Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
1
Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1936 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande angående vissa av
den internationella arbetsorganisationens konferens år
1935 fattade beslut.
Genom en den 13 januari 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 15,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande angående de
i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1935 vid dess nittonde sammanträde fattade besluten.
De ifrågavarande besluten utgöras av förslag till fem konventioner samt en
rekommendation, nämligen konventioner angående användande av kvinnor till
arbete under jord i gruvor av alla slag, angående begränsning av arbetstiden
i kolgruvor (reviderad 1935), angående arbetstidens förkortning till fyrtio
timmar i veckan, angående upprättande av ett internationellt system för bevarande
av rättigheter, grundade på invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring
och angående förkortning av arbetstiden i buteljglasbruk samt rekommendation
angående ungdomsarbetslösheten.
Beträffande lydelsen av nu omförmälda konventionsförslag och rekommendation
får utskottet hänvisa till de såsom bilaga (Bilaga A) vid propositionen
fogade översättningarna till svenska språket av originaltexterna till konferensens
beslut.
Den internationella arbetsorganisationens nittonde sammanträde hölls i
Genéve under tiden 4—25 juni 1935. Antalet representerade stater utgjorde
52, av vilka 32 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. I konferensen
deltogo för första gången representanter för Amerikas Förenta Stater
och Sovjet-Unionen. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig
delegation. I fråga om verkställighet av de å sammanträdet fattade besluten
åligger det, såsom i propositionen omförmäles, varje medlem av arbetsorganisationen
att inom ett år eller vid förhinder på grund av exceptionella förhållanden
senast inom 18 månader från avslutandet av sammanträdet att underställa
därvid antagna rekommendationer och konventionsförslag den eller de
myndigheter, till vilkas kompetensområden respektive frågor höra, för deras
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 19—20. 463 se 1
Utskottet.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
omgestaltande till lag eller vidtagande av andra åtgärder. Därest en rekommendation
ej leder till någon lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för
dess genomförande eller örn ett konventionsförslag icke vinner vederbörande
myndighets eller myndigheters bifall, skall respektive medlem av organisationen
icke vara underkastad någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.
1. Förslaget till konvention (nr 45) angående användande av kvinnor till
arbete under jord i gruvor av alla slag.
I propositionen lämnas å sid. 3—4 redogörelse för den förberedande behandling,
som föregick konventionsförslaget, samt för innehållet i detsamma,
till vilken redogörelse utskottet anhåller att få hänvisa. — Konventionsförslaget
antogs vid arbetskonferensens sammanträde med samtliga avgivna
röster.
Sedan 1901 gäller i Sverige förbud att använda kvinnor till arbete under
jord i stenbrott eller gruva. Förbudet, som numera är intaget i 16 § lagen
örn arbetarskydd, är ej inskränkt av några undantag.
över det slutligen antagna konventionsförslaget har utlåtande den 3 december
1935 avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
som därvid hänvisat till att gällande bestämmelser i svensk rätt vore
avsevärt strängare än konventionsförslagets. Med hänsyn härtill kunde det
möjligen synas obehövligt och omotiverat för vårt land att biträda konventionen.
Medlemsstaterna i internationella arbetsorganisationen ansåges emellertid
förpliktade att såvitt möjligt stödja det internationella socialpolitiska
samarbetet genom anslutning till de av internationella arbetskonferensen antagna
konventionerna. Med hänsyn härtill förordade delegationen, att konventionen
ratificerades från svensk sida.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
anfört:
Då säborn delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
framhållit gällande bestämmelser i svensk rätt äro strängare än konventionsförslagets
och sålunda inga hinder föreligga för anslutning från svensk sida
till konventionen tillstyrker jag dess ratifikation.
Intill 1936 års början har beslut örn ratifikation av förevarande konventionsförslag
fattats endast i Grekland. Förslag örn ratifikation har framlagts i
Frankrike.
Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,
att förevarande konventionsförslag bör ratificeras.
2. Förslaget till konvention (nr 46) angående begränsning av arbetstiden i
kolgruvor (reviderad 1935).
Örn arbetstiden vid kolgruvor gälla i svensk rätt inga särskilda föreskrifter
utöver de allmänna bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 3
Å den internationella arbetsorganisationens konferens år 1931 antogs ett
förslag till konvention angående begränsning av arbetstiden i kolgruvor.
över nämnda konventionsförslag inhämtades riksdagens yttrande genom
propositionen nr 18 till 1932 års riksdag.
Riksdagen förklarade på förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 6), att
riksdagen i princip vore av den uppfattningen, att Sverige borde biträda ifrågavarande
konvention. I utskottets motivering framhölls emellertid, att med
ratifikation av konventionen syntes böra anstå, till dess åtminstone några av
de kolproducerande länder, vilkas produktion vore av större betydelse för
Sveriges kolimport, ratificerat densamma.
1931 års konvention har ratificerats endast av Spanien. Förslag örn ratifikation
föreligga i Albanien, Finland, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och
Polen. — Från flera av de stora kolproducerande staterna har förklarats, att
en tillämpning av konventionen skulle möta avsevärda svårigheter.
Med anledning av de svårigheter, som mött ratifikationen av 1931 års konvention,
har vid upprepade överläggningar mellan representanter för de stora
kolproducerande staterna frågan om revision av nämnda konvention behandlats.
För den förberedande behandlingen av frågan örn revision av 1931 års
konvention har redogörelse lämnats å sid. 7 i propositionen, vartill utskottet
får hänvisa.
Förslag till reviderad konvention förelädes slutligen arbetskonferensen år
1935. För bestämmelserna i sistnämnda förslag har redogörelse lämnats å sid.
4—6 i propositionen, vartill utskottet jämväl får hänvisa.
Vid den slutliga omröstningen å arbetskonferensens sammanträde 1935
antogs det nu föreliggande förslaget till reviderad konvention med 72 röster
mot 18. De svenska regeringsombuden röstade för förslaget.
över det reviderade konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet, som i sin ordning
fått mottaga yttranden från socialstyrelsen, kommerskollegium, bergmästaren
i södra distriktet, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige samt Höganäs-Billesholms aktiebolag. Av dessa ha socialstyrelsen och
landsorganisationen tillstyrkt, de övriga avstyrkt anslutning.
Höganäs-Billesholms aktiebolag har anfört, bland annat:
För brytningens ostörda fortgång vore det nödvändigt, att större variation
av arbetstiden tillätes. Att fastställa en gräns för det antal arbetare, som finge
innefattas under rubriken kontinuerligt arbete, vore meningslöst och i fråga
örn mindre gruvor, t. ex. Skromberga, orimligt. En internationell lagstiftning,
sådan som den ifrågasatta, skulle träffa den svenska stenkolsindustrin proportionsvis
hårdare än den motsvarande utländska och framtvinga ytterligare
rationalisering.
Delegationen har, i anslutning till bolagets yttrande, anfört i huvudsak följande
synpunkter:
Det kunde synas tveksamt, om den ringa förkortning av arbetstiden — antagligen
i regel en kvarts timme örn dagen — som konventionens tillämpning
Utskottet.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
skulle medföra, komme att bereda arbetarna fördelar, som kunde anses motivera
de betänkliga olägenheter och risker, varför bolaget enligt vad bolaget i sitt
yttrande anfört skulle utsättas genom konventionens genomförande. Enligt
delegationens förmenande måste emellertid från arbetarskyddets synpunkt
även en mindre förkortning av gruvarbetarnas arbetstid tillmätas avsevärt
värde, varför Sveriges anslutning till konventionen förordades. Dock borde
sådan åtgärd icke vidtagas, förrän de förnämsta kolproducerande länderna biträtt
konventionen.
Mot delegationens yttrande har reservation anmälts av herrar Söderlund
och Heyman, som ansett att delegationen bort avstyrka Sveriges anslutning
till konventionen.
Departementschefen har i propositionen anfört:
Det synes mig icke föreligga någon anledning till annat ståndpunktstagande
beträffande den reviderade konventionen än till 1931 års konvention. Sålunda
bör enligt min mening Sverige icke ställa sig utanför den tillämnade
regleringen. Anslutning bör dock icke ske förrän några av de större kolproducerande
länderna ratificerat konventionen. Ehuru jag sålunda i princip är av
den uppfattningen, att Sverige bör biträda konventionen, anser jag att med
ratifikationsfrågan tillsvidare bör anstå.
För anslutning till konventionen krävas vissa ändringar i gällande arbetstidslagstiftning.
Så snart klarhet vunnits rörande de stora kolproducerande
ländernas ståndpunkt, torde såväl lagändrings- som ratifikationsfrågan böra
upptagas till förnyat övervägande.
Intill 1936 års början har förevarande konventionsförslag icke ratificerats
av någon stat.
Lika med departementschefen är utskottet i princip av den uppfattningen,
att Sverige bör biträda ifrågavarande konventionsförslag. Med ratifikation av
detsamma synes emellertid böra anstå, till dess åtminstone några av de kolproducerande
länder, vilkas produktion är av större betydelse för Sveriges
kolimport, ratificerat förslaget. Innan ratificering äger rum, blir riksdagen,
såsom departementschefen erinrat, i tillfälle att uttala sig i ämnet.
3. Förslaget till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning
till fyrtio timmar i veckan.
Artikeln 1 i förevarande konventionsförslag har följande lydelse:
Marje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förklarar sig gilla:
a) principen örn fyrtiotimmarsveckan, tillämpad på sådant sätt, att den
icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå;
b) vidtagande eller främjande av åtgärder, som kunna anses ägnade
att leda till detta mål;
och förbinder sig att, i enlighet med detaljföreskrifter, som må kunna meddelas
i särskilda konventioner, vilka ratificeras av medlemmen, tillämpa nämnda
princip på olika slag av sysselsättning.
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Beträffande konventionsförslagets bestämmelser må nämnas bland annat:
Förslaget innebär en principkonvention, som icke i och för sig kan omsättas
i lagstiftning. Det är avsett att utgöra en ram för en serie av specialkonventioner
för olika slag av sysselsättning, i vilka konventioner den allmänna
principen om 40 timmars arbetsvecka skall i detalj genomföras under hänsynstagande
till de särskilda förhållandena på varje arbetsområde.
I ingressen till konventionsförslaget anföres som motivering till detsamma,
att arbetslösheten tagit sådan utsträckning och erhållit sådan varaktighet, att
det för närvarande i världen finnas många miljoner av arbetare, utsatta för
elände och umbäranden, för vilket tillstånd de icke själva bära ansvaret och varifrån
de rättvisligen kunna göra anspråk att bliva befriade, att det är önskvärt,
att arbetarna såvitt möjligt beredas tillfälle få del av de förmåner, som härflyta
ur den snabba tekniska utveckling, som kännetecknar den moderna industrien,
samt att det, i enlighet med resolutioner, som antagits av internationella
arbetskonferensen vid dess adertonde och nittonde sammanträden, är
oundgängligt att göra en ansträngning för att i möjligaste mån förkorta
arbetstiden inom alla slag av sysselsättning.
I propositionen har anförts, att, enligt förklaring från auktoritativt håll
inom internationella arbetsorganisationen, ratifikation av principkonventionen
icke medför förpliktelse att ratificera de specialkonventioner beträffande
fyrtiotimmarsveckan, som kunna komma att antagas av internationella
arbetskonferensen.
Gällande bestämmelser i svensk lagstiftning (lagen den 16 maj 1930 örn
arbetstidens begränsning) bygga på principen om 8 timmars arbetsdag och
48 timmars arbetsvecka.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn det å den internationella
arbetsorganisationens konferens i Washington år 1919 antagna förslaget till
konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella företag.
Enligt § 2 i konventionen skall som huvudregel arbetstiden för personalen
ej få överskrida 8 timmar örn dagen och 48 timmar i veckan i något slag av
industriella företag, offentliga eller privata, eller någon gren av sådant företag,
med undantag av företag, vari endast sysselsättas medlemmar av samma
familj. I § 1 göres en uppräkning av vad som med hänsyn till tillämpningen
av konventionen särskilt skall anses såsom »industriella företag».
Med hänsyn till skiljaktigheter i åtskilliga hänseenden mellan konventionen
och svensk arbetstidslagstiftning, skulle en mera fullständig tillämpning
av konventionen på våra förhållanden förutsätta en avsevärd omläggning
av vår lagstiftning.
1919 års Washingtonkonvention har icke ratificerats av Sverige. -—- Intill
1936 års början har den ratificerats av Argentina, Belgien, Bulgarien, Chile,
Colombia, Dominikanska republiken, Grekland, Indien, Kanada, Kuba,
Litauen, Luxemburg, Nicaragua, Portugal, Rumänien, Spanien, Tjeckoslovakien
och Uruguay. Villkorlig ratifikation har ägt rum i Frankrike,
Italien, Lettland och Österrike. Förslag örn ratifikation föreligger i Brasilien,
Nederländerna och Paraguay.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
I propositionen har (sid. 9—12) lämnats redogörelse för den förberedande
behandling, som 1935 års konventionsförslag undergått inom den internationella
arbetsorganisationen, varjämte särskilt avhandlats Sveriges deltagande
i den internationella behandlingen av 40-timmarsfrågan samt de yttranden,
som i nämnda fråga under hösten 1932 avgivits av svenska ämbetsverk, andra
offentliga institutioner samt arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Härutinnan
anhåller utskottet att få hänvisa till propositionen. — Konventionsförslaget
antogs vid arbetskonferensens sammanträde med 79 röster mot 30.
över det nu föreliggande konventionsförslaget har delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet avgivit yttrande den 3 december
1935, däri delegationen anfört i huvudsak följande:
Man kan väl fråga sig, om det kan vara välbetänkt att till motverkande av
en så konjunkturbetonad företeelse som arbetslösheten fastlägga arbetstiden
för en längre framtid.
Beträffande erfarenhetens vittnesbörd i fråga örn arbetstidsförkortning
som medel mot arbetslöshet ligger det givetvis nära till hands att söka upplysning
i de utredningar, som verkställdes rörande verkningarna av 8-timmarsdagens
införande här i landet 1920. Någon mera allsidig statistisk belysning
av denna åtgärds verkningar i vad arbetarantalet angår ha dessa utredningar
emellertid på grund av förändrade förhållanden i andra avseenden icke ansetts
kunna lämna. Av utredningarna framgår likväl tydligt, att företagen i
stort sett sökt kompensera arbetstidens förkortning genom en omfattande
rationalisering. Industristatistikens siffror för arbetarantalet för t. ex. åren
1919, 1921, 1923 och 1925 eller respektive 392,911, 328,416, 358,083 och 391,692
visa ej heller någon ökning. Även det stora sociala experimentet i Amerikas
Förenta Stater under de senare åren förefaller peka i samma riktning.
Oaktat en synnerligen kraftig och omfattande förkortning av arbetstiden i
förening med lönekompensation synes arbetslösheten i alldeles övervägande
mån kvarstå, och detta fastän den allmänna konjunkturförbättringen i världen
icke lär ha lämnat det amerikanska näringslivet oberört.
Huruvida någon mera allmän anslutning till 40-timmarsveckan kan förväntas
från andra länders sida, torde vara ganska tvivelaktigt. Tyskland står
utanför internationella arbetsorganisationen. Vid omröstningen rörande förslaget
till principkonvention avhöllo sig ett betydande antal regeringsombud
från att rösta, däribland regeringsombuden från England, Kanada, Finland,
Indien, Japan, Jugoslavien, Rumänien, Ungern och Österrike.
Det nu ifrågasatta progressiva förverkligandet av arbetstidsförkortningen
kunde giva upphov åt svåra orättvisor och starka klagomål. Från många håll
har även gjorts gällande, att dylik partiell tillämpning skulle förorsaka svårartade
konflikter på arbetsmarknaden. Det ifrågavarande tillämpningssättet
skulle även giva anledning till orättvisor i förhållande till olika medlemsstater.
De olika slagen av verksamhet äro nämligen ofta av mycket skiftande
betydelse för de skilda staterna. Exempel härpå lämnar järn- och stålindustrien,
som är en av Sveriges viktigaste industrigrenar men i övriga nordiska
länder spelar en ganska underordnad roll. Mot det progressiva tillämpningssättet
kan även med hänsyn till den ofta förekommande blandningen av olika
slag av verksamhet anmärkas, att det i många fall måste möta avsevärda svårigheter
att distinkt och lämpligt avgränsa de slag av verksamhet, som skola
hålla kortare arbetstid.
örn lämpligheten av arbetstidsförkortning som medel mot arbetslöshet
under nuvarande förhållanden på den svenska arbetsmarknaden har delegationen
vidare yttrat, bland annat:
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
När frågan om internationell förkortning av arbetstiden såsom medel mot
arbetslösheten först togs upp till egentlig behandling eller hösten 1932, uppgick
antalet hjälpsökande arbetslösa i vårt land enligt arbetslöshetskommissionens
månadsrapporter för oktober till 123,584, för november till 146,981
och för december till 161,155; det genomsnittliga antalet hjälpsökande för
året stannade dock vid 113,907. Fackföreningarnas arbetslöshet i procent av
medlemsantalet uppgavs för samma månader till respektive 22.i, 24.i och
31.o samt för året till 22.4. År 1933 var det genomsnittliga antalet hjälpsökande
enligt arbetslöshetskommissionens rapporter 164,054, och nådde antalet
hjälpsökande kulmen under mars med 186,561. Det genomsnittliga procenttalet
för fackföreningarnas arbetslöshet under 1933 uppgick till 23.3 och
uppgavs det högsta procenttalet eller 28.8 för januari. Under 1935 års nio
första månader har arbetslösheten minskat, enligt arbetslöshetskommissionens
rapporter från 93,419 hjälpsökande till 41,190, och enligt fackföreningarnas
uppgifter från 22.5 till 10.9 procent. Under oktober månad 1935, då den
vanliga säsongförsämringen av arbetstillgången inträdde, steg antalet hjälpsökande
enligt arbetslöshetskommissionens rapport till 47,045.
De av socialstyrelsen kvartalsvis företagna enquéterna rörande tillgången
på arbetskraft lia jämväl lämnat resultat, som tyda på stark förbättring
av arbetsmarknaden. Från att för första kvartalet 1933 av tillfrågade
arbetsgivare 0.3 procent förklarat det råda brist på arbetskraft, 27.6 procent
det finnas tillräcklig tillgång därpå och 72. i procent det vara överflöd därav,
utgjorde för tredje kvartalet 1935 motsvarande procenttal: 10.9, 62.2 och 26.9.
En annan av socialstyrelsen under de senare åren regelbundet företagen
enquéte, rörande förekomsten under viss vecka i november månad av arbetstidsförkortning
m. m., utvisar bland annat, att av hela det antal arbetare, som
voro sysselsatta, antalet arbetare inom den egentliga industrien med förkortad
arbetstid (inkl. permitterade) uppgick: 1932 till omkring 40 procent,
1933 till omkring 25 procent, 1934 till 9.6 procent och 1935 (enligt preliminär
beräkning) till cirka 7 procent. Den genomsnittliga veckoarbetstiden för
samtliga av denna undersökning berörda industriarbetare, sysselsatta under
redovisningsveckan, utgjorde år 1932 43.5 timmar, år 1933 46.o timmar, år
1934 47.0 timmar och 1935 47.5 timmar. Av undersökningen har även framgått,
att inom industrien antalet övertidstimmar i procent av samtliga utgjorda
arbetstimmar uppgick år 1934 till 1.3 och år 1935 till 2.3.
Till belysande av arbetstidsförhållandenas förändring har delegationen
även begärt och från arbetsrådet fått mottaga vissa uppgifter rörande de
medgivanden till övertidsarbete, som arbetsrådet enligt 7 § 3 mom. i lagen
om arbetstidens begränsning äger att lämna i fall av trängande behov. Enligt
dessa uppgifter beviljades dylika tillstånd under tredje kvartalet
år 1933 för sammanlagt 501 arbetare och avseende 43,542 timmar
» 1934 » » 2,113 » » » 161,135
» 1935 » » 2,836 » » » 205,808 »
Som av ovanstående uppgifter kan utläsas har under don senaste tiden på
sina håll förekommit en icke alldeles obetydlig brist på arbetskraft. Detta
förhållande bekräftas även av den offentliga arbetsförmedlingen, som i sina
rapporter omnämnt fall av sådan brist inom jordbruket, den mekaniska verkstadsindustrien
och byggnadsverksamheten. Beträffande sistnämnda verksamhet
har till och med inträffat, att import av utländsk arbetskraft måst tillgripas.
Mod hänsyn till det sålunda angivna läget på arbetsmarknaden torde det
enligt delegationens mening, oberoende av vad som principiellt kan anföras,
åtminstone för närvarande icke gärna kunna ifrågakomma att här i landet till
motverkande av arbetslösheten påbjuda någon förkortning av arbetstiden.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Beträffande principkonventionens rättsliga karaktär har delegationen
yttrat, bland annat:
Konventionens artikel 1, vari konventionens väsentliga innehåll återfinnes,
sönderfaller i två till sin rättsliga karaktär olikartade delar, nämligen en
principdeklaration och en utfästelse. Deklarationen är tydligtvis främmande
för den internationella reglering av arbetsförhållandena, som avses i
Versaillesfördraget. Av flera bestämmelser i nämnda fördrag, såsom i dess
artikel 405 mom. 5 och 7 samt artiklarna 407 och 408, framgår nämligen, att
man tänkt sig, att konventionerna skola omsättas i lagstiftning eller förverkligas
på annat sätt.
Senare delen av artikel 1, vilken utgör en utfästelse, har förklarats icke vara
rättsligt bindande; detta förhållande torde väsentligen ha kommit till uttryck
i förbehållet »vilka ratificeras av medlemmen». Utfästelsens bristande rättskraft
synes dock icke tydligt framträda, och man torde med skäl kunna förvänta,
att de som äro intresserade av 40-timmarsveckans allmänna tillämpning,
skola åberopa förevarande konvention till stöd för sina krav. Med sådan
tolkning, vilken möjligen kunde komma att fastslås genom praxis, skulle utfästelsens
godtagande uppenbarligen kunna leda till konsekvenser, som nu
icke kunna överblickas.
Reservation mot delegationens avstyrkande beslut har anmälts, dels av
herr Edvard Johanson, som ansett, att delegationen bort tillstyrka ratifikation
av konventionsförslaget, dels ock av herr Sigfrid Hansson, som anfört:
Det effektivaste sättet att bekämpa arbetslösheten är att skapa arbetstillfällen.
Åtgärder i syfte att fördela arbetstillfällena erbjuda ur arbetslöshetspolitisk
synpunkt ett andrahandsintresse. Såsom förhållandena för närvarande
gestalta sig och sannolikt komma att te sig under lång tid framåt,
torde sådana åtgärder likväl vara av behovet påkallade. Bland dem är arbetstidsbegränsningen
den närmast till hands liggande. Genomförandet av en
arbetstidsbegränsning i arbetslöshetsbekämpande syfte torde visserligen
lämpligast böra ske på grundvalen av mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationerna
i de olika länderna upprättade avtal, varvid statsmakterna böra
lämna sin medverkan, men med hänsyn till arbetstidens betydelse för konkurrensen
länderna emellan är det önskvärt, att en internationell överenskommelse
träffas i form av en principkonvention. Enligt min mening bör därför
Sverige giva sin anslutning till det föreliggande förslaget till konvention
angående arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan.
Med anledning av de uppgifter, som delegationen lämnat rörande medgivanden
till övertidsarbete (under tredje kvartalet åren 1933, 1934 och 1935),
vilka arbetsrådet meddelat enligt 7 § 3 momentet i lagen örn arbetstidens
begränsning, får utskottet beträffande gällande svensk lagstiftning omnämna,
att arbetare under 18 år ej få utan tillstånd av arbetsrådet användas till övertidsarbete.
Arbetare över 18 år få utan tillstånd av arbetsrådet användas till
övertidsarbete under 200 timmar per år, när så befinnes påkallat med hänsyn
till särskilt förhållande. (7 § 2 mom.) För utförande av vissa förberedelseeller
avslutningsarbeten må ock utan tillstånd av arbetsrådet erforderligt antal
arbetare över 18 år användas under högst 7 timmar i veckan. (7 § 1 mom.)
Enligt 7 § 3 mom. får, örn ytterligare eftergift är påkallad av trängande behov,
sådan meddelas av arbetsrådet, dock för högst 150 timmar under loppet av ett
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
9
kalenderår. Enligt 7 § 4 mom. ankommer det på arbetsrådet att pröva i vad
mån den, som fyllt sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som
avses i 7 §.
Rörande den omfattning, i vilken arbetsrådet under de senaste åren lämnat
medgivande till övertidsarbete, är utskottet i tillfälle att meddela följande
närmare uppgifter:
1929 |
1931 |
1932 |
1933 |
1934 |
1935 |
|||||||
Undantag enligt |
> a ST |
P 3-> a V P <T> |
> B r-t- P- s! |
P g-> % g- p p 3 |
B »L |
P 5- > ® S- p p H CD |
► EJ p] — |
P O" f? CD P SL 3 |
► B P~ SL |
P 3-> O p" SL O |
> B ft'' SL E! |
P 3- > CD ö p SL |
7 § 3 morn. me d till-styrkande av ve-derbörande arbe-tare eller arbetar-organisation .... |
396 |
5,617 |
230 |
2,635 arbets- timmar |
181 |
1,505 = 79,626 arbets- timmar |
212 |
2,147 = 126,258 arbets- timmar |
413 |
4,854 = 292,268 arbets- timmar |
531 |
5,003 arbets- timmar |
7 § 3 mom. utan |
254 |
4,166 arbets- timmar |
142 |
1,915 = 29,895 arbets- timmar |
16 |
380 = 13,295 arbets- timmar |
11 |
163 = 6,521 arbets- timmar |
62 |
1,408 arbets- timmar |
134 |
2,216 = 95,020 arbets- timmar |
7 § 4 mom............. |
145 |
1,282 = 63,724 arbets- timmar |
121 |
950 = 46,153 arbets- timmar |
90 |
859 = 63,561 arbets- timmar |
102 |
1,063 = 65,918 arbets- timmar |
194 |
1,627 = 106,279 arbets- timmar |
224 |
2,205 arbets- timmar |
Det övervägande antalet övertidstimmar har under år 1935 förekommit vid
mekaniska verkstäder samt andra järn- och metallvarufabriker, skeppsvarv,
textilfabriker (spinnerier, väverier, färgerier m. m.), sågar och hyvlerier,
snickeri- och möbelfabriker, boktryckerier och bokbinderier, skrädderi- och
manufakturfirmor, kemisk-tekniska fabriker samt läderfabrikör.
Delegationen har i sitt yttrande omnämnt, att under år 1935 på sina håll
förekommit en icke alldeles obetydlig brist på arbetskraft, samt att det beträffande
byggnadsverksamheten till och med inträffat, att import av utländsk
arbetskraft måst tillgripas.
Beträffande spörsmålet i vilken utsträckning utländsk arbetskraft beretts
sysselsättning inom byggnadsfacket är utskottet i tillfälle att lämna följande
uppgifter:
Till följd av temporär brist på inhemsk arbetskraft inom byggnadsfacket
beviljades under år 1935 403 utländska medborgare arbetstillstånd för anställning
inom nämnda fack. Av nämnda 403 personer erhöllo 242 arbetstillstånd
som murare, 132 som målare och 29 som byggnadssnickare, parkettläggare
o. dyl. Huvuddelen av de beviljade tillstånden, nämligen 339, avsågo danska
medborgare. Endast inom muraryrket förekom .annan utländsk arbetskraft,
nämligen 43 norrmän och 21 finnar.
Enär arbetstillstånd endast mera undantagsvis bindas till anställning inom
viss ort, har socialstyrelsen icke uppgifter tillgängliga om arbetsställenas belägenhet.
Det vill emellertid synas, som örn 242 utlänningar helt eller delvis
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
haft sitt arbete förlagt till Malmö, 16 till Lund, 42 till Hälsingborg och 22
till Stockholm.
Antalet beviljade »tillståndsmånader» utgjorde i runt tal 800, d. v. s. i
genomsnitt 2 per man. I vilken mån medgivna tillstånd icke helt utnyttjats
undandrar sig socialstyrelsens bedömande.
Tillströmningen av utländska murare började under juli, av målare, byggnadssnickare
o. dyl. under augusti månad.
Vid årsskiftet 1935—36 hade här ifrågavarande utländska arbetskraft helt
avvecklats. Flertalet murare synes redan omkring månadsskiftet septemberoktober
ha lämnat riket.
I förevarande sammanhang vill utskottet slutligen omnämna arbetslöshetsutredningen,
som tillsattes den 11 mars 1927 med uppdrag att verkställa utredning
rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess
bekämpande. Dess arbete är numera avslutat. I arbetslöshetsutredningens
betänkande II, Åtgärder mot arbetslöshet, dagtecknat den 30 november 1934
(statens offentliga utredningar 1935: 6) har under andra avdelningen, som har
huvudrubriken »Lönepolitikens och den ekonomiska politikens allmänna inflytande
på sysselsättningsgraden», i kap. VIII (sid. 155—167) behandlats
frågan örn »Arbetstidsförkortning såsom medel mot arbetslöshet». Vidare har
under fjärde avdelningen med huvudrubriken »Åtgärder mot arbetslöshet»
i kap. XXIII — »Åtgärder i syfte att förändra arbetslöshetens fördelning» —
behandlats (sid. 280—282) spörsmål om arbetstidsförkortning (jämför sid.
233—235).
Beträffande 1935 års konventionsförslag har departementschefen i propositionen
anfört följande:
Frågan örn arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan har aktualiserats
på grund av den omfattande arbetslösheten under de senaste depressionsåren.
Stundom har kravet på sådan förkortning av arbetstiden inneburit
allenast ett förslag till ny fördelning av tillgängliga arbetstillfällen, innebärande
att de fullt sysselsatta arbetarna skulle avstå en del av sin arbetstid
och därmed motsvarande arbetsförtjänst till arbetare som eljest finge gå
arbetslösa. En dylik anordning kan vara motiverad under en period av svårartad
arbetslöshet. Jag erinrar örn ett till tankegången liknande förslag, som
på min föredragning underställdes 1933 års riksdag och avsåg arbetstiden vid
vissa av de arbeten som skulle igångsättas med offentliga medel till lindrande
av arbetslösheten. Förslaget blev dock i denna del icke av riksdagen antaget.
En legal reduktion av arbetstiden till fyrtio timmar åsyftande allenast att
göra befintliga eller planerade arbetstillfällen drygare med hänsyn till antalet
arbetare, vilka därigenom kunna beredas sysselsättning, men som icke är förbunden
med lönekompensation, kan under mera normala konjunkturer icke
betraktas såsom eftersträvansvärd. Vad beträffar det nuvarande arbetslöshetsläget
i Sverige, är det icke för närvarande så svårartat att därutav påkallas
åtgärder för en arbetstidsförkortning av denna innebörd.
Det föreliggande förslaget till konvention har visserligen motiverats av
den omfattande arbetslösheten, men bygger icke på den nyss refererade tankegången.
Enligt konventionens ingress, vari ändamålet med densamma antydes,
är det »önskvärt, att arbetarna såvitt möjligt beredas tillfälle få del av
de förmåner, som härflyta ur den snabba tekniska utveckling, vilken känne
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 11
tecknar den moderna industrien». Vidare förklaras i artikel 1, att anslutning
till konventionen innebär ett gillande av principen om fyrtiotimmarsveckan,
»tillämpad på sådant sätt, att den icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå».
Det är alltså icke fråga örn införande av en temporär arbetstidsförkortning,
i syfte allenast att de inom industrin sysselsatta arbetarna skola avstå
från en del av arbetstillgången och motsvarande inkomstmöjligheter till förmån
för de arbetslösa.
Konventionsförslaget innebär i stället ett fortsättande på den väg som den
internationella arbetsorganisationen slagit in på genom konventionen örn
åttatimmarsdagen. Den tekniska utvecklingen under tiden efter 1920 i de
industriellt mera utvecklade länderna har ansetts innefatta sådana framsteg,
att en förkortning av arbetstiden ned till fyrtio timmar per vecka skulle kunna
ske utan att i försämrande riktning påverka den allmänna levnadsstandarden.
Å andra sidan har den internationella arbetskonferensen icke funnit det
rådligt att på en gång taga detta steg genom uppställandet av konkreta regler
örn arbetstidens förkortning inom bestämda arbetsområden. I stället har ett
konventionsförslag utformats, som i själva verket endast har karaktären av
en principdeklaration till förmån för fyrtiotimmarsveckan. Anledningen till
denna egenartade form för konvention torde lia varit uppfattningen att man
bör framgå med viss försiktighet och söka vinna allmän anslutning till själva
principen från de olika staternas sida, innan konkreta lagstiftningsåtgärder
ifrågasättas. Ratifikation av konventionen innebär ett gillande av principdeklarationen
från den ratificerande statens sida. Men beträffande principens
tillämpning på olika slag av sysselsättningar hänvisas i konventionstexten till
specialkonventioner, vilka bliva bindande först genom särskild ratifikation.
Anslutning till principkonventionen berövar icke en stat dess fria prövningsrätt
i fråga örn ratifikation av blivande specialkonventioner örn principens
praktiska förverkligande. Betydelsen av att en stat ratificerar principkonventionen
kan anses ligga däri att staten i fråga utfäster sig att understödja frågans
fortsatta behandling inom internationella arbetsorganisationen och förklarar
sig gilla vidtagande eller främjande av åtgärder avseende förkortning av
arbetsveckan till fyrtio timmar. Vid prövning av sådana åtgärder må givetvis
hänsyn tågås till förhållandena i andra länder och till vikten av att en arbetstidsförkortning
genomföres samtidigt i alla de länder, som mera allvarligt konkurrera
med varandra på världsmarknaden, så att icke följden av ifrågasatta
konkreta åtgärder blir en förskjutning i produktionskostnader till nackdel för
de länder som genomföra den reducerade arbetstiden, med åtföljande risk för
en ökning av arbetslösheten i dessa länder.
De synpunkter som varit ledande vid arbetskonferensens beslut angående
konventionsförslagets utformande ha under överläggningarna i Genéve i huvudsak
biträtts av svenska regeringens ombud. Med hänvisning till konventionens
karaktär av principuttalande och under erinran att framtida praktiska
statsåtgärder till förverkligande av fyrtiotimmarsveckan kräva särskild prövning
och särskilda beslut av de svenska statsmakterna, förordar jag att den
föreliggande principkonventionen av Sverige ratificeras.
Intill 1936 års början har förevarande konventionsförslag icke ratificerats
av någon stat.
Mellan 1919 ars konvention örn 8-timmars arbetsdag och 48-timmars arbetsvecka
samt 1935 års konventionsförslag föreligger en väsentlig skillnad derutinnan,
att i det senare men icke i den förra uttalas, att konventionen skall
Utskottet.
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
tillämpas på sådant sätt, att den icke medför sänkning av arbetarnas levnadsnivå.
Departementchefen har framhållit, att ratificering av den föreliggande konventionen
allenast har karaktären av ett principuttalande till förmån för 40-timmars arbetsveckan. Beträffande principens tillämpning på olika slag av
sysselsättningar skulle reglering ske genom specialkonventioner. Anslutning
till principkonventionen skulle icke beröva en stat dess fria prövningsrätt
i fråga örn blivande specialkonventioner.
Utskottet håller för sin del före, att den stat, som ansluter sig till en
principkonvention, därigenom -— örn än icke formellt — uttalar en avsikt att
eftersträva, att konventionens principer skola komma till praktisk tillämpning
inom det egna landet.
Katificeringen av en konvention om 40-timmars arbetsvecka skulle enligt
utskottets mening knappast stå i överensstämmelse med den omständigheten,
att vårt land ännu icke ansett sig kunna ratificera konventionen örn 48-timmars
arbetsvecka. Ett godkännande av konventionen örn 40-timmars arbetsvecka
skulle även på ett annat område medföra en alltför stor motsats mellan
teori och praktik. Vid förberedelserna till förslag örn lag rörande arbetstiden
för dem, som ha sysselsättning inom jordbruk och trädgårdsskötsel,
har nämligen ifrågasatts en reglering efter helt andra linjer.
Utredning örn de följder i ekonomiskt avseende, som skulle uppkomma
för olika slag av rörelse, därest 40-timmars arbetsvecka infördes i vårt näringsliv,
föreligger icke. Ej heller har utretts i vad mån man har att räkna med,
att avsikten att bereda arbetstillfällen för ett större antal efter införande av
40-timmars arbetsvecka skulle motverkas därav, att arbetarna under sin fritid
åtoge sig arbete inom ett annat yrke än det för dem huvudsakliga.
Med hänsyn till vad ovan anförts finner sig utskottet böra föreslå riksdagen
att uttala, att riksdagen för sin del anser, att ratifikation av föreliggande
konventionsförslag icke bör äga rum.
4. Förslaget till konvention (nr 48) angående upprättande av ett internationellt
system för bevarande av rättigheter, grundade på invaliditets-,
ålderdoms- och dödsfallsförsäkring.
Konventionsförslaget åsyftar att mellan de medlemsstater inom internationella
arbetsorganisationen, som ratificera konventionen, upprätta ett system
för att åt arbetare, som flytta från ett land till ett annat, bevara rättighet! •
som äro under förvärvande eller redan blivit förvärvade, hos inrättningar för
obligatorisk invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring.
I fråga örn den förberedande behandling, som konventionsförslaget genomgått,
innehållet i förslagets bestämmelser samt gällande lagstadganden i vårt
land på det rättsområde, förslaget berör, har redogörelse lämnats å sid.
16—18 i propositionen, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.
I den slutliga omröstningen vid internationella arbetskonferensens sammanträde
i juni 1935 antogs konventionsförslaget med samtliga avgivna
röster.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 13
över konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet, vilken inhämtat yttrande av pensionsstyrelsen.
Pensionsstyrelsen har av anförda skäl (sid. 18 i propositionen) förklarat,
att förutsättningarna för ratifikation av konventionsförslaget för närvarande
ej syntes vara för handen.
Delegationen har anfört, bland annat:
Den internationella arbetsorganisationen syntes med denna konvention
ha velat lägga slutstenen till det system av internationell reglering av socialförsäkringens
olika grenar, vilket organisationen under årens lopp byggt upp.
För vårt lands del syntes emellertid, åtminstone för närvarande, då såväl
Norge som Finland saknade motsvarighet till vår pensionsförsäkring och
starka restriktioner över snart sagt hela världen i hög grad förhindrade folkutbytet
länderna emellan, konventionen icke kunna tillerkännas någon större
praktisk betydelse. Beträffande vissa i förslagets artikel 17 angivna krav
syntes det delegationen, med hänsyn till konventionens relativt ringa betydelse
för Sverige och den avsevärda kostnad för statsverket ett tillgodoseende av
någotdera av nämnda krav skulle medföra, icke för närvarande kunna ifrågakomma
att vidtaga någon åtgärd för vårt lands anslutning till konventionen.
Mot delegationens beslut har reservation anmälts av herr Edvard .Tohanson,
som ansett, att delegationen bort förorda sådan lagändring, att konventionsförslaget
kunde ratificeras för Sveriges del.
Departementschefen har i propositionen anfört:
Enär vårt lands anslutning till konventionen skulle kräva en betydande
förändring av den svenska obligatoriska folkpensioneringen och då denna helt
nyligen varit föremål för revision, anser jag mig icke för närvarande kunna
förorda ratifikation av konventionen.
Förslag örn ratificering av ifrågavarande konventionsförslag har intill 1936
års början framlagts endast i Frankrike.
Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,
att konventionsförslaget icke bör ratificeras.
5. Förslaget till konvention (nr 49) angående Förkortning av arbetstiden
i buteljglasbruk.
Beträffande den förberedande behandling, som konventionsförslaget
genomgått, förslagets bestämmelser samt gällande svensk lagstiftning i fråga
om de spörsmål, förslaget behandlar, har redogörelse lämnats å sid. 21—23
i propositionen, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.
över konventionsförslaget har den 3 december 1935 avgivits utlåtande av
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som inhämtat
yttranden av socialstyrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige. Kommerskollegium har tillika
med sitt eget yttrande överlämnat ett yttrande av Sveriges buteljglasbruks
förbund. Samtliga yttranden utom landsorganisationens hava mer eller
Utskottet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Utskottet.
mindre bestämt avstyrkt ratificering av konventionsförslaget. Delegationen
har för egen del förklarat sig icke kunna förorda Sveriges anslutning till
detsamma.
Mot delegationens beslut har reservation anmälts av herr Edvard Johanson,
som ansett, att delegationen bort tillstyrka anslutning från Sveriges sida till
förevarande konventionsförslag.
Departementschefen har anfört i propositionen (statsrådsprotokollet över
socialärenden den 9 januari 1936):
Frågan om den inverkan en tillämpning av konventionens bestämmelser
skulle komma att utöva på den svenska buteljglasindustrin torde kräva närmare
utredning. Senare i dag ämnar jag hemställa om uppdrag åt socialstyrelsen
att inkomma med sådan utredning. Frågan örn ratifikation av konventionen
torde böra anstå i avvaktan på nämnda utrednings resultat.
Kungl. Majit har den 9 januari 1936 uppdragit åt socialstyrelsen att senast
den 1 maj 1936 inkomma med den i departementschefens anförande omnämnda
utredningen.
Intill 1936 års början har förevarande konventionsförslag icke ratificerats av
någon stat.
Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,
att ratifikation av konventionsförslaget nu ej bör äga rum.
6. Rekommendationen (nr 45) angående ungdomsarbetslösheten.
Rekommendationen innebär en hemställan till medlemsstaterna att vid bekämpandet
av ungdomsarbetslösheten tillämpa vissa principer. Dessa avse i
huvudsak minimiåldern för skolpliktens upphörande, minimiåldern för användande
till arbete, anordnande av allmän undervisning och yrkesundervisning,
anordningar för utnyttjande av de unga arbetslösas ledighet och social hjälp
åt dem, upprättande av särskilda centra för sysselsättning och anordnande av
särskilda offentliga arbeten för unga arbetslösa samt åtgärder beträffande
arbetsförmedling, yrkesrådgivning och främjande i andra former av möjligheterna
för normal anställning. Slutligen rekommenderas upprättande av särskild
statistik över ungdomsarbetslösheten samt statistik rörande antalet skolpliktiga
barn, som använts till arbete utom skoltiden.
Beträffande den förberedande behandlingen av rekommendationen, innehållet
i densamma utöver vad ovan angivits samt gällande bestämmelser i
fråga om skolplikt samt åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i Sverige har
redogörelse lämnats å sid. 19—21 i propositionen, vartill utskottet anhåller
att få hänvisa. — Rekommendationen antogs vid arbetskonferensens sammanträde
med samtliga avgivna röster.
över rekommendationen angående ungdomsarbetslösheten har utlåtande
avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som
påpekat, att ungdomsarbetslösheten, särskilt i de lägre årsklasserna och i
städerna, gått starkt tillbaka. Totala antalet hjälpsökande arbetslösa i åldern
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 15
16—25 år, som enligt arbetslöshetskommissionens statistik den 30 november
1933 uppgick till 57,400, utgjorde sålunda den 31 juli 1935 endast 10,600.
Åldersgruppen 16—21 år av samma kategori arbetslösa innefattade den 30
november 1933 29,300 personer men räknade i september 1935 blott 3,800.
Delegationen har anmärkt, att rekommendationen innehåller uppmaningar
till upprättande och insändande till arbetsbyrån av statistiska rapporter,
vilkas utarbetande med all sannolikhet skulle visa sig mycket betungande.
Departementschefen har anfört i propositionen:
Rekommendationens bestämmelser böra, i den mån desamma icke redan
vunnit tillämpning i vårt land, tagas under övervägande vid anordningar från
det allmännas sida till motverkande av ungdomsarbetslösheten. Det torde
emellertid icke vara erforderligt, särskilt med hänsyn till ungdomsarbetslöshetens
starka nedgång under senare år, att för närvarande påkalla några särskilda
åtgärder från statsmakternas sida med anledning av rekommendationen.
Frågan örn minimiåldern för skolpliktens upphörande lärer bliva föremål för
behandling i annat sammanhang.
Frågan örn höjning av minimiåldern för skolpliktens upphörande genom
inföi ande av ett sjunde skolår har ifrågasatts i ett betänkande med förslag
angående obligatorisk sjuårig folkskola, som avgivits av 1934 års folkskolesakkunniga
(statens offentliga utredningar 1935:58). över de sakkunnigas
förslag hava yttranden infordrats av myndigheter m. fl. I årets statsverksproposition,
åttonde huvudtiteln (sid. 380) omnämner chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Engberg, att han har för avsikt att föreslå avlåtande
av proposition till årets riksdag angående obligatorisk sjuårig folkskola.
Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,
att det icke är erforderligt att för närvarande påkalla några särskilda åtgärder
från statsmakternas sida med anledning av rekommendationen.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa.
att riksdagen i anledning av förevarande proposition måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,
1) att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande departementschefens
i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
uttalade uppfattning, att förslaget till konvention (nr 45)
angående användande av kvinnor till arbete under jord i gruvor
av alla slag bör ratificeras;
2) att riksdagen, under hänvisning till vad utskottet härutinnan
anfört, lika med föredragande departementschefen i princip är
av den uppfattningen, att Sverige bör biträda förslaget till konvention
(nr 46) angående begränsning av arbetstiden i kolgruvor
(reviderad 1935);
3) att riksdagen för sin del anser, att ratifikation av förslaget
till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning till
fyrtio timmar i veckan icke bör äga rum;
Utskottet.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
4) att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande departementschefens
uppfattning, att förslaget till konvention (nr 48)
angående upprättande av ett internationellt system för bevarande
av rättigheter, grundade på invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring
icke bör ratificeras;
5) att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande
departementschefens uppfattning, att ratifikation av förslaget till
konvention (nr 49) angående förkortning av arbetstiden i buteljglasbruk
nu ej bör äga rum; samt
6) att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande departementschefens
uppfattning, att det icke är erforderligt att för
närvarande påkalla några särskilda åtgärder från statsmakternas
sida med anledning av rekommendationen (nr 45) angående ungdomsarbetslösheten.
Stockholm den 18 februari 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. O. Westman, Linder*, Frändén, Sigfrid
Hansson, Gustaf Tamm, Sam Larsson, Hagman* och P. Sandström*;
från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Johanson i Hallagården,
Olovson i Västerås, Skoglund, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan* och
Sandström i Sollefteå.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
A. Beträffande förslaget till konvention (nr 4 6) angående
begränsning av arbetstiden i kolgruvor (reviderad
19 3 5).
av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Skoglund och Sandström i
Sollefteå, vilka anfört:
Vi anse, att utskottets yttrande (sid. 4) beträffande förevarande konventionsförslag
bort vara av följande lydelse:
»Lika med departementschefen är utskottet av den uppfattningen, att med
frågan örn ratifikation av konventionsförslaget bör anstå, till dess åtminstone
några av de större kolproducerande länderna ratificerat detsamma. Att riksdagen
nu skulle uttala sin principiella anslutning till konventionsförslaget,
anser utskottet ej lämpligt, enär ett sådant uttalande skulle kunna anses
prejudicerande vid riksdagens slutliga avgörande av ärendet.
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Utskottet vill för övrigt erinra därom, att, bland andra, kommerskollegium
avstyrkt ratifikation av förslaget. Den svenska företagare, som närmast beröres
av lagstiftning på förevarande område, Höganäs-Billesholms aktiebolag,
har jämväl avstyrkt ratifikation under framhållande av att en internationell
lagstiftning, sådan som den ifrågasatta, skulle träffa den svenska stenkolsindustrien
proportionsvis hårdare än den motsvarande utländska och framtvinga
ytterligare rationalisering.»
I enlighet härmed anse vi, att utskottets hemställan (sid. 15) under 2) bort
vara av följande lydelse:
»2) att riksdagen, under hänvisning till vad utskottet härutinnan
anfört, för sin del icke har något att erinra mot departementschefens
förslag örn uppskov med frågan örn ratifikation av
förslaget till konvention (nr 46) angårende begränsning av
arbetstiden i kolgruvor (reviderad 1935).»
B. Beträffande förslaget till konvention (nr 4 7) angående
arbetstidens förkortnin g till fyrtio timmar i
veckan.
av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Hage, Olovson i Västerås,
Pettersson i Hällbacken och Hansson i Trollhättan, vilka anfört:
Arbetstidens begränsning i arbetslöshetsförebyggande och inkomstfördelande
syfte har praktiserats såväl i vårt land som i utlandet. I Förenta Staterna
funno sig statsmakterna för ett par år sedan nödsakade att förmå arbetsgivare
och arbetare att minska arbetstiden ända till 36 timmar per vecka, och
i Tyskland hade man några år tidigare utfärdat en förordning, enligt vilken
arbetsgivare och arbetare skulle kunna åläggas att genomföra fyrtiotimmarsvecka
för att möjliggöra sysselsättning åt arbetslösa eller förebygga avskedanden.
Men i regel har det både i utlandet och i vårt land varit förbehållet
företagarna att efter eget skön bestämma, huruvida och i vad mån en begränsning
av arbetstiden i ovannämnda syfte bort företagas. Under de år, då
depressionen tvingade företagarna i vårt land att inskränka produktionen,
förekom det ofta, att man valde en i vissa fall mycket kraftig minskning av
arbetstiden per dag eller per vecka i stället för att vidtaga avskedanden.
Arbetstagarna torde i allmänhet icke önska någonting hellre än att få räkna
med s. k. normal arbetsvecka. Det är icke bara ur inkomstsynpunkt som man
helst ser att arbetstiden icke inskränkes alltför mycket. För sunda och ambitiösa
människor har arbetet i och för sig ett stort värde, örn det får utföras
under något så när hyggliga förhållanden och under en med hänsyn till ansträngningarna
skälig arbetstid. En rundligt tilltagen fritid uppskattas självklart
av alla, men om den kommer att stå i orimlig proportion till arbetstiden,
blir den lätt en källa till olust och vantrivsel.
Det förhåller sig helt visst också så, att arbetarna i vårt land icke önska
att under vilka förhållanden som helst få arbetstiden förkortad till 36 timmar
Bihang till riksdagens protokoll 1986. 9 sami. 2 avd. Nr 19- 20.
408 36 2
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr^.lD.
elier 40 timmar per vecka. Man torde ha funnit sig väl tillrätta med den i lag
reglerade 48-timmarsveckan och är närmast intresserad av att denna arbetstid
skall genomföras även för de stora arbetaregrupper, för vilka arbetstidslagen
hittills icke tillämpats. Men å andra sidan har den stora och ihållande arbetslösheten
faktiskt tvingat arbetstidsproblemet in under en helt annan synvinkel
än den, från vilken detta problem förut betraktats. Ifrån att ha socialt
sett väsentligt varit ett arbetareskyddsproblem, d. v. s. ett spörsmål örn tillgodoseendet
av arbetstagarnas behov av skälig tid för fysisk vila och andlig
vederkvickelse, har det blivit en fråga, huruvida det icke med en radikal begränsning
av arbetstiden skall vara möjligt att förebygga avskedanden och
bereda arbetslösa arbete. Denna frågeställning har aktualiserats av den tekniska
rationaliseringens verkningar med avseende på den mänskliga arbetskraften.
Kroppsarbetarna ha framförallt fått vidkännas rationaliseringens ur
här antydda synpunkt icke önskvärda konsekvenser. Eftersom det stått klart
för dem, att rationaliseringsprocessen är ett led i en utveckling, som icke
kan och icke heller bör förhindras, är det naturligt, att de sökt en utväg ur
svårigheterna i en arbetstidsförkortning, och de ha ingalunda varit ensamma
örn den uppfattningen, att den utvägen måste prövas. Framstående ekonomer
och tekniker ha ställt sig på samma ståndpunkt.
Då den internationella arbetskonferensen i fjol antog ett konventionsförslag
angående arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan, skedde det
under trycket av en stark opinion ute i världen. När den svenska regeringen
nu förordat ratificering av detta konventionsförslag, lär den icke bara ha tagit
hänsyn till de moraliska förpliktelser, som vårt land har i sin egenskap av
medlem av Internationella arbetsorganisationen, utan den har tydligen även
ansett, att starka sociala skäl tala för kravet på en ny internationell aktion i
frågan örn arbetstidens reglering. Enligt vår mening bör riksdagen därför
icke motsätta sig, att konventionsförslaget ratificeias. Den har så mycket
mindre anledning att göra det, eftersom konventionsförslaget begränsats till
att gälla ett accepterande av principen örn fyrtiotimmarsvecka med full rätt
för de länder, som ratificera detsamma, att sedan från fall till fall pröva och
fritt avgöra på vad sätt arbetstidsförkortningen skall genomföras.
Någon ovillkorlig skyldighet att ratificera de specialkonventioner för olika
näringsgrenar, som den internationella arbetskonferensen kan komma att antaga,
föreligger icke. Sverige kommer att ha fria händer att vidtaga de åtgärder
ifråga örn arbetstidsförkortningen, som kunna befinnas lämpliga med
hänsyn till svenska förhållanden. Med det högt utvecklade organisationsväsende,
som arbetsgivare och arbetare förfoga över i vårt land, synes man
böra gå ut ifrån, att det i första hand undersökes, huruvida icke dylika åtgärder
kunna vidtagas av dessa organisationer gemensamt. Det finns enligt vår
mening så mycket större anledning att rekommendera den utvägen, som det
icke gärna kan bli tal örn att generellt genomföra fyrtiotimmarsveckan. Den
internationella arbetskonferensen har ju förresten själv förutsatt att så icke
skulle ske. Örn det i vårt land visar sig vara möjligt att åstadkomma överenskommelser
mellan arbetsgivarna och arbetarna respektive deras organisationer
Andra lagu,tsl<ottets utlåtande Nr 19. 19
inom de företag och de näringsgrenar, där en förkortning av arbetstiden låter
sig göra, är det självklart icke nödvändigt, att lagstiftningsåtgärder vidtagas
i anslutning till eventuella, av arbetstidskonferensen antagna specialkonventioner.
Då en principiell deklaration från Sveriges sida måste tillmätas stor betydelse
med tanke på det internationella samarbetet på detta område, hemställa
vi,
att riksdagen beträffande förslaget till konvention angående
arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t göra det uttalandet,
»att riksdagen för sin del ansluter sig till föredragande departementschefens
i statsrådsprotokollet uttalade uppfattning,
att förslaget till konvention (nr 47) angående arbetstidens förkortning
till fyrtio timmar i veckan bör ratificeras».