av arbetstagare
och har dessas arbetsgivare erhållit
kännedom därom, skola samma
bestämmelser gälla för arbetsgivarparten
i förhållande till föreningen
och dess medlemmar.

10 §.

Kan enighet i viss förhandlingsfråga
icke uppnås vid förhandling
enligt 2 kapitlet, skall socialstyrelsen
utse opartisk ordförande att leda förhandlingen
på begäran av huvudorganisation
för part, å vilken bestämmelserna
i detta kapitel jämlikt 9 § äga
tillämpning, så ock under enahanda
förutsättning på begäran av oorganiserad
arbetsgivarpart.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Styrelsen må dock vägra att utse
sådan ordförande:

1) därest sökanden icke gjort vad
på honom ankommer för frågans lösning
vid förhandling enligt 2 kapitlet;

2) därest sökanden år förening av
arbetstagare och icke omfattar minst
hälften av de av frågan berörda arbetstagarna; 3)

därest sökanden år förening,
som icke står öppen för alla inom
den eller de grupper, vilkas intressen
föreningen åsyftar att tillvarataga;
samt

i) därest sökanden är förening av
arbetstagare och icke äger minst trehundra
medlemmar.

över socialstyrelsens beslut i fråga,
som avses i denna paragraf, må klagan
ej föras.

n §.

Finnér socialstyrelsen fråga, för
vars behandling utseende av opartisk
• ordförande påkallas, vara av synnerlig
vikt eller särskilt invecklad beskaffenhet,
må styrelsen i stället för
en ordförande utse en kommission av
tre personer; och skall i sådant fall
vad här nedan stadgas örn opartisk
ordförande gälla kommissionen.

12 §.

Ledes förhandling av opartisk ordförande,
åligger det parterna att sammankomma
på hans kallelse. Part,
som visar sig ha instämt förhandlingsfrågan
till domstol, vare dock
fritagen från skyldighet att deltaga
i förhandlingen.

På ordförandens anmaning skall
vardera parten med angivande av
skäl framlägga förslag till förhandlingsfrågans
lösning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Det bör vara parterna angeläget
att, i den män sådant erfordras för
att bereda ordföranden tillförlitlig
grund för för handling sfrågans bedömande,
på anhållan av ordföranden
giva honom del av räkenskaper och
andra handlingar samt meddela statistiska
och andra uppgifter, varöver
parterna förfoga, ävensom hålla vederbörande
arbetsplatser för ordföranden
tillgängliga; part likväl obetaget
att, i den omfattning han finner
nödigt, göra förbehåll, att vad ordföranden
på sådant sätt erfar ej må
av denne yppas.

över förhandlingen skall förås
protokoll, som justeras av båda parterna.

13 §.

Kunna parternas vid förhandling
inför opartisk ordförande avgivna förslag
icke sammanjämkas, må ordföranden
uppmana parterna att lämna
en eller flera personer uppdrag
att såsom skiljemän avgöra förhandlingsfrågan
med utfästelse, att parterna
skola ställa sig avgörandet iill
efterrättelse.

I händelse ordförandens uppmaning
i sistnämnda syfte icke efterkommes
av parterna, skall ordföranden,
därest han icke finner frågan
vara av beskaffenhet att höra under
domstol, på begäran av endera parten
hos socialstyrelsen hemställa örn
utseende av skiljenämnd för avgivande
av förslag till förhandlingsfrågans
lösning.

Ej md ordföranden själv åtaga sig
skiljemannauppdrag i förhandlingsfråga
rörande arbetsförhållande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

U §■

Har socialstyrelsen mottagit sådan
hemställan örn utseende av skiljenämnd,
som i 13 § sägs, skall styrelsen
till ledamöter av nämnden utse
minst tre opartiska personer, över
styrelsens val av ledamöter må klagan
ej förås.

Den jämlikt 10 § utsedde opartiske
ordföranden eller, där jämlikt 11 §
en kommission utsetts, dess ordförande
vare föredragande inför nämnden.

Nämnden skall på grundval av det
protokoll, som i 12 § omnämnes, och
de upplysningar, som föredraganden
kunnat inhämta, avgiva förslag till
förhandlingsfrågans lösning. Finner
sig nämnden för frågans bedömande
vara i behov av ytterligare upplysningar,
må nämnden infordra sådana
från parterna.

Har part under förhandlingen gjort
förbehåll, som i 12 § sägs, gäde detta
förbehåll även för nämnden; part
vare ock obetaget att göra sådant förbehåll
i fråga örn upplysningar, som
nämnden enligt denna paragrafs tredje
stycke äger infordra.

Vid avgivandet av förslag till förhandlingsfrågans
lösning skall nämnden
tillika förelägga parterna att senast
å viss dag avgiva svar på förslaget.
Vägrar någondera parten att
antaga nämndens förslag, åge nämnden
på begäran av part avgöra, huruvida
förslaget må offentliggöras;
dock att nämnden icke utan särskilda
skäl må förvägra part, som godkänt
förslaget, att offentliggöra detsamma.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

15 §.

Sedan av socialstyrelsen utsedd
opartisk ordförande slutfört sitt uppdrag,
skall han inom en månad därefter
insända berättelse över förhandlingen
till styrelsen. Har skiljenämnd
utsetts enligt 14 §, skall berättelsen
jämväl innehålla nämndens förslag
till förhandlingsfrågans lösning, därest
nämnden icke funnit, att förslaget
icke må offentliggöras, samt parternas
svar å förslaget.

16 §.

Under tid och förutsättningar, som
angivas i 9 §, må stridsåtgärd icke
vidtagas från någondera sidan. Denna
fredsförpliktelse skall, så vitt viss förhandlingsfråga
rörer, upphöra att gälla,
örn enligt 14 § tredje stycket avgivet
förslag till frågans lösning icke
blivit antaget av båda parterna inom
den av skiljenämnden för besvarande
av förslaget fastställda tiden samt endera
parten inom en månad därefter
underrättat såväl andra parten som
socialstyrelsen, att han ämnar anlita
stridsåtgärd.

Innan stridsåtgärd vidtages skall,
därest giltigt hinder icke mäter, underrättelse
örn åtgärden lämnas motsidan
ävensom socialstyrelsen sist å
sjunde dagen före den dag, då åtgärden
skall taga sin början. Underrättelsen
skall innehålla redogörelse
för anledningen till åtgärden.

17 §.

Har part efter ty i 16 § sägs tillkännagivit
sin avsikt att anlita stridsåtgärd,
må socialstyrelsen uppdraga
åt den jämlikt 10 § utsedde opartiske

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ordföranden att under tid, som angives
i 9 §, med uppmärksamhet följa
tvisten samt, örn ändrade förhållanden
därtill föranleda, inbjuda parterna
till nya förhandlingar.

18 §.

Angående ersättning till opartisk
ordförande, ledamot av sådan kommission,
som i 11 § sägs, och ledamot
av sådan skiljenämnd, som i 14 §
sågs, gäde vad Konungen därom stadgar.

19 §.

Hos socialstyrelsen skall förås register
för inskrivning av de uppgifter,
vilka enligt 8, 9 och 16 §§ lämnas
styrelsen. I registret skola jämväl
införas styrelsens beslut i frågor,
som avses i detta kapitel.

Hava vid anmälan icke iakttagits
de föreskrifter, som finnas för varje
särskilt fall meddelade, eller prövas
förenings stadgar eller beslut, som
anmälas, icke hava tillkommit i föreskriven
ordning eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna
lag eller eljest strida mot lag eller
författning eller vara till sin avfattning
i något viktigare hänseende otydliga
eller vilseledande, skall styrelsen
vägra att mottaga anmälan, örn beslut,
varigenom anmälans mottagande
vägras, skall skriftlig underrättelse
ofördröjligen överlämnas eller med
allmänna posten försändas till någon,
vilken äger företräda den anmälande.

4 kapitlet. Om påföljd för överträdelse
av denna lag.

20 §.

Envar, som vidtagit stridsåtgärd,
vilken enligt 16 § första stycket ej

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

må äga rum, vare skyldig ersätta skada,
som av förfarandet kommit.

21 §.

Där de, som äga företräda förening,
varom i 2 § sägs, å föreningens vägnar
behörigen besluta stridsåtgård, vilken
enligt 16 § första stycket ej må äga
rum, vare föreningen pliktig ersätta
skada, som kommer av åtgärden.

22 §.

Har medlem i förening, varom i
2 § sägs, gjort sig skyldig till sådant
förfarande, som avses i 20 §, och faller
åtgärden inom föreningens verksamhetsområde,
vare föreningen, när
den erhåller kännedom örn medlemmens
handlingssätt, pliktig att, där så
ske kan, hindra honom från fortsättande
av det olovliga förfarandet och
förebygga skada av detsamma. För
sådant ändamål åge föreningen mot
medlem tillämpa varje påföljd, vilken
enligt stadgarna kan inträda på grund
av åsidosättande av förpliktelse, som
åligger medlem. Föreningen må jämväl,
oavsett vad stadgarna innehålla,
utesluta medlem för en tid av intill
ett år.

Åsidosätter föreningen vad i denna
paragraf stadgas, vare föreningen
skyldig ersätta därav uppkommen
skada.

23 §.

Under skadestånd skall inbegripas
jämväl ersättning för personligt lidande
samt för intrång i den kränktes
intresse av att ostört bedriva sin
verksamhet.

örn det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

tvisten, skadans storlek i jämförelse
med den skadevållandes tillgångar eller
till omständigheterna i övrigt finnes
skäligt, må skadeståndets belopp
nedsättas. Fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet må ock äga
rum.

25 §.

Ålågges skadeståndsskyldighet flera,
skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld,
som prövas ligga envar till last. Föres,
sedan skadeståndsskyldighet
ålagts någon, av den skadelidande
talan mot annan, md i den mån det
finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt
med den förre, en för båda
och båda för en, gälda skadestånd.

25 §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt
denna lag, skall dels inom två
månader från det han erhållit kännedom
örn skadan samt örn den, mot
vilken talan skall förås, underrätta
honom örn sitt anspråk, dels ock
inom två år från avslutande av den
åtgärd, varå ersättningsskyldigheten
grundas, anhängiggöra sin talan. Försummas
det, vare talan förlorad.

26 §.

Försummar part att hörsamma kallelse
eller anmaning enligt 12 § första
och andra styckena, må ordföranden
på hemställan av andra parten anmäla
försummelsen hos arbetsdomstolen;
och åge arbetsdomstolen att
genom vite tillhålla parten att fullgöra
sitt åliggande ävensom på anmälan
av ordföranden utdöma vitet.
Sådant vite skall tillfalla kronan och,
örn tillgång till dess gäldande saknas,
förvandlas enligt allmän strafflag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

27 §.

Försummar part att lämna sådana
upplysningar, som skiljenämnd enligt
1A § tredje stycket infordrat, må
nämnden anmäla försummelsen hos
arbetsdomstolen. Vid sådan anmälan
åge vad som i 26 § stadgas örn föreläggande
och utdömande av vite motsvarande
tillämpning.

28 §.

Förseelse mot bestämmelserna i 16
§ andra stycket straffes med böter,
högst 300 kronor. Ådömda böter
tillfalla kronan. Saknas tillgång till
deras gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

5 kapitlet. Om rättegång.

29 §.

Mål, som avse tillämpningen av
denna lag, upptagas och avgöras av
arbetsdomstolen; dock att åtal för
förseelse mot bestämmelserna i 16 §
andra stycket anhångiggöres vid allmän
domstol och utföres av allmän
åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

2) Lag

om ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§
lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn
medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 3, 6 och
11 §§ lagen den 28 maj 1920 om
medling i arbetstvister skola erhålla
följande ändrade lydelse:

2) Lag

örn ändrad lydelse av /, 6 och 11 §§
lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn
medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 1, 6 och
11 §§ lagen den 28 maj 1920 om
medling i arbetstvister skola erhålla
följande ändrade lydelse:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

3 §.

Har inom — — — tvistens lösning.

Även om arbetstvisten icke är av
beskaffenhet, som i första stycket
sägs, bör förlikningsmannen efter
prövning av tvistefrågans betydelse
och övriga omständigheter kalla de
tvistande till förhandlingar, på sätt
i första stycket stadgas, örn framställning
göres av part, som äger
förhandlingsrätt enligt lagen örn förenings-
och förhandlingsrätt.

6 §•

De förhandlingar — — — synas
lämpliga.

Försummar vid förhandling, som
anordnats av förlikningsman, någon
av de tvistande parterna att fullgöra
vad enligt 8 § andra stycket lagen
om förenings- och förhandlingsrätt
åligger honom, må förlikningsmannen
på hemställan av andra parten anmäla
försummelsen hos arbetsdomstolen;
och äge arbetsdomstolen genom vite
tillhålla parten att fullgöra sitt ålig -

(Utskottets förslag.)

1 §■

För vart och ett av de distrikt, i
vilka riket för sådant ändamål av
Konungen indelas, förordnar Konungen
en förlikningsman med uppgift
att, på sätt nedan sägs, medla i tvister
mellan arbetsgivare och arbetare;
dock att denna lag icke gäller i fråga
örn arbetsgivare och arbetare, å vilka
bestämmelserna i 3 kapitlet lagen örn
förhandlingsrätt äga tillämpning
Därest så — — — särskild förlikningsman.

6 §•

De förhandlingar — — — synas
lämpliga.

Försummar vid förhandling, som
anordnats av förlikningsman, någon
av de tvistande parterna att fullgöra
vad enligt A § andra stycket lagen
om förhandlingsrätt åligger honom,
må förlikningsmannen på hemställan
av andra parten anmäla försummelsen
hos arbetsdomstolen; och äge
arbetsdomstolen genom vite tillhålla
parten att fullgöra sitt åliggande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

gande ävensom på anmälan av för- ävensom på anmälan av förlikningslikningsmannen
utdöma vitet. Så- mannen utdöma vitet. Sådant vite
dant vite skall tillfalla kronan och, skall tillfalla kronan och, om tillom
tillgång till dess gäldande saknas, gång till dess gäldande saknas, förförvandlas
enligt allmän strafflag. vandias enligt allmän strafflag.

11 §•

Berör utbruten — — — annan person.

Där förlikningsman finner påkallat, att särskild person förordnas att leda
förhandling, som i 3 § andra stycket sägs, har förlikningsmannen att därom
göra framställning hos socialstyrelsen, som, ifall skäl därtill äro, hos Konungen
anhåller örn meddelande av dylikt förordnande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

3) Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol
skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

För upptagande---i Stockholm.

Örn skyldighet för arbetsdomstolen att i vissa fall upptaga och avgöra andra
mål än i första stycket sägs är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

B. att motionerna I: 428 yrkandet I, I: 429, I: 430, II: 820
yrkandet I, II: 823, II: 824 och II: 827, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 428 yrkandet III och II: 820 yrkandet
III måtte anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt; -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

D. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 431 och II:
825, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning
i frågan om lagfästande av förhandlingsrätten för sådana kategorier
av arbetstagare, vilka anställas i allmän tjänst genom
privaträttsliga arbetsavtal samt örn framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda;

E. att motionerna I: 431 och II: 825, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet under D. hemställt, icke
måtte föranleda lill någon riksdagens åtgärd;

F. att motionerna I: 421, I: 428 yrkandet II, I: 432, II: 820
yrkandet II samt II: 826 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

G. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 210, I: 267,
I: 269,1: 270, II: 475, II: 583, II: 584 och II: 585, i skrivelse till
Kungl. Majit måtte hemställa, att Kungl. Majit måtte låta
verkställa utredning av frågan örn föreningsväsendets normering
genom lagstiftning samt för riksdagen framlägga de förslag,
varin denna utredning kan giva anledning;

H. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 210, I: 267,
I: 270, II: 475, II: 583 och II: 585, i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta om fortsatt
utredning av frågan angående lagstiftning örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder med beaktande därav att en sådan lagstiftning
bör vara rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad
efter ett demokratiskt samhälles rättsordning ävensom
av det sammanhang, vari denna utredning bör ställas till den
av utskottet föreslagna utredningen av frågan örn föreningsväsendets
normering genom lagstiftning, samt att de förslag,
vartill nu ifrågavarande utredning kan föranleda, måtte framläggas
för riksdagen;

I. att motionerna I: 269 och II: 584, i den mån de varit
föremål för behandling i detta utlåtande, måtte anses besvarade
genom vad utskottet under G. hemställt;

J. att motionerna I: 210, I: 267, I: 270, II: 475, II: 583 och
II: 585, i den mån de icke blivit beaktade genom vad utskottet
under G. och H. hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

K. att motionerna I: 211, I: 268, II: 10, II: 152, II: 476 och
II: 586 ävensom I: 266 och II: 598, de två sistnämnda i den
mån de varit föremål för behandling i detta utlåtande, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Sigfrid Hansson, Gustaf
Tamm, Hagman, P. Sandström, Norman,1 Knut Petersson och Olof Carlsson;2*

från andra kammaren: herrar Österström, Johanson i Hallagården,* Olovson i Västerås,*
Skoglund, Pettersson i Hällbacken och Sandström i Sollefteå,1 fru Nordgren samt herrar
Hassler och Hermansson.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

• Endast närvarande vid behandlingen av motionerna 1:210, 211, 266, 267, 268, 269 och 270
samt II: 10, 152, 475, 476, 583, 584, 585, 586 och 598.

2 Endast närvarande vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 240 samt i anledning
därav väckta motioner.

Reservationer:

av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Olof Carlsson, Olovson i Västerås och
Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren samt herr Hermansson, vilka ansett,
att utskottets yttrande i fråga om lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt
samt dess hemställan under A—F bort erhålla följande lydelse:

Den av Kungl. Maj:t framlagda propositionen avser att ge lagstadgat skydd
åt arbetstagarnas anspråk på att genom sina organisationer under förhandlingar
med arbetsgivarna få medverka vid fastställande av löne- och arbetsvillkor.
På alla håll råder i stort sett enighet om att ett lagfästande av förhandlingsrätten
bör äga rum. Detta förutsätter emellertid, att även arbetstagares
föreningsrätt i förhållande till arbetsgivare uttryckligen erkännes, då
denna utgör en nödvändig grundval för förhandlingsrätten. I samband med
en lagstiftning om förhandlingsrätten måste därför även upptagas frågan
om skydd för föreningsrättskränkningar från arbetsgivares sida. I annat

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; reservationer.

fall skulle lätt en sådan lagstiftning bli utan större värde för de grupper av
arbetstagare, vilkas organisationer hittills icke i större omfattning vunnit
erkännande på arbetsmarknaden och för vilka på grund av arbetstagarens
beroende ställning gentemot arbetsgivaren föreningsrätten för närvarande
ofta är en chimär. Utskottet finner således, att i en lagstiftning om förhandlingsrätten
även föreningsrätten bör upptagas till reglering. Enligt utskottets
mening bör detta ske i överensstämmelse med de principer, som kommit till
uttryck i 3 § och 4 § första stycket av Kungl. Maj:ts förslag till lag örn förenings-
och förhandlingsrätt.

I motionerna 1:429 av herr Bagge m. fl. och II: 823 av herr Skoglund
m. fl. har föreslagits införande av ett särskilt förhandlingsförfarande under
opartisk ledning i vissa fall. Grundvalen för motionärernas förslag återfinnes
i 4 kapitlet av kommitténs förslag. Att vid sidan av det i propositionen
upptagna förhandlingsförfarandet inför förlikningsman även införa regler
om en särskild förhandlingsordning inför opartisk ordförande, närmast
avsedd för vissa grupper av arbetstagare, vilka icke tidigare fått sin förhandlingsrätt
erkänd i praktiken, måste möta betänkligheter. De sakkunnigas
förslag har också under utredningens gång utsatts för en välbefogad kritik.
Den av motionärerna företagna omarbetningen har icke undanröjt grunderna
för denna. Utskottet får därför avstyrka, att i det föreliggande lagförslaget
införas regler om ett särskilt förhandlingsförfarande.

I motionerna I: 428 av herr Hamrin m. fl. och II: 820 av herr Andersson i
Rasjön m. fl. samt i motionerna 1:429 av herr Bagge m. fl. och 11:823 av
herr Skoglund m. fl. föreslås, att, i enlighet med vad lagrådet förordat, lagen
endast skall gälla arbetstagare i enskild tjänst. En sådan begränsning skulle
innebära, att arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, vilka i anställnings-
och löneavseenden äro jämställda med det stora flertalet av övriga arbetstagare,
åtminstone tills vidare icke erhölle sin förenings- och förhandlingsrätt
lagstadgad. I likhet med departementschefen anser utskottet det
föga tilltalande att i huvudsak av lagtekniska grunder begränsa lagens omfattningsområde
på sätt motionärerna föreslagit. Utskottet avstyrker således
det i motionerna framlagda förslaget.

I motionen 1:421 av herr Sigfrid Hansson framhålles, att det beträffande
arbetsledare eller annan i förtroendeställning i 4 § andra stycket föreslagna
undantaget från vad som jämlikt första stycket samma paragraf skall anses
såsom kränkning av föreningsrätten, i propositionen icke erhållit en tillfredsställande
utformning.

I motionen anföres bland annat:

Undantagets utsträckning att utöver arbetsledare avse även »annan i förtroendeställning»
är ägnad att medföra svårigheter särskilt för organisationsrörelsen
bland de anställda, där den vertikala organisationsprincipen genomgående
tillämpas. Begreppet »förtroendeställning» är på intet sätt bestämt.
Det synes mig emellertid angeläget att man så långt som möjligt undviker att
i en föreningsrätt.slagstift ning införa begrepp, vilka på grund av sin obestämda
karaktär bereda möjlighet för obehöriga anspråk och åtgärder.

Begreppet arbetsledare torde, för undvikande av osäkerhet och oenhetlig -

98 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; reservationer.

het i tillämpningen, kräva en legal bestämning, anslutande till kollektivavtalspraxis.

Enligt sista punkten av 4 § 2 st. skall stadgandet i första stycket ej heller
äga tillämpning å åtgärd, som avser att åstadkomma arbetsledareklausul eller
grundas på sådan klausul. Med »åtgärd som avser att åstadkomma» åsyftas
tydligen kollektiv stridsåtgärd mot arbetstagarparten i sammanhang med en
avtalsrörelse. I sin nuvarande formulering kan uttrycket missförstås och
tolkas såsom avseende även individuella stridsåtgärder eller stridsåtgärder i
annat sammanhang. Med hänsyn till svårigheten att giva en exakt formulering,
och då bestämmelsen i denna del icke utsäger annat än en självklar sak,
synes den böra begränsas att avse åtgärd, som grundas på föreskrift av ifrågavarande
innehåll.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår motionären följande
lydelse av 4 § förslaget till lag örn förenings- och förhandlingsrätt.

Föreningsrätten---ogin.

Med arbetsledare förstås den, som är anställd att såsom arbetsgivarens
ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres av honom
underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager.

Utskottet, som finner den föreslagna ändringen välmotiverad, tillstyrker
att 4 § avfattas i enlighet med den lydelse, som angivits i motionen.

Enligt 8 § i Kungl. Maj:ts förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt
förstås med förhandlingsrätt rätt att påkalla förhandling rörande kollektiv
reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I motionerna I: 428 av herr Hamrin m. fl. och II: 820 av herr Andersson
i Rasjön m. fl., vilka äro likalydande, har framhållits, bland annat, att uttrycket
»kollektiv reglering» kunde ge anledning till en ur de anställdas synpunkt
icke önskvärd begränsning av förhandlingsrättsbegreppet. I såväl dessa
motioner som i motionerna I: 429 av herr Bagge m. fl. som II: 823 av herr
Skoglund m. fl. yrkas, att ordet »kollektiv» måtte utgå.

Utskottet anser visserligen, att de i förstnämnda motioner uttalade farhågorna
äro obefogade, men då det är angeläget, att anledning till missförstånd
undanröjes och den yrkade ändringen måste anses vara av enbart formell karaktär,
finner utskottet sig böra tillstyrka densamma.

Utskottet avstyrker övriga motionsvis framställda yrkanden örn ändring i
den föreliggande propositionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,1

A. att riksdagen med förklarande, att ifrågavarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del
antaga följande

1 Reservanterna ha i sin hemställan följt samma ordning som utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; reservationer.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Reservanternas förslag.)

1) Lag

om förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag-------underkastade ämbetsmannaansvar.

2 §•

Med förening — —--— — — sådana föreningar.

2 kapitlet. Örn föreningsrätten.

3 §•

Med föreningsrätt -------— 2 § sägs.

4 §•

Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten föreligger,
örn från arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon
å andra sidan i syfte att hindra honom att inträda i eller förmå honom att
utträda ur förening, så ock om åtgärd vidtages från ena sidan mot någon å
andra sidan i anledning av hans verksamhet för förening eller för åstadkommande
av förening. Sker kränkningen av föreningsrätten genom avtalsuppsägning
eller annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal
eller annat avtal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

Vad i första stycket stadgas skall Vad i första stycket stadgas skall
icke utgöra hinder för intagande av icke utgöra hinder för intagande av

föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare
eller annan i förtroendeställning
ej må vara medlem av förening,
som avser tillvaratagande av honom
underställd personals intressen gentemot
arbetsgivaren. Ej heller skall
stadgandet äga tillämpning å åtgärd,
som avser att åstadkomma föreskrift,
varom nu sagts, eller grundas på sådan
föreskrift.

föreskrift i kollektivavtal, att arbets7
ledare ej må vara medlem av förening,
som avser tillvaratagande av honom
underställd personals intressen gentemot
arbetsgivaren. Ej heller skall
stadgandet äga tillämpning å åtgärd,
som grundas på sådan föreskrift.

Bihang till riksdagens protokoll 19.16.

Med arbetsledare förstås den, som
är anställd att såsom arbetsgivarens
9 sami. 2 avd. Nr 58.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; reservationer.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Reservanternas förslag.)

ställföreträdare leda, fördela och kontrollera
arbete, vilket utföres av honom
underställd personal och i vilket
han icke annat än tillfälligtvis själv
deltager.

5 §•

Har arbetsgivare-------motsvarande tillämpning.

6 §•

Var, som----—--talan förlorad.

Mål, som

7 §•

av arbetsdomstolen.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätten.

8 §•

Med förhandlingsrätt förstås i denna
lag rätt att påkalla förhandling
rörande reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande förhållandet
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Förhandlingsrätt tillkommer
å ena sidan arbetsgivaren eller
förening av arbetsgivare, vari han är
medlem, samt å andra sidan förening
av arbetstagare, vari de ifrågavarande
arbetstagarna äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda
i förhandling. Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller genom
ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras,
med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling
påkallats.

9 §•

Vill part-------mellan parterna.

10 §•

Örn befogenhet---------i arbetstvister.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; reservationer.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Reservanternas förslag.)

11 §•

Arbetsgivare må-------sin förening.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av B, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 245)

om medling i arbetstvister.

(Kungl. Maj:ts förslag och reservanternas förslag äro likalydande.)

3) Lag

örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) örn arbetsdomstol.

(Kungl. Maj:ts förslag och reservanternas förslag äro likalydande.)

B. att motionerna 1:428 yrkandet I, 1:429, 11:820 yrkandet
I och II: 823, i den mån de icke blivit beaktade genom
vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd, samt att motionerna I: 430, II: 824
och 11:827 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 428 yrkandet III och II: 820 yrkandet
lil icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. och E. att motionerna I: 431 och II: 825 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen I: 421 måtte anses besvarad genom vad
utskottet under A. hemställt ävensom att motionerna I: 428
yrkandet II, I: 432, II: 820 yrkandet II samt II: 826 icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

2) av herr Knut Petersson, som beträffande 1 § i lagen om förhandlingsrätt
hemställt örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

100

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Innehållsförteckning.

Sid.

I. Yrkanden i motionerna............................. 2

A. I fråga orri lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt ... 2

B. Beträffande lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed
sammanhörande spörsmål......................11

C. Beträffande lagstiftning örn ideella föreningar.............12

II. Historik....................................13

A. I fråga örn lagstiftning örn förenings- och förhandlingsrätt......13

B. Beträffande lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed
sammanhörande spörsmål......................15

C. Beträffande lagstiftning örn ideella föreningar.............22

lil. Lagstiftning om förenings- oell förhandlingsrätt...............26

A. Allmänna synpunkter........ 26

Bör förenings- och förhandlingsrätten lagfästas?.................26

I vad män bör föreningsrätten lagfästas i förevarande sammanhang?........27

Bör ett särskilt förhandlingsförfarande under opartisk ledning upptagas i lagstiftningen? 31

B. Specialmotivering.............................42

IV. Lagstiftning om Tiss» ekonomiska stridsåtgärder och därmed sammanhörande

spörsmål ävensom lagstiftning om ideella föreningar.............74

V. Utskottets hemställan..............................78

Reservationer..................................94

SS7397. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.